(1)

Samarbetsavtalet om ett civilt globalt system för satellitnavigering (GNSS) mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater och Ukraina (1) (nedan kallat avtalet) undertecknades den 1 december 2005 och trädde i kraft den 1 december 2013.

(2)

Bulgarien och Rumänien anslöt sig till unionen den 1 januari 2007 och Kroatien anslöt sig till unionen den 1 juli 2013.

(3)

Enligt artikel 6.2 i anslutningsakten för Bulgarien och Rumänien, samt artikel 6.2 i anslutningsakten för Kroatien ska en anslutning till avtalet godkännas genom ett protokoll till avtalet. I de bestämmelserna föreskrivs ett förenklat förfarande genom vilket ett protokoll ingås mellan rådet, som därvid ska besluta enhälligt på medlemsstaternas vägnar, och Ukraina.

(4)

Den 23 oktober 2006 och den 14 september 2012 bemyndigade rådet kommissionen att inleda förhandlingar med berörda tredjeländer i syfte att ingå protokoll till internationella avtal som unionen och dess medlemsstater ingått.

(5)

Kommissionen slutförde med framgång förhandlingarna med Ukraina om protokollet till samarbetsavtalet om ett civilt globalt system för satellitnavigering (GNSS) mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater och Ukraina med anledning av Republiken Bulgariens, Republiken Kroatiens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen (nedan kallat protokollet) genom utväxling av verbalnoter.

(6)

Protokollet bör undertecknas på Europeiska unionens och dess medlemsstaters vägnar, med förbehåll för att det senare ingås.

(1)

Covid-19-krisen, som av Världshälsoorganisationen (WHO) den 11 mars 2020 deklarerades som en pandemi, har på ett dramatiskt sätt påverkat unionens samhälle och ekonomi och tvingat medlemsstaterna att vidta en rad exceptionella åtgärder.

(2)

Utöver de ekonomiska och sociala konsekvenserna av pandemin är medlemsstaternas hälso- och sjukvårdssystem hårt ansträngda till följd av krisen. Medlemsstaterna ställs inför ökade krav, särskilt när det gäller medicinsk utrustning, grundläggande samhällsservice och produktionskapacitet för sådan materiel.

(3)

Det krävs snabba och diversifierade åtgärder för att unionen som helhet ska kunna hantera krisen i en anda av solidaritet inom ramen för de begränsningar som orsakas av den snabba spridningen av viruset. Sådana åtgärder bör särskilt syfta till att bevara liv, förebygga och lindra mänskligt lidande samt slå vakt om människovärdet när så behövs till följd av covid‐19‐krisen.

(4)

Covid-19-utbrottets karaktär och konsekvenser är storskaliga och transnationella och kräver därför en övergripande insats. De åtgärder som föreskrivs inom ramen för unionens civilskyddsmekanism (rescEU), som inrättades genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 1313/2013/EU (1), och andra befintliga unionsinstrument är begränsade till sin omfattning och ger därför inte utrymme för tillräckliga insatser eller möjlighet att på ett effektivt sätt hantera de storskaliga konsekvenserna av covid-19-krisen i unionen.

(5)

Det är därför nödvändigt att aktivera krisstödet enligt rådets förordning (EU) 2016/369 (2).

(6)

För att ge utrymme för den flexibilitet som krävs för att säkerställa ihållande och samordnade insatser under oförutsedda omständigheter, såsom är fallet för covid‐19‐krisen, till exempel tillhandahållande av medicinska förnödenheter och läkemedel, åtgärder för återhämtning och relevant medicinsk forskning, är det nödvändigt att säkerställa, genom undantag från artikel 114.2 första stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 (3), att budgetmässiga åtaganden som görs under aktiveringsperioden kan användas för att ingå rättsliga åtaganden under aktiveringsperiodens hela löptid. Detta bör inte påverka skyldigheten att även täcka kostnader för motsvarande rättsliga åtaganden som ingås efter aktiveringsperioden i enlighet med n+1-regeln som anges i det stycket. Kostnader som uppstår inom ramen för sådana rättsliga åtaganden bör vara stödberättigande under hela genomförandeperioden.

(7)

För att säkerställa likabehandling och lika villkor för medlemsstaterna är det också nödvändigt att möjliggöra retroaktivt stödberättigande för kostnader från och med dagen för aktivering av krisstödet, inbegripet för åtgärder som redan har slutförts, förutsatt att de har inletts efter den dagen.

(8)

För att bevara den subsidiära karaktären av krisstödet enligt förordning (EU) 2016/369 bör sådant stöd enbart komplettera sådant bistånd som tillhandahålls genom andra unionsinstrument.

(9)

I samband med covid-19-krisen har det visat sig nödvändigt att utvidga tillämpningsområdet för förordning (EU) 2016/369 för att tillhandahålla finansiering för brådskande behov av medicinsk utrustning och materiel, till exempel respiratorer och skyddsutrustning, kemiska ämnen för provtagning, och för kostnaderna för utveckling, produktion och distribution av läkemedel och andra produkter och materiel. Det bör också göras möjligt att finansiera åtgärder för att stödja de insatser som krävs för att erhålla godkännande för användning av medicinskt utrustning.

(10)

För att minska den akuta påfrestningen på medicinsk personal och statliga resurser till följd av otillräcklig kapacitet inom viktig samhällsservice, och för att upprätthålla hälso- och sjukvårdens kapacitet, bör tillfällig förstärkning och tillfälligt utbyte av hälso- och sjukvårdspersonal samt behandling av patienter från andra medlemsstater stödjas ekonomiskt eller på organisatorisk väg.

(11)

Finansiellt stöd bör även täcka utbildning för yrkesverksamma inom hälso- och sjukvård och logistik med tanke på kampen mot förfalskning av hälso- och sjukvårdsprodukter.

(12)

Mot bakgrund av de storskaliga konsekvenserna av covid-19 krävs ett snabbt och omfattande engagemang från alla berörda parter, inklusive offentliga myndigheter, offentliga och privata leverantörer av primär- och sjukhusvård samt vårdhem. Insatser krävs för att minska trycket på hälso- och sjukvårdsinfrastrukturen och för att hjälpa personer i riskgrupper.

(13)

För att åtgärda försörjningsbrist bör produktionskapacitet stödjas för viktiga medicinska produkter som läkemedel, diagnostiska tester, laboratorieutrustning och skyddsutrustning, och finansiering bör tillhandahållas för att lager av dessa produkter ska kunna hållas.

(14)

Ytterligare eller alternativa testmetoder för att öka kapaciteten och relevant medicinsk forskning bör stödjas finansiellt och/eller organisatoriskt.

(15)

Upphandlande myndigheter i medlemsstaterna har stora juridiska och praktiska svårigheter att köpa in varor eller tjänster i nödsituationer. För att upphandlande myndigheter ska kunna dra största möjliga nytta av den inre marknadens potential i fråga om stordriftsfördelar och fördelning av risk och nytta är det av yttersta vikt att utöka kommissionens möjligheter att köpa varor eller tjänster för medlemsstaters räkning. Kommissionen bör ges möjlighet att genomföra de relevanta upphandlingsförfarandena. Om en medlemsstats upphandlande myndighet genomför vissa delar av upphandlingsförfarandet, exempelvis förnyad konkurrensutsättning inom ett ramavtal eller tilldelning av enskilda kontrakt på grundval av ett dynamiskt inköpssystem, är den upphandlande myndigheten ansvarig för de etapper som den genomför.

(16)

I nödsituationer, där en gemensam upphandling måste genomföras av kommissionen och en eller flera upphandlande myndigheter från medlemsstaterna, bör det göras möjligt för medlemsstaterna att fullt ut förvärva, hyra eller leasa den kapacitet som upphandlats gemensamt.

(17)

Kommissionen bör ha möjlighet att köpa in, lagra, återförsälja och skänka förnödenheter och tjänster, inklusive sådant som är till uthyrning, till medlemsstater eller av kommissionen utvalda partnerorganisationer.

(18)

Förordning (EU) 2016/369 bör därför ändras i enlighet med detta.

(19)

Medlemsstaterna har, i egenskap av parter i det avtal om gemensam upphandling som avses i artikel 5 i Europaparlamentets och rådets beslut nr 1082/2013/EU (4), förklarat att de samtycker till att inkludera pågående gemensamma upphandlingsförfaranden inom ramen för den artikeln i det förfarande för snabb upphandling som inrättas genom den här förordningen, på de villkor som anges däri. Den typ av medicinska motåtgärder som ska upphandlas och fördelningen av motåtgärderna till medlemsstaterna bör ligga i linje med eventuella överenskommelser som nåtts under dessa pågående förfaranden.

(20)

Det är motiverat med omedelbar tilldelning och omedelbart fullgörande av de kontrakt som följer av upphandlingsförfaranden som genomförs i enlighet med den här förordningen, eftersom den pågående hälsokrisen är ytterst brådskande. För detta särskilda ändamål är det nödvändigt att medge undantag från särskilda bestämmelser i förordning (EU, Euratom) 2018/1046 och beslut nr 1082/2013/EU, vilka ska dokumenteras på vederbörligt sätt av den upphandlande myndigheten. Vid fördelningen av medicinska motåtgärder inom ramen för dessa upphandlingsförfaranden bör man respektera en eventuell fördelningsnyckel som medlemsstaterna kan ha enats om. EES-stater som har undertecknat det gemensamma upphandlingsavtalet för upphandling av medicinska motåtgärder får samtycka till att deras deltagande i EU-ledda upphandlingar av medicinska motåtgärder i tillämpliga fall ska omfattas av bestämmelserna och villkoren i den här förordningen. Eftersom dessa undantag införs till följd av den rådande covid-19-krisen, bör de vara av tillfällig art och tillämpas under samma period som aktiveringen av krisstödet i enlighet med den här förordningen.

(21)

Dessa åtgärder kommer endast att nå sin fulla potential om de medicinska motåtgärder som upphandlats inom ramen för de snabba och gemensamma förfarandena når ut till sjukvården i medlemsstaterna utan dröjsmål. Medlemsstaterna bör därför hålla väsentliga transportflöden i rörelse, särskilt genom prioriterade, gröna gränsövergångar längs med det transeuropeiska transportnätet (TEN-T), och underlätta luftfrakt under covid-19-utbrottet. EU:s civilskyddsmekanisms transportresurser bör användas vid behov. I detta specifika syfte är det nödvändigt att föreskriva ett undantag från artikel 1.6 i beslut nr 1313/2013/EU.

(22)

Med tanke på den situation som är förknippad med covid-19-krisen bör denna förordning träda i kraft så snart som möjligt.

(23)

För att likabehandling och lika villkor för medlemsstaterna ska kunna säkerställas och hjälp kunna erbjudas oavsett när utbrottet inträffade i en given medlemsstat, bör denna förordning tillämpas från och med den 1 februari 2020.

(1)

Fördraget om upprättande av en transportgemenskap (fördraget om en transportgemenskap) undertecknades av unionen i enlighet med rådets beslut (EU) 2017/1937 (1). Det godkändes på unionens vägnar den 4 mars 2019 genom rådets beslut (EU) 2019/392 (2). Det trädde i kraft den 1 maj 2019.

(2)

Enligt artikel 35 i fördraget om en transportgemenskap ska transportgemenskapens regionala styrkommitté (styrkommittén) varje år anta transportgemenskapens budget.

(3)

Styrkommittén ska anta ett beslut om transportgemenskapens budget för 2020 för att säkerställa att fördraget om en transportgemenskap genomförs.

(4)

Det är lämpligt att fastställa den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar i styrkommittén, eftersom beslutet som ska antas av styrkommittén är nödvändigt för att transportgemenskapens ständiga sekretariat ska kunna fullgöra sin funktion och kommer att ha rättslig verkan gentemot unionen.

(5)

Tilldelningen av befogenhet till kommissionen att provisoriskt genomföra transportgemenskapens budget ändrar inte den väsentliga karaktären hos de befogenheter som denna institution tilldelats genom fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.