(1)

Jämlikhet och icke-diskriminering erkänns som unionens grundläggande värden i artiklarna 2 och 3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). Enligt artiklarna 8 och 10 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska unionen främja jämställdhet mellan kvinnor och män och bekämpa diskriminering på grund av kön i all sin verksamhet. I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna skyddas rätten till icke-diskriminering och rätten till jämställdhet mellan kvinnor och män i artiklarna 21 och 23. Unionen har redan antagit flera direktiv för att bekämpa diskriminering.

(2)

Syftet med detta direktiv är att fastställa minimikrav för funktionen hos organ för främjande av likabehandling (likabehandlingsorgan) för att förbättra deras effektivitet och garantera deras oberoende i syfte att stärka tillämpningen av principen om likabehandling som följer av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG (3) och 2010/41/EU (4).

(3)

I direktiv 2006/54/EG förbjuds diskriminering på grund av kön när det gällertillträde till anställning och yrke, inklusive befordran och yrkesutbildning, när det gäller arbetsvillkor, inklusive lön, samt när det gäller företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet.

(4)

I direktiv 2010/41/EU förbjuds diskriminering mellan kvinnor och män som är egenföretagare.

(5)

Domstolen har slagit fast att principen om likabehandling av män och kvinnor inte kan inskränkas till förbud mot diskriminering som beror på tillhörigheten till endera könet. Med beaktande av principens syfte och arten av de rättigheter som den syftar till att skydda, kan den även tillämpas på diskriminering som grundas på den berördes könskorrigering (5).

(6)

Enligt direktiven 2006/54/EG och 2010/41/EU ska medlemsstaterna utse ett eller flera organ för främjande av likabehandling, innefattande analys och kontroll av samt stöd för likabehandling av alla personer utan diskriminering på de grunder som omfattas av respektive direktiv. I dessa direktiv krävs det att medlemsstaterna säkerställer att det i sådana organs befogenheter ingår att på ett oberoende sätt bistå utsatta personer, att genomföra oberoende undersökningar om diskriminering, att offentliggöra oberoende rapporter om och lämna rekommendationer i frågor som rör sådan diskriminering. I direktiven krävs det också att medlemsstaterna säkerställer att dessa organs uppgifter inbegriper informationsutbyte med motsvarande europeiska organ, såsom Europeiska jämställdhetsinstitutet.

(7)

Det föreskrivs även i rådets direktiv 2000/43/EG (6) och 2004/113/EG (7) att likabehandlingsorgan ska utses för att främja, analysera, kontrollera och stödja likabehandling av alla personer utan diskriminering på de grunder som omfattas av respektive direktiv.

(8)

Samtliga medlemsstater har i enlighet med direktiven 2006/54/EG och 2010/41/EU utsett likabehandlingsorgan. Ett diversifierat system av likabehandlingsorgan har inrättats, och god praxis har vuxit fram. Många likabehandlingsorgan står dock inför utmaningar, särskilt när det gäller de resurser, det oberoende och de befogenheter som krävs för att genomföra uppdraget.

(9)

Direktiven 2006/54/EG och 2010/41/EU lämnar ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för medlemsstaterna i fråga om likabehandlingsorganens struktur och funktion. Därför finns det betydande skillnader i mandat, befogenheter, struktur, resurser och operativ funktion mellan likabehandlingsorgan i medlemsstaterna. Detta innebär i sin tur att skyddet mot diskriminering skiljer sig åt mellan medlemsstaterna.

(10)

För att säkerställa att likabehandlingsorgan på ett effektivt sätt kan bidra till efterlevnaden av direktiven 2006/54/EG och 2010/41/EU genom främjande av likabehandling, förebyggande av diskriminering och erbjudande av stöd med att få tillgång till rättslig prövning till alla diskriminerade individer och grupper i hela unionen, är det nödvändigt att inrätta minimistandarder för sådana organs funktion. De minimumstandarder som fastställs i det här direktivet tar hänsyn till kommissionens rekommendation (EU) 2018/951 (8) och bygger på vissa av bestämmelserna och den strategi som rekommenderas däri. De bygger också på andra relevanta instrument såsom den reviderade allmänna policyrekommendationen nr 2 om likabehandlingsorgan från Europeiska kommissionen mot rasism och intolerans samt Parisprinciperna för nationella människorättsinstitutioners status, antagna av Förenta nationerna och som är tillämpliga på nationella människorättsinstitutioner.

(11)

Samma minimistandarder för likabehandlingsorganens funktion i de frågor som omfattas av rådets direktiv 79/7/EEG (9), direktiv 2000/43/EG, 2000/78/EG (10) och direktiv 2004/113/EG fastställs i rådets direktiv (EU) 2024/1499 (11).

(12)

Detta direktiv bör tillämpas på likabehandlingsorgan i de frågor som omfattas av direktiven 2006/54/EG och 2010/41/EU. De minimikrav som fastställs i det här direktivet bör endast gälla likabehandlingsorganens funktion och bör inte utvidga det materiella eller personliga tillämpningsområdet för dessa direktiv.

(13)

Detta direktiv tillämpas på likabehandlingsorgan när de bekämpar diskriminering som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1158 (12), genom hänvisning i artikel 15 i det direktivet till artikel 20 i direktiv 2006/54/EG, vilket ersätts med detta direktiv.

(14)

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/970 (13) bör betraktas som lex specialis i förhållande till direktiv 2006/54/EG enbart i frågor som omfattas av detta. Det här direktivet bör inte påverka mer specifika bestämmelser om likabehandlingsorgan i direktiv (EU) 2023/970.

(15)

När likabehandlingsorgan främjar likabehandling, förebygger diskriminering, samlar in data om diskriminering och bistår personer som utsatts för diskriminering i enlighet med detta direktiv är det viktigt att de ägnar särskild uppmärksamhet åt intersektionell diskriminering i betydelsen diskriminering på grund av en kombination av kön och en eller flera av de diskrimineringsgrunder som skyddas enligt direktiv 79/7/EEG, 2000/43/EG, 2000/78/EG eller 2004/113/EG.

(16)

Medlemsstaterna bör utse ett eller flera organ som ska utöva de befogenheter som fastställs i detta direktiv. Medlemsstaterna kan dela upp befogenheterna mellan flera likabehandlingsorgan, till exempel genom att anförtro ett organ uppgiften att förebygga diskriminering, främja likabehandling och bistå de personer som utsatts för diskriminering och ge ett annat organ beslutsfattande funktioner. Detta direktiv bör inte påverka befogenheterna för arbetsinspektioner eller andra tillsynsorgan och inte heller den autonomi och den roll som arbetsmarknadens parter har.

(17)

Likabehandlingsorgan kan bara fullgöra sin roll på ett effektivt sätt om de kan handla helt oberoende, utan att utsättas för någon yttre påverkan. Medlemsstaterna bör i detta syfte vidta ett antal åtgärder som bidrar till likabehandlingsorganens oberoende. Likabehandlingsorgan som utövar de befogenheter som fastställs i detta direktiv kan ingå i ett ministerium eller en annan organisatorisk enhet, förutsatt att nödvändiga skyddsåtgärder finns på plats för att säkerställa att de utför sina uppgifter oberoende av politisk, finansiell, religiös eller annan påverkan. Likabehandlingsorgan bör särskilt när de utför sina uppgifter och utövar sina befogenheter bevara sitt oberoende i förhållande till varje direkt eller indirekt yttre påverkan, genom att inte söka eller ta emot instruktioner från någon. I linje med målen för detta direktiv och inom den tillämpliga rättsliga ramen bör likabehandlingsorgan kunna förvalta sina egna ekonomiska och andra resurser, inklusive genom att välja och förvalta sin egen personal, och kunna fastställa sina egna prioriteringar. Anställda som antingen varaktigt eller tillfälligt befinner sig i beslutsfattande eller ledande ställning, såsom chefen eller den ställföreträdande chefen för likabehandlingsorganet och, i tillämpliga fall, ledamöter av styrelsen, bör vara oberoende, kvalificerade för tjänsten och utvalda genom ett öppet förfarande. Insyn i denna process kan säkerställas exempelvis genom att meddelanden om lediga tjänster publiceras offentligt.

(18)

Medlemsstaterna bör säkerställa att likabehandlingsorganens interna struktur, såsom den interna organisationen och de interna processerna, gör det möjligt för dem att utöva sina olika befogenheter på ett oberoende och när så är lämpligt opartiskt sätt genom att fastställa lämpliga skyddsåtgärder i fall där likabehandlingsorgan har potentiellt oförenliga uppgifter, särskilt när vissa av dessa uppgifter är inriktade på stöd till utsatta personer. Likabehandlingsorgan bör framför allt agera opartiskt när de gör en utredning eller bedömer ett ärende, särskilt om de har befogenhet att fatta bindande beslut.

(19)

Om likabehandlingsorganet ingår i ett organ som har flera mandat, såsom en ombudsman med ett bredare mandat eller en nationell människorättsinstitution, bör den interna strukturen hos ett sådant organ med flera mandat garantera att det specifika likabehandlingsmandatet kan utövas effektivt.

(20)

Medlemsstaterna bör genom sina nationella budgetprocesser säkerställa att likabehandlingsorgan får tillräckliga resurser, inbegripet kvalificerad personal, lämpliga lokaler och lämplig infrastruktur för att kunna utföra var och en av sina uppgifter på ett effektivt sätt, inom rimlig tid eller inom de tidsfrister som fastställs i nationell rätt. Att få sådana tillräckliga resurser är avgörande för att likabehandlingsorgan ska kunna fungera effektivt och fullgöra sina uppgifter. Det är viktigt att medlemsstaterna, när nya befogenheter tilldelas likabehandlingsorgan, säkerställer att deras ekonomiska och andra resurser fortsätter att göra det möjligt för dem att utföra sina uppgifter och utöva sina befogenheter på ett effektivt sätt.

(21)

Det är viktigt att tilldelningen av finansiella medel förblir stabil, planeras på flerårig basis och gör det möjligt för likabehandlingsorgan att täcka kostnader som kan vara svåra att förutse, såsom i händelse av ett ökat antal klagomål, ökade rättegångskostnader och ökad användning av automatiserade system. Det är avgörande att uppmärksamma de möjligheter och risker som användningen av automatiserade system, inbegripet artificiell intelligens, medför. Likabehandlingsorgan bör särskilt ha lämpliga mänskliga och tekniska resurser. Dessa resurser bör särskilt möjliggöra för likabehandlingsorgan att å ena sidan kunna använda automatiserade system för sitt arbete och å andra sidan kunna bedöma systemens efterlevnad av regler om icke-diskriminering. Om likabehandlingsorganet ingår i ett organ som har flera mandat bör de resurser det behöver för att utöva sitt likabehandlingsmandat säkerställas.

(22)

Likabehandlingsorgan har jämte andra aktörer, exempelvis arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer, en viktig roll när det gäller att förebygga diskriminering och främja likabehandling. För att ta itu med strukturella aspekter av diskriminering och bidra till social förändring bör likabehandlingsorgan ha befogenhet att vidta åtgärder för att förebygga diskriminering på de grunder och områden som omfattas av direktiven 2006/54/EG och 2010/41/EU och att främja likabehandling. Sådana åtgärder kan omfatta utbyte av god praxis, positiv särbehandling och integrering av ett likabehandlingsperspektiv bland offentliga och privata aktörer samt att förse dessa med relevant utbildning, information, rådgivning, vägledning och stöd. Det är också av avgörande betydelse att likabehandlingsorgan kommunicerar med berörda parter och deltar i den offentliga debatten.

(23)

Utöver förebyggande åtgärder är det en viktig uppgift för likabehandlingsorgan att bistå personer som varit utsatta för diskriminering. Personer som utsatts för diskriminering bör anses omfatta alla personer som anser sig ha utsatts för diskriminering enligt artikel 4 i direktiv 2006/54/EG eller enligt artikel 4 i direktiv 2010/41/EU, oavsett till exempel socioekonomisk status, politisk åskådning, ålder, hälsa, nationalitet, bosättningsstatus, språk, färg, läs- och skrivkunnighetsnivå, kön, könsidentitet, könsuttryck eller könskarakteristika. Alla personer kan utsättas för könsdiskriminering och bör få stöd från likabehandlingsorgan redan i ett tidigt skede, oavsett om diskriminering har konstaterats eller inte. Sådant bistånd bör alltid innefatta åtminstone tillhandahållande av viktig information till klagande, inbegripet information om huruvida klagomålet kommer att avslutas eller om det finns skäl att gå vidare med det, såvida inte klagomålet lämnats in anonymt. Medlemsstaterna ansvarar för att fastställa formerna för likabehandlingsorganets information till klagande, såsom förfarandets tidsram eller skyddsåtgärder mot upprepade eller oskäliga klagomål.

(24)

För att säkerställa att alla utsatta personer kan klaga bör det vara möjligt att framföra klagomål på olika sätt. Enligt rekommendation (EU) 2018/951 bör det vara möjligt att lämna in klagomål på ett språk som den klagande väljer och som är vanligt i den medlemsstat där likabehandlingsorganet är beläget. För att hantera en av anledningarna till underrapportering, nämligen rädsla för repressalier, bör likabehandlingsorgan informera utsatta personer om de tillämpliga reglerna om konfidentialitet.

(25)

För att erbjuda möjlighet till en snabb tvistlösning utanför domstol till en överkomlig kostnad bör medlemsstaterna göra det möjligt för parter att söka alternativ tvistlösning, som erbjuds av likabehandlingsorganet självt eller av ett annat befintligt behörigt organ. Vid valet av en annan behörig enhet är det viktigt att beakta enheter som är varaktigt etablerade och att säkerställa att den eller de personer som ansvarar för tvistlösningsförfarandet är oberoende, opartiska och har nödvändig sakkunskap. Det är mer sannolikt att tvistlösning utanför domstol leder till lyckade resultat om det sker med parternas samtycke. Möjligheten att söka oberoende rådgivning eller låta sig företrädas eller bistås av en tredje part, såsom arbetsmarknadens parter, kan också vara till hjälp för parterna i alla skeden av den alternativa lösningen av tvisten. Avsaknaden av en lösning, till exempel eftersom en av parterna inte godtar resultatet av förfarandet, bör inte förhindra parterna från att agera i domstolsförfaranden. Medlemsstaterna bör fastställa formerna för förfarandet för alternativ tvistlösning i enlighet med nationell rätt och praxis.

(26)

Om likabehandlingsorgan misstänker en möjlig överträdelse av den princip om likabehandling som fastställs i direktiven 2006/54/EG och 2010/41/EU bör de kunna göra utredningar, särskilt med anledning av ett klagomål eller på eget initiativ.

(27)

Bevisning är avgörande för att kunna fastställa om diskriminering har ägt rum och den utsatta personen har ofta inte tillgång till det. Likabehandlingsorgan bör därför ha åtkomst till den information som är nödvändig för att fastställa huruvida diskriminering har ägt rum och samarbeta med andra behöriga organ, såsom arbets- eller utbildningsinspektioner, och arbetsmarknadens parter. Medlemsstaterna bör inrätta ett lämpligt ramverk för utövandet av den befogenheten, i enlighet med nationella regler och förfaranden. Medlemsstaterna kan i enlighet med nationell rätt och praxis anförtro ett annat behörigt organ genomförandet av utredningar. För att undvika dubbelarbete bör ett sådant behörigt organ på begäran förse likabehandlingsorganet med information om resultaten av utredningen när processen är avslutad.

(28)

Likabehandlingsorgan bör kunna dokumentera sin bedömning av klagomålet på grundval av den bevisning som samlats in. Medlemsstaterna bör fastställa den rättsliga karaktären hos denna bedömning, som kan vara ett icke-bindande yttrande eller ett bindande beslut. Båda bör ange skälen för bedömningen och när så är lämpligt inbegripa åtgärder för att avhjälpa konstaterade överträdelser av principen om likabehandling och förhindra upprepning, samtidigt som hänsyn tas till att yttranden och beslut har olika rättslig karaktär. För att säkerställa att likabehandlingsorganens arbete är ändamålsenligt bör medlemsstaterna införa lämpliga mekanismer för uppföljningen av yttranden och verkställigheten av beslut.

(29)

För att öka medvetenheten om det arbete man utför och lagstiftningen om likabehandling och icke-diskriminering bör likabehandlingsorgan kunna offentliggöra åtminstone sammanfattningarna av de yttranden och beslut som de anser vara av särskild betydelse.

(30)

Likabehandlingsorgan bör ha rätt att agera i domstolsförfaranden för att bidra till att säkerställa respekten för principen om likabehandling i direktiven 2006/54/EG och 2010/41/EU. Sådana domstolsförfaranden kan äga rum i domstolar eller motsvarande organ som handlägger frågor om likabehandling och diskriminering, i enlighet med nationell rätt och praxis. Nationell rätt och praxis om tillåtlighet av talan, särskilt eventuella villkor rörande berättigat intresse, kan inte tillämpas på ett sätt som kan undergräva ändamålsenligheten i likabehandlingsorganens rätt att agera. De befogenheter att göra utredningar och att fatta beslut, och den rätt att agera i domstolsförfaranden som tillkommer likabehandlingsorgan enligt detta direktiv, förväntas underlätta det praktiska genomförandet av de nuvarande bestämmelserna i direktiv 2006/54/EG om bevisbörda och direktiven 2006/54/EG och 2010/41/EU om försvar av rättigheter. Likabehandlingsorgan kommer på de villkor som anges i detta direktiv att kunna fastställa fakta som kan ge anledning att anta att det har förekommit direkt eller indirekt diskriminering och därmed uppfylla villkoren i artikel 19 i direktiv 2006/54/EG. Stödet från likabehandlingsorgan enligt det här direktivet kommer därför att underlätta utsatta personers tillgång till rättslig prövning. Det bör vara möjligt för likabehandlingsorgan att välja de ärenden som de beslutar att driva som domstolsförfaranden för att bidra till en korrekt tolkning och tillämpning av lagstiftningen om likabehandling.

(31)

När likabehandlingsorgan har befogenhet att fatta bindande beslut bör de ha befogenhet att agera som part i förfaranden för verkställighet eller rättslig prövning av dessa beslut. Likabehandlingsorgan bör även kunna lämna in yttranden till domstolarna, till exempel genom att ge sitt expertutlåtande, i enlighet med nationell rätt och praxis.

(32)

Likabehandlingsorganens rätt att agera i domstolsförfaranden kan ta sig olika uttryck i olika nationella rättsliga ramar. Därför bör medlemsstaterna, i enlighet med nationell rätt och praxis, välja en eller flera av följande former av åtgärder för likabehandlingsorgan: att agera på en eller flera utsatta personers vägnar, eller till stöd för en eller flera utsatta personer, eller att inleda domstolsförfaranden i eget namn.

(33)

Likabehandlingsorgan bör kunna agera på utsatta personers vägnar eller till stöd för dem, i tillämpliga fall med deras samtycke, som ger dem tillgång till rättslig prövning om processhinder eller ekonomiska hinder eller rädsla för repressalier är avskräckande för de utsatta personerna. När likabehandlingsorgan agerar på en eller flera utsatta personers vägnar företräder organen de utsatta personerna inför domstolen. När likabehandlingsorgan agerar till stöd för en eller flera utsatta personer deltar de i domstolsförfaranden som inletts av de utsatta personerna, för att stödja fordran.

(34)

Vissa fall av diskriminering är svåra att bekämpa eftersom det inte finns någon klagande som själv driver ärendet. I sin dom i mål C-54/07 (14), som väcktes av ett likabehandlingsorgan i eget namn, bekräftade domstolen att diskriminering kan fastställas även i avsaknad av en identifierad utsatt person. För att bekämpa diskriminering i allmänhetens intresse bör medlemsstaterna ha möjlighet att föreskriva att likabehandlingsorgan kan agera i eget namn i vissa fall av diskriminering, till exempel på grund av att fallen är ofta förekommande, av allvarlig natur eller medför ett behov av rättsligt klarläggande, orsaker som var och en skulle kunna tyda på att diskrimineringen är strukturell eller systematisk till sin karaktär. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva, i enlighet med nationell rätt och praxis, att sådana fall av diskriminering kräver att svaranden är en identifierad person eller enhet.

(35)

För att säkerställa respekten för individuella rättigheter bör medlemsstaterna säkerställa att likabehandlingsorganens befogenheter omgärdas av lämpliga rättssäkerhetsgarantier och säkerställa rätten till konfidentialitet och allmänna rättsprinciper, så att viktiga principer såsom rätten till en rättvis rättegång, rätten till försvar och rätten till rättslig prövning av bindande beslut skyddas på ett lämpligt sätt, inbegripet om likabehandlingsorganen agerar som part eller å en parts vägnar i ett domstolsförfarande. Medlemsstaterna kan, till exempel, erbjuda vittnen och visselblåsare konfidentialitet för att på ett betydande sätt uppmuntra rapportering av fall av diskriminering.

(36)

Bestämmelserna i detta direktiv om likabehandlingsorgans rätt att agera i domstolsförfaranden påverkar inte rättigheterna för personer som utsatts för diskriminering eller för föreningar, organisationer eller andra juridiska personer som tillvaratar de utsattas rättigheter och som, i enlighet med de kriterier som fastställs i nationell rätt, har ett berättigat intresse av att säkerställa att direktiven 2006/54/EG och 2010/41/EU efterlevs, i enlighet med de direktiven, inbegripet när dessa utsatta personer, dessa föreningar, organisationer eller andra juridiska enheter har engagerat sig i rättsliga eller administrativa förfaranden, eller i bådadera.

(37)

Effektiviteten i likabehandlingsorganens arbete är också beroende av att de grupper som riskerar att diskrimineras får full åtkomst till likabehandlingsorganens tjänster. I Europeiska unionens andra undersökning av minoriteter och diskriminering som genomfördes av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter uppgav 71 % av dem som tillhör etniska eller invandrade minoritetsgrupper att de inte känner till någon organisation som erbjuder stöd eller rådgivning till personer som utsatts för diskriminering. Ett viktigt steg för att stödja sådan åtkomst är att medlemsstaterna säkerställer att människor känner till sina rättigheter och är medvetna om att likabehandlingsorganen finns och om deras tjänster. Detta är särskilt viktigt för missgynnade grupper och grupper som kan ha svårt att få tillgång till sådan information, till exempel på grund av sin osäkra ekonomiska ställning, ålder, funktionsnedsättning, läs- och skrivkunnighetsnivå, nationalitet eller uppehållsstatus eller bristande tillgång till onlineverktyg.

(38)

Tillgång till likabehandlingsorganens tjänster och publikationer på lika villkor för alla bör garanteras. I detta syfte bör potentiella hinder för tillgång till likabehandlingsorganens tjänster identifieras och åtgärdas. Tjänsterna bör vara kostnadsfria för klagande. Medlemsstaterna bör också, utan att det påverkar de regionala och lokala myndigheternas autonomi, se till att likabehandlingsorganens tjänster är tillgängliga för alla potentiella utsatta personer, inom hela sitt territorium, exempelvis genom inrättande av lokala kontor, inklusive mobila kontor, användning av kommunikationsverktyg, organisation av lokala kampanjer, samarbete med lokala delegerade eller det civila samhällets organisationer eller genom kontrakterade tjänsteleverantörer.

(39)

I syfte att garantera att personer med funktionsnedsättning får tillgång till alla tjänster och all verksamhet som tillhandahålls av likabehandlingsorgan är det nödvändigt att säkerställa tillgänglighet i enlighet med de krav som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 (15) och att säkerställa skäliga anpassningar i linje med Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som antogs den 13 december 2006. Därför bör likabehandlingsorgan säkerställa fysisk och digital tillgänglighet genom att förebygga och undanröja de hinder som personer med funktionshinder kan stöta på när det gäller att få tillgång till likabehandlingsorganens tjänster och information, och tillhandahålla skäliga anpassningar och göra nödvändiga och lämpliga anpassningsåtgärder när så krävs i ett enskilt fall.

(40)

Det är avgörande för ömsesidigt lärande, samstämmighet och konsekvens att möjliggöra regelbunden koordinering och regelbundet långsiktigt samarbete på olika nivåer för likabehandlingsorgan, vilket kan bredda räckvidden och genomslaget av deras arbete. Likabehandlingsorgan bör, inom sina respektive befogenheter, samarbeta med andra likabehandlingsorgan i samma medlemsstat samt med offentliga och privata aktörer på lokal, regional och nationell nivå samt på unionsnivå och internationell nivå, såsom nätverk för likabehandlingsorgan på unionsnivå, det civila samhällets organisationer, dataskyddsmyndigheter, arbetsmarknadens parter, yrkes- och utbildningsinspektioner, brottsbekämpningsorgan, organ med ansvar på nationell nivå för människorättsskydd, nationella statistikbyråer, myndigheter som hanterar unionsmedel, nationella kontaktpunkter för romer, konsumentorgan och nationella oberoende mekanismer för främjande, skydd och övervakning av Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

(41)

Likabehandlingsorgan kan inte uppfylla sin roll som experter på likabehandling eller bidra till jämställdhetsintegrering om de inte tillräckligt tidigt i den policyskapande processen rådfrågas om frågor som rör de rättigheter och skyldigheter som följer av direktiven 2006/54/EG och 2010/41/EU. Medlemsstaterna bör därför fastställa förfaranden för att i god tid säkerställa sådant samråd och bör, när likabehandlingsorgan anser det nödvändigt, göra det möjligt för dem att utfärda rekommendationer och offentliggöra dem i så god tid att de hinner beaktas.

(42)

Jämställdhetsdata är avgörande för att öka medvetenheten, göra människor uppmärksamma, visa på trender över tid, bevisa förekomsten av diskriminering, utvärdera genomförandet av jämställdhetslagstiftning, visa på behovet av positiv särbehandling och bidra till ett evidensbaserat beslutsfattande. Likabehandlingsorgan kan bidra till utvecklingen av jämlikhetsdata i dessa avseenden, till exempel genom att organisera rundabordsmöten med alla relevanta aktörer. Likabehandlingsorgan bör också samla in och analysera uppgifter om sin egen verksamhet, kunna genomföra undersökningar och, i enlighet med nationell rätt, kunna tillgå och använda statistik om de rättigheter och skyldigheter som följer av direktiven 2006/54/EG och 2010/41/EU. Personuppgifter som samlas in av likabehandlingsorganet bör anonymiseras eller, om detta inte är möjligt, pseudonymiseras.

(43)

Likabehandlingsorgan bör anta ett arbetsprogram som anger deras prioriteringar och framtida verksamhet, vilket gör det möjligt för dem att säkerställa samstämmighet över tid mellan deras olika arbetsområden och hantera systemrelaterade diskrimineringsfrågor som omfattas av deras mandat som en del av en långsiktig handlingsplan.

(44)

Förutom att årligen offentliggöra en verksamhetsrapport bör likabehandlingsorgan regelbundet offentliggöra rapporter med en övergripande bedömning av situationen när det gäller diskriminering som omfattas av deras mandat i medlemsstaterna, samt andra rapporter som rör diskriminering.

(45)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av medlemsstaternas rapporteringsskyldigheter när det gäller funktionen hos de likabehandlingsorgan som har utsetts enligt detta direktiv bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att upprätta en förteckning över relevanta indikatorer, på grundval av vilka uppgifter bör samlas in. Sådana indikatorer bör inte användas för rangordning eller för att utfärda särskilda rekommendationer riktade till enskilda medlemsstater. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (16).

(46)

I detta direktiv fastställs minimikrav, vilket ger medlemsstaterna möjlighet att införa eller behålla förmånligare bestämmelser. Genomförandet av detta direktiv bör inte åberopas som skäl till inskränkningar i det skydd som för närvarande finns i varje medlemsstat.

(47)

All behandling av personuppgifter som utförs av likabehandlingsorgan enligt detta direktiv bör utföras i full överensstämmelse med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (17). Medlemsstaterna bör säkerställa att likabehandlingsorganens uppgifter på ett tydligt sätt fastställs i lag, i enlighet med förordning (EU) 2016/679. Likabehandlingsorgan bör behandla personuppgifter endast i den utsträckning som är nödvändig för att fullgöra deras uppgifter enligt detta direktiv. Enskilda personer vars personuppgifter behandlas bör informeras om sina rättigheter som registrerade, inbegripet om de rättsmedel som står till deras förfogande på nationell nivå.

(48)

Om fullgörandet av likabehandlingsorganens uppgifter kräver behandling av de särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9.1 i förordning (EU) 2016/679 bör medlemsstaterna också säkerställa att nationell rätt respekterar det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och föreskriver lämpliga och särskilda åtgärder för att skydda den registrerades grundläggande rättigheter och intressen, i enlighet med artikel 9.2 g i förordning (EU) 2016/679. Ett sådant skydd bör omfatta exempelvis interna policyer och åtgärder, för att säkerställa uppgiftsminimering – bland annat genom anonymisering av personuppgifter när så är möjligt, för användning av pseudonymiseringar och kryptering av personuppgifter, för att förhindra obehörig åtkomst och överföring av personuppgifter, och för att säkerställa att personuppgifter inte behandlas längre än vad som är nödvändigt för ändamålen med behandlingen.

(49)

Detta direktiv bygger på de regler som fastställs i direktiven 2006/54/EG och 2010/41/EU genom att införa skärpta standarder för likabehandlingsorganens funktion. Bestämmelserna om likabehandlingsorgan i direktiven 2006/54/EG och 2010/41/EU bör därför utgå.

(50)

Detta direktiv syftar till att säkerställa att likabehandlingsorgan bedriver sin verksamhet enligt minimistandarder och till att förbättra deras effektivitet och garantera deras oberoende, för att stärka tillämpningen av principen om likabehandling. Eftersom målet för detta direktiv inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av sin omfattning och sina verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå får unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv, som begränsas till att fastställa minimistandarder, inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(51)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (18) och avgav ett yttrande den 2 februari 2023 (19).

a)

antar ett arbetsprogram som anger deras prioriteringar och framtida verksamhet,

b)

utarbetar och offentliggör årliga verksamhetsrapporter, som innefattar årsbudget och rapporter om personal och ekonomi, och

c)

minst vart fjärde år offentliggör en eller flera rapporter med rekommendationer om situationen i sin medlemsstat när det gäller likabehandling och diskriminering, inklusive potentiella strukturella problem.