1.   Denna förordning är tillämplig i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, när en domstol i en medlemsstat, i enlighet med den medlemsstatens rätt

2.   Bevisupptagning ska inte begäras om bevisningen inte är avsedd att användas i ett rättsligt förfarande som redan har inletts eller planeras.

1.   Framställningar som avses i artikel 1.1 a ska översändas av den domstol där förfarandet har inletts eller planeras (ansökande domstol) direkt till den behöriga domstolen i en annan medlemsstat (anmodad domstol) för bevisupptagning.

2.   Varje medlemsstat ska upprätta en förteckning över de domstolar som är behöriga att ta upp bevis i enlighet med denna förordning. I förteckningen ska även dessa domstolars territoriella behörighetsområden och, i förekommande fall, deras särskilda behörighetsområden anges.

1.   Varje medlemsstat ska utse ett centralt organ med ansvar för att

2.   Federala medlemsstater, medlemsstater där flera rättssystem tillämpas och medlemsstater med autonoma territoriella administrationer har rätt att utse flera centrala organ.

3.   Varje medlemsstat ska också utse det centrala organ som avses i punkt 1 i denna artikel eller en eller flera behöriga myndigheter med ansvar för att fatta beslut i fråga om framställningar enligt artikel 19.

1.   Framställningar ska göras med användande av formulär A eller, i förekommande fall, formulär L i bilaga I. Varje framställning ska innehålla uppgifter om

2.   Framställningen och alla bifogade handlingar behöver varken bestyrkas eller förses med annan likvärdig formalitet.

3.   De handlingar som den ansökande domstolen anser det nödvändigt att bifoga för verkställighet av framställningen ska åtföljas av en översättning av handlingarna till det språk på vilket framställningen görs.

1.   Framställningar och meddelanden enligt denna förordning ska översändas via ett säkert och tillförlitligt, decentraliserat it-system med vederbörlig respekt för grundläggande rättigheter och friheter. Det decentraliserade it-systemet ska bygga på en interoperabel lösning, såsom e-Codex.

2.   De allmänna rättsliga ramar för användning av kvalificerade betrodda tjänster som anges i förordning (EU) nr 910/2014 ska tillämpas på de framställningar och meddelanden som översänds via det decentraliserade it-systemet.

3.   Om de framställningar och meddelanden som avses i punkt 1 i denna artikel kräver eller innehåller en stämpel eller handskriven underskrift, får kvalificerade elektroniska stämplar eller kvalificerade elektroniska underskrifter enligt definitionerna i förordning (EU) nr 910/2014 användas i stället.

4.   Om översändande enligt punkt 1 inte är möjligt på grund av en störning i det decentraliserade it-systemet, de berörda bevisens beskaffenhet eller exceptionella omständigheter, ska översändandet ske på det snabbaste och lämpligaste alternativa sättet, med beaktande av behovet av att säkerställa tillförlitlighet och säkerhet.

1.   Den anmodade behöriga domstolen ska inom sju dagar från det att en framställning inkommit sända ett mottagningsbevis till den ansökande domstolen med användande av formulär B i bilaga I. Om framställningen inte uppfyller villkoren i artiklarna 6 och 7, ska den anmodade domstolen göra en anmärkning om detta på mottagningsbeviset.

2.   Om den anmodade domstolen inte har behörighet att verkställa en framställning som är gjord med användande av formulär A i bilaga I och som uppfyller villkoren i artikel 6, ska den domstolen vidarebefordra framställningen till den behöriga domstolen i den medlemsstat där den är belägen och underrätta den ansökande domstolen om detta med användande av formulär C i bilaga I.

1.   Om en framställning inte kan verkställas på grund av att den inte innehåller alla nödvändiga uppgifter som avses i artikel 5, ska den anmodade domstolen utan dröjsmål och senast inom 30 dagar från det att framställningen inkommit underrätta den ansökande domstolen om detta med användande av formulär D i bilaga I och uppmana den ansökande domstolen att lämna de uppgifter som saknas, och så exakt som möjligt ange vilka uppgifter som saknas.

2.   Om en framställning inte kan verkställas på grund av att säkerhet eller förskott har begärts i enlighet med artikel 22.3, ska den anmodade domstolen utan dröjsmål och senast inom 30 dagar från det att framställningen inkommit underrätta den ansökande domstolen om detta med användande av formulär D i bilaga I och underrätta den ansökande domstolen om på vilket sätt säkerhet ska ställas eller förskott utges. Den anmodade domstolen ska utan dröjsmål och senast inom tio dagar från det att den mottagit säkerheten eller förskottet bekräfta att den mottagit säkerheten eller förskottet med användande av formulär E i bilaga I.

1.   Om den anmodade domstolen enligt artikel 9.1 på mottagningsbeviset angett att framställningen inte uppfyller villkoren i artiklarna 6 och 7 eller om den har informerat den ansökande domstolen enligt artikel 10 om att framställningen inte kan verkställas på grund av att den inte innehåller alla nödvändiga uppgifter som avses i artikel 5, ska den tidsfrist som fastställs i artikel 12 börja löpa när den anmodade domstolen mottar den vederbörligen färdigställda framställningen.

2.   Om den anmodade domstolen har begärt säkerhet eller förskott i enlighet med artikel 22.3, ska den tidsfrist som fastställs i artikel 12 börja löpa när säkerheten ställs eller förskottet utges.

1.   Den anmodade domstolen ska verkställa framställningen utan dröjsmål och senast inom 90 dagar från det att framställningen kommit in.

2.   Den anmodade domstolen ska verkställa framställningen enligt sin nationella rätt.

3.   Den ansökande domstolen kan, med användande av formulär A i bilaga I, begära att framställningen verkställs i enlighet med ett särskilt förfarande som föreskrivs i dess nationella rätt. Den anmodade domstolen ska verkställa begäran i enlighet med det särskilda förfarandet, såvida inte detta skulle vara oförenligt med dess nationella rätt eller den inte kan göra detta på grund av betydande praktiska svårigheter. Om den anmodade domstolen inte tillmötesgår begäran att framställningen ska verkställas i enlighet med ett särskilt förfarande, ska den informera den ansökande domstolen om detta med användande av formulär H i bilaga I.

4.   Den ansökande domstolen får begära att den anmodade domstolen använder specifik kommunikationsteknik vid bevisupptagningen, särskilt video- och telefonkonferenser.

Den anmodade domstolen ska använda sig av den kommunikationsteknik som specificerats enligt första stycket, såvida detta inte skulle vara oförenligt med dess nationella rätt eller om den anmodade domstolen inte kan göra detta på grund av betydande praktiska svårigheter.

Om den anmodade domstolen inte använder sig av den specifika kommunikationstekniken av något av ovannämnda skäl, ska den informera den ansökande domstolen om detta med användande av formulär H i bilaga I.

Om den kommunikationsteknik som avses i första stycket inte är tillgänglig i den anmodade eller ansökande domstolen, kan dessa domstolar göra sådan kommunikationsteknik tillgänglig genom ömsesidig överenskommelse.

1.   Om det föreskrivs i rätten i den medlemsstat där den ansökande domstolen är belägen, ska parterna och i förekommande fall deras ombud ha rätt att närvara när den anmodade domstolen verkställer den begärda bevisupptagningen.

2.   Den ansökande domstolen ska i sin framställning med användande av formulär A i bilaga I informera den anmodade domstolen om att parterna och, i förekommande fall, deras ombud kommer att närvara och, i förekommande fall, att de begär att få delta i bevisupptagningen. Denna information kan även lämnas vid annat lämpligt tillfälle.

3.   Om parterna och, i förekommande fall, deras ombud begär att få delta i bevisupptagningen, ska den anmodade domstolen fastställa villkoren för deras deltagande i enlighet med artikel 12.

4.   Den anmodade domstolen ska med användande av formulär I i bilaga I underrätta parterna och i förekommande fall deras ombud om var och när bevisupptagningen ska äga rum och, i förekommande fall, om villkoren för deras deltagande i bevisupptagningen.

5.   Punkterna 1–4 påverkar inte möjligheten för den anmodade domstolen att begära att parterna och i förekommande fall deras ombud närvarar eller deltar vid bevisupptagningen om detta föreskrivs i rätten i den medlemsstat där domstolen är belägen.

1.   Om det är förenligt med rätten i den medlemsstat där den ansökande domstolen är belägen, ska företrädare för den ansökande domstolen ha rätt att närvara vid den anmodade domstolens bevisupptagning.

2.   I denna artikel inbegriper termen företrädare rättslig personal som har utsetts av den ansökande domstolen i enlighet med dess nationella rätt. Den ansökande domstolen kan också utse en annan person, till exempel en expert, i enlighet med sin nationella rätt.

3.   Den ansökande domstolen ska i sin framställning, med användande av formulär A i bilaga I, informera den anmodade domstolen om att dess företrädare kommer att närvara och, i förekommande fall, att de begär att få delta i bevisupptagningen. Denna information kan även lämnas vid annat lämpligt tillfälle.

4.   Om den ansökande domstolen begär att dess företrädare ska få delta vid bevisupptagningen ska den anmodade domstolen i enlighet med artikel 12 fastställa villkoren för deras deltagande.

5.   Den anmodade domstolen ska med användande av formulär I i bilaga I underrätta den ansökande domstolen om var och när bevisupptagningen kommer att äga rum och, i förekommande fall, villkoren för dess företrädares deltagande i bevisupptagningen.

1.   En framställning om hörande av en person ska inte verkställas om den berörda personen åberopar rätten att vägra att avlägga vittnesmål eller ett förbud mot att avlägga vittnesmål

2.   Verkställighet av en framställning kan, utöver de skäl som anges i punkt 1, endast vägras om ett eller flera av följande skäl föreligger

3.   Den anmodade domstolen får inte vägra att verkställa en framställning endast av det skälet att en annan domstol i den medlemsstaten enligt dess nationella rätt har exklusiv behörighet i saken eller att rätten i den medlemsstaten inte medger rättslig prövning av saken.

4.   Om verkställigheten av en framställning vägras av något av de skäl som anges i punkt 2 ska den anmodade domstolen med användande av formulär K i bilaga I informera den ansökande domstolen om detta inom 60 dagar från det att framställningen inkommit till den anmodade domstolen.

1.   I fall då en domstol begär att direkt få ta upp bevis i en annan medlemsstat ska den med användande av formulär L i bilaga I översända en framställning till det centrala organet eller den behöriga myndigheten i den medlemsstaten.

2.   Direkt bevisupptagning får endast ske om den kan utföras på frivillig grund utan att tvångsmedel används.

I fall då direkt bevisupptagning innebär att en person ska höras ska den ansökande domstolen informera den berörda personen om att bevisupptagningen ska ske på frivillig grund.

3.   Direkt bevisupptagning ska utföras av den rättsliga personalen eller annan person, till exempel en expert, som utses i enlighet med rätten i den medlemsstat där den ansökande domstolen är belägen.

4.   Inom 30 dagar från det att en framställning om direkt bevisupptagning inkommit ska det centrala organet eller den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten meddela den ansökande domstolen huruvida framställningen har godtagits och, i erforderliga fall, meddela den ansökande domstolen villkoren för hur den direkta bevisupptagningen ska utföras enligt rätten i den egna medlemsstaten, med användande av formulär M i bilaga I.

Det centrala organet eller den behöriga myndigheten får utse en domstol i sin medlemsstat att delta i den direkta bevisupptagningen för att säkerställa att denna artikel tillämpas korrekt och att villkoren för hur den direkta bevisupptagningen ska utföras är uppfyllda.

5.   Om den ansökande domstolen inte inom 30 dagar från bekräftat mottagande av framställningen om direkt bevisupptagning har meddelats huruvida framställningen har godtagits, får den sända en påminnelse till det centrala organet eller den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten. Om den ansökande domstolen inte mottar något svar inom 15 dagar från bekräftat mottagande av påminnelsen, ska framställningen om direkt bevisupptagning anses ha godtagits. Under exceptionella omständigheter då det centrala organet eller den behöriga myndigheten har varit förhindrad att reagera på framställningen om direkt bevisupptagning inom tidsfristen efter påminnelsen kan skäl att vägra direkt bevisupptagning fortfarande undantagsvis åberopas efter tidsfristens utgång, till dess att direkt bevisupptagning faktiskt sker.

6.   Det centrala organet eller den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten får utse en domstol i sin medlemsstat som ska bistå med praktisk hjälp vid direkt bevisupptagning.

7.   Det centrala organet eller den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten kan vägra en framställning om direkt bevisupptagning endast om

8.   Utan att det påverkar de villkor som fastställts i enlighet med punkt 4 ska den ansökande domstolen verkställa den direkta bevisupptagningen i enlighet med rätten i den medlemsstat där den är belägen.

1.   Om bevis ska tas upp genom hörande av en person som befinner sig i en annan medlemsstat och domstolen gör en framställning om direkt bevisupptagning i enlighet med artikel 19, ska den domstolen ta upp bevis med användande av videokonferens eller annan teknik för distanskommunikation, förutsatt att domstolen har tillgång till sådan teknik och domstolen anser det lämpligt att använda sådan teknik med hänsyn till de särskilda omständigheterna i målet.

2.   En framställning om direkt bevisupptagning med användande av videokonferens eller annan teknik för distanskommunikation ska göras med användande av formulär N i bilaga I. Den ansökande domstolen och det centrala organet eller den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten eller den domstol som har utsetts att bistå med praktisk hjälp vid direkt bevisupptagning ska komma överens om de praktiska arrangemangen för hörandet.

Den ansökande domstolen ska på begäran få hjälp att hitta en tolk om så är nödvändigt.

1.   Verkställighet av en framställning om bevisupptagning i enlighet med artikel 12 får inte ge upphov till någon begäran om ersättning för avgifter eller kostnader.

2.   Genom undantag från punkt 1 får den anmodade domstolen begära ersättning för avgifter eller kostnader. Om den anmodade domstolen begär det, ska den ansökande domstolen utan dröjsmål säkerställa att följande kostnader ersätts:

Parternas skyldighet att stå för sådana arvoden eller kostnader regleras av lagen i den medlemsstat där den ansökande domstolen är belägen.

3.   Om yttrande av expert begärs, får den anmodade domstolen innan den verkställer framställningen om bevisupptagning begära att den ansökande domstolen ställer lämplig säkerhet eller utger lämpligt förskott för de förväntade kostnaderna för yttrandet av expert. I andra fall ska säkerhet eller förskott inte vara ett villkor för verkställighet av en framställning om bevisupptagning.

Säkerheten ska ställas eller förskottet utges av parterna om detta föreskrivs i rätten i den medlemsstat där den ansökande domstolen är belägen.

1.   Kommissionen ska utarbeta och regelbundet uppdatera en handbok innehållande de uppgifter som medlemsstaterna ska lämna i enlighet med artikel 31 och gällande avtal eller överenskommelser i enlighet med artikel 29.3. Kommissionen ska göra handboken tillgänglig elektroniskt, särskilt genom det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område och på den europeiska e-juridikportalen.

2.   Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 24 med avseende på att ändra bilaga I i syfte att uppdatera de formulär som fastställs i den bilagan eller göra tekniska ändringar av dessa formulär.

1.   Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.   Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 23.2 ska ges till kommissionen för en period på fem år från och med den 22 december 2020. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden på fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3.   Den delegering av befogenhet som avses i artikel 23.2 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.   Innan kommissionen antar en delegerad akt ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning.

5.   Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

6.   En delegerad akt som antas enligt artikel 23.2 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period på två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

1.   Kommissionen ska anta genomförandeakter om inrättande av det decentraliserade it-systemet, i vilka fastställs

2.   De genomförandeakter som avses i punkt 1 i denna artikel ska antas senast den 23 mars 2022 i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 26.2.

1.   Kommissionen ska biträdas av en kommitté. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

2.   När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

1.   Kommissionen ska ansvara för skapandet, underhållet och den framtida utvecklingen av referensprogramvara som medlemsstaterna kan välja att använda som sitt backend-system i stället för ett nationellt it-system. Skapandet, underhållet och den framtida utvecklingen av referensprogramvaran ska finansieras genom unionens allmänna budget.

2.   Kommissionen ska tillhandahålla, underhålla och stödja kostnadsfri implementering av de programvarukomponenter som ligger till grund för accesspunkterna.

1.   Varje medlemsstat ska stå för kostnaderna för installationen, driften och underhållet av sina accesspunkter, vilka sammankopplar de nationella it-systemen inom ramen för det decentraliserade it-systemet.

2.   Varje medlemsstat ska stå för kostnaderna för att upprätta och anpassa sina nationella it-system för att göra dem interoperabla med accesspunkterna, och ska stå för kostnaderna för att administrera, driva och underhålla dessa system.

3.   Punkterna 1 och 2 ska inte påverka medlemsstaters möjlighet att ansöka om bidrag för att stödja de verksamheter som avses i dessa punkter inom ramen för unionens finansieringsprogram.

1.   Denna förordning ska inom sitt tillämpningsområde ha företräde framför de bestämmelser som återfinns i bilaterala eller multilaterala avtal och överenskommelser som ingåtts av medlemsstaterna, särskilt Haagkonventionen av den 1 mars 1954 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen och Haagkonventionen av den 18 mars 1970 om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, i förbindelserna mellan de medlemsstater som är parter i konventionerna.

2.   Denna förordning ska inte hindra medlemsstaterna från att bibehålla eller ingå avtal eller överenskommelser mellan två eller flera medlemsstater för att ytterligare underlätta bevisupptagning, så länge dessa avtal eller överenskommelser är förenliga med denna förordning.

3.   Medlemsstaterna ska till kommissionen översända

1.   All behandling av personuppgifter som utförs i enlighet med denna förordning, inbegripet de behöriga myndigheternas utbyte eller överföring av personuppgifter, ska ske i överensstämmelse med förordning (EU) 2016/679.

Allt utbyte eller all överföring av uppgifter av behöriga myndigheter på unionsnivå ska ske i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725.

Personuppgifter som inte är relevanta för handläggningen av ett visst ärende ska omedelbart raderas.

2.   Den eller de behöriga myndigheterna enligt nationell rätt ska betraktas som personuppgiftsansvariga i den mening som avses i förordning (EU) 2016/679 med avseende på behandling av personuppgifter inom ramen för den här förordningen.

3.   Utan hinder av punkterna 1 och 2 ska uppgifter som översänds enligt denna förordning endast användas av den anmodade domstolen för det ändamål för vilket de översänts.

4.   De anmodade domstolarna ska säkerställa att sådana uppgifter förblir konfidentiella i enlighet med sin nationella rätt.

5.   Punkterna 3 och 4 ska inte påverka nationella lagar som gör det möjligt för registrerade personer att få reda på hur den information som översänds i enlighet med denna förordning används.

6.   Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av direktiv 2002/58/EG.

1.   Medlemsstaterna ska till kommissionen

2.   Medlemsstaterna ska meddela kommissionen alla senare ändringar av de uppgifter som avses i punkt 1.

3.   Varje medlemsstat ska till kommissionen lämna uppgifter om övriga myndigheter som är behöriga att ta upp bevis i samband med rättsliga förfaranden i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Medlemsstaterna ska meddela kommissionen alla senare ändringar av dessa uppgifter.

4.   Medlemsstaterna får i förekommande fall underrätta kommissionen om att de klarar av att driva det decentraliserade it-systemet tidigare än vad som krävs enligt denna förordning. Kommissionen ska göra sådan information tillgänglig elektroniskt, särskilt via den europeiska e-juridikportalen.

1.   Senast den 2 juli 2023 upprätta ett detaljerat program för övervakning av denna förordnings resultat och effekter.

2.   I övervakningsprogrammet ska närmare anges vilka åtgärder som ska vidtas av kommissionen respektive av medlemsstaterna för att övervaka denna förordnings resultat och effekter. I programmet ska anges när de uppgifter som avses i punkt 3 ska samlas in första gången, vilket ska vara senast den 2 juli 2026, och därefter hur ofta dessa uppgifter ska samlas in.

3.   Medlemsstaterna ska förse kommissionen med följande uppgifter som behövs i övervakningssyfte, i de fall där de finns tillgängliga:

4.   Referensprogramvaran och, om det är utrustat för detta, det nationella backend-systemet, ska programmatiskt samla in de uppgifter som avses i punkt 3 a och b och regelbundet översända dem till kommissionen.

1.   Kommissionen ska senast fem år efter tillämpningsdagen för artikel 7 i enlighet med artikel 35.3 genomföra en utvärdering av denna förordning och lägga fram en rapport om sina viktigaste resultat för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, vilken om så är lämpligt ska åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

2.   Medlemsstaterna ska förse kommissionen med de uppgifter som är nödvändiga för utarbetandet av den rapport som avses i punkt 1.

1.   Förordning (EG) nr 1206/2001 ska upphöra att gälla från och med tillämpningsdagen för den här förordningen, med undantag för artikel 6 i förordning (EG) nr 1206/2001 som ska upphöra att gälla från och med tillämpningsdagen för artikel 7 som avses i artikel 35.3 i den här förordningen.

2.   Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till den här förordningen och läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga III.

1.   Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den 1 juli 2022.

2.   Artikel 31.3 ska tillämpas från och med den 23 mars 2022.

3.   Artikel 7 ska tillämpas från och med den första dagen i den månad som följer på perioden på tre år efter dagen för ikraftträdandet av de genomförandeakter som avses i artikel 25.

1.   Denna förordning är tillämplig på gränsöverskridande delgivning av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Den är, i synnerhet, inte tillämplig på skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller på en medlemsstats ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av statens myndighet (acta jure imperii).

2.   Med undantag av artikel 7 är denna förordning inte tillämplig när adressen till den person som ska delges en handling inte är känd.

3.   Denna förordning är inte tillämplig på delgivning av en handling i forummedlemsstaten med en representant som godkänts av den person som ska delges, oavsett den personens hemvist.

1.   Varje medlemsstat ska utse tjänstemän, myndigheter eller andra personer med behörighet att översända rättegångshandlingar eller andra handlingar som ska delges i en annan medlemsstat (sändande organ).

2.   Varje medlemsstat ska utse tjänstemän, myndigheter eller andra personer med behörighet att ta emot rättegångshandlingar eller andra handlingar från en annan medlemsstat (mottagande organ).

3.   Medlemsstaterna kan utse separata sändande organ och mottagande organ eller ett eller flera organ som ska ha båda funktionerna. Federala medlemsstater, medlemsstater där flera rättssystem tillämpas och medlemsstater med autonoma territoriella administrationer kan utse mer än ett sådant organ. Mandatet ska löpa under en femårsperiod och kan förlängas med ytterligare femårsperioder.

4.   Varje medlemsstat ska till kommissionen lämna uppgifter om

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om varje senare ändring av de uppgifter som avses i första stycket.

1.   Handlingar för delgivning, framställningar, bekräftelser, kvitton, intyg och all annan kommunikation på grundval av formulären i bilaga I mellan sändande och mottagande organ, mellan dessa organ och de centrala enheterna eller mellan de centrala enheterna för de olika medlemsstaterna ska översändas via ett säkert och tillförlitligt decentraliserat it-system. Det decentraliserade it-systemet ska bygga på en interoperabel lösning, såsom e-Codex.

2.   De allmänna rättsliga ramar för användning av kvalificerade betrodda tjänster som anges i förordning (EU) nr 910/2014 ska tillämpas på sådana handlingar för delgivning, framställningar, bekräftelser, kvitton, intyg och all annan kommunikation som sänds via det decentraliserade it-systemet.

3.   Om handlingar för delgivning, framställningar, bekräftelser, kvitton, intyg och annan kommunikation som avses i punkt 1 i denna artikel kräver eller innehåller en stämpel eller handskriven underskrift får kvalificerade elektroniska stämplar eller kvalificerade elektroniska underskrifter enligt definitionerna i förordning (EU) nr 910/2014 i stället användas.

4.   Om översändande enligt punkt 1 inte är möjligt till följd av en störning i det decentraliserade it-systemet eller om exceptionella omständigheter råder, ska översändandet ske på det snabbaste och lämpligaste alternativa sättet med beaktande av behovet av att säkerställa tillförlitlighet och säkerhet.

1.   När adressen till en person som ska delges en rättegångshandling eller annan handling i en annan medlemsstat är okänd, ska den medlemsstaten lämna hjälp med att fastställa adressen på minst ett av följande sätt:

2.   Varje medlemsstat ska till kommissionen lämna följande uppgifter så att de kan göras tillgängliga för allmänheten via den europeiska e-juridikportalen:

Medlemsstaterna ska anmäla alla senare ändringar av de uppgifter som avses i första stycket till kommissionen.

1.   Rättegångshandlingar ska översändas direkt och så snabbt som möjligt mellan de sändande och mottagande organen.

2.   Den handling som ska översändas ska åtföljas av en framställning som upprättats med användande av formulär A i bilaga I. Formuläret ska fyllas i på den mottagande medlemsstatens officiella språk eller, om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, på det officiella språket eller ett av de officiella språken på den plats där delgivningen ska ske, eller på något annat språk som den medlemsstaten har angett att den kan godkänna.

Varje medlemsstat ska till kommissionen meddela på vilka av unionens officiella språk, förutom sitt eller sina egna, formuläret får fyllas i.

3.   Handlingar som översänds enligt denna förordning ska vara undantagna från krav på legalisering eller motsvarande formalitet.

4.   När det sändande organet begär att ett exemplar av den handling som sänds i pappersformat i enlighet med artikel 5.4 ska återsändas tillsammans med det intyg som avses i artikel 14, ska det sända handlingen i två exemplar.

1.   Det sändande organ till vilket sökanden överlämnar en handling för översändande ska upplysa sökanden om att adressaten kan vägra att ta emot handlingen om den inte är avfattad på något av de språk som anges i artikel 12.1.

2.   Sökanden ska bära alla översättningskostnader innan handlingen översänds, om inte annat följer av eventuella senare beslut av domstol eller behörig myndighet om ersättningsskyldighet för sådana kostnader.

1.   Vid mottagandet av en handling ska det mottagande organet automatiskt sända ett mottagningsbevis till det översändande organet snarast möjligt via det decentraliserade it-systemet eller, om mottagningsbeviset sänds på annat sätt, snarast möjligt och under alla omständigheter inom sju dagar från mottagandet, med användande av formulär D i bilaga I.

2.   Om framställningen om delgivning inte kan tillmötesgås på grundval av de uppgifter eller de handlingar som översänts, ska det mottagande organet utan onödigt dröjsmål ta kontakt med det sändande organet för att inhämta de uppgifter eller de handlingar som saknas, med användande av formulär E i bilaga I.

3.   Om framställningen om delgivning uppenbart ligger utanför denna förordnings tillämpningsområde eller om delgivning inte är möjlig på grund av att de formella kraven inte är uppfyllda, ska framställningen och de översända handlingarna genast efter mottagandet utan onödigt dröjsmål återsändas till det sändande organet tillsammans med ett meddelande om återsändande, med användande av formulär F i bilaga I.

4.   Om ett mottagande organ tar emot en handling för delgivning för vilken det saknar territoriell behörighet att delge ska det utan onödigt dröjsmål vidarebefordra den handlingen tillsammans med framställningen till det mottagande organ som har territoriell behörighet i den mottagande medlemsstaten, om framställningen uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 8.2. Det mottagande organet ska samtidigt informera det sändande organet om detta, med användande av formulär G i bilaga I. När det mottagande organ som har territoriell behörighet i den mottagande medlemsstaten har mottagit handlingen och framställningen ska det mottagande organet snarast möjligt, och under alla omständigheter inom sju dagar från mottagandet, sända ett mottagningsbevis till det sändande organet, med användande av formulär H i bilaga I.

1.   Det mottagande organet ska delge eller låta delge handlingen, antingen enligt rätten i den mottagande medlemsstaten eller på ett särskilt sätt som begärts av det sändande organet, såvida inte detta delgivningssätt är oförenligt med rätten i den medlemsstaten.

2.   Det mottagande organet ska vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att genomföra delgivningen så snart som möjligt och under alla omständigheter inom en månad från mottagandet. Om det inte har varit möjligt att delge handlingen inom en månad från mottagandet, ska det mottagande organet

1.   Adressaten har rätt att vägra att ta emot den handling som ska delges om handlingen inte är avfattad på eller åtföljd av en översättning till antingen:

2.   Om handlingen inte är avfattad på eller åtföljd av en översättning till ett språk som avses i punkt 1 b, ska det mottagande organet informera adressaten om den i punkt 1 föreskrivna rätten genom att till den handling som ska delges bifoga formulär L i bilaga I, vilket ska tillhandahållas på:

Om det finns något som tyder på att adressaten förstår en annan medlemsstats officiella språk, ska även formulär L i bilaga I på det språket tillhandahållas.

Om en medlemsstat översätter formulär L i bilaga I till ett tredjelands språk, ska den underrätta kommissionen om den översättningen så att den kan göras tillgänglig på den europeiska e-juridikportalen.

3.   Adressaten får vägra att ta emot handlingen antingen vid delgivningstillfället eller inom två veckor från delgivningstillfället genom en skriftlig förklaring om att mottagandet vägrats. För detta ändamål får adressaten antingen återsända formulär L i bilaga I till det mottagande organet eller en skriftlig förklaring om att adressaten vägrar att ta emot handlingen på grund av det språk på vilken den delgavs.

4.   Om det mottagande organet underrättas om att adressaten vägrar att ta emot handlingen enligt punkterna 1, 2 och 3, ska det omedelbart underrätta det sändande organet med användande av intyget om delgivning eller utebliven delgivning, i formulär K i bilaga I, och återsända framställningen och, i förekommande fall, de handlingar för vilka en översättning begärs.

5.   En vägran att ta emot delgivning av en handling kan avhjälpas genom delgivning med adressaten, i enlighet med denna förordning, av den handlingen tillsammans med en översättning till något av de språk som anges i punkt 1. I det fallet ska dagen för delgivning av handlingen vara den dag då handlingen och översättningen delgavs i enlighet med rätten i den mottagande medlemsstaten. Om en handling enligt en medlemsstatens rätt ska delges inom en viss tid, ska emellertid den dag som gäller sökanden vara den dag då den ursprungliga handlingen delgavs, i enlighet med artikel 13.2.

6.   Punkterna 1–5 ska tillämpas även på de övriga sätt att översända och delge rättegångshandlingar som anges i avsnitt 2.

7.   Vid tillämpning av punkterna 1 och 2 ska de diplomatiska och konsulära tjänstemännen, när det rör sig om delgivning enligt artikel 17, och myndigheten eller personen, när det rör sig om delgivning enligt artiklarna 18, 19 eller 20, underrätta adressaten om att denne har rätt att vägra att ta emot handlingen och om att antingen formulär L i bilaga I eller den skriftliga förklaringen om att mottagandet vägrats ska sändas till de berörda tjänstemännen respektive den berörda myndigheten eller personen.

1.   Om inte annat följer av artikel 12.5 ska delgivningsdagen vid delgivning enligt artikel 11 vara den dag då handlingen delgavs i enlighet med rätten i den mottagande medlemsstaten.

2.   Om en handling enligt en medlemsstats rätt ska delges inom viss tid, ska emellertid den dag som gäller sökanden vara samma dag som fastslås i medlemsstatens rätt.

3.   Denna artikel ska även tillämpas på de sätt att översända och delge rättegångshandlingar som anges i avsnitt 2.

1.   När formaliteterna för delgivning av handlingen i fråga har fullgjorts ska det mottagande organet utfärda ett intyg om fullgörande av dessa formaliteter med användande av formulär K i bilaga I och sända det till det sändande organet, tillsammans med en kopia av den delgivna handlingen i de fall då artikel 8.4 är tillämplig.

2.   Det intyg som avses i punkt 1 ska utfärdas på ursprungsmedlemsstatens officiella språk eller ett av dess officiella språk eller på något annat språk som ursprungsmedlemsstaten har angett som godtagbart. Varje medlemsstat ska ange på vilka av unionens officiella språk formulär K i bilaga I kan fyllas i, utöver dess eget eller egna officiella språk.

1.   Delgivning av rättegångshandlingar med ursprung i en medlemsstat får inte ge upphov till någon ersättningsskyldighet för avgifter eller kostnader som den mottagande medlemsstaten har haft.

2.   Genom undantag från punkt 1 ska sökanden betala eller ersätta kostnader för

Medlemsstaterna ska fastställa en enhetlig avgift för anlitande av en stämningsman eller annan person som är behörig enligt rätten i den mottagande medlemsstaten. Den avgiften ska vara förenlig med proportionalitetsprincipen och principen om icke-diskriminering. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om sådana fastställda avgifter.

1.   Varje medlemsstat får, utan tvångsmedel, direkt genom sina egna diplomatiska eller konsulära tjänstemän utföra delgivning av rättegångshandlingar till personer som är bosatta i en annan medlemsstat.

2.   En medlemsstat får meddela kommissionen att den motsätter sig delgivning av rättegångshandlingar, som avses i punkt 1, på sitt territorium, om inte handlingarna ska delges en medborgare i den medlemsstat från vilken handlingarna härrör.

1.   Delgivning av rättegångshandlingar får ske direkt med en person som har en känd delgivningsadress i en annan medlemsstat genom de elektroniska delgivningsmetoder som enligt rätten i forummedlemsstaten finns tillgängliga för inhemsk delgivning av handlingar, under förutsättning att

2.   I syfte att garantera en säker överföring får varje medlemsstat ange och meddela kommissionen de ytterligare villkor som krävs för att den ska godta elektronisk delgivning enligt punkt 1 b, om dess rätt innehåller strängare villkor i detta hänseende eller inte tillåter elektronisk delgivning per e-post.

1.   Varje person som har ett intresse av ett specifikt rättsligt förfarande får låta delge rättegångshandlingar direkt genom stämningsmän, tjänstemän eller andra behöriga personer i den medlemsstat där delgivning begärs, förutsatt att en sådan direkt delgivning är tillåten enligt den medlemsstatens rätt.

2.   En medlemsstat som tillåter direkt delgivning ska till kommissionen lämna uppgifter om de yrkeskategorier och behöriga personer som har tillstånd att utföra direkt delgivning av handlingar på dess territorium. Kommissionen ska göra den informationen tillgänglig för allmänheten via den europeiska e-juridikportalen.

1.   Om en stämningsansökan eller motsvarande handling måste översändas till en annan medlemsstat för delgivning enligt denna förordning och svaranden inte inställer sig, får avgörande inte meddelas förrän det har konstaterats att handlingen delgetts eller överlämnats i sådan tid att svaranden haft möjlighet att avge svaromål och att

2.   Varje medlemsstat får meddela kommissionen att en domstol, utan hinder av punkt 1, får meddela avgörande även om intyg om att stämningsansökan eller motsvarande handling delgetts eller lämnats inte mottagits, under förutsättning att samtliga följande villkor är uppfyllda:

Denna information ska göras tillgänglig via den europeiska e-juridikportalen.

3.   Utan hinder av punkterna 1 och 2 får domstolen i motiverade brådskande fall besluta om interimistiska åtgärder eller säkerhetsåtgärder.

4.   Om en stämningsansökan eller motsvarande handling måste översändas till en annan medlemsstat för delgivning i enlighet med denna förordning och ett avgörande har meddelats mot en svarande i dennes utevaro, ska domstolen på ansökan av svaranden kunna medge att saken får prövas utan hinder av att fullföljdstiden utgått, om båda följande villkor är uppfyllda:

En ansökan om omprövning måste inges i rimlig tid efter det att svaranden har fått kännedom om avgörandet.

Varje medlemsstat får meddela kommissionen att en sådan ansökan om återställande av försutten tid kommer att avvisas om den inges efter utgången av en tidsfrist som medlemsstaten har fastställt i förklaringen. Den tidsfristen ska dock aldrig infalla tidigare än ett år från dagen för avgörandet. Denna information ska göras tillgänglig via den europeiska e-juridikportalen.

5.   Punkt 4 är inte tillämplig på avgöranden angående personers status eller kapacitet.

1.   Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.   Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 23 ska ges till kommissionen för en period på fem år från och med den 22 december 2020. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden på fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3.   Den delegering av befogenhet som avses i artikel 23 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.   Innan kommissionen antar en delegerad akt ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning.

5.   Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

6.   En delegerad akt som antas enligt artikel 23 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period på två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

1.   Kommissionen ska anta genomförandeakter om inrättande av det decentraliserade it-systemet, i vilka fastställs

2.   De genomförandeakter som avses i punkt 1 i denna artikel ska antas senast den 23 mars 2022 i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 26.2.

1.   Kommissionen ska biträdas av en kommitté. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

2.   När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

1.   Kommissionen ska ansvara för skapandet, underhållet och den framtida utvecklingen av en referensprogramvara som medlemsstaterna kan välja att använda som sitt backend-system i stället för ett nationellt it-system. Skapandet, underhållet och den framtida utvecklingen av referensprogramvaran ska finansieras genom unionens allmänna budget.

2.   Kommissionen ska tillhandahålla, upprätthålla och stödja kostnadsfri implementering av de programvarukomponenter som ligger till grund för accesspunkterna.

1.   Varje medlemsstat ska bära kostnaderna för installationen, driften och underhållet av sina accesspunkter, vilka sammankopplar de nationella it-systemen inom ramen för det decentraliserade it-systemet.

2.   Varje medlemsstat ska bära kostnaderna för att upprätta och anpassa sina nationella it-system för att göra dem interoperabla med accesspunkterna, och ska bära kostnaderna för att administrera, driva och underhålla dessa system.

3.   Punkterna 1 och 2 ska inte påverka medlemsstaternas möjlighet att ansöka om bidrag för att stödja den verksamhet som avses i dessa punkter inom ramen för unionens finansieringsprogram.

1.   Denna förordning ska inom sitt tillämpningsområde ha företräde framför de bestämmelser som återfinns i bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser som ingåtts av medlemsstaterna, i synnerhet Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, i förbindelserna mellan de medlemsstater som är parter i konventionerna.

2.   Denna förordning ska inte hindra medlemsstater från att bibehålla eller ingå avtal eller överenskommelser för att påskynda eller förenkla översändandet av handlingar, förutsatt att dessa avtal eller överenskommelser är förenliga med denna förordning.

3.   Medlemsstaterna ska till kommissionen översända

1.   All behandling av personuppgifter som utförs i enlighet med denna förordning, inbegripet de behöriga myndigheternas utbyte eller överföring av personuppgifter, ska ske i överensstämmelse med förordning (EU) 2016/679.

Allt utbyte eller all överföring av uppgifter av behöriga myndigheter på unionsnivå ska ske i enlighet med förordning (EU) 2018/1725.

Personuppgifter som inte är relevanta för handläggningen av ett visst ärende ska omedelbart raderas.

2.   Den eller de behöriga myndigheterna enligt nationell rätt ska betraktas som personuppgiftsansvariga i den mening som avses i förordning (EU) 2016/679 med avseende på behandling av personuppgifter inom ramen för denna förordning.

3.   Utan hinder av punkterna 1 och 2 ska uppgifter som översänds enligt denna förordning endast användas av det mottagande organet för det ändamål för vilket de översänts.

4.   De mottagande organen ska säkerställa att sådana uppgifter förblir konfidentiella i enlighet med sin nationella rätt.

5.   Punkterna 3 och 4 ska inte påverka nationella lagar som gör det möjligt för registrerade personer att få reda på hur den information som översänds i enlighet med denna förordning används.

6.   Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av direktiv 2002/58/EG.

1.   Medlemsstaterna ska till kommissionen lämna den information som avses i artiklarna 3, 7, 12, 14, 17, 19, 20 och 22.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om en handling enligt deras nationella rätt ska delges inom en särskild tid enligt artiklarna 12.5 och 13.2.

2.   Medlemsstaterna får underrätta kommissionen om att de är i stånd att driva det decentraliserade it-systemet tidigare än vad som krävs enligt denna förordning. Kommissionen ska göra sådan information tillgänglig elektroniskt, särskilt via den europeiska e-juridikportalen.

3.   Kommissionen ska i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra den information som avses i punkt 1, med undantag för adresser och övriga kontaktuppgifter för organ och centrala enheter och de geografiska områden där de har behörighet.

4.   Kommissionen ska utarbeta och regelbundet uppdatera en handbok som ska innehålla den information som avses i punkt 1. Kommissionen ska göra handboken tillgänglig elektroniskt, särskilt genom det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område och på den europeiska e-juridikportalen.

1.   Senast den 2 juli 2023 ska kommissionen upprätta ett detaljerat program för övervakning av denna förordnings resultat och effekter.

2.   I övervakningsprogrammet ska närmare anges vilka åtgärder som ska vidtas av kommissionen respektive av medlemsstaterna för att övervaka denna förordnings resultat och effekter. I programmet ska det anges när de uppgifter som avses i punkt 3 ska samlas in för första gången, vilket bör ske senast den 2 juli 2026, och därefter hur ofta dessa uppgifter ska samlas in.

3.   Medlemsstaterna ska förse kommissionen med följande uppgifter som behövs i övervakningssyfte, i de fall där de finns tillgängliga:

4.   Referensprogramvaran och, om det är utrustat för detta, det nationella backend-systemet ska programmatiskt samla in de uppgifter som avses i punkt 3 a, b och d och regelbundet översända dem till kommissionen.

1.   Kommissionen ska senast fem år efter tillämpningsdagen för artikel 5 i enlighet med artikel 37.2 genomföra en utvärdering av denna förordning och lägga fram en rapport om de viktigaste resultaten för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, vilken om så är lämpligt ska åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

2.   Medlemsstaterna ska förse kommissionen med de uppgifter som är nödvändiga för utarbetandet av den rapport som avses i punkt 1.

1.   Förordning (EG) nr 1393/2007 ska upphöra att gälla från och med tillämpningsdagen för den här förordningen, med undantag för artiklarna 4 och 6 som ska upphöra att gälla från och med den tillämpningsdag för artiklarna 5, 8 och 10 som avses i artikel 37.2 i den här förordningen.

2.   Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till den här förordningen och läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga III.

1.   Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den 1 juli 2022.

2.   Artiklarna 5, 8 och 10 ska tillämpas från och med den första dagen i den månad som följer på perioden på tre år efter dagen för ikraftträdandet av de genomförandeakter som avses i artikel 25.