(1)

Ansvarsförsäkring för motorfordon (motorfordonsförsäkring) har stor betydelse för EU-medborgarna, oavsett om de är försäkringstagare eller kan bli skadelidande till följd av en olycka. Även för försäkringsföretag är sådan försäkring av stort intresse, eftersom den utgör ett betydande segment av skadeförsäkringsmarknaden i unionen. Motorfordonsförsäkringen har också en betydande inverkan på den fria rörligheten för personer, varor och fordon och därmed på den inre marknaden. Att förstärka och befästa den inre marknaden för motorfordonsförsäkring bör därför vara ett viktigt mål för unionens åtgärder på området för finansiella tjänster.

(2)

2017 genomförde kommissionen en utvärdering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG (3), bland annat i fråga om dess effektivitet, ändamålsenlighet och samstämmighet med unionens politik inom andra områden. Slutsatsen av utvärderingen var att direktiv 2009/103/EG på det hela taget fungerar väl, och i de flesta avseenden inte behöver ändras. Dock identifierades fyra områden avseende vilka riktade ändringar skulle vara lämpliga, nämligen ersättning till skadelidande till följd av olyckor när det berörda försäkringsföretaget är insolvent, obligatoriska minimibelopp av försäkringsskydd, försäkringskontroller av fordon från medlemsstaternas sida samt användningen av intyg om försäkringstagares skadehistorik av ett nytt försäkringsföretag. Utöver dessa fyra områden har också följande områden identifierats som lämpliga för riktade åtgärder: avsända fordon, olyckor med släp som dras av ett fordon, oberoende prisjämförelseverktyg för motorfordonsförsäkring samt informationscentrum och information till skadelidande. Tydligheten i direktiv 2009/103/EG bör vidare ökas genom att termen victim (i den svenska versionen skadelidande), som i det direktivet används synonymt med injured party (i den svenska versionen skadelidande), ersätts med termen injured party eller party injured (i den svenska versionen skadelidande) beroende på vad som passar, genom lämpliga ändringar. Dessa ändringar syftar enbart till att harmonisera terminologin i det direktivet och utgör ingen ändring i sak.

(3)

Sedan direktiv 2009/103/EG trädde i kraft har många nya typer av motordrivna fordon kommit ut på marknaden. Vissa drivs av en helt elektrisk motor, medan vissa drivs av hjälputrustning. Sådana fordon bör beaktas när begreppet fordon definieras. Definitionen bör utgå från de allmänna egenskaperna hos sådana fordon, i synnerhet deras högsta konstruktionshastighet och nettovikt, och bör klargöra att endast fordon som enbart drivs av mekaniskt förmedlad kraft omfattas. Definitionen bör gälla oberoende av hur många hjul fordonet har. Rullstolar avsedda för användning av personer med fysiska funktionsnedsättningar bör inte omfattas av definitionen.

(4)

Lätta elektriska fordon som inte omfattas av definitionen av fordon bör undantas från tillämpningsområdet för direktiv 2009/103/EG. Ingenting i det direktivet bör dock hindra medlemsstaterna från att i nationell rätt kräva motorfordonsförsäkring, på villkor som fastställs av dem, för alla motorredskap som används på land och som inte omfattas av det direktivets definition av fordon, och för vilka det direktivet följaktligen inte kräver sådan försäkring. Inte heller bör det direktivet hindra medlemsstaterna från att i nationell lagstiftning föreskriva att skadelidande till följd av olyckor som orsakats av andra motorredskap ska ha rätt att vända sig till den medlemsstatens ersättningsorgan i enlighet med vad som fastställs i kapitel 4. Medlemsstaterna bör också kunna besluta att när personer bosatta på deras territorium är skadelidande till följd av en olycka som orsakats av sådana andra motorredskap i en annan medlemsstat, där motorfordonsförsäkring inte är obligatorisk för den typen av motorredskap, ska dessa personer ha rätt att vända sig till det ersättningsorgan som fastställs i kapitel 4 i den medlemsstat där de är bosatta. Medlemsstaternas ersättningsorgan bör ha möjlighet att ingå en ömsesidig överenskommelse om hur de kommer att samarbeta i en sådan situation.

(5)

Europeiska unionens domstol klargjorde i ett antal nyligen fattade beslut, nämligen i sina domar i målen Vnuk (4), Rodrigues de Andrade (5) och Torreiro (6), betydelsen av begreppet användning av fordon. Domstolen klargjorde särskilt att motorfordon normalt är avsedda att vara transportmedel, oavsett fordonets egenskaper, och att användningen av sådana fordon omfattar all användning av fordon som överensstämmer med deras normala funktion som transportmedel, oavsett vilken terräng motorfordonet används i eller om det är stillastående eller i rörelse. Direktiv 2009/103/EG är inte tillämpligt om ett sådant fordons normala funktion, vid olyckstillfället, är ”användning på annat sätt än som transportmedel”. Detta kan vara fallet om fordonet inte används i enlighet med vad som avses i artikel 3 första stycket i det direktivet, då dess normala funktion, till exempel, är ”användning som kraftkälla i industrin eller jordbruket”. Av rättssäkerhetsskäl är det lämpligt att återspegla denna rättspraxis i direktiv 2009/103/EG genom att införa en definition av användning av ett fordon.

(6)

Vissa motorfordon är mindre till storleken och är därför mindre benägna än andra fordon att vålla betydande skador på personer eller egendom. Det skulle vara oproportionellt och inte framtidssäkert att inkludera dem i tillämpningsområdet för direktiv 2009/103/EG. Att inkludera dem skulle också undergräva spridningen av nya fordon, exempelvis elcyklar, som inte enbart drivs av mekaniskt förmedlad kraft, och motverka innovation. Vidare saknas tillräckliga bevis för att sådana mindre fordon skulle kunna orsaka olyckor med skadelidande i samma omfattning som andra fordon, såsom personbilar eller lastbilar. I linje med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna bör kraven på unionsnivå därför endast omfatta de fordon som definieras som sådana i direktiv 2009/103/EG.

(7)

Principiellt bör motorfordonsförsäkring omfatta olyckor inom alla områden i medlemsstaterna. Vissa medlemsstater har dock bestämmelser för fordon som enbart används inom bestämda områden med begränsat tillträde. Det bör vara möjligt för de medlemsstaterna att göra begränsade undantag från artikel 3 i direktiv 2009/103/EG vad gäller avgränsade områden dit obehöriga inte har tillträde, till exempel platsspecifika områden och områden med utrustning i hamnar och på flygplatser. En medlemsstat som beslutar om sådana undantag bör också vidta lämpliga åtgärder för att se till att ersättning betalas för förlust eller skada som orsakas av ett sådant fordon.

(8)

Det bör också vara möjligt för en medlemsstat att inte kräva obligatorisk motorfordonsförsäkring för fordon som inte får framföras i trafik på väg i enlighet med dess nationella rätt. Medlemsstaten bör dock vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att ersättning betalas för förlust eller skada som orsakas av sådana fordon, utom då medlemsstaten även beslutar om undantag från artikel 10 i direktiv 2009/103/EG beträffande ersättning för skada som orsakas av sådana fordon inom områden dit allmänheten inte har tillträde på grund av en rättslig eller fysisk begränsning av tillträdet till sådana områden, såsom de definieras i dess nationella lagstiftning. Sådana undantag från artikel 10 bör vara tillämpliga på fordon för vilka en medlemsstat har beslutat om undantag från försäkringsplikten eftersom dessa fordon inte får framföras i trafik på väg i enlighet med dess nationella rätt, även om försäkringsplikten för de fordonen även skulle kunna omfattas av ett annat undantag, som föreskrivs i artikel 5 i direktiv 2009/103/EG.

(9)

I vissa medlemsstater finns bestämmelser om användning av fordon för att avsiktligt vålla skada på människor eller egendom. I förekommande fall bör medlemsstaterna i samband med de allvarligaste brotten ha möjlighet att bibehålla sin rättsliga praxis att undanta sådan skada från obligatorisk motorfordonsförsäkring eller att återkräva det försäkringsersättningsbelopp som betalas till de skadelidande från de personer som är ansvariga för den skadan. För att inte sänka det skydd som direktiv 2009/103/EG medför bör dock sådan rättslig praxis endast tillåtas om en medlemsstat säkerställer att de skadelidande i sådana fall ges ersättning för sådan skada på ett sätt som i så hög grad som möjligt motsvarar det sätt på vilket de skulle få ersättning enligt direktiv 2009/103/EG. Om medlemsstaten inte har föreskrivit någon sådan alternativ ersättningsmekanism eller garanti, som säkerställer ersättning till skadelidande för sådan skada på ett sätt som i så hög grad som möjligt motsvarar det sätt på vilket de skulle få ersättning enligt direktiv 2009/103/EG, bör sådan skada omfattas i enlighet med det direktivet.

(10)

Medlemsstaterna bör inte tillämpa direktiv 2009/103/EG på användning av fordon vid evenemang och aktiviteter för motorsport, inbegripet lopp och tävlingar samt träning, tester och uppvisningar, inbegripet sådana som gäller hastighet, tillförlitlighet eller skicklighet, som är tillåtna enligt deras nationella rätt. Sådana undantagna aktiviteter bör äga rum på avgränsade och markerade områden på ett sådant sätt att det säkerställs att vanlig trafik, allmänheten och alla övriga parter som inte har någon koppling till aktiviteten inte har faktisk eller potentiell möjlighet att befinna sig på den vägsträcka som används. Sådan verksamhet inbegriper vanligtvis aktiviteter på särskilda banor eller vägsträckor för motorsport och intilliggande områden, som säkerhetsområden, depåer, verkstäder och garage, där risken för olyckor är mycket högre än på normala vägar och dit obehöriga personer inte bör ha tillträde.

(11)

Sådana undantag för evenemang och aktiviteter för motorsport bör endast vara tillämpliga om medlemsstaten säkerställer att evenemangets eller aktivitetens organisatör, eller någon annan part, har tecknat en alternativ försäkring eller garanti som omfattar skador för tredje man, inbegripet åskådare och andra som befinner sig på platsen, men inte nödvändigtvis skador på deltagande förare och deras fordon. Om organisatörerna eller andra parter inte, som villkor för undantaget, har tecknat en alternativ försäkring eller garanti bör skadan, med eventuellt undantag för skador på deltagande förare och deras fordon, omfattas i enlighet med direktiv 2009/103/EG.

(12)

För att inte sänka det skydd som direktiv 2009/103/EG medför bör medlemsstaterna, i samband med evenemang och aktiviteter för motorsport som är tillåtna enligt deras nationella rätt och som kan omfattas av det undantaget, säkerställa att de skadelidande ersätts för sådan skada på ett sätt som i så hög grad som möjligt motsvarar det sätt på vilket de skulle få ersättning enligt direktiv 2009/103/EG.

(13)

Under tillverkning och frakt saknar fordon transportfunktioner och anses därmed inte användas på det sätt som avses i artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103/EG. Om en medlemsstat väljer att inte tillämpa kravet på motorfordonsförsäkring för sådana fordon enligt artikel 28.1 i direktiv 2009/103/EG bör det dock finnas en ansvarsförsäkring för företag som täcker de skador som de fordonen kan orsaka.

(14)

I många medlemsstaters nationella lagstiftning finns det i dagsläget en koppling mellan försäkringskrav och användning av ett fordon i den mening som avses i artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103/EG. I sådana medlemsstater är användning av ett fordon endast tillåten om fordonet är registrerat. Lagstiftningen i dessa medlemsstater föreskriver att fordonet ska omfattas av motorfordonsförsäkring när fordonet är registrerat som aktivt och används i den mening som avses i artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103/EG. Följaktligen kräver dessa medlemsstater inte försäkringsskydd för användning av fordon som är permanent eller tillfälligt avregistrerade, för att de till exempel står på museum, genomgår renovering eller inte har använts under en längre period av andra skäl, till exempel att de bara används under en viss årstid. Sådana medlemsstater behöver vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att ersättning i linje med den ersättning som föreskrivs i direktiv 2009/103/EG betalas för eventuella förluster eller skador som orsakas på deras territorium och på andra medlemsstaters territorium av fordon enligt definitionen i det direktivet som används i den mening som avses i artikel 3 första stycket i det direktivet.

(15)

Vissa medlemsstater, där kravet på ansvarsförsäkring för användning av ett motorfordon inte är kopplat till fordonsregistrering, väljer för närvarande att inte kräva obligatorisk motorfordonsförsäkring för fordon som är formellt avställda i enlighet med deras nationella rätt. Sådan formell avställning kan till exempel göras genom att en anmälan skickas till behörig myndighet eller annan utsedd part som agerar som behörig myndighet eller genom att andra verifierbara konkreta åtgärder vidtas. Dessa medlemsstater behöver vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att ersättning i linje med den ersättning som föreskrivs i direktiv 2009/103/EG betalas för eventuella förluster eller skador som sådana fordon orsakar på deras territorium och på andra medlemsstaters territorium.

(16)

I dagsläget ska medlemsstaterna avstå från att kontrollera innehav av försäkring för fordon som är normalt hemmahörande inom en annan medlemsstats territorium och för fordon som är normalt hemmahörande inom tredjelands territorium vid inresa till det egna territoriet från en annan medlemsstats territorium. Ny teknik, såsom teknik för automatisk registreringsskyltsavläsning, gör det möjligt att kontrollera försäkring för fordon utan att de behöver stanna och därmed utan att den fria rörligheten för personer inskränks. Det är därför lämpligt att tillåta sådana kontroller av försäkring för fordon förutsatt att kontrollerna inte är diskriminerande, att de är nödvändiga och proportionella, att de utgör en del av ett allmänt system av kontroller på det nationella territoriet som även genomförs avseende fordon som är normalt hemmahörande i den medlemsstat som utför kontrollerna och att de inte kräver att fordonet stannar.

(17)

Medlemsstater som väljer att införa system som behandlar personuppgifter som i ett senare skede kan delas med andra medlemsstater, såsom uppgifter från automatisk registreringsskyltsavläsning, måste ha lagstiftning som möjliggör behandling av personuppgifter i syfte att bekämpa oförsäkrad körning, samtidigt som lämpliga skyddsåtgärder införs för att skydda den registrerades rättigheter och friheter och berättigade intressen. Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (7) är tillämpliga på behandling av personuppgifter i syfte att bekämpa oförsäkrad körning. Medlemsstaternas lagstiftning bör i synnerhet ange det exakta syftet, hänvisa till relevant rättslig grund, efterleva relevanta säkerhetskrav och respektera principerna om nödvändighet, proportionalitet och ändamålsbegränsning, och bör fastställa en proportionell lagringstid för uppgifter. Dessutom bör principerna om inbyggt dataskydd och dataskydd som standard tillämpas i alla databehandlingssystem som utvecklas och används inom ramen för medlemsstaternas lagstiftning.

(18)

I linje med de principerna bör medlemsstaterna inte spara de personuppgifter som enbart behandlas i syfte att handlägga en försäkringskontroll längre än den period som behövs för att kontrollera om ett fordon har giltig försäkring. När det konstaterats att ett fordon är försäkrat bör alla uppgifter som rör denna kontroll raderas. Om kontrollsystemet inte lyckas fastställa om ett fordon är försäkrat bör uppgifterna sparas endast under en begränsad tidsperiod, som inte överstiger det antal dagar som krävs för att fastställa om försäkring finns. I fråga om fordon avseende vilka det har konstaterats att giltig försäkring saknas är det rimligt att kräva att dessa uppgifter sparas till dess att eventuella administrativa eller rättsliga förfaranden har slutförts och fordonet omfattas av en giltig försäkring.

(19)

I direktiv 2009/103/EG fastställs för närvarande olika referensdatum för den periodiska omräkningen av minimibelopp för försäkringstäckning i olika medlemsstater, vilket leder till olika minimibelopp för försäkringstäckning i olika medlemsstater. För att säkerställa ett likvärdigt minimiskydd för skadelidande i hela unionen bör dessa minimibelopp harmoniseras och en enhetlig översynsklausul som tillämpar Eurostats harmoniserade konsumentprisindex som referensvärde, samt procedurregler som styr översynen och fastställer en enhetlig tidsram bör införas.

(20)

En förutsättning för att skyddet av skadelidande till följd av trafikolyckor ska vara verkningsfullt och effektivt är att dessa skadelidande har rätt att begära ersättning i den medlemsstat där de är bosatta och att få svar inom rimlig tid. Det förutsätter också att dessa skadelidande, om deras ersättningsanspråk är berättigade, alltid erhåller de belopp de har rätt till avseende personskador eller eventuella sakskador, oberoende av om den ansvariga partens försäkringsföretag är solvent. Medlemsstaterna bör därför inrätta eller auktorisera ett organ som ger en initial ersättning till skadelidande som är bosatta inom deras territorium, vilket därefter har rätt att återkräva denna ersättning från det organ som inrättats eller auktoriserats i samma syfte i hemmedlemsstaten för det insolventa försäkringsföretag som utfärdade försäkringen för den ansvariga partens fordon. Om en medlemsstat har ett befintligt ersättningsarrangemang bör medlemsstaten kunna fortsätta att använda det.

(21)

Ett försäkringsföretag kan bli insolvent på olika sätt, till exempel efter att ha försatts i konkurs, inte ha fullgjort sina skyldigheter efter att ha avsagt sig sin auktorisation i hemmedlemsstaten eller efter att ha blivit föremål för återkallande eller ett beslut om näringsförbud. När beslut fattas om att inleda ett konkurs- eller likvidationsförfarande bör det beslutet offentliggöras. Det organ som inrättats eller auktoriserats för att ersätta skadelidande i händelse av ett försäkringsföretags insolvens i försäkringsföretagets hemmedlemsstat bör informera motsvarande organ i övriga medlemsstater om det beslutet.

(22)

Medlemsstaterna bör säkerställa att det organ som inrättats eller auktoriserats för att ersätta skadelidande i händelse av ett försäkringsföretags insolvens i den medlemsstat på vars territorium den skadelidande är bosatt är behörigt att på alla stadier i förfarandet begära information från, lämna ut information till och ta emot information från, samt samarbeta med, andra relevanta organ, myndigheter och intressenter i unionen. Sådan information bör vara tillräcklig för att mottagaren ska få åtminstone en generell uppfattning om situationen. Sådan information är viktig för att säkerställa att det organ som ersätter en skadelidande, innan ersättningen betalas, själv eller tillsammans med alla relevanta parter enligt nationell lagstiftning, kan fastställa om försäkringsföretaget redan har ersatt sökanden avseende dennes ersättningsanspråk. Det ersättningsanspråk som riktas till det organet kan också föras över till försäkringsföretaget för ytterligare granskning eller för beslut, om så krävs enligt nationell processrätt. Medlemsstaterna bör säkerställa att organet begär och erhåller närmare uppgifter om specifika ersättningsanspråk.

(23)

Ersättningssystemet bör inte påverka tillämplig rätt om ersättningsnivåer för skadelidande. Samma principer bör tillämpas på ersättningsanspråk oberoende av om försäkringsföretaget är solvent eller insolvent. Organet i hemmedlemsstaten för det försäkringsföretag som utfärdade den ansvariga partens försäkring bör göra betalningen till organet i den medlemsstat på vars territorium den skadelidande är bosatt inom rimlig tid efter det att organet i försäkringsföretagets hemmedlemsstat mottar en begäran om ersättning angående en betalning som organet i den skadelidandes bosättningsmedlemsstat har gjort till den skadelidande.

(24)

Beroende på de olika stadierna i handläggningen av ersättningsanspråk, på betalningar som gjorts till de skadelidande och på ersättningsförfarandet i olika organ kan det förekomma utestående fordringar mellan organ som inrättats eller auktoriserats för att ersätta skadelidande i samband med ett försäkringsföretags insolvens. Rätten att överta rättigheter bör övergå från det organ som först har betalat ut ersättning till organet i den andra medlemsstaten allt eftersom organens ersättningsförfarande framskrider. Organet bör därför, i den mån det har betalat ersättning för förlusten eller skadan och ännu inte har fått ersättning, överta den skadelidandes rättigheter gentemot den person som orsakat olyckan eller dennes försäkringsföretag. Organet bör dock inte överta den skadelidandes rättigheter gentemot försäkringsinnehavaren eller annan försäkrad person som orsakat olyckan, i den mån försäkringstagarens eller den försäkrade personens ansvar skulle täckas av det insolventa försäkringsföretaget i enlighet med tillämplig nationell rätt. Varje medlemsstat bör vara skyldig att erkänna detta övertagande av rättigheter i enlighet med vad som har fastställts i någon annan medlemsstat.

(25)

För att säkerställa effektivt och verkningsfullt skydd för skadelidande i händelse av ett försäkringsföretags insolvens, är det nödvändigt att medlemsstaterna inför lämpliga arrangemang för att säkerställa att de medel som behövs för att ersätta skadelidande är tillgängliga när ersättning ska betalas. I enlighet med subsidiaritetsprincipen bör dessa arrangemang fastställas av hemmedlemsstaterna på nationell nivå. De bör dock stämma överens med unionsrätten och särskilt med principerna om lex specialis och lex posterior. Om en medlemsstat kräver ekonomiska bidrag från försäkringsföretag bör de bidragen, för att undvika en oskälig och oproportionell börda på försäkringsgivare, endast uppbäras från försäkringsföretag som är auktoriserade av den medlemsstaten. Detta bör inte påverka finansieringen av andra uppgifter som kan åläggas det organ som inrättas eller auktoriseras för att ersätta skadelidande i händelse av försäkringsföretags insolvens.

(26)

För att säkerställa verkningsfullt genomförande av kraven i detta direktiv avseende ersättning till skadelidande i händelse av ett försäkringsföretags insolvens bör de organ som ålagts denna uppgift sträva efter att ingå en överenskommelse om sina uppgifter och skyldigheter samt om ersättningsförfarandena. Om ingen sådan överenskommelse har nåtts inom 24 månader från detta direktivs ikraftträdande bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) delegeras till kommissionen med avseende på att fastställa sådana organs förfarandemässiga uppgifter och skyldigheter vad gäller ersättning.

(27)

I händelse av ett försäkringsföretags insolvens bör skadelidande ha rätt att framställa krav på ersättning från ett organ i den medlemsstat där de är bosatta, inbegripet när de lider skada till följd av olyckor i en annan medlemsstat än den där de är bosatta. Medlemsstaterna bör kunna ge uppgiften att ersätta sådana skadelidande till ett nytt organ eller till ett organ som redan finns, inbegripet det ersättningsorgan som inrättats eller godkänts enligt artikel 24 i direktiv 2009/103/EG. I händelse av ett försäkringsföretags insolvens bör medlemsstaterna också kunna ge uppgiften att ersätta skadelidande till följd av olyckor i den medlemsstat där de är bosatta och skadelidande till följd av olyckor i en annan medlemsstat än den där de är bosatta till ett och samma organ. I fråga om skadelidande till följd av olyckor i andra medlemsstater än den där de är bosatta är det också viktigt att säkerställa informationsutbyte och samarbete med de ersättningsorgan som inrättats eller godkänts enligt artikel 24 i direktiv 2009/103/EG i samtliga medlemsstater och med skaderegleringsrepresentanter.

(28)

Medlemsstaterna kan inrätta eller auktorisera fler än ett ersättningsorgan enligt direktiv 2009/103/EG, vilket potentiellt kan göra det svårare för skadelidande att identifiera det organ till vilket de ska framställa sina ersättningsanspråk. Medlemsstater som inrättar eller auktoriserar fler än ett ersättningsorgan bör därför säkerställa att skadelidande har tillgång till nödvändig information om olika möjligheter att söka ersättning på ett sätt som gör det lätt att förstå vilket organ de ska vända sig till.

(29)

Vad gäller avsända fordon bör det vara möjligt för den person som ansvarar för ansvarsförsäkringen att välja att teckna en försäkring i den medlemsstat där fordonet är registrerat eller, för en period på 30 dagar från den dag då köparen accepterade leveransen, i införselmedlemsstaten, även om fordonet inte formellt har registrerats i införselmedlemsstaten. Informationscentrum i den medlemsstat där fordonet är registrerat och, om det inte är samma, införselmedlemsstaten, liksom varje annan relevant medlemsstat, till exempel en medlemsstat på vars territorium en olycka skett eller där en skadelidande är bosatt, bör samarbeta med varandra för att säkerställa att den nödvändiga information om det avsända fordonet som de förfogar över i enlighet med artikel 23 i direktiv 2009/103/EG görs tillgänglig.

(30)

I samband med olyckor med släp för vilka det finns en ansvarsförsäkring som är separat från dragfordonets ansvarsförsäkring bör den skadelidande, där detta föreskrivs enligt nationell rätt, kunna rikta sitt ersättningsanspråk till släpets försäkringsgivare. På begäran bör den skadelidande från släpets försäkringsgivare kunna erhålla information om identiteten på dragfordonets försäkringsgivare eller, om släpets försäkringsgivare trots rimliga ansträngningar inte lyckas identifiera dragfordonets försäkringsgivare, information om den ersättningsmekanism som avses i artikel 10 i direktiv 2009/103/EG.

(31)

För att underlätta erkännandet av skadehistoriken när ett nytt försäkringsavtal ingås bör det vara möjligt att enkelt bekräfta skadehistoriken för försäkringstagare som avser att ingå nya försäkringsavtal med försäkringsföretag. För att förenkla kontroll och bekräftande av intyg om skadehistorik är det viktigt att innehåll och form för detta intyg är detsamma i alla medlemsstater. Vidare bör försäkringsföretag som beaktar intyg om skadehistorik när de fastställer premier för motorfordonsförsäkring inte diskriminera på grundval av nationalitet eller endast på grundval av den medlemsstat i vilken försäkringstagaren tidigare varit bosatt. Dessutom bör försäkringsföretag betrakta ett intyg om skadehistorik från en annan medlemsstat som likvärdigt med ett inhemskt intyg om skadehistorik och för en kund från en annan medlemsstat tillämpa alla rabatter som skulle vara tillgängliga för en i övrigt identisk inhemsk kund, inbegripet de rabatter som krävs enligt medlemsstatens nationella lagstiftning, såsom bonus-malus-rabatter. Medlemsstaterna bör ha frihet att anta nationell lagstiftning om bonus-malus-system eftersom sådana system är nationella till sin karaktär och saknar gränsöverskridande inslag, och i enlighet med subsidiaritetsprincipen bör därför beslut om dessa system även fortsättningsvis fattas av medlemsstaterna. För att göra det möjligt att verifiera om och hur försäkringsföretag behandlar intyg om skadehistorik bör försäkringsföretag offentliggöra en allmän översikt av sin policy i fråga om hur de använder skadehistorik vid beräkning av premier. Utan att det påverkar Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/943 (8) behöver försäkringsföretag inte offentliggöra kommersiellt känsliga uppgifter, såsom detaljerade taxeregler.

(32)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av direktiv 2009/103/EG bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter avseende form och innehåll för intyg om skadehistorik. Dessa genomförandebefogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (9).

(33)

Medlemsstaterna bör ha möjlighet att välja att certifiera verktyg som gör det möjligt för konsumenter att jämföra priser, taxor och täckning mellan tillhandahållare av motorfordonsförsäkring i enlighet med villkoren i direktiv 2009/103/EG. Verktyg som vederbörligen certifierats kan ges beteckningen ”oberoende prisjämförelseverktyg för motorfordonsförsäkring”. Medlemsstaterna bör också ha möjlighet att inrätta offentliga prisjämförelseverktyg som drivs av en offentlig myndighet.

(34)

För att säkerställa att ersättningsanspråk handläggs på ett smidigt sätt, när det enligt nationell rätt krävs en olycksrapport och den skadelidande har rätt att erhålla en kopia av denna från behöriga myndigheter, är det viktigt att den skadelidande får tillgång till denna inom rimlig tid.

(35)

För att säkerställa att minimibeloppen för försäkringstäckning för motorfordonsförsäkring inte urholkas över tid bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på anpassning av dessa minimibelopp i syfte att återspegla utvecklingen i den ekonomiska verkligheten.

(36)

När kommissionen antar delegerade akter enligt detta direktiv är det särskilt viktigt att den genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (10). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(37)

Som ett led i utvärderingen av hur direktiv 2009/103/EG fungerar bör kommissionen övervaka tillämpningen av det direktivet, med beaktande av antalet skadelidande, utestående ersättningsbelopp till följd av förseningar orsakade av gränsöverskridande insolvensärenden, miniminivån för försäkringstäckning i medlemsstaterna, utestående ersättningsbelopp till följd av oförsäkrad körning över landsgränser samt antalet klagomål avseende intyg om skadehistorik.

(38)

Dessutom bör kommissionen utarbeta en rapport för att utvärdera hur de ersättningsorgan som inrättats eller auktoriserats för att ersätta skadelidande i händelse av ett försäkringsföretags insolvens fungerar, samarbetar med varandra och finansieras. Vid behov bör rapporten åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

(39)

För att säkerställa att direktiv 2009/103/EG fortsätter att tjäna sitt syfte, nämligen att skydda potentiella skadelidande från olyckor som inbegriper motorfordon, bör kommissionen också övervaka och se över det direktivet mot bakgrund av den tekniska utvecklingen, däribland ökad användning av autonoma och halvautonoma fordon. Kommissionen bör också analysera försäkringsföretagens användning av system där premierna påverkas av försäkringstagarnas skadehistorik. Kommissionen bör även analysera ändamålsenligheten hos system för informationsutbyte som används för gränsöverskridande försäkringskontroller.

(40)

Eftersom målen för detta direktiv – särskilt att säkerställa ett likvärdigt minimiskydd för skadelidande till följd av trafikolyckor inom unionen, att säkerställa deras skydd i händelse av försäkringsföretags insolvens och att säkerställa likabehandling i fråga om försäkringsgivares intyg om skadehistorik för potentiella försäkringstagare som passerar unionens inre gränser – inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(41)

I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument (11) har medlemsstaterna åtagit sig att, när det är motiverat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Lagstiftaren anser att det är motiverat att sådana dokument översänds avseende detta direktiv.

(42)

Direktiv 2009/103/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Det certifikat som de behöriga myndigheterna eller, i förekommande fall, kontrollmyndigheterna eller kontrollorganen tillhandahåller aktörer eller aktörsgrupper ska i enlighet med artikel 35.1 a i förordning (EU) 2018/848 utfärdas i elektronisk form när så är möjligt. I och med utvecklingen och det fullständiga införandet av det elektroniska Traces-systemet (Trade Control and Expert System) som avses i artikel 2.36 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/1715 (2) kommer alla behöriga myndigheter, kontrollmyndigheter och kontrollorgan i unionen att kunna utfärda certifikat i elektronisk form från och med den 1 januari 2023. Därför är det nödvändigt att föreskriva att det certifikat som avses i artikel 35 i förordning (EU) 2018/848 måste utfärdas i elektronisk form med hjälp av Traces från och med den 1 januari 2023.

(2)

Enligt förordning (EU) 2018/848 ska aktörer och aktörsgrupper dokumentera att de efterlever den förordningen. Vissa minimikrav och uppgifter för dokumentation fastställs i artiklarna 9.10 c och 34.5 i förordning (EU) 2018/848 och i bilagorna II och III till den förordningen.

(3)

I enlighet med de allmänna produktionsreglerna i förordning (EU) 2018/848 ska förebyggande åtgärder och försiktighetsåtgärder vid behov vidtas i samtliga produktions-, berednings- och distributionsled. De relevanta offentliga kontrollerna omfattar därför i synnerhet verifiering av aktörernas och aktörsgruppernas tillämpning av sådana åtgärder. Tillämpningen av vissa av dessa åtgärder kan verifieras genom fysiska kontroller på plats, medan det för andra åtgärder krävs dokumentation för att verifiera tillämpningen. Aktörer och aktörsgrupper bör därför spara sådan dokumentation så att de vid behov kan styrka detta. De åtgärder som vidtagits för att undvika kontaminering med produkter eller ämnen som inte är tillåtna och sammanblandning med icke-ekologiska produkter kan styrkas exempelvis genom att man sparar bevis på rengöring av lokaler, utrustning och transportfordon samt med hjälp av utbildningsintyg.

(4)

Dokumentationen är också viktig för spårbarhet och massbalanskontroll och följaktligen för att bedöma efterlevnaden av förordning (EU) 2018/848. Spårbarhetskontrollen och massbalanskontrollen enligt kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/771 (3) omfattar specifik information som ska styrkas med lämpliga dokument. Aktörer och aktörsgrupper bör spara dessa dokument för att styrka att deras verksamhet uppfyller kraven.

(5)

I enlighet med artikel 38.2 i förordning (EU) 2018/848 ska offentlig kontroll utföras i synnerhet på grundval av sannolikheten för bristande efterlevnad. För detta ändamål behöver de behöriga myndigheterna eller, i förekommande fall, kontrollmyndigheterna eller kontrollorganen relevant information. Enligt artikel 39.1 b i förordning (EU) 2018/848 ska aktörer och aktörsgrupper därför lämna alla de förklaringar och andra underrättelser som är nödvändiga för offentlig kontroll. Dessutom krävs enligt artikel 39.1 d i i den förordningen bland annat en fullständig beskrivning av den ekologiska produktionsenheten eller produktionsenheten under omställning samt av den verksamhet som ska utföras.

(6)

För att säkerställa att offentliga kontroller kan planeras på lämpligt sätt är det nödvändigt att ange vilken information som ska ingå i dessa förklaringar och andra underrättelser, särskilt information om den verksamhet som lagts ut på underleverantörer och vissa uppgifter om produktionsenheter och andra lokaler, anläggningar och enheter som används för aktörernas och aktörsgruppernas verksamhet samt den planerade produktionsprognosen.

(7)

I enlighet med artikel 1 första stycket och andra stycket a i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/1378 (4), som ska tillämpas från och med den 1 januari 2022, ska de kontrollmyndigheter och kontrollorgan som erkänts i enlighet med artikel 46.1 i förordning (EU) 2018/848 tillhandahålla de aktörer, aktörsgrupper och exportörer i tredjeländer som har kontrollerats i enlighet med artikel 45.1 b i i den förordningen ett certifikat som ska utfärdas i elektronisk form med hjälp av Traces. Eftersom Traces inte kan användas före den 1 januari 2023 är det nödvändigt att senarelägga skyldigheten att använda Traces även i genomförandeförordning (EU) 2021/1378.

(8)

Genomförandeförordning (EU) 2021/1378 bör därför ändras i enlighet med detta.

(9)

Av tydlighets- och rättssäkerhetsskäl bör denna förordning tillämpas från och med det datum då förordning (EU) 2018/848 börjar tillämpas. Bestämmelsen om användning av Traces bör dock tillämpas från och med den 1 januari 2023.

(10)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från kommittén för ekologisk produktion.

(1)

Partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan (1) (AVS–EU-partnerskapsavtalet), undertecknades i Cotonou den 23 juni 2000 och trädde i kraft den 1 april 2003. I enlighet med beslut nr 3/2019 av AVS–EU-ambassadörskommittén (2) (beslutet om övergångsåtgärder) ska det tillämpas till och med den 30 november 2021.

(2)

Enligt artikel 95.4 första stycket i AVS–EU-partnerskapsavtalet inleddes förhandlingar om ett nytt AVS–EU-partnerskapsavtal (det nya avtalet) i september 2018. Det nya avtalet kommer inte att vara klart att tillämpas den 30 november 2021, det datum då det nuvarande rättsliga ramverket löper ut. Det är därför nödvändigt att ändra beslutet om övergångsåtgärder för att ytterligare förlänga tillämpningen av bestämmelserna i AVS–EU-partnerskapsavtalet.

(3)

Enligt artikel 95.4 andra stycket i AVS–EU-partnerskapsavtalet ska AVS–EU-ministerrådet anta de övergångsåtgärder som kan krävas fram till dess att det nya avtalet träder i kraft.

(4)

I enlighet med artikel 15.4 i AVS–EU-partnerskapsavtalet delegerade AVS–EU-ministerrådet den 23 maj 2019 befogenheten att anta övergångsåtgärder till AVS–EU-ambassadörskommittén (3). Det är därför AKS–EU-ambassadörskommittén som ska ändra övergångsåtgärderna i enlighet med artikel 95.4 i AVS–EU-partnerskapsavtalet.

(5)

Det är lämpligt att fastställa den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar i AKS–EU-ambassadörskommittén, eftersom den planerade akten kommer att vara bindande för unionen.

(6)

Bestämmelserna i AVS–EU-partnerskapsavtalet kommer att fortsätta tillämpas i syfte att upprätthålla kontinuiteten i förbindelserna mellan unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och AKS-staterna, å andra sidan. Följaktligen är de ändrade övergångsåtgärderna inte avsedda att utgöra ändringar av AVS–EU-partnerskapsavtalet i enlighet med artikel 95.3 i det avtalet.

(1)

Den dokumentation som innehas av kommissionen utgör grunden för dess verksamhet och dagliga arbete. Den är en del av kommissionens tillgångar och fyller funktionen att underlätta informationsutbytet, tillhandahålla bevis på vidtagna åtgärder, uppfylla institutionens rättsliga skyldigheter och bevara dess minne. Den måste därför förvaltas i enlighet med ändamålsenliga regler som gäller för alla generaldirektorat och motsvarande avdelningar.

(2)

Kommissionen för register som upprättas, tas emot och förvaltas i samband med dess verksamhet. Alla registerposter, oavsett format och den tekniska miljö i vilken de samlas in, skapas eller genereras, registreras och underhålls i ett officiellt elektroniskt arkiv.

(3)

I bestämmelserna om registerhantering och arkiv fastställs principer för att säkerställa att registerposterna skapas, tas emot, bevaras korrekt eller tas bort, och kan studeras och förmedlas; att registerposterna och de metadata som åtföljer dem är äkta, tillförlitliga, riktiga och läsbara över tid; att varje registerpost identifieras och att metadata utvinns och tilldelas, så att registerposten kan arkiveras, blir sökbar och lätt kan spåras; och att strukturen på kommissionens register- och arkivhanteringssystem, dess elektroniska register och dess register för analoga medier utvecklas, underhålls och uppdateras.

(4)

Dessa principer är avsedda att täcka hela livscykeln för kommissionens dokumentation, oavsett medium, samt tillhandahållandet, utbytet, delningen, återanvändningen och spridningen av uppgifter, information och dokumentation, i enlighet med kommissionens policy, styrformer och praxis för data- och informationshantering.

(5)

Effektiv och korrekt registerhantering och arkivering bidrar till att uppfylla kommissionens skyldigheter i fråga om öppenhet, särskilt genom att underlätta allmänhetens tillgång till handlingar och genomföra principen om redovisningsskyldighet för offentliga åtgärder.

(6)

Bestämmelserna om registerhantering och arkiv bör anpassas till kommissionens skyldighet att ge tillgång till handlingar som den innehar i enlighet med de principer, föreskrifter och begränsningar som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 (2).

(7)

Genom kommissionens beslut 2002/47/EG, EKSG, Euratom (3) ändrades kommissionens arbetsordning för att omfatta bestämmelser om dokumenthantering, och genom kommissionens beslut 2004/563/EG, Euratom (4) ändrades arbetsordningen för att omfatta bestämmelser om elektroniska och digitaliserade handlingar och upprätta elektronisk dokumenthantering och arkivering, och det fastställdes en gemensam uppsättning regler och förfaranden som ska tillämpas på alla avdelningar.

(8)

Det är nödvändigt att uppdatera de regler som fastställer villkoren för att elektroniska, digitaliserade och elektroniskt överförda handlingar ska vara giltiga och lagrade för kommissionens syften.

(9)

Policyn för registerhantering och arkivering bör ta hänsyn till kommissionens program för digital omställning (5). Därför bör principen om att registerposter endast bör skapas i elektroniskt format betonas starkt, även om undantag från denna princip ändå bör vara möjliga.

(10)

Unionens institutioner, organ och byråer uppmanas att erkänna elektronisk identifiering och betrodda tjänster som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 (6) för administrativt samarbete, särskilt genom att utnyttja befintlig god praxis och resultaten av pågående projekt på de områden som omfattas av denna förordning.

(11)

Kommissionens regler och förfaranden för registerhantering och arkiv bör uppdateras regelbundet med beaktande av utvecklingen inom och resultaten av vetenskaplig forskning, inbegripet framväxten av relevanta standarder och utvecklingen inom informations- och kommunikationsteknik.

(12)

I system för registerhantering utförs inte bara registrering av registerposterna, utan dessa samlas in i en vidare bemärkelse för att man på ett tydligt och tillförlitligt sätt ska kunna identifiera dem, säkerställa deras spårbarhet och göra dem tillgängliga för andra användare genom arkivering eller andra sätt att sammanställa dokumentationen under hela dess livscykel.

(13)

Informationssystem, nätverk och andra system varmed information överförs till kommissionens register bör skyddas genom lämpliga säkerhetsåtgärder i enlighet med tillämpliga säkerhetsbestämmelser för skydd av information.

(14)

Uppgifter och information bör finnas tillgängliga och delas så brett som möjligt inom kommissionen för att stödja samarbetet bland personalen, underlätta inhämtning och återanvändning av uppgifter och information, främja synergieffekter mellan kommissionens resurser och förbättra effektiviteten.

(15)

Alla unionsinstitutioner skapar och underhåller sina historiska arkiv och gör dem tillgängliga för allmänheten i enlighet med förordning (EEG, Euratom) nr 354/83. Alla institutioner antar dessutom interna tillämpningsregler för den förordningen.

(16)

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (7) ska kommissionen informera de registrerade om behandlingen av deras personuppgifter och respektera deras rättigheter som registrerade. Kommissionen bör dock göra en avvägning mellan dessa rättigheter och målen för arkivering i allmänhetens intresse i enlighet med dataskyddslagstiftningen.

(17)

I artiklarna 16.5 och 19.3 i förordning (EU) 2018/1725 föreskrivs undantag från de registrerades rätt till information och rätt till radering när det gäller behandling av uppgifter för arkivändamål i allmänhetens intresse. Dessa rättigheter bör i princip inte tillämpas i det specifika sammanhang som kommissionens historiska arkiv utgör, med beaktande av storleken på institutionen och volymen av dess dokumentation samt beskaffenheten av arkivering i allmänhetens intresse. Radering av personuppgifter som ingår i sådan dokumentation skulle i synnerhet undergräva kommissionens arkivs giltighet, riktighet och äkthet och skulle därför allvarligt hindra uppnåendet av målen för arkivering i allmänhetens intresse.

(18)

När kommissionens akter och registerposter har valts ut för permanent bevarande och har överförts till dess historiska arkiv kan tillhandahållandet av information om behandlingen vara omöjligt eller kräva oproportionerliga ansträngningar. De registrerade bör informeras om att registerposter som innehåller deras personuppgifter kan komma att överföras till kommissionens historiska arkiv vid utgången av den arkiveringstid som fastställts för dessa registerposter som en del av den information som avses i artiklarna 15 och 16 i förordning (EU) 2018/1725. Denna information lämnas i samband med den behandling för vilken personuppgifterna ursprungligen samlades in.

(19)

Artikel 25.4 i förordning (EU) 2018/1725 ger kommissionen möjlighet att föreskriva undantag från de rättigheter som avses i artiklarna 17, 18, 20, 21, 22 och 23 i den förordningen, i den utsträckning som sådana rättigheter sannolikt kommer att göra det omöjligt eller mycket svårare att uppnå arkivändamål av allmänt intresse, och sådana undantag krävs för att uppnå dessa ändamål. Om det inte föreskrivs undantag i en rättsakt som antagits på grundval av fördragen, måste interna regler antas enligt vilka kommissionen har rätt att göra undantag från dessa rättigheter.

(20)

I det fall en registrerad begär tillgång till personuppgifter utan att lämna specifik information om den behandling som begäran avser skulle beviljandet av begäran kunna innebära en oproportionerlig administrativ börda eller i praktiken vara omöjligt, med tanke på kommissionens historiska arkivs omfattning och utformning.

(21)

Rättelse av personuppgifter skulle undergräva kommissionens arkivs riktighet och äkthet och motverka syftet med arkivering i allmänhetens intresse. Detta påverkar inte möjligheten att kommissionen, i vederbörligen motiverade fall, kan besluta att bifoga en kompletterande förklaring eller en anteckning till en registerpost som innehåller felaktiga personuppgifter.

(22)

Personuppgifter utgör en integrerad och oumbärlig del av de registerposter som valts ut för permanent bevarande. Att bevilja rätten att göra invändning mot behandling av personuppgifter som ingår i sådana registerposter skulle därför göra det omöjligt att uppnå syftet med arkivering i allmänhetens intresse.

(23)

Kommissionen bör föreskriva undantag med förbehåll för de villkor och skyddsåtgärder som avses i artikel 13 i förordning (EU) 2018/1725.

(24)

Med tillämpning av principen om redovisningsskyldighet bör kommissionen vara skyldig att dokumentera de undantag den tillämpar.

(25)

För att garantera maximalt skydd för de registrerades rättigheter och friheter och i enlighet med bestämmelserna i artikel 44.1 i förordning (EU) 2018/1725, bör kommissionens dataskyddsombud informeras så snart som möjligt om tillämpningen av undantag inom ramen för detta beslut.

(26)

Efter att ha hörts om dessa regler avgav Europeiska datatillsynsmannen den 3 mars 2020 ett yttrande med sina rekommendationer.

(27)

All personal bör hållas ansvarig för skapandet av registerposter och korrekt registerhantering i fråga om den politik och de processer och förfaranden som de ansvarar för.

1.

2.

”c)

exceptionella stödåtgärder som avses i artikel 23.4 för vilka unionens finansiering inte överstiger 20 000 000 EUR,”

”c)

exceptionella stödåtgärder som avses i artikel 23.6 för vilka unionens finansiering inte överstiger 20 000 000 EUR,”.

3.