(1)

I kommissionens meddelande av den 3 mars 2010 med titeln Europa 2020: En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla anges som målsättning att unionen ska bli en ekonomi baserad på kunskap och innovation och att den ska minska företagens administrativa börda och bättre anpassa utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. I det meddelandet konstateras att det finns behov av en övergripande politik för arbetskraftsmigration och bättre integration av migranter. Åtgärder för att underlätta inresa och vistelse för högkvalificerade arbetstagare från tredjeländer bör ses mot denna bredare bakgrund.

(2)

I slutsatserna från Europeiska rådets möte den 26 och 27 juni 2014 anges att för att behålla sin attraktionskraft som destination för människor med talanger och färdigheter måste Europa konkurrera i den internationella dragkampen om talanger. Strategier för att maximera möjligheterna till laglig migration bör därför utvecklas, däribland rationalisering av befintliga regler.

(3)

I kommissionens meddelande av den 13 maj 2015 med titeln Den europeiska migrationsagendan efterlystes ett attraktivt unionsövergripande system för högkvalificerade tredjelandsmedborgare och det angavs att en översyn av rådets direktiv 2009/50/EG (4) behövs för att unionen på ett mer effektivt sätt ska kunna locka begåvningar och därmed hantera såväl de demografiska utmaningar som unionen står inför som arbetskraftsbrist och kompetensbrist i nyckelsektorer av unionens ekonomi. Uppmaningen att se över det direktivet upprepades i kommissionens meddelande av den 23 september 2020 om en ny migrations- och asylpakt, där det angavs att reformen av EU-blåkortet ”måste leda till verkligt europeiskt mervärde när det gäller att locka till sig kompetens, vilket görs genom ett effektivt och flexibelt instrument som är gemensamt för hela EU”.

(4)

Europaparlamentet efterlyste i sin resolution av den 12 april 2016 (5) en ambitiös och riktad översyn av direktiv 2009/50/EG, inbegripet vad gäller dess omfattning.

(5)

Det är nödvändigt att hantera de utmaningar som kartlagts i kommissionens meddelande av den 22 maj 2014 om genomförandet av direktiv 2009/50/EG. Unionen bör eftersträva inrättandet av ett mer attraktivt och effektivt unionsövergripande system för högkvalificerade arbetstagare från tredjeländer. Unionens hållning när det gäller att locka sådana högkvalificerade arbetstagare bör ytterligare harmoniseras och EU-blåkortet bör bli det viktigaste verktyget i det avseendet, med snabbare förfaranden, mer flexibla och inkluderande kriterier för inresa och vistelse samt mer omfattande rättigheter, däribland underlättad rörlighet inom EU. Eftersom detta skulle kräva väsentliga ändringar i direktiv 2009/50/EG bör det direktivet upphävas och ersättas av ett nytt direktiv.

(6)

Ett tydligt och öppet unionsövergripande system för inresa och vistelse bör inrättas för att unionen ska kunna locka och behålla högkvalificerade arbetstagare från tredjeländer samt för att främja rörlighet för dessa arbetstagare. Detta direktiv bör tillämpas oavsett om det ursprungliga syftet med tredjelandsmedborgarens vistelse är högkvalificerad anställning eller något annat syfte som sedan ändras till syftet högkvalificerad anställning. Det är nödvändigt att ta hänsyn till medlemsstaternas prioriteringar, behoven på deras arbetsmarknader och deras mottagningskapacitet. Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas behörighet att utfärda andra nationella uppehållstillstånd än EU-blåkort för högkvalificerad anställning. Vidare bör detta direktiv inte påverka möjligheten för en EU-blåkortsinnehavare att åtnjuta ytterligare rättigheter och förmåner enligt nationell rätt som är förenliga med detta direktiv.

(7)

Medlemsstaterna bör säkerställa lika villkor för EU-blåkort och nationella uppehållstillstånd för högkvalificerad anställning, vad gäller processuella rättigheter och rätten till likabehandling, förfaranden och tillgång till information. Medlemsstaterna bör i synnerhet säkerställa att den nivå av rättssäkerhetsgarantier och processuella rättigheter som erbjuds EU-blåkortsinnehavare och deras familjemedlemmar inte understiger den nivå av rättssäkerhetsgarantier och processuella rättigheter som innehavare av nationella uppehållstillstånd åtnjuter. Medlemsstaterna bör också säkerställa att sökande av EU-blåkort inte är i en mindre gynnsam ställning än sökande av nationella uppehållstillstånd när det gäller godkännandeförfaranden för arbetsgivare, och att de inte behöver betala högre avgifter för hanteringen av deras ansökan. Slutligen bör nivån på medlemsstaternas verksamhet för information, främjande och reklam med avseende på EU-blåkortet vara densamma som för nationella uppehållstillstånd, till exempel vad gäller information på nationella webbplatser för laglig migration, informationskampanjer, och utbildningsprogram för de behöriga migrationsmyndigheterna.

(8)

För att stärka och främja systemet med EU-blåkort och locka högkvalificerade arbetstagare från tredjeländer uppmuntras medlemsstaterna att stärka reklamverksamheten och informationskampanjerna om EU-blåkortet, när så är lämpligt även verksamhet och kampanjer som riktar sig till tredjeländer.

(9)

Vid genomförandet av detta direktiv får medlemsstaterna inte diskriminera på grund av kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politiska eller andra åsikter, tillhörighet till nationell minoritet, egendom, börd, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning, i enlighet med kraven i rådets direktiv 2000/43/EG (6) och 2000/78/EG (7) i synnerhet. För att principen om icke-diskriminering ska fungera bör EU-blåkortsinnehavare kunna begära rättslig prövning och anföra klagomål enligt vad som föreskrivs i nationell rätt om de utsätts för någon form av diskriminering, inbegripet på arbetsmarknaden.

(10)

Med beaktande av Eurostats rapport av den 21 februari 2020 med titeln Hard-to-fill ICT vacancies: an increasing challenge och dess slutsatser om en utbredd brist på högutbildade arbetstagare inom sektorn för informations- och kommunikationsteknik (IKT) på medlemsstaternas arbetsmarknader bör högre yrkeskompetens anses likvärdig med bevis på högre utbildning vid ansökan om ett EU-blåkort när det gäller två högre yrkesroller: chefer inom informations- och kommunikationstekniska tjänster (internationell standard för yrkesklassificering (Isco)-08-klassifikation 133) och yrken med krav på fördjupad högskolekompetens inom it (Isco-08-klassifikation 25). Med tanke på att en kandidatexamen tar minst tre år att slutföra bör den relevanta perioden av erfordrad yrkeserfarenhet vara tre år. Längden på den perioden är också motiverad med tanke på hur snabbt den tekniska utvecklingen framskrider inom IKT-sektorn och arbetsgivarnas föränderliga behov.

(11)

Medlemsstaterna uppmuntras att underlätta bedömningen och valideringen av högre yrkeskompetens i samband med EU-blåkortet.

(12)

Det förutses att förteckningen över yrken i en bilaga till detta direktiv kan komma att ändras, särskilt efter kommissionens bedömningar av huruvida den bör ändras, på grundval av, bland annat, den information som medlemsstaterna lämnat om sina arbetsmarknaders behov, i syfte att erkänna yrkeserfarenhet enligt detta direktiv inom andra verksamhetsområden. Kommissionen bör göra sådana bedömningar vartannat år.

(13)

Avseende yrken som inte förtecknas i bilagan bör medlemsstaterna kunna godta ansökningar om EU-blåkort på grundval av bevis på högre yrkeskompetens, styrkt av minst fem års yrkeserfarenhet på en nivå som är jämförbar med bevis på högre utbildning och som är relevant inom det yrke eller den sektor som specificerats i anställningsavtalet eller det bindande anställningserbjudandet.

(14)

Begreppet högkvalificerad anställning innebär att den anställde inte bara har en hög grad av kompetens, som styrks genom högre yrkeskvalifikationer, utan också att det arbete som ska utföras på grund av sin särart anses kräva sådan kompetens. På den moderna arbetsmarknaden krävs det inte alltid en direkt koppling mellan kvalifikationer och arbete, men de arbetsuppgifter och åligganden som sammanhänger med anställningsavtalet för högkvalificerad anställning bör vara så specialiserade och komplexa att den kompetensnivå som krävs för att fullgöra dessa åligganden vanligen förutsätter att utbildningsprogram har slutförts och att kvalifikationer har uppnåtts enligt internationell typklassificering av utbildning (ISCED) 2011 på nivåerna 6, 7 och 8, eller i tillämpliga fall, enligt den i stort sett likvärdiga europeiska referensramen för kvalifikationer (EQF) på nivåerna 6, 7 och 8, i enlighet med nationell rätt i den berörda medlemsstaten, eller, för vissa yrken, enligt jämförbar högre yrkeskompetens.

(15)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas rätt att bestämma hur många tredjelandsmedborgare som beviljas inresa från ett tredjeland till deras territorium för att söka arbete i enlighet med artikel 79.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). På grundval av detta bör medlemsstaterna antingen kunna anse att en ansökan om EU-blåkort inte kan tas upp till prövning, eller avslå den.

(16)

Personer som beviljats internationellt skydd enligt definitionen i artikel 2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU (8) har en rad rättigheter, däribland rätt att få tillträde till arbetsmarknaden i den medlemsstat som beviljat dem internationellt skydd. För att förbättra deras möjligheter på arbetsmarknaden i hela unionen bör personer som åtnjuter internationellt skydd och som är högkvalificerade ha rätt att ansöka om EU-blåkort i andra medlemsstater än den som beviljat dem internationellt skydd. I dessa andra medlemsstater bör de omfattas av samma regler som andra tredjelandsmedborgare som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde, och detta direktiv bör inte påverka deras ställning i den medlemsstat som beviljat dem internationellt skydd. Personer som beviljats internationellt skydd har också rätt att ansöka om ett EU-blåkort i den medlemsstat som beviljade dem internationellt skydd. I sådana fall, och med hänvisning till rättslig klarhet och konsekvens, bör bestämmelserna om likabehandling och familjeåterförening i detta direktiv inte gälla. Dessa rättigheter bör även fortsättningsvis regleras genom asylregelverket och i tillämpliga fall genom rådets direktiv 2003/86/EG (9).

(17)

Överföring av ansvaret för personer som beviljats internationellt skydd ligger utanför detta direktivs tillämpningsområde. Den skyddsstatus och de rättigheter som följer av internationellt skydd bör inte överföras till en annan medlemsstat på grundval av att ett EU-blåkort utfärdats.

(18)

För att underlätta självständig rörlighet inom EU och affärsverksamhet som bedrivs av högkvalificerade tredjelandsmedborgare som har rätt till fri rörlighet bör sådana tredjelandsmedborgare få tillträde till EU-blåkortet i enlighet med samma regler som gäller för andra tredjelandsmedborgare som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde. Denna rättighet rör personer som omfattas av rätten till fri rörlighet på grund av familjeanknytning till en unionsmedborgare i enlighet med relevant lagstiftning och bör gälla oavsett om den unionsmedborgare som är referensperson har utövat rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i unionen enligt artikel 21 i EUF-fördraget och oavsett om den berörda tredjelandsmedborgaren först varit EU-blåkortsinnehavare eller haft rätt till fri rörlighet. Sådana EU-blåkortsinnehavare bör därför ha rätt att inneha högkvalificerad anställning, göra affärsresor och bosätta sig i olika medlemsstater oberoende av om tredjelandsmedborgaren åtföljer den unionsmedborgare som är referensperson. De rättigheter som sådana tredjelandsmedborgare förvärvar i egenskap av EU-blåkortsinnehavare bör inte påverka deras rättigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG (10). Med hänvisning till rättslig klarhet och konsekvens bör bestämmelserna avseende familjeåterförening och likabehandling enligt direktiv 2004/38/EG ha företräde. Alla bestämmelser om personer som har rätt till fri rörlighet i detta direktiv bör även gälla för tredjelandsmedborgare som åtnjuter en rätt till rörlighet som är likvärdig med unionsmedborgares enligt avtal som antingen ingåtts mellan unionen och medlemsstaterna, å ena sidan, och tredjeländer, å andra sidan, eller mellan unionen och tredjeländer.

(19)

Detta direktiv bör inte tillämpas på tredjelandsmedborgare som ansöker om rätt att vistas i en medlemsstat som forskare i syfte att genomföra forskningsprojekt, eftersom de faller inom ramen för Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/801 (11) genom vilket ett särskilt förfarande för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i forskningssyfte infördes. Dock bör tredjelandsmedborgare som lagligen vistas i unionen enligt direktiv (EU) 2016/801 ha rätt att ansöka om EU-blåkort enligt det här direktivet. Innehavare av EU-blåkort som lagligen vistas i unionen bör även ha rätt att ansöka om vistelse som forskare enligt direktiv (EU) 2016/801. För att en sådan möjlighet ska säkerställas bör direktiv (EU) 2016/801 ändras i enlighet därmed.

(20)

Detta direktiv är inte tillämpligt på tredjelandsmedborgare som ansöker om inresa till och vistelse i unionen inom ramen för företagsintern förflyttning enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/66/EU (12), men personer som är föremål för företagsintern förflyttning och som lagligen vistas i unionen bör ha rätt att ansöka om ett EU-blåkort enligt det här direktivet i andra syften än dem som omfattas av direktiv 2014/66/EU.

(21)

Det är nödvändigt att föreskriva ett flexibelt, efterfrågestyrt, tydligt och balanserat system för inresa och vistelse som baseras på objektiva kriterier, till exempel att sökanden har ett anställningsavtal eller ett bindande erbjudande om minst sex månaders anställning, efterlevnad av tillämplig rätt, kollektivavtal eller nationell relevant branschpraxis, en lönetröskel som kan anpassas av medlemsstaterna till situationen på arbetsmarknaden i landet och att sökanden har högre yrkeskvalifikationer eller, i tillämpliga fall, högre yrkeskompetens.

(22)

Detta direktiv bör inte påverka nationella förfaranden för erkännande av examensbevis. Vid bedömning av huruvida den berörda tredjelandsmedborgaren innehar bevis på högre utbildning eller motsvarande kvalifikationer bör hänvisning göras till ISCED 2011, nivåerna 6, 7 och 8 eller, i tillämpliga fall, till den i stort sett likvärdiga EQF, nivåerna 6, 7 och 8, i enlighet med den berörda medlemsstatens rätt.

(23)

Medlemsstaterna uppmuntras att underlätta erkännande av handlingar som styrker de relevanta högre yrkeskvalifikationerna för den berörda tredjelandsmedborgaren och, vad gäller personer som beviljats internationellt skydd och som kanske inte har de handlingar som krävs, att inrätta arrangemang för lämplig bedömning och validering för deras tidigare bevis på högre utbildning eller, i tillämpliga fall, högre yrkeskompetens.

(24)

För att säkerställa tillräcklig harmonisering av villkoren för inresa och vistelse i hela unionen bör både en nedre och en övre faktor för att beräkna lönetröskeln fastställas. De nedre och de övre gränserna för att fastställa den nationella lönetröskeln bör fastställas genom att dessa nedre och övre faktorer multipliceras med den genomsnittliga bruttoårslönen i den berörda medlemsstaten. En lönetröskel bör väljas inom de nedre och övre gränserna, efter samråd med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell praxis. Denna lönetröskel bör bestämma den minimilön som en EU-blåkortsinnehavare ska ha. För att erhålla ett EU-blåkort bör de sökande därför erhålla en lön som är lika med eller högre än den lönetröskel som den berörda medlemsstaten har valt.

(25)

Medlemsstaterna bör ha möjlighet att föreskriva en lägre lönetröskel för specifika yrken där den berörda medlemsstaten anser att det finns särskild brist på tillgängliga arbetstagare och om yrkena tillhör den stora gruppen 1 eller 2 i Isco-klassificeringen. Denna lönetröskel bör under alla omständigheter inte understiga en faktor på 1,0 gånger den genomsnittliga bruttoårslönen i den berörda medlemsstaten.

(26)

I linje med prioriteringarna i den nya kompetensagendan för Europa, som anges i kommissionens meddelande av den 10 juni 2016, särskilt att förbättra kompetensmatchning och att åtgärda kompetensbrist, uppmuntras medlemsstaterna när så är lämpligt att, efter samråd med arbetsmarknadens parter, sammanställa förteckningar över branscher där det råder brist på högkvalificerade arbetstagare.

(27)

Medlemsstaterna bör också ha möjlighet att föreskriva en lägre lönetröskel för att gynna tredjelandsmedborgare under en viss period efter deras utexaminering. Den perioden bör tillämpas varje gång tredjelandsmedborgaren uppnår en utbildningsnivå som är relevant vid tillämpningen av detta direktiv, nämligen ISCED 2011, nivå 6, 7 eller 8, eller, i lämpliga fall, EQF, nivå 6, 7 eller 8, i enlighet med den berörda medlemsstatens rätt. Perioden bör tillämpas när tredjelandsmedborgaren ansöker om ett första utfärdande eller förlängning av ett EU-blåkort inom tre år från och med den dag då kvalifikationen i fråga erhållits, och även när samma tredjelandsmedborgare ansöker om förlängning av ett EU-blåkort, inom 24 månader från det att det ursprungliga EU-blåkortet utfärdades. När dessa anståndsperioder – som kan löpa parallellt – har löpt ut kan unga yrkesutövare rimligtvis förutsättas ha nått tillräcklig yrkeserfarenhet för att nå upp till den sedvanliga lönetröskeln. Denna lägre lönetröskel bör under alla omständigheter inte underskrida en faktor på 1,0 gånger den genomsnittliga bruttoårslönen i den berörda medlemsstaten.

(28)

Det bör fastställas villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning, inklusive urvalskriterier för lönetröskeln. Den lönetröskel som medlemsstaten fastställer bör inte syfta till att fastställa löner och bör därför inte avvika vare sig från regler eller praxis på medlemsstatsnivå eller från kollektivavtal, och bör heller inte utgöra någon harmonisering på det området. Den lön som betalas till EU-blåkortsinnehavaren bör inte underskrida den tillämpliga lönetröskeln men den kan vara högre, enligt överenskommelse mellan arbetsgivaren och tredjelandsmedborgaren, i linje med marknadsvillkoren, arbetsrätten, kollektivavtal och praxis i den berörda medlemsstaten. Detta direktiv bör respektera medlemsstaternas behörighet fullt ut, särskilt när det gäller sysselsättning, arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor.

(29)

Medlemsstaterna bör kunna kräva att tredjelandsmedborgaren uppger sin adress vid tidpunkten för ansökan. Om tredjelandsmedborgaren ännu inte känner till sin framtida adress bör medlemsstaterna godta en tillfällig adress, som kan vara arbetsgivarens adress.

(30)

Giltighetstiden för EU-blåkortet bör vara minst 24 månader. Om anställningsavtalet gäller för en kortare period bör EU-blåkortet emellertid utfärdas för åtminstone anställningsavtalets löptid plus tre månader, men högst 24 månader. Om tredjelandsmedborgaren innehar en resehandling vars giltighetstid understiger 24 månader eller löptiden för anställningsavtalet bör EU-blåkortet utfärdas med åtminstone samma giltighetstid som resehandlingen. Tredjelandsmedborgare bör få förnya sina resehandlingar medan de innehar ett EU-blåkort.

(31)

Medlemsstaterna bör avslå ansökningar om EU-blåkort och bör få återkalla eller vägra att förlänga EU-blåkort om det föreligger ett hot mot allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Ett hot mot folkhälsan ska tolkas i enlighet med definitionen av det begreppet i artikel 2.21 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 (13). Avslag på en ansökan med hänvisning till allmän ordning eller säkerhet bör baseras på den berörda personens eget beteende, i enlighet med proportionalitetsprincipen. Sjukdom eller funktionsnedsättning som uppkommer efter det att tredjelandsmedborgaren beviljats inresa till och vistelse på den första medlemsstatens territorium bör inte utgöra det enda skälet till att EU-blåkortet återkallas eller inte förlängs eller till att inget EU-blåkort utfärdas i en andra medlemsstat. Medlemsstaterna bör dessutom ha möjlighet att inte återkalla eller att inte vägra att förlänga ett EU-blåkort om skyldigheten att lägga fram ett giltigt anställningsavtal eller att uppfylla den tillämpliga lönetröskeln tillfälligt inte uppfylls på grund av sjukdom, funktionsnedsättning eller föräldraledighet.

(32)

Medlemsstaterna bör kunna återkalla eller vägra att förlänga ett EU-blåkort om EU-blåkortsinnehavaren inte uppfyller kraven för rörlighet enligt detta direktiv, inbegripet vid missbruk av rätten till rörlighet, till exempel om innehavaren inte har respekterat den period som är tillåten för att bedriva affärsverksamhet, inte har lämnat in en ansökan om rörlighet för längre vistelse inom den erfordrade tidsramen i en andra medlemsstat eller har ansökt om ett EU-blåkort i en andra medlemsstat och påbörjat en ny anställning tidigare än vad som är tillåtet om det var uppenbart att villkoren för rörlighet inte skulle uppfyllas och att ansökan skulle avslås.

(33)

Varje beslut om att avslå en ansökan om EU-blåkort eller om återkallande eller vägran att förlänga ett EU-blåkort bör beakta de särskilda omständigheterna i fallet och vara proportionella. När det enda skälet till avslag, återkallande eller vägran att förlänga rör arbetsgivarens agerade bör mindre förseelser från arbetsgivaren inte under några förutsättningar få utgöra enda skäl till att en ansökan om EU-blåkort avslås eller att tillståndet återkallas eller att förlängning av ett EU-blåkort vägras.

(34)

Ett beslut om avslag på en ansökan om EU-blåkort påverkar inte den berörda tredjelandsmedborgarens rätt att lämna in en ny ansökan. Inlämnande av en sådan ny ansökan innebär inte ett tillstånd för den berörda tredjelandsmedborgaren att stanna kvar på den berörda medlemsstatens territorium, om så inte föreskrivs i nationell rätt.

(35)

När alla villkor för inresa och vistelse är uppfyllda bör medlemsstaterna inom en angiven tidsfrist utfärda ett EU-blåkort. Om en medlemsstat enbart utfärdar uppehållstillstånd på sitt territorium och alla villkor i detta direktiv för inresa och vistelse är uppfyllda bör medlemsstaten bevilja den berörda tredjelandsmedborgaren den visering som krävs. Det bör säkerställas att de behöriga myndigheterna samarbetar effektivt i detta syfte. Om medlemsstaten inte utfärdar viseringar bör den bevilja den berörda tredjelandsmedborgaren ett motsvarande tillstånd som medger inresa.

(36)

Reglerna om handläggningstid för ansökningar om EU-blåkort bör säkerställa att tillstånd utfärdas snabbt i samtliga fall. Handläggningstiden för en ansökan om EU-blåkort bör inte inbegripa den tid som krävs för erkännande av yrkeskvalifikationer, i förekommande fall, eller den tid som krävs för eventuellt utfärdande av en visering. Om giltigheten för ett EU-blåkort löper ut under förlängningsförfarandet bör tredjelandsmedborgaren, fram till dess att de behöriga myndigheterna har fattat beslut om ansökan, ha rätt att stanna, arbeta och åtnjuta de rättigheter som föreskrivs i detta direktiv på territoriet i den medlemsstat som utfärdade EU-blåkortet, men den tredjelandsmedborgaren bör inte ha rätt att flytta till en andra medlemsstat.

(37)

Om en medlemsstat har fastställt att en ansökan om EU-blåkort eller om rörlighet inom EU ska göras av arbetsgivaren bör den medlemsstaten inte inskränka de rättssäkerhetsgarantier som den berörda tredjelandsmedborgaren åtnjuter under ansökningsförfarandet eller de rättigheter som åtnjuts av EU-blåkortsinnehavaren under anställningsperioden eller förfarandet för förlängning av EU-blåkortet.

(38)

EU-blåkortet bör vara utformat på ett sätt som överensstämmer med rådets förordning (EG) nr 1030/2002 (14) och som gör det möjligt för medlemsstaterna att föra in uppgifter om under vilka förutsättningar den berörda personen har rätt att arbeta. Medlemsstaterna bör kunna lämna ytterligare uppgifter i pappersformat eller lagra sådana uppgifter i elektroniskt format i enlighet med artikel 4 i den förordningen och punkt a.16 i bilagan till den förordningen, för att kunna ange mer exakta uppgifter om den aktuella anställningen. Det bör vara frivilligt för medlemsstaterna att lämna sådana ytterligare uppgifter och det bör inte utgöra ett ytterligare krav som äventyrar det kombinerade tillståndet och det enda ansökningsförfarandet.

(39)

Den berörda medlemsstaten bör se till att sökande har rätt att inför domstol invända mot beslut om att avslå en ansökan om EU-blåkort eller beslut om att vägra att förlänga eller om att återkalla ett EU-blåkort. Detta bör inte påverka möjligheten att utse en administrativ myndighet som ska göra en inledande administrativ omprövning av sådana beslut.

(40)

Eftersom detta direktiv syftar till att ta itu med bristen på arbetskraft och kompetens i nyckelsektorer på arbetsmarknaderna bör en medlemsstat kunna kontrollera om en ledig plats som en sökande av EU-blåkort avser att uppta i stället skulle kunna tillsättas med nationell arbetskraft eller arbetskraft från unionen, eller med tredjelandsmedborgare som redan vistas lagligen i den medlemsstaten och som redan utgör en del av dess arbetsmarknad enligt unionsrätten eller nationell rätt, eller med personer med ställning som varaktigt bosatta i EU som önskar flytta till den medlemsstaten för högkvalificerad anställning i enlighet med kapitel III i rådets direktiv 2003/109/EG (15). Om medlemsstater beslutar att använda sig av den möjligheten bör de på ett tydligt, lättillgängligt och öppet sätt informera sökande och arbetsgivare om detta, inbegripet genom onlinemedier. Sådana kontroller bör inte vara en del av förfarandet för förlängning av EU-blåkortet. Vad gäller rörlighet för längre vistelse bör en medlemsstat kunna beakta situationen på arbetsmarknaden endast om den medlemsstaten även har infört kontroller för sökande som anländer från tredjeländer.

(41)

Vid genomförandet av detta direktiv bör medlemsstaterna avstå från att i utvecklingsländer aktivt rekrytera inom sektorer som lider brist på personal. Det bör utvecklas etiska rekryteringsrutiner och etiska rekryteringsprinciper för offentliga och privata arbetsgivare inom nyckelsektorer, till exempel hälso- och sjukvårdssektorn. Detta ligger i linje med unionens åtagande avseende Världshälsoorganisationens globala kod om internationell rekrytering av vårdpersonal från 2010, samt med rådets och medlemsstaternas slutsatser av den 14 maj 2007 om det europeiska handlingsprogrammet för att avhjälpa den akuta bristen på hälso- och sjukvårdspersonal i utvecklingsländer (2007–2013) och avseende utbildningssektorn. Dessa principer och rutiner bör stärkas genom utveckling och tillämpning av mekanismer, riktlinjer och andra verktyg för att vid behov underlätta cirkulär och temporär migration samt andra åtgärder som skulle minska de negativa verkningarna och maximera de positiva verkningarna för utvecklingsländer vid migration av högkvalificerade arbetstagare i syfte att vända kompetensflykt till kompetensinflöde.

(42)

Medlemsstaterna bör kunna tillämpa ett förenklat förfarande för arbetsgivare. Det förfarandet bör göra det möjligt för godkända arbetsgivare att dra nytta av enklare förfaranden och villkor för inresa och vistelse enligt detta direktiv. Medlemsstaterna bör dock införa tillräckliga garantier mot missbruk. I enlighet med proportionalitetsprincipen måste dessa garantier beakta överträdelsens art och allvar. Om en arbetsgivare inte längre är godkänd när ett EU-blåkort förlängs bör sedvanliga villkor för inresa och vistelse tillämpas på förlängningen av EU-blåkortet, om inte den berörda tredjelandsmedborgaren anställs av en annan godkänd arbetsgivare.

(43)

För att säkerställa att kriterierna för inresa fortsatt är uppfyllda bör medlemsstaterna, under de första tolv månaderna av laglig anställning som EU-blåkortsinnehavare, tillåtas att kräva att ett byte av arbetsgivare eller andra väsentliga förändringar ska meddelas de behöriga myndigheterna och att de behöriga myndigheterna utför en kontroll av situationen på arbetsmarknaden. Efter den tolvmånadersperioden bör medlemsstaterna endast tillåtas att kräva att EU-blåkortsinnehavaren underrättar de behöriga myndigheterna om ett byte av arbetsgivare eller en förändring som påverkar uppfyllandet av de kriterier för inresa och vistelse som fastställs i detta direktiv, inbegripet, om så krävs, det nya anställningsavtalet. Ingen kontroll av situationen på arbetsmarknaden bör utföras. Medlemsstaternas bedömning bör begränsas till de delar som förändrats.

(44)

För att främja innovativt företagande bör medlemsstaterna kunna ge tredjelandsmedborgare som reser in och vistas enligt detta direktiv möjlighet att arbeta som egenföretagare parallellt med deras verksamhet enligt detta direktiv utan det påverkar deras rätt till vistelse i egenskap av EU-blåkortsinnehavare. Denna möjlighet bör inte påverka tillämpningen av den ständiga skyldigheten att uppfylla villkoren för inresa och vistelse enligt detta direktiv, och EU-blåkortsinnehavaren bör därför behålla sin högkvalificerade anställning. Medlemsstaterna bör kunna fastställa villkoren för tillträde till verksamhet som egenföretagare i nationell rätt. Medlemsstaterna bör också ha rätt att begränsa omfattningen av den tillåtna verksamheten som egenföretagare. Medlemsstaterna bör ge EU-blåkortsinnehavare tillträde till verksamhet som egenföretagare på villkor som inte är mindre gynnsamma än de som medges enligt befintliga nationella system. Inkomster från egenföretagande bör inte tas med i beräkningen för att uppnå den lönetröskel som krävs för att kvalificera sig som EU-blåkortsinnehavare.

(45)

I syfte att öka det bidrag som EU-blåkortsinnehavaren tillför genom sina högre yrkeskvalifikationer bör medlemsstaterna också kunna införa bestämmelser i nationell rätt som gör det möjligt för EU-blåkortsinnehavare att utöva annan yrkesverksamhet som utgör ett komplement till deras huvudsakliga verksamhet som EU-blåkortsinnehavare. Inkomster från denna yrkesverksamhet bör inte tas med i beräkningen för att uppnå den lönetröskel som krävs för att kvalificera sig som EU-blåkortsinnehavare.

(46)

Likabehandling bör tillerkännas EU-blåkortsinnehavare med avseende på de grenar av den sociala tryggheten som förtecknas i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 (16). Detta direktiv harmoniserar inte medlemsstaternas lagstiftning om social trygghet. Det begränsar sig till att tillämpa principen om likabehandling inom området social trygghet på tredjelandsmedborgare som omfattas av dess tillämpningsområde.

(47)

Vid rörlighet mellan medlemsstater gäller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1231/2010 (17). Detta direktiv bör inte ge fler rättigheter till rörliga EU-blåkortsinnehavare än de som redan föreskrivs i gällande unionsrätt på området social trygghet för tredjelandsmedborgare som befinner sig i en situation med intressen i flera medlemsstater.

(48)

Yrkeskvalifikationer som en tredjelandsmedborgare har förvärvat i en annan medlemsstat bör erkännas på samma villkor som unionsmedborgares kvalifikationer. Kvalifikationer som förvärvats i ett tredjeland bör beaktas i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG (18). Det här direktivet bör inte påverka villkoren enligt nationell rätt för utövande av reglerade yrken. Det bör inte hindra en medlemsstat från att upprätthålla nationella begränsningar för tillträde till anställning som åtminstone vid vissa tillfällen medför offentlig myndighetsutövning och ansvar för att skydda statens allmänna intressen eller från att upprätthålla nationella regler om verksamheter som är förbehållna medborgare i den medlemsstaten, unionsmedborgare eller medborgare i ett annat land i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-medborgare), inbegripet när det gäller rörlighet till andra medlemsstater, om sådana begränsningar eller regler fanns vid tidpunkten för ikraftträdandet av det här direktivet.

(49)

De rättigheter som förvärvats av en person som åtnjuter internationellt skydd i egenskap av EU-blåkortsinnehavare bör inte påverka de rättigheter som den personen åtnjuter enligt direktiv 2011/95/EU och enligt Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning, i dess ändrade lydelse enligt New York-protokollet av den 31 januari 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen) i den medlemsstat som beviljat internationellt skydd. För att undvika motstridiga regler bör bestämmelserna i det här direktivet om likabehandling och familjeåterförening inte tillämpas i den medlemsstaten. Personer som beviljats internationellt skydd i en medlemsstat och innehar EU-blåkort i en annan bör åtnjuta samma rättigheter som EU-blåkortsinnehavare i den sistnämnda medlemsstaten, däribland likabehandling med medborgare i vistelsemedlemsstaten och rätt till familjeåterförening. Ställningen som person som beviljats internationellt skydd påverkas inte av att personen också innehar ett EU-blåkort eller av giltigheten av det EU-blåkortet.

(50)

Förmånliga villkor för familjeåterförening och tillträde till arbetsmarknaden för makar bör vara en grundläggande del av detta direktiv för att göra det lättare att locka högkvalificerade arbetstagare från tredjeländer. Särskilda undantag från direktiv 2003/86/EG, som är tillämpligt i den första och den andra vistelsemedlemsstaten, bör införas för att uppnå detta mål. Medlemsstaterna bör kunna begränsa omfattningen av verksamhet som egenföretagare i vilken makar får delta enligt samma villkor som gäller för EU-blåkortsinnehavare. Villkor avseende integration eller väntetid bör inte tillämpas innan familjeåterförening tillåts, eftersom högkvalificerade arbetstagare och deras familjemedlemmar sannolikt har goda förutsättningar för integration i värdsamhället. För att underlätta snabb inresa för högkvalificerade arbetstagare bör uppehållstillstånd för deras familjemedlemmar utfärdas på samma gång som EU-blåkortet, om tillämpliga villkor är uppfyllda och ansökningarna lämnats in samtidigt.

(51)

Undantag från direktiv 2003/109/EG bör föreskrivas för att locka högkvalificerade arbetstagare från tredjeländer och främja deras fortlöpande vistelse i unionen, samtidigt som rörlighet inom unionen och cirkulär migration möjliggörs. EU-blåkortsinnehavare som utnyttjat möjligheten att flytta från en medlemsstat till en annan medlemsstat bör lättare få möjlighet att få ställning som varaktigt bosatt i EU i en medlemsstat, särskilt genom att de tillåts lägga samman vistelseperioder i olika medlemsstater, förutsatt att de kan påvisa det antal år av laglig och oavbruten bosättning som krävs enligt artikel 4.1 i direktiv 2003/109/EG som innehavare av ett EU-blåkort, av ett nationellt tillstånd för högkvalificerad anställning eller ett tillstånd som student eller forskare i enlighet med direktiv (EU) 2016/801, eller som personer som beviljats internationellt skydd. De bör också påvisa två års laglig och oavbruten vistelse i egenskap av EU-blåkortsinnehavare, omedelbart före inlämningen av den berörda ansökan, på den medlemsstats territorium där ansökan om erhållande av ställning som varaktigt bosatt i EU i en medlemsstat lämnas in. I enlighet med vad som föreskrivs i direktiv 2003/109/EG får bosättningsperioderna för studieändamål räknas till endast hälften vid beräkningen av de fem åren av laglig och oavbruten bosättning, i de medlemsstater där bosättningsperioderna för studieändamål beaktas vid beräkningen av oavbruten bosättning.

(52)

För att främja rörligheten mellan unionen och ursprungsländerna för högkvalificerade arbetstagare från tredjeländer bör undantag från direktiv 2003/109/EG föreskrivas för att högkvalificerade arbetstagare från tredjeländer som förvärvat ställning som varaktigt bosatta i EU i en medlemsstat ska kunna vara borta under längre perioder än vad som föreskrivs i det direktivet.

(53)

Den yrkesmässiga och geografiska rörligheten för högkvalificerade arbetstagare från tredjeländer bör erkännas som ett viktigt bidrag för att förbättra effektiviteten på arbetsmarknaden inom hela unionen, förebygga kompetensbrist och utjämna regionala obalanser. Rörlighet inom unionen bör underlättas.

(54)

Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG (19) och 2014/67/EU (20).

(55)

Den rättsosäkerhet som i dag finns i fråga om affärsresor för högkvalificerade arbetstagare från tredjeländer bör hanteras genom att begreppet affärsresor definieras och en förteckning fastställs över verksamhet som i samtliga fall bör betraktas som affärsverksamhet i alla medlemsstater. Denna verksamhet ska vara direkt knuten till arbetsgivarens intressen i den första medlemsstaten och bör vara förknippad med de uppgifter som EU-blåkortsinnehavaren har i den anställning för vilken EU-blåkortet beviljades. Andra medlemsstater bör inte få kräva att EU-blåkortsinnehavare som deltar i affärsverksamhet ska ha visering, arbetstillstånd eller något annat tillstånd än EU-blåkortet. Om EU-blåkortet utfärdats av en medlemsstat som inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut bör innehavaren få resa in och vistas i en eller flera andra medlemsstater för affärsverksamhet i högst 90 dagar under en 180-dagarsperiod.

(56)

EU-blåkortsinnehavare bör tillåtas att flytta till en andra medlemsstat enligt förenklade villkor om de har för avsikt att ansöka om ett nytt EU-blåkort på grundval av ett befintligt anställningsavtal eller bindande anställningserbjudande. Andra medlemsstater bör inte få kräva att EU-blåkortsinnehavare ska ha något annat tillstånd än det EU-blåkort som utfärdats av den första medlemsstaten. Så snart som en EU-blåkortsinnehavare lämnar in en fullständig ansökan om ett nytt EU-blåkort i en andra medlemsstat inom den tidsfrist som fastställs i detta direktiv bör det vara möjligt för den medlemsstaten att låta EU-blåkortsinnehavaren påbörja anställningen. EU-blåkortsinnehavare bör tillåtas att påbörja anställningen senast 30 dagar efter det att ansökan om ett nytt EU-blåkort har lämnats in. Rörligheten bör vara efterfrågestyrd och därför bör det alltid krävas ett anställningsavtal i den andra medlemsstaten, och vidare bör alla villkor enligt tillämplig rätt, som anges i kollektivavtal eller fastställs enligt relevant branschpraxis följas och lönen bör vara förenlig med den lönetröskel som fastställts i den andra medlemsstaten i enlighet med detta direktiv.

(57)

Om EU-blåkortsinnehavare avser att ansöka om ett EU-blåkort i en andra medlemsstat för att utöva ett reglerat yrke bör deras yrkeskvalifikationer erkännas på samma sätt som de hos unionsmedborgare som utövar rätten till fri rörlighet, i enlighet med direktiv 2005/36/EG och annan tillämplig unionsrätt och nationell rätt.

(58)

I detta direktiv fastställs vissa specialregler om inresa och vistelse i en andra medlemsstat för affärsverksamhet samt om flytt till en andra medlemsstat i syfte att bo och arbeta där enligt EU-blåkortet på dess territorium, men alla andra regler om gränspassage för personer enligt de relevanta bestämmelserna i Schengenregelverket är fortsättningsvis tillämpliga.

(59)

När EU-blåkortet utfärdas av en medlemsstat som inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut och den EU-blåkortsinnehavare som utövar rätten till rörlighet i enlighet med detta direktiv passerar en sådan yttre gräns som avses i förordning (EU) 2016/399 in till en andra medlemsstats territorium, bör den medlemsstaten ha rätt att kräva bevis för att EU-blåkortsinnehavaren reser in till dess territorium antingen för att bedriva affärsverksamhet eller för att bo och arbeta där enligt EU-blåkortet på grundval av ett anställningsavtal eller bindande anställningserbjudande. Vid rörlighet i syfte att bedriva affärsverksamhet bör den andra medlemsstaten kunna kräva bevis för att vistelsen sker i affärssyfte, till exempel genom inbjudningar, inträdesbiljetter eller handlingar som beskriver det berörda företagets affärsverksamhet och EU-blåkortsinnehavarens ställning inom det företaget.

(60)

När EU-blåkortsinnehavaren flyttar till en andra medlemsstat för att ansöka om ett EU-blåkort och åtföljs av sina familjemedlemmar bör den medlemsstaten ha rätt att kräva att de familjemedlemmarna uppvisar sina uppehållstillstånd som utfärdats i den första medlemsstaten. Vid passage av en yttre gräns i den mening som avses i förordning (EU) 2016/399 bör dessutom de medlemsstater som tillämpar Schengenregelverket fullt ut göra sökningar i Schengens informationssystem och neka inresa eller motsätta sig rörlighet för personer för vilka en registrering införts i detta system i syfte att inresa eller vistelse ska nekas enligt vad som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1987/2006 (21).

(61)

Om en EU-blåkortsinnehavare flyttar till en andra medlemsstat på grundval av ett EU-blåkort som den första medlemsstaten har utfärdat och den andra medlemsstaten avslår den EU-blåkortsinnehavarens ansökan om ett nytt EU-blåkort bör den andra medlemsstaten enligt detta direktiv ha rätt att begära att EU-blåkortsinnehavaren lämnar dess territorium. Om EU-blåkortsinnehavaren fortfarande har ett giltigt EU-blåkort som utfärdats av den första medlemsstaten, bör den andra medlemsstaten kunna begära att EU-blåkortsinnehavaren återvänder till den första medlemsstaten i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG (22). Om det EU-blåkort som utfärdats av den första medlemsstaten har återkallats eller löpt ut under prövningen av ansökan bör den andra medlemsstaten ha möjlighet att antingen besluta att EU-blåkortsinnehavaren ska återvända till ett tredjeland i enlighet med direktiv 2008/115/EG eller begära att den första medlemsstaten ska tillåta att EU-blåkortsinnehavaren åter reser in till dess territorium utan onödiga formaliteter eller dröjsmål. I det sistnämnda fallet bör den första medlemsstaten utfärda en handling till EU-blåkortsinnehavaren som gör återinresan till dess territorium möjlig.

(62)

I fråga om bosättning av personer som beviljats internationellt skydd måste det när sådana personer flyttar till en annan medlemsstat än den medlemsstat som beviljade dem internationellt skydd säkerställas att den andra medlemsstaten underrättas om bakgrunden till att de berörda personerna beviljats internationellt skydd, så att den kan fullgöra sina skyldigheter avseende principen om non-refoulement.

(63)

Om en medlemsstat har för avsikt att utvisa en person som har beviljats EU-blåkort i den medlemsstaten och som åtnjuter internationellt skydd i en annan medlemsstat, ska personen skyddas mot avvisning i enlighet med direktiv 2011/95/EU och artikel 33 i Genèvekonventionen.

(64)

Om det enligt direktiv 2011/95/EU är tillåtet att utvisa en person som beviljats internationellt skydd från en medlemsstats territorium, bör medlemsstaterna säkerställa att all information kommer från relevanta källor, däribland, när det är lämpligt, från den medlemsstat som beviljade internationellt skydd, och att informationen bedöms noggrant för att garantera att utvisningsbeslutet överensstämmer med artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

(65)

Särskilda rapporteringsbestämmelser bör införas för att övervaka tillämpningen av detta direktiv i syfte att identifiera och eventuellt motverka följderna i form av kompetensflykt från utvecklingsländer och för att undvika kompetensslöseri.

(66)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att införa ett särskilt förfarande för inresa och vistelse och att antaga villkor för inresa och vistelse som är tillämpliga på tredjelandsmedborgare vid högkvalificerad anställning och på deras familjemedlemmar, och att fastställa rättigheter i samband med detta, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, särskilt vad gäller att säkerställa dessa personers rörlighet mellan medlemsstaterna och att erbjuda en enda, tydlig uppsättning kriterier för inresa och vistelse i medlemsstaterna för att bättre utnyttja unionens övergripande attraktionsförmåga, utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(67)

Detta direktiv är förenligt med de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i stadgan, i enlighet med artikel 6 i EU-fördraget.

(68)

I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument, har medlemsstaterna åtagit sig att, när det är motiverat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Med avseende på detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.

(69)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

(70)

I enlighet med artiklarna 1, 2 och 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar Irland inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Irland.

(71)

Direktiv 2009/50/EG bör därför upphävas.

(1)

Gränsvärden har fastställts för klorantraniliprol i del A i bilaga III till förordning (EG) nr 396/2005.

(2)

En ansökan om importtolerans har lämnats in i enlighet med artikel 6.2 och 6.4 i förordning (EG) nr 396/2005 för klorantraniliprol som används i Förenta staterna på torkade baljväxter. Sökanden uppger att godkänd användning av ämnet på torkade baljväxter i Förenta staterna leder till resthalter som överskrider gränsvärdet i förordning (EG) nr 396/2005 och att ett högre gränsvärde krävs för att undvika handelshinder för import av dessa grödor.

(3)

I enlighet med artikel 8 i förordning (EG) nr 396/2005 utvärderades ansökan av den berörda medlemsstaten och utvärderingsrapporten sändes till kommissionen.

(4)

Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (myndigheten) bedömde ansökningen och utvärderingsrapporten, och undersökte då särskilt riskerna för konsumenter och, i förekommande fall, för djur, och lämnade därefter ett motiverat yttrande om det föreslagna gränsvärdet (2). Myndigheten sände detta yttrande till sökanden, kommissionen och medlemsstaterna och gjorde det tillgängligt för allmänheten.

(5)

Myndigheten fann att alla uppgiftskrav var uppfyllda och att de ändringar av gränsvärdet som sökanden begärt var godtagbara ur konsumentsäkerhetssynpunkt, på grundval av en bedömning av konsumenternas exponering som omfattade 27 specifika europeiska konsumentgrupper. Myndigheten tog hänsyn till de senaste uppgifterna om ämnets toxikologiska egenskaper. Bedömningen av livstidsexponeringen för ämnet genom konsumtion av alla livsmedelsprodukter som kan innehålla det visade inte på någon risk för att det acceptabla dagliga intaget överskrids. Dessutom drog myndigheten slutsatsen att en akut referensdos inte behöver fastställas på grund av ämnets låga akuta toxicitetsprofil.

(6)

På grundval av myndighetens motiverade yttrande och med hänsyn till faktorer av relevans för ärendet i fråga konstateras att de föreslagna ändringarna av gränsvärdet uppfyller kraven i artikel 14.2 i förordning (EG) nr 396/2005.

(7)

Förordning (EG) nr 396/2005 bör därför ändras i enlighet med detta.

(8)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.