(1)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 531/2012 (3) har ändrats väsentligt flera gånger (4). Eftersom ytterligare ändringar ska göras, bör den förordningen av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

Särskilt bör noteras att Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2120 (5) ändrade förordning (EU) nr 531/2012 och föreskrev att tilläggsavgifter för roaming i slutkundsledet skulle avskaffas i unionen från och med den 15 juni 2017, med förbehåll för en skälig användning av roamingtjänsterna och möjligheten att tillämpa en undantagsmekanism för hållbarheten vad gäller avskaffandet av tilläggsavgifter för roaming i slutkundsledet, även kallat roaming till inrikestaxor. Kommissionen gjorde också en översyn av grossistledet på roamingmarknaden i syfte att bedöma vilka åtgärder som krävdes för att tilläggsavgifter för roaming i slutkundsledet skulle kunna avskaffas i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 531/2012. Efter denna översyn antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/920 (6) med syftet att reglera de nationella roamingmarknaderna i grossistledet och avskaffa tilläggsavgifterna för roaming i slutkundsledet senast den 15 juni 2017 utan att det medför någon snedvridning av de nationella eller de besökta marknaderna.

(3)

Den 29 november 2019 offentliggjorde kommissionen sin första fullständiga översyn av roamingmarknaden (kommissionens rapport), som visar att avskaffandet av tilläggsavgifter för roaming i hög grad har gagnat resenärer i unionen. Användningen av mobiltjänster, dvs. reglerade roamingtjänster för röstsamtal, sms eller data, vid resor i unionen har ökat snabbt och kraftigt, vilket bekräftar genomslaget av unionens roamingregler. Slutsatsen i kommissionens rapport var att trots vissa tecken på konkurrensdynamik i både slutkunds- och grossistledet på roamingmarknaderna har de underliggande grundläggande konkurrensvillkoren inte ändrats och kommer sannolikt inte heller att ändras inom överskådlig tid. Regleringen av slutkunds- och grossistmarknaderna är därför fortfarande nödvändig och bör inte överges. I kommissionens rapport konstateras särskilt att den kraftiga sänkningen av pristaken för roaming i grossistledet har bidragit till en ytterligare sänkning av roamingpriserna i grossistledet vilket har gynnat operatörer med nettoutflöde av trafik, dvs. operatörer med en kundbas som konsumerar fler mobiltjänster på partneroperatörers nät i andra medlemsstater än vad som konsumeras av partneroperatörernas kundbas på det egna nätet.

I kommissionens rapport konstaterades att organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation (Berec) rekommenderat ytterligare sänkning av pristaken för roaming i grossistledet. Kommissionen analyserade och dokumenterade behovet av att ytterligare sänka pristaken för roaming i grossistledet och bedömt vilken sänkningsgrad som behövs för att värdoperatörer ska kunna få täckning för sina kostnader för att tillhandahålla roamingtjänster i grossistledet. I kommissionens rapport hänvisades det till kravet i förordning (EU) nr 531/2012 att roamingkunder ska ha tillgång till samma tjänster i andra medlemsstater, till samma pris, förutsatt att dessa tjänster kan levereras i värdnätet. I kommissionens rapport uppmärksammades dessutom den helt nya utvecklingen med nya sätt att bedriva handel med roamingtrafik i grossistledet, till exempel onlineplattformar för handel, som har potential att främja konkurrens på roamingmarknaden i grossistledet och underlätta förhandlingar mellan operatörer. Slutligen konstaterades det att separat försäljning av dataroamingtjänster inte har utnyttjats av marknaden.

(4)

Förordning (EU) nr 531/2012 upphör att gälla den 30 juni 2022 och syftet med den här förordningen är att omarbeta den och samtidigt införa nya åtgärder för att öka transparensen, bland annat transparens när det gäller användningen av mervärdestjänster vid roaming och användningen av roaming i icke markbundna allmänna mobilnät samt att säkerställa en verklig upplevelse av roaming till inrikestaxor i fråga om tjänstekvalitet och tillgång till alarmeringstjänster vid roaming. Den här förordningens giltighetstid är fastställd till tio år, fram till 2032, för att skapa säkerhet på marknaden och minimera regleringsbördan. Genom den här förordningen införs ett krav på att kommissionen ska göra översyner och överlämna rapporter till Europaparlamentet och rådet 2025 och 2029, som vid behov ska åtföljas av ett lagstiftningsförslag om ändring av den här förordningen, om marknadsutvecklingen gör detta nödvändigt. På grund av en snabb marknadsutveckling och den snabba utbredningen av ny teknik bör kommissionen särskilt bedöma huruvida det är lämpligt att lägga fram ett lagstiftningsförslag om ändring av den här förordningen när den utfärdar sin första rapport 2025.

(5)

De nationella regleringsmyndigheter eller andra behöriga myndigheter som har ansvaret för att skydda och främja intressena för de mobilkunder som normalt är bosatta inom deras territorium har inte möjlighet att kontrollera de värdnätsoperatörer som finns i andra medlemsstater och som dessa kunder är beroende av för att kunna använda internationella roamingtjänster. Denna bristande kontroll skulle kunna minska effekten av de åtgärder som medlemsstater vidtar på grundval av deras restbefogenhet att anta bestämmelser på konsumentskyddsområdet.

(6)

Unionens marknad för mobilkommunikationer är fortfarande fragmenterad och det finns inget mobilnät som täcker samtliga medlemsstater. Till följd av detta köper roamingleverantörer roamingtjänster i grossistledet från eller utbyter roamingtjänster i grossistledet med operatörer i besökta medlemsstater för att kunna tillhandahålla mobilkommunikationstjänster till sina nationella kunder som reser i andra medlemsstater.

(7)

En inre telekommarknad kan inte anses finnas så länge nationella priser och roamingpriser skiljer sig åt. Skillnaderna mellan nationella avgifter och roamingavgifter bör därför elimineras för att skapa en inre marknad för mobilkommunikationstjänster.

(8)

En gemensam harmoniserad metod bör användas för att säkerställa att användare av markbundna allmänna mobilnät under resor inom unionen inte ska behöva betala orimligt höga priser för unionsomfattande roamingtjänster, och därigenom öka konkurrensen mellan roamingleverantörer när det gäller roamingtjänster, uppnå en hög konsumentskyddsnivå och bevara såväl incitament för innovation som konsumenternas fria val. Mot bakgrund av att de berörda tjänsterna är gränsöverskridande behövs en sådan gemensam metod för att roamingleverantörer ska kunna verka inom ett enda enhetligt regelverk grundat på kriterier som fastställts på ett objektivt sätt.

(9)

Den utbredda användningen av mobila enheter med internetfunktion innebär att dataroaming har stor ekonomisk betydelse. Detta är relevant för både användare och leverantörer av tillämpningar och innehåll. För att främja utvecklingen på denna marknad bör avgifterna för dataöverföring inte hämma tillväxten, i synnerhet med tanke på att utvecklingen och utbyggnaden av nästa generations höghastighetsnät och höghastighetstjänster förväntas tillta i stadig takt.

(10)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG (7), 2002/20/EG (8), 2002/21/EG (9), 2002/22/EG (10) och 2002/58/EG (11) hade till syfte att skapa en inre marknad för elektronisk kommunikation inom unionen, samtidigt som en hög konsumentskyddsnivå skulle säkerställs genom ökad konkurrens. Med undantag för direktiv 2002/58/EG upphävdes dessa direktiv genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 (12).

Direktiv (EU) 2018/1972 syftar till att främja investering i och användning av nät med mycket hög kapacitet i unionen samt att fastställa nya spektrumregler för mobilkonnektivitet och 5G. Direktiv (EU) 2018/1972 föreskriver också att nationella regleringsmyndigheter och andra behöriga myndigheter samt Berec, kommissionen och medlemsstaterna bland annat ska uppnå målen att bidra till utvecklingen av den inre marknaden och främja unionsmedborgarnas intressen. Det direktivet säkerställer bland annat att alla slutanvändare har tillgång till kommunikation till rimligt pris, inklusive internet. Det förbättrar konsumentskyddet, ökar säkerheten för användarna och underlättar regleringsåtgärder.

(11)

Grossist- och slutkundsledet på roamingmarknaden har unika särdrag som motiverar exceptionella åtgärder som går utöver de mekanismer som annars finns att tillgå inom ramen för direktiv (EU) 2018/1972.

(12)

Denna förordning bör göra det möjligt att avvika från annars tillämpliga bestämmelser i direktiv (EU) 2018/1972, på så vis att priserna för erbjudna tjänster ska fastställas genom affärsavtal om det inte finns någon operatör med betydande marknadsinflytande, och på så sätt skapa utrymme för införandet av kompletterande lagstadgade skyldigheter som avspeglar de speciella särdrag som de unionsomfattande roamingtjänsterna har.

(13)

För att skydda roamingkunderna mot stigande slutkundspriser för reglerade roamingtjänster, dvs. reglerade roamingtjänster för röstsamtal, sms eller data, på grund av fluktuationer i referensväxelkurserna för andra valutor än euron, bör en medlemsstat som inte har euro som valuta tillämpa ett genomsnitt av flera referensväxelkurser över tid för att fastställa de högsta tillämpliga tilläggsavgifterna i sin valuta. Om de högsta avgifterna inte anges i euro bör de tillämpliga värdena fastställas i den aktuella valutan genom tillämpning av genomsnittet av flera referensväxelkurser över tid som offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning (EUT) den dag som anges i denna förordning. Om det inte gjorts något offentliggörande den angivna dagen bör de tillämpliga referensväxelkurserna vara de som offentliggörs i det första nummer av EUT som utkommer efter den dagen och som innehåller sådana referensväxelkurser. För att anpassa fastställandet av värden i andra valutor än euro till den regel som tillämpas på kommunikation inom unionen i enlighet med förordning (EU) 2015/2120, bör de högsta avgifterna i andra valutor än euro fastställas genom tillämpning av genomsnittet av de referensväxelkurser som offentliggörs av Europeiska centralbanken i EUT den 15 januari, den 15 februari och den 15 mars det relevanta kalenderåret. De högsta avgifter som beräknas på detta sätt för 2022 bör gälla från och med dagen för denna förordnings ikraftträdande till och med den 15 maj 2023.

(14)

För att ge utrymme för en effektivare, mer integrerad och konkurrenskraftig marknad för roamingtjänster bör det inte finnas några begränsningar som hindrar företag från att förhandla om tillträde i grossistledet i syfte att tillhandahålla roamingtjänster, inklusive kommunikation maskin till maskin. Hinder mot roamingtjänsttillträde i grossistledet på grund av skillnader i förhandlingsstyrka mellan företagen och deras grad av ägande när det gäller infrastruktur bör undanröjas. Därför bör roamingavtal i grossistledet iaktta principen om teknikneutralitet och säkerställa att alla operatörer har lika och rättvisa möjligheter att få tillträde till alla tillgängliga nät och tekniker och bör respektera principen att sådana avtal förhandlas fram i god tro för att ge roamingleverantörer möjlighet att erbjuda roamingtjänster i slutkundsledet som motsvarar de tjänster som de erbjuder på nationell nivå. Denna förordning ålägger inte roamingleverantörer någon skyldighet att ingå roamingavtal i grossistledet endast med de operatörer som har de mest avancerade näten, under förutsättning att de krav på tjänstekvalitet i slutkundsledet som fastställs i denna förordning uppfylls. De operatörer som söker roamingtjänsttillträde i grossistledet bör ha frihet att förhandla om sina roamingavtal i grossistledet utifrån sina egna kommersiella behov och sina slutanvändares bästa intresse. Under övergången till nästa generations mobilnät och mobilteknik bör roamingleverantörer därför gradvis säkerställa roamingtjänsttillträde i grossistledet som möjliggör tillhandahållande av roamingtjänster i slutkundsledet i andra medlemsstater på likvärdiga avtalsvillkor som i deras hemmedlemsstat, i enlighet med målen för roaming till inrikestaxor. Roamingleverantörer bör erbjuda roamingtjänster i slutkundsledet som är likvärdiga med de mobilkommunikationstjänster som de erbjuder nationellt när det finns omfattande täckning eller när det finns konkurrenskraftiga erbjudanden om tillträde till nästa generations mobilnät och mobilteknik i den besökta medlemsstaten, i enlighet med Berecs riktlinjer för roamingtjänsttillträde i grossistledet.

Virtuella mobiloperatörer och återförsäljare av mobilkommunikationstjänster som saknar egen nätinfrastruktur tillhandahåller vanligen roamingtjänster som grundar sig på affärsavtal om roaming i grossistledet med deras värdnätsoperatörer i samma medlemsstat. Det är emellertid möjligt att avtalsförhandlingar inte ger virtuella mobiloperatörer och återförsäljare tillräcklig marginal för att kunna stimulera konkurrensen genom lägre priser. Undanröjandet av dessa hinder och balans i förhandlingspositionerna mellan de virtuella mobiloperatörerna eller återförsäljarna och mobilnätsoperatörerna genom ett tillträdeskrav och pristak för grossisttaxor bör främja utvecklingen av alternativa, innovativa och unionsomfattande roamingtjänster och roamingerbjudanden till kunder. Direktiv (EU) 2018/1972 föreskriver inte någon lösning på detta problem genom införandet av skyldigheter för operatörer med betydande marknadsinflytande.

(15)

En skyldighet att bevilja varje rimlig begäran om tillträde i grossistledet till allmänna mobilnät i syfte att tillhandahålla roamingtjänster bör därför föreskrivas. Sådant tillträde bör anpassas efter behoven hos de aktörer som begär tillträde. Slutanvändare av tjänster som kräver modern teknik och roamingtjänster i slutkundsledet bör kunna åtnjuta samma tjänstekvalitet vid roaming som i hemlandet. En skyldighet avseende roamingtjänsttillträde i grossistledet bör därför säkerställa att den aktör som söker tillträde kan replikera den slutkundstjänst som erbjuds i hemlandet, om inte de värdnätsoperatörer av vilka tillträde begärs kan bevisa att det inte är tekniskt möjligt att göra detta. De parametrar enligt vilka mobiltjänster erbjuds av värdnätsoperatören till sina nationella kunder ska anses vara tekniskt möjliga. Om inte annat följer av det relevanta roamingavtalet i grossistledet, och utan att det påverkar de skyldigheter i slutkundsledet som fastställs i denna förordning, bör värdnätsoperatören säkerställa att roamingkunder på det egna nätet inte omfattas av villkor som är mindre fördelaktiga än de villkor som värdnätsoperatören erbjuder sina nationella kunder, till exempel när det gäller tjänstekvalitet, såsom den tillgängliga hastigheten. Tillträde bör vägras enbart på grundval av objektiva kriterier, exempelvis teknisk genomförbarhet och behovet av att upprätthålla nätintegriteten.

Värdnätsoperatören bör inte vägra eller begränsa tillträde på grundval av kommersiella överväganden på ett sådant sätt att tillhandahållandet av konkurrerande roamingtjänster begränsas. Om tillträde vägras bör den part som anser att dess intressen har åsidosatts kunna hänskjuta ärendet till tvistlösning i enlighet med det förfarande som anges i denna förordning. För att säkerställa likvärdiga förutsättningar bör tillträde i grossistledet i syfte att tillhandahålla roamingtjänster beviljas i enlighet med de lagstadgade skyldigheter som fastställs i denna förordning och som är tillämpliga på grossistnivå, varvid hänsyn bör tas till de olika kostnadselement som är nödvändiga för att tillhandahålla tillträdet. En konsekvent regleringsstrategi för tillträde i grossistledet för tillhandahållande av roamingtjänster bör bidra till att undvika snedvridning mellan medlemsstater. Berec bör i samråd med kommissionen och i samarbete med berörda aktörer utfärda riktlinjer för tillträde i grossistledet i syfte att tillhandahålla roamingtjänster.

(16)

En skyldighet att bevilja roamingtjänsttillträde i grossistledet bör innefatta tillhandahållande av direkta roamingtjänster i grossistledet samt tillhandahållande av roamingtjänster i grossistledet för återförsäljning genom tredje parter. Skyldigheten att bevilja roamingtjänsttillträde bör även omfatta mobilnätoperatörens skyldighet att göra det möjligt för virtuella mobiloperatörer och återförsäljare att köpa reglerade roamingtjänster i grossistledet från aggregatorer i grossistledet som utgör en samlad tillträdespunkt och en standardiserad plattform för roamingavtal i hela unionen. För att säkerställa att operatörerna ger roamingleverantörer tillträde till alla faciliteter som är nödvändiga för tillträde till direkta roamingtjänster i grossistledet och tillträde till roamingtjänster i grossistledet för återförsäljning inom rimlig tid bör ett referenserbjudande offentliggöras med standardvillkoren för direkt roamingtjänsttillträde i grossistledet och tillträde till roamingtjänster i grossistledet för återförsäljning. Offentliggörandet av referenserbjudandet bör inte förhindra avtalsförhandlingar mellan den som begär tillträde och den som ger tillträde om prisnivån för det slutliga grossistavtalet eller om ytterligare tillträdestjänster i grossistledet som går utöver de tjänster som är nödvändiga för tillträde till direkta roamingtjänster i grossistledet och tillträde till roamingtjänster i grossistledet för återförsäljning.

(17)

En skyldighet att bevilja roamingtjänsttillträde i grossistledet bör omfatta tillträde till alla delar som krävs för att tillhandahålla roamingtjänster, såsom nätelement och tillhörande faciliteter, relevanta programvarusystem, inbegripet driftstödssystem, informationssystem eller databaser för förbeställning, tillhandahållande, beställning, underhåll, begäran om reparation samt fakturering, tillträde till nummeromvandling eller system som erbjuder likvärdiga funktioner, mobilnät och virtuella nättjänster.

(18)

Om de som söker tillträde till roamingtjänster i grossistledet för återförsäljning begär tillträde till faciliteter eller tjänster utöver vad som är nödvändigt för tillhandahållandet av roamingtjänster i slutkundsledet, kan mobilnätsoperatörerna ta ut rättvisa och rimliga avgifter för dessa faciliteter eller tjänster. Dessa ytterligare faciliteter eller tjänster kan bland annat vara mervärdestjänster, ytterligare programvara och informationssystem eller faktureringsarrangemang.

(19)

Enligt artikel 109 i direktiv (EU) 2018/1972 ska medlemsstaterna säkerställa att alla slutanvändare har tillgång till alarmeringstjänster avgiftsfritt via nödkommunikation till den lämpligaste larmcentralen. Enligt det direktivet ska medlemsstaterna också säkerställa att slutanvändare med funktionsnedsättning har tillgång till alarmeringstjänster via nödkommunikation, inbegripet under resor inom unionen, och att sådan tillgång motsvarar den som andra slutanvändare åtnjuter. Sådana medel för tillgång kan omfatta en realtidstexttjänst eller totalkonversationstjänst i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 (13) eller andra icke-talkommunikationstjänster, såsom sms, meddelandetjänster eller videotjänster genom larmtillämpningar, eller samtalsförmedlande tjänster, som medlemsstaterna använder med beaktande av kraven i unionsrätten samt kapaciteten och den tekniska utrustningen i det nationella larmcentralssystemet. Genomförandet av de medel för tillgång till alarmeringstjänster som är tillgängliga för roamingkunder med funktionsnedsättning och tillhandahållandet av lokaliseringsuppgifter bör i möjligaste mån baseras på europeiska standarder eller specifikationer. Sådana standarder bör främjas av kommissionen och medlemsstaterna i samarbete med europeiska standardiseringsorgan och andra relevanta organ.

Det är medlemsstaternas sak att fastställa vilken typ av nödkommunikation som är tekniskt möjlig för att säkerställa roamingkundernas tillgång till alarmeringstjänster. För att säkerställa att roamingkunderna har tillgång till nödkommunikation enligt de villkor som fastställs i artikel 109 i direktiv (EU) 2018/1972 bör värdnätsoperatörer i referenserbjudandet inkludera information om vilken typ av nödkommunikation som är föreskriven och teknisk möjlig för att säkerställa tillgång för roamingkunder enligt nationella åtgärder i den besökta medlemsstaten. Dessutom bör roamingavtal i grossistledet innehålla information om de tekniska parametrar som säkerställer tillgång till alarmeringstjänster, inbegripet för roamingkunder med funktionsnedsättning, och överföringen av lokaliseringsuppgifter, inklusive uppgifter från telefoner, till den lämpligaste larmcentralen i den besökta medlemsstaten. Roamingleverantören bör baserat på denna information kunna identifiera och tillhandahålla nödkommunikationen och överföringen av lokaliseringsuppgifter utan avgift.

(20)

Vissa villkor får inkluderas i referenserbjudandena för att mobilnätsoperatörer ska kunna hindra permanent roaming eller onormal användning eller missbruk av roamingtjänsttillträde i grossistledet. En värdnätsoperatör som har rimliga skäl att anta att en betydande andel av roamingleverantörens kunder bedriver permanent roaming eller att det förekommer onormal användning eller missbruk av roamingtjänster i grossistledet bör kunna anmoda roamingleverantören att tillhandahålla information, i aggregerad form och helt i överensstämmelse med unionens och nationella dataskyddskrav, med vilkas hjälp det kan fastställas om det föreligger en situation där ett betydande antal av roamingleverantörens kunder bedriver permanent roaming eller om det förekommer onormal användning eller missbruk av roamingtjänsttillträde i grossistledet, exempelvis information om antalet kunder med obetydlig inhemsk konsumtion jämfört med deras roamingkonsumtion. Dessutom bör uppsägning av roamingavtal i grossistledet i syfte att förhindra permanent eller onormal roaming i grossistledet, eller missbruk av roamingtjänsttillträde i grossistledet, genomföras endast om mindre strikta åtgärder inte har avhjälpt problemet. En sådan uppsägning bör villkoras av förhandsgodkännande från värdnätsoperatörens nationella regleringsmyndighet, varvid utlåtandet från Berec i största möjliga utsträckning ska beaktas, i de fall då Berec har rådfrågats.

Mindre strikta åtgärder kan innefatta fastställandet av högre grossistavgifter, som inte överskrider de högsta grossistavgifterna som fastställs i denna förordning för volymer som överskrider en i avtalet angiven sammanlagd volym. Sådana högre avgifter bör fastställas på förhand, eller från och med den tidpunkt då värdnätsoperatören, på grundval av objektiva kriterier, har konstaterat och underrättat hemmanätsoperatören om att det föreligger en situation där ett betydande antal av roamingleverantörens kunder bedriver permanent roaming eller att det förekommer onormal användning eller missbruk av roamingtjänsttillträde i grossistledet. Mindre strikta åtgärder kan även innefatta att hemmanätsoperatören åtar sig att anpassa eller se över den policy för skälig användning som tillämpas på kunderna, i enlighet med de genomförandeakter som antagits i enlighet med denna förordning, eller att värdnätsoperatören kan begära att roamingavtalet i grossistledet ses över. För att värna transparensen bör den nationella regleringsmyndigheten göra begäranden om godkännande av uppsägning av roamingavtal i grossistledet allmänt tillgängliga, om inte annat följer av hänsyn till affärshemligheter.

(21)

I syfte att möjliggöra utvecklingen av effektivare, mer integrerade och konkurrenskraftiga marknader för roamingtjänster bör operatörer då de förhandlar om roamingtjänsttillträde i grossistledet i syfte att tillhandahålla roamingtjänster i slutkundsledet ges möjlighet att förhandla om innovativa prissättningssystem i grossistledet som inte direkt baserar sig på faktiska konsumtionsvolymer, såsom schablonbetalningar, förhandsåtaganden eller kapacitetsbaserade roamingavtal i grossistledet, eller prissättningssystem som återspeglar variationer i efterfrågan under året. Med förbehåll för de begränsningar för permanent roaming som ingår i denna förordning är maskin till maskin-kommunikation, dvs. tjänster som inbegriper automatisk överföring av data och information mellan enheter eller programvarubaserade applikationer med begränsad eller ingen mänsklig medverkan, inte undantagna från tillämpningsområdet för denna förordning eller de relevanta skyldigheter avseende roamingtjänsttillträde i grossistledet som fastställs i denna förordning, inbegripet bestämmelserna om skälig användning av roamingtjänster och möjligheten för mobilnätsoperatörer att i sina referenserbjudanden inkludera villkor för att förhindra permanent användning av reglerade roamingtjänster eller onormal användning eller missbruk av roamingtjänsttillträde i grossistledet. Permanent roaming är dock föremål för avtalsförhandlingar och kan överenskommas mellan två roamingpartner i ett roamingavtal i grossistledet. För att möjliggöra utvecklingen av effektivare och mer konkurrenskraftiga marknader för maskin till maskin-kommunikation förväntas det att mobilnätsoperatörer i allt högre grad kommer att reagera på och godta varje rimlig begäran om roamingavtal i grossistledet till skäliga villkor som uttryckligen tillåter permanent roaming när det gäller maskin till maskin-kommunikation.

De bör kunna upprätta flexibla roamingavtal i grossistledet som ger möjlighet till roamingtjänster i grossistledet och tillämpa taxesystem som inte baseras på förbrukad datavolym utan i stället på alternativa system, såsom antalet uppkopplade maskiner per månad. I detta sammanhang bör de berörda parterna vid gränsöverskridande tvister ha tillgång till det tvistlösningsförfarande som fastställs i artikel 27 i direktiv (EU) 2018/1972. Förhandlingsparterna bör ha möjlighet att komma överens om att inte tillämpa de högsta reglerade roamingavgifterna i grossistledet under hela den tid då roamingavtalen i grossistledet är i kraft. Detta skulle innebära att ingen av parterna senare kan begära att de volymbaserade högsta roamingavgifterna i grossistledet tillämpas på faktisk förbrukning, såsom föreskrivs i denna förordning. Detta bör inte påverka skyldigheterna att tillhandahålla reglerade roamingtjänster i slutkundsledet. I kommissionens rapport uppmärksammas dessutom den helt nya utvecklingen med nya sätt att bedriva handel med roamingtrafik i grossistledet, till exempel onlineplattformar för handel, som har potential att underlätta förhandlingsprocessen mellan operatörer. Användningen av liknande instrument kan bidra till att förbättra konkurrensen på roamingmarknaden i grossistledet och ytterligare pressa ner de faktiska grossisttaxor som tas ut.

(22)

Förordning (EU) nr 531/2012 föreskriver att slutanvändare inte får hindras av operatörer från att få tillgång till reglerade dataroamingtjänster på ett värdnät som erbjuds av en alternativ roamingleverantör. Denna strukturella åtgärd, som infördes genom skyldigheten till separat försäljning av dataroamingtjänster, saknar dock verkan efter införandet av roaming till inrikestaxor. På grund av bristen på genomslag på marknaden tycks denna skyldighet dessutom inte längre vara relevant. Därför bör de bestämmelser som kräver att operatörer ska tillhandahålla separat försäljning av dataroamingtjänster i slutkundsledet upphöra att gälla.

(23)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter när det gäller fastställande av närmare tillämpningsföreskrifter för policyer för skälig användning och metodik för bedömning av hållbarheten vad gäller avskaffande av tilläggsavgifter för roaming i slutkundsledet till inrikespriser samt om den ansökan som en roamingleverantör ska lägga fram med avseende på denna bedömning. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (14). Fram till antagandet av dessa genomförandeåtgärder bör kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/2286 (15) fortsätta att gälla.

(24)

Lagstadgade skyldigheter bör införas i både grossist- och slutkundsleden för att skydda roamingkundernas intressen, eftersom det har visat sig att prissänkningar i grossistledet för unionsomfattande roamingtjänster inte alltid avspeglas genom lägre priser i slutkundsledet, då det har saknats incitament för detta. Åtgärder som innebär att nivån på slutkundspriserna sänks, utan att något görs vad avser kostnaderna i grossistledet för att tillhandahålla dessa tjänster, riskerar å andra sidan att hindra den inre marknaden för roamingtjänster från att fungera smidigt och skulle inte medge någon ökad konkurrensnivå.

(25)

Avskaffandet av tilläggsavgifter för roaming i slutkundsledet enligt förordning (EU) 2015/2120 var nödvändigt för att skapa och underlätta en fungerande digital inre marknad i hela unionen. Den förordningen var emellertid i sig inte tillräcklig för att säkerställa att roamingmarknaden fungerar på ett korrekt sätt. Den här förordningen bör bidra till att prissättningsmodellerna på de inhemska marknaderna inte påverkas genom avskaffandet av tilläggsavgifter för roaming i slutkundsledet.

(26)

Det relevanta nationella slutkundspriset bör motsvara den nationella enhetsbaserade slutkundsavgiften. I situationer där det inte finns några särskilda nationella slutkundspriser att använda som grund för en reglerad roamingtjänst i slutkundsledet (till exempel vid nationella obegränsade avgiftsplaner, paketerbjudanden eller nationella taxor som inte omfattar data), bör det nationella slutkundspriset anses utgöra samma avgiftsmekanism som om kunden förbrukade i enlighet med den nationella avgiftsplanen i den kundens medlemsstat.

(27)

Vid roaming inom unionen bör roamingkunder kunna använda de slutkundstjänster som de abonnerar på och åtnjuta samma kvalitetsnivå på tjänsterna som de har hemma. Därför, och i enlighet med de tillträdesskyldigheter i grossistledet som fastställs i denna förordning, bör roamingleverantörer och mobilnätsoperatörer vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att reglerade roamingtjänster i slutkundsledet tillhandahålls enligt samma villkor som om dessa tjänster konsumerades i hemlandet. Om exempelvis den högsta tillgängliga datahastigheten i värdnätet är lika med eller högre än den högsta tillgängliga hastighet som roamingleverantören erbjuder i hemlandet, bör roamingleverantören inte erbjuda en lägre hastighet än den högsta tillgängliga hastighet som tillhandahålls i hemlandet. Om den högsta tillgängliga datahastigheten i värdnätet är lägre än den högsta tillgängliga hastighet som roamingleverantören erbjuder i hemlandet, bör roamingleverantören inte erbjuda en lägre hastighet än den högsta tillgängliga hastighet som tillhandahålls i värdnätet. Om en nyare nätgeneration eller nätteknik finns tillgänglig i värdnätet bör roamingleverantören inte begränsa roamingtjänsten till en nätgeneration eller nätteknik som är äldre än den som erbjuds i hemlandet. I synnerhet under övergången till nästa generations mobilnät och mobilteknik, om roamingleverantörens och värdnätsoperatörens införande av dessa nät och denna teknik inte är jämförbart, får roamingleverantören dessutom erbjuda den reglerade roamingtjänsten i slutkundsledet med befintlig mobilteknik. Kommersiella överväganden som leder till en minskad kvalitet på reglerade roamingtjänster i slutkundsledet, såsom minskad bandbredd för att minska roamingvolymerna, bör förbjudas. Operatörer bör vidta rimliga åtgärder för att minimera onödiga förseningar i överlämnanden mellan mobilnät utan att det påverkar tillämpningen av artikel 28 i direktiv (EU) 2018/1972. Nationella förvaltningar och operatörer kan ingå avtal om spektrumsamordning och säkerställa täckning, åtminstone längs 5G-korridorer och landtransportleder.

(28)

Roamingleverantörer bör kunna tillämpa policyer för skälig användning på konsumtion av reglerade roamingtjänster i slutkundsled till gällande nationellt slutkundspris. Policyer för skälig användning bör endast åtgärda onormal användning eller missbruk av reglerade roamingtjänster i slutkundsledet, såsom användning av sådana tjänster av roamingkunder i en annan medlemsstat än den nationella leverantörens i andra syften än för periodiska resor. Genomförandeåtgärder avseende tillämpningen av policyer för skälig användning bör säkerställa att detta mål inte kringgås av roamingleverantörer för att uppnå andra syften som är till nackdel för de roamingkunder som gör periodiska resor. Vid fall av force majeure som orsakas av sådana omständigheter som pandemier, tillfälligt stängda gränser eller naturkatastrofer, vilka medför en ofrivillig förlängning av roamingkundens tillfälliga vistelse i en annan medlemsstat, bör roamingleverantörerna utöka den tillämpliga skäliga användningen under en lämplig tidsperiod, efter en motiverad begäran från roamingkunden. En policy för skälig användning bör ge roamingleverantörens kunder möjlighet att konsumera volymer av reglerade roamingtjänster i slutkundsledet till det gällande nationella slutkundspris som överensstämmer med deras respektive avgiftsplaner. Genomförandeåtgärder avseende tillämpningen av policyer för skälig användning bör ta hänsyn till de många och varierande mönstren för roamingkunders periodiska resor, för att säkerställa att policyer för skälig användning inte hindrar sådana kunder från verklig roaming till inrikestaxor.

(29)

Vid översynen av sina genomförandeakter bör kommissionen, efter samråd med Berec, bedöma i vilken utsträckning marknadsförhållanden, konsumtions- och resemönster, utvecklingen och konvergensen i fråga om prissättning och den märkbara risken för snedvridning av konkurrensen skulle möjliggöra ett hållbart tillhandahållande av roamingtjänster till nationella priser för periodiska resor och möjligheten att begränsa tillämpningen och effekterna av åtgärderna enligt en policy för skälig användning till undantagsfall.

(30)

Under specifika och extraordinära omständigheter bör en roamingleverantör som inte har möjlighet att täcka sina totala faktiska och prognostiserade kostnader för att tillhandahålla reglerade roamingtjänster i slutkundledet genom sina totala faktiska och prognostiserade intäkter från sådana tjänster, kunna ansöka om tillstånd att tillämpa en tilläggsavgift i syfte att säkerställa hållbarheten i sin nationella avgiftsmodell. Bedömningen av hållbarheten i den nationella avgiftsmodellen bör vara baserad på relevanta objektiva faktorer som är specifika för roamingleverantören, inbegripet objektiva variationer mellan roamingleverantörer i den berörda medlemsstaten och de nationella pris- och intäktsnivåerna. Detta kan till exempel vara fallet när det gäller nationella slutkundsmodeller med schablonpris hos operatörer med betydande negativ obalans i trafiken, då det implicita nationella enhetspriset är lågt och operatörens totala intäkter också är låga i förhållande till bördan för roamingkostnaderna, eller då det implicita enhetspriset är lågt och den faktiska eller prognostiserade konsumtionen av roamingtjänster är hög. För att undvika att roamingleverantörernas nationella avgiftsmodell blir ohållbar på grund av sådana kostnadstäckningsproblem och genererar en risk för en märkbar påverkan på den nationella prisutvecklingen eller en så kallad waterbed-effekt, bör roamingleverantörerna, efter godkännande av den nationella regleringsmyndigheten, under sådana omständigheter ha möjlighet att tillämpa en tilläggsavgift på reglerade roamingtjänster i slutkundsledet endast i den utsträckning som det är nödvändigt för att täcka alla relevanta kostnader för tillhandahållandet av sådana tjänster.

(31)

De kostnader som uppstått för att reglerade roamingtjänster i slutkundsledet ska kunna tillhandahållas bör därför fastställas genom hänvisning till de faktiska roamingavgifter i grossistledet som tillämpas på den utgående roamingtrafik från den berörda roamingleverantören som överstiger dess inkommande roamingtrafik, samt genom hänvisning till en rimlig ersättning för samkostnader och gemensamma kostnader. Intäkter från reglerade roamingtjänster i slutkundsledet bör fastställas med hänvisning till intäkter vid de prisnivåer som kan tas ut nationellt för konsumtion av reglerade roamingtjänster, oavsett om det gäller ett pris per enhet eller som en andel av en schablonavgift som avspeglar de faktiska och prognostiserade andelarna av de reglerade roamingtjänster i slutkundsledet som kunder inom unionen konsumerar och de reglerade roamingtjänster som konsumeras nationellt. Hänsyn bör också tas till konsumtionen av reglerade roamingtjänster i slutkundsledet och roamingleverantörens kunders inhemska konsumtion samt till konkurrens-, pris- och intäktsnivåerna på den nationella marknaden, samt varje märkbar risk för att roaming till nationella slutkundspriser i mätbar omfattning kan påverka utvecklingen av dessa priser.

(32)

I förordning (EU) nr 531/2012 föreskrivs att om en roamingleverantör tar ut en tilläggsavgift för konsumtion av reglerade roamingtjänster i slutkundsledet utöver någon gräns enligt en fastställd policy för skälig användning, får summan av det nationella slutkundspriset och den eventuella tilläggsavgift som tillämpas på reglerade ringda roamingsamtal, reglerade skickade sms-roamingmeddelanden eller reglerade dataroamingtjänster inte överstiga 0,19 EUR per minut, 0,06 EUR per sms-meddelande respektive 0,20 EUR per använd megabyte. Mot bakgrund av att reglerna för roaming till inrikestaxor gäller sedan den 15 juni 2017 behövs den bestämmelsen inte längre.

(33)

I enlighet med principen om att den uppringande parten betalar är det inte mobilkunden som betalar för att ta emot nationella mobilsamtal; i stället täcks kostnaden för att terminera ett samtal inom den uppringda partens nät av slutkundsavgiften för den uppringande parten. Att mobiltermineringstaxorna i olika medlemsstater alltmer närmar sig varandra bör göra det möjligt att tillämpa samma princip på reglerade roamingsamtal i slutkundsledet. Enligt artikel 75.1 i direktiv (EU) 2018/1972 har kommissionen genom kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/654 (16) fastställt en enda unionsomfattande högsta termineringstaxa för mobiltjänster i form av röstsamtal, för att minska regleringsbördan och åtgärda konkurrensproblem förbundna med terminering av röstsamtal på ett enhetligt sätt i hela unionen. Delegerad förordning (EU) 2021/654 omfattar en treårig gradvis nedsättning: Den enda unionsomfattande högsta termineringstaxan för röstsamtal i mobila nät kommer att vara 0,7 cent 2021, 0,55 cent 2022 och 0,4 cent 2023 för att sedan nå en enda högsta unionsomfattande termineringstaxa på 0,2 cent från och med 2024. Den tilläggsavgift som tillämpas på mottagna reglerade roamingsamtal i de situationer som anges i denna förordning då roamingleverantörer tillåts ta ut en tilläggsavgift för reglerade roamingtjänster i slutkundsledet bör inte överstiga den enda högsta unionsomfattande termineringstaxa för röstsamtal i mobila nät som fastställs av kommissionen för året i fråga i delegerad förordning (EU) 2021/654. Om kommissionen senare kommer fram till att det inte längre är nödvändigt att fastställa en enda unionsomfattande högsta termineringstaxa för röstsamtal i mobila nät bör eventuella tilläggsavgifter som tillämpas på mottagna reglerade roamingsamtal inte överskrida den taxa som fastställs i den senaste delegerade akt som antagits enligt artikel 75 i direktiv (EU) 2018/1972.

(34)

När leverantörer av unionsomfattande reglerade roamingtjänster ändrar sina roamingtaxor i slutkundsledet och åtföljande riktlinjer för roaminganvändning i enlighet med denna förordning, bör sådana ändringar inte medföra att mobilkunder får rätt, enligt nationell lagstiftning som införlivar direktiv (EU) 2018/1972, att säga upp sina slutkundsavtal.

(35)

I ett slutkundsavtal som omfattar någon typ av reglerade roamingtjänster i slutkundsledet bör de egenskaper som den reglerade roamingtjänsten i slutkundsledet har anges på ett tydligt och begripligt sätt, vilket även innefattar tjänstens förväntade kvalitetsnivå. Även om roamingleverantörer inte utövar kontroll över värdnät omfattas de tillhandahållna roamingtjänsterna av roamingavtalet i grossistledet med värdnätsoperatören. För att stärka roamingkundernas ställning bör roamingleverantörerna därför på ett tydligt sätt informera sina kunder i slutkundsavtalet om hur kvaliteten på roamingtjänsterna kan skilja sig i praktiken från de tjänster som konsumeras i hemlandet. Roamingleverantörerna bör också i möjligaste mån förklara hur andra relevanta faktorer kan påverka kvaliteten på tjänsten, exempelvis hastigheten, latensen och tillgängligheten för roamingtjänster eller andra tjänster vid roaming, på grund av tillgången till viss teknik, täckning eller variationer på grund av externa faktorer såsom topografi. Ett sådant slutkundsavtal bör också innehålla tydlig och begriplig information om klagomålsförfaranden som finns tillgängliga om tjänstekvaliteten inte motsvarar villkoren i slutkundsavtalet. Roamingleverantören bör behandla alla eventuella klagomål i det avseendet på ett snabbt och effektivt sätt.

(36)

För att säkerställa att roamingkunderna får tillräcklig information om kvaliteten på sina roamingtjänster bör roamingleverantörerna offentliggöra relevant information på sina webbsidor De bör i detta syfte inkludera information om skälen till varför en roamingtjänst kanske erbjuds på villkor som är mindre fördelaktiga än de som erbjuds i hemlandet. Denna information bör särskilt innehålla en tydlig och begriplig förklaring av eventuella betydande avvikelser från den annonserade eller angivna maximala uppladdnings- och nedladdningshastighet som erbjuds inom landet, och hur sådana avvikelser kan påverka den roamingtjänst som kunden abonnerar på. Informationen kan också innehålla en tydlig och begriplig förklaring till varför eventuella volymbegränsningar, hastighet, tillgängliga nätgenerationer och tillgänglig nätteknik och andra parametrar för tjänstekvalitet kan påverka dataroamingtjänsten i praktiken, särskilt användningen av innehåll, tillämpningar och tjänster vid roaming.

(37)

Roamingkunder och hemmanätsoperatörer drar ibland oavsiktligt på sig höga räkningar till följd av bristande transparens i fråga om nummer som används för mervärdestjänster i unionen och de priser i grossistledet som tas ut för mervärdestjänster, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 97 i direktiv (EU) 2018/1972. Kommunikation till vissa nummer som används för tillhandahållande av mervärdestjänster, exempelvis betalsamtalsnummer, frisamtalsnummer och nummer med delad kostnad, är föremål för särskilda prisvillkor på nationell nivå. Denna förordning bör inte tillämpas på den del av taxan som tas ut för tillhandahållandet av mervärdestjänster, utan enbart på taxorna för uppkopplingen till sådana tjänster. Principen om roaming till inrikestaxor kan hos roamingkunderna skapa förväntningar på att kommunikation till sådana nummer vid roaming inte borde medföra några ökade kostnader i jämförelse med förhållandena i hemlandet. Detta är dock inte alltid fallet vid roaming. Roamingkunderna drabbas av ökade kostnader, även när de ringer till nummer som är kostnadsfria vid inrikessamtal. Detta skulle kunna undergräva kundernas förtroende när det gäller att använda sina telefoner vid roaming och kan resultera i ”chockräkningar”, och därmed en negativ inverkan på upplevelsen av roaming till inrikestaxor. På slutkundsnivå orsakas detta framför allt av en otillräcklig transparens i fråga om de högre avgifter som kan bli följden av kommunikation till nummer som används för mervärdestjänster. Därför bör åtgärder vidtas för att öka medvetenheten om risken för höga räkningar och för att öka transparensen när det gäller villkoren för kommunikation till nummer för mervärdestjänster. Följaktligen bör roamingkunderna informeras i sina slutkundsavtal, och bör i god tid på ett användarvänligt sätt och kostnadsfritt underrättas och varnas när kommunikation till nummer för mervärdestjänster kan medföra tilläggsavgifter vid roaming. Möjligheten att avaktivera tredjepartsfakturering i bilaga VI till direktiv (EU) 2018/1972 får, om den är tillgänglig, tillämpas på roamingsituationer.

(38)

Fungerande grossistled på roamingmarknaderna bör göra det möjligt för operatörer att täcka alla sina kostnader för tillhandahållandet av reglerade roamingtjänster i grossistledet, inklusive samkostnader och gemensamma kostnader. I den kostnadsmodell som användes för översynsprocessen beaktades i största möjliga utsträckning de investeringar som gjorts av operatörer för att tillhandahålla mobilroamingtjänster, såsom kostnaden för spektrum, kostnaden för utrustning och infrastrukturinvesteringar samt för den infrastruktur som används av operatörer och den teknik som förväntas dominera konsumtionen fram till nästa översyn. Den översyn som planeras för 2025 kommer att bygga på en ny kostnadsmodell, där största möjliga hänsyn tas till den tekniska utveckling som observeras under övergångsperioden. Detta bör bevara incitamenten för investering i värdnät och motverka sådan snedvridning av nationell konkurrens på de besökta marknaderna som orsakas av regelarbitrage, då operatörer utnyttjar korrigeringsåtgärder för roamingtjänsttillträde i grossistledet för att konkurrera på de nationella besökta marknaderna.

(39)

Mot bakgrund av målen i denna förordning att säkerställa fortsatt konkurrens och skydd för slutanvändare bör det i denna förordning fastställas pristak för roaming i grossistledet som återspeglar utvecklingen av operatörernas kostnader för att tillhandahålla roamingtjänster i grossistledet. Den kostnadsmodell som användes för översynsprocessen och som det hänvisas till i den konsekvensbedömning som utfördes med avseende på denna förordning visar att operatörernas kostnader gradvis har minskat och fortsätter att minska. Med tanke på den förväntade tidsplanen för den planerade översynen av pristaken för roaming i grossistledet på grundval av de två rapporter som kommissionen ska lägga fram för Europaparlamentet och rådet senast den 30 juni 2025 och den 30 juni 2029, bör de högsta roamingavgifterna i grossistledet sänkas på grundval av en gradvis nedsättning, med beaktande av relevanta kostnadsberäkningar och en sannolik marknadsutveckling under perioden 2022–2027.

(40)

Kostnadsberäkningarna för tillhandahållande av roamingtjänster i grossistledet, inklusive samkostnader och gemensamma kostnader, har utvärderats på grundval av flera källor. En källa var en allmän kostnadsmodell för roamingtjänster i grossistledet som användes i översynsprocessen och som uppskattade en effektiv operatörs kostnader för tillhandahållande av roamingtjänster i grossistledet. Resultatet av kostnadsmodellen gör det möjligt att för varje år i varje medlemsstat analysera kostnaderna enligt olika scenarier och antaganden under de år då den beräknar kostnaderna. Kostnadsmodellen innefattade uppgifter från operatörerna och bekräftades därefter av de berörda nationella regleringsmyndigheterna. Säsongsbundenhet beaktades också för de medlemsstater som kunde visa att den påverkade operatörernas dimensionering av näten. Under hela den period då kostnadsmodellen utvecklades rådfrågades operatörer, Berec och nationella regleringsmyndigheter. Kostnadsberäkningen byggde också på unionens nuvarande roamingavgifter i grossistledet och tog hänsyn till den förväntade framtida spridningen av uppdaterad nätteknik, i linje med de indikationer som Berec lämnade i sina utlåtanden.

(41)

När det gäller bestämmelser om grossistavgifter bör lagstadgade skyldigheter på unionsnivå bibehållas, eftersom åtgärder som möjliggör roaming till inrikestaxor i hela unionen utan att beakta de kostnader i grossistledet för roamingtjänster som tillhandahållandet av dessa tjänster innebär kan riskera att störa den inre marknaden för roamingtjänster och inte skulle uppmuntra till mer konkurrens. Grossistavgifter på lämplig nivå bör underlätta en hållbar konkurrens, också för nya marknadsdeltagare, små och medelstora företag och uppstartsföretag.

(42)

De högsta grossistavgifterna bör fungera som en skyddsnivå och säkerställa att operatörerna kan täcka sina kostnader, däribland samkostnader och gemensamma kostnader. De bör också möjliggöra omfattande hållbart tillhandahållande av roaming till inrikestaxor och samtidigt lämna marginal för avtalsförhandlingar mellan operatörer.

(43)

Den praxis som vissa mobilnätsoperatörer har när det gäller att fakturera för tillhandahållande av roamingsamtal i grossistledet på grundval av debiteringsintervall på upp till 60 sekunder, till skillnad från den metod där priset beräknas per sekund och som normalt tillämpas för andra samtrafikavgifter i grossistledet, skapar en snedvridning av konkurrensen mellan dessa operatörer och de som tillämpar andra debiteringsmetoder och undergräver en enhetlig tillämpning av de högsta grossistavgifter som fastställs i denna förordning. Den innebär även en extra avgift som genom att öka grossistkostnaden får negativa följder för prissättningen av roamingsamtalstjänster i slutkundsledet. Mobilnätsoperatörer bör därför vara skyldiga att fakturera för tillhandahållande av reglerade roamingsamtal i grossistledet per sekund.

(44)

För att säkerställa att roamingkunder har oavbruten och verklig tillgång till alarmeringstjänster utan kostnad bör värdnät inte ta ut några grossistavgifter från roamingleverantörerna för någon form av nödkommunikation.

(45)

För att förbättra transparensen i priserna för roamingtjänster i slutkundsledet och för att roamingkunderna lättare ska kunna avgöra hur de ska använda sina mobila enheter när de är utomlands, bör leverantörer av mobilkommunikationstjänster ge sina roamingkunder kostnadsfri information om gällande roamingavgifter när de använder roamingtjänster i en medlemsstat de besöker. Eftersom vissa kundgrupper kan vara välinformerade om roamingavgifter bör roamingleverantörerna se till att det enkelt går att välja bort detta automatiska meddelande. Roamingkunderna bör också få ett textmeddelande med en länk för att få kostnadsfritt tillträde till en webbsida som upprättats av roamingleverantören med närmare information om de typer av tjänster, dvs. samtal och sms-meddelanden, som kan vara föremål för ökade kostnader, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 97 i direktiv (EU) 2018/1972. Roamingkunderna bör på ett tydligt sätt få fullständig information om avgifter som gäller för frisamtalsnummer vid roaming. Dessutom bör roamingleverantörerna på begäran och kostnadsfritt aktivt ge sina kunder, förutsatt att dessa befinner sig i unionen, ytterligare information om avgiften per sms-meddelande eller per megabyte samt minutavgiften, inklusive moms, för att ringa eller ta emot röstsamtal samt för att skicka och ta emot sms- och mms-meddelanden och andra datakommunikationstjänster i den besökta medlemsstaten.

(46)

En roamingkund kan ansluta sig till ett icke markbundet allmänt mobilnät, till exempel ombord på fartyg (mobila kommunikationstjänster på fartyg) enligt definitionen i kommissionens beslut 2010/166/EU (17) eller på luftfartyg (mobilkommunikationstjänster på luftfartyg) enligt definitionen i kommissionens beslut 2008/294/EG (18), som tillhandahålls via andra typer av radionät än markbundna nät, med hjälp av särskild utrustning som monterats ombord. Dessa tjänster är ofta tillgängliga på internationellt vatten eller ombord på luftfartyg. De avgifter som roamingkunder debiteras när de avsiktligt eller oavsiktligt kopplar upp sig mot icke markbundna nät är betydligt högre än avgifterna för reglerade roamingtjänster. Roamingkunder är vana vid att åtnjuta roaming till inrikestaxor och att använda roamingtjänster till nationella priser. Eftersom det inte finns ett gemensamt synsätt beträffande transparens- och skyddsåtgärder för anslutningar till icke markbundna nät löper roamingkunder större risk att drabbas av chockräkningar. Därför bör ytterligare transparens- och skyddsåtgärder införas som ska gälla anslutning till icke markbundna nät, till exempel på fartyg och luftfartyg.

Roamingleverantörer bör vidta rimliga åtgärder för att tillämpa sådana transparens- och skyddsåtgärder. Sådana åtgärder kan omfatta åtgärder för nätdrift, kostnadstak, en opt-out-mekanism eller likvärdiga åtgärder. De bör särskilt omfatta åtgärder för att säkerställa att tillräcklig information tillhandahålls på ett tydligt och begripligt sätt, så att roamingkunderna aktivt kan förhindra sådana fall av oavsiktlig roaming. Roamingleverantörer som erbjuder en opt-out-mekanism bör informera roamingkunderna om de begränsningar som gäller omedelbar tillgång till eller återaktivering av tjänsten, såsom risken för att de utan sin anslutning till nätet inte kommer att kunna återaktivera anslutningen till ett icke markbundet nät. Roamingleverantörerna bör informera sina roamingkunder om möjligheten att manuellt och omedelbart välja bort roaming på sina mobila enheter, antingen i inställningarna eller genom att aktivera flygläge. Roamingleverantörerna bör i möjligaste mån, i planeringen och driften av sina nät, sträva efter att prioritera anslutningar till markbundna nät för att minimera risken för oavsiktlig anslutning till icke markbundna nät. För att säkerställa en hög skyddsnivå för roamingkunder vid anslutning till icke markbundna allmänna mobilnät bör leverantörer av mobilkommunikationstjänster informera sina roamingkunder om eventuella extra avgifter som är tillämpliga, i form av ett kostnadsfritt textmeddelande varje gång en anslutning upprättas till ett sådant nät.

(47)

När det gäller reglerade roamingtjänster i slutkundsledet bör det i denna förordning fastställas särskilda transparenskrav som är anpassade till de särskilda villkor för taxor och volymer som ska tillämpas efter avskaffandet av tilläggsavgifterna för roaming i slutkundsledet. I synnerhet bör det föreskrivas att roamingkunder i tid, på ett användarvänligt sätt och kostnadsfritt ska få information om tillämplig policy om skälig användning, med underrättelse om när tillämplig skälig volym av reglerade röstsamtals-, sms- eller dataroamingtjänster har förbrukats till fullo, om tilläggsavgifter och om sammanlagd konsumtion av reglerade dataroamingtjänster.

(48)

Kunder som bor i gränsregioner bör inte få onödigt höga räkningar på grund av oavsiktlig roaming. Roamingleverantörer bör därför vidta alla rimliga åtgärder för att minimera risken för oavsiktlig roaming och skydda kunder från roamingavgifter när de befinner sig i sin egen medlemsstat. Sådana åtgärder bör inbegripa kostnadstak, mekanismer för att välja bort roaming i ett nät utanför unionen om det är tekniskt möjligt, eller likvärdiga åtgärder. Sådana åtgärder bör särskilt inkludera lämpliga åtgärder för att tillhandahålla information på ett tydligt och begripligt sätt så att roamingkunder aktivt kan förhindra sådan oavsiktlig roaming. Nationella regleringsmyndigheter och andra behöriga myndigheter som har ansvaret för att skydda och främja intressena för de kunder som normalt är bosatta inom deras territorium bör vara uppmärksamma på situationer där kunder drabbas av problem med betalning av roamingavgifter när de fortfarande befinner sig i sin egen medlemsstat och bör vidta lämpliga åtgärder för att minska problemet.

(49)

Vidare bör åtgärder fastställas för att säkerställa transparensen beträffande slutkundsavgifter för alla dataroamingtjänster, även vid anslutning till icke markbundna allmänna mobilnät, särskilt för att undanröja problemet med chockräkningar som utgör ett hinder för en välfungerande inre marknad, och för att ge roamingkunderna ett sätt att övervaka och kontrollera sina utgifter för dataroamingtjänster. Det bör inte heller förekomma några hinder för uppkomsten av tillämpningar eller teknik som kan ersätta eller fungera som ett alternativ till roamingtjänster, inbegripet men inte begränsat till wi-fi.

(50)

Dessutom bör roamingleverantörerna, för att förhindra chockräkningar, fastställa ett eller flera kostnads- eller volymtak för sina utestående avgifter för samtliga dataroamingtjänster, uttryckt i den valuta som roamingkunden faktureras i, vilka de bör erbjuda alla sina roamingkunder kostnadsfritt, med ett lämpligt meddelande som sänds när detta tak är på väg att nås och i ett format som det är möjligt att ta del av igen senare. När detta tak nåtts bör kunderna inte längre ges tillgång till eller faktureras för dessa tjänster om de inte särskilt begär att tjänsten även fortsättningsvis ska tillhandahållas i enlighet med de villkor som angetts i meddelandet. I detta fall bör de utan kostnad motta en bekräftelse i ett format som det är möjligt att ta del av igen senare. Roamingkunder bör ges möjlighet att inom rimlig tidsfrist välja bort dessa kostnads- eller volymtak eller välja att inte ha något sådant tak. Om inte kunderna anger något annat bör de omfattas av ett system med standardtak.

(51)

Dessa transparensåtgärder bör ses som minsta möjliga skyddsåtgärder för roamingkunder och bör inte hindra roamingleverantörer från att erbjuda sina kunder en rad andra faciliteter för att hjälpa dem att förutsäga och kontrollera sina utgifter för dataroamingtjänster.

(52)

Kunder som har kontantkort kan också drabbas av chockräkningar för användning av dataroamingtjänster. Bestämmelser om kostnadstak bör därför också vara tillämpliga för dessa kunder.

(53)

Konsumenter skiljer inte alltid mellan tillgång till elektroniska kommunikationstjänster vid roaming, dvs. när slutanvändare har tillgång till sådana tjänster i besökta medlemsstater, och kommunikation inom unionen, dvs. när konsumenter i sin hemmedlemsstat ringer eller skickar sms-meddelanden till en annan medlemsstat. Roaming och kommunikation inom unionen utgör två skilda och separata marknader, men vissa paralleller kan dras mellan dem ur ett konsumentperspektiv. Sedan den 15 maj 2019 är det slutkundspris, exklusive moms, som kan debiteras konsumenter för reglerad kommunikation inom unionen satt till högst 0,19 EUR per minut för samtal och 0,06 EUR per sms-meddelande. I och med förlängningen av de åtgärder för roaming till inrikestaxor som införs genom denna förordning, vilka motverkar risken för att konsumenter avskräcks från gränsöverskridande kommunikation och syftar till att upprätta en inre marknad, bör det anses lämpligt att undersöka utvecklingen av kommunikationsmarknaden inom unionen. I detta syfte bör de befintliga åtgärderna utvärderas mot bakgrund av tillämpningen av direktiv (EU) 2018/1972, särskilt bestämmelserna om interpersonella kommunikationstjänster, och införandet av en enda unionsomfattande högsta termineringstaxa för röstsamtal, som är en del av kostnadsstrukturen för kommunikation inom unionen. Kommissionen bör, med stöd av Berec, bedöma effekterna av de befintliga åtgärder som infördes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1971 (19) och avgöra om och i vilken utsträckning det finns ett fortsatt behov av att sänka taken för att skydda konsumenterna. Denna bedömning bör göras minst ett år innan dessa åtgärder upphör att gälla den 14 maj 2024.

(54)

De reglerade roamingavgifterna inom unionen skiljer sig markant från de roamingavgifter som debiteras konsumenter på resa utanför unionen, vilka är betydligt högre än priserna inom unionen, där tilläggsavgifter för roaming efter avskaffandet av roamingavgifter i slutkundsledet endast tas ut i undantagsfall. Eftersom det inte finns ett gemensamt synsätt beträffande transparens- och skyddsåtgärder vad gäller roaming utanför unionen, känner konsumenterna inte till sina rättigheter och drar sig därför ofta för att använda mobiltelefonitjänster utomlands. Tydlig information till konsumenterna skulle inte bara kunna hjälpa dem att besluta hur de ska använda sina mobila enheter vid resor utomlands (både inom och utanför unionen) utan även hjälpa dem att välja roamingleverantör. Det är därför nödvändigt att ta itu med problemet med bristen på transparens och konsumentskydd genom att tillämpa vissa transparens- och skyddsåtgärder även på roamingtjänster som tillhandahålls utanför unionen. Dessa åtgärder bör främja konkurrens och förbättra den inre marknadens funktion.

(55)

Unionsmedborgare debiteras höga roamingavgifter för roamingtjänster i slutkundsledet i tredjeländer. Initiativ som syftar till att sänka roamingavgifterna för roamingtjänster mellan unionen och tredjeländer på ömsesidig grund bör därför uppmuntras. I synnerhet skulle slutanvändarna i unionens yttre gränsregioner dra stor nytta av lägre roamingavgifter med angränsande tredjeländer.

(56)

Om värdnätsoperatören i det besökta tredjelandet inte tillåter att roamingleverantören övervakar kundernas användning i realtid bör roamingleverantören inte vara skyldig att tillhandahålla kostnads- eller volymtak för att skydda kunderna.

(57)

Roamingleverantörerna bör informera roamingkunderna om möjligheten att få tillgång till alarmeringstjänster utan avgift genom att ringa det gemensamma europeiska larmnumret ”112” och bör informera roamingkunderna om alternativa metoder för tillgång via nödkommunikation som är tekniskt möjliga för roamingkunder att använda, särskilt roamingkunder med funktionsnedsättning. Genom alternativa metoder för tillgång via nödkommunikation kan roamingkunder, i synnerhet roamingkunder med funktionsnedsättning, få tillgång till alarmeringstjänster på andra sätt än genom uppringning. Exempelvis kan alternativa metoder för tillgång säkerställas genom larmtillämpningar, meddelandetjänster, samtalsförmedlande tjänster eller realtidstext eller totalkonversation som införts enligt artikel 4 i direktiv (EU) 2019/882. Informationen om metoder för tillgång bör tillhandahållas genom ett sms-meddelande som informerar roamingkunden om möjligheten att få tillgång till alarmeringstjänster utan avgift genom att ringa det gemensamma europeiska larmnumret ”112” och som innehåller en länk till en särskild webbsida som kan nås utan avgift och som uppfyller kraven i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2102 (20) och på ett lättbegripligt sätt beskriver de alternativa metoderna för tillgång till alarmeringstjänster i den besökta medlemsstaten och endast anger de metoder för tillgång som är tekniskt möjliga för roamingkunder att använda. Den särskilda webbsidan bör innehålla information på det språk på vilket roamingleverantören kommunicerar med roamingkunden.

(58)

Enligt artikel 110 i direktiv (EU) 2018/1972 ska medlemsstaterna säkerställa att deras system för varning till allmänheten sänder varningar till berörda slutanvändare, dvs. de slutanvändare som befinner sig i de geografiska områden som potentiellt påverkas av överhängande eller nära förestående större nödsituationer och katastrofer under varningsperioden, inbegripet roamingslutanvändare. Den teknik som för närvarande finns tillgänglig gör det möjligt för nationella myndigheter att sända varningar till berörda roamingkunder utan att roamingkunden behöver vidta åtgärder på förhand, som att ladda ned en applikation. I vissa medlemsstater används dock mobilapplikationer för varningar till allmänheten som gör det möjligt att skicka omfattande information till slutanvändarna, ibland utöver tidigare nämnd teknik. I de medlemsstater där länken till en sådan nationell mobilapplikation för varningar till allmänheten tillhandahålls i den databas över de metoder för tillgång till alarmeringstjänster som föreskrivs i varje medlemsstat som upprättats enligt denna förordning, bör roamingleverantörerna informera roamingkunderna om länken till den applikationen. Informationen bör tillhandahållas på det språk på vilket roamingleverantören kommunicerar med roamingkunden. Med hänvisning till ingressen till direktiv (EU) 2018/1972 kommer kommissionen bedöma möjligheterna för berörda roamingkunder att få varningar utfärdade av de behöriga nationella myndigheterna, bland annat genom en mobilapplikation under resor inom unionen, via ett unionsomfattande system för varningar till allmänheten som kompletterar de nationella systemen för varningar till allmänheten.

(59)

Nummerserier, inklusive sådana som används för mervärdestjänster, fastställs i de nationella nummerplanerna och harmoniseras inte på unionsnivå. Det kan därför hända att operatörerna inte i förväg kan känna igen nummerserierna för mervärdestjänster i alla länder. Nummerserier som används för mervärdestjänster omfattas av särskilda prisvillkor på nationell nivå och i många fall är deras termineringstaxor inte reglerade. Detta står klart för roamingleverantörerna, men nivån på de grossistavgifter som tas ut kan ändå bli oväntat hög. I roamingscenariot kan operatörerna inte göra något åt detta problem eftersom de inte har information om vilka nummerserier som används för mervärdestjänster i unionen. För att åtgärda detta problem bör Berec upprätta och underhålla en gemensam unionsomfattande, säker databas med nummerserierna för mervärdestjänster. Databasen är avsedd att öka transparensen för att ge nationella regleringsmyndigheter och, i tillämpliga fall, andra behöriga myndigheter samt operatörer direkt tillgång till information om vilka nummerserier som kan generera högre kostnader (termineringstaxor) i samtliga medlemsstater. Detta är ett nödvändigt steg på vägen mot ökad transparens i slutkundsledet, eftersom databasen skulle kunna användas för att informera roamingkunder om de typer av tjänster som kan vara föremål för högre avgifter vid roaming. För att förbättra konsumentskyddet och transparensen bör databasen kunna innehålla ytterligare information, till exempel om taxor relaterade till nummerserier för mervärdestjänster, såsom taxor per minut eller per handling. Sådan information om taxor skulle kunna göras tillgänglig på den särskilda webbsidan med information om mervärdestjänster. Berec bör fastställa förfaranden för hur behöriga myndigheter ska tillhandahålla och uppdatera informationen i den databas med nummerserier för mervärdestjänster som upprättats enligt denna förordning.

(60)

Berec bör upprätta och underhålla en gemensam unionsomfattande databas över de metoder för tillgång till alarmeringstjänster som föreskrivs och som är tekniskt möjliga för roamingslutanvändarna att använda i varje medlemsstat. Databasen är avsedd att hjälpa nationella operatörer, nationella regleringsmyndigheter och, i tillämpliga fall, andra behöriga myndigheter att få information om alla dessa metoder för tillgång till alarmeringstjänster som används i unionen. Medlemsstaterna bör i tillämpliga fall kunna uppdatera databasen med en länk till den nationella mobilapplikationen för varningar till allmänheten. Berec bör fastställa förfaranden för hur de behöriga myndigheterna ska tillhandahålla och uppdatera den information som begärs enligt denna förordning.

(61)

Om medlemsstaterna tilldelar andra behöriga myndigheter än de nationella regleringsmyndigheterna vissa av de uppgifter som rör skyddet av slutanvändare, till exempel när det gäller informationskrav för slutkundsavtal, transparens eller uppsägning av avtal, omfattar dessa behöriga myndigheters ansvar för dessa uppgifter alla delar av slutkundsavtalet, inbegripet roamingrelaterade rättigheter och skyldigheter. Utan att det påverkar fördelningen av uppgifter enligt direktiv (EU) 2018/1972 bör de nationella regleringsmyndigheterna och, i tillämpliga fall, andra behöriga myndigheter som har ansvaret för att utföra uppgifter enligt det direktivet ha de befogenheter som behövs för att inom sina territorier övervaka och utöva tillsyn över de skyldigheter som anges i denna förordning och säkerställa att de efterlevs. De bör också övervaka utvecklingen av priserna för röstsamtals-, sms- och datatjänster för roamingkunder inom unionen, inbegripet, i lämpliga fall, de särskilda kostnaderna för roamingsamtal som görs och tas emot i unionens yttersta randområden och behovet av att säkerställa att dessa kostnader kan täckas på ett tillfredsställande sätt på grossistmarknaden samt att trafikstyrningsteknik inte används för att begränsa valmöjligheterna till nackdel för kunderna. De bör se till att berörda parter får tillgång till aktuell information om tillämpningen av denna förordning och offentliggöra resultaten av denna övervakning. Information bör delas upp på företagskunder, kunder med kontantkort och kunder med abonnemang.

(62)

Nationell roaming i unionens yttersta randområden, där andra mobiltelefonilicenser än i övriga delar av det nationella territoriet gäller, skulle kunna gynnas av sänkta taxor motsvarande dem som tillämpas på den inre marknaden för roamingtjänster. Genomförandet av denna förordning bör inte leda till mindre förmånlig prissättning för kunder som använder roamingtjänster inom ett och samma land än för dem som använder unionsomfattande roamingtjänster. De nationella myndigheterna kan i detta syfte vidta ytterligare åtgärder som är förenliga med unionsrätten.

(63)

De nationella regleringsmyndigheterna bör, med bevarande av affärshemligheter och i syfte att övervaka och utöva tillsyn över tillämpningen av denna förordning och utveckling i grossistledet på roamingmarknaderna, ha rätt att kräva information om sådana roamingavtal i grossistledet som inte föreskriver tillämpning av de högsta roamingavgifterna i grossistledet. Dessa myndigheter bör också ha rätt att kräva information om antagandet och tillämpningen av villkor i roamingavtal i grossistledet som syftar till att hindra permanent roaming och varje onormal användning och missbruk av roamingtjänsttillträde i grossistledet för andra ändamål än tillhandahållande av reglerade roamingtjänster till roamingleverantörers kunder som reser inom unionen.

(64)

Om leverantörer av mobiltjänster i unionen anser att fördelarna för deras kunder med samverkan mellan tjänster och med att slutanvändarna kan nå varandra äventyras av att deras roamingarrangemang med mobilnätsoperatörer i en annan medlemsstat upphör eller riskerar att upphöra, eller om de inte kan erbjuda sina kunder tjänster i en annan medlemsstat på grund av att de inte har något avtal med minst en nätleverantör i grossistledet, bör de nationella regleringsmyndigheterna, eller andra behöriga myndigheter i de fall som anges i artikel 61.2 b och c i direktiv (EU) 2018/1972, vid behov utnyttja sina befogenheter enligt artikel 61 i det direktivet för att trygga fullgott tillträde och fullgod samtrafik, med beaktande av de mål som fastställs i artikel 3 i det direktivet, särskilt att utveckla den inre marknaden genom att främja tillhandahållandet av, tillgången till och interoperabiliteten för alleuropeiska tjänster samt genomgående konnektivitet.

(65)

Den specifika prisreglering som är tillämplig på roamingtjänster i grossistledet innebär att ett övergripande unionstak gäller för en sammansatt produkt som också kan omfatta annat roamingtjänsttillträde i grossistledet och andra sammankopplingsinsatser, inklusive i synnerhet de som omfattas av nationell eller eventuell gränsöverskridande reglering. I detta sammanhang väntas skillnaderna i regleringen av dessa insatser minska inom unionen, i synnerhet på grund av tilläggsåtgärder som vidtas i enlighet med direktiv (EU) 2018/1972 i syfte att säkerställa mer enhetlighet mellan regleringsstrategier. Under tiden bör man ta itu med eventuella tvister mellan värdnätsoperatörer och andra operatörer gällande de taxor som tillämpas på de reglerade insatser som är nödvändiga för att tillhandahålla roamingtjänster i grossistledet, med beaktande av Berecs utlåtande, i de fall då Berec har rådfrågats, i enlighet med de särskilda lagstadgade skyldigheter som är tillämpliga på roaming och med direktiv (EU) 2018/1972.

(66)

Det är nödvändigt att övervaka och regelbundet se över hur grossistledet på roamingmarknaderna fungerar och dessa marknaders samverkan med slutkundsledet på roamingmarknaderna, med beaktande av utvecklingen inom konkurrens och teknik samt trafikflöden. Kommissionen bör överlämna två rapporter till Europaparlamentet och rådet, vid behov åtföljda av ett lagstiftningsförslag. I dessa rapporter bör kommissionen särskilt bedöma om roaming till inrikestaxor får konsekvenser för utvecklingen avseende avgiftsplaner som är tillgängliga på slutkundsmarknaden. Detta bör inbegripa dels en bedömning av huruvida det tillkommit några avgiftsplaner som enbart omfattar inhemska tjänster och utesluter roamingtjänster i slutkundsledet helt och hållet, och som därmed underminerar själva syftet med roaming till inrikestaxor, dels en bedömning av huruvida antalet enkeltariffplaner minskat, något som även skulle kunna innebära en förlust för konsumenterna och underminera målen med den digitala inre marknaden. I sina rapporter bör kommissionen särskilt analysera i vilken utsträckning som tilläggsavgifter för roaming i slutkundsledet godkänts av nationella regleringsmyndigheter, samt om hemmanätsoperatörerna kan ha kvar sina nationella avgiftsmodeller och om värdnätsoperatörerna kan återfå sina faktiska kostnader för tillhandahållandet av reglerade roamingtjänster i grossistledet.

Kommissionens rapporter bör också behandla: hur tillgången till nätteknik och nätgenerationer säkerställs på grossistnivå, informationen om prissättning i grossistledet för datatjänster, nivån av användning av handelsplattformar och liknande instrument för att handla med trafik på grossistnivå, utvecklingen av roaming maskin till maskin, kvarstående problem på slutkundsnivå när det gäller mervärdestjänster, tillämpningen av åtgärderna avseende nödkommunikation, transparensåtgärderna för roaming i tredjeländer och icke markbundna allmänna mobilnät som syftar till att förhindra oavsiktlig roaming, effektiviteten i de skyldigheter avseende tjänstekvalitet som fastställs i denna förordning, och den utsträckning i vilken kunderna tydligt informeras i sina slutkundsavtal om dessa skyldigheter och får verklig roaming till inrikestaxor. Dessutom bör kommissionens rapporter innehålla en bedömning av hur utbyggnaden och genomförandet av ny teknik samt pandemier och naturkatastrofer påverkar roamingmarknaden. För att det ska gå att sammanställa sådana rapporter, i syfte att bedöma hur roamingmarknaderna anpassar sig till reglerna för roaming till inrikestaxor, bör tillräckliga uppgifter samlas in om hur dessa marknader fungerar efter det att reglerna genomförts.

(67)

I syfte att bedöma konkurrensutvecklingen på de unionsomfattande roamingmarknaderna och för att regelbundet rapportera om förändringar i faktiska roamingavgifter i grossistledet för obalanserad trafik mellan leverantörer av roamingtjänster, bör Berec fortsätta att samla in uppgifter från nationella regleringsmyndigheter. I tillämpliga fall bör nationella regleringsmyndigheter kunna samordna med andra behöriga myndigheter. Sådana uppgifter bör innehålla de faktiska avgifter som tillämpas på balanserad respektive obalanserad trafik, tillsammans med de faktiska trafikvolymerna för de relevanta roamingtjänsterna. Insamlingen av uppgifter, som gör det möjligt att övervaka och bedöma effekterna av förändringar i rese- och konsumtionsmönster, såsom förändringar orsakade av pandemier, är avgörande för den analys som krävs i de rapporter som föreskrivs i denna förordning. Berec bör också samla in uppgifter om fall där parterna i ett roamingavtal i grossistledet har valt att inte tillämpa de högsta roamingavgifterna i grossistledet eller där de har tillämpat åtgärder i grossistledet i syfte att hindra permanent roaming, onormal användning eller missbruk av roamingtjänsttillträde i grossistledet för andra ändamål än att tillhandahålla reglerade roamingtjänster till roamingleverantörers kunder som periodiskt reser inom unionen. På grundval av de insamlade uppgifterna med tillräcklig detaljnivå bör Berec regelbundet rapportera om förhållandet mellan slutkundspriser, grossistavgifter och kostnader i grossistledet för roamingtjänster. Senast den 30 juni 2027 bör kommissionen överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet som baseras på de regelbundna rapporterna från Berec, vid behov åtföljd av ett lagstiftningsförslag. Berec bör också samla in de uppgifter som behövs för att övervaka de aspekter som ska bedömas av kommissionen i de rapporter som föreskrivs i denna förordning.

(68)

På medellång sikt bör ett underlättande av roaming maskin till maskin och sakernas internet erkännas som en viktig drivkraft för att digitalisera unionens industri och bör bygga vidare på relaterad unionspolitik inom sektorer såsom hälsa, energi, miljö och transport. Kommissionen bör regelbundet bedöma den roll som roaming spelar på marknaden för maskin till maskin-konnektivitet och på marknaden för sakernas internet. Om så är lämpligt bör kommissionen också lämna rekommendationer, efter samråd med Berec. Berec bör också samla in de uppgifter som krävs för att möjliggöra övervakning av de delar som ska bedömas i kommissionens rapporter om utvecklingen av roaming maskin till maskin och enheter i sakernas internet som föreskrivs i denna förordning, med beaktande av cellulära konnektivitetslösningar baserade på licensfria spektrum.

(69)

Kommissionen, Berec, de berörda nationella regleringsmyndigheterna och, i tillämpliga fall, andra behöriga myndigheter bör säkerställa att affärshemligheter behandlas fullständigt konfidentiellt i samband med informationsdelning som rör översyn och övervakning av och tillsyn över tillämpningen av denna förordning. Att kraven i fråga om affärshemligheter följs bör därför inte hindra nationella regleringsmyndigheter från att i vederbörlig tid kunna delge konfidentiell information för sådana ändamål.

(70)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att tillhandahålla en gemensam metod för att säkerställa att användare av allmänna mobilnät under resor inom unionen inte betalar orimligt höga priser för unionsomfattande roamingtjänster jämfört med konkurrensutsatta nationella priser, och att öka transparensen och konsumentskyddet samt att säkerställa ett hållbart tillhandahållande av roamingtjänster i slutkundsledet till nationella priser och verklig roaming till inrikestaxor i fråga om tjänstekvalitet och tillgång till alarmeringstjänster vid roaming, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(71)

Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(72)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (21) och avgav ett yttrande den 20 april 2021.

a)

en gemensam unionsomfattande databas över nummerserier för mervärdestjänster i varje medlemsstat, vilken ska göras tillgänglig för operatörer, nationella regleringsmyndigheter och, i tillämpliga fall, andra behöriga myndigheter, och

b)

en gemensam unionsomfattande databas över de metoder för tillgång till alarmeringstjänster som föreskrivs i varje medlemsstat och som är tekniskt möjliga för roamingkunder att använda, vilken ska göras tillgänglig för operatörer och nationella regleringsmyndigheter och, i tillämpliga fall, andra behöriga myndigheter.

(1)

Ryska federationens nyliga militära angrepp mot Ukraina och den pågående väpnade konflikten har i grunden förändrat säkerhetsläget i Europa. Till följd av det militära angreppet står unionen, och i synnerhet dess östra regioner, inför en betydande tillströmning av människor. Detta innebär ytterligare en utmaning för de offentliga budgetarna vid en tidpunkt då medlemsstaternas ekonomier fortfarande håller på att återhämta sig från effekterna av covid-19-pandemin och det riskerar att undergräva förberedelserna för en grön, digital och resilient återhämtning av ekonomin.

(2)

Medlemsstaterna kan redan finansiera många olika typer av investeringar för att hantera migrationsutmaningar inom sina operativa program med stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), Europeiska socialfonden (ESF) och fonden för europeiskt bistånd till dem som har det sämst ställt (Fead), inklusive ytterligare medel som görs tillgängliga som återhämtningsstöd för sammanhållning och till Europas territorier (React-EU), för att tillhandahålla stöd för krisreparation i samband med covid-19-pandemin och dess sociala konsekvenser samt för att förbereda en grön, digital och resilient återhämtning av ekonomin.

(3)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/562 (2) gjordes dessutom ett antal riktade ändringar av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1303/2013 (3) och (EU) nr 223/2014 (4) för att göra det lättare för medlemsstaterna att använda sina återstående Eruf-, ESF- och Fead-anslag inom den fleråriga budgetramen 2014–2020 samt att använda React-EU-medel för att hantera migrationsutmaningarna så effektivt och snabbt som möjligt.

(4)

Trots flexibiliteten i förordning (EU) 2022/562 är de offentliga budgetarna i medlemsstaterna fortfarande utsatta för ett betydande tryck till följd av de utmaningar som följer av det mycket stora antalet personer som anländer efter att ha flytt från Ukraina. Det trycket riskerar att undergräva medlemsstaternas förmåga att åstadkomma en resilient ekonomisk återhämtning från covid-19-pandemin. För att hjälpa medlemsstaterna att ta itu med migrationsutmaningarna bör stöd från Eruf, ESF och Fead därför mobiliseras snabbt genom att öka den inledande förfinansiering som betalas ut från React-EU-medel till alla medlemsstater. Samtidigt har vissa medlemsstater ställts inför ett mycket stort antal personer som anländer från Ukraina, vilket kräver omedelbart stöd. De medlemsstaterna bör därför vara behjälpta av en betydligt större ökning av den inledande förfinansieringen för att kompensera för de omedelbara budgetkostnaderna och för att stödja deras ansträngningar att förbereda återhämtningen i sina ekonomier.

(5)

För att övervaka användningen av den ytterligare förfinansieringen bör slutrapporterna om genomförandet av Eruf- och ESF-program som får ytterligare förfinansiering innehålla uppgifter om användningen av de ytterligare belopp som mottagits för att hantera migrationsutmaningarna till följd av Ryska federationens militära angrepp och om hur de ytterligare beloppen bidragit till den ekonomiska återhämtningen.

(6)

En enhetskostnad bör fastställas i syfte att förenkla användningen av de europeiska struktur- och investeringsfonderna och minska den administrativa bördan för stödmottagare och medlemsstaternas förvaltningar i samband med hanteringen av migrationsutmaningar till följd av Ryska federationens militära angrepp. Enhetskostnaden bör i alla medlemsstater underlätta finansieringen av grundläggande behov och stödet för personer som beviljats tillfälligt skydd eller annat tillräckligt skydd enligt nationell rätt i enlighet med rådets genomförandebeslut (EU) 2022/382 (5) och rådets direktiv 2001/55/EG (6) under en period på 13 veckor från personens ankomst till unionen. I enlighet med förordning (EU) 2022/562 skulle medlemsstaterna också kunna tillämpa en enhetskostnad när de utnyttjar den möjlighet som föreskrivs i artikel 98.4 i förordning (EU) nr 1303/2013 för att finansiera insatser som riktar sig mot migrationsutmaningar genom antingen Eruf eller ESF på grundval av de regler som gäller för den andra fonden, även när det inbegriper React-EU-medel. När medlemsstaterna använder enhetskostnaden bör de se till att de har infört alla arrangemang som krävs för att undvika dubbelfinansiering av samma kostnader.

(7)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att hjälpa medlemsstaterna att hantera de utmaningar som det innebär när exceptionellt många personer anländer efter att ha flytt från den Ryska federationens militära angrepp mot Ukraina och för att stödja medlemsstaternas arbete för en resilient ekonomisk återhämtning från covid-19-pandemin, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(8)

Förordningarna (EU) nr 1303/2013 och (EU) nr 223/2014 bör därför ändras i enlighet med detta.

(9)

Med beaktande det brådskande behovet av att stödja de offentliga budgetarna, så att medlemsstaterna kan fortsätta att stödja den ekonomiska återhämtningen från covid-19-pandemin, och för att möjliggöra ytterligare betalningar till operativa program utan dröjsmål anses det lämpligt att åberopa det undantag från tidsfristen på åtta veckor som föreskrivs i artikel 4 i protokoll nr 1 om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen, fogat till EU-fördraget, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen.

(10)

Med tanke på behovet av att snabbt stödja de offentliga budgetarna i syfte att bevara medlemsstaternas kapacitet att upprätthålla den ekonomiska återhämtningen och möjliggöra att ytterligare betalningar ska kunna göras till operativa program utan dröjsmål, bör denna förordning av brådskande skäl träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

1.

Följande artikel ska införas:

(*1)  Rådets genomförandebeslut (EU) 2022/382 av den 4 mars 2022 om fastställande av att det föreligger massiv tillströmning av fördrivna personer från Ukraina i den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2001/55/EG, med följden att tillfälligt skydd införs (EUT L 71, 4.3.2022, s. 1)."

(*2)  Rådets direktiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta (EGT L 212, 7.8.2001, s. 12).” "

2.

Artikel 92b.7 ska ändras på följande sätt:

3.

I artikel 131 ska punkt 2 ersättas med följande:

1.

Följande stycke ska införas efter det första stycket:

”Utöver den inledande förfinansiering som anges i första stycket ska kommissionen betala ut 4 % av de React-EU-medel som tilldelats program för 2021 som ytterligare inledande förfinansiering under 2022. För program i medlemsstater där antalet anländande personer från Ukraina mellan den 24 februari 2022 och den 23 mars 2022 var större än 1 % av den nationella befolkningen ska denna procentandel ökas till 34 %.”

2.

Andra stycket ska ersättas med följande:

”Det belopp som betalats ut som den inledande förfinansiering som avses i första och andra styckena ska vara helt avräknat i kommissionens räkenskaper senast när det operativa programmet avslutas.”

(1)

Partnerskapsavtalet om fiske mellan Europeiska unionen och Republiken Mauritius (1) (avtalet), godkändes på unionens vägnar genom rådets beslut 2014/146/EU (2) och trädde i kraft den 28 januari 2014.

(2)

Protokollet om fastställande av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i partnerskapsavtalet om fiske mellan Europeiska unionen och Republiken Mauritius (3) (protokollet) började tillämpas den 8 december 2017 för en period på fyra år. Protokollet löpte ut den 7 december 2021.

(3)

Den 28 september 2021 bemyndigade rådet kommissionen att inleda förhandlingar med Republiken Mauritius regering i syfte att ingå ett nytt protokoll om genomförande av avtalet.

(4)

I avvaktan på att förhandlingarna om förnyande av protokollet slutförs har kommissionen på unionens vägnar förhandlat fram ett avtal genom skriftväxling mellan unionen och Republiken Mauritius om förlängning av protokollet med en period på högst sex månader. Förhandlingarna om förlängning av protokollet slutfördes med framgång och avtalet genom skriftväxling mellan Europeiska unionen och Republiken Mauritius om förlängning av protokollet om fastställande av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i partnerskapsavtalet om fiske mellan Europeiska unionen och Republiken Mauritius (avtalet genom skriftväxling) paraferades den 6 december 2021.

(5)

Syftet med avtalet genom skriftväxling är att unionen och Republiken Mauritius ska kunna fortsätta att samarbeta för att främja en hållbar fiskeripolitik och ett ansvarsfullt nyttjande av fiskeresurserna i Mauritius vatten, och göra det möjligt för unionsfartygen att bedriva fiskeverksamhet i dessa vatten.

(6)

Avtalet genom skriftväxling bör undertecknas, med förbehåll för att det ingås vid en senare tidpunkt.

(7)

För att begränsa avbrottet i unionsfartygens fiskeverksamhet i Mauritius vatten bör avtalet genom skriftväxling tillämpas provisoriskt i avvaktan på att de förfaranden som är nödvändiga för avtalets ikraftträdande slutförs.

(1)

Även om rådets förordning (EU, Euratom) nr 609/2014 (2) har visat sig vara ett solitt och stabilt ankare för EU:s mekanism för finansiering förefaller det vara önskvärt att förbättra de befintliga bestämmelserna om tillhandahållande av egna medel, i synnerhet för att förbättra förordningens förutsägbarhet för medlemsstaterna och förtydliga förfarandena för tvistlösning.

(2)

För närvarande förvaltar bara medlemsstaterna konton för egna medel som öppnats i kommissionens namn. En minskning av antalet bankkonton som används för uppbörd av egna medel skulle vara mer effektivt och möjliggöra en gemensam metod för förvaltningen av likvida medel. För att modernisera förvaltningen av konton för egna medel borde kommissionen kunna upprätta ett centraliserat konto för egna medel. Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att välja mellan att använda det centraliserade kontot för egna medel eller ett konto som öppnats i kommissionens namn hos medlemsstatens finansförvaltning eller nationella centralbank. För att möjliggöra medlemsstaterna att göra ett välgrundat val bör kommissionen utarbeta en detaljerad kostnads-nyttoanalys av användningen av det centraliserade kontot för egna medel.

(3)

Förordning (EU, Euratom) nr 609/2014 tillåter för närvarande inte medlemsstaterna att tidigarelägga betalningar. Förut har dock vissa medlemsstater tidigarelagt sina nationella bidrag efter kommissionens godkännande. För att skapa rättslig säkerhet bör den förordningen föreskriva att medlemsstaterna har möjlighet att tidigarelägga betalningar i varje enskilt fall, under förutsättning att de i förväg informerar kommissionen. Av rättviseskäl bör, när en medlemsstat nyttjar denna möjlighet, de andra medlemsstaterna inte bära några kostnader relaterade till det tidigareläggandet av betalningarna, såsom negativ ränta.

(4)

Datumet för medlemsstaternas betalning av justeringarna av moms- och BNI-baserade egna medel från tidigare budgetår bör flyttas till mars under påföljande år för att förbättra förutsägbarheten vid de nationella budgetförfarandena. Datumet för medlemsstaternas betalning av justeringar bör också gälla de belopp för vilka information har lämnats av kommissionen före ikraftträdandet av denna förordning.

(5)

För att tillhandahålla en stabil budget som är nödvändig för att finansiera unionens policymål bör förfarandet för att beräkna räntan säkerställa att de egna medlen tillhandhålls i tid och i sin helhet.

(6)

Det krävs en anpassning av nuvarande tröskel under vilken räntebelopp inte krävs in. Det är därför nödvändigt att höja beloppet för vilket ränta inte krävs in för att förbättra kravförfarandets kostnadseffektivitet.

(7)

Genom förordning (EU, Euratom) nr 609/2014 begränsas höjningen av räntan över basräntan till 16 procentenheter. Denna begränsning på 16 procentenheter är dock bara tillämplig på fall som blev kända efter det att rådets förordning (EU, Euratom) 2016/804 (3) trädde i kraft. Följaktligen kan inte fall som redan var kända före det att förordning (EU, Euratom) 2016/804 trädde i kraft, där mycket höga räntebelopp berörs, omfattas av denna begränsning oavsett om räntebeloppet redan har meddelats medlemsstaterna. I dessa fall krävs fortfarande att medlemsstaterna betalar räntebelopp som inte är proportionerliga jämfört med det grundbelopp som ska betalas. För att se till att systemet förblir proportionellt samtidigt som den avskräckande verkan bibehålls bör ränteökningen över basräntan begränsas ytterligare till 14 procentenheter. För att klargöra och förenkla relevanta bestämmelser i förordning (EU, Euratom) nr 609/2014 bör begränsningen av höjningen till 14 procentenheter tillämpas på alla räntebelopp som inte meddelats medlemsstaterna före det att den här förordningen trädde i kraft.

(8)

Inom ramen för den nuvarande rättsliga ramen har praxis visat att det kan vara svårt att fastställa startdatumet för dröjsmålsränta på grund av svårigheterna med att fastställa den exakta tidpunktenen när insatserna för uppbärande kan anses ha varit otillräckliga. För att förenkla bör det finnas en anståndsperiod på fem år efter datumet för fastställandet av beloppet, under förutsättning att beloppet har fastställts, förts in i god tid i de särskilda räkenskaperna och bokförts i de särskilda räkenskaperna i enlighet med förordning (EU, Euratom) nr 609/2014. Räntan skulle därmed endast börja tas ut efter fem år, medan skyldigheten att betala grundbeloppet bör bibehållas.

(9)

I syfte att säkerställa rättvis behandling av fall där de belopp som motsvarar fastställda anspråk på traditionella egna medel visar sig vara omöjliga att uppbära bör medlemsstaterna fritas från skyldigheten att ställa belopp som motsvarar fastställda anspråk på traditionella egna medel till kommissionens förfogande om medlemsstaten kan visa att ett fel som begåtts av medlemsstaten efter fastställandet av anspråken inte hade någon inverkan på det faktum att beloppet motsvarande dessa anspråk inte kunde uppbäras. Ett exempel på ett sådant fel skulle kunna inkludera en försenad bokföring i de särskilda räkenskaperna eller tillkortakommanden i kravförfarandet.

(10)

Förordning (EU, Euratom) nr 609/2014 innehåller bara en tidsfrist, enligt vilken det krävs att kommissionen ska lämna sina synpunkter på de avskrivningsfall som har rapporterats till kommissionen till den berörda medlemsstaten senast sex månader efter mottagandet av rapporten från den medlemsstaten. För att utföra uppföljningen av avskrivningsrapporterna i god tid och på ett mer flexibelt sätt, och för att stödja en snabb och fullt transparent bedömning av medlemsstatens beslut om att inte tillhandahålla det belopp traditionella egna medel som är omöjligt att uppbära, bör tidsfristerna för förfarandet anpassas för kommissionen och medlemsstaterna.

(11)

För att göra det möjligt att avbryta den period under vilken räntan ackumuleras, i fall av meningsskiljaktigheter mellan medlemsstaterna och kommissionen, bör bestämmelser införas för att spegla nuvarande praxis med villkorad betalning för belopp av egna medel till unionsbudgeten, som ger möjlighet att väcka talan mot kommissionen grundad på att den gjort en obehörig vinst i enlighet med artikel 268 och artikel 340 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

(12)

I fall av meningsskiljaktigheter mellan medlemsstaterna och kommissionen avseende tillhandahållandet av traditionella egna medel bör ett omprövningsförfarande föreskrivas i förordning (EU, Euratom) nr 609/2014 för att förbättra transparensen och klargöra medlemsstaternas rätt till försvar. På begäran av den berörda medlemsstaten bör resultatet av omprövningsförfarandet liksom läget i pågående fall diskuteras med kommissionen vid ett årligt möte som ska anordnas. Det mötet bör hållas på lämplig ledningsnivå i syfte att utvärdera respektive ståndpunkter och sträva efter att undvika eventuella överträdelseförfaranden i enlighet med domstolens rättspraxis.

(13)

Kommissionen bör se över hur omprövningsförfarandet fungerar inom ramen för en eventuell översyn av förordning (EU, Euratom) nr 609/2014 eller senast i slutet av 2026 och särskilt bedöma möjligheter att förenkla omprövningsförfarandet, som om det visar sig lämpligt kan slutföras genom ett beslut från kommissionen.

(14)

Artiklarna 6 och 10a i förordning (EU, Euratom) nr 609/2014 bör anpassas så att hänvisningen till den korrigering som tidigare har beviljats Förenade kungariket stryks och Tyskland läggs till som mottagare av schablonbeloppskorrigeringar i linje med rådets beslut (EU, Euratom) 2020/2053 (4).

(15)

I linje med principerna om bättre lagstiftning bör den parallella samexistensen av flera förordningar om tillhandahållande endast vara tillfällig, och sådana rättsakter bör slås samman till en enda förordning så snart som möjligt.

(16)

Förordning (EU, Euratom) nr 609/2014 bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

I artikel 6.3 tredje stycket ska den inledande meningen ersättas med följande:

”Momsbaserade egna medel och BNI-baserade egna medel ska dock bokföras enligt första stycket på följande sätt, med beaktande av hur dessa medel påverkas av den bruttominskning som beviljats Danmark, Tyskland, Nederländerna, Österrike och Sverige:”.

2.

Artikel 9 ska ändras på följande sätt:

3.

Artikel 10a ska ersättas med följande:

(*1)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1307/2013 av den 17 december 2013 om regler för direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 637/2008 och rådets förordning (EG) nr 73/2009 (EUT L 347, 20.12.2013, s. 608)."

(*2)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 av den 17 december 2013 om fastställande av gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden, om fastställande av allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden och Europeiska havs- och fiskerifonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 (EUT L 347, 20.12.2013, s. 320)."

(*3)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/516 av den 19 mars 2019 om harmonisering av bruttonationalinkomsten till marknadspris och om upphävande av rådets direktiv 89/130/EEG, Euratom och rådets förordning (EG, Euratom) nr 1287/2003 (BNI-förordningen) (EUT L 91, 29.3.2019, s. 19).” "

4.

I artikel 10b.5 ska tredje stycket a ersättas med följande:

”Kommissionen ska underrätta medlemsstaterna om de belopp som följer av denna beräkning före den 1 februari året efter det år då de uppgifter som legat till grund för justeringarna lämnades in. Varje medlemsstat ska kreditera det konto som avses i artikel 9.1 nettobeloppet den första arbetsdagen i mars det år som följer på det under vilket kommissionen informerade medlemsstaterna om beloppen till följd av beräkningen.

Tidsfristen för medlemsstaterna att betala justeringar ska också gälla de belopp för vilka information har lämnats av kommissionen före den 3 maj 2022 ”.

5.

Artikel 12 ska ändras på följande sätt:

6.

Artikel 13 ska ändras på följande sätt:

7.

Följande kapitel ska införas:

”KAPITEL IIIa

BETALNINGAR SOM OMFATTAS AV RESERVATIONER OCH OMPRÖVNINGSFÖRFARANDE

(1)

Kommissionen har i enlighet med artikel 53.1 första stycket i förordning (EU) nr 1151/2012 granskat Spaniens ansökan om godkännande av en ändring av produktspecifikationen för den skyddade geografiska beteckningen ”Carne de Ávila”, vilken registrerades i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 1107/96 (2) i dess ändrade lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1006/2012 (3).

(2)

Eftersom den aktuella ändringen inte utgör en mindre ändring i den mening som avses i artikel 53.2 i förordning (EU) nr 1151/2012 har kommissionen offentliggjort ansökan om ändring i Europeiska unionens officiella tidning (4) i enlighet med artikel 50.2 a i den förordningen.

(3)

Inga invändningar enligt artikel 51 i förordning (EU) nr 1151/2012 har inkommit till kommissionen och därför bör ändringen av produktspecifikationen godkännas.

(1)

Genom kommissionens förordning (EG) nr 1881/2006 (2) fastställs gränsvärden för vissa främmande ämnen, inbegripet kvicksilver, i livsmedel.

(2)

Den 22 november 2012 antog Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (livsmedelsmyndigheten) ett yttrande om kvicksilver och metylkvicksilver i livsmedel (3). I det yttrandet fastställde livsmedelsmyndigheten ett tolerabelt veckointag på 4 μg/kg kroppsvikt för oorganiskt kvicksilver och 1,3 μg/kg kroppsvikt för metylkvicksilver (båda uttryckta som kvicksilver) och konstaterade att exponeringen via kosten i den 95:e percentilen ligger nära eller över det tolerabla veckointaget för alla åldersgrupper. Storkonsumenter av fisk, vilka kan omfatta gravida kvinnor, kan inta upp till cirka sex gånger det tolerabla veckointaget. Foster utgör den mest utsatta gruppen. I yttrandet konstaterade livsmedelsmyndigheten att exponering för metylkvicksilver över det tolerabla veckointaget kan vara en hälsorisk, men rekommenderade att de gynnsamma effekterna av fiskkonsumtion beaktas om åtgärder för att minska exponering för metylkvicksilver övervägs.

(3)

Den 27 juni 2014 antog livsmedelsmyndigheten ett yttrande om hälsofördelarna med konsumtion av fisk och skaldjur i förhållande till hälsoriskerna i samband med exponering för metylkvicksilver (4). I det yttrandet granskade livsmedelsmyndigheten fisks och skaldjurs roll i europeisk kost och utvärderade de gynnsamma effekterna av fisk- och skaldjurskonsumtion i förhållande till hälsoresultaten, inklusive vilka effekter fisk- och skaldjurskonsumtion under graviditet har på nervsystemets funktionella utveckling hos barn och på risken för hjärt- och kärlsjukdomar hos vuxna. Livsmedelsmyndigheten konstaterade att intag av runt 1–2 portioner fisk och/eller skaldjur per vecka och upp till 3–4 portioner per vecka under graviditet har kopplats till en bättre funktionell utveckling av nervsystemet hos barn jämfört med ingen fisk- och skaldjurskonsumtion. Sådana mängder har även kopplats till minskad dödlighet till följd av kranskärlssjukdomar hos vuxna.

(4)

Den 19 december 2014 antog livsmedelsmyndigheten ett uttalande om fördelarna med fisk- och skaldjurskonsumtion jämfört med riskerna med metylkvicksilver i fisk och skaldjur (5), där den konstaterade att konsumtionen av fisk- och skaldjursarter med en hög kvicksilverhalt bör begränsas för att uppnå de fördelar med fisk- och skaldjurskonsumtion som är kopplade till 1–4 portioner fisk per vecka och för att skydda barn mot metylkvicksilvers toxiska effekter på nervsystemets utveckling.

(5)

Med beaktande av resultaten av livsmedelsmyndighetens vetenskapliga yttranden och uttalande bör gränsvärdena för kvicksilver ses över, för att ytterligare minska exponering via kosten för kvicksilver i livsmedel.

(6)

Eftersom de senaste uppgifterna om förekomsten visar att det finns marginal att sänka gränsvärdena för kvicksilver i flera fiskarter, bör gränsvärdena för dessa fiskarter ändras i enlighet med detta.

(7)

Mot bakgrund av de relaterade hälsoriskerna bör de nuvarande värdena för kvicksilver i haj och svärdfisk behållas, i avvaktan på ytterligare uppgifter, vetenskapliga bedömningar och kunskap om hur effektiva råden avseende förbrukning är för att minska exponeringen.

(8)

Codex Alimentarius fastställer ett gränsvärde på 0,1 mg/kg för kvicksilver i salt (6). Samma gränsvärde bör fastställas i unionslagstiftningen.

(9)

Förordning (EG) nr 1881/2006 bör därför ändras i enlighet med detta.

(10)

Eftersom vissa livsmedel som omfattas av denna förordning har lång hållbarhetstid är det lämpligt att föreskriva en övergångsperiod under vilken sådana livsmedel som inte uppfyller de nya gränsvärdena och som lagligen har släppts ut på marknaden före dagen för denna förordnings ikraftträdande får finnas kvar på marknaden.

(11)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

(1)

Den franska språkversionen av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/1533 (3) innehåller ett fel i artikel 1.2 första stycket inledningsfrasen som ändrar tillämpningsområdet.

(2)

Den franska språkversionen av genomförandeförordning (EU) 2021/1533 bör därför rättas i enlighet med detta. Övriga språkversioner berörs inte.

(3)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

(1)

Enligt artikel 300.3 i fördraget ska Regionkommittén bestå av företrädare för regionala och lokala organ som antingen har valts till ett regionalt eller lokalt organ eller är politiskt ansvariga inför en vald församling.

(2)

Den 10 december 2019 antog rådet beslut (EU) 2019/2157 (2) om utnämning av ledamöter och suppleanter i Regionkommittén för perioden 26 januari 2020–25 januari 2025.

(3)

En plats som ledamot i Regionkommittén har blivit ledig till följd av att Mark WEINMEISTER har avgått.

(4)

Den tyska regeringen har föreslagit Uwe BECKER, som är företrädare för ett regionalt organ och politiskt ansvarig inför en vald församling, Staatssekretär für Europaangelegenheiten, politische Verantwortung gegenüber dem Hessischen Landtag (statssekreterare med ansvar för Europafrågor, politiskt ansvarig inför delstatsparlamentet i Hessen), som ledamot i Regionkommittén för återstoden av mandatperioden, dvs. till och med den 25 januari 2025.

(1)

Enligt artikel 7 i direktiv 2006/42/EG ska en maskin som har tillverkats enligt en harmoniserad standard, till vilken en hänvisning har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, förutsättas överensstämma med de grundläggande hälso- och säkerhetskrav som omfattas av en sådan harmoniserad standard.

(2)

Genom skrivelse M/396 av den 19 december 2006 begärde kommissionen att Europeiska standardiseringskommittén (CEN) och Europeiska kommittén för elektroteknisk standardisering (Cenelec) (skrivelsen) skulle utarbeta, omarbeta och slutföra arbetet med harmoniserade standarder till stöd för direktiv 2006/42/EG för att ta hänsyn till de ändringar som införs genom det direktivet jämfört med Europaparlamentets och rådets direktiv 98/37/EG (3).

(3)

På grundval av skrivelsen utarbetade CEN de nya harmoniserade standarderna EN 13852–3:2021 om offshorekranar, EN 12385–5:2021 om kardellinor för hissar och EN 12609:2021 om säkerhetskrav för mobila blandare.

(4)

På grundval av skrivelsen omarbetade CEN och Cenelec även befintliga harmoniserade standarder, till vilka hänvisningar har offentliggjorts i C-serien av Europeiska unionens officiella tidning genom kommissionens meddelande 2018/C092/01 (4), för att anpassa dem till den tekniska utvecklingen. Detta resulterade i antagandet av följande nya harmoniserade standarder: SS-EN 12312–5:2021 om tankningsutrustning för flygplan, EN 13001–2:2021 om säkerhet för lyftkranar, EN 1501–1:2021 om baklastade avfallshanteringsfordon, EN 1501–2:2021 om sidolastade avfallshanteringsfordon, EN 1501–3:2021 om frontlastade avfallshanteringsfordon, EN 1501–5:2021 om lyftanordningar för avfallshanteringsfordon, EN 1829–1:2021 om högtrycksjetaggregat, EN ISO 22868:2021 om teknisk metod för bestämning av ljudnivå för bärbara handhållna maskiner med inbyggd förbränningsmotor, EN 303–5:2021 om värmepannor för fasta bränslen, EN ISO 11202:2010/A1:2021 om mätning av emissionsljudtrycksnivå vid operatörsplats eller annan specifik plats, EN ISO 19085–1:2021 om allmänna krav för träbearbetningsmaskiner, EN 1756–1:2021 om säkerhetskrav för bakgavellyftar och EN IEC 62061:2021 om funktionssäkerhet hos säkerhetskritiska styrsystem.

(5)

CEN och Cenelec ändrade dessutom de harmoniserade standarderna EN 13001–3-6:2018, EN 50636–2-107:2015/A1:2018 och EN 60335–1:2012/A13:2017, till vilka hänvisningar har offentliggjorts genom kommissionens genomförandebeslut (EU) 2019/436 (5).

(6)

Kommissionen har tillsammans med CEN och Cenelec bedömt huruvida de standarder som utarbetats, omarbetats och ändrats av CEN och Cenelec överensstämmer med skrivelsen.

(7)

De harmoniserade standarder som utarbetats, omarbetats och ändrats av CEN och Cenelec på grundval av skrivelsen uppfyller de säkerhetskrav som de syftar till att omfatta och som fastställs i direktiv 2006/42/EG. Det är därför lämpligt att offentliggöra hänvisningarna till dessa standarder i Europeiska unionens officiella tidning tillsammans med hänvisningar till eventuella relevanta ändrade eller rättade standarder.

(8)

Hänvisningen till den harmoniserade standarden EN 474–1:2006+A6:2019 offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning med en begränsning genom kommissionens genomförandebeslut (EU) 2021/1813 (6). I det beslutet ersattes hänvisningen till den harmoniserade standarden EN 474–1:2006+A5:2018 utan att någon övergångsperiod föreskrevs. För att ge tillverkarna tid att förbereda sig för tillämpningen av den nya standarden bör hänvisningen till den harmoniserade standarden EN 474–1:2006+A5:2018 undantagsvis offentliggöras på nytt i Europeiska unionens officiella tidning under en begränsad tid. Av rättssäkerhetsskäl bör offentliggörandet av hänvisningen till den harmoniserade standarden EN 474–1:2006+A5:2018 även omfatta perioden före detta besluts ikraftträdande.

(9)

Texten till begränsningen av den harmoniserade standarden EN 474–1:2006+A6:2019 som infördes genom genomförandebeslut (EU) 2021/1813 är inte tydlig eftersom det i texten förväxlas två olika brister som konstaterats med den harmoniserade standarden.

(10)

Den första bristen gäller den otillräckliga synlighetsgrad som konstaterats med EN 474–1:2006+A6:2019 när den tillämpas i kombination med kraven i EN 474–5:2006+A3:2013 för hydrauliska grävmaskiner. I den harmoniserade standarden EN 474–1:2006+A6:2019, i likhet med den harmoniserade standarden EN 474–1:2006+A5:2018, säkerställs inte att föraren, i fullständig säkerhet för sig själv och de utsatta personerna, kan manövrera maskinen och dess redskap under de förutsebara användningsförhållandena. Den begränsning som föreskrivs i den harmoniserade standarden EN 474–1:2006+A5:2018 gällande de grundläggande hälso- och säkerhetskraven 1.2.2 och 3.2.1 i bilaga I till direktiv 2006/42/EG bör därför bibehållas för den harmoniserade standarden EN 474–1:2006+A6:2019.

(11)

Den andra bristen gäller det faktum att den snabbkopplingsmekanism som används för att fästa hydrauliska grävmaskiner och grävlastare på anläggningsmaskiner saknar ett aktivt varningssystem eller ett aktivt övervakningssystem för operatören när maskinen kopplas ihop felaktigt med redskapet. Den harmoniserade standarden EN 474–1:2006+A6:2019 uppfyller inte de grundläggande hälso- och säkerhetskrav för integration av säkerhet och förebyggande av risker orsakade av fallande föremål som anges i punkterna 1.1.2 b, 1.1.2 c och 1.3.3 i bilaga I till direktiv 2006/42/EG. Det bör hänvisas till dessa punkter i begränsningen av den harmoniserade standarden EN 474–1:2006+A6:2019.

(12)

Av tydlighets- och rättssäkerhetsskäl bör de konstaterade bristerna uttryckas genom två separata begränsningar av den harmoniserade standarden EN 474–1:2006+A6:2019.

(13)

Hänvisningen till den harmoniserade standarden EN 60335–1:2012 offentliggjordes för första gången genom kommissionens meddelande 2012/C 159/1 (7). Hänvisningen till den standarden innehöll en hänvisning till rättelsen EN 60335–1:2012/AC:2014 från och med offentliggörandet av standarden genom kommissionens meddelande 2016/C 14/1 (8). Hänvisningen till den harmoniserade standarden EN 60335–1:2012 offentliggjordes i genomförandebeslut (EU) 2019/436 endast med hänvisning till ändringarna EN 60335–1:2012/A11:2014 och EN 60335–1:2012/A13:2017. Hänvisningen till rättelsen EN 60335–1:2012/AC:2014 utelämnades av misstag från offentliggörandet av hänvisningen till den harmoniserade standarden EN 60335–1:2012 i genomförandebeslut (EU) 2019/436. Därför bör hänvisningen till den harmoniserade standarden EN 60335–1:2012 ersättas tillsammans med hänvisningarna till ändringarna EN 60335–1:2012/A11:2014 och EN 60335–1:2012/A13:2017, och en hänvisning till rättelsen EN 60335–1:2012/AC:2014 bör införas. Av rättssäkerhetsskäl bör hänvisningen till den harmoniserade standarden EN 60335–1:2012, ändrad genom detta beslut, tillämpas retroaktivt.

(14)

I bilaga I till genomförandebeslut (EU) 2019/436 förtecknas hänvisningar till harmoniserade standarder som ger presumtion om överensstämmelse med direktiv 2006/42/EG och i bilaga II till det genomförandebeslutet förtecknas hänvisningar till harmoniserade standarder som ger presumtion om överensstämmelse med begränsningar. För att säkerställa att hänvisningarna till harmoniserade standarder som utarbetats för att stödja direktiv 2006/42/EG förtecknas i en enda rättsakt bör hänvisningarna till de standarder som ersatts, omarbetats eller ändrats av CEN och Cenelec införas i genomförandebeslut (EU) 2019/436.

(15)

I bilaga III till genomförandebeslut (EU) 2019/436 förtecknas hänvisningar till harmoniserade standarder till stöd för direktiv 2006/42/EG som återkallas från C-serien av Europeiska unionens officiella tidning från och med de datum som anges i den bilagan.

(16)

Till följd av det arbete som utförts av CEN och Cenelec på grundval av skrivelsen har följande harmoniserade standarder som offentliggjorts i C-serien av Europeiska unionens officiella tidning ersatts, omarbetats eller ändrats: EN 12312–5:2005+A1:2009, EN 13001–2:2014, EN 1501–1:2011+A1:2015, EN 1501–2:2005+A1:2009, EN 1501–3:2008, EN 1501–5:2011, EN 1829–1:2010, EN ISO 22868:2011, EN 303–5:2012, EN ISO 11202:2010, EN ISO 19085–1:2017, EN 1756–1:2001+A1:2008 och EN 62061:2005/A2:2015. Hänvisningarna till dessa standarder bör därför återkallas från Europeiska unionens officiella tidning genom att hänvisningarna införs i bilaga III till genomförandebeslut (EU) 2019/436.

(17)

Det är också nödvändigt att återkalla hänvisningarna till de harmoniserade standarderna EN 13001–3-6:2018, EN 50636–2-107:2015/A2:2020 och EN 60335–1:2012/A13:2017, offentliggjorda genom genomförandebeslut (EU) 2019/436, eftersom dessa standarder har ändrats. De hänvisningarna bör därför strykas från bilaga I till genomförandebeslutet.

(18)

För att ge tillverkarna tillräckligt med tid för att förbereda sig för tillämpningen av de nya standarderna, de reviderade standarderna och de ändrade standarderna är det nödvändigt att senarelägga återkallandet av hänvisningarna till följande harmoniserade standarder: EN 12312–5:2005+A1:2009, EN 13001–2:2014, EN 1501–1:2011+A1:2015, EN 1501–2:2005+A1:2009, EN 1501–3:2008, EN 1501–5:2011, EN 1829–1:2010, EN ISO 22868:2011, EN 303–5:2012, EN ISO 11202:2010, EN ISO 19085–1:2017, EN 1756–1:2001+A1:2008, EN 62061:2005/A2:2015, EN 13001–3-6:2018, EN 50636–2-107:2015/A2:2020 och EN 60335–1:2012/A13:2017.

(19)

Genomförandebeslut (EU) 2019/436 bör därför ändras i enlighet med detta.

(20)

Överensstämmelse med en harmoniserad standard ger en presumtion om överensstämmelse med motsvarande väsentliga krav i unionens harmoniseringslagstiftning från och med dagen för offentliggörande av hänvisningen till en sådan standard i Europeiska unionens officiella tidning. Detta beslut bör därför träda i kraft samma dag som det offentliggörs.

(1)

I artikel 1 ska följande punkt läggas till:

”Hänvisningen till den harmoniserade standarden EN 474–1:2006+A5:2018 för anläggningsmaskiner som utarbetats för att stödja direktiv 2006/42/EG, som förtecknas i bilaga IIA till detta beslut, offentliggörs härmed i Europeiska unionens officiella tidning med begränsningar. Den hänvisningen ska anses ha offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning för den period som fastställs i den bilagan.”

(2)

Bilaga I ska ändras i enlighet med bilaga I till det här beslutet.

(3)

Bilaga II ska ändras i enlighet med bilaga II till det här beslutet.

(4)

Bilaga IIA ska införas i enlighet med bilaga III till det här beslutet.

(5)

Bilaga III ska ändras i enlighet med bilaga IV till det här beslutet.

(1)

I enlighet med artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/30/EU (2) förutsätts elutrustning som överensstämmer med harmoniserade standarder eller delar av dem, till vilka hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, överensstämma med de väsentliga krav i bilaga I till det direktivet som omfattas av dessa standarder eller delar av dem.

(2)

Genom genomförandebeslut C(2016) 7641 (3) begärde kommissionen att Europeiska standardiseringskommittén (CEN), Europeiska kommittén för elektroteknisk standardisering (Cenelec) och Europeiska institutet för telekommunikationsstandarder (Etsi) skulle utarbeta och revidera harmoniserade standarder för elektromagnetisk kompatibilitet till stöd för direktiv 2014/30/EU.

(3)

På grundval av begäran i genomförandebeslut C(2016) 7641 utarbetade CEN och Cenelec den harmoniserade standarden EN IEC 62053–24:2021 och ändringen av denna, EN IEC 62053–24:2021/A11:2021, för elektroniska mätare för reaktiv energi vid grundfrekvens (noggrannhetsklass 0,5 S, 1 S, 1, 2 och 3).

(4)

På grundval av begäran i genomförandebeslut C(2016) 7641 reviderade CEN och Cenelec följande harmoniserade standarder, till vilka hänvisningar har offentliggjorts genom meddelande från kommissionen (EUT C 173, 13.5.2016) (4): EN 62053–21:2003, EN 62053–22:2003, EN 62053–23:2003 och EN 61009–1:2012.

(5)

Detta resulterade i antagandet av följande harmoniserade standarder och ändringar av dessa: EN IEC 62053–21:2021 och EN IEC 62053–21:2021/A11:2021 för elektroniska mätare för aktiv energi av noggrannhetsklass 0,5, 1 och 2. EN IEC 62053–22:2021 och EN IEC 62053–22:2021/A11:2021 för elektroniska mätare för aktiv energi av noggrannhetsklass 0,1 S, 0,2 S och 0,5 S. EN IEC 62053–23:2021 och EN IEC 62053–23:2021/A11:2021 för elektroniska mätare för reaktiv energi av noggrannhetsklass 2 och 3. EN 61009–1:2012 och EN 61009–1:2012/A13:2021 för jordfelsbrytare med inbyggt överströmsskydd för bostadsinstallationer och liknande.

(6)

Kommissionen har tillsammans med CEN och Cenelec gjort en bedömning av huruvida de harmoniserade standarderna EN IEC 62053–24:2021 ändrad genom EN IEC 62053–24:2021/A11:2021, EN IEC 62053–21:2021 ändrad genom EN IEC 62053–21:2021/A11:2021, EN IEC 62053–22:2021 ändrad genom EN IEC 62053–22:2021/A11:2021, EN IEC 62053–23:2021 ändrad genom EN IEC 62053–23:2021/A11:2021 och EN 61009–1:2012 ändrad genom EN 61009–1:2012/A13:2021 överensstämmer med begäran i genomförandebeslut C(2016) 7641.

(7)

De harmoniserade standarderna EN IEC 62053–24:2021 ändrad genom EN IEC 62053–24:2021/A11:2021, EN IEC 62053–21:2021 ändrad genom EN IEC 62053–21:2021/A11:2021, EN IEC 62053–22:2021 ändrad genom EN IEC 62053–22:2021/A11:2021, EN IEC 62053–23:2021 ändrad genom EN IEC 62053–23:2021/A11:2021 och EN 61009–1:2012 ändrad genom EN 61009–1:2012/A13:2021 uppfyller de väsentliga krav som de syftar till att uppfylla och som fastställs i direktiv 2014/30/EU. Det är därför lämpligt att offentliggöra hänvisningarna till dessa harmoniserade standarder tillsammans med de relevanta ändrande standarderna i Europeiska unionens officiella tidning.

(8)

I bilaga I till kommissionens genomförandebeslut (EU) 2019/1326 (5) förtecknas hänvisningar till harmoniserade standarder som ger presumtion om överensstämmelse med direktiv 2014/30/EU. För att säkerställa att hänvisningarna till harmoniserade standarder som utarbetats för att stödja direktiv 2014/30/EU förtecknas i en enda rättsakt bör hänvisningarna till dessa standarder tillsammans med de relevanta ändrande standarderna införas i den bilagan.

(9)

Det är därför nödvändigt att återkalla hänvisningarna till följande harmoniserade standarder som offentliggjordes genom meddelande (EUT C 173, 13.5.2016) från Europeiska unionens officiella tidning: EN 62053–21:2003, EN 62053–22:2003, EN 62053–23:2003 och EN 61009–1:2012.

(10)

I bilaga II till genomförandebeslut (EU) 2019/1326 förtecknas hänvisningar till harmoniserade standarder som utarbetats till stöd för direktiv 2014/30/EU och som återkallas från C-serien av Europeiska unionens officiella tidning. Dessa hänvisningar bör därför tas upp i den bilagan.

(11)

För att tillverkarna ska få tillräckligt med tid att förbereda sig för tillämpningen av de harmoniserade standarderna EN IEC 62053–21:2021 ändrad genom EN IEC 62053–21:2021/A11:2021, EN IEC 62053–22:2021 ändrad genom EN IEC 62053–22:2021/A11:2021, EN IEC 62053–23:2021 ändrad genom EN IEC 62053–23:2021/A11:2021 och EN 61009–1:2012 ändrad genom EN 61009–1:2012/A13:2021, är det nödvändigt att senarelägga återkallandet av hänvisningarna till följande harmoniserade standarder: EN 62053–21:2003, EN 62053–22:2003, EN 62053–23:2003 och EN 61009–1:2012.

(12)

Genomförandebeslut (EU) 2019/1326 bör därför ändras i enlighet med detta.

(13)

Överensstämmelse med en harmoniserad standard ger en presumtion om överensstämmelse med motsvarande väsentliga krav i unionens harmoniserade lagstiftning från och med dagen för offentliggörande av hänvisningen till en sådan standard i Europeiska unionens officiella tidning. Detta beslut bör därför träda i kraft samma dag som det offentliggörs.

(1)

Högpatogen aviär influensa (HPAI) är en smittsam virussjukdom hos fåglar som kan få allvarliga konsekvenser för lönsamheten inom fjäderfäuppfödningen och leda till störningar i handeln inom unionen och exporten till tredjeländer. HPAI-virus kan smitta flyttfåglar och spridas över långa avstånd under fåglarnas höst- och vårflytt. Förekomsten av HPAI-virus hos vilda fåglar utgör därför ett ständigt hot om direkt eller indirekt introduktion av dessa virus i anläggningar där fjäderfä eller fåglar i fångenskap hålls. Vid utbrott av HPAI finns det risk för att smittämnet sprids till andra anläggningar där fjäderfä eller fåglar i fångenskap hålls.

(2)

Genom förordning (EU) 2016/429 fastställs ett nytt regelverk för förebyggande och bekämpning av sjukdomar som kan överföras till djur eller till människor. HPAI omfattas av definitionen för en förtecknad sjukdom i den förordningen och av bestämmelserna om förebyggande och bekämpning av sjukdom i samma förordning. Genom kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/687 (2) kompletteras dessutom förordning (EU) 2016/429 vad gäller bestämmelser om förebyggande och bekämpning av vissa förtecknade sjukdomar, inklusive åtgärder för sjukdomsbekämpning med avseende på HPAI.

(3)

I kommissionens genomförandebeslut (EU) 2021/641 (3), som antogs inom ramen för förordning (EU) 2016/429, fastställs åtgärder för sjukdomsbekämpning i samband med utbrott av HPAI.

(4)

I genomförandebeslut (EU) 2021/641 föreskrivs särskilt att de skydds- och övervakningszoner och ytterligare restriktionszoner som medlemsstaterna upprättar i enlighet med delegerad förordning (EU) 2020/687 efter utbrott av HPAI åtminstone ska omfatta de områden som förtecknas som skydds- och övervakningszoner och ytterligare restriktionszoner i bilagan till det genomförandebeslutet.

(5)

Bilagan till genomförandebeslut (EU) 2021/641 ändrades nyligen genom kommissionens genomförandebeslut (EU) 2022/522 (4) med anledning av utbrott av HPAI hos fjäderfä eller fåglar i fångenskap i Tyskland, Spanien, Frankrike, Italien, Portugal och Rumänien som måste återspeglas i den bilagan.

(6)

Sedan genomförandebeslut (EU) 2022/522 antogs har Tyskland, Frankrike, Italien och Rumänien underrättat kommissionen om ytterligare utbrott av HPAI på anläggningar där fjäderfä eller fåglar i fångenskap hålls inom eller utanför de områden som förtecknas i bilagan till det genomförandebeslutet.

(7)

Dessutom har Belgien underrättat kommissionen om ett utbrott av HPAI av subtyp H5N1 på en anläggning där fjäderfä eller fåglar i fångenskap hålls i provinsen Västflandern i den medlemsstaten.

(8)

Vidare har Bulgarien underrättat kommissionen om ett utbrott av HPAI av subtyp H5N1 på en anläggning där fjäderfä eller fåglar i fångenskap hålls i provinsen Plovdiv i den medlemsstaten.

(9)

Därtill har Danmark underrättat kommissionen om ett utbrott av HPAI av subtyp H5N1 på en anläggning där fjäderfä eller fåglar i fångenskap hålls i kommunen Langeland i den medlemsstaten.

(10)

De behöriga myndigheterna i Belgien, Bulgarien, Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien och Rumänien har vidtagit de nödvändiga åtgärderna för sjukdomsbekämpning i enlighet med delegerad förordning (EU) 2020/687, inklusive upprättande av skydds- och övervakningszoner runt dessa utbrott.

(11)

Dessutom har den behöriga myndigheten i Frankrike beslutat att upprätta en ytterligare restriktionszon utöver de skydds- och övervakningszoner som upprättats för vissa utbrott i regionen Pays de la Loire i den medlemsstaten.

(12)

Kommissionen har granskat de åtgärder för sjukdomsbekämpning som vidtagits av Belgien, Bulgarien, Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien och Rumänien i samarbete med dessa medlemsstater och konstaterar att gränserna för de skydds- och övervakningszoner i Belgien, Bulgarien, Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien och Rumänien som de behöriga myndigheterna i dessa medlemsstater har upprättat och för den ytterligare restriktionszon som Frankrike har upprättat befinner sig på tillräckligt avstånd från de anläggningar där de senaste utbrotten av HPAI bekräftats.

(13)

I bilagan till genomförandebeslut (EU) 2021/641 förtecknas för närvarande inga områden i Belgien och Danmark som skydds- och övervakningszoner och inga områden i Bulgarien som skyddszoner.

(14)

För att förhindra onödiga störningar i handeln inom unionen och för att undvika att tredjeländer inför omotiverade handelshinder måste man på unionsnivå, i samarbete med Belgien, Bulgarien, Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien och Rumänien snabbt fastställa de skydds- och övervakningszoner som dessa medlemsstater har upprättat i enlighet med delegerad förordning (EU) 2020/687 samt den ytterligare restriktionszonen som Frankrike upprättat.

(15)

De områden som förtecknas för Bulgarien, Tyskland, Frankrike, Italien och Rumänien i bilagan till genomförandebeslut (EU) 2021/641 bör därför ändras.

(16)

Dessutom bör skydds- och övervakningszoner förtecknas för Belgien och Danmark och en skyddszon förtecknas för Bulgarien i bilagan till genomförandebeslut (EU) 2021/641.

(17)

I enlighet med detta bör bilagan till genomförandebeslut (EU) 2021/641 ändras i syfte att uppdatera regionaliseringen på unionsnivå med beaktande av de skydds- och övervakningszoner som Belgien, Bulgarien, Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien, och Rumänien i vederbörlig ordning har upprättat och den ytterligare restriktionszon som Frankrike i vederbörlig ordning har upprättat i enlighet med delegerad förordning (EU) 2020/687 samt att ange de tillämpliga åtgärdernas varaktighet i dessa zoner.

(18)

Dessutom fastställs i artikel 23 i delegerad förordning (EU) 2020/687 att den behöriga myndigheten får bevilja undantag från de åtgärder som ska vidtas i restriktionszoner, i den utsträckning som är nödvändig och efter en riskbedömning. De behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna får därför tillåta förflyttning av sändningar av fjäderfä, fåglar i fångenskap, kläckägg och specifikt patogenfria ägg från dessa zoner. Sådana sändningar får förflyttas till andra medlemsstater om de åtföljs av det relevanta djurhälsointyget eller kombinerade djurhälsointyget/officiella intyget för dessa varor enligt bilaga I till kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/403 (5). I dessa intyg bör det därför göras ett tillägg som anger att sändningarna följer bestämmelserna i genomförandebeslut (EU) 2021/641.

(19)

Genomförandebeslut (EU) 2021/641 bör därför ändras i enlighet med detta.

(20)

Med tanke på den allvarliga epidemiologiska situationen i unionen vad gäller spridning av HPAI är det viktigt att de ändringar som genom det här beslutet görs i genomförandebeslut (EU) 2021/641 träder i kraft så snart som möjligt.

(21)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

1.

I artikel 1 ska följande stycke läggas till:

”Genom detta beslut fastställs bestämmelser om förflyttning av sändningar av fjäderfä, fåglar i fångenskap, kläckägg och specifikt patogenfria ägg från de ytterligare restriktionszoner som förtecknas i del C i bilagan till detta beslut, för vilka ett undantag i enlighet med artikel 23 i delegerad förordning (EU) 2020/687 har beviljats för sådan förflyttning.”

2.

I artikel 3a ska följande led läggas till som led c:

(*1)  Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/403 av den 24 mars 2021 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2016/429 och (EU) 2017/625 vad gäller förlagor till djurhälsointyg och förlagor till kombinerade djurhälsointyg/officiella intyg för införsel till unionen och förflyttning mellan medlemsstaterna av sändningar av vissa kategorier av landlevande djur och avelsmaterial från dessa djur samt officiellt intygande avseende sådana intyg, och om upphävande av beslut 2010/470/EU (EUT L 113, 31.3.2021, s. 1).” "

3.

Bilagan till genomförandebeslut (EU) 2021/641 ska ersättas med texten i bilagan till det här beslutet.