(1)

Förordning (EEG) nr 2821/71 ger kommissionen befogenhet att genom förordning och i enlighet med artikel 101.3 i fördraget förklara att artikel 101.1 i fördraget inte ska tillämpas på vissa grupper av forsknings- och utvecklingsavtal.

(2)

I kommissionens förordning (EU) nr 1217/2010 (3) definieras de grupper av forsknings- och utvecklingsavtal som kommissionen anser normalt sett uppfylla villkoren i artikel 101.3 i fördraget. Den förordningen upphör att gälla den 31 december 2022.

(3)

Den 5 september 2019 inledde kommissionen en utvärdering av förordning (EU) nr 1217/2010. De uppgifter som samlats in under utvärderingen tyder på att förordning (EU) nr 1217/2010 har varit ett användbart instrument och att dess regler fortfarande är relevanta för berörda parter. På grundval av resultaten av utvärderingen inledde kommissionen den 7 juni 2021 en konsekvensbedömning av politiska alternativ för antagandet av en ny gruppundantagsförordning för forsknings- och utvecklingsavtal.

(4)

För att ge kommissionen tillräckligt med tid för att slutföra processen för att anta en ny gruppundantagsförordning för forsknings- och utvecklingsavtal och i enlighet med kommissionens befogenheter enligt artikel 2.1 i förordning (EEG) nr 2821/71 bör tillämpningsperioden för förordning (EU) nr 1217/2010 förlängas med sex månader.

(5)

Förordning (EU) nr 1217/2010 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Förordning (EEG) nr 2821/71 ger kommissionen befogenhet att genom förordning och i enlighet med artikel 101.3 i fördraget förklara att artikel 101.1 i fördraget inte ska tillämpas på vissa grupper av specialiseringsavtal.

(2)

I kommissionens förordning (EU) nr 1218/2010 (3) definieras grupper av specialiseringsavtal som enligt kommissionens bedömning normalt anses uppfylla villkoren i artikel 101.3 i fördraget. Den förordningen upphör att gälla den 31 december 2022.

(3)

Den 5 september 2019 inledde kommissionen en utvärdering av förordning (EU) nr 1218/2010. De uppgifter som samlats in under utvärderingen tyder på att förordning (EU) nr 1218/2010 har varit ett användbart instrument och att dess regler fortfarande är relevanta för berörda parter. På grundval av resultaten av utvärderingen inledde kommissionen den 7 juni 2021 en konsekvensbedömning av politiska alternativ för antagandet av en ny gruppundantagsförordning för specialiseringsavtal.

(4)

För att ge kommissionen tillräckligt med tid för att slutföra processen för att anta en ny gruppundantagsförordning för specialiseringsavtal och i enlighet med kommissionens befogenheter enligt artikel 2.1 i förordning (EEG) nr 2821/71 bör tillämpningsperioden för förordning (EU) nr 1218/2010 förlängas med sex månader.

(5)

Förordning (EU) nr 1218/2010 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Genom förordning (EU) nr 791/2011 (3) införde rådet slutgiltiga antidumpningstullar på import av vissa glasfibervävnader med öppna maskor från Folkrepubliken Kina.

(2)

Till följd av undersökningar om kringgående utvidgades åtgärderna genom rådets genomförandeförordningar (EU) nr 672/2012 (4), (EU) nr 21/2013 (5) samt (EU) nr 1371/2013 (6), senast ändrad genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/1711 (7), till att omfatta import av vissa glasfibervävnader med öppna maskor som avsänts från Indien, Indonesien, Malaysia, Taiwan och Thailand, oavsett om produkternas deklarerade ursprung är dessa länder eller inte, med undantag för de produkter som tillverkas av Montex Glass Fibre Industries Pvt. Ltd och Pyrotek India Pvt. Ltd

(3)

Dessa åtgärder utvidgades ytterligare genom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 976/2014 (8) till att även omfatta import av lätt modifierade glasfibervävnader med öppna maskor.

(4)

De nu gällande åtgärderna infördes efter en översyn vid giltighetstidens utgång genom genomförandeförordning (EU) 2017/1993, ändrad genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/788 (9), genom vilken befrielse beviljades för SPG Glass Fibre PVT. Ltd

(5)

Den 23 augusti 2021 mottog Europeiska kommissionen (kommissionen) en begäran om befrielse från de antidumpningsåtgärder som tillämpas på import av vissa glasfibervävnader med öppna maskor som avsänds från Indien, oavsett om produkternas deklarerade ursprung är Indien eller inte. Begäran ingavs av företaget Urja Products Private Limited (sökanden).

(6)

Begäran innehöll bevisning för att sökanden var en ny exporterande tillverkare och uppfyllde kriterierna för befrielse enligt artikel 13.4 i den grundläggande antidumpningsförordningen, dvs. att sökanden 1) inte exporterade den berörda produkten till unionen under den undersökningsperiod som ligger till grund för åtgärderna, dvs. den 1 april 2012–31 mars 2013 (den ursprungliga undersökningsperioden), 2) inte är närstående någon exportör eller tillverkare som omfattas av de antidumpningsåtgärder som infördes genom den ursprungliga förordningen, 3) antingen faktiskt har exporterat den berörda produkten till unionen efter den ursprungliga undersökningsperiodens utgång eller genom avtal har ingått ett oåterkalleligt åtagande att exportera en betydande kvantitet till unionen, och 4) inte har varit inblandad i kringgående.

(7)

Kommissionen drog slutsatsen att begäran innehöll tillräcklig bevisning för att motivera att en undersökning enligt artikel 13.4 i den grundläggande antidumpningsförordningen inleds i syfte att fastställa om sökanden kan beviljas befrielse från de utvidgade åtgärderna.

(8)

Den 20 april 2022 inledde kommissionen genom genomförandeförordning (EU) 2022/651 (10) (förordningen om inledande) en översyn av genomförandeförordning (EU) 2017/1993 i syfte att fastställa möjligheten att bevilja sökanden befrielse. Genom samma förordning upphävde kommissionen de antidumpningstullar som infördes genom genomförandeförordning (EU) 2017/1993 med avseende på sökandens import av den produkt som översynen gäller och ålade tullmyndigheterna att vidta lämpliga åtgärder för att registrera sådan import.

(9)

Kommissionen uppmanade berörda parter att kontakta kommissionen för att delta i översynen. Alla berörda parter gavs möjlighet att lämna synpunkter på inledandet av undersökningen och begära att bli hörda av kommissionen och/eller förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden inom den tidsgräns som fastställts i genomförandeförordning (EU) 2022/651. Det inkom inga synpunkter eller någon begäran om att bli hörd.

(10)

Den produkt som översynen gäller är glasfibervävnader med öppna maskor med en cellstorlek på mer än 1,8 mm i både längd och bredd och med en vikt på mer än 35 g/m2, med undantag av fiberglasskivor, som avsänds från Indien, oavsett om produkternas deklarerade ursprung är Indien eller inte, och som för närvarande klassificeras enligt KN-nummer ex 7019 63 00, ex 7019 64 00, ex 7019 65 00, ex 7019 66 00 och ex 7019 69 90 (Taric-nummer 7019630014, 7019640014, 7019650014, 7019660014 och 7019699014). Dessa KN-nummer och Taric-nummer nämns endast upplysningsvis.

(11)

Glasfibervävnader med öppna maskor finns med olika cellstorlekar och vikt per kvadratmeter och används främst som förstärkningsmaterial inom byggsektorn (utvändig värmeisolering, golvförstärkning och väggreparationer).

(12)

Översynsperioden omfattade perioden från och med den 1 april 2012 till och med den 31 december 2021 (översynsperioden).

(13)

Kommissionen begärde att sökanden skulle fylla i ett frågeformulär för att kommissionen skulle få de uppgifter som den ansåg nödvändiga för undersökningen. Sökanden inkom med svar på frågeformuläret den 2 juni 2022.

(14)

Kommissionen gjorde kontrollbesök på plats hos sökanden i september 2022. Kommissionen strävade efter att kontrollera alla uppgifter den ansåg sig behöva för att kunna avgöra om sökanden uppfyllde de nödvändiga villkoren.

(15)

När det gäller villkor 1 hänvisade kommissionen till de tidigare undersökningsresultaten (11) som visade att sökanden inte tillverkade eller exporterade den undersökta produkten till unionen under den ursprungliga undersökningsperioden. Följaktligen drogs slutsatsen att villkor 1 var uppfyllt.

(16)

När det gäller villkor 2 identifierade undersökningen flera närstående företag, nämligen Jayatma Industries Ltd som arbetar med textilier och kläder, Mihikita Enterprises Ltd som arbetar med byggnation och Denis Chem Lab Ltd som arbetar med medicintekniska produkter. Inget av dessa företag var inblandat i tillverkning, bearbetning, försäljning eller inköp av den undersökta produkten. Följaktligen drogs slutsatsen att villkor 2 var uppfyllt.

(17)

När det gäller villkor 3 exporterade sökanden den undersökta produkten till två företag i EU under 2021. Därför drogs slutsatsen att sökanden uppfyllde villkor 3.

(18)

Slutligen konstaterades det under undersökningen att sökanden hade tillverkat hela den kvantitet som den exporterade till unionen. Det konstaterades också att sökanden inte importerade några råvaror från Kina för tillverkningen av den produkt som översynen gäller. Undersökningen bekräftade därför att sökanden inte var inblandad i kringgående enligt definitionen i artikel 13 i grundförordningen. Kommissionen drog därför slutsatsen att även kriterium 4 var uppfyllt.

(19)

Kommissionen drog därför slutsatsen att sökanden uppfyllde kriterierna i artikel 13.4 i den grundläggande antidumpningsförordningen. Sökanden bör därför befrias från de gällande antidumpningsåtgärderna i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2017/1993.

(20)

Genomförandeförordning (EU) 2017/1993 bör därför ändras.

(21)

Mot bakgrund av ovanstående undersökningsresultat och i enlighet med artiklarna 13.4 och 11.4 i grundförordningen drog kommissionen slutsatsen att sökanden borde läggas till i förteckningen över företag som är befriade från de antidumpningsåtgärder som infördes genom genomförandeförordning (EU) 2017/1993.

(22)

Sökanden och unionsindustrin underrättades om kommissionens avsikt att befria Urja Products Private Limited från de gällande antidumpningsåtgärderna.

(23)

Parterna gavs möjlighet att lämna synpunkter. Inga synpunkter inkom.

(24)

Denna förordning är förenlig med yttrandet från den kommitté som inrättades genom artikel 15.1 i förordning (EU) 2016/1036.

(1)

Fångstkvoter för 2021 har fastställts genom rådets förordningar (EU) 2020/1579 (2), (EU) 2021/90 (3), (EU) 2021/91 (4) och (EU) 2021/92 (5).

(2)

Fångstkvoter för 2022 har fastställts genom rådets förordningar (EU) 2021/91, (EU) 2021/1888 (6), (EU) 2022/109 (7) och (EU) 2022/110 (8).

(3)

När kommissionen konstaterar att en medlemsstat har överskridit de fångstkvoter som medlemsstaten har tilldelats ska kommissionen, enligt artikel 105.1 i förordning (EG) nr 1224/2009, göra avdrag från den medlemsstatens framtida fångstkvoter.

(4)

I kommissionens genomförandeförordning (EU) 2022/1926 (9) fastställs avdrag från fångstkvoterna för vissa bestånd för 2022 på grund av överfiske under tidigare år.

(5)

För vissa medlemsstater, närmare bestämt Spanien, Frankrike, Litauen och Polen, kunde vissa avdrag från fångstkvoter för de överfiskade bestånden inte göras genom genomförandeförordning (EU) 2022/1926, eftersom de medlemsstaterna saknar tillgång till kvoter för de aktuella bestånden för 2022.

(6)

I artikel 105.5 i förordning (EG) nr 1224/2009 föreskrivs det att om avdrag inte kan göras från det överfiskade beståndet under året efter överfisket därför att den berörda medlemsstaten saknar tillgång till en kvot för det beståndet, får avdrag göras från kvoter för andra bestånd i samma geografiska område eller med samma marknadsvärde, efter samråd med den berörda medlemsstaten.

(7)

Enligt meddelande från kommissionen 2022/C 369/03 om riktlinjer för avdrag från kvoter enligt artikel 105.1, 105.2 och 105.5 i förordning (EG) nr 1224/2009 (10) (riktlinjerna), bör sådana avdrag i första hand göras från kvoter som tilldelats för bestånd som fiskas av samma flotta som överskred kvoten.

(8)

De berörda medlemsstaterna har rådfrågats vad gäller vissa avdrag från fångstkvoter för andra bestånd än de som överfiskats. Det är därför lämpligt att göra avdrag från dessa alternativa fångstkvoter som tilldelats de berörda medlemsstaterna för 2022.

(9)

Eftersom knaggrocka i område 7d (RJC/07D.) är en art inom beståndet ”rockor” i område 7d (SRX/07D.) görs det avdrag som Irland måste göra på grund av sitt överfiske av knaggrocka i område 7d, i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2022/1926, från den fångstkvot för rockor i område 7d som Irland har tillgång till för 2022.

(10)

Under 2021 överskred Portugal sin fångstkvot för ansjovis i områdena 9 och 10; unionens vatten i Cecaf 34.1.1 (ANE/9/3411). Den 22 augusti 2022 begärde Portugal att det avdrag som måste göras, inbegripet en multiplikationsfaktor på 1,4 i enlighet med artikel 105.2 i förordning (EG) nr 1224/2009, skulle fördelas på tre år. Enligt punkt 3 a i riktlinjerna kan avdraget fördelas på två år eller mer om fisken förvaltas på ett hållbart sätt på grundval av gällande vetenskapliga rekommendationer för det berörda beståndet. Enligt akustiska undersökningar för övervakning av fördelningen av abundans och biomassa och en undersökning av flera biologiska parametrar för ansjovis som görs varje år ökade den beräknade biomassan för ansjovis under 2022 med 64 % jämfört med 2021 års undersökningar. Det portugisiska vetenskapliga institutet IPMA (Instituto Português do Mar e da Atmosfera) testar, i samarbete med det spanska vetenskapliga institutet IEO (Instituto Español de Oceanografía), en ny regel för fångstkontroll genom en utvärdering av förvaltningsstrategin I avvaktan på det planerade referensvärdet från Internationella havsforskningsrådet (Ices) för detta bestånd, kan en fördelning av avdraget på två år i stället för på tre år godtas.

(11)

De senaste uppdaterade data som Frankrike lämnade den 9 september 2022 visar att den gemensamma kvot för 2021 på 1 ton som, genom förordning (EU) 2021/92, tilldelats ”Övriga” för vit marlin i Atlanten (WHM/ATLANT_AMS) – en kvot inom vilken Frankrike fick fiska – har överskridits. Eftersom Frankrike rapporterade fångster på 2 972 kg inom ramen för denna kvot för ”Övriga” bör ett avdrag på grund av detta överfiske, inbegripet en multiplikationsfaktor på 1,5 i enlighet med artikel 105.3 c i förordning (EG) nr 1224/2009, göras från den fångstkvot för vit marlin i Atlanten som Frankrike har tillgång till för 2022. Motsvarande avdrag bör därför läggas till i bilagan till genomförandeförordning (EU) 2022/1926.

(12)

Genomförandeförordning (EU) 2022/1926 bör därför ändras i enlighet med detta.

(13)

Ytterligare uppdateringar eller korrigeringar kan fortfarande göras om det, för innevarande eller föregående regleringsår, upptäcks fel, utelämnanden eller felrapporteringar när det gäller de fångstsiffror som deklarerats av medlemsstaterna i enlighet med artikel 33 i förordning (EG) nr 1224/2009.

(1)

I enlighet med artikel 25a.2 i förordning (EG) nr 810/2009 ska kommissionen regelbundet bedöma tredjeländernas samarbete kring återtagande. På grundval av bedömningen utförd i enlighet med den bestämmelsen bedömdes samarbetet kring återtagande med Gambia vara otillräckligt. Med tanke på de åtgärder som vidtagits för att förbättra graden av samarbete och unionens allmänna förbindelser med Gambia, ansågs det att Gambias samarbete med unionen i frågor som rör återtagande inte var tillräckligt och att åtgärder från unionen därför var nödvändiga.

(2)

I enlighet med artikel 25a.5 a i förordning (EG) nr 810/2009 antogs den 7 oktober 2021 rådets genomförandebeslut (EU) 2021/1781 (2), genom vilket tillämpningen av vissa bestämmelser i förordning (EG) nr 810/2009 tillfälligt upphävdes med avseende på vissa gambiska medborgare.

(3)

I enlighet med artikel 25a.2 i förordning (EG) nr 810/2009 har kommissionen kontinuerligt bedömt samarbetet kring återtagande med Gambia efter ikraftträdandet av genomförandebeslut (EU) 2021/1781. Bedömningen visar att inga betydande förbättringar har gjorts, eftersom samarbetet om identifiering och återvändande fortfarande utgör en utmaning, den tidsram som fastställts i återtagandearrangemanget mellan EU och Gambia inte respekterades och ett moratorium för återvändande med charterflyg – som ensidigt infördes av Gambia – fortsatte att gälla fram till mars 2022. Trots vissa mindre framsteg, särskilt utfärdandet av tre landningstillstånd för återvändandeinsatser som ägde rum efter upphävandet av det moratorium som infördes av Gambia, är samarbetet kring återtagande fortfarande otillräckligt och det krävs fortfarande betydande och varaktiga förbättringar.

(4)

Kommissionen gör bedömningen att Gambias samarbete med unionen i frågor som rör återtagande, trots de åtgärder som antogs genom genomförandebeslut (EU) 2021/1781, fortfarande är otillräckligt och att ytterligare åtgärder därför krävs, utan att det påverkar genomförandebeslut (EU) 2021/1781.

(5)

En gradvis tillämpning av en höjd viseringsavgift för gambiska medborgare bör sända en tydlig signal till Gambias myndigheter om behovet av att vidta nödvändiga åtgärder för att förbättra samarbetet kring återtagande.

(6)

En viseringsavgift på 120 EUR, i enlighet med förordning (EG) nr 810/2009, bör därför tillämpas på gambiska medborgare som omfattas av viseringskravet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1806 (3). I enlighet med den förordningen berör denna avgift inte barn under tolv år. Inte heller bör den tillämpas på sökande för vilka viseringsavgiften inte tas ut eller är reducerad i enlighet med förordning (EU) nr 810/2009.

(7)

Detta beslut bör inte påverka tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG (4), som utvidgar rätten till fri rörlighet till att omfatta familjemedlemmar, oberoende av deras nationalitet, när de ansluter sig till eller följer med unionsmedborgaren. Detta beslut bör således varken tillämpas på familjemedlemmar till en unionsmedborgare som omfattas av direktiv 2004/38/EG, eller på familjemedlemmar till en tredjelandsmedborgare som i enlighet med ett avtal mellan unionen och ett tredjeland åtnjuter fri rörlighet som är likvärdig med unionsmedborgarnas.

(8)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter enligt internationell rätt, inbegripet i egenskap av värdländer för internationella mellanstatliga organisationer eller för internationella konferenser sammankallade av Förenta nationerna eller andra internationella mellanstatliga organisationer för vilka en medlemsstat är värdland. Tillämpningen av höjningen av viseringsavgiften bör därför inte tillämpas på gambiska medborgare som ansöker om visering i den mån det är nödvändigt för att medlemsstaterna ska kunna fullgöra sina skyldigheter som värdländer för sådana organisationer eller konferenser.

(9)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark. Eftersom detta beslut är en utveckling av Schengenregelverket ska Danmark, i enlighet med artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om detta beslut, besluta huruvida landet ska genomföra det i sin nationella lagstiftning.

(10)

Detta beslut utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG (5). Irland deltar därför inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Irland.

(11)

När det gäller Island och Norge utgör detta beslut, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket (6) som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i rådets beslut 1999/437/EG (7).

(12)

När det gäller Schweiz utgör detta beslut, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket (8) som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (9).

(13)

När det gäller Liechtenstein utgör detta beslut, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket (10) som omfattas av det område som avses i artikel 1 A i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (11).

(14)

Detta beslut utgör en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.2 i 2003 års anslutningsakt, artikel 4.2 i 2005 års anslutningsakt respektive artikel 4.2 i 2011 års anslutningsakt.

(1)

Genom beslut 96/228/EG (1) godkände kommissionen systemet för långsiktigt stöd på nationell nivå till jordbruket i de nordliga områdena i Sverige (systemet för nordligt stöd) som anmälts av Sverige i enlighet med artikel 143 i anslutningsakten i syfte att få ett godkännande enligt artikel 142 i anslutningsakten. Beslut 96/228/EG ersattes av kommissionens beslut C(2010) 6050 (2). Det beslutet ersattes av kommissionens beslut (EU) 2018/479 (3).

(2)

Eftersom godkännandet för Sverige att genomföra systemet för nordligt stöd enligt beslut (EU) 2018/479 löper ut den 31 december 2022 bör ett nytt beslut antas.

(3)

Genom en skrivelse av den 1 juli 2022 anmälde Sverige ett förslag till förlängning av systemet för nordligt stöd till kommissionen. Sverige föreslog att kommissionen skulle ändra beslut (EU) 2018/479 för att förlänga systemets giltighetstid med ett år, öka det totala årliga referensvärdet, göra vissa justeringar av stödnivåerna och ändra det datum då Sverige bör lägga fram förslag för att ändra och förlänga systemet.

(4)

Det långsiktiga stöd på nationell nivå som avses i artikel 142 i anslutningsakten syftar till att säkerställa att jordbruksverksamhet kan behållas i sådana nordliga regioner som ska fastställas av kommissionen.

(5)

Med hänsyn till de faktorer som avses i artikel 142.1 och 142.2 i anslutningsakten är det lämpligt att ange de administrativa enheterna, indelade i delregioner, som ligger norr om den 62:a breddgraden eller nära denna och som har liknande klimatförhållanden som gör det särskilt svårt att bedriva jordbruk. I delregionerna är befolkningstätheten 10 invånare per km2 eller mindre, den utnyttjade jordbruksarealen (UJA) anses utgöra 10 % eller mindre av kommunernas totala areal och den del av UJA som används för jordbruksgrödor avsedda som livsmedel är 20 % eller mindre. Även delregioner som inte uppfyller dessa kriterier, men som omges av andra delregioner i sådana områden som uppfyller kriterierna, bör omfattas.

(6)

För att underlätta förvaltningen av systemet och samordna detta med stöd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2115 (4), är det lämpligt att i de områden som erhåller stöd enligt detta beslut inkludera samma kommuner som de som hör till det område som avgränsas enligt artikel 32.2 andra stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1305/2013 (5) och artikel 71.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2115 i den strategiska planen för genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken i Sverige 2023–2027.

(7)

Den referensperiod som bör gälla för bedömningen av jordbruksproduktionens utveckling och den sammanlagda stödnivån bör, på grundval av den nationella statistik som finns tillgänglig och i syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning för alla produktionssektorer, vara år 1993.

(8)

Enligt artikel 142 i anslutningsakten ska det totala stödbelopp som beviljas räcka för att behålla jordbruksverksamhet i de nordliga områdena i Sverige, men får inte leda till att det samlade stödet ökar i förhållande till stödet under en fastställd referensperiod före anslutningen. För att bevilja stöd enligt artikel 142 i anslutningsakten på en lämplig nivå med hänsyn till de nuvarande produktionskostnaderna, samtidigt som man inte får överskrida stödnivån under den fastställda referensperioden före anslutningen, bör konsumentprisindexets utveckling från 1993 till 2022 i Sverige beaktas vid fastställandet av den högsta tillåtna stödnivån enligt den artikeln.

(9)

På grundval av uppgifter från 1993 och fram till slutet av april 2022 bör därför det högsta årliga stödbeloppet fastställas till 473,75 miljoner kronor, beräknat som ett genomsnitt över sexårsperioden 1 januari 2023–31 december 2028.

(10)

För att förenkla systemet för nordligt stöd och ge Sverige flexibilitet i fråga om att rikta stödet till olika produktionssektorer bör ett högsta genomsnittligt årligt stödbelopp fastställas för det totala stödet, inklusive ett särskilt högsta årligt stödbelopp för produktion av komjölk, för att säkerställa en balanserad fördelning av stödet.

(11)

Stödet bör beviljas årligen på grundval av produktionsfaktorer (t.ex. djurenheter eller hektar), med undantag för komjölk där det bör beviljas på grundval av produktionsenheter (kilo), inom de övergripande begränsningar som fastställs i detta beslut.

(12)

I syfte att möjliggöra en skyndsam reaktion på volatiliteten i priserna på jordbruksprodukter och behålla jordbruksverksamheten i de nordliga områdena i Sverige bör Sverige få möjlighet att för varje kalenderår fastställa stödbeloppet per sektor inom en stödkategori och per produktionsenhet.

(13)

Sverige bör differentiera stödet i sina nordliga regioner och fastställa de årliga stödbeloppen utifrån de naturliga svårigheternas omfattning, andra mål samt transparenta och motiverade kriterier med koppling till de mål som fastställs i artikel 142.3 tredje stycket i anslutningsakten, vilka är att behålla sådan traditionell primärproduktion och bearbetning som är särskilt lämpad för klimatförhållandena i regionen, förbättra strukturerna för produktion, saluföring och bearbetning av jordbruksprodukter, underlätta avyttrandet av produkterna och säkerställa att miljön skyddas och att landsbygden bevaras.

(14)

Stödet bör utbetalas årligen på basis av det faktiska antalet stödberättigande produktionsfaktorer. Sverige bör dock ges möjlighet att betala ut stödet för komjölk, värphöns och slaktgrisar samt för transport av komjölk månadsvis. Stödet för komjölk ska vara baserat på den faktiska produktionen för att säkra en fortsatt produktion.

(15)

Överkompensation bör undvikas genom att felaktiga utbetalningar återkrävs snabbt och senast före den 1 juni följande år.

(16)

Enligt artikel 142.2 i anslutningsakten bör det stöd som beviljas enligt detta beslut inte leda till en ökning av den totala produktionen över den traditionella produktionsnivån inom det område som täcks av systemet för nordligt stöd.

(17)

Därför är det nödvändigt att fastställa ett tak per år för antalet stödberättigande produktionsfaktorer för varje stödkategori, och en högsta stödberättigande årlig produktionsmängd av komjölk, på en nivå som är lika med eller lägre än taket under referensperioden.

(18)

Om antalet produktionsfaktorer i en kategori eller produktionsmängden för komjölk överskrider gränsvärdet under ett givet år bör antalet stödberättigande produktionsfaktorer eller mängden av komjölk, för att följa medelvärdena under fem år, minskas med ett motsvarande antal produktionsfaktorer under det kalenderår som följer på det år under vilket gränsvärdet överskreds, utom för komjölk och transportstöd för komjölk, värphöns, slaktgrisar med hänsyn till vilket den stödberättigande mängden får minskas med en mängd som motsvarar den överskjutande mängden under den sista månaden av det år under vilket gränsvärdena överskreds.

(19)

Anmälan till kommissionen av förslag om förlängning och ändring av det stöd som godkänns enligt detta beslut bör göra det möjligt att i god tid förbereda bedömning av systemet, och därför måste det vara tillåtet att göra en sådan anmälan under samma år som femårsrapporten och att utöka giltighetstiden för godkännandet av systemet för nordligt stöd från fem till sex år.

(20)

Enligt artikel 143.2 i anslutningsakten ska Sverige förse kommissionen med upplysningar om genomförandet och effekterna av stödet. För att bättre kunna bedöma de långsiktiga följderna av stödet, och i syfte att fastställa de genomsnittliga stödnivåerna som fleråriga genomsnitt, är det lämpligt att rapportera om stödets socioekonomiska effekter vart femte år och tillhandahålla årliga rapporter med ekonomiska och andra upplysningar om genomförandet som krävs för att säkerställa att villkoren i detta beslut är uppfyllda.

(21)

Det bör anges vilka regler som gäller för ändringar av det system som infördes av kommissionen eller föreslagits av Sverige för att skydda stödmottagarnas legitima förväntningar och se till att systemet fortsätter så att målen i artikel 142 i anslutningsakten kan uppnås effektivt.

(22)

Sverige bör se till att lämpliga åtgärder vidtas för att kontrollera stödmottagarna. För att säkerställa att dessa åtgärder blir effektiva och att systemet för nordligt stöd genomförs på ett öppet sätt bör dessa kontrollåtgärder i största möjliga mån anpassas till de kontroller som genomförs inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken.

(23)

För att målet om att behålla produktionen ska uppnås, såsom anges i artikel 142 i anslutningsakten, och för att underlätta förvaltningen av stödet bör detta beslut tillämpas från och med den 1 januari 2023.

(24)

Av tydlighetsskäl bör beslut (EU) 2018/479 upphöra att gälla. Det bör fastställas övergångsbestämmelser avseende rapportering om stöd enligt artikel 142 i anslutningsakten som utbetalades 2018–2022 i enlighet med kommissionens beslut (EU) 2018/479.

(1)

I direktiv (EU) 2018/2001 fastställs krav för vissa bränslen, nämligen biodrivmedel, flytande biobränslen, biomassabränslen, förnybara flytande och gasformiga bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbaserade bränslen. Genom de kraven säkerställs att dessa bränslen endast kan tillgodoräknas när det gäller uppfyllandet av de mål som fastställs i det direktivet om de har producerats på ett hållbart sätt, och leder till betydande minskningar av växthusgasutsläpp jämfört med fossila bränslen. I artikel 29 i direktivet fastställs hållbarhetskriterier och kriterier för minskade växthusgasutsläpp för biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen. I artikel 26 i direktivet och kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/807 (2) fastställs dessutom kriterier för att fastställa i) de bränsleråvaror för biodrivmedel, flytande biobränslen eller biomassabränslen som medför en hög risk för indirekt ändring av markanvändning, och ii) de biodrivmedel, flytande biobränslen eller biomassabränslen med hög risk för indirekt ändring av markanvändning vilka uppfyller vissa villkor och som kan certifieras ha låg risk för indirekt ändring av markanvändning. I artikel 25.2 i direktiv (EU) 2018/2001 fastställs kriterier för minskade växthusgasutsläpp för förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbaserade bränslen som används inom transportsektorn. I artikel 28.2 i det direktivet föreskrivs att ekonomiska aktörer ska föra in uppgifter i en unionsdatabas om de transaktioner som gjorts och om hållbarhetsegenskaperna hos förnybara bränslen (biodrivmedel, biogas och förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung) och återvunna kolbaserade bränslen som används inom transportsektorn.

(2)

I direktiv (EU) 2018/2001 fastställs också regler för beräkningen av bidraget från förnybar el till transportmålen. I artikel 27.3 i det direktivet fastställs regler för att beräkna detta bidrag när elen används direkt för att driva elfordon och när den används för att producera förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung.

(3)

Frivilliga system har spelat en viktig roll när det gäller att visa efterlevnad av hållbarhetskriterierna och kriterierna för minskade växthusgasutsläpp för biodrivmedel och flytande biobränslen. Enligt direktiv (EU) 2018/2001 kan frivilliga system användas för att i) certifiera att alla bränslen som produceras från biomassa, inbegripet gasformiga och fasta bränslen, uppfyller de hållbarhetskriterier som fastställs i det direktivet, ii) tillhandahålla korrekta uppgifter om deras minskade växthusgasutsläpp, iii) certifiera att förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbaserade bränslen uppfyller kriterierna för minskade växthusgasutsläpp, och iv) bevisa överensstämmelse med bestämmelserna i artikel 27.3 i det direktivet om beräkning av andelen förnybar el inom transportsektorn. Frivilliga system kan också användas för att visa att ekonomiska aktörer för in korrekta uppgifter i unionsdatabasen eller de nationella databaserna avseende vissa förnybara drivmedel och återvunna kolbaserade bränslen som används inom transportsektorn, i enlighet med artikel 28.4 i direktiv (EU) 2018/2001. Dessutom kan frivilliga system användas för att certifiera biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen med låg risk för indirekt ändring av markanvändning. Kommissionen kan besluta att frivilliga nationella eller internationella system kan tjäna alla eller vissa av dessa syften.

(4)

Om en ekonomisk aktör lägger fram bevis på eller uppgifter om efterlevnad av hållbarhetskriterierna eller kriterierna för minskade växthusgasutsläpp, vilka erhållits i enlighet med ett frivilligt system som har erkänts av kommissionen, i den utsträckning som omfattas av beslutet om erkännande av systemet, ska en medlemsstat, enligt artikel 30.9 i direktiv (EU) 2018/2001, inte kräva att leverantören tillhandahåller ytterligare bevis.

(5)

Den 28 augusti 2020 lämnade systemet ”KZR INiG” in en begäran till kommissionen om erkännande i enlighet med artikel 30.4 i direktiv (EU) 2018/2001. Begäran ledde till att kommissionen gjorde en bedömning av systemet, och vissa problem identifierades som hindrade att systemet ansågs vara förenligt med hållbarhetskriterierna enligt artikel 29 i direktiv (EU) 2018/2001. När en förnyad begäran lämnades in den 25 juni 2021 hade problemen åtgärdats på ett korrekt sätt. I sin bedömning drog kommissionen slutsatsen att systemet i) tillräckligt täckte de hållbarhetskriterier för agrobiomassa som fastställs i artikel 29.2–29.5 i direktiv (EU) 2018/2001, i) innehöll korrekta uppgifter om minskade växthusgasutsläpp i den mening som avses i artikel 29.10 i direktiv (EU) 2018/2001, och iii) tillämpade ett massbalanssystem i enlighet med kraven i artikel 30.1 och 30.2 i direktiv (EU) 2018/2001. Kommissionen ansåg dock inte att systemet i tillräcklig utsträckning täckte hållbarhetskriterierna för skogsbiomassa som fastställs i artikel 29.6 och 29.7 i direktiv (EU) 2018/2001. Systemet ”KZR INiG” erkändes därför endast för att visa överensstämmelse med kraven i artikel 29.2–29.5 och 29.10 i direktiv (EU) 2018/2001, genom kommissionens genomförandebeslut (EU) 2022/603 (3).

(6)

Genom systemet ”KZR INiG” infördes ytterligare ändringar för att säkerställa att hållbarhetskriterierna för skogsbiomassa som fastställs i artikel 29.6 och 29.7 i direktiv (EU) 2018/2001 också täcktes i tillräcklig utsträckning. Efter ytterligare ändringar åtgärdades alla kvarstående problem, som tidigare hade identifierats, på lämpligt sätt i en förnyad begäran av den 23 september 2022.

(7)

Systemet ”KZR INiG” omfattar följande råvaror: Agrobiomassa, skogsbiomassa samt avfall och restprodukter. Systemet omfattar också alla typer av bränslen. Det har en global geografisk täckning och omfattar hela spårbarhetskedjan (för biometan fram till produktionsenheten). Kommissionen har gjort en ny bedömning av systemet ”KZR INiG” efter den nya begäran av den 23 september 2022 och har konstaterat att det i) i tillräcklig utsträckning täcker de hållbarhetskriterier som fastställs i artikel 29.2–29.7 i direktiv (EU) 2018/2001, ii) innehåller korrekta uppgifter om minskade växthusgasutsläpp i den mening som avses i artikel 29.10 i det direktivet, och iii) tillämpar ett massbalanssystem i enlighet med kraven i artikel 30.1 och 30.2 i det direktivet.

(8)

Kommissionens bedömning tar inte hänsyn till den genomförandeakt om vägledning för att visa överensstämmelse med hållbarhetskriterierna i artikel 29.6 och 29.7 i direktiv (EU) 2018/2001 som kommer att antas i enlighet med artikel 29.8 i det direktivet (4). Systemet ”KZR INiG” kommer därför att bedömas på nytt i detta avseende.

(9)

Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2022/996 (5) är tillämplig först från och med den 30 december 2023. Systemet ”KZR INiG” bör bedömas på nytt mot bakgrund av den nya genomförandeförordningen.

(10)

Bedömningen av systemet ”KZR INiG” visade att det håller godtagbar standard vad gäller tillförlitlighet, öppenhet och oberoende granskning och uppfyller metodkraven i bilaga VI till direktiv (EU) 2018/2001.

(11)

Av öppenhets- och rättssäkerhetsskäl är det lämpligt att en enda kommissionsakt på ett heltäckande sätt fastställer alla hållbarhetskriterier och kriterier för växthusgasutsläpp som systemet ”KZR INiG” anses omfatta i tillräcklig utsträckning. Genomförandebeslut (EU) 2022/603 bör därför ersättas.

(12)

Det erkända systemet ”KZR INiG” bör göras tillgängligt på avdelningen om frivilliga system på kommissionens Europa-webbplats.

(13)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från kommittén för hållbarhet för biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen.

(1)

Enligt artikel 6.2 i förordning (EU) nr 1257/2013 ska fartygsägare se till att fartyg som ska återvinnas endast återvinns vid fartygsåtervinningsanläggningar som finns upptagna på den europeiska förteckning över fartygsåtervinningsanläggningar (den europeiska förteckningen) som offentliggjorts i enlighet med artikel 16 i den förordningen.

(2)

Den europeiska förteckningen återfinns i kommissionens genomförandebeslut (EU) 2016/2323 (2).

(3)

Sista giltighetsdag för auktoriseringen av fartygsåtervinningsanläggningarna UAB Armar i Litauen och Démonaval Recycling i Frankrike var den 19 april 2022 respektive den 11 december 2022. Kommissionen har mottagit information från Litauen och Frankrike om att dessa anläggningars auktorisering att bedriva fartygsåtervinning har förnyats före sista giltighetsdag, i enlighet med artikel 14 i förordning (EU) nr 1257/2013. Sista giltighetsdag för upptagandet av dessa anläggningar på den europeiska förteckningen bör därför uppdateras.

(4)

Bulgarien har underrättat kommissionen om att Ship and Industrial Service Ltd, en fartygsåtervinningsanläggning som är belägen inom landets territorium, har auktoriserats av den behöriga myndigheten, i enlighet med artikel 14 i förordning (EU) nr 1257/2013. Bulgarien har försett kommissionen med all information som är relevant för att anläggningen ska tas upp på den europeiska förteckningen. Den europeiska förteckningen bör därför uppdateras så att den omfattar denna anläggning.

(5)

Kommissionen har informerats om ändringar av kontaktuppgifterna för fartygsåtervinningsanläggningarna Dales Marine Services Ltd i Förenade kungariket och Gardet & De Bezenac Recycling i Frankrike. Den europeiska förteckningen bör därför uppdateras i enlighet med detta.

(6)

Kishorn Port Ltd har informerat kommissionen om en ändring av det tillstånd som begränsar verksamheten och fastställer villkor för den driftsansvarige vid anläggningen. Genom ändringen ökas de maximala fartygsdimensioner som godtas. Den europeiska förteckningen bör därför uppdateras i enlighet med detta.

(7)

I enlighet med artikel 15.4 i förordning (EU) nr 1257/2013 har kommissionen genomfört en halvtidsöversyn av Işıksan, en fartygsåtervinningsanläggning i Turkiet. Det kunde inte bekräftas att anläggningen i fråga fortfarande uppfyller de relevanta kraven i artikel 13.1, särskilt leden b, f och i, i förordning (EU) nr 1257/2013. Det har dessutom fastställts att anläggningen i fråga inte har uppfyllt de krav på återvinning av fartyg som för EU-medlemsstaters flagg som anges i artikel 13.2 a–c i förordning (EU) nr 1257/2013. På grundval av den tillgängliga informationen går det inte heller att dra slutsatsen att vissa fartyg som fört EU-medlemsstaters flagg och som skulle återvinnas vid Işıksan verkligen nedmonterades vid den anläggningen. Informationen tyder i stället på att fartygen flyttades till närliggande anläggningar som inte är upptagna på den europeiska förteckningen. Detta utgör en överträdelse av artikel 13.1 e i förordning (EU) nr 1257/2013, som kräver att driftsansvariga vid anläggningar som är upptagna på den europeiska förteckningen återvinner fartyg som för EU-medlemsstaters flagg vid sina anläggningar i enlighet med en fartygsspecifik återvinningsplan. Den europeiska förteckningen bör därför uppdateras så att denna anläggning stryks.

(8)

Kommissionen har gjort en bedömning av en olycksutredning och en analys av de bakomliggande orsakerna till två dödsolyckor som inträffade i februari 2021 och juni 2022 vid Simsekler, som är en annan fartygsåtervinningsanläggning i Turkiet. Vid bedömningarna drogs slutsatsen att olyckorna inte bara berodde på enskilda personers ageranden, utan snarare berodde på underliggande organisatoriska faktorer som varvet borde åtgärda för att förbättra sin riskkontroll. Dessutom innehöll den rapport om den första dödsolyckan som överlämnades till anläggningen i juni 2021 ett antal konkreta rekommendationer för att förbättra arbetstagarnas säkerhet. Anläggningen tillmötesgick inte kommissionens begäran om att den skulle hållas underrättad om de åtgärder som vidtagits i detta avseende. Anläggningen i fråga har därför inte uppfyllt de relevanta kraven i artikel 13.1, särskilt leden b, f och i, i förordning (EU) nr 1257/2013. Den europeiska förteckningen bör därför uppdateras så att denna anläggning stryks.

(9)

Genomförandebeslut (EU) 2016/2323 bör därför ändras i enlighet med detta.

(10)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättats genom artikel 25 i förordning (EU) nr 1257/2013.