(1)

Det är nödvändigt att stärka utvecklingen av gränsöverskridande interoperabilitet för nätverks- och informationssystem som används för att tillhandahålla eller hantera offentliga tjänster i unionen, så att offentliga förvaltningar i unionen kan samarbeta och få offentliga tjänster att fungera över gränserna. Det befintliga informella samarbetet bör ersättas med ett tydligt rättsligt ramverk för att möjliggöra interoperabilitet mellan olika förvaltningsnivåer och -sektorer och för att underlätta sömlösa gränsöverskridande dataflöden för genuint europeiska digitala tjänster som stärker den inre marknaden, med iakttagande av subsidiaritetsprincipen. Interoperabilitet inom den offentliga sektorn har stor inverkan på den rätt till fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital som fastställs i fördragen, eftersom betungande administrativa förfaranden kan skapa betydande hinder, särskilt för små och medelstora företag.

(2)

Genom samarbete om gränsöverskridande interoperabilitet mellan offentliga myndigheter kan gemensamma utmaningar, särskilt i gränsregionerna, hanteras och sömlösa gränsöverskridande dataflöden säkerställas.

(3)

Unionen och medlemsstaterna har i mer än två årtionden arbetat för att stödja moderniseringen av offentliga förvaltningar genom digital omvandling och för att främja de djupgående sammanlänkningar som krävs för ett genuint europeiskt digitalt område. I sitt meddelande av den 9 mars 2021 med titeln Digital kompass 2030: den europeiska vägen in i det digitala decenniet, underströk kommissionen behovet av att påskynda den digitalisering av offentliga tjänster som ska ske senast 2030, inbegripet genom att säkerställa interoperabilitet på alla förvaltningsnivåer och för alla offentliga tjänster. Dessutom fastställs i Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2022/2481 (4) ett tydligt mål om att 100 % av de viktigaste offentliga tjänsterna ska vara tillgängliga online senast 2030. Vidare ökade Covid-19-pandemin digitaliseringstakten, vilket tvingade offentliga förvaltningar att anpassa sig till onlineparadigmet, inbegripet för gränsöverskridande digitala offentliga tjänster samt för smartare och grönare användning av teknik i enlighet med de klimat- och energimål som fastställs i den europeiska gröna given och i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 (5). Den här förordningen syftar till att på ett betydande sätt bidra till dessa unionsmål genom att skapa ett strukturerat samarbetsramverk för gränsöverskridande interoperabilitet mellan medlemsstaterna och mellan kommissionen och medlemsstaterna för att stödja inrättandet av digitala offentliga tjänster och därigenom bidra till att minska kostnader och tidsåtgång för medborgare, företag och den offentliga sektorn.

(4)

För att öka den gränsöverskridande interoperabiliteten i unionen är det absolut nödvändigt att understryka att interoperabilitet, även om den är av yttersta vikt, inte ensam säkerställer att transeuropeiska digitala offentliga tjänster är tillgängliga och sömlösa. Ett övergripande och hållbart ekosystem av digitala infrastrukturer, med adekvat ekonomiskt stöd, är lika viktigt för att uppnå de mål som fastställs i beslut (EU) 2022/2481. I linje med kommissionens meddelande av den 30 juni 2021 med titeln En långsiktig vision för EU:s landsbygdsområden – för starkare, sammanlänkade, resilienta och välmående landsbygdsområden 2040 bör särskild uppmärksamhet ägnas åt att utvidga konnektiviteten till landsbygdsområden och avlägsna områden inom unionen, områden som påverkas av industriell omställning och regioner med allvarliga och permanenta, naturbetingade eller demografiska nackdelar, såsom öar, gränsregioner och bergsregioner, för att säkerställa att fördelarna med den digitala omvandlingen är förenliga med och stöder etablerade unionsinitiativ för ökad regional inkludering och konnektivitet.

(5)

Vid den utveckling av gränsöverskridande interoperabilitet för transeuropeiska digitala offentliga tjänster som fastställs i denna förordning bör rättslig interoperabilitet beaktas. Som en katalysator för utvecklingen av organisatorisk, semantisk och teknisk interoperabilitet underlättar rättslig interoperabilitet utnyttjandet av fördelarna med gränsöverskridande interoperabilitet generellt, inbegripet snabb tillgång för medborgare och företag till information, snabbare förfaranden och tjänster och minskning av administrativa hinder. Eftersom språkbarriären är ett av hindren för interoperabilitet, för vidareutnyttjande av lösningar och för inrättande av gränsöverskridande tjänster, är vidare semantisk interoperabilitet viktig för att underlätta ändamålsenlig kommunikation i olika flerspråkiga miljöer, inbegripet på regional och lokal nivå.

(6)

Transeuropeiska digitala offentliga tjänster är digitala tjänster som unionsentiteter eller offentliga myndigheter tillhandahåller varandra eller fysiska eller juridiska personer i unionen, och som kräver interaktion över medlemsstaternas gränser eller mellan unionsentiteter eller mellan unionsentiteter och offentliga myndigheter, genom deras nätverks- och informationssystem. Transeuropeiska digitala offentliga tjänster bör omfatta bland annat viktiga offentliga tjänster enligt definitionen i beslut (EU) 2022/2481, som omfattar samhällsviktiga tjänster som är relevanta för viktiga händelser i fysiska personers liv, såsom att hitta ett arbete eller studera, och sådana som är relevanta för juridiska personer under deras professionella livscykel. Viktiga offentliga tjänster av transeuropeisk betydelse är avsedda att leda till stora fördelar för medborgare när de blir interoperabla över gränserna. Exempel på transeuropeiska digitala offentliga tjänster är tjänster som, genom gränsöverskridande utbyte av data, möjliggör ömsesidigt erkännande av akademiska examensbevis eller yrkeskvalifikationer, utbyte av fordonsdata för trafiksäkerhet, tillgång till socialförsäkrings- och hälsodata, inbegripet pandemi- och vaccinationsintyg, tillgång till system med en enda kontaktpunkt, utbyte av information om beskattning, tull, ackreditering av offentlig upphandling, digitala körkort eller handelsregister, och i allmänhet alla de tjänster som genomför ”engångsprincipen” om tillgång till och utbyte av gränsöverskridande data.

(7)

Utan att det påverkar medlemsstaternas behörighet att definiera vad som utgör offentliga tjänster uppmuntras unionsentiteter och offentliga myndigheter att reflektera över användarnas behov och tillgänglighet vid utformningen och utvecklingen av sådana tjänster, i linje med den europeiska förklaringen av den 15 december 2022 om digitala rättigheter och principer för det digitala decenniet (6). Dessutom uppmuntras unionsentiteter och offentliga myndigheter att säkerställa att personer med funktionsnedsättning, äldre och andra utsatta grupper kan använda offentliga tjänster på tjänstenivåer som är jämförbara med dem som erbjuds andra medborgare.

(8)

En ny styrningsstruktur, med styrelsen för ett interoperabelt Europa (styrelsen) i centrum, bör inrättas och ha ett rättsligt mandat att, tillsammans med kommissionen, driva på vidareutvecklingen av gränsöverskridande interoperabilitet i unionen, inbegripet det europeiska interoperabilitetsramverket (European Interoperability Framework, EIF) och andra gemensamma rättsliga, organisatoriska, semantiska och tekniska interoperabilitetslösningar, såsom specifikationer och tillämpningar. Dessutom bör denna förordning fastställa en tydlig och lätt igenkännlig märkning för vissa interoperabilitetslösningar (lösningar för ett interoperabelt Europa). Skapandet av en dynamisk gemenskap kring öppna GovTech-lösningar bör främjas.

(9)

Regionala och lokala myndigheter kommer att spela en aktiv roll i utvecklingen av interoperabilitetslösningar. De bör också sträva efter att involvera små och medelstora företag, forsknings- och utbildningsorganisationer och det civila samhället och dela med sig av resultaten av sådana utbyten.

(10)

För att främja en enhetlig strategi för interoperabilitet inom den offentliga sektorn i unionen och för att stödja principen om god förvaltning och den fria rörligheten för personuppgifter och uppgifter som inte är personuppgifter inom unionen, bör man i möjligaste mån anpassa reglerna för alla unionsentiteter och offentliga myndigheter som fastställer bindande krav för transeuropeiska digitala offentliga tjänster och därmed påverkar dessa entiteters och myndigheters förmåga att dela data genom sina nätverks- och informationssystem. Detta mål omfattar kommissionen och andra unionsentiteter samt offentliga myndigheter i medlemsstaterna på alla förvaltningsnivåer: nationellt, regionalt och lokalt. Unionsentiteter spelar en viktig roll när det gäller att samla in lagstadgade rapporteringsdata från medlemsstaterna. Därför bör interoperabiliteten för sådana data också omfattas av denna förordning.

(11)

Den grundläggande rättigheten till skydd av personuppgifter skyddas i synnerhet genom Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2016/679 (7) och (EU) 2018/1725 (8). Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG (9) skyddar vidare privatlivet och konfidentialiteten vid kommunikation, inbegripet genom att fastställa villkor för all lagring av och åtkomst till personuppgifter, och uppgifter som inte är personuppgifter, i terminalutrustning. Dessa unionslagstiftningsakter ger grunden för en hållbar och ansvarsfull databehandling, inbegripet i de fall då dataset innehåller en blandning av personuppgifter och uppgifter som inte är personuppgifter. Den här förordningen kompletterar, utan att påverka, tillämpningen av unionsrätten om skydd av personuppgifter och integritet, i synnerhet förordningarna (EU) 2016/679 och (EU) 2018/1725 och direktiv 2002/58/EG. Ingen bestämmelse i denna förordning bör tillämpas eller tolkas så att den minskar eller begränsar rätten till skydd av personuppgifter eller rätten till integritet eller konfidentialitet vid kommunikation.

(12)

Gränsöverskridande interoperabilitet möjliggörs inte bara genom centraliserade digitala infrastrukturer i medlemsstaterna, utan också genom en decentraliserad strategi. Detta innebär att det måste råda förtroende mellan offentliga förvaltningar så att ett utbyte av data mellan lokala förvaltningar i olika medlemsstater inte nödvändigtvis måste gå via nationella knutpunkter. Det är därför nödvändigt att utveckla gemensamma interoperabilitetslösningar som kan vidareutnyttjas på alla förvaltningsnivåer. Interoperabilitetslösningar omfattar olika former, från verktyg på högre nivå såsom konceptuella ramverk och riktlinjer till mer tekniska lösningar såsom referensarkitektur, tekniska specifikationer eller standarder. Även konkreta tjänster och tillämpningar samt dokumenterade tekniska komponenter såsom källkod, inbegripet artefakter och modeller för artificiell intelligens, kan utgöra interoperabilitetslösningar om de hanterar rättsliga, organisatoriska, semantiska eller tekniska aspekter av gränsöverskridande interoperabilitet. Behovet av gränsöverskridande digital interaktion ökar, vilket kräver lösningar som kan tillgodose dessa behov. Denna förordning avser att underlätta och uppmuntra utbyten på alla förvaltningsnivåer, undanröja gränsöverskridande hinder och administrativa bördor och därigenom öka offentliga tjänsters effektivitet i hela unionen.

(13)

Interoperabilitet underlättar ett framgångsrikt genomförande av policyer, särskilt policyer med en stark koppling till den offentliga sektorn, såsom rättsliga och inrikes frågor, beskattning och tull, transport, energi, hälso- och sjukvård, jordbruk och sysselsättning samt reglering av företag och industri. Ett interoperabilitetsperspektiv för enskilda sektorer är dock förknippat med risken för att antagandet av olika eller inkompatibla lösningar på nationell nivå eller sektorsnivå kommer att leda till nya elektroniska barriärer som hindrar den inre marknaden och de därmed sammanhängande fria rörligheterna från att fungera väl. Det riskerar också att undergräva marknadernas öppenhet och konkurrenskraft och tillhandahållandet av tjänster av allmänt intresse för medborgare och företag. Därför bör denna förordning också främja, uppmuntra och tillämpas på sektorsövergripande interoperabilitet och därigenom stödja undanröjandet av hinder, oförenligheter och fragmentering av digitala offentliga tjänster.

(14)

För att eliminera fragmentering av interoperabilitetsmiljön i unionen bör ett gemensamt synsätt på interoperabilitet i unionen och ett helhetsperspektiv när det gäller interoperabilitetslösningar främjas. Ett strukturerat samarbete bör stödja åtgärder som främjar en politisk struktur som är dels digitalt redo, dels med ”inbyggd interoperabilitet”. Dessutom bör samarbetet främja effektiv hantering och användning av infrastrukturer för digitala tjänster och deras respektive komponenter vid unionsentiteter och offentliga myndigheter, som möjliggör inrättande och drift av hållbara och effektiva offentliga tjänster i syfte att säkerställa tillgänglighet ända ner till den lägsta förvaltningsindelningen.

(15)

Unionsentiteter och offentliga myndigheter kan införa bindande krav för transeuropeiska digitala offentliga tjänster. För att säkerställa att sådana tjänster kan utbyta data över gränserna bör en mekanism inrättas för att göra det möjligt att upptäcka rättsliga, organisatoriska, semantiska och tekniska hinder för gränsöverskridande interoperabilitet (interoperabilitetsbedömning). Denna mekanism bör säkerställa att gränsöverskridande interoperabilitetsaspekter beaktas på lämpligt sätt i alla beslut som kan inverka på utformningen av sådana tjänster.

(16)

Vid inrättandet av bindande krav för transeuropeiska digitala offentliga tjänster är det viktigt att sätta fokus på interoperabilitetsaspekten så tidigt som möjligt i den politiska beslutsprocessen utifrån principen om digitalt som standard och modellen med inbyggd interoperabilitet. Därför bör en unionsentitet eller en offentlig myndighet som avser att fastställa bindande krav för en eller flera transeuropeiska digitala offentliga tjänster som inverkar på gränsöverskridande interoperabilitet, till exempel i samband med den digitalisering av viktiga offentliga tjänster som avses i beslut (EU) 2022/2481, utföra en interoperabilitetsbedömning. För att säkerställa att denna uppgift utförs på ett ändamålsenligt och effektivt sätt kan en medlemsstat besluta om vilka interna resurser och vilket samarbete mellan dess offentliga myndigheter som krävs för att stödja utförandet av dessa interoperabilitetsbedömningar.

(17)

En interoperabilitetsbedömning är nödvändig för att förstå omfattningen av de planerade kravens inverkan och för att föreslå åtgärder för att dra nytta av fördelarna och hantera potentiella kostnader. I situationer där interoperabilitetsbedömningen inte är obligatorisk bör unionsentiteten eller den offentliga myndigheten kunna besluta att utföra interoperabilitetsbedömningen på frivillig basis. Denna förordning främjar därför interoperabilitet i allmänhet.

(18)

Bindande krav inbegriper skyldigheter, förbud, villkor, kriterier eller begränsningar av rättslig, organisatorisk, semantisk eller teknisk art inom ramen för lagar, förordningar, administrativa bestämmelser, kontrakt, anbudsinfordran eller andra officiella handlingar. Bindande krav påverkar hur transeuropeiska digitala offentliga tjänster och de nätverks- och informationssystem som används för att tillhandahålla dem utformas, upphandlas, utvecklas och genomförs, vilket påverkar in- och utgående dataflöden för dessa tjänster. Uppgifter såsom utvecklingsrelaterat underhåll som inte medför väsentliga ändringar, säkerhetsuppdateringar eller tekniska uppdateringar, eller enkel upphandling av standardinformation och utrustning för informations- och kommunikationsteknik (IKT), påverkar vanligtvis inte den gränsöverskridande interoperabiliteten för transeuropeiska digitala offentliga tjänster, och leder därför inte till en obligatorisk interoperabilitetsbedömning i den mening som avses i denna förordning.

(19)

Tillvägagångssättet vid interoperabilitetsbedömningar bör vara proportionellt och differentierat i enlighet med den nivå och omfattning på vilken de vidtas. Under vissa omständigheter kan det vara rimligt och ekonomiskt att föremålet för en interoperabilitetsbedömning är bredare än ett enda projekt, inbegripet när offentliga myndigheter avser att inrätta en gemensam tillämpnings- eller behandlingsplattform. I dessa fall bör det starkt uppmuntras att interoperabilitetsbedömningen går utöver att uppnå målen för ett interoperabelt Europa och strävar mot ett fullständigt genomförande av interoperabilitet. På liknande sätt bör kraven på interoperabilitetsbedömningar som utförs vid genomförande av enskilda projekt, t.ex. i en lokal myndighet, vara pragmatiska och möjliggöra en snäv inriktning med beaktande av att de bredare fördelarna med interoperabilitetsbedömningar i allmänhet tillvaratas i ett tidigt skede av utformningen av politiken och utvecklingen av referensarkitektur, specifikationer och standarder. När styrelsen antar riktlinjer för innehållet i interoperabilitetsbedömningen bör den beakta bland annat regionala och lokala offentliga myndigheters kapacitet och undvika en alltför stor administrativ börda.

(20)

I samrådsprocessen med de direkt berörda eller deras företrädare bör unionsentiteten eller den offentliga myndigheten kunna använda sig av etablerade samrådsmetoder och aktuella data.

(21)

Vid interoperabilitetsbedömningen bör utvärderas vilken inverkan de planerade bindande kraven för transeuropeiska digitala offentliga tjänster har på gränsöverskridande interoperabilitet, till exempel med beaktande av denna inverkans ursprung, art, särdrag och omfattning. Resultatet av denna bedömning bör beaktas när det fastställs vilka lämpliga åtgärder som bör vidtas för att inrätta eller ändra de bindande kraven för transeuropeiska digitala offentliga tjänster.

(22)

Unionsentiteten eller den offentliga myndigheten bör offentliggöra en rapport om resultatet av interoperabilitetsbedömningen på en offentlig plats som utsetts av de nationella behöriga myndigheterna eller interoperabilitetssamordnarna för unionsentiteter, åtminstone på en officiell webbplats i maskinläsbart format. Offentliggörandet av rapporten bör inte äventyra immateriella rättigheter eller företagshemligheter och bör begränsas om det är motiverat med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet. Unionsrätten som reglerar skyddet av personuppgifter bör efterlevas. Unionsentiteten eller den offentliga myndigheten bör elektroniskt dela med sig av resultaten av interoperabilitetsbedömningen till styrelsen. Styrelsen bör på grundval av detta analysera och lägga fram förslag för att förbättra den gränsöverskridande interoperabiliteten för transeuropeiska digitala offentliga tjänster. Styrelsens förslag bör offentliggöras på portalen för ett interoperabelt Europa.

(23)

Det behövs en gemensam checklista för rapporter om interoperabilitetsbedömningar för att underlätta för unionsentiteter och offentliga myndigheter att utföra dessa bedömningar och för att göra det möjligt för styrelsen att ta fram rekommendationer baserade på deras resultat för att förbättra den gränsöverskridande interoperabiliteten. Den rapport som utgör resultatet av interoperabilitetsbedömningen bör i enlighet med detta sammanfatta det bedömda kravets inverkan på de rättsliga, organisatoriska, semantiska, tekniska och styrningsrelaterade dimensionerna av den gränsöverskridande interoperabiliteten, tillsammans med den typ av lösningar för ett interoperabelt Europa som används för att hantera sådan inverkan samt de återstående hinder som ännu inte åtgärdas. Användningen av den gemensamma checklistan bör förklaras ytterligare genom riktlinjer som antas av styrelsen.

(24)

Kommissionen bör tillhandahålla användarvänliga metoder för att hantera och överföra resultaten av bedömningarna, inbegripet i ett maskinläsbart format. Ett onlineverktyg för rapporter om interoperabilitetsbedömning bör tjäna syftet att tillhandahålla ett enkelt och användarvänligt gränssnitt för att ta fram och offentliggöra sådana rapporter. Standardiserade data från rapportering i ett maskinläsbart format kan användas för övervakningsändamål. Ett sådant verktyg bör också underlätta automatisk översättning och bör integreras i portalen för ett interoperabelt Europa. För att främja interoperabilitet och sömlös integration bör onlineverktyget vidare använda och följa en öppen datamodell som härrör från den gemensamma checklistan för rapporter om interoperabilitetsbedömningar. Tillhandahållandet av ett gränssnitt för applikationsprogrammering, som gör det möjligt att integrera verktyget i befintliga rapporteringsplattformar och därigenom maximera nyttan och effektiviteten för alla aktörer, är avgörande. Det bör vara frivilligt att använda onlineverktyget, men en unionsentitet eller en offentlig myndighet bör anses ha uppfyllt sin skyldighet att offentliggöra en rapport med resultatet av interoperabilitetsbedömningen på en offentlig plats om den lämnar in nödvändiga data och tillåter att de offentliggörs på portalen för ett interoperabelt Europa.

(25)

Unionsentiteter eller offentliga myndigheter som söker interoperabilitetslösningar bör av andra unionsentiteter eller offentliga myndigheter kunna begära interoperabilitetslösningar som dessa myndigheter eller entiteter använder, såsom god praxis, specifikationer och programvarukod, tillsammans med tillhörande dokumentation. Delning bör bli utgångspunkten. Dessutom bör unionsentiteter eller offentliga myndigheter sträva efter att utveckla nya interoperabilitetslösningar eller vidareutveckla befintliga interoperabilitetslösningar. När de gör detta bör de prioritera lösningar som inte medför restriktiva licensvillkor i fall då sådana lösningar är likvärdiga. Delning av interoperabilitetslösningar bör dock inte förstås som ett krav på att unionsentiteter och offentliga myndigheter ska avstå från sina immateriella rättigheter.

(26)

När offentliga förvaltningar delar med sig av sina lösningar till andra offentliga förvaltningar eller allmänheten agerar de i allmänhetens intresse. Detta är ännu mer relevant för innovativ teknik. Exempelvis innebär öppen kod transparenta algoritmer och möjliggör oberoende revisioner och reproducerbara byggstenar. Delning av interoperabilitetslösningar mellan offentliga förvaltningar bör skapa förutsättningarna för att uppnå ett öppet ekosystem av digital teknik för den offentliga sektorn som kan medföra en mängd fördelar.

(27)

Styrelsen bör, när den övervakar de rekommenderade interoperabilitetslösningarnas samstämmighet och lägger fram förslag till åtgärder för att säkerställa deras kompatibilitet med befintliga lösningar med vilka de delar ett gemensamt syfte, beakta att lösningar blir föråldrade.

(28)

EIF bör säkerställa samstämmighet och erkännas som den enda referenspunkten för unionens strategi för interoperabilitet inom den offentliga sektorn. Dessutom kan specialiserade interoperabilitetsramverk tillgodose behoven inom specifika sektorer, områden eller förvaltningsnivåer. Dessa ramverk, som är av icke-bindande karaktär, bör ytterligare främja genomförandet av interoperabilitetslösningar och tillvägagångssättet med inbyggd interoperabilitet.

(29)

EIF bör bland annat främja principen om flerspråkighet inom den offentliga sektorn.

(30)

EIF bör utvecklas av styrelsen. Styrelsen bör bestå av en företrädare från varje medlemsstat och en företrädare för kommissionen. Medlemsstaterna står således, tillsammans med kommissionen, i centrum för utvecklingen och genomförandet av EIF. Styrelsen bör uppdatera EIF vid behov.

(31)

De specialiserade interoperabilitetsramverk som tas fram för att komplettera EIF bör beakta och inte påverka befintliga sektorsspecifika ramverk som utvecklats på unionsnivå, såsom inom hälso- och sjukvårdssektorn.

(32)

Interoperabiliteten är direkt kopplad till och beroende av användningen av öppna specifikationer och standarder. Därför bör unionens offentliga sektor tillåtas att komma överens om övergripande öppna specifikationer och andra lösningar för att främja interoperabilitet. Det nya ramverket bör föreskriva en tydlig process för att inrätta och främja rekommenderade interoperabilitetslösningar i framtiden, som ska förses med märkningen ”Lösning för ett interoperabelt Europa”. På så sätt kommer den offentliga sektorn att ha en bättre samordnad röst för att kanalisera den offentliga sektorns behov och allmänna intressen till bredare diskussioner. Styrelsen bör enas om de allmänna kriterier som interoperabilitetslösningar ska uppfylla. Styrelsen bör kunna dra tillbaka sina rekommendationer. I fall då styrelsen drar tillbaka sina rekommendationer bör märkningen ”Lösning för ett interoperabelt Europa” avlägsnas från de relevanta interoperabilitetslösningarna, och dessa interoperabilitetslösningar kan vid behov raderas från portalen för ett interoperabelt Europa.

(33)

Många interoperabilitetsspecifikationer som används av den offentliga sektorn kan härledas från befintlig unionsrätt. Det är därför nödvändigt att upprätta en koppling mellan alla specifikationer för transeuropeiska digitala offentliga tjänster som är obligatoriska enligt unionsrätten. Det är inte alltid lätt för genomförandemyndigheter att hitta kraven i det senaste och maskinläsbara formatet. Syftet med en enda kontaktpunkt i form av portalen för ett interoperabelt Europa och tydliga regler om metadata för informationen om sådana krav är att hjälpa offentliga myndigheter att säkerställa att deras infrastrukturer för digitala tjänster följer befintliga och framtida regler.

(34)

Portalen för ett interoperabelt Europa bör utvecklas på grundval av befintliga initiativ och inrättas som en lättillgänglig referenspunkt för interoperabilitetslösningar, interoperabilitetsbedömningar samt kunskap och gemenskap med anknytning till interoperabilitet. Portalen för ett interoperabelt Europa bör inrättas som en länk till officiella källor och bör vara öppen för bidrag från den gemenskap för ett interoperabelt Europa som inrättas genom denna förordning.

(35)

Interoperabilitetslösningar som följer EIF:s principer om öppenhet, tillgänglighet, teknikneutralitet, möjlighet till vidareutnyttjande, säkerhet och integritet bör göras allmänt tillgängliga och sökbara genom portalen för ett interoperabelt Europa. Det bör göras en tydlig åtskillnad mellan lösningar för ett interoperabelt Europa, som rekommenderas av styrelsen, och andra interoperabilitetslösningar, såsom lösningar som delas proaktivt för vidareutnyttjande av offentliga förvaltningar, sådana som är kopplade till unionens policyer och relevanta lösningar från nationella portaler. Användningsfall i portalen för ett interoperabelt Europa bör vara sökbara per land eller per typ av offentlig tjänst som de stöder. Samråd bör ske med styrelsen om hur lösningar ska kategoriseras på portalen för ett interoperabelt Europa.

(36)

Eftersom öppen källkod gör det möjligt för användare att aktivt bedöma och inspektera lösningars interoperabilitet och säkerhet är det viktigt att öppen källkod stöder genomförandet av interoperabilitetslösningar. I detta sammanhang bör användningen av öppna källkodslicenser främjas för att öka klarheten angående rättsläget och stärka det ömsesidiga erkännandet av licenser i medlemsstaterna. Med licensen till öppen källkod från Europeiska unionen (EUPL) tillhandahåller kommissionen redan en lösning för en sådan licensiering. Medlemsstaternas portaler för insamling av lösningar med öppen källkod som är kopplade till portalen för ett interoperabelt Europa bör göra det möjligt att använda EUPL, utan att utesluta möjligheten att sådana portaler kan tillåta användning av andra öppna källkodslicenser.

(37)

Unionens offentliga tjänster som levereras eller hanteras elektroniskt är för närvarande ofta beroende av leverantörer utanför unionen. Det ligger i unionens strategiska intresse att säkerställa att den behåller och utvecklar viktig teknisk kapacitet för att säkra sin digitala inre marknad, och i synnerhet för att säkerställa tjänsteleveranser, skydda kritiska nätverks- och informationssystem och tillhandahålla viktiga offentliga tjänster. Stödåtgärderna för ett interoperabelt Europa bör hjälpa offentliga förvaltningar att utvecklas och ha förmåga att införliva nya utmaningar och nya områden i gränsöverskridande sammanhang. Interoperabilitet är en förutsättning för att man ska kunna undvika teknologisk inlåsning, möjliggöra teknisk utveckling och främja innovation, vilket bör stärka unionens globala konkurrenskraft, resiliens och öppna strategiska oberoende.

(38)

Det är nödvändigt att inrätta en styrningsmekanism för att underlätta genomförandet av unionens policyer på ett sätt som säkerställer interoperabilitet. Den mekanismen bör inriktas på ett interoperabelt digitalt genomförande av policyer som har antagits i form av rättsakter, och bör tjäna till att utveckla interoperabilitetslösningar på behovsbaserad grund. Mekanismen bör stödja offentliga myndigheter. Styrelsen bör lämna förslag om projekt för stöd för genomförande av policyer för att stödja offentliga myndigheter till kommissionen, som bör besluta huruvida stödprojekten ska inrättas, med vederbörlig hänsyn till det potentiella behovet av icke-auktoritativa maskinkörbara versioner av policyn, såsom referensgenomförandemodeller eller referenskod, som kan vidareutnyttjas på alla förvaltningsnivåer.

(39)

Alla förvaltningsnivåer bör samarbeta med innovativa organisationer, inbegripet företag och icke-vinstdrivande entiteter, när det gäller utformning, utveckling och drift av offentliga tjänster. Att stödja GovTech-samarbete mellan offentliga myndigheter, forsknings- och utbildningsinstitutioner, uppstartsföretag och innovativa små och medelstora företag, och organisationer i det civila samhället (CivicTech), är ett verkningsfullt sätt att stödja innovation och flexibilitet inom den offentliga sektorn och främja användningen av interoperabilitetsverktyg i den privata och den offentliga sektorn. Stöd till ett öppet GovTech-ekosystem i unionen som sammanför offentliga och privata aktörer över gränserna och involverar olika förvaltningsnivåer bör göra det möjligt att utveckla innovativa initiativ när det gäller att utforma och sprida lösningar för GovTech-interoperabilitet.

(40)

Att identifiera gemensamma innovationsbehov och prioriteringar och fokusera gemensamma GovTech- och experimentinsatser över gränserna skulle hjälpa unionens offentliga myndigheter att dela med sig av risker, tillvaratagna erfarenheter och resultat från innovationsåtgärder. Dessa aktiviteter kommer särskilt att dra nytta av unionens rika förråd av uppstartsföretag och små och medelstora företag på teknikområdet. Framgångsrika GovTech-projekt och innovationsåtgärder som testas genom innovationsåtgärder för ett interoperabelt Europa bör bidra till att skala upp GovTech-verktyg och interoperabilitetslösningar för vidareutnyttjande.

(41)

Åtgärder till stöd för ett interoperabelt Europa skulle kunna gagnas av trygga platser för experimenterande, samtidigt som ansvarsfull innovation och integrering av lämpliga riskreducerande åtgärder och skyddsåtgärder säkerställs. För att säkerställa ett rättsligt ramverk som är innovationsvänligt, framtidssäkrat och resilient mot disruptivitet bör det göras möjligt att driva sådana projekt i regulatoriska sandlådor för interoperabilitet. Regulatoriska sandlådor för interoperabilitet bör bestå av kontrollerade testmiljöer som underlättar utveckling och testning av innovativa lösningar innan sådana lösningar integreras i den offentliga sektorns nätverks- och informationssystem. Inrättandet av regulatoriska sandlådor för interoperabilitet bör syfta till att främja interoperabilitet genom innovativa lösningar genom att skapa en kontrollerad försöks- och testmiljö i syfte att säkerställa att lösningarna anpassas till denna förordning och annan relevant unionsrätt och nationell rätt, att öka rättssäkerheten för innovatörer och de behöriga myndigheterna och att öka förståelsen av de möjligheter, framväxande risker och konsekvenser som de nya lösningarna medför. För att säkerställa ett enhetligt genomförande i hela unionen och för att uppnå stordriftsfördelar är det lämpligt att fastställa gemensamma regler för genomförandet av de regulatoriska sandlådorna för interoperabilitet. Europeiska datatillsynsmannen har befogenhet att ålägga unionsentiteter administrativa sanktionsavgifter i samband med regulatoriska sandlådor för interoperabilitet, i enlighet med artikel 58.2 i i förordning (EU) 2018/1725.

(42)

Det är nödvändigt att föreskriva regler för användning av personuppgifter som samlats in för andra ändamål i syfte att utveckla vissa interoperabilitetslösningar i allmänhetens intresse inom den regulatoriska sandlådan för interoperabilitet, i enlighet med artikel 6.4 i förordning (EU) 2016/679 och artikel 5 i förordning (EU) 2018/1725 och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 (10). Alla andra skyldigheter för personuppgiftsansvariga och de registrerades rättigheter enligt förordningarna (EU) 2016/679 och (EU) 2018/1725 och direktiv (EU) 2016/680 förblir tillämpliga. I synnerhet utgör denna förordning inte en rättslig grund i den mening som avses i artikel 22.2 b i förordning (EU) 2016/679 eller artikel 24.2 b i förordning (EU) 2018/1725. Denna förordning syftar endast till att föreskriva behandling av personuppgifter inom ramen för den regulatoriska sandlådan för interoperabilitet. All annan behandling av personuppgifter som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde skulle kräva en separat rättslig grund.

(43)

För att öka insynen i unionsentiteters och offentliga myndigheters behandling av personuppgifter bör portalen för ett interoperabelt Europa ge tillgång till information om behandling av personuppgifter inom ramen för regulatoriska sandlådor för interoperabilitet, i enlighet med förordningarna (EU) 2016/679 och (EU) 2018/1725.

(44)

Det är nödvändigt att öka förståelsen av interoperabilitetsfrågor, särskilt bland anställda inom den offentliga sektorn. Fortbildning är avgörande i detta avseende, och samarbete och samordning på området bör uppmuntras. Utöver utbildning om lösningar för ett interoperabelt Europa bör alla initiativ, när så är lämpligt, bygga på eller åtföljas av ett utbyte av erfarenheter och lösningar samt utbyte och främjande av bästa praxis. I detta syfte bör kommissionen ta fram utbildningar och utbildningsmaterial samt främja utvecklingen av ett certifieringsprogram för interoperabilitetsfrågor i syfte att främja bästa praxis, kvalifikationer för mänskliga resurser och en kultur av spetskompetens. Kommissionen bör bidra till att öka den allmänna tillgången till och användningen av utbildning om interoperabilitet inom den offentliga sektorn på nationell, regional och lokal nivå, i linje med unionens strategier för digital kompetens. Kommissionen och medlemsstaterna bör främja kapacitetsuppbyggnad, särskilt inom offentliga förvaltningar, när det gäller den omskolning och kompetenshöjning som krävs för att genomföra denna förordning.

(45)

För att skapa en mekanism som underlättar en process för ömsesidigt lärande bland unionsentiteter och offentliga myndigheter och utbyte av bästa praxis när det gäller att genomföra lösningar för ett interoperabelt Europa i medlemsstaterna är det nödvändigt att fastställa bestämmelser om processen för inbördes utvärdering. Inbördes utvärdering bör leda till värdefulla insikter och rekommendationer för den offentliga myndighet som är föremål för sådan utvärdering. Den kan särskilt bidra till att underlätta överföringen av teknik, verktyg, åtgärder och processer mellan dem som deltar i den inbördes utvärderingen. Inbördes utvärdering bör skapa en funktionell väg för utbyte av bästa praxis mellan medlemsstater och unionsentiteter med olika mognadsgrad när det gäller interoperabilitet. Det bör vara möjligt att vid behov utföra inbördes utvärdering på frivillig basis på begäran av en unionsentitet eller en offentlig myndighet. För att säkerställa att den inbördes utvärderingen är kostnadseffektiv och ger tydliga och entydiga resultat, och för att undvika onödig administrativ börda, bör kommissionen kunna anta riktlinjer för metoderna för och innehållet i sådan inbördes utvärdering, på grundval av de behov som uppstår och efter samråd med styrelsen.

(46)

Styrelsen bör underlätta utvecklingen av den allmänna inriktningen för det strukturerade samarbetet för ett interoperabelt Europa när det gäller att främja digital sammankoppling och interoperabilitet för offentliga tjänster i unionen, och övervaka strategisk verksamhet och genomförandeverksamhet i samband med detta samarbete. Styrelsen bör utföra sina uppgifter med beaktande av de regler och lösningar för gränsöverskridande interoperabilitet som redan genomförts för befintliga nätverks- och informationssystem.

(47)

Vissa unionsentiteter, såsom Europeiska datainnovationsstyrelsen och styrelsen för det europeiska hälsodataområdet, har inrättats och fått i uppgift bland annat att förbättra interoperabiliteten inom särskilda områden eller policyer. Ingen av de befintliga entiteterna har dock i uppgift att hantera bindande krav för transeuropeiska digitala offentliga tjänster. Styrelsen bör stödja de unionsentiteter som arbetar med policyer, åtgärder och lösningar som är relevanta för gränsöverskridande interoperabilitet för transeuropeiska digitala offentliga tjänster, till exempel när det gäller semantisk interoperabilitet för portabilitet och möjlighet till vidareutnyttjande i dataområden. Styrelsen bör samverka med alla relevanta unionsentiteter för att säkerställa anpassning och synergier mellan gränsöverskridande interoperabilitetsåtgärder och sektorsspecifika åtgärder. I detta syfte får kommissionen som styrelsens ordförande bjuda in experter med särskild kompetens i ett ämne på dagordningen, inbegripet företrädare för regionala och lokala myndigheter och från gemenskaper för öppen källkod och standardisering.

(48)

För att främja interoperabilitet inom den offentliga sektorn krävs ett aktivt deltagande och engagemang från experter, yrkesverksamma, användare och intresserade medborgare i medlemsstaterna. Denna insats omfattar alla förvaltningsnivåer – nationella, regionala och lokala – och involverar internationella partner, forsknings- och utbildningsinstitut, liksom relevanta gemenskaper, och den privata sektorn. För att utnyttja deras sakkunskap, färdigheter och kreativitet bör gemenskapen för ett interoperabelt Europa, ett särskilt forum, vara till hjälp för att kanalisera återkoppling, användarbehov och operativa behov, identifiera områden för ytterligare utveckling och hjälpa till med prioriteringar för interoperabilitetssamarbete i unionen. Inrättandet av gemenskapen för ett interoperabelt Europa bör stödja samordningen och samarbetet mellan strategiska och operativa nyckelaktörer för interoperabilitet.

(49)

Gemenskapen för ett interoperabelt Europa bör vara öppen för alla intresserade parter. Tillträdet till gemenskapen för ett interoperabelt Europa bör göras så enkelt som möjligt, så att onödiga hinder och administrativa bördor undviks. Gemenskapen för ett interoperabelt Europa bör sammanföra offentliga och privata aktörer, inbegripet medborgare, med sakkunskap inom området gränsöverskridande interoperabilitet, med olika bakgrund, t.ex. den akademiska världen, forskning och innovation, utbildning, standardisering och specifikationer, företag och offentlig förvaltning på alla nivåer. Aktivt deltagande i gemenskapen för ett interoperabelt Europa, inbegripet genom identifiering av stödåtgärder och finansieringsmöjligheter, bör uppmuntras.

(50)

För att säkerställa ett ändamålsenligt och effektivt genomförande av denna förordning är det nödvändigt att utse nationella behöriga myndigheter med ansvar för dess genomförande. I många medlemsstater har vissa entiteter redan i uppgift att utveckla interoperabilitet. Dessa entiteter bör kunna ta över rollen som behörig myndighet i enlighet med denna förordning, och i fall då det finns mer än en nationell behörig myndighet bör en enda kontaktpunkt utses bland dem.

(51)

En agenda för ett interoperabelt Europa bör utvecklas som unionens viktigaste instrument för samordning av offentliga investeringar i interoperabilitetslösningar och fastställande av färdplanen för genomförandet av denna förordning. Den bör ge en heltäckande översikt över finansieringsmöjligheter och finansieringsåtaganden på området och vid behov integrera berörda unionsprogram. Detta bör bidra till att skapa synergier och samordna det ekonomiska stödet i samband med utveckling av interoperabilitet och till att undvika dubbelarbete på alla förvaltningsnivåer.

(52)

Information bör samlas in för att vägleda ett ändamålsenligt och effektivt genomförande av denna förordning, inbegripet information till stöd för styrelsens arbete, och underlag för utvärderingen av denna förordning i enlighet med det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (11). Kommissionen bör därför övervaka och utvärdera denna förordning. Utvärderingen bör baseras på de fem kriterierna effektivitet, ändamålsenlighet, relevans, samstämmighet och mervärde, med särskilt fokus på denna förordnings inverkan på gränsöverskridande interoperabilitet för transeuropeiska digitala offentliga tjänster som en möjliggörande faktor för sömlösa och tillgängliga digitala offentliga tjänster, minskning av administrativa bördor och behovet av ytterligare åtgärder och policyer på unionsnivå. Utvärderingen bör också ligga till grund för konsekvensbedömningar av eventuella ytterligare åtgärder. Dessutom bör kommissionen, efter samråd med styrelsen, utarbeta metoder, processer och indikatorer för övervakning. Övervakningsmekanismen bör utformas för att minimera den administrativa bördan för medlemsstaterna genom att i möjligaste mån vidareutnyttja befintliga datakällor och genom att skapa synergier med befintliga övervakningsmekanismer, såsom indexet för digital ekonomi och digitalt samhälle, riktmärket för e-förvaltning och utvecklingsbanorna för det policyprogram för det digitala decenniet 2030 som inrättats genom beslut (EU) 2022/2481.

(53)

Kommissionen bör sammanställa och lägga fram en årlig rapport för Europaparlamentet och rådet om interoperabilitet i unionen. Denna rapport bör omfatta en redogörelse för framstegen med avseende på gränsöverskridande interoperabilitet för transeuropeiska digitala offentliga tjänster, hinder och drivkrafter för genomförande samt de resultat som uppnåtts över tid, i linje med de ämnen som ska övervakas som förtecknas i denna förordning. Med avseende på indikatorer för vilka data inte finns tillgängliga bör medlemsstaterna tillhandahålla data i god tid genom styrelsen för att säkerställa att rapporten faktiskt kan levereras. Rapportens kvalitet är beroende av att data finns tillgängliga i tid.

(54)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att fastställa regler och villkoren för inrättandet och driften av de regulatoriska sandlådorna för interoperabilitet. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (12).

(55)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att stärka den inre marknaden genom att främja interoperabilitet för transeuropeiska digitala offentliga tjänster, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att nå detta mål.

(56)

Tillämpningen av denna förordning bör skjutas upp till tre månader efter dagen för dess ikraftträdande för att ge medlemsstaterna och unionsentiteterna tillräckligt med tid för att förbereda sig för tillämpningen av denna förordning. Detta uppskjutande är nödvändigt för att inrätta styrelsen och gemenskapen för ett interoperabelt Europa och för att utse interoperabilitetssamordnare. Dessutom bör denna förordning ge medlemsstaterna och unionsentiteterna tid att förbereda sig för ett ändamålsenligt genomförande av interoperabilitetsbedömningar och för varje medlemsstat att utse en eller flera nationella behöriga myndigheter och en gemensam kontaktpunkt. Därför bör bestämmelserna om interoperabilitetsbedömningar, nationella behöriga myndigheter och gemensamma kontaktpunkter bli tillämpliga nio månader efter dagen för denna förordnings ikraftträdande.

(57)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i förordning (EU) 2018/1725 och avgav ett yttrande den 13 januari 2023 (13).