(1)

Unionen, som utgör ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, bör säkerställa att det inte förekommer någon kontroll av personer vid de inre gränserna, utarbeta en gemensam politik för asyl och migration, kontroll av de yttre gränserna och återvändanden samt förhindra otillåtna förflyttningar mellan medlemsstaterna, baserat på solidaritet och en rättvis ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna och vilken även är rättvis för tredjelandsmedborgare och statslösa personer och fullt ut respekterar grundläggande rättigheter.

(2)

Det krävs en övergripande strategi med målet att stärka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna, samtidigt som det erkänns att den övergripande strategins effektivitet är beroende av att alla beståndsdelar behandlas gemensamt och genomförs på ett integrerat sätt.

(3)

Unionen och dess medlemsstater kan ställas inför mycket varierande migrationsutmaningar, särskilt när det gäller ankomsternas omfattning och sammansättning. Det är därför viktigt att unionen förses med en rad olika verktyg för att hantera alla typer av situationer. Den övergripande strategi som anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/ 1351 (4) bör, inbegripet genom partnerskap med berörda tredjeländer, säkerställa att unionen har tillgång till särskilda regler för att effektivt kunna hantera migrationen, särskilt gällande aktivering av en obligatorisk solidaritetsmekanism, och att alla nödvändiga åtgärder införs för att motverka att det uppstår kriser. I den här förordningen fastställs regler som kompletterar den strategin samt de regler som fastställs i rådets direktiv 2001/55/EG (5), vilka kan användas samtidigt.

(4)

Trots att det införs nödvändiga förebyggande åtgärder kan det inte uteslutas att en kris- eller force majeure-situation uppstår på migrations- och asylområdet på grund av omständigheter som ligger utanför unionens och dess medlemsstaters kontroll. Sådana exceptionella situationer kan omfatta massankomst av tredjelandsmedborgare och statslösa personer till en eller flera medlemsstaters territorium eller en situation där ett tredjeland eller en fientlig icke-statlig aktör instrumentaliserar migranter i syfte att destabilisera medlemsstaten eller unionen eller en force majeure-situation i medlemsstaten. Under dessa omständigheter är det möjligt att de åtgärder och den flexibilitet som föreskrivs i förordning (EU) 2024/1351 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 (6) är otillräckliga för att hantera sådana exceptionella situationer. Dessa exceptionella situationer skiljer sig från de situationer där en medlemsstat står inför en betydande migrationssituation på grund av den kumulativa effekten av ankomster på dess väl förberedda asyl-, mottagnings- och migrationssystem eller där en medlemsstat befinner sig under migrationstryck på grund av ankomsternas omfattning, som inte når upp till nivåerna för massankomst men trots det ger upphov till oproportionella skyldigheter för dess väl förbereddasystem, och för vilka situationer relevanta åtgärder föreskrivs i förordning (EU) 2024/1351. Dessutom påverkar den här förordningen inte medlemsstaternas ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten.

(5)

Denna förordning syftar till att stärka unionens beredskap och motståndskraft när det gäller att hantera krissituationer och att underlätta operativ samordning, kapacitetsstöd och tillgång till finansiering i krissituationer.

(6)

Denna förordning säkerställer en effektiv tillämpning av principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna och en anpassning av de relevanta reglerna om asylförfarandet, inbegripet tillämpningen av ett påskyndat förfarande, så att medlemsstaterna och unionen har de nödvändiga rättsliga verktygen till sitt förfogande för att kunna reagera snabbt på kris- och force majeure-situationer, inbegripet anpassning av tidsplanerna för att genomföra samtliga förfaranden.

(7)

Denna förordning säkerställer att medlemsstaterna får fullt stöd vid kris- och force majeure-situationer, inbegripet via solidaritetsmekanismen som säkerställer en rättvis ansvarsfördelning och en god balans mellan medlemsstaternas insatser i krissituationer.

(8)

Denna förordning är förenlig med tredjelandsmedborgares och statslösa personers grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan), särskilt respekten för och skyddet av människans värdighet, förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling, respekten för privatlivet och familjelivet, principen om barnets bästa, rätten till asyl och skyddet vid avlägsnande, utvisning och utlämning, samt Genèvekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951, kompletterad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967 (Genèvekonventionen). Denna förordning bör genomföras i överensstämmelse med stadgan och unionsrättens allmänna principer samt internationell rätt. För att återspegla att barnets bästa måste komma i främsta rummet i överensstämmelse med 1989 års FN-konvention om barnets rättigheter samt tillgodose behovet av att respektera familjelivet och säkerställa skyddet av de berörda personernas hälsa, bör det tillämpas skyddsåtgärder som gäller för underåriga och deras familjemedlemmar och för personer som ansöker om internationellt skydd (sökande) vars hälsotillstånd kräver särskilt och adekvat stöd. De regler och garantier som fastställs i förordning (EU) 2024/1348 bör fortsätta att gälla för personer som omfattas av de undantag som anges i den här förordningen, om inte annat föreskrivs i den här förordningen. Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1346 (7), inbegripet bestämmelserna om förvar av personer som ansöker om internationellt skydd, bör fortsätta att gälla från och med den tidpunkt då en ansökan om internationellt skydd görs.

(9)

Denna förordning föreskriver inga undantag från reglerna och garantierna, inbegripet i fråga om materiella mottagningsvillkor, enligt direktiv (EU) 2024/1346. Den medlemsstat som står inför en krissituation bör tillhandahålla ytterligare, tillräckliga personalresurser och materiella resurser för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt det direktivet.

(10)

De regler och garantier som fastställs i förordning (EU) 2024/1356 (8), förordning (EU) 2024/1358 (9), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 (10) samt i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/XXX (11) bör fortsätta att gälla oberoende av de undantag som tillämpas enligt den här förordningen. Medlemsstaterna bör endast tillämpa de åtgärder som föreskrivs i den här förordningen i enlighet med de villkor som gäller för dessa åtgärder, så som föreskrivs i rådets relevanta genomförandebeslut som antas enligt den här förordningen och om det är absolut nödvändigt och proportionellt.

(11)

Antagandet av åtgärder enligt denna förordning avseende en viss medlemsstat bör inte påverka möjligheten att tillämpa artikel 78.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

(12)

Massankomst av tredjelandsmedborgare eller statslösa personer kan leda till en situation där en medlemsstat inte är i stånd att behandla tredjelandsmedborgares och statslösa personers ansökningar om internationellt skydd i enlighet med de regler som fastställs i förordning (EU) 2024/1351 och förordning (EU) 2024/1348 och som får konsekvenser för asyl- och migrationssystemets funktionssätt, inte bara i den medlemsstaten utan i unionen som helhet. Det är därför nödvändigt att fastställa särskilda regler och mekanismer som bör möjliggöra effektiva åtgärder för att hantera sådana situationer.

(13)

Medlemsstaterna bör ha tillräckliga personalresurser och ekonomiska resurser och en infrastruktur för att effektivt kunna genomföra politiken för asyl- och migrationshantering. Medlemsstaterna bör säkerställa lämplig samordning mellan de berörda nationella myndigheterna och med de nationella myndigheterna i övriga medlemsstater för att säkerställa att deras asylsystem, mottagningssystem, inklusive myndigheter för skydd av barn, eller återvändandesystem är väl förberedda, inbegripet beredskap och beredskapsplanering, och att varje del har tillräcklig kapacitet.

(14)

Det kan uppkomma en instrumentaliseringssituation där ett tredjeland eller en fientlig icke-statlig aktör uppmuntrar eller underlättar tredjelandsmedborgares och statslösa personers förflyttning till unionens yttre gränser eller till en medlemsstat, när detta agerande tyder på ett tredjelands eller en fientlig icke-statlig aktörs avsikt att destabilisera unionen eller en medlemsstat och när detta agerande riskerar att äventyra en medlemsstats väsentliga funktioner, inbegripet upprätthållandet av lag och ordning eller skyddet av den nationella säkerheten.

(15)

Situationer där icke-statliga aktörer är inblandade i organiserad brottslighet, särskilt smuggling, bör inte betraktas som instrumentalisering av migranter när det inte föreligger något syfte att destabilisera unionen eller en medlemsstat.

(16)

Humanitärt bistånd bör inte betraktas som instrumentalisering av migranter när det inte föreligger något syfte att destabilisera unionen eller en medlemsstat.

(17)

Utan att det påverkar åtgärder som är tillämpliga inom andra politikområden och enligt andra rättsliga instrument, för att säkerställa en omedelbar och adekvat reaktion på hybridhot i enlighet med unionsrätten och internationella skyldigheter är denna förordning inriktad på de särskilda åtgärder som är tillämpliga på migrationsområdet och som syftar till att hantera instrumentaliseringssituationer.

(18)

I en instrumentaliseringssituation kan tredjelandsmedborgare och statslösa personer ansöka om internationellt skydd vid de yttre gränserna eller i en transitzon i en medlemsstat; det är ofta personer som har gripits i samband med obehöriga passager av den yttre gränsen landvägen, sjövägen eller luftvägen eller som har landsatts efter sök- och räddningsinsatser. Detta kan särskilt leda till en oväntad betydande ökning av antalet ärenden som rör ansökningar om internationellt skydd vid de yttre gränserna. I detta sammanhang måste en faktisk och verklig tillgång till förfarandet för internationellt skydd säkerställas i enlighet med artikel 18 i stadgan och Genèvekonventionen.

(19)

När det gäller Cypern föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 866/2004 (12) särskilda regler som tillämpas på linjen mellan de områden i Republiken Cypern där Republiken Cyperns regering utövar den faktiska kontrollen och de områden där dess regering inte utövar den faktiska kontrollen. Även om den linjen inte utgör en yttre gräns, bör en situation där ett tredjeland eller en fientlig icke-statlig aktör uppmuntrar eller underlättar tredjelandsmedborgares eller statslösa personers rörlighet för att passera linjen betraktas som instrumentalisering, om alla de övriga delarna av instrumentalisering föreligger.

(20)

En medlemsstat kan också ställas inför onormala och oförutsebara omständigheter utanför dess kontroll vars konsekvenser inte hade kunnat undvikas trots all vederbörlig omsorg. Sådana force majeure-situationer skulle kunna hindra medlemsstaten från att uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten och skulle kunna få konsekvenser inte bara i den medlemsstaten utan i unionen som helhet. Exempel på en force majeure-situation inbegriper bland annat pandemier och naturkatastrofer.

(21)

Om en medlemsstat anser sig befinna sig i en kris- eller force majeure-situation bör den medlemsstaten kunna begära godkännande för att tillämpa de undantag och solidaritetsåtgärder som föreskrivs i denna förordning. Begäran bör omfatta en beskrivning av situationen och bör specificera vilka åtgärder som krävs för att hantera den specifika situationen. Den bör också ange skälen till varför situationen kräver att dessa åtgärder vidtas samt, när så är relevant, ange vilka åtgärder som redan vidtagits för att hantera situationen.

(22)

Användningen av åtgärder som ingår i EU:s permanenta verktygslåda för migrationsstöd, som inrättats genom artikel 6.3 i förordning (EU) 2024/1351 (verktygslådan), bör inte vara en förutsättning för att dra nytta av solidaritetsåtgärder enligt den här förordningen.

(23)

I en krissituation bör den medlemsstat som står inför en sådan situation ha möjlighet att från andra medlemsstater begära de solidaritets- och stödåtgärder som är bäst lämpade för dess behov för att hantera situationen och som kräver ökad solidaritet jämfört med den som föreskrivs i förordning (EU) 2024/1351 för att minska medlemsstatens ansvar för att hantera en krissituation. De förstärkta solidaritets- och stödåtgärderna kan bestå av omfördelningar, ekonomiska bidrag, alternativa solidaritetsåtgärder eller en kombination av ovanstående.

(24)

I en kris- eller force majeure-situation bör den medlemsstat som står inför en sådan situation ha möjlighet att begära godkännande att tillämpa undantag från de relevanta bestämmelserna om asylförfarandet, inbegripet gränsförfarandet för asyl. I förekommande fall bör sådana begäranden även omfatta den berörda medlemsstatens val beträffande uteslutning från eller upphörande av gränsförfarandet för särskilda kategorier av sökande. I samband med en sådan begäran bör den berörda medlemsstaten kunna underrätta kommissionen om sin avsikt att tillämpa undantaget från tidsfristen för registrering innan det godkänns i ett rådets genomförandebeslut samt om de exakta skälen till att det behövs en omedelbar åtgärd. Tillämpningen av det undantaget bör inte överstiga tio dagar från och med dagen efter begäran, såvida inte godkännande beviljas i rådets genomförandebeslut. Kommissionen och rådet bör, när de fullgör sina respektive skyldigheter enligt godkännandeförfarandet, agera skyndsamt för att begränsa glappet mellan utgången av en sådan period och antagandet av rådets motsvarande genomförandebeslut.

(25)

Med tanke på att en medlemsstat kan befinna sig i flera av de situationer som beskrivs i denna förordning samtidigt, är det möjligt för den medlemsstaten att begära flera åtgärder enligt denna förordning och få godkännande att samtidigt tillämpa eller dra nytta av dessa åtgärder, vilka är avsedda att komplettera varandra.

(26)

För att möjliggöra en korrekt hantering av en krissituation, inbegripet instrumentalisering, eller force majeure-situation, och för att säkerställa förutsägbarhet och en lämplig anpassning av de relevanta bestämmelserna om asylförfarandet till sådana situationer, inbegripet gränsförfarandet för asyl, bör kommissionen, efter en motiverad begäran av den berörda medlemsstaten, ges befogenhet att bedöma situationen och, genom ett genomförandebeslut, fastställa huruvida den begärande medlemsstaten står inför en krissituation, inbegripet instrumentalisering, eller force majeure-situation.

(27)

I en krissituation bör solidaritetsåtgärderna för att hantera en sådan situation vara mer långtgående än de som föreskrivs i förordning (EU) 2024/1351. Därför bör kommissionen, när den bedömer situationen, beakta de kvantitativa och kvalitativa indikatorer som föreskrivs i artikel 9 i den förordningen, och underbyggd information som lämnats av den begärande medlemsstaten, information som samlats in i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2303 (13) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 (14) och den årliga europeiska asyl- och migrationsrapport som avses i förordning (EU) 2024/1351. I instrumentaliseringssituationer bör kommissionen även beakta orsakerna till att verktygslådan inte är tillräcklig för att hantera situationen. Kommissionen bör samla in tillräcklig information för att korrekt kunna bedöma om den begärande medlemsstaten står inför en krissituation, inbegripet instrumentalisering, eller force majeure-situation, i samråd med berörda byråer, särskilt Europeiska unionens asylbyrå (asylbyrån), Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån och Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, internationella organisationer, framför allt FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) och Internationella organisationen för migration (IOM), och andra berörda organisationer.

(28)

För att säkerställa en hög nivå av politisk granskning och stöd och unionens solidaritet är det relevant att beakta huruvida Europeiska rådet har erkänt att unionen eller en eller flera av dess medlemsstater står inför en situation av instrumentalisering av migranter. Instrumentaliseringen av migranter riskerar att äventyra väsentliga funktioner i en medlemsstat, däribland upprätthållandet av lag och ordning eller skyddet av den nationella säkerheten.

(29)

För att kunna vidta lämpliga åtgärder som är nödvändiga och proportionella för att hantera situationen bör det i kommissionens förslag, i förekommande fall, fastställas vilka särskilda undantag som medlemsstaterna bör få godkännande att tillämpa. I en instrumentaliseringssituation bör de personer som omfattas av instrumentalisering och på vilka de relevanta undantagen kan tillämpas tydligt identifieras. I en krissituation bör kommissionen, när så är lämpligt och efter samråd med den medlemsstat som står inför krissituationen, i sitt förslag inkludera ett utkast till solidaritetsåtgärdsplan, i vilken anges de relevanta solidaritetsåtgärderna och den nivå på åtgärderna som krävs för den specifika situationen, inbegripet det totala antalet omfördelningar, ekonomiska bidrag eller alternativa solidaritetsåtgärder och nivån på dem, och erkänns att de olika typerna av solidaritet är likvärdiga och respekterar att medlemsstaterna har full frihet att välja solidaritetsåtgärder.

(30)

I en situation med migrationstryck ska omfördelningar eller ansvarskompensationer täcka 60 % av omfördelningsbehoven enligt förordning (EU) 2024/1351, men i en krissituation är det viktigt att alla solidaritetsbehov i den berörda medlemsstaten tillgodoses. Av detta skäl ska, om ett rådets genomförandebeslut fastställer en solidaritetsåtgärdsplan, den medlemsstat som står inför en krissituation ha företräde till de icke tilldelade solidaritetsutfästelserna eller till de utfästelser som ännu inte har genomförts och som finns tillgängliga i den årliga solidaritetspool som inrättats i enlighet med artikel 57 i förordning (EU) 2024/1351. Om detta inte är möjligt, eller om den årliga solidaritetspoolen inte innehåller tillräckliga utfästelser för att täcka de identifierade behoven, bör den medlemsstat som står inför en krissituation också kunna utnyttja de bidrag som ingår i rådets genomförandebeslut, med erkännande av att de olika typerna av solidaritet är likvärdiga. Om kombinationen av de omfördelningsutfästelser som finns tillgängliga i den årliga solidaritetspoolen och i rådets genomförandebeslut inte är tillräcklig bör, i syfte att tillgodose den berörda medlemsstatens samtliga behov, ansvarskompensationer göras obligatoriska för att man ska kunna täcka de behov som anges i solidaritetsåtgärdsplanen. För att detta ska kunna ske bör personer på vilka kompensationerna är tillämpliga befinna sig på den bidragande medlemsstatens territorium.

(31)

Krissituationer eller force majeure-situationer riskerar också att äventyra de väsentliga funktionerna i en medlemsstat. För att stärka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna och förbättra samordningen på unionsnivå bör rådet tilldelas genomförandebefogenheter att anta ett genomförandebeslut varigenom det godkänner att en medlemsstat tillämpar de undantag och solidaritetsåtgärder som föreskrivs i denna förordning, om de fastställda villkoren är uppfyllda. Tillämpningsperioden för de åtgärder som godkänns genom det ursprungliga genomförandebeslutet bör vara tre månader. Det bör vara möjligt att förlänga den perioden med ytterligare tre månader efter det att kommissionen har bekräftat att kris- eller force majeure-situationen kvarstår. Rådet bör ges befogenhet att ytterligare förlänga godkännandet att tillämpa undantagen och solidaritetsåtgärderna med upp till tre månader på grundval av ett förslag från kommissionen, om de omständigheter som motiverar förlängningen av undantagen och solidaritetsåtgärderna kvarstår. Det bör vara möjligt att förlänga den perioden med ytterligare tre månader efter bekräftelse från kommissionen att situationen kvarstår. Rådet bör ges befogenhet att upphäva tillämpningen av åtgärderna på grundval av ett förslag från kommissionen, om de omständigheter som motiverar tillämpningen av undantagen och solidaritetsåtgärderna har upphört. Det bör vara möjligt för beslutet om förlängning att ändra de undantag som tillämpas. Vid utövandet av sina befogenheter och fullgörandet av sina skyldigheter bör kommissionen och rådet alltid säkerställa att proportionalitetsprincipen och nödvändighetsprincipen respekteras.

(32)

Rådets genomförandebeslut bör, i förekommande fall, specificerade särskilda undantag som den medlemsstat som står inför en kris- eller force majeure-situation kan tillämpa, beroende på varje undantags karaktär, och fastställa det datum från och med vilket de skulle kunna tillämpas. Beslutet bör också ange de skäl som ligger till grund för det liksom den individuella omfattningen av undantagen.

(33)

Genom rådets genomförandebeslut bör man, i förekommande fall, fastställa solidaritetsåtgärdsplanen, med angivande av de särskilda solidaritets- och stödåtgärder som krävs och deras nivåer, samt de utfästelser som gjorts av de bidragande medlemsstaterna. I detta syfte bör förfarandet för utfästelser äga rum inom ramen för antagandet av rådets genomförandebeslut. Det är viktigt att säkerställa att den bidragande medlemsstaten har full frihet att välja mellan typerna av solidaritets- och stödåtgärder.

(34)

Med tanke på vikten av att tillämpa de åtgärder som fastställs i denna förordning endast så länge och i den utsträckning som det är absolut nödvändigt bör kommissionen och rådet fortlöpande övervaka och se över situationen vad gäller dessa åtgärders nödvändighet och proportionalitet. I detta sammanhang bör kommissionen ägna särskild uppmärksamhet åt efterlevnaden av grundläggande rättigheter och humanitära normer och kan begära att asylbyrån inleder en övervakningsinsats med avseende på den berörda medlemsstatens asyl- eller mottagningssystem i enlighet med artikel 15.2 i förordning (EU) 2021/2303.

(35)

De förfaranderegler som fastställs i förordning (EU) 2024/1351 för genomförande av omfördelning tillämpas i syfte att säkerställa att solidaritetsåtgärderna genomförs på ett korrekt sätt i en krissituation, med hänsyn tagen till hur allvarlig och brådskande situationen är.

(36)

För att säkerställa ett smidigt genomförande av solidaritetsmekanismen enligt den här förordningen bör EU-solidaritetssamordnaren, utöver de uppgifter som anges i förordning (EU) 2024/1351, stödja omfördelningsverksamhet och främja en kultur av beredskap, samarbete och motståndskraft bland medlemsstaterna. I en krissituation bör EU-solidaritetssamordnaren varannan vecka tillhandahålla en rapport om läget när det gäller genomförandet av omfördelningsmekanismen och dess funktion. EU-solidaritetssamordnarens kontor bör ha tillräckligt med personal och tillräckliga resurser för att effektivt kunna fullgöra sin uppgift enligt den här förordningen. Vid genomförandet av omfördelning bör man i första hand beakta sårbara personer.

(37)

Sårbara personer bör i första hand övervägas för omfördelning, särskilt när de har särskilda mottagningsbehov enligt artikel 24 i direktiv (EU) 2024/1346 eller är i behov av särskilda förfarandegarantier enligt artikel 20–23 i förordning (EU) 2024/1348. I enlighet med artikel 24 i direktiv (EU) 2024/1346 är det mer sannolikt att sökande som tillhör någon av följande kategorier har särskilda mottagningsbehov: underåriga, ensamkommande barn, personer med funktionsnedsättning, äldre, gravida, homosexuella, bisexuella, transpersoner och intersexuella, ensamstående föräldrar med underåriga barn, offer för människohandel, personer som lider av allvarliga sjukdomar, personer med psykiska sjukdomar, inklusive posttraumatiskt stressyndrom, och personer som utsatts för tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld, såsom offer för könsrelaterat våld, kvinnlig könsstympning, barnäktenskap eller tvångsäktenskap, eller våld som begåtts med sexuella, könsrelaterade, rasistiska eller religiösa motiv.

(38)

Till skillnad från reglerna i förordning (EU) 2024/1351, där medlemsstaterna inte är skyldiga att ta ansvar utöver sin rättvisa andel, kan genomförandet av solidaritetsåtgärdsplanen i en krissituation eventuellt föranleda en eller flera bidragande medlemsstater att ta på sig ansvar för att pröva ansökningar om internationellt skydd utöver sin rättvisa andel. I sådana fall bör en sådan medlemsstat ha rätt att proportionellt sätta ned den del som överstiger den rättvisa andelen vid genomförandet av solidaritetsutfästelser under de kommande årliga cyklerna för förordning (EU) 2024/1351 under en period på fem år. En sådan nedsättning kan också tillämpas i ett rådets genomförandebeslut som antas i enlighet med artikel 4.3, motsvarande det antal ansökningar som går utöver den rättvisa andelen och inom fem år från den dag då det genomförandebeslut av rådet som föranledde medlemsstaten att överskrida sin rättvisa andel inte längre är i kraft. Nedsättningarna under de kommande årliga cyklerna och i ett rådets genomförandebeslut bör kunna tillämpas alternativt eller samtidigt, förutsatt att de motsvarar och inte överstiger det antal ansökningar som den medlemsstaten bidrog med utöver sin rättvisa andel.

(39)

När en medlemsstat står inför en kris- eller force majeure-situation kan den behöva avleda resurser för att hantera ankomsten av tredjelandsmedborgare och statslösa personer till dess gränser. Till följd av detta kan den medlemsstaten behöva tid för att omorganisera sina resurser och öka sin kapacitet, även med stöd av relevanta unionsbyråer. Den medlemsstaten kan också behöva mer tid för att kunna fatta beslut om deras ansökningar utan att tillåta inresa till territoriet. I en sådan situation bör det vara möjligt för den medlemsstaten att göra undantag från tidsfristerna för registrering och gränsförfarandet.

(40)

Om en medlemsstat tillämpar en eller flera av åtgärderna i denna förordning bör medlemsstaten informera tredjelandsmedborgare och statslösa personer, på ett språk som de förstår eller rimligen kan förväntas förstå, om de undantag som tillämpas och om åtgärdernas varaktighet. Medlemsstaterna är skyldiga att hantera eventuella särskilda förfarandebehov och särskilda mottagningsbehov som sökandena kan ha och i enlighet med detta lämna information på lämpligt sätt. Dessutom är artikel 8 om tillhandahållande av information och artikel 36.3 med avseende på information om möjligheten att överklaga beslutet om ansökan i förordning (EU) 2024/1348 tillämplig.

(41)

I de fall där undantag från asylförfarandet tillämpas bör skyddsåtgärder för sökande med särskilda förfarandebehov och särskilda mottagningsbehov, inklusive medicinska tillstånd, komma i främsta rummet för de behöriga myndigheterna. Medlemsstater som står inför en kris- eller force majeure-situation bör därför inte tillämpa eller bör upphöra att tillämpa undantagen från asylförfarandet om det finns medicinska skäl för att inte tillämpa gränsförfarandet i enlighet med artikel 53.2 d i förordning (EU) 2024/1348 eller om nödvändigt stöd inte kan tillhandahållas sökande med särskilda förfarandebehov i enlighet med artikel 53.2 b i förordning (EU) 2024/1348 eller om nödvändigt stöd inte kan tillhandahållas sökande med särskilda mottagningsbehov i enlighet med direktiv (EU) 2024/1346. Den berörda medlemsstaten bör prioritera prövning av ansökningar från personer med särskilda förfarandebehov i enlighet med förordning (EU) 2024/1348 och med särskilda mottagningsbehov enligt definitionen i artikel 2.14 i direktiv (EU) 2024/1346, särskilt underåriga och deras familjemedlemmar.

(42)

I kris- och force majeure-situationer bör medlemsstaten få godkännande att göra undantag från förordning (EU) 2024/1348 för att registrera ansökningar om internationellt skydd senast fyra veckor efter det att de görs. En sådan förlängning bör inte påverka de asylsökandes rättigheter som garanteras i stadgan, förordning (EU) 2024/1348 och direktiv (EU) 2024/1346. I en krissituation som kännetecknas av massankomst av tredjelandsmedborgare och statslösa personer bör en förlängning av registreringsperioden endast tillämpas under den tidsperiod som anges i rådets ursprungliga genomförandebeslut, utan att det påverkar tillämpningen av det undantag som föreskrivs under perioden mellan begäran och antagandet av rådets genomförandebeslut.

(43)

När den berörda medlemsstaten står inför en kris- eller force majeure-situation bör den kunna förlänga prövningen av ansökningar om internationellt skydd vid gränsen med sex veckor. Förlängningen bör inte användas utöver den period som avses i artikel 51.2 tredje stycket i förordning (EU) 2024/1348.

(44)

En medlemsstat som ställs inför kris- eller force majeure-situationer bör kunna välja bland flera alternativ när det gäller begäranden som rör tillämpningen av gränsförfarandet, med beaktande av strömmarnas sammansättning och deras olika karaktär beroende på den exakta krissituationen.

(45)

I krissituationer, som kännetecknas av massankomst av tredjelandsmedborgare och statslösa personer, eller force majeure-situationer, kan det vara nödvändigt att göra det möjligt för en medlemsstat att inte tillämpa gränsförfarandet på personer som kommer från tredjeländer för vilka den genomsnittliga andelen beviljade ansökningar i hela unionen är lägre än 20 %. För att ett sådant undantag ska kunna tillämpas bör man i rådets genomförandebeslut bedöma huruvida de åtgärder som ingår i medlemsstatens beredskapsplan som avses i artikel 32 i direktiv (EU) 2024/1346 är tillräckliga för att hantera situationen. Medlemsstaterna är under alla omständigheter skyldiga att tillämpa gränsförfarandet i de situationer som avses i artikel 42.1 c och f i förordning (EU) 2024/1348.

(46)

I en krissituation, som kännetecknas av massankomst av tredjelandsmedborgare och statslösa personer som ansöker om internationellt skydd, kan det vara nödvändigt att göra det möjligt för medlemsstaterna att sänka det tröskelvärde för obligatorisk tillämpning av gränsförfarandet som föreskrivs i artikel 42.1 j i förordning (EU) 2024/1348. Det sänkta tröskelvärdet bör under inga omständigheter understiga 5 %. Medlemsstaterna är skyldiga att tillämpa gränsförfarandet i de situationer som avses i artikel 42.1 c och f i den förordningen.

(47)

I en krissituation, som kännetecknas av massankomst av tredjelandsmedborgare och statslösa personer som ansöker om internationellt skydd, kan det vara nödvändigt att utvidga tillämpningsområdet för det gränsförfarande som fastställs i artikel 43 i förordning (EU) 2024/1348 och att göra det möjligt för medlemsstaterna att fatta beslut inom ramen för ett gränsförfarande också om grunderna för en ansökan i fall där sökanden är medborgare i, eller, när det gäller statslösa personer, har varit stadigvarande bosatt i, ett tredjeland för vilket andelen beviljade ansökningar om internationellt skydd i unionen är 50 % eller lägre. Till följd av detta bör medlemsstaterna, vid tillämpningen av gränsförfarande i krissituationer, fortsätta att tillämpa gränsförfarandet i enlighet med artiklarna 43–54 i den förordningen, men kan utvidga tillämpningen av gränsförfarandet till tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som kommer från tredjeländer där den genomsnittliga andelen beviljade ansökningar i hela unionen ligger på över 20 % men under 50 %, med beaktande av de snabbt föränderliga skyddsbehov som kan uppstå i ursprungslandet och som återspeglas i de kvartalsvisa uppdateringarna av Eurostats uppgifter. Denna utvidgning av tillämpningsområdet för gränsförfarandet bör inte påverka de grunder och andra regler som är tillämpliga på det obligatoriska gränsförfarandet enligt den förordningen. Om det godkänns att en medlemsstat utvidgar gränsförfarandets tillämpningsområde bör ansökningar som prövas enligt det förfarandet inte betraktas som en del av den tillräckliga kapaciteten enligt artikel 47 eller räknas med i tillämpningen av det årliga taket enligt artikel 50 i den förordningen.

(48)

Förvar av sökande bör ske i enlighet med den grundläggande principen att en person inte får hållas i förvar av enbart det skälet att denne ansöker om internationellt skydd, särskilt i enlighet med medlemsstaternas internationella rättsliga skyldigheter och med artikel 31 i Genèvekonventionen. I enlighet med direktiv (EU) 2024/1346 bör underåriga som regel inte hållas i förvar utan placeras i boendeformer som har utformats särskilt för underåriga, i lämpliga fall också i icke frihetsberövande boenden ute i samhället. Med tanke på de negativa konsekvenserna av förvar för underåriga får sådant förvar, i enlighet med unionsrätten, användas uteslutande i undantagsfall, om det är absolut nödvändigt, endast som en sista utväg, under kortast möjliga tid och aldrig i en fängelseanläggning eller en annan anläggning som är avsedd för brottsbekämpande ändamål. Underåriga ska inte skiljas från sina föräldrar eller de personer som tar hand om dem, och principen om familjesammanhållning bör i allmänhet leda till att lämpliga alternativ till förvar används för familjer med underåriga, i inkvartering som lämpar sig för dem. Vidare måste allt göras för att säkerställa att ett stort antal fungerande, lämpliga alternativ till förvar av underåriga står till förfogande och är tillgängliga.

(49)

I en instrumentaliseringssituation, och för att förhindra att ett tredjeland eller en fientlig icke-statlig aktör inriktar sig på särskilda nationaliteter eller särskilda kategorier av tredjelandsmedborgare eller statslösa personer, bör det vara möjligt för en medlemsstat att göra undantag från det asylförfarande som fastställs i denna förordning genom att fatta ett beslut i sak inom ramen för gränsförfarandet enligt artiklarna 44–55 i förordning (EU) 2024/1348 för alla ansökningar. De principer och garantier som fastställs i den förordningen bör respekteras. I rådets genomförandebeslut om godkännande för medlemsstaten att tillämpa de nämnda undantagen bör det specificeras vilka tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som omfattas av instrumentaliseringssituationen. Vid tillämpningen av detta undantag bör särskild uppmärksamhet ägnas åt vissa kategorier av tredjelandsmedborgare och statslösa personer som har varit föremål för instrumentalisering, särskilt underåriga under tolv år och deras familjemedlemmar, och sårbara personer med särskilda förfarandebehov eller särskilda mottagningsbehov. Dessa grupper bör därför antingen uteslutas från gränsförfarandet eller så bör det förfarandet upphöra att vara tillämpligt på dem, om en individuell bedömning visar att deras ansökningar sannolikt är välgrundade. Den medlemsstat som begär att undantaget ska tillämpas har frihet att välja mellan dessa alternativ. Det val som anges i begäran bör återspeglas i rådets genomförandebeslut om godkännande av tillämpningen av detta undantag. Utvidgningen av gränsförfarandets tillämpningsområde i en instrumentaliseringssituation bör inte påverka de grunder och andra regler som är tillämpliga på det obligatoriska gränsförfarandet enligt förordning (EU) 2024/1348. Om det godkänns att en medlemsstat utvidgar gränsförfarandets tillämpningsområde bör ansökningar som prövas enligt det förfarandet inte betraktas som en del av den tillräckliga kapaciteten enligt artikel 48 eller räknas med i tillämpningen av det årliga taket enligt artikel 51 i den förordningen.

(50)

För att hjälpa den berörda medlemsstaten att tillhandahålla nödvändigt bistånd till tredjelandsmedborgare och statslösa personer som omfattas av denna förordning bör Förenta nationernas organ, särskilt UNHCR, och andra relevanta partnerorganisationer som anförtrotts specifika uppgifter av medlemsstaterna ha faktiskt tillträde till gränsen på de villkor som anges i direktiv (EU) 2024/1346 och förordning (EU) 2024/1348. UNHCR bör ges möjlighet att ta kontakt med sökande, även med dem som befinner sig vid gränsen. För detta ändamål bör den berörda medlemsstaten upprätthålla samarbete med dessa organisationer.

(51)

Det bör fastställas särskilda regler för krissituationer, som kännetecknas av massankomst, eller force majeure-situationer, så att medlemsstaterna på strikta villkor kan förlänga de tidsfrister som anges i förordning (EU) 2024/1351, om det är omöjligt att iaktta dessa tidsfrister på grund av den extraordinära situationen. En sådan förlängning bör samtidigt tillämpas på de tidsfrister som fastställts för att skicka och besvara framställningar om övertagande och aviseringar om återtagande samt tidsfristen för överföring av en sökande till den ansvariga medlemsstaten. Tidsfristerna bör förlängas oavsett om det i den förordningen föreskrivs kortare tidsfrister för vissa situationer.

(52)

Om överföringen inte äger rum på grund av en fortsatt krissituation, som kännetecknas av massankomst, eller en force majeure-situation, eller om den överförande medlemsstaten inte genomför överföringen när sökanden är tillgänglig för de behöriga myndigheterna i den överförande medlemsstaten, bör det, i syfte att säkerställa faktisk tillgång till förfarandet för beviljande av internationellt skydd, fastställas en maximal tidsfrist för att verkställa överföringen till en medlemsstat som står inför denna situation. Den maximala tidsfristen bör inte vara längre än ett år räknat från det att en annan medlemsstats framställan om övertagande godtogs eller avisering om återtagande bekräftades eller från det att det slutliga beslutet om ett överklagande eller en omprövning av ett överföringsbeslut med suspensiv verkan i enlighet med artikel 43.3 i förordning (EU) 2024/1351 fattades. Den maximala tidsfristen påverkar inte möjligheten att förlänga tidsfristerna i enlighet med artikel 46.2 i den förordningen för att verkställa en överföring.

(53)

För att undvika att det gemensamma europeiska asylsystemet upphör att fungera på grund av så exceptionell och intensiv massankomst att det – även om en medlemsstat har ett väl förberett asyl-, mottagnings- och återvändandesystem – om situationen inte hanteras av unionen som helhet, kunde medföra en allvarlig risk för allvarliga brister i behandlingen av sökande, bör medlemsstaten under dessa högst exceptionella omständigheter kunna befrias från skyldigheten att återta en sökande i enlighet med artiklarna 16.2 och 38.4 i förordning (EU) 2024/1351. För att säkerställa att tillämpningen av ett sådant undantag inte leder till ytterligare tryck på den medlemsstat som står inför en sådan situation bör det undantaget dock endast tillämpas retroaktivt på ansökningar som redan har registrerats i den medlemsstaten inom fyra månader före den dag då rådets genomförandebeslut antas.

(54)

Om objektiva omständigheter, i enlighet med förordning (EU) 2024/1347, tyder på att ansökningar om internationellt skydd från grupper av sökande från ett specifikt ursprungsland eller en specifik tidigare stadigvarande bosättning eller en del av det landet eller på grundval av de kriterier som fastställs i den förordningen skulle kunna vara välgrundade, ligger det i både de beslutande myndigheternas och de berörda sökandenas intresse att prövningen av grunderna för ansökningarna slutförs så snart som möjligt och att ett snabbt och effektivt beviljande av internationellt skydd möjliggörs i en krissituation.

(55)

Sökande vars ansökningar prövas inom ramen för det påskyndade förfarande som föreskrivs i den här förordningen åtnjuter alla de rättigheter och garantier som sökande har rätt till i enlighet med förordning (EU) 2024/1348, inbegripet rätten till information och till ett effektivt rättsmedel.

(56)

Vid tillämpningen av kommissionens rekommendation om det påskyndade förfarandet bör det inte hållas någon intervju i sak, men om det råder tvivel om huruvida sökanden tillhör den eller de kategorier av personer som anges i den rekommendationen eller om huruvida grunderna för uteslutande sär tillämpliga, kan en intervju behövas. I samtliga fall bör förfarandet inte pågå längre än fyra veckor från den dag då ansökan lämnades in. Om en medlemsstat har fastställt att en sökande utgör ett hot mot den inre säkerheten bör den medlemsstaten inte kunna tillämpa det påskyndade förfarandet på den sökanden. Under sådana omständigheter bör ansökan prövas i enlighet med artiklarna 36 och 40 i förordning (EU) 2024/1348.

(57)

Sökande vars ansökningar prövas inom ramen för det påskyndade förfarande som föreskrivs i den här förordningen bör, i enlighet med artikel 29 i förordning (EU) 2024/1348, få ett dokument som intygar deras status på ett språk som de förstår eller rimligen kan antas förstå.

(58)

De berörda unionsbyråerna, UNHCR och andra berörda organisationer kan rådfrågas i de olika skedena av tillämpningen av det påskyndade förfarandet.

(59)

För att säkerställa en tillräcklig nivå av beredskap för en krissituation bör medlemsstaterna i sina beredskapsplaner inkludera åtgärder som krävs för att hantera och åtgärda en krissituation, däribland åtgärder som krävs för att övervinna utmaningar med avseende på det gemensamma europeiska asylsystemets funktion och för att skydda rättigheterna för personer som ansöker om och personer som beviljats internationellt skydd, och för att främja framtida motståndskraft i den berörda medlemsstaten. Medlemsstaterna bör också använda alla verktyg som finns tillgängliga enligt nationell rätt och unionsrätten, inbegripet verktyg för föregripande och tidig varning inom ramen för den EU-mekanism för beredskap och hantering av kriser med anknytning till migration som föreskrivs i kommissionens rekommendation (EU) 2020/1366 (15).

(60)

Utan att det påverkar det ovanstående och om så är lämpligt bör i en krissituation alla krismekanismer som ingår i verktygslådan mobiliseras, särskilt det ekonomiska och operativa stöd som unionsbyråerna, unionsfonderna och unionens civilskyddsmekanism kan tillhandahålla i enlighet med de tillämpliga rättsakterna. Därefter bör kommissionen, inom ramen för migrationsforumet på teknisk nivå, säkerställa samordning och informationsutbyte med andra plattformar som är relevanta för hanteringen av krissituationen, inbegripet EU-nätverket för beredskap och krishantering på migrationsområdet i enlighet med rekommendation (EU) 2020/1366 och arrangemangen för integrerad politisk krishantering (IPCR).

(61)

En medlemsstat som står inför en kris- eller force majeure-situation kan begära stöd från asylbyrån, Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån eller Europol i enlighet med deras mandat. Dessutom får asylbyrån vid behov föreslå bistånd på eget initiativ i enlighet med artikel 16.1 d i förordning (EU) 2021/2303), medan Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån kan föreslå stöd i samband med återvändande i enlighet med artiklarna 48, 50, 52 och 53 i förordning (EU) 2019/1896 med den berörda medlemsstatens samtycke och Europol kan föreslå bistånd i enlighet med artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 (16).

(62)

För att stödja de medlemsstater som genomför omfördelning som en solidaritetsåtgärd bör ekonomiskt stöd tillhandahållas från EU:s budget, inbegripet från den tematiska delen i enlighet med vad som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1147 (17).

(63)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att sörja för den nödvändiga anpassningen av reglerna om asylförfaranden och när så är relevant reglerna om solidaritet i syfte att säkerställa att medlemsstaterna kan hantera kris- och force majeure-situationer på asyl- och migrationsområdet inom unionen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(64)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark. Eftersom artiklarna 12 och 13 och artiklarna 1–6, i den mån de rör undantagen i artiklarna 12 och 13, i denna förordning utgör ändringar i den mening som avses i artikel 3 i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i Danmark eller någon annan medlemsstat i Europeiska unionen, och om Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen (18), ska Danmark meddela kommissionen om huruvida landet har för avsikt att genomföra dessa ändringar eller inte vid tidpunkten för antagandet av ändringarna eller inom 30 dagar därefter.

(65)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 och 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar Irland inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.

(66)

När det gäller Island och Norge utgör artiklarna 12 och 13 och artiklarna 1–6, i den mån de rör undantagen i artiklarna 12 och 13, i denna förordning ny lagstiftning på ett område som omfattas av innehållet i bilagan till avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Island och Konungariket Norge om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som skall ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Island eller Norge (19).

(67)

När det gäller Schweiz utgör artiklarna 12 och 13 och artiklarna 1–6, i den mån de rör undantagen i artiklarna 12 och 13, i denna förordning rättsakter eller åtgärder som ändrar eller utvecklar bestämmelserna i artikel 1 i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz (20).

(68)

När det gäller Liechtenstein utgör artiklarna 12 och 13 och artiklarna 1–6, i den mån de rör undantagen i artiklarna 12 och 13, i denna förordning rättsakter eller åtgärder som ändrar eller utvecklar bestämmelserna i artikel 1 i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz, till vilket det hänvisas i artikel 3 i protokollet mellan Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz (21).