(1)

Tidigare kriser, särskilt inledningen av covid-19-krisen, har visat att den fria rörligheten för varor, personer och tjänster på den inre marknaden och i dess leveranskedjor kan drabbas hårt. Det kan få konsekvenser för den gränsöverskridande handeln mellan medlemsstaterna och därmed hindra den inre marknaden från att fungera väl. Under dessa kriser visade det sig dessutom att lämpliga krishanteringsverktyg och samordningsmekanismer antingen saknades, inte täckte alla aspekter av den inre marknaden eller inte gav möjlighet till snabba och ändamålsenliga insatser mot sådana kriser.

(2)

I början av covid-19-krisen införde medlemsstaterna hinder för den fria rörligheten på den inre marknaden samt olika åtgärder kopplade till försörjningen av de varor och tjänster som var kritiskt viktiga eller absolut nödvändiga för att hantera krisen. Dessa hinder och åtgärder var inte alltid motiverade. De tillfälliga åtgärder som kommissionen vidtog för att återupprätta den inre marknadens funktion på grundval av de befintliga reglerna var inte tillräckliga. Unionen var inte tillräckligt väl förberedd för att kunna säkerställa effektiv tillverkning, upphandling och distribution av krisnödvändiga icke-medicinska varor, såsom personlig skyddsutrustning. De åtgärder som vidtogs för att säkerställa tillgången på krisnödvändiga icke-medicinska varor under covid-19-krisen var ett svar på den givna situationen. Covid-19-krisen visade också att informationsutbytet var bristfälligt, att det saknades tillräcklig överblick över tillverkningskapaciteten i unionen och att det fanns sårbarheter i leveranskedjorna inom unionen och i de globala leveranskedjorna.

(3)

Åtgärder som utan samordning inskränkte den fria rörligheten för personer fick dessutom särskilda effekter på sektorer som är beroende av mobila arbetstagare, inbegripet arbetstagare i gränsregioner, som spelade en avgörande roll på den inre marknaden under covid-19-krisen.

(4)

Det var möjligt för rådet att genom arrangemangen för integrerad politisk krishantering (IPCR) utbyta information och samordna vissa åtgärder under covid-19-krisen, samtidigt som medlemsstaterna agerade självständigt i andra situationer. Kommissionens åtgärder försenades emellertid med flera veckor på grund av att det saknades unionsomfattande beredskapsplaneringsåtgärder och att det var oklart vilken nationell myndighet som skulle kontaktas för att hitta snabba lösningar på krisens effekter på den inre marknaden. Dessutom blev det tydligt att krisens effekter på den inre marknaden skulle förvärras ytterligare om medlemsstaterna vidtog restriktiva åtgärder utan samordning. Det visade sig att det finns ett behov av arrangemang mellan medlemsstaterna och unionens institutioner, organ och byråer i fråga om beredskapsplanering, samordning och samarbete på teknisk nivå och informationsutbyte. Det blev också tydligt att bristen på effektiv samordning mellan medlemsstaterna förvärrade bristen på varor och medförde fler hinder för den fria rörligheten för tjänster och personer.

(5)

Organisationer som företräder ekonomiska aktörer hävdade att aktörerna inte hade tillräcklig information om de inskränkningar i den fria rörligheten eller krishanteringsåtgärder som medlemsstaterna införde under covid-19-krisen. Detta berodde bland annat på bristande öppenhet från medlemsstaternas myndigheters sida, på det faktum att de ekonomiska aktörerna inte visste var sådan information fanns att tillgå, på språkliga begränsningar och på den administrativa börda som det innebar att göra upprepade förfrågningar i alla medlemsstater, särskilt med ett regelverk som ständigt förändrades. Eftersom det saknades information hindrades de ekonomiska aktörerna från att fatta välgrundade affärsbeslut om i vilken utsträckning de kunde utöva sin rätt till fri rörlighet eller fortsätta affärsverksamheten över gränserna under krisen. Tillgången till information om inskränkningar i den fria rörligheten och krishanteringsåtgärder på nationell nivå och unionsnivå måste förbättras.

(6)

Trots den inledande bristen på samordning spelade reglerna för den inre marknaden en viktig roll för att mildra covid-19-krisens negativa effekter och säkerställa en snabb återhämtning av unionens ekonomi, detta genom att förhindra omotiverade och oproportionella nationella restriktioner i medlemsstaternas ensidiga hantering och genom att ge ett starkt incitament att hitta gemensamma lösningar och på så sätt främja solidaritet.

(7)

Händelser i samband med covid-19-krisen har tydliggjort att unionen måste anta en samordnad strategi och vara bättre förberedd för eventuella framtida kriser, särskilt med tanke på klimatförändringarnas fortsatta effekter och därav följande naturkatastrofer samt den globala ekonomiska och geopolitiska instabiliteten. Till övriga kriser som kan kräva snabbare insatser för att förhindra att det uppstår hinder för den fria rörligheten på den inre marknaden och undvika allvarliga störningar i de leveranskedjor som är absolut nödvändiga för att upprätthålla verksamheten på den inre marknaden hör exempelvis skogsbränder, jordbävningar och storskaliga cyberangrepp. Det faktum att sådana kriser är exceptionella och plötsliga händelser av extraordinär karaktär och omfattning innebär att de rimligtvis inte kan förutses. Eftersom ingen vet vilka kriser som skulle kunna inträffa härnäst och få allvarliga effekter på den inre marknaden och dess leveranskedjor i framtiden är det nödvändigt att föreskriva ett instrument som kan tillämpas när olika slags kriser får effekter på den inre marknaden.

(8)

En kris på den inre marknaden kan få effekter på denna genom att hindra dess funktion på två olika sätt. Den kan ge upphov till hinder för den fria rörligheten eller orsaka störningar i leveranskedjorna. Störningar i leveranskedjorna kan förvärra bristen på varor och tjänster på den inre marknaden och hindra produktionen, vilket leder till ytterligare handelshinder och snedvrider konkurrensen mellan medlemsstaterna och mellan privata aktörer, vilket gör att den inre marknaden fungerar sämre. Om det uppstår störningar i leveranskedjorna kan detta också leda till att det antas eller sannolikt antas olika nationella åtgärder för att hantera problemen i leveranskedjorna, vilket leder till att ett krisläge för den inre marknaden aktiveras. Denna förordning bör hantera dessa typer av effekter på den inre marknaden och införa åtgärder för att undvika hinder för den fria rörligheten eller störningar i leveranskedjorna som leder till brist på krisnödvändiga varor eller tjänster.

(9)

För att undvika en onödig administrativ börda för medlemsstaterna bör incidenter som rapporteras genom de ad hoc-underrättelser för tidig varning som avses i denna förordning definieras på ett sådant sätt att de utesluter händelser som har en försumbar förutsebar inverkan på den fria rörligheten för varor, tjänster och personer, inbegripet arbetstagare, eller på leveranskedjorna för varor och tjänster som är absolut nödvändiga för upprätthållandet av centrala samhällsfunktioner eller ekonomiska verksamheter på den inre marknaden.

(10)

För att säkerställa att den ram med åtgärder som fastställs i denna förordning kan få full verkan i samband med bevaknings- och krislägena för den inre marknaden bör kommissionen ges befogenhet att fastställa detaljerade arrangemang för krisberedskap, samarbete, informationsutbyte och kriskommunikation. Dessa detaljerade arrangemang, som tar formen av en beredskapsram, bör fastställa de specifika tekniska och operativa aspekterna av mekanismerna för informationsutbyte mellan kommissionen och medlemsstaterna. Beredskapsramen bör dessutom omfatta arrangemang för operativ samordning mellan kommissionen och medlemsstaterna när det gäller kriskommunikation. I detta sammanhang bör det på grundval av den information som medlemsstaterna lämnar upprättas en särskild förteckning över alla de behöriga myndigheter i de respektive medlemsstaterna som deltar i genomförandet av den ram som fastställs i denna förordning. I den förteckningen bör det i synnerhet anges vilka roller och ansvarsområden som de behöriga myndigheterna i de respektive medlemsstaterna tilldelats för bevaknings- och krislägena för den inre marknaden i enlighet med nationell rätt. Arrangemangen mellan kommissionen och medlemsstaterna bör också omfatta säkert informationsutbyte om samråd med ekonomiska aktörer och arbetsmarknadens parter angående deras respektive initiativ och åtgärder för att mildra och hantera effekterna av en potentiell kris.

(11)

De åtgärder som fastställs i denna förordning bör införas på ett enhetligt, öppet, ändamålsenligt, proportionellt och snabbt sätt, varvid vederbörlig hänsyn tas till behovet av att upprätthålla centrala samhällsfunktioner, inbegripet allmän säkerhet, trygghet, ordning eller folkhälsa. Förordningen bör inte påverka medlemsstaternas behörighet när det gäller till exempel nationell folkhälsopolitik, och den bör inte påverka medlemsstaternas ansvar att skydda den nationella säkerheten och deras befogenhet att skydda andra väsentliga statliga funktioner, inbegripet att skydda statens territoriella integritet och upprätthålla lag och ordning. Förordningen bör därför inte påverka frågor som rör nationell säkerhet och försvar.

(12)

I denna förordning föreskrivs de medel som krävs för att i kristider säkerställa att den inre marknaden, de företag som bedriver verksamhet på den inre marknaden och de strategiska leveranskedjorna fortsätter att fungera, vilket inbegriper att säkerställa den fria rörligheten för varor, tjänster och personer, inbegripet arbetstagare, och att det finns tillgång på krisnödvändiga varor eller krisnödvändiga tjänster för enskilda, företag och offentliga myndigheter. Genom förordningen inrättas dessutom ett forum för lämplig samordning samt lämpligt samarbete och informationsutbyte. I förordningen föreskrivs vidare de medel som krävs för att den information som företag och enskilda behöver för målinriktade insatser och lämpligt marknadsbeteende under en kris ska finnas tillgänglig och kunna inhämtas i rätt tid.

(13)

När så är möjligt bör denna förordning skapa förutsättningar för att kunna förutse händelser och kriser genom att ge unionen möjlighet att bygga vidare på fortlöpande analyser av kritiskt viktiga sektorer i den inre marknadens ekonomi.

(14)

Genom att stärka unionsindustrins resiliens och beredskap när det gäller kritiska råmaterial kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1252 (4) den här förordningen, som gör det möjligt för kommissionen att under ett bevaknings- eller krisläge för den inre marknaden aktivera riktade åtgärder när det uppstår ett hot mot eller en störning i försörjningen av kritiskt viktiga varor, även med avseende på kritiska råmaterial.

(15)

Denna förordning bör inte överlappa den befintliga ramen för läkemedel, medicintekniska produkter eller andra medicinska motåtgärder inom ramen för EU:s hälsosäkerhetsram, inbegripet Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2022/123 (5), (EU) 2022/2370 (6) och (EU) 2022/2371 (7) och rådets förordning (EU) 2022/2372 (8) om krisberedskap och krishantering på hälsoområdet. EU:s hälsosäkerhetsram bör ha företräde framför den här förordningen när det gäller störningar i leveranskedjorna och brist på läkemedel, medicintekniska produkter eller andra medicinska motåtgärder om villkoren i den ramen är uppfyllda. Läkemedel, medicintekniska produkter eller andra medicinska motåtgärder i den mening som avses i förordningarna (EU) 2022/2371 och (EU) 2022/2372 bör därför, om de har förts upp på den förteckning som antagits enligt artikel 7.1 i förordning (EU) 2022/2372, undantas från den här förordningens tillämpningsområde, utom när det gäller bestämmelserna om fri rörlighet för varor, tjänster och personer, inbegripet arbetstagare, under en krissituation på den inre marknaden, särskilt de som är avsedda att återupprätta och underlätta den fria rörligheten.

(16)

Denna förordning bör komplettera de arrangemang för IPCR som rådet ansvarar för enligt rådets beslut 2014/415/EU (9) vad gäller rådets arbete med effekterna på den inre marknaden av sektorsövergripande kriser som kräver beslut om beredskapsplanering och genomförande av bevaknings- och krisåtgärder. Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av de IPCR-arrangemang för integrerad politisk krishantering som rådet ansvarar för enligt rådets genomförandebeslut (EU) 2018/1993 (10).

(17)

Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av unionens civilskyddsmekanism (civilskyddsmekanismen). Denna förordning bör komplettera civilskyddsmekanismen och vid behov stödja den när det gäller tillgången på kritiska varor och fri rörlighet för civilskyddspersonal, inbegripet deras utrustning, vid kriser som omfattas av civilskyddsmekanismens ansvarsområde.

(18)

Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 (11), inbegripet den allmänna ramen för tillfälligt införande eller förlängning av kontroller vid de inre gränserna och anmälningssystemet för tillfälligt återinförande av kontroller vid de inre gränserna.

(19)

Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 (12) om krishantering enligt artiklarna 55–57 i den förordningen, genomförd genom kommissionens genomförandebeslut (EU) 2019/300 (13).

(20)

Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av den europeiska mekanismen för beredskap och insatser vid livsmedelsförsörjningskriser. Livsmedelsprodukter bör dock omfattas av bestämmelserna om fri rörlighet i denna förordning, inbegripet de som rör inskränkningar i rätten till fri rörlighet. De åtgärder som rör livsmedelsprodukter kan också ses över vad gäller deras förenlighet med andra relevanta bestämmelser i unionsrätten.

(21)

Denna förordning bör inte påverka kommissionens möjlighet att på unionens vägnar inleda samråd eller samarbeta med relevanta myndigheter i länder utanför unionen i enlighet med unionsrätten, med ett särskilt fokus på utvecklingsländer, i syfte att hitta samarbetslösningar för att undvika störningar i leveranskedjorna i enlighet med internationella förpliktelser. Detta får i lämpliga fall inbegripa samordning i relevanta internationella forum.

(22)

En av de utmaningar som konstaterades under covid-19-krisen var att det saknades ett nätverk för att säkerställa beredskap och informationsutbyte mellan medlemsstaterna å ena sidan och mellan medlemsstaterna och kommissionen å andra sidan. Därför bör det inrättas en styrningsmekanism som bidrar till att uppnå de mål som eftersträvas med denna förordning. Genom denna förordning bör det på unionsnivå inrättas en nämnd för krissituationer och resiliens på den inre marknaden (nämnden), bestående av företrädare för medlemsstaterna och med kommissionens företrädare som ordförande, för att underlätta samarbete och informationsutbyte och möjliggöra ett smidigt, effektivt och harmoniserat genomförande av denna förordning. Nämnden bör ge råd till och bistå kommissionen i specifika frågor, bland annat när det gäller ett konsekvent genomförande av denna förordning, underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna och analysera och diskutera relevanta frågor som rör överhängande eller pågående kriser.

(23)

Kommissionen bör vara ordförande i nämnden och tillhandahålla dess sekretariat. Varje medlemsstat bör utse en företrädare och en suppleant. Ordföranden bör bjuda in en företrädare för Europaparlamentet som ständig observatör. För att få relevant rådgivning om nämndens verksamhet och göra det möjligt för experter att delta på lämpligt sätt bör ordföranden kunna bjuda in experter att delta som observatörer i nämndens arbete och i specifika sammanträden, på ad hoc-basis, när deras närvaro är relevant mot bakgrund av sammanträdets dagordning. I syfte att säkerställa enhetliga och samordnade unionsinsatser vid olika kriser som kan få effekter på den inre marknadens funktion bör ordföranden också bjuda in företrädare för andra krisrelevanta organ på unionsnivå som observatörer till nämndens relevanta sammanträden. I syfte att främja internationellt samarbete bör ordföranden bjuda in företrädare för internationella organisationer och länder utanför unionen att delta i nämndens relevanta sammanträden i enlighet med relevanta bilaterala eller internationella avtal. Ordföranden bör kunna bjuda in observatörer att bidra till diskussionerna med relevant sakkunskap, information och insikter, men observatörerna bör inte delta i utarbetandet av nämndens yttranden, rekommendationer eller råd.

(24)

Nämnden bör ha särskilda uppgifter kopplade till beredskapsramen och bevaknings- och krislägena för den inre marknaden. Till dessa uppgifter hör att utbyta synpunkter med och ge råd till kommissionen när det gäller bedömningen av de kriterier som bör beaktas vid aktiveringen av de olika lägena samt när det gäller bedömningen av om de särskilda förhandsvillkor för införandet av konkreta motåtgärder har uppfyllts. Kommissionen bör ta största möjliga hänsyn till de yttranden, rekommendationer eller rapporter som nämnden antar.

(25)

För att garantera att den information som mottas enligt denna förordning hålls konfidentiell uppmanas nämnden att i sin arbetsordning fastställa att dess ledamöter och observatörer inte får röja företags- och affärshemligheter och annan känslig och konfidentiell information som inhämtas eller genereras vid tillämpningen av denna förordning och att de bör respektera skyldigheter avseende tystnadsplikt som är likvärdiga med dem som gäller för kommissionens personal.

(26)

För att säkerställa större öppenhet, ansvarsskyldighet och samordning, särskilt i kristider, bör Europaparlamentets behöriga utskott kunna uppmana nämndens ordförande att inställa sig inför utskottet. Europaparlamentet bör så snart som möjligt informeras om varje genomförandeakt som rådet lägger fram eller antar. Kommissionen bör beakta faktorer som kommer fram i synpunkter som förts fram i den dialog om krissituationer och resiliens som förs enligt denna förordning, inbegripet relevanta resolutioner från Europaparlamentet.

(27)

För att öka deltagandet bland viktiga berörda parter, särskilt företrädare för ekonomiska aktörer, arbetsmarknadens parter, forskare och det civila samhället, bör kommissionen dessutom inrätta en plattform för berörda parter för att underlätta och uppmuntra frivilliga insatser vid krissituationer på den inre marknaden.

(28)

För att säkerställa ändamålsenlig samordning och ändamålsenligt informationsutbyte i förbindelse med beredskapsramen och bevaknings- och krislägena för den inre marknaden bör medlemsstaterna utse ett centralt samordningskontor som ansvarar för kontakterna med det samordningskontor på unionsnivå som utsetts av kommissionen och med de centrala samordningskontoren i andra medlemsstater. De centrala samordningskontoren bör fungera som samordningspunkt när det gäller kontakter för relevanta behöriga myndigheter i medlemsstaterna och sammanställa uppgifter från dessa myndigheter, inbegripet, i förekommande fall, myndigheter på regional och lokal nivå. De centrala samordningskontoren bör vidare ansvara för samordning och informationsutbyte. Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att utse en myndighet som redan fungerar som deras centrala samordningskontor. Sådana samordningskontor bör också vidarebefordra all krisnödvändig information till de gemensamma kontaktpunkterna i medlemsstaterna i realtid när så är möjligt.

(29)

Denna förordning bör inte påverka kommissionens möjlighet att bedöma om det är lämpligt att införa exportrestriktioner för varor i linje med unionens internationella rättigheter och förpliktelser enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/479 (14).

(30)

Denna förordning bör inte påverka åtgärder som vidtagits enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 (15).

(31)

Denna förordning påverkar inte tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2557 (16) och kompletterar det direktivet, i vilket det fastställs harmoniserade minimiregler för att säkerställa att tjänster som är nödvändiga för att upprätthålla centrala samhällsfunktioner eller ekonomiska verksamheter tillhandahålls på ett obehindrat sätt på den inre marknaden, för att stärka resiliensen hos kritiska enheter som tillhandahåller kritiskt viktiga tjänster och för att förbättra det gränsöverskridande samarbetet mellan behöriga myndigheter.

(32)

I syfte att öka beredskapen för och resiliensen vid potentiella framtida kriser som skulle kunna få betydande negativa effekter på den fria rörligheten för varor, tjänster och personer, inbegripet arbetstagare, eller orsaka störningar i leveranskedjorna för varor och tjänster på den inre marknaden, bör kommissionen uppmuntra och göra det lättare för ekonomiska aktörer att utarbeta frivilliga krisprotokoll. Ekonomiska aktörer bör fritt kunna besluta om de ska delta i sådana frivilliga krisprotokoll. Deltagande i sådana frivilliga krisprotokoll bör inte medföra en oproportionell administrativ börda. De frivilliga krisprotokollen bör ange de specifika parametrarna för de störningar som förväntas samt den specifika roll som varje deltagare tilldelas, en beskrivning av de mekanismer som aktiverar protokollen och tillhörande åtgärder. Berörda parter, inbegripet medlemsstaternas myndigheter, unionens organ och byråer och civilsamhällesorganisationer eller andra relevanta organisationer, får också delta i utarbetandet av sådana frivilliga krisprotokoll. Vid fastställandet av parametrarna för de störningar som bör beaktas bör de ekonomiska aktörerna kunna bygga vidare på sina tidigare erfarenheter av inskränkningar i den fria rörligheten och störningar i leveranskedjor som orsakats av flera kriser.

(33)

För att dra nytta av erfarenheter från tidigare kriser bör kommissionen ta fram och tillgängliggöra utbildningsprogram och utbildningsmaterial för offentliga och privata aktörer, inbegripet ekonomiska aktörer. Deltagandet i sådana utbildningsprogram och i simuleringar bör även i fortsättningen vara frivilligt.

(34)

Som en del av krisberedskapen bör denna förordning skapa förutsättningar för att kunna förutse händelser och kriser med avseende på vilka det är möjligt att genomföra stresstester och simuleringar med utgångspunkt i fortlöpande analyser av kritiskt viktiga sektorer i den inre marknadens ekonomi och unionens kontinuerliga framsynsarbete. Kommissionen bör särskilt utarbeta scenarier och parametrar i specifika sektorer som omfattar de särskilda riskerna i samband med en kris. För att krisberedskap ska kunna säkerställas hos samtliga aktörer är det nödvändigt att det fastställs bestämmelser om stresstester, som bör genomföras minst vartannat år. Kommissionen bör i detta sammanhang underlätta och uppmuntra utarbetandet av strategier för krisberedskap, inbegripet strategier för kriskommunikation och utbyte av information om gällande restriktioner under utmanande omständigheter. De särskilda fokussektorerna bör identifieras baserat på befintliga indikatorbaserade verktyg som övervakar förändringar i unionens leveranskedjor med syftet att identifiera potentiella problem, varvid hänsyn tas till relevanta specifika kriterier såsom handelsflöden, utbud och efterfrågan, koncentration av utbudet, produktion och produktionskapacitet i unionen och globalt i olika led i värdekedjan och det ömsesidiga beroendet mellan ekonomiska aktörer.

(35)

Det bör vara möjligt att utbyta information om ad hoc-underrättelser för tidig varning via det nätverk som inrättas mellan medlemsstaternas centrala samordningskontor och samordningskontoret på unionsnivå. Sådana ad hoc-underrättelser för tidig varning bör utfärdas till kommissionen vid betydande incidenter, så att unionen bättre kan följa utvecklingen av en potentiell, överhängande eller pågående kris och på så sätt säkerställa bättre beredskap om krisen skulle uppstå eller utveckla sig.

(36)

För att ta hänsyn till den exceptionella karaktären hos bevaknings- och krislägena för den inre marknaden och de potentiellt vittgående konsekvenser som ett bevaknings- eller krisläge kan få för den inre marknadens funktion bör rådet enligt artikel 291.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) undantagsvis tilldelas genomförandebefogenheter för aktiveringen av bevaknings- eller krisläget för den inre marknaden. I rådets genomförandeakt för aktiveringen av bevakningsläget för den inre marknaden bör det anges faktorer som är nära knutna till bedömningen av om de förhandsvillkor som motiverar aktiveringen har uppfyllts, närmare bestämt en bedömning av den aktuella krisens potentiella effekter på den fria rörligheten för varor, tjänster och personer, inbegripet arbetstagare, på den inre marknaden och på dess leveranskedjor, en förteckning över de kritiskt viktiga varor och tjänster som är absolut nödvändiga för upprätthållandet av centrala samhällsfunktioner eller ekonomiska verksamheter på den inre marknaden och de bevakningsåtgärder som bör vidtas. Om det för att aktivera krisläget för den inre marknaden också krävs att en förteckning över krisnödvändiga varor eller krisnödvändiga tjänster eller båda delarna antas bör den förteckningen antas samtidigt som krisläget för den inre marknaden aktiveras och således vara nära knuten till denna aktivering. Av detta skäl bör rådet också tilldelas genomförandebefogenheter för antagandet av förteckningen över krisnödvändiga varor eller krisnödvändiga tjänster och eventuella uppdateringar av denna förteckning. Bevaknings- eller krisläget för den inre marknaden bör kunna förlängas genom en genomförandeakt från rådet på förslag av kommissionen. Om det skulle visa sig att det inte finns något behov av att något av lägena är aktiverade bör respektive läge avaktiveras.

(37)

För att kunna säkerställa att nämnden får lämplig information om en potentiell krissituation på den inre marknaden är det nödvändigt att övervakning föreskrivs. Sådan övervakning bör avse leveranskedjor eller kritiskt viktiga varor och tjänster för vilka bevakningsläget för den inre marknaden har aktiverats samt den fria rörligheten för personer som är verksamma inom produktion och försörjning av sådana varor och tjänster. Övervakningen av leveranskedjorna för kritiskt viktiga varor och tjänster bör utföras av medlemsstaternas behöriga myndigheter på grundval av begäranden om frivilligt tillhandahållande av information om faktorer som inverkar på tillgången på de utvalda kritiskt viktiga varorna och tjänsterna, såsom produktionskapacitet, tillgång till nödvändig arbetskraft, lager, leverantörers begränsningar, möjligheter till diversifiering och ersättning, efterfrågeförhållanden och flaskhalsar. Begäran om frivilligt tillhandahållande av information i samband med sådan övervakning bör riktas till alla aktörer i den aktuella leveranskedjan för kritiskt viktiga varor och tjänster och till andra relevanta berörda parter som är etablerade på medlemsstaternas territorium. Det är särskilt viktigt att det samlas in information om störningar i den fria rörligheten från de relevanta ekonomiska aktörerna i leveranskedjorna för kritiskt viktiga varor och tjänster, eftersom brist på lämplig arbetskraft är en av de främsta orsakerna till att det uppstår störningar i leveranskedjorna. Medlemsstaternas myndigheters övervakning av störningar i den fria rörligheten för personer som är verksamma inom produktion och försörjning av varor och tjänster bör tolkas brett och omfatta arbetstagare, tjänsteleverantörer, företagsrepresentanter och andra personer som är verksamma inom forskning, utveckling och utsläppande av varor på marknaden. Medlemsstaternas behöriga myndigheter bör lämna den information som samlats in till kommissionen och nämnden via de centrala samordningskontoren. Denna information bör göra det möjligt för nämnden att ge kommissionen råd om huruvida det finns ett behov att aktivera krisläget för den inre marknaden.

(38)

När det gäller nationella åtgärder som inte harmoniserats enligt denna förordning och som, när de antas och tillämpas som svar på en krissituation på den inre marknaden, har en inverkan på den fria rörligheten för varor eller personer eller friheten att tillhandahålla tjänster under krissituationer på den inre marknaden, bör medlemsstaterna säkerställa att sådana åtgärder överensstämmer till fullo med EUF-fördraget och andra bestämmelser i unionsrätten, såsom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 (17) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG (18), 2005/36/EG (19), 2006/123/EG (20) och (EU) 2015/1535 (21). Om medlemsstaterna vidtar sådana åtgärder bör de vara motiverade och respektera principerna om proportionalitet och icke-diskriminering i enlighet med unionsrätten. Sådana åtgärder bör i linje med dessa principer inte heller medföra en onödig administrativ börda, och medlemsstaterna bör vidta alla tänkbara åtgärder för att begränsa den administrativa börda som uppstår till följd av åtgärder som antas som svar på en krissituation på den inre marknaden. Alla sådana åtgärder bör dessutom på lämpligt sätt ta hänsyn till situationen i gränsregionerna och de yttersta randområdena, i synnerhet för gränsarbetare. Medlemsstaterna bör häva åtgärder som vidtagits för att hantera en krissituation på den inre marknaden som inskränker den fria rörligheten så snart åtgärderna inte längre är nödvändiga. I allmänhet är nationella åtgärder som inskränker den fria rörligheten och som inte harmoniserats enligt denna förordning i princip inte längre motiverade eller proportionella när krisläget för den inre marknaden har avaktiverats och bör därför hävas.

(39)

Denna förordning bör inte tolkas som att den tillåter eller motiverar inskränkningar i den fria rörligheten för varor, tjänster och personer som strider mot EUF-fördraget eller andra bestämmelser i unionsrätten. Till exempel bör det faktum att vissa inskränkningar uttryckligen förbjuds under ett krisläge för den inre marknaden inte tolkas som att sådana inskränkningar är motiverade när läget inte är aktiverat eller som att detta motiverar andra eventuella inskränkningar som är oförenliga med unionsrätten och som inte uttryckligen förbjuds genom denna förordning.

(40)

I artikel 21 i EUF-fördraget fastställs unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen. Närmare villkor och begränsningar avseende den rätten fastställs i direktiv 2004/38/EG. I det direktivet fastställs de allmänna principer som är tillämpliga på de begränsningar och de grunder som kan åberopas för att motivera sådana åtgärder. Dessa grunder är allmän ordning, säkerhet eller hälsa. I det sammanhanget kan inskränkningar i den fria rörligheten vara motiverade om de är proportionella och icke-diskriminerande. Denna förordning är inte avsedd att föreskriva ytterligare grunder för begränsning av rätten till fri rörlighet för personer, utöver de som föreskrivs i kapitel VI i direktiv 2004/38/EG.

(41)

Åtgärder som syftar till att underlätta den fria rörligheten för personer och alla övriga åtgärder som inverkar på den fria rörligheten för personer och som föreskrivs i denna förordning grundar sig på artikel 21 i EUF-fördraget och kompletterar direktiv 2004/38/EG vid krissituationer på den inre marknaden. Sådana åtgärder bör inte leda till att inskränkningar i den fria rörligheten tillåts eller motiveras i strid med fördragen eller annan unionsrätt.

(42)

I artikel 45 i EUF-fördraget fastställs rätt till fri rörlighet för arbetstagare, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen. Artikel 46 i EUF-fördraget utgör den rättsliga grunden för antagandet av de åtgärder som är nödvändiga för att genomföra fri rörlighet för arbetstagare enligt definitionen i artikel 45 i EUF-fördraget. I denna förordning ingår bestämmelser som kompletterar de befintliga åtgärderna för att ytterligare stärka den fria rörligheten för personer, öka öppenheten och tillhandahålla administrativt bistånd vid krissituationer på den inre marknaden. Till sådana åtgärder hör inrättande och tillhandahållande av gemensamma kontaktpunkter för arbetstagare och deras företrädare i medlemsstaterna och på unionsnivå under bevaknings- och krislägena för den inre marknaden i enlighet med denna förordning.

(43)

Det är lämpligt att förbjuda vissa nationella åtgärder som inskränker den fria rörligheten eller friheten att tillhandahålla tjänster och som inte bör införas under eller som svar på en krissituation på den inre marknaden, eftersom det är tydligt att de är oproportionella. Därför bör sådana eventuella åtgärder som vidtas av medlemsstaterna bedömas mot bakgrund av dessa harmoniseringsbestämmelser och inte mot bakgrund av EUF-fördraget eller annan unionsrätt.

(44)

Medlemsstaterna bör i synnerhet avstå från att införa åtgärder som utgör diskriminering på grund av nationalitet eller, när det gäller företag, på grund av platsen där det har sitt säte, sitt huvudkontor eller sitt huvudsakliga verksamhetsställe.

(45)

Medlemsstaterna bör avstå från att införa åtgärder som gör att personer som omfattas av rätten till fri rörlighet inte kan återvända till den medlemsstat där de är bosatta om de befinner sig i en annan medlemsstat när en kris bryter ut.

(46)

Medlemsstaterna bör avstå från att vidta åtgärder som gör att personer som omfattas av rätten till fri rörlighet inte kan resa till andra medlemsstater av tvingande familjeskäl, när sådana resor under samma omständigheter är tillåtna inom den medlemsstat som vidtar åtgärden i fråga.

(47)

Denna förordning bör inte hindra medlemsstaterna från att tillåta sina medborgare och invånare att återvända till deras territorium vid krissituationer på den inre marknaden. För att underlätta sådana resor bör andra medlemsstater tillåta medborgarna och invånarna i fråga att lämna deras territorium för att resa till den medlemsstat där de är medborgare eller bosatta, eller att transitera genom deras territorium för att nå den medlemsstat där de är medborgare eller bosatta.

(48)

Inskränkningar i den fria rörligheten, bland annat i form av administrativa krav och förfaranden såsom förfaranden för anmälan, registrering eller godkännande, är förbjudna, såvida de inte är förenliga med unionsrätten. Om motiverade och proportionella administrativa krav och förfaranden har införts i enlighet med unionsrätten bör medlemsstaterna vid en krissituation på den inre marknaden som prioritet underlätta efterlevnaden av sådana krav och behandla sådana förfaranden för personer som är verksamma inom produktion eller försörjning av krisnödvändiga varor eller krisnödvändiga tjänster. I detta syfte och när så krävs för att underlätta den fria rörligheten för sådana leverantörer eller vissa kategorier av sådana leverantörer bör kommissionen införa arrangemang, inbegripet digitala verktyg och mallar.

(49)

I denna förordning fastställs skyldigheter som syftar till att säkerställa öppenhet i samband med nationella åtgärder som antas under ett krisläge för den inre marknaden och som inskränker rätten till fri rörlighet för personer. Alla sådana inskränkningar bör vara förenliga med unionsrätten, särskilt direktiv 2004/38/EG. Dessa skyldigheter bör inte påverka eventuella befintliga informations- eller anmälningsskyldigheter som fortsätter att tillämpas. Den fria rörligheten för personer är av yttersta vikt för att den inre marknaden ska fungera väl. Erfarenheterna från covid-19-krisen har visat att inskränkningar i denna rätt till fri rörlighet kan få spridningseffekter på alla de övriga grundläggande friheterna. Om det saknas information om krisrelaterade inskränkningar i den fria rörligheten för personer kan detta leda till ytterligare svårigheter för medborgare och ekonomiska aktörer i unionen att hantera sina verksamheter under en kris. För närvarande finns det inget tillämpligt system för öppenhet som skulle kunna ge medborgare i unionen och ekonomiska aktörer information om inskränkningar i den fria rörligheten för personer. Medlemsstaterna bör utan dröjsmål efter antagandet delge kommissionen och övriga medlemsstater texten till nationella lagar eller andra föreskrifter som inför inskränkningar i utövandet av rätten till fri rörlighet för personer som svar på en kris samt ändringar av dessa. Texten i fråga bör åtföljas av skälen till åtgärderna, inbegripet skäl som visar att åtgärderna är motiverade och proportionella, liksom eventuella underliggande vetenskapliga eller andra data som stöder antagandet av åtgärderna, åtgärdernas tillämpningsområde, datum för antagande och tillämpningsdatum och deras varaktighet. För att säkerställa att unionsmedborgare och ekonomiska aktörer i unionen kan få tillförlitlig information om inskränkningar i den fria rörligheten bör medlemsstaterna så snart som möjligt ge allmänheten tydlig, heltäckande och aktuell information som förklarar åtgärderna i fråga, särskilt åtgärdernas tillämpningsområde, datum för antagande och tillämpningsdatum och deras varaktighet. Denna information bör också delges kommissionen. På grundval av detta bör kommissionen offentliggöra relevant information på en särskild webbplats som är tillgänglig på unionsinstitutionernas samtliga officiella språk.

(50)

För att säkerställa att de särskilda krisåtgärder för den inre marknaden som föreskrivs i denna förordning endast används om det är absolut nödvändigt för att hantera en viss krissituation på den inre marknaden, bör det krävas att sådana åtgärder aktiveras genom genomförandeakter från kommissionen, i vilka skälen till en sådan aktivering och de krisnödvändiga varor eller krisnödvändiga tjänster som omfattas av sådana åtgärder anges.

(51)

För att säkerställa att genomförandeakterna är proportionella och att de ekonomiska aktörernas roll i krishanteringen respekteras på vederbörligt sätt bör kommissionen dessutom bara aktivera krishanteringsåtgärderna för den inre marknaden efter att rådet har aktiverat ett krisläge för den inre marknaden och om de ekonomiska aktörerna inte kan tillhandahålla en lösning på frivillig basis inom rimlig tid (tvåstegsaktivering). Behovet av att aktivera krishanteringsåtgärderna för den inre marknaden bör motiveras i varje sådan genomförandeakt, och med beaktande av den aktuella krisens särskilda omständigheter.

(52)

För att det ska kunna göras exakta bedömningar av om införandet av särskilda krishanteringsåtgärder för den inre marknaden skulle kunna minska allvarlig brist på krisnödvändiga varor eller krisnödvändiga tjänster eller ett överhängande hot om sådan brist under en krissituation på den inre marknaden bör kommissionen kunna begära information från relevanta ekonomiska aktörer i leveranskedjor för krisnödvändiga varor och tjänster. Sådana begäranden om information bör när så är lämpligt avse produktionskapacitet och lager av krisnödvändiga varor på produktionsanläggningar både i unionen och i länder utanför unionen som de ekonomiska aktörerna driver, har avtal med eller köper varor från, en tidsplan över eller en uppskattning av den förväntade produktionen under de följande tre månaderna för samtliga produktionsanläggningar i unionen och i länder utanför unionen som de ekonomiska aktörerna driver eller har avtal med, och uppgifter om alla relevanta störningar eller brist i leveranskedjorna. För att säkerställa att den medlemsstat där den ekonomiska aktören har sin produktionsanläggning deltar fullt ut bör kommissionen utan dröjsmål vidarebefordra en kopia av begäran om information till den medlemsstaten, och om medlemsstatens behöriga myndighet så begär bör kommissionen dela den inhämtade informationen med den medlemsstaten på ett säkert sätt.

(53)

Kommissionen bör endast rikta begäranden om information till ekonomiska aktörer om den information som krävs för att kunna hantera en krissituation på den inre marknaden på ett lämpligt sätt – t.ex. information som krävs för kommissionens upphandling på medlemsstaternas vägnar eller i deras namn eller för bedömning av produktionskapaciteten hos tillverkare av krisnödvändiga varor vars leveranskedjor har utsatts för störningar – ännu inte finns tillgänglig för kommissionen och inte kan erhållas från allmänt tillgängliga källor eller med hjälp av information som tillhandahållits på frivillig basis. När kommissionen begär information genom en genomförandeakt bör den säkerställa att allmänintresset uppväger de eventuella olägenheterna för de berörda ekonomiska aktörerna. Kommissionen bör beakta den börda som en sådan begäran om information skulle kunna innebära, särskilt för mikroföretag samt små och medelstora företag (SMF), och bör fastställa svarsfristen i enlighet med detta. När en ekonomisk aktörs verksamhet potentiellt kan komma att störas avsevärt av att aktören behandlar en begäran om information bör den ekonomiska aktören ha rätt att vägra att tillhandahålla den begärda informationen. Den ekonomiska aktören bör vara skyldig att för kommissionen ange skälen för varje vägran att tillhandahålla den begärda informationen. Sådana skäl bör särskilt omfatta risken att hållas ansvarig för åsidosättande av avtalsförpliktelser att inte offentliggöra information som grundar sig på avtal som regleras av den nationella rätten i ett land utanför unionen eller risken att information om den nationella säkerheten lämnas ut när det gäller varor som eventuellt skulle kunna användas inom ramen för nationell säkerhet, vilket skulle kunna inbegripa nationella reserver.

(54)

Den maximala tidsfristen för en ekonomisk aktör att besvara en begäran om information bör vara 20 arbetsdagar. Den specifika individuella tidsfristen bör fastställas från fall till fall och skulle under vissa omständigheter kunna vara kortare. Den ekonomiska aktören bör ha rätt att begära en engångsförlängning av fristen som, under förutsättning att kommissionen ger sitt uttryckliga samtycke, skulle kunna innebära att den sammanlagda tidsfristen förlängs till mer än 20 arbetsdagar. Det bör fastställas att en eventuell begäran om förlängning av tidsfristen från den ekonomiska aktören ska lämnas in till kommissionen i enlighet med de kommunikationsarrangemang som anges i det enskilda beslutet. Det bör också fastställas att den ursprungliga tidsfristen ska anses vara fullt tillämplig fram till dess att kommissionen har besvarat begäran om förlängning.

(55)

När det är nödvändigt att aktivera krisläget för den inre marknaden bör detta också göra det möjligt att tillämpa vissa krishanteringsförfaranden som inför justeringar av regler om utformning, tillverkning, bedömning av överensstämmelse och utsläppande på marknaden av varor som omfattas av harmoniserade unionsregler samt av vissa regler om varor som omfattas av unionens ram för allmän produktsäkerhet. Dessa krishanteringsförfaranden bör möjliggöra att produkter som betecknas som krisnödvändiga varor snabbt kan släppas ut på marknaden i en krissituation. När det gäller harmoniserade produkter bör organ för bedömning av överensstämmelse prioritera bedömningen av överensstämmelse för krisnödvändiga varor framför eventuella pågående ansökningar för andra produkter. I de fall där förfarandena för bedömning av överensstämmelse för krisnödvändiga varor försenas i onödan bör medlemsstaternas behöriga myndigheter kunna utfärda tillstånd för sådana varor som inte har genomgått de tillämpliga förfarandena för bedömning av överensstämmelse för utsläppande på deras respektive marknad, förutsatt att de uppfyller de tillämpliga säkerhetskraven. Sådana tillstånd bör vara giltiga endast på den utfärdande medlemsstatens territorium till dess att giltigheten utvidgas till unionens territorium genom en genomförandeakt från kommissionen. Giltigheten för sådana tillstånd som avviker från förfaranden för bedömning av överensstämmelse bör vara begränsad till varaktigheten för krisläget för den inre marknaden. För att främja ökad försörjning av harmoniserade och icke-harmoniserade krisnödvändiga varor bör dessutom viss flexibilitet införas när det gäller mekanismerna för presumtion om överensstämmelse respektive presumtion om överensstämmelse med det allmänna säkerhetskravet. Vid en krissituation på den inre marknaden bör tillverkare av krisnödvändiga varor även kunna förlita sig på nationella och internationella standarder som ger en skyddsnivå som är likvärdig med de europeiska standarder till vilka hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Om det inte finns sådana europeiska standarder eller om det blir orimligt svårt att uppfylla dem på grund av störningarna på den inre marknaden bör kommissionen, enbart när det rör sig om harmoniserade krisnödvändiga varor, kunna utfärda gemensamma specifikationer som ger presumtion om överensstämmelse så att tillverkarna får färdiga tekniska lösningar.

(56)

Införandet av dessa krisnödvändiga justeringar av de relevanta sektorsspecifika unionsreglerna kräver riktade justeringar av följande 16 akter: Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/14/EG (22), 2006/42/EG (23), 2010/35/EU (24), 2014/29/EU (25), 2014/30/EU (26), 2014/33/EU (27), 2014/34/EU (28), 2014/35/EU (29), 2014/53/EU (30) och 2014/68/EU (31) samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2016/424 (32), (EU) 2016/425 (33), (EU) 2016/426 (34), (EU) nr 305/2011 (35), (EU) 2023/988 (36) och (EU) 2023/1230 (37). De ändringar som fastställer krisförfaranden i var och en av de respektive akterna bör bli tillämpliga först när de uttryckligen har aktiverats. Aktiveringen av krisförfarandena enligt respektive akt bör ske på villkor att krisläget för den inre marknaden enligt denna förordning har aktiverats, och bör begränsas till produkter som betecknas som krisnödvändiga varor och tidsbegränsas till varaktigheten för krisläget för den inre marknaden.

(57)

I fall där det föreligger betydande risker för den inre marknadens funktion eller råder allvarlig och ihållande brist eller exceptionellt hög efterfrågan på krisnödvändiga varor skulle åtgärder på unionsnivå som syftar till att säkerställa tillgången på krisnödvändiga varor, t.ex. prioritetsklassade begäranden, kunna vara absolut nödvändiga för att säkerställa en väl fungerande inre marknad och väl fungerande leveranskedjor.

(58)

Som en sista utväg för att säkerställa upprätthållandet av centrala samhällsfunktioner eller ekonomiska verksamheter på den inre marknaden när produktion eller försörjning av vissa krisnödvändiga varor inte skulle ha kunnat säkras genom andra åtgärder bör kommissionen kunna rikta begäranden till ekonomiska aktörer som är etablerade i unionen om att producera eller leverera vissa krisnödvändiga varor. När kommissionen utfärdar en begäran bör den ta hänsyn till eventuella negativa effekter på konkurrensen på den inre marknaden och risken för att marknadssnedvridningar förvärras. Vidare bör valet av de som mottar och gynnas av begäran inte vara diskriminerande.

(59)

En prioritetsklassad begäran bör grundas på objektiva, faktiska, mätbara och väl underbyggda uppgifter. Sådana begäranden bör ta hänsyn till de ekonomiska aktörernas legitima intressen och de kostnader och insatser som krävs för varje förändring av tillverkningsserien. Det bör tydligt framgå av den prioritetsklassade begäran att valet att godta eller avvisa begäran helt och hållet ligger hos den ekonomiska aktören. Om den ekonomiska aktören väljer att avvisa den prioritetsklassade begäran står det den ekonomiska aktören också fritt att besluta om den ska lämna ett uttryckligt avvisande och om den ska lämna en motivering när den informerar kommissionen om sitt avvisande.

(60)

När en prioritetsklassad begäran har godtagits bör skyldigheten att efterkomma den prioritetsklassade begäran ha företräde framför eventuella privaträttsliga eller offentligrättsliga prestationsåtaganden. Varje prioritetsklassad begäran bör läggas till ett skäligt och rimligt pris. Priset bör kunna beräknas på grundval av de genomsnittliga marknadspriserna under de senaste åren, förutsatt att eventuella ökningar eller minskningar motiveras, exempelvis med hänsyn till inflationen eller ökade produktionskostnader. Med tanke på vikten av att säkerställa försörjningen av krisnödvändiga varor, som är absolut nödvändiga för upprätthållandet av centrala samhällsfunktioner eller ekonomiska verksamheter på den inre marknaden, bör fullgörandet av en prioritetsklassad begäran inte medföra skadeståndsansvar gentemot tredje part för skador som kan uppstå till följd av ett eventuellt åsidosättande av avtalsenliga skyldigheter som regleras av rätten i en medlemsstat, i den mån åsidosättandet av avtalsenliga skyldigheter var nödvändigt för att uppfylla den föreskrivna prioriteringen. Ekonomiska aktörer som potentiellt omfattas av en prioritetsklassad begäran bör tillåtas att, i villkoren i sina kommersiella avtal, räkna med de möjliga konsekvenserna av en prioritetsklassad begäran. Utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser bör det skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister som föreskrivs i rådets direktiv 85/374/EEG (38) inte påverkas av detta undantag från ansvar.

(61)

Om den ekonomiska aktören uttryckligen har godtagit en prioritetsklassad begäran och kommissionen har antagit en genomförandeakt efter ett sådant godtagande bör den ekonomiska aktören uppfylla alla villkor i den genomförandeakten. Om den ekonomiska aktören underlåter att uppfylla de villkor som fastställs i genomförandeakten bör möjligheten att friskrivas från avtalsrättsligt ansvar dras in. Om underlåtelsen är avsiktlig eller beror på grov vårdslöshet får den ekonomiska aktören också föreläggas böter, med beaktande av proportionalitetsprincipen. Ekonomiska aktörer som inte uttryckligen har godtagit en prioritetsklassad begäran bör inte kunna föreläggas böter.

(62)

Om en eller flera medlemsstater underrättar kommissionen om att det råder brist på krisnödvändiga varor och tjänster eller om att det finns en risk för detta bör kommissionen kunna rekommendera medlemsstaterna att vidta åtgärder för att säkerställa en snabb ökning av tillgången på krisnödvändiga varor och tjänster. Kommissionen bör överväga de planerade åtgärdernas effekter på de berörda ekonomiska aktörerna. Sådana rekommendationer får omfatta åtgärder som syftar till att främja en ökning av, nya användningsområden för eller uppbyggnad av ny produktionskapacitet för krisnödvändiga varor eller ny kapacitet i fråga om krisnödvändig tjänsteverksamhet samt som syftar till att påskynda relevanta och tillämpliga förfaranden för godkännande, tillstånd och registrering.

(63)

Om en eller flera medlemsstater underrättar kommissionen om att det råder brist på krisnödvändiga varor eller krisnödvändiga tjänster bör kommissionen vidarebefordra denna information till alla behöriga myndigheter i medlemsstaterna och underlätta samordningen av insatserna. För att säkerställa tillgången på vissa krisnödvändiga varor eller krisnödvändiga tjänster under en krissituation på den inre marknaden och i syfte att avhjälpa krissituationen på den inre marknaden bör kommissionen dessutom kunna rekommendera att medlemsstaterna distribuerar dessa varor eller tjänster, med vederbörlig hänsyn till principerna om solidaritet, nödvändighet och proportionalitet. Kommissionen bör bidra till att samordna denna distribution.

(64)

Utöver den möjlighet till gemensam upphandling mellan kommissionen och en eller flera medlemsstater som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2024/2509 (39) (budgetförordningen) bör en eller flera medlemsstater också kunna begära att kommissionen inleder en upphandling på deras vägnar eller i deras namn för inköp av kritiskt viktiga varor och tjänster eller av krisnödvändiga varor och tjänster, i syfte att dra nytta av kommissionens köpkraft och förhandlingsposition under bevakningsläget eller krisläget för den inre marknaden. Sådan upphandling bör omfatta den upphandlande myndighetens eller den upphandlande enhetens kontraktsenliga förvärv av krisnödvändiga byggentreprenader, varor eller tjänster samt förvärv eller hyra av mark, byggnader eller annan fast egendom från ekonomiska aktörer som valts ut av den upphandlande myndigheten eller den upphandlande enheten för att hantera krisen. Kommissionen bör kunna genomföra det relevanta upphandlingsförfarandet på medlemsstaternas vägnar eller i deras namn på grundval av ett avtal mellan parterna, eller agera som grossist genom att köpa, lagra och sälja eller donera varor och tjänster, inbegripet hyra av mark, byggnader eller annan fast egendom, till deltagande medlemsstater eller partnerorganisationer som den har valt ut.

(65)

Under covid-19-krisen blev det tydligt att kommissionen bör kunna upphandla krisnödvändiga varor och tjänster tillsammans med länder i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) och länder utanför unionen, såsom de europeiska mikrostaterna. Gemensamma upphandlingsförfaranden som inleds för förvärv av krisnödvändiga varor och tjänster eller kritiskt viktiga varor och tjänster bör inte inverka negativt på den inre marknadens funktion och bör inte utgöra diskriminering eller en begränsning av handeln, och sådana upphandlingsförfaranden bör inte heller orsaka snedvridningar av konkurrensen eller få några direkta finansiella effekter på budgeten i de länder som inte deltar i det gemensamma upphandlingsförfarandet. Det är också viktigt att det säkerställs att medlemsstaterna samordnar sina åtgärder med stöd av kommissionen och nämnden innan de inleder förfaranden för upphandling av krisnödvändiga varor och tjänster. Under beredskapsfasen bör medlemsstaterna inrätta ett system som gör det möjligt att identifiera de upphandlande myndigheter och upphandlande enheter som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU (40) och 2014/25/EU (41) som upphandlar krisnödvändiga varor och tjänster under krissituationer. Medlemsstaterna bör kunna förlita sig på de centrala samordningskontoren när det gäller insamling och vidarebefordran av information om de upphandlande myndigheternas och de upphandlande enheternas pågående och planerade upphandling på deras territorium i syfte att iaktta samordningsklausulen i denna förordning.

(66)

I det avtal som reglerar kommissionens upphandling på en eller flera medlemsstaters vägnar eller i deras namn eller den gemensamma upphandlingen mellan kommissionen och en eller flera medlemsstater bör det, där så är lämpligt, ingå en exklusivitetsklausul, enligt vilken de deltagande medlemsstaterna förbinder sig att inte upphandla de krisnödvändiga varorna eller krisnödvändiga tjänsterna i fråga genom andra kanaler och att inte föra parallella förhandlingar. Om det ingår en sådan exklusivitetsklausul bör det i denna föreskrivas att de deltagande medlemsstaterna har möjlighet att inleda ett eget upphandlingsförfarande om medlemsstaterna har ytterligare upphandlingsbehov och upphandlingen enligt kommissionens bedömning inte undergräver den pågående gemensamma upphandlingen eller upphandlingen på medlemsstaternas vägnar eller i deras namn. Med avseende på den gemensamma upphandlingen bör Eftastater och unionens kandidatländer liksom Furstendömet Andorra, Furstendömet Monaco, Republiken San Marino och Vatikanstaten anses vara deltagande medlemsstater om de beslutar att delta i den gemensamma upphandlingen. Syftet med exklusivitetsklausulen är att säkerställa att den pågående gemensamma upphandlingen eller upphandlingen på medlemsstaternas vägnar eller i deras namn inte undergrävs. Upphandling av mindre betydelse påverkar inte sådan upphandling, och medlemsstaternas upphandlande myndigheter och upphandlande enheter bör därför tillåtas att inleda ett upphandlingsförfarande som ligger under tröskelvärdena i direktiven 2014/24/EU och 2014/25/EU. Eftersom upphandling från en ekonomisk aktör som inte deltar i det pågående anbudsförfarandet inte undergräver den pågående upphandlingen bör den exklusivitetsklausul som fastställs i denna förordning inte vara tillämplig på denna typ av upphandling. Om en medlemsstat beslutar att delta i en gemensam upphandling eller gemensam upphandling på medlemsstaternas vägnar eller i deras namn för förvärv av krisnödvändiga varor och tjänster bör den via de centrala samordningskontor som föreskrivs i denna förordning kunna informera samtliga upphandlande myndigheter och upphandlande enheter på dess territorium om den pågående upphandling som utlöser tillämpningen av exklusivitetsklausulen.

(67)

Öppenhet är en central princip för ändamålsenlig offentlig upphandling som förbättrar konkurrensen, ökar effektiviteten och skapar lika villkor. Europaparlamentet bör informeras om gemensamma upphandlingsförfaranden enligt denna förordning och, på begäran, beviljas tillgång till de kontrakt som ingås till följd av dessa förfaranden, under förutsättning att sekretess, personuppgifter, medlemsstaternas nationella säkerhet och kommersiellt känsliga uppgifter, inbegripet affärshemligheter, skyddas på lämpligt sätt.

(68)

Det är nödvändigt att ge informationsinnehavare skydd för att den information som de har lämnat till följd av tillämpningen av denna förordning behandlas och används med respekt för principerna om nödvändighet och proportionalitet. Unionens institutioner, organ eller byråer och deras personal, medlemsstaternas myndigheter och deras personal eller av enskilda personer, inbegripet nämndens ledamöter och observatörer, bör därför endast använda information som mottas via övervakning, begäranden om information och prioritetsklassade begäranden, för det ändamål för vilket sådan information begärdes.

(69)

Eftersom nämnden fungerar som ett rådgivande organ till kommissionen bör den respektera kommissionens principer, standarder och regler för skydd av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter och känsliga icke-säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter, bland annat bestämmelserna om behandling och lagring av sådana uppgifter i enlighet med kommissionens beslut (EU, Euratom) 2015/443 (42) och (EU, Euratom) 2015/444 (43). Anställda vid kommissionen och andra unionsinstitutioner och unionsorgan som har tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter och känsliga icke-säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som rör nämndens arbete bör vara bundna av konfidentialitetskraven enligt artikel 339 i EUF-fördraget, även efter det att deras uppdrag har upphört.

(70)

När verksamhet som utförs enligt denna förordning inbegriper behandling av personuppgifter bör denna behandling ske i enlighet med den tillämpliga unionslagstiftningen om skydd av personuppgifter, dvs. Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2016/679 (44) och (EU) 2018/1725 (45).

(71)

Det är nödvändigt att fastställa regler om digitala verktyg i syfte att säkerställa att det finns beredskap att snabbt och effektivt kunna hantera eventuella framtida krissituationer, så att det garanteras att den inre marknaden fortsätter att fungera, att den fria rörligheten för varor, tjänster och personer upprätthålls i kristider och att det finns tillgång på krisnödvändiga varor och tjänster för enskilda, företag och offentliga myndigheter. I denna förordning bör det också fastställas regler för digitala verktyg som säkerställer att förfaranden för godkännande, registrering eller anmälan prioriteras och påskyndas så att den fria rörligheten för personer underlättas och information kan överföras och utbytas på ett säkert sätt. Kommissionen och medlemsstaterna bör i möjligaste mån återanvända eller utvidga sina befintliga digitala verktyg. Om detta inte är möjligt bör kommissionen och medlemsstaterna, när så är nödvändigt och motiverat, ta fram nya digitala verktyg. Kommissionen bör fastställa de tekniska aspekterna av sådana verktyg eller infrastrukturer genom genomförandeakter.

(72)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter när det gäller specifikationerna för beredskapsramen avseende beredskap, samarbete, informationsutbyte och kriskommunikation för bevaknings- och krislägena för den inre marknaden. Dessutom bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter vad gäller möjligheten att anta inskränkningsreducerande åtgärder, dvs. administrativa arrangemang, digitala verktyg och mallar, som underlättar den fria rörligheten för personer. Kommissionen bör även tilldelas genomförandebefogenheter vad gäller aktiveringen av vissa krishanteringsåtgärder vid ett krisläge för den inre marknaden, för att möjliggöra snabba och samordnade insatser. Dessutom bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter vad gäller fastställandet av tekniska aspekter av specifika digitala verktyg som stöder målen för denna förordning. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (46).

(73)

Kommissionen bör anta omedelbart tillämpliga genomförandeakter om det, i vederbörligen motiverade fall med avseende på krisens effekter på den inre marknaden, är nödvändigt av tvingande skäl till skyndsamhet.

(74)

Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan). Förordningen respekterar särskilt de ekonomiska aktörernas rätt till privatliv enligt artikel 7 i stadgan, rätten till skydd av personuppgifter enligt artikel 8 i stadgan, rätten till näringsfrihet och avtalsfrihet enligt artikel 16 i stadgan, rätten till egendom enligt artikel 17 i stadgan, förhandlingsrätten och rätten till kollektiva åtgärder enligt artikel 28 i stadgan samt rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol enligt artikel 47 i stadgan.

(75)

Förordningen bör inte påverka arbetsmarknadsparternas självständighet enligt EUF-fördraget.

(76)

Denna förordning bör inte tolkas som att den påverkar rätten till miljöskydd, förhandlingsrätten och rätten att tillgripa kollektiva åtgärder i enlighet med stadgan, inbegripet arbetstagares och arbetsgivares rätt att tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk, och rätten eller friheten att strejka eller att vidta andra åtgärder som omfattas av specifika arbetsmarknadsmodeller i medlemsstaterna i enlighet med nationell rätt eller praxis.

(77)

Andra unionsrättsakter, såsom de som föreskriver skyldigheter för ekonomiska aktörer att göra data tillgängliga för offentliga myndigheter, påverkar inte denna förordning. Om andra unionsrättsakter också omfattar bestämmelser om begäranden om information från kommissionen som har samma syfte som de som föreskrivs i denna förordning bör därför endast de relevanta bestämmelser i denna förordning som rör begäranden om information vara tillämpliga efter det att rådet har aktiverat krisläget för den inre marknaden.

(78)

Unionen står fast vid sitt fulla engagemang för internationell solidaritet och stöder helhjärtat principen att alla åtgärder som anses nödvändiga enligt denna förordning, inklusive de som krävs för att förebygga eller avhjälpa allvarlig brist, genomförs på ett målinriktat, öppet redovisat, proportionellt och tillfälligt sätt och i överensstämmelse med skyldigheterna inom ramen för Världshandelsorganisationen.

(79)

Unionsramen bör omfatta interregionala inslag för att fastställa enhetliga, sektorsövergripande och gränsöverskridande beredskaps-, bevaknings- och krishanteringsåtgärder för den inre marknaden, särskilt med beaktande av resurser, kapacitet och sårbarheter i angränsande regioner, särskilt gränsregioner.

(80)

Kommissionen bör göra en regelbunden utvärdering av hur denna förordning fungerar och hur ändamålsenlig den är och lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet, inbegripet en utvärdering av nämndens arbete, stresstester, utbildning och krisprotokoll, kriterierna för aktivering av bevakningsläget och krisläget för den inre marknaden samt användningen av digitala verktyg. Vidare bör rapporter läggas fram senast fyra månader efter det att bevaknings- eller krisläget för den inre marknaden har avaktiverats, beroende på vad som är tillämpligt. Dessa rapporter bör inbegripa en utvärdering av de åtgärder som genomförts enligt denna förordning i samband med den kris som ledde till att det aktuella läget aktiverades, särskilt av åtgärdernas ändamålsenlighet. Rapporterna skulle vid behov kunna omfatta förslag till förbättringar och i tillämpliga fall åtföljas av relevanta lagstiftningsförslag.

(81)

Rådets förordning (EG) nr 2679/98 (47) föreskriver en mekanism för bilaterala diskussioner och anmälning av hinder för den inre marknadens funktion. För att undvika överlappande regler i de fall där krisläget för den inre marknaden har aktiverats bör den förordningen ändras i enlighet med detta. Förordning (EG) nr 2679/98 bör inte på något sätt påverka utövandet av de grundläggande rättigheter som erkänns på unionsnivå och i medlemsstaterna, inklusive rätten att strejka eller att vidta andra åtgärder som omfattas av särskilda arbetsmarknadsmodeller i medlemsstaterna, i enlighet med nationell rätt eller praxis. Den bör inte heller påverka rätten att förhandla, att ingå kollektivavtal och att vidta kollektiva åtgärder i enlighet med nationell rätt eller praxis.

(82)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att säkerställa att den inre marknaden fungerar smidigt och utan störningar genom att införa beredskaps-, bevaknings- och krisåtgärder på hela den inre marknaden för att på så sätt göra det lättare att samordna insatserna vid en kris, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.