(1)

Genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/879 (4) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/877 (5) ändrades ramen för det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder (MREL-kravet) som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (6) och i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 (7), som är tillämpligt på kreditinstitut och värdepappersföretag (institut) som är etablerade i unionen samt på alla andra enheter som omfattas av direktiv 2014/59/EU eller förordning (EU) nr 806/2014 (enheter). Dessa ändringar föreskrev att det interna MREL-kravet, dvs. det MREL-krav som är tillämpligt på institut och enheter som är dotterföretag till resolutionsenheter men som själva inte är resolutionsenheter, får uppfyllas av dessa institut och enheter med hjälp av instrument som emitterats till och köpts av resolutionsenheten, antingen direkt eller indirekt genom andra enheter i samma resolutionsgrupp.

(2)

Unionens ram för MREL-kravet ändrades ytterligare genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2036 (8), genom vilken särskilda avdragsregler infördes när det gäller en indirekt teckning av instrument som är kvalificerade för att uppfylla det interna MREL-kravet. Genom den förordningen infördes i direktiv 2014/59/EU ett krav på att kommissionen ska se över effekterna av den indirekta teckningen av instrument som är kvalificerade för att uppfylla MREL-kravet på lika villkor mellan olika typer av bankkoncernstrukturer, inbegripet när bankkoncerner har ett rörelsedrivande företag mellan det holdingbolag som identifierats som en resolutionsenhet och dess dotterföretag. Kommissionen gavs i uppdrag att bedöma huruvida enheter som själva inte är resolutionsenheter bör tillåtas att uppfylla MREL-kravet på konsoliderad basis. Vidare gavs kommissionen i uppdrag att utvärdera behandlingen, enligt de regler som styr MREL-kravet, av enheter vars resolutionsplan föreskriver att dessa enheter ska avvecklas enligt normala insolvensförfaranden. Slutligen gavs kommissionen i uppdrag att utvärdera lämpligheten i att begränsa det avdragsbelopp som krävs enligt artikel 72e.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (9). De nya bestämmelserna bör därför respektera principerna i det ursprungliga översynsmandat som Europaparlamentet och rådet gav kommissionen för att säkerställa proportionalitet och lika villkor för olika typer av bankkoncernstrukturer.

(3)

Den översyn som kommissionen genomförde visade att det skulle vara lämpligt och stå i proportion till de mål som eftersträvas med reglerna om interna MREL-krav att göra det möjligt för resolutionsmyndigheter att fastställa det interna MREL-kravet på konsoliderad basis för ytterligare typer av enheter än vad som följer av tillämpningen av direktiv 2014/59/EU och förordning (EU) nr 806/2014, där en sådan vidare räckvidd omfattar institut och enheter som inte själva är resolutionsenheter, men som är dotterföretag till resolutionsenheter som kontrollerar andra dotterföretag (mellanvarande enheter) inom samma resolutionsgrupp. Detta skulle särskilt vara fallet för de bankkoncerner med ett holdingbolag i toppen. I sådana fall centraliserar de förmedlande enheterna naturligt exponeringar inom gruppen och kanaliserar de resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav och som är förutbestämda av resolutionsenheten. På grund av denna struktur skulle sådana förmedlande enheter kunna påverkas oproportionellt av de befintliga avdragsreglerna. Kommissionen drog också slutsatsen att ramen för MREL-kravet skulle bli mer proportionerlig om reglerna anpassades i fråga om omfattningen av de exponeringar som en förmedlande enhet är skyldig att dra av, om dessa exponeringar är mot en avvecklingsenhet som inte är föremål för ett beslut om fastställande av MREL-krav. I dessa fall förväntas nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter inte behöva utövas med avseende på dessa avvecklingsenheter. De återstående enheterna i resolutionsgruppen kommer däremot att behöva rekapitaliseras av resolutionsenheten i händelse av kris eller fallissemang. De nödvändiga resurser som är kvalificerade för MREL-krav bör därför finnas på alla nivåer i resolutionsgruppen och deras tillgänglighet för förlustabsorbering och rekapitalisering bör säkerställas genom avdragsmekanismen. I sin översyn kom kommissionen därför fram till att förmedlande enheter bör fortsätta att dra av hela beloppet av sina innehav av resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav som emitterats av andra enheter i samma resolutionsgrupp som inte är avvecklingsenheter.

(4)

Klarhet om vad som utgör en avvecklingsenhet är avgörande för att ramarna för avdrag och konsolidering ska fungera korrekt och för beräkning av MREL-kravet för specifika enheter. I detta syfte bör en definition av avvecklingsenhet fastställas, med fokus på identifiering av avvecklingsenheter i resolutionsplaneringsskedet. Resolutionsmyndigheterna bör därför göra en ordentlig bedömning av institut och enheter som omfattas av direktiv 2014/59/EU och förordning (EU) nr 806/2014 när de upprättar resolutionsplaner. En central del av denna bedömning är att fastställa huruvida institutet eller enheten utför kritiska funktioner. Utan att det påverkar bedömningen av institutets eller enhetens betydelse på nationell eller regional nivå förväntas en grundlig analys av relevansen av den potentiella avvecklingsenheten inom en resolutionsgrupp också genomföras. Ett institut eller en enhet som utgör en betydande del av en resolutionsgrupps totala riskvägda exponeringsbelopp, exponeringsmått för bruttosoliditetsgrad eller rörelseintäkter bör i princip inte identifieras som en avvecklingsenhet.

(5)

Enligt artikel 45f i direktiv 2014/59/EU och artikel 12g i förordning (EU) nr 806/2014 ska institut och enheter uppfylla det interna MREL-kravet på individuell nivå. Efterlevnad på konsoliderad basis är endast tillåten i två specifika fall: för moderföretag inom unionen som inte är resolutionsenheter och som är dotterföretag till enheter i tredjeland, och för moderföretag till institut eller enheter som undantas från det interna MREL-kravet. Enligt artikel 72e.5 i förordning (EU) nr 575/2013 är en förmedlande enhet som uppfyller sitt MREL-krav på konsoliderad basis inte skyldig att dra av innehav av resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav i andra enheter som tillhör samma resolutionsgrupp och som ingår i konsolideringens räckvidd, eftersom efterlevnad av det interna MREL-kravet på konsoliderad basis uppnår en liknande effekt. Kommissionens översyn har visat att förmedlande enheter i bankkoncerner med ett holdingbolag i toppen också bör tillåtas att uppfylla det interna MREL-kravet på konsoliderad basis. I synnerhet bör det vara möjligt att uppfylla det interna MREL-kravet på konsoliderad basis om tillämpningen av avdrag skulle öka det interna MREL-kravet på ett oproportionellt sätt. Dessutom visade översynen att om en förmedlande enhet omfattas av kapitalbaskrav eller ett kombinerat buffertkrav på konsoliderad basis, skulle efterlevnad av det interna MREL-kravet på individuell nivå kunna skapa en risk för att de resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav och som är förutbestämda på nivån för den förmedlande enheten inte är tillräckliga för att åter uppfylla det tillämpliga kapitalbaskravet efter nedskrivning och konvertering av dessa resurser. Dessutom skulle ett centralt underlag för beräkningen av MREL-kravet för det berörda institutet eller den berörda enheten saknas om kravet på ytterligare kapitalbas eller det kombinerade buffertkravet har fastställts på en annan konsolideringsnivå, vilket gör det svårt att beräkna kravet. Resolutionsmyndigheternas befogenhet att, i enlighet med artikel 16a i direktiv 2014/59/EU och artikel 10a i förordning (EU) nr 806/2014, förbjuda vissa utdelningar som överstiger det högsta utdelningsbara beloppet med avseende på MREL-kravet avseende det enskilda dotterföretaget blir också svår att verkställa om det centrala måttet, dvs. det kombinerade buffertkravet, inte fastställs på samma grunder som det interna MREL-kravet. Av dessa skäl bör möjligheten att uppfylla det interna MREL-kravet på konsoliderad basis också vara tillgänglig för andra typer av bankkoncernstrukturer, när den förmedlande enheten endast omfattas av ytterligare kapitalbaskrav på konsoliderad basis. Den möjlighet att uppfylla det interna MREL-kravet på konsoliderad basis som införs genom det här direktivet är avsedd att komplettera de situationer där detta redan är möjligt enligt direktiv 2014/59/EU och förordning (EU) nr 806/2014, och ersätter inte de relevanta bestämmelserna i dessa lagstiftningsakter.

(6)

För att säkerställa att möjligheten att uppfylla det interna MREL-kravet på konsoliderad basis endast är tillgänglig i relevanta fall och inte leder till en brist på resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav i hela resolutionsgruppen, bör resolutionsmyndigheten ha befogenhet att göra en skönsmässig bedömning för att fastställa det interna MREL-kravet på konsoliderad basis för förmedlande enheter med förbehåll för vissa villkor. Den förmedlande enheten bör vara ett direkt dotterföretag till en resolutionsenhet som är ett finansiellt holdingföretag inom unionen eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen som är etablerat i samma medlemsstat och ingår i samma resolutionsgrupp. Resolutionsenheten bör inte direkt inneha andra dotterföretag än den förmedlande enheten som är institut eller enheter som omfattas MREL-kravet. Alternativt bör den berörda förmedlande enheten uppfylla kravet på ytterligare kapitalbas endast på grundval av sin konsoliderade situation. I båda fallen bör dock uppfyllandet av det interna MREL-kravet på konsoliderad basis, vid resolutionsmyndighetens bedömning, inte väsentligt försämra koncernresolutionsstrategins trovärdighet och genomförbarhet, eller resolutionsmyndighetens tillämpning av befogenheten att skriva ned eller konvertera tillämpliga kapitalinstrument och kvalificerade skulder för den berörda förmedlande enheten eller för andra enheter i dess resolutionsgrupp. En situation där fastställandet av det interna MREL-kravet på konsoliderad basis skulle inverka negativt på resolutionsgruppens möjlighet till resolution är om det belopp som krävs för att uppfylla det MREL-kravet inte skulle vara tillräckligt för att säkerställa att de kapitalbaskrav som är tillämpliga uppfylls efter utövandet av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna.

(7)

Enligt artikel 45f.2 i direktiv 2014/59/EU och artikel 12g.2 i förordning (EU) nr 806/2014 får förmedlande enheter uppfylla det konsoliderade interna MREL-kravet med hjälp av kapitalbas och kvalificerade skulder. För att göra det fullt ut möjligt att uppfylla MREL-kravet på konsoliderad basis är det nödvändigt att säkerställa att de förmedlande enheternas kvalificerade skulder beräknas på ett sätt som liknar beräkningen av kapitalbasen. Kvalificeringskriterierna för skulder som kan användas för att uppfylla det interna MREL-kravet på konsoliderad basis bör därför beakta de regler för beräkning av konsoliderad kapitalbas som fastställs i förordning (EU) nr 575/2013. För att säkerställa överensstämmelse med de befintliga reglerna för det externa MREL-kravet bör denna anpassning också återspegla de befintliga regler som fastställs i artikel 45b.3 i direktiv 2014/59/EU och artikel 12d.3 i förordning (EU) nr 806/2014 för beräkning av kvalificerade skulder som resolutionsenheter får använda för att uppfylla sina konsoliderade MREL-krav. Det är särskilt nödvändigt att säkerställa att kvalificerade skulder som emitterats av dotterföretagen till den enhet som omfattas av det konsoliderade interna MREL-kravet och som innehas av resolutionsenheten, antingen direkt eller indirekt genom andra enheter i samma resolutionsgrupp men utanför konsolideringen, eller av befintliga aktieägare som inte tillhör samma resolutionsgrupp, räknas in i kapitalbasen och kvalificerade skulder i den enhet som omfattas av det konsoliderade interna MREL-kravet.

(8)

Enligt den nuvarande ramen är MREL-kravet, för enheter som öronmärkts för avveckling, i de flesta fall fastställt till det belopp som krävs för förlustabsorbering, vilket motsvarar kapitalbaskraven. I sådana fall medför MREL-kravet inte något ytterligare krav som är direkt kopplat till resolutionsramen för avvecklingsenheten. Detta innebär att en avvecklingsenhet fullt ut kan uppfylla MREL-kravet genom att uppfylla kapitalbaskraven, och att ett särskilt beslut av resolutionsmyndigheten om fastställande av MREL-krav inte på ett meningsfullt sätt bidrar till möjligheten till resolution av den enheten. Ett sådant beslut medför många förfarandemässiga skyldigheter för resolutionsmyndigheten och för avvecklingsenheten utan motsvarande fördel i form av förbättrad möjlighet till resolution. Därför bör resolutionsmyndigheterna inte fastställa MREL-kravet för avvecklingsenheter. Ramen för MREL-kravet bör tillämpas på grundval av kriterier som säkerställer att en enhet betraktas som en avvecklingsenhet på ett konsekvent sätt i hela unionen. Resolutionsmyndigheterna bör därför säkerställa en konsekvent tillämpning av de nya bestämmelserna om avvecklingsenheter på de enheter som ingår i en gränsöverskridande koncern, särskilt om koncernen består av enheter som är belägna inom och utanför bankunionen.

(9)

När resolutionsmyndigheterna utarbetar resolutionsplaner och bedömer resolutionsmöjligheterna för resolutionsgrupper får de anse att ett dotterinstitut eller dotterenhet kan betraktas som en avvecklingsenhet om resolutionsplanen föreskriver att det är genomförbart och trovärdigt att institutet eller enheten skulle avvecklas enligt normala insolvensförfaranden, eller om resolutionsplanen inte förutser utövande av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter med avseende på det institutet eller den enheten. För att beakta särdragen hos enheter som är permanent underställda ett centralt organ får resolutionsmyndigheten anse att en sådan enhet kan betraktas som en avvecklingsenhet om resolutionsplanen inte förutser några andra åtgärder, såsom en sammanslagning av dotterföretag, som ska vidtas av det centrala organet eller resolutionsmyndigheten med avseende på en sådan enhet. I sådana fall är det eventuellt inte nödvändigt för ett dotterinstitut eller en dotterenhet att inneha kapitalbas och kvalificerade skulder som överstiger dess kapitalbaskrav. För att säkerställa att koncernen kan försättas i resolution, samtidigt som proportionalitetsprincipen respekteras, bör innehav i form av kapitalbasinstrument som emitterats av avvecklingsenheter i vissa fall dras av, beroende på hur väsentliga innehaven av kapitalbasinstrument är i förhållande till den förmedlande enhetens förlusttäckningskapacitet. För att undvika tröskeleffekter bör förhållandet mellan dessa innehav och den förmedlande enhetens förlusttäckningskapacitet beräknas från och med utgången av varje kalenderår som ett genomsnitt under de föregående 12 månaderna. Den förmedlande enheten bör dock inte vara skyldig att dra av skulder som skulle uppfylla villkoren för att uppfylla det interna MREL-kravet och som inte räknas som kapitalbasinstrument. I händelse av en avvecklingsenhets fallissemang förutser resolutionsplanen inte att avvecklingsenheten skulle rekapitaliseras av resolutionsenheten. Detta innebär att överföring uppåt av förluster utöver de befintliga kapitalbaskraven från avvecklingsenheten till resolutionsenheten, via den förmedlande enheten, inte skulle förväntas och inte heller överföring nedåt av kapital i motsatt riktning. Denna justering av vilka innehav som ska dras av i samband med indirekt teckning av resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav skulle således inte göra ramen mindre sund i försiktighetshänseende.

(10)

Huvudsyftet med det tillståndssystem för minskning av kvalificerade skuldinstrument som fastställs i artiklarna 77.2 och 78a i förordning (EU) nr 575/2013, som också är tillämpligt på institut och enheter som omfattas av MREL-kravet och på de skulder som emitterats för att uppfylla MREL-kravet, är att göra det möjligt för resolutionsmyndigheterna att övervaka åtgärder som leder till en minskning av stocken av kvalificerade skulder och att förbjuda alla åtgärder som skulle innebära en minskning utöver den nivå som resolutionsmyndigheterna anser vara lämplig. Om resolutionsmyndigheten inte har antagit ett beslut om fastställande av MREL-krav för ett institut eller en enhet är detta syfte inte relevant. Institut eller enheter för vilka inga beslut om fastställande av MREL-krav har antagits bör därför inte vara skyldiga att inhämta förhandstillstånd från resolutionsmyndigheten för att verkställa köp, inlösen, återbetalning eller återköp av skulder som skulle uppfylla kvalificeringskraven för MREL-kravet.

(11)

För vissa avvecklingsenheter kan resolutionsmyndigheten anse att MREL-kravet bör vara högre än beloppet för förlustabsorbering om ett sådant högre belopp är nödvändigt för att skydda den finansiella stabiliteten eller för att hantera risken för spridning till det finansiella systemet, bland annat när det gäller insättningsgarantisystemens finansieringskapacitet. Endast i dessa situationer bör en resolutionsmyndighet på ett proportionerligt sätt kunna fastställa MREL-kravet för avvecklingsenheten, som bör bestå av ett belopp som är tillräckligt för att absorbera förluster, ökat med det belopp som är absolut nödvändigt för att på ett korrekt sätt hantera de potentiella risker som resolutionsmyndigheten har identifierat. Avvecklingsenheten bör sedan uppfylla MREL-kravet och inte undantas från det system med förhandstillstånd som fastställs i artiklarna 77.2 och 78a i förordning (EU) nr 575/2013. Förmedlande enheter som tillhör samma resolutionsgrupp som den berörda avvecklingsenheten bör vara fortsatt skyldiga att från sina resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav dra av sina innehav av resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav som emitterats av den avvecklingsenheten. Eftersom likvidationsförfaranden äger rum på nivån för den juridiska personen bör dessutom avvecklingsenheter som fortfarande omfattas av MREL-kravet endast uppfylla det kravet på individuell nivå. Slutligen är vissa kvalificeringskrav när det gäller vem som äger den berörda skulden inte relevanta, eftersom det utan utövandet av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna inte skulle finnas något behov av att bevara resolutionsenhetens kontroll över dotterföretaget. Dessa kvalificeringskrav bör därför inte gälla.

(12)

Enligt artikel 45i i direktiv 2014/59/EU ska institut och enheter regelbundet rapportera till sina behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter beloppen av kvalificerade skulder och nedskrivningsbara skulder och sammansättningen av dessa skulder, samt offentliggöra denna information, tillsammans med nivån på deras MREL-krav. För avvecklingsenheter krävs ingen sådan rapportering eller sådan information. För att säkerställa en transparent tillämpning av MREL-kravet bör dessa rapporterings- och upplysningskrav också gälla för avvecklingsenheter för vilka resolutionsmyndigheten fastställer att MREL-kravet bör vara högre än det belopp som är tillräckligt för att absorbera förluster. I enlighet med proportionalitetsprincipen bör resolutionsmyndigheten säkerställa att dessa skyldigheter inte går utöver vad som är nödvändigt för att övervaka uppfyllandet av MREL-kravet.

(13)

För att säkerställa enhetlighet bör ändringarna av förordning (EU) nr 806/2014 och av de nationella åtgärder som införlivar ändringarna av direktiv 2014/59/EU tillämpas från och med samma dag. Det är dock lämpligt att föreskriva ett tidigare tillämpningsdatum för ändringarna av bestämmelserna om möjligheten att efterleva det konsoliderade interna MREL-kravet i syfte att tillgodose resolutionsmyndigheternas behov av att anta nya beslut om fastställande av MREL-krav för detta ändamål samt öka rättssäkerheten för de bankkoncerner som skulle omfattas av den bestämmelsen med tanke på den allmänna tidsfristen för efterlevnad av MREL-kravet den 1 januari 2024, som fastställs i direktiv 2014/59/EU och förordning (EU) nr 806/2014. Av denna anledning bör de nya reglerna om det konsoliderade interna MREL-kravet enligt förordning (EU) nr 806/2014 börja tillämpas en dag efter dagen för detta ändringsdirektivs ikraftträdande. Detta skulle också signalera till samtliga bankkoncerner och resolutionsmyndigheter på vilka direktiv 2014/59/EU och förordning (EU) nr 806/2014 är tillämpliga att åtgärder kan vara nödvändiga för att överbrygga perioden från och med den 1 januari 2024 till och med tillämpningsdatumet för de nationella åtgärder som införlivar bestämmelserna i detta ändringsdirektiv.

(14)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att anpassa behandlingen av avvecklingsenheter inom MREL-ramen och resolutionsmyndigheternas möjlighet att fastställa det interna MREL-kravet på konsoliderad basis, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, genom att ändra regler som redan fastställts på unionsnivå, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(15)

Direktiv 2014/59/EU och förordning (EU) nr 806/2014 bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

I artikel 2.1 ska följande led införas:

2.

Artikel 45c ska ändras på följande sätt:

3.

Artikel 45f ska ändras på följande sätt:

4.

I artikel 45i ska punkt 4 ersättas med följande:

5.

I artikel 45j ska punkt 1 ersättas med följande:

1.

I artikel 3.1 ska följande led införas:

2.

Artikel 12d ska ändras på följande sätt:

3.

Artikel 12g ska ändras på följande sätt: