(1)

Den 25 september 2015 antog FN:s generalförsamling en ny ram för global hållbar utveckling: Agenda 2030 för hållbar utveckling (Agenda 2030), vars kärna utgörs av målen för hållbar utveckling. I kommissionens meddelande av den 22 november 2016 om nästa steg för en hållbar europeisk framtid kopplas målen för hållbar utveckling till unionens politikram för att säkerställa att unionens samtliga åtgärder och politiska initiativ, såväl inom unionen som globalt, redan från början integrerar målen för hållbar utveckling. I sina slutsatser av den 20 juni 2017 bekräftade rådet unionens och dess medlemsstaters åtagande att genomföra Agenda 2030 på ett fullständigt, samstämmigt, omfattande, integrerat och effektivt sätt, och i nära samarbete med sina partner och andra intressenter.

(2)

Omställningen till en koldioxidsnål, mer hållbar, resurseffektiv och cirkulär ekonomi i linje med målen för hållbar utveckling är central för att unionen ska kunna bli långsiktigt ekonomiskt konkurrenskraftig. Parisavtalet, som antogs inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring (Parisavtalet) och som godkändes av unionen den 5 oktober 2016 (3) och trädde i kraft den 4 november 2016, avser att stärka åtgärderna mot klimatförändring, bland annat genom att göra finansiella flöden förenliga med en väg mot låga växthusgasutsläpp och en klimatmässigt motståndskraftig utveckling.

(3)

För att uppnå målen i Parisavtalet och avsevärt minska riskerna med och konsekvenserna av klimatförändringarna är den övergripande målsättningen att hålla ökningen av den globala medeltemperaturen väl under 2 °C över förindustriell nivå och fortsätta ansträngningarna för att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C över förindustriell nivå.

(4)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG (4), 2009/138/EG (5), 2011/61/EU (6), 2013/36/EU (7), 2014/65/EU (8), (EU) 2016/97 (9), (EU) 2016/2341 (10), och Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 345/2013 (11), (EU) nr 346/2013 (12), (EU) 2015/760 (13) och (EU) 2019/1238 (14) delar det gemensamma målet att göra det lättare att starta och bedriva verksamhet för företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), kreditinstitut, förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIF-förvaltare) som förvaltar eller marknadsför alternativa investeringsfonder, inbegripet europeiska långsiktiga investeringsfonder, försäkringsföretag, värdepappersföretag, försäkringsförmedlare, tjänstepensionsinstitut, förvaltare av godkända riskkapitalfonder (EuVECA-förvaltare), förvaltare av godkända fonder för socialt företagande (EuSEF-förvaltare) och sparinstitut för paneuropeiska privata pensionsprodukter (PEPP-produkter). Dessa direktiv och förordningar säkerställer ett mer enhetligt skydd för slutinvesterare och gör det lättare för dessa att dra nytta av ett brett utbud av finansiella produkter, samtidigt som regler föreskrivs för att göra det möjligt för slutinvesterare att fatta välgrundade investeringsbeslut.

(5)

Upplysningar som lämnas till slutinvesterare – om hur hållbarhetsrisker, beaktandet av negativa konsekvenser för hållbar utveckling, mål för hållbar investering eller främjande av miljörelaterade eller sociala egenskaper, har integrerats i investeringsbeslutsprocessen och i rådgivningsprocessen – är inte tillräckligt utvecklade eftersom sådana upplysningar ännu inte omfattas av harmoniserade krav.

(6)

Undantaget från denna förordning för finansiella rådgivare som sysselsätter färre än tre personer bör inte påverka tillämpningen av de bestämmelser i nationell rätt som införlivar direktiven 2014/65/EU och (EU) 2016/97, i synnerhet reglerna om investerings- och försäkringsrådgivning. Även om sådana rådgivare inte är skyldiga att tillhandahålla information i enlighet med denna förordning är de skyldiga att beakta och inkludera hållbarhetsriskerna i sina rådgivningsprocesser.

(7)

Enheter som omfattas av denna förordning bör, beroende på den egna verksamhetens art, följa reglerna för finansmarknadsaktörer om de producerar finansiella produkter, och de bör följa reglerna för finansiella rådgivare om de tillhandahåller investeringsrådgivning eller försäkringsrådgivning. När sådana enheter bedriver verksamhet som både finansmarknadsaktör och finansiell rådgivare bör de därför anses vara finansmarknadsaktörer när de agerar i egenskap av producenter av finansiella produkter, inbegripet portföljförvaltning, och finansiella rådgivare när de tillhandahåller investerings- eller försäkringsrådgivning.

(8)

Eftersom unionen allt oftare ställs inför de katastrofala och oberäkneliga konsekvenserna av klimatförändringar, utarmning av resurser och andra hållbarhetsrelaterade problem krävs snabba åtgärder för att mobilisera kapital, inte endast genom offentlig politik utan även genom finansiella tjänstesektorn. Därför bör finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare vara skyldiga att lämna specifika upplysningar om sina metoder för integrering av hållbarhetsrisker och om beaktandet av negativa konsekvenser för hållbar utveckling.

(9)

Utan harmoniserade unionsregler för hållbarhetsrelaterade upplysningar till slutinvesterare är det sannolikt att medlemsstaterna även i fortsättningen kommer att anta olika nationella åtgärder, och olikheterna i fråga om tillvägagångssätt inom olika sektorer för finansiella tjänster kan komma att bestå. Sådana varierande åtgärder och tillvägagångssätt skulle fortsätta att skapa betydande snedvridning av konkurrensen till följd av stora skillnader i standarder för upplysningslämnande. Dessutom skapar för närvarande parallell utveckling av marknadsbaserad praxis baserad på kommersiellt motiverade prioriteringar som ger olika resultat ytterligare marknadsfragmentering och skulle till och med kunna leda till att den inre marknaden fungerar mindre effektivt i framtiden. Olika standarder för upplysningslämnande och marknadsbaserad praxis gör det mycket svårt att jämföra olika finansiella produkter, skapar olika förutsättningar för sådana produkter liksom för distributionskanalerna och reser nya hinder i vägen för den inre marknaden. Sådana olikheter kan också vara förvirrande för slutinvesterare och snedvrida deras investeringsbeslut. När medlemsstaterna ska säkerställa efterlevnad av Parisavtalet föreligger en risk för att de antar olika nationella åtgärder som skulle kunna hindra en smidigt fungerande inre marknad och vara till nackdel för finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare. Dessutom är det på grund av bristen på harmoniserade transparensregler svårt för slutinvesterare att effektivt jämföra olika finansiella produkter i olika medlemsstater i fråga om dels deras risker vad gäller miljö, samhällsansvar och bolagsstyrning, dels mål för hållbar investering. Det är därför nödvändigt att ta itu med befintliga hinder för den inre marknadens funktion och att göra det enklare att jämföra finansiella produkter för att undvika sannolika framtida hinder.

(10)

Denna förordning syftar till att minska informationsasymmetrin i förhållandet mellan huvudman och ombud med avseende på hur hållbarhetsrisker integreras och negativa konsekvenser för hållbar utveckling beaktas och på hur miljörelaterade eller sociala egenskaper och hållbara investeringar främjas genom att kräva att finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare till slutinvesterare lämnar upplysningar innan avtal ingås och under den tid då avtalet löper, när de agerar som ombud för dessa slutinvesterare (huvudmän).

(11)

Denna förordning kompletterar de upplysningskrav som fastställs i direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG, 2011/61/EU, 2014/65/EU, (EU) 2016/97, (EU) 2016/2341 och förordningarna (EU) nr 345/2013, (EU) nr 346/2013, (EU) 2015/760 och (EU) 2019/1238 liksom i nationell rätt som reglerar privata och individuella pensionsprodukter. För att säkerställa en välorganiserad och effektiv tillsyn av efterlevnaden av denna förordning bör medlemsstaterna förlita sig på de behöriga myndigheter som redan utsetts enligt de reglerna.

(12)

I denna förordning bibehålls kraven att finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare ska agera i slutinvesterarnas bästa intresse, inbegripet men inte begränsat till kravet att genomföra lämplig due diligence-kontroll innan investeringar görs, enligt vad som föreskrivs i direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG, 2011/61/EU, 2013/36/EU, 2014/65/EU, (EU) 2016/97 och (EU) 2016/2341 samt förordningarna (EU) nr 345/2013 och (EU) nr 346/2013 liksom i nationell rätt som reglerar privata och individuella pensionsprodukter. För att uppfylla sina skyldigheter enligt de reglerna bör finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare i sina processer, däribland processerna för due diligence-kontroll, integrera inte endast alla relevanta finansiella risker, utan även alla däri ingående relevanta hållbarhetsrisker som skulle kunna ha en relevant betydande negativ inverkan på den finansiella avkastningen av en investering eller rådgivning, och fortlöpande utvärdera dessa risker. Därför bör finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare enligt denna förordning i sina policyer ange hur de integrerar dessa risker och offentliggöra dessa policyer.

(13)

Denna förordning kräver att finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare som tillhandahåller investeringsrådgivning eller försäkringsrådgivning avseende försäkringsbaserade investeringsprodukter (Ibip), oavsett den finansiella produktens utformning och målmarknaden, offentliggör skriftliga policyer om hur hållbarhetsrisker integreras och säkerställer transparens i fråga om integreringen av hållbarhetsrisker.

(14)

En hållbarhetsrisk innebär miljörelaterade, sociala eller styrningsrelaterade händelser eller förhållanden som, om de förverkligas, skulle kunna ha en negativ betydande inverkan på investeringens värde, enligt vad som anges i sektorsspecifik lagstiftning, särskilt direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG, 2011/61/EU, 2013/36/EU, 2014/65/EU, (EU) 2016/97 och (EU) 2016/2341, eller delegerade akter och tekniska standarder för tillsyn som antagits enligt dessa.

(15)

Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av reglerna om integrering av risker enligt direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG, 2011/61/EU, 2013/36/EU, 2014/65/EU, (EU) 2016/97 och (EU) 2016/2341 samt förordningarna (EU) nr 345/2013 och (EU) nr 346/2013 liksom i nationell rätt som reglerar privata och individuella pensionsprodukter, inbegripet men inte begränsat till sådana relevanta gällande proportionalitetskriterier som den berörda verksamhetens storlek, interna organisation och art, omfattning och komplexitet. Den här förordningen syftar till att öka transparensen avseende hur finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare integrerar hållbarhetsrisker i sina investeringsbeslut och i sin investeringsrådgivning eller försäkringsrådgivning. Om bedömningen av hållbarhetsrisker leder till slutsatsen att det inte finns några hållbarhetsrisker som bedöms vara relevanta för den finansiella produkten bör skälen till detta redovisas. Om bedömningen leder till slutsatsen att riskerna är relevanta bör det upplysas om i vilken omfattning hållbarhetsriskerna skulle kunna påverka den finansiella produktens resultat, antingen i kvalitativa eller i kvantitativa termer. Bedömningen av hållbarhetsrisker och därtill hörande upplysningar som lämnas innan avtal ingås av finansmarknadsaktörer bör inkluderas i upplysningar som lämnas innan avtal ingås av finansiella rådgivare. Finansiella rådgivare bör före rådgivningen lämna upplysningar om hur de tar hänsyn till hållbarhetsrisker i urvalsprocessen för finansiella produkter som presenteras för slutinvesterare, oberoende av slutinvesterarnas hållbarhetspreferenser. Detta bör inte påverka tillämpningen av bestämmelser i nationell rätt som införlivar direktiven 2014/65/EU och (EU) 2016/97, i synnerhet inte när det gäller finansmarknadsaktörers och finansiella rådgivares skyldigheter när det gäller produktstyrning, bedömning av lämplighet och ändamålsenlighet och testet avseende krav och behov.

(16)

Investeringsbeslut och investeringsrådgivning skulle kunna orsaka, bidra till eller vara direkt kopplat till negativa, betydande eller sannolikt betydande konsekvenser för hållbarhetsfaktorer.

(17)

För att säkerställa en enhetlig och konsekvent tillämpning av denna förordning är det nödvändigt att fastställa en harmoniserad definition av hållbara investeringar, av vilken följer att de företag som det investeras i följer praxis för god styrning och att försiktighetsprincipen att inte göra någon betydande skada säkerställs, så att varken miljömålet eller det sociala målet åsamkas betydande skada.

(18)

När finansmarknadsaktörer, med vederbörlig hänsyn tagen till deras storlek, verksamhetens art och omfattning och vilka typer av finansiella produkter de tillhandahåller, beaktar huvudsakliga negativa konsekvenser, betydande eller sannolikt betydande sådana, av investeringsbeslut för hållbarhetsfaktorer, bör de i sina processer, däribland processerna för due diligence-kontroll, integrera förfaranden för beaktande av de huvudsakliga negativa konsekvenserna tillsammans med de relevanta finansiella riskerna och de relevanta hållbarhetsriskerna. Information om sådana förfaranden skulle kunna innehålla en beskrivning av hur finansmarknadsaktörerna fullgör sitt hållbarhetsrelaterade förvaltningsansvar eller andra aktieägarengagemang. Finansmarknadsaktörer bör på sina webbplatser ange information om dessa förfaranden och beskrivningar av de huvudsakliga negativa konsekvenserna. Härvid bör den gemensamma kommittén för Europeiska bankmyndigheten inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (15) (EBA), Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 (16) (Eiopa) och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 (17) (Esma) (den gemensamma kommittén) samt finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare beakta den vägledning om tillbörlig aktsamhet för ansvarsfullt företagande som tagits fram av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) samt de av Förenta nationerna stödda principerna för ansvarsfull investering.

(19)

Att beakta hållbarhetsfaktorer i processer för investeringsbeslut och investeringsrådgivning kan leda till fördelar inte bara på finansmarknaderna. Det kan stärka motståndskraften i den reala ekonomin och stabiliteten i det finansiella systemet. Därigenom kan det i slutändan påverka finansiella produkters risk och avkastning. Det är därför mycket viktigt att finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare tillhandahåller den information som krävs för att slutinvesterare ska kunna fatta välgrundade investeringsbeslut.

(20)

Finansmarknadsaktörer som beaktar de huvudsakliga negativa konsekvenserna av investeringsbeslut för hållbarhetsfaktorer bör för varje finansiell produkt, innan avtal ingås, på ett koncist sätt och i kvalitativa eller kvantitativa termer, lämna upplysningar om hur sådana konsekvenser beaktas liksom en förklaring om att information om de huvudsakliga negativa konsekvenserna för hållbarhetsfaktorer finns tillgängliga i den löpande rapporteringen. Huvudsakliga negativa konsekvenser bör förstås som de konsekvenser av investeringsbeslut och investeringsrådgivning som har negativa effekter för hållbarhetsfaktorer.

(21)

Hittills har hållbara produkter utvecklats med olika ambitionsnivå. Det är därför nödvändigt att med avseende på upplysningar som lämnas innan avtal ingås och upplysningar som lämnas i regelbundna rapporter skilja mellan kraven för finansiella produkter som främjar miljörelaterade eller sociala egenskaper och kraven för finansiella produkter som har som mål en positiv inverkan på miljön och samhället. När det gäller finansiella produkter med miljörelaterade eller sociala egenskaper bör finansmarknadsaktörerna därför lämna upplysningar om huruvida, och hur, det valda indexet, hållbarhetsindex eller konventionellt index, är anpassat till dessa egenskaper och, om inget referensvärde används, information om hur de finansiella produkternas hållbarhetsegenskaper uppfylls. När det gäller finansiella produkter som har som mål en positiv inverkan på miljön och samhället bör finansmarknadsaktörerna lämna upplysningar om vilket hållbarhetsreferensvärde de använder för att mäta hållbarhetsresultatet och, om inget referensvärde används, förklara hur hållbarhetsmålet uppnås. Dessa upplysningar bör lämnas genom årliga rapporter.

(22)

Denna förordning påverkar inte tillämpningen av reglerna om ersättning eller prestationsbedömning avseende personal vid finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare enligt direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG, 2011/61/EU, 2013/36/EU, 2014/65/EU, (EU) 2016/97 och (EU) 2016/2341 samt förordningarna (EU) nr 345/2013 och (EU) nr 346/2013, eller tillämpningen av genomförandeakter och nationell rätt som reglerar privata och individuella pensionsprodukter, inbegripet men inte begränsat till sådana relevanta gällande proportionalitetskriterier som den berörda verksamhetens storlek, interna organisation och art, omfattning och komplexitet. Det är emellertid lämpligt att större transparens uppnås, i kvalitativa eller kvantitativa termer, vad gäller ersättningspolicyer hos finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare som främjar en sund och effektiv riskhantering när det gäller hållbarhetsrisker, med avseende på deras investeringsrådgivning eller försäkringsrådgivning, samtidigt som ersättningsstrukturen inte uppmuntrar till överdrivet risktagande när det gäller hållbarhetsrisker och är kopplad till det riskjusterade resultatet.

(23)

För att öka transparensen och för att informera slutinvesterare bör tillgången till information om hur finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare integrerar relevanta hållbarhetsrisker, betydande eller sannolikt betydande sådana, i investeringsbeslutsprocesser, inbegripet organisations-, riskhanterings- och styrningsaspekter av sådana processer, och rådgivningsprocesser, regleras genom krav på att dessa enheter ska tillhandahålla koncis information om dessa policyer på sina webbplatser.

(24)

Gällande upplysningskrav enligt unionsrätten kräver inte att alla upplysningar lämnas som behövs för att på ett korrekt sätt informera slutinvesterarna om de hållbarhetsrelaterade konsekvenserna av deras investeringar genom finansiella produkter med miljörelaterade eller sociala egenskaper eller finansiella produkter med hållbarhetsmål. Det är därför lämpligt att fastställa mer specifika och standardiserade upplysningskrav med avseende på sådana investeringar. Exempelvis bör de övergripande hållbarhetsrelaterade konsekvenserna av finansiella produkter rapporteras regelbundet med hjälp av indikatorer som är relevanta för mätning av det valda målet för hållbar investering. Om ett lämpligt index har valts som ett referensvärde bör denna information också tillhandahållas avseende det valda indexet och för ett brett marknadsindex, för att möjliggöra jämförelse. Om EuSEF-förvaltare tillgängliggör information om den positiva sociala effekt som är målet för en viss fond, den övergripande sociala effekt som uppnås och de tillhörande metoder som används i enlighet med förordning (EU) nr 346/2013, skulle de i tillämpliga fall kunna använda sådan information när upplysningar lämnas enligt den här förordningen.

(25)

Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU (18) införs transparenskrav vad gäller miljöfrågor, sociala frågor och bolagsstyrningsfrågor med avseende på icke‐finansiell redovisning. Den form och presentation som fastställs genom det direktivet är emellertid inte alltid lämplig för direkt användning av finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare i deras kommunikation med slutinvesterare. Finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare bör när så är lämpligt ha möjlighet att använda informationen i förvaltningsberättelser och icke-finansiella rapporter vid tillämpning av denna förordning i enlighet med det direktivet.

(26)

För att säkerställa att den information som publiceras på finansmarknadsaktörers och finansiella rådgivares webbplatser är tillförlitlig bör sådan information hållas uppdaterad, och all översyn och alla ändringar av sådan information bör tydligt förklaras.

(27)

Även om denna förordning inte omfattar nationella socialförsäkringssystem som omfattas av förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009, bör medlemsstaterna – mot bakgrund av att de i allt högre grad öppnar delar av förvaltningen av obligatoriska pensionsplaner inom de sociala trygghetssystemen för finansmarknadsaktörer eller andra privaträttsliga organ, och eftersom sådana pensionsplaner är utsatta för hållbarhetsrisker och kan beakta negativa konsekvenser för hållbar utveckling, främja miljörelaterade eller sociala egenskaper eller eftersträva hållbara investeringar – ha möjlighet att tillämpa den här förordningen med avseende på sådana pensionsplaner i syfte att minska informationsasymmetrierna.

(28)

Denna förordning bör inte hindra en medlemsstat från att anta eller bibehålla strängare bestämmelser om offentliggörande av policyer för anpassning till klimatförändringar och ytterligare upplysningar som lämnas till slutinvesterare avseende hållbarhetsrisker förutsatt att berörda finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare har sina huvudkontor på dess territorium. Sådana bestämmelser bör dock inte hindra den effektiva tillämpningen av denna förordning eller att målen med den uppnås.

(29)

Tjänstepensionsinstituten är enligt direktiv (EU) 2016/2341 redan tvungna att tillämpa styrnings- och riskhanteringsregler på sina investeringsbeslut och riskbedömningar för att säkerställa kontinuitet och regelbundenhet. Investeringsbesluten och bedömningen av relevanta risker, inbegripet miljörisker, sociala risker och företagsstyrningsrisker, bör göras så att de överensstämmer med tjänstepensionsinstituts medlemmars och förmånstagares intressen. Eiopa bör utfärda riktlinjer som specificerar hur tjänstepensionsinstituten i sina investeringsbeslut och vid riskbedömningar ska ta hänsyn till miljörisker, sociala risker och företagsstyrningsrisker enligt det direktivet.

(30)

EBA, Eiopa och Esma (gemensamt kallade de europeiska tillsynsmyndigheterna) bör, genom den gemensamma kommittén, ges mandat att utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att ytterligare specificera innehållet, metoderna och presentationen av information om hållbarhetsindikatorer med avseende på klimatrelaterade och andra miljörelaterade negativa konsekvenser, om sociala och personalrelaterade frågor, om respekt för de mänskliga rättigheterna och om bekämpning av korruption och mutor, liksom för att specificera presentationen och innehållet i de upplysningar med avseende på främjande av miljörelaterade eller sociala egenskaper samt mål för hållbar investering som ska lämnas i finansmarknadsaktörers handlingar som lämnas innan avtal ingås, i deras årsrapporter och på deras webbplatser i enlighet med artiklarna 10–14 i förordningarna (EU) nr 1093/2010, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010. Kommissionen bör ges befogenhet att anta dessa tekniska standarder för tillsyn genom delegerade akter enligt artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och i enlighet med artiklarna 10–14 i förordningarna (EU) nr 1093/2010, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010.

(31)

De europeiska tillsynsmyndigheterna bör, genom den gemensamma kommittén, ges mandat att utarbeta förslag till tekniska genomförandestandarder för att fastställa en standard för presentationen av information om främjande av miljörelaterade eller sociala egenskaper och hållbara investeringar i marknadsföringsmaterial. Kommissionen bör ges befogenhet att anta sådana tekniska genomförandestandarder genom en genomförandeakt enligt artikel 291 i EUF-fördraget och i enlighet med artikel 15 i förordningarna (EU) nr 1093/2010, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010.

(32)

Eftersom årsrapporter i princip sammanfattar affärsresultat för hela kalenderår bör bestämmelserna i denna förordning avseende transparenskraven för sådana rapporter inte tillämpas före den 1 januari 2022.

(33)

Reglerna om upplysningar i denna förordning bör komplettera bestämmelserna i direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG, 2011/61/EU, 2014/65/EU, (EU) 2016/97 och (EU) 2016/2341 samt förordningarna (EU) nr 345/2013, (EU) nr 346/2013, (EU) 2015/760 och (EU) 2019/1238.

(34)

Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som i synnerhet erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(35)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att stärka skyddet för slutinvesterare och förbättra de upplysningar de får, inbegripet i fall av gränsöverskridande köp för slutinvesterare, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, på grund av behovet att fastställa enhetliga upplysningskrav, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(1)

Den 25 september 2015 antog FN:s generalförsamling en ny ram för global hållbar utveckling: Agenda 2030 för hållbar utveckling (Agenda 2030), vars kärna utgörs av målen för hållbar utveckling. I kommissionens meddelande av den 22 november 2016 om nästa steg för en hållbar europeisk framtid kopplas målen för hållbar utveckling till unionens politikram för att säkerställa att unionens samtliga åtgärder och politiska initiativ, såväl inom unionen som globalt, redan från början integrerar målen för hållbar utveckling. I sina slutsatser av den 20 juni 2017 bekräftade rådet unionens och dess medlemsstaters åtagande att genomföra Agenda 2030 på ett fullständigt, samstämmigt, omfattande, integrerat och effektivt sätt och i nära samarbete med sina partner och andra intressenter.

(2)

Parisavtalet, som antogs inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring (Parisavtalet), och som godkändes av unionen den 5 oktober 2016 (3) och trädde i kraft den 4 november 2016, avser att stärka åtgärderna mot klimatförändringar, bland annat genom att göra finansiella flöden förenliga med en väg mot låga växthusgasutsläpp och en klimatmässigt motståndskraftig utveckling.

(3)

För att uppnå målen i Parisavtalet och avsevärt minska riskerna med och konsekvenserna av klimatförändringarna är den övergripande målsättningen att hålla ökningen av den globala medeltemperaturen väl under 2 °C över förindustriell nivå och fortsätta ansträngningarna för att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C över förindustriell nivå.

(4)

Den 8 oktober 2018 offentliggjorde den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) en särskild rapport med titeln Global Warming of 1,5 °C (Global uppvärmning på 1,5 °C), där det varnas för att en begränsning av den globala uppvärmningen till 1,5 °C skulle kräva snabba, långtgående och tidigare oöverträffade förändringar av samhällets alla aspekter, och att en begränsning av den globala uppvärmningen till 1,5 °C jämfört med 2 °C skulle kunna gå hand i hand med säkerställandet av ett mer hållbart och rättvist samhälle.

(5)

Hållbarhet och övergången till en koldioxidsnål, klimattålig och mer resurseffektiv och cirkulär ekonomi är avgörande för att säkerställa att unionens ekonomi är konkurrenskraftig på lång sikt. Hållbar utveckling har länge stått i centrum för unionsprojektet, och fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) reflekterar dess sociala och ekologiska dimension. Det finns en begränsad tidsram för att ändra kulturen inom den finansiella sektorn i riktning mot hållbarhet för att säkerställa att den genomsnittliga temperaturökningen hålls väl under 2 °C. Det är därför mycket viktigt att nya investeringar i infrastruktur är hållbara på lång sikt.

(6)

I sitt meddelande av den 8 mars 2018 offentliggjorde kommissionen sin handlingsplan för finansiering av hållbar tillväxt som inför en ambitiös och omfattande strategi för hållbar finansiering. Ett av målen med handlingsplanen är att styra kapitalflöden till hållbara investeringar för att uppnå en hållbar och inkluderande tillväxt. En ökad fokusering på att begränsa konsekvenserna av klimatförändringarna är avgörande, eftersom antalet katastrofer som utlösts av oförutsägbara väderförhållanden har ökat dramatiskt.

(7)

I Europaparlamentets och rådets beslut nr 1386/2013/EU (4) efterlystes en ökning av den privata sektorns finansiering av miljö- och klimatrelaterade utgifter, framför allt genom skapande av incitament och metoder som sporrar företag att mäta såväl miljökostnaderna för sin verksamhet som vinsterna av att använda miljötjänster.

(8)

För att uppnå målen för hållbar utveckling i unionen måste kapitalflöden slussas mot hållbara investeringar. Det är viktigt att fullt ut utnyttja den inre marknadens potential för att nå dessa mål. I detta sammanhang är det av avgörande betydelse att undanröja hindren för en effektiv rörlighet för kapital till hållbara investeringar på den inre marknaden och att förhindra att nya hinder uppkommer.

(9)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1011 (5) fastställer enhetliga regler för referensvärden i unionen och omfattar olika typer av referensvärden. Koldioxidsnåla investeringsstrategier blir allt vanligare och investerarna använder i allt högre grad referensvärden för koldioxidsnåla investeringar för att mäta sina investeringsportföljers resultat. Fastställandet av EU-referensvärden för klimatomställning och EU-referensvärden för anpassning till Parisavtalet på grundval av en metod som är kopplad till de åtaganden som fastställs i Parisavtalet om koldioxidutsläpp skulle bidra till ökad öppenhet och till att förhindra grönmålning.

(10)

Det finns för närvarande en rad olika index som fungerar som index för koldioxidsnåla investeringar. De används som referensvärden för investeringsportföljer och -produkter som säljs över gränserna. Kvaliteten och integriteten hos referensvärdena för koldioxidsnåla investeringar påverkar den inre marknadens effektiva funktion för en rad olika individuella och kollektiva investeringsportföljer. Många index för koldioxidsnåla investeringar som används för att mäta investeringsportföljers resultat, särskilt för separerade placeringskonton och företag för kollektiva investeringar, tillhandahålls i en viss medlemsstat men används av portfölj- och kapitalförvaltare i andra medlemsstater. Portfölj- och kapitalförvaltare säkrar dessutom ofta sina klimatexponeringsrisker med hjälp av referensvärden som konstrueras i andra medlemsstater.

(11)

Olika kategorier av index för koldioxidsnåla investeringar, med olika hög ambitionsgrad, har dykt upp på marknaden. Vissa referensvärden går ut på att minska koldioxidavtrycket från en standardinvesteringsportfölj, medan andra går ut på att enbart ta med tillgångar som bidrar till att uppnå klimatmålet på 2 °C enligt Parisavtalet. Trots att dessa referensvärden bygger på olika mål och strategier marknadsförs många av dem gemensamt som gröna referensvärden.

(12)

Om referensvärden fastställs med hjälp av olika metoder leder detta till en fragmentering av den inre marknaden, eftersom det inte blir tydligt för användarna om ett visst index för koldioxidsnåla investeringar är ett referensvärde som ligger i linje med målen i Parisavtalet eller endast ett referensvärde som syftar till att minska koldioxidavtrycket i en standardportfölj. För att förhindra att administratörer eventuellt gör illegitima utfästelser om hur klimatvänliga deras referensvärden är kommer medlemsstaterna sannolikt att anta sina egna regler för att skydda investerare från osäkerhet och tveksamhet vad gäller målen och ambitionsnivån för olika typer av index för koldioxidsnåla investeringar, och som används som referensvärden för koldioxidsnåla investeringsportföljer.

(13)

Utan en harmoniserad ram för att säkerställa tillförlitlighet och integritet hos de viktigaste typerna av referensvärden för koldioxidsnåla investeringar som används för enskilda eller kollektiva investeringsportföljer, är det sannolikt att olika behandling i olika medlemsstater kommer att skapa hinder för en smidigt fungerande inre marknad.

(14)

För att den inre marknaden ska fortsätta att fungera korrekt till förmån för slutinvesteraren, för att ytterligare förbättra den inre marknadens funktion, och för att säkerställa en hög nivå av konsument- och investerarskydd är det lämpligt att ändra förordning (EU) 2016/1011 genom att införa ett regelverk för att fastställa minimikrav när det gäller EU-referensvärden för klimatomställning och EU-referensvärden för anpassning till Parisavtalet på unionsnivå. I det avseendet är det särskilt viktigt att sådana referensvärden inte medför betydande skada för andra mål för miljö, samhällsansvar och bolagsstyrning (ESG-mål).

(15)

Införande av en klar åtskillnad mellan EU-referensvärden för klimatomställning och EU-referensvärden för anpassning till Parisavtalet samt framtagande av minimistandarder för vart och ett av dessa referensvärden skulle bidra till konsekvens mellan dessa referensvärden. EU-referensvärdet för anpassning till Parisavtalet bör vara i linje med målen i Parisavtalet på indexnivå.

(16)

För att säkerställa att märkningen EU-referensvärde för klimatomställning och EU-referensvärde för anpassning till Parisavtalet är tillförlitlig och lätt att känna igen för investerare i hela unionen bör endast administratörer som uppfyller kraven i denna förordning ha rätt att använda dessa märkningar när de marknadsför EU-referensvärden för klimatomställning och EU-referensvärden för anpassning till Parisavtalet i unionen.

(17)

För att uppmuntra företag att redovisa trovärdiga målsättningar för minskning av koldioxidutsläpp bör en administratör av ett EU-referensvärde för klimatomställning, som väljer eller viktar underliggande tillgångar, beakta företag som har som mål att minska sina koldioxidutsläpp för anpassning till målen i Parisavtalet. Sådana målsättningar bör vara offentliga och trovärdiga på så sätt att de bör innebära ett genuint åtagande om utfasning av fossila bränslen och bör vara tillräckligt detaljerade och tekniskt genomförbara.

(18)

Användare av referensvärden har inte alltid nödvändig information om i vilken utsträckning referensvärdesadministratörernas metoder beaktar ESG-faktorer. Sådan information är också ofta splittrad eller saknas helt och fungerar inte för en effektiv jämförelse över gränserna i investeringssyfte. För att göra det möjligt för marknadsaktörer att fatta välgrundade beslut bör samtliga referensvärdesadministratörer, med undantag för administratörer av referensräntor och referensvärden för utländsk valuta, vara skyldiga att i referensvärdesdeklarationen redovisa huruvida deras referensvärden eller familjer av referensvärden eftersträvar ESG-målen och huruvida referensvärdesadministratören erbjuder sådana referensvärden.

(19)

För att underrätta investerare om i vilken grad signifikanta referensvärden för aktier och obligationer samt EU-referensvärden för klimatomställning och EU-referensvärden för anpassning till Parisavtalet bidrar till att uppfylla målen i Parisavtalet bör referensvärdesadministratörer offentliggöra detaljerad information om huruvida och i vilken utsträckning en övergripande grad av anpassning till målsättningen att minska koldioxidutsläppen, eller uppnåendet av målen i Parisavtalet, säkerställs.

(20)

Administratörer av EU-referensvärden för klimatomställning och EU-referensvärden för anpassning till Parisavtalet bör även offentliggöra de metoder som de använder för att beräkna dessa referensvärden. Denna information bör redovisa hur de underliggande tillgångarna har valts ut och viktats och vilka tillgångar som har uteslutits och varför. För att bedöma hur referensvärdet bidrar till miljömålen bör referensvärdesadministratören redovisa hur de underliggande tillgångarnas koldioxidutsläpp har mätts, deras respektive värden, inklusive referensvärdets totala koldioxidavtryck, och vilken typ av data som använts samt dess källa. För att göra det möjligt för kapitalförvaltare att välja det lämpligaste referensvärdet för sin investeringsstrategi bör referensvärdesadministratörer förklara vad parametrarna i deras metoder stödjer sig på, och hur referensvärdet bidrar till miljömålen. Den information som offentliggörs bör också omfatta uppgifter om hur ofta översyn görs och enligt vilket förfarande.

(21)

De metoder som används för EU-referensvärden för klimatomställning och EU-referensvärden för anpassning till Parisavtalet bör grunda sig på vetenskapsbaserad utveckling mot minskade koldioxidutsläpp eller på en övergripande anpassning till målen i Parisavtalet.

(22)

För att säkerställa att man fortsätter att hålla fast vid det valda klimatmålet bör administratörer av EU-referensvärden för klimatomställning och EU-referensvärden för anpassning till Parisavtalet regelbundet se över sina metoder och informera användarna om de tillämpliga förfarandena för att göra en väsentlig ändring av dessa metoder. När referensvärdesadministratörer gör en väsentlig ändring bör de redovisa skälen för denna ändring och förklara hur den ändringen är förenlig med referensvärdets ursprungliga mål.

(23)

Referensvärdesdeklarationen för referensvärden som inte har några underliggande tillgångar som påverkar klimatförändringarna, exempelvis referensräntor och referensvärden för utländsk valuta, bör undantas från skyldigheten att redovisa huruvida och i vilken utsträckning en grad av övergripande anpassning till målsättningen för minskning av koldioxidutsläpp eller uppnåendet av målen i Parisavtalet säkerställs. För referensvärden eller familjer av referensvärden som inte eftersträvar mål för koldioxidutsläpp bör det dessutom vara tillräckligt att i referensvärdesdeklarationen tydligt ange att sådana mål inte eftersträvas.

(24)

I syfte att öka transparensen och säkerställa en lämplig harmoniseringsnivå bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på att ange minimiinnehållet i de upplysningskrav som bör gälla för administratörer av EU-referensvärden för klimatomställning och administratörer av EU-referensvärden för anpassning till Parisavtalet, och för att ange minimistandarder för harmonisering av metoderna för att fastställa EU-referensvärden för klimatomställning och EU-referensvärden för anpassning till Parisavtalet, inklusive metoden för att beräkna de underliggande tillgångarnas koldioxidutsläpp, med beaktande av metoderna för produkters miljöavtryck (PEF-metoden) och för organisationers miljöavtryck (OEF-metoden) enligt definitionerna i punkt 2 a och b i kommissionens rekommendation 2013/179/EU (6) och arbetet inom den tekniska expertgruppen för hållbar finansiering. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga öppna och offentliga samråd under sitt förberedande arbete för var och en av de delegerade akterna, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (7). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter och får tillgång till protokollen från alla möten i kommissionens tekniska expertgrupp för hållbar finansiering.

(25)

Förordning (EU) 2016/1011 införde en övergångsperiod där en indexleverantör som tillhandahåller ett referensvärde den 30 juni 2016 ska ansöka om auktorisation senast den 1 januari 2020. Upphörandet av ett kritiskt referensvärde kan inverka på marknadernas integritet, den finansiella stabiliteten, konsumenterna, realekonomin och finansieringen av hushåll och företag i medlemsstaterna. Om ett kritiskt referensvärde upphör skulle det även kunna påverka giltigheten av finansiella avtal eller finansiella instrument och förorsaka störningar både för investerare och för konsumenter, med potentiellt allvarliga konsekvenser för den finansiella stabiliteten. Om dataunderlaget till kritiska referensvärden inte längre vore tillgängligt, skulle detta dessutom kunna undergräva dessa referensvärdens representativa karaktär och kunna inverka negativt på sådana referensvärdens möjlighet att återspegla den underliggande marknaden eller ekonomiska verkligheten. Den maximala perioden för den obligatoriska administrationen av kritiska referensvärden och den maximala perioden för obligatorisk rapportering till sådana referensvärden bör därför förlängas till fem år. Det pågår för närvarande en reform av kritiska referensvärden. Ett byte från ett befintligt kritiskt referensvärde till en lämplig efterföljande ränta kräver en övergångsperiod så att alla rättsliga och tekniska arrangemang som är nödvändiga för ett sådant byte kan slutföras utan störningar. Under den övergångsperioden bör det befintliga kritiska referensvärdet offentliggöras tillsammans med den efterföljande räntan. Det är därför nödvändigt att förlänga den period under vilken ett befintligt kritiskt referensvärde kan offentliggöras och användas utan att dess administratör har ansökt om auktorisation.

(26)

Förordning (EU) 2016/1011 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Förordning (EU) 2017/625 innehåller bestämmelser om hur medlemsstaternas behöriga myndigheter ska utföra offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att verifiera att unionslagstiftningen efterlevs bl.a. på området för livsmedelssäkerhet i alla produktions-, bearbetnings- och distributionsled. Den innehåller särskilda bestämmelser om offentlig kontroll av substanser vars användning kan leda till resthalter i livsmedel och foder.

(2)

I artiklarna 137 och 138 i förordning (EU) 2017/625 fastställs de behöriga myndigheternas skyldigheter när det gäller åtgärder som ska vidtas vid misstanke om bristande efterlevnad och förtecknas de insatser som ska göras och åtgärder som ska vidtas vid konstaterad bristande efterlevnad.

(3)

Genom förordning (EU) 2017/625 upphävs rådets direktiv 96/23/EG (2) med verkan den 14 december 2019. I det direktivet fastställs för närvarande åtgärder för övervakning av vissa substanser och resthalter av dessa i levande djur och i produkter framställda av levande djur och där anges vilka efterlevnadsåtgärder som ska vidtas av de behöriga myndigheterna i händelse av misstänkt eller konstaterad bristande efterlevnad i fråga om substanser och resthalter som omfattas av direktivet.

(4)

Bestämmelserna i direktiv 96/23/EG säkerställer en harmoniserad efterlevnad av EU:s lagstiftning om livsmedelssäkerhet i fråga om användningen av och resthalter av farmakologiskt aktiva substanser. För att rationalisera och förenkla det övergripande regelverket har de bestämmelser som är tillämpliga på offentlig kontroll på vissa områden av lagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan införts i ramverket för offentlig kontroll enligt förordning (EU) 2017/625. För att säkerställa en kontinuerlig och harmoniserad efterlevnad bör bestämmelserna i direktiv 96/23/EG om uppföljning av bristande efterlevnad införas i det nya regelverket enligt förordning (EU) 2017/625.

(5)

Bestämmelserna i den här förordningen bör, inom ramen för förordning (EU) 2017/625, säkerställa fortsatt tillämpning av kraven på uppföljning av misstänkt eller konstaterad bristande efterlevnad av de bestämmelser som är tillämpliga på användningen av eller på resthalter av farmakologiskt aktiva substanser som är godkända i veterinärmedicinska läkemedel eller som fodertillsatser eller av de unionsbestämmelser som är tillämpliga på användningen av eller på resthalter av förbjudna eller otillåtna farmakologiskt aktiva substanser, särskilt bestämmelserna i följande rättsakter:

(6)

Om förbjudna eller otillåtna substanser på grundval av de unionsbestämmelser som avses i skäl 5 upptäcks hos obehöriga personer, så att det uppstår en misstanke om illegal behandling och eventuellt får konsekvenser för livsmedelssäkerheten, bör de åtgärder för omhändertagande och undersökning som anges i förordning (EU) 2017/625 och i den här förordningen tillämpas.

(7)

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/82/EG (11) fastställs regelverket för utsläppande på marknaden, tillverkning, import, export, tillhandahållande, distribution, farmakovigilans, kontroll och användning av veterinärmedicinska läkemedel. Farmakologiskt aktiva substanser som inte är tillåtna i veterinärmedicinska läkemedel får inte användas till livsmedelsproducerande djur, med undantag för substanser som är oundgängliga vid behandling av hästdjur, i enlighet med förordning (EG) nr 1950/2006. Uppföljning av konstaterad eller misstänkt bristande efterlevnad i samband med användning av veterinärmedicinska läkemedel som får misstänkta eller konstaterade konsekvenser för livsmedelssäkerheten omfattas av förordning (EU) 2017/625 och den här förordningen. Direktiv 2001/82/EG har upphävts och ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/6 om veterinärmedicinska läkemedel (12) som ska tillämpas från och med den 28 januari 2022 och bl.a. innehåller restriktioner för användningen av antimikrobiella veterinärmedicinska läkemedel på djur.

(8)

Eftersom skiljaktiga efterlevnadsåtgärder skulle kunna leda till att människors och djurs hälsa inte skyddas på samma sätt överallt samt till att det uppstår störningar på den inre marknaden och snedvridning av konkurrensen, bör förordning (EU) 2017/625 kompletteras med särskilda bestämmelser om utförandet av offentlig kontroll av djur och varor i alla produktions-, bearbetnings-, distributions- och användningsled med avseende på misstänkt eller konstaterad bristande efterlevnad när det gäller de berörda substanserna och om de åtgärder som ska vidtas efter denna offentliga kontroll.

(9)

Med avseende på särdragen för de åtgärder som ska vidtas och den kontroll som ska utföras i händelse av misstänkt eller konstaterad bristande efterlevnad av de unionsbestämmelser som är tillämpliga på användningen av farmakologiskt aktiva substanser till livsmedelsproducerande djur och på resthalter av dessa, och för att säkerställa enhetlig tillämpning av efterlevnadsåtgärderna i unionen, bör det anges i vilka fall åtgärderna i artiklarna 137 och 138 i förordning (EU) 2017/625 ska vidtas i syfte att anpassa dem till denna sektor.

(10)

I enlighet med artikel 79.2 c i förordning (EU) 2017/625 bör kostnaderna i samband med obligatoriska avgifter eller pålagor för offentlig kontroll som utförs i enlighet med den förordningen bäras av den aktör som är ansvarig för djuren och varorna.

(11)

Enligt artikel 50 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 (13) ska medlemsstaterna anmäla om livsmedel eller foder utgör en direkt eller indirekt risk för människors hälsa via det nätverk som inrättats för detta ändamål. Följaktligen bör bristande efterlevnad när det gäller resthalter av farmakologiskt aktiva substanser som utgör en sådan risk anmälas i enlighet med detta. Om den bristande efterlevnaden identifierats i fråga om djur eller produkter av animaliskt ursprung som har sitt ursprung i en annan medlemsstat, bör dessutom myndigheterna i den medlemsstat som identifierat den bristande efterlevnaden och i ursprungsmedlemsstaten tillämpa bestämmelserna om stöd i förordning (EU) 2017/625 och vidta lämpliga uppföljningsåtgärder enligt den här förordningen.

(12)

Bestämmelserna i direktiv 96/23/EG avseende uppföljning av specifika fall av konstaterad eller misstänkt bristande efterlevnad i fråga om substanser och resthalter som omfattas av direktivet upphör att gälla med verkan den 14 december 2019, och därför bör den här förordningen tillämpas från och med det datumet.

(1)

För att säkerställa att de valutapar som avses i bilagan till kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2197 (2) fortsätter att återspegla det faktiska sambandet mellan de relevanta valutorna är det nödvändigt att uppdatera förteckningen över nära sammanhängande valutor.

(2)

Förteckningen använder den 31 mars 2018 som slutdatum för beräkningen av de dataserier om tre och fem år som krävs för att bedöma valutaparen i enlighet med förordning (EU) nr 575/2013.

(3)

Denna förordning grundar sig på det förslag till tekniska genomförandestandarder som Europeiska bankmyndigheten (EBA) har lämnat till kommissionen.

(4)

Med tanke på att de nödvändiga ändringarna av genomförandeförordning (EU) 2015/2197 inte medför väsentliga innehållsmässiga ändringar, i enlighet med artikel 15.1 andra stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (3), har EBA inte genomfört något öppet offentligt samråd, eftersom det inte ansågs stå i proportion till omfattningen och konsekvenserna av det ifrågavarande förslaget till tekniska genomförandestandarder.

(5)

Genomförandeförordning (EU) 2015/2197 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Den 6 december 2018 inledde Europeiska kommissionen (nedan kallad kommissionen) en antisubventionsundersökning beträffande import till Europeiska unionen (nedan kallad unionen) av biodiesel med ursprung i Indonesien på grundval av artikel 10 i grundförordningen.

(2)

Kommissionen offentliggjorde ett tillkännagivande om inledande (nedan kallat tillkännagivandet om inledande) i Europeiska unionens officiella tidning (2).

(3)

Kommissionen inledde undersökningen till följd av ett klagomål som ingavs den 22 oktober 2018 av European Biodiesel Board (nedan kallad klaganden eller EBB) såsom företrädare för tillverkare som svarar för 32 % av unionens sammanlagda tillverkning.

(4)

Den 14 augusti 2019 införde kommissionen provisoriska utjämningstullar på import till unionen av biodiesel med ursprung i Indonesien genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/1344 (3) (nedan kallad förordningen om provisorisk tull).

(5)

I enlighet med skäl 13 i förordningen om provisorisk tull omfattade undersökningen av subventionering och skada perioden från och med den 1 oktober 2017 till och med den 30 september 2018 (nedan kallad undersökningsperioden), och undersökningen av de utvecklingstendenser som är relevanta för bedömningen av skada omfattade perioden från och med den 1 januari 2015 till och med utgången av undersökningsperioden (nedan kallad skadeundersökningsperioden).

(6)

Efter det att de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka provisoriska utjämningstullar infördes hade meddelats (nedan kallat det preliminära meddelandet av uppgifter) lämnade EBB, de indonesiska myndigheterna och alla fyra indonesiska exporterande tillverkare in skriftliga inlagor med sina synpunkter på de preliminära slutsatserna.

(7)

Parter som så begärde gavs tillfälle att bli hörda. EBB, de indonesiska myndigheterna och alla fyra indonesiska exporterande tillverkare hördes.

(8)

Kommissionen har beaktat de synpunkter som ingetts av berörda parter och har behandlat dem i denna förordning.

(9)

Kommissionen underrättade alla berörda parter om de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka den avsåg att införa en slutgiltig utjämningstull på import till unionen av biodiesel med ursprung i Indonesien (nedan kallat det slutliga utlämnandet).

(10)

Efter det slutliga utlämnandet lämnade EBB, de indonesiska myndigheterna och tre av de fyra indonesiska exporterande tillverkarna in skriftliga inlagor med sina synpunkter på de slutgiltiga slutsatserna. Kommissionen noterade att inlagorna från de indonesiska myndigheterna och två exporterande tillverkare i alla avseenden var de samma, och i denna förordning kommer dessa synpunkter på det slutliga utlämnandet sammanfattas som de indonesiska myndigheternas synpunkter.

(11)

Parter som så begärde gavs tillfälle att bli hörda. EBB, de indonesiska myndigheterna och två av de fyra indonesiska exporterande tillverkarna hördes efter det slutliga utlämnandet.

(12)

I sina synpunkter på det slutliga utlämnandet gjorde de indonesiska myndigheterna och två av de exporterande tillverkarna gällande att deras rätt till försvar inte har respekterats, i synnerhet när det gällde beräkningarna av prisunderskridandet och utlämnandet till berörda parter av de produktkontrollnummer för unionsindustrin som använts i beräkningarna, de råvaror som används i unionsindustrins blandningar samt filtrerbarhetstemperaturen (4) för unionsindustrins försäljning.

(13)

De indonesiska myndigheterna och två av de fyra indonesiska exporterande tillverkarna begärde att bli hörda i närvaro av förhörsombudet och ett sådant hörande ägde rum den 14 oktober 2019.

(14)

Alla dessa punkter hade redan behandlats i det slutliga utlämnandet och förklarades för de indonesiska myndigheterna under de höranden som ägde rum efter att det slutliga utlämnandet hade skickats.

(15)

Kommissionen har beaktat de synpunkter som ingetts av berörda parter efter det slutliga utlämnandet och har behandlat dem i denna förordning.

(16)

Eftersom inga synpunkter inkommit gällande undersökningsperioden och skadeundersökningsperioden bekräftades skäl 13 i förordningen om provisorisk tull.

(17)

Efter offentliggörandet av förordningen om provisorisk tull framförde Wilmar Group (nedan kallad Wilmar), en exporterande tillverkare i Indonesien, en synpunkt om att dess export av fraktioner av metylestrar inte ska betraktas som export av den berörda produkten. Wilmar påpekade att denna synpunkt hade framförts inom tidsfristen, eftersom den angavs i bilaga I till deras stickprovsformulär.

(18)

Denna synpunkt framfördes dock inte separat och noterades därför inte av övriga berörda parter förrän synpunkterna på förordningen om provisorisk tull togs emot.

(19)

Kommissionen noterade att samma synpunkt hade framförts under föregående antidumpningsundersökning beträffande import av biodiesel från Indonesien av samma exporterande tillverkare på grundval av samma uppgifter, och hade avvisats både i förordningen om provisorisk tull (5) och i förordningen om slutgiltig tull (6) (nedan kallad den ursprungliga undersökningen).

(20)

I denna undersökning avvisade kommissionen begäran om undantag för produkter av samma tre nedanstående skäl som anges i den föregående antidumpningsförordningen.

(21)

För det första är fraktioner av metylestrar fettsyrametylestrar och kan användas för biodiesel. I detta avseende kan biodiesel som deklarerats för annan användning än som bränsle användas som bränsle, eftersom det har samma fysiska och tekniska egenskaper.

(22)

För det andra är det svårt att skilja mellan en fettsyrametylester och en annan utan att utföra en kemisk analys på införselorten.

(23)

För det tredje kan fraktioner av metylestrar, trots att de inte uppfyller den europeiska standarden (EN 14214), blandas med annant biodiesel för att framställa en blandning som uppfyller standarden.

(24)

Wilmar begärde även att kommissionen skulle bekräfta att fraktioner av metylestrar av principskäl kan omfattas av förfarandet för slutanvändning, genom vilket tullar undantas under förutsättning att företaget kan bevisa på ett för de nationella tullmyndigheterna tillfredsställande sätt att slutanvändningen för fraktionen av metylestrar inte är bränsle.

(25)

Kommissionen noterade att befrielse från tullar som omfattas av tullövervakning i samband med varors användning för särskilda ändamål har beviljats för viss import av fraktioner av metylestrar såsom fastställs i rådets förordning (EU) 2018/2069 (7). Denna befrielse gäller dock enbart Gemensamma tulltaxans autonoma tullar och påverkar inte tillämpningen av utjämningstullar. Kommissionen avvisade följaktligen begäran om undantag för speciella ändamål när det gäller tillämpningen av utjämningstullarna.

(26)

Efter det slutliga utlämnandet upprepade Wilmar sin begäran om undantag för speciella ändamål med avseende på utjämningstullar för sin export av fraktioner av metylestrar. Inga nya uppgifter eller skäl till varför undantag för speciella ändamål borde utvidgas till att ge undantag från utjämningstullar tillhandahölls och begäran avvisades därför. Kommissionen såg inga giltiga skäl till att utesluta fraktioner av metylestrar från produktdefinitionen. Det faktum att fraktioner av metylestrar kan användas av Wilmar för andra användningsområden än bränsle innebär inte i sig att en sådan produkttyp måste uteslutas från denna undersökning.

(27)

Eftersom inga andra synpunkter inkommit beträffande produktdefinitionen, bekräftade kommissionen undersökningsresultaten i skälen 31–37 i förordningen om provisorisk tull.

(28)

Efter det preliminära utlämnandet hävdade de indonesiska myndigheterna att kommissionen inte kunde bevisa att det rörde sig om ett finansiellt bidrag till förmån för de exporterande tillverkarna.

(29)

Både de indonesiska myndigheterna och samtliga exporterande tillverkare hävdade att fonden för palmoljeodling (nedan kallad OPPF) uteslutande finansieras av uttaget av exportavgiften på oraffinerad palmolja och dess råvaruderivat och till stor del av biodieseltillverkarna själva. De indonesiska myndigheterna hävdade dessutom att exportavgiften betalas direkt av de exporterande tillverkarna till OPPF innan varorna exporteras. Enligt de indonesiska myndigheterna dras därför inga pengar från den allmänna stadsbudgeten och det rör sig därmed inte om ett finansiellt bidrag.

(30)

I detta avseende upprepade kommissionen därför i skälen 56–61 i förordningen om provisorisk tull att Oil Palm Plantation Fund Management Agency (nedan kallat förvaltningsorganet) agerar som ett offentligt organ i den mening som avses i artikel 2 b i grundförordningen jämförd med artikel 3.1 a i i grundförordningen och i enlighet med relevant WTO-praxis. De medel som används av förvaltningsorganet utgör således offentliga medel.

(31)

Under kontrollbesöket på plats hos de indonesiska myndigheterna försökte kommissionen vidare erhålla och verifiera bevisning till stöd för de indonesiska myndigheternas påstående om att OPPF-medlen inte ingår i statsbudgeten. De indonesiska myndigheterna kunde dock inte tillhandahålla sådan bevisning.

(32)

De indonesiska myndigheterna lade i stället fram bevisning som visade att de exporterande tillverkarna betalade exportavgiften innan de exporterade sina varor. De indonesiska myndigheterna kunde dock inte tillhandahålla några uppgifter om att dessa betalningar görs till ett särskilt konto i OPPF som skulle vara åtskilt från den allmänna statsbudgeten och därmed förhindra att de medel som samlats in från exportavgiften på oraffinerad palmolja och dess råvaruderivat gick till den allmänna statsbudgeten och användes för något annat ändamål som de indonesiska myndigheterna ansåg lämpligt. Det finns dessutom inga indikationer på att OPPF har separata konton för uttaget av exportavgifter från biodiesel och andra produkter (inklusive oraffinerad palmolja). Detta tyder på att de medel som står till förvaltningsorganets förfogande inte är beroende av att de exporterande tillverkarna av biodiesel först betalar avgiften, eftersom de indonesiska myndigheterna redan kan ha tagit ut offentliga intäkter genom införande av exportavgifter för andra produkter. I avsaknad av ytterligare bevis för motsatsen bekräftade kommissionen således slutsatserna i skäl 64 i förordningen om provisorisk tull.

(33)

Kommissionen konstaterade vidare att klassificeringen av OPPF som ett offentligt organ inte bestreds av varken de indonesiska myndigheterna eller någon av de exporterande tillverkarna. Med tanke på att de indonesiska myndigheterna inte kunde tillhandahålla övertygande bevis för motsatsen ska de medel som är avsatta för OPPF därför betraktas som allmänna medel som erhålls från statliga resurser (såsom den obligatoriska exportavgiften).

(34)

De indonesiska myndigheterna och alla exporterande tillverkare hävdade dessutom att kommissionen gjorde fel i att analysera utbetalningar från OPPF separat, och inte som del av de indonesiska myndigheternas betalning för inköp av biodiesel. De indonesiska myndigheterna och alla exporterande tillverkare hävdade även att kommissionen felaktigt klassificerade systemet som ett bidrag, medan det ytterst bör klassificeras som offentliga myndigheters köp av varor mot för hög ersättning.

(35)

Av de skäl som anges nedan avvisade kommissionen påståendet om att kommissionen undersökte de utbetalningar som gjorts av OPPF separat och att programmet bör betraktas som köp av varor (biodiesel) av de indonesiska myndigheterna.

(36)

Kommissionen noterade att de indonesiska myndigheterna inte köper biodieseln, utan att den i stället köps av de utvalda blandningsföretagen (Pertamina och AKR). De indonesiska myndigheterna via OPPF har inte någon kontraktsenligt köpförhållande med biodieseltillverkarna och får ingenting i utbyte mot de medel som de betalar ut till biodieseltillverkarna. Huruvida de indonesiska myndigheterna har något kontraktsenligt förhållande med biodieseltillverkarna har inte heller tagits upp av någon av de berörda parterna under undersökningen.

(37)

I den tillämpliga lagstiftningen föreskrivs att de leverantörer av biodiesel som är villiga att delta i detta program ska leverera palmmetylester (nedan kallad PME) till enheterna för petroleumbränsle (se skälen 45 och 46 i förordningen om provisorisk tull), Pertamina eller AKR, som i sin tur kommer att blanda den med mineraldiesel för att erhålla B20-diesel. I den tillämpliga lagstiftningen ges de biodieseltillverkare som deltar i detta program rätten att erhålla a) betalningen för biodieseln av producenterna, samt b) ytterligare medel från OPPF. Biodieseltillverkarna har inga avtalsförpliktelser gentemot de indonesiska myndigheterna eller OPPF, förutom plikten att uppfylla den skyldighet som ålagts dem i enlighet med relevanta regler, och för vilken de får ersättning. Eftersom det saknas ömsesidiga avtalsförpliktelser är de medel som fördelas av OPPF inte en del i ett oneröst avtal (som exempelvis köp av biodiesel av myndigheterna i utbyte mot ett pris). Enkelt uttryckt ålägger de indonesiska myndigheterna var och en av de biodieseltillverkare som deltar i programmet att sälja specifika kvantiteter av biodiesel till Pertamina eller AKR till ett visst pris (referenspris för mineraldiesel) och de indonesiska myndigheterna tillhandahåller ytterligare medel direkt till biodieseltillverkarna. Trots att programmets syfte och mål är att skapa incitament för användning av biodiesel på den inhemska marknaden köper de indonesiska myndigheterna inte biodiesel direkt för att därefter använda den för offentliga ändamål eller sälja den vidare på marknaden. De indonesiska myndigheterna stöder snarare försäljningen av biodiesel genom att tillhandahålla ytterligare medel till biodieseltillverkare även i transaktioner där privata aktörer (bl.a. AKR) är involverade. Varken de indonesiska myndigheterna eller de exporterande tillverkarna tillhandahöll bevis på att Pertamina och AKR är offentliga organ i detta avseende. De är aktörer som frivilligt deltar i detta program.

(38)

Kommissionen granskade därför programmet i detta sammanhang och kom fram till att utbetalningen av OPPF till förmån för biodieseltillverkarna inte kan klassificeras som betalningar som ska utföras inom ett köpeavtal mellan de indonesiska myndigheterna och biodieseltillverkarna utan utgör en direkt överföring av medel, såsom konstateras i skäl 69 i förordningen om provisorisk tull.

(39)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de indonesiska myndigheterna, Wilmar, PT Pelita Agung Agrindustri och PT Permata Hijau Palm Oleo (nedan tillsammans kallade Permata Group) och PT Ciliandra Perkasa att betalningarna från OPPF inte kan betraktas som ett finansiellt bidrag. Detta beror, enligt de indonesiska myndigheterna, på att OPPF finansieras av uttaget av exportavgiften för palmolja och råvaruderivat, och därför bör betraktas som privatfinansierad.

(40)

Kommissionen konstaterade att detta påstående redan hade gjorts av de indonesiska myndigheterna efter de provisoriska åtgärderna och hade bemötts av kommissionen (skälen 30–33 ovan). Inga nya bevis tillhandahölls av parterna till stöd för deras upprepade argument. Kommissionen bekräftade följaktligen slutsatserna i dessa skäl och avvisade därför detta påstående.

(41)

De indonesiska myndigheterna, PT Ciliandra Perkasa och Permata Group hävdade dessutom att kommissionen felaktigt hade bekräftat slutsatserna om att OPPF-medlen är allmänna medel och inte kommer från privata källor av de skäl som anges i skäl 32. Enligt de indonesiska myndigheterna beror detta på att det i de tillämpliga bestämmelserna i finansministeriets förordning (EU) nr 133/2015 och i presidentförordning 66 från 2018 föreskrivs 1) att OPPF uteslutande ska finansieras av uttaget av exportavgiften, och 2) att dessa medel enbart ska användas för särskilda utbetalningar, inbegripet bidragsutbetalningar till biodieseltillverkarna.

(42)

Såsom förklaras i skäl 31 ovan uppmanade kommissionen under kontrollbesöket de indonesiska myndigheterna att tillhandahålla bevis för hur betalningarna av exportavgiften redovisas i budgeten. De indonesiska myndigheterna tillhandahöll ingen bevisning till stöd för sitt påstående att OPPF-medlen inte ingår i statsbudgeten.

(43)

Ovanstående är i vart fall inte relevant för slutsatsen att medlen från OPPF utgör allmänna medel, såsom förklaras i skäl 63 i förordningen om provisorisk tull. Medlen samlas in i enlighet med en obligatorisk exportavgift. Till skillnad från en situation där privata aktörer fritt beslutar att samla in privata medel för ett visst användningsområde inför de indonesiska myndigheterna, i förevarande fall, en skyldighet för vissa tillverkare (inbegripet, men inte begränsat till, biodieseltillverkare) att betala exportavgiften.

(44)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de indonesiska myndigheterna, PT Ciliandra Perkasa, Permata Group och Wilmar att kommissionen gjorde fel i att klassificera utbetalningarna från OPPF som ett bidrag, eftersom de egentligen borde klassificeras som köp av biodiesel. Enligt de som svarade gjorde kommissionen också fel i att påstå att det inte finns något kontraktsenligt förhållande mellan biodieseltillverkarna och OPPF. Till stöd för sitt påstående lämnade Wilmar in kopior av sina avtal med OPPF. Enligt de indonesiska myndigheterna bör utbetalningarna från OPPF betraktas som en del av betalningen vid köp av varor (nämligen biodiesel) eftersom Pertamina är ett statligt ägt företag och därför bör behandlas som en enda ekonomisk enhet tillsammans med de indonesiska myndigheterna som är den slutgiltiga köparen av biodieseln.

(45)

Kommissionen ansåg att avtalen borde ha lämnats in tidigare för att kontrolleras ordentligt. Även om det erkändes att det finns gällande avtal mellan OPPF och biodieseltillverkarna påpekade kommissionen att dessa avtal, enligt uppgifter från de indonesiska myndigheterna, inte medför en avtalsförpliktelse för biodieseltillverkarna gentemot OPPF. De indonesiska myndigheterna förklarade i stället att dessa avtal blott bekräftar det rättsliga kravet för OPPF att betala skillnaden mellan det pris som betalas av producenterna och referenspriset för biodiesel, så snart berörd biodieseltillverkare levererar biodieseln till Pertamina. Än viktigare är det faktum att det ingenstans i dessa avtal anges att de indonesiska myndigheterna köper biodiesel eller att betalningarna utförs av ett sådant skäl. I det gällande avtalet mellan OPPF och biodieseltillverkarna hänvisas inte till något köp av biodiesel som gjorts av de indonesiska myndigheterna, utan det innehåller i stället de villkor enligt vilka de indonesiska myndigheterna betalar ut de så kallade finansieringsmedlen för biodiesel till biodieseltillverkarna. I avtalen fastställs närmare bestämt att OPPF tillhandahåller biodieseltillverkarna finansiering efter det att biodieseltillverkarna har levererat biodiesel till en av producenterna och leveransen har verifierats.

(46)

Kommissionen konstaterade att förekomsten av gällande avtal mellan OPPF och biodieseltillverkarna inte påverkar den slutsats som drogs av kommissionen att utbetalningarna från OPPF utgör ett bidrag. Detta beror på att de enda avtalen med ömsesidiga förpliktelser (dvs. leverans av varor och betalning av priset) är de som gäller mellan Pertamina och leverantörerna av biodiesel. Kommissionen avvisade följaktligen detta påstående.

(47)

Av de skäl som anges nedan ansåg kommissionen även att påståendet att Pertamina och de indonesiska myndigheterna bör betraktas som en enda ekonomisk enhet inte kan godtas.

(48)

Såsom anges i skälen 53–54 finns det, utöver det faktum att det är ett statsägt företag, inga bevis för att Pertamina är ett offentligt organ och således en del av de offentliga myndigheterna. I sitt påstående underlät de indonesiska myndigheterna dessutom att ange att Pertamina inte är den enda producenten som omfattas av blandningskravet, utan att även AKR omfattades av samma krav under undersökningsperioden. Samtidigt är AKR, såsom förklaras i skäl 37, ett privat företag. Både AKR och Pertamina verkar under blandningskravet i enlighet med samma rättsliga instrument och enligt samma system. Enligt blandningskravet köper de indonesiska myndigheterna därför inte biodieseln, såvida inte de indonesiska myndigheterna även anser att AKR bör betraktas som en del i samma ekonomiska enhet.

(49)

Mot bakgrund av ovanstående vidhöll kommissionen sin slutsats att Pertamina, trots att det är ett statligt ägt företag, agerar som en marknadsaktör som köper biodiesel från biodieseltillverkarna för att blanda den med mineraldiesel som därefter säljs av Pertamina.

(50)

Kommissionen vidhöll därför även sin slutsats att utbetalningarna från OPPF:s förvaltningsorgan utgör ett bidrag. Såsom förklarats av de indonesiska myndigheterna finns det inga ömsesidiga skyldigheter varken i den tillämpliga lagstiftningen eller i avtalen mellan OPPF och producenterna. De enda ömsesidiga skyldigheterna som finns i blandningskravets upplägg är de mellan biodieseltillverkarna (som är skyldiga att tillhandahålla biodieseln) och producenterna (som är skyldiga att betala ett pris). Enligt kommissionen betalar OPPF:s förvaltningsorgan därför ut medlen utan att förvänta sig något i gengäld. Utbetalningarna från OPPF klassificeras således som bidrag.

(51)

Wilmar, Permata Group och PT Ciliandra Perkasa hävdade dessutom att Pertamina, i och med att det är helt statsägt, bör betraktas som ett offentligt organ. Ingen av de svarande tillhandahöll några bevis till stöd för detta påstående.

(52)

Kommissionen konstaterade att om Pertamina skulle ha betraktats som ett offentligt organ inom ramen för denna undersökning (som köper biodiesel tillsammans med OPPF:s förvaltningsorgan), borde de indonesiska myndigheterna ha framfört detta påstående tidigt i undersökningsförfarandet och ha instruerat Pertamina att samarbeta och delta i undersökningen.

(53)

Kommissionen ansåg att det statliga ägandet per se inte är likställt med begreppet ”offentligt organ”. Såsom redan anges i skäl 55 i förordningen om provisorisk tull fann WTO:s överprövningsorgan i sin rapport US-Anti-dumping and Countervailing Duties (China) att begreppet ”offentligt organ” innebär en enhet som ”har, utövar eller har anförtrotts myndighetsbefogenheter” (8). Enbart formella indikationer på kontroll (t.ex. statligt ägande) räcker inte för att kunna dra en slutsats om offentligt organ (9).

(54)

Ingen av parterna styrkte sina påståenden genom att utveckla hur Pertamina har anförtrotts myndighetsbefogenheter. Kommissionen noterade att Pertamina, likt AKR, måste uppfylla de skyldigheter som härrör från blandningskravet. Att en enhet har uppfyllt ett rättsligt krav innebär dock inte att den har anförtrotts myndighetsbefogenheter. Dessutom köper Pertamina (liksom AKR) endast biodieseln, och har ingen roll i utbetalningen av bidraget till förmån för biodieseltillverkarna.

(55)

Slutligen konstaterade kommissionen att AKR, ett privat bolag, också omfattas av samma krav och har samma skyldigheter som Pertamina. Om det antas att svarandenas påståenden stämmer skulle inte kommissionen ha något annat val än att konstatera att AKR också är ett offentligt organ som har anförtrotts myndighetsbefogenheter. I strid mot deras eget resonemang var det dock ingen av de svarande som framförde ett sådant påstående. Parterna lämnar faktiskt inga uppgifter om hur deras påstående om Pertaminas och OPPF:s gemensamma köp av biodiesel är förenligt med det faktum att systemet är tillämpligt på privatägda AKR. Kommissionen avslog därför denna begäran.

(56)

Wilmar hävdade dessutom att även om Pertamina inte betraktades som ett offentligt organ anförtror eller ålägger de indonesiska myndigheterna producenterna att köpa biodiesel på myndigheternas vägnar och/eller anförtror eller ålägger biodieseltillverkarna att sälja biodiesel till producenterna. Wilmar tillhandahöll inga bevis till stöd för detta påstående. Av den tillgängliga bevisningen framgår snarare att ett program har införts under undersökningsperioden där producenter och biodieseltillverkare frivilligt deltar i sammanhanget där de indonesiska myndigheterna inför vissa blandningskrav och där de indonesiska myndigheterna ingriper finansiellt för att avlasta bördan från blandningskravet.

(57)

Kommissionen noterade att enbart det faktum att det finns ett krav på att blanda innebär en rättslig skyldighet att köpa biodiesel, men det medför inte att de indonesiska myndigheterna köper biodiesel på marknaden. De indonesiska myndigheterna fastställer endast den andel PME som ska blandas med mineraldiesel. De indonesiska myndigheterna varken köper eller har för avsikt att köpa PME.

(58)

Kommissionen avvisade följaktligen även detta påstående.

(59)

Samtliga exporterande tillverkare hävdade att även om kommissionen gjorde rätt i att klassificera de utbetalningar som tagits emot av OPPF som bidrag, var det fel av kommissionen att bedöma att en förmån föreligger.

(60)

Sammanfattningsvis hävdade de exporterande tillverkarna att eftersom OPPF uteslutande finansieras av den exportavgift som betalas av bland annat biodieseltillverkarna får biodieseltillverkarna inte en fördel, eftersom de betalar mer till fonden än vad de tar emot från den. Enligt de exporterande tillverkarna är OPPF privatfinansierad och kommissionen borde därför ha dragit av de belopp som betalats in till OPPF på gruppnivå. De exporterande tillverkarna ansåg dessutom att kommissionen borde ha dragit av det avgiftsbelopp som betalats för exporten av varje produkt som omfattas av avgiften, och inte bara det avgiftsbelopp som betalats för exporten av biodiesel.

(61)

På grund av de skäl som anges nedan höll kommissionen inte med om detta.

(62)

För det första konstaterade kommissionen att alla företag som ingår i värdekedjan för oraffinerad palmolja, däribland biodieseltillverkarna, enligt bestämmelser är skyldiga att betala avgiften. Precis som när det gäller allmän beskattning är det inte upp till de företag som ingår i värdekedjan för oraffinerad palmolja att besluta huruvida de ska bidra till OPPF eller inte, och därför är det olämpligt att hävda att OPPF är privatfinansierad. OPPF finansieras snarare genom de indonesiska myndigheternas normala skattemässiga verksamhet och uttag av offentliga intäkter. De indonesiska myndigheterna kunde inte framlägga någon bevisning för att de intäkter som tas ut genom exportavgiften redovisas direkt i ett särskilt konto i OPPF och inte i den allmänna statsbudgeten. Att dra av de exportavgifter som betalats av biodieseltillverkare för att fastställa förekomsten av en förmån skulle således vara lika olämpligt som att dra av alla skatter som betalats av mottagarna.

(63)

För det andra konstaterade kommissionen att påståendet om att biodieseltillverkarna betalade in mer till OPPF än vad de har tagit emot under alla omständigheter är sakligt felaktigt. Detta påstående baseras på den totala exportavgift som betalats på gruppnivå och för alla produkter som omfattas av exportavgiften. Om endast den avgift som betalats av de exporterande tillverkarna (individuellt sett, inte av gruppen) för biodiesel beaktas understiger de belopp som betalats in till OPFF de belopp som har tagits emot i bidrag från OPPF.

(64)

De indonesiska myndigheterna och de exporterande tillverkarna Wilmar, Permata Group och PT Ciliandra Perkasa hävdade vidare att kommissionen felaktigt hade konstaterat att detta program ger en förmån till biodieseltillverkarna. Om det inte hade varit för utbetalningarna från OPPF skulle producenterna nämligen ha varit tvungna att köpa biodieseln till referenspriset för biodiesel. Biodieseltillverkarna skulle erhålla samma belopp som de erhåller i dag och har därför inte bättre villkor än de annars skulle ha haft.

(65)

Kommissionen höll inte med om detta. Kommissionen konstaterade att det korrekta kontrafaktiska scenariot inte är att producenterna utan OPPF skulle betala referenspriset för biodiesel. Ett av de politiska målen med OPPF och själva syftet med blandningskrav är att främja användning av biodiesel i Indonesien (i stället för användning av mineraldiesel). Eftersom priset på mineraldiesel normalt är lägre än priset på biodiesel ingriper de indonesiska myndigheterna för att underlätta försäljningen av biodiesel från biodieseltillverkare. Samtidigt bidrar dessa utbetalningar till uppfyllandet av de obligatoriska blandningskraven. Bara det faktum att OPPF-programmet existerar visar att de normala marknadsvillkoren inte skulle stödja det referenspris för biodiesel som används för att komplettera transaktionerna mellan Pertamina/AKR och biodieseltillverkarna. Utan blandningskravet skulle producenterna alltså inte ha några incitament att köpa biodiesel över huvud taget. Utan OPPF och dess utbetalningar skulle det inte förekomma någon inhemsk försäljning av biodiesel. Biodieseltillverkare skulle tvingas att konkurrera med mineraldieseltillverkare. För OPPF och det program som de indonesiska myndigheterna infört skulle biodieseltillverkare dock inte erhålla ytterligare medel till nivån för det referenspris för biodiesel som fastställts av de indonesiska myndigheterna.

(66)

Enligt kommissionen skulle biodieseltillverkarna, enligt det korrekta kontrafaktiska scenariot, ha sämre villkor än under och efter undersökningsperioden. För biodieseltillverkare innebär blandningskravet en förutsebar och tillförlitlig inkomstkälla via garanterad försäljning. De totala intäkterna från inhemsk försäljning, dvs. det belopp som betalats av producenterna plus det bidragsbelopp som betalats ut av OPPF, fastställs dessutom på förhand av de indonesiska myndigheterna, vilket effektivt skyddar leverantörer av biodiesel från de normala prissvängningar som de annars skulle ha utsatts för på en fri marknad, förutsatt att det hade funnits en sådan.

(67)

I det avseendet ansåg kommissionen även att beräkningen av det referenspris för biodiesel som betalas till oberoende leverantörer inte återspeglar utbud och efterfrågan under normala marknadsvillkor utan offentliga ingripanden. Pertamina var, oberoende av om det fick en förmån eller inte, inte villigt att betala biodieseln till referenspriset, utan endast till ett lägre pris. Denna slutsats har även bekräftats av de indonesiska myndigheterna under kontrollbesöket när de förklarade att om Pertamina skulle köpa biodiesel till referenspriset för biodiesel skulle det gå med förlust. Av detta påstående framgick att marknadspriset för biodiesel under icke snedvridna marknadsvillkor skulle vara avsevärt lägre än det referenspris för biodiesel som för närvarande fastställs av de indonesiska myndigheterna.

(68)

Av de indonesiska myndigheternas tillkännagivande drog kommissionen slutsatsen att ingen köpare – i likhet med Pertamina – skulle ha möjlighet att fortsätta bedriva en lönsam verksamhet om priset på biodiesel skulle uppgå till det referenspris som fastställts av de indonesiska myndigheterna. Detta innebär antingen att ingen biodiesel skulle säljas i Indonesien, och att biodieseltillverkarna därmed inte skulle få några intäkter, eller att biodieselpriserna skulle vara lägre än den nivå som fastställts av de indonesiska myndigheterna. I och med att de indonesiska myndigheterna inrättar och tillämpar en blandningsskyldighet i Indonesien (se skälen 49 och 50 i förordningen om provisorisk tull) är det första scenariot mycket osannolikt. Kommissionen ansåg därför att det mest sannolika kontrafaktiska scenariot – i avsaknad av det system som håller på att analyseras – var att priserna på biodiesel skulle vara lägre.

(69)

Kommissionen konstaterade i synnerhet att de referenspriser som använts av de indonesiska myndigheterna för att fastställa det bidragsbelopp som betalats ut av OPPF inte är kännetecknande för ett marknadspris, eftersom formeln för att beräkna dem inte bygger på icke snedvridna marknadsvillkor. Detta beror å ena sidan på att hela marknaden, både i tidigare och senare led, är snedvriden och därför inte kan vara representativ för normala, konkurrenskraftiga marknadsvillkor. Å andra sidan ansåg kommissionen att beloppet för de konverteringskostnader som beräknats av de indonesiska myndigheterna som en del i den formel som används för att beräkna referenspriset för biodiesel (det genomsnittliga inhemska priset på oraffinerad palmolja och en konverteringsavgift på 100 US-dollar per ton som läggs till) är alltför högt. Kommissionen verifierade de faktiska omvandlingskostnaderna för några av de exporterande tillverkarna och konstaterade att de indonesiska myndigheternas beräkning överdriver dessa kostnader. Dessa faktiska omvandlingskostnader uppgick i genomsnitt till ett belopp på mellan 60 och 80 US-dollar per ton under undersökningsperioden. (10)

(70)

Även om kommissionen skulle godta påståendet om att de sammanlagda utbetalningarna från producenterna och OPPF utgör betalning av priset på biodiesel – vilket inte är fallet – skulle kommissionen därför ändå behöva dra slutsatsen att det ”pris” som betalats till biodieseltillverkare skulle vara alltför högt.

(71)

Kommissionen konstaterade därför att biodieseltillverkarna tack vare programmet får en fördelaktigare ställning än de annars skulle ha haft och därmed får en förmån.

(72)

De indonesiska myndigheterna och alla exporterande tillverkare hävdade dessutom att även om det hade funnits en förmån skulle den ha överförts fullt ut till producenterna (Pertamina och AKR). Detta sägs bero på att biodieseltillverkarna får marknadspriset för biodiesel medan producenterna har förmånen att köpa den till ett lägre pris (närmare bestämt referenspriset för mineraldiesel).

(73)

Kommissionen höll inte med om detta påstående. Såsom redan diskuterats i skälen 195–201 i förordningen om provisorisk tull, och såsom även tagits upp i skäl 67 ansåg kommissionen att det inte finns något verkligt marknadspris för biodiesel i Indonesien, eftersom de indonesiska myndigheterna reglerar och snedvrider hela värdekedjan för oraffinerad palmolja och biodiesel. Kommissionen konstaterade under alla omständigheter att det enda pris som finns på marknaden är det pris som betalades av producenterna (närmare bestämt referenspriset för mineraldiesel).

(74)

När det gäller påståendet om att programmets förmån ligger hos producenterna som i slutändan betalar ett lägre pris för den biodiesel som de köper konstaterade kommissionen att frågan huruvida Pertamina eller AKR (också) gynnas av detta program inte är föremål för denna undersökning, eftersom de inte är exporterande tillverkare av den berörda produkten.

(75)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de indonesiska myndigheterna, PT Ciliandra Perkasa, Permata Group och Wilmar att kommissionen felaktigt hade konstaterat att OPPF ger en förmån till biodieseltillverkarna eftersom

(76)

Kommissionen beaktade det kontrafaktiska scenario som presenteras i det slutliga utlämnandet och som klargörs i skäl 65 ovan. Kommissionen ansåg dock att det påstående som läggs fram av de indonesiska myndigheterna bekräftar att OPPF ger en förmån till biodieseltillverkarna. De indonesiska myndigheternas argument bygger på följande två huvudsakliga faktorer: 1) Det finns inget rättsligt krav för biodieseltillverkare att sälja biodiesel på den inhemska marknaden, och 2) biodieseltillverkare är rationella ekonomiska aktörer som vill maximera sin vinst.

(77)

Kommissionen motsatte sig inte de två faktorer som framförts av de indonesiska myndigheterna. Enligt kommissionen är det faktum att rationella ekonomiska aktörer likt biodieseltillverkarna väljer att delta i OPPF-systemet – trots att det inte finns något rättsligt krav på att göra det – ett empiriskt och oomtvistligt bevis på att detta är det bästa alternativet för att driva deras verksamhet.

(78)

Om, såsom de indonesiska myndigheterna hävdade och kommissionen inte hade något skäl att ifrågasätta, ”de privatägda biodieseltillverkarna (varav många ingår i multinationella koncerner) har som mål att maximera lönsamheten” (11) innebär detta att det mest lönsamma sätt att bedriva verksamhet som är tillgängligt för dem är att delta i OPPF-systemet. I varje kontrafaktiskt scenario skulle biodieseltillverkarna således ha sämre villkor. I annat fall skulle en rationell ekonomisk aktör, i frånvaro av rättsliga begränsningar, ha valt ett mer lönsamt alternativ i stället för att välja att vara en del av systemet.

(79)

Kommissionen drog därför slutsatsen att biodieseltillverkarna får bättre villkor enligt detta system oberoende av det alternativa kontrafaktiska scenariot. Kommissionen bekräftade följaktligen sin slutsats att OPPF ger en förmån till biodieseltillverkarna.

(80)

När det gäller de indonesiska myndigheternas påstående att de konverteringskostnader som används i formeln för att beräkna referenspriset för biodiesel inte är alltför höga, konstaterade kommissionen att den ansåg att utbetalningarna från OPPF till biodieseltillverkarna utgör ett bidrag och inte ingår i vederlaget för inköp av biodiesel. Enligt kommissionen var det därför inte relevant för fastställandet av förekomsten av en förmån huruvida dessa konverteringskostnader är alltför höga eller inte.

(81)

Även om kommissionen skulle följa de indonesiska myndigheternas resonemang att det inte finns någon förmån i detta fall, eftersom utbetalningarna från OPPF är en del av betalningen för köpet av biodiesel, konstaterade kommissionen i vart fall att beloppet för konverteringskostnaderna inte ändras regelbundet och har varit fastställt till 100 US-dollar/ton sedan den 21 mars 2016. Kommissionen medgav att de indonesiska myndigheterna under kontrollbesöket på plats hävdade att konverteringskostnaderna ses över årligen. Kommissionen ansåg dock inte att resultatet av en sådan översyn återspeglar marknadsförhållandena, eftersom beloppet för konverteringskostnaderna är högre än biodieseltillverkarnas faktiska kostnader, såsom förklaras i punkt 69.

(82)

De indonesiska myndigheterna uppgav även att de inte betraktade de konverteringskostnader som tas ut av kommissionen som representativa. Kommissionen noterade i första hand att de indonesiska myndigheterna inte tillhandahöll några konkreta bevis till stöd för sitt påstående. För det andra konstaterade kommissionen att dessa kostnader kontrollerades under de kontrollbesök som utförts på plats hos vissa av biodieseltillverkarna. För tydlighetens skull kan anges att kommissionen för att erhålla dessa kostnader drog av värdet för glycerin som genererats i raffineringsprocessen från oraffinerad palmolja till biodiesel (12).

(83)

Även om kommissionen skulle godta de indonesiska myndigheternas påstående att utbetalningarna från OPPF är en del av betalningen för köp av biodiesel – vilket inte är fallet – skulle det, mot bakgrund av ovanstående, ändå föreligga en förmån för biodieseltillverkarna. Även om blandningskravet inte skulle existera skulle biodieseltillverkarna inte få den fulla ersättning som tillhandahålls av OPPF.

(84)

Wilmar hävdade dessutom att det referenspris som fastställts för inhemsk indonesisk biodiesel återspeglar och följer icke snedvriden marknadsdynamik. Kommissionen konstaterade att den indonesiska inhemska biodieselmarknaden är helt reglerad, från priset på oraffinerad palmolja till priset och efterfrågan på biodiesel. Leverantörer av biodiesel måste sälja specifika kvantiteter till ett specifikt pris som beräknats enligt en på förhand fastställd formel och baseras på faktorer som inte är kopplade till marknadsförhållandena. Kommissionen vidhöll därför sin slutsats att det referenspris som fastställs av de indonesiska myndigheterna inte återspeglar det pris som skulle föreligga under icke snedvridna marknadsvillkor. Detta beror delvis på att kommissionen ansåg att det enda tillförlitliga riktmärket för ett icke snedvridet inhemskt marknadspris är det pris som producenterna betalar. Påståendet avvisades därför.

(85)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de indonesiska myndigheterna och Wilmar att kommissionen hade fel i att inte anse det relevant att OPPF ger en förmån även till blandningsföretagen. Enligt de indonesiska myndigheterna beror detta på att det faktum att OPPF är utformad för att (även) främja blandningsföretagen innebär att den inte kan klassificeras som ett bidrag.

(86)

Såsom förklaras i skälen 64–74 ansåg kommissionen att det inte är relevant för denna undersökning huruvida blandningsföretagen erhöll en förmån från programmet i fråga. Det är oomstritt att OPPF tillhandahåller ett bidrag till förmån för biodieseltillverkarna – ett bidrag som inte skulle ha funnits om det inte hade varit för programmet. Påståendet avvisades därför.

(87)

Alla exporterande tillverkare hävdade att kommissionen felaktigt beräknade beloppet för den förmån som tagits emot av de exporterande tillverkarna, eftersom det omfattade det belopp som betalats av OPPF som ersättning för transportkostnader. Enligt de exporterande tillverkarna är dessa medel enbart en ersättning för kostnader som de redan har ådragit sig och utgör därför ingen förmån. En exporterande tillverkare hävdade dessutom att dessa kostnader ska klassificeras som en kostnad för att omfattas av subventionssystemet och därför bör uteslutas i enlighet med artikel 7.1 a i grundförordningen.

(88)

Av de skäl som anges nedan höll kommissionen inte med om detta påstående, eftersom det inte tar hänsyn till transportkostnader för biodieseltillverkarna som ”[a]nsökningsavgifter eller andra kostnader som är nödvändiga för att bli berättigad till eller erhålla subventioner”.

(89)

I första hand konstaterade kommissionen att riktlinjerna för beräkning av subventionsbeloppet i undersökningar avseende utjämningstull (nedan kallade riktlinjerna) klargör att ”[d]e enda avgifter eller kostnader som i normala fall kan dras av är de som betalas direkt till de offentliga myndigheterna under undersökningsperioden. Det måste visas att denna betalning är obligatorisk för att erhålla en subvention. Betalningar till privata parter, t.ex. advokater och revisorer, som uppstår till följd av en ansökan om subvention, kan således inte dras av.” (13)

(90)

I motsats till vad som anges i riktlinjerna betalas transportkostnaderna i fråga inte direkt till de indonesiska myndigheterna utan till privata bolag. Den exporterande tillverkaren förklarade inte heller på vilket sätt dessa transportkostnader är ”obligatoriska” för att erhålla subventionen.

(91)

För det andra ansåg kommissionen att transportkostnaderna snarare är kostnader som biodieseltillverkare normalt har i sina handelstransaktioner med producenterna. Transportkostnader skulle normalt ingå i inköpspriset/köpeavtalet och kommissionen ser därför ingen objektiv motivering till att de skulle ersättas. Det belopp som betalats av OPPF som ersättning för transportkostnader utgör följaktligen en förmån.

(92)

Mot bakgrund av ovanstående avvisades detta påstående och kommissionen drog slutsatsen att ersättningen av biodieseltillverkarnas transportkostnader inte ska dras av från beräkningen av förmånen. De medel som förvaltningsorganet har tillhandahållit biodieseltillverkarna täcker inte bara skillnaden mellan referenspriset för mineraldiesel och referenspriset för biodiesel utan även transportkostnaderna, som en del av samma bidrag.

(93)

De exporterande tillverkarna hävdade även att de har kreditkostnader som har samband med OPPF-utbetalningarna. Enligt biodieseltillverkarna beror detta på att OPPF betalar ut bidraget flera månader efter att tillverkarna har fakturerat den relevanta producenten.

(94)

Kommissionen höll inte med om detta påstående, eftersom den vidhöll sin slutsats om att utbetalningarna från OPPF utgör ett bidrag och inte betalning för köp av varor. Kommissionen ansåg därför att de exporterande tillverkarna inte borde ha tagit emot dessa bidrag över huvud taget och att inga kreditkostnader av något slag kan knytas till dessa bidrag.

(95)

Mot bakgrund av ovanstående avvisas detta påstående och kommissionen drog slutsatsen att biodieseltillverkarnas påstådda kreditkostnader inte ska dras av från beräkningen av förmånen.

(96)

Kommissionen vidhöll således sina slutsatser om att de indonesiska myndigheternas stöd till biodieselindustrin genom direkta överföringar av medel genom fonden för subvention av biodiesel utgjorde en utjämningsbar subvention, såsom konstateras i skälen 80–83 i förordningen om provisorisk tull.

(97)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de indonesiska myndigheterna, PT Ciliandra Perkasa, Permata Group och Wilmar att kommissionen gjorde fel i att avvisa de exporterande tillverkarnas påstående att kommissionen skulle ha dragit av transportkostnader och kreditkostnader från beräkningen av förmånen. Enligt de indonesiska myndigheterna beror detta på att dessa kostnader är nödvändiga för att erhålla bidragsutbetalningarna.

(98)

Kommissionen har redan diskuterat detta argument i skäl 89 ovan. Utöver det som redan förklarats i skäl 91 ovan påpekade kommissionen att det i riktlinjerna anges att ”[d]e enda avgifter eller kostnader som i normala fall kan dras av är de som betalas direkt till de offentliga myndigheterna under undersökningsperioden”. I detta fall betalas inte transportkostnaderna till myndigheterna, utan i stället till privata parter för att sedan återbetalas av de indonesiska myndigheterna. Kommissionen vidhåller därför sin slutsats att transportkostnaderna inte klassificeras som kostnader som kan dras av enligt riktlinjerna. Begäran avvisas därför.

(99)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de indonesiska myndigheterna att kommissionen gjorde fel i att inte dra av insatsvaror till OPPF i sin beräkning av den förmån som erhållits enligt detta system. Dessa insatsvaror avsåg betalning av exportavgifter som fastställts av de indonesiska myndigheterna för olika palmoljebaserade produkter som exporterats från Indonesien. Dessa avgifter togs därför ut för många andra produkter än den undersökta produkten. Såsom förklaras i skäl 64 i förordningen om provisorisk tull och som förklaras vidare i skäl 62 är dessa avgifter offentliga medel. Detta är korrekt oavsett vilket myndighetsorgan som var ansvarigt för att driva in dem. Det konstaterades därför att det var olämpligt att dra av insatsvaror till OPPF från den förmån som erhållits. Påståendet avvisades därför.

(100)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de indonesiska myndigheterna även att kommissionen gjorde fel i att använda omsättningen från biodiesel för att fastställa subventionsbeloppet. Det gjordes gällande att biodieseltillverkarnas totala omsättning (och således inbegripet andra produkter än biodiesel) borde ha använts. Subventionerna från OPPF berodde dock enbart på att tillverkarna hade sålt biodiesel. Kommissionen ansåg följaktligen att den hade använt korrekt omsättning i sin beräkning och påståendet avvisades därför.

(101)

Kommissionen konstaterade att de indonesiska myndigheterna inte framförde några ytterligare argument till stöd för sina påståenden och bekräftade därför slutsatserna i skäl 95.

(102)

Efter det preliminära utlämnandet hävdade både de indonesiska myndigheterna och majoriteten av de exporterande tillverkarna att kommissionen felaktigt klassificerade de exportbegränsningar som infördes av de indonesiska myndigheterna på oraffinerad palmolja och dess råvaruderivat som en utjämningsbar subvention. Enligt de indonesiska myndigheterna och de exporterande tillverkarna beror detta på att exportbegränsningar enligt relevant WTO-praxis konsekvent inte anses vara utjämningsbara subventioner.

(103)

När det gäller detta påstående noterade kommissionen att exportbegränsningar i förordningen om provisorisk tull i sig inte betraktas som utjämningsbara subventioner. Kommissionen ansåg snarare att införandet av exportbegränsningar (såsom exportskatter och exportavgifter) är en av de metoder eller verktyg som används av de indonesiska myndigheterna för att tillhandahålla oraffinerad palmolja mot för låg ersättning. Kommissionen konstaterade (se skäl 172 i förordningen om provisorisk tull) att tillhandahållande av oraffinerad palmolja mot för låg ersättning, med hänsyn till tillgänglig bevisning i denna undersökning, och i enlighet med EU-praxis och WTO-praxis, utgjorde en utjämningsbar subvention.

(104)

Kommissionen kommer nedan att bemöta de påståenden som anförts av berörda parter när det gäller kommissionens provisoriska undersökningsresultat enligt vilka de indonesiska myndigheternas stöd till biodieselindustrin genom tillhandahållande av oraffinerad palmolja mot för låg ersättning motsvarar ett finansiellt bidrag enligt artikel 3.1 a iv i grundförordningen och/eller inkomst- eller prisstöd enligt artikel 3.1 b i grundförordningen. Kommissionen kommer även att bemöta de påståenden som rör felaktigt fastställande av förmån.

(105)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de indonesiska myndigheterna och Permata Group att exportbegränsningar som införts av offentliga myndigheter aldrig kan utgöra ett finansiellt bidrag. Kommissionen konstaterade i detta avseende att detta påstående inte är relevant i detta fall. Detta beror på att kommissionen drog slutsatsen att det finansiella bidrag som beviljats av de indonesiska myndigheterna till förmån för de exporterande tillverkarna härrör från tillhandahållandet av oraffinerad palmolja mot för låg ersättning. Påståendet avvisades därför.

(106)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de indonesiska myndigheterna, Permata Group och Wilmar att kommissionen underlät att bevisa förekomsten av ett finansiellt bidrag. Enligt de som svarade beror detta på följande:

(107)

Med avseende på påståendet under a) ovan konstaterade kommissionen att exportavgiften gällde och togs ut under undersökningsperioden. De indonesiska myndigheternas påstående att exportbegränsningar inte togs ut under undersökningsperioden är således felaktigt i sak, eftersom exportavgiften hade införts och gällde under undersökningsperioden.

(108)

Kommissionen höll inte med om argumentets andra del. Om de indonesiska myndigheterna hade för avsikt att inte längre införa exportbegränsningar på oraffinerad palmolja och dess råvaruderivat skulle de ha upphävt lagstiftningen. Att temporärt fastställa exportavgiften och exportskatten till noll indikerar att de indonesiska myndigheterna fortfarande har för avsikt att kunna använda dessa begränsningar i framtiden. Denna slutsats kan även bekräftas av offentliga uttalanden från de indonesiska myndigheternas representanter. I en tidningsartikel daterad den 25 september 2019 rapporteras exempelvis följande: ”De offentliga myndigheterna har beslutat att tillfälligt upphäva en exportskatt på oraffinerad palmolja och dess råvaruderivat fram till nästa år för att lätta den ekonomiska bördan för tillverkare av palmolja i samband med en sänkning av priserna på oraffinerad palmolja på världsmarknaden. Den samordnande ekonomiministern Darmin Nasution uppgav i Jakarta på tisdagen att exportskatten har upphävts fram till januari nästa år i samband med att de offentliga myndigheterna officiellt inleder genomförandet av sitt obligatoriska B-30-biodieselprogram. Darmin uppgav att han hoppades att genomförandet av B-30-biodieselpolicyn, som var avsedd att leda till en avsevärd ökning av efterfrågan på palmolja, skulle höja priserna på palmolja på den inhemska marknaden. Han angav att upphävandet av exportskatten hade godkänts av president Joko ’Jokowi’ Widodo. På grundval av en förordning från finansministeriet från 2019 skulle de offentliga myndigheterna ha infört en exportskatt på upp till 25 US-dollar per ton om priserna låg mellan 570 och 619 US-dollar per ton, och upp till 50 US-dollar om de går upp över 619 US-dollar per ton. Från och med den 20 september låg priset på oraffinerad palmolja på 574,90 US-dollar per ton och det förväntas sjunka något till 570 US-dollar per ton fram till slutet av året. Ministern begärde därför en översyn av förordningen för att möjliggöra ett upphävande av exportskatten, eftersom den – baserat på ovan nämnda prisformel – fortfarande var tillämplig.” (14)

(109)

Genom detta uttalande fastställs även ett direkt samband mellan införandet av exportbegränsningar (tillsammans med andra inslag för att uppmuntra det specifika agerandet från leverantörerna av oraffinerad palmolja) och de faktiska prisnivåerna på den inhemska marknaden. Av uttalandet framgår även att de indonesiska myndigheterna använder dessa instrument för att påverka nivån på dessa priser.

(110)

Trots de indonesiska myndigheternas och Wilmars påstående i deras svar på det slutliga utlämnandet drog kommissionen slutsatsen att de indonesiska myndigheternas avsikt är att i framtiden fortsätta tillämpa exportavgiften och eventuellt exportskatten. Det faktum att de indonesiska myndigheterna tillfälligt inte tog ut skatter eller avgifter, och även med tanke på att dessa endast är en del av de verktyg som de indonesiska myndigheterna använder för att tillhandahålla oraffinerad palmolja mot för låg ersättning, innebär därför inte att förekomst av ett finansiellt bidrag kan ifrågasättas.

(111)

Enligt alla exporterande tillverkare bygger kommissionens påstående om anförtroende eller åläggande på den felaktiga slutsatsen att de skatter och exportavgifter på oraffinerad palmolja och dess råvaruderivat som införts av de indonesiska myndigheterna är utformade för att stödja biodieselindustrin. Wilmar och Permata hävdade dessutom att kommissionen felaktigt konstaterade att de inhemska priserna på oraffinerad palmolja i själva verket fastställs av PT Perkebunan Nusantara, en tillverkare av oraffinerad palmolja som är helägd av de indonesiska myndigheterna (nedan kallad PTPN).

(112)

När det gäller det första påståendet klargjorde de exporterande tillverkarna vidare att exportskatten under undersökningsperioden fastställdes till noll och därför är irrelevant för bedömningen. Exportavgiften var däremot inte noll och den var i alla händelser inte utformad för att stödja biodieselindustrin, utan för att finansiera OPPF.

(113)

Kommissionen medgav i skäl 88 i förordningen om provisorisk tull att exportskatten under undersökningsperioden var fastställd till noll. Även om den inte tillämpades under undersökningsperioden med hänsyn till de särskilda marknadsförhållandena utgör exportskatten ändå ett bevis på de verktyg som använts av de indonesiska myndigheterna för att ge leverantörer av oraffinerad palmolja incitament att tillhandahålla oraffinerad palmolja mot för låg ersättning. Kommissionen konstaterade dessutom att exportskatten, trots att den var lika med noll under undersökningsperioden, inte har upphävts av de indonesiska myndigheterna. Kommissionen konstaterade dessutom att det, såsom diskuteras i skälen 117–121 i förordningen om provisorisk tull, inte har bestridits att de indonesiska myndigheternas avsikt med att tillämpa exportskatten är att hålla de inhemska priserna på oraffinerad palmolja på en konstlat låg nivå.

(114)

När det gäller exportavgiften konstaterade kommissionen att, även om den lagstiftning genom vilken exportavgifter införs inte innehåller några uttryckliga uppgifter om att den är utformad för att stödja biodieselindustrin genom att tillhandahålla oraffinerad palmolja till lägre priser, bidrar de exportavgifter som blir en del av OPPF i själva verket till att uteslutande stödja biodieselindustrin via bidragen från OPPF. Under undersökningen kunde kommissionen verifiera att OPPF, trots ett bredare formellt mandat, nästan uteslutande har stött biodieselindustrin under undersökningsperioden.

(115)

De indonesiska myndigheternas införande av exportavgiften 2015 sammanföll dessutom med en period då de indonesiska priserna på oraffinerad palmolja var i det närmaste identiska med världsmarknadspriserna. Såsom redan framgår av skälen 64–68 i förordningen om provisorisk tull ska exportavgiften inte betraktas separat, utan som en del av en bredare uppsättning åtgärder som utformats för att stödja biodieselindustrin och reglera de inhemska priserna på oraffinerad palmolja.

(116)

Kommissionen konstaterade dessutom att exportavgiften i praktiken har uppnått det avsedda syftet att pressa de inhemska priserna på oraffinerad palmolja. I sin analys kunde kommissionen i första hand konstatera en skillnad mellan de inhemska priserna och exportpriserna för indonesisk oraffinerad palmolja. Kommissionen ansåg att denna prisskillnad kan förklaras av det faktum att själva införandet av exportavgiften pressade de inhemska priserna genom att på ett konstlat sätt behålla oraffinerad palmolja inom landet till de låga priser som fastställts av de indonesiska myndigheterna och som följs av leverantörerna av oraffinerad palmolja.

(117)

Det faktum att de indonesiska myndigheterna inte upphävde exportskatten utan enbart fastställde den till noll visar tydligt att de fortfarande har för avsikt att hålla nere priserna på oraffinerad palmolja. Efter att ha infört två instrument som har samma effekt på de inhemska priserna på oraffinerad palmolja, och efter att ha uppnått avsedd effekt, hade de indonesiska myndigheterna rationellt beslutat att behålla det instrument som hade den bredaste täckningen av avsedda effekter (dvs. att hålla nere priserna på oraffinerad palmolja och finansiera OPPF), dvs. exportavgiften.

(118)

Kommissionen bekräftade därför att det övergripande system för exportbegränsningar som införts av de indonesiska myndigheterna är utformat för att främja biodieselindustrin genom att hålla de inhemska priserna på oraffinerad palmolja på en konstlat låg nivå (till skillnad från att enbart utgöra en bieffekt av en offentlig åtgärd för att samla in offentliga intäkter).

(119)

När det gäller påståendet om att de inhemska priserna på oraffinerad palmolja i själva verket inte fastställs av de indonesiska myndigheterna hävdade Wilmar vidare att kommissionens slutsats var felaktig av följande skäl:

(120)

Vad gäller påståendet under led a ovan erinrade kommissionen om att den, såsom påpekas i skälen 91–99 och 126 i förordningen om provisorisk tull, fick förlita sig på tillgängliga uppgifter med tanke på det bristande samarbetet från leverantörer av oraffinerad palmolja och PTPN. I sina synpunkter på förordningen om provisorisk tull var det ingen exporterande tillverkare som tillhandahöll några bevis för hur de utformar sina anbud för oraffinerad palmolja, förutom en vag uppgift om att de generellt baseras på ”världsmarknadspriser”.

(121)

I avsaknad av verifierbara bevis till stöd för detta påstående avvisades det av kommissionen. Snarare än att på ett oberoende sätt fastställa sina priser med hänsyn till världsmarknadspriser följer leverantörerna av oraffinerad palmolja de priser på oraffinerad palmolja som fastställs av PTPN.

(122)

Vad gäller påståendet under led b ovan förklarade kommissionen i skäl 133 i förordningen om provisorisk tull att PTPN faktiskt inte är skyldigt att ge ett motbud med ett högre pris om de bud som tagits emot ligger under ”prisuppfattningen” för den specifika dagen. Under kontrollbesöket bekräftade kommissionen faktiskt att PTPN regelbundet accepterade anbud under ett sådant pris.

(123)

Kommissionen noterade dessutom att den, såsom förklaras i avsnitt 3.3.2 i förordningen om provisorisk tull, tillämpade bestämmelserna i artikel 28.1 i grundförordningen, eftersom PTPN inte besvarade tillägg B till antisubventionsfrågeformuläret (frågeformulär för leverantörer av oraffinerad palmolja) till alla tillverkare och distributörer av palmolja. Under kontrollbesöket på plats hos de indonesiska myndigheterna kunde PTPN dessutom inte förklara hur det fastställer den dagliga ”prisuppfattningen” för oraffinerad palmolja. PTPN förklarade i stället vagt att den är baserad på internationella riktmärken utan att tillhandahålla någon detaljerad information.

(124)

Kommissionen kunde därför inte erhålla någon bevisning för att ”prisuppfattningen” återspeglar ett marknadspris som är ett resultat av ett konkurrensbetonat anbudsförfarande. Kommissionen konstaterade i stället att det inhemska priset på oraffinerad palmolja är lägre än något av de påstådda internationella riktmärken (inklusive det indonesiska exportpriset) som påstods vara grunden för PTPN:s priser.

(125)

När det gäller påstående c konstaterade kommissionen att PTPN inte besvarade kommissionens ovan nämnda frågeformulär. Kommissionen använde därför tillgängliga uppgifter. Under kontrollen av de indonesiska myndigheterna lämnade PTPN in en kopia av sina reviderade räkenskaper för 2016 och 2017. Av dessa framgick att PTPN gick med förlust. I ett senare skede, och även efter utgången av tidsfristen för synpunkter på skrivelsen om att kommissionen skulle använda tillgängliga uppgifter, tillhandahöll PTPN ytterligare information. De indonesiska myndigheterna hävdade att denna ytterligare information borde ändra kommissionens bedömning. Kommissionen noterade att informationen tillhandahölls mycket sent och långt efter alla tidsfrister. PTPN lämnade inte in några reviderade räkenskaper för år 2018. När det gäller den senaste perioden tog kommissionen därför emot endast reviderade räkenskaper för ett kvartal av undersökningsperioden (det sista kvartalet 2017). Av de reviderade räkenskaper som kommissionen tog emot framgår att PTPN gick med förlust. Den försenade information som lämnades av de indonesiska myndigheterna när det gäller perioden från 2016 till undersökningsperioden (särskilt en Excel-tabell) syftar till att visa att PTPN:s verksamhet avseende oraffinerad palmolja (som motsvarar huvuddelen av dess verksamhet) var lönsam och att företaget uppnådde samma vinst på sin inhemska försäljning och exportförsäljning. Denna information styrktes dock inte av reviderade räkenskaper. Den information som tillhandahölls på grundval av reviderade räkenskaper bekräftade däremot att PTPN inte gick med vinst när det sålde sin oraffinerade palmolja, och därmed inte kunde agera som en rationell ekonomisk aktör skulle ha gjort. Kommissionen konstaterade i vart fall att information som lämnats i ett sådant sent skede (även efter att synpunkterna på förordningen om provisorisk tull lämnats in) inte kan godtas eftersom den inte kan kontrolleras. Påståendet avvisades därför.

(126)

Vad gäller påstående d hävdade de indonesiska myndigheterna och de exporterande tillverkarna även att kommissionen inte kunde bevisa att leverantörerna av oraffinerad palmolja hade agerat irrationellt eftersom de var lönsamma. Detta påstående avser både leverantörer av oraffinerad palmolja som besvarade kommissionens frågeformulär och PTPN (15).

(127)

Kommissionen ansåg att begreppet irrationellt agerande inte är begränsat till att bedriva en verksamhet med förlust, utan även omfattar insatser som försätter en verksamhet i en mindre fördelaktig (mindre lönsam) ställning. Kommissionen fastställde en tydlig prisskillnad mellan inhemska priser och exportpriser på oraffinerad palmolja i Indonesien, så att försäljning för export skulle vara mer lönsam för leverantörer av oraffinerad palmolja om det inte vore för exportavgiften.

(128)

Slutsatsen att det system för exportbegränsningar som de indonesiska myndigheterna infört effektivt hindrar inhemska tillverkare av oraffinerad palmolja från att agera rationellt styrks dessutom av det faktum att exporten förväntas öka till följd av att exportavgiften upphävs. I detta avseende konstaterades följande i en nyligen publicerad tidningsartikel: ”Den indonesiska palmoljeorganisationen, eller GAPKI, beräknade att landets export av oraffinerad palmolja kan skjuta i höjden från 10 % till 15 % efter att exportavgiften minskas till noll från en tidigare avgift på 50 US-dollar per ton, uppgav generalsekreterare Togar Sitanggang. Togar Sitanggang uppskattade att Indonesiens månatliga export av oraffinerad palmolja redan har ökat till mellan 800 000 ton och 900 000 ton, en ökning från ett tidigare genomsnitt på cirka 700 000 ton. Det skulle inte vara förvånande om den månatliga exporten skulle nå en miljon ton om nollexportavgiften behålls, tillade han. Av GAPKI:s uppskattningar framgår att Indonesien redan har exporterat 6 miljoner ton oraffinerad palmolja i år, det vill säga ungefär en femtedel av dess totala export av oraffinerad palmolja och andra palmoljederivat hittills under året.” (16)

(129)

I en annan tidningsartikel bekräftas ytterligare slutsatsen om att uttaget av exportavgiften har gett leverantörer av oraffinerad palmolja incitament att sälja på den inhemska marknaden i stället för att sälja för ökad vinst på exportmarknaden. I denna artikel konstaterade en oberoende analytiker att ”dessa nyheter (dvs. att exportavgiften fastställs till noll) var positiva för odlare i tidigare led med exponering mot Indonesien, eftersom ändringarna i exportavgifter kan bidra till att hålla kvar priserna på oraffinerad palmolja på deras nuvarande nivåer. Ng förväntar sig dock ingen nettovinst för odlare för budgetåret 19F–20F – och betonar att nyheterna är negativa för indonesiska bearbetningsföretag i senare led, eftersom den ändrade avgiften till lägre priser på oraffinerad palmolja kommer att minska deras marginalfördel, som för närvarande är prisskillnaden mellan oraffinerad palmolja och bearbetade palmprodukter. ”Vi står fast vid vår uppfattning att ett avskaffande av exportavgiften kommer att öka konkurrenskraften hos indonesiska exportörer av palmoljeprodukter, eftersom de skulle ha sparat 20–50 US-dollar per ton i exportskatt när priset på oraffinerad palmolja understiger 570 US-dollar per ton. Den större delen av besparingarna kommer sannolikt att gå tillbaka till de indonesiska jordbrukarna via högre inhemska priser på oraffinerad palmolja.” (17)

(130)

I den senare tidningsartikeln bekräftas även slutsatsen att den avsedda effekten av exportavgiften, nämligen att hålla nere de inhemska priserna på oraffinerad palmolja, uppnåddes. Det faktum att det förekommer viss export av oraffinerad palmolja från Indonesien betyder inte att de åtgärder som vidtagits av de indonesiska myndigheterna för att behålla oraffinerad palmolja i Indonesien inte gett leverantörer av oraffinerad palmolja incitament att tillämpa ett irrationellt ekonomiskt beteende. Mot bakgrund av ovanstående avvisade kommissionen följaktligen dessa påståenden.

(131)

När det gäller påstående e noterade kommissionen slutligen att Wilmar, för att stödja sitt argument att PTPN anpassar sig efter andras priser, endast delvis citerar skäl 146 i förordningen om provisorisk tull. På så sätt hävdade Wilmar att kommissionen drog en slutsats som i själva verket stod i motsats till den slutsats som drogs i skälet. Efter att ha angett att ”[u]ndersökningen visade också att marknaden är i betydande obalans vad gäller förhandlingsstyrka till förmån för köpare av oraffinerad palmolja”, såsom citerats korrekt av Wilmar, förklarade kommissionen vidare att ”[i] detta sammanhang kommer varje köpare att ha en betydande köpkraft, och kan motstå leverantörens försök att begära ett högre pris än det som fastställts av de indonesiska myndigheterna. Kommissionen drog därför slutsatsen att genom transparent kommunikation av dagspriserna på oraffinerad palmolja sätter de indonesiska myndigheterna genom PTPN faktiskt de högsta dagspriserna för oraffinerad palmolja i Indonesien.” Den slutsats som dras i skäl 146 i förordningen om provisorisk tull står därför i motsats till den slutsats som dras av Wilmar. PTPN agerar i själva verket som en prissättare av oraffinerad palmolja på marknaden, eftersom leverantörerna av oraffinerad palmolja faktiskt följer ett sådant pris, trots marknadsstrukturen (som i princip visar att leverantörerna av oraffinerad palmolja har betydande förhandlingsstyrka som inte används mot köparna).

(132)

Utöver ovan nämnda faktafel noterade kommissionen även det faktum att Wilmars synpunkt inte stöds av några konkreta bevis. I avsaknad av nya konkreta bevis avvisade kommissionen detta påstående.

(133)

Wilmar hävdade vidare att kommissionen inte kunde bevisa att de indonesiska myndigheterna ger leverantörer av oraffinerad palmolja incitament att tillhandahålla oraffinerad palmolja mot för låg ersättning.

(134)

Kommissionen konstaterade att Wilmar inte tillhandahöll någon bevisning till stöd för påståendet om att så inte är fallet. I detta avseende erinrar kommissionen om det påstående som gjorts av EBB när det gäller det begränsade antalet svar på det frågeformulär som tillhandahållits av leverantörer av oraffinerad palmolja. I brist på samarbete från leverantörer av oraffinerad palmolja, och på grundval av innehållet i förordningen om provisorisk tull, ansåg kommissionen att det finns betydande bevis som visar att leverantörer av oraffinerad palmolja har anförtrotts eller ålagts av de indonesiska myndigheterna att tillhandahålla oraffinerad palmolja mot för låg ersättning, i syfte att uppfylla de indonesiska myndigheternas politiska mål att stödja tillväxten av biodieselindustrin.

(135)

Kommissionen konstaterade dessutom att Wilmars påstående motsäger den obestridda faktiska slutsatsen att praktiskt taget alla inhemska inköp av oraffinerad palmolja i Indonesien utförs till PTPN:s dagspriser, justerat för transportkostnader som diskuteras i skäl 168 i förordningen om provisorisk tull. Om Wilmars påstående hade varit korrekt och leverantörer av oraffinerad palmolja agerade helt oberoende av statlig styrning skulle en sådan perfekt samordning av priserna på oraffinerad palmolja inte kunna förklaras på en marknad som är fragmenterad.

(136)

Kommissionen avvisade därför detta påstående.

(137)

Wilmar hävdade även att kommissionen inte kunde bevisa anförtroende eller åläggande av leverantörer av oraffinerad palmolja att tillhandahålla oraffinerad palmolja mot för låg ersättning. Wilmars påstående bygger i huvudsak på det faktum att 1) PTPN inte är en prissättare, och därför tillhandahålls inte oraffinerad palmolja mot för låg ersättning, och 2) leverantörer av oraffinerad palmolja förhindras inte att sälja på exportmarknaden.

(138)

Kommissionen har redan behandlat och avvisat dessa punkter i skälen 127 och 135. Kommissionen ansåg därför att Wilmars påstående baseras på felaktiga uppgifter och inte kan godtas. Av den tillgängliga bevisningen i denna undersökning framgår att PTPN agerar som prissättare för oraffinerad palmolja på marknaden, och att förmågan hos leverantörer av oraffinerad palmolja att exportera oraffinerad palmolja undergrävs av de åtgärder som antagits av de indonesiska myndigheterna.

(139)

Liknande påståenden har framförts av de indonesiska myndigheterna, PT Intibenua Perkasatama och PT Musim Mas (nedan kallad Musim Mas Group) och Permata. I sina synpunkter hävdade de indonesiska myndigheterna att priset på oraffinerad palmolja bestäms av marknadskrafterna och att köpare vanligtvis bygger sina prisuppfattningar på internationella marknadspriser.

(140)

Kommissionen diskuterade redan liknande argument i skälen 62–96 och kom fram till att de inte kan godtas. Kommissionen vidhåller samma slutsats när det gäller de indonesiska myndigheternas påståenden. Kommissionen noterade ännu en gång att de indonesiska myndigheterna inte tillhandahöll någon ny bevisning till stöd för deras påstående.

(141)

De indonesiska myndigheterna hävdade att kommissionen inte kunde bevisa att det finns ett påvisbart samband mellan beteendet hos tillverkare av oraffinerad palmolja och de indonesiska myndigheternas åtgärder. I det avseendet påpekade kommissionen ännu en gång slutsatsen i skäl 168 i förordningen om provisorisk tull, som tas upp igen i skäl 137. Enligt kommissionen är det faktum att alla oberoende leverantörer av oraffinerad palmolja praktiskt taget alltid följer PTPN:s priser ett entydigt bevis på att detta samband existerar (och än mer på en marknad som är fragmenterad när det gäller antalet leverantörer av oraffinerad palmolja samt geografiskt/flera öar). Detta gäller särskilt i en situation där de inhemska priserna på oraffinerad palmolja inte återspeglar vad som skulle vara ett icke snedvridet marknadspris, förutom för de indonesiska myndigheternas riktade åtgärder.

(142)

I sin inlaga hävdade de indonesiska myndigheterna även att kommissionen instruerade de indonesiska myndigheterna och oberoende leverantörer av oraffinerad palmolja att tillhandahålla detaljerad information men underlät att verifiera informationen. De indonesiska myndigheterna hävdade vidare att kommissionen helt bortsåg från denna information när den drog sina slutsatser. I detta avseende noterade de indonesiska myndigheterna slutligen att kommissionen tillämpade artikel 28 i grundförordningen på de indonesiska myndigheterna, för att de indonesiska myndigheterna inte fortsatte att söka fler sådana svar och inte fick mer information från PTPN.

(143)

Kommissionen ansåg att detta påstående är sakligt felaktigt. Kommissionen analyserade alla svar som lämnats in av leverantörer av oraffinerad palmolja. Trots alla påminnelser som skickades, konstaterade kommissionen att endast en av de oberoende leverantörerna av oraffinerad palmolja hade tillhandahållit en öppen version av sina svar. Mot bakgrund av artikel 29.3 i grundförordningen får kommissionen bortse från uppgifter som har tillhandahållits, men för vilka en lämplig sammanfattning inte har tillhandahållits av den inlämnande parten. Dessutom var den övervägande majoriteten av svaren ofullständiga och många av dem innehöll ingen information om lönsamhet. Kommissionen kunde därför inte dra några slutsatser utifrån dessa svar. Bristen på samarbete från både de indonesiska myndigheterna och leverantörerna av oraffinerad palmolja var ytterligare en indikation på att leverantörer av oraffinerad palmolja agerar efter de indonesiska myndigheternas anvisningar till stöd för biodieseltillverkarna.

(144)

De indonesiska myndigheternas påstående om att kommissionen bortsåg från svaret från PTPN är på samma sätt oberättigat. Såsom förklarats tidigare begärde kommissionen vid flera tillfällen samarbete från PTPN, utan framgång. Såsom anges i skälen 29 och 30 i förordningen om provisorisk tull konstaterade kommissionen att PTPN, som är helägt av de indonesiska myndigheterna, inte besvarade tillägg B till de indonesiska myndigheternas frågeformulär inom den fastställda tidsfristen. Kommissionen utfärdade därför en skrivelse enligt artikel 28 till de indonesiska myndigheterna, som var begränsad till de specifika uppgifter som inte lämnats. Såsom påpekas i skäl 98 i förordningen om provisorisk tull lämnade de indonesiska myndigheterna in ett svar på tillägg B för PTPN den 30 juni 2019. Detta skedde långt efter fristen för inlämnande av den informationen (den 14 mars 2019) och efter att kontrollbesöket på plats hos de indonesiska myndigheterna ägt rum. Inlagan lämnades därför in långt efter tidsfristen och kunde inte kontrolleras, och de indonesiska myndigheterna har inte handlat efter bästa förmåga i enlighet med artikel 28 i grundförordningen. Kommissionen använde under alla omständigheter all den bevisning som tillhandahållits av PTPN och som kunde verifieras. Kommissionen bedömde därför på lämpligt sätt den information som tillhandahållits av PTPN tillsammans med övriga tillgängliga uppgifter om marknaden för oraffinerad palmolja i Indonesien.

(145)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de indonesiska myndigheterna, Permata Group och Wilmar att kommissionen felaktigt hade konstaterat anförtroende eller åläggande av leverantörer av oraffinerad palmolja av följande skäl:

(146)

Kommissionen påpekade i första hand att exportavgiften uttryckligen utformats för att stödja OPPF och att OPPF utformats för att stödja palmoljeindustrin i dess helhet, men – såsom förklaras i skälen 76 och 77 i förordningen om provisorisk tull – i själva verket endast stödjer biodieselindustrin. Kommissionen konstaterade dessutom att de indonesiska myndigheternas stöd till biodieselindustrin även uppnås genom tillhandahållande av oraffinerad palmolja mot för låg ersättning. Detta mål uppnås genom en kombinerad effekt av olika åtgärder, inklusive exportavgiften.

(147)

Kommissionen drog därför slutsatsen att införandet av exportavgiften sedan starten har haft två uttalade mål: att finansiera OPPF och att delta i en uppsättning åtgärder för att pressa de inhemska priserna. Enligt kommissionen försökte de indonesiska myndigheterna medvetet (och lyckades) uppnå den effekten på marknaden, och detta är inte bara en politisk sidoeffekt från myndigheternas sida.

(148)

Vad gäller påståendet att PTPN fastställer sina priser via konkurrensbetonade anbudsförfaranden och att det resultatet därför bör betraktas som ett marknadspris upprepar kommissionen att den, såsom påpekas i skälen 91–99 och 126 i förordningen om provisorisk tull, fick förlita sig på tillgängliga uppgifter med tanke på det bristande samarbetet från leverantörerna av oraffinerad palmolja och PTPN. I sina synpunkter på förordningen om provisorisk tull var det ingen exporterande tillverkare som tillhandahöll några bevis för hur de utformar sina anbud för oraffinerad palmolja, förutom en vag uppgift om att de generellt baseras på ”världsmarknadspriser”. Det fanns dock ingen direkt bevisning tillgänglig för hur leverantörer av oraffinerad palmolja sätter sina priser. Fakta visar i stället på prissamordning med det pris som fastställs av PTPN.

(149)

I sina synpunkter på det slutliga utlämnandet betonade Wilmar att kommissionens avdelningar under kontrollbesöket på plats hos dem ställde frågan om hur det beslutar vilket pris som ska erbjudas vid varje PTPN-anbudsförfarande. Wilmar förklarade vidare att den efterföljande rapporten från kontrollbesöket inte innehåller någon information om saknade uppgifter. I detta avseende konstaterade kommissionen att Wilmar inte motsätter sig att den information som det hade tillhandahållit i detta fall har varit mycket vag. Dessutom konstaterade kommissionen att Wilmar inte ansåg det lämpligt att tillhandahålla en mer detaljerad förklaring av denna mekanism i något senare skede i undersökningen, trots att kommissionen nämnde detta upprepade gånger.

(150)

I avsaknad av verifierbara bevis till stöd för detta påstående avvisades det av kommissionen. Snarare än att på ett oberoende sätt fastställa sina priser med hänsyn till världsmarknadspriser följer leverantörerna av oraffinerad palmolja de priser på oraffinerad palmolja som fastställs av PTPN.

(151)

Vad gäller påståendet att PTPN är lönsamt konstaterade kommissionen att, utöver det som redan förklarats i skälen 125 och 144, lämnade de indonesiska myndigheterna med dröjsmål in PTPN:s reviderade räkenskaper för år 2018 efter det slutliga utlämnandet. Dock erhölls endast en översättning av delar av dessa räkenskaper. Av 2018 års reviderade räkenskaper framgår att PTPN var lönsamt 2018. Kommissionen kunde dock inte bedöma detta eftersom viktiga delar av räkenskaperna inte hade översatts och dessa räkenskaper omfattade alla produkter och inte bara intäkter från försäljning av oraffinerad palmolja. Såsom förklaras ovan lämnades både uppgifterna om försäljningen av oraffinerad palmolja och om företaget som helhet dessutom in sent och gick därför inte att verifiera. Detta är utöver det faktum att PTPN inte samarbetade i undersökningen. Kommissionen drog därför slutsatsen att det inte kunde bedömas huruvida påståendet var korrekt och att det därför måste avvisas, Vad gäller påståendet under b) ovan förklarade kommissionen i skäl 133 i förordningen om provisorisk tull att PTPN faktiskt inte är skyldigt att göra ett nytt anbud med ett högre pris om de bud som tagits emot ligger under ”prisuppfattningen” för den specifika dagen. Under kontrollbesöket bekräftade kommissionen faktiskt att PTPN regelbundet accepterade anbud under ett sådant pris. Kommissionen noterade dessutom att de indonesiska myndigheterna kan påverka och också påverkar PTPN:s beslut när det gäller PTPN:s prispolitik (18).

(152)

Vad gäller påståendet att leverantörer av oraffinerad palmolja samordnar sina priser med PTPN:s dagspriser är en indikation på det faktum att marknaden inte är snedvriden snarare än en indikation på anförtroende eller åläggande, noterade kommissionen att alla oberoende leverantörer av oraffinerad palmolja erbjöd priser som är lika med eller lägre än PTPN:s dagspris. Enligt kommissionen kan detta inte vara en indikation på en icke snedvriden marknadsdynamik. Det är inte logiskt på en konkurrensutsatt marknad att alla leverantörer av oraffinerad palmolja inte skulle sälja till ett högre pris än det som fastställts av en konkurrent (såvida inte denna konkurrent faktiskt fastställer det högsta priset för den varan på marknaden, och de offentliga myndigheterna ålägger eller uppmanar alla de övriga aktörerna att respektera detta tak).

(153)

Vad gäller de indonesiska myndigheternas påstående att tillverkare av oraffinerad palmolja är rationella aktörer på marknaden, eftersom 70 % av den oraffinerade palmoljan exporteras, noterade kommissionen att den inhemska förbrukningen av oraffinerad palmolja enligt offentliga källor uppgår till 30 % av tillverkningen (19). Detta innebär att tillverkare av oraffinerad palmolja fullständigt tillgodoser den inhemska efterfrågan och – efter att ha tillgodosett denna efterfrågan – ägnar sig åt export. Det faktum att 70 % av tillverkningen av oraffinerad palmolja exporteras står därför inte i strid med slutsatsen att leverantörer av oraffinerad palmolja berövas möjligheten att göra ett rationellt val, utan tvärtom. Om indonesiska leverantörer av oraffinerad palmolja agerade rationellt skulle de inte tillgodose den inhemska efterfrågan utan exportera all – eller en avsevärt större andel av – sin tillverkning, till marknader där de skulle kunna göra större vinster. Denna potentiella extra vinst från export begränsas av de exportbegränsningar som tillämpas av de indonesiska myndigheterna för att ge leverantörerna av oraffinerad palmolja incitament att sälja på den inhemska marknaden och tillgodose de lokala behoven. Det faktum att hela den inhemska efterfrågan tillgodoses tyder således snarare på att de indonesiska myndigheterna uppnådde sitt mål att hitta källor på den inhemska marknaden till priser som är förmånliga för biodieseltillverkare.

(154)

I sina synpunkter på det slutliga utlämnandet hävdade Wilmar vidare att det faktum att andelen oraffinerad palmolja som exporteras inte ökade efter det att exportavgiften fastställts till noll är bevis för att kommissionen gjorde fel i att konstatera att exportavgiften är utformad för att behålla oraffinerad palmolja inom landet och hålla nere dess pris.

(155)

Kommissionen konstaterade i detta avseende att de uppgifter som tillhandahållits av Wilmar tydde på att den inhemska förbrukningen ökade och att den därför kom att utgöra en större andel av den totala tillverkningen av oraffinerad palmolja. Detta kan styrka Wilmars påstående om att de indonesiska myndigheterna skulle ha uttryckt sin avsikt att upphäva systemet för exportbegränsningar. Såsom anges i skäl 108 har de indonesiska myndigheterna dock inte för avsikt att upphäva mekanismen för exportbegränsningar. Det är snarare uppenbart att nivån för systemet för exportbegränsningar enbart är nollställd som en reaktion på externa faktorer, dvs. den globala sänkningen av priserna på oraffinerad palmolja. Alla indonesiska tillverkare är väl medvetna om att denna nivå endast är temporär och fortsätter därför att i första hand prioritera den inhemska efterfrågan.

(156)

Wilmar tillhandahöll även prisuppgifter i sitt svar och gjorde gällande att de inhemska priserna på oraffinerad palmolja inte har ökat avsevärt efter nollställningen av exportavgiften. Kommissionen analyserade denna information och konstaterade att den inte kunde fastställa källan till de uppgifter som använts av Wilmar. Kommissionen kunde därför inte verifiera eller bedöma huruvida uppgifterna var korrekta. Kommissionen konstaterade dock att bortsett från det faktum att exportavgiften endast tillfälligt är nollställd, tyder dessa uppgifter på – om de stämmer – att de inhemska priserna har anpassats till exportpriserna. Medan den genomsnittliga skillnaden mellan de två priserna under undersökningsperioden låg på omkring 50 US-dollar/ton visade de uppgifter som tillhandahållits av Wilmar att de inhemska priserna har stigit till att närma sig exportpriserna och skillnaden är nu mindre än 20 US-dollar/ton. Det faktum att det inhemska priset inte har ökat avsevärt i absoluta termer beror enbart på att världspriserna har sjunkit.

(157)

Enligt kommissionen ligger detta till stöd för dess slutsats att systemet för exportbegränsningar bland annat och tillsammans med andra åtgärder är utformat för att pressa de inhemska priserna på oraffinerad palmolja.

(158)

Vad gäller de indonesiska myndigheternas påstående att kommissionen inte verifierade svaren från de oberoende leverantörerna av oraffinerad palmolja noterar kommissionen att detta är ett i sak felaktigt påstående. Såsom redan anges i skäl 143 analyserade kommissionen i vederbörlig ordning alla de svar som tagits emot, men konstaterade att den övervägande majoriteten av svaren var ofullständiga och att många av dem saknade uppgifter om lönsamhet och att öppna versioner av svaren inte heller tillhandahölls.

(159)

Utöver detta påstående angav de indonesiska myndigheterna att kommissionens påståenden i det slutliga utlämnandet, såsom rapporteras i skäl 143, är inkorrekta, eftersom den inte kunde hitta påminnelserna i den offentliga versionen. Med hänvisning till detta påstående konstaterade kommissionen att dessa påminnelser ingår i den begränsade versionen och att de återfinns i förteckningen över begränsade dokument som är tillgängliga för berörda parter. Kommissionen tillhandahöll ändå en förteckning över relevanta sparnummer till de indonesiska myndigheterna under ett hörande som ägde rum den 16 oktober 2019. Kommissionen konstaterade också att frågeformulären till oberoende leverantörer av oraffinerad palmolja ingick i det frågeformulär som riktades till de indonesiska myndigheterna, och att ansvaret för att samordna och samla in fullständiga svar samt säkerställa att de skickades in i tid helt låg på de indonesiska myndigheterna.

(160)

Med hänvisning till påståendet under e) ovan förklarade kommissionen i skälen 124–143 i förordningen om provisorisk tull hur de indonesiska myndigheterna, via PTPN, agerar som en prissättare på den indonesiska inhemska marknaden och hur alla oberoende leverantörer av oraffinerad palmolja följer dessa prisindikationer. De indonesiska myndigheterna angav i sina synpunkter på det slutliga utlämnandet att mot bakgrund av PTPN:s begränsade marknadsandel är detta resultat osannolikt. Kommissionen noterade emellertid att de indonesiska myndigheterna inte hade tillhandahållit några konkreta bevis över huvud taget till stöd för sitt påstående och för att motsäga kommissionens slutsats.

(161)

Mot bakgrund av ovanstående avvisade kommissionen de indonesiska myndigheternas och de exporterande tillverkarnas påståenden och bekräftade sin slutsats om anförtroende och åläggande.

(162)

Efter det preliminära utlämnandet hävdade de indonesiska myndigheterna och de exporterande tillverkarna att kommissionen inte kunde bevisa förekomst av inkomst- och prisstöd till förmån för biodieseltillverkare enligt den obligatoriska standard som fastställs i WTO-praxis.

(163)

På denna punkt konstaterade kommissionen att varken de indonesiska myndigheterna eller de exporterande tillverkarna tillhandahöll ny information eller bevisning till stöd för ett påstående om avsaknad av inkomst- eller prisstöd. De påståenden som anförts i detta avseende skiljer sig enbart åt när det gäller tolkningen av den rättspraxis som följs av kommissionen. Kommissionen ansåg att den analys som utförs i avsnitt 3.3.3.7 i förordningen om provisorisk tull uppfyller det beviskrav som fastställs i grundförordningen, subventionsavtalet och WTO-praxis.

(164)

I avsaknad av nya konkreta uppgifter som skulle kunna leda till en ny bedömning av dess resultat bekräftade kommissionen den slutsats som dras i avsnitt 3.3.3.7 i förordningen om provisorisk tull.

(165)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de indonesiska myndigheterna att kommissionen felaktigt hade konstaterat inkomst- och prisstöd, eftersom det kräver att det finns en åtgärd som säkerställer ett visst resultat, och inte vilken åtgärd som helst som har en oförutsedd effekt på priserna.

(166)

I det avseendet har kommissionen redan förklarat – i skälen 153 och 160 – att uppsättningen åtgärder har som syfte att reglera och pressa de inhemska priserna, och att det inte enbart är en sidoeffekt av de indonesiska myndigheternas politik. Kommissionen konstaterade dessutom att varken de indonesiska myndigheterna eller de exporterande tillverkarna tillhandahöll ny information eller bevisning till stöd för ett påstående om avsaknad av inkomst- eller prisstöd.

(167)

Wilmar hävdade att kommissionen inte beaktade dess påståenden som svar på det preliminära utlämnandet och uppmanade kommissionen att göra detta.

(168)

I motsats till Wilmars påstående analyserade kommissionen dessa påståenden och kunde, såsom anges i skäl 163, inte hitta några nya konkreta uppgifter. Wilmar förklarar i stället varför det inte instämmer i kommissionens tolkning av WTO-praxisen och omständigheterna i fallet. I dessa kommentarer diskuterar Wilmar även sina synpunkter på det korrekta kontrafaktiska scenariot.

(169)

För tydlighetens skull upprepade kommissionen att den inte höll med om Wilmars tolkning av WTO-praxisen och omständigheterna i fallet, såsom fastställs i avsnitt III.B.3 i synpunkterna på förordningen om provisorisk tull, och bekräftade fullt ut den slutsats som dras i avsnitt 3.3.3.7 i förordningen om provisorisk tull.

(170)

I förordningen om provisorisk tull konstaterade kommissionen att exportpriserna för oraffinerad palmolja från Indonesien fritt ombord till övriga länder enligt indonesisk exportstatistik utgör ett lämpligt riktmärke, eftersom de fastställs enligt den fria marknadens principer, konkurrerar med priser för andra produkter på utländska marknader, återspeglar rådande marknadsvillkor i Indonesien och inte snedvrids av offentliga ingripanden. Kommissionen ansåg vidare att det använda riktmärket är det närmaste man kan komma ett inhemskt icke snedvridet pris i frånvaro av de indonesiska myndigheternas ingripande. Kommissionen konstaterade även att de priser fritt ombord som använts som riktmärke är i linje med världsmarknadspriser (som exempelvis cif Rotterdam).

(171)

Kommissionen beräknade därför storleken på den utjämningsbara subventionen för varje exporterande tillverkare i förhållande till den förmån som mottagaren konstaterades få under den tid som undersökningsperioden avser. Kommissionen bedömde förmånen som det totala beloppet av skillnaderna mellan de priser som betalats för oraffinerad palmolja som köpts på den inhemska marknaden och riktpriset för oraffinerad palmolja beräknat per månad i undersökningsperioden.

(172)

De indonesiska myndigheterna, Wilmar och Permata Group hävdade att kommissionen felaktigt 1) bedömde det riktmärket som lämpligt, och 2) beräknade den totala förmånen på ett felaktigt sätt. De indonesiska myndigheterna, Wilmar och Permata Group hävdar att detta beror på att exportpriset fritt ombord omfattar exportavgiften och därför är snedvridet. Även EBB lämnade in ett mycket likartat påstående.

(173)

Kommissionen konstaterade att påståendet att exportpriset är snedvridet i huvudsak syftar till att begreppsmässigt vända på resonemanget i fallet. Medan kommissionen ansåg att de inhemska priserna på oraffinerad palmolja är konstlat låga hävdar exportörerna att det är exportpriserna (i stort sett i linje med världsmarknadspriserna) som är alltför höga. Exportörerna hävdar med andra ord att exportavgiften leder till alltför höga exportpriser. Det är dock det inhemska priset som snedvrids på grund av exportavgiften, bland annat. Slutligen hävdade de indonesiska myndigheterna själva att exportavgiften inte ingår i det exportpris som kommissionen använt sig av i sina beräkningar (20). Kommissionen noterade detta påstående från de indonesiska myndigheterna. Den ansåg dock att effekterna av exportavgiften vägs in i priset fritt ombord. Kommissionen ansåg nämligen att säljaren tar hänsyn till skyldigheten att betala avgiften när denne fastställer exportpriset, vilket sedan meddelas de indonesiska myndigheterna för statistiska ändamål.

(174)

Såsom anges i skäl 198 i förordningen om provisorisk tull ansåg kommissionen dessutom att det månatliga exportpriset fritt ombord, som rapporteras i den indonesiska statistiken, var det lämpligaste riktmärket. Kommissionen ansåg att detta riktmärke var lämpligt för de individuella köptransaktionerna. Kommissionen konstaterade att incotermen fritt ombord för riktpriset och incotermerna för inhemska köptransaktioner som utförts av de exporterande tillverkarna var jämförbara. Kommissionen tog inte emot några synpunkter från berörda parter i detta avseende.

(175)

Utöver det som nämns ovan hävdade Wilmar att kommissionen felaktigt beräknade beloppet för den förmån som tagits emot av Wilmar, eftersom den från beräkningen av förmånen borde ha dragit av de belopp med vilka inköpspriset för oraffinerad palmolja överstiger riktmärket. Kommissionen påpekade i detta avseende att den endast hade beaktat de transaktioner för vilka en förmån tagits emot (dvs. där det pris som betalats av de exporterande tillverkarna understeg riktmärket). Det är med dessa transaktioner som programmet i fråga resulterar i förmåner för exporterande tillverkare. Det skulle således inte vara ändamålsenligt att dra av transaktioner där inga fördelar beviljades eftersom de var förenliga med marknaden. I detta avseende noterade kommissionen att WTO-panelen i rapporten United States – Definitive Anti-Dumping and Countervailing Duties on Certain Products from China (21), i vilken det undersöks hur USDOC hade fastställt det förmånsbelopp som tagits emot genom den berörda subventionen som betecknas som tillhandahållande av ”gummi” mot för låg ersättning (22), konstaterade att de påstådda subventionerna ”måste analyseras i förhållande till en viss period för att slutligen komma fram till ett totalt subventionsbelopp för den undersökta produkten” (23) och att ”artikel 14 d i subventionsavtalet inte innehåller någon hänvisning till något begrepp om avräkning eller ’negativa förmåner’ eller om att ta fram ett medelvärde för hela undersökningsperioden, för en viss vara” (24). Jämförelsen är en jämförelse av individuella köptransaktioner med ett riktmärke som är individuellt för den köptransaktionen. Kommissionen genomförde en jämförelse transaktion för transaktion för att fastställa om en förmån förelåg samt beloppet för denna förmån. Det totala förmånsbelopp som konstaterades per transaktion är subventionsbeloppet. Detta påstående avvisas därför.

(176)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de indonesiska myndigheterna också att kommissionen inte kunnat bevisa att det rörde sig om en förmån, eftersom 1) det är ologiskt att konstatera en förmån i form av exportbegränsningar på en konkurrenskraftig finansiell marknad, och 2) på grund av att de inhemska priserna på oraffinerad palmolja följer konkurrenskraftig marknadsdynamik.

(177)

I detta avseende skulle kommissionen vilja påpeka än en gång att förmånen i detta fall utgörs av tillhandahållandet av oraffinerad palmolja mot för låg ersättning. De indonesiska myndigheternas första påstående avvisas därför.

(178)

Vad gäller de indonesiska myndigheternas påstående att de inhemska priserna på oraffinerad palmolja följer konkurrenskraftig och icke snedvriden marknadsdynamik hänvisar kommissionen till den analys som utförts, och i synnerhet i skäl 151.

(179)

Kommissionen vidhöll därför sin slutsats att detta system ger en förmån till de exporterande tillverkarna.

(180)

De indonesiska myndigheterna hävdade också att kommissionen identifierat fel riktmärke, framför allt eftersom det riktmärke som användes innefattar exportavgiften och att kommissionen bör dra av exportavgiften från riktmärket.

(181)

Kommissionen konstaterade i detta avseende en motsättning mellan detta påstående och de indonesiska myndigheternas svar på skrivelsen med begäran om komplettering av den 14 mars 2019. I det svaret angav de indonesiska myndigheterna följande: ”De indonesiska myndigheterna bekräftar att exportstatistiken till EU endast omfattar biodiesel som tillverkats i Indonesien. Det rapporterade värdet av exporten är fritt ombord och exportskatt/exportavgift är inte inkluderad.” Kommissionen noterade dessutom att de indonesiska myndigheterna inte tillhandahöll några nya konkreta uppgifter till stöd för deras påstående. Såsom förklaras i skäl 173 ansåg kommissionen att det rapporterade exportpriset fritt ombord omfattar effekterna av exportavgiften.

(182)

Wilmar hävdade att det riktmärke som använts för att beräkna förmånen var alltför stort eftersom ett utländskt riktmärke hade använts. Vid fastställandet av det mest korrekta och mest lämpliga riktmärke som ska användas bör det dock erinras om att kommissionen inte använde ”utländska” riktmärken såsom de som finns tillgängliga i Malaysia eller Europa, t.ex. cif Rotterdam. De indonesiska exportpriserna användes, eftersom de är indonesiska (och i detta avseende utgör priser inom landet) och eftersom de representerar en tillförlitlig marknad som grund för jämförelser. Detta påstående avvisades därför.

(183)

Kommissionen bekräftade därför slutsatsen i skäl 172.

(184)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de indonesiska myndigheterna att kommissionen inte hade haft belägg för programmets selektivitet. Enligt de indonesiska myndigheterna är en subvention selektiv om den endast avser en enskild industri.

(185)

Kommissionen höll inte med om detta. Kommissionen påpekade att panelen i US–Upland Cotton förklarat följande: ”Enligt artikel 2 i subventionsavtalet är en subvention ’selektiv’ om den avser ett företag eller en industri eller en grupp av företag eller industrier [i subventionsavtalet kallade vissa företag] inom den beviljande myndighetens behörighet.[…]” Panelen förklarade vidare att ”’[s]elektivitet’ innefattar en grupp av företag, eftersom orden ’vissa företag’ i de inledande definitionerna i artikel 2.1 definieras brett som ett företag eller en industri eller en grupp av företag eller industrier.” (25)

(186)

Överprövningsorganet beaktade i US – Anti-Dumping and Countervailing Duties (China) innebörden av ”vissa företag” i artikel 2: ”Enligt artikel 2.1 a i subventionsavtalet är en subvention selektiv när den uttryckliga begränsningen endast ger ’vissa företag’ tillgång till den subventionen. I ingressen till artikel 2.1 fastställs att begreppet ’vissa företag’ avser ’ett företag eller en industri eller en grupp av företag eller industrier’. Vi noterar i första hand att ordet ’vissa’ definieras som ’[k]änd och preciserad men inte uttryckligen identifierad: (i singular) en viss/ett visst, (i plural) vissa särskilda, vissa bestämda’. Ordet ’grupp’ brukar i sin tur definieras som ’[ett] antal människor eller ting som anses utgöra en enhet eller helhet på grundval av ett ömsesidigt eller gemensamt förhållande eller syfte, eller som klassas tillsammans på grund av en grad av likhet’. När det gäller de substantiv som betecknas som ’vissa’ och ’grupp’ ser vi att ’företag’ kan definieras som ’[ett] affärsföretag, ett företag’, medan ’industri’ innebär ’[en] viss form eller gren av produktiv arbetskraft; en handel, en tillverkning’. Vi noterar att panelen i US – Upland Cotton ansåg att ’en industri eller grupp industrier’ generellt kan refereras till enligt den typ av produkter som de tillverkar’; att ’begreppet industri avser tillverkare av särskilda produkter’; och att ’omfattningen av begreppet industri kan bero på flera faktorer i ett givet fall’. Det framgår av ovanstående att termen ’vissa företag’ avser ett enda företag eller en enda industri eller en klass av företag eller industrier som är känd och preciserad. Vi håller dock med Kina om att detta begrepp innefattar ’en viss grad av obestämdhet’, och med panelen i US – Upland Cotton om att allt bestämmande av huruvida ett antal företag eller industrier utgör ’vissa företag’ endast kan göras från fall till fall.” (26)

(187)

Kommissionen konstaterade därför att WTO-praxisen inte kräver att en subvention avser en enskild industri för att vara selektiv, utan att den också kan avse ”en klass av företag eller industrier som är känd och preciserad”. Kommissionen konstaterade i detta fall i skäl 202 i förordningen om provisorisk tull att uppsättningen åtgärder är selektiv, eftersom den gynnar de företag som är verksamma i värdekedjan för palmolja. Kommissionen konstaterade därmed – i linje med WTO-praxisen – att uppsättningen åtgärder är selektiv, eftersom den avser ”en klass av företag eller industrier som är känd och preciserad”. De indonesiska myndigheternas påstående avvisas därför.

(188)

Såsom anges i skäl 237 i förordningen om provisorisk tull beräknade kommissionen förmånen för de exporterande tillverkarna till följd av undantaget från importtull på importerade maskiner som andel av den tull som inte betalats, fördelat på undersökningsperioden på grundval av de underliggande tillgångarnas livslängd. Exporterande tillverkare hävdade att kommissionen, vid beräkning av de förmåner som erhållits på grund av undantag från importtullar på importerade maskiner, borde ha fördelat de belopp som tagits emot över den totala omsättningen för respektive företag och inte bara omsättningen för den berörda produkten. De exporterande tillverkarna förklarade att detta beror på att förteckningen över maskiner som importeras tullfritt inte bara omfattar maskiner som används för tillverkning av biodiesel, utan även för andra produkter.

(189)

I detta avseende uppmanade kommissionen företagen redan i frågeformuläret till exporterande tillverkare att tillhandahålla förteckningen över maskiner och ange deras användning. Kommissionen påpekade att ingen av de exporterande tillverkarna tog upp möjliga dubbla användningsområden för specifika maskiner före kontrollbesöket, vid den tidpunkt då det skulle vara möjligt att kontrollera informationen. Eftersom det inte var möjligt att kontrollera detta påstående avvisades det.

(190)

När det gäller import av maskiner till tullnederlagsområden tog kommissionen emot, efter offentliggörandet av förordningen om provisorisk tull, synpunkter från EBB om partiellt samarbete från Wilmar i detta avseende. EBB erinrade om det faktum att Wilmar inte avslöjade det subventionsbelopp som tagits emot enligt systemet för tullnederlag. EBB påpekade vidare att den provisoriska tull som tillämpas på Wilmar inte är den högsta tullsatsen bland de provisoriska tullar som tillämpas för detta system.

(191)

I detta hänseende bekräftade EU-kommissionen att den, på grund av delvis brist på samarbete när det gäller uppgifter om tullnederlagsområden, i detta avseende använt tillgängliga uppgifter för Wilmar i enlighet med artikel 28 i grundförordningen.

(192)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade PT Ciliandra Perkasa att kommissionen gjorde fel i att avvisa dess påstående att kommissionen borde ha fördelat de belopp som tagits emot över den totala omsättningen för respektive företag och inte bara omsättningen för den berörda produkten. Enligt PT Ciliandra Perkasa beror detta på att kommissionen utifrån den förteckning som tillhandahållits hade kunnat avgöra huruvida varje individuell maskin används enbart för biodiesel eller har dubbla användningsområden.

(193)

Kommissionen påpekade i skäl 189 att ingen av de exporterande tillverkarna, inklusive PT Ciliandra Perkasa, tog upp möjliga dubbla användningsområden för specifika maskiner före kontrollbesöket, vid den tidpunkt då det skulle vara möjligt att kontrollera informationen. Eftersom det inte var möjligt att kontrollera detta påstående avvisades det.

(194)

Efter det preliminära utlämnandet hävdade Wilmar att kommissionen beräknade subventionsbeloppen på ett felaktigt sätt, eftersom den gjorde det genom fördelning av omsättningen. Wilmar hävdar att kommissionen, i enlighet med artikel 7.1 i grundförordningen, borde ha beräknat subventionsbeloppet per enhet av den subventionerade produkten i stället för per program.

(195)

Kommissionen påpekade att ingen subvention hade beviljats på grundval av framställda, producerade, exporterade eller transporterade kvantiteter. Därför fördelades det totala subventionsbeloppet över den relevanta omsättningen för företagen i Wilmar-gruppen, i enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen, vilken lyder som följer: ”Om subventionen inte beviljas på grundval av framställda, producerade, exporterade eller transporterade kvantiteter ska den utjämningsbara subventionens storlek, allt efter omständigheterna, bestämmas genom att den sammanlagda subventionens värde fördelas i proportion till produktions-, försäljnings- eller exportvolymen av de ifrågavarande produkterna under perioden för subventionsundersökningen.”

(196)

Eftersom ingen av dessa subventioner beviljas på grundval av framställda, producerade, exporterade eller transporterade kvantiteter är företagets relevanta omsättning den lämpligaste nämnaren. Det bör härvidlag noteras att den relevanta omsättningen har bestämts så att den så nära som möjligt återspeglar försäljningsvärdet på de produkter som sålts av det mottagande företaget. Andra metoder för att beräkna storleken på den utjämningsbara subventionen skulle strida mot de relevanta bestämmelserna i grundförordningen (artiklarna 7 och 15) och det administrativa förfarande som kommissionen följer i sina antisubventionsförfaranden när den väljer lämplig täljare/nämnare för fastställandet av den utjämningsbara subventionens storlek. Wilmars påstående avvisas därför.

(197)

Efter det preliminära utlämnandet kommenterade de indonesiska myndigheterna läget när det gäller stödet till biodieselindustrin genom direkta överföringar av medel via OPPF samt genom tillhandahållande av oraffinerad palmolja mot för låg ersättning. De indonesiska myndigheterna påpekade särskilt att OPPF hade stoppat utbetalningen av medel till biodieselexportörer i september 2018, och att exportavgiften på oraffinerad palmolja hade varit fastställd till noll från och med den 4 december 2018.

(198)

Som svar påpekade kommissionen att de båda programmen fortfarande är i kraft och inte har upphävts formellt. Med tanke på hur programmen fungerar kommer förmånerna till de exporterande tillverkarna att fortsätta i framtiden. Utbetalningarna från OPPF stoppades på grund av skillnaden mellan referenspriset för mineraldiesel och referenspriset för biodiesel, inte på grund av att programmet hade slopats. OPPF-utbetalningarna till biodieseltillverkare återupptogs dessutom i december 2018. Kommissionen ansåg följaktligen att villkoren i artikel 15.1 var uppfyllda och avvisade detta påstående.

(199)

De slutgiltiga subventionsnivåerna med avseende på den uppsättning åtgärder som beskrivs ovan uttryckta i procent av priset cif vid unionens gräns, före tull, har fastställts till följande:

Tabell 1

Slutgiltiga subventionsnivåer

(200)

Efter offentliggörandet av förordningen om provisorisk tull begärde den indonesiska exporterande tillverkaren Wilmar att få veta om Masol, en spansk biodieseltillverkare som ingick i urvalet, hade status som medlem i unionsindustrin med tanke på dess anknytning till den indonesiska exporterande tillverkaren Musim Mas och om företaget både köper och tillverkar biodiesel i unionen.

(201)

Kommissionen ansåg att Masol omfattas av definitionen av unionsindustrin, eftersom det tillverkar biodiesel vid sina anläggningar i unionen. I enlighet med artikel 9.1 a i grundförordningen kan kommissionen dessutom (men är inte skyldig att) inkludera unionstillverkare i definitionen av industri även om de också importerar den berörda produkten. I detta avseende noterade kommissionen att Masols ekonomiska inriktning också är i unionen, eftersom dess produktion i unionen i hög grad överskrider deras inköp av biodiesel från Indonesien eller någon annanstans.

(202)

Efter det slutliga utlämnandet begärde Wilmar på nytt att få veta om Masol skulle undantas från definitionen av unionsindustrin, med tanke på att det är ett helägt dotterbolag till den indonesiska exporterande tillverkaren Musim Mas Group.

(203)

Kommissionen beaktade denna punkt men ansåg att Masol fortfarande var en del av unionsindustrin i egenskap av en unionstillverkare av biodiesel. Ägandet av detta företag är endast en av de faktorer som beaktas i detta avseende, och är inte avgörande för dess status som unionstillverkare i detta fall, med tanke på den betydande andel av dess produktion som sker i unionen.

(204)

Efter det preliminära utlämnandet kommenterade Wilmar även nivån för tillverkning i unionen i tabell 3 i förordningen om provisorisk tull, och påpekade att om produktionen hade ökat till samma procentsats som förbrukningen (33 %) från 2015 till undersökningsperioden, så borde produktionen under undersökningsperioden ha överskridit förbrukningen under undersökningsperioden.

(205)

Kommissionen noterade att denna jämförelse har avrundats, eftersom den exakta ökningen var 32,58 % av förbrukningen under skadeundersökningsperioden. Produktionen var lägre än förbrukningen i unionen 2015. Om båda siffrorna ökar med samma procentsats är det följaktligen matematiskt omöjligt att den ursprungligen lägre siffran (produktion) överstiger den ursprungligen högre siffran (förbrukning) om båda siffrorna på ett matematiskt korrekt sätt ökas till samma sats.

(206)

Kommissionen påpekade vidare att uttalandet i skäl 269 i förordningen om provisorisk tull, i vilket det noteras att unionsindustrins produktion inte höll jämna steg med efterfrågan, är faktamässigt korrekt. Kommissionen påpekade i vart fall att unionsindustrin under hela skadeundersökningsperioden hade den outnyttjade kapacitet som behövs för att öka sin produktion och tillgodose den ökade förbrukningsnivån, vilket den inte uppnådde på grund av den subventionerade importen av biodiesel.

(207)

Efter det slutliga utlämnandet framförde Wilmar ännu en gång samma synpunkt och påpekade att unionens tillverkning uppgick till nästan 100 % av förbrukningen i unionen 2015, och att om kommissionen förväntade sig att produktionen skulle öka exakt i linje med förbrukningen skulle unionsindustrin därför ha monopol på hela EU-förbrukningen.

(208)

I skäl 269 i förordningen om provisorisk tull anges endast att unionstillverkningen inte höll jämna steg med efterfrågan i unionen, och att skillnaden var importen av biodiesel till unionen. Detta påstående är fortfarande sakligt korrekt. Det är även sakligt felaktigt att säga att unionsindustrin är ett monopol. Såsom anges i skäl 264 i förordningen om provisorisk tull består unionsindustrin av mer än 200 producenter som konkurrerar med varandra på unionens marknad. Det är därför inte lämpligt att tala om unionsindustrin som ett potentiellt monopol i detta fall.

(209)

Eftersom inga andra synpunkter inkommit beträffande definitionen av unionsindustrin och tillverkningen i unionen bekräftade kommissionen sina undersökningsresultat i skälen 264–269 i förordningen om provisorisk tull.

(210)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifterna påpekade den indonesiska exporterande tillverkaren Wilmar att kommissionen i sin analys av förbrukningen i unionen inte hänvisade till det andra direktivet om förnybar energi (27) eller kommissionens delegerade förordning (28), i vilka det hänvisas till bränsleråvaror med hög risk för indirekt ändring av markanvändning.

(211)

Kommissionen noterade att dessa två handlingar avser framtiden, och inte tidigare förbrukning, och fullföljer unionens politik för att främja användning av biodiesel i dieselmotorer, och Wilmars påpekande att denna lagstiftning mycket väl kan begränsa förbrukningen av PME har ingenting att göra med den totala förbrukningen av biodiesel i unionen.

(212)

Wilmar bekräftade i sina synpunkter på det preliminära utlämnandet även att förbrukningen av PME kan ligga kvar på samma nivå som 2019 fram till slutet av 2023 (29). Först efter den 31 december 2023 kommer förbrukningen av bränsleråvaror med hög risk för indirekt ändring av markanvändning att minska.

(213)

Dessutom tillverkas en betydande del av PME för närvarande av unionsindustrin. Indonesisk import kan fortsätta att öka på medellång sikt genom att PME som för närvarande tillverkas av unionsindustrin ersätts.

(214)

I avsaknad av synpunkter på förbrukningen i unionen bekräftade kommissionen de slutsatser som anges i skälen 270–278 i förordningen om provisorisk tull.

(215)

När det gäller volym och marknadsandel för importen från Indonesien tog kommissionen, efter offentliggörandet av förordningen om provisorisk tull, emot synpunkter om importvolymen från Indonesien under skadeundersökningsperioden från indonesiska exportörer, Gunvor (en icke-närstående biodieselhandlare) och de indonesiska myndigheterna.

(216)

De kommenterade att analysen av import från Indonesien var bristfällig, eftersom den inte omfattade perioden 2010–2012, dvs. före införandet av antidumpningstullar 2013.

(217)

Kommissionen noterade dessa synpunkter, men i skälen 279–282 i förordningen om provisorisk tull beskrivs importvolymerna från Indonesien korrekt, och i skälen 281 och 282 tydliggjorde kommissionen effekten av de antidumpningstullar som gällde.

(218)

Kommissionen noterade även att skadeundersökningsperioden börjar 2015, och att analysen av importvolymen från Indonesien därför inte kan tillämpas retroaktivt för 2010–2012 utan att bryta samstämmigheten med skadeundersökningsperioden i denna undersökning. Skadeundersökningsperiodens varaktighet är i detta fall den normala tidsperiod som tillämpas för sådana undersökningar. När det gäller importvolymerna från Indonesien såsom de fastställs i den antidumpningsundersökning som slutfördes 2013, kan det i vart fall konstateras att importvolymerna från Indonesien under 2010–2011 liknade både de befintliga volymerna under den pågående undersökningsperioden och de förväntade volymerna inom en nära framtid, om åtgärder inte införs (30).

(219)

Gunvor menade även att vid beaktande av enbart import från Indonesien togs inte hänsyn till importnivån från Argentina under undersökningsperioden. Denna analys gjordes dock i avsnitt 6 Orsakssamband i skälen 368–370 i förordningen om provisorisk tull.

(220)

När det gäller prisunderskridande tog kommissionen emot synpunkter efter det preliminära utlämnandet från de indonesiska exporterande tillverkarna och de indonesiska myndigheterna om att beräkningarna av prisunderskridandet behövde justeras eller klargöras ytterligare.

(221)

I förordningen om provisorisk tull anges tre metoder för att beräkna prisunderskridande mellan import av biodiesel från Indonesien och försäljning av biodiesel på unionens marknad. Kommissionen kommer att ytterligare förtydliga de metoder som används i detta fall för att fastställa förekomst av betydande prisunderskridande på grundval av uppgifterna om de exporterande tillverkare som ingår i urvalet.

(222)

Efter det slutliga utlämnandet kommenterade de indonesiska myndigheterna kommissionens tre metoder för att beräkna prisunderskridande, och hävdade att kommissionen hade underlåtit att beakta olika rättsliga avgöranden från Europeiska unionens domstol och Världshandelsorganisationen.

(223)

Kommissionen håller inte med. I de tre metoder som presenteras nedan analyseras ingående underskridandet av unionens priser av indonesisk import av biodiesel och alla tre metoder resulterar i att prisunderskridande konstateras.

(224)

I sina synpunkter på det slutliga utlämnandet lämnade de indonesiska myndigheterna även några allmänna synpunkter avseende prisunderskridande, vilka behandlas här.

(225)

I första hand jämförde de indonesiska myndigheterna PME och metylestrar från raps (RME) och noterade att de har olika fysiska egenskaper (den ena har en filtrerbarhetstemperatur på +13 °C och den andra på –14 °C) och priser.

(226)

Kommissionen håller med de indonesiska myndigheterna och det är skälet till att kommissionen inte har gjort några direkta jämförelser mellan försäljningen av PME och försäljningen av RME.

(227)

I andra hand citerar de indonesiska myndigheterna skäl 290 i förordningen om provisorisk tull, i vilket det anges att ”PME normalt inte används i sin rena form utan vanligen blandas med en annan biodiesel för att framställa en blandning med lägre filtrerbarhetstemperatur”.

(228)

Det är klargjort att det faktum att PME vanligtvis blandas med annan biodiesel inte innebär att PME inte blandas direkt med mineraldiesel. En analys av försäljningen för unionstillverkarna i urvalet visade på betydande försäljning av ren PME direkt till mineraldieselraffinaderier, som kommer att konkurrera direkt med importen av ren PME från Indonesien.

(229)

Biodiesel är en homogen produkt som huvudsakligen används som bränsle i dieselmotorer. Den framställs av olika icke-fossila råvaror. Beroende på råvaran finns det vissa skillnader i fysiska egenskaper, närmare bestämt i filtrerbarhetstemperaturen. På marknaden beskrivs biodiesel vid en viss filtrerbarhetstemperatur ofta som FAMEX (31), t.ex. FAME0 för biodiesel med en filtrerbarhetstemperatur på 0 °C eller FAME5 för biodiesel med en filtrerbarhetstemperatur på 5 °C.

(230)

De flesta typer av biodiesel, däribland PME, säljs antingen rena eller som en blandning av andra typer av biodiesel. I detta sammanhang avses med termen ”blandning” en blandning bestående av olika typer av biodiesel, men inte mineraldiesel. Detta bör inte förväxlas med den ”blandning” som vanligtvis säljs, och som exempelvis i unionen typiskt består av högst 10 % biodiesel och minst 90 % mineraldiesel.

(231)

Efterfrågan på biodiesel styrs av två huvudsakliga faktorer: förbrukningen av dieselbränsle och halten av biodiesel i detta bränsle. Priset på biodiesel har ingen märkbar inverkan på någon av dessa faktorer, i synnerhet på grund av den begränsade inverkan som priset på biodiesel har på priset på dieselbränsle.

(232)

Till skillnad från många andra produkter är efterfrågan på biodiesel därför stabil när det gäller priser. Lågprisbiodiesel leder typiskt sett inte till ökad förbrukning på biodieselmarknaden. Priskonkurrens på biodieselmarknaden är därför ett nollsummespel, där kvantiteter som vunnits av en marknadsaktör förloras på samma nivå av andra marknadsaktörer.

(233)

Med stabil efterfrågan kommer ökande importkvantiteter av subventionerad biodiesel, till låga priser, därför ha inverkan på balansen mellan tillgång och efterfrågan, och leda till ett överutbud på hela biodieselmarknaden. I en situation med överutbud på biodieselmarknaden i sin helhet kommer tillgången till billigare alternativ, såsom subventionerad import, att pressa priserna nedåt även på biodieselmarknaden i sin helhet, vilket påverkar alla tillverkare av biodiesel negativt, oavsett vilka råvaror som används.

(234)

I den första metoden i skälen 292–295 i förordningen om provisorisk tull jämfördes import av PME från Indonesien med försäljning av PME som tillverkats i Europeiska unionen. Prisunderskridandemarginalerna uppgick till mellan 6,0 % och 11,6 %.

(235)

För att förtydliga beräkningen, på begäran av de som har lämnat synpunkter, kan anges att den exakta jämförelsen gjordes mellan PME vid filtrerbarhetstemperatur +13 från Indonesien och PME vid filtrerbarhetstemperatur +10 från unionsindustrin (32). Den PME som såldes vid filtrerbarhetstemperatur +10 hade inte blandats för att uppnå den filtrerbarhetstemperaturen; en tillsats som kostar under 1 euro per ton, dvs. endast omkring 0,1 % av produktionskostnaden, tillsattes biodieseln. Kommissionen anser inte att en justering för denna tillsats är nödvändig, eftersom den inte skulle ha någon inverkan på beräkningarna.

(236)

Efter det preliminära utlämnandet kommenterade Wilmar att kommissionen i skäl 287 i förordningen om provisorisk tull borde förklara ytterligare hur den tog hänsyn till det särskilda tyska systemet för dubbelräkning.

(237)

För att förtydliga metoden kan nämnas att Tyskland har infört obligatoriska mål för växthusgasutsläpp som måste uppnås av oljebolag. Transaktioner med låga koldioxidutsläppsnivåer betingar följaktligen ett högre pris. Försäljningstransaktioner för den tyska marknaden identifierades genom att använda indikatorn ”2” i produktkontrollnumret i tillämpliga fall (utsläpp på mindre än 9g/MJ) så att kommissionen kunde jämföra dessa transaktioner med likvärdig indonesisk import till andra medlemsstater där ett system för dubbelräkning har införts.

(238)

Kommissionen noterade, såsom anges i skäl 288 i förordningen om provisorisk tull, att import från Indonesien utan ett certifikat enligt direktivet om förnybar energi jämfördes med unionsindustrins försäljning med ett certifikat enligt direktivet om förnybar energi. Efter det preliminära utlämnandet angav den exporterande tillverkaren Wilmar och de indonesiska myndigheterna att biodiesel utan ett certifikat enligt direktivet om förnybar energi var billigare än med ett certifikat enligt direktivet om förnybar energi och begärde en justering.

(239)

Kommissionen noterade att dessa parter inte motsatte sig att denna produkt var identisk med PME som sålts med ett certifikat enligt direktivet om förnybar energi, och inte tillhandahöll någon bevisning för att denna produkt inte direkt konkurrerar med PME som tillverkats av unionsindustrin. Kommissionen ansåg därför att en justering för prisskillnaden inte var nödvändig, i synnerhet eftersom inga avgörande bevis avseende en sådan prisskillnad under undersökningsperioden har lämnats in.

(240)

Kommissionen ansåg därför fortfarande att denna metod på ett korrekt sätt återspeglar det prisunderskridande som orsakas av den typ av biodiesel som importeras från Indonesien. Den prisunderskridandemarginal som fastställs för produkter utan ett certifikat enligt direktivet om förnybar energi överstiger i vart fall avsevärt den prisskillnad som gjorts gällande av Wilmar. Även om den justering som begärts av Wilmar skulle ha beviljats skulle effekten av en sådan justering därför bli måttlig, och det skulle fortfarande förekomma betydande prisunderskridande för indonesisk import.

(241)

Efter det slutliga utlämnandet begärde både de indonesiska myndigheterna och Wilmar att en justering skulle göras för att ta hänsyn till prisskillnaden mellan CFPP10-biodiesel och CFPP13-biodiesel.

(242)

Ingen sådan prisskillnad konstaterades av kommissionen och inga bevis för en prisskillnad tillhandahölls av de indonesiska myndigheterna eller Wilmar. Kommissionen konstaterade att biodiesel noterades på marknaderna som ren RME, FAME0 och ren PME. I noteringarna för ren PME hänvisas inte till produktens faktiska filtrerbarhetstemperatur, utan endast till filtrerbarhetstemperaturen för PME, vilket styrker kommissionens argument att all PME säljs till liknande priser oberoende av den exakta filtrerbarhetstemperaturen. Påståendet avvisades därför.

(243)

Efter det slutliga utlämnandet tog kommissionen emot ytterligare en begäran från Wilmar och de indonesiska myndigheterna om en prisjustering för att jämföra import av PME utan certifikat enligt direktivet om förnybar energi med tillverkning av PME i unionen med certifikat enligt direktivet om förnybar energi.

(244)

Kommissionen upprepade sin ståndpunkt att en sådan justering inte är nödvändig och avvisade begäran. Stora kvantiteter PME importerades till unionen från Indonesien under undersökningsperioden utan certifikat enligt direktivet om förnybar energi, och denna PME kan endast användas för blandning med mineraldiesel om den har certifikat enligt direktivet om förnybar energi. Wilmar tillhandahöll inga bevis för att PME som importerats utan certifikat enligt direktivet om förnybar energi inte konkurrerade med PME-produktionen i unionen med certifikat enligt direktivet om förnybar energi.

(245)

I den andra metoden i skälen 296–297 i förordningen om provisorisk tull utökades mängden unionstillverkad biodiesel som jämfördes med import från Indonesien genom att inkludera försäljning av FAME0-biodiesel av de unionstillverkare som ingår i jämförelsen.

(246)

För att jämföra unionsförsäljningen av FAME0 med den landsomfattande importen av PME från Indonesien justerades priset för unionsförsäljningen av FAME0 och minskade till följd av detta till prisnivån för unionsförsäljningen av PME för att beakta marknadsvärdet av skillnaderna i fysiska egenskaper.

(247)

För att förtydliga beräkningen, på begäran av de som har lämnat synpunkter, kan nämnas att priset på minskningen ovan uppgick till mellan 100 euro och 130 euro per ton. För att förtydliga beräkningen ytterligare kan nämnas att de 55 % av hela unionsindustrins försäljning som omfattas av denna jämförelse innefattar både PME och FAME0 (33).

(248)

Den landsomfattande prisunderskridandemarginal som konstaterades enligt denna metod uppgick till 7,4 %.

(249)

Kommissionen ansåg att denna beräkning var en rimlig uppskattning av effekten av indonesisk import på priset på FAME0.

(250)

Efter det slutliga utlämnandet bestred den exporterande tillverkaren Wilmar denna jämförelse, och citerade slutsatserna i WTO:s tvistlösningsärende EU – antidumpningsåtgärder beträffande biodiesel från Indonesien (34), där kommissionen gjorde en liknande justering. I punkt 7.157 angav panelen följande:

”Även om både PME från Indonesien och blandad biodiesel med filtrerbarhetstemperatur 0 konkurrerar för försäljning till de företag som blandar biodiesel med mineraldiesel berör denna punkt ändå inte det faktum att EU-myndigheterna inte kunde förklara huruvida jämförelsen mellan försäljning av PME och blandad biodiesel med filtrerbarhetstemperatur 0 gjordes på en lämplig jämförelsenivå, med tanke på att PME är en insatsvara till blandningarna, inbegripet biodiesel med filtrerbarhetstemperatur 0.”

(251)

Kommissionen påpekar att unionens marknad har ändrats sedan den ursprungliga undersökningen beträffande import från Indonesien. Panelen noterade att PME vid den tidpunkten ”endast får användas i en blandning och faktiskt är en komponent i de olika blandningar som säljs till slutanvändare på EU-marknaden” (35).

(252)

I den ursprungliga undersökningen mot Indonesien konstaterade kommissionen att unionsindustrin inte kunde framställa PME från importerad palmolja, eftersom priset på PME faktiskt var lägre än priset på palmolja. Unionsindustrin köpte därför ren PME från Indonesien och blandade den med sin egen produktion av andra typer av biodiesel före återförsäljning (36).

(253)

I den nuvarande undersökningen konstaterade kommissionen dock att PME som tillverkats i unionen såldes direkt till oljeföretagen och marknadsdynamiken har sålunda ändrats i detta avseende.

(254)

Kommissionen ifrågasätter inte att PME även importeras till unionen för att blandas med annan biodiesel för att framställa exempelvis FAME0. Mängden importerad PME styrs dock både av priset för denna import och dess fysiska egenskaper, och priset för importerad PME pressar därför priset även på blandningar. PME är en av de billigaste typerna av biodiesel som kan användas i blandningar såsom FAME0 och FAME+5, som lämpar sig för användning i en betydande del av unionens marknad under hela året. Import av PME konkurrerar således direkt med andra typer av biodiesel som tillverkas i EU och som annars skulle ha blandats i större kvantiteter för att uppnå samma blandningsresultat.

(255)

Efter det slutliga utlämnandet avvisade de indonesiska myndigheterna denna beräkningsmetod och angav att den enbart avsåg ett segment av unionens marknad och inte omfattade alla produkttyper som säljs av unionsindustrin. Kommissionen höll inte med om detta, av det skäl att den beräkning som begärts av de indonesiska myndigheterna och som skulle omfatta alla produkttyper som säljs av unionsindustrin redovisas nedan som metod 3.

(256)

I den tredje metoden i skälen 298–299 i förordningen om provisorisk tull jämfördes landsomfattande import av biodiesel från Indonesien med all försäljning av biodiesel av de unionstillverkare som ingick i urvalet. Den landsomfattande prisunderskridandemarginal som konstaterades enligt denna metod uppgick till 17,1 % (37).

(257)

Kommissionen ansåg att denna beräkning, i vilken landsomfattande import av den berörda produkten från Indonesien jämförs med försäljning av en likadan produkt på unionens marknad från de unionstillverkare som ingår i urvalet, visar att ett betydande prisunderskridande äger rum i Indonesien, även om en jämförelse görs mellan alla produkttyper. Detta bekräftas även av tillgängliga uppgifter och hänvisas till i skäl 284 i förordningen om provisorisk tull.

(258)

Efter det slutliga utlämnandet hänvisade Wilmar till bristande överensstämmelse mellan de försäljningsvolymer som redovisats för metoderna 2 och 3, och andelen på 55 % av all försäljning av unionsindustrin som omfattas av metod 2.

(259)

Kommissionen noterar denna skillnad vid det slutliga utlämnandet, nämligen att den totala siffran i metod 2 inte är 55 % av den totala siffran i metod 3, såsom den var i skäl 296 i förordningen om provisorisk tull.

(260)

Kommissionen förtydligade att detta berodde på de olika källor som använts för att beräkna prisunderskridande mellan de tre metoderna, och som angavs i skälen 292–299 i förordningen om provisorisk tull.

(261)

I metod 1 användes de indonesiska exporterande tillverkarnas förteckningar över försäljningen transaktion för transaktion för att beräkna ett enhetspris per ton för varje produktkontrollnummer, och därefter jämfördes detta enhetspris per ton med hjälp av förteckningarna över försäljningen transaktion för transaktion från unionstillverkarna som ingick i urvalet.

(262)

I metod 2 användes samma förteckningar transaktion för transaktion som i metod 1 för de indonesiska exporterande tillverkarna, och därefter adderades försäljningen av FAME0 från förteckningarna från unionstillverkarna i urvalet.

(263)

Metod 3 beräknades dock genom att jämföra förteckningarna transaktion för transaktion från metod 1 för de indonesiska exporterande tillverkarna med det enhetspris för unionstillverkarna i urvalet som rapporterats i deras svar på frågeformuläret, i stället för deras transaktionsförteckningar. Detta var för att säkerställa att den totala täckningen för metod 3 inte omfattade den kvantitet som köpts och sedan sålts vidare av unionstillverkarna.

(264)

De totala siffrorna för metoderna 1 och 2 är därför inte direkt jämförbara med den totala siffran för metod 3, eftersom källorna är olika.

(265)

Inga berörda parter föreslog någon annan metod för att beräkna prisunderskridande mellan indonesisk import och unionsindustrins försäljning, och inga berörda parter lade fram beräkningar som skulle visa på avsaknad av prisunderskridande under undersökningsperioden.

(266)

Efter det slutliga utlämnandet angav Wilmar att ”det enda korrekta sättet att beräkna prisunderskridande är att jämföra produkttyp med produkttyp och göra justeringar för skillnader i fysiska kännetecken som påverkar priser […] och samtidigt ta itu med prisjämförbarhetens komplexitet såsom konstaterats av WTO-panelen”.

(267)

Kommissionen noterade Wilmars förslag när det gäller beräkningen av prisunderskridande genom att använda all unionsförsäljning enligt ovan. Med tanke på att de inte lämnade några förslag eller uppskattningar om beloppet för justeringarna för skillnader i fysiska kännetecken, eller några förslag om hur man ska hantera den komplexitet hos prisjämförelsen som konstaterats av WTO-panelen gick det inte att vidta några ytterligare åtgärder avseende detta förslag.

(268)

Kommissionen utförde flera prisjämförelser i syfte att omfatta alla möjliga sammansättningar av produkttyper, för att i största möjliga mån säkerställa fullständig jämförbarhet. Kommissionen förklarade också att marknadssituationen under undersökningsperioden skiljde sig från den situation som undersökts av WTO-panelen (nu med direkt försäljning av PME av unionstillverkare). Kommissionen undersökte också interaktionen och konkurrensförhållandet mellan den indonesiska importen av PME och unionsförsäljningen, och drog slutsatsen att PME – som är en av de billigaste typerna av biodiesel – kan utöva prispress på unionsförsäljningen.

(269)

Efter det slutliga utlämnandet beskrev de indonesiska myndigheterna denna beräkning som jämförelsen mellan indonesisk PME vid filtrerbarhetstemperatur 13 med unionstillverkad FAME0 och RME vid filtrerbarhetstemperatur – 14, och uppgav att utan justeringar för fysiska egenskaper (dvs. CFPP) är denna jämförelse i stort sett meningslös.

(270)

Kommissionen påpekade att denna beräkning är jämförelsen mellan indonesisk PME vid filtrerbarhetstemperatur 13 med all EU-försäljning av unionsindustrins egen tillverkning, som även innefattar PME. Ingen underbyggd och kvantifierad begäran om eventuella möjliga justeringar gjordes.

(271)

Med hänsyn till ovanstående konstaterade kommissionen att importen från Indonesien under undersökningsperioden underskred unionsindustrins försäljning i betydande utsträckning enligt alla tre metoder som undersökts.

(272)

Den exporterande tillverkaren Wilmar menade att den justeringsnivå som tillämpats av kommissionen för kostnader efter import på 8,50 euro per ton, och som slogs fast i den föregående antidumpningsundersökningen, var alltför låg och tillhandahöll handlingar avsedda att stödja en justerad siffra på 14,50 euro per ton.

(273)

De inlämnade uppgifterna avsåg en sändning som anlänt efter undersökningsperioden och majoriteten av kostnaderna var knutna till förvaring efter import, vilket inte bör ingå i importkostnaderna. Kommissionen ansåg inte detta vara ett mer tillförlitligt underlag än den siffra som tidigare fastställts från en icke-närstående importör och godtog därför inte justeringen.

(274)

Biodieselhandlaren Gunvor frågade om dess uppgifter hade använts för att fastställa de importkostnader som används i beräkningarna av prisunderskridandet. De kostnader som Gunvor angav i sitt svar på frågeformuläret innehöll en samlad siffra för importkostnader (som används i beräkningen av prisunderskridandet) och kostnader efter import (som uppstått mellan import och återförsäljning och som inte tas med i beräkningen av prisunderskridandet).

(275)

Under undersökningen på plats tillhandahöll Gunvor reviderade siffror utifrån olika grunder, medan de slutliga siffror som tillhandahölls av Gunvor byggde på uppskattningar och inte gick att kontrollera. Kommissionen beslutade följaktligen att använda de importkostnader som använts i den undersökning som resulterade i antidumpningstullarna som införts genom förordning (EU) nr 1194/2013, som även användes i den föregående undersökningen mot import från Argentina (38). Kommissionen ansåg att dessa kostnader var mer tillförlitliga än de som tillhandahållits av Gunvor.

(276)

Eftersom inflationen i euroområdet har varit mycket låg sedan 2012 (omkring 6 % totalt mellan 2012 och 2018) ansåg kommissionen att det var lämpligt att använda dessa importkostnader utan att justera för inflation. Eventuella justeringar i detta avseende skulle i vart fall inte ha någon inverkan på de slutgiltiga prisunderskridandemarginalerna.

(277)

I avsaknad av andra synpunkter på importen från Indonesien bekräftade kommissionen de slutsatser som anges i skälen 279–301 i förordningen om provisorisk tull.

(278)

I avsaknad av synpunkter bekräftade kommissionen skälen 302–308 i förordningen om provisorisk tull.

(279)

Efter utlämnandet kommenterade de indonesiska myndigheterna och Wilmar unionsindustrins produktionskapacitet genom att påpeka den ökande produktionen och kapaciteten under skadeundersökningsperioden, men ifrågasatte inte nivån eller trenden för indikatorerna. De gjorde gällande att dessa ökningar visade att indonesisk biodiesel inte inverkade negativt på unionsindustrin.

(280)

Dessa argument bemöts i avsnitt 6 Orsakssamband i skälen 368–370 i förordningen om provisorisk tull.

(281)

I avsaknad av andra synpunkter på tillverkning, produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande bekräftade kommissionen sina slutsatser i skälen 309–313 i förordningen om provisorisk tull.

(282)

Efter utlämnandet påpekade de indonesiska myndigheterna att unionsindustrins marknadsandel 2015 berodde på att industrin var ”i det närmaste ett totalt monopol utan fri konkurrens”.

(283)

Kommissionen påpekade att med tanke på att unionsindustrin består av över 100 företag som konkurrerar med varandra kan det inte utgöra ett monopol. Inga bevis avseende ett monopolistiskt beteende hos unionsindustrin tillhandahölls under undersökningen.

(284)

Både exportören Wilmar och de indonesiska myndigheterna menade att skäl 317 i förordningen om provisorisk tull var felaktigt, eftersom det inte tog hänsyn till importen av biodiesel från Argentina till EU vid samma tidpunkt.

(285)

Denna import beaktas i avsnitt 6 Orsakssamband i skälen 368–370 i förordningen om provisorisk tull.

(286)

Efter det slutliga utlämnandet gjorde Wilmar gällande att minskningen av unionsindustrins marknadsandelar efter 2015 inte var en indikator på skada ”i den utsträckning som unionsindustrin hade en faktisk monopolställning” på unionens marknad. Wilmar hänvisade även till den särskilda situation som skapats av de antidumpningstullar som införts till följd av den ursprungliga undersökningen.

(287)

Undersökningens omfattning är begränsad till skadeundersökningsperioden, som definieras i tillkännagivandet om inledande. Verkningarna av avskaffandet av antidumpningstullarna medges dessutom i skäl 317 i förordningen om provisorisk tull. Kommissionen avvisade följaktligen detta påstående.

(288)

Efter det slutliga utlämnandet upprepade de indonesiska myndigheterna att kommissionen inte hade bemött deras argument om den argentinska biodieselimportens negativa effekter på unionsindustrins resultat.

(289)

Kommissionen hänvisade i detta avseende till avsnitt 6.2.1 i förordningen om provisorisk tull och till avsnitt 6.2.1 i denna förordning, där den argentinska importens effekter på unionsindustrin behandlas.

(290)

Eftersom inga andra synpunkter inkommit beträffande försäljningsvolym och marknadsandel bekräftade kommissionen undersökningsresultaten i skälen 314–317 i förordningen om provisorisk tull.

(291)

Efter utlämnandet påpekade den exporterande tillverkaren Wilmar att unionsindustrins resultat från 2015 och framåt borde betraktas mot bakgrund av unionsindustrins ”faktiska monopolställning”. Såsom beskrivs i skäl 283 tillhandahölls ingen bevisning gällande en monopolsituation.

(292)

I avsaknad av några andra synpunkter bekräftade kommissionen de slutsatser som fastställts i skäl 318 i förordningen om provisorisk tull.

(293)

De indonesiska myndigheterna kommenterade de ökande trender som anges i tabell 10 i förordningen om provisorisk tull, men ifrågasatte inte själva nivåerna eller trenderna. De hävdade att dessa ökande trender inte ger några indikationer på väsentlig skada för unionsindustrin.

(294)

Eftersom fallet baseras på en risk för skada avvisades dessa synpunkter.

(295)

Eftersom inga andra synpunkter inkommit beträffande sysselsättning och produktivitet bekräftade kommissionen undersökningsresultaten i skälen 319–320 i förordningen om provisorisk tull.

(296)

I sina synpunkter efter utlämnandet påpekade den exporterande tillverkaren Wilmar att kommissionen inte bedömde effekten av subventionerad argentinsk biodiesel i detta avsnitt. Kommissionen påpekade än en gång att en analys av argentinsk import finns i avsnittet om orsakssamband i skälen 368–370 i förordningen om provisorisk tull.

(297)

Eftersom inga andra synpunkter har inkommit bekräftade kommissionen sina slutsatser i skälen 321 och 324 i förordningen om provisorisk tull.

(298)

Efter det preliminära utlämnandet hänvisade de indonesiska myndigheterna till utvecklingen av försäljningspriser per enhet och produktionskostnader per enhet, och påpekade att båda indikatorerna steg med nästan 10 % under skadeundersökningsperioden. Ett samband mellan produktionskostnaden och försäljningspriset konstaterades av de indonesiska myndigheterna och den exporterande tillverkaren Wilmar, vilket kommissionen inte bestrider.

(299)

Den exporterande tillverkaren Wilmar noterade kommissionens synpunkt i skäl 328 i förordningen om provisorisk tull om att biodiesel är en råvara och att ett prisunderskridande på 10 % skulle utöva en betydande press nedåt på priserna. Wilmar håller inte med om detta, utan hävdar att detta står i strid med kommissionens eget uttalande att användningen av PME är begränsad på grund av dess filtrerbarhetstemperatur.

(300)

Kommissionen kunde inte se någon konflikt mellan de två påståendena. Wilmar anger inte huruvida gränsen för användning av PME uppnåddes under undersökningsperioden. Även om denna förmodade gräns skulle ha uppnåtts innebär det faktum att PME kan användas ensamt, eller i en blandning för att minska priset på en sådan blandning, att det oundvikligen påverkar priserna. Kommissionen påpekade denna blandningseffekt i skäl 290 i förordningen om provisorisk tull.

(301)

Wilmar påpekade vidare att kommissionen felaktigt såg ett samband mellan den prispress som orsakats av import av PME och unionsindustrins lönsamhet i skäl 329 i förordningen om provisorisk tull, och hänvisade till unionsindustrins situation mellan 2012/2013 och september 2017 för detta påstående.

(302)

Kommissionen påpekade i detta avseende att slutsatsen i skäl 329 i förordningen om provisorisk tull drogs med hänsyn till de uppgifter från skadeundersökningsperioden som fastställdes i början av undersökningen, utan hänsyn till några yttre faktorer. Wilmar ifrågasätter inte i sig det samband som fastställts mellan de ökade produktionskostnaderna och den otillfredsställande vinstmarginalen på grund av prispressen från importen. Detta påstående avvisas därför.

(303)

Wilmar angav dessutom att det förekom markanta skillnader i lönsamhet, kassaflöde och räntabilitet för olika unionstillverkare i urvalet, vilket understryker det faktum att andra faktorer än prispress från indonesiska biodieseltillverkare påverkar EU-tillverkarnas vinst och finansiella situation.

(304)

Kommissionen ansåg att de tillverkare som ingår i urvalet alla kommer att visa på individuella trender, men att effekten av individuella avvikelser minskas av att resultaten fastställs på grundval av urvalet som helhet. Detta påstående avvisas därför.

(305)

Efter det slutliga utlämnandet upprepade Wilmar sina ovan nämnda argument utan att tillhandahålla någon ny bevisning för sina påståenden. Deras påståenden avvisades därför ännu en gång.

(306)

I avsaknad av några andra synpunkter bekräftade kommissionen de slutsatser som anges i skälen 325–329 i förordningen om provisorisk tull.

(307)

Eftersom inga synpunkter har inkommit bekräftade kommissionen sina slutsatser i skälen 330 och 331 i förordningen om provisorisk tull.

(308)

Efter det preliminära utlämnandet hänvisade de indonesiska myndigheterna till utvecklingen av lagernivåerna för de unionstillverkare som ingick i urvalet, men utan att bestrida kommissionens slutsats i skäl 333 i förordningen om provisorisk tull.

(309)

Eftersom inga andra synpunkter har inkommit bekräftade kommissionen sina slutsatser i skälen 332 och 333 i förordningen om provisorisk tull.

(310)

Efter införandet av provisoriska åtgärder noterade de indonesiska myndigheterna unionsindustrins lönsamhet under skadeundersökningsperioden och därmed räntabiliteten. De indonesiska myndigheterna framförde synpunkter om utvecklingen av unionsindustrins lönsamhet gentemot importvolymen från Indonesien, och angav att den negativa lönsamheten 2015 inte kunde hänföras till indonesisk biodieselimport eftersom den var försumbar under det året.

(311)

Denna punkt behandlas i avsnitt 6 om orsakssamband i förordningen om provisorisk tull, skälen 361–365. Den något negativa lönsamheten 2015 hänfördes inte till indonesisk biodieselimport i förordningen om provisorisk tull.

(312)

Den exporterande tillverkaren, Wilmar, kommenterade att påståendet i skäl 329 i förordningen om provisorisk tull (dvs. att unionsindustrin inte kunde förbättra sin otillfredsställande vinstmarginal på grund av prispressen från subventionerad import) är grundlöst.

(313)

Wilmar angav att unionsindustrins finansiella situation inte var god när EU:s biodieselindustri skyddades av de upphävda biodieseltullarna från 2012/2013 åtminstone till september 2017, och att avsaknaden av förbättring av den finansiella situationen därför endast kan förklaras av brister som redan finns inom industrin.

(314)

Kommissionen konstaterade att unionsindustrin, efter den plötsliga ökningen av subventionerad import av indonesisk biodiesel efter upphävandet av de befintliga antidumpningstullarna i mars 2018, inte kunde förbättra sin otillfredsställande vinstmarginal som väsentligt understeg vinstmålet på en växande marknad. Detta bekräftar således kommissionens provisoriska konstaterande.

(315)

Efter det slutliga utlämnandet upprepade den exporterande tillverkaren Wilmar sina synpunkter i det preliminära skedet, såsom behandlas ovan. De gjorde även gällande att den låga lönsamheten inte kunde knytas till importen, med tanke på unionsindustrins ”faktiska monopolställning” i början av skadeundersökningsperioden.

(316)

Detta argument är grundlöst, eftersom unionsindustrin bestod av mer än 200 företag som konkurrerar med varandra på unionens marknad för biodiesel, och det finns inga bevis för någon form av samverkan mellan unionstillverkarna.

(317)

I avsaknad av andra synpunkter om lönsamhet, kassaflöde, investeringar, räntabilitet och kapitalanskaffningsförmåga bekräftade kommissionen de slutsatser som anges i skälen 334–340 i förordningen om provisorisk tull.

(318)

Efter införandet av provisoriska åtgärder drog de indonesiska myndigheterna slutsatsen att unionsindustrin, baserat på indikatorerna i förordningen om provisorisk tull, befann sig ”i ett stabilt tillstånd”.

(319)

Kommissionen höll inte med om detta, och påpekade att en industri vars lönsamhet ligger under 1 % av omsättningen, och som förlorar marknadsandelar på nästan 15 procentenheter och inte kan dra nytta av en marknad som ökar med 33 %, inte är stabil.

(320)

I avsaknad av ytterligare synpunkter bekräftade kommissionen slutsatserna om skada som fastställts i skälen 341–346 i förordningen om provisorisk tull.

(321)

För att ytterligare undersöka situationen för unionsindustrin i samband med att slutsatser om risk för skada dras skickade kommissionen ytterligare frågor till och fick svar från de unionstillverkare som ingick i urvalet med uppgifter för perioden oktober 2018–juni 2019 (nedan kallad perioden efter undersökningsperioden). De uppgifter för perioden efter undersökningsperioden som anges nedan, däribland de mikroekonomiska indikatorerna, presenteras som ett vägt genomsnitt för de tre unionstillverkarna i urvalet.

(322)

När det gäller vissa makroekonomiska indikatorer, som kapacitet, kapacitetsutnyttjande, produktion och försäljning kunde uppgifterna för perioden efter undersökningsperioden endast analyseras för unionstillverkarna i urvalet, på grund av tidsbegränsningarna för undersökningen. Siffrorna för undersökningsperioden är därför inte direkt jämförbara med siffrorna för perioden efter undersökningsperioden. Det stämmer också att kommissionen jämför de tolv månaderna i undersökningsperioden med de nio månaderna i perioden efter undersökningsperioden, men i detta skede av undersökningen är tolv månaders uppgifter för perioden efter undersökningsperioden ännu inte tillgängliga.

(323)

Siffrorna gör det dock möjligt att analysera utvecklingen av situationen för unionstillverkarna i urvalet efter undersökningsperioden, och siffrorna indexeras i förhållande till varandra på årsbasis.

(324)

Efter det slutliga utlämnandet begärde Wilmar på nytt att kommissionen skulle samla in uppgifter avseende tolv månader efter undersökningsperioden (från oktober 2018 till september 2019), och begärde även att kommissionen skulle samla in uppgifter från alla unionstillverkare. Att samla in dessa ytterligare uppgifter var dock inte möjligt inom den tid som stod till förfogande. Begäran avvisades därför.

(325)

Produktion, försäljning samt enhetskostnader och försäljningspriser per enhet utvecklades på följande sätt för unionstillverkarna i urvalet:

Tabell 2

Unionsindustrin under och efter undersökningsperioden

(326)

Produktionen under perioden efter undersökningsperioden minskade något jämfört med under undersökningsperioden, medan försäljningen på unionens marknad i stort sett var oförändrad.

(327)

Produktionskostnaden per enhet för de företag som ingick i urvalet minskade något efter undersökningsperioden, medan försäljningspriset per enhet förblev stabilt.

(328)

Vinsten för de företag som ingick i urvalet beräknades med hjälp av uppgifter från frågeformuläret efter undersökningsperioden, vilket ger en genomsnittlig vinst för företagen i urvalet på 3,8 % för de nio månaderna efter undersökningsperioden. Företagen i urvalet tillhandahöll månatliga kostnads- och prisuppgifter som kommissionen sedan sammanställde till ett genomsnitt per kvartal, såsom anges nedan i tabell 3.

(329)

När denna vinst analyseras kvartal per kvartal framträder emellertid en annan trend, nämligen följande:

Tabell 3

Vinster under perioden efter undersökningsperioden