BILAGA

Riktlinjer om nationella domstolars tillämpning av reglerna om statligt stöd (*1)

INLEDNING

1.1.

Systemet för kontroll av statligt stöd

1.2.

Genomförandeförbudet

ALLMÄNNA PRINCIPER FÖR TILLÄMPNINGEN AV REGLERNA OM STATLIGT STÖD

2.1.

Principen om lojalt samarbete

2.2.

Likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen tillämpade på nationella förfaranden

2.2.1.

Talerätt

2.2.2.

Behörighet

2.2.3.

Principen om rättskraft

ÖVERVAKNINGSMYNDIGHETENS ROLL

3.1.

Övervakningsmyndighetens exklusiva behörighet

3.2.

Övervakningsmyndighetens befogenheter att tillämpa reglerna om statligt stöd

DE NATIONELLA DOMSTOLARNAS ROLL

4.1.

Avgränsning av de nationella domstolarnas behörighet vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd

4.1.1.

Till följd av ett beslut av övervakningsmyndigheten

4.1.1.1.

Till följd av ett beslut av övervakningsmyndigheten som förklarar att stödet är förenligt

4.1.1.2.

Efter ett beslut av övervakningsmyndigheten om att inleda förfarandet

4.2.

De nationella domstolarnas behörighet

4.2.1.

Bedömning av förekomsten av stöd

4.2.2.

Bedömning av huruvida genomförandeförbudet har åsidosatts

4.2.2.1.

Tillämpning av villkoren i gruppundantagsförordningar

4.2.2.2.

Befintligt stöd

4.2.3.

Skydd av enskildas rättigheter vid åsidosättande av genomförandeförbudet

4.2.3.1.

Tillfälligt avbrytande eller avslutande av genomförandet av åtgärden

4.2.3.2.

Återbetalning

4.2.3.3.

Interimistiska åtgärder

4.2.3.4.

Skadeståndstalan

SAMARBETE MELLAN ÖVERVAKNINGSMYNDIGHETEN OCH NATIONELLA DOMSTOLAR

5.1.

Övervakningsmyndighetens bistånd till nationella domstolar

5.1.1.

Samarbetsformer

5.1.1.1.

Överlämnande av upplysningar till nationella domstolar

5.1.1.2.

Översändande av yttranden som gäller tillämpningen av reglerna om statligt stöd

5.1.1.3.

Inlämning av skriftliga synpunkter

5.2.

Nationella domstolars bistånd till övervakningsmyndigheten

KONSEKVENSER AV UNDERLÅTENHET ATT GENOMFÖRA REGLER OCH BESLUT OM STATLIGT STÖD

6.1.

Förfaranden vid övervakningsmyndigheten avseende olagligt stöd

6.2.

Överträdelseförfaranden

SLUTBESTÄMMELSER

1. INLEDNING

(1)

Sedan 2012 genomför kommissionen en modernisering av det statliga stödet (1). Inom ramen för denna agenda har kommissionen antagit ett paket med lagstiftning, riktlinjer och tillkännagivanden för bedömning av statliga stödåtgärder. I linje med detta paket har övervakningsmyndigheten kunnat inrikta sin förhandsgranskning på fall som har störst inverkan på EES-avtalets funktion, samtidigt som den har utvecklat ett närmare samarbete med Eftastaterna i EES när det gäller tillämpningen av statligt stöd. I detta syfte har fler möjligheter införts för medlemsstaterna att bevilja stöd utan föregående granskning från kommissionens eller övervakningsmyndighetens sida genom att införa ytterligare undantag från skyldigheten att anmäla planerade statliga stödåtgärder. Som en följd av detta har det stödbelopp som beviljats på grundval av gruppundantag ökat (2). I detta sammanhang har de nationella domstolarnas roll när det gäller att säkerställa efterlevnaden av reglerna om statligt stöd blivit ännu mer framträdande.

(2)

År 2019 offentliggjorde kommissionen en studie om nationella domstolars tillämpning av regler och beslut om statligt stöd i 28 medlemsstater (3) (tillämpningsstudien) (4). I samband med tillämpningsstudien granskades över 750 nationella domar som kan delas in i kategorierna 1) ärenden där nationella domstolar deltar i arbetet med att dra konsekvenserna av olagligt genomförande av stöd (privat genomdrivande) och 2) ärenden där nationella domstolar deltar i genomförandet av kommissionsbeslut om återkrav (offentligt genomdrivande).

(3)

Tillämpningsstudien visade att antalet ärenden om statligt stöd riktade till nationella domstolar ökade under perioden 2007–2017. Trots denna ökning tilldelade nationella domstolar endast i sällsynta fall rättsmedel, och skadeståndsanspråk utgör en liten minoritet av ärendena. Dessutom har metoderna för samarbete mellan kommissionen och nationella domstolar, som infördes 2009 genom kommissionens tillkännagivande om nationella domstolars tillämpning av reglerna om statligt stöd (2009 års tillkännagivande om tillämpning) (5) och 2015 genom rådets förordning (EU) 2015/1589 (procedurförordningen) (6), inte använts i någon större utsträckning.

(3a)

År 2019 offentliggjorde övervakningsmyndigheten en studie om nationella domstolars tillämpning av regler och beslut om statligt stöd i tre Eftastater i EES (tillämpningsstudien) (*). I tillämpningsstudien fastställdes 45 domar av varierande betydelse. I tillämpningsstudien framkom att det har förekommit ganska få privata genomdrivandeärenden i var och en av Eftastaterna i EES sedan EES-avtalet trädde i kraft. Av de 45 omprövade domarna handlade sex om privat genomdrivande av genomförandeförbudet och två gällde återkrav av olagligt statligt stöd på grundval av ett negativt beslut med betalningskrav från övervakningsmyndigheten. I inga fall inledde den nationella domstolen samarbetsförfarandet i enlighet med övervakningsmyndighetens riktlinjer för nationella domstolars tillämpning av statligt stöd (*).

(4)

Dessa riktlinjer ger nationella domstolar och andra berörda parter praktisk information om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på nationell nivå. I riktlinjerna beaktas de frågor som tas upp av dessa domstolar i samband med tillämpningsstudien eller i mål som hänskjutits för förhandsavgörande till Europeiska unionens domstol (domstolen) eller rådgivande yttranden från Efta-domstolen (**). Några exempel är samstämmigheten mellan kommissionens förfaranden och nationella domstolsförfaranden, eller de frågor som uppstår till följd av felaktig tillämpning av gruppundantagsförordningar.

(5)

Dessa riktlinjer är avsedda att ge vägledning till domstolar i Eftastaterna i EES i den mening som avses i artikel 34 i avtalet mellan Eftastaterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (övervakningsavtalet) (7) och att uppmuntra ett närmare samarbete mellan övervakningsmyndigheten och nationella domstolar genom att fastställa alla tillgängliga samarbetsverktyg. Det är inte bindande för de nationella domstolarna och påverkar inte deras självständighet (8). Tyngdpunkten i detta tillkännagivande ligger främst vid privat genomdrivande. I kommissionens tillkännagivande om återkrav av olagligt och oförenligt statligt stöd (9) (tillkännagivandet om återkrav) behandlas aspekter som rör offentligt genomdrivande.

(6)

Sedan de nationella domstolarna antog riktlinjerna för tillämpning av reglerna om statligt stöd från och med 2009 har rättspraxis från tribunalen, domstolen och Eftadomstolen (tillsammans EES-domstolarna) utvecklats (*). Dessa riktlinjer omfattar denna utveckling och ersätter riktlinjerna för nationella domstolars tillämpning av statligt stöd från 2009.

1.1. Systemet för kontroll av statligt stöd

(7)

Statligt stöd är ett rättsligt begrepp som är direkt definierat i EUF-fördraget och som ska tolkas på grundval av objektiva faktorer (10). Enligt artikel 61.1 i EES-avtalet är ”stöd som ges av […] medlemsstater, Eftastater eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med [EES-avtalet] i den utsträckning det påverkar handeln mellan de avtalsslutande parterna”. Övervakningsmyndigheten har gett vägledning om hur begreppet statligt stöd ska tolkas (11).

(8)

Det allmänna förbudet mot statligt stöd bygger på ett dubbelt system med förhands- och efterhandskontroller av ingripanden som involverar statligt stöd. Enligt artikel 62 i EES-avtalet måste övervakningsmyndigheten fortlöpande granska alla befintliga stödprogram och bedöma planer för en Eftastat i EES på att bevilja nytt stöd eller ändra befintligt stöd. För att övervakningsmyndigheten ska kunna utföra denna granskning effektivt måste Eftastaterna i EES samarbeta genom att tillhandahålla all relevant information och genom att anmäla statliga stödåtgärder.

(9)

Eftastaterna i EES är för det första skyldiga att till övervakningsmyndigheten anmäla varje åtgärd som syftar till att bevilja nytt stöd eller ändra befintligt stöd och för det andra att inte genomföra en sådan åtgärd förrän övervakningsmyndigheten har bedömt dess förenlighet med EES-avtalet (bestämmelse om genomförandeförbud) (12). Den bestämmelse om genomförandeförbud som följer av artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet (protokoll 3) ger enskilda personer rättigheter som de kan förlita sig på vid nationella domstolar (13).

(9a)

För Eftastaterna i EES omfattas genomförandet av EES-reglerna av protokoll 35 till EES-avtalet (protokoll 35 till EES-avtalet), enligt vilket Eftastaterna i EES måste se till att de genomförda EES-reglerna har företräde vid konflikter mellan genomförda EES-regler och andra lagstadgade bestämmelser. Enskilda och ekonomiska aktörer måste ha rätt att på nationell nivå åberopa och kräva de rättigheter som följer av bestämmelserna i EES-avtalet och som har gjorts till en del av den nationella rättsordningen, om de är ovillkorliga och tillräckligt exakta, (*) till exempel bestämmelsen av genomförandeförbudet.

(10)

Av detta följer att genomförandet av systemet för kontroll av statligt stöd, som bestämmelsen i artikel 1.3 i del I i protokoll 3 utgör ett grundläggande inslag i, är en fråga för såväl övervakningsmyndigheten som för de nationella domstolarna, eftersom deras respektive roller kompletterar varandra men är separata. Övervakningsmyndigheten har exklusiv behörighet att bedöma stödåtgärders förenlighet med EES-avtalet, men det är de nationella domstolarnas uppgift att skydda enskildas rättigheter vid en eventuell överträdelse av artikel 1.3 i del I i protokoll 3 (14).

1.2. Genomförandeförbudet

(11)

Att artikel 1.3 i del I i protokoll 3 är tillämplig innebär att nationella domstolar måste vidta alla lämpliga åtgärder, i enlighet med sin nationella lagstiftning, för att hantera följderna av en överträdelse av den bestämmelsen (15).

(12)

För att en åtgärd ska omfattas av genomförandeförbudet i artikel 1.3 i del I i protokoll 3 måste följande två villkor vara uppfyllda: För det första kan åtgärden betraktas som nytt stöd, inklusive ändringar av befintligt stöd (16). För det andra måste åtgärden omfattas av kravet på förhandsanmälan i artikel 1.3 i del I i protokollet.

(13)

Om en åtgärd inte utgör nytt stöd kan Eftastaterna i EES därför genomföra den utan förhandsanmälan till övervakningsmyndigheten. Dessutom får Eftastaterna i EES genomföra stödåtgärder som uppfyller alla villkor för undantag från anmälningsskyldigheten.

(14)

Genom förordningarna om stöd av mindre betydelse (17) fastställde övervakningsmyndigheten de villkor enligt vilka stöd inte anses påverka handeln mellan EES-staterna och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen. (18) Om en stödåtgärd uppfyller alla relevanta villkor som föreskrivs i förordningarna av mindre betydelse är Efterstaten i EES undantagen från skyldigheten att anmäla stödet till övervakningsmyndigheten.

(15)

Gruppundantagsförordningar – till exempel den allmänna gruppundantagsförordningen (19) – som fastställer de villkor enligt vilka stödåtgärder måste eller kan anses vara förenliga med EES-avtalets funktion enligt artikel 61.2 eller 61.3 (20). Om en stödåtgärd uppfyller alla relevanta villkor som föreskrivs i dessa förordningar är den berörda Eftastaten i EES undantagen från skyldigheten att anmäla stödet till övervakningsmyndigheten.

(16)

I kommissionens beslut 2012/21/EU (21) om statligt stöd för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse generellt och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 (22) särskilt när det gäller kollektivtrafik på järnväg och väg, fastställs dessutom villkor enligt vilka ersättningen för allmän trafikplikt ska anses vara förenlig med den inre marknaden i enlighet med artiklarna 106.2 (*) och 93 i EUF-fördraget (**).

2. ALLMÄNNA PRINCIPER FÖR TILLÄMPNINGEN AV REGLERNA OM STATLIGT STÖD

2.1. Principen om lojalt samarbete

(17)

Enligt artikel 3 i EES-avtalet, som är utformad med artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) (23) som förebild, ska de avtalsslutande parterna vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att de skyldigheter som följer av EES-avtalet fullgörs och för att underlätta samarbetet inom ramen för avtalet. Enligt principen om lojalt samarbete i denna artikel ska övervakningsmyndigheten och Eftastaterna i EES, inom ramen för sin behörighet, bistå varandra vid utförandet av dessa uppgifter. Enligt artikel 2 i övervakningsavtalet ska Eftastaterna vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter som följer av övervakningsavtalet fullgörs. Dessutom ska Eftastaterna avstå från varje åtgärd som skulle kunna äventyra uppnåendet av målen i EES-avtalet och övervakningsavtalet.

(18)

Den skyldighet till ömsesidigt bistånd som följer av artikel 3 i EES-avtalet och artikel 2 i övervakningsavtalet är även tillämplig på nationella domstolar (24). Detta innebär att kommissionen bistår nationella domstolar när de tillämpar EES-rätten (25), och omvänt hjälper de nationella domstolarna övervakningsmyndigheten att fullgöra sina uppgifter. De nationella domstolarna måste således vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de fullgör sina skyldigheter på grund av EES-avtalet och avstår från att fatta beslut som kan äventyra uppnåendet av målen i EES-avtalet (26).

2.2. Likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen tillämpade på nationella förfaranden

(19)

Domstolen har konsekvent erkänt principen om processuell autonomi vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd (27). Enligt denna princip står det Eftastaterna i EES fritt att, i avsaknad av EES-rätt på området, välja hur de fullgör sina skyldigheter enligt EES-avtalet, förutsatt att de medel som de använder inte inverkar menligt på EES-rättens tillämpningsområde och verkan.

(20)

Enligt EES-domstolarnas rättspraxis får den tillämpliga nationella lagstiftningen inte vara mindre gynnsam vid tillämpningen av artikel 1.3 i del I i protokoll 3 än den som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) och får inte utformas på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av EES-rätten (effektivitetsprincipen) (28). I avsnitten 2.2.1, 2.2.2 och 2.2.3 förklaras samspelet mellan å ena sidan principen om processuell autonomi och å andra sidan likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen när det gäller talerätt, de nationella domstolarnas behörighet och principen om rättskraft (29).

2.2.1. Talerätt

(21)

Med tillämpning av principen om processuell autonomi tillämpar EES-staterna sina nationella bestämmelser om talerätt på nationella tvister om statligt stöd, förutsatt att de respekterar likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

(22)

Enligt effektivitetsprincipen bör nationella bestämmelser om enskildas talerätt och intresse av att få en sak prövad inte åsidosätta rätten till ett effektivt rättsskydd vid utövande av de rättigheter som följer av EES-rätten (30).

(23)

Tillämpningsstudien visade att nationella domstolar främst prövar ärenden som inletts av stödmottagarens konkurrenter, som påverkas direkt av den snedvridning av konkurrensen som uppstår till följd av genomförandet av det olagliga stödet (31).

(24)

När nationella domstolar tillämpar de nationella reglerna om talerätt måste de emellertid beakta deras skyldighet att skydda intressena hos parter som har ett tillräckligt intresse av att väcka talan (tredje parter), oberoende av om de direkt har påverkats av den snedvridning av konkurrensen som följer av det olagliga genomförandet av stödåtgärden.

(25)

Nationella domstolar måste beakta ytterligare faktorer vid bedömningen av tredje parts talerätt i mål som rör statligt stöd som beviljats genom skatteåtgärder. Skattebetalare som är tredje parter kan endast anses ha ett intresse av att få till stånd en talan om återbetalning av det belopp som tagits ut i strid med genomförandeförbudet när den skatt som de omfattas av utgör en del av finansieringen av det olagliga statliga stödet (32). Deras talerätt grundar sig inte på förekomsten av ett konkurrensförhållande med stödmottagaren (33).

(26)

Utomstående skattebetalare kan däremot inte åberopa att en stödåtgärd som befriar vissa företag eller sektorer från beskattning är rättsstridig för att undgå betalning av denna skatt eller avgift eller för att få den återbetald, såvida inte skatteintäkterna uteslutande är avsedda att finansiera det olagliga statliga stöd som anges i punkt 25. Detta är också fallet om de bedriver verksamhet i konkurrens med stödmottagarna (34). En sådan lösning skulle leda till att de konkurrensbegränsande effekterna av det statliga stödet ökar, eftersom den skulle öka antalet företag som omfattas av en skattebefrielse som utgör olagligt statligt stöd (35).

(27)

Om frågor som rör EES-avtalet, övervakningsavtalet eller övervakningsmyndighetens beslut om statligt stöd uppkommer inom ramen för nationella förfaranden, kan parterna i dessa förfaranden vända sig till de nationella domstolarna för att begära ett rådgivande yttrande från Eftadomstolen. Enligt artikel 34 i övervakningsavtalet är Eftadomstolen behörig att avge rådgivande yttranden om tolkningen av EES-avtalet, vilket bland annat inbegriper artikel 61 i EES-avtalet. För att få ett beslut om statligt stöd antaget av övervakningsmyndigheten måste dock en ansökan om ogiltigförklarande göras enligt artikel 36 i övervakningsavtalet. […] (36).[…] (37).

2.2.2. Behörighet

(28)

Principen om processuell autonomi innebär att det ankommer på den nationella rättsordningen i varje EES-stat att ange vilka domstolar som är behöriga i mål som gäller beviljande av olagligt stöd. Det innebär också att EES-staterna fastställer de närmare förfarandereglerna för dessa rättsliga åtgärder, under förutsättning att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas (38).

(29)

I avsaknad av särskilda EES-rättsliga bestämmelser finns det stora skillnader i hur EES-staternas rättssystem är strukturerade. Ett fåtal EES-stater har inrättat specialdomstolar för statligt stöd, medan andra har gett avdelningar vid befintliga domstolar exklusiv behörighet eller antagit förfaranderegler som förtydligar domstolarnas behörighet i mål som gäller offentligt och privat genomdrivande (39)). I de flesta EES-stater är tvistemåls- och förvaltningsdomstolar behöriga att tillämpa reglerna om statligt stöd (40).

2.2.3. Principen om rättskraft

(30)

Enligt principen om rättskraft kan domar som vunnit laga kraft inte längre ifrågasättas. Detta är fallet om alla rättsmedel har uttömts eller tidsfristerna för att utöva dessa rättigheter har löpt ut. Principen om rättskraft syftar till att garantera en stabil rättstillämpning och stabila rättsförhållanden samt en god rättsskipning och är förankrad både i EES rättsordning och de nationella rättsordningarna (41). Enligt rättspraxis och i avsaknad av EES-bestämmelser på området bestäms nämligen formerna för att genomföra principen om rättskraft av medlemsstaternas nationella rättsordningar enligt principen om EES-staternas processuella autonomi. Sådana förfaranderegler måste emellertid följa likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen (42).

(31)

[…] (43). Nationella domstolar är skyldiga att ge full verkan åt bestämmelserna i EES-rätten. Enligt protokoll 35 till EES-avtalet måste Eftastaterna i EES se till att de genomförda EES-reglerna har företräde vid konflikter mellan genomförda EES-regler och andra lagbestämmelser. (*) Detta gäller även nationella bestämmelser som stadfäster principen om rättskraft (44).

(32)

EES-domstolarnas rättspraxis har begränsat principen om rättskraft på området för statligt stöd. Tillämpningen av principen om rättskraft får inte begränsa övervakningsmyndighetens exklusiva behörighet enligt EES-avtalet för att bedöma förenligheten för statligt stöd (45). Den omständigheten att en nationell domstol har uteslutit förekomsten av statligt stöd i samband med en åtgärd kan inte hindra övervakningsmyndigheten från att senare fastställa att åtgärden i fråga utgör olagligt och oförenligt statligt stöd (46). Detta gäller även vid en dom som avkunnats av en nationell domstol i sista instans (47). Detta gäller även när nationella regler om rättskraft omfattar grunder som skulle kunna åberopas, men inte har åberopats, i domstolsförfaranden (48).

3. ÖVERVAKNINGSMYNDIGHETENS ROLL

(33)

Syftet med det system för föregående kontroll som fastställs i artikel 1.3 i del I i protokoll 3 är att säkerställa att endast förenligt stöd kan genomföras (49). För att uppnå detta mål ska genomförandet av planerat stöd som inte omfattas av gruppundantag skjutas upp till dess att övervakningsmyndigheten har fattat ett beslut om stödets förenlighet med EES-avtalets funktion (50).

3.1. Övervakningsmyndighetens exklusiva behörighet

(34)

Övervakningsmyndigheten utövar i allmänhet sin behörighet att i två steg bedöma en stödåtgärds förenlighet. För det första bedömer undersökningsmyndigheten huruvida åtgärden utgör statligt stöd enligt artikel 61.1 i EES-avtalet (51). För det andra undersöker övervakningsmyndigheten om åtgärden är förenligt med EES-avtalets funktion. Det första steget, som består i att bedöma förekomsten av stöd, är en befogenhet som utövas av både övervakningsmyndigheten och de nationella domstolarna, eftersom dessa kan behöva fastställa om en åtgärd omfattas av genomförandeförbudet (52) (se avsnitten 4.2.1 och 4.2.2). Det andra steget, som består i att bedöma förenligheten, omfattas av övervakningsmyndighetens exklusiva behörighet. Bedömningen av förenligheten måste ingå i ett beslut (53) som kan prövas av Efta-domstolen (54).

(35)

Övervakningsmyndigheten kan fatta beslut om en åtgärds förenlighet med EES-avtalets funktion antingen efter en preliminär granskning (om den inte hyser några tvivel om åtgärdens förenlighet med EES-avtalet) (55) eller efter en formell granskning (om den i samband med den preliminära granskningen hyser tvivel om åtgärdens förenlighet med EES-avtalets funktion) (56). När övervakningsmyndigheten inleder ett formellt granskningsförfarande, fattar den ett beslut där den anger sin preliminära bedömning vad gäller åtgärdens stödkaraktär och uttrycker sina tvivel om åtgärdens förenlighet med EES-avtalets funktion (beslutet att inleda förfarandet) (57).

(36)

Övervakningsmyndighetens exklusiva befogenhet att bedöma huruvida statligt stöd är förenligt med den inre marknaden kan begränsa nationella domstolars utövande av sin behörighet att tillämpa artiklarna 61.1 och artikel 1.3 i del I i protokoll 3 (se avsnitt 4.1) (58). Detta gäller beslut om att inleda förfarandet, som, i avvaktan på bedömningen av åtgärdens förenlighet, har vissa rättsliga konsekvenser för förfarandet vid nationella domstolar (se avsnitt 4.1.1.2).

(37)

Inom ramen för EES-avtalet ska de nationella domstolarna följa övervakningsmyndighetens bedömning av förekomsten av stöd, i enlighet med ett slutligt beslut från övervakningsmyndigheten som fattats före den nationella domstolens beslut (59). Omvänt gäller att om en nationell domstol fattar ett avgörande före ett beslut av övervakningsmyndigheten kan detta avgörande, även om det vunnit laga kraft, inte hindra övervakningssignalen från att vid någon tidpunkt utöva sin exklusiva befogenhet enligt EES-avtalet (se avsnitt 2.2.3) (60).

3.2. Övervakningsmyndighetens befogenheter att tillämpa reglerna om statligt stöd

(38)

När övervakningsmyndigheten drar slutsatsen att den granskade åtgärden utgör olagligt och oförenligt statligt stöd, måste den för att kunna införa korrigerande åtgärder vid överträdelser av reglerna om statligt stöd, i regel anta ett slutligt beslut som avslutar den formella granskningen och förordnar om återkrav av detta stöd (beslut om återkrav) (61).

(39)

Arbetsordningen på området för statligt stöd kodifierar övervakningsmyndighetens genomförandebefogenheter (62). Enligt artikel 14.1 i del II i protokoll 3 måste övervakningsmyndigheten besluta om återkrav av olagligt och oförenligt stöd genom att anta ett beslut. När övervakningsmyndigheten genom ett beslut fastställer att en stödåtgärd är olaglig och oförenlig med EES-avtalet har den inget utrymme för skönsmässig bedömning och måste besluta om återkrav (63) såvida detta inte strider mot en allmän princip i EES-rätten (64). Övervakningsmyndighetens befogenhet att besluta om återkrav omfattas dessutom av en preskriptionstid på tio år från och med den dag då det olagliga stödet beviljades mottagaren (65).

(40)

I vissa fall kan övervakningsmyndigheten, i enlighet med artikel 11 i del II i protokoll 3, efter eget gottfinnande anta provisoriska åtgärder medan den slutför förenlighetsbedömningen. Särskilt gäller att övervakningsmyndigheten får utfärda förelägganden om tillfälligt upphävande eller återkrav, förutsatt att ett antal villkor är uppfyllda (66). Dessa åtgärder syftar till att begränsa den skada som är förknippad med genomförandet av stödet i strid med anmälnings- och genomförandeförbudet (67).

4. DE NATIONELLA DOMSTOLARNAS ROLL

(41)

Medan övervakningsmyndigheten måste undersöka om en stödåtgärd är förenlig med EES-avtalets funktion, även om den har fastställt att åtgärden har genomförts i strid med artikel 1.3 i del I i protokoll 3 är det de nationella domstolarnas främsta uppgift att skydda rättigheterna för enskilda som drabbats av överträdelsen i fråga (68).

(42)

Nationella domstolar har ansvaret för att erbjuda tredje parter ett effektivt rättsligt skydd (69). Deras bidrag till systemet för kontroll av statligt stöd är särskilt nödvändigt i fall där olagligt stöd beviljas, i avsaknad av ett slutligt beslut av övervakningsmyndigheten om samma åtgärd eller till dess att ett sådant beslut antas, samt i fall där ett eventuellt förenligt stöd har beviljats i strid med genomförandeförbudet (70).

4.1. Avgränsning av de nationella domstolarnas behörighet vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd

(43)

Nationella domstolar har befogenhet att tolka och tillämpa artikel 61.1 i EES-avtalet och artikel 1.3 i del I i protokoll 3. Framför allt gäller att nationella domstolar, i avsaknad av ett beslut från övervakningsmyndigheten om samma åtgärd (71), endast är bundna av det objektiva begreppet statligt stöd när de utövar sin behörighet att bedöma förekomsten av statligt stöd (72).

(44)

Övervakningsmyndigheten bedömer också förekomsten av statligt stöd, vilket normalt är ett första steg innan den bedömer stödets förenlighet. Därför kan alla förfaranden inför övervakningsmyndigheten, före eller efter förfarandena vid nationella domstolar, påverka de senare (73), enligt förklaringen i avsnitt 4.1.1.

4.1.1. Till följd av ett beslut av övervakningsmyndigheten

(45)

De nationella domstolarna ska avstå från att fatta beslut som strider mot ett beslut av övervakningsmyndigheten (74) för att inte bryta mot EES-avtalet och måste därför följa övervakningsmyndighetens bedömning av förekomsten av statligt stöd. Nationella domstolar är inte heller behöriga att ogiltigförklara övervakningsmyndighetens beslut (75). Endast Efta-domstolen har denna behörighet enligt artikel 36 i övervakningsavtalet (76).

(46)

Om en nationell domstol hyser tvivel om tolkningen eller giltigheten för ett beslut från övervakningsmyndigheten kan den begära förtydliganden från Eftas övervakningsmyndighet (se avsnitt 5.1). Om en tolkningsfråga uppstår i EES-avtalet kan den nationella domstolen (77) hänskjuta en fråga till Efta-domstolen för ett rådgivande yttrande i enlighet med artikel 34 i övervakningsavtalet (78).

4.1.1.1. Till följd av ett beslut av övervakningsmyndigheten som förklarar att stödet är förenligt

(47)

Ett slutligt beslut från övervakningsmyndigheten om erkännande av ett olagligt stöds förenlighet efter det att det har beviljats gör inte genomförandeåtgärderna giltiga i efterhand, om de antagits i strid med genomförandeförbudet i protokoll 3 (79).

(48)

I detta sammanhang måste de nationella domstolarna ge enskilda vissa utsikter till att alla lämpliga slutsatser kommer att dras (80) av åsidosättandet av genomförandeförbudet, bland annat genom att i enlighet med nationell rätt förordna om återbetalning av ränta för den period då rättsstridigheten ägde rum (81).

(49)

Härav följer att när en tredje part vid en nationell domstol begär att de fördelar som är knutna till ett förtida genomförande av stödet ska elimineras, ska domstolen bifalla dess talan även om övervakningsmyndigheten redan har förklarat att stödet i fråga är förenligt med den inre marknaden. Varje annan tolkning skulle göra det möjligt för Eftastaterna i EES att bortse från bestämmelserna i protokoll 3 och därmed beröva dessa deras ändamålsenliga verkan (82).

4.1.1.2. Efter ett beslut av övervakningsmyndigheten om att inleda förfarandet

(50)

Det förhåller sig annorlunda när övervakningsmyndigheten med stöd av artikel 4.4 i del II i protokoll 3 endast har inlett ett granskningsförfarande avseende en stödåtgärd som har anhängiggjorts vid en nationell domstol. I beslutet om att inleda förfarandet uttrycker övervakningsmyndigheten i princip tvivel om huruvida en stödåtgärd är förenlig med EES-avtalets funktion. Även om dessa tvivel i allmänhet rör stödets förenlighet, är bedömningen av förekomsten av stöd preliminär och bygger på en första granskning av åtgärden i fråga (83).

(51)

Enligt artikel 3 i EES-avtalet och artikel 2 i övervakningsavtalet ska de nationella domstolarna beakta den rättsliga situation som följer av de pågående förfarandena vid övervakningsmyndigheten, även om den är preliminär.

(52)

Detta innebär att medan granskningsförfarandet pågår måste de nationella domstolarna dra rättsliga konsekvenser av själva beslutet om att inleda förfarandet. Om en nationell domstol inte kan slå fast att denna åtgärd inte utgör stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet efter ett beslut om att inleda förfarandet skulle detta äventyra den ändamålsenliga verkan av artikel 1.3 i del I i protokoll 3 (84).

(53)

Det ankommer därför på de nationella domstolarna att vidta alla lämpliga åtgärder för att komma till rätta med ett eventuellt åsidosättande av genomförandeförbudet. De nationella domstolarna får besluta att genomförandet av åtgärden i fråga ska avbrytas och att de belopp som redan har betalats ut ska återkrävas. De kan också besluta om andra provisoriska åtgärder för att skydda både de berörda parternas intressen och den ändamålsenliga verkan av övervakningsmyndighetens beslut om att inleda förfarandet (85).

(54)

Dessutom kan de nationella domstolarna inte helt enkelt vilandeförklara målet till dess att övervakningsmyndigheten har fattat ett slutligt beslut (86), eftersom detta skulle innebära att fördelen bibehålls på marknaden trots ett eventuellt åsidosättande av genomförandeförbudet.

(55)

Samma begränsningar kan gälla för nationella domstolar när ett slutligt beslut (87) från övervakningsmyndigheten har ogiltigförklarats av Efta-domstolen, eftersom övervakningsmyndigheten inte är skyldig att återuppta förfarandet från början utan kan återuppta förfarandet från den tidpunkt då rättsstridigheten uppstod (88). Beslutet om att inleda förfarandet kan därför gälla tills övervakningsmyndigheten fattar ett nytt slutligt beslut. Under dessa omständigheter är de nationella domstolarna således skyldiga att säkerställa iakttagandet av det genomförandeförbud som följer av inledandet av det formella förfarandet, till exempel genom att förhindra att det återkrävda stödet betalas tillbaka.

4.2. De nationella domstolarnas behörighet

(56)

Såsom anges i punkterna 11–13 måste nationella domstolar fastställa om statligt stöd har beviljats i enlighet med artikel 1.3 i del I i protokoll 3 inom de gränser som fastställs av övervakningsmyndighetens exklusiva befogenhet att bedöma stödets förenlighet och eventuella tidigare beslut av övervakningsmyndigheten om samma åtgärd.

(57)

De nationella domstolarna gör sin bedömning i följande två steg: För det första bedömer de åtgärdens karaktär för att fastställa om den utgör statligt stöd enligt artikel 61.1 i EES-avtalet. För det andra måste de nationella domstolarna, om de finner att åtgärden utgör statligt stöd, avgöra om åtgärden omfattas av genomförandeförbudet. Om nationella domstolar konstaterar att genomförandeförbudet har åsidosatts måste de vidta lämpliga åtgärder för att skydda rättigheterna för enskilda som påverkas av en sådan överträdelse.

4.2.1. Bedömning av förekomsten av stöd

(58)

EES-domstolarna har bekräftat att de nationella domstolarna, liksom övervakningsmyndigheten, är behöriga att tolka begreppet statligt stöd (89).

(59)

För att fastställa förekomsten av statligt stöd måste ofta en rad komplexa frågor bedömas (se punkt 14). I sitt tillkännagivande om begreppet statligt stöd som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet (90) har övervakningsmyndigheten utfärdat detaljerade riktlinjer som kan bistå nationella domstolar.

(60)

Om det uppstår tvivel om förekomsten av inslag av statligt stöd kan nationella domstolar be övervakningsmyndigheten att avge ett yttrande (se avsnitt 5.1.1.2). Nationella domstolar har också möjlighet att begära ett förhandsavgörande från Efta-domstolen enligt artikel 34 i övervakningsavtalet.

4.2.2. Bedömning av huruvida genomförandeförbudet har åsidosatts

(61)

I samband med bedömningen av huruvida en stödåtgärd omfattas av genomförandeförbudet måste de nationella domstolarna överväga om åtgärden omfattas av ett av undantagen från anmälningsskyldigheten (se avsnitt 1.2). De nationella domstolarna bedömer i synnerhet om den berörda åtgärden uppfyller kriterierna i en gruppundantagsförordning eller utgör befintligt stöd.

(62)

Om en stödåtgärd uppfyller samtliga relevanta villkor i en gruppundantagsförordning är den undantagen från kravet på förhandsanmälan till övervakningsmyndigheten och anses vara förenlig med EES-avtalet.

(63)

Befintligt stöd omfattas inte av medlemsstaternas anmälningsskyldighet i Eftastaterna i EES enligt artikel 1.3 i del I i protokoll 3, utan omfattas av ett annat system för granskning av övervakningsmyndigheten enligt artikel 62.1 b i EES-avtalet. Ändringar av befintligt stöd i den mening som avses i artikel 1 c i del II i protokoll 3 omfattas dock inte av begreppet befintligt stöd.

4.2.2.1. Tillämpning av villkoren i gruppundantagsförordningar

(64)

Eftastaterna kan åberopa att en åtgärd undantas från anmälningsskyldigheten om den uppfyller de allmänna och särskilda villkor som anges i gruppundantagsförordningar. Om en Eftastat i EES genomför en stödåtgärd som inte uppfyller alla relevanta villkor i det tillämpliga gruppundantaget utan att först ha anmälts till övervakningsmyndigheten, är genomförandet av stödet dock olagligt.

(65)

De anmälnings- och genomförandeskyldigheter som följer av protokoll 3 är inte endast bindande för nationella domstolar utan också för alla administrativa organ i Eftastaterna i EES (91).

(66)

När nationella domstolar bedömer om en statlig stödåtgärd har genomförts på ett lagligt sätt måste de kontrollera om villkoren i en gruppundantagsförordning var uppfyllda för att fastställa att åtgärden var undantagen från anmälningsskyldigheten. Domstolen har definierat räckvidden av de nationella domstolarnas behörighet när den fastställer huruvida villkoren i den allmänna gruppundantagsförordningen har tillämpats korrekt (92), det vill säga i vilken utsträckning de nationella domstolarna kan tolka dess bestämmelser.

(67)

Antagandet av gruppundantagsförordningar syftar inte till att överföra bedömningen av huruvida statligt stöd är förenligt med EES-avtalets funktion till Eftastaterna i EES, utan den förblir övervakningsmyndighetens exklusiva behörighet (93) Det ankommer emellertid på de nationella domstolarna att kontrollera om de nationella myndigheterna har beviljat stöd som helt uppfyller de allmänna och särskilda villkoren i den tillämpliga gruppundantagsförordningen, som ska tolkas restriktivt (94).

(68)

Om stöd har genomförts enligt en gruppundantagsförordning utan att alla tillämpliga villkor är uppfyllda, kan stödmottagaren vid den tidpunkten inte ha berättigade förväntningar på att stödet beviljades på ett lagligt sätt (95). Detta beror på att de nationella myndigheterna inte har befogenhet att fatta slutliga beslut i vilka det konstateras att det inte föreligger någon skyldighet att anmäla stödet (96).

4.2.2.2. Befintligt stöd

(69)

Såsom anges i punkt 63 omfattas befintligt stöd, i motsats till nytt stöd, inte av anmälningsskyldigheten. Det ankommer uteslutande på övervakningsmyndigheten att bedöma om ett befintligt stöd fortfarande är förenligt med EES-avtalets funktion och att föreslå lämpliga åtgärder om den anser att en stödordning inte längre är förenlig. Vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd är de nationella domstolarnas roll begränsad till att bedöma om en stödåtgärd utgör befintligt stöd i den mening som avses i artikel 1.1 i del I i protokoll 3. Om åtgärden utgör befintligt stöd är det inte fråga om ett åsidosättande av artikel 1.3 i del I i protokoll 3 som ska avhjälpas av den nationella domstolen.

(70)

EES-avtalet ger ingen vägledning om huruvida en stödåtgärd ska klassificeras som befintligt stöd. De omständigheter under vilka stöd ska betraktas som befintligt definieras i artikel 1 b i del II i protokoll 3 (97). Protokoll 3 innehåller dock inga bestämmelser om nationella domstolars befogenheter och skyldigheter (98).

4.2.3. Skydd av enskildas rättigheter vid åsidosättande av genomförandeförbudet

(71)

För att skydda enskildas rättigheter mot olagligt genomförande av statligt stöd kan nationella domstolar anta olika typer av rättsmedel beroende på situationen. De kan till exempel besluta att tillfälligt upphäva eller avsluta genomförandet av åtgärden (avsnitt 4.2.3.1), kräva in redan utbetalda belopp (avsnitt 4.2.3.2) eller anta andra provisoriska åtgärder för att på annat sätt skydda de berörda parternas intressen (avsnitt 4.2.3.3) (99). Slutligen kan de bli ombedda att uttala sig om ersättning för skador som tredje part lidit till följd av olagligt genomförande av det statliga stödet (avsnitt 4.2.3.4). Under alla omständigheter måste de nationella domstolarna ge enskilda garantier för att alla lämpliga åtgärder kommer att vidtas, i enlighet med deras nationella lagstiftning, för att hantera konsekvenserna av överträdelsen av artikel 1.3 i del I i protokoll 3 (100).

4.2.3.1 Tillfälligt avbrytande eller avslutande av genomförandet av åtgärden

(72)

Om en statlig myndighet ännu inte har genomfört en statlig stödåtgärd som beviljats i strid med artikel 1.3 i del I i protokoll 3, måste de nationella domstolarna förhindra genomförandet, antingen genom att tillfälligt avbryta åtgärden eller genom att avsluta den. En sådan korrigerande åtgärd kan också vara lämplig i fall där den statliga stödåtgärden har trätt i kraft men stödet ännu inte har betalats ut (helt eller delvis), oaktat behovet av ytterligare korrigerande åtgärder för den del av stödet som redan har betalats ut.

(73)

EES-rätten ålägger inte de nationella domstolarna att med nödvändighet dra en viss slutsats när det gäller giltigheten av den rättsakt genom vilken det olagliga statliga stödet beviljas. Det krävs endast att de vidtar effektiva åtgärder för att förhindra att det olagliga stödet betalas ut till stödmottagaren. Det kan dock finnas situationer enligt nationell lagstiftning där det olagliga genomförandet av åtgärden kan skjutas upp genom en ogiltigförklaring av beviljandeakten (101).

(74)

Följaktligen kan nationella domstolar ogiltigförklara det avtal genom vilket stödet beviljas, ogiltigförklara det beslut om att bevilja stödet som fattats av Eftastatens i EES myndigheter, eller skjuta upp dess genomförande (till exempel när stödet beviljas i form av tillträde till en anläggning eller tjänst).

(75)

När stödet beviljas i delbetalningar bör de nationella domstolarna besluta om inställande av framtida utbetalningar.

4.2.3.2 Återbetalning

(76)

När det olagliga stödet redan har betalats ut till stödmottagaren måste de nationella domstolarna i princip, i avsaknad av ett beslut av övervakningsmyndigheten som förklarar stödet förenligt med den inre marknaden, förordna om fullständig återbetalning av det olagligt utbetalda beloppet (102). Upphävande av stöd genom återkrav är en logisk följd av dess olaglighet (103).

(77)

För att återställa den situation som rådde innan stödet beviljades måste de nationella domstolarna helt upphäva den fördel som olagligen beviljats mottagaren. En sådan fördel omfattar både själva stödet (kapitalbeloppet) och den uteblivna betalningen av den ränta som företaget skulle ha betalat om det hade varit tvunget att låna stödbeloppet på marknaden under den period då olagligheten varade, varvid den uteblivna räntebetalningen ledde till en förbättring av företagets konkurrensposition medan den perioden varade (ränta på rättsstridigt statligt stöd) (104). Därför måste de nationella domstolarna förordna om återbetalning av både kapitalbeloppet och den olagliga räntan.

(78)

Om det finns parallella förfaranden inför en nationell domstol och vid övervakningsmyndigheten, och om övervakningsmyndigheten förklarar stödet oförenligt, bör den nationella domstolen dra de lämpliga slutsatserna av detta i enlighet med de nationella regler som styr verkställigheten av beslut om återkrav (105).

(79)

Om övervakningsmyndigheten förklarar stödet förenligt, är Eftastaterna i EES enligt EES-rätten endast skyldiga att återkräva den olagliga räntan för den period då stödet är olagligt (106), som löper från det att stödet betalas ut till dess att det förklaras vara förenligt (se punkt 48).

(80)

Om ett beslut från övervakningsmyndigheten som förklarar åtgärden förenlig ogiltigförklaras, kan denna åtgärd inte anses vara godkänd av övervakningsmyndigheten, och genomförandet av åtgärden anses vara olagligt (107). I det fallet har stödmottagaren inte rätt att åberopa några berättigade förväntningar på att stödet var lagenligt, eftersom det hade väckts en talan om ogiltigförklaring av det positiva beslutet (108).

(81)

För att beräkna den olagliga räntan är varken artikel 14.2 i del II i protokoll 3 eller artiklarna 9 och 11 i beslut nr 195/04/KOL) (109) tillämpliga på återkrav av olagligt stöd som gjorts av en Eftastat i EES i avsaknad av ett beslut om återkrav från övervakningsmyndigheten. I sådana fall måste myndigheterna i den berörda Eftastaten i EES beräkna den olagliga räntan i enlighet med tillämpliga bestämmelser i nationell rätt, förutsatt att två villkor är uppfyllda. För det första måste dessa regler respektera likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen (se avsnitt 2.2), och för det andra ska den olagliga räntan beräknas till minst en räntesats som motsvarar den räntesats som skulle ha tillämpats om stödmottagaren hade varit tvungen att låna det aktuella stödbeloppet på marknaden under denna period (110).

(82)

När det gäller preskriptionstiden för nationella domstolars behörighet att besluta om återkrav, har EES-domstolarna slagit fast att den preskriptionstid på tio år som föreskrivs i procedurförordningen och del II i protokoll 3 endast är tillämplig på kommissionen och övervakningsmyndigheten (111). Så länge som nationella förfaranden föreskriver en längre preskriptionstid, måste en nationell domstol besluta om återkrav av stöd som beviljats i strid med genomförandeförbudet, även efter det att preskriptionstiden för övervakningsmyndigheten har löpt ut. Nationella preskriptionstider som är kortare än de tio åren är också bindande för nationella domstolar, såvida det inte finns ett beslut av övervakningsmyndigheten om återkrav (112). Om övervakningsmyndigheten antar ett beslut om återkrav, kan Eftastaterna i EES inte motivera sin underlåtenhet att genomföra beslutet på grundval av krav i nationell lagstiftning, såsom nationella preskriptionstider (113).

4.2.3.3 Interimistiska åtgärder

(83)

Som en del av sina skyldigheter enligt artikel 1.3 i del I i protokoll 3 är nationella domstolar skyldiga att vidta interimistiska åtgärder när detta är lämpligt för att skydda enskilda personers rättigheter och verkan av artikel 1.3 i del I av protokoll 3 på det sätt som det genomförts i nationell lagstiftning (114). Nationella domstolar antar dessa åtgärder, som syftar till att tillfälligt undanröja stödets konkurrensbegränsande effekter (115), i enlighet med deras nationella lagstiftning, förutsatt att villkoren för likvärdighet och effektivitet är uppfyllda (se avsnitt 2.2).

(84)

Nationella domstolar kan välja att vidta interimistiska åtgärder om förmodat olagligt stöd redan har betalats (116) ut eller kommer att betalas ut. I det första fallet kan nationella domstolar antingen besluta om återbetalning av stödet med olaglig ränta eller om provisorisk överföring av stödet på ett spärrat konto, detta inklusive ränta för perioden mellan genomförandet av stödet och utbetalningen av stödet. Dessa alternativ säkerställer att den fördel som är kopplad till det förmodat olagliga stödet inte längre står till stödmottagarens förfogande. Om det finns en risk för överhängande utbetalning av stödet, kan domstolen utfärda ett interimistiskt beslut om att förhindra utbetalning av det förmodat olagliga stödet till dess att ärendet har avgjorts i sak (117).

(85)

Att övervakningsmyndigheten håller på att undersöka ett ärende innebär inte att den nationella domstolen befrias från sin skyldighet att skydda enskildas rättigheter enligt artikel 1.3 i del I i protokoll 3 (118). Den nationella domstolen kan därför vidta lämpliga interimistiska åtgärder som ett sätt att hantera konsekvenserna av ett eventuellt åsidosättande av genomförandeförbudet.

(86)

Nationella domstolar är skyldiga att vidta interimistiska åtgärder om följande villkor är uppfyllda: a) Det råder inget tvivel om förekomsten av statligt stöd. b) Stödet håller på att genomföras eller har genomförts. c) Inga exceptionella omständigheter har konstaterats som skulle göra ett återkrav olämpligt (119).

4.2.3.4 Skadeståndstalan

(87)

Som en del av sin roll enligt artikel 1.3 i del I i protokoll 3 kan nationella domstolar också vara skyldiga att pröva skadeståndsanspråk för skador som åsamkats tredje parter genom olagligt statligt stöd. Om talan bifalls, ger sådana krav sökandena direkt ekonomisk ersättning för den skada de lidit.

(88)

Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att berörda tredje parter kan väcka skadeståndstalan vid nationella domstolar i enlighet med nationell lagstiftning (120), vilket bör vara förenligt med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen (se avsnitt 2.2).

(89)

[…] (121) […] (122). På grundval av Efta-domstolens rättspraxis i målet Sveinbjörnsdóttir (123) är Eftastaterna i EES skyldiga att ersätta individer för skador och förluster som de drabbats av på grund av en överträdelse av EES-rätten för vilken ansvaret åligger staten (124). Ett sådant ansvar föreligger om följande villkor är uppfyllda: a) Den överträdda rättsregeln är avsedd att ge enskilda personer rättigheter. b) Överträdelsen är tillräckligt allvarlig. c) Det finns ett direkt orsakssamband mellan brottet mot Eftastaten i EES skyldighet och den skada som de skadelidande parterna lidit (125).

(90)

De två första kraven som anges i punkt 89 kommer vanligen att vara uppfyllda i förhållande till överträdelser av artikel 1.3 i del I i protokoll 3. Domstolen har bekräftat att denna bestämmelse ger enskilda rättigheter och klargjort att skyddet av dessa rättigheter är de nationella domstolarnas verkliga roll (126).

(91)

Eftersom Eftastaterna i EES myndigheter i princip är skyldiga att anmäla statliga stödåtgärder innan de genomförs, kommer på samma sätt överträdelsen av artikel 1.3 i del I i protokoll 3 i de flesta fall att vara tillräcklig för att fastställa förekomsten av en allvarlig överträdelse enligt EES-domstolarnas rättspraxis. Vid förekomst av statligt stöd kan Eftastaterna i EES myndigheter normalt inte hävda att genomförandeförbudet varit okänt för dem, eftersom det finns tillräcklig rättspraxis och vägledning från övervakningsmyndigheten om tillämpningen av artiklarna 61.1 och artikel 1.3 i del I i protokoll 3. I tveksamma fall och av rättssäkerhetsskäl kan Eftastaterna i EES alltid anmäla åtgärden till övervakningsmyndigheten (127).

(92)

Det tredje kravet, som anges i punkt 89, att överträdelsen av EES-rätten måste ha orsakat den rättssökande en faktiskt och säker ekonomisk skada kan uppfyllas på olika sätt. I tillämpningsstudien påpekades att nationella domstolar sällan har beviljat skadestånd, och det angavs att kvantifieringen av skadan och fastställandet av orsakssambandet mellan skadan och det olagliga stödet utgör stora hinder för kärande (128). Tillämpningsstudien har visat att nationella domstolar i Eftastaterna i EES hittills aldrig har beviljat skadestånd.

(93)

Sökande hävdar ofta att stödet var den direkta orsaken till en utebliven vinst. När nationella domstolar ställs inför sådana yrkanden bör de beakta följande omständigheter:

(a)

På grund av EES-rättsliga krav på likvärdighet och effektivitet får det i nationell lagstiftning inte finnas en bestämmelse som utesluter att en Eftastat i EES kan vara ansvarig för förlorade intäkter (129). Om nationell rätt innehåller ett sådant undantag bör den nationella domstolen inte tillämpa denna bestämmelse när det gäller skadeståndsanspråk på grund av överträdelse av artikel 1.3 i del I i protokoll 3.

(b)	Det blir lättare att fastställa det faktiska beloppet för utebliven vinst om det olagliga stödet har gjort det möjligt för stödmottagaren att vinna ett kontrakt eller en särskild affärsmöjlighet från käranden och stödmottagaren redan har genomfört det.

(c)

Mer komplicerad skadebestämning krävs om stödet endast leder till en förlust av marknadsandelar. Ett sätt att behandla sådana ärenden skulle kunna vara att jämföra den rättssökandes faktiska inkomstsituation (baserad på resultaträkningen) med den inkomstsituation den rättssökande hypotetiskt kunde ha haft om det olagliga stödet inte hade beviljats (130).

(d)	Det kan finnas fall där den skada som käranden lidit överstiger den uteblivna vinsten. Detta kan vara fallet om käranden tvingas lägga ned sin verksamhet till följd av det olagliga stödet.

(94)

Nationella förfaranderegler gör det ibland möjligt för nationella domstolar att fråga experter om råd för att fastställa det faktiska skadeståndsbeloppet. Om så är fallet, och förutsatt att effektivitetsprincipen respekteras (131), skulle sådana uppskattningar också kunna användas för skadeståndsanspråk enligt artikel 1.3 i del I i protokoll 3 som genomförts i nationell lagstiftning.

(95)

Möjligheten att kräva skadestånd är i princip fristående från övervakningsmyndighetens eventuella samtida undersökning av samma stödåtgärd. Att undersökningsmyndigheten håller på att undersöka ett ärende innebär inte att den nationella domstolen befrias från sin skyldighet att skydda enskildas rättigheter enligt artikel 1.3 i del I i protokoll 3 (132). Eftersom kärande kan ha möjlighet att visa att de har lidit förlust på grund av att stödet genomförts för tidigt, närmare bestämt på grund av att stödmottagaren fått en olaglig tidsfördel, är det inte uteslutet att en skadeståndstalan kan bli framgångsrik även i fall där övervakningsmyndigheten redan har förklarat stödet förenligt vid den tidpunkt då den nationella domstolen fäller sitt avgörande (133).

(96)

Domstolen erinrade om att statligt stöd till sin rättsliga karaktär skiljer sig väsentligt från det skadestånd som nationella myndigheter kan åläggas att betala ut till enskilda som ersättning för den skada de har orsakat (rättspraxis i fallet Asteris) (134). När nationella domstolar beslutar om ersättning till tredje parter för kostnader som uppkommit som en direkt följd av ett olagligt stöd, måste de emellertid vara noga med att inte fatta beslut som har till effekt att bevilja ett stöd (135) eller utvidga kretsen av stödmottagare (136).

(97)

Enskilda kan begära att nationella domstolar ska besluta om betalning av skadestånd som de anser sig vara berättigade till, men sådan talan får inte leda till att den faktiska tillämpningen av EES:s regler om statligt stöd kringgås (137). I synnerhet kan enskilda som enligt nationell rätt kan vara berättigade till stöd som inte har anmälts till och godkänts av övervakningsmyndigheten, men som inte har erhållit sådant stöd, inte som ersättning för skada kräva motsvarande belopp av det stöd som inte har mottagits, eftersom detta skulle utgöra ett indirekt beviljande av olagligt stöd (138). Av detta följer att rättspraxis i målet Asteris inte avser fall där sökanden begär att en nationell domstol ska bevilja honom tidigare statligt stöd som sökanden inte har erhållit av någon anledning (139).

(98)

Mottagare av olagligt stöd försöker ibland kräva skadestånd från staten efter att ha ålagts att återbetala beloppet. Vanligtvis lägger dessa stödmottagare fram argument om det påstådda åsidosättandet av deras berättigade förväntningar. Domstolen ansåg dock att en olagligt beviljad åtgärd inte kunde ge upphov till några berättigade förväntningar hos stödmottagaren, som borde kunna avgöra om det korrekta förfarandet för beviljande av stödet har följts (140). Deras anspråk bör därför avvisas.

(99)

Även om det i rättspraxis har slagits fast att EES har rätt att begära skadestånd mot den berörda EES-staten av tredje man som lidit skada på grund av olagligt genomförande av ett stöd, är skadeståndstalan mot stödmottagare tillåten men krävs inte enligt EES-rätten om statligt stöd, eftersom artiklarna 61 i EES-avtalet och artikel 1.3 i del I i protokoll 3 inte medför några direkta skyldigheter för stödmottagarna. I domen i målet SFEI drog domstolen slutsatsen att eftersom artikel 108.3 i EUF-fördraget (artikel 1.3 i del I i protokoll 3) inte ålägger stödmottagaren några direkta skyldigheter, är en överträdelse av den artikeln inte en tillräcklig grund för att stödmottagaren ska ådra sig skadeståndsansvar (141). Detta påverkar inte möjligheten att väcka skadeståndstalan mot stödmottagaren i enlighet med nationell lagstiftning, till exempel på grundval av nationella bestämmelser om utomobligatoriskt ansvar (142).

5. SAMARBETE MELLAN ÖVERVAKNINGSMYNDIGHETEN OCH NATIONELLA DOMSTOLAR

(100)

Övervakningsmyndigheten måste stödja de nationella domstolarna när de fullgör sin centrala roll vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd, i enlighet med artikel 3 i EES-avtalet och artikel 2 i undersökningsavtalet. Omvänt kan nationella domstolar be övervakningsmyndigheten om hjälp vid tillämpningen av dessa regler i ett pågående mål. Ett nära samarbete mellan nationella domstolar och övervakningsmyndigheten bidrar till ökad konsekvens (143) och effektivitet i tillämpningen av reglerna om statligt stöd i hela EES.

5.1. Övervakningsmyndighetens bistånd till nationella domstolar

(101)

När övervakningsmyndigheten bistår nationella domstolar måste den iaktta sin tystnadsplikt och värna om sin egen verksamhet och sitt oberoende (144). Övervakningsmyndigheten måste därför förbli neutral och opartisk när den fullgör sina förpliktelser enligt artikel 3 i EES-avtalet och artikel 2 i övervakningsavtalet gentemot nationella domstolar. Övervakningsmyndigheten får begära att nationella domstolar översänder den information och de handlingar som är nödvändiga för att ge det begärda biståndet. När övervakningsmyndigheten bistår nationella domstolar kommer den inte att tjäna parternas privata intressen. Övervakningsmyndighetens bidrag är en del av dess skyldighet att säkerställa att reglerna om statligt stöd genomförs korrekt och att försvara allmänintresset (145). Övervakningsmyndigheten kommer därför inte att höra någon av de parter som berörs av det nationella förfarandet.

(102)

Det stöd som erbjuds nationella domstolar i enlighet med artikel 3 i EES-avtalet och artikel 2 i övervakningsavtalet påverkar inte möjligheten (146) för nationella domstolar att begära ett rådgivande yttrande (147) om tolkningen av EES-rätten i enlighet med artikel 34 i övervakningsavtalet (148). […] (149).

5.1.1 Samarbetsformer

(103)

Enligt artikel 3 i EES-avtalet, som är utformad på grundval av artikel 4.3 i EU-fördraget, är de avtalsslutande parterna skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att de skyldigheter som följer av EES-avtalet fullgörs, att avstå från varje åtgärd som skulle kunna äventyra uppnåendet av EES-avtalets mål och att underlätta samarbetet inom ramen för detta. I artikel 2 i övervakningsavtalet åläggs dessutom Eftastaterna i EES att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att skyldigheterna enligt övervakningsavtalet fullgörs och att avstå från varje åtgärd som skulle kunna äventyra uppnåendet av övervakningsavtalets mål. (*) (**) (***) I avsnitten 5.1.1.1, 5.1.1.2 och 5.1.1.3 i dessa riktlinjer förklaras de olika samarbetsformerna närmare.

5.1.1.1 Överlämnande av upplysningar till nationella domstolar

(104)

Nationella domstolar kan begära att övervakningsmyndigheten överför uppgifter som den förfogar över (150) till dem.

(105)

Nationella domstolar kan begära upplysningar från övervakningsmyndigheten om dess förfaranden för statligt stöd. Detta omfattar till exempel upplysningar om a) huruvida ett förfarande avseende en statlig stödåtgärd pågår vid övervakningsmyndigheten, b) huruvida en Eftastat i EES har anmält en viss stödåtgärd i enlighet med artikel 1.3 i del I i protokoll 3, c) huruvida övervakningsmyndigheten har inlett ett formellt granskningsförfarande, och d) huruvida övervakningsmyndigheten redan har antagit ett beslut (151).

(106)

Dessutom kan nationella domstolar begära att övervakningsmyndigheten översänder handlingar som den förfogar över. Sådana handlingar kan t.ex. vara kopior av befintliga beslut av övervakningsmyndigheten, om dessa beslut inte redan har offentliggjorts på övervakningsmyndighetens webbplats, samt faktauppgifter, statistik, marknadsundersökningar och ekonomiska analyser.

(107)

Skyldigheten till lojalt samarbete enligt artikel 3 i EES-avtalet och artikel 2 i övervakningsavtalet ålägger övervakningsmyndigheten att förse de nationella domstolarna med den information de kan begära (152). Detta gäller även upplysningar som omfattas av tystnadsplikt.

(108)

När övervakningsmyndigheten överför information till nationella domstolar måste den upprätthålla de garantier som ges till fysiska och juridiska personer enligt artikel 122 i EES-avtalet och artikel 14 i övervakningsavtalet (153). Enligt artikel 14 i övervakningsavtalet är övervakningsmyndighetens ledamöter och andra tjänstemän och anställda förpliktade att inte lämna ut upplysningar som omfattas av tystnadsplikt. Detta kan omfatta konfidentiella upplysningar och affärshemligheter.

(109)

Om övervakningsmyndigheten avser att överlämna information som omfattas av tystnadsplikt till en nationell domstol, kommer den att begära att den nationella domstolen bekräftar att den kommer att garantera skyddet av sådana konfidentiella upplysningar och affärshemligheter. Om den nationella domstolen erbjuder en sådan garanti (t.ex. genom att åberopa den nationella rättsliga grunden för detta) kommer övervakningsmyndigheten att översända den begärda informationen och ange vilka delar som omfattas av tystnadsplikt och därför inte bör lämnas ut. Om den nationella domstolen däremot inte kan erbjuda en sådan garanti, kommer övervakningsmyndigheten att avstå från att översända den berörda informationen (154).

(110)

Övervakningsmyndigheten kommer kanske inte heller att kunna lämna ut information till nationella domstolar i andra situationer. Övervakningsmyndigheten kan framför allt vägra att överlämna upplysningar till en domstol i en Eftastat i EES om ett sådant överlämnande skulle störa övervakningsmyndighetens funktion och oberoende. Detta skulle vara fallet om överlämnandet av upplysningar skulle riskera fullgörandet av de uppgifter som anförtrotts övervakningsmyndigheten (155) (t.ex. upplysningar om övervakningsmyndighetens interna beslutsprocess).

(111)

För att säkerställa ett effektivt samarbete med nationella domstolar strävar övervakningsmyndigheten efter att förse de nationella domstolarna med den begärda informationen inom en månad från dagen för begäran. Om övervakningsmyndigheten behöver be nationella domstolar om ytterligare förtydliganden av deras ursprungliga begäran eller samråda med tredje parter som direkt berörs av översändandet av informationen, börjar tidsfristen på en månad att löpa på nytt från och med den tidpunkt då klargörandet inkommer eller samrådet avslutas (156).

5.1.1.2 Översändande av yttranden som gäller tillämpningen av reglerna om statligt stöd

(112)

Enligt artikel 3 i EES-avtalet och artikel 2 i övervakningsavtalet kan nationella domstolar begära att övervakningsmyndigheten yttrar sig i frågor som rör tillämpningen av reglerna om statligt stöd (157).

(113)

När nationella domstolar tillämpar reglerna om statligt stöd på ett mål som är anhängigt vid dem, måste de följa relevanta EES-regler och EES-domstolarnas rättspraxis. Utan att det påverkar EES-domstolarnas slutliga tolkning av EES-avtalet kan nationella domstolar finna vägledning om tillämpningen av reglerna om statligt stöd i övervakningsmyndighetens beslutspraxis samt i relevanta tillkännagivanden och riktlinjer från övervakningsmyndigheten. Nationella domstolar kan också hitta vägledning om övervakningsmyndighetens tidigare yttranden som offentliggjorts på övervakningsmyndighetens webbplats, när de aktuella frågorna innehåller inslag som liknar dem som andra nationella domstolar ställs inför (158).

(114)

Det kan dock finnas omständigheter under vilka övervakningsmyndighetens tidigare beslut eller yttranden och övervakningsmyndighetens tillkännagivanden och riktlinjer inte ger de nationella domstolarna tillräcklig vägledning. I enlighet med principen om lojalt samarbete i artikel 3 i EES-avtalet och artikel 2 i övervakningsavtalet med tanke på den väsentliga roll som nationella domstolar spelar vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd, erbjuder övervakningsmyndigheten de nationella domstolarna möjlighet att begära ett yttrande från övervakningsmyndigheten i relevanta frågor som rör tillämpningen av reglerna om statligt stöd (159).

(115)

En begäran om ett yttrande från övervakningsmyndigheten kan i princip omfatta alla ekonomiska, faktiska eller rättsliga frågor som rör statligt stöd och som uppkommer i samband med de nationella förfarandena. De nationella domstolarna får bland annat begära information av övervakningsmyndigheten om följande:

(a)

Huruvida en viss åtgärd har inslag av stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet och, om så är fallet, begära vägledning om hur stödbeloppet ska kvantifieras. Sådana begäranden kan avse ett specifikt inslag av statligt stöd enligt artikel 61.1 i EES-avtalet (nämligen begreppet företag, förekomsten av en selektiv fördel, om åtgärden kan tillskrivas Eftastaten i EES och om statliga medel används, eventuell snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln mellan de avtalsslutande parterna).

(b)

Huruvida en viss stödåtgärd uppfyller ett krav i en gruppundantagsförordning eller ett krav i en förordning om stöd av mindre betydelse, vilket skulle betyda att förhandsanmälan till övervakningsmyndigheten inte är nödvändig och genomförandeförbudet i artikel 1.3 i del I i protokoll 3 inte är tillämpligt.

(c)

Huruvida ett individuellt stöd omfattas av en stödordning som anmälts till övervakningsmyndigheten och förklarats förenlig med EES-avtalets funktion genom ett beslut av övervakningsmyndigheten eller på annat sätt klassificeras som befintligt stöd och genomförandeförbudet i artikel 1.3 i del I i protokoll 3 därmed inte är tillämpligt.

(d)	Huruvida det föreligger exceptionella omständigheter (160) som skulle hindra den nationella domstolen från att besluta om fullständig återbetalning enligt EES-rätten.

(e)	Vilka de rättsliga förutsättningarna för skadeståndsanspråk enligt EES-rätten är samt vägledning om hur den uppkomna skadan ska beräknas.

(f)	Hur man beräknar det stödbelopp som ska återkrävas och hur återkravsräntan beräknas.

(116)

Nationella domstolar är inte behöriga att bedöma en stödåtgärds förenlighet på grundval av artiklarna 61.2, 61.3, 59.2 och 49 i EES-avtalet (161). De kan därför inte begära att övervakningsmyndigheten yttrar sig om huruvida en viss stödåtgärd är förenlig med den inre marknaden. Nationella domstolar kan dock fråga övervakningsmyndigheten om den redan håller på att bedöma en viss stödåtgärds förenlighet, såsom förklaras i avsnitt 5.1.1.1.

(117)

När övervakningsmyndigheten avger sitt yttrande kommer den, i enlighet med principen om lojalt samarbete enligt artikel 3 i EES-avtalet och artikel 2 i övervakningsavtalet, att förse den nationella domstolen med den faktiska information eller det ekonomiska eller rättsliga förtydligande som begärs. Övervakningsmyndighetens yttrande är inte rättsligt bindande för den nationella domstolen.

(118)

Övervakningsmyndigheten kommer att avge sitt yttrande till de nationella domstolarna i enlighet med deras förfaranderegler och praxis. För att säkerställa ett effektivt samarbete med de nationella domstolarna strävar övervakningsmyndigheten efter att förse de nationella domstolarna med det begärda yttrandet inom fyra månader från dagen för begäran. Om övervakningsmyndigheten behöver begära ytterligare klargöranden från den nationella domstolen avseende dess begäran, kan denna fyramånadersperiod förlängas.

(119)

Nationella domstolar måste skydda enskildas rättigheter enligt artikel 1.3 i del I i protokoll 3 även under den period då övervakningsmyndigheten utarbetar det begärda yttrandet. Såsom anges ovan (162) gäller den nationella domstolens skyldighet att skydda enskildas rättigheter enligt artikel 1.3 i del I i protokoll 3, även genom interimistiska åtgärder, oberoende av ett yttrande från övervakningsmyndigheten som ännu inte avgetts.

5.1.1.3 Inlämning av skriftliga synpunkter

(120)

Enligt EES-rättens princip om lojalt samarbete (artikel 3 i EES-avtalet och artikel 2 i övervakningsavtalet) kan övervakningsmyndigheten bistå de nationella domstolarna i Eftastaterna i EES med att tillämpa reglerna om statligt stöd.

(121)

I enlighet med Eftastaterna i EES nationella lagstiftning får övervakningsmyndigheten lämna skriftliga synpunkter inom ramen för nationella rättsliga förfaranden i syfte att bidra till en enhetlig tillämpning av reglerna om statligt stöd i EES-avtalet.

(122)

Beslutet att inkomma med skriftliga synpunkter i enlighet med nationell lagstiftning faller helt inom övervakningsmyndighetens behörighetsområde (163). För att bedöma om dess bidrag skulle vara nödvändigt och lämpligt kan övervakningsmyndighetens bland annat överväga något av följande:

(a)	Om ärendet förväntas ha en större betydelse än det enskilda fallet i fråga (till exempel om det rör sig om en allmän fråga om statligt stöd).

(b)	Om övervakningsmyndighetens synpunkter kan bidra till att de berörda nationella domstolarna tillämpar reglerna om statligt stöd på ett effektivt sätt.

(c)	Om ärendet rör en ny sakfråga som inte omfattas av övervakningsmyndighetens beslutspraxis eller av tillkännagivanden och riktlinjer.

(d)	Om målet är anhängigt vid en domstol vars dom inte kan överklagas.

(123)

[…].

(124)

För att kunna lämna användbara synpunkter får övervakningsmyndighetens bjuda in den berörda nationella domstolen att översända handlingar som den förfogar över och som är nödvändiga för övervakningsmyndighetens bedömning av ärendet. Övervakningsmyndigheten kommer endast att använda dessa handlingar för att förbereda sina synpunkter.

(125)

Övervakningsmyndigheten respekterar fullt ut de nationella domstolarnas oberoende och funktion. Övervakningsmyndigheten avger därför sina synpunkter i enlighet med Eftastaterna i EES processuella regler och praxis, däribland de som skyddar parternas rättigheter.

(126)

[…].

(127)

Nationella domstolar kan rikta sin begäran om stöd enligt avsnitt 5.1.1.1, 5.1.1.2 och 5.1.1.3 i dessa riktlinjer och alla andra skriftliga (helst via e-post) eller muntliga frågor om policyn för statligt stöd som kan uppstå i deras dagliga arbete till

Eftas övervakningsmyndighet

Direktoratet för konkurrens och statligt stöd

Avenue des Arts 19H

1000 Bryssel

Belgien

Tfn: +32 2 286 18 11

E-post: registry@eftasurv.int

(128)

[…] (164).

(129)

[…].

(130)

När övervakningsmyndigheten överlämnar in yttranden eller skriftliga synpunkter ber den de nationella domstolarna att tillåta att de offentliggörs. Detta gör det möjligt för övervakningsmyndigheten att på sin webbplats offentliggöra sina yttranden och skriftliga synpunkter samt, om sådana finns tillgängliga, de domar som avkunnats av den berörda nationella domstolen.

5.2 Nationella domstolars bistånd till övervakningsmyndigheten

(131)

[…].

(132)

Enligt artikel 3 i EES-avtalet, som är utformad med artikel 4.3 i EU-fördraget som förebild, ska de avtalsslutande parterna vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att de skyldigheter som följer av EES-avtalet fullgörs och för att underlätta samarbetet inom ramen för avtalet. Enligt principen om lojalt samarbete i denna artikel ska övervakningsmyndigheten och Eftastaterna i EES, inom ramen för sin behörighet, bistå varandra vid utförandet av dessa uppgifter. Artikel 2 i övervakningsavtalet utgör ytterligare en grund för ett sådant samarbete.

(133)

För att säkerställa en effektiv tillämpning av reglerna om statligt stöd uppmanas de nationella domstolarna att till övervakningsmyndigheten utan dröjsmål översända en kopia av eventuella skriftliga domar som de har meddelat till följd av övervakningsmyndighetens tillhandahållande av upplysningar eller ett yttrande, eller av skriftliga synpunkter. Detta gör det möjligt för övervakningsmyndigheten att i god tid få kännedom om fall där det kan vara lämpligt att inkomma med skriftliga synpunkter, om en av parterna överklagar domen. När nationella domstolar översänder en dom, anger de för övervakningsmyndigheten om de ger sitt tillstånd till att domen offentliggörs på övervakningsmyndighetens webbplats.

(134)

För en effektivare och mer konsekvent tillämpning av reglerna om statligt stöd uppmanar övervakningsmyndigheten Eftastaterna i EES att inrätta samordningspunkter för nationella domare som arbetar med frågor om statligt stöd. Dessa samordningspunkter bör överensstämma med Eftastaterna i EES administrativa struktur och respektera den rättsliga myndighetens oberoende. Övervakningsmyndigheten anser också att inrättandet av formella eller informella nätverk av domare som arbetar med frågor som rör statligt stöd, antingen på nationell eller europeisk nivå, kan vara särskilt viktigt för kunskapsutbytet. Centrala samordningspunkter och nätverk av domare kan göra det möjligt för nationella domare att utbyta bästa praxis på området statligt stöd och underlätta övervakningsmyndighetens överföring av information om den senaste utvecklingen inom politiken för statligt stöd, till exempel genom kurser och nyhetsbrev.

6. KONSEKVENSER AV UNDERLÅTENHET ATT GENOMFÖRA REGLER OCH BESLUT OM STATLIGT STÖD

(135)

Såsom anges i avsnitten 4.2.1 och 4.2.2 i dessa riktlinjer kan nationella domstolar uppmanas att i sina nationella rättssystem direkt tillämpa bestämmelserna i artiklarna 61.1 och artikel 1.3 i del I i protokoll 3 enligt genomförandet i den nationella lagstiftningen. Om nationella domstolar genom sina domar beviljar nytt stöd i strid med genomförandeförbudet, får övervakningsmyndigheten inleda ett granskningsförfarande enligt artikel 1.2 i del I i protokoll 3 i procedurförordningen för att bedöma det olagliga statliga stödets förenlighet med EES-avtalet. Om de nationella domstolarna dessutom underlåter att säkerställa efterlevnaden av de skyldigheter som följer av ett beslut om återkrav från övervakningsmyndigheten eller EES-avtalet (165). Övervakningsmyndigheten får inleda överträdelseförfaranden mot de berörda Eftastaterna i EES.

(136)

I egenskap av organ i Eftastaterna i EES uppmanas de nationella domstolarna att vidta lämpliga åtgärder för att se till att beslut om återkrav genomförs på ett effektivt sätt. Konsekvenserna av Eftastaterna i EES underlåtenhet att genomföra övervakningsmyndighetens beslut om återkrav sammanfattas i tillkännagivandet om återkrav ( (166).

(137)

Nationella domstolar måste också skydda rättigheterna för enskilda personer som ställs inför ett eventuellt åsidosättande av genomförandeförbudet (167). Såsom anges i avsnitt 6.2 i dessa riktlinjer underlåter de Eftastater i EES, inbegripet deras nationella domstolar, som underlåter att skydda dessa rättigheter att fullgöra sina skyldigheter enligt EES-rätten (168).

6.1 Förfaranden vid övervakningsmyndigheten avseende olagligt stöd

(138)

Nationella domstolar kan direkt åsidosätta artikel 1.3 i del I i protokoll 3 genom att bevilja nytt stöd inom ramen för sina förfaranden. Detta kan inträffa om en nationell domstol meddelar en dom som påverkar genomförandet av en rättsakt genom vilken statligt stöd beviljas. Detta är till exempel fallet när tolkningen av ett avtal eller ett beslut om beviljande av stöd leder till att stödåtgärdens ursprungliga varaktighet förlängs (169).

(139)

Till följd av detta måste nationella domstolar följa artikel 1.3 i del I i protokoll 3 och följaktligen se till att alla beslut som leder till ändring eller förlängning av en rättsakt om beviljande av statligt stöd, till exempel genom tolkning (170), anmäls innan de genomförs, i enlighet med gällande administrativa bestämmelser i Eftastaten i EES.

(140)

Om den nationella domstolen inte säkerställer att genomförandeförbudet iakttas och det nya stödet inte anmäls och underställs övervakningsmyndighetens granskning, kan övervakningsmyndigheten inleda en undersökning av det olagliga statliga stödet på eget initiativ eller efter att ha mottagit ett klagomål från någon berörd part i enlighet med artikel 20 i del II i protokoll 3.

6.2 Överträdelseförfaranden

(141)

Enligt artikel 31 i övervakningsavtalet får övervakningsmyndigheten inleda ett överträdelseförfarande om den anser att en Eftastat i EES har underlåtit att uppfylla en skyldighet enligt EES-avtalet. Syftet med förfarandet är att få överträdelsen att upphöra. Övervakningsmyndigheten får hänskjuta ärendet till Efta-domstolen efter en administrativ fas om den avger ett motiverat yttrande efter en formell diskussion med den berörda Eftastaten i EES (171).

(142)

När nationella domstolar inte drar de lämpliga konsekvenserna av en överträdelse av artikel 1.3 i del I i protokoll 3 åsidosätter de sina skyldigheter enligt EES-avtalet. Detta kan vara fallet när nationella domstolar inte hindrar en olaglig åtgärd från att genomföras eller inte kräver att stödet ska återkrävas (172).

(143)

Nationella domstolars underlåtenhet att skydda enskildas rättigheter i strid med deras skyldigheter enligt artikel 1.3 i del I i protokoll 3 kan också ge upphov till skadeståndsansvar för Eftastaten i EES. Domstolen har slagit fast att Eftastaterna i EES är ansvariga för skada som följer av överträdelser av EES-rätten, inbegripet överträdelser som härrör från ett beslut av en nationell domstol som dömer i sista instans (173).

7. SLUTBESTÄMMELSER

(144)

Dessa riktlinjer ersätter övervakningsmyndighetens riktlinjer för de nationella domstolarnas tillämpning av lagarna om statligt stöd.

(145)

Syftet med dessa riktlinjer är att ge nationella domstolar vägledning om tillämpningen av reglerna om statligt stöd. Det är inte bindande för de nationella domstolarna och påverkar inte deras självständighet.

(146)

Övervakningsmyndigheten kan se över detta tillkännagivande när den anser det vara lämpligt, bland annat på grundval av ändringar av tillämpliga EES-regler eller framtida utveckling av rättspraxis.

(*1) Dessa riktlinjer motsvarar kommissionens tillkännagivande om nationella domstolars tillämpning av reglerna om statligt stöd (EUT C 305, 30.7.2021, s. 1). Vissa texter har dock strukits jämfört med kommissionens tillkännagivande. Dessa strykningar omfattar text som hänvisar till rättsakter och bestämmelser som inte ingår i eller inte har någon motsvarighet i EES-avtalet och text där det, såsom nämns i föregående fotnot, i detta skede är alltför oklart vilka konsekvenserna av den rättsakt som det hänvisas till kommer att bli inom ramen för EES-avtalet. Där text har strukits har den ersatts med […] som platshållare.

(1) Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Modernisering av det statliga stödet i EU, COM(2012) 209 final.

(2) […]. Under 2019 omfattades mer än 86 % av de aktiva stödåtgärderna i EU av en gruppundantagsförordning. Se http://ec.europa.eu/competition/state_aid/scoreboard/index_en.html. Motsvarande siffra för Eftastaterna i EES var 67 %. Ytterligare vägledning finns på https://www.eftasurv.int/state-aid/state-aid-scoreboards.

(3) Tillämpningsstudien genomfördes innan avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen undertecknades (den 24 januari 2020) och innan det trädde i kraft (den 1 februari 2020). Alla hänvisningar till medlemsstater i tillämpningsstudien är avsedda att även avse Förenade kungariket.

(4) Se Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019.

(5) Kommissionens tillkännagivande om nationella domstolars tillämpning av reglerna om statligt stöd, EUT C 85, 9.4.2009, s. 1.

(6) Rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om genomförandebestämmelser för artikel 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (kodifiering), (EUT L 248, 24.9.2015, s. 9) (Text av betydelse för EES). Förordningen har ännu inte införlivats med EES-avtalet.

(*) Study on Privat enforcement of State aid rules by national courts in the EEA EFTA States, offentliggjord i juli 2019: https://www.eftasurv.int/state-aid/private-enforcement.

(*) EUT L 115, 5.5.2011, s. 13, och EES-supplement nr 25, 5.5.2011, s. 1.

(**) Efta-domstolens dom av den 15 december 2016 i mål E-1/16, Synnøve Finden AS/Staten v/Landbruks- og matdepartmentet, EFTA Ct Rep [2016] s. 931, punkterna 47–48 och av den 14 juli 2000 i mål E-1/00, State Debt Management Agency/Íslandsbanki-FBA hf, Efta Ct. Rep. [2000–2001], s. 8, punkt 37.

(7) För att avgöra om ett organ är en domstol vid tillämpningen av artikel 34 i övervakningsavtalet (artikeln motsvarar artikel 267 i EUF-fördraget) har Efta-domstolen upprepade gånger slagit fast att syftet med artikel 34 i övervakningsavtalet inte kräver en strikt tolkning av begreppet domstol, vilket är ett självständigt begrepp i EES-rätten (se Efta-domstolens dom av den 16 juli 2020 i mål E-8/19, Scanteam AS/Norges regering, ännu ej offentliggjord, punkt 41 och citerad rättspraxis).[…].

(8) Även om dessa riktlinjer inte är avsedda att ha bindande verkan, är de nationella domstolarna emellertid skyldiga att beakta dem för att avgöra tvister som anhängiggjorts vid dem. Se domstolens dom av den 3 september 2014, Baltlanta, C-410/13, EU:C:2014:2134, punkt 64 och domstolens dom av den 13 december 1989, Grimaldi, C-322/88, EU:C:1989:646, punkt 18, domstolens dom av den 13 februari 2014, Mediaset, C-69/13, EU:C:2014:71, punkt 31.

(9) Övervakningsmyndigheten antar riktlinjer för tolkning och tillämpning av reglerna om statligt stöd, antingen i form av en EES-/Efta-version av det relevanta instrumentet från Europeiska kommissionen eller genom att avstå från detta instrument. Europeiska kommissionen har antagit ett tillkännagivande om återkrav av olagligt och oförenligt statligt stöd, EUT C 247, 23.7.2019, s. 1, som ersatte 2007 års tillkännagivande om återkrav, EUT C 272, 15.11.2007, s. 4. Tillkännagivandet om återkrav av olagligt och oförenligt statligt stöd följer i viss utsträckning rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, EUT L 248, 24.9.2015, s. 9, ”procedurförordningen”, som ännu inte har införlivats med EES-avtalet. Övervakningsmyndigheten hänvisar därför till sitt gällande tillkännagivande om återkrav från 2008, som finns tillgängligt här i EUT L 105, 21.4.2011, s. 32.

(*) Eftadomstolens dom av den 15 december 2016 i mål E-1/16, Synnøve Finden AS/Staten v/Landbruks- og matdepartmentet, EFTA Ct Rep [2016] s. 931, punkterna 47–48 och av den 14 juli 2000 i mål E-1/00, State Debt Management Agency/Íslandsbanki-FBA hf, Efta Ct. Rep. [2000–2001], s. 8, punkt 37.

(10) Domstolens dom av den 22 december 2008, British Aggregates/kommissionen, C-487/06 P, EU:C:2008:757, punkt 111. Domstolens dom av den 16 maj 2000, Frankrike/Ladbroke Racing Ltd och kommissionen, C-83/98 P, EU:C:2000:248, punkt 25.

(11) Se t.ex. riktlinjerna om begreppet statligt stöd som avses i artikel 61.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EUT L 342, 21.12.2017, s. 35 och EES-supplement nr 82, 21.12.2017, s. 1). Tillämpning av regler om statligt stöd på ersättning för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (EUT L 161, 13.6.2013, s. 12 och EES-supplement nr 34, 13.6.2013, s. 1). Riktlinjer för statliga garantier (EUT L 105, 21.4.2011, s. 32 och EES-supplement nr 23, 21.4.2011, s. 1). Riktlinjer för statligt stöd forskning, utveckling och innovation (EUT L 209, 6.8.2015, s. 17, och EES-supplement nr 44, 6.8.2015, s. 1).

(12) Domstolens dom av den 14 november 2019, Dilly’s Wellnesshotel, C-585/17, ECLI:EU:C:2019:969, punkt 54.

(13) Den bestämmelse om genomförandeförbud som följer av artikel 108.3 i EUF-fördraget, som återspeglas i artikel 1.3 i del I i protokoll 3, har direkt verkan i EU:s medlemsstater. Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, EU:C:2019:172, punkt 88. Domstolens dom av den 3 mars 2020, Vodafone Magyarország, C-75/18, EU:C:2020:139, punkt 22. Domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, EU:C:2013:755, punkt 29.

(*) Dom i mål E-1/94, Restamark [1994-1995] Efta Ct. Rep. 15, punkt 77, mål E-2/12, HOB-vín ehf/Áfengis- og tóbaksverslun ríkisins [2012], Efta Ct. R. 1092, punkt 122 och mål E-6/17, Fjarskipti hf./síminn hf. [2018] Efta Ct. R. 78, punkterna 27 och 28.

(14) Domstolens dom av den 5 oktober 2006, Transalpine Ölleitung in Österreich, C-368/04, EU:C:2006:644, punkt 38. Domstolens dom av den 11 mars 2010, CELF et ministre de la Culture et de la Communication, C-1/09, EU:C:2010:136, punkt 26. Domstolens dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen, C-505/14, EU:C:2015:742, punkt 21. Domstolens dom av den 3 mars 2020, Vodafone Magyarország, C-75/18, EU:C:2020:139, punkt 21.

(15) Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkterna 88–89. Domstolens dom av den 3 mars 2020, Vodafone Magyarország, C-75/18, ECLI:EU:C:2020:139, punkterna 22–23. Eftadomstolens dom av den 15 december 2016 i mål E-1/16, Synnøve Finden AS/Staten/Landbruks- og matdepartmentet, EFTA Ct Rep [2016], s. 931, punkt 48.

(16) I enlighet med artikel 1 c i del II i protokoll 3 definieras ”nytt stöd” som ”allt stöd, det vill säga stödprogram och individuellt stöd, som inte är befintligt stöd, inbegripet ändringar av befintligt stöd”. Denna bestämmelse, vilken har formulerats i allmänna ordalag, täcker inte bara ändringen i sig utan även det stöd som berörs av ändringen. Enligt artikel 1 b ii i del II i protokoll 3 avses med ”befintligt stöd” bland annat ”godkänt stöd, det vill säga stödprogram och individuellt stöd som har godkänts av Eftas övervakningsmyndighet eller, genom en gemensam överenskommelse i enlighet med artikel 1.2 tredje stycket i del I, av Eftastaterna”. Stöd med avseende på vilket ett beslut om godkännande har fattats vilket, efter en ändring som inte är förenlig med ett villkor som anges i detta beslut för att säkerställa nämnda besluts förenlighet med den inre marknaden, inte längre täcks av det beslut genom vilket det godkändes, kan följaktligen utgöra nytt stöd. Se domstolens dom av den 25 oktober 2017, C-467/15 P, kommissionen/Italien, EU:C:2017:799, punkterna 46 och 47. Se även avsnitt 4.2.2.2 i dessa riktlinjer.

(17) Kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse (EUT L 352, 24.12.2013, s. 1). Förordningen har införlivats med EES-avtalet i punkt 1 ea i bilaga XV genom gemensamma EES-kommitténs beslut nr 98/2014 av den 16 maj 2014 (EUT L 310, 30.10.2014, s. 65, och EES-supplementet nr 63, 30.10.2014, s. 56), kommissionens förordning (EU) nr 360/2012 av den 25 april 2012 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse som beviljas företag som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (EUT L 114, 26.4.2012, s. 8). Förordningen har införlivats med EES-avtalet i punkt 1 ha i bilaga XV genom gemensamma EES-kommitténs beslut nr 225/2012 av den 7 december 2012 (EUT L 81, 21.3.2013, s. 27, och EES-supplementet nr 18, 21.3.2013, s. 32).

(18) Dessa förordningar antas på grundval av rådets förordning (EU) 2015/1588 av den 13 juli 2015 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa slag av övergripande statligt stöd (EUT L 248, 24.9.2015, s. 1).

(19) Kommissionens förordning (EU) nr 651/2014 av den 17 juni 2014 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget, EUT L 187, 26.6.2014, s. 1. Förordningen har införlivats med EES-avtalet i punkt 1j i bilaga XV genom gemensamma EES-kommitténs beslut nr 152/2014 av den 27 juni 2014 (EUT L 342, 27.11.2014, s. 63, och EES-supplement nr 71, 27.11.2014, s. 61).

(20) Enligt artikel 109 i EUF-fördraget får Europeiska unionens råd anta förordningar för tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget och fastställa vilka kategorier av stöd som är undantagna från anmälningsskyldigheten. Enligt vad som föreskrivs i artikel 108.4 i EUF-fördraget får kommissionen därefter anta förordningar om de kategorier av statligt stöd som rådet har fastställt i enlighet med artikel 109 i EUF-fördraget.

(21) Kommissionens beslut 2012/21/EU av den 20 december 2011 om tillämpningen av artikel 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på statligt stöd i form av ersättning för allmännyttiga tjänster som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (delgivet med nr K(2011) 9380) (EUT L 7, 11.1.2012, s. 3). Förordningen har införlivats med EES-avtalet i punkt 1h i bilaga XV genom gemensamma EES-kommitténs beslut nr 66/2012 av den 30 mars 2012 (EUT L 2017, 2.8.2012, s. 46, och EES-supplement nr 43, 2.8.2012, s. 56).

(22) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg (EUT L 315, 3.12.2007, s. 1). Förordningen har införlivats med EES-avtalet i punkt 4a i bilaga XIII genom gemensamma EES-kommitténs beslut nr 85/2008 av den 4 juli 2008 (EUT L 280, 23.10.2008, s. 20, och EES-supplement nr 64, 23.10.2008, s. 13).

(*) Artikel 106.2 i EUF-fördraget motsvarar artikel 59.2 i EES-avtalet.

(**) Artikel 93 i EUF-fördraget motsvarar artikel 49 i EES-avtalet.

(23) EUT C 202, 7.6.2016, s. 13.

(24) Domstolens dom av den 22 oktober 2002, Roquette Frères, C-94/00, EU:C:2002:603, punkt 31 och Eftadomstolens dom av den 28 september 2012 i mål E-18/11 Irish Bank Resolution Corporation Ltd/Kaupċing hf EFTA Ct. R. [2012] 592, punkterna 58 och 123.

(25) Domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, EU:C:1996:285, punkt 50, Domstolens dom av den 28 februari 1991, Delimitis/Henninger Bräu, C-234/89, EU:C:1991:91, punkt 53.

(26) Domstolens dom av den 11 september 2014, kommissionen/Tyskland, C-527/12, EU:C:2014:2193, punkt 56. Domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, EU:C:2013:755, punkt 41 och Eftadomstolens dom av den 17 oktober 2014 i mål E-28/13 LBI hf/Merril Lynch Int Ltd, EFTA Ct. R. [2014] 970, punkt 40.

(27) Domstolens dom av den 21 september 1983, Deutsche Milchkontor GmbH, C-205/82, EU:C:1983:233, punkterna 22–23, domstolens dom av den 13 juni 2002, Nederländerna/kommissionen, C-382/99, EU:C:2002:363, punkt 90, domstolens dom av den 11 september 2014, kommissionen/Tyskland, C-527/12, EU:C:2014:2193, punkterna 39–42, domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, EU:C:2019:51, punkt 72, domstolens dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen, C-505/14, EU:C:2015:742, punkterna 40–41, domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, EU:C:2019:172, punkt 135.

(28) Iakttagandet av effektivitetsprincipen ska bedömas genom en analys av de särskilda dragen i den bestämmelsen och dess roll i det aktuella förfarandet. Se i detta avseende domstolens dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen, C-505/14, EU:C:2015:742, punkt 40. Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, EU:C:2019:172, punkterna 138–140. Eftadomstolens dom av den 17 september 2018 i mål E-10/17, Nye Kystlink AS/Color Group AS och Color Line AS, Efta Ct. Rep. [2018], s. 292, punkterna 73–75 och 110–111 samt nämnda rättspraxis.

(29) De tillämpliga nationella förfarandereglernas överensstämmelse med principerna om likvärdighet och effektivitet kan dock avse alla andra aspekter av den nationella lagstiftningen, däribland exempelvis kostnaderna i samband med privat genomdrivande av statligt stöd vid nationella domstolar.

(30) Domstolens dom av den 13 januari 2005, Streekgewest, C-174/02, EU:C:2005:10, punkt 18 och Eftadomstolens dom av den 13 juni 2013 i mål E-11/12, Beatrix Koch, Dipl. Kfm. Lothar Hummel och Stefan Muller/Swiss Life AG, Efta Ct. R. [2013] s. 272, punkt 117.

(31) I Rumänien har till exempel varje person som påverkas av en olaglig statlig stödåtgärd talerätt i domstol. Se bilaga 3: Landsrapporter i Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, s. 404. I Lettland grundar sig dessutom talerätten direkt på artikel 108.3 i EUF-fördraget, och nationella domstolar kan således stödja sig på definitionen av berörd part i procedurförordningen för att avgöra huruvida en person har talerätt i ett mål. Se bilaga 3: Landsrapporter i Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, s. 300.

(32) Det hänvisas exempelvis till fall där det olagliga stödet finansieras genom en avgift som käranden är skyldig att betala. Det förhåller sig emellertid annorlunda när tvisten inte avser en ansökan om undantag från den omtvistade skatten, utan lagenligheten av bestämmelserna om denna skatt. Se i detta avseende domstolens dom av den 3 mars 2020, Vodafone Magyarország, C-75/18, EU:C:2020:139, punkt 25 och domstolens dom av den 26 april 2018, ANGED, C-233/16, EU:C:2018:280, punkt 26.

(33) Domstolens dom av den 13 januari 2005, Streekgewest, C-174/02, EU:C:2005:10, punkt 19.

(34) Domstolens dom av den 10 november 2016, DTS Distribuidora de Televisión Digital/kommissionen, C-449/14 P, EU:C:2016:848, punkterna 81–82, domstolens dom av den 21 december 2016, kommissionen/Aer Lingus, C-164/15 P, EU:C:2016:990, punkt 121, domstolens dom av den 3 mars 2020, Vodafone Magyarország, C-75/18, EU:C:2020:139, punkterna 24–28.

(35) Domstolens dom av den 15 juni 2006, Air Liquide Industries Belgium, C-393/04, EU:C:2006:403, punkt 45.

(36) […].

(37) […].

(38) Domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, EU:C:2019:51, punkt 72.

(39) Irland har till exempel gett högsta domstolens avdelning med ansvar för konkurrensförteckningen exklusiv behörighet att pröva konkurrenslagstiftningstvister, inbegripet ärenden om statligt stöd. I Italien har förvaltningsdomstolarna i landet dessutom fått nästan exklusiv behörighet att pröva mål om offentlig och privat genomdrivande av reglerna om statligt stöd från och med den 19 januari 2013. Tvistemålsdomstolarna har behållit sin behörighet när det gäller vissa typer av mål och talan. Se bilaga 3: Landsrapporter i Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, s. 253 och 263–264. Se även Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), s. 103–104.

(40) I de flesta EU-medlemsstater är förvaltningsdomstolarna behöriga när käranden överklagar en rättsakt från en offentlig myndighet, såsom ett beslut om återkrav eller beviljande av stöd, medan tvistemålsdomstolar är behöriga i frågor som rör återkrav av statligt stöd i samband med insolvensförfaranden eller beviljande av skadestånd. Se Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, s. 64. I Norge och på Island finns det inga specialdomstolar, de nationella domstolarna handlägger alla frågor. I Liechtenstein är de nationella domstolarna behöriga att upphäva eller förklara det avtal eller den lag som stödet beviljades för ogiltigt med retroaktiv verkan. Den myndighet som beviljar ett stöd kan ändra sitt eget beslut eller kräva att olagligt statligt stöd ska återkrävas på grund av ett negativt beslut från övervakningsmyndigheten, och tillsynsklagomål kan lämnas in till en nationell myndighet.

(41) Domstolens dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen, C-505/14, EU:C:2015:742, punkt 38.

(42) Domstolens dom av den 3 september 2009, Fallimento Olimpiclub, C-2/08, EU:C:2009:506, punkt 24. Domstolens dom av den 10 juli 2014, Impresa Pizzarotti, C-213/13, EU:C:2014:2067, punkt 54, domstolens dom av den 4 maj 2020, Telecom Italia, C-34/19, EU:C:2020:148, punkt 58.

(43) […].

(*) Eftadomstolens dom av den 22 februari 2022 i mål E-1/01, Hörður Einarsson/den isländska staten, EFTA Ct. R. [2002] 1, punkterna 52–53.

(44) Domstolens dom av den 18 juli 2007, Lucchini, C-119/05, EU:C:2007:434, punkterna 60 och 61.

(45) Domstolens dom av den 18 juli 2007, Lucchini, C-119/05, ECLI:EU:C:2007:434, punkterna 61–63. Domstolens dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen, C-505/14, EU:C:2015:742, punkt 44. Domstolens dom av den 4 mars 2020, Buonotourist/kommissionen, C-586/18 P, EU:C:2020:152, punkterna 92–96. Domstolens dom av den 4 mars 2020, CSTP Azienda della Mobilità/kommissionen, C-587/18 P, EU:C:2020:150, punkterna 92–96. Domstolens dom av den 3 september 2009, Fallimento Olimpiclub, C-2/08, EU:C:2009:506, punkterna 22–25.

(46) ”En nationell bestämmelse som förhindrar den nationella domstolen från att beakta samtliga följder av ett åsidosättande av artikel 108.3 [artikel 1.3 i del I i protokoll 3] i tredje meningen i FUEF – på grund av ett nationellt domstolsavgörande som har rättskraft, vilket meddelats i ett mål som inte rör samma sak och vari frågan huruvida de aktuella åtgärderna utgör statligt stöd inte har prövats – inte ska anses vara förenlig med effektivitetsprincipen”, domstolens dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen, C-505/14, EU:C:2015:742, punkt 45.

(47) Domstolens dom av den 4 mars 2020, Buonotourist/kommissionen, C-586/18 P, EU:C:2020:152, punkterna 92–96.

(48) Domstolens dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen, C-505/14, EU:C:2015:742, punkterna 30, 42 och 43.

(49) Domstolens dom av den 3 mars 2020, Vodafone Magyarország, C-75/18, EU:C:2020:139, punkt 19.

(50) Domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, EU:C:2013:755, punkterna 25–26. Domstolens dom av den 18 maj 2017, Fondul Proprietatea, C-150/16, EU:C:2017:388, punkt 40. Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 84.

(51) […]. Riktlinjerna om begreppet statligt stöd som avses i artikel 61.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EUT L 342, 21.12.2017, s. 35 och EES-supplement nr 82, 21.12.2017, s. 1).

(52) Domstolens dom av den 4 mars 2020, Buonotourist/kommissionen, C-586/18 P, EU:C:2020:152, punkterna 90.

(53) Se artiklarna 4 och 7 i del II i protokoll 3.

(54) Domstolens dom av den 19 juli 2016, Kotnik m.fl., C-526/14, EU:C:2016:570, punkt 37.

(55) Beslut om att inte göra invändningar, artikel 4.3 i del II i protokoll 3.

(56) Se begreppen ”positivt beslut” och ”negativt beslut” i artikel 7.3 respektive artikel 7.5 i del II i protokoll 3.

(57) Se artikel 4.3 och 4.4 i del II i protokoll 3.

(58) Se domstolens dom av den 4 mars 2020, Buonotourist/kommissionen, C-586/18 P, EU:C:2020:152, punkterna 93–94: ”Utövandet av en sådan befogenhet innebär att kommissionen, med stöd av artikel 108 i EUF-fördraget, kan pröva huruvida en åtgärd utgör ett statligt stöd som borde ha anmälts till den, i enlighet med artikel punkt 3 i den artikeln, i en situation där myndigheterna i en medlemsstat har ansett att åtgärden inte uppfyllde villkoren i artikel 107.1 i EUF-fördraget. Detta gäller även när dessa myndigheter i detta avseende har rättat sig efter en nationell domstols bedömning. Denna slutsats påverkas inte av att nämnda domstol har meddelat ett avgörande som vunnit laga kraft. Det ska nämligen framhållas att regeln om kommissionens exklusiva behörighet är bindande i den nationella rättsordningen på grund av principen om unionsrättens företräde.”

(59) Domstolens dom av den 15 september 2016, PGE, C-574/14, EU:C:2016:686, punkterna 33, 36 och 37.

(60) Domstolens dom av den 4 mars 2020, Buonotourist/kommissionen, C-586/18 P, ECLI:EU:C:2020:152, punkterna 92–96. Domstolens dom av den 4 mars 2020, CSTP Azienda della Mobilità/kommissionen, C-587/18 P, EU:C:2020:150, punkterna 92–96.

(61) Domstolens dom av den 14 februari 1990, Frankrike/kommissionen (”Boussac”), C-301/87, EU:C:1990:67, punkterna 9–22. Detta utesluter inte möjligheten för övervakningsmyndigheten att utfärda ett föreläggande om återkrav innan den har slutfört förenlighetsbedömningen, i särskilda fall enligt artikel 11.1 i del II i protokoll 3.

(62) Domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, EU:C:2019:51, punkt 66. Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, EU:C:2019:172, punkt 110. I båda fallen hänvisade domstolen till den (reviderade) procedurförordningen, som, i den mån den innehåller förfaranderegler som är tillämpliga på alla administrativa förfaranden i fråga om statligt stöd som är under behandling vid kommissionen, kodifierar och förstärker kommissionens praxis vid granskningen av statligt stöd. Den reviderade procedurförordningen (förordning (EU) 2105/1589) är ännu inte införlivad med EES-avtalet.

(63) Domstolens dom av den 7 mars 2002, Italien/kommissionen, C-310/99, EU:C:2002:143, punkt 99.

(64) Se artikel 14.1 i del II i protokoll 3.

(65) Se artikel 15.1 i del II i protokoll 3.

(66) Domstolens dom av den 14 februari 1990, Frankrike/kommissionen, C-301/87, EU:C:1990:67, punkterna 19–20. Domstolens dom av den 21 mars 1991, Italien/kommissionen, C-303/88, EU:C:1991:136, punkt 46. Om medlemsstaten underlåter att följa ett föreläggande om att avbryta utbetalningen av stöd eller ett föreläggande om återkrav har övervakningsmyndigheten, när den prövar ärendet i sak, rätt att väcka talan direkt vid Efta-domstolen genom att begära att domstolen ska fastställa att underlåtenheten utgör ett åsidosättande av EES-avtalet, i enlighet med artikel 12 i procedurförordningen.

(67) Se artikel 11.1 och 11.2 i del II i protokoll 3.

(68) Domstolens dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-199/06, EU:C:2008:79, punkt 38. Domstolens dom av den 21 november 1991, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires m.fl./Frankrike, C-354/90, EU:C:1991:440, punkterna 11–12.

(69) Domstolens dom av den 11 december 1973, Lorenz GmbH/Förbundsrepubliken Tyskland m.fl., C-120/73, EU:C:1973:152, punkt 8, domstolens dom av den 21 november 1991, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires m.fl./Frankrike, C-354/90, EU:C:1991:440, punkt 11, domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, EU:C:1996:285, punkt 39.

(70) För de nationella domstolarnas roll vid offentligt genomdrivande av statligt stöd, se tillkännagivandet om återkrav (EUT C 247, 23.7.2019, s. 1). Övervakningsmyndigheten antar riktlinjer för tolkning och tillämpning av reglerna om statligt stöd, antingen i form av en version för Eftastaterna i EES av det relevanta instrumentet från Europeiska kommissionen eller genom att avstå från detta instrument. Europeiska kommissionen har antagit ett tillkännagivande om återkrav av olagligt och oförenligt statligt stöd, EUT C 247, 23.7.2019, s. 1, som ersatte 2007 års tillkännagivande om återkrav, EUT C 272, 15.11.2007, s. 4. Tillkännagivandet om återkrav av olagligt och oförenligt statligt stöd följer i viss utsträckning rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, EUT L 248, 24.9.2015, s. 9, ”procedurförordningen”, som ännu inte har införlivats med EES-avtalet. Av den anledningen. Övervakningsmyndigheten har inte kunnat anta någon meningsfull EES-Efta-version av tillkännagivandet om återkrav och olagligt och oförenligt statligt stöd och hänvisar därför till sitt gällande tillkännagivande om återkrav från 2008, som finns tillgängligt här, EUT L 105, 21.4.2011, s. 32.

(71) Se även tribunalens dom av den 20 juni 2019, A&O hostel and hotel Berlin/kommissionen, T-578/17, EU:T:2019:437, punkt 72.

(72) Se i detta avseende domstolens dom av den 22 mars 1977, Steineke e Weinlig, 78/76, EU:C:1977:52, punkt 14.

(73) Domstolens dom av den 4 mars 2020, CSTP Azienda della Mobilità/kommissionen, C-587/18 P, EU:C:2020:150, punkterna 92–93. Domstolens dom av den 4 mars 2020, Buonotourist/kommissionen, C-586/18 P, EU:C:2020:152, punkterna 96.

(74) Domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, EU:C:2013:755, punkt 41.

(75) Domstolens dom av den 22 oktober 1987, Foto-Frost/Hauptzollamt Lübeck-Ost, C-314/85, EU:C:1987:452, punkt 20.

(76) Domstolens dom av den 21 februari 1991, Zuckerfabrik Süderdithmarschen och Zuckerfabrik Soest/Hauptzollamt Itzehoe och Hauptzollamt Paderborn, C-143/88 och C-92/89, EU:C:1991:65, punkt 23, Domstolens dom av den 9 november 1995, Atlanta Fruchthandelsgesellschaft m.fl. (I)/Bundesamt für Ernährung und Forstwirtschaft, C-465/93 P, EU:C:1995:369, punkt 51. Domstolens dom av den 18 juli 2007, Lucchini, C-119/05, EU:C:2007:434, punkt 53.

(77) […] Enligt artikel 34 i övervakningsavtalet ska Efta-domstolen vara behörig att avge ett rådgivande yttrande om tolkningen av EES-avtalet. När en sådan fråga uppkommer vid en domstol i en Eftastat i EES får den domstolen, om den anser att det är nödvändigt för att döma i saken, begära att Efta-domstolen meddelar ett yttrande.

(78) Domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, EU:C:1996:285, punkt 50–51. Domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, EU:C:2013:755, punkt 44.

(79) Domstolens dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-199/06, EU:C:2008:79, punkt 40. Domstolens dom av den 19 mars 2015, OTP Bank, C-672/13, EU:C:2015:185, punkt 76. Domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, EU:C:2019:51, punkt 59.

(80) Domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, EU:C:2013:755, punkt 30. Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 89. Domstolens dom av den 3 mars 2020, Vodafone Magyarország, C-75/18, EU:C:2020:139, punkt 23. Domstolens dom av den 13 december 2018, Rittinger m.fl., C-492/17, EU:C:2018:1019, punkt 42.

(81) Domstolens dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-199/06, EU:C:2008:79, punkt 52–55. Den nationella domstolen kan inom ramen för sin nationella rätt dessutom i förekommande fall förordna om återkrav av det rättsstridiga stödet, utan att detta inverkar på EES-statens rätt att vid en senare tidpunkt ånyo verkställa stödet. Nämnda domstol kan också komma att bifalla en talan om ersättning för skada som orsakats av att stödet är rättsstridigt (ibid, punkt 53).

(82) Se i detta avseende domstolens dom av den 19 december 2019, Arriva Italia m.fl., C-385/18, EU:C:2019:1121, punkt 85.

(83) Domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, EU:C:2013:755, punkterna 37–40,

(84) Ibid, punkt 38.

(85) Ibid, punkterna 41–43.

(86) Domstolens dom av den 11 mars 2010, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-1/09, EU:C:2010:136, punkt 31 ff. Domstolens beslut av den 4 april 2014, Flughafen Lübeck, C-27/13, EU:C:2014:240, punkt 30.

(87) Dvs. ett beslut om att avsluta det formella granskningsförfarandet på grundval av artikel 7 i del II i protokoll 3.

(88) Se i detta avseende domstolens dom av den 12 november 1998, Spanien/kommissionen, C-415/96, EU:C:1998:533, punkt 31. Domstolens dom av den 3 oktober 2000, Industrie des poudres sphériques/rådet, C-458/98 P, EU:C:2000:531, punkt 82. Domstolens dom av den 9 juli 2008, Alitalia/kommissionen, T-301/01, EU:T:2008:262, punkterna 99 och 142.

(89) Domstolens dom av den 22 mars 1977, Steinike & Weinlig, C-78/76, EU:C:1977:52, punkt 14. Domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, EU:C:1996:285, punkt 49. Domstolens dom av den 21 november 1991, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires m.fl./Frankrike, C-354/90, EU:C:1991:440, punkterna 10. Domstolens dom av den 18 juli 2007, Lucchini, C-119/05, EU:C:2007:434, punkt 50. Domstolens dom av den 5 oktober 2006, Transalpine Ölleitung in Österreich, C-368/04, EU:C:2006:644, punkt 39.

(90) EUT C 262, 19.7.2016, s. 1.

(91) Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, EU:C:2019:172, punkterna 90–92.

(92) Se ovan, punkt 101. Domstolens dom av den 29 juli 2019, BMW/kommissionen, C-654/17 P, EU:C:2019:634, punkt 151.

(93) Domstolens dom av den 29 juli 2019, BMW/kommissionen, C-654/17 P, EU:C:2019:634, punkterna 132 och 133. Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, EU:C:2019:172, punkt 67.

(94) Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, EU:C:2019:172, punkt 60. I detta avseende har domstolen klargjort att kriterierna för tillämpning av undantaget måste vara tydliga och lätta att tillämpa, och de nationella domstolarnas kontroll av dem bör inte kräva komplicerade ekonomiska bedömningar från fall till fall (ibid, punkterna 61 och 68).

(95) Domstolens dom av den 15 december 2005, Unicredito Italiano, C-148/04, EU:C:2005:774, punkt 104. Domstolens dom av den 19 mars 2015, OTP Bank, C-672/13, EU:C:2015:185, punkt 77. Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, EU:C:2019:172, punkt 104.

(96) Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, EU:C:2019:172, punkt 101. Domstolens dom av den 29 juli 2019, BMW/kommissionen, C-654/17 P, EU:C:2019:634, punkt 151.

(97) Artiklarna 1 b och 15.3 i del II i protokoll 3.

(98) Domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, EU:C:2019:51, punkt 66. Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, EU:C:2019:172, punkt 110. Till exempel fastställs det i artikel 15.1 i del II i protokoll 3 att övervakningsmyndighetens befogenheter att återkräva stöd omfattas av en preskriptionstid på tio år, och i punkt 3 i den artikeln, där det föreskrivs att ”allt stöd för vilket preskriptionstiden har löpt ut ska anses vara befintligt stöd” och där fastställs inte någon allmän princip som är tillämplig på nationella domstolar (se punkt 82 nedan).

(99) Domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, EU:C:2013:755, punkt 43. Domstolens dom av den 21 december 2016, kommissionen/Hansestadt Lübeck, C-524/14 P, EU:C:2016:971, punkt 29,

(100) Domstolens dom av den 3 mars 2020, Vodafone Magyarország, C-75/18, EU:C:2020:139, punkt 23. Domstolens dom av den 19 december 2019, Arriva Italia m.fl., C-385/18, EU:C:2019:1121, punkt 84.

(101) Se domstolens dom av den 8 december 2011, Residex Capital IV, C-275/10, EU:C:2011:814, punkterna 44–47.

(102) Domstolens dom av den 21 juli 2005, Xunta de Galicia, C-71/04, EU:C:2005:493, punkt 49. Domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, EU:C:1996:285, punkterna 40 och 68. Domstolens dom av den 21 november 1991, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires m.fl./Frankrike, C-354/90, EU:C:1991:440, punkt 12. Domstolens dom av den 8 december 2011, Residex Capital IV, C-275/10, EU:C:2011:814, punkterna 43–47.

(103) Domstolens dom av den 21 december 2016, kommissionen/Aer Lingus, C-164/15 P och C-165/15 P, EU:C:2016:990, punkt 116. Domstolens dom av den 19 mars 2015, OTP Bank, C-672/13, EU:C:2015:185, punkt 70. Se domstolens dom av den 8 december 2011, Residex Capital IV, C-275/10, EU:C:2011:814, punkt 33. Efta-domstolens dom av den 8 april 2013, Hurtigruten ASA, Konungariket Norge mot Eftas övervakningsmyndighet, mål E-10/11, E-11/11, Efta Ct. Rep. [2012], s. 758, punkterna 283 och 284. Eftadomstolens dom av den 21 juli 2005, Fesil ASA och Finnfjord Smelteverk AS (mål E-5/04), Prosessindustriens Landsforening m.fl. (mål E-6/04), Konungariket Norge (mål E-7/04)/Eftas övervakningsmyndighet, Efta [2005] Ct. Rep. s. 117, punkt 178. Eftadomstolens dom av den 29 juli 2016, Eftas övervakningsmyndighet/Island, mål E-25/15, Eftadomstolens rapport [2016], s. 631, punkt 43.

(104) Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 132. Domstolens dom av den 8 december 2011, Residex Capital IV, C-275/10, ECLI:EU:C:2011:814, punkterna 39.

(105) […].

(106) Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, EU:C:2019:172, punkt 134.

(107) Domstolens dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-199/06, EU:C:2008:79, punkt 63.

(108) Ibid, punkt 68.

(109) Kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av den 21 april 2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget, EUT L 140, 30.4.2004, s. 1. Förordningen har införlivats med EES-avtalet i punkt 2 i bilaga II genom gemensamma EES-kommitténs beslut nr 123/2005 av den 30 september 2005 (EUT L 339, 22.12.2005, s. 32, och EES-supplement nr 66, 22.12.2005, s. 18).

(110) Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, EU:C:2019:172, punkt 141.

(111) Domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, EU:C:2019:51, punkt 61.

(112) Ibid, punkterna 71–75.

(113) Domstolens dom av den 20 mars 1997, Land Rheinland-Pfalz/Alcan Deutschland, C-24/95, EU:C:1997:163, punkterna 34–37. Domstolens dom av den 29 mars 2012, kommissionen/Italien, C-243/10, EU:C:2012:182, punkt 35. Domstolens dom av den 30 april 2020, Nelson Antunes da Cunha, C-627/18, EU:C:2020:321, punkt 60.

(114) Domstolens dom av den 21 november 1991, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires m.fl./Frankrike, C-354/90, EU:C:1991:440, punkt 12. Domstolens dom av den 21 december 2016, kommissionen/Hansestadt Lübeck, C-524/14 P, EU:C:2016:971, punkt 29. Domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, EU:C:1996:285, punkt 52. Domstolens dom av den 5 oktober 2006, Transalpine Ölleitung in Österreich, C-368/04, EU:C:2006:644, punkt 46.

(115) Domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, EU:C:1996:285, punkt 52. Domstolens dom av den 5 oktober 2006, Transalpine Ölleitung in Österreich, C-368/04, EU:C:2006:644, punkt 46.

(116) Ett intressant franskt domstolsbeslut efter ett negativt beslut från kommissionen rapporterades i tillämpningsstudien enligt följande: För att kompensera för den automatiska suspensiva verkan av ett överklagande av beslutet om återkrav ålade den nationella domstolen stödmottagaren att betala in de belopp som skulle betalas på ett spärrat konto. Domstolen har därvid använt sig av en bestämmelse i fransk rätt enligt vilken en provisorisk betalning är möjlig i fall där betalningsskyldigheten inte på allvar kan ifrågasättas. Se bilaga 3: Landsrapporter i Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, s. 156, sammanfattning av målet FR8: Cour administrative d’appel de Bordeaux, 10 december 2015.

(117) Domstolens dom av den 26 oktober 2016, DEI och kommissionen/Alouminion tis Ellados, C-590/14 P, EU:C:2016:797, punkt 101. Tillämpningsstudien avslöjade att det inte finns någon praxis för interimistiska åtgärder i Eftastaterna i EES.

(118) Nationella domstolar kan också välja att vidta interimistiska åtgärder i väntan på ett yttrande eller information från övervakningsmyndigheten, eller en dom från en högre nationell domstol eller från Efta-domstolarna.

(119) Domstolens dom av den 11 mars 2010, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-1/09, EU:C:2010:136, punkt 36. Tribunalens beslut av den 3 mars 2015, Gemeente Nijmegen/kommissionen, T-251/13, EU:T:2015:142, punkt 45.

(120) Domstolens dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-199/06, EU:C:2008:79, punkt 55. Domstolens dom av den 5 oktober 2006, Transalpine Ölleitung in Österreich, C-368/04, EU:C:2006:644, punkt 56. Domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, EU:C:1996:285, punkt 75. Domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, EU:C:2019:51, punkt 56.

(121) […].

(122) […].

(123) Domstolens dom av den 13 juni 2006, Traghetti del Mediterraneo, C-173/03, EU:C:2006:391, punkt 41. […].

(124) […]. Efta-domstolens domar av den 10 december 1998 i mål E-9/97, Erla María Sveinbjörnsdóttir Efta Ct. R. [1998], s. 95, punkterna 62–63, av den 30 maj 2002 i mål E-4/01, Karl K.Karlsson/den isländska staten [2002] Efta Ct. R. 240, punkt 25, av den 20 juni 2008 i mål E-8/07, Celina Ngyen/Staten/Justis-og Politidepartementet [2008], Efta Ct. R. 224, punkt 31 och av den 11 december 2012 i mål E-2/12 HOB vín ehf./Áfengis-og tóbaksverslun ríkisins [2012] Efta Ct. R. 1092, punkt 119.

(125) Domstolens dom av den 13 juni 2006, Traghetti del Mediterraneo, C-173/03, EU:C:2006:391, punkt 45 och Eftadomstolens dom av den 10 december 1998 i mål E-9/97, Erla María Sveinbjörnsdóttir, EFTA Ct. R. [1998] s. 95, punkt 66.

(126) Domstolens dom av den 21 november 1991, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires m.fl./Frankrike, C-354/90, ECLI:EU:C:1991:440, punkterna 12–14. Domstolens dom av den 21 oktober 2003, van Calster och Cleeren, C-261/01 och C-262/01, EU:C:2003:571, punkt 53. Domstolens dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-199/06, EU:C:2008:79, punkt 38.

(127) I vissa fall har EES-domstolarna emellertid ansett att de nationella domstolarna måste beakta flera omständigheter för att avgöra huruvida en enda EES-stats överträdelse av EES-rätten utgör en tillräckligt klar överträdelse, till exempel omständigheter som den berörda överträdelsens ursäktlighet eller den omständigheten att en EES-institutions ståndpunkt kan ha bidragit till denna överträdelse. Se i detta avseende domstolens dom av den 25 januari 2007, Robins m.fl., C-278/05, EU:C:2007:56, punkt 71. Domstolens dom av den 4 juli 2000, Haim, C-424/97, ECLI:EU:C:2000:357, punkt 38. Domstolens dom av den 23 maj 1996, The Queen/Ministry of Agriculture, Fisheries and Food, ex parte Hedley Lomas (Irland), C-5/94, EU:C:1996:205, punkt 28.

(128) I vissa fall godtog dock de nationella domstolarna principen om statens ansvar. Se i detta avseende förvaltningsrätten i Marseille, CTC/Corsica Ferries France av den 12 februari 2018. Rapport d’expertise, CTC/Corsica Ferries France, den 28 februari 2019, N/REF: 500060, Bilaga 3: Landsrapporter i Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, s. 152.

(129) Domstolens dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur/Bundesrepublik Deutschland och The Queen/Secretary of State for Transport, ex parte Factortame m.fl., C-46/93 och C-48/93, ECLI:EU:C:1991:428, punkterna 87 och 90.

(130) Ett intressant fall rapporterades i tillämpningsstudien, där en fransk förvaltningsdomstol, efter ett kommissionsbeslut om återkrav av oförenligt stöd, beslutade att bevilja ersättning för förlust av marknadsandelar till stödmottagarens främsta konkurrent. Appellationsdomstolen upphävde delvis den tidigare domen om beräkning av skadestånd och utsåg därför en oberoende expert som skulle beräkna det exakta ersättningsbeloppet. Experten bedömde antalet kunder som hade gått över från klaganden till stödmottagaren på grund av det oförenliga stödet och kvantifierade det inkomstbelopp som senare gått förlorat. En sådan kvantifiering är ofta komplex och beror på marknadens egenskaper och antalet konkurrenter. Se bilaga 3: Landsrapporter i Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, s. 152, sammanfattning av målet FR6: Tribunal administratif de Bastia, den 23 februari 2017. Se också appellationsdomstolen i Marseille, CTC/Corsica Ferries France, den 12 februari 2018. Rapport d’expertise, CTC/Corsica Ferries France, den 28 februari 2019, N/REF: 500060.

(131) Se avsnitt 2.2.

(132) Domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, EU:C:1996:285, punkt 44. Domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, EU:C:2019:51, punkterna 57–58.

(133) Domstolens dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-199/06, EU:C:2008:79, punkterna 53 och 55. Domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, ECLI:EU:C:2019:51, punkt 60.

(134) Domstolens dom av den 27 september 1988, Asteris m.fl./Grekland och EEG, C-106 till 120/87, ECLI:EU:C:1988:457, punkt 23. Domstolens dom av den 21 december 2016, kommissionen/Aer Lingus, C-164/15 P och C-165/15 P, EU:C:2016:990, punkt 72.

(135) Se kommissionens beslut 2014/201/EU av den 2 oktober 2013 om ersättning till SIMET SpA för kollektivtrafik som tillhandahållits mellan 1987 och 2003 (statligt stöd SA.33037 (2012/C) Italien) (EUT L 2014, 114, s. 67), bekräftat på denna punkt genom tribunalens dom av den 3 mars 2016, Simet/kommissionen, T-15/14, EU:T:2016:124, punkterna 102–104. Se också kommissionens beslut (EU) 2015/1470 av den 30 mars 2015 om det statliga stöd SA.38517 (2014/C) (f.d. 2014/NN) som genomförts av Rumänien – Skiljedomen Micula/Rumänien av den 11 december 2013 (EUT L 232, 4.9.2015, s. 43), ogiltigförklarad genom en dom av tribunalen av den 18 juni 2019, European Food m.fl./kommissionen, T-624/15 EU:T:2019:423, granskas för närvarande av domstolen i mål C-638/19 P, kommissionen/European Food m.fl.

(136) Domstolens dom av den 5 oktober 2006, Transalpine Ölleitung in Österreich, C-368/04, EU:C:2006:644, punkt 57.

(137) Domstolens dom av den 29 juni 2004, kommissionen/rådet, C-110/02, EU:C:2004:395, punkt 43. Domstolens dom av den 18 juli 2007, Lucchini, C-119/05, EU:C:2007:434, punkterna 59–63. Domstolens dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen, C-505/14, EU:C:2015:742, punkt 42–44.

(138) Se också, i detta avseende, förslag till avgörande från generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer av den 28 april 2005 i de förenade målen C-346/03 och C-529/03 Atzeni m.fl., EU:C:2005:256, punkt 198.

(139) I stället omfattar rättspraxis i målet Asteris fall där sökanden endast begär ersättning (t.ex. ersättning för skada som orsakats olagligt av offentliga myndigheter) som en annan person i en liknande situation skulle ha rätt till i den EES-staten. I det senare fallet innebär inte enbart den omständigheten att svaranden är ett offentligt organ att den ersättning som en enskild skulle ha erhållit i en liknande situation, såsom i liknande tvister mellan två privata enheter, omvandlas till statligt stöd.

(140) Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, EU:C:2019:172, punkterna 98–104. Domstolens dom av den 15 december 2005, Unicredito Italiano, C-148/04, EU:C:2005:774, punkt 104. Domstolens dom av den 19 mars 2015, OTP Bank, C-672/13, EU:C:2015:185, punkt 77.

(141) Domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, EU:C:1996:285, punkterna 72–74.

(142) […].

(143) […].

(144) Domstolens beslut av den 6 december 1990, Zwartveld m.fl., C-2/88 Imm., EU:C:1990:440, punkterna 10 och 11. Tribunalens dom av den 18 september 1996, Postbank/kommissionen, T-353/94, EU:T:1996:119, punkt 93.

(145) […].

(146) Se domstolens dom av den 6 oktober 1982, CILFIT/Ministero della Sanità, C-283/81, EU:C:1982:335, punkterna 14–20. Domstolens dom av den 11 september 2008, Unión General de Trabajadores de La Rioja, C-428/06 till C-434/06, EU:C:2008:488, punkterna 42–43. Domstolens dom av den 28 juli 2016, Association France Nature Environnement, C-379/15, EU:C:2016:603, punkterna 47–50. Domstolens dom av den 15 september 2016, Lucchini, C-574/14, EU:C:2016:686, punkt 40. Domstolens dom av den 4 oktober 2018, kommissionen/Frankrike (Advance Payment), C-416/17, EU:C:2018:811, punkt 108 ff.

(147) En begäran om upplysningar eller ett yttrande har fördelen att den är mindre formalistisk, och kan alltid kompletteras med en begäran om ett rådgivande yttrande – se, i detta avseende, domstolens dom av den 28 oktober 2020, INAIL, C-608/19, EU:C:2020:865, där båda möjligheterna har utnyttjats.

(148) Domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, EU:C:2013:755, punkt 44. Domstolens dom av den 15 september 2016, Lucchini, C-574/14, EU:C:2016:686, punkt 40.

(149) […].

(*) De tre samarbetsformerna mellan Europeiska kommissionen och EU:s medlemsstater har nu kodifierats i artikel 29 i den reviderade procedurförordningen (2015/1589), som ännu inte har införlivats med EES-avtalet.

(**) Mål C-39/94, SFEI m.fl., punkt 50. Beslut av den 13 juli 1990 i mål C-2/88 Imm. Zwartveld m.fl. [1990], REG I-3365, punkterna 16–22. Mål C-234/89, Delimitis/Henninger Bräu [1991], REG I-935, punkt 53.

(***) Mål C-94/00, Roquette Frères, [2002] REG I-9011, punkt 31.

(150) […].

(151) När den begärande nationella domstolen har fått dessa upplysningar kan den begära regelbundna lägesrapporter.

(152) Tribunalens dom av den 18 september 1996, Postbank/kommissionen, T-353/94, EU:T:1996:119, punkt 64. Domstolens beslut av den 13 juli 1990, Zwartveld m.fl., C-2/88 Imm., EU:C:1990:315, punkterna 16–22.

(153) Domstolens dom av den 28 februari 1991, Delimitis/Henninger Bräu, C-234/89, EU:C:1991:91, punkt 53. Tribunalens dom av den 18 september 1996, Postbank/kommissionen, T-353/94, EU:T:1996:119, punkt 90.

(154) Tribunalens dom av den 18 september 1996, Postbank/kommissionen, T-353/94, EU:T:1996:119, punkt 93. Domstolens beslut av den 6 december 1990, Zwartveld m.fl., C-2/88 Imm., EU:C:1990:440, punkterna 10 och 11.

(155) Domstolens beslut av den 6 december 1990, Zwartveld m.fl., C-2/88 Imm., EU:C:1990:440, punkt 11. Domstolens dom av den 26 november 2002, First och Franex, C-275/00, EU:C:2002:711, punkt 49. Tribunalens dom av den 18 september 1996, Postbank/kommissionen, T-353/94, EU:T:1996:119, punkt 93.

(156) Detta kan t.ex. gälla vissa typer av upplysningar som lämnats in av en privatperson, eller om upplysningar som lämnats in av en Eftastat i EES begärs av en domstol i en annan medlemsstat.

(157) […].

(158) Se avsnitt 5.1.2.

(159) Domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, EU:C:1996:285, punkt 50.

(160) Se i detta avseende domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, EU:C:1996:285, punkterna 68–71.

(161) Domstolens dom av den 4 mars 2020, CSTP Azienda della Mobilità/kommissionen, C-587/18 P, EU:C:2020:150, punkt 90. Domstolens dom av den 19 juli 2007, Lucchini, C-119/05, ECLI:EU:C:2007:434, punkterna 50–52.

(162) Se ovan avsnitt 4.2.3.3.

(163) […].

(164) […].

(165) Domstolens dom av den 11 september 2014, kommissionen/Tyskland, C-527/12, ECLI:EU:C:2014:2193, punkt 56.

(166) […]. Övervakningsmyndigheten antar riktlinjer för tolkning och tillämpning av reglerna om statligt stöd, antingen i form av en version för Eftastaterna i EES av det relevanta instrumentet från Europeiska kommissionen eller genom att avstå från detta instrument. Europeiska kommissionen har antagit ett tillkännagivande om återkrav av olagligt och oförenligt statligt stöd, EUT C 247, 23.7.2019, s. 1, som ersatte 2007 års tillkännagivande om återkrav, EUT C 272, 15.11.2007, s. 4. Tillkännagivandet om återkrav av olagligt och oförenligt statligt stöd följer i viss utsträckning rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, EUT L 248, 24.9.2015, s. 9, ”procedurförordningen”, som ännu inte har införlivats med EES-avtalet. Av den anledningen. Övervakningsmyndigheten har inte kunnat anta någon meningsfull version för Eftastaterna i EES av tillkännagivandet om återkrav och olagligt och oförenligt statligt stöd och hänvisar därför till sitt gällande tillkännagivande om återkrav från 2008, som finns tillgängligt här, EUT L 105, 21.4.2011, s. 32.

(167) Domstolens dom av den 5 oktober 2006, Transalpine Ölleitung in Österreich, C-368/04, EU:C:2006:644, punkt 38. Domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, EU:C:2013:755, punkt 28.

(168) Domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, EU:C:2019:51, punkt 66. Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, EU:C:2019:172, punkt 110.

(169) Huruvida den nationella domstolen meddelar sin dom inom ramen för ett interimistiskt förfarande eller ett förfarande i sak saknar betydelse, eftersom domen i båda fallen kan påverka stödåtgärden, även om det endast är tillfälligt.

(170) Domstolens dom av den 26 oktober 2016, DEI och kommissionen/Alouminion tis Ellados, C-590/14 P, EU:C:2016:797, punkterna 107 och 108.

(171) Om övervakningsmyndigheten anser att en Eftastat i EES har underlåtit att fullgöra de skyldigheter som fastställs i en dom enligt artikel 31.2 i övervakningsavtalet får övervakningsmyndigheten hänskjuta ärendet till Efta-domstolen.

(172) Domstolens dom av den 21 november 1991, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires m.fl./Frankrike, C-354/90, EU:C:1991:440, punkt 12. Domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, EU:C:1996:285, punkt 70.

(173) Domstolens dom av den 30 september 2003, Köbler, C-224/01, EU:C:2003:513, punkt 50.