(1)

Den 27 mars 2024 inledde Europeiska kommissionen (kommissionen) en antisubventionsundersökning beträffande import av mobil lyftutrustning med ursprung i Folkrepubliken Kina (Kina eller det berörda landet) på grundval av artikel 10 grundförordningen. Kommissionen offentliggjorde ett tillkännagivande om inledande i Europeiska unionens officiella tidning (2) (tillkännagivandet om inledande).

(2)

Kommissionen inledde undersökningen till följd av ett klagomål som ingavs den 13 februari 2024 av Coalition to Restore a Level Playing Field in the EU Mobile Access Equipment Sector (CMAE eller klaganden). Klagomålet ingavs för unionsindustrin för mobil lyftutrustnings räkning i den mening som avses i artikel 10.6 i grundförordningen. Klagomålet innehöll bevisning om subventionering och därav följande skada som var tillräcklig för att motivera inledandet av en undersökning.

(3)

Innan kommissionen inledde antisubventionsundersökningen underrättade den de kinesiska myndigheterna (3) om att den hade mottagit ett korrekt underbyggt klagomål och uppmanade de kinesiska myndigheterna att inleda samråd i enlighet med artikel 10.7 i grundförordningen. Samråden hölls den 25 mars 2024. Man fann emellertid ingen lösning som kunde godtas av båda parter.

(4)

Den 13 november 2024 inledde kommissionen en separat antidumpningsundersökning beträffande import av samma produkt med ursprung i Kina (den separata antidumpningsundersökningen). Den 9 januari 2025 införde kommissionen slutgiltiga antidumpningstullar och slutgiltigt uttag av provisoriska tullar på import av den berörda produkten med ursprung i Kina (den slutgiltiga antidumpningsförordningen) (4). Tullarna varierar mellan 20,6 % och 54,9 %. Analysen av unionsindustrins ekonomiska situation enligt denna förordning är i tillämpliga delar identisk med slutsatserna i den separata antidumpningsundersökningen, eftersom definitionen av unionsindustrin, de unionsproducenter som ingick i urvalet, skadeundersökningsperioden och undersökningsperioden är desamma i båda undersökningarna.

(5)

Genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2024/2725 av den 24 oktober 2024 gjorde kommissionen import av den berörda produkten till föremål för registrering så att tullar, om de nödvändiga villkoren är uppfyllda, kan tas ut retroaktivt på den registrerade importen i enlighet med tillämpliga rättsliga bestämmelser, om undersökningen leder till att utjämningstullar införs (registreringsförordningen) (5).

(6)

I tillkännagivandet om inledande uppmanades berörda parter att ta kontakt med kommissionen för att delta i undersökningen. Dessutom informerade kommissionen specifikt klaganden, andra kända unionsproducenter, de kända exporterande producenterna, de kinesiska myndigheterna samt kända importörer och användare om inledandet av undersökningen och uppmanade dem att delta.

(7)

Berörda parter gavs möjlighet att lämna synpunkter på inledandet av undersökningen och att begära att bli hörda av kommissionen och/eller förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden.

(8)

Kommissionen mottog inga synpunkter på inledandet eller någon begäran om att bli hörd.

(9)

I tillkännagivandet om inledande angav kommissionen att den kunde komma att besluta att göra ett urval av de berörda parterna i enlighet med artikel 27 i grundförordningen.

(10)

I tillkännagivandet om inledande angav kommissionen att den hade gjort ett preliminärt urval av unionsproducenter. Kommissionen gjorde urvalet på grundval av den största representativa försäljnings- och produktionsvolym av den likadana produkten i unionen under undersökningsperioden som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande.

(11)

Urvalet bestod av tre unionsproducenter som stod för 55 % av den beräknade totala produktionen i unionen och 52 % av alla unionsproducenters försäljning av den likadana produkten på unionsmarknaden. Genom att välja ut de tre största unionsproducenterna och säljarna under undersökningsperioden i två olika medlemsstater täckte kommissionen den största representativa produktions- och försäljningsvolym som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande, i enlighet med artikel 27.1 i grundförordningen. Kommissionen uppmanade berörda parter att lämna synpunkter på det preliminära urvalet. Inga synpunkter inkom. Kommissionen drog därför slutsatsen att urvalet av unionsproducenter var representativt för unionsindustrin.

(12)

För att avgöra om ett stickprovsförfarande var nödvändigt och i så fall göra ett urval, bad kommissionen icke-närstående importörer att lämna de uppgifter som anges i bilaga 1 till tillkännagivandet om inledande sju dagar efter det att tillkännagivandet offentliggjorts. Ingen importör lämnade uppgifterna eller samarbetade i undersökningen.

(13)

För att kunna avgöra om ett stickprovsförfarande var nödvändigt och i så fall göra ett urval, bad kommissionen alla exporterande producenter i Kina att lämna de uppgifter som anges i tillkännagivandet om inledande. Dessutom bad kommissionen Kinas beskickning vid Europeiska unionen att identifiera och/eller kontakta andra eventuella exporterande producenter som kunde vara intresserade av att delta i undersökningen.

(14)

Sexton exporterande producenter i det berörda landet lämnade de begärda uppgifterna och samtyckte till att ingå i urvalet. I enlighet med artikel 27.1 i grundförordningen valde kommissionen ut fyra (grupper av) företag som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. Urvalet baserades på den största representativa produktions-, försäljnings- eller exportvolym till unionen under undersökningsperioden som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. Kommissionen bedömde också huruvida grupperna av exporterande producenter eventuellt var berättigade till de subventionssystem som ingår i promemorian om tillräcklig bevisning (6) och undersökte därför utöver exportförsäljningen även produktionen och den inhemska försäljningen, på grundval av svaren på frågeformulären för stickprovsförfarandet.

(15)

I enlighet med artikel 27.2 i grundförordningen genomfördes samråd om urvalet med alla kända berörda exporterande producenter och myndigheterna i det berörda landet. Kommissionen mottog synpunkter från klaganden i detta avseende.

(16)

Klaganden hävdade att i) urvalet inte borde omfatta några amerikanskägda företag, eftersom de sannolikt inte var berättigade till de flesta av subventionssystemen och påstods ha mycket begränsad tillgång till den kinesiska hemmamarknaden, ii) privatägda kinesiska företag var överrepresenterade och offentligägda kinesiska företag var underrepresenterade i urvalet, varav sistnämnda företag påstås vara mer integrerade, mer närvarande på hemmamarknaden och i större utsträckning berättigade till finansiering och bidrag.

(17)

Efter att noggrant ha analyserat synpunkterna fann kommissionen att urvalet på lämpligt sätt representerade de exporterande producenter av mobil lyftutrustning som är verksamma i Kina och att det var förenligt med EU:s och WTO:s lagstiftning. Inledningsvis erinrade kommissionen om att artikel 27 i grundförordningen ger ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid urvalet enligt de relevanta kriterier som anges i den artikeln. Särskilt anges tydligt i artikel 27.2 att ”det slutliga urvalet av parter [...] åligger kommissionen”.

(18)

Vad gäller de specifika argument som klaganden har framfört noterade kommissionen att urvalet byggde på den största representativa produktions-, försäljnings- eller exportvolym till unionen under undersökningsperioden som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. Kommissionen beslutade därför bland annat att ta med ett amerikanskägt företag i urvalet, i dess egenskap av största exporterande producent, och att inkludera den största kinesiska producenten i fråga om produktion och inhemsk försäljning i Kina, även om detta företag inte var en av de största exportörerna till unionen.

(19)

Såsom anges i skäl 16 var berättigandet till subventionssystem en av de faktorer som kommissionen beaktade för att göra urvalet. Detta var emellertid inte det avgörande kriteriet för kommissionen, för att säkerställa att urvalet inte var partiskt.

(20)

Av samma skäl som ovan använde kommissionen inte företagets bolagsform som kriterium för stickprovsförfarandet. Alla typer av företag var representerade, nämligen utländskt ägda, kinesiskt privatägda och kinesiskt offentligägda. På grundval av svaren på stickprovsformuläret fann kommissionen inte heller någon grund för påståendet att offentligägda kinesiska företag i allmänhet är mer integrerade, mer verksamma på hemmamarknaden och i större utsträckning berättigade till finansiering och bidrag än privata företag.

(21)

Mot bakgrund av ovanstående överväganden beslutade kommissionen att bekräfta sitt preliminära urval som (i antal enheter) stod för 54 % av produktionen, 47 % av den inhemska försäljningen och 59 % av den beräknade totala exportvolymen till unionen från Kina under undersökningsperioden. Kommissionen ansåg att urvalet var representativt enligt artikel 27 i grundförordningen.

(22)

Kommissionen sände frågeformulär till de kinesiska myndigheterna, de fyra grupperna av exporterande producenter som ingick i urvalet, de tre unionsproducenter som ingick i urvalet, klaganden, kända importörer och användare. Frågeformulären för företagen hade också gjorts tillgängliga online samma dag som undersökningen inleddes.

(23)

Kommissionen mottog svar på frågeformuläret från de kinesiska myndigheterna, de fyra grupperna av exporterande producenter i urvalet, en grupp exporterande producenter som begärde enskild undersökning, de tre unionsproducenterna i urvalet och klaganden.

(24)

Kommissionen inhämtade och kontrollerade alla uppgifter som den ansåg nödvändiga för ett fastställande av subventionering, därav följande skada och unionens intresse. Kontrollbesök i enlighet med artikel 26 i grundförordningen genomfördes i följande parters lokaler:

(25)

Terex (Changzhou) Machinery Co., Ltd., en exporterande producent i Kina, lämnade in en begäran om enskild undersökning i enlighet med artikel 27.3 i grundförordningen. Därefter besvarade företaget också frågeformuläret tillsammans med sina närstående företag i Kina.

(26)

Med hänsyn till antalet närstående företag i Terex-gruppen, vilket även skulle ha behövt kontrolleras, och antalet företag som redan ingick i urvalet, drog kommissionen slutsatsen att det skulle bli orimligt betungande att avsluta förfarandet i tid om begäran om enskild undersökning beviljades. Begäran avslogs därför.

(27)

Terex-gruppen ifrågasatte kommissionens beslut i detta avseende under det hörande som begärts efter det slutliga utlämnandet av uppgifter. Terex-gruppen lade dock inte fram några uppgifter som skulle kunna motivera en behandling av dess begäran om enskild undersökning utan att äventyra möjligheten att slutföra undersökningen i tid. Hörandet följdes dessutom inte av någon ytterligare presentation eller skriftlig inlaga. Alltså bekräftades kommissionens slutsats att antalet företag i Terex-gruppen som potentiellt skulle beröras av det enskilda undersökningsförfarandet innebar att det skulle bli orimligt betungande att avsluta undersökningen i tid om begäran analyserades.

(28)

Undersökningen av subventionering och skada omfattade perioden från och med den 1 oktober 2022 till och med den 30 september 2023 (undersökningsperioden). Undersökningen av de utvecklingstendenser som är relevanta för bedömningen av skada omfattade perioden från och med den 1 januari 2020 till och med slutet av undersökningsperioden (skadeundersökningsperioden).

(29)

I enlighet med artikel 12.1 i grundförordningen var tidsfristen för införande av provisoriska åtgärder den 26 december 2024. Den 2 december 2024 underrättade kommissionen i enlighet med artikel 29a i grundförordningen de berörda parterna om sin avsikt att inte införa provisoriska åtgärder.

(30)

Kommissionen fortsatte att inhämta och kontrollera alla uppgifter som den ansåg nödvändiga för dess slutgiltiga avgöranden.

(31)

För att komma fram till sina slutgiltiga undersökningsresultat beaktade kommissionen de berörda parternas synpunkter.

(32)

Den 4 mars 2025 underrättade kommissionen alla berörda parter om de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka den avsåg att införa en slutgiltig utjämningstull på import av mobil lyftutrustning med ursprung i Kina (det slutliga utlämnandet av uppgifter). Alla parter beviljades en tidsfrist inom vilken de kunde lämna synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter.

(33)

Efter synpunkter från Zoomlion-gruppen på det slutliga utlämnandet av uppgifter justerade kommissionen beräkningen av subventionsnivån för denna grupp. De uppdaterade beräkningarna lämnades ut till Zoomlion-gruppen (ytterligare utlämnande av uppgifter), som gavs tid att lämna synpunkter.

(34)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter inkom synpunkter från de kinesiska myndigheterna, Kinas handelskammare för import och export av maskiner och elektroniska produkter (CCCME), Zoomlion-gruppen och CMAE. Kommissionen höll höranden med CCCME, CMAE och Terex (Changzou) Machinery Co., Ltd. Ingen berörd part begärde att bli hörd av förhörsombudet.

(35)

I sina synpunkter efter det slutliga utlämnandet av uppgifter tog CCCME upp vissa förfarandefrågor om bristande utlämnande av uppgifter från kommissionen till de berörda parterna om beräkningarna av externa referensvärden. CCCME hävdade också att dess preliminära synpunkter som lämnades den 2 december 2024 inte behandlades i det slutliga utlämnandet av uppgifter.

(36)

Kommissionen tillbakavisade dessa påståenden. Externa referensvärden och detaljerade beräkningar av subventionsbeloppen lämnades ut till de kinesiska exporterande producenter som ingick i urvalet, vilka också är medlemmar i CCCME. För tydlighetens skull lades dessa referensvärden också till i de offentliga ärendehandlingarna den 17 mars 2025.

(37)

De synpunkter som CCCME lämnade den 2 december lämnades in efter den tidsfrist som angavs i tillkännagivandet om inledande. CCCME underrättades om att det var möjligt att lämna in synpunkterna på nytt efter det slutliga utlämnandet av uppgifter, vilket CCCME också gjorde. Dessa synpunkter behandlas i denna förordning.

(38)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter lämnade CCCME synpunkter som liknade de som redan framförts i samband med kommissionens slutliga avgöranden i den separata antidumpningsundersökningen och som rörde produktdefinitionen, skadebedömningen, orsakssambandet och unionens intresse.

(39)

Såsom anges i avsnitt 1.1 ovan är analysen av unionsindustrins ekonomiska situation enligt denna förordning i tillämpliga delar identisk med slutsatserna i den separata antidumpningsundersökningen, eftersom definitionen av unionsindustrin, de unionsproducenter som ingick i urvalet, skadeundersökningsperioden och undersökningsperioden är desamma i båda undersökningarna. Analysen av produktdefinitionen, orsakssambandet och unionens intresse har inte heller ändrats. Kommissionen hänvisade därför, när det gäller dessa synpunkter från CCCME, till avsnitten 2.4 och 5.2.3 i kommissionens genomförandeförordning 2024/1915 av den 11 juli 2024 om införande av en provisorisk antidumpningstull på import av mobil lyftutrustning med ursprung i Folkrepubliken Kina (7) och till avsnitten 2.4, 4.1, 4.5 och 5 i förordningen om införande av en slutgiltig antidumpningstull, där dessa synpunkter behandlas i detalj.

(40)

Den produkt som är föremål för denna undersökning är mobil lyftutrustning konstruerad för personlyft, självgående, med en maximal arbetshöjd av minst sex meter samt förmonterade eller monteringsfärdiga delar därav, utom enskilda komponenter när de föreligger separat och utom personlyftande utrustning monterad på fordon enligt kapitel 86 och 87 i Harmoniserade systemet (den undersökta produkten), som för närvarande klassificeras enligt KN-nummer ex 8427 10 10 , ex 8427 20 19 , ex 8428 90 90 , ex 8431 20 00 och ex 8431 39 00 (Taric-nummer: 8427 10 10 10, 8427 20 19 10, 8428 90 90 20, 8431 20 00 60 och 8431 39 00 10).

(41)

Produktdefinitionen omfattar maskiner som används för att lyfta människor i ett stort antal olika tillämpningar och omfattar ledade bomlyftar, teleskoplyftar, saxlyftar och vertikala master.

(42)

Färdigmonterade eller monteringsfärdiga delar består av fyra kategorier, i synnerhet 1) chassin, 2) torn eller vändskivor, 3) plattformar eller korgar, 4) lyftmekanismer för mobil lyftutrustning. En lyftmekanism omfattar bommar (teleskopiska och ledade, med eller utan kranarmar) för teleskoplyftar, ledade bomlyftar eller vertikala master samt saxarmar för saxlyftar. Dessa inbegriper inte enskilda komponenter när de föreligger separat.

(43)

Den berörda produkten är mobil lyftutrustning med ursprung i Kina (den berörda produkten).

(44)

Undersökningen visade att följande produkter har samma grundläggande fysiska och tekniska egenskaper och samma grundläggande användningsområden:

Kommissionen beslutade att dessa produkter därför är att anse som likadana produkter i den mening som avses i artikel 2 c i grundförordningen.

(45)

Innan kommissionen påbörjade sin analys av den påstådda subventioneringen i form av subventioner eller subventionsprogram gjorde den först en bedömning av de statliga planer, projekt och dokument som var relevanta för analysen av de undersökta subventionsprogrammen.

(46)

Inledningsvis påpekade kommissionen att Kinas övergripande ekonomiska struktur kännetecknas av en särskilt stark roll för staten, där de statliga myndigheterna i sin tur kontrolleras av det kinesiska kommunistpartiet, landets styrande politiska enhet. Till följd av detta är företagen i Kina verksamma i en särskild miljö som, till skillnad från de västerländska ekonomierna där marknadskrafterna representerar den dominerande organisationsprincipen, har många mekanismer som ger de kinesiska myndigheterna en betydande kontroll över alla aspekter av landets ekonomiska verksamhet. Denna snäva kontroll hindrar ekonomiska aktörer från att agera som rationella marknadsaktörer som försöker maximera vinsterna, och tvingar dem i själva verket att agera som regeringens förlängda arm när de genomför sin politik och sina planer.

(47)

Följande faktorer är mest betydelsefulla när det gäller att överföra de kinesiska myndigheternas politiska beslut till de ekonomiska aktörernas dagliga verksamhet: i) doktrinen om en socialistisk marknadsekonomi, ii) kommunistpartiets ledning, iii) systemet för industriell planering, iv) det finansiella systemet.

(48)

Den socialistiska marknadsekonomins doktrin, som är förkroppsligad i den kinesiska konstitutionen (8), ger staten en inneboende och allomfattande kontroll över ekonomin, som går långt utöver de traditionella standarderna att fastställa ett regelverk inom vilket marknadsaktörerna är fria att verka. Enligt artikel 6 i konstitutionen gäller särskilt följande: ”Grunden för det socialistiska ekonomiska systemet i Folkrepubliken Kina är socialistiskt offentligt ägande av produktionsmedlen [...]. I socialismens primära skede upprätthåller staten det grundläggande ekonomiska system där det offentliga ägandet dominerar och olika former av ägande utvecklas sida vid sida och håller sig till det distributionssystem där distribution enligt arbete är dominerande och olika distributionssätt samexisterar.” I enlighet med artikel 15 i konstitutionen gäller dessutom följande: ”Staten tillämpar socialistisk marknadsekonomi. Staten stärker den ekonomiska lagstiftningen, förbättrar makroregleringen och kontrollen. Staten förbjuder i enlighet med lag varje organisation eller individ att störa den socioekonomiska ordningen.” Dessutom ger artikel 11 i konstitutionen staten en interventionistisk roll som går utöver att skydda de icke-offentliga sektorernas rättigheter och intressen, genom att staten ska ”uppmuntra, stödja och styra utvecklingen av de icke-offentliga sektorerna av ekonomin och, i enlighet med lag, utöva tillsyn och kontroll över de icke-offentliga sektorerna av ekonomin”.

(49)

Dessa konstitutionella grundprinciper återspeglas i all relevant lagstiftning (9) som betonar den socialistiska marknadsekonomin som den ledande princip som den kinesiska ekonomin bygger på. Dessutom använder sig staten under kommunistpartiets ledning i stor utsträckning av en rad olika instrument, både incitament och begränsningar, för att vägleda ekonomin mot socialistisk modernisering, dvs. mot mål (däribland industripolitiska mål) som fastställts av de kinesiska myndigheterna.

(50)

Kommunistpartiets ledarskap, som formellt är inskrivet i landets konstitution (10), liksom i relevant sekundärlagstiftning och i partiets egna stadgar (11), tar sig i praktiken olika uttryck. I synnerhet utövar partiet, eftersom det inte finns någon maktdelning i Kina, full kontroll över statsapparatens lagstiftande (12), verkställande (13) och dömande (14) grenar. Dessutom övervakar partiet viktiga delar av ekonomin, inklusive finanssektorn och industrisektorer som anses vara strategiska, särskilt genom ägande och/eller genom att utse och rotera nyckelpersonal. Det är dessutom obligatoriskt att inrätta partiavdelningar i alla företag med fler än tre partimedlemmar (15), både statsägda och privata, och partistrukturer inom företag gör ofta anspråk på rätten att delta i företagens operativa beslutsfattande. Alla dessa kontrollmekanismer ger kommunistpartiet ett hårt grepp om landets ekonomi och gör det möjligt för parten att utforma och genomföra sin ekonomiska politik i linje med sina strategiska överväganden och prioriteringar.

(51)

Den kinesiska ekonomins inriktning bestäms i hög grad av ett utvecklat planeringssystem som fastställer prioriteringar och fastställer de mål som centrala och lokala myndigheter måste fokusera på. Relevanta planer finns på alla förvaltningsnivåer och omfattar alla ekonomiska sektorer. De mål som fastställs genom planeringsinstrumenten är bindande och myndigheterna på varje administrativ nivå övervakar respektive lägre myndighets genomförande av planerna. Generellt sett leder planeringssystemet i Kina till att resurser fördelas till sektorer som staten har betecknat som strategiska eller på annat sätt politiskt viktiga, i stället för att fördelas enligt marknadskrafterna (16).

(52)

För att kunna fördela resurser i linje med de kinesiska myndigheternas politiska prioriteringar är det viktigt för de kinesiska myndigheterna att styra finanssektorn. Kinas finansiella system domineras fortfarande av banksektorn och staten kontrollerar banksektorn (se även avsnitt 3.6.1) genom ägarskap (se skälen 134–136) samt genom personliga band. De kinesiska myndigheterna har därför, i egenskap av majoritetsägare/kontrollerande aktieägare, befogenhet att utse de viktigaste positionerna inom de statsägda policybankerna (se skäl 144) samt banker som helt eller delvis ägs av staten själv eller av statsägda juridiska personer.

(53)

Dessutom innehåller stadgarna för större kinesiska banker regelbundet ett särskilt kapitel om inrättandet av en partikommitté (17). Enligt stadgarna för Industrial and Commercial Bank of China (ICBC) ska till exempel ”ordföranden för bankens styrelse och partikommitténs sekreterare vara samma person” (18). I artikel 53 anges vilka skyldigheter partikommittén har, däribland övervakning av det praktiska genomförandet av parti- och statsbeslut i banken. Partikommittén spelar också en roll i valet och utvärderingen av personal, tillsammans med styrelsen. Slutligen ska partikommittén delta i diskussionen om ”större operativa frågor och förvaltningsfrågor och viktiga frågor som rör arbetstagarnas intressen och lägga fram kommentarer och förslag” (19). Enligt bestämmelserna om styrelsen måste dessutom partikommittén rådfrågas innan beslut fattas om materiella frågor (20). Agricultural Bank of Chinas (ABC) stadgar innehåller identiska formuleringar om inrättandet av partikommittén i artikel 58 och om kommitténs deltagande i diskussionen om viktiga frågor i artikel 161 (21).

(54)

Utöver de kinesiska myndigheternas förmåga att kontrollera banksektorn genom ägarskap och organisatorisk struktur utövar de kontroll över sektorn mot bakgrund av den tillämpliga kinesiska lagstiftningen (se 3.6.1.4 för analys av relevanta rättsliga handlingar) som kräver att bankerna anpassar sig till landets industripolitiska mål när de fattar finansiella beslut.

(55)

Sammanfattningsvis visar alla dessa faktorer att strukturen i det rättsliga och politiska systemet i Kina är beroende av att regeringen har ett fast grepp om alla aspekter av ekonomin och handeln, eftersom de styrs och övervakas centralt av de kinesiska myndigheterna. De ekonomiska aktörerna är en integrerad del av detta system, inte som aktörer på den öppna marknaden som syftar till att fatta affärsbeslut som enbart styrs av ekonomisk logik och vinstmaximering, utan snarare som en av de integrerade aktörer som ska genomföra den övergripande politiken och dess specifika mål som fastställts av de kinesiska myndigheterna på central nivå.

(56)

Mot denna bakgrund analyserade kommissionen ett antal industripolitiska dokument som successivt har införts sedan åtminstone 2010 och som förtecknas nedan, för att fastställa om subventioner eller subventionsprogram som bedömts ingår i genomförandet av de kinesiska myndigheternas planer för att främja industrin för mobil lyftutrustning.

(57)

Mobil lyftutrustning utgör en integrerad del av sektorn för byggmaskiner, tillsammans med andra typer av utrustning som främst används för bygg- och infrastrukturarbeten såsom anläggningsmaskiner, lyftkranar osv. I Kina samordnas byggmaskinssektorn av China Construction Machinery Association (CCMA), där verksamheten inom mobil lyftutrustning omfattas av CCMA:s avdelning ”plattform för dekorations- och lyftarbeten”. Sektorn för byggmaskiner kallas också sektorn för anläggningsmaskiner (22).

(58)

Vidare innehåller den fjortonde utvecklingsplanen för byggmaskinindustrin (23) hänvisningar till mobil lyftutrustning under anläggningsmaskiner. Detsamma gäller för planer på provinsnivå och kommunal nivå (se skälen 74–77). Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att mobil lyftutrustning ingår i sektorn för bygg-/anläggningsmaskiner.

(59)

Statsrådets beslut nr 40 är ett rättsligt dokument som utfärdades 2005 i syfte att främja industriell strukturanpassning i Kina genom att uppmuntra utvecklingen av högteknologiska industrier och undanröja föråldrad produktionskapacitet. Den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning (katalogen) (24), som är en genomförandeåtgärd till beslut nr 40, utgör grunden för att vägleda investeringsanvisningar genom att utse industrisektorer som bör åtnjuta priviligierad tillgång till lån. Den utgör även en vägledning för de kinesiska myndigheterna vad gäller förvaltningen av investeringsprojekt och utformning och genomförande av strategier inom områdena offentliga finanser, beskattning, krediter, mark, import och export. Den nationella utvecklings- och reformkommissionen offentliggjorde, och ändrade senare, en vägledande katalog för industriell strukturanpassning i februari 2013 och 2019. Klaganden och kommissionen identifierade en hänvisning till sektorn för ”stora byggmaskiner”, som mobil lyftutrustning tillhör, i katalogen.

(60)

Under 2015 offentliggjorde de kinesiska myndigheterna sin långsiktiga övergripande industristrategi, Made in China 2025 (25). I denna strategi fastställs delmål för att uppgradera landets utvalda tillverkningssektorer till 2020 och 2025, och upprepades de kinesiska myndigheternas avsikt att tillämpa en förbättrad politik för ekonomiskt stöd i detta avseende, inbegripet styrningen av finansieringen genom statsägda banker för tillverkningsindustrins expansion utomlands, samt för att utöka det finansiella stödet och annat skattestöd. I riktlinjerna för Made in China anges att ”finansiering [kommer att] anslås till projekt som inte kan erhålla finansiering från marknaden och behöver centralt stöd”. Det föreligger således omfattande statligt stöd för att främja utvecklingen av identifierade ekonomiska sektorer genom att resurserna styrs till genomförandet av de politiska målen (26).

(61)

I Made in China 2025 hänvisas även särskilt till sektorn för byggmaskiner. Där anges att de kinesiska myndigheterna planerar att ”påskynda förbättringar av produktkvaliteten. Genomföra en handlingsplan för att förbättra kvaliteten på industriprodukter, med inriktning på nyckelindustrier som ... byggmaskiner” (27). Vidare planeras att ”främja FoU och industrialisering av produkter som ... smarta byggmaskiner” (28) och uppmuntra ”den avancerade utvecklingen av värdekedjan inom industrier såsom [...] byggmaskiner [...]” (29).

(62)

I detta avseende stöder de kinesiska myndigheterna den snabba utvecklingen av byggmaskinindustrin och främjar samtidigt forskning och utveckling (FoU) och industrialiseringen av sektorn genom programmet Made in China 2025.

(63)

Med tanke på det kinesiska planeringssystemets karaktär ska planer på högre nivåer – som de nationella tolfte, trettonde eller fjortonde femårsplanerna – följas upp och genomföras av alla relevanta myndigheter. De nationella planerna innehåller uttryckliga skyldigheter i detta avseende, t.ex. artikel LXV i den fjortonde nationella femårsplanen (30), enligt vilken de kinesiska myndigheterna ”ska stärka organisationen, samordningen och övervakningen av genomförandet av denna plan och inrätta och förbättra mekanismer för planering och genomförande, övervakning och utvärdering, policyefterlevnad samt bedömning och övervakning”. Myndigheter på lägre nivå måste i enlighet därmed ”skapa en gynnsam politisk miljö, en institutionell miljö och en rättslig miljö”. Årsplanerna ska genomföra de utvecklingsmål och viktiga uppgifter som föreslås i planen.” (31)

(64)

Av avgörande betydelse är att de kinesiska myndigheterna otvetydigt åtar sig att tillhandahålla ekonomiskt stöd, liksom stöd i form av andra produktionsfaktorer, t.ex. mark, till projekt och sektorer som identifieras i planen: ”[v]i kommer att följa planens princip om inriktning, med skatteutgifter som garanti, finansiering som stöd och samordning med annan politik. [...] Vi kommer att fortsätta att se till att de offentliga skatteutgifterna följer och tjänar den offentliga politiken, öka det finansiella stödet till viktiga nationella strategiska uppgifter, stärka samordningen av finansiella planer på medellång sikt och årliga budgetar, statliga investeringsplaner och genomförandet av denna plan samt prioritera centrala skattepolitiska medel för de viktiga uppgifter och stora tekniska projekt som anges i denna plan. Vi kommer att insistera på att projekten följer planen och att medlen och produktionsfaktorerna följer projekten, utveckla en lista över större ingenjörsprojekt som bygger på denna plan, förenkla godkännandeförfarandena för projekten i listan och sörja för att man prioriterar garantier för planering av val av plats, markförsörjning och kapitalbehov. Markbehoven för enskilda större ingenjörsprojekt garanteras av staten på ett enhetligt sätt.” (32)

(65)

När det gäller mobil lyftutrustning och den sektor den tillhör hänvisas i planen till byggmaskiner eller anläggningsmaskiner i del III ”Påskynda utvecklingen av ett modernt industrisystem och konsolidera och stärka grunden för den reella ekonomin”, kapitel VIII ”Ingående genomförande av strategin för att skapa ett starkt land”, avsnitt 3 som hänför sig till ”Främja optimeringen och uppgraderingen av tillverkningsindustrin”.

(66)

Kina har även offentliggjort en särskild femårsplan för byggmaskiner. CCMA uppgav själv att ”[d]en 8 juli 2021 släppte China Construction Machinery Industry Association officiellt ’den fjortonde femårsplanen för utvecklingen av byggmaskinsindustrin’ på uppdrag av avdelningen för utrustningsindustri vid ministeriet för industri och informationsteknik” (33). I denna plan kategoriseras byggmaskinsektorn som ”en av de viktiga pelarindustrierna för uppbyggnaden av den nationella ekonomin”. Industrin kommer ”målmedvetet att genomföra beslut och åtgärder från partiets centralkommitté under perioden för ’den trettonde femårsplanen’” och ”på ett kraftfullt sätt främja och genomföra strukturreformer på utbudssidan”. I denna femårsplan bekräftas målen för byggmaskinsektorn inom ramen för den kinesiska ekonomin som helhet. Denna styrning från den kinesiska staten som genomsyrar hela systemet är tydlig när det i planen till exempel fastställs att ”... graden av internationalisering, teknik och innovationsförmåga, storlek och total volym, kvalitet och kvalitet, värdekedjans omfattande kapacitet och många andra aspekter har förbättrats avsevärt, vilket i hög grad har bidragit till uppbyggnaden av den nationella ekonomin”. Planen lämnar inget utrymme för fri marknadsutveckling och tydliga miljömål och tekniska mål fastställs för industrin. ”[v]iktiga framsteg har gjorts vid anpassningen av industristrukturen. Betydande framsteg inom innovation och utveckling, snabb utveckling av intelligenta byggmaskiner, viktig teknisk utrustning ..., ytterligare förbättring av kvalitet, prestanda, tillförlitlighet och hållbarhet, omfattande tillämpning av internet för industrin, enastående resultat inom grön utveckling, stabila framsteg inom standardisering och gruppstandarder bör utvecklas inom industrin.”

(67)

I planen ägnas särskild uppmärksamhet åt innovation. I den fjortonde femårsplanen för byggmaskiner framhålls att byggmaskinindustrin under den trettonde femårsplanen (2016–2020) kraftfullt har genomfört den innovationsdrivna utvecklingsstrategin. Byggmaskinindustrin ”gör kontinuerligt nya genombrott inom FoU och främjar tillämpning av avancerade och intelligenta produktkärnteknologier. Den tillgodoser fullt ut behoven i samband med stora projekt för nationell ekonomisk uppbyggnad, och ett stort antal framsteg har gjorts inom den vetenskapliga forskningen. Till följd av detta har den blivit en viktig drivkraft för industrins fortsatta tillväxt.” (34)

(68)

Slutligen är planen inriktad mot högkvalitativa produkter – ett återkommande tema i samband med subventioneringen av mobil lyftutrustning. Under rubriken ”Nytt pilotprojekt för innovativa högteknologiska byggmaskiner” framhålls i femårsplanen att de kinesiska myndigheterna ”uppmuntrar företagen att fokusera på avancerade produkter”. Planen är även inriktad mot grundläggande teknik och viktig gemensam teknik inom området för intelligenta avancerade byggmaskiner (35). I planen hänvisas närmare bestämt till ”fordon för höghöjdsarbete” och ”plattform för lyftarbeten” i samband med ”3. Fokus på att stödja och uppmuntra utvecklingen av byggmaskinprodukter och viktiga komponenter” (36).

(69)

När det gäller insatsvaror för byggmaskiner noteras dessutom i den fjortonde femårsplanen för byggmaskiner att ”det fortfarande finns en viss lucka, vilken omfattar kärnkomponenter i byggmaskiner såsom avancerade hydrauliska komponenter, transmissionselement och motorer”. Planen syftar till att förbättra byggmaskinsektorn genom att skapa ”ett industriellt samarbetsinriktat innovationssystem som omfattar utrustning för huvudmotorn och viktiga komponenter, påskynda genombrott och industrialisering av kärnkomponenter och gemensam nyckelteknik och inrätta ett industrikluster för avancerade byggmaskiner i världsklass” (37).

(70)

De kinesiska myndigheterna hävdade att mobil lyftutrustning inte utgör en främjad industri, eftersom produkten inte förtecknas i katalogen, den fjortonde femårsplanen för byggmaskiner eller i dokumentet Made in China 2025.

(71)

Av dessa skäl ansåg de kinesiska myndigheterna att system för förmånlig behandling inte borde undersökas på grund av bristen på selektivitet. De kinesiska myndigheterna noterade också att det faktum att vissa industrier i tidigare och senare led tillhör främjade industrier inte påverkar den status som industrin för mobil lyftutrustning har och att system för tillhandahållande av insatsvaror mot för låg ersättning inte heller bör undersökas.

(72)

Undersökningen visade emellertid att mobil lyftutrustning utgör en del av byggmaskinsektorn som i sig utgör en främjad industri enligt beslut nr 40 (se skäl 59), dokumentet Made in China 2025 (se skäl 61) och i den fjortonde femårsplanen (se skäl 65). I den fjortonde femårsplanen för byggmaskiner (se skäl 69) identifieras mobil lyftutrustning som en del av sektorn med avsnitt om ”fordon för höghöjdsarbete” och ”plattformar för lyftarbeten”.

(73)

Det finns även hänvisningar till att mobil lyftutrustning är en främjad industri i flera dokument på provinsnivå och kommunal nivå.

(74)

I provinsen Zhejiangs fjortonde femårsplan för utveckling av avancerad utrustning identifieras ”intelligenta plattformar för höghöjdsarbete” som en del av anläggningsmaskinindustrin (38).

(75)

Enligt planen för inrättandet av demonstrationszonen för industriell omvandling och uppgradering i Xuzhou, Jiangsu 2019–2025 (39) planeras uppbyggnaden av ”ett industricentrum för tillverkning av utrustning i världsklass” och ”fokus på utvecklingen av en industri för anläggningsmaskiner med lyftkapacitet”. Utvecklingen av Xuzhou-klustret bekräftas även genom pressmeddelanden (40). Enligt artikeln är Xuzhou-klustret för anläggningsmaskiner ett av de sex internationella avancerade tillverkningskluster som Jiangsu-provinsen har fokuserat på att upprätta under den fjortonde femårsplanen, medan Xuzhous kommunala partikommitté och kommunstyrelse har fastställt att byggmaskiner utgör stadens ”primära industri” och successivt sammanställt ”Xuzhous utvecklingsplan för byggmaskinindustrin (2021–2030)” och ”Xuzhous innovativa handlingsplan för byggmaskinindustrikluster (2022–2025)” för att ”främja den innovativa utvecklingen av stadens byggmaskinindustri, fortsätta att utöka industrin, genomgripande öka industrins konkurrenskraft och inflytande och sätta upp ett nytt mål för att etablera Xuzhous industrikluster för byggmaskiner till ett avancerat tillverkningskluster i världsklass”.

(76)

Vad gäller Hunanprovinsen planeras i 2024 års arbetsrapport från Changshas kommun (41) genomförandet av främjande åtgärder för industrikluster för byggmaskiner och främjande av inrättandet av projekt som Zoomlion Smart Industrial City, Sunny Science and Technology City och Xingbang Intelligent International Smart Manufacturing City. Genom pressmeddelande bekräftas även Hunanprovinsens stöd till industrin för mobil lyftutrustning på följande sätt: ”Förbättringen i fråga om stabilitet och smidighet utgör ett koncentrat av den systematiska omvandlingen och uppgraderingen av tillverkare av plattformar för höghöjdsarbete i Hunan. För närvarande fokuserar Hunan på denna fördelaktiga industri, stärker omstruktureringen av den industriella basen och forskningen och utvecklingen i frågan om viktig teknisk utrustning. När det gäller utvecklingen strävar många företag som tillverkar plattformar för höghöjdsarbete efter lätta produkter, stora laster, låg energiförbrukning, noggrann och intelligent kontroll, och har gjort vissa genombrott” (42) .

(77)

Dessutom undertecknade Zoomlion ett strategiskt samarbetsavtal med Xiangtans kommunstyrelse, som bygger på Xiangtans fördelar inom specialstål, nya material och andra områden, för att tillsammans bygga Zoomlions stödjande industripark (43). Den andra producenten av mobil lyftutrustning i Hunan erhöll ekonomiskt stöd från det statsägda företaget Hunan Chasing Financial Holding (44). Både Zoomlion- och Sinoboom-grupperna ingår i urvalet av exporterande producenter i denna undersökning.

(78)

Undersökningen visade att Kina ger viktigt stöd till företag med ny och avancerad teknik, en sektor som omfattar mobil lyftutrustning. Såsom förklaras närmare i avsnitten 3.10.1 och 3.10.2 hade alla exporterande producenter i urvalet ett intyg för nya och högteknologiska företag som bekräftade att exporterande producenter av mobil lyftutrustning tillhörde en främjad industri.

(79)

Slutligen, såsom anges i skäl 57, ingår en separat avdelning för mobil lyftutrustning i CCMA:s organisation.

(80)

På grundval av ovanstående drog kommissionen slutsatsen att mobil lyftutrustning – som ingår i byggmaskinsektorn – utgör en främjad industri.

(81)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CCCME att de policydokument och planer som kommissionen beskrev i avsnitten 3.2 och 3.3 var alltför breda och hänvisade till sektorn för byggmaskiner, ”.. vilket innebär att de inte är tillräckligt specifika för att visa på konkret statligt ingripande i industrin för mobil lyftutrustning”.

(82)

De kinesiska myndigheterna upprepade också sitt argument att det faktum att mobil lyftutrustning är en del av byggmaskinsektorn inte automatiskt innebär att produkter inom mobil lyftutrustning främjas, även om byggmaskinsektorn anges som en främjad industri.

(83)

Kommissionen höll inte med. Det har visats att mobil lyftutrustning är en del av byggmaskinsektorn och därmed en del av den främjade industrin. Dessutom finns det i flera av de dokument från provinsnivå och kommunal nivå som citeras i skäl 74–77 direkta hänvisningar till ”plattformar för höghöjdsarbete” eller ”anläggningsmaskiner med lyftkapacitet”. Planer på provinsnivå och kommunal nivå betraktas som förlängningar av de nationella planerna som styr genomförandet av dessa nationella planer på lägre nivåer. Dessutom omfattas producenter av mobil lyftutrustning av den nedsättning av bolagsskatten för företag inom ny teknik och högteknologiska företag som beskrivs i avsnitt 3.3.1 nedan. Att dessa företag är berättigade till denna nedsättning innebär att de anses vara verksamma inom de högteknologiska områden som stöds av staten.

(84)

Även om de kinesiska myndigheterna svarade på vissa förfrågningar om uppgifter från kommissionen under undersökningen fanns det anmärkningsvärda fall av bristande samarbetsvilja. I sitt svar på frågeformuläret om styrning underlät de kinesiska myndigheterna att tillhandahålla väsentlig information om förberedelse, övervakning och genomförande av olika system. Alla dessa kritiska faktorer dokumenterades noggrant i den skrivelse enligt artikel 28 som skickades till de kinesiska myndigheterna. De kinesiska myndigheterna svarade med synpunkter, som kommissionen tog upp i avsnitten nedan.

(85)

För att få nödvändig information från finansinstituten i Kina på ett effektivt sätt och för att underlätta administrationen begärde kommissionen att de kinesiska myndigheterna skulle vidarebefordra särskilda frågeformulär till finansinstitut som tillhandahöll lån eller exportkrediter till företagen i urvalet.

(86)

De kinesiska myndigheterna ansåg att kommissionens begäran till de kinesiska myndigheterna om att vidarebefordra det särskilda frågeformuläret stred mot artiklarna 12.1 och 12.9 i subventionsavtalet. De ansåg att skyldigheten att genomföra undersökningen och inhämta information från finansinstitut ligger hos den undersökande myndigheten och att den inte kan begära att de kinesiska myndigheterna vidarebefordrar frågeformulären till finansinstitut om det antas att dessa enheter är offentliga organ. De hävdade att detta presumtiva tillvägagångssätt är oförenligt med artikel 1.1 a.1 i subventionsavtalet. De kinesiska myndigheterna hävdade också att kommissionen redan hade tillgång till förteckningen över affärsbanker för de exporterande producenterna i urvalet och att den kunde ha skickat frågeformulären direkt till de berörda finansinstituten.

(87)

De kinesiska myndigheterna uppgav vidare att finansinstituten inte hade underrättats på ett korrekt sätt om den information som krävdes av dem, inte fick 30 dagar på sig att lämna den begärda informationen och inte heller gavs tillräcklig möjlighet att lämna den relevanta informationen skriftligen i den mening som avses i artikel 12.1 i subventionsavtalet. Dessutom ansåg de kinesiska myndigheterna att anställda vid dessa affärsbanker inte får avslöja statshemligheter eller affärshemligheter som de har fått kännedom om under sin anställning enligt artikel 53 i lagen om affärsbanker och därför inte kan besvara frågeformuläret.

(88)

Kommissionen höll inte med om denna synpunkt. Enligt kommissionens uppfattning är den information som begärts från statsägda enheter emellertid tillgänglig för de kinesiska myndigheterna avseende alla enheter där de kinesiska myndigheterna är största eller stor aktieägare. Även om kommissionen inte på något sätt antog att enheterna är offentliga organ, ansåg den dessutom att de kinesiska myndigheterna också har den nödvändiga befogenheten att interagera med finansinstituten även om de inte är statsägda, eftersom de alla omfattas av National Financial Regulatory Administrations (NFRA) jurisdiktion, som ersatte China Banking and Insurance Regulatory Commission (CBIRC) (45) 2023. I detta avseende är det faktum att kommissionen skulle ha kunnat nå de berörda finansinstituten direkt irrelevant. Formuläret och formerna för att inhämta de nödvändiga uppgifterna är upp till den utredande myndigheten att avgöra (46). Kommissionen noterade också att de kinesiska myndigheterna hade vidarebefordrat frågeformuläret till vissa banker i tidigare undersökningar (47) utan att ifrågasätta kommissionens tillvägagångssätt. När det gäller de begärda uppgifterna och tidsfristen för att lämna in svar på frågeformuläret mottog kommissionen inte heller någon begäran om förtydligande eller begäran om förlängning av tidsfristen från något finansinstitut.

(89)

Kommissionen riktade inte frågeformuläret till finansinstitutens personal utan till instituten själva. Det faktum att vissa uppgifter kan betraktas som statshemligheter eller affärshemligheter är under alla omständigheter irrelevant inom ramen för ett antisubventionsförfarande med tanke på den konfidentiella behandling som ges de inlämnade uppgifter som anses vara konfidentiella. Dessutom ombads de producenter som ingick i urvalet att lämna ett banktillstånd som uttryckligen gav kommissionens företrädare tillstånd att granska alla handlingar (48) som rör lånen från enskilda finansinstitut. Några av de grupper som ingick i urvalet lämnade det begärda tillståndet avseende vissa typer av lån.

(90)

Eftersom denna information saknades ansåg kommissionen att den inte hade fått tillgång till avgörande information avseende denna aspekt av undersökningen. Kommissionen underrättade därför de kinesiska myndigheterna om att den skulle kunna komma att använda sig av tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen vid sin prövning av förekomsten och omfattningen av den påstådda subventioneringen i form av förmånlig finansiering. Kommissionen informerade särskilt de kinesiska myndigheterna om att den inte hade erhållit något svar från någon av de kinesiska banker som hade tillhandahållit förmånliga lån till de producenter som ingick i urvalet. Mot denna bakgrund kunde kommissionen inte bekräfta påståendena från de kinesiska myndigheterna om, bland annat, kreditvärdighet och tillhandahållande av lån eller andra finansieringsinstrument som de producenter som ingick i urvalet hade gynnats av. Dessutom hade de kinesiska myndigheterna inte lämnat uppgifter om aktieinnehavet i de banker som de producenter som ingick i urvalet hänvisat till och underlät att visa och styrka mekanismen för fastställandet av referensräntan för lån, såsom förklaras i svaret på frågeformuläret.

(91)

Den 21 januari 2025 lämnade de kinesiska myndigheterna synpunkter på kommissionens skrivelse av den 15 januari 2025 och angav sin avsikt att tillämpa tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28 i grundförordningen (artikel 28 i skrivelsen).

(92)

Som svar på begäran om att vidarebefordra bilaga A till finansinstituten hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen direkt bör rikta sina begäranden om uppgifter till de berörda enheterna. Dessutom hävdade de kinesiska myndigheterna att finansinstitut är oberoende ekonomiska enheter som inte har någon koppling till de kinesiska myndigheterna. Vidare hävdade de kinesiska myndigheterna att bilaga A begär konfidentiell och affärskänslig information.

(93)

Kommissionen höll inte med om denna synpunkt. För det första är det kommissionens uppfattning att de uppgifter som begärts från statsägda enheter (företag eller offentliga/finansiella institut) är sådana uppgifter som är tillgängliga för de kinesiska myndigheterna när det gäller alla enheter där den kinesiska staten är största, eller en stor, aktieägare. Enligt Kinas lag om statsägda företagstillgångar (49) är det de organ för övervakning och förvaltning av statsägda tillgångar som inrättats av statsrådets kommission för övervakning och förvaltning av statsägda tillgångar och de lokala myndigheterna som åtar sig kapitaltillhandahållarens uppgifter och skyldigheter på statens vägnar när det gäller statsägda företag. Dessa organ har således rätt att erhålla avkastning på tillgångar, delta i fattandet av viktiga beslut och att tillsätta ledningen i statsägda företag. Enligt artikel 17 i den ovannämnda lagen om statsägda tillgångar ska statsägda företag dessutom godta att myndigheter och relevanta myndighetsavdelningar- och organ förvaltar och övervakar dem, godta offentlig övervakning och vara ansvariga inför tillhandahållare av kapital.

(94)

Dessutom har de kinesiska myndigheterna nödvändiga befogenheter för att interagera även med finansinstitut som inte är statsägda, eftersom alla finansinstitut faller under den kinesiska banktillsynsmyndighetens jurisdiktion. Enligt t.ex. artiklarna 33 och 36 i banktillsynslagen (50), är det NFRA som har befogenhet att kräva att alla finansinstitut som är verksamma i Kina lämnar ut uppgifter, t.ex. årsredovisningar, statistiska rapporter och uppgifter om affärsverksamhet och förvaltning. NFRA kan även ålägga finansinstitut att lämna ut uppgifter till allmänheten.

(95)

Vidare begärde kommissionen endast att de kinesiska myndigheterna skulle vidarebefordra de särskilda frågeformulären (tillägg A) till de berörda finansinstituten och styrka för kommissionen att så skett. Tilläggen innehöll information till de berörda finansinstituten om tidsfrister och metoder för inlämning samt behandling av icke-konfidentiella uppgifter. De kinesiska myndigheterna underlät helt enkelt att vidarebefordra dessa frågeformulär.

(96)

Samtidigt begärde kommissionen att de kinesiska myndigheterna skulle lämna information om systemet och tillämpliga mekanismer för fastställandet av referensräntan för lån för att den skulle kunna bedöma kvaliteten och transparensen när det gällde den ränta som de kinesiska finansinstituten använde för att bevilja lån till sektorn för mobil lyftutrustning. De kinesiska myndigheterna vägrade att visa hur en sådan mekanism fungerade. De kinesiska myndigheterna hävdade att de hade förklarat hur mekanismen för att fastställa referensräntan för lån fungerade.

(97)

Kommissionen ansåg att synpunkterna var ogrundade. Kommissionen ställde upprepade gånger specifika tydliga och relevanta frågor som de kinesiska myndigheterna vägrade att lämna relevanta uppgifter till. De kinesiska myndigheterna lade inte fram några bevis för eller påvisade hur mekanismen för fastställande av referensräntan för lån fungerade, varken i sitt svar på frågeformuläret eller under kontrollbesöket på plats, vilket förhindrade en bekräftelse på hur den fastställdes.

(98)

Eftersom de begärda uppgifterna saknades ansåg kommissionen att den inte hade fått tillgång till avgörande information avseende denna aspekt av undersökningen. Kommissionen drog därför slutsatsen att den måste använda sig av tillgängliga uppgifter för sina slutsatser beträffande förmånlig finansiering.

(99)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade CCCME de kinesiska myndigheternas ståndpunkt att de kinesiska myndigheternas vägran att samla in de uppgifter som kommissionen begärt inte ska medföra att artikel 28 i grundförordningen tillämpas, utan att kommissionen på egen hand ska inhämta de aktuella uppgifterna hos andra parter i undersökningen. Detta allmänna uttalande ifrågasatte dock inte kommissionens specifika iakttagelser i skälen 93–95. Beslutet att förlita sig på tillgängliga uppgifter när det gäller förmånlig finansiering bekräftades därför.

(100)

Kommissionen underrättade de kinesiska myndigheterna i skrivelsen enligt artikel 28 om att den inte hade mottagit viktig information som var relevant för vissa undersökta subventionssystem såsom bidrag, exportkreditförsäkring och tillhandahållande av markanvändning. Följaktligen underrättade kommissionen de kinesiska myndigheterna om att den skulle kunna komma att använda sig av tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen vid sin prövning av förekomsten och omfattningen av den påstådda subventioneringen i form av ovanstående system.

(101)

När det gäller bidrag kunde de kinesiska myndigheterna inte styrka att de hade kontaktat offentliga enheter på regional och lokal nivå för att begära information om vilka bidrag de producenter som ingick i urvalet beviljats. De rapporterade därför inte att producenterna av mobil lyftutrustning i urvalet hade erhållit några bidrag eller lämnade uppgifter om kriterierna för att erhålla bidrag eller deras rättsliga grund.

(102)

När det gäller exportkreditförsäkring noterade kommissionen att Sinosure faktiskt var det enda finansinstitut som besvarade frågeformuläret i tillägg A. Detta svar var emellertid bristfälligt på många viktiga punkter.

(103)

Dessa handlingar och uppgifter tillhandahölls inte heller av de kinesiska myndigheterna, trots en begäran från kommissionen under kontrollbesöket.

(104)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte hade bevisat att de uppgifter som inte lämnats var nödvändiga uppgifter och ifrågasatte tillämpningen av artikel 28.1. I detta avseende hänvisade de kinesiska myndigheterna till panelrapporten och överprövningsorganets rapport i ärendet US – Supercalendered paper (51) där det fastslogs att den undersökande myndigheten ”först måste fastställa att de upptäckta uppgifterna var uppgifter som var nödvändiga för att komma till ett avgörande om subventionering av den undersökta produkten” och att den ”inte bara, utan vidare förtydliganden, kan sluta sig till att uppgifterna är 'nödvändiga' i den mening som avses i artikel 12.7”. De kinesiska myndigheterna hävdade också att de hade tillhandahållit stora mängder material om programmet för exportkreditförsäkring och att de registrerade uppgifterna var tillräckliga för undersökningens syften.

(105)

Kommissionen noterar att uppgifter ska anses vara ”nödvändiga” i den mening som avses i artikel 28.1 i grundförordningen om de gör det möjligt för kommissionen att fatta beslut som behöver fattas inom ramen för en antisubventionsundersökning. I detta avseende anser kommissionen att de begärda uppgifterna var nödvändiga, särskilt för att bedöma om Sinosure agerade som ett offentligt organ, stod under statlig kontroll, agerade enligt marknadsprinciper eller var vinstdrivande. Kommissionen ansåg också att varken den begränsade information som lämnats av de kinesiska myndigheterna eller påståendena i dess frågeformulär kunde kontrolleras mot giltig stödjande bevisning efter det att de kinesiska myndigheterna vägrat tillhandahålla de begärda underliggande dokumenten eller bevisen, och att det därmed var motiverat att använda tillgängliga uppgifter i detta avseende. På grundval av detta avvisades dessa påståenden.

(106)

När det gäller markanvändningsrättigheter underlät de kinesiska myndigheterna att lämna information om markförvärv från producenter/exportörer av mobil lyftutrustning. De kinesiska myndigheterna kunde inte förklara hur företag under vissa omständigheter kunde erhålla mark gratis. De kinesiska myndigheterna lämnade inga uppgifter om möjliga riktmärken för tillhandahållandet av markanvändningsrättigheter.

(107)

Kommissionen erhöll inte flera dokument och uppgifter som begärts beträffande el, inkomststöd och insatsvaror. Dessa dokument förtecknas i den skrivelse enligt artikel 28 som skickades till de kinesiska myndigheterna (52). Såsom anges i avsnitt 3.11 kunde kommissionen emellertid inte dra någon slutsats om huruvida dessa program var utjämningsbara.

(108)

I sitt svar på kommissionens skrivelse enligt artikel 28 invände de kinesiska myndigheterna mot tillämpningen av tillgängliga uppgifter.

(109)

De kinesiska myndigheterna kommenterade inte varför de begärda handlingarna och informationen om bidrag och exportkreditförsäkring inte tillhandahölls.

(110)

Vad gäller markanvändningsrättigheter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen begärde handlingar och information som inte fanns.

(111)

Kommissionen instämde inte i detta påstående. Kommissionen kunde under kontrollbesöket med de kinesiska myndigheterna försäkra sig om att de hade full kännedom om transaktioner avseende markanvändningsrättigheter och att de kunde redogöra för det pris som betalades för markanvändningsrättigheter som förvärvats av en exporterande producent i urvalet. I motsats till de kinesiska myndigheternas påståenden visade undersökningen att dessa dokument existerar och var tillgängliga för de kinesiska myndigheterna. Kommissionen kunde dra den slutsatsen särskilt baserat på det faktum att de kinesiska myndigheterna under kontrollbesöket hade tillgång till uppgifter om transaktioner avseende nyttjanderätter (inklusive offentliggörande av meddelanden och transaktionspris) via en webbaserad plattform (53), medan inga sådana uppgifter hade lämnats i myndigheternas svar på frågeformuläret. Mot denna bakgrund ansåg kommissionen att de kinesiska myndigheterna inte hade agerat efter bästa förmåga när de behandlade kommissionens begäran om information och handlingar.

(112)

Eftersom kommissionen inte fick någon information från de kinesiska myndigheterna om de uppgifter som anges ovan ansåg kommissionen att den inte hade fått nödvändig information av relevans för undersökningen och att den var tvungen att förlita sig på tillgängliga uppgifter för sina slutsatser om bidrag, exportkreditförsäkring och tillhandahållande av markanvändningsrättigheter mot för låg ersättning.

(113)

På grundval av informationen i promemorian om tillräcklig bevisning, tillkännagivandet om inledande och svaren på kommissionens frågeformulär undersöktes följande subventioner från de kinesiska myndigheterna:

(114)

Enligt de uppgifter som lämnats av de fyra grupperna av exporterande producenter som ingick i urvalet hade dessa erhållit finansiering från 24 finansinstitut belägna inom Kina. Av dessa 24 finansinstitut var 20 statsägda. Övriga finansinstitut var antingen privatägda eller så kunde kommissionen inte fastställa huruvida de var stats- eller privatägda. Inget av finansinstituten, oavsett om de helt eller delvis var statsägda, besvarade det särskilda frågeformuläret trots en begäran till de kinesiska myndigheterna som omfattade alla finansinstitut som hade tillhandahållit lån till de företag som ingick i urvalet.

(115)

Såsom nämns i skäl 86 vidarebefordrade de kinesiska myndigheterna inte frågeformuläret till finansinstitut och lämnade inga uppgifter om ägandet av de finansinstitut som tillhandahöll lån till företagen i urvalet. Kommissionen kunde därför inte avgöra om de återstående fyra finansinstituten var statligt ägda eller privatägda.

(116)

Kommissionen undersökte huruvida de statsägda bankerna agerar som offentliga organ i den mening som avses i artiklarna 3 och 2 b i grundförordningen. Enligt WTO:s rättspraxis (54) är ett offentligt organ en enhet som ”har eller utövar myndighetsbefogenheter”. En undersökning av ett offentligt organ måste genomföras från fall till fall, med vederbörlig hänsyn till ”den berörda enhetens grundläggande egenskaper och funktioner”, enhetens ”förhållande till staten” och ”den rättsliga och ekonomiska miljö som råder i det land där den undersökta enheten bedriver sin verksamhet”. Beroende på de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall kan den relevanta bevisningen omfatta i) bevisning för att ”en enhet faktiskt utövar myndighetsuppgifter”, särskilt om bevisningen ”tyder på ett kontinuerligt och systematiskt utövande”, ii) ”omfattningen av och innehållet i den statliga politiken för den sektor där den undersökta enheten är verksam”, och iii) bevis för att en regering utövar ”meningsfull kontroll över en enhet och dess handlande”. Vid en undersökning av ett offentligt organ ska den undersökande myndigheten ”utvärdera och ta vederbörlig hänsyn till alla relevanta egenskaper från enheten” och undersöka alla typer av bevis som kan vara relevanta för denna utvärdering. I detta sammanhang bör den undvika att ”fokusera uteslutande eller överdrivet på någon enskild egenskap utan att ta vederbörlig hänsyn till andra egenskaper som kan vara relevanta”.

(117)

I WTO:s rättspraxis anges särskilt följande (55): ”Det viktiga är att en enhet har fått befogenhet att utöva myndighetsuppgifter och inte hur den har fått denna befogenhet. Det finns många olika sätt för myndigheterna i snäv bemärkelse att ge en enhet befogenheter. Följaktligen kan olika typer av bevisning vara relevant för att visa att en viss enhet fått en sådan befogenhet. Bevisning för att en enhet faktiskt utövar myndighetsuppgifter kan användas som bevisning för att den har eller har fått myndighetsbefogenheter, särskilt om bevisningen tyder på ett kontinuerligt och systematiskt utövande. Av detta följer enligt vår mening att bevisning för att en myndighet utövar meningsfull kontroll över en enhet och dess handlande under vissa omständigheter kan tjäna som bevisning för att enheten i fråga har myndighetsbefogenheter och utövar dessa befogenheter genom att utföra myndighetsuppgifter. Vi understryker dock att det, förutom i de fall där det finns en uttrycklig delegering av befogenheter i ett rättsligt instrument, är föga sannolikt att förekomsten av rent formella band mellan en enhet och myndigheter i snäv bemärkelse räcker för att det ska kunna fastställas att enheten har myndighetsbefogenheter. Till exempel är det inte tillräckligt att staten är majoritetsaktieägare i en enhet för att det ska anses påvisat att staten utövar meningsfull kontroll över enhetens handlande, och än mindre att staten har gett den myndighetsbefogenheter. I vissa fall, där det finns många formella indikationer på statlig kontroll och där det även finns bevisning för att denna kontroll har utövats på ett meningsfullt sätt, kan det dock vara möjligt att dra slutsatsen att enheten i fråga utövar myndighetsbefogenheter.”.

(118)

För att kunna karaktärisera en enhet som ett offentligt organ på ett korrekt sätt i ett enskilt fall kan det vara relevant att överväga ”huruvida [enhetens] funktioner eller agerande är av ett slag som normalt klassificeras som statligt i den berörda medlemmens rättsordning (56)”, och klassificeringen och funktionerna från enheter från WTO-medlemmarna i allmänhet. Vid avgörandet om en viss enhet är ett offentligt organ eller inte kan det därför vara relevant att beakta huruvida funktionerna eller agerandet är av ett slag som normalt klassificeras som statligt i den berörda medlemmens rättsordning.

(119)

Det finns många olika sätt för myndigheterna i snäv bemärkelse att ge en enhet befogenheter. Följaktligen kan olika typer av bevisning vara relevant för att visa att en viss enhet fått en sådan befogenhet. Bevisning för att en enhet faktiskt utövar myndighetsuppgifter kan användas som bevisning för att den har eller har fått myndighetsbefogenheter, särskilt om bevisningen tyder på ett kontinuerligt och systematiskt utövande.

(120)

Bevisning för att en myndighet utövar en meningsfull kontroll över en enhet och dess handlande under vissa omständigheter kan tjäna som bevisning för att enheten i fråga har myndighetsbefogenheter och utövar dessa befogenheter genom att utföra myndighetsuppgifter. Statligt ägande av en enhet kan tillsammans med andra faktorer tjäna som bevis, även om det inte är ett avgörande kriterium. Emellertid är det föga sannolikt att förekomsten av rent formella band mellan en enhet och myndigheter i snäv bemärkelse räcker för att det ska kunna fastställas att enheten har myndighetsbefogenheter. Till exempel är det inte i sig tillräckligt att staten är majoritetsaktieägare i en enhet för att det ska anses påvisat att staten utövar meningsfull kontroll över enhetens handlande, och än mindre att staten har gett den myndighetsbefogenheter. I vissa fall, där det finns många formella indikationer på statlig kontroll och där det även finns bevisning för att denna kontroll har utövats på ett meningsfullt sätt, kan det dock vara möjligt att dra slutsatsen att enheten i fråga utövar myndighetsbefogenheter.

(121)

Tyngdpunkten vid en undersökning av ett offentligt organ är inte huruvida det beteende som påstås ge upphov till ett finansiellt bidrag är logiskt kopplat till en identifierad ”myndighetsuppgift”. I detta avseende föreskriver den rättsliga standarden för bedömningen av offentliga organ enligt artikel 1.1 a.1 i avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder inte att det måste fastställas någon koppling av en viss grad eller karaktär mellan en identifierad myndighetsuppgift och det särskilda finansiella bidraget i fråga. Avgörande för den relevanta undersökningen är i stället om enheten ägnar sig åt ett sådant handlande, dess grundläggande egenskaper och dess förhållande till staten. Denna fokus på enheten, i motsats till det handlande som påstås ge upphov till ett finansiellt bidrag, överensstämmer med det faktum att ”staten” (i snäv bemärkelse) och ett ”offentligt organ” har ”vissa likheter eller överlappar när det gäller deras väsentliga egenskaper”, dvs. att de båda är ”statliga” till sin natur.

(122)

En enhets handlande eller praxis kan utan tvekan utgöra bevisning som är relevant för en bedömning huruvida det är frågan om ett offentligt organ. Handlandet från en enhet – särskilt när det tyder på ett ”kontinuerligt och systematiskt utövande” – är en av de olika typerna av bevisning som, beroende på omständigheterna i varje undersökning, kan belysa en enhets grundläggande egenskaper och dess förhållande till staten i snäv bemärkelse. Bedömningen av sådan bevisning har emellertid i syfte att besvara den centrala frågan huruvida enheten själv har de grundläggande egenskaper och funktioner som gör att den ska betraktas som ett offentligt organ. I samband med kinesiska statsägda affärsbanker ansågs det till exempel i DS379 att relevant information för bedömningen av huruvida en enhet är ett offentligt organ omfattade sådan som visade att i) ”[d]e verkställande direktörerna för de statsägda affärsbankernas huvudkontor utses av regeringen och [kommunistpartiet] behåller ett betydande inflytande över deras val.” och ii) de statsägda affärsbankerna ”saknar fortfarande tillräcklig riskhanteringskompetens och analytisk kompetens”. Denna bevisning var inte begränsad till de kinesiska statsägda affärsbankernas utlåningsverksamhet i sig, utan hänförde sig snarare till deras organisatoriska egenskaper, kedjor för beslutsfattande och det övergripande förhållandet till de kinesiska myndigheterna. Således noterade överprövningsorganet i DS379 att även om det amerikanska handelsministeriet inte beaktade bevisning som hänförde sig till de kinesiska statsägda affärsbankernas handlande [”vid beviljandet av lån”], så beaktades detta inom ramen för undersökningen av de grundläggande egenskaperna och förhållandet till de kinesiska myndigheterna från dessa enheter. Dessa kinesiska statsägda affärsbanker utövade myndighetsuppgifter på den kinesiska statens vägnar.

(123)

Dessutom har överprövningsorganet också beaktat att myndigheterna i fråga inte samarbetade under undersökningen. I DS379 bekräftade överprövningsorganet således det amerikanska handelsministeriets bedömning i undersökningen om belagd tunnplåt att de kinesiska statsägda affärsbankerna utgjorde ”offentliga organ” på grundval av följande överväganden: i) Banksektorn i Kina är nästan fullständigt i statlig ägo. ii) Enligt artikel 34 i lagen om kommersiell bankverksamhet åläggs bankerna att ”bedriva sin utlåningsverksamhet utifrån behoven från [den] nationella ekonomin och den sociala utvecklingen samt i överensstämmelse med den statliga industripolitiken”. iii) Dokumentationen tyder på att de kinesiska statsägda affärsbankerna fortfarande saknar tillräckliga färdigheter när det gäller riskhantering och analytisk förmåga. iv) Det faktum att det amerikanska handelsministeriet ”under [den] undersökningen inte erhöll den bevisning som krävs för att på ett övergripande sätt dokumentera det förfarande genom vilket pappersindustrin ansökte om lån och genom vilket dessa beviljades och bedömdes” (57).

(124)

För att fastställa om statsägda banker äger, utövar eller har myndighetsbefogenheter har kommissionen vederbörligen beaktat bankernas grundläggande egenskaper och funktioner, deras förhållande till staten och den rättsliga och ekonomiska situation som råder i det land där den undersökta enheten är verksam. I detta avseende inhämtade kommissionen uppgifter om statligt ägande och formella indikationer på statlig kontroll i de statsägda bankerna. Kommissionen analyserade också om kontrollen hade utövats på ett meningsfullt sätt med hänsyn till det gällande normativa regelverket. För detta ändamål var kommissionen tvungen att använda sig av tillgängliga uppgifter, eftersom de kinesiska myndigheterna vägrat att vidarebefordra de relevanta frågeformulären till de berörda finansinstituten och lämna bevisning om beslutsprocessen för beviljandet av förmånliga lån, som anges i avsnitt 3.4.2.

(125)

Den kinesiska banksektorn domineras av statsägda banker, baserat på deras särskilda primära funktioner som vanligtvis kallas statsägda affärsbanker eller statsägda policybanker (se skälen 52 och 113).

(126)

Eftersom staten behåller kontrollen över de statsägda bankerna genom flera kanaler – förutom aktieinnehav säkerställer den också närvaron av partistrukturer och deras inflytande över finansinstituten och den föreskriver vissa typer av affärsbeteende från bankernas sida genom regleringsåtgärder (se avsnitt 3.6.1.4) – är den i stånd att använda finanssektorns resurser för att uppnå sina politiska mål (se även skälen 142–144), inklusive det övergripande målet att ”främja utvecklingen av den socialistiska marknadsekonomin”, som anges i artikel 1 i banklagen (se avsnitt 3.6.1.4 för en mer detaljerad analys av banklagen).

(127)

Bankernas kärnfunktioner, särskilt deras utlåningspolitik, är därför utformade för att tjäna politiska syften, och bankernas ekonomiska resultat är underordnade kraven i de kinesiska myndigheternas industripolitik. Den tillämpliga rättsliga ramen och den institutionella strukturen säkerställer i detta avseende att när de kinesiska myndigheterna fastställer ekonomiska prioriteringar, till exempel utvecklingen av sektorn för mobil lyftutrustning, kanaliseras nödvändiga medel till motsvarande projekt via finanssektorn. Följaktligen utför statsägda banker i praktiken myndighetsfunktioner, i den mån deras nyckelpersoner i ledningen måste vara anslutna till kommunistpartiet – och därmed i första hand lojala mot partiet – och deras kärnverksamhet måste utföras med vederbörlig hänsyn till de politiska mål som fastställts av de statliga myndigheterna.

(128)

Såsom anges i skäl 86 vägrade de kinesiska myndigheterna att vidarebefordra frågeformulären till bankerna med motiveringen att denna begäran bröt mot WTO-avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder, eftersom det felaktigt begärdes information från kinesiska finansinstitut, dessa felklassificerades som offentliga organ, de inte underrättades på ett korrekt sätt och man bortsåg från farhågor om konfidentiell behandling enligt kinesisk lagstiftning.

(129)

Under undersökningens gång klargjorde kommissionen sin rätt att begära uppgifter från kinesiska finansinstitut, inbegripet statsägda enheter, under de kinesiska myndigheternas tillsyn, och bekräftade att konfidentiell information kommer att hanteras i överensstämmelse med relevanta förfaranden för konfidentiell behandling. Dessutom är kravet på konfidentiell behandling inte tillämpligt, vilket framgår av skriftligt tillstånd från företagen i urvalet, vilka uttryckligen har avsagt sig sin rätt till konfidentiell behandling.

(130)

Följaktligen, och såsom anges i skäl 128 besvarade ingen av de statsägda finansinstituten som tillhandahöll lån till företagen i urvalet det särskilda frågeformuläret. Förteckningen över bankerna omfattar följande: Agricultural Bank of China, Bank of Beijing (58), Bank of China, Bank of Communications Co. Ltd, Bank of Ningbo, China Construction Bank Corporation, China Industrial Bank Co. Ltd, China Merchants Bank, China Minsheng Bank (59) , Export-Import Bank of China (EXIM bank), Industrial and Commercial Bank (ICBC), Ping An Bank (60),Shanghai Pudong Development Bank Co. Ltd, China Postal Savings Bank Co. Ltd., Bank of Changsha, Bank of Hunan, China Bohai Bank, China Development Bank, China Guangfa Bank, Commercial Bank of China, Hongkong and Shanghai Banking Corporation (HSBC), Huxia Bank, City Bank (China).

(131)

De kinesiska myndigheterna lämnade inga uppgifter om bankernas ägarförhållanden eller om deras styrningsstruktur, riskbedömning eller exempel på specifika lån till industrin för mobil lyftutrustning.

(132)

Följaktligen beslutade kommissionen att använda sig av tillgängliga uppgifter för att fastställa huruvida dessa statsägda finansinstitut är att betrakta som offentliga organ.

(133)

I en tidigare antisubventionsundersökning (61) konstaterade kommissionen att banker som hade tillhandahållit lån till grupperna av exporterande producenter i urvalet helt eller delvis ägdes av staten eller av statsägda juridiska personer. Eftersom bankerna inte besvarade det särskilda frågeformuläret använde kommissionen offentligt tillgängliga uppgifter, t.ex. bankens webbplats, årsrapporter, information som finns tillgänglig i bankkataloger eller på nätet. I enlighet med resultaten av denna tidigare undersökning bekräftade arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar (62) att staten dominerar banksektorn (63) genom att behålla kontrollen över andelar i alla statsägda affärsbanker och genom att vara majoritetsägare i ett antal aktiebolagsbaserade affärsbanker, antingen genom direkta investeringar från Central Huijin eller indirekt genom andra statsägda juridiska personer. I skäl 130 förtecknas de bankenheter som de exporterande producenterna uppgett och i vilka staten har ett majoritetsägande, och eftersom det inte skett några förändringar sedan liknande undersökningar nyligen (64), ansågs det att alla statsägda finansinstitut som tillhandahöll finansiering till de exporterande producenter som ingick i urvalet helt eller delvis ägdes av staten själv eller av juridiska personer som ägs av staten.

(134)

Vad gäller de formella indikationerna på statlig kontroll över de statsägda bankerna betecknade kommissionen dem som ”viktiga statsägda finansinstitut”. Följande fastställs i tillkännagivandet ”Interimsbestämmelser för tillsynsstyrelser i viktiga statsägda finansinstitut” (65): ”Med de statsägda finansinstitut som nämns i dessa bestämmelser avses statsägda policybanker, affärsbanker, kapitalförvaltningsföretag, värdepappersföretag, försäkringsföretag osv. (nedan kallade statsägda finansinstitut) för vilka statsrådet utser tillsynsstyrelse”.

(135)

Tillsynsstyrelserna för de viktiga statsägda finansinstituten utses i enlighet med interimsbestämmelserna för tillsynsstyrelserna för viktiga statsägda finansinstitut. Kommissionen fastställde på grundval av artiklarna 3 och 5 i dessa interimsbestämmelser att medlemmarna i tillsynsstyrelserna utses av och är ansvariga inför statsrådet, vilket visar på att staten utövar en institutionell kontroll över de samarbetsvilliga statsägda bankernas affärsverksamhet.

(136)

När det gäller statsägda affärsbanker noterade kommissionen att de sex största bankerna stod för mer än 40 % av den kinesiska finanssektorns totala tillgångar i slutet av 2022 (66). Minst två av dessa sex statsägda affärsbanker, nämligen ICBC och ABC, tillhör de finansinstitut som tillhandahöll lån till grupperna av exporterande producenter i urvalet i den aktuella undersökningen (se skäl 130). Staten har ett majoritetsägande både i ICBC (67) och i ABC (68). Utöver att kontrollera de sex största statsägda affärsbankerna har staten betydande andelar i ett antal andra statsägda affärsbanker, där dess inblandning oftare är indirekt, t.ex. genom statsägda företag. Flera av dessa statsägda affärsbanker, t.ex. Shanghai Pudong Development Bank, China Everbright Bank, Ping An Bank och China Minsheng Bank, svarade för cirka 20 % av de totala tillgångarna i den kinesiska banksektorn 2021 och tillhör de finansinstitut som tillhandahöll lån till de grupper av exporterande producenter som ingick i urvalet i den aktuella undersökningen (se skäl 130 för en fullständig förteckning), med en varierande grad av statligt aktieinnehav, från cirka 3 % för China Minsheng Bank (69) till mer än 80 % för China Everbright Bank (70).

(137)

Kommissionen konstaterade även att statsägda finansinstitut ändrat sina stadgar 2017 i syfte att öka kommunistpartiets roll på den högsta beslutsfattande nivån i bankerna (71).

(138)

I de ändrade stadgarna fastställs följande:

(139)

I skäl 53 ges särskilda exempel på dessa ändringar av stadgarna med avseende på ICBC och ABC.

(140)

Kommissionen inhämtade vidare information om huruvida de kinesiska myndigheterna utövade meningsfull kontroll över de statsägda finansinstituten vad gäller deras strategier för utlåning och riskbedömning för lån till industrin för mobil lyftutrustning. Följande föreskrifter har beaktats för detta ändamål:

(141)

Vid sin genomgång av dessa föreskrifter fann kommissionen att finansinstitut i Kina verkar inom en rättslig ram som styr dem att anpassa sig till de kinesiska myndigheternas industripolitiska mål, vilket omfattar utvecklingen av sektorn för mobil lyftutrustning. Mobil lyftutrustning betraktas som en del av byggmaskinindustrin och framhålls i viktiga nationella och regionala planer, däribland Made in China 2025, den fjortonde femårsplanen för byggmaskiner och olika strategier för provins- och kommunutveckling i Zhejiang, Jiangsu och Hunan. Genom dessa strategier främjas ekonomiskt stöd, FoU-incitament och inrättande av industrikluster, och finansinstitut uppmuntras att prioritera finansiering för företag inom denna sektor.

(142)

I artikel 34 i banklagen, som är tillämplig på alla finansinstitut som är verksamma i Kina, fastställs rent generellt att ”affärsbanker ska bedriva sin utlåningsverksamhet i enlighet med behoven av ekonomisk och social utveckling i landet och med vägledning från den statliga industripolitiken”. Även om det i artikel 4 i banklagen föreskrivs att ”affärsbankerna i enlighet med lagstiftningen ska bedriva sin affärsverksamhet utan inblandning från någon enhet eller enskild person och att affärsbankerna själva bär det civilrättsliga ansvaret med all sin egendom som juridisk person”, visade undersökningen att artikel 4 i banklagen tillämpas om inte annat följer av artikel 34 i banklagen, dvs. när det finns en statlig politik ska bankerna tillämpa denna och följa statens instruktioner.

(143)

Dessutom föreskrivs det i artikel 15 i de allmänna lånereglerna att ”i enlighet med den statliga politiken kan berörda avdelningar subventionera räntorna på lån för att främja tillväxten inom vissa branscher och den ekonomiska utvecklingen inom vissa områden”.

(144)

På samma sätt fastställs det i beslut nr 40 att alla finansinstitut ska ge kreditstöd särskilt till ”främjade” projekt. Såsom redan förklarats i avsnitt 3.3, och särskilt i skälen 72–80, tillhör projekt inom industrin för mobil lyftutrustning kategorin ”främjade” projekt. Beslut nr 40 bekräftar således de tidigare undersökningsresultaten vad gäller banklagen, dvs. att bankerna utövat myndighetsbefogenheter i form av kredittransaktioner på förmånliga villkor. Kommissionen fann även att NFRA har långtgående godkännandebefogenheter när det gäller alla aspekter av förvaltningen av samtliga finansinstitut som är etablerade i Kina (inbegripet privatägda och utländskt ägda finansinstitut), såsom följande (72):

(145)

Banklagen är rättsligt bindande. Att femårsplanerna och beslut nr 40 är obligatoriska till sin natur fastslås i avsnitt 3.6.1.4. Den tvingande karaktären av banktillsynsmyndighetens rättsliga handlingar härrör från dess befogenheter som banktillsynsmyndighet. Att de övriga dokumenten är obligatoriska framgår av deras tillsyns- och utvärderingsklausuler.

(146)

I statsrådets beslut nr 40 fastställs att alla finansinstitut ska ge kreditstöd endast till främjade projekt samt att det kommer att genomföras ”andra förmånliga strategier för de främjade projekten”. På grundval av detta måste bankerna ge kreditstöd till industrin för mobil lyftutrustning som en främjad industri.

(147)

Dessutom måste till och med beslut rörande privat kommersiell bankverksamhet övervakas av kommunistpartiet och ligga i linje med den nationella politiken. Ett av statens tre övergripande mål när det gäller bankförvaltning är nu att stärka partiets ledarskap inom bank- och försäkringssektorn, även när det gäller operativa frågor och ledningsfrågor inom företag. I detta avseende föreskrivs det CBIRC:s treåriga åtgärdsplan för åren 2020–2022 att CBIRC ska ”fortsätta att genomföra andan i generalsekreterare Xi Jinpings huvudanförande om att främja reformen av bolagsstyrningen i den finansiella sektorn”. Dessutom syftar avsnitt II i planen till att främja en organisk integrering av partiets ledarskap i bolagsstyrningen, enligt följande: ”vi ska göra integrationen av partiets ledarskap i bolagsstyrningen mer systematisk, standardiserad och förfarandebaserad […]. Större verksamhets- och ledningsfrågor måste ha diskuterats av partikommittén innan beslut tas av styrelsen eller den högre ledningen”.

(148)

De kinesiska myndigheterna har nyligen bestämt att även aktieägare i finansinstitut ska underlätta de kinesiska myndigheternas utövande av kontroll via institutets bolagsstyrningsram, enligt följande: ”Stora aktieägare i bank- och finansinstitut ska hjälpa instituten att inrätta en oberoende och sund bolagsstyrningsstruktur med effektiva kontroller och motvikter, och ska uppmuntra och hjälpa banker och försäkringsinstitut att säkerställa en organisatorisk integrering av partiets ledarskap i bolagsstyrningen” (73).

(149)

I sina resultatutvärderingskriterier för affärsbanker beaktar NFRA nu särskilt hur finansinstituten ”tjänar de nationella utvecklingsmålen och realekonomin”, och i synnerhet hur de ”tjänar strategiska och framväxande industrier” (74).

(150)

Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att de kinesiska myndigheterna har skapat ett regelverk som måste följas av de chefer och tillsynsstyrelsemedlemmar i den samarbetsvilliga statsägda banken som utsetts av de kinesiska myndigheterna och är ansvariga inför dem. Följaktligen använde sig de kinesiska myndigheterna av detta normativa regelverk för att utöva en meningsfull kontroll över de samarbetsvilliga statsägda bankernas handlande när dessa tillhandahöll lån till industrin för mobil lyftutrustning. De centrala funktionerna för den statsägda banken rör de särskilda uppgifter som de kinesiska myndigheterna har anförtrott genom detta normativa ramverk, vilket leder till att den blir statsrådets verktyg för att utföra statliga funktioner.

(151)

Under undersökningens gång hänvisade de kinesiska myndigheterna till den nationella folkkongressens tolkning av banklagen och artikel 4 i banklagen och hävdade att affärsbankerna i Kina verkade som oberoende juridiska personer som ”fattar sina egna beslut”, ”utan inblandning från någon enhet eller enskild person” och att ”ingen enhet eller enskild person får tvinga en affärsbank att bevilja lån eller ställa en garanti”.

(152)

Såsom förklaras i skäl 145 ansåg kommissionen att den kinesiska banklagen och beslut nr 40 är obligatoriska. Dessutom ger undersökningsresultaten i denna undersökning samt kommissionens undersökningsresultat i tidigare undersökningar rörande samma subventionsprogram (75) inte stöd för påståendet att bankerna inte tar hänsyn till statlig politik och statliga planer i sina lånebeslut. Till exempel fann kommissionen att de fyra grupperna av exporterande producenter i urvalet gynnades genom förmånliga lån till räntor som låg under marknadsräntorna.

(153)

Undersökningen visade även att artikel 4 endast är tillämplig i den mån den är förenlig med artikel 33. Detta innebär att även om banker kan verka inom sin allmänna rättslig ram måste de följa den statliga politiken när de har ålagts funktioner. Även om artikel 4 i banklagen ingår i kapitel I, där de allmänna bestämmelserna fastställs, ingår artikel 33 i kapitel IV, där de grundläggande reglerna för lån fastställs. Artikel 33 har följande lydelse: ”affärsbankerna bedriver sin låneverksamhet utifrån den nationella ekonomins och den sociala utvecklingens behov och under ledning av den statliga industripolitiken”, vilket visar att denna bestämmelse inte är vägledande utan snarare är obligatorisk och ger bankerna tydliga instruktioner om att de måste ta hänsyn till den statliga industripolitiken när de bedriver sin utlåningsverksamhet. Kommissionen noterade även att statsrådets beslut nr 40 fastställer att alla finansinstitut ska ge kreditstöd endast till främjade projekt samt utfäster att det kommer att genomföras ”andra förmånliga strategier för de främjade projekten”. Även om det anges artikel 17 i beslutet att bankerna ska respektera kreditgivningsprinciperna konstaterade kommissionen att bankerna inte respekterade dessa principer under undersökningen. Kommissionen begärde styrkande handlingar som visade att finansinstituten respekterade dessa principer. De kinesiska myndigheterna och finansinstituten lämnade inga sådana uppgifter. Kommissionen var därför tvungen att göra bedömningen på grundval av tillgängliga uppgifter. Dessa uppgifter visade att de exporterande producenterna beviljades lån oavsett sin finansiella situation och kreditvärdighet. Denna slutsats är inte ny och har redan gjorts i tidigare undersökningar (76) där kommissionen tidigare har visat att artikel 17 inte effektivt omvandlas till en kreditgivningsprincip för främjade industrier. Under den aktuella undersökningen kunde kommissionen inte fastställa efterlevnad på grund av bristande samarbete, vilket ytterligare stärker oron över öppenheten och efterlevnaden av korrekta kreditbedömningsförfaranden.

(154)

Såsom anges i skälen 137 och 138 ovan visar slutligen det faktum att alla bankens större drifts- och förvaltningsfrågor granskas av partiet, som är djupt förankrat i bankernas företagsstyrningsstruktur, och det faktum att bankernas resultat utvärderas i linje med deras ansträngningar att betjäna strategiska och framväxande företag såsom industrin för mobil lyftutrustning, visar också hur strikt och bindande regelverket är för finansinstitutens verksamhet.

(155)

På grund av den bristande samarbetsviljan och eftersom det inte fanns någon konkret bevisning vad gäller kreditprövning undersökte kommissionen i stället det allmänna rättsliga klimatet (se skälen 142–150) i kombination med den samarbetsvilliga statsägda bankens agerande i samband med de lån som beviljats företagen i urvalet. Detta handlande överensstämde inte med den officiella hållningen, då de statsägda bankerna i praktiken inte hade agerat på grundval av någon grundlig marknadsbaserad riskbedömning.

(156)

Under undersökningens gång fann kommissionen att lån gavs till de grupper av exporterande producenter som ingick i urvalet till räntesatser som var lägre än eller nära landets referensränta (Loan Prime Rate, LPR), som tillkännagavs av National Interbank Funding Center (NIFC). Landets referensränta infördes den 20 augusti 2019 och ersätter Kinas folkbanks tidigare referensränta (77). Tillhandahållandet av finansiering till räntor som ligger under eller nära landets riskfria ränta på interbankmarknaden visar tydligt att risken inte beaktades på ett adekvat sätt. Eftersom de kinesiska myndigheterna och finansinstituten inte samarbetade var kommissionen tvungen att använda tillgängliga uppgifter och drog därför slutsatsen att lånen beviljades oavsett företagens verkliga finansiella situation och kreditrisk, vilket fastställs i avsnitt 3.6.3 nedan. Lånen hade således tillhandahållits till en ränta som var lägre än de marknadsmässiga räntor som gäller för företag med samma riskprofil som de exporterande producenterna i urvalet.

(157)

Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att de kinesiska myndigheterna har skapat ett regelverk för utlåning till främjade industrier som måste följas av bankens chefer och tillsynsstyrelsemedlemmar, vilka utsetts av de kinesiska myndigheterna och är ansvariga inför dem. Detta regelverk gav inte bankens chefer och tillsynsstyrelsemedlemmar något manöverutrymme att välja huruvida de skulle följa regelverket eller inte med avseende på de exporterande producenter som ingick i urvalet, vilket försatte ledningen för banken i en beroendeställning.

(158)

Följaktligen använde sig de kinesiska myndigheterna av det normativa regelverket för att utöva en meningsfull kontroll över de samarbetsvilliga statsägda bankernas handlande när dessa tillhandahöll lån till industrin förmobil lyftutrustning.

(159)

I avsaknad av konkreta bevis för kreditriskbedömningar undersökte kommissionen den övergripande rättsliga ramen för utlåning till främjade industrier såsom industrin för mobil lyftutrustning tillsammans med den samarbetsvilliga statsägda bankens agerande och fastställde att banken inte tillämpade marknadsbaserade kreditriskbedömningar.

(160)

Såsom förklaras i skäl 152 beviljades dessutom lån till grupperna av exporterande producenter i urvalet till räntor som låg under eller nära landets referensränta för lån, oavsett producenternas finansiella situation och kreditrisk. Med tanke på riskprofilen för de exporterande producenter som ingick i urvalet och som beskrivs i avsnitt 3.6.4.3 och med tanke på att vissa av de exporterande producenterna i urvalet, enligt kommissionens riskanalys, borde ha fått kreditbetyget BB och andra B och därför borde ha betalat räntor betydligt över den riskfria räntan, drog kommissionen slutsatsen att lånen i fråga tillhandahölls under marknadsräntorna.

(161)

Kommissionen drar slutsatsen att de kinesiska myndigheterna utövade en meningsfull kontroll över den samarbetsvilliga statsägda banken vad gäller bankens utlåningspolitik och riskbedömning i samband med utlåning till industrin för mobil lyftutrustning.

(162)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade de kinesiska myndigheterna sitt påstående att artikel 4 i lagen om affärsbanker inte är underordnad artikel 34 och att artikel 34 inte får strida mot bestämmelsen i artikel 4 om bankernas oberoende. De hävdade också att banklagen inte föreskriver några bestraffande konsekvenser för banker som inte följer artikel 34. Dessutom hävdade de kinesiska myndigheterna att artikel 15 i de allmänna lånereglerna inte kunde ligga till grund för att hävda att de kinesiska myndigheterna kräver att affärsbanker ska tillhandahålla förmånliga lån, och pekade på en översyn av de allmänna lånereglerna. De kinesiska myndigheterna tillade också att beslut nr 40 inte är tillämpligt på industrin för mobil lyftutrustning, eftersom endast de främjade projekt som beskrivs som sådana i katalogen kan anses vara främjade.

(163)

Kommissionen hänvisade återigen till rapporten från överprövningsorganet (se skäl 123) som bekräftade att bankerna måste ”bedriva sin utlåningsverksamhet utifrån behoven från [den] nationella ekonomin och den sociala utvecklingen samt i överensstämmelse med den statliga industripolitiken” och konstaterade att den påstådda avsaknaden av bestraffande konsekvenser saknade relevans, eftersom den kinesiska banksektorn till största delen är statsägd och eftersom affärsbankernas beslut måste fattas under kommunistpartiets överinseende och ligga i linje med den nationella politiken, förhållanden som inte bestrids av någon berörd part. När det gäller artikel 15 i de allmänna lånereglerna konstaterade kommissionen att de kinesiska myndigheterna inte lade fram några bevis för en sådan översyn och att lagen i sig inte hade ändrats eller upphävts, vilket innebär att den aktuella artikeln fortfarande gäller, såsom anges i de kinesiska myndigheternas egna synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter. Kommissionen hänvisade också till skäl 59 där den drog slutsatsen att sektorn för mobil lyftutrustning ingick i sektorn för ”stora byggmaskiner” i katalogen, vilket bekräftade att mobil lyftutrustning var en främjad sektor. Mot bakgrund av ovanstående avvisades dessa påståenden.

(164)

Kommissionen fastställde att de statsägda bankerna tillämpade den rättsliga ram som anges ovan i utövandet av myndighetsuppgifter när det gäller sektorn för mobil lyftutrustning. Det agerade således som ett offentligt organ i den mening som avses i artikel 2 b i grundförordningen jämförd med artikel 3.1 a i i grundförordningen och i enlighet med relevant WTO-praxis.

(165)

Även om de statsägda finansinstituten inte skulle betraktas som offentliga organ, fastställde kommissionen att de på grundval av samma information skulle anses ha anförtrotts eller ålagts av de kinesiska myndigheterna att utföra funktioner som normalt ligger inom myndigheternas befogenhet i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen av samma orsaker som anges i avsnitt 3.6.2. Deras beteende skulle därför i vilket fall som helst tillskrivas de kinesiska myndigheterna.

(166)

Kommissionen fastställde i det aktuella fallet att följande banker och privata finansinstitut med verksamhet i Kina hade beviljat lån till grupperna av exporterande producenter i urvalet i den aktuella undersökningen: Citibank (China) Co., Ltd., China Bohai bank, China Mingsheng bank och HSBS bank.

(167)

Liksom i tidigare undersökningar (78) ansågs det, i linje med motsvarande analys i skälen 140–161, att dessa banker och privata finansinstitut har bedrivit verksamhet under tillsyn av NFRA (som har ersatt CBRC) och verksamheten har anförtrotts eller ålagts dem av de kinesiska myndigheterna. Eftersom det inte har ingetts någon information som tyder på motsatsen drar kommissionen samma slutsats i den aktuella undersökningen.

(168)

Kommissionen analyserade om de kinesiska myndigheterna hade anförtrott eller ålagt alla dessa finansinstitut funktioner vad gäller att bevilja subventioner till sektorn för mobil lyftutrustning i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen.

(169)

Enligt WTO:s överprövningsorgan anses ”anförtroende” äga rum när en myndighet ger ansvar till ett privat organ och ”åläggande” avser situationer där en myndighet utövar sina befogenheter över ett privat organ (79). I bägge fallen använder sig en myndighet av ett privat organ som ett ombud för att genomföra det finansiella bidraget och ”i de flesta fall kan det antas att ett anförtroende eller åläggande av funktioner till ett privat organ omfattar någon form av hot eller incitament” (80). Samtidigt medger artikel 3.1 a iv inte att medlemsstaterna inför utjämningsåtgärder för produkter ”i de fall en myndighet enbart utövar sina allmänna föreskrivande befogenheter” (81) eller när ett statligt ingripande ”i vissa fall men inte i andra kan leda till ett visst resultat uteslutande beroende på de faktiska omständigheterna och marknadsaktörernas utövande av sitt fria val” (82) . ”Anförtroende” och ”åläggande” innebär i stället att ”myndigheterna har en mer aktiv roll än att bara inta en stödjande hållning” (83).

(170)

Kommissionen noterade att regelverket rörande den industri som nämns i skälen 142–147 är tillämpligt på alla finansinstitut i Kina, inbegripet privatägda finansinstitut. Detta illustreras av att banklagen och NFRA:s (tidigare CBIRC) olika föreskrifter omfattar alla Kinafinansierade och utlandsfinansierade banker som faller under NFRA:s förvaltning.

(171)

De flesta låneavtal med privata finansinstitut innehöll dessutom liknande villkor som avtalen med statsägda banker, och privata finansinstituts inlåningsräntor låg mycket nära de räntor som de statsägda finansinstituten tillhandahöll. Detta visar att dessa banker i praktiken beviljar förmånliga lånevillkor i enlighet med de kinesiska myndigheternas kontroll över banksektorn.

(172)

Eftersom de privata finansinstituten inte lämnat någon information som stred mot kommissionens resultat drog kommissionen slutsatsen att alla finansinstitut (även privata finansinstitut) i Kina som står under NFRA:s tillsyn för såvitt angår industrin för mobil lyftutrustning har anförtrotts eller ålagts funktioner av staten i den mening som avses i artikel 3.1 a iv första strecksatsen i grundförordningen i form av genomförande av politiska åtgärder och tillhandahållande av lån till förmånliga räntor till industrin för mobil lyftutrustning (84), således funktioner som inte skiljer sig från de offentliga myndigheternas normala funktioner.

(173)

I tidigare antisubventionsundersökningar har kommissionen redan fastställt att kreditbetyg för kinesiska inhemska företag inte var tillförlitliga, grundat på en undersökning som offentliggjordes av Internationella valutafonden (85) och som visar en skillnad mellan internationella och kinesiska kreditbetyg. Enligt IMF ger de lokala kreditvärderingsinstituten över 90 % av de kinesiska obligationerna kreditbetyget AA till AAA. Detta är inte jämförbart med andra marknader, t.ex. EU eller Förenta staterna. Exempelvis får mindre än 2 % av företagen så höga kreditbetyg på den amerikanska marknaden. Kinesiska kreditvärderingsinstitut är således i hög grad inriktade på den övre delen av bedömningsskalan. De har mycket breda bedömningsskalor och tenderar att samla obligationer med väsentligt olika kreditrisker i en bred betygskategori (86). Enligt China bond market insight 2021 från Bloomberg (87), domineras obligationsmarknaden av fem kinesiska lokala kreditvärderingsinstitut: China Chengxin, Dagong, Lianhe, Shanghai Brilliance och Golden Credit Rating, och cirka 90 % av obligationerna ges kreditbetyget AAA av lokala kreditvärderingsinstitut. Många av emittenterna har dock fått ett lägre globalt kreditbetyg på A och BBB av S&P (88).

(174)

Dessutom skulle utländska kreditvärderingsinstitut som Standard and Poor’s och Moody’s i typfallet tillämpa en höjning över emittentens ursprungliga kreditbetyg baserat på en uppskattning av företagets strategiska betydelse för de kinesiska myndigheterna och styrkan av en implicit garanti när de värderar kinesiska obligationer som emitterats utomlands (89).

(175)

Som ett komplement till denna analys visade tidigare fall att de kinesiska myndigheterna också kan utöva sitt inflytande på kreditvärderingsmarknaden (90).

(176)

Enligt de uppgifter som lämnats av de kinesiska myndigheterna i tidigare fall fanns det under undersökningsperioden fjorton kreditvärderingsinstitut som var verksamma på Kinas obligationsmarknad, däribland tolv inhemska kreditvärderingsinstitut. För det andra finns det inte något fritt tillträde till den kinesiska marknaden för kreditvärderingsinstitut. Den är i huvudsak en stängd marknad, eftersom kreditvärderingsinstitut måste godkännas av Kinas tillsynsmyndighet på värdepappersområdet (CSRC) eller Kinas folkbank innan de kan inleda sin verksamhet (91). Kinas folkbank tillkännagav i mitten av 2017 att utländska kreditvärderingsinstitut, på vissa villkor, skulle få utföra kreditvärderingar på en del av den inhemska obligationsmarknaden. Dessa värderingar följer emellertid kinesiska värderingsskalor och är således inte helt jämförbara med internationella skalor, såsom förklaras i skäl 174.

(177)

En undersökning från 2021 från Allianz Global Investors bekräftar kommissionens slutsatser, där det anges att ”Kinas inhemska kreditvärderingssystem skiljer sig från internationella kreditvärderingskonventioner. Exempelvis skulle inhemska obligationer med kreditbetyget AA+ normalt klassificeras som ’hög avkastning’ på internationell nivå” (92) .

(178)

Slutligen påpekade OECD 2022 att ”underskott på kreditmarknaden, inklusive uppblåsta kreditbetyg och svaga varningssystem, hindrar en sund utveckling av obligationsmarknaden”  (93).

(179)

Dessutom har kommissionen också fastställt (94) att det kinesiska kreditvärderingssystemet inte kan anses vara enbart drivet av marknadskrafterna och att det verkar på en snedvriden grund.

(180)

Mot bakgrund av den situation som beskrivs i skälen 173–178 drog kommissionen slutsatsen att de kinesiska kreditbetygen inte ger en tillförlitlig uppskattning av kreditrisken i de underliggande tillgångarna. Dessa kreditbetyg snedvreds också av de politiska målen för att främja viktiga strategiska industrier, såsom industrin för mobil lyftutrustning.

(181)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att det kinesiska kreditvärderingssystemet är tillförlitligt och att företagens kreditbetyg borde omprövas. De hävdade också att kommissionen hade bedömt företagen som ingick i urvalet på ett godtyckligt sätt, utan den kunskap och de certifikat som krävs och utan fullständig förståelse för verksamheten hos de företag som ingick i urvalet. De kinesiska myndigheterna hävdade också att ägandet av de kreditvärderingsinstitut som var verksamma på den kinesiska marknaden var mer varierat, med en ökande närvaro av internationella kreditvärderingsinstitut som S&P och Moody’s China Limited, vilket skulle ha lett till en optimering av värderingsmetoderna.

(182)

Kommissionen ansåg inte att den hade bedömt kreditvärderingen av de företag som ingick i urvalet på ett godtyckligt sätt. Tvärtom gick kommissionen helt öppet tillväga och förlitade sig på en rad finansiella indikatorer för att fastställa kreditbetyget för de företag som ingick i urvalet. Kommissionen ansåg också att utvecklingen av marknadsstrukturen i Kina inte hade någon inverkan på bristerna hos den kinesiska kreditvärderingsmarknaden såsom dessa beskrivs i skälen 173–180. På grundval av detta avvisades dessa påståenden.

(183)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CCCME att det faktum att det fanns 14 kreditvärderingsinstitut, inklusive två utländska institut, på den kinesiska kreditvärderingsmarknaden innebar att denna marknad var robust och oberoende. CCCME tillade att det faktum att de kinesiska lokala kreditvärderingsinstituten använder andra betygskategorier inte ger anledning att ifrågasätta deras oberoende eller kreditvärderingarnas äkthet. CCCME hävdade också att kommissionens slutsats att Kinas kreditvärderingsmarknad är ”stängd” grundar sig på inaktuell och felaktigt tolkad bevisning; i synnerhet ansåg CCCME att CSRC:s och Kinas folkbanks roll i regleringen av kvalificeringen av kreditvärderingsinstituten var nödvändig för att säkerställa att dessa kreditvärderingsinstitut har den expertis som krävs och hänvisade till de regelmässiga förbättringar som erkänns i den OECD-rapport som nämns i skäl 178.

(184)

Kommissionen höll inte med om dessa påståenden. Även om kommissionen inte bestrider att vissa utländska kreditvärderingsinstitut är verksamma på den kinesiska marknaden ansåg den att sådana utländska institut endast ”står för en liten bråkdel av de kreditbetyg som utfärdas på den kinesiska kreditvärderingsmarknaden”, att ”de följer samma bedömningsskalor som de kinesiska kreditvärderingsinstituten och att de höjer sina kreditbetyg med hänsyn till företagens strategiska betydelse för de kinesiska myndigheterna och implicita statliga garantier” (95), vilket innebär att de inte kan betraktas som oberoende. När det gäller påståendet att den bevisning som kommissionen tillhandahållit skulle vara föråldrad noterade kommissionen att CCCME selektivt valde de äldsta delarna av den bevisning som kommissionen lagt fram och ignorerade flera hänvisningar från åren 2021–2022 som användes i skälen 177–178 samt hänvisningen till arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar om betydande snedvridningar i Folkrepubliken Kinas ekonomi, som utfärdades i april 2024 (se skäl 179), dvs. långt efter det att utländska kreditvärderingsinstitut hade börjat verka i Kina. Dessa hänvisningar visar tydligt att situationen på den kinesiska kreditvärderingsmarknaden inte har förändrats nämnvärt under undersökningsperioden. När det gäller CSRC:s och Kinas folkbanks roll ifrågasatte kommissionen inte OECD:s rapport eller att dessa enheters roll inbegriper en bedömning av kreditvärderingsinstitutens kvalifikationer. Det föreföll dock som om Kinas folkbanks roll inte var begränsad till sådan bedömning utan också innefattade ”tillsyn över och förvaltning av kreditbetyg i hela landet” i enlighet med artikel 3 i de interimsåtgärder för förvaltning av kreditvärderingsindustrin, som publicerats gemensamt av Kinas folkbank, den nationella utvecklings- och reformkommissionen, finansministeriet och Kinas tillsynsmyndighet på värdepappersområdet (dekret [2019] nr 5). Dessa påståenden avvisades därför.

(185)

Kommissionen slog fast att företag i samtliga fyra grupper som ingick i urvalet använde kort- och långfristiga lån för att finansiera sina verksamheter. Lånen användes främst för daglig drift, rörelsekapitalbehov, för särskilda projekt och investeringar. En av grupperna av exporterande producenter i urvalet använde även långsiktiga exportkrediter.

(186)

Som visats i skälen 142–147 åläggs finansinstituten i flera rättsliga dokument som är särskilt inriktade på företag i sektorn för mobil lyftutrustning att tillhandahålla lån till förmånliga räntor till industrin för mobil lyftutrustning. Dessa dokument visar att finansinstituten endast beviljar förmånlig finansiering till ett begränsat antal industrier/företag som följer de kinesiska myndigheternas politik. Kommissionen ansåg dessutom att hänvisningen till industrin för mobil lyftutrustning är tillräckligt tydlig, eftersom denna industri identifieras antingen genom sitt namn eller genom en hänvisning till den produkt som den tillverkar eller den industrigrupp som den tillhör. Dessutom gynnades en av de exporterande producenterna i urvalet av lån från China Development Bank, som stöder ”projekt inom av staten erkända nyckelsektorer”. Det faktum att de kinesiska myndigheterna stöder en begränsad grupp av främjade industrier, i vilken industrin för mobil lyftutrustning ingår, gör dessutom denna subvention selektiv.

(187)

Kommissionen beräknade storleken på den utjämningsbara subventionens storlek på grundval av den förmån som mottagarna fick under undersökningsperioden. I enlighet med artikel 6 b i grundförordningen anses den fördel som mottagaren får vara skillnaden mellan det räntebelopp som företaget har betalat för det förmånliga lånet och det belopp som företaget skulle ha betalat för ett likvärdig kommersiellt lån som det faktiskt skulle ha kunnat få på marknaden.

(188)

Såsom förklaras i avsnitten 3.6.1 och 3.6.2 visar de lån som tillhandahållits av de kinesiska finansinstituten tecken på ett betydande statligt ingripande och motsvarar inte de räntor som normalt sett gäller på en fungerande marknad.

(189)

Företagsgrupperna i urvalet skilde sig åt vad gäller deras allmänna ekonomiska situation. De fick samtliga någon form av lån under undersökningsperioden, vilka hade olika löptider, säkerhet, garantier och andra villkor. Av dessa två skäl hade varje företag en genomsnittlig ränta som baserades på dess egna lån.

(190)

Kommissionen bedömde den ekonomiska situationen för varje grupp av exporterande producenter i urvalet för att återspegla dessa specifika villkor. I detta avseende följde kommissionen den beräkningsmetod för förmånlig finansiering i form av lån som fastställs i antisubventionsundersökningen om aluminiumfolie för vidare förädling med ursprung i Folkrepubliken Kina, antisubventionsundersökningen om varmvalsade platta produkter med ursprung i Kina liksom i antisubventionsundersökningarna om däck med ursprung i Kina och om vissa vävda och/eller sydda glasfibermaterial med ursprung i Kina, optiska fiberkablar med ursprung i Kina och nya batterielfordon konstruerade för personbefordran med ursprung i Kina (96), såsom förklaras i skälen nedan. Följaktligen beräknade kommissionen förmånen av den förmånliga finansieringen i form av lån för varje grupp av exporterande producent i urvalet på individuell basis och fördelade förmånen till den undersökta produkten.

(191)

Såsom anges i skäl 90 lämnade de kinesiska långivande finansinstituten inte in något svar på frågeformuläret som kunde klargöra den kreditprövning som gjorts. För att kommissionen skulle kunna fastställa förmånen måste den därmed bedöma om räntesatsen för det lån som beviljats Sinoboom-gruppen låg på en marknadsmässig nivå.

(192)

Sinoboom-gruppen redovisade en lönsam ekonomisk situation med en vinstmarginal på 12 % enligt företagets egna räkenskaper för räkenskapsåret 2023.

(193)

Sinoboom-gruppen använde kort- och långfristiga lån för att finansiera sin verksamhet. Kommissionen bedömde gruppens kortfristiga likviditet och solvens på lång sikt.

(194)

När det gäller kortfristig likviditet presenterade gruppen en genomsnittlig nuvarande kvot på 1,44 under undersökningsperioden. Även om företagets omsättningstillgångar ligger inom ett godtagbart intervall är de inte särskilt starka. Detta tyder på att även om företaget i tekniskt hänseende kan fullgöra sina kortfristiga skulder är dess likviditetsposition endast marginellt tillräcklig. Vid oväntade finansiella påfrestningar kan företaget få svårt att upprätthålla verksamheten utan att avyttra tillgångar eller ta på sig ytterligare skulder. För att säkerställa finansiell stabilitet inför marknadsvolatilitet eller oförutsedda händelser skulle det krävas en mer stabil likviditetssituation.

(195)

I fråga om solvens visar företagets skuldsättningsgrad på 1,98 att det är starkt beroende av lån. Företaget förlitar sig nästan dubbelt så mycket på lånade medel som på eget kapital, vilket tyder på en betydande finansiell risk. En sådan stor hävstång gör företaget sårbart för stigande räntor eller ekonomiska nedgångar, eftersom dess förmåga att betala tillbaka skulder kan bli ansträngd. Beroendet av lånefinansiering ökar risken för insolvens, särskilt om intäkttillväxten eller lönsamheten bromsar in. Denna hävstång utgör ett allvarligt problem som kan äventyra företagets finansiella tillstånd.

(196)

Kommissionen ansåg att gruppens övergripande ekonomiska situation motsvarar ett BB-kreditbetyg. Enligt Standard & Poor's definition av kreditbetygen har en gäldenär med kreditbetyget BB fortfarande möjlighet att fullgöra sina finansiella åtaganden under stabila förhållanden. Trots det kan ogynnsamma affärsmässiga, finansiella eller ekonomiska förhållanden leda till att gäldenären inte har förmåga att fullgöra sina finansiella åtaganden. Detta referensvärde anses därför vara lämpligt för att återspegla gruppens höga skuldsättning och stora beroende av hävstång.

(197)

Den premie som kan förväntas för obligationer emitterade av företag med kreditbetyget BB tillämpades sedan på den referensränta för lån som tas ut av PBOC, eller efter den 20 augusti 2019 på den låneränta som NIFC tillkännagav, för att man skulle komma fram till marknadsräntan.

(198)

Pålägget fastställdes genom att man beräknade den relativa spreaden mellan indexen för företagsobligationer med AA-kreditbetyg i Förenta staterna och företagsobligationer med BB-kreditbetyg i Förenta staterna på grundval av Bloomberg-data för industrisegment. Denna relativa spread lades därefter till den lånereferensränta som offentliggjorts av PBOC, eller efter den 20 augusti 2019, till den utlåningsränta för lån som offentliggjorts av NIFC, den dag lånet beviljades och gällande samma löptid som det berörda lånet. Denna beräkning genomfördes individuellt för varje lån och finansiell leasing som tillhandahållits företaget.

(199)

Kommissionen noterade att Zoomlion-gruppen hade tilldelats kreditbetyget B av kreditvärderingsinstitutet Fitch Rating 2021. Kommissionen ställde sig bakom detta betyg, eftersom det överensstämmer med företagets ekonomiska profil enligt bedömningen på grundval av årsredovisningen för undersökningsperioden.

(200)

Eftersom de långivande instituten inte lämnade något svar på frågeformuläret som förklarade hur kreditprövningen genomfördes måste kommissionen för att kunna fastställa förmånen bedöma om räntesatserna för de lån som Zoomlion-gruppen beviljats låg på en marknadsmässig nivå.

(201)

Enligt Zoomlion-gruppens egna räkenskaper befinner den sig i en allmänt lönsam ekonomisk situation med en vinstmarginal på omkring 8 % för året 2023. Zoomlions lönsamhet är rimlig men ganska blygsam jämfört med genomsnittet för företagen inom sektorn och kan begränsa dess förmåga att återinvestera och hantera ekonomiska svängningar.

(202)

Gruppen använde kort- och långfristiga lån för att finansiera sin verksamhet. Kommissionen bedömde företagets kortfristiga likviditet och solvens på lång sikt.

(203)

När det gäller kortfristig likviditet använde kommissionen den nuvarande kvoten. Dessa kvoter mäter företagets förmåga att betala kortfristiga lån.

(204)

Företagets balanslikviditet uppgick till 1,17 under undersökningsperioden. Detta tyder på att dess likviditet är tillräcklig men osäker, eftersom kvoten endast ligger något över det godtagbara tröskelvärdet. Detta visar också att även om företaget kan fullgöra sina kortfristiga skulder med sina löpande tillgångar kan varje oväntad ökning av skulderna eller en avmattning när det gäller omvandlingen av tillgångar medföra utmaningar. Mot bakgrund av denna kortsiktiga likviditetsindikator drog kommissionen slutsatsen att det aktuella företagets likviditetsposition var sårbar på kort sikt.

(205)

Kommissionen grundade den långsiktiga solvensriskbedömningen på skuldkvoten. Dessa kvoter mäter företagets förmåga att fullgöra sina långfristiga skuldförbindelser. Den används av långivare och obligationsinvesterare vid bedömningen av företagets kreditvärdighet.

(206)

Skuldkvoter mäter skuldbeloppet, särskilt långfristiga skulder. Företagets kvot på 1,93 visar ett stort beroende av lån för finansieringen, vilket gör att den finansiella risken ökar väsentligen. En hög hävstång innebär att företaget är utsatt för svårigheter att betala tillbaka lån, särskilt under perioder där intäkterna minskar eller räntorna stiger. Detta beroende av lån visar på behovet av en mer balanserad kapitalstruktur.

(207)

Företagets effektivitet vad gäller utnyttjandet av sina tillgångar stöder inte ett högt kreditbetyg. Kapitalomsättningshastigheten på 0,3 visar att företaget endast genererar 0,30 renminbi yuan i intäkter för varje renminbi yuan av tillgångar, vilket visar på att det underpresterar när det gäller utnyttjandet av sina resurser. På samma sätt är avkastningen på tillgångar på 2,77 % låg, vilket tyder på att företagets investeringar inte ger något betydande värde. Dessa mått pekar på att företagets förvaltning av tillgångar inte är effektiv och hindrar det från att generera intäkter och vinst.

(208)

Med tanke på de likviditets-, solvens- och effektivitetsproblem som beskrivs i skälen 202–207 ansåg kommissionen därför att företaget befann sig i en bräcklig finansiell situation och uppvisade en hög riskprofil för potentiella långivare och investerare.

(209)

Kommissionen ansåg att gruppens övergripande ekonomiska situation motsvarar ett B-kreditbetyg, vilket inte anses kreditvärdigt.

(210)

På grundval av allmänt tillgängliga uppgifter från Bloomberg använde kommissionen den premie som kan förväntas för obligationer emitterade av företag med B-kreditbetyg som riktmärke, vilket tillämpades på Kinas folkbanks referensränta för lån, eller efter den 20 augusti 2019, på den bästa utlåningsränta som offentliggjorts av NIFC (97) , för att fastställa marknadsräntan.

(211)

Pålägget fastställdes genom att man beräknade den relativa spreaden mellan indexen för företagsobligationer med AA-kreditbetyg i Förenta staterna och företagsobligationer med B-kreditbetyg i Förenta staterna på grundval av Bloomberg-data för industrisegment. Denna relativa spread lades därefter till den referensränta som offentliggjorts av Kinas folkbank, eller efter den 20 augusti 2019, den referensränta för lån som offentliggjorts av NIFC, på den dag lånet beviljades (98) och för samma löptid som det berörda lånet. Denna beräkning genomfördes individuellt för vart och ett av de lån som tillhandahållits företagsgruppen.

(212)

För lån som är noterade i utländsk valuta är situationen densamma vad gäller marknadssnedvridningar och bristen på giltig kreditvärdering, eftersom dessa lån beviljas av samma kinesiska finansinstitut. Därför, såsom konstaterats tidigare, användes företagsobligationer med BB-kreditbetyg i relevanta valutor som emitterats under undersökningsperioden för att fastställa ett lämpligt referensvärde.

(213)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Zoomlion-gruppen att analysen av de finansiella nyckeltalen inte motiverade ett lägre kreditbetyg än för företag som Dingli-gruppen och Sinoboom-gruppen. Efter en noggrann jämförande analys av situationen för de olika företagen i urvalet bekräftade kommissionen sin bedömning med motiveringen att Zoomlion-gruppen på flesta områden underpresterade jämfört med de andra företagen i urvalet.

(214)

Såsom anges i skäl 90 gjorde de kinesiska långivande finansinstituten inte någon kreditprövning. För att kommissionen skulle kunna fastställa förmånen måste den därför bedöma om räntesatsen för de lån som beviljats Dingli-gruppen låg på en marknadsmässig nivå.

(215)

Dingli-gruppen rapporterade en hög lönsamhet och en finansiell situation med hög tillväxt och en hög vinstmarginal (8–13 %) enligt sin egen redovisning för år 2023.

(216)

Dingly-gruppen använde kort- och långfristiga lån för att finansiera sin verksamhet. Kommissionen bedömde gruppens kortfristiga likviditet och solvens på lång sikt.

(217)

När det gäller den kortfristiga likviditeten skulle företagets likviditetsposition sannolikt vara blandad om man beaktade den kombinerade situationen för olika enheter inom gruppen. Dingli Machinery har en stark balanslikviditet på över 2, vilket visar på en stabil förmåga att fullgöra kortfristiga skulder. Emellertid tyder Dingli Leasings balanslikviditet på mindre än 1,2 endast på en blygsam situation när det gäller fullgörandet av kortfristiga skulder. Genomsnittet av de två företagens nuvarande kvoter skulle sannolikt landa mellan dessa båda siffror, vilket tyder på att även om den finansiella stabiliteten på kort sikt i allmänhet är godtagbar, skulle den konsoliderade enheten behöva hantera likviditeten noggrant för att undvika potentiella finansiella spänningar.

(218)

När det gäller långfristiga skulder skulle gruppen erhålla en hög hävstång på grund av Dingli Leasings höga skuldsättningsgrad på över 2,8, medan Dingli Machinerys försiktiga kvot på mindre än 0,7 minskar den totala finansiella risken. Den kombinerade skuldkvoten skulle sannolikt vara måttlig men fortfarande åt det högre hållet, vilket återspeglar ett betydande beroende av skulder. Detta medför potentiella risker, särskilt under osäkra ekonomiska förhållanden.

(219)

Ur effektivitetssynpunkt är Dingli Machinerys kapitalomsättning på mindre än 0,5 låg, vilket tyder på viss ineffektivitet, medan Dingli Leasings kapitalomsättning på mindre än 0,15 är extremt svag, vilket visar att företaget genererar mycket lite intäkter per enhet av tillgångar. Detta visar på en kombinerad ineffektivitet när det gäller utnyttjandet av tillgångar inom båda verksamheterna. Företaget kommer att behöva fokusera på att optimera verksamheten, likvidera tillgångar som inte används eller förbättra de operativa strategierna för att förbättra avkastningen.

(220)

Kommissionen ansåg att gruppens övergripande ekonomiska situation motsvarar ett BB-kreditbetyg. Enligt Standard & Poor's definition av kreditbetygen har en gäldenär med kreditbetyget BB fortfarande möjlighet att fullgöra sina finansiella åtaganden under stabila förhållanden. Trots det kan ogynnsamma affärsmässiga, finansiella eller ekonomiska förhållanden leda till att gäldenären inte har förmåga att fullgöra sina finansiella åtaganden. Detta referensvärde anses därför vara lämpligt för att återspegla gruppens höga skuldsättning och stora beroende av hävstång.

(221)

Den premie som kan förväntas för obligationer emitterade av företag med kreditbetyget BB tillämpades sedan på den referensränta för lån som tas ut av PBOC, eller efter den 20 augusti 2019 på den låneränta som NIFC tillkännagav, för att man skulle komma fram till marknadsräntan.

(222)

Pålägget fastställdes genom att man beräknade den relativa spreaden mellan indexen för företagsobligationer med AA-kreditbetyg i Förenta staterna och företagsobligationer med BB-kreditbetyg i Förenta staterna på grundval av Bloomberg-data för industrisegment. Denna relativa spread lades därefter till den lånereferensränta som offentliggjorts av PBOC, eller efter den 20 augusti 2019, till den utlåningsränta för lån som offentliggjorts av NIFC, den dag lånet beviljades och gällande samma löptid som det berörda lånet. Denna beräkning genomfördes individuellt för varje lån och finansiell leasing som tillhandahållits företaget.

(223)

För lån i Kina som är noterade i utländsk valuta är situationen densamma vad gäller marknadssnedvridningar och bristen på giltig kreditvärdering, eftersom dessa lån beviljas av samma kinesiska finansinstitut. Därför, såsom konstaterats tidigare, användes företagsobligationer med BB-kreditbetyg i relevanta valutor som emitterats under undersökningsperioden för att fastställa ett lämpligt referensvärde.

(224)

Såsom anges i skäl 90 gjorde de kinesiska långivande finansinstituten inte någon kreditprövning. För att kommissionen skulle kunna fastställa förmånen måste den därför bedöma om räntesatsen för de lån som beviljats JLG-gruppen låg på förmånliga nivåer.

(225)

JLG rapporterade låg lönsamhet (mindre än 3 %) och avkastning på tillgångar enligt sina egna räkenskaper för år 2023.

(226)

JLG använde kort- och långfristiga lån för att finansiera sin verksamhet. Kommissionen bedömde gruppens kortfristiga likviditet och solvens på lång sikt.

(227)

När det gäller kortfristig likviditet presenterade gruppen en genomsnittlig nuvarande kvot på 1,40 under undersökningsperioden. Även om företagets omsättningstillgångar ligger inom ett godtagbart intervall är de inte särskilt starka. Detta tyder på att även om företaget i tekniskt hänseende kan fullgöra sina kortfristiga skulder är dess likviditetsposition endast marginellt tillräcklig. Vid oväntade finansiella påfrestningar kan företaget få svårt att upprätthålla verksamheten utan att avyttra tillgångar eller ta på sig ytterligare skulder. För att säkerställa finansiell stabilitet inför marknadsvolatilitet eller oförutsedda händelser skulle det krävas en mer stabil likviditetssituation.

(228)

I fråga om solvens tyder företagets skuldsättningsgrad på 2,19 på att det är starkt beroende av lån. Företaget använder dubbelt så mycket lån som eget kapital för att finansiera sin verksamhet, vilket utsätter det för en betydande finansiell risk. En sådan stor hävstång gör företaget sårbart för stigande räntor eller ekonomiska nedgångar, eftersom dess förmåga att betala tillbaka skulder kan bli ansträngd. Beroendet av lånefinansiering ökar risken för insolvens, särskilt om intäkttillväxten eller lönsamheten bromsar in. Denna hävstång utgör ett allvarligt problem som kan äventyra företagets finansiella tillstånd.

(229)

Kommissionen ansåg att gruppens övergripande ekonomiska situation motsvarar ett B-kreditbetyg. En gäldenär med kreditbetyget ”B” har fortfarande möjlighet att fullgöra sina finansiella åtaganden under stabila förhållanden. Trots det kan ogynnsamma affärsmässiga, finansiella eller ekonomiska förhållanden leda till att gäldenären inte har förmåga att fullgöra sina finansiella åtaganden. Detta referensvärde anses därför vara lämpligt för att återspegla gruppens höga skuldsättning och stora beroende av hävstång och dess svaga likviditet och lönsamhet.

(230)

Den premie som kan förväntas för obligationer emitterade av företag med kreditbetyget BB tillämpades sedan på den referensränta för lån som tas ut av PBOC, eller efter den 20 augusti 2019 på den låneränta som NIFC tillkännagav, för att man skulle komma fram till marknadsräntan.

(231)

Pålägget fastställdes genom att man beräknade den relativa spreaden mellan indexen för företagsobligationer med AA-kreditbetyg i Förenta staterna och företagsobligationer med B-kreditbetyg i Förenta staterna på grundval av Bloomberg-data för industrisegment. Denna relativa spread lades därefter till den lånereferensränta som offentliggjorts av PBOC, eller efter den 20 augusti 2019, till den utlåningsränta för lån som offentliggjorts av NIFC, den dag lånet beviljades och gällande samma löptid som det berörda lånet. Denna beräkning genomfördes individuellt för varje lån och finansiell leasing som tillhandahållits företaget.

(232)

Kommissionen fastställde att alla grupper av exporterande producenter i urvalet gynnades av förmånlig finansiering i form av lån under undersökningsperioden. Eftersom det rör sig om ett finansiellt bidrag, en förmån för de exporterande producenterna och selektivitet, ansåg kommissionen att förmånlig finansiering i form av lån bör anses vara en utjämningsbar subvention.

(233)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CCCME att det referensvärde som kommissionen använt för att beräkna förmånen och subventionsbeloppet var felaktigt. För det första hävdade CCCME att kommissionen inte borde ha använt sig av ett utländskt referensvärde eftersom den inte hade visat att det inte fanns några rådande marknadsvillkor, såsom artikel 6 d i grundförordningen kräver. CCCME hävdade också att kommissionen inte hade förklarat hur den säkerställde att spreaden mellan indexen för företagsobligationer i USA i tillräckligt stor utsträckning avspeglade de rådande marknadsvillkoren i Kina, där producenterna av mobil lyftutrustning i urvalet erhöll sin finansiering. För det andra hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen borde ha använt den absoluta snarare än den relativa spreaden med motiveringen att man med den absoluta spreaden i tillräcklig utsträckning hade beaktat riskexponeringarna mellan företagsobligationer med olika kreditbetyg. CCCME hävdade också att kommissionen inte hade förklarat varför det var lämpligare att tillämpa den relativa spreaden än att tillämpa den absoluta eller på vilket sätt landets referensränta motsvarades av räntan på obligationer med kreditbetyget AA.

(234)

Kommissionen ansåg att den hade visat att det inte fanns några rådande marknadsvillkor i Kina och att den därmed inte kunde beräkna ett lämpligt referensvärde baserat på de villkor som gällde i Kina. I detta avseende hänvisade kommissionen till slutsatserna i avsnitten 3.6.1.4, 3.6.1.5 och 3.6.2, där den visade att de kinesiska myndigheterna använde sig av ett normativt regelverk för att utöva en meningsfull kontroll över de statsägda och privatägda affärsbanker som genomför statlig politik när de tillhandahåller finansiering till ekonomiska aktörer i Kina. Det erinras dessutom om att ingen av de affärsbanker som tillhandahöll finansiering till de producenter som ingick i urvalet samarbetade i undersökningen, med det resultatet att kommissionen inte kunde få tillgång till uppgifter om producenterna av mobil lyftutrustning eller om andra sektorer, som inte främjades av de kinesiska myndigheterna.

(235)

Eftersom inget kinesiskt finansinstitut samarbetade var kommissionen tvungen att använda sig av ett utländskt referensvärde. Kommissionen ansåg att den amerikanska marknaden var av motsvarande storlek och erbjöd tillgänglig representativ statistik när det gäller obligationer med olika kreditbetyg. Kommissionen konstaterade också att ingen berörd part föreslog ett giltigt alternativt utländskt referensvärde i detta avseende.

(236)

När det gäller användningen av den relativa spreaden medgav kommissionen för det första att affärsbanker vanligtvis använder ett pålägg uttryckt i absoluta termer, och att detta tillvägagångssätt framför allt används av praktiska skäl, eftersom räntan till slut uttrycks i absoluta tal. Detta absoluta tal är emellertid resultatet av en riskbedömning som grundar sig på en relativ bedömning. Såsom fastställts i tidigare undersökningar bygger den relativa bedömningen på att ett BB-rankat företag har X % högre sannolikhet att gå i konkurs än vad staten eller ett riskfritt företag har. Den relativa spreaden ger uttryck för förändringarna i de underliggande marknadsvillkoren, vilka inte framgår av den absoluta spreaden (99). För det andra återspeglar räntorna inte bara de företagsspecifika riskprofilerna utan även lands- och valutaspecifika risker. Den relativa spreaden fångar därmed upp förändringar i de underliggande marknadsvillkoren som inte uttrycks av logiken i en absolut spread. De land- och valutaspecifika riskerna varierar ofta, och även i det aktuella fallet, över tid och dessa variationer ser olika ut för olika länder. Följden blir att de riskfria räntorna varierar betydligt över tiden och således kan vara som lägst ömsom i Förenta staterna och ömsom i Kina. Dessa skillnader förklaras av de faktorer som konstaterats, den förväntade BNP-tillväxten, förväntningarna på den ekonomiska utvecklingen och inflationsnivån. Eftersom den riskfria räntan varierar över tiden kan man ha samma nominella absoluta spread vid mycket olika riskbedömningar. Ur en investerares perspektiv är den relativa spreaden således ett bättre mått i och med att det återspeglar storleken på avkastningsspreaden och på grund av det sätt den påverkas av referensräntenivån. För det tredje är den relativa spreaden även landsneutral. Om till exempel den riskfria räntan i Förenta staterna är lägre än den riskfria räntan i Kina kommer denna metod att ge högre absoluta pålägg. Om, å andra sidan, den riskfria räntan i Kina är lägre än den riskfria räntan i Förenta staterna kommer denna metod att ge lägre absoluta pålägg.

(237)

När det gäller användningen av landets referensränta som utgångspunkt motsvarade den, såsom anges i skäl 156 och såsom tillkännagetts av de kinesiska myndigheterna, den mest förmånliga utlåningsränta som en affärsbank erbjöd sina främsta kunder (100). På grundval av detta avvisades påståendena.

(238)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter samt ett ytterligare utlämnande hävdade Zoomlion-gruppen att kommissionen felaktigt hade beräknat förmånsbeloppet avseende räntor på lån och bankaccepter på 360-dagarsbasis i stället för på 365-dagarsbasis. Kommissionen bortsåg från detta påstående eftersom det när det gäller finansinstitut är normal beräkningspraxis att utgå från 360 dagar (101). På grundval av detta avvisades detta påstående.

(239)

De subventionsnivåer som fastställts för den förmånliga finansieringen i form av lån under undersökningsperioden för de företagsgrupper som ingick i urvalet uppgick till

Förmånlig finansiering: lån

(240)

Syftet med en kreditlina är att fastställa en begränsad kredit som företaget får utnyttja när som helst för att finansiera sin löpande verksamhet, vilket gör finansieringen av rörelsekapital flexibel och omedelbart tillgänglig vid behov. De avtal om kreditlinor som beviljats grupperna i urvalet hänvisar till de olika former av finansiering som är tillgängliga för de företag som undertecknar sådana avtal, vilka omfattar alla typer av kortfristig finansiering, såsom kortfristiga lån, bankaccepter, remburser osv. Enligt ekonomisk litteratur är kreditlinor också vanliga i de flesta fall i marknadsekonomier. De står till exempel för över 80 % av den bankfinansiering som tillhandahålls amerikanska offentliga företag (102). I Kanada, där bankaccepter är ett direkt och ovillkorligt ansvar för den mottagande banken (vilket är fallet i Kina), skulle banker normalt endast godta bankaccepter från företagslånare som har en etablerad kreditlina med den banken (103). Kommissionen ansåg därför att all kortfristig finansiering av företagen i urvalet, såsom kortfristiga lån, bankaccepter osv., i princip bör täckas av en kreditlina. (104)

(241)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CCCME att en kreditlina inte var en förutsättning för kortfristig upplåning. I sina synpunkter hänvisade CCCME till den lägre bankfinansieringsränta som tillämpades för spanska företag.

(242)

Kommissionen ansåg att den situation som rådde på den spanska marknaden inte var representativ och att statistik för den amerikanska marknaden, som är större och mer jämförbar med den kinesiska marknaden, var lämpligare. Under alla omständigheter visar tidigare och pågående undersökningar att kinesiska ekonomiska aktörer förlitar sig på sådana kreditlinor för att erhålla finansiering.

(243)

Kommissionen slog fast att kinesiska finansinstitut tillhandahöll kreditlinor till varje grupp i urvalet i samband med finansiering. Dessa bestod av ramavtal enligt vilka banken låter företagen i urvalet använda olika skuldinstrument, till exempel aktiekapitallån, bankaccepter och andra typer av handelsfinansiering, upp till ett visst högsta belopp.

(244)

Såsom nämns i skäl 240 bör all kortfristig finansiering täckas av en kreditlina. Kommissionen jämförde därför beloppet för de kreditlinor som var tillgängliga för de samarbetsvilliga företagen under undersökningsperioden, med det belopp för kortsiktig finansiering som användes av dessa företag under samma period, för att fastställa huruvida all kortsiktig finansiering omfattades av en kreditlina. Om beloppet för den kortsiktiga finansieringen översteg kreditlinans tak ökade kommissionen beloppet för den befintliga kreditlinan med det belopp som faktiskt togs i anspråk av de exporterande producenterna utöver detta tak.

(245)

Under normala marknadsförhållanden skulle sådana kreditlinor normalt vara föremål för en ”överenskommelse”- eller ”åtagande”-avgift för att kompensera för bankens kostnader och risker liksom för årsavgifter som tas ut på ett tidigt stadium för att förlänga kreditlinornas löptid (105). Dessa avgifter täcker administrativa kostnader, t.ex. kostnaden för att behandla ansökan och utföra säkerhetskontroller, men också den kostnad som härrör från de tillsynskrav som ställs på bankerna, eftersom det kapital som utfästs enligt en kreditlina minskar bankens kapitaltäckningskvoter, som den måste upprätthålla för att skydda sig mot systemrisker. Kommissionen fann dock att varje grupp i urvalet gynnades av kreditlinor som tillhandahölls avgiftsfritt. Därför beviljades de undersökta grupperna av företag en förmån i den mening som avses i artikel 6 d i grundförordningen.

(246)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CCCME att arrangemangs- och förnyelseavgifterna inte alltid tillämpas på stora företag, såsom producenter av mobil lyftutrustning, som har en affärsrelation med stora banker. Närmare bestämt hävdade CCCME att sådana avgifter tenderar att förhandlas bilateralt. I detta avseende hänvisade CCCME till vissa bankers webbplatser där det hänvisas till en ”överenskommelse” eller ”diskussion” om den avgift som ska betalas. CCCME medgav dock att man inte kunde styrka nivån på dessa framförhandlade avgifter med bevis, eftersom avtalen om kreditlinor är konfidentiella. Kommissionen kunde därför inte se påståendet som underbyggt och avvisade det.

(247)

Såsom nämns i skäl 144 ska finansinstitut enligt beslut nr 40 tillhandahålla kreditstöd till främjade industrier.

(248)

Kommissionen ansåg att eftersom kreditlinor är nära knutna till alla typer av kortfristig finansiering som tillhandahålls företagen i urvalet, bör de betraktas som en form av förmånligt finansiellt stöd från finansinstitut till industrier som uppmuntras, t.ex. sektorn för mobil lyftutrustning. Som anges i avsnitt 3.3 hör sektorn för mobil lyftutrustning till de främjade industrierna och är därför berättigad till alla typer av finansiellt stöd.

(249)

CCCME hävdade att ingen kinesisk ekonomisk aktör betalade någon arrangemangs- eller förnyelseavgift, och ansåg därför att systemet inte var selektivt riktat till sektorn för mobil lyftutrustning.

(250)

För det första noterade kommissionen att Bank of Chinas webbplats indikerar att avgifter tas ut för kreditlinor (106). För det andra noterade kommissionen i detta avseende att CCCME inte kunde visa att företag i Kina i samma utsträckning kan dra nytta av de förmånliga villkor som iakttagits för industrin för mobil lyftutrustning. Eftersom kreditlinor är nära kopplade till andra typer av förmånlig finansiering, såsom lån, och eftersom de utgör en del av det kreditstöd som ges särskilt till främjade industrier var den selektivitetsanalys som beskrivs i avsnitt 3.6.4.2 avseende lån också tillämplig på kreditlinor. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(251)

I enlighet med artikel 6 d ii i grundförordningen ansåg kommissionen att den förmån som mottagarna därmed erhöll vara skillnaden mellan det belopp som de betalade för kreditlinor som beviljats eller förnyats av det kinesiska finansinstitutet, och det belopp som de skulle betala för en likvärdig kommersiell kreditlina som erhållits till en icke snedvriden marknadsränta.

(252)

Inget av företagen i urvalet betalade en avgift för sin kreditlina. Kommissionen fann inte heller några kreditlinor inom landet i tidigare undersökningar. Allmänt tillgängliga uppgifter verkar tyda på att avgifter för kreditlinor i vissa fall tas ut för företag i Kina (107) , men nivån på dessa avgifter kunde inte fastställas. Kommissionen letade därför efter en lämplig referensavgift utanför Kina. Avgifterna för arrangemangsavgiften och förnyelseavgiften fastställdes därför till 1,75 % respektive 1,25 % på grundval av offentligt tillgängliga uppgifter (108).

(253)

I princip ska arrangemangsavgiften och förnyelseavgiften betalas som ett engångsbelopp vid den tidpunkt då en ny kreditlina öppnas eller då en befintlig kreditlina förnyas. För beräkningsändamål beaktades kommissionen dock kreditlinor som hade beviljats eller förlängts före undersökningsperioden men som fanns tillgängliga för grupperna i urvalet under undersökningsperioden och även kreditlinor som beviljades under undersökningsperioden.

(254)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CCCME att arrangemangs- eller förnyelseavgifterna borde tillämpas på den genomsnittliga outnyttjade kreditlinan eller på kreditlimitens utestående saldo på tidsproportionell basis. I detta avseende hänvisade CCCME till en bankwebbplats där man begärde en arrangemangs- eller förnyelseavgift avseende det outnyttjade beloppet.

(255)

Kommissionen höll inte med. Den avgift som ska betalas är inte likvärdig med en ränta, varför periodens längd inte ska beaktas när avgiften beräknas. Kommissionen ansåg vidare att den bevisning som CCCME lade fram kom från olika källor och inte visade på ett gemensamt standardförfarande hos bankerna, vilket innebar att påståendet inte var tillräckligt underbyggt och därför inte kunde ses som övertygande.

(256)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter noterade Zoomlion-gruppen att beräkningen av subventionsbeloppet för detta system för den exporterande producenten av mobil lyftutrustning skilde sig från motsvarande beräkning för moderbolaget. Närmare bestämt fördelade kommissionen i det förstnämnda fallet inte den totala avgift som skulle betalas till undersökningsperioden baserat på det antal dagar för varje kreditlina som omfattades av undersökningsperioden.

(257)

Kommissionen avvisade detta påstående. Kommissionen ansåg att arrangemangsavgiften och förnyelseavgiften ska betalas i form av ett engångsbelopp som en avgift vid den tidpunkt då en ny kreditlina öppnas eller då en befintlig kreditlina förnyas, oavsett kreditlinans löptid. Kommissionen konstaterade dock också att metoden för att beräkna subventionsbeloppet för moderbolaget inte hade följt denna princip. Detta korrigerades så att den metod som beskrivs ovan tillämpades på alla kreditlinor och alla företag. Den 21 mars 2025 lämnades beräkningarna ut på nytt, i korrigerad form, till Zoomlion-gruppen.

(258)

Efter det ytterligare utlämnandet av uppgifter upprepade Zoomlion-gruppen sitt påstående att kreditlinans löptid bör beaktas vid beräkningen av förmånen. Gruppen hänvisade till skäl 245, till avgifternas karaktär (administrativa kostnader) och till litteratur om företagsfinansiering (109) enligt vilken ”en åtagandeavgift är en avgift som en långivare tar ut av en låntagare som ersättning för att långivaren håller en kreditlina öppen. Avgiften säkerställer också att långivaren ska hålla sitt löfte att tillhandahålla kreditlinan på de villkor som överenskommits, oavsett förhållandena på finansmarknaden. Avgiften kompenserar långivaren för de risker som följer av att hålla en kreditlina öppen trots osäkra framtida marknadsförhållanden och det faktum att långivaren inte vid den aktuella tidpunkten kan ta ut ränta på kapitalbeloppet” och hävdade att kreditlinans löptid och belopp påverkade den risk som bars av finansinstitutet. Zoomlion-gruppen hänvisade också till att kommissionen hade beaktat kreditlinor som hade öppnats före och under undersökningsperioden i sin subventionsberäkning och hävdade att förekomsten av sådana ”parallella” kreditlinor innebar att kreditlinornas löptid måste beaktas vid beräkningen av subventionsbeloppet. Zoomlion-gruppen ansåg också att kreditlinor var ett finansiellt instrument som liknade tidsbundna lån och bankaccepter, och att förmånen därför kunde beräknas med hänsyn till löptiden.

(259)

Trots att Zoomlion-gruppen lämnade in dessa ytterligare synpunkter efter den tidsfrist som fastställts i detta avseende, dvs. trots att Zoomlion inte uppmanats att inkomma med synpunkter på frågor som inte berördes av det ytterligare utlämnandet av uppgifter, beaktade kommissionen dessa synpunkter. Enligt skäl 245 och den litteratur som Zoomlion-gruppen nämnt är det främsta skälet till att finansinstituten tar ut en avgift den administrativa kostnaden för att öppna en kreditlina eller för att hålla den öppen oavsett de finansiella förhållandena på en marknad. Sådana transaktioner medför en risk för ett finansinstitut, men den risken har ingen koppling till löptiden för kreditlinan, genom vilken en ekonomisk aktör får tillgång till medel för vilka aktören normalt sett betalar ränta vid tidsbunden upplåning genom olika kreditinstrument såsom lån, remburser eller bankaccepter. När det gäller det belopp som omfattas av kreditlinan beaktade kommissionen detta belopp i sina beräkningar. När det gäller ”parallella” kreditlinor visade kommissionens analys att det inte fanns några parallella eller på varandra följande kreditlinor från samma finansinstitut, varför alla kreditlinor för vilka en förmån beräknades kunde betraktas som fristående kreditlinor som gav Zoomlion-gruppen en förmån under olika perioder under undersökningsperioden, oavsett när respektive kreditlina beviljades. Kommissionen ansåg också att de extrema exempel som Zoomlion-gruppen beskrev inte var representativa för dess faktiska situation. Kommissionen ansåg också att kreditlinor som finansiellt instrument skiljer sig från tidsbundna lån eller bankaccepter. Medan en kreditlina är en förutsättning eller ett ramavtal för att erhålla finansiering utgör tidsbundna lån eller bankaccepter i sig finansieringsinstrument. Dessa påståenden avvisades därför.

(260)

Zoomlion-gruppen hävdade också att de avgifter som betalades vid beviljandet av kreditlinor borde dras av från det beräknade subventionsbeloppet. Kommissionen konstaterade att ett godtagande av en sådan begäran inte skulle ändra subventionsnivån eftersom de erlagda avgifterna var obetydliga och inte gällde alla kreditlinor som beviljats.

(261)

Bankaccepter utgör finansiella produkter som syftar till att utveckla en aktivare inhemsk penningmarknad genom att utvidga lånefaciliteterna. Det är en form av kortfristig finansiering som kan ”minska finansieringskostnaden och stärka uttagarens kapitaleffektivitet” (110). Dessutom kan, som Folkbanken anger på sin webbplats, ”bankaccepten garantera upprättandet och genomförandet av avtalet mellan köparen och säljaren samt främja kapitalomsättningen med hjälp av krediter från Kinas folkbank” (111). På sin webbplats annonserar DBS Bank dessutom bankaccepter som ett sätt att ”öka rörelsekapitalet genom att skjuta upp betalningar” (112). De allmänna villkoren för utfärdande och användning av bankaccepter fastställs i Folkrepubliken Kinas lag om förhandlingsbara instrument (113).

(262)

Kommissionen har redan i en tidigare undersökning fastställt att bankaccepter i stor utsträckning används som ett betalningsmedel i handelstransaktioner i stället för en postanvisning, vilket underlättar innehavarens kassaflöde och rörelsekapital (114).

(263)

Bankaccepter får endast användas för att avsluta verkliga handelstransaktioner och innehavaren måste lägga fram tillräcklig bevisning i detta avseende, till exempel genom köp-/säljavtal, fakturor och fraktsedlar, osv. Bankaccepter får användas som ett betalningsmedel i köpeavtal tillsammans med andra medel, till exempel penningförsändelser eller betalningsorder.

(264)

En bankaccept utfärdas av sökanden (som också är köparen i den underliggande handelstransaktionen) och godtas av banken. Genom att godta bankaccepten går banken med på att ovillkorligen utbetala det belopp som anges i accepten till mottagaren/innehavaren på överenskommet datum (förfallodagen).

(265)

I allmänhet innehåller avtalen om bankaccepter en förteckning över de transaktioner som täcks av en bankaccept, med uppgift om leverantörens förfallodatum och bankacceptens förfallodag.

(266)

Kommissionen fastställde också att bankaccepter i Kina utfärdas inom ramen för ett utkast till avtal om bankaccepter som anger bankens, leverantörernas och köparens identitet, bankens och köparens skyldigheter och detaljerade uppgifter om värdet per leverantör, förfallodag som överenskommits med leverantören och förfallodag för bankaccepten.

(267)

Kommissionen fastställde också att avtal om kreditlinor i allmänhet förtecknar bankaccepter som en möjlig användning av finansieringstaket tillsammans med andra kortsiktiga finansiella instrument, till exempel lån genom arbetande kapital.

(268)

Beroende på de villkor som varje bank fastställer kan det krävas att uttagaren gör en mindre insättning på ett särskilt konto, gör en utfästelse och betalar en avgift på accepten. I alla händelser är uttagaren skyldig att överföra hela beloppet för en bankaccept till det särskilda kontot senast på bankacceptens förfallodag.

(269)

När banken godtagit den undertecknar uttagaren bankaccepten och överför den till betalningsmottagaren som också är leverantör i den underliggande handelstransaktionen, i likhet med betalning av en faktura. Följaktligen upphävs köparens (uttagarens) skyldighet mot leverantören (betalningsmottagaren). En ny betalningsskyldighet uppstår för köparen gentemot den mottagande banken för samma belopp (uttagaren är skyldig att betala banken kontant innan bankaccepten löper ut). Detta bekräftades vidare av de kinesiska myndigheterna under kontrollbesöket i en tidigare undersökning (115), nämligen att när företaget betalar leverantören med en bankaccept har det inte längre någon skyldighet gentemot leverantören utan gentemot banken, eftersom den som begärde att en bankaccept skulle utfärdas måste betala banken hela beloppet på förfallodagen. Utfärdande av en bankaccept leder till att uttagarens skyldighet mot leverantören ersätts med en skyldighet mot banken.

(270)

Löptiden för en bankaccept varierar enligt de villkor som varje bank fastställer och kan vara upp till ett år.

(271)

Betalningsmottagaren (eller innehavaren) av bankaccepten har tre möjligheter före löptidens utgång:

(272)

Datum för utfärdande av bankaccepten motsvarar i allmänhet den förfallodag som överenskommits med leverantören, men det kan också vara ett datum före eller efter förfallodagen. Undersökningen visade att när det gäller de företag som ingick i urvalet var datum för utfärdande i allmänhet på eller före förfallodagen för betalningen till leverantören och i vissa fall även efter förfallodagen. Kommissionen fastställde att löptiden för bankaccepten för företagen i urvalet i de flesta fall är en månad och upp till tolv månader efter det att fakturan förfallit till betalning.

(273)

Vad gäller bokföring av bankaccepter erkänns dessa som skulder till banken i uttagarnas konton, dvs. de exporterande producenterna i urvalet. Credit Reference Center of the People’s Bank of China (CRCP) godkänner bankaccepter som ”obetalda krediter” som tillhandahålls av banker på samma nivå som lån, remburser eller handelsfinansiering. Det bör även noteras att CRCP finansieras av de finansinstitut som beviljar olika typer av lån och att sådana finansinstitut således har godtagit bankaccepter som skulder gentemot dem. I de avtal om bankaccept som samlats in under undersökningsperioden föreskrivs vidare att, om köparen inte erlägger fullständig betalning på bankacceptens förfallodatum, bör banken behandla det obetalda beloppet som ett försenat lån till banken.

(274)

Ur kontantsynvinkel medger instrumentet därför i praktiken uttagaren ett uppskjutet förfallodatum för betalningen på grund av att den faktiska kontantbetalningen av transaktionsbeloppet sker vid bankacceptens förfallodag, och inte vid den tidpunkt då uttagaren var tvungen att betala sin leverantör. I avsaknad av ett sådant finansiellt instrument skulle innehavaren antingen utnyttja sitt eget rörelsekapital, vilket medför en kostnad, eller ta ett kortfristigt rörelsekapitallån hos en bank för att betala sina leverantörer, vilket också medför en kostnad. Genom att betala med en bankaccept använder uttagaren de varor eller tjänster som levererats för en period på en månad till ett år utan att lägga ut några kontanter och utan någon annan kostnad.

(275)

Som ett exempel på användningen av bankaccepter som ersättning för kortfristiga lån fastställde kommissionen att vissa företag i urvalet knappt hade några lån, till exempel Dingli-gruppen. Bankaccepter som utfärdats av dessa företag under undersökningsperioden utgjorde dock en betydande del av deras skulder.

(276)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CCCME att bankaccepter inte borde ses som en form av kortfristig finansiering, eftersom producenterna av mobil lyftutrustning var tvungna att återbetala bankerna på bankaccepternas avtalade förfallodatum.

(277)

Av de anledningar som anges i skäl 269–274 var kommissionen av en annan uppfattning än CCCME. När en bankaccept används överförs skyldigheten att betala leverantören till banken medan producenten av mobil lyftutrustning har en betalningsskyldighet gentemot banken enligt noteringar i dess räkenskaper och hos CRCP. Beroende på de avtalade villkoren för bankaccepten brukar det ursprungliga betalningsvillkoret till leverantören dessutom förlängas med flera månader av banken. I slutändan innebär detta att producenterna av mobil lyftutrustning beviljas detta kort- till medelfristiga lån kostnadsfritt så när som på en mycket liten avgift. På denna grund tillbakavisades detta påstående.

(278)

Under normala marknadsförhållanden (116) skulle bankaccepter i egenskap av finansiella instrument innebära en finansieringskostnad för uttagaren. Undersökningen visade att alla företag i urvalet som använde bankaccepter under undersökningsperioden endast betalade en avgift för den tjänst som banken tillhandahöll, som vanligen uppgick till 0,05 % av bankacceptens nominella värde (117). Inget av företagen i urvalet bar dock någon kostnad för finansieringen genom bankaccepter genom att skjuta upp kontant betalning för leveransen av varor och tjänster. Kommissionen ansåg därför att de undersökta företagen utnyttjade finansiering i form av bankaccepter för vilka de inte bar några kostnader.

(279)

Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att det system för bankaccepter som infördes i Kina gav alla exporterande producenter i urvalet en kostnadsfri finansiering av sin löpande verksamhet, vilket innebar att en utjämningsbar förmån beviljades enligt vad som anges i skälen 287–291 i enlighet med artikel 3.1 a i och 3.2 i grundförordningen.

(280)

Detta är i linje med tidigare undersökningar, där kommissionen fastställde (118) att bankaccepter i praktiken har samma syfte och effekter som kortfristiga rörelsekapitallån, eftersom företagen använder dem för att finansiera sin löpande verksamhet i stället för att använda kortfristiga rörelsekapitallån, och att de följaktligen bör bära en kostnad som motsvarar en finansiering i form av kortfristiga rörelsekapitallån.

(281)

När det gäller selektivitet, såsom nämns i skäl 144 ska finansinstitut enligt beslut nr 40 tillhandahålla kreditstöd till främjade industrier.

(282)

Kommissionen ansåg att bankaccepter utgör en annan form av förmånsstöd från finansiella institut till främjade industrier såsom sektorn för mobil lyftutrustning. Som anges i avsnitt 3.3 hör sektorn för mobil lyftutrustning till de främjade industrierna och är därför berättigad till alla möjliga typer av finansiellt stöd. På likartat sätt som för kreditlinor är bankaccepter nära kopplade till andra typer av förmånliga lån, t.ex. lån och eftersom de ingår i det kreditstöd som särskilt ges till främjade industrier, varför analyserna av offentliga organ och av selektivitet som beskrivs i avsnitten 3.6.1.1–3.6.1.5 samt avsnitt 3.6.2.2 för lån är tillämpliga på samma sätt.

(283)

Dessutom utfärdade CBIRC 2020 ett meddelande där det anges att för att stärka kreditstödet till företag i senare led i kärnföretag kan bankfinansinstitut tillhandahålla kreditstöd för företag i senare led för att erhålla varor och betala för varor genom att öppna bankaccepter, inhemska remburser, förskottsfinansiering etc. Bankaccepter som finansieringsform är således en del av det förmånliga systemet för finansiellt stöd från finansinstitut till främjade industrier, såsom industrin för mobil lyftutrustning.

(284)

Inga bevis lades fram för att något företag i Kina (förutom inom främjade industrier) utnyttjar bankaccepter på samma fördelaktiga villkor.

(285)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CCCME att bankaccepter användes av nästan alla verksamhetsutövare i Kina och därför inte var selektiva. CCCME tillade att kommissionen inte hade påvisat selektivitet.

(286)

Kommissionen ansåg att detta påstående inte var underbyggt. I synnerhet lades det inte fram någon bevisning för att andra företag i Kina (förutom de som tillhör de främjade industrierna) kan få tillgång till bankaccepter på samma förmånliga villkor som de som observerats när det gäller industrin för mobil lyftutrustning. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(287)

Vid beräkningen av den utjämningsbara subventionens storlek bedömde kommissionen den förmån som mottagarna konstaterats få under undersökningsperioden.

(288)

Såsom angavs i skäl 275 konstaterade kommissionen att de exporterande producenterna i urvalet använde bankaccepter för kortsiktig finansiering utan att betala en ersättning.

(289)

Kommissionen drog därför slutsatsen att uttagare av bankaccepter bör betala en ersättning för finansieringsperioden. Kommissionen ansåg att finansieringsperioden inleddes på datumet för utfärdandet av bankaccepten och avslutades på bankacceptens förfallodag. Vad gäller bankaccepter som utfärdades före undersökningsperioden och bankaccepter med en förfallodag efter undersökningsperioden beräknade kommissionen förmånen endast för den finansieringsperiod som omfattades av undersökningsperioden.

(290)

I enlighet med artikel 6 b i grundförordningen ansåg kommissionen, med tanke på att bankaccepter utgör en form av kortsiktig finansiering och att de i praktiken har samma syfte som kortfristiga rörelsekapitallån, att den fördel som mottagaren får är skillnaden mellan det belopp som företaget faktiskt betalat som ersättning för finansiering genom bankaccept, och det belopp som den bör betala genom att tillämpa en kortsiktig finansieringsränta.

(291)

Kommissionen fastställde den fördel som uppstår vid utebliven betalning av en kortsiktig finansieringskostnad. Såsom fastställts i tidigare undersökningar (119) ansåg kommissionen att bankaccepter bör innebära en kostnad motsvarande kortsiktig lånefinansiering. Kommissionen använde därför samma metod som för kortsiktig lånefinansiering som anges i renminbi yuan, enligt avsnitt 3.6.4.

(292)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CCCME att bankaccepter inte bör betraktas som ett lån för vilket ett referensvärde för ränta bör användas, utan snarare som en betalningsgaranti som tillhandahålls mot en avgift/provision. I detta avseende hänvisade CCCME till New York Federal Reserve Banks webbplats (120), där bankaccepter framställs som jämförbara med bankgarantier.

(293)

Kommissionen höll inte med. Med hänsyn till arten av bankaccepter, som ger en förlängd betalningstid genom ett kostnadsfritt kortfristigt lån, ansåg kommissionen att förmånen borde beräknas på grundval av ett icke-snedvridet referensvärde för ränta. När det gäller hänvisningen till New York Federal Reserve Banks webbplats konstaterade kommissionen inledningsvis att det aktuella dokumentet är föråldrat (1981). Det kinesiska systemet för bankaccepter skiljer sig också från det system som beskrivs där, i den meningen att betalningsvillkoren förlängs med hjälp av bankaccepterna i det kinesiska systemet. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(294)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter noterade Zoomlion-gruppen att kommissionen felaktigt hade beräknat ett subventionsbelopp för fordringar avseende bankaccepter. Kommissionen godtog detta påstående. Beräkningarna lämnades ut till Zoomlion-gruppen på nytt, i korrigerad form.

(295)

I sina synpunkter efter det slutliga och det ytterligare utlämnandet av uppgifter hävdade Zoomlion dessutom att den förmån som bankaccepterna medförde borde beräknas med utgångspunkt i accepternas nettobelopp efter avdrag av de garantier som ställts av Zoomlion-gruppen, med motiveringen att ett sådant nettobelopp skulle motsvara det faktiska finansieringsbeloppet. Man upprepade också att de avgifter som Zoomlion-gruppen betalat för bankaccepterna borde dras av vid beräkningen av förmånsbeloppet.

(296)

Kommissionen konstaterade att ställandet av en garanti i form av en kontantinsättning eller annan form av garanti är allmän praxis och att finansinstituten när de beräknar den ränta som ska debiteras inte utgår från lånets nettovärde efter avdrag av en eventuell kontantinsättning eller annan garanti från låntagaren. Kommissionen konstaterade också att den avgift som Zoomlion-gruppen betalade inte kunde betraktas som ränta. Snarare är den att betrakta som en administrativ avgift för utfärdandet av bankaccepten. På dessa grunder avvisades dessa påståenden.

(297)

Ett av företagen i urvalet, Zoomlion, drog nytta av förmånlig finansiering i form av obligationer.

—

Folkrepubliken Kinas lag om värdepapper (2014 års version) (värdepapperslagen) (121).

—

Administrativa bestämmelser om emission och handel med företagsobligationer, föreskrift från Kinas tillsynsmyndighet på värdepappersområdet nr 113 av den 15 januari 2015.

—

Förordning om förvaltning av företagsobligationer, utfärdad av statsrådet den 18 januari 2011.

—

Åtgärder för förvaltning av icke-finansiella företags skuldebrev på interbankmarknaden för obligationer, utfärdade av Kinas folkbank, föreskrift från Kinas folkbank [2008] nr 12 av den 9 april 2008.

(298)

I linje med det rättsliga regelverket kan obligationer inte emitteras eller handlas fritt i Kina. Emissionen av varje obligation måste godkännas av olika statliga myndigheter, såsom Kinas folkbank, NDRC eller CSRC, beroende på typen av obligation och emittent. Enligt bestämmelserna om förvaltning av företagsobligationer finns det årliga kvoter för emission av företagsobligationer.

(299)

Enligt artikel 16 i värdepapperslagen, som var tillämplig under undersökningsperioden, bör offentliga emissioner av obligationer uppfylla följande krav: ”Den avsedda användningen av intäkterna ska uppfylla den statliga industripolitiken […]” och ”intäkter från offentlig emission av företagsobligationer får endast användas för godkända ändamål”. I artikel 12 i förordningarna om förvaltningen av företagsobligationer upprepas att syftet med de medel som insamlats måste överensstämma med den statliga industripolitiken. Emission av företagsobligationer på sådana villkor inriktar sig på en främjad industri som industrin för mobil lyftutrustning och är i linje med finansinstitutens praxis att stödja dessa industrier (122).

(300)

Enligt artikel 16.5 i värdepapperslagen ”ska företagsobligationernas kupongränta inte överskrida den kupongränta som har fastställts av statsrådet”. I artikel 18 i bestämmelserna om förvaltning av företagsobligationer anges dessutom närmare bestämmelser genom att det föreskrivs att ”den ränta som erbjuds för alla företagsobligationer får inte vara högre än 40 % av den rådande ränta som betalas av banker till privatpersoner för tidsbunden inlåning med samma löptid”.

(301)

I artikel 18 i de allmänt tillämpliga administrativa bestämmelserna avseende emission och handel med företagsobligationer föreskrivs dessutom att endast vissa obligationer som uppfyller strikta kvalitetskriterier, såsom kreditbetyget AAA, får emitteras offentligt till offentliga investerare eller emitteras offentligt till kvalificerade investerare, endast efter emittentens eget gottfinnande. Företagsobligationer som inte uppfyller dessa normer kan endast emitteras offentligt till kvalificerade investerare. Resultatet blir därför att de flesta företagsobligationer emitteras till kvalificerade investerare som har godkänts av CSRC och som är kinesiska institutionella investerare.

(302)

Även om den rättsliga och rättsliga ramen för denna alternativa finansieringskälla tydligt identifierades vägrade de kinesiska myndigheterna att lämna några uppgifter i detta avseende. Slutsatserna grundades således på tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28 i grundförordningen.

(303)

Som en främjad industri enligt den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning har industrin för mobil lyftutrustning enligt beslut nr 40 dessutom rätt till kreditstöd från finansinstitut. Den omständigheten att de obligationer som utfärdas av företagen i urvalet har en låg ränta, dvs. en ränta som är nära eller lägre än referensräntan, är en stark indikation på att finansinstituten, som är de största investerarna i dessa obligationer, är skyldiga att tillhandahålla kreditstöd till dessa företag och beakta andra överväganden än kommersiella överväganden när de fattar beslut om investeringar eller finansiering, såsom regeringens politiska mål. En investerare som verkar under normala marknadsvillkor skulle i själva verket vara känsligare för investeringens finansiella avkastning och skulle sannolikt inte investera i konvertibla obligationer med mycket låga räntor. Detta gäller särskilt för finansinstitut, eftersom avkastningen på dessa obligationer ligger nära eller under den nivå med vilken de själva kan få medel från andra finansinstitut.

(304)

Kommissionens slutsatser om den ekonomiska situationen för de fyra grupperna av exporterande producenter i avsnitt 3.6.4 ovan vad gäller deras likviditets- och solvensprofiler tyder dessutom på att investerare som verkar på marknadsmässiga villkor inte skulle investera i finansiella instrument som dessa gruppers obligationer, vilka ger låg ekonomisk avkastning, om emittenten uppvisar höga likviditets- och solvensrisker. Kommissionen anser därför att endast investerare som motiveras av andra faktorer än finansiell avkastning på sina investeringar, t.ex. att fullgöra en rättslig skyldighet att tillhandahålla finansiering till företag i främjade industrier, skulle göra en sådan investering.

(305)

Enligt Bloombergs undersökning China bond market insight 2022 utgör obligationer som är noterade på interbankmarknaden för obligationer 88 % av den totala handelsvolymen av obligationer (123). Enligt samma undersökning är de flesta investerarna institutionella investerare, inbegripet finansinstitut. Affärsbankerna utgör 57 % av investerarna och de politiska bankerna står för 3 % (124). De investerare som köper obligationer är därför främst kinesiska banker, inklusive statsägda banker.

(306)

På grundval av ovanstående ansåg kommissionen att det finns en bevisningskedja enligt vilken en betydande andel av investerarna i de konvertibla obligationer som ges ut av företagen i urvalet är finansinstitut som har en rättslig skyldighet tillhandahålla kreditstöd till producenter av mobil lyftutrustning.

(307)

Såsom beskrivs i skäl 299 ska offentlig emission av företagsobligationer enligt artikel 16 i värdepapperslagen och artikel 12 i bestämmelserna om förvaltning av företagsobligationer överensstämma med den statliga industripolitiken. Detta får till följd att företagsobligationer endast kan emitteras för ändamål som ligger i linje med målen för de kinesiska myndigheternas planering avseende främjade industrier. De institutionella investerarna, som, vilket framgår av skäl 305, i stor utsträckning är affärsbanker och programbanker, måste följa de politiska riktlinjer som fastställs i beslut nr 40, vilka jämförda med den vägledande katalogen för omstrukturering av industrin, föreskriver särskild behandling av vissa projekt inom vissa främjade industrier, t.ex. industrin för mobil lyftutrustning. Denna förmånliga behandling av alla grupperna i urvalet ledde till beslutet att investera i obligationer som emitterats med en ränta som inte avspeglar marknadsbaserade kriterier.

(308)

Såsom anges i avsnitt 3.6.1 kännetecknas dessa finansinstitut dessutom av en stark statlig närvaro, och de kinesiska myndigheterna har möjlighet att utöva ett meningsfullt inflytande på dem. Det allmänna regelverk inom vilket dessa finansinstitut är verksamma är även tillämpligt på obligationer.

(309)

I skäl 164 drar kommissionen slutsatsen att statsägda finansinstitut är offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b jämförd med artikel 3.1 a i i grundförordningen, och att de i alla händelser anses ha anförtrotts eller ålagts av de kinesiska offentliga myndigheterna att utföra funktioner som normalt ligger inom de offentliga myndigheternas kompetens i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen. I avsnitt 3.6.2 drog kommissionen slutsatsen att privata finansinstitut också anförtros eller åläggs att utföra funktioner av staten.

(310)

Kommissionen inhämtade också konkret bevisning för detta utövande av meningsfull kontroll på grundval av konkreta emissioner av obligationer. Den undersökte därför den allmänna rättsliga miljö som anges i skäl 298 i kombination med de konkreta undersökningsresultaten.

(311)

Kommissionen konstaterade att obligationerna emitterades med en ränta som låg under den nivå som bör ha förväntats med tanke på företagens finansiella situation och kreditrisksituation, även lägre än den riskfria referensränta som offentliggjorts av NIFC enligt skäl 316 nedan.

(312)

I praktiken påverkas räntorna på obligationer av företagets kreditbetyg, i likhet med vad som gäller för lån. Såsom beskrivits i skäl 180 är dock den lokala kreditvärderingsmarknaden snedvriden och kreditbetygen inte tillförlitliga.

(313)

Mot bakgrund av ovanstående överväganden drog kommissionen slutsatsen att kinesiska finansinstitut följde de politiska riktlinjer som fastställs i beslut nr 40 och i de relevanta riktlinjerna för obligationer genom att tillhandahålla förmånlig finansiering till företag som tillhör en främjad industri, och således antingen agerade som offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b i grundförordningen eller som organ som anförtrotts eller ålagts funktioner av de offentliga myndigheterna i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen.

(314)

Genom att organisera emissionen av företagsobligationer med en ränta som understiger den marknadsränta som motsvarar emittentens faktiska riskprofil, som fastställs i skäl 180, och genom att gå med på att investera i sådana företagsobligationer gav finansinstituten en förmån till den exporterande producent som ingick i urvalet.

(315)

Kommissionen ansåg att den förmånliga finansieringen via obligationer är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen eftersom obligationerna inte kan emitteras utan statliga myndigheternas godkännande, och i Kinas lag om värdepapper föreskrivs att obligationsemittering måste vara förenlig med statens industripolitik. Såsom redan angetts i skäl 80 betraktas industrin för mobil lyftutrustning som en främjad industri i den fjortonde femårsplanen för utveckling av byggindustrin, vilken offentliggjordes av China Construction Machinery Association (CCMA) 2021.

(316)

Eftersom obligationer i huvudsak är en annan typ av skuldinstrument, i princip liknande lån, och eftersom beräkningsmetoden för lån redan bygger på en korg av obligationer, beslutade kommissionen att tillämpa beräkningsmetoden för lån som beskrivs ovan i avsnitt 3.6.4. Detta innebär att den relativa spreaden mellan amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget AA och amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget B med samma löptid tillämpas på den referensränta för lån som offentliggjorts av Kinas folkbank för att inrätta en marknadsbaserad ränta för obligationer, som sedan jämförs med den faktiska ränta som betalats av företaget, i syfte att fastställa förmånen.

(317)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter konstaterade Zoomlion-gruppen att kommissionen hade inkluderat samma obligation flera gånger i beräkningen av subventionsbeloppet för moderbolaget.

(318)

Kommissionen godtog detta påstående och tog bort de ränteförmåner som räknats flera gånger för samma obligation. Beräkningarna lämnades ut till Zoomlion-gruppen på nytt, i korrigerad form.

(319)

Efter det ytterligare utlämnandet av uppgifter lämnade Zoomlion-gruppen ytterligare synpunkter på beräkningen av förmånerna. Påståendena godtogs och beräkningen justerades i enlighet med detta.

(320)

Kommissionen fastställde att båda grupperna av exporterande producenter i urvalet gynnades av förmånlig finansiering i form av kreditlinor, bankaccepter och obligationer. Eftersom det rör sig om ett finansiellt bidrag, en förmån för de exporterande producenterna och selektivitet, ansåg kommissionen att denna typ av förmånliga lån bör anses vara en utjämningsbar subvention.

(321)

Till följd av korrigeringarna av beräkningen av subventionsbeloppen avseende kreditlinor, bankaccepter och företagsobligationer, som förklaras i skälen 256–260, 294–296 respektive 317–360, ökade den totala subventionsnivån för andra typer av förmånlig finansiering för Zoomlion-gruppen från 4,96 % till 5,46 %.

(322)

Den subventionsnivå som fastställts för de förmånliga lån som beskrivs ovan under undersökningsperioden för de exporterande producenter som ingick i urvalet uppgår till följande:

Förmånlig finansiering: andra typer av finansiering

(323)

Klaganden hävdade att Sinosure tillhandahöll förmånlig exportkreditförsäkring med förmånliga villkor till främjade industrier, såsom industrin för mobil lyftutrustning. På sin allmänna webbplats uppger Sinosure att det främjar kinesisk export av varor, särskilt export av högteknologiska produkter. Enligt en undersökning som genomförts av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) mottog den högteknologiska industrin i Kina, i vilken industrin för mobil lyftutrustning ingår, 21 % av Sinosures totala exportkreditförsäkring (125). Dessutom har Sinosure spelat en aktiv roll för att genomföra initiativet ”Made in China 2025”, genom att vägleda företagen i användningen av nationella kreditresurser, genomföra vetenskaplig och teknisk innovation och teknisk uppgradering, och hjälpa företag som vill nå ut internationellt att bli mer konkurrenskraftiga på den globala marknaden (126).

(324)

De företagsgrupper som ingick i urvalet hade löpande exportförsäkringsavtal med Sinosure under undersökningsperioden.

(325)

Såsom anges i skäl 102 lämnade Sinosure inte några uppgifter om den kapitalavkastning som rapporterats i dess årsrapport, bevisning som rörde dess finansiella redovisning, såsom driftskostnader, intäkter, avkastning på investeringar, totalt försäkrat belopp, försäkringsbelopp för maskinindustrisektorn. Detsamma gällde för information om dess stadgar, information om de producenter som ingick i urvalet, trots att det fanns relevanta företagstillstånd, samt stödjande information beträffande oberoendet hos dess system för kreditriskbedömning.

(326)

Kommissionen var därför tvungen att komplettera den information som lämnats med tillgängliga uppgifter.

(327)

Enligt uppgifter i tidigare antisubventionsundersökningar (129) och enligt företagets webbplats (130) är Sinosure ett statsägt försäkringsbolag som bildats och som stöds av staten för att främja Kinas utländska ekonomiska och handelsrelaterade utveckling och samarbete. Företaget ägs till 100 % av staten. Det har en styrelse och en tillsynsstyrelse. Regeringen har befogenhet att utnämna och avsätta företagets högre chefer. På grundval av denna information drog kommissionen slutsatsen att det finns formella indikationer på statlig kontroll när det gäller Sinosure.

(328)

Kommissionen inhämtade vidare uppgifter om huruvida de kinesiska myndigheterna utövade meningsfull kontroll över Sinosure vad gäller industrin för mobil lyftutrustning.

(329)

Enligt tillkännagivandet om offentliggörandet av 2006 års utgåva av Kinas exportkatalog för högteknologiska produkter nr 16 ”får produkter som ingår i 2006 års utgåva av exportkatalogen omfattas av förmånliga politiska åtgärder som staten beviljar för export av högteknologiska produkter”. Byggmaskiner nämns uttryckligen i exportkatalogen för högteknologiska produkter (131).

(330)

I bilagan till den fjortonde femårsplanen för utveckling av byggindustrin, vilken China Construction Machinery Association (CCMA) offentliggjorde 2021, förtecknades mobil lyftutrustning uttryckligen som en främjad kategori av industriprodukter. På sidan 3 i bilagan hänvisas särskilt till maskiner och nödutrustning för höghöjdsarbeten. Detta inkluderande understryker den strategiska tonvikten när det gäller att främja avancerade byggmaskiner och visar att mobil lyftutrustning har växande betydelse inom industrin.

(331)

Enligt tillkännagivandet om genomförandet av strategin för att främja handel genom vetenskap och teknik med hjälp av exportkreditförsäkring (132), bör dessutom Sinosure öka sitt stöd till nyckelindustrier och nyckelprodukter på grundval av en förstärkning av sitt övergripande stöd för export av högteknologiska produkter och ny teknik, inbegripet ”informations- och kommunikationsprodukter”. Det bör behandla högteknologiska industrier och industrier som utnyttjar ny teknik som förtecknas i Kinas exportkatalog för kinesiska högteknologiska produkter, såsom industrin för mobil lyftutrustning, som företagets fokus och ge omfattande stöd när det gäller teckningsförfaranden, tidsbegränsade godkännanden, hur snabbt ansökningarna behandlades och hur flexibla avgifterna var. Vad gäller avgiftsflexibiliteten bör den ge produkter maximal premierabatt inom det intervall som exportförsäkringsbolaget erbjuder. Dessutom anges det i Sinosures årsrapport för 2022 (133) att ”särskilda stödåtgärder har tagits fram för sektorn för anläggningsmaskiner”. I Sinosures årsrapport för 2023 (134) anges även följande: ”Tillsynsstyrelsen spelade en rådgivande roll genom att bedriva särskild forskning om ... företagens efterfrågan inom sektorn för anläggningsmaskiner”.

(332)

Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att de kinesiska myndigheterna har skapat ett regelverk som måste följas av de chefer och tillsynsstyrelsemedlemmar som utsetts av de kinesiska myndigheterna och är ansvariga inför dem. Detta innebär att de kinesiska myndigheterna använde sig av regelverket för att utöva meningsfull kontroll över Sinosure.

(333)

Kommissionen inhämtade även konkret bevisning för utövande av meningsfull kontroll på grundval av konkreta försäkringsavtal. Vid kontrollbesöket vidhöll de kinesiska myndigheterna att Sinosures premier i praktiken var marknadsmässiga och grundade sig på riskbedömningsprinciper. Det gavs emellertid inga specifika exempel beträffande industrin för mobil lyftutrustning eller företagen i urvalet, trots att de grupper som ingick i urvalet hade lämnat relevanta tillstånd som gav tillgång till relevant dokumentation.

(334)

Eftersom kommissionen inte hade tillgång till någon konkret bevisning undersökte kommissionen i stället Sinosures konkreta beteende med avseende på den försäkring som tillhandahållits de företag som ingick i urvalet. Detta beteende skiljde sig från deras officiella hållning, eftersom de inte hade agerat på grundval av marknadsprinciper.

(335)

Efter att ha jämfört de sammanlagda utbetalda ersättningarna med de sammanlagda försäkrade beloppen, på grundval av uppgifterna i Sinosures årsredovisning 2023 (135), drog kommissionen slutsatsen att Sinosure i genomsnitt skulle behöva ta ut 0,29 % av det försäkrade beloppet som en premie för att täcka kostnaderna för ersättningarna (utan att ens ta hänsyn till indirekta kostnader).

(336)

Dessutom noterade kommissionen att Sinosure hade bokfört en nettoförlust från sin verksamhet 2022 och 2023, dvs. tillhandahållandet av exportkreditförsäkring, och att den sammantaget skulle vara förlustbringande om företaget inte hade bokfört betydande intäkter från kapitalavkastning. Såsom anges i skäl 102 underlät Sinosure att lämna information om sådan kapitalavkastning.

(337)

Kommissionen drog därför slutsatsen att Sinosure tillämpar den rättsliga ram som anges ovan i utövandet av myndighetsuppgifter när det gäller sektorn för mobil lyftutrustning. Sinosure agerade som ett offentligt organ i den mening som avses i artikel 2 b i grundförordningen jämförd med artikel 3.1 a i i grundförordningen och i enlighet med relevant WTO-praxis. Dessutom gavs de exporterande producenter som ingick i urvalet en förmån, eftersom försäkringen tillhandahölls till räntor som var lägre än den lägsta avgift som krävdes för Sinosure för att täcka dess driftskostnader.

(338)

Kommissionen fastställde också att de subventioner som getts inom exportförsäkringsprogrammet är selektiva, eftersom de inte kunde ha erhållits utan export och därmed är knutna till exportresultat i den mening som avses i artikel 4.4 a i grundförordningen.

(339)

Eftersom Sinosure hade en dominerande ställning på marknaden under undersökningsperioden kunde kommissionen inte finna någon marknadsbaserad inhemsk försäkringspremie. I linje med tidigare antisubventionsundersökningar har kommissionen således valt det mest lämpliga externa referensvärdet, för vilket det fanns tillgänglig information, dvs. de premiesatser som tillämpas av Export-Import Bank i Förenta staterna avseende icke-finansiella institut vid export till OECD-länder.

(340)

Kommissionen ansåg att förmånen för mottagarna är skillnaden mellan det belopp som företaget faktiskt betalade i försäkringspremie och det belopp som det borde ha betalat, vilket beräknades genom tillämpning av den externa referenspremiesats som nämns i skäl 291.

(341)

Sinoboom och Zoomlion gynnades av detta system, och även om den förmån de erhöll var försumbar beaktades den vid beräkningen av deras totala subventionsmarginal. På en mer detaljerad nivå fastställdes emellertid subventionsmarginalen för dem till 0,00 % på grund av avrundning.

(342)

Den subventionsnivå som fastställdes för detta system under undersökningsperioden för följande grupper som ingick i urvalet uppgick till följande:

(343)

Bidragen beviljades av myndigheter på nationell nivå eller på provins-, stads- eller distriktsnivå. De närmare rättsliga bestämmelserna enligt vilka dessa förmåner beviljades, om det över huvud taget fanns någon rättslig grund, lämnades inte ut till kommissionen. Såsom anges i skäl 101 lämnade de kinesiska myndigheterna inte heller någon sådan information.

(344)

Kommissionen fann att alla fyra företagsgrupperna i urvalet gynnades av en rad olika bidragsprogram. Med tanke på det stora antal bidrag som konstaterades i redovisningen hos företagen i urvalet presenteras bara en sammanfattning av de huvudsakliga undersökningsresultaten i denna förordning. Bevis på förekomsten av ett stort antal bidrag och det faktum att de kinesiska myndigheterna har beviljat dem på olika nivåer tillhandahölls inledningsvis av de grupper som ingick i urvalet och bekräftades i deras årsredovisningar och under kontrollbesöken. Undersökningsresultaten beträffande dessa bidrag lämnades ut till de enskilda företagen i samband med utlämnandet av uppgifter.

(345)

Dessa bidrag utgjorde subventioner i den mening som avses i artikel 3.1 a i och artikel 3.2 i grundförordningen, eftersom en överföring av medel från de kinesiska myndigheterna skedde i form av bidrag till grupperna av producenter i urvalet, vilket medförde en förmån som motsvarade bidragsbeloppet.

(346)

Kommissionen bedömde alla bidrag som mottagits av de företag som ingick i urvalet och fann att inte alla var selektivt riktade till produktionen av mobil lyftutrustning. Bidragen för teknik, innovation och utveckling, inköp av anläggningstillgångar samt industriellt stöd och marknadsföring ansågs emellertid vara selektiva i den mening som avses i artiklarna 4.2 a och 4.3 i grundförordningen, eftersom de förefaller vara begränsade till vissa företag, vissa industrier eller särskilda projekt i specifika regioner.

(347)

Dessa bidrag uppfyller inte kraven för att selektivitet inte ska anses föreligga enligt artikel 4.2 b i grundförordningen, eftersom villkoren för berättigande och de faktiska urvalskriterierna för företagen inte är transparenta och objektiva och inte tillämpas automatiskt.

(348)

Förmånen beräknades som det belopp som erhållits under undersökningsperioden eller som fördelats till undersökningsperioden i de fall beloppet avskrivits över livslängden för de anläggningstillgångar bidraget hänförde sig till. På grundval av riktlinjerna för beräkning av subventionsbeloppet i undersökningar avseende utjämningstull (136) kostnadsfördes emellertid icke återkommande subventioner som uppgick till mindre än 1 % av värdet ut under undersökningsperioden, även om de var kopplade till inköp av anläggningstillgångar. Denna fördelningsmetod är helt i linje med WTO:s rapport från den informella expertgruppen som föreskriver att bidrag som är avsedda för inköp av anläggningstillgångar ska fördelas medan ”det ansågs lämpligt, främst av administrativa skäl, att mycket små subventioner kostnadsförs oavsett typ eller andra överväganden. För detta tröskelvärde rekommenderas en försäljning på mindre än 0,5 % för varje enskild subvention”  (137) .

(349)

Den subventionsnivå som fastställts för de bidragsprogram som beskrivs ovan under undersökningsperioden för de företagsgrupper som ingick i urvalet uppgår till följande:

Bidrag

(350)

All mark i Kina ägs antingen av staten eller av kollektiv som består av byar eller kommuner innan äganderätten till mark eller rätt till egendom kan patenteras eller beviljas företag eller enskilda ägare. Alla fastigheter i stadsområden ägs av staten och alla fastigheter på landsbygden ägs av byarna eller kommunerna.

(351)

Enligt den kinesiska konstitutionen och marklagstiftningen kan företag och privatpersoner emellertid köpa ”nyttjanderätter”. För industrimark är arrendeperioden vanligtvis 50 år, med möjlighet till förnyelse med ytterligare 50 år.

(352)

De kinesiska myndigheterna uppgav att nyttjanderätter varken är varor (materiell eller lös personlig egendom annan än pengar (138)) eller tjänster, och att det påstådda programmet därför inte utgör ”tillhandahållanden av varor eller tjänster mot för låg ersättning” i enlighet med artikel 3.1 a iii i grundförordningen.

(353)

Kommissionen höll inte med om detta påstående. För det första innehåller handboken om statistik över internationell handel med tjänster (handboken), vilken de kinesiska myndigheterna förlitar sig på för att hävda att nyttjanderätter inte är tjänster, en kategori som omfattar ”...offentliga tjänster som inte ingår någon annanstans” som identifieras som huvudkomponenter i standardtjänsterna. Oberoende av hur marken förvärvas i rättsligt hänseende kvarstår dessutom det faktum att tillhandahållandet av nyttjanderätter i slutändan innebär tillhandahållandet av mark. I detta avseende har WTO:s tvistlösningsorgan redan bekräftat att mark anses vara ”fast” egendom och att artikel 1.1 a.1 iii i WTO-avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder kan vara tillämplig (139). Tillhandahållandet av nyttjanderätter utgör således ett tillhandahållande av varor eller tjänster.

(354)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter uppgav de kinesiska myndigheterna att den mer specifika definitionen av ”offentliga tjänster som inte ingår någon annanstans” i handboken bevisade att denna kategori inte kan omfatta nyttjanderätter. På grundval av detta begärde de kinesiska myndigheterna att undersökningen av detta program skulle avslutas.

(355)

Kommissionen konstaterade att oavsett ovanstående punkt förblev det andra argumentet i skäl 353, nämligen att ”tillhandahållandet av nyttjanderätter i slutändan innebär tillhandahållandet av mark”, giltigt. Kommissionen vidhöll därför sin ståndpunkt att tillhandahållandet av nyttjanderätter var ett tillhandahållande av ”varor och tjänster” och avvisade begäran om avslutande.

(356)

Tillhandahållandet av rättigheter för markanvändning i Kina regleras av den kinesiska lagen om markförvaltning (140). Vidare ingår följande dokument i den rättsliga grunden:

(357)

Enligt artikel 10 i bestämmelserna om tilldelning av nyttjanderätter till statsägd byggnadsmark genom budgivning, auktion och offert ska de lokala myndigheterna fastställa markpriserna i enlighet med systemet för urban markvärdering (vilket endast uppdateras vart tredje år) och med den statliga industripolitiken.

(358)

I tidigare undersökningar (147) konstaterade kommissionen att de priser som betalats för nyttjanderätter i Kina inte motsvarade marknadspriser fastställda på grundval av utbud och efterfrågan på en öppen marknad eftersom auktionsförfarandet var otydligt, icke-transparent och inte fungerade i praktiken och eftersom priserna konstaterades vara godtyckligt fastställda av myndigheterna. Såsom nämns i skälet ovan fastställs priserna av myndigheterna i enlighet med systemet för urban markvärdering och enligt detta system ska de vid fastställandet bland annat. ta hänsyn till industripolitiken när de fastställer priset på industrimark.

(359)

Ovannämnda bevisning motbevisar de kinesiska myndigheternas påståenden om att de priser som betalas för nyttjanderätterna i Kina motsvarar ett marknadspris som bestämts av tillgång och efterfrågan på en öppen marknad.

(360)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade de kinesiska myndigheterna sina påståenden om att prisbildningsmekanismen och marknaden för nyttjanderätter i Kina var tydliga, öppna och välfungerande. De kinesiska myndigheterna hävdade också att de under kontrollprocessen utförligt förklarat auktionssystemet och systemet för värdering. De kinesiska myndigheterna menade också att kommissionen bör uppdatera och revidera sin syn på marknaden för nyttjanderätter, i stället för att förlita sig på föråldrade resultat från tidigare undersökningar.

(361)

Kommissionen noterade dock att undersökningsresultaten i tidigare och nyligen genomförda antisubventionsundersökningar var tillräckligt underbyggda och rörde samma subventionsprogram som de som nämns i denna undersökning. Kommissionen förlitade sig i var och en av dessa tidigare undersökningar på ett liknande regelverk för nyttjanderätter i Kina, särskilt på att lokala myndigheter fastställde markpriser enligt systemet för urban markvärdering och den statliga industripolitiken. Denna undersökning har inte visat på någon märkbar förändring i detta avseende och de kinesiska myndigheterna lade inte fram någon bevisning för att denna politik skulle ha upphört.

(362)

Kommissionen erinrade också om att de kinesiska myndigheterna underlåtit att lämna information om markförvärv av producenter/exportörer av mobil lyftutrustning. De kinesiska myndigheterna kunde inte förklara hur företag under vissa omständigheter kunde erhålla mark gratis. Såsom förklaras i skäl 106 var dessa brister bland de punkter som togs upp i skrivelsen enligt artikel 28.

(363)

På grundval av de uppgifter som fanns tillgängliga i denna undersökning avvisade kommissionen därför dessa påståenden.

(364)

Undersökningsresultaten visar att situationen vad gäller förvärv av nyttjanderätter i Kina är icke-transparent och att priserna sätts godtyckligt av myndigheterna.

(365)

De kinesiska myndigheternas tillhandahållande av nyttjanderätter bör därför anses vara en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a iii och 3.2 i grundförordningen i form av ett tillhandahållande av varor som innebär att de mottagande företagen beviljas en förmån. Såsom förklaras i skälen 350–351 och 357–359 finns det ingen fungerande marknad för mark i Kina och användningen av ett externt referensvärde (se skäl 369) visar att de belopp som betalas för markanvändningsrättigheterna av de exporterande producenterna i urvalet ligger långt under det normala marknadspriset.

(366)

Vad gäller förmånlig tillgång till industrimark för företag som tillhör vissa branscher noterade kommissionen att det pris som sätts av de lokala myndigheterna måste stå i samklang med den statliga industripolitiken (se skäl 358). Inom ramen för denna industripolitik förtecknas mobil lyftutrustning som del av byggindustrin som en främjad industri. Enligt statsrådets beslut nr 40 ska myndigheterna ta hänsyn till den vägledande katalogen för industriell omstrukturering samt industripolitiken när de tillhandahåller mark. I artikel XVIII i beslut nr 40 klargörs att industrier som är ”begränsade” inte ska få tillgång till nyttjanderätter. Subventionen är selektiv i enlighet med artikel 4.2 a och 4.2 c i grundförordningen, eftersom det förmånliga tillhandahållandet av mark begränsas till företag som tillhör vissa branscher, i detta fall industrin för mobil lyftutrustning, och statens förfaranden på detta område är otydliga och icke-transparenta.

(367)

Liksom i tidigare undersökningar (148) och i enlighet med artikel 6 d ii i grundförordningen användes markpriser från det separata tullområdet Taiwan, Penghu, Kinmen och Matsu (Kinesiska Taipei) som externt referensvärde (149). Förmånen för mottagarna beräknas som skillnaden mellan det belopp som faktiskt betalats av var och en av de exporterande producenterna i urvalet (dvs. det faktiska pris som anges i avtalet eller i tillämpliga fall priset i avtalet minus det belopp som den lokala myndigheten gett i återbetalning/bidrag) för nyttjanderätterna och det belopp som normalt sett bör ha betalats på grundval av referensvärdet från Kinesiska Taipei.

(368)

Kommissionen anser att Kinesiska Taipei är ett lämpligt externt referensvärde av följande skäl:

(369)

I enlighet med den metod som tillämpats i tidigare undersökningar (150) använde kommissionen det genomsnittliga markpris per kvadratmeter som fastställts i Kinesiska Taipei justerat för inflation och BNP-utveckling från och med datum i respektive avtal om nyttjanderätter. Uppgifterna om priser på industrimark från 2015 togs från webbplatsen för industrikontoret vid ekonomiministeriet i Taiwan (151). För tidigare år justerades priserna med hänsyn till inflationstakt och BNP-utveckling per capita i löpande priser US-dollar för Kinesiska Taipei som offentliggjorts av IMF för 2015.

(370)

De kinesiska myndigheterna hävdade att ovanstående referensvärde inte är korrekt, eftersom kommissionen jämför priset för markägande i Kinesiska Taipei med priset för markanvändningsrättigheter med begränsad varaktighet i Kina.

(371)

I detta avseende noterade kommissionen att valet av Kinesiska Taipei som referensvärde grundades på en granskning av flera faktorer, vilka anges i skäl 368. Kommissionen ansåg dock att även om det fanns vissa skillnader i marknadsvillkoren mellan nyttjanderätter i Fastlandskina och försäljning av mark i Kinesiska Taipei skulle dessa inte vara av sådan art att valet av Kinesiska Taipei skulle ogiltigförklaras som ett giltigt referensvärde. Kommissionen kunde under undersökningens gång inte identifiera något annat lämpligt referensvärde eller någon annan justeringsmetod som på ett tillfredsställande sätt skulle återspegla dessa skillnader i marknadsvillkoren.

(372)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade de kinesiska myndigheterna sin ståndpunkt att priset på markägande inte kan användas som referensvärde för nyttjanderätter. Det lades emellertid inte fram några nya argument som kunde ogiltigförklara kommissionens ståndpunkt, såsom den uttrycks i skäl 368 och 371. Kommissionen noterade att de kinesiska myndigheterna inte heller kunde lägga fram ett tillförlitligt referensvärde som återspeglar skillnaden mellan nyttjanderätter och äganderätter. Detta argument avvisades därför.

(373)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CCCME att kommissionens val av markpriser i Kinesiska Taipei som referensvärde var olämpligt med tanke på de betydande skillnaderna i ekonomisk utvecklingsnivå och BNP per capita mellan Kinesiska Taipei och Kina (vilka är ännu större om man jämför endast med Hunanprovinsen, där produktionen av mobil lyftutrustning till största delen sker). Skillnaderna var ännu större tidigare, då producenterna av mobil lyftutrustning faktiskt erhöll sina nyttjanderätter. CCCME noterade också att de justeringar av referensvärdet som gjorts med hänsyn till inflationen och BNP-utvecklingen inte var lämpliga, eftersom korrigeringsindexen återspeglar förändringar i Kinesiska Taipei, som inte är jämförbara med motsvarande utveckling i Kina. Slutligen hävdade CCCME att kommissionen hade underlåtit att lämna ut detaljerna om hur referensvärdet hade beräknats och därmed berövat CCCME och de företag som handelskammaren företrädde rätten att förstå hur subventionsbeloppet hade beräknats.

(374)

Såsom förklaras i skäl 371 förlitade sig kommissionen på det referensvärde som ansågs lämpligast, även med beaktande av skillnaderna mellan marknadsvillkoren. Kommissionen kunde under undersökningens gång inte identifiera något annat lämpligt referensvärde eller någon annan justeringsmetod som på ett tillfredsställande sätt skulle återspegla dessa skillnader i marknadsvillkoren. Detta argument avvisades därför.

(375)

När det gäller påståendet om otillräckligt utlämnande noterade kommissionen att beräkningar av subventionsbeloppet lämnades ut till de kinesiska exporterande producenter som ingick i urvalet, vilka är medlemmar i CCCME. För tydlighetens skull lades dessa referensvärden också till i de offentliga ärendehandlingarna.

(376)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Zoomlion-gruppen att subventionsbeloppet för detta system borde räknas om med beaktande av den påstått onormala prisutvecklingen för industrimark i Kinesiska Taipei under 2021 och 2022. Företaget hävdade att kommissionen borde bortse från prisnivåerna för dessa två år och ersätta dem med indexerade priser med föregående års prisnivå som bas.

(377)

Kommissionen höll inte med. Metoden för beräkning av subventionsbeloppet för detta system och de respektive referensvärdena ansågs vara korrekt, varför kommissionen inte såg något skäl till, eller någon faktisk eller rättslig grund för, att justera beräkningen enbart av den anledningen att vissa producenter av mobil lyftutrustning erhållit sina nyttjanderätter vissa år. Kommissionen noterade dock att Zoomlion-gruppen inte tillhandahöll några uppgifter eller någon stödjande bevisning för att underbygga sitt påstående om en onormal prisutveckling för industrimark i Kinesiska Taipei.

(378)

Följande subventionsnivåer har fastställts för denna subvention under undersökningsperioden för de exporterande producenterna i urvalet:

Rätt till markanvändning mot för låg ersättning

(379)

Enligt Folkrepubliken Kinas lag om bolagsskatt (EIT-lagen) får högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik som staten behöver ges ett viktigt stöd i form av en nedsatt bolagsskatt på 15 % i stället för den normala skattesatsen på 25 %.

(380)

Den rättsliga grunden för detta program är artikel 28 i EIT-lagen och artikel 93 i genomförandebestämmelserna för Kinas lag om bolagsskatt (152) samt följande:

(381)

Kapitel IV i Kinas bolagsskattelag som innehåller bestämmelser om förmånsbeskattning. I artikel 25 i bolagsskattelagen, som utgör ingress till kapitel IV anges att ”staten erbjuder förmånlig beskattning till företag i industrier eller projekt vilkas utveckling stöds och främjas särskilt av staten”. Enligt artikel 28 i bolagsskattelagen ”ska bolagsskattesatsen på högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik och som behöver särskilt statligt stöd sänkas till 15 %”.

(382)

I artikel 93 i genomförandebestämmelserna för bolagsskattelagen klargörs följande:

”De viktiga högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik som staten ska stödja” enligt artikel 28 punkt 2 i lagen om bolagsskatt hänför sig till de företag som äger immateriella rättigheter och uppfyller följande villkor:

Åtgärder för administrationen av identifieringen av högteknologiska företag och nyckelområden för statsstödda högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik ska utformas gemensamt av centralregeringens teknik-, finans- och beskattningsavdelningar och ska träda i kraft efter godkännande av centralregeringen.”

(383)

I de ovannämnda bestämmelserna anges tydligt att den reducerade skattesatsen för företag är förbehållen ”viktiga högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik som ska stödjas av staten”, vilka äger viktiga immateriella rättigheter och uppfyller vissa villkor, t.ex. att ”följa tillämpningsområdet för nyckelområdena för statsstödda högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik”.

(384)

Enligt artikel 11 i de administrativa åtgärderna för erkännande av högteknologiska företag måste företagen uppfylla vissa villkor för att erkännas som högteknologiska företag, bland annat ”äga immateriella rättigheter som spelar en central roll i det tekniska stödet till företagets huvudsakliga produkter (tjänster) via oberoende forskning, överföring, bidrag, sammanslagningar och förvärv osv.” och ”den teknik som spelar en central roll i det tekniska stödet till företagets huvudsakliga produkter (tjänster) omfattas av de högteknologiska områden som stöds av staten”.

(385)

Företag som drar fördel av denna åtgärd måste lämna in sin skattedeklaration och relevanta bilagor. Förmånens faktiska storlek anges i deklarationen.

(386)

Kommissionen konstaterade att företag inom de grupper av exporterande producenter som ingick i urvalet ansågs utgöra högteknologiska företag under undersökningsperioden och således gynnades av en skatterabatt på 15 % enligt bolagsskattelagen. Endast i tre av de grupper som ingick i urvalet gynnades företagen emellertid faktiskt av detta system under undersökningsperioden.

(387)

Kommissionen anser att skatterabatten i fråga är en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen, eftersom det förekommer ett ekonomiskt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna, vilket medför en förmån för de berörda företagen. Förmånen för mottagarna är lika med skatteminskningen.

(388)

Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom lagstiftningen begränsar tillämpningen av denna ordning till att endast avse företag som är verksamma inom vissa prioriterade högteknologiområden som fastställts av staten. Industrin för mobil lyftutrustning har en sådan hög teknisk prioritet.

(389)

Den lagstiftning enligt vilken den beviljande myndigheten är verksam begränsar därför uttryckligen tillgången till en subvention till vissa företag och sektorer.

(390)

De kinesiska myndigheterna hävdade att detta subventionsprogram inte var selektivt, eftersom det i den lagstiftning enligt vilken den beviljande myndigheten verkar fastställs objektiva kriterier eller villkor för stödberättigande och skattereduktionens storlek, och att stödberättigandet är automatiskt och att kriterierna och villkoren för stödberättigande strikt följs.

(391)

Kommissionen höll inte med om detta påstående. I artikel 4.2 a i grundförordningen föreskrivs att ”om den myndighet som beviljar subventionen eller den tillämpliga lagstiftningen uttryckligen begränsar subventionen till att avse vissa företag, ska subventionen anses vara selektiv”. Faktum är att det aktuella subventionssystemet har sin rättsliga grund i kapitel IV, Skatteförmåner, i bolagsskattelagen. Både genom sitt namn och sitt innehåll visar detta kapitel uttryckligen på en särskild förmånsbehandling som ”uttryckligen begränsar subventionen till att avse vissa företag”. Det klargörs närmare bestämt i artikel 93 i genomförandebestämmelserna för bolagsskattelagen att ”de viktiga företag inom ny teknik eller högteknologiska företag som ska få statligt stöd [ska] uppfylla vissa villkor”, t.ex. följande: ”1. Förenlighet med tillämpningsområdet för nyckelområdena för statsstödda högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik. Som framgår av ovanstående är alla företag eller industrier inte berättigade till samma förmånliga skattebehandling. Följaktligen anses de subventioner som beviljas inom ramen för denna skattebefrielse vara selektiva enligt artikel 4.2 a i grundförordningen.

(392)

Den utjämningsbara subventionens storlek beräknades på grundval av den förmån som mottagaren konstaterades ha erhållit under undersökningsperioden. Denna förmån beräknades som skillnaden mellan den totala skatt som skulle betalats enligt den normala skattesatsen och den totala skatt som faktiskt betalades med den lägre skattesatsen.

(393)

Följande subventionsnivåer har fastställts för denna subvention under undersökningsperioden för de exporterande producenterna i urvalet:

Nedsättning av bolagsskatten för företag med ny och avancerad teknik

(394)

Skatterabatten för forskning och utveckling innebär att företag får en förmånlig skattebehandling för sin FoU-verksamhet inom vissa prioriterade högteknologiområden som fastställts av staten, under förutsättning att vissa tröskelnivåer för FoU-utgifter uppnåtts.

(395)

Närmare bestämt ska av de FoU-utgifter som ett företag ådrar sig när det bedriver FoU-verksamhet ytterligare 100 % av de faktiska FoU-utgifterna dras av före skattebetalningen, utöver avdraget för de faktiska utgifter som föreskrivs från och med den 1 januari 2023, förutsatt att dessa utgifter inte omvandlas till immateriella tillgångar och inkluderas i de löpande vinsterna och förlusterna.

(396)

Om dessa utgifter har omvandlats till immateriella tillgångar får dessa utgifter skrivas av till 200 % av kostnaderna för de immateriella tillgångarna före skattebetalningen från och med den 1 januari 2023.

(397)

Rättslig grund för detta program är artikel 30.1 i EIT-lagen, och artikel 95 i tillämpningsföreskrifterna för Kinas bolagsskattelag liksom följande tillkännagivanden:

(398)

Kommissionen konstaterade att företagen i de grupper som ingick i urvalet kunde göra ytterligare avdrag för utgifter för forskning och utveckling avseende ny teknik, nya produkter och nya metoder.

(399)

Kommissionen anser att skatterabatten i fråga är en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen, eftersom det förekommer ett ekonomiskt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna, vilket medför en förmån för de berörda företagen. Förmånen för mottagarna är lika med skatteminskningen.

(400)

Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom lagstiftningen begränsar tillämpningen av denna åtgärd till att endast avse företag som har FoU-utgifter inom vissa prioriterade högteknologiområden som fastställts av staten, såsom till exempel sektorn för mobil lyftutrustning. Den lagstiftning enligt vilken den beviljande myndigheten är verksam begränsar därför uttryckligen tillgången till en subvention till vissa företag och sektorer.

(401)

De kinesiska myndigheterna hävdade att ”avdrag för forskning och utveckling” inte är selektiva eftersom det är frågan om en allmän skattepolitik i syfte att uppmuntra företag att öka sina investeringar i FoU-verksamhet. Enligt de kinesiska myndigheterna finns det objektiva kriterier och villkor för programmet och programmet tillämpas automatiskt när motsvarande villkor är uppfyllda.

(402)

Kommissionen instämde inte i de kinesiska myndigheternas tolkning av de lagar och genomförandeåtgärder som visar att programmet är begränsat till vissa sektorer och företag som stöds av de kinesiska myndigheterna på grundval av kriterier som inte förefaller vara objektiva eller neutrala, såsom att de är förenliga med räckvidden för ”nyckelområdena för statsstödda högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik”. Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom den endast gäller företag som är verksamma inom vissa högteknologiska områden, såsom industrin för mobil lyftutrustning. I artikel 30 i bolagsskattelagen föreskrivs dessutom att företagens FoU-kostnader för utveckling av ny teknik, nya produkter och ny teknik får dras av vid beräkningen av den beskattningsbara inkomsten, och i artikel 95 i genomförandebestämmelserna för bolagsskattelagen förklaras vad avdraget består av, medan det i artikel 4 i tillkännagivandet om förbättrad minskning av FoU-utvecklingskostnader anges för vilka industrier avdraget före skatt inte är tillämpligt (med en viss grad av skönsmässig bedömning, eftersom förteckningen avslutas med formuleringen”... och andra branscher som fastställts av finansministeriet och den statliga skatteförvaltningen”).

(403)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionens uttalande att ”programmet är begränsat till vissa sektorer och företag som stöds av de kinesiska myndigheterna [...], såsom att de är förenliga med räckvidden för ’nyckelområdena för statsstödda högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik’” var felaktigt.

(404)

De kinesiska myndigheterna medgav dock att detta program är begränsat till de företag som har haft kostnader för forskning och utveckling av ny teknik, nya produkter och nya processer. Ingen förklaring gavs till hur ordet ”ny” definierades i detta sammanhang. De kinesiska myndigheterna kommenterade inte heller myndigheternas klart skönsmässiga möjlighet att utesluta vissa industrier från tillämpningen av detta skatteavdrag. Kommissionen höll därför inte med de kinesiska myndigheterna om att detta program var ”tydligt och objektivt fastställt i lag”. Detta påstående avvisades således.

(405)

Den utjämningsbara subventionens storlek beräknades på grundval av den förmån som mottagaren konstaterades ha erhållit under undersökningsperioden. Denna förmån beräknades som skillnaden mellan den totala skatt som ska betalats enligt den normala skattesatsen och den totala skatt som ska betalas efter det ytterligare avdraget på 100 % av de faktiska FoU-utgifterna.

(406)

Följande subventionsnivåer har fastställts för denna subvention under undersökningsperioden för de exporterande producenterna i urvalet:

Avdrag före skatt för FoU

(407)

Lagen om bolagsskatt erbjuder förmånlig beskattning till företag i industrier eller projekt vilkas utveckling stöds och främjas särskilt av staten och i synnerhet undantas från skatt på intäkter från kapitalinvesteringar, till exempel utdelningar och bonus, mellan berättigade inhemska företag.

(408)

Den rättsliga grunden för detta program är artikel 26.2 i EIT-lagen och genomförandebestämmelserna för Kinas bolagsskattelag.

(409)

I artikel 25 i bolagsskattelagen, som utgör inledningen till kapitel IV ”Prioriterad skattepolitik”, föreskrivs att ”staten kommer att erbjuda inkomstskatteförmåner till företag som är verksamma inom industrier eller projekt vars utveckling särskilt stöds och uppmuntras av staten”. I artikel 26.2 anges vidare att skattebefrielsen är tillämplig på inkomst från kapitalinvesteringar mellan ”berättigade inhemska företag”, vilket verkar begränsa dess tillämpningsområde till endast vissa inhemska företag.

(410)

Kommissionen konstaterade att ett företag i urvalet var befriat från utdelningsskatt mellan berättigade inhemska företag.

(411)

Kommissionen ansåg att detta system är en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen, eftersom det förekommer ett ekonomiskt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna, vilket medför en förmån för de berörda företagen. Förmånen för mottagarna är lika med skatteminskningen.

(412)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att syftet med detta program var att undvika dubbelbeskattning och att det därför inte innebar att företagen beviljades ytterligare skatteförmåner genom att skatt som normalt sett skulle ha tagits ut inte drevs in eller efterskänktes.

(413)

Även om kommissionen höll med om att avskaffandet av dubbelbeskattning är en internationellt erkänd skattepraxis gäller den inte i lika hög grad i alla länder. De kinesiska myndigheterna kunde inte visa hur avdraget i fråga specifikt undviker dubbelbeskattning (dvs. genom att visa att de utdelningar som omfattas av befrielsen beskattas någon annanstans och att regeln endast omfattar situationer med dubbelbeskattning). Påståendet avvisades därför.

(414)

Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom lagstiftningen begränsar tillämpningen av denna åtgärd till att endast avse berättigade inhemska företag som mottar betydande stöd från staten och vars utveckling främjas av staten. Den lagstiftning enligt vilken den beviljande myndigheten är verksam begränsar därför uttryckligen tillgången till en subvention till vissa företag och sektorer.

(415)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionens slutsatser om att berättigandet till detta program var begränsat till endast vissa företag var felaktiga eftersom kommissionen hade misstolkat termen ”qualified” (berättigad) i artikel 26 i bolagsskattelagen. Enligt de kinesiska myndigheterna användes ordet ”qualified” här i sammanhanget ”qualified investment incomes” (berättigande investeringsinkomster) och inte ”qualified resident enterprises” (berättigade inhemska företag).

(416)

Kommissionen höll inte med. Artikel 26.2 i bolagsskattelagen ingår i kapitel IV ”Skatteförmåner”, där ett antal förmånliga typer av skattebehandling föreskrivs som är undantag från de allmänna skattereglerna. Vidare föreskrivs i artikel 25 i EIT-lagen, som utgör inledningen till kapitel IV ”Prioriterad skattepolitik”, att ”staten kommer att erbjuda inkomstskatteförmåner till företag som är verksamma inom industrier eller projekt vars utveckling särskilt stöds och uppmuntras av staten”. I artikel 26.2 anges dessutom att skattebefrielsen är tillämplig på inkomst från kapitalinvesteringar mellan ”berättigade inhemska företag”, vilket verkar begränsa dess tillämpningsområde till endast vissa inhemska företag. Kommissionen ansåg därför att en sådan förmånlig skattepolitik är begränsad till vissa industrier som särskilt stöds och främjas av staten, såsom industrin för mobil lyftutrustning, och därför är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen. Detta bekräftades också av den engelska kopian av den kinesiska inkomstdeklarationen (blankett A107010, rad 3) som lämnats in av flera grupper i urvalet och som lyder: ”(II) Utdelningar, bonusar och andra intäkter från investeringar i eget kapital mellan kvalificerade inhemska företag är undantagna från bolagsskatt (4 + 5 + 6 + 7 + 8)”.

(417)

Kommissionen har beräknat subventionsbeloppet genom att tillämpa den normala skattesatsen på den utdelningsintäkt för vilken avdrag har gjorts från den beskattningsbara inkomsten.

(418)

Följande subventionsnivåer har fastställts för denna subvention under undersökningsperioden för de exporterande producenterna i urvalet:

Skattebefrielse enligt bolagsskattelagen

(419)

I promemorian om tillräcklig bevisning ingick andra system för vilka det fanns tillräcklig bevisning i klagomålet för att påvisa förekomsten av utjämningsbara subventioner för de exporterande producenterna av mobil lyftutrustning. Förteckningen över sådana program omfattar, men är inte begränsad till, följande:

(420)

I samband med denna undersökning kunde kommissionen inte dra någon slutsats om huruvida dessa program var utjämningsbara. Detta påverkar inte kommissionens granskning av dessa åtgärder i samband med framtida översyner, inbegripet översyner enligt artikel 19 i grundförordningen.

(421)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter uppgav CMAE att det för ovannämnda system framgick av promemorian om tillräcklig bevisning att klaganden hade lämnat uppgifter för fastställande av subventionsnivån från tredjelandsundersökningar. CMAE noterade också att kommissionen för de flesta av dessa system hade informerat de kinesiska myndigheterna om sin avsikt att använda tillgängliga uppgifter efter tillämpningen av artikel 28 i grundförordningen. CMAE begärde därför att kommissionen skulle vidta alla nödvändiga åtgärder för att komma fram till en slutsats om huruvida dessa system var utjämningsbara.

(422)

Kommissionen konstaterade att den trots att det fanns tillräcklig bevisning för att inleda undersökningen av de berörda systemen inte kunde slutföra bedömningen av dem, på grund av ett antal olika faktorer, såsom antalet system som skulle undersökas, systemens inneboende komplexitet och den tidsfrist på tretton månader som gäller för antisubventionsundersökningar. Såsom nämns i skäl 420 påverkar detta dock inte möjligheten att komma fram till slutsatser om dessa system i framtiden, även inom ramen för översyner.

(423)

Kommissionen beräknade storleken på de utjämningsbara subventionerna för de samarbetsvilliga grupperna av företag i enlighet med bestämmelserna i grundförordningen, separat för varje subvention eller subventionsprogram, och adderade dessa siffror för att beräkna det totala subventionsbeloppet för var och en av de exporterande producenterna under undersökningsperioden. För att beräkna den totala subventioneringen beräknade kommissionen först den procentuella subventioneringen, nämligen subventionsbeloppet i procent av företagets totala omsättning av den undersökta produkten. Denna procentandel användes därefter för att beräkna det subventionsbelopp som avsåg exporten av den berörda produkten till unionen under undersökningsperioden. Detta subventionsbelopp uttrycktes senare som en procentandel av cif-värdet för samma export.

(424)

Efter det slutliga utlämnandet ifrågasatte Zoomlion-gruppen den fördelningsnyckel som kommissionen använde för att fördela de subventioner som moderbolaget fick till producenten av mobil lyftutrustning. Gruppen hävdade att omsättningen, kopplad till transaktioner rörande en viss insatsvara mellan dessa företag, uttryckt som en procentandel av gruppens omsättning, borde ha använts som fördelningsnyckel. Zoomlion-gruppen ifrågasatte också beräkningen av den konsoliderade omsättning som användes som nämnare i beräkningen av subventionsnivån och hävdade att gruppens omsättning borde ha använts i stället för moderbolagets konsoliderade omsättning.

(425)

Kommissionen tillbakavisade dessa påståenden. För det första ansåg kommissionen att en fördelning baserad på omsättning var ett försiktigt tillvägagångssätt när det gäller ett moderbolag, i ett läge där det saknades lämpligare fördelningsmetod. Kommissionen konstaterade också att transaktionerna rörande insatsvaror inte var de enda transaktionerna mellan de närstående företagen, eftersom moderbolaget också var involverat i försäljningen av den undersökta produkten. För det andra ansåg kommissionen att den konsoliderade omsättningen hade beräknats korrekt, på grundval av kontrollerade uppgifter från Zoomlion-gruppen. Den omsättning för gruppen som Zoomlion-gruppen föreslog hade däremot inte vare sig lämnats in eller kontrollerats under undersökningens gång. Den lämnades endast in i ungefärliga termer efter det slutliga utlämnandet av uppgifter. Kommissionen ansåg också att siffrorna för moderbolaget var mer relevanta än siffrorna för gruppen eftersom moderbolaget gjorde transaktioner i båda riktningarna (både försäljning av insatsvaror och inköp av den undersökta produkten) med den enhet som producerade och sålde den undersökta produkten, vilket visar på deras sammanlänkning, som i sin tur motiverar konsolidering på denna nivå. En fördelning baserad på konsoliderad omsättning ansågs därför vara lämpligast.

(426)

Efter det ytterligare utlämnandet av uppgifter upprepade Zoomlion-gruppen sitt påstående att kommissionen felaktigt hade använt moderbolagets omsättning snarare än den totala omsättningen för hela gruppen. Zoomlion-gruppen tillade också att kommissionen, om den använde en sådan omsättningssiffra som fördelningsnyckel, endast borde inkludera omsättningen till icke-närstående företag i täljaren vid fördelningsberäkningen och utesluta omsättningen till närstående företag.

(427)

Av de skäl som anges i skäl 425 samt med tanke på det starka förhållandet mellan moderbolaget och producenten av mobil lyftutrustning i form av moderbolagets majoritetsägande av producenten av mobil lyftutrustning och det faktum att det fanns en verifierad uppgift om konsoliderad omsättning för moderbolaget avseende undersökningsperioden, inlämnad av Zoomlion-gruppen, ansåg kommissionen att det var lämpligare att använda denna omsättningsuppgift för fördelningen av förmåner än att använda en ungefärlig uppgift om gruppens konsoliderade omsättning för undersökningsperioden som varken hade lämnats in eller kontrollerats före det slutliga utlämnandet av uppgifter. När det gäller användningen av (en mindre andel av) försäljningen till närstående företag i täljaren ansåg kommissionen att ett sådant tillvägagångssätt var till fördel för Zoomlion-gruppen, då kommissionen antog att försäljningen till icke-närstående kunder normalt skedde till ett högre pris än mellan närstående parter, vilket skulle innebära en något underskattad täljare och därmed en något lägre fördelning till den undersökta produkten och en lägre subventionsnivå. Av dessa skäl avvisades Zoomlion-gruppens påståenden.

(428)

Till följd av korrigeringarna i beräkningen av subventionsbeloppet för Zoomlion-gruppen, som sammanfattas i skäl 321, ökade den totala subventionsnivån för gruppen från 11,14 % till 11,65 %. Beräkningarna i sin helhet lämnades ut på nytt till Zoomlion-gruppen, åtföljda av en förklarande beskrivning av de ändringar som gjorts, inklusive mindre tekniska fel och skrivfel i de ursprungliga beräkningarna.

(429)

I enlighet med artikel 15.3 i grundförordningen beräknades den totala storleken på subventioneringen för de samarbetsvilliga exporterande producenter som inte ingick i urvalet på grundval av det vägda genomsnittet av de utjämningsbara subventioner som fastställts för de samarbetsvilliga exporterande producenterna i urvalet, med undantag av försumbara belopp. Kommissionen ansåg att de tillgängliga uppgifter som användes i de fallen inte i någon väsentlig grad påverkade de upplysningar som behövdes för att fastställa storleken på subventioneringen på ett rättvist sätt, så att exportörer som inte uppmanats att samarbeta i undersökningen inte straffas genom att denna metod används.

(430)

Med hänsyn till den höga grad av samarbetsvilja från de kinesiska exporterande producenternas sida och urvalets representativitet vad gäller subventionsberättigande, ansåg kommissionen det lämpligt att fastställa subventionsstorleken för ”alla övriga företag” till nivån för den största subventionsstorlek som fastställts för företagen i urvalet. Beloppet för ”alla övriga företag” tillämpades på de företag som inte var samarbetsvilliga i undersökningen.

(431)

På denna grundval fastställdes följande utjämningsbara subventionen som en procentandel av priset cif vid unionens gräns, före tull:

(432)

Med undantag av JGL-gruppen låg de subventionsnivåer som fastställts för importen från Kina över den miniminivå som anges i artikel 14.3 i grundförordningen. JLG-gruppens import var försumbar och kunde därför inte beaktas i skadeanalysen nedan, men beaktades vid analysen av inverkan från andra faktorer på den skadevållande situationen för unionsindustrin.

(433)

För att bedöma om slutsatserna att det inte förelåg någon subventionering beträffande JLG-gruppen kunde utvidgas till att omfatta de exporterande producenter som inte ingick i urvalet, bedömde kommissionen volymen av och priserna på JLG-gruppens import jämfört med all annan import från Kina till unionen under undersökningsperioden.

(434)

Under undersökningsperioden uppgick volymen icke-subventionerad import från JLG-gruppen till [20–25 %] av den totala importen från Kina, och den utgjorde omkring [40–45 %] av den import som ingick i urvalet. Kommissionen jämförde sedan JLG-gruppens genomsnittliga cif-exportpris med de genomsnittliga cif-exportpriserna för de övriga tre exporterande producenterna i urvalet på grundval av kontrollerade uppgifter och det genomsnittliga priset för all kinesisk import till unionen, baserat på de inlämnade svaren på stickprovsförfarandet (154). Den konstaterade att JLG-gruppens genomsnittliga cif-exportpris under undersökningsperioden var [25–30 %] högre än det genomsnittliga exportpriset för de andra exporterande producenterna i urvalet. Under samma period var det genomsnittliga cif-exportpriset för JLG-gruppen [40–45 %] högre än exportpriset för alla övriga exporterande producenter på grundval av svaren på stickprovsförfarandet. Eftersom denna totala export från alla exporterande producenter (exklusive JLG-gruppens export) stod för [75–80 %] av den totala importen från Kina till unionen under undersökningsperioden, fann kommissionen att den inte kunde utvidga slutsatserna att det inte förelåg någon subventionering beträffande JLG-gruppen till att omfatta de exporterande producenter som inte ingick i urvalet och all import från Kina till unionen i allmänhet.

(435)

Den undersökta produkt som definieras i avsnitt 2 omfattar både enheter (hela maskiner) och delar av enheterna. Nedanstående analys av de olika skadeindikatorerna fokuserar dock endast på enheter och inte på enskilda delar. Även om unionsindustrin producerade både enheter och delar under skadeundersökningsperioden, sålde eller köpte den inte delar separat. De delar som produceras används alltid för en viss maskintyp, som normalt produceras på beställning. Skadeanalysen baserades därför endast på enheter.

(436)

Enligt klaganden tillverkades den likadana produkten under undersökningsperioden av 22 producenter i unionen. Dessa producenter utgör unionsindustrin i den mening som avses i artikel 4.1 i grundförordningen.

(437)

Unionens sammanlagda produktion uppgick till omkring 35 000 ton under undersökningsperioden (hela maskiner). Kommissionen fastställde denna siffra på grundval av all tillgänglig information om unionsindustrin, nämligen de kontrollerade svaren på frågeformuläret från klaganden, om möjligt dubbelkontrollerade mot svaren på frågeformuläret från unionsproducenterna i urvalet.

(438)

Såsom anges i avsnitt 1.4.1 stod de tre unionsproducenter som ingick i urvalet för 56 % av den sammanlagda produktionen av den likadana produkten i unionen.

(439)

Kommissionen fastställde förbrukningen i unionen på grundval av följande:

(440)

Förbrukningen i unionen utvecklades på följande sätt:

Tabell 1

Förbrukning i unionen (i enheter)

(441)

Under skadeundersökningsperioden ökade förbrukningen i unionen med 122 %.

(442)

Importen från Kina grundades på uppgifter från de samarbetsvilliga exporterande producenter som ansågs utgöra 100 % av importen till unionen (157).

(443)

Marknadsandelen för importen från Kina fastställdes genom en jämförelse mellan importvolymerna och förbrukningen på unionsmarknaden enligt tabell 2 ovan.

(444)

Importen till unionen från det berörda landet utvecklades på följande sätt:

Tabell 2

Importvolym (i enheter) och marknadsandel

(445)

Under skadeundersökningsperioden ökade importvolymen av den berörda produkten från Kina med 214 % och dess marknadsandel ökade från 29 % 2020 till 41 % under undersökningsperioden, vilket motsvarar en ökning med 42 %.

(446)

Kommissionen fastställde importpriserna på grundval av uppgifter från de samarbetsvilliga exporterande producenterna som ansågs ligga nära 100 % av importen till unionen (159).

(447)

Det vägda genomsnittliga priset på importen till unionen från det berörda landet utvecklades enligt följande:

Tabell 3

Importpris (i EUR/enhet)

(448)

Under skadeundersökningsperioden ökade det genomsnittliga priset på importen från Kina med 54 % och nådde en nivå på 17 008 EUR/enhet under undersökningsperioden.

(449)

Kommissionen fastställde prisunderskridandet under undersökningsperioden genom att jämföra

(450)

Prisjämförelsen gjordes för samma produkttyp för transaktioner i samma handelsled, efter justering av priserna där detta var nödvändigt. Resultatet av jämförelsen uttrycktes som en procentandel av den teoretiska omsättningen för de unionsproducenter som ingick i urvalet under undersökningsperioden. På grundval av ovanstående fastställdes en vägd genomsnittlig prisunderskridandemarginal på 21 % för den subventionerade kinesiska importen på unionsmarknaden.

(451)

Oberoende av förekomsten av prisunderskridande fastställde kommissionen också att importen från Kina kraftigt pressade ned unionsindustrins priser, som var tvungen att sälja till priser under kostnaderna under undersökningsperioden.

(452)

I enlighet med artikel 8.3 i grundförordningen omfattade granskningen av den subventionerade importens inverkan på unionsindustrin en utvärdering av alla relevanta ekonomiska faktorer och förhållanden som påverkade unionsindustrins situation under skadeundersökningsperioden.

(453)

Såsom anges i avsnitt 1.4.1 tillämpades ett stickprovsförfarande för fastställandet av den skada som unionsindustrin eventuellt lidit.

(454)

Vid fastställandet av skadan skilde kommissionen mellan makroekonomiska och mikroekonomiska skadeindikatorer. Kommissionen bedömde de makroekonomiska indikatorerna på grundval av uppgifterna i klagomålet och den klagandes svar på ett särskilt frågeformulär. Uppgifterna avsåg samtliga unionsproducenter. Kommissionen utvärderade de mikroekonomiska indikatorerna på grundval av de uppgifter som unionsproducenterna i urvalet lämnat som svar på frågeformuläret. Båda uppsättningarna av uppgifter ansågs vara representativa för unionsindustrins ekonomiska situation.

(455)

De makroekonomiska indikatorerna är följande: produktion, produktionskapacitet, kapacitetsutnyttjande, försäljningsvolym, marknadsandel, tillväxt, sysselsättning, produktivitet och subventionsmarginalens storlek.

(456)

De mikroekonomiska indikatorerna är följande: genomsnittspriser per enhet, enhetskostnad, arbetskraftskostnader, lager, lönsamhet, kassaflöde, investeringar, räntabilitet och kapitalanskaffningsförmåga.

(457)

Unionens totala produktion, produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 4

Produktion, produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande (i enheter)

(458)

Under skadeundersökningsperioden ökade unionsindustrins produktion med 100 % och nådde fler än 35 000 enheter under undersökningsperioden. Ökningen av produktionen påverkade kapacitetsutnyttjandet positivt, som ökade med 88 % under skadeundersökningsperioden.

(459)

Unionsindustrins försäljningsvolym och marknadsandel utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 5

Försäljningsvolym och marknadsandel

(460)

Under skadeundersökningsperioden ökade unionsproducenternas försäljningsvolym av den berörda produkten med 62 %. Eftersom de inte kunde dra full nytta av förbrukningen i unionen på 122 % (se tabell 2) minskade dock unionsproducenternas marknadsandel med 27 %.

(461)

Under skadeundersökningsperioden ökade förbrukningen av den berörda produkten med 122 %. Under samma period minskade unionsindustrins marknadsandel med omkring 27 % och marknadsandelen för importen av den berörda produkten från Kina ökade med 47 %. Även om unionsindustrins produktion och försäljning ökade i absoluta tal kunde den inte dra nytta av den ökade förbrukningen i unionen sett till marknadsandel. Tvärtom förlorade unionsindustrin marknadsandelar och kunde därför inte ens upprätthålla sin ställning.

(462)

Sysselsättning och produktivitet utvecklades under skadeundersökningsperioden enligt följande:

Tabell 6

Sysselsättning och produktivitet

(463)

Under skadeundersökningsperioden ökade sysselsättningen i unionen med 40 %. I kombination med produktivitetsökningen (43 %) ökade produktionen under samma period med 100 % (se tabell 5).

(464)

Med undantag för JLG-gruppen låg alla fastställda subventionsmarginaler (se avsnitt 3.6.4) betydligt över miniminivån. Inverkan av subventioneringens omfattning på unionsindustrin var betydande, med tanke på volymen av och priserna på importen från det berörda landet.

(465)

Två av de unionsproducenter som ingick i urvalet ingick i samma grupp. Urvalet bestod därför endast av två olika ekonomiska aktörer. Kommissionen godtog därför begäran från de unionsproducenter som ingick i urvalet om att lämna uppgifterna i intervall av skäl som rör konfidentialitet.

(466)

De vägda genomsnittliga försäljningspriser per enhet som unionsproducenterna i urvalet tog ut av icke-närstående kunder i unionen utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 7

Försäljningspriser i unionen.

(467)

Tabellen ovan visar utvecklingen av försäljningspriset per enhet på unionsmarknaden och motsvarande produktionskostnad under skadeundersökningsperioden.

(468)

Under skadeundersökningsperioden ökade priserna för produktionsfaktorerna väsentligt. Kostnadsökningen på mer än 30 % avsåg främst priserna på stål, halvledare och energi. Eftersom produktionsutnyttjandet ökade från en mycket låg nivå 2020 (25 %) till 47 % under undersökningsperioden, och eftersom de fasta kostnaderna förblev desamma, ökade de totala kostnaderna i mindre utsträckning.

(469)

Samtidigt ökade importvolymen av mobil lyftutrustning från Kina mellan 2020 och 2022 med 199 % (se tabell 2) till priser som var betydligt lägre än unionsindustrins priser (se tabell 3). Detta pristryck hindrade unionsindustrin från att höja priserna för att återspegla de ökande kostnaderna. Till följd av detta tvingades unionsindustrin att sätta sina priser på en ohållbart låg nivå för att inte förlora för mycket marknadsandelar. Även om produktionskostnaderna inte direkt framgår av tabell 7 på grund av intervallen var de i genomsnitt högre än försäljningspriserna under hela perioden. Under skadeundersökningsperioden fortsatte unionsindustrin följaktligen att gå med förlust (se tabell 10), även i en situation med en växande marknad och ökande försäljning. Under normala marknadsförhållanden, dvs. i avsaknad av kraftigt ökande import till orättvist låga priser, skulle unionsindustrin ha kunnat gynnas och återgå till en lönsam situation.

(470)

Unionsindustrins genomsnittliga försäljningspriser per enhet till icke-närstående kunder i unionen ökade med 16 % och unionsindustrins genomsnittliga produktionskostnad ökade med 14 % under skadeundersökningsperioden. Den viktigaste faktorn som påverkade ökningen av produktionskostnaden per enhet var det ökade råvarupriset under skadeundersökningsperioden. I genomsnitt var produktionskostnaderna högre än försäljningspriserna under skadeundersökningsperioden.

(471)

De genomsnittliga arbetskraftskostnaderna för unionsproducenterna i urvalet utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 8

Genomsnittlig arbetskraftskostnad per anställd

(472)

Under skadeundersökningsperioden ökade de genomsnittliga arbetskraftskostnaderna per anställd med 7 %.

(473)

Lagernivåerna för unionsproducenterna i urvalet utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 9

Lagerhållning

(474)

Under skadeundersökningsperioden varierade nivån på utgående lager. Under undersökningsperioden var den 30 % högre än 2020. Utgående lager i procent av produktionen minskade med 35 % under skadeundersökningsperioden.

(475)

De flesta produkttyperna av den likadana produkten produceras av unionsindustrin utifrån specifika beställningar från användarna. Därför kan lagerhållningen inte anses vara en viktig skadeindikator för denna industri.

(476)

Lönsamhet, kassaflöde, investeringar och räntabilitet för unionsproducenterna i urvalet utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 10

Lönsamhet, kassaflöde, investeringar och räntabilitet

(477)

Kommissionen fastställde lönsamheten för de unionsproducenter som ingick i urvalet genom att uttrycka nettovinsten före skatt för försäljningen av den likadana produkten till icke-närstående kunder i unionen i procent av omsättningen för denna försäljning.

(478)

Under 2020 påverkades unionsindustrins ekonomiska situation redan av den ökning av importen från Kina som inleddes 2018. Såsom förklaras i avsnitt 4.6.3.1 hindrade prispressen från illojal import på unionsmarknaden unionsindustrin från att höja priserna för att återspegla de ökande kostnaderna. Till följd av detta tvingades unionsindustrin att sätta sina priser på en ohållbart låg nivå för att upprätthålla tillräcklig volym. Eftersom unionsindustrin inte kunde öka sin produktion under trycket från lågprisimporten från Kina, återspeglades detta i ett lågt kapacitetsutnyttjande, som ökade från 25 % 2020 till 47 % under undersökningsperioden, men som låg kvar på under 50 % jämfört med kapacitetsutnyttjandet hos de kinesiska exporterande producenter som ingick i urvalet, som beroende på företag och år låg på mellan 53 % och 99 %.

(479)

Även om lönsamheten förbättrades med 27 % 2021 fortsatte unionsindustrin att gå med förlust. Under 2022 försämrades unionsindustrins ekonomiska situation, eftersom lönsamheten minskade med 185 %. Den minskade lönsamheten under 2022 berodde på den onormala ökningen av produktionskostnaderna på grund av ökade råvarupriser i kombination med det faktum att försäljningspriserna baserades på fasta priser under en viss tidsperiod. Försäljningspriserna kunde därför inte höjas i enlighet med detta, vilket ledde till stora förluster. Trots den växande marknaden och den kraftiga ökningen av förbrukningen kunde unionsindustrin därför inte hålla jämna steg med den kontinuerliga kostnadsökningen. Denna situation förvärrades 2022. Under skadeundersökningsperioden ökade den totala lönsamheten till följd av detta, men den förblev negativ under undersökningsperioden – mellan [(-5 % och 0 %)]. Kassaflödet minskade avsevärt (med 146 %) och samtidigt minskade de årliga investeringarna med 64 % under skadeundersökningsperioden. Räntabiliteten följde samma nedåtgående trend och minskade under skadeundersökningsperioden med 440 %.

(480)

År 2020, som användes som referenspunkt för analysen av tendenser, påverkades enligt klaganden kraftigt av pandemin och unionsindustrins verksamhet var den lägsta under det senaste årtiondet. Ökningen av indikatorerna från 2020 var därför inte en indikation på en växande industri utan snarare en återhämtning tillbaka till tidigare verksamhetsnivå.

(481)

De uppgifter som klaganden lämnade för 2019 bekräftade att unionsindustrins produktion och försäljning var exceptionellt låg 2020 – 2019 var unionsproducenternas produktionsvolym ungefär lika stor som produktionsnivån under undersökningsperioden, och unionsindustrins försäljning på unionsmarknaden mellan 2019 och undersökningsperioden minskade med 14 %. Eftersom referensåret 2020 påverkades av pandemin ökade dock ett antal indikatorer under skadeundersökningsperioden. Unionsindustrins produktion ökade med 100 % och dess försäljning på unionsmarknaden ökade med 62 %.

(482)

Trots den betydande ökningen av unionens förbrukning av den berörda produkten under skadeundersökningsperioden (med 122 %) kunde unionsindustrin inte öka sin försäljning på motsvarande sätt för att åtminstone behålla sin marknadsandel. På grund av importen från Kina till väsentligt dumpade priser under skadeundersökningsperioden minskade tvärtom unionsindustrins marknadsandel från 52 % till 38 %. Samtidigt ökade importen från Kina avsevärt, med 214 %, under samma period och dess marknadsandel ökade från 29 % till 41 %. Utöver unionsindustrins förluster under skadeundersökningsperioden utvecklades även andra skadeindikatorer såsom kassaflöde, investeringsnivå och räntabilitet negativt.

(483)

Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att unionsindustrin lidit väsentlig skada i den mening som avses i artikel 8.4 i grundförordningen.

(484)

I enlighet med artikel 8.5 i grundförordningen undersökte kommissionen huruvida den subventionerade importen från det berörda landet vållat unionsindustrin väsentlig skada. I enlighet med artikel 8.6 i grundförordningen undersökte kommissionen även huruvida andra kända faktorer samtidigt kunde ha vållat unionsindustrin skada. Kommissionen säkerställde att all eventuell skada som vållats på grund av andra faktorer än den subventionerade importen från det berörda landet inte tillskrevs den subventionerade importen. Kommissionen undersökte importen från tredjeländer, den icke-subventionerade importen från Kina och unionsindustrins exportresultat. Det fanns såvitt känt inga andra faktorer som kunde ha vållat unionsindustrin skada.

(485)

Såsom anges i avsnitt 4.5.1 ökade importvolymerna av den berörda produkten från Kina betydligt under skadeundersökningsperioden. Priserna på importen underskred också unionsindustrins priser med i genomsnitt 21 %. Unionsindustrin kunde därför inte behålla eller öka sin marknadsandel och dra nytta av den ökade förbrukningen av den berörda produkten på unionsmarknaden under skadeundersökningsperioden. Denna situation hade en allvarlig inverkan på unionsindustrins lönsamhet, som var negativ under hela skadeundersökningsperioden.

(486)

Kommissionen drog därför slutsatsen att denna subventionerade import inverkade negativt på situationen för unionsindustrin.

(487)

Kommissionen undersökte också om andra kända faktorer, enskilt eller kollektivt, kunde försvaga det orsakssamband som fastställts mellan den subventionerade importen, som skulle innebära att ett sådant samband inte längre skulle existera och vara betydande.

(488)

Kommissionen fastställde importen från andra tredjeländer på grundval av uppgifter från Eurostat. Eftersom uppgifterna om denna import enligt vissa av KN-numren endast rapporterades i ton (och inte i enheter) kunde kommissionen inte fastställa volymer och priser per enhet, såsom gjordes för unionsindustrin och för importen från Kina, på grundval av uppgifter från de exporterande producenter som ingick i urvalet. Volymerna och priserna på importen från andra tredjeländer kunde därför inte direkt jämföras med unionsindustrins volymer och priser på importen från Kina och var därför endast vägledande, även om de tendenser som baserades på dessa volymer och priser under skadeundersökningsperioden var korrekta. För att fastställa marknadsandelarna använde kommissionen dock en omräkningsfaktor från ton till enheter på grundval av uppgifter från de samarbetsvilliga kinesiska exporterande producenterna (160). När det gäller priserna ansåg kommissionen inte att detta var korrekt, eftersom användningen av en omvandlingsfaktor inte skulle leda till korrekta priser per enhet med tanke på skillnaderna i produktmix.

(489)

Förutom Kina importerades den berörda produkten till unionen från flera andra länder som tillsammans svarade för 8 % av marknadsandelen under undersökningsperioden:

Tabell 11

Import från andra länder (i ton)