(1)

I fördraget mellan Republiken Frankrike och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om privata koncessionsinnehavares uppförande och drift av en fast förbindelse under Engelska kanalen, som undertecknades i Canterbury den 12 februari 1986 (Canterbury-fördraget), inrättades en mellanstatlig kommission med uppgift att utöva tillsyn över alla frågor som rör uppförande och drift av den fasta förbindelsen under Engelska kanalen (den mellanstatliga kommissionen).

(2)

Sedan utgången av den övergångsperiod som föreskrivs i avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (3), har infrastrukturförvaltaren för den fasta förbindelsen under Engelska kanalen och de järnvägsföretag som bedriver verksamhet på den fasta förbindelsen under Engelska kanalen omfattats av två separata rättsliga ramar för järnvägssäkerhet och driftskompatibilitet.

(3)

Genom en skrivelse av den 16 juli 2020 begärde Republiken Frankrike en befogenhet från unionen att förhandla om och ingå ett internationellt avtal med Förenade kungariket om säkerhets- och driftskompatibilitetskraven inom den fasta förbindelsen under Engelska kanalen. I enlighet med den begäran bemyndigades Republiken Frankrike genom Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2020/1531 (4) att förhandla fram ett avtal för att säkerställa en enhetlig och dynamisk tillämpning av unionsrätten, särskilt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/796 (5) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/797 (6) och (EU) 2016/798 (7), på hela den fasta förbindelsen under Engelska kanalen. I beslut (EU) 2020/1531 fastställs också på vilka villkor den mellanstatliga kommissionen kan fortsätta att fylla rollen som nationell säkerhetsmyndighet med ansvar för den del av den fasta förbindelsen under Engelska kanalen som omfattas av Republiken Frankrikes jurisdiktion.

(4)

Det står klart genom förhandlingarna mellan Republiken Frankrike och Förenade kungariket att ett avtal på de villkor som fastställs i det beslutet inte kommer att leda till ett avtal som är tillfredsställande för båda parter. Republiken Frankrike gav därmed genom en skrivelse av den 23 mars 2023 uttryck för sin avsikt att förhandla fram och ingå ett annat avtal. Därför föreslås en alternativ befogenhet.

(5)

Ett internationellt avtal med ett tredjeland om järnvägssäkerhet och driftskompatibilitet i gränsöverskridande situationer kan påverka ett område som i stor utsträckning omfattas av unionsrätten, i synnerhet av förordning (EU) 2016/796 och direktiven (EU) 2016/798 och (EU) 2016/797. Därför faller varje sådant avtal under unionens exklusiva externa behörighet. Medlemsstaterna får förhandla om, eller ingå, ett sådant avtal endast om de bemyndigats att göra det av unionen i enlighet med artikel 2.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Eftersom ett sådant avtal avser områden som omfattas av befintlig unionsrätt på transportområdet är det även nödvändigt för denna befogenhet att beviljas av unionslagstiftaren i enlighet med det lagstiftningsförfarande som avses i artikel 91 i EUF-fördraget.

(6)

Med tanke på att den fasta förbindelsen under Engelska kanalen är en järnvägsförbindelse med en särskild ställning och som omfattar en enda komplex teknisk struktur som delvis är belägen på Republiken Frankrikes territorium och delvis i ett tredjeland, är det lämpligt att bemyndiga Republiken Frankrike att förhandla om, underteckna och ingå ett internationellt avtal med Förenade kungariket när det gäller att säkerställa tillämpningen av enhetliga regler om säkerhet och driftskompatibilitet på den fasta förbindelsen under Engelska kanalen (avtalet) samt för att säkerställa samarbetet mellan den franska nationella säkerhetsmyndigheten, nämligen Établissement Public de Sécurité Ferroviaire (EPSF) och Förenade kungarikets nationella säkerhetsmyndighet, nämligen Office of Rail and Road (ORR).

(7)

Den del av den fasta förbindelsen under Engelska kanalen som omfattas av Republiken Frankrikes jurisdiktion bör fortsätta att omfattas av unionsrätten. Principerna om unionsrättens företräde och, i tillämpliga fall, dess direkta effekt samt unionsinstitutionernas och unionsorganens respektive befogenheter bör skyddas.

(8)

Tvister mellan Republiken Frankrike och Förenade kungariket om tillämpningen av avtalet bör inte hänskjutas till den skiljedomstol som inrättats enligt artikel 19 i Canterbury-fördraget eller till någon annan form av rättsligt bindande tvistlösning.

(9)

I enlighet med artikel 3 i förordning (EU) 2016/796 bör Europeiska unionens järnvägsbyrå även fortsättningsvis ensam ha ansvar i fråga om de uppgifter och befogenheter som den tilldelats, och i enlighet med artikel 16 i direktiv (EU) 2016/798 bör EPSF fortsätta att vara oberoende i sitt beslutsfattande. Därför bör den roll som den mellanstatliga kommissionen och den säkerhetsmyndighet som inrättats genom Canterbury-fördraget har när det gäller de frågor som tas upp i avtalet begränsas till att samordna EPSF:s och ORR:s verksamhet. Den mellanstatliga kommissionens och säkerhetsmyndighetens regleringsakter eller deras effekter bör inte påverka EPSF:s beslutsautonomi, i enlighet med unionsrätten.

(10)

För att säkerställa att unionsrätten alltid tillämpas korrekt i den del av den fasta förbindelsen under Engelska kanalen som omfattas av Republiken Frankrikes jurisdiktion, och för att säkerställa att kommissionen kan övervaka unionsrättens tillämpning under domstolens kontroll, även i brådskande fall, bör Republiken Frankrike behålla rätten att, ensidigt, tillfälligt upphäva eller säga upp avtalet.

(11)

För att ta hänsyn till eventuella framtida ändringar av unionsrätten, särskilt i förordning (EU) 2016/796 och direktiven (EU) 2016/797 och (EU) 2016/798, bör avtalet också innehålla regler för dess ändring. Kommissionen bör ges befogenhet att bemyndiga Republiken Frankrike att ändra avtalet i enlighet med det ändringsförfarande som fastställs i det avtalet, förutsatt att sådana ändringar är begränsade till anpassningar i syfte att återspegla ändringar i unionsrätten.

(12)

Republiken Frankrike bör i unionens intresse också ges befogenhet att förhandla om ytterligare ändringar av det avtal som ingåtts på grundval av befogenheten i detta beslut, varvid de villkor som fastställs i beslut (EU) 2020/1531 återspeglas. Den befogenhet som unionen beviljar genom beslut (EU) 2020/1531 bör därför fortsätta att gälla i den mån det avtal som ingåtts på grundval av detta bemyndigande skulle kunna ändras för att återspegla de villkor som fastställs i det beslutet.

a)

Avtalet ska vara förenligt med unionsrätten i alla hänseenden. Efterlevnad av principerna om unionsrättens företräde och, i tillämpliga fall, direkt effekt ska säkerställas.

b)

Tvister mellan Republiken Frankrike och Förenade kungariket om tillämpningen av avtalet ska inte hänskjutas till den skiljedomstol som inrättats enligt artikel 19 i Canterbury-fördraget eller till någon annan form av rättsligt bindande tvistlösning.

c)

Republiken Frankrike ska behålla rätten att, ensidigt, tillfälligt upphäva eller säga upp avtalet för att säkerställa en fullständig, korrekt och snabb tillämpning av unionsrätten på den del av den fasta förbindelsen under Engelska kanalen som omfattas av Republiken Frankrikes jurisdiktion.

d)

Avtalet ska innehålla en mekanism för ändring av avtalet för att anpassa det till ändringar i unionsrätten.

e)

Det oberoende och de respektive befogenheter som genom unionsrätten tilldelas Europeiska unionens järnvägsbyrå och EPSF, i egenskap av nationell säkerhetsmyndighet i den mening som avses i direktiv (EU) 2016/798, ska säkerställas, och framför allt: