(1)

Parisavtalet, som antogs den 12 december 2015 inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) (Parisavtalet), trädde i kraft den 4 november 2016. Parterna i Parisavtalet har enats om att hålla ökningen i den globala medeltemperaturen långt under 2 °C över förindustriell nivå och att göra ansträngningar för att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C över förindustriell nivå. Det åtagandet har förstärkts genom antagandet, inom ramen för UNFCCC, av klimatpakten i Glasgow den 13 november 2021, i vilken partskonferensen för UNFCCC, i sin funktion som partsmöte för Parisavtalet, konstaterar att klimatförändringarnas effekter kommer att vara mycket mindre vid en temperaturökning på 1,5 °C jämfört med 2 °C, och beslutar att göra ansträngningar för att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C.

(2)

I sin globala bedömningsrapport om biologisk mångfald och ekosystemtjänster från 2019 lade den mellanstatliga plattformen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster (IPBES) fram de senaste vetenskapliga rönen om den pågående utarmningen av den biologiska mångfalden i världen. Kommissionens meddelande av den 20 maj 2020 om EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 – Ge naturen större plats i våra liv (EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030) höjer unionens ambition när det gäller skydd och återställande av biologisk mångfald och välfungerande ekosystem. Skogar och friska marker är oerhört viktiga för den biologiska mångfalden, men även för rening av luft och vatten, bindning och lagring av koldioxid samt för tillhandahållandet av hållbart framställda träprodukter med lång livslängd. Skogarnas karaktär och funktion varierar kraftigt inom unionen, och vissa typer av skogar är mer sårbara för klimatförändringar på grund av direkta effekter, såsom torka, temperaturbetingad skogsdöd eller förändringar i ariditet. Avskogning och skogsförstörelse bidrar till den globala klimatkrisen, eftersom de ökar utsläppen av växthusgaser, bland annat till följd av skogsbränder, något som leder till att kolsänkor elimineras permanent, de drabbade områdenas resiliens mot klimatförändringar minskar och dess biologiska mångfald betydligt reduceras.

Organiskt kol i mark och kolpooler av död ved, som i många fall bidrar till markens kolpool, är också av särskilt stor betydelse i ett antal rapporteringskategorier, både för klimatåtgärder och för skydd av den biologiska mångfalden. I både kommissionens meddelande av den 16 juli 2021 om EU:s nya skogsstrategi för 2030 (EU:s nya skogsstrategi för 2030) och kommissionens meddelande av den 17 november 2021 om EU:s markstrategi för 2030 – Frisk mark till förmån för människor, livsmedel, natur och klimat (EU:s markstrategi för 2030) erkänns behovet av att skydda och förbättra kvaliteten på skogar och markekosystem i unionen samt att främja stärkta, hållbara förvaltningsmetoder som kan öka koldioxidbindningen och stärka resiliensen i skog och mark mot bakgrund av klimatkrisen och den biologiska mångfaldskrisen. Torvmarker är det största lagret av organiskt kol på land, och bättre förvaltning och skydd av torvmark är en viktig aspekt som bidrar till att begränsa klimatförändringarna och skydda den biologiska mångfalden och marken mot erosion.

(3)

Kommissionens meddelande av den 11 december 2019 om den europeiska gröna given (den europeiska gröna given) utgör en utgångspunkt för unionens klimatneutralitetsmål senast 2050 och målet om att därefter uppnå negativa utsläpp såsom fastställts i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 (4). Den kombinerar en omfattande uppsättning ömsesidigt förstärkande åtgärder och initiativ som syftar till att uppnå klimatneutralitet i unionen senast 2050 och fastställer en ny tillväxtstrategi som syftar till att ställa om unionen till ett rättvist och välmående samhälle med en modern, resurseffektiv och konkurrenskraftig ekonomi där den ekonomiska tillväxten är frikopplad från resursförbrukningen. Den ska också skydda, bevara och förbättra unionens naturkapital och skydda allmänhetens hälsa och välbefinnande från miljörelaterade risker och konsekvenser. Samtidigt har denna omställning jämställdhetsrelaterade aspekter och påverkar även särskilt vissa missgynnade och sårbara grupper, såsom äldre, personer med funktionsnedsättning och personer med minoritetsbakgrund i fråga om ras eller etnisk tillhörighet. Det måste därför säkerställas att övergången är rättvis och inkluderande och att ingen lämnas utanför.

(4)

Att ta itu med klimat- och miljörelaterade utmaningar och uppnå målen i Parisavtalet står i centrum för den europeiska gröna given. Europaparlamentet begärde i sin resolution av den 15 januari 2020 om den europeiska gröna given (5) att den nödvändiga omställningen till ett klimatneutralt samhälle skulle vara slutförd senast 2050, och utlyste ett klimat- och miljönödläge i sin resolution av den 28 november 2019 om klimat- och miljönödläget (6). Behovet och värdet av den europeiska gröna given har bara ökat mot bakgrund av covid-19-pandemins mycket allvarliga effekter på unionsmedborgarnas hälsa och ekonomiska välstånd.

(5)

Det är viktigt att säkerställa att de åtgärder som vidtas för att uppnå målen i denna förordning eftersträvas i linje med målet att främja hållbar utveckling i enlighet med artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), med beaktande av FN:s mål för hållbar utveckling, Parisavtalet och principen om att inte orsaka betydande skada, i relevanta fall, i den mening som avses i artikel 17 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/852 (7).

(6)

I det uppdaterade nationellt fastställda bidrag som överlämnades till UNFCCC:s sekretariat den 17 december 2020 åtog sig unionen att senast 2030 minska sina nettoutsläpp av växthusgaser i hela ekonomin med minst 55 % jämfört med 1990 års nivåer.

(7)

Genom antagandet av förordning (EU) 2021/1119 har unionen genom lagstiftning fastställt målet att uppnå en balans mellan antropogena utsläpp från källor i hela ekonomin och upptag i sänkor av växthusgaser inom unionen senast 2050 och, där så är lämpligt, därefter uppnå negativa utsläpp. I den förordningen fastställs också ett bindande inhemskt unionsmål att minska nettoutsläppen av växthusgaser (utsläpp efter avdrag för upptag) med minst 55 % jämfört med 1990 års nivåer senast 2030. Alla ekonomiska sektorer förväntas bidra till att uppnå detta mål, inbegripet sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF-sektorn). I syfte att säkerställa tillräckliga ansträngningar för att minska utsläppen inom andra sektorer fram till 2030 är nettoupptagets bidrag till unionens klimatmål för 2030 begränsat till 225 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Inom ramen för förordning (EU) 2021/1119 bekräftade kommissionen i ett motsvarande uttalande sin avsikt att föreslå en översyn av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/841 (8), i enlighet med ambitionen att öka nettoupptaget av koldioxid till nivåer över 300 miljoner ton koldioxidekvivalenter inom LULUCF-sektorn senast 2030.

(8)

För att bidra till den ökade ambitionen att minska nettoutsläppen av växthusgaser från minst 40 % till minst 55 % jämfört med 1990 års nivåer, och för att säkerställa att LULUCF-sektorn ger ett hållbart och förutsägbart långsiktigt bidrag till unionens klimatneutralitetsmål, bör bindande mål för ökning av nettoupptag av växthusgaser fastställas för varje medlemsstat inom LULUCF-sektorn under perioden 2026–2030, som ska leda till ett mål på 310 miljoner ton koldioxidekvivalenter i upptag för unionen som helhet under 2030. Den metod som används för att fastställa de nationella målen för 2030 bör ta hänsyn till skillnaden mellan unionsmålet och de genomsnittliga utsläpp och upptag av växthusgaser från åren 2016, 2017 och 2018 som rapporteras av varje medlemsstat i dess inlämning för 2020 och återspegla det nuvarande begränsningsresultatet för LULUCF-sektorn samt varje medlemsstats andel av den brukade markarealen i unionen, med beaktande av medlemsstatens förmåga att förbättra sina resultat inom sektorn genom markförvaltningsmetoder eller förändringar i markanvändningen som gynnar klimatet och den biologiska mångfalden. Om medlemsstaterna överträffar sina mål skulle detta ytterligare bidra till att uppnå unionens klimatmål.

(9)

De bindande målen för den ökade ambitionen för nettoutsläpp och nettoupptag av växthusgaser bör fastställas för varje medlemsstat enligt en linjär utvecklingsbana. Utvecklingsbanan bör ha sin startpunkt 2022 utifrån de genomsnittliga utsläpp av växthusgaser som rapporterats av den medlemsstaten under 2021, 2022 och 2023, och avslutas 2030 med det mål som fastställts för den medlemsstaten. För att säkerställa att unionens mål för 2030 uppnås kollektivt, samtidigt som hänsyn tas till variationen från år till år när det gäller utsläpp och upptag av växthusgaser inom LULUCF-sektorn, är det lämpligt att för varje medlemsstat fastställa ett åtagande om att uppnå en summa av nettoutsläpp och nettoupptag av växthusgaser för perioden 2026–2029 (budgeten för 2026–2029) utöver det nationella målet för 2030.

(10)

De bokföringsregler som fastställdes i artiklarna 6, 7, 8 och 10 i förordning (EU) 2018/841 var utformade för att fastställa i vilken utsträckning begränsningsresultaten inom LULUCF-sektorn skulle kunna bidra till unionens mål att till 2030 minska nettoutsläppen av växthusgaser med 40 %, vilket inte omfattade LULUCF-sektorn. För att förenkla regelverket för denna sektor bör de nuvarande bokföringsreglerna inte vara tillämpliga efter 2025, och uppfyllandet av medlemsstaternas nationella mål bör kontrolleras på grundval av rapporterade utsläpp och upptag av växthusgaser. Därigenom skulle metodologisk överensstämmelse skapas med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (9), med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 (10) och med det nya målet att minska nettoutsläppen av växthusgaser med minst 55 %, vilket omfattar LULUCF-sektorn.

(11)

Den 16 juni 2022 antog rådet en rekommendation om säkerställande av en rättvis omställning till klimatneutralitet (11), där behovet betonades av kompletterande åtgärder och av att ägna särskild uppmärksamhet åt att stödja de regioner, industrier, mikroföretag, små och medelstora företag, arbetstagare, hushåll och konsumenter som kommer att stå inför de största utmaningarna. I den rekommendationen uppmuntras medlemsstaterna att överväga en rad åtgärder på områdena sysselsättning och omställningar på arbetsmarknaden, jobbskapande och entreprenörskap, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, offentlig upphandling, beskattning och sociala trygghetssystem, grundläggande tjänster och bostäder, liksom, bland annat, i syfte att stärka jämställdhet och utbildning.

(12)

Med tanke på särdragen hos LULUCF-sektorn i varje medlemsstat samt det faktum att medlemsstaterna måste förbättra sina resultat om de ska uppnå sina nationella bindande mål, bör en rad flexibilitetsmöjligheter förbli tillgängliga för medlemsstaterna, inbegripet handel med överskott och utvidgning av skogsspecifik flexibilitet, samtidigt som målens miljöintegritet respekteras.

(13)

För att bemöta osäkerheter inom LULUCF-sektorn till följd av naturliga processer bör alternativa bestämmelser för naturliga störningar (abiotiska och biotiska), såsom bränder, utbrott av skadedjur, stormar och extrema översvämningar, finnas tillgängliga 2032 för medlemsstater som har gjort sitt yttersta för att ta hänsyn till eventuella yttranden från kommissionen som riktats till dem i samband med korrigerande åtgärder som införts genom denna ändringsförordning, under förutsättning att de har uttömt all annan flexibilitet som står till deras förfogande och infört lämpliga åtgärder för att minska markens sårbarhet för sådana störningar samt att unionens mål för 2030 för LULUCF-sektorn har uppnåtts.

(14)

Dessutom bör hänsyn tas till klimatförändringarnas diffusa och långsiktiga effekter, jämfört med naturliga störningar som i allt väsentligt är mer tillfälliga och geografiskt begränsade. Detta bör också göra det möjligt att ta hänsyn till förskjutningseffekter av tidigare förvaltningsåtgärder kopplade till en andel organogena jordar på brukad mark som i några medlemsstater är exceptionellt stora jämfört med unionsgenomsnittet. De outnyttjade kompensationsmängder som finns tillgängliga enligt bilaga VII under perioden 2021–2030 bör göras tillgängliga för det ändamålet, baserat på belägg som de berörda medlemsstaterna lämnar in till kommissionen på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga kunskap och objektiva, mätbara och jämförbara indikatorer såsom ariditetsindex, i den mening som avses i Förenta nationernas konvention för att bekämpa ökenspridning i de länder som drabbats av allvarlig torka och/eller ökenspridning, särskilt i Afrika (12), vilket definieras som förhållandet mellan genomsnittlig årlig nederbörd och genomsnittlig årlig evapotranspiration. Fördelningen mellan medlemsstaterna bör ske mot bakgrund av de belägg som läggs fram och på grundval av förhållandet mellan den mängd på 50 miljoner ton koldioxidekvivalenter som är tillgänglig och den totala mängd kompensation som dessa medlemsstater har begärt.

(15)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av bestämmelserna i förordning (EU) 2018/841 i fråga om fastställandet av de årliga utsläpp och upptag av växthusgaser för varje år under perioden 2026–2029, fastställda på grundval av en linjär utvecklingsbana som slutar vid målet för 2030 för medlemsstaterna, och för antagandet av närmare bestämmelser om metoden för belägg avseende klimatförändringarnas långsiktiga effekter som ligger utanför medlemsstaternas kontroll och avseende effekterna av en exceptionellt hög andel organogena jordar bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (13).

(16)

Reglerna för styrning bör fastställas på ett sätt som främjar tidiga åtgärder för att uppnå unionens mellanliggande klimatmål för 2030 och unionens klimatneutralitetsmål för hela ekonomin, i enlighet med den utvecklingsbana för åren 2026–2029 som införs genom den här ändringsförordningen. Principerna i förordning (EU) 2018/842 bör gälla i tillämpliga delar, med en multiplikator som beräknas på följande sätt: 108 % av skillnaden mellan en medlemsstats budget för 2026–2029 och motsvarande nettoupptag som rapporterats kommer att läggas till den siffra som rapporterats för 2030 av den medlemsstaten. Dessutom bör eventuella underskott som varje medlemsstat har ackumulerat fram till 2030 beaktas när kommissionen lägger fram förslag för perioden efter 2030.

(17)

Unionen och dess medlemsstater är parter i Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europas konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (14) (Århuskonventionen). Offentlig granskning och tillgång till rättslig prövning är väsentliga delar av unionens demokratiska värden och verktyg för att skydda rättsstatens principer.

(18)

För att möjliggöra snabba och effektiva åtgärder bör, om kommissionen anser att en medlemsstat inte gör tillräckliga framsteg avseende sitt mål för 2030 med beaktande av utvecklingsbanan, budgeten för 2026–2029 och flexibiliteten enligt denna förordning, en mekanism för korrigerande åtgärder tillämpas för att hjälpa den medlemsstaten att komma tillbaka till banan i riktning mot 2030 genom att säkerställa att ytterligare åtgärder vidtas, vilket leder till ökat nettoupptag av växthusgaser.

(19)

Växthusgasinventeringarna kommer att förbättras genom ökad användning av övervakningsteknik och ökad kunskap. För medlemsstater som förbättrar sina metoder för beräkning av utsläpp och upptag bör begreppet metodologisk justering införas. Följande frågor skulle till exempel kunna medföra en metodologisk justering: ändringar av rapporteringsmetoder, nya uppgifter eller korrigeringar av statistiska fel, införande av nya kolpooler eller växthusgaser, omräkning av historiska uppskattningar på grundval av nya vetenskapliga rön, i enlighet med 2006 års IPCC-riktlinjer för nationella inventeringar av växthusgaser, införande av nya rapporteringsdelar och förbättrad övervakning av naturliga störningar. En metodologisk justering bör tillämpas på den medlemsstatens inventeringsdata om utsläpp av växthusgaser för att neutralisera den inverkan som ändringarna av metoderna har på bedömningen av det kollektiva uppnåendet av unionsmålet för 2030, i syfte att respektera miljöintegriteten.

(20)

I Europa används nationella skogsinventeringar för att tillhandahålla information för bedömningar av skogens ekosystemtjänster. Övervakningssystemet för skogsinventeringar skiljer sig åt från land till land, eftersom varje land har sitt eget system för skogsinventeringar med en egen metod. I EU:s nya skogsstrategi för 2030 betonades behovet av strategisk skogsplanering i alla medlemsstater på grundval av tillförlitlig övervakning och tillförlitliga uppgifter, transparent styrning och samordnat utbyte på unionsnivå. I detta syfte har kommissionen meddelat att den avser att lägga fram ett lagstiftningsförslag om inrättande av en unionsomfattande integrerad ram för skogsövervakning.

(21)

I syfte att ändra och komplettera icke-väsentliga delar av förordningarna (EU) 2018/841 och (EU) 2018/1999 bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på att komplettera förordning (EU) 2018/841 i syfte att fastställa regler för registrering och korrekt utförande av åtgärder i det unionsregister som inrättats enligt artikel 40 i förordning (EU) 2018/1999 och med avseende på ändring av del 3 i bilaga V till förordning (EU) 2018/1999 genom uppdatering av förteckningen över kategorier i enlighet med relevant unionslagstiftning. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (15). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(22)

I kommissionens meddelande av den 17 september 2020 om att höja Europas klimatambitioner för 2030 skisseras olika vägar och politiska alternativ för att nå unionens skärpta klimatmål för 2030. I meddelandet betonas att uppnåendet av klimatneutralitet betyder att unionens åtgärder kommer att behöva intensifieras avsevärt inom alla ekonomiska sektorer. Kolsänkor spelar en väsentlig roll i omställningen till klimatneutralitet i unionen, och särskilt jordbruks-, skogsbruks- och markanvändningssektorerna kan lämna ett viktigt bidrag i det sammanhanget. Om kommissionen gör en bedömning av hur förordning (EU) 2018/841 fungerar som en del av den översyn som införs genom den här ändringsförordningen och utarbetar en rapport för Europaparlamentet och rådet, bör den inkludera dels aktuella trender och framtidsprognoser för utsläpp av växthusgaser från jordbruket, dels utsläpp och upptag av växthusgaser från åkermark, betesmark och våtmarker och undersöka lagstiftningsalternativ för att säkerställa att de är förenliga med målet att uppnå långsiktiga minskningar av växthusgasutsläppen inom alla sektorer av ekonomin i enlighet med unionens klimatneutralitetsmål och de mellanliggande klimatmålen. Dessutom bör kommissionen särskilt beakta effekterna av skogens åldersstruktur, inbegripet när dessa effekter är kopplade till specifika krigstids- eller efterkrigsomständigheter, på ett vetenskapligt robust, tillförlitligt och transparent sätt och i syfte att säkerställa skogens långsiktiga resiliens och anpassningsförmåga.

Med beaktande av vikten av att varje sektor bidrar rättvist och att omställningen till klimatneutralitet kräver förändringar över hela det politiska spektrumet och en gemensam ansträngning inom alla sektorer av ekonomin och samhället, vilket framhålls i den europeiska gröna given, bör kommissionen vid behov lägga fram lagstiftningsförslag med fastställande av ramen för perioden efter 2030.

(23)

De förväntade antropogena förändringarna när det gäller utsläpp och upptag av växthusgaser i havsmiljön och sötvattensmiljön kan få stor betydelse och förväntas variera i framtiden till följd av ändrad användning genom till exempel planerad utbyggnad av havsbaserad energi, den potentiella ökningen av vattenbruksproduktionen och de höjda naturskyddsnivåerna som behövs för att uppfylla målen i EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030. För närvarande ingår dessa utsläpp och upptag inte i de standardiserade rapporteringstabellerna till UNFCCC. Efter antagandet av rapporteringsmetoden bör kommissionen kunna överväga att rapportera om framsteg, genomförbarhet av analys och effekter av att utvidga rapporteringen till havs- och sötvattensmiljöer på grundval av de senaste vetenskapliga rönen om dessa flöden vid genomförandet av den översyn som införs genom denna ändringsförordning.

(24)

För att uppnå målet om klimatneutralitet senast 2050 och sträva efter att uppnå negativa utsläpp därefter, är det ytterst viktigt att upptagen av växthusgaser i unionen ökar kontinuerligt, samtidigt som det säkerställs att de förblir permanenta. Tekniska lösningar, såsom bioenergi med infångning och lagring av koldioxid (BECCS) samt naturbaserade lösningar för infångning och lagring av koldioxidutsläpp kan, när så är lämpligt, vara nödvändiga. Särskilt enskilda jordbrukare, mark- och skogsägare eller skogsförvaltare behöver uppmuntras att lagra mer koldioxid i sin mark och sina skogar genom att prioritera ekosystembaserade strategier och metoder som främjar biologisk mångfald, såsom naturnära skogsbruk, avsatta arealer, återställande av skogens kollager, utökning av arealen skogsjordbruk, kolinlagring i mark och återställande av våtmark samt andra innovativa lösningar. Sådana incitament ökar begränsningen av klimatförändringarna och den allmänna utsläppsminskningen i alla sektorer i bioekonomin, inbegripet genom användning av hållbara avverkade träprodukter, med full respekt för ekologiska principer som främjar biologisk mångfald och den cirkulära ekonomin. Det bör vara möjligt att överväga att, inom ramen för den översyn som införs genom denna ändringsförordning, inrätta en process för att inkludera hållbara produkter för lagring av koldioxid i tillämpningsområdet för förordning (EU) 2018/841, så att överensstämmelse med andra unionsmål på miljöområdet och IPCC:s riktlinjer säkerställs.

(25)

Med tanke på hur viktigt det är att ge ekonomiskt stöd till mark- och skogsägare eller mark- och skogsförvaltare för att uppnå de mål som fastställs i denna ändringsförordning bör kommissionen, när den bedömer utkasten till uppdateringar av de senast anmälda integrerade nationella energi- och klimatplanerna enligt förordning (EU) 2018/1999, säkerställa att det ekonomiska stödet, inbegripet den relevanta andel av intäkterna från auktioneringen av utsläppsrätter från EU:s utsläppshandelssystem enligt direktiv 2003/87/EG som används för LULUCF, inriktas på styrmedel och åtgärder som är skräddarsydda för att uppnå medlemsstaternas budgetar och mål som fastställs i denna ändringsförordning. I sin bedömning bör kommissionen ägna särskild uppmärksamhet åt främjandet av ekosystembaserade strategier och behovet av att säkerställa att ytterligare upptag av växthusgaser fortsätter, med beaktande av befintlig lagstiftning.

(26)

Fastställandet av unionens mål för 2030 bygger på inventeringsdata som medlemsstaterna rapporterat för åren 2016, 2017 och 2018. Det är mycket viktigt att de inlämnade inventeringsrapporterna är robusta. Därför bör de metoder som tillämpas av medlemsstaterna kontrolleras om nettoupptaget har minskat avsevärt för åren 2016, 2017 och 2018. I enlighet med principen om öppenhet och för att öka förtroendet för de framsteg som görs i rapporteringen bör resultaten av dessa verifieringar göras tillgängliga för allmänheten. På grundval av dessa verifieringar bör kommissionen, när så är lämpligt, lägga fram förslag för att säkerställa att unionen fortsätter att vara på rätt spår för att uppnå sitt mål för ett nettoupptag på 310 miljoner ton.

(27)

I syfte att fastställa utvecklingsbanorna för medlemsstaterna för perioden 2026–2029 bör kommissionen genomföra en omfattande granskning för att verifiera data från växthusgasinventeringen för åren 2021, 2022 och 2023. För det ändamålet bör en omfattande granskning genomföras under 2025, utöver de omfattande granskningar som kommissionen kommer att genomföra under 2027 och 2032 i enlighet med artikel 38 i förordning (EU) 2018/1999.

(28)

Varje medlemsstats värden för krontäckning av träd enligt bilaga II till förordning (EU) 2018/841 bör anpassas till de värden som rapporterats till UNFCCC eller till förutsebara uppdateringar av dessa värden.

(29)

På grund av införandet av rapporteringsbaserade mål som en följd av denna ändringsförordning behöver utsläpp och upptag av växthusgaser beräknas med en högre grad av noggrannhet. Dessutom kommer EU:s strategi för biologisk mångfald 2030, kommissionens meddelande av den 20 maj 2020 om från jord till bord-strategin för ett rättvisare, hälsosammare och miljövänligare livsmedelssystem, EU:s nya skogsstrategi för 2030, EU:s markstrategi för 2030, kommissionens meddelande av den 15 december 2021 om hållbara kretslopp för kol, Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 (16) och kommissionens meddelande av den 24 februari 2021 om att bygga upp ett klimatresilient Europa – den nya EU-strategin för klimatanpassning samtliga att kräva ökad markövervakning och därigenom bidra till att naturens koldioxidupptag i hela unionen skyddas och blir mer resilient. Övervakningen och rapporteringen av utsläpp och upptag måste i tillämpliga fall uppgraderas med hjälp av avancerad teknik tillgänglig inom ramen för unionsprogram, såsom Copernicus, och digitala data som samlas in inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, med tillämpning av den dubbla omställningen till grön och digital innovation.

(30)

Bestämmelser för kartläggning och övervakning, både på plats och genom fjärranalys, bör införas i syfte att ge medlemsstaterna möjlighet att få geografiskt explicita uppgifter för att identifiera prioriterade områden som har potential att bidra till klimatåtgärder. Som en del av en allmän förbättring av övervakningen, rapporteringen och verifieringen bör arbetet även inriktas på att harmonisera och förfina databaser över verksamhets- och utsläppsfaktorer i syfte att förbättra växthusgasinventeringarna.

(31)

Eftersom målen för denna förordning, framför allt att mot bakgrund av förordning (EU) 2021/1119 justera medlemsstaternas åtaganden för LULUCF-sektorn som bidrar till att unionen kan uppnå målen i Parisavtalet och unionens mål för minskning av växthusgasutsläppen för perioden 2021–2030, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EUF-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(32)

Förordningarna (EU) 2018/841 och (EU) 2018/1999 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Det ytterligare belopp av förfinansierade avsatta egna medel som ska användas av centrala motparter i krislägen bör fastställas med beaktande av särdragen hos varje enskild central motpart.

(2)

Metoden för att beräkna det ytterligare belopp av förfinansierade avsatta egna medel som ska användas av en central motpart efter en obeståndshändelse eller en icke-obeståndshändelse bör därför göra det möjligt att skilja mellan centrala motparter med en komplex riskprofil, där beloppet för ytterligare förfinansierade avsatta egna medel bör vara högre, och centrala motparter med mindre komplexa riskprofiler eller mer konservativ riskhantering, där beloppet för ytterligare förfinansierade avsatta egna medel bör vara lägre.

(3)

Metoden för att beräkna det ytterligare belopp av förfinansierade avsatta egna medel som ska användas av en central motpart efter en obeståndshändelse eller en icke-obeståndshändelse bör innehålla tillräckligt tydliga och objektiva parametrar för att undvika bedömningsproblem och den bör vara sådan att alla centrala motparter kan tillämpa den på ett enhetligt sätt. Parametrarna bör också göra det möjligt att anpassa det ytterligare beloppet av förfinansierade avsatta egna medel till den centrala motpartens struktur och interna organisation, verksamhetens art, omfattning och komplexitet samt strukturen för incitament hos dess aktieägare, ledning och clearingmedlemmar, och kunderna till dessa clearingmedlemmar. Varje parameter bör tilldelas ett värde uttryckt i procentenheter. Summan av alla parametrar bör ge den procentnivå av den centrala motpartens riskbaserade kapital som används som ytterligare belopp av förfinansierade avsatta egna medel, som ska användas av centrala motparter efter en obeståndshändelse eller en icke-obeståndshändelse.

(4)

För att ta hänsyn till en central motparts struktur och interna organisation och verksamhetens art, omfattning och komplexitet bör den centrala motparten bedöma typ och komplexitet för de tillgångsklasser som clearas, antal och komplexitet för sina beroendeförhållanden gentemot andra finansmarknadsinfrastrukturer och finansinstitut, effektiviteten i sin interna organisation, riskhanteringsramens robusthet och antalet väsentliga pågående korrigerande åtgärder till följd av anmärkningar från den behöriga myndigheten.

(5)

För att ta hänsyn till strukturen för incitament hos aktieägare, ledning och clearingmedlemmar, och clearingmedlemmars kunder, bör en central motpart bedöma de risker som är kopplade till sitt direkta eller indirekta ägande och sin kapitalstruktur, de finansiella incitament som ingår i ersättningen till företagsledningen samt clearingmedlemmarnas och kundernas deltagande i den centrala motpartens riskhantering.

(6)

Centrala motparter bör regelbundet se över det ytterligare beloppet av förfinansierade avsatta egna medel för att säkerställa att detta belopp ligger kvar på en lämplig nivå, bland annat efter en väsentlig ändring av en central motparts riskbaserade kapitalkrav som beräknas i enlighet med artikel 16.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 (2).

(7)

För att undvika onödiga bördor bör en central motpart inte vara skyldig att göra beräkningen på grundval av metodens specifika parametrar om den beslutar att frivilligt tillämpa det maximala beloppet för ytterligare förfinansierade avsatta egna medel på 25 %.

(8)

Det är viktigt att det ytterligare beloppet av förfinansierade avsatta egna medel fördelas rättvist i en obeståndssituation. Centrala motparter som har inrättat fler än en obeståndsfond för de olika klasser av finansiella instrument som de clearar bör därför fördela det ytterligare beloppet av förfinansierade avsatta egna medel till varje obeståndsfond i proportion till dess storlek. I en icke-obeståndssituation bör hela beloppet av ytterligare förfinansierade avsatta egna medel vara tillgängligt för att täcka förluster.

(9)

Det ytterligare belopp av avsatta egna medel som ska användas av centrala motparter efter en obeståndshändelse eller en icke-obeståndshändelse bör återspegla den relativa vikten av olika parametrar som beaktar den centrala motpartens interna organisation, verksamhetens art, omfattning och komplexitet samt strukturen för dess intressenters incitament till att uppmuntra till en stärkt riskhantering. Utan att det påverkar de lägsta och högsta procentsatser som ska tillämpas för att fastställa det ytterligare beloppet av förfinansierade avsatta egna medel bör därför beräkningen av den procentsats som ska tillämpas för att fastställa det ytterligare beloppet av förfinansierade avsatta egna medel vara den kumulativa summan av alla procentenheter som tilldelats varje parameter. Den procentsats som ska tillämpas för varje parameter bör vara summan av de relevanta kvantitativa indikatorerna. De huvudsakliga parametrarna för bedömningen av en central motparts risker och komplexitet bör ha ett brett intervall för kvantitativa indikatorer, medan de parametrar som gäller en specifik riskaspekt hos den centrala motparten bör ha ett snävare intervall.

(10)

Metoden för att upprätthålla de ytterligare förfinansierade avsatta egna medlen bör göra det möjligt för centrala motparter att dämpa effekterna av kravet på sådana ytterligare medel genom att göra det möjligt att investera dessa ytterligare medel i andra tillgångar än de som ingår i de centrala motparternas investeringspolicy som avses i artikel 47.1 i förordning (EU) nr 648/2012, förutsatt att dessa centrala motparter har inrättat lämpliga förfaranden för att tillämpa återhämtningsåtgärder för att minska risken för att sådana tillgångar inte är omedelbart tillgängliga.

(11)

Det är nödvändigt att dämpa de effekter som de ytterligare förfinansierade avsatta egna medlen har på centrala motparter. Centrala motparters investeringsmöjligheter för att upprätthålla de ytterligare förfinansierade avsatta egna medlen bör därför delvis vara i linje med de tillgångar som centrala motparter godtar från sina clearingmedlemmar. Ett sådant tillvägagångssätt skulle fortfarande garantera att centrala motparter har en lämplig ram och lämpliga förfaranden för att hantera de risker som är förknippade med dessa tillgångar och deras likvidation i en stressituation. Vissa tillgångar som är godtagbara som säkerhet bör dock även fortsättningsvis inte ingå bland godtagbara investeringar, eftersom de inte kan anses vara tillräckligt likvida eller eftersom de skulle exponera den centrala motpartens egna medel för alltför stora kredit- och marknadsrisker och därför inte kan anses lämpliga som investering för en central motpart.

(12)

Om det ytterligare belopp av förfinansierade avsatta egna medel som investerats i andra tillgångar än de som avses i artikel 47.1 i förordning (EU) nr 648/2012 inte är omedelbart tillgängligt bör centrala motparter, efter en obeståndshändelse eller en icke-obeståndshändelse, informera sin behöriga myndighet och sina clearingmedlemmar om detta. I sådana fall bör centrala motparter ha rätt att täcka det ej tillgängliga ytterligare beloppet av förfinansierade avsatta egna medel genom att begära finansiella bidrag från de clearingmedlemmar som inte är på obestånd. Sådana bidrag bör lämnas enligt en fördelning som är rättvis och proportionerlig.

(13)

Centrala motparter bör ersätta clearingmedlemmarna som inte är på obestånd för det finansiella bidrag som dessa clearingmedlemmar har lämnat för att täcka det ej tillgängliga ytterligare beloppet av förfinansierade avsatta egna medel. För att begränsa exponeringen för centrala motparters clearingmedlemmar som inte är på obestånd, och för att säkerställa att de kan klara eventuella framtida kontantbidrag, bör sådan återbetalning göras inom rimlig tid, kontant och i samma valuta som det finansiella bidraget lämnades i. Ersättningen bör betalas ut först efter det att de centrala motparterna har fullgjort sina övriga betalningsskyldigheter. Om återbetalningen inte görs inom rimlig tid bör centrala motparter, som ett incitament att betala tillbaka de utestående beloppen, vara skyldiga att betala en årlig ränta på dessa belopp.

(14)

Med tanke på att bevara unionens centrala motparters internationella konkurrenskraft analyserade Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) vid utarbetandet av förslaget till tekniska tillsynsstandarder tillämpliga regler och praxis för centrala motparter från tredjeland, och även den internationella utvecklingen när det gäller återhämtning och resolution av centrala motparter. Mot bakgrund av dessa analyser kom Esma fram till att den föreslagna metoden för att beräkna ytterligare belopp av förfinansierade avsatta egna medel för centrala motparter i unionen inte bör inverka negativt på konkurrenskraften hos internationellt verksamma centrala motparter i unionen.

(15)

Denna förordning grundar sig på det förslag till tekniska tillsynsstandarder som Esma har överlämnat till kommissionen.

(16)

Esma har utarbetat förslaget till tekniska standarder i samarbete med Europeiska bankmyndigheten och efter samråd med Europeiska centralbankssystemet. Esma har i enlighet med artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 (3) genomfört öppna offentliga samråd om förslaget till tekniska tillsynsstandarder, analyserat de möjliga kostnaderna och fördelarna och begärt in råd från den intressentgrupp för värdepapper och marknader som inrättats i enlighet med artikel 37 i förordning (EU) nr 1095/2010.

(1)

Styrelsen och budgetkommittén ska bestå av en företrädare för varje medlemsstat, två företrädare för kommissionen och en företrädare för Europaparlamentet samt deras respektive suppleanter.

(2)

Genom beslut C(2016) 3228 utsåg kommissionen sina företrädare och deras suppleanter i myndighetens styrelse och budgetkommitté.

(3)

Kommissionen har beslutat flytta över ansvarsområdet för en suppleant från enheten ”Finansiella regler 2 och programhantering” till enheten ”Inre politik” med ansvar för decentraliserade byråer vid generaldirektoratet för budget.

(4)

Detta beslut ersätter beslut C(2016) 3228 final som ska upphöra att gälla.