(1)

I artikel 19 i rådets förordning (EU) nr 389/2012 (3) fastställs en skyldighet för medlemsstaterna att upprätthålla elektroniska register över godkännanden av ekonomiska aktörer och skatteupplag som medverkar i flyttningar av punktskattepliktiga varor under ett uppskovsförfarande.

(2)

Genom rådets direktiv (EU) 2020/262 (4) utvidgas användningen av det datoriserade system enligt Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2020/263 (5) som i dag används för att övervaka flyttningar av punktskattepliktiga varor under punktskatteuppskov till att även omfatta övervakning av punktskattepliktiga varor som frisläppts för konsumtion i en medlemsstats territorium och som därefter flyttas till en annan medlemsstats territorium i syfte att levereras i kommersiellt syfte.

(3)

I syfte att sörja för att det datoriserade systemet fungerar väl genom att säkerställa lagring av fullständiga, aktuella och korrekta uppgifter är det nödvändigt att ändra tillämpningsområdet för artikel 19 i förordning (EU) nr 389/2012 för att ange de uppgifter som medlemsstaterna bör föra in i de elektroniska registren när det gäller certifierade avsändare och certifierade mottagare som endast vid enstaka tillfällen flyttar punktskattepliktiga varor.

(4)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att specificera vilka uppgifter om certifierade avsändare och certifierade mottagare som endast flyttar punktskattepliktiga varor vid enstaka tillfällen som medlemsstaterna bör lägga in i de elektroniska registren, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av behovet av att säkerställa det datoriserade systemets harmoniserade funktion och underlätta bedrägeribekämpning, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(5)

Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt rätten till skydd av personuppgifter. Med tanke på de begränsningar som förordning (EU) nr 389/2012 föreskriver går behandlingen av sådana uppgifter inom ramen för denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt och proportionellt för syftet att skydda medlemsstaternas legitima intressen av skatteuppbörd.

(6)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (6).

(7)

I syfte att anpassa denna förordnings tillämpningsdatum till tillämpningsdatumet för bestämmelserna i direktiv (EU) 2020/262 avseende automatisering av förfaranden för flyttningar av punktskattepliktiga varor som har frisläppts för konsumtion på en medlemsstats territorium och som därefter flyttas till en annan medlemsstats territorium i syfte att levereras i kommersiellt syfte, och för att ge medlemsstaterna tillräcklig tid att förbereda sig inför de förändringar som denna förordning medför, bör denna förordning vara tillämplig från och med den 13 februari 2023.

(8)

Förordning (EU) nr 389/2012 bör därför ändras i enlighet med detta.

”l)

För certifierade avsändare som endast sänder punktskattepliktiga varor vid enstaka tillfällen som avses i artikel 35.8 i direktiv (EU) 2020/262, uppgift om kvantiteten punktskattepliktiga varor, identiteten på mottagaren i destinationsmedlemsstaten och den tidsperiod under vilken den tillfälliga certifieringen är giltig.

m)

För certifierade mottagare som endast mottar punktskattepliktiga varor vid enstaka tillfällen som avses i artikel 35.8 i direktiv (EU) 2020/262, uppgift om kvantiteten punktskattepliktiga varor, identiteten på avsändaren i avsändarmedlemsstaten och den tidsperiod under vilken den tillfälliga certifieringen är giltig.”

(1)

Avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan (2) (avtalet), undertecknades på unionens vägnar den 29 december 2020.

(2)

Del två rubrik ett avdelning I kapitel två i avtalet handlar om definitionen av begreppet ursprungsprodukter och metoder för administrativt samarbete. I bilaga ORIG-2 (Produktspecifika ursprungsregler) till avtalet fastställs en förteckning över den behandling eller bearbetning av icke-ursprungsmaterial som krävs för att den tillverkade produkten ska få ursprungsstatus. I bilaga ORIG-2A fastställs alternativa regler som får tillämpas i stället för reglerna i bilaga ORIG-2 (Produktspecifika ursprungsregler) för vissa produkter som ska anses ha ursprung i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland eller i unionen inom ramen för den tillämpliga årliga kvoten.

(3)

Produkter som omfattas av de alternativa regler som fastställs i bilaga ORIG-2A får importeras till unionen förutsatt att de uppfyller villkoren i den bilagan.

(4)

För att säkerställa en effektiv förvaltning med avseende på tillämplig unionslagstiftning bör de årliga kvoter som anges i bilaga ORIG-2A förvaltas i kronologisk ordning efter datum för godtagande av tulldeklarationer för övergång till fri omsättning i enlighet med de regler för förvaltningen av tullkvoter som fastställs i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2447 (3).

(5)

Enligt artikel 12 i rådets beslut (EU) 2020/2252 (4) ska avtalet tillämpas provisoriskt från och med den 1 januari 2021. För att säkerställa att de kvoter som anges i bilaga ORIG-2A till avtalet förvaltas effektivt och tillämpas i tid bör denna förordning tillämpas från och med den dagen.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från tullkodexkommittén.

(1)

I förordning (EU) 2018/1672 föreskrivs ett system för kontroller av ledsagade eller oledsagade kontanta medel till ett värde av minst 10 000 euro som förs in i eller ut ur unionen, för att komplettera den rättsliga ram för förebyggande och förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 (2).

(2)

Utöver de data som förtecknas i artikel 3.2 och artikel 4.2 i förordning (EU) 2018/1672 bör, beroende på omständigheterna, följande särskilda data ingå i det relevanta formuläret för identifiering av bäraren, anmälaren, ägaren, avsändaren eller mottagaren: personligt identifikationsnummer och kön för fysiska personer, ekonomiska aktörers registreringsnummer och identifieringsnummer, namn på register och registreringsland för juridiska personer, utfärdandeland och utfärdandedatum för identitetshandlingar, telefonnummer och e-postadress som kontaktuppgifter, referensnummer och transportföretag för transportmedel. Införandet av dessa data är nödvändigt för att minska risken för fel när det gäller identitet och förseningar i händelse av efterkontroll samt för riskanalysändamål och för att förbättra effektiviteten hos den gemensamma ram för riskhantering som avses i artikel 5.4 i förordning (EU) 2018/1672.

(3)

För att hantera fall där det finns flera ägare, mottagare eller avsedda mottagare eller olika typer av kontanta medel, och om det utrymme som är tillgängligt på anmälningsformuläret eller redovisningsformuläret inte är tillräckligt, bör anmälaren åläggas att använda tilläggsblad som ska bifogas formuläret som en integrerad del av det. För att säkerställa ett harmoniserat tillvägagångssätt när det gäller tillämpningen av kontroller och behandlingen, överföringen och analysen av anmälningar från behöriga myndigheter i medlemsstaterna är det lämpligt att fastställa mallar för tilläggsbladen.

(4)

För att behöriga myndigheter ska kunna överföra den information som avses i artikel 10.3 i förordning (EU) 2018/1672 till de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater och i tillämpliga fall till kommissionen, Europeiska åklagarmyndigheten och Europol, när de är behöriga att agera, bör mallen för formuläret för översändande av sådan information fastställas. Syftet med detta formulär är att säkerställa en korrekt och enhetlig insamling och effektiv överföring av uppgifter som erhållits i enlighet med artikel 5.3, artikel 6.1 eller artikel 6.2 i förordning (EU) 2018/1672 och av anmälningar som erhållits enligt artikel 3 eller 4 i den förordningen, om det finns tecken på att de kontanta medlen har anknytning till brottslig verksamhet. Formuläret bör dessutom användas för den överföring av anonymiserad riskinformation och resultat av riskanalyser som avses i artikel 10.1 d i den förordningen.

(5)

Eftersom innehållet i den information som ska översändas och överföringsfrekvensen skiljer sig åt, bör formuläret bestå av två delar. Den första delen av formuläret är avsedd för överföring av information enligt artikel 10.1 a, b och c i förordningen. Som en integrerad del av detta formulär för officiell användning bör de behöriga myndigheterna, beroende på de faktiska omständigheterna, även översända en anmälan på tjänstens vägnar, i enlighet med artikel 5.3, registrering av uppgifter enligt artikel 6.1 eller artikel 6.2 i förordning (EU) 2018/1672 och de anmälningar som erhållits enligt artiklarna 3 och 4 i den förordningen när det finns tecken på att kontanta medel har anknytning till brottslig verksamhet. För att säkerställa en enhetlig registrering av uppgifter enligt artikel 6.1 eller artikel 6.2 i den förordningen bör de behöriga myndigheterna också använda samma formulär för att registrera nödvändiga uppgifter. Den andra delen av formuläret är avsedd för regelbunden överföring av anonymiserad riskinformation och resultat av riskanalyser enligt artikel 10.1 d i förordning (EU) 2018/1672.

(6)

För att fastställa den tekniska överföringen på elektronisk väg av den information som avses i artikel 9.1 i förordning (EU) 2018/1672 från de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat till finansunderrättelseenheten i respektive medlemsstat är det nödvändigt att fastställa tekniska regler för ett sömlöst informationsutbyte via tullinformationssystemet (TIS) som inrättats genom rådets förordning (EG) nr 515/97 (3). Dessa regler syftar till att minska medlemsstaternas administrativa börda. Samma regler bör gälla för överföring av den information som avses i artikel 10.1 a, b och c i förordning (EU) 2018/1672. Överföringen av anonymiserad riskinformation och de resultat av riskanalyser som avses i artikel 10.1 d i förordning (EU) 2018/1672 bör även ske via TIS i enlighet med förordning (EG) nr 515/97.

(7)

Regler bör fastställas för att de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat till kommissionen ska kunna överföra anonymiserade statistiska uppgifter om de anmälningar, kontroller och överträdelser som avses i artikel 18.1 c i förordning (EU) 2018/1672. Vid tillämpning av förordning (EU) 2018/1672 bör handlingen att göra relevant information elektroniskt tillgänglig för kommissionen betraktas som ett tillräckligt utbyte av informationen, utan att det krävs ett antagande av det format som avses i artikel 16.1 e i förordning (EU) 2018/1672.

(8)

Med beaktande av att förordning (EU) 2018/1672 ska tillämpas från och med den 3 juni 2021 bör den här förordningen tillämpas från och med samma dag.

(9)

Om det vid tillämpningen av denna förordning är nödvändigt att behandla personuppgifter, bör detta utföras i enlighet med unionslagstiftningen om skydd av personuppgifter. All behandling av personuppgifter som grundar sig på denna förordning omfattas av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2016/679 (4) och (EU) 2018/1725 (5), när det gäller behandling som utförs av medlemsstaternas behöriga myndigheter och behandling i TIS.

(10)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i förordning (EU) 2018/1725 och avgav ett yttrande den 12 februari 2021.

(11)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från den kommitté för kontroll av kontanta medel som inrättats genom förordning (EU) 2018/1672.

(1)

1995 års konvention om handel med spannmål (nedan kallad konventionen) ingicks av unionen genom rådets beslut 96/88/EG (1) och trädde i kraft den 1 juli 1995. Konventionen ingicks för en period på tre år.

(2)

Enligt artikel 33 i konventionen kan Internationella spannmålsrådet förlänga löptiden för konventionen med högst två år per förlängning. Sedan dess ingående har konventionen regelbundet förlängts med perioder om två år. Konventionen förlängdes senast genom Internationella spannmålsrådets beslut av den 10 juni 2019 och är i kraft till och med den 30 juni 2021.

(3)

Internationella spannmålsrådet ska under sitt 53:e sammanträde, som kommer att hållas den 7 juni 2021, besluta om en förlängning av konventionen med ytterligare en period om högst två år från och med den 1 juli 2021.

(4)

Det är lämpligt att fastställa den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar vid Internationella spannmålsrådets 53:e sammanträde eftersom en förlängning av konventionen ligger i unionens intresse.

(1)

Unionens åtgärder inom sjötransportsektorn bör syfta till att förbättra sjösäkerheten och skydda den marina miljön och människors hälsa.

(2)

Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) sjösäkerhetskommitté väntas vid sitt 103:e möte (MSC 103) den 5–14 maj 2021 anta ändringar av den internationella konventionen angående normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning, 1978 (STCW-konventionen), den internationella koden för det utökade programmet för inspektioner vid besiktning av bulkfartyg och oljetankfartyg, 2011 (2011 års ESP-kod) och den internationella koden för brandsäkerhetssystem (FSS-koden).

(3)

IMO:s kommitté för skydd av den marina miljön väntas vid sitt 76:e möte (MEPC 76) den 10–17 juni 2021 anta ändringar av den internationella konventionen om kontroll av skadliga påväxthindrande system på fartyg, 2001 (AFS-konventionen).

(4)

Ändringarna av del A i STCW-koden i STCW-konventionen förtydligar en fartygselteknikers (electro-technical officer) funktioner på operativ nivå och inför en gemensam definition av termen högspänning (high-voltage). Dessa ändringar förtydligar funktionerna för personer som arbetar ombord, och ger därigenom större klarhet i de olika ansvarsområdena och uppgifterna.

(5)

Ändringarna av bilaga 2 i del A i bilaga B till 2011 års ESP-kod gör det möjligt för besiktningspersonal att fokusera på misstänkta områden vid mätning av tjocklek i oljetankfartyg med dubbelskrov. Dessa ändringar ökar säkerheten till sjöss och minskar risken för oljeutsläpp i händelse av olyckor.

(6)

Ändringarna av kapitel 9 i FSS-koden omfattar system som förenar den ökade säkerhet som uppnås genom individuellt identifierbara branddetektorer, som krävs för passagerarfartyg, med billigare och mindre komplex felisolering och felidentifiering per sektion, som endast godtas för lastfartyg och för passagerarfartyg med hyttbalkonger. Dessa ändringar syftar till bättre skydd för personer ombord i händelse av brand.

(7)

Det är lämpligt att fastställa den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar vid MSC 103, eftersom ändringarna av STCW-konventionen, 2011 års ESP-kod och FSS-koden på ett avgörande sätt kommer att kunna påverka innehållet i unionsrätten, särskilt Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/106/EG (1), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 530/2012 (2) respektive Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/45/EG (3).

(8)

Ändringarna av bilagorna 1 och 4 till AFS-konventionen säkerställer ett globalt förbud mot det påväxthindrande ämnet cybutryn, vars försäljning och användning redan är förbjuden inom unionen.

(9)

Det är lämpligt att fastställa den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar vid MEPC 76 eftersom ändringarna av bilagorna 1 och 4 till AFS-konventionen kan påverka innehållet i unionsrätten på ett avgörande sätt, särskilt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 (4).

(10)

Unionen är varken medlem i IMO eller avtalsslutande part i de relevanta konventionerna och koderna. Rådet bör därför bemyndiga medlemsstaterna att uttrycka unionens ståndpunkt.

(11)

Tillämpningsområdet för detta beslut bör begränsas till innehållet i de föreslagna ändringarna, i den mån dessa ändringar kan påverka unionens gemensamma regler och omfattas av unionens exklusiva befogenhet. Detta beslut bör inte påverka fördelningen av befogenheter mellan unionen och medlemsstaterna.

a)

den internationella konventionen angående normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning som fastställs i bilagorna 7 och 8 till IMO-dokument MSC 102/24,

b)

den internationella koden för det utökade programmet för inspektioner vid besiktning av bulkfartyg och oljetankfartyg som fastställs i bilaga 15 till IMO-dokument MSC 102/24, och

c)

den internationella koden för brandsäkerhetssystem som fastställs i bilaga 20 till IMO-dokument MSC 102/24.

(1)

Handelsavtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Colombia och Peru, å andra sidan (handelsavtalet), undertecknades i Bryssel den 26 juni 2012. Handelsavtalet har i enlighet med rådets beslut 2012/735/EU (1) tillämpats provisoriskt mellan unionen och dess medlemsstater och Peru sedan den 1 mars 2013, och Colombia sedan den 1 augusti 2013.

(2)

Handelsavtalet ändrades genom protokollet om anslutning med anledning av Ecuadors anslutning till avtalet som undertecknades i Bryssel den 11 november 2016 (2). Handelsavtalet har i enlighet med rådets beslut (EU) 2016/2369 (3) tillämpats provisoriskt mellan unionen och dess medlemsstater och Ecuador sedan den 1 januari 2017.

(3)

Enligt artikel 13.2 g vi i handelsavtalet får handelskommittén främja uppnåendet av målen i handelsavtalet genom ändringar som föreskrivs i avtalet av andra bestämmelser som handelskommittén kan ändra i enlighet med en uttrycklig bestämmelse i handelsavtalet.

(4)

Enligt artikel 13.5 i handelsavtalet får handelskommittén vid utövandet av uppgifterna enligt artikel 13 fatta varje beslut enligt handelsavtalet.

(5)

Handelskommittén ska genom ett skriftligt förfarande anta ett beslut om ändring av dess beslut nr 1/2014, nr 2/2014, nr 3/2014, nr 4/2014 och nr 5/2014.

(6)

Det är lämpligt att fastställa den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar i handelskommittén, eftersom beslutet kommer att vara bindande för unionen.

(7)

Genom beslut nr 1/2014 antog handelskommittén sin arbetsordning enligt artikel 13.1 j i handelsavtalet.

(8)

Genom beslut nr 2/2014 antog handelskommittén en arbetsordning och en uppförandekod för skiljemän enligt artiklarna 13.1 h och 315 i handelsavtalet.

(9)

Genom beslut nr 3/2014 sammanställde handelskommittén förteckningarna över skiljemän enligt artikel 304.1 och 304.4 i handelsavtalet.

(10)

Genom beslut nr 4/2014 antog handelskommittén en arbetsordning för expertgruppen för handel och hållbar utveckling enligt artikel 284.6 i handelsavtalet.

(11)

Genom beslut nr 5/2014 upprättade handelskommittén en expertgrupp för frågor som berörs i avdelningen om handel och hållbar utveckling enligt artikel 284.3 i handelsavtalet.

(12)

För att beakta Ecuadors anslutning till handelsavtalet och behovet av att uppdatera förteckningarna över skiljemän och experter inom handel och hållbar utveckling bör handelskommitténs beslut nr 1/2014, nr 2/2014, nr 3/2014, nr 4/2014 och nr 5/2014 ändras i enlighet med detta.

(1)

Avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen, inbegripet avtalen i bilagorna 1, 2 och 3 till det avtalet (Marrakechavtalet), ingicks av unionen genom rådets beslut 94/800/EG (1) och trädde i kraft den 1 januari 1995.

(2)

Enligt artikel 66.1 i avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (Trips-avtalet), i bilaga 1C till Marrakechavtalet, ska Världshandelsorganisationens råd för handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter (Trips-rådet), efter vederbörligt motiverad begäran från en av de minst utvecklade medlemsländerna, medge förlängning av den övergångsperiod under vilken dessa medlemsländer inte behöver tillämpa bestämmelserna i Trips-avtalet, med undantag för artiklarna 3, 4 och 5.

(3)

Den nu gällande övergångsperioden löper ut den 1 juli 2021, i enlighet med Trips-rådets beslut av den 11 juni 2013.

(4)

Den 1 oktober 2020 lämnade Tchad, på gruppen av minst utvecklade medlemsländers vägnar, in en formell begäran om en förlängning av övergångsperioden.

(5)

Vid sitt formella möte den 8 och 9 juni 2021 ska Trips-rådet anta ett beslut enligt artikel 66.1 i Trips-avtalet om begäran om förlängning av övergångsperioden för de minst utvecklade medlemsländerna (Trips-rådets beslut).

(6)

Det är lämpligt att fastställa den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar i Trips-rådet, eftersom Trips-rådets beslut kommer att vara bindande för unionen.

(7)

De minst utvecklade medlemsländerna utgör det mest sårbara segmentet av det internationella handelssamfundet och står inför ekonomiska, finansiella och administrativa begränsningar. De minst utvecklade medlemsländerna behöver politiskt handlingsutrymme och flexibilitet för att kunna hantera sina utmaningar vad gäller utvecklingen, och mer tid för att genomföra Trips-avtalet.

(8)

En viss nivå av skydd för immateriella rättigheter och säkerställande av skyddet är till nytta för de minst utvecklade medlemsländerna, eftersom immateriella rättigheter är en katalysator för innovation och ett viktigt verktyg för hållbar utveckling. Vissa av de minst utvecklade medlemsländerna har redan vidtagit åtgärder för att genomföra Trips-avtalet och behöver uppmuntras att inte sänka den befintliga nivån när det gäller skyddet av immateriella rättigheter och säkerställandet av skyddet.

(9)

En förlängning av övergångsperioden utan tidsbegränsning, såsom föreslagits av gruppen av minst utvecklade medlemsländer, skulle fördröja processen att successivt integrera dessa medlemsländer – i egenskap av medlemmar i det multilaterala handelssystemet – i det internationella immaterialrättssystemet på grundval av de minimikrav som fastställs i Trips-avtalet.

(10)

Det är därför lämpligt att förlänga övergångsperioden för genomförandet av Trips-avtalet, med undantag för artiklarna 3, 4 och 5, för de minst utvecklade medlemsländerna under en begränsad tidsperiod på högst tio år.

(11)

Om Världshandelsorganisationens medlemmar skulle stödja en förlängning av övergångsperioden enligt artikel 66.1 i Trips-avtalet för en längre tidsperiod eller utan tidsbegränsning, bör unionen inte stå i vägen för konsensus.

(12)

De minst utvecklade medlemsländernas begäran om ytterligare ett tolvårigt undantag räknat från och med den tidpunkt då ett medlemsland upphör att ingå i kategorin minst utvecklade medlemsländer tycks inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 66.1 i Trips-avtalet, eftersom den artikeln bara gäller en förlängning av övergångsperioden för de minst utvecklade medlemsländernas genomförande av vissa bestämmelser i Trips-avtalet. Begäran om ett undantag för länder som inte hör till de minst utvecklade medlemsländerna som en del av ett beslut av Trips-rådet enligt artikel 66.1 i Trips-avtalet bör därför inte stödjas.

a)

De minst utvecklade medlemsländerna ska inte vara skyldiga att tillämpa bestämmelserna i avtalet om handelsrelaterade immaterialrätter (Trips-avtalet), med undantag för artiklarna 3, 4 och 5, under en begränsad tidsperiod på högst tio år, eller fram till dess att de upphör att vara ett av de minst utvecklade medlemsländerna, beroende på vad som infaller först.

b)

Om Världshandelsorganisationens medlemmar stöder en förlängning av övergångsperioden enligt artikel 66.1 i Trips-avtalet under en längre tidsperiod eller utan tidsbegränsning, ska unionen inte stå i vägen för konsensus.

c)

De minst utvecklade medlemsländerna ska säkerställa att eventuella ändringar av deras lagar och andra författningar och praxis under den ytterligare övergångsperioden inte leder till en lägre grad av överensstämmelse med bestämmelserna i Trips-avtalet. Om medlemmar i Världshandelsorganisationen inte skulle stödja en sådan skyldighet för de minst utvecklade medlemsländerna ska unionen emellertid inte stå i vägen för konsensus.

d)

De minst utvecklade medlemsländernas begäran om ett ytterligare tolvårigt undantag räknat från och med den tidpunkt då ett medlemsland upphör att ingå i kategorin minst utvecklade medlemsländer ska inte stödjas, eftersom detta inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 66.1 i Trips-avtalet.

(1)

En tillverkares genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp bör fastställas på grundval av uppgifter som rapporteras av medlemsstaterna och tillverkarna i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/956 (2) för den tillverkarens fordon.

(2)

De genomsnittliga specifika koldioxidutsläppen från alla nya tunga fordon som registreras i unionen bör baseras på de uppgifter som rapporteras för fordon från alla tillverkare.

(3)

Faktorn för utsläppsfria och utsläppssnåla fordon för varje tillverkare bör fastställas med beaktande av de utsläppsfria och utsläppssnåla tunga fordon enligt vad som rapporterats.

(4)

Kurvan för minskade koldioxidutsläpp och utsläppskrediterna per tillverkare bör fastställas på grundval av antalet nya tunga fordon med undantag av arbetsfordon som rapporteras på detta sätt.

(5)

Referensvärdet för koldioxidutsläpp bör baseras på de uppgifter som rapporteras i enlighet med förordning (EU) 2018/956 per undergrupp och med undantag för arbetsfordon.

(6)

Kommissionen kan komma att behöva uppdatera de uppgifter som offentliggörs här om den får ytterligare uppgifter som kan påverka resultatet av dessa beräkningar.

1.

DAIMLER TRUCK AG

2.

DAF NV

3.

Ford Otomotiv Sanayi AS

4.

Iveco Magirus-AG

5.

IVECO SPA

6.

MAN TRUCK AND BUS SE

7.

RENAULT TRUCK SA

8.

SCANIA CV AB

9.

VOLVO TRUCK CORPORATION