BILAGA

1.   INLEDNING

Denna rekommendation uttrycker endast kommissionens uppfattning, den påverkar inte den rättsliga verkan hos direktiven eller förordningarna eller domstolens bindande tolkning av artiklarna 7, 7a och 7b samt bilaga V till det ändrade direktivet 2012/27/EU om energieffektivitet (nedan kallat energieffektivitetsdirektivet). Denna rekommendation bygger på återkoppling som kommissionen har tagit emot från medlemsstaterna efter införlivandet av direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet och på kommissionens erfarenheter från medlemsstaternas anmälningar och bedömningen av de nationella handlingsplanerna för energieffektivitet och årsrapporterna (1).

Sammanfattning: Större ändringar av direktiv 2012/27/EU

1.

Strukturen för energisparkrav och relaterade bestämmelser — Artiklarna 7 (allmänna bestämmelser om kravet på besparingar), 7a (bestämmelser om kvotpliktsystem för energieffektivitet) och 7b (bestämmelser om alternativa policyåtgärder). — Bilaga V (gemensamma metoder och principer för beräkning). — Planerings- och rapporteringsskyldigheter enligt styrningsförordningen.

2.

Omfattning av energisparkravet (2021–2030) — En ny energisparkravsperiod 2021–2030 och förlängning av kravet efter 2030 utan slutdatum, men föremål för översyn senast 2027 och vart tionde år därefter. — En skyldighet att uppnå ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet 2021–2030 motsvarande nya årliga besparingar på minst 0,8 % av den årliga slutliga energianvändningen (med undantag för Cypern och Malta, som ska uppnå nya besparingar på 0,24 % av den årliga slutliga energianvändningen), dvs. en högre nivå än för innevarande period. — Möjlighet för medlemsstaterna att beräkna besparingarna på olika sätt så länge de uppnår de ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs. — Ett krav på medlemsstaterna att ta hänsyn till behovet av att lindra energifattigdomen när de utformar policyåtgärder, i enlighet med de kriterier som de ska fastställa.

3.

Beräkning av effekten av policyåtgärder — Medlemsstaterna kan inte åberopa energibesparingar till följd av genomförande av EU-lagstiftning, förutom om de härrör från renovering av byggnader. Genom undantag och förutsatt att vissa villkor uppfylls får de ta med besparingar till följd av nationella minimikrav för nya byggnader endast i de besparingar som krävs för den första sparkravsperioden (2014–2020).

4.

Förklaringar — Kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa policyåtgärder är båda lika giltiga metoder för att införliva energieffektivitetsdirektivet. — Energibesparingar till följd av alla slags åtgärder ska beräknas enligt de gemensamma principerna och metoderna i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet. — Förtydligande av kravet på mätning och verifiering och vikten av ett representativt urval av åtgärder för förbättrad energieffektivitet. — Medlemsstaterna kan inrätta en nationell energieffektivitetsfond i enlighet med artikel 20.6 i energieffektivitetsdirektivet antingen som en alternativ policyåtgärd eller som en del av ett kvotpliktsystem för energieffektivitet enligt vilket kvotpliktiga parter ska genomföra alla eller delar av sina besparingar som ett bidrag till fonden. — Förtydligande av additionalitetskravet (att besparingarna bör vara mer långtgående än de som skulle ha inträffat under alla omständigheter, utan de kvotpliktiga eller deltagande parternas verksamhet), inbegripet vissa faktorer – snålskjutseffekter, marknadseffekter och effekten av befintliga styrmedel. — Vid beräkningen av energibesparingar måste hänsyn tas till åtgärdernas livslängd och den takt med vilken besparingarna avtar över tid. — Energibesparingar till följd av småskalig förnybar energiteknik på eller i byggnader kan få beaktas, förutsatt att de överensstämmer med bilaga V.

2.   BERÄKNING AV ENERGIBESPARINGAR SOM KRÄVS FÖR SPARKRAVSPERIODEN 2021–2030

Enligt led b ovan krävs att medlemsstaterna ska uppnå

—	ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet (dvs. total mängd energibesparing) under 2021–2030, och

—	nya besparingar varje år under denna period (vars storlek inte anges).

Storleken på nya årliga energibesparingar under den första sparkravsperioden (2014–2020) är densamma för alla medlemsstaterna (1,5 %), men detta gäller inte för den andra perioden (2021–2030), då Cypern och Malta måste uppnå nya besparingar som motsvarar 0,24 % av den årliga slutliga energianvändningen (1).

Varje medlemsstat måste uppnå de ackumulerade energibesparingarna i slutanvändningsledet (dvs. den totala mängden energibesparingar för perioden 2021–2030) senast den 31 december 2030. Till skillnad från den första sparkravsperioden kan mängden inte minskas genom att medlemsstaten använder sig av flexibiliteter (2).

Medlemsstaterna behöver inte uppnå nya besparingar motsvarande 0,8 % (0,24 % för Malta och Cypern) av den årliga slutliga energianvändningen (3) varje år under den andra sparkravsperioden. Den nuvarande flexibiliteten som innebär att de kan sprida mängden nya besparingar över perioden gäller fortfarande för den andra perioden och efterföljande perioder (4).

2.1   Beräkning av de ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs för den andra sparkravsperioden

För att beräkna de ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs för den andra sparkravsperioden måste medlemsstaten först beräkna den genomsnittliga slutliga energianvändningen för de tre åren före 2019 (dvs. 2016–2018) (5).

Nästa steg är att multiplicera detta genomsnitt med 0,8 % (0,24 % för Cypern och Malta) för att fastställa motsvarande mängd ”nya” årliga besparingar.

Exempel

En medlemsstat har en energianvändning på 102 miljoner ton oljeekvivalenter (Mtoe) 2016, 98 Mtoe 2017 och 100 Mtoe 2018, vilket ger ett genomsnitt för treårsperioden på 100 Mtoe.

Vid beräkningen av de ackumulerade energibesparingarna i slutanvändningsledet (2021–2030) uppgår den minsta mängden nya besparingar för varje år därför till 0,8 Mtoe (100 Mtoe × 0,8 %).

Medlemsstaten kan därefter beräkna de ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs för hela sparkravsperioden.

Exempel

En medlemsstat beräknar att den genomsnittliga slutliga energianvändningen för 2016–2018 uppgår till 100 Mtoe. De totala besparingarna i slutanvändningsledet för 2021 skulle därför uppgå till 0,8 Mtoe (100 × 0,8 % × 1).

Eftersom det krävs ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som minst motsvarar nya besparingar varje år från 2021 till 2030 måste medlemsstaten beräkna nya besparingar för varje efterföljande år fram till och med 2030.

De totala beräknade besparingarna för 2022 skulle uppgå till ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet på 1,6 Mtoe (100 × 0,8 % × 2, varav 0,8 Mtoe utgör nya besparingar under 2022 (markerat i grått nedan)).

Besparingarna för varje efterföljande år fram till och med 2030 kan beräknas på samma sätt. De totala ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs för tioårsperioden är 44,0 Mtoe (100 × 0,8 % × 55).

Budgetår	2021	2022	2023	2024	2025	2026	2027	2028	2029	2030
Energibesparingar i slutanvändningsledet (Mtoe)										0,8	Totala ackumulerade energibesparingar (2030)
									0,8	0,8
								0,8	0,8	0,8
							0,8	0,8	0,8	0,8
						0,8	0,8	0,8	0,8	0,8
					0,8	0,8	0,8	0,8	0,8	0,8
				0,8	0,8	0,8	0,8	0,8	0,8	0,8
			0,8	0,8	0,8	0,8	0,8	0,8	0,8	0,8
		0,8	0,8	0,8	0,8	0,8	0,8	0,8	0,8	0,8
	0,8	0,8	0,8	0,8	0,8	0,8	0,8	0,8	0,8	0,8
Totalt (Mtoe)	0,8	1,6	2,4	3,2	4,0	4,8	5,6	6,4	7,2	8,0	44,0  (6)

2.2   Statistiska uppgifter

2.2.1   Användning av uppgifter från Eurostat

För att fastställa vilka statistiska uppgifter som ska användas för sparkravsperioden 2021–2030 bör medlemsstaterna använda sig av Eurostats dataset, som betraktas som standardkällan för beräkningen av besparingarna (se punkt 1 c i bilaga III till styrningsförordningen).

År 2019 ändrade Eurostat energibalansen på grundval av internationella rekommendationer om energistatistik som offentliggjorts av Förenta nationernas statistiska kommission (7). Den fastställde en särskild kategori för medlemsstaternas bidrag till energieffektivitet och energisparkrav, ”slutlig energianvändning (Europa 2020–2030)” (8) (kod FEC2020-2030). Denna innehåller element som krävs i enlighet med artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet, och medlemsstaterna bör använda sig av den i samband med energisparkravet (9).

Den nya kategorin omfattar följande beräkningsmässiga definitioner baserade på de senaste ändringarna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1099/2008 (10):

Slutlig energiförbrukning (Europa 2020–2030) [Totalt för alla produkter] =

Slutlig energiförbrukning [Totalt för alla produkter]

– Slutlig energiförbrukning [Omgivningsvärme (värmepumpar)]

+ Internationell luftfart [Totalt för alla produkter]

+ Tillförsel för omvandling Masugnar [Totalt för alla produkter]

– Produktion från omvandling Masugnar [Totalt för alla produkter]

+ Energisektorn Masugnar [Fasta fossila bränslen]

+ Energisektorn Masugnar [Tillverkade gaser]

+ Energisektorn Masugnar [Torv och torvprodukter]

+ Energisektorn Masugnar [Oljeskiffer och oljesand]

+ Energisektorn Masugnar [Olje- och petroleumprodukter]

+ Energisektorn Masugnar [Naturgas]

2.2.2   Användning av alternativa statistikkällor och expertuppskattningar

Medlemsstaterna får använda alternativa statistikkällor, men måste förklara och motivera användningen och eventuella skillnader i de kvantiteter som blir resultatet i sin anmälan till kommissionen (se punkt 1 c i bilaga III till styrningsförordningen).

Om uppgifterna för vissa år inte finns tillgängliga när medlemsstaterna ska lämna in sina rapporter får de använda sig av expertuppskattningar (även i detta fall med motiveringar i anmälan). Om det när de officiella uppgifterna blir tillgängliga finns betydande skillnader mellan de uppskattade och de faktiska uppgifterna måste besparingarna justeras i enlighet med de sistnämnda.

Medlemsstaterna rekommenderas att justera uppskattningarna till de officiella uppgifterna så snart som möjligt i enlighet med styrningsmekanismen i den nästkommande inlämningen eller obligatoriska rapporteringen (t.ex. i uppdateringen av den nationella energi- och klimatplanen senast den 30 juni 2023, i enlighet med artikel 14.1 i förordningen).

2.2.3   Energi som används inom transportsektorn

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7.2 b i energieffektivitetsdirektivet (11) kan medlemsstater inte längre undanta slutlig energianvändning inom transporter vid beräkningen av referensscenariot för den andra och efterföljande sparkravsperioder.

2.2.4   Energi som produceras för egen slutanvändning

Medan de ackumulerade energibesparingarna i slutanvändningsledet för den första sparkravsperioden baseras på ”energiförsäljningen till slutkunder” ändras i energieffektivitetsdirektivet avsiktligt grunden för den andra perioden och efterföljande perioder till den ”slutliga energianvändningen”.

Som en följd av detta måste medlemsstaterna inkludera energi som produceras för egen slutanvändning (t.ex. el från solceller, värme från solfångare eller sameldning av avfall inom industrin) vid beräkningen av referensscenariot för dessa perioder.

Den version av Eurostats kategori ”slutlig energianvändning” (kod B 101700 (12)) som gällde när energieffektivitetsdirektivet förhandlades och antogs omfattade viss förnybar energi som var relevant för småskalig användning på eller i byggnader (solenergi, inbegripet solcellsenergi och termisk solenergi, vindenergi, fast biomassa, biogas och flytande biobränslen (13)). Omgivningsvärme, som används i till exempel värmepumpar, ingick inte i kategorin ”slutlig energianvändning”. För att säkerställa att det energisparkrav enligt artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet som medlagstiftarna enats om inte förändras genom ändringar av energibalanserna har Eurostat fastställt och offentliggjort en särskild kategori för energieffektivitet, ”slutlig energianvändning (Europa 2020–2030)” (kod FEC2020-2030), som fram till 2030 inte innefattar omgivningsvärme (14).

Även om Eurostats uppgifter i enlighet med punkt 1 c i bilaga III till styrningsförordningen ska användas som standardkälla måste medlemsstaterna beakta alla tillgängliga uppgifter på nationell nivå. Om dessa skiljer sig från Eurostats uppgifter måste medlemsstaterna använda sig av de nationella källorna om de är tillförlitligare. De måste ta med dessa i sina referensscenarier för beräkning samt meddela och förklara i sina nationella energi- och klimatplaner vilka uppgiftskällor som har använts, inklusive alla ytterligare officiella eller uppskattningsbara volymer av slutlig energianvändning som inte omfattas av Eurostats uppgifter.

2.3   Spridning av energibesparingar över perioden 2021–2030

Enligt det sista stycket i artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet måste medlemsstaterna ”bestämma hur de ska fördela den beräknade mängden nya besparingar över varje period som avses i första stycket a och b, förutsatt att de totala ackumulerade energibesparingar som krävs har uppnåtts senast vid utgången av varje sparkravsperiod”.

Exempel

En medlemsstat kan välja en linjär ökning av besparingarna över tid, medan en annan kan välja att börja senare men kräva större besparingar i mitten/mot slutet av den andra sparkravsperioden.

En annan medlemsstat kan besluta att sprida de ackumulerade energibesparingarna i slutanvändningsledet (44,0 Mtoe) på nedanstående sätt, så länge de ackumulerade energibesparingar som krävs uppnås mellan 2021 och 2030 (enligt antagandet att alla åtgärder har långvariga effekter som medför besparingar för varje år minst fram till 2030):

Budgetår	2021	2022	2023	2024	2025	2026	2027	2028	2029	2030
Energibesparingar i slutanvändningsledet (Mtoe)										0,8	Totala ackumulerade energibesparingar (2030)
									1,1	1,1
								0,5	0,6	0,6
							0,7	0,7	0,7	0,7
						0,6	0,6	0,6	0,6	0,6
					0,8	0,8	0,8	0,8	0,8	0,8
				1,0	1,0	1,0	1,0	1,0	1,0	1,0
			1,2	1,2	1,2	1,2	1,2	1,2	1,2	1,2
		0,9	0,9	0,9	0,9	0,9	0,9	0,9	0,9	0,9
	0,4	0,4	0,4	0,4	0,4	0,4	0,4	0,4	0,4	0,4
Totalt (Mtoe)	0,4	1,3	2,5	3,5	4,3	4,9	5,6	6,1	7,3	8,1	44

Om en medlemsstat inrättar eller bibehåller ett kvotpliktsystem för energieffektivitet behöver den inte rapportera hur den fördelar sina insatser över sparkravsperioden. Medlemsstaterna rekommenderas dock att fastställa och rapportera hur den kommer att göra detta. I enlighet med punkt 3.1 b i bilaga III till styrningsförordningen måste medlemsstaterna anmäla de förväntade ackumulerade och årliga besparingarna och kvotpliktsystemens varaktighet.

Medlemsstater som inför eller bibehåller alternativa policyåtgärder i enlighet med artikel 7b i energieffektivitetsdirektivet och/eller en nationell energieffektivitetsfond i enlighet med artikel 20.6 i energieffektivitetsdirektivet har full rätt att bestämma hur de ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs ska fördelas över den andra sparkravsperioden. De får, men måste inte, införa mellanliggande perioder som inte behöver vara lika långa. Enligt punkt 3.2 c i bilaga III till styrningsförordningen måste de dock anmäla ”[f]örväntad total ackumulerad och årlig mängd besparingar per åtgärd och/eller mängd energibesparingar i förhållande till eventuella mellanliggande perioder”.

3.   ANDRA SÄTT ATT BERÄKNA SPARKRAVEN

3.1   Storlek och omfattning

Alternativen i artikel 7.2 i energieffektivitetsdirektivet påverkar inte energisparkravet enligt artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet. Enligt artikel 7.2 och 7.4 i energieffektivitetsdirektivet får medlemsstaterna använda olika beräkningsmetoder (för att ta hänsyn till vissa nationella omständigheter), men det får inte leda till en minskning av den mängd energibesparingar som krävs, dvs. medlemsstaterna måste se till att beräkningen enligt en eller flera av metoderna i artikel 7.2 i energieffektivitetsdirektivet leder till samma lägsta mängd ackumulerade energibesparingar som krävs enligt artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet.

När det gäller sparkravsperioden 2021–2030 måste medlemsstaterna, oavsett om de använder sig av alternativen enligt artikel 7.2 och 7.4 i energieffektivitetsdirektivet eller inte, säkerställa att det krav på ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som motsvarar nya årliga besparingar på minst 0,8 % (15) uppnås senast den 31 december 2030. För att se till att de flexibiliteter som tillämpas i enlighet med artikel 7.2 och 7.4 i energieffektivitetsdirektivet inte leder till en minskning av den beräknade nettomängden nya energibesparingar som ska uppnås inom ramen för den slutliga energianvändningen under sparkravsperioden, måste medlemsstaternas egna årliga besparingar därför vara större än vad som krävs för att uppnå de ackumulerade energibesparingar som fastställs i artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet (16). Medlemsstaterna är inte skyldiga att använda sig av alternativen i artikel 7.2 i energieffektivitetsdirektivet.

3.2   Alternativ enligt artikel 7.2 i energieffektivitetsdirektivet

Enligt artikel 7.2 i energieffektivitetsdirektivet får medlemsstaterna beräkna de energibesparingar som krävs genom att

—	tillämpa ett årligt sparkrav baserat på energiförsäljning till slutkunder eller på slutlig energianvändning, som ett genomsnitt för perioden 2016–2018, och/eller

—	helt eller delvis undanta energi som används i transporter från referensscenariot för beräkning, och/eller

—	tillämpa något av alternativen i artikel 7.4 i energieffektivitetsdirektivet.

3.3   Eget årligt sparkrav och eget referensscenario för beräkning

Om medlemsstaterna använder sig av ett eller flera av alternativen krävs enligt artikel 7.3 i energieffektivitetsdirektivet att de fastställer

—	det egna årliga sparkravet – som tillämpas vid beräkningen av medlemsstatens ackumulerade energibesparingar för att säkerställa att den mängd energibesparingar som krävs inte understiger den som krävs enligt artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet, och

—	det egna referensscenariot för beräkning, som helt eller delvis får undanta energi som används i transporter (17).

Detta gäller utöver (18) beräkningarna av de årliga nya besparingarna och de ackumulerade besparingarna i slutanvändningsledet enligt artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet.

Enligt artikel 7.5 andra stycket i energieffektivitetsdirektivet måste medlemsstaterna, oberoende av om de helt eller delvis undantar energi som används i transporter från sitt referensscenario för beräkning eller tillämpar något av alternativen i artikel 7.4 i energieffektivitetsdirektivet, säkerställa att den beräknade nettomängden nya besparingar som ska uppnås inom ramen för den slutliga energianvändningen under sparkravsperioden 2021–2030 inte understiger den mängd som uppstår vid tillämpningen av det årliga sparkrav som avses i artikel 7.1 första stycket b, dvs. 0,8 % (0,24 % för Cypern och Malta).

3.4   Alternativ enligt artikel 7.4 i energieffektivitetsdirektivet

För sparkravsperioden 2021–2030 får medlemsstaterna använda sig av ett eller flera av följande alternativ (artikel 7.4 i energieffektivitetsdirektivet):

b)	Helt eller delvis undanta industriella verksamheter som omfattas av EU:s utsläppshandelssystem.

c)	Räkna med vissa energibesparingar från energiomvandlings- och överföringssektorer.

d)	Tidiga åtgärder som genomförts efter slutet av 2008 och som fortsätter att leda till besparingar efter 2020.

e)	Enskilda åtgärder som genomförs från början av 2018 till slutet av 2020 och som fortsätter att leda till besparingar efter 2020.

f)	Undanta 30 % av den energi som produceras på eller i byggnader för eget bruk till följd av policyåtgärder för att främja nyinstallation av förnybar energiteknik, och

g)	räkna med vissa energibesparingar som överstiger de som krävs för sparkravsperioden 2014–2020.

Enligt artikel 7.5 b i energieffektivitetsdirektivet kan dessa alternativ endast användas för ”den mängd energibesparingar som beräknas i enlighet med punkterna 2 och 3 [i artikel 7]” och får tillsammans ”inte leda till en minskning på mer än 35 %” av den mängden.

Det måste också framhållas att alternativen inte kan användas för att minska den totala mängd ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs enligt artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet. Med andra ord måste medlemsstaterna, oberoende av om de helt eller delvis undantar energi som används i transporter från sitt referensscenario för beräkning eller tillämpar något av alternativen, säkerställa att den beräknade nettomängden nya besparingar som ska uppnås inom ramen för den slutliga energianvändningen under sparkravsperioden 2021–2030 inte understiger den mängd som uppstår vid tillämpningen av det årliga sparkrav som avses i artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet (19). För att säkerställa detta krävs enligt artikel 7.5 i energieffektivitetsdirektivet att de beräknar vilken effekt de alternativ som valts har under den sparkravsperiod som omfattas av beslutet (20).

Alternativen i artikel 7.4 b och f får endast användas för att beräkna det egna referensscenariot i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet. Mängderna kan dras av vid denna beräkning (inom ramen för de begränsningar som föreskrivs).

Alternativen i artikel 7.4 c, d, e och g avser energibesparingar och får bara räknas med vid beräkningen av den mängd besparingar som krävs enligt artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet. De kan således inte utnyttjas för att minska kravet på energibesparingar enligt artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet, men de kan bidra till att uppfylla det.

3.4.1   Detaljerad beskrivning av alternativen

3.4.1.1   Helt eller delvis undantag för industriella verksamheter som omfattas av EU:s utsläppshandelssystem (artikel 7.4 b)

Om en medlemsstat bara använder sig av alternativet att helt eller delvis undanta försäljningen av energi som används i industriella verksamheter som omfattas av EU:s utsläppshandelssystem (artikel 7.4 b i energieffektivitetsdirektivet) måste den fastställa vilka volymer av energi som levereras eller säljs i detaljistledet som används för industriell verksamhet. Beräkningen grundas på energi som används för de verksamheter som anges i bilaga I till utsläppshandelsdirektivet (21).

Den energi som används för de ”energiverksamheter” som anges i den bilagan (förbränningsanläggningar med en tillförd effekt på mer än 20 MW (med undantag för anläggningar för hantering av farligt avfall och kommunalt avfall), mineraloljeraffinaderier och koksverk) och den energi som används inom luftfart dras sedan av från den mängden (22).

3.4.1.2   Energibesparingar från energiomvandlings- och överföringssektorerna (artikel 7.4 c)

Enligt artikel 7.4 c i energieffektivitetsdirektivet får medlemsstaterna vid beräkningen av mängden energibesparingar i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet räkna med energibesparingar som uppnås i energiomvandlings-, distributions- och överföringssektorerna, inklusive infrastruktur för effektiv fjärrvärme och fjärrkyla, till följd av genomförandet av de krav som anges i artiklarna 14.4, 14.5 b, 15.1–15.6 och 15.9 i energieffektivitetsdirektivet (23).

3.4.1.3   Energibesparingar från enskilda åtgärder som nyligen genomförts sedan den 31 december 2008 (artikel 7.4 d)

Om en medlemsstat räknar med energibesparingar till följd av enskilda åtgärder som nyligen genomförts sedan den 31 december 2008 vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet, måste dessa åtgärder fortsätta att ha verkan efter 2020 när det gäller sparkravsperioden 2021–2030, dvs. leda till nya energibesparingar efter den 31 december 2020. I artikel 2.19 i energieffektivitetsdirektivet definieras enskild åtgärd som en åtgärd som leder till kontrollerbar och mätbar eller uppskattningsbar förbättring av energieffektiviteten och som vidtas till följd av en policyåtgärd. Energibesparingarna måste även kunna mätas och verifieras.

3.4.1.4   Enskilda åtgärder som vidtas mellan början av 2018 och slutet av 2020 (artikel 7.4 e)

Enligt artikel 7.4 e i energieffektivitetsdirektivet får en medlemsstat vid beräkningen av mängden energibesparingar i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet räkna med energibesparingar som följer av policyåtgärder, förutsatt att det kan visas att dessa åtgärder leder till enskilda åtgärder som vidtas mellan den 1 januari 2018 och den 31 december 2020 och som fortsätter att leda till energibesparingar därefter.

Medan artikel 7.4 d i energieffektivitetsdirektivet avser genomförandet av enskilda åtgärder mellan den 31 december 2008 och den 31 december 2013 gäller artikel 7.4 e i energieffektivitetsdirektivet bara enskilda åtgärder som genomförs mellan den 1 januari 2018 och den 31 december 2020. Denna skillnad är av betydelse när medlemsstater överväger en livslängd på upp till 21 år för en åtgärd som genomförs 2008 respektive en livslängd på upp till 12 år för en åtgärd som genomförs 2018. I praktiken innebär det att det första fallet är relevant för till exempel åtgärder med en lång livslängd såsom isolering av en byggnads klimatskal.

3.4.1.5   Energi som produceras på eller i byggnader för eget bruk genom nyinstallation av förnybar energiteknik (artikel 7.4 f)

Enligt detta alternativ får medlemsstaterna vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs enligt artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet undanta en kontrollerbar mängd energi som produceras för eget bruk genom nyinstallation av förnybar energiteknik på eller i byggnader.

Användningen av alternativet är begränsat i tre avseenden:

—	Högst 30 % av den energi som produceras för eget bruk genom nyinstallation av förnybar energiteknik på eller i byggnader kan undantas vid beräkningen av referensscenariot.

—	Det får inte leda till en minskning på mer än 35 % av den mängd energibesparingar som beräknas i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet. och

—	Mängden av denna energi får inte undantas vid beräkningen av sparkravet enligt artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet.

I punkt 2 e i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet fastställs hur energibesparingar till följd av åtgärder för att främja införande av småskalig förnybar energiteknik på eller i byggnader kan räknas med i de besparingar som krävs enligt artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet (24). Det omfattas inte av några volymbegränsningar.

Eftersom artikel 7.4 f i energieffektivitetsdirektivet avser ”den kontrollerbara mängd energi som produceras på eller i byggnader för eget bruk” (25) (och inte den mängd som faktiskt används) måste medlemsstaterna fastställa och kontrollera den volym förnybar energi (i ktoe, MW eller motsvarande) som kommer att produceras på eller i byggnader för eget bruk till följd av strategier för att främja nyinstallation av förnybar energiteknik under sparkravsperioden 2021–2030. Eftersom det i bestämmelsen hänvisas till en ”kontrollerbar mängd” kan vid beräkningen bara räknas med den uppskattade genomsnittliga volymen förnybar energi för eget bruk 2021–2030 som produceras av enheter som installerats på eller i byggnader efter den 31 december 2020.

Enligt artikel 21 b led 3 i styrningsförordningen måste medlemsstaterna i de integrerade nationella energi- och klimatplanerna lämna information om genomförandet av nationella kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa policyåtgärder. Medlemsstaterna bör därför från och med den 15 mars 2021 (och därefter vartannat år) lämna information om den faktiska mängd energi som produceras på eller i byggnader för eget bruk genom nyinstallation av förnybar energiteknik.

Vägledande och icke uttömmande exempel

I tabellen nedan visas, för en icke uttömmande förteckning över tekniker, hur mycket energi som kan undantas vid beräkningen av energisparkravet. Till exempel skulle en installation av ett paket med solvärme/gaspanna kunna producera 1 000 kWh förnybar energi, varav 30 % (300 kWh) skulle kunna undantas vid beräkningen (förutsatt att det inte överstiger 35 % av de besparingar som krävs):

Typ av teknik		Slut-förbrukning (kWh)	Andel förnybar energi producerad på eller i byggnader (%)	Produktion som leder till minskat energi-sparmål (kWh)	30 % som kan undantas från energi-sparkrav (kWh)
1)	Gaseldad kondensorpanna	10 526	0	0
2)	Vedeldad kondensorpanna	10 870	100	10 870	3 261
3)	Värmepump (med nätel)	2 857	0	0
4)	Paket med solvärme/gaspanna	10 474	~10	1 000	300
	solvärmeinstallation	1 000	100	1 000	300
	gaseldad kondensorpanna	9 474	0	0
5)	Solcellsinstallation	3 500	100	3 500	1 050

3.4.1.6   Energibesparingar som överstiger de som krävs för den första sparkravsperioden (artikel 7.4 g)

Vid beräkningarna i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet får medlemsstaterna räkna med de energibesparingar som överstiger de som krävs för den första sparkravsperioden (2014–2020), förutsatt att

—	besparingarna är ett resultat av enskilda åtgärder som vidtagits inom ramen för ett kvotpliktsystem för energieffektivitet eller alternativa policyåtgärder, och

—	medlemsstaten anmälde de relevanta åtgärderna i sin nationella handlingsplan för energieffektivitet och rapporterade dem i sin framstegsrapport i enlighet med artikel 24.2 (26).

4.   VAL AV POLICYÅTGÄRDER FÖR ATT UPPNÅ DEN MÄNGD ACKUMULERADE ENERGIBESPARINGAR I SLUTANVÄNDNINGSLEDET SOM KRÄVS

Enligt artikel 7.10 i energieffektivitetsdirektivet måste medlemsstaterna uppnå de ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs genom att

—	inrätta ett kvotpliktsystem för energieffektivitet,

—	anta alternativa policyåtgärder, eller

—	en kombination av ovanstående.

I artikel 7 i energieffektivitetsdirektivet klargörs att kvotpliktsystem och alternativa policyåtgärder är lika giltiga i detta avseende. Medlemsstaterna har stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att bland olika typer av system välja det som bäst passar deras särskilda förhållanden och särdrag (27).

Enligt artiklarna 7a.1 och 7b.1 i energieffektivitetsdirektivet måste alla policyåtgärder utformas så att de uppfyller energisparkravet enligt artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet och bidrar till ”energibesparing i slutanvändningsledet” som uppnås ”bland slutkunderna”. Det skadar emellertid inte om policyåtgärderna även bidrar till andra mål och målsättningar (t.ex. att inom ramen för energipolitiken beakta behovet att bevara, skydda och förbättra miljön eller att främja ett varsamt och rationellt utnyttjande av naturresurser).

I artikel 2.18 i energieffektivitetsdirektivet definieras policyåtgärd som reglering, finansieringsinstrument, finanspolitiskt instrument, frivilligt instrument eller informationsinstrument som formellt inrättats och genomförts i en medlemsstat i syfte att skapa ramar, krav eller incitament för marknadsaktörer att tillhandahålla och köpa energitjänster och vidta andra åtgärder för att förbättra energieffektiviteten. Policyåtgärder som bara är avsedda att stödja andra politiska mål än energieffektivitet, som är utformade för att endast tillhandahålla eller köpa energitjänster eller som leder till besparingar i slutanvändningsledet som inte uppnås bland slutkunder får eventuellt inte beaktas enligt artikel 7 i energieffektivitetsdirektivet. I alla händelser behöver medlemsstaterna bedöma åtgärderna noga och visa att de leder till direkta energibesparingar.

Oavsett om en medlemsstat väljer att använda sig av ett kvotpliktsystem för energieffektivitet eller att anta alternativa policyåtgärder måste den se till att den genom policyåtgärderna kan uppnå den mängd ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs senast den 31 december 2030 (eller under en senare sparkravsperiod, beroende på när åtgärderna utformades).

Följande icke uttömmande förteckning över definitioner är relevant vid fastställandet av policyåtgärder (de har inte ändrats i det ändrade energieffektivitetsdirektivet):

Artikel 2 i energieffektivitetsdirektivet

”4.	energieffektivitet: förhållandet mellan å ena sidan produktionen av prestanda, tjänster, varor eller energi och å andra sidan insatsen av energi,

5.	energibesparing: en mängd sparad energi som fastställs genom mätning och/eller uppskattning av användningen före och efter genomförandet av en åtgärd för att förbättra energieffektiviteten, med normalisering för yttre förhållanden som påverkar energianvändningen.

6.	förbättrad energieffektivitet: en ökning av energieffektiviteten som ett resultat av tekniska, beteendemässiga och/eller ekonomiska förändringar.”

”14.	kvotpliktig part: energidistributör eller företag som säljer energi i detaljistledet som är bunden eller bundet av de nationella kvotpliktsystem för energieffektivitet som avses i artikel 7.

15.	bemyndigad part: juridisk person till vilken en statlig myndighet eller ett annat offentligt organ har delegerat befogenheten att utarbeta, förvalta eller hantera ett finansieringssystem för en statlig myndighets eller ett offentligt organs räkning.

16.	deltagande part: företag eller offentligt organ, som inom ramen för ett frivilligt avtal har förbundit sig att uppfylla vissa mål eller som omfattas av ett nationellt, reglerat styrmedel.

17.	genomförande offentlig myndighet: offentligrättsligt organ med ansvar för att genomföra eller övervaka energi- eller koldioxidbeskattning, finansieringssystem och finansieringsinstrument, skatteincitament, standarder och normer, energimärkningssystem eller utbildning.

18.

policyåtgärd: reglering, finansieringsinstrument, finanspolitiskt instrument, frivilligt instrument eller informationsinstrument som formellt inrättats och genomförts i en medlemsstat i syfte att skapa ramar, krav eller incitament för marknadsaktörer att tillhandahålla och köpa energitjänster och vidta andra åtgärder för att förbättra energieffektiviteten.

19.	enskild åtgärd: åtgärd som leder till kontrollerbar och mätbar eller uppskattningsbar förbättring av energieffektiviteten och som vidtas till följd av en policyåtgärd.

20.	energidistributör: fysisk eller juridisk person, inklusive en systemansvarig för distributionssystem, som ansvarar för transport av energi för leverans till slutanvändare eller till distributionsstationer som säljer energi till slutanvändare.

21.	systemansvarig för distributionssystem: systemansvarig för distributionssystem enligt definitionen i direktiv 2009/72/EG respektive direktiv 2009/73/EG.

22.	företag som säljer energi i detaljistledet: fysisk eller juridisk person som säljer energi till slutanvändare.

23.	slutanvändare: fysisk eller juridisk person som köper energi för egen slutanvändning.

24.	leverantör av energitjänster: fysisk eller juridisk person som levererar energitjänster eller andra åtgärder för att förbättra energieffektiviteten i en slutanvändares anläggning eller lokaler.”

Vid tillämpningen av artikel 7.10 i energieffektivitetsdirektivet kan medlemsstaterna räkna med energibesparingar från policyåtgärder som nyligen antagits under sparkravsperioden 2021–2030. De kan också räkna med energibesparingar från policyåtgärder som antogs under (eller före) sparkravsperioden 2014–2020, förutsatt att dessa uppfyller kraven i artiklarna 7, 7a eller 7b i energieffektivitetsdirektivet.

Medlemsstaterna får räkna med besparingar från åtgärder som antagits senast den 31 december 2020 eller senare bara om åtgärderna leder till nya enskilda åtgärder som vidtas efter den 31 december 2020 och före den 31 december 2030.

Exempel på policyåtgärder, enskilda åtgärder och besparingar

Ett program för finansiellt stöd till energirenovering av byggnader infördes 2010. Så länge programmet finns kvar och leder till nya renoveringar under den relevanta perioden kan energibesparingarna från de nya renoveringarna räknas med i de besparingar som krävs under den andra sparkravsperioden.

En bränsleskatt infördes före 2021 för att åstadkomma besparingar genom beteendemässiga förändringar och förbättra transporteffektiviteten. Så länge skatten finns kvar och de beteendemässiga effekterna är mätbara och kontrollerbara med hänsyn till aktuella priselasticiteter får energibesparingar från åtgärden räknas med i de besparingar som krävs under den andra sparkravsperioden.

4.1   Kvotpliktsystem för energieffektivitet

Huvudskälet till att välja att införa ett kvotpliktsystem för energieffektivitet för att uppnå de ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs enligt artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet skulle kunna vara att energileverantörer, energiföretag i detaljistledet och energidistributörer är de som är bäst lämpade att hitta energibesparingar hos sina kunder och att de kan uppnå energibesparingar genom sina affärsmodeller för energitjänster. I detta fall måste medlemsstaterna utse en eller flera kvotpliktiga parter på nationell nivå (28) som är skyldiga att uppnå energibesparingar bland slutkunderna (29). En kvotpliktig part måste utses på grundval av objektiva och icke-diskriminerande kriterier såsom föreskrivs i artikel 7a.2 i energieffektivitetsdirektivet.

När medlemsstaterna utser kvotpliktiga parter inom ramen för ett kvotpliktsystem bör de beakta domstolens dom i mål C-561/16. Domstolen fastställde att medlemsstater kan införa ”krav på energieffektivitet för vissa energiföretag, om valet att utse dessa företag till kvotpliktiga parter verkligen vilar på uttryckligen angivna objektiva och icke-diskriminerande kriterier” och att ”[d]et ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida så är fallet” (30).

Medlemsstaterna måste dessutom fastställa den mängd energibesparingar som ska uppnås av varje kvotpliktig part (eller varje delkategori av kvotpliktiga parter). Dessa mängder måste sedan hänföras till varje kvotpliktig part för att kontrollera att den har uppfyllt sina skyldigheter.

Enligt artikel 7a.4 får medlemsstaterna ange den mängd energibesparingar som krävs av varje kvotpliktig part antingen som slutlig energianvändning eller som primärenergianvändning (31), med tillämpning av de omvandlingsfaktorer som anges i bilaga IV.

Medlemsstaterna kan också besluta att tillåta eller kräva att kvotpliktiga parter uppfyller hela eller delar av sina skyldigheter enligt nationell lag som ett bidrag till den nationella energieffektivitetsfonden (32). De får tillåta kvotpliktiga parter att räkna med besparingar som uppnåtts av leverantörer av energitjänster (33) eller andra tredje parter. Enligt artikel 7a.6 a i energieffektivitetsdirektivet ska medlemsstaterna se till att certifieringen av energibesparingar sker i enlighet med en godkännandeprocess som är tydlig, transparent och öppen för alla marknadsaktörer och som syftar till att minimera certifieringskostnaderna (34).

I artikel 7a.3 i energieffektivitetsdirektivet klargörs att medlemsstaterna måste säkerställa att företag som säljer energi i detaljistledet inte skapar några hinder som avskräcker konsumenter från att byta leverantör.

Enligt artikel 7a.5 i energieffektivitetsdirektivet ska medlemsstaterna införa system för mätning, kontroll och verifiering inom ramen för vilka dokumenterad verifiering genomförs avseende minst en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av de åtgärder för förbättrad energieffektivitet som införs av de kvotpliktiga parterna (35).

Enligt artikel 7a.6 b i energieffektivitetsdirektivet får medlemsstaterna ge möjlighet till ”insättning och uttag”, dvs. tillåta kvotpliktiga parter att räkna besparingar under ett visst år som om de i stället uppnåtts under något av de fyra föregående eller tre efterföljande åren. Det bör noteras att denna flexibilitet

—	endast gäller energibesparingar som härrör från kvotpliktsystem för energieffektivitet som genomförts sedan den 1 januari 2014 och inte gäller alternativa policyåtgärder, och

—	har en tidsbegränsning – medlemsstater får tillåta ”insättning och uttag” för kvotpliktiga parter bara inom en och samma sparkravsperiod.

Med andra ord är ”insättning och uttag” för besparingar som uppnåtts mellan 2014 och 2020 inte tillåten efter den 31 december 2020. ”Insättning och uttag” för besparingar som uppnåtts mellan 2021 och 2030 är inte tillåten före den 31 december 2020 eller efter den 31 december 2030. För besparingar som uppnåtts efter 2010 och före den 1 januari 2014 är ”insättning och uttag” inte tillåtet vid tillämpningen av artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet.

Eftersom artikel 7.8 i energieffektivitetsdirektivet uttryckligen föreskriver ett undantag är tillämpningen av det restriktiv och begränsad till tillämpningen av artikel 7.1 första stycket a i energieffektivitetsdirektivet.

Exempel

Energibesparingar som uppnåtts 2014 (till följd av ett kvotpliktsystem för energieffektivitet) kan räknas som om de hade uppnåtts 2017.

Energibesparingar som uppnåtts 2014 (till följd av ett kvotpliktsystem för energieffektivitet) kan inte räknas med för 2021.

Energibesparingar som uppnåtts 2018 (till följd av ett kvotpliktsystem för energieffektivitet) kan räknas med för 2014.

I artikel 7a.6 andra stycket i energieffektivitetsdirektivet anges att medlemsstaterna ”ska bedöma och, om lämpligt, vidta åtgärder för att minimera effekten av de direkta och indirekta kostnaderna för kvotpliktsystemet för energieffektivitet på konkurrenskraften hos energiintensiva industrier som är utsatta för internationell konkurrens”.

I allmänhet rör det sig om två typer av kostnader:

—	investeringskostnader och

—	administrativa kostnader (inklusive övervakning och rapportering).

Kommissionen visade i sin konsekvensbedömning (36), på grundval av tillgängliga uppgifter, att kvotpliktsystem för energieffektivitet är mycket kostnadseffektiva. När dessa system genomförs är de kvotpliktiga parterna skyldiga att se till att de realiserar besparingarna till lägsta kostnad (investerings- och administrationskostnader), i synnerhet om kostnaderna förs över till slutanvändarna. Detta krav gäller även om kvotpliktiga parter väljer att räkna med certifierade energibesparingar som uppnåtts av leverantörer av energitjänster och andra tredje parter.

Enligt artikel 7a.7 i energieffektivitetsdirektivet ska medlemsstaterna ”årligen offentliggöra de energibesparingar som uppnåtts av varje kvotpliktig part eller varje delkategori av kvotpliktiga parter, samt sammanlagt inom ramen för kvotpliktsystemet”. De får offentliggöra denna information tillsammans med andra uppgifter som de måste göra allmänt tillgängliga. Offentliggörande av dessa uppgifter av andra parter, till exempel kommissionen, befriar dem inte från denna skyldighet.

4.2   Alternativa policyåtgärder

I energieffektivitetsdirektivet klargörs att medlemsstaterna bör ha stor flexibilitet när det gäller utformningen och genomförandet av alternativa policyåtgärder. Även om energieffektivitetsdirektivet inte längre innehåller någon förteckning över typer av åtgärder ges i definitionen av policyåtgärd i artikel 2.18 i energieffektivitetsdirektivet en icke uttömmande förteckning över tänkbara åtgärdstyper, dvs.”reglering, finansieringsinstrument, finanspolitiskt instrument, frivilligt instrument eller informationsinstrument som formellt inrättats och genomförts i en medlemsstat i syfte att skapa ramar, krav eller incitament för marknadsaktörer att tillhandahålla och köpa energitjänster och vidta andra åtgärder för att förbättra energieffektiviteten”.

Medlemsstaterna kan överväga att främja den roll som lokala gemenskaper för förnybar energi spelar när det gäller att bidra till genomförandet av alternativa policyåtgärder (37).

I punkt 3 i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet fastställs krav för utformning och förvaltning av alternativa policyåtgärder:

”a)	Policyåtgärder och enskilda åtgärder ger kontrollerbara energibesparingar i slutanvändningsledet.

b)	Ansvarsuppgifterna för varje deltagande part, bemyndigade part eller genomförande offentlig myndighet, beroende på vad som är tillämpligt, är tydligt definierade.

c)	De energibesparingar som har uppnåtts eller som ska uppnås fastställs på ett klart och tydligt sätt.

d)	Den mängd energibesparingar som krävs eller som ska uppnås genom policyåtgärden ska uttryckas som antingen slutlig energianvändning eller primärenergianvändning, med användning av de omvandlingsfaktorer som anges i bilaga IV.

e)	En årlig rapport om de energibesparingar som uppnåtts av bemyndigade parter, deltagande parter och genomförande offentliga myndigheter tillhandahålls och görs tillgänglig för allmänheten, liksom uppgifter om den årliga energibesparingstendensen.

f)	Resultaten övervakas och lämpliga åtgärder vidtas om framstegen inte är tillfredsställande.

g)	Högst en part får anföra energibesparingar som följer av en enskild åtgärd.

h)	Den deltagande parten, den bemyndigade parten eller den genomförande offentliga myndigheten konstateras vara väsentlig för att de anförda energibesparingarna ska uppnås.”

Enligt artikel 7b.2 i energieffektivitetsdirektivet ska medlemsstaterna införa system för mätning, kontroll och verifiering inom ramen för vilka dokumenterad verifiering genomförs avseende minst en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av de alternativa åtgärder för förbättrad energieffektivitet (utom beskattning) som införs av de kvotpliktiga parterna.

Det bör noteras att

—	mätning, kontroll och verifiering ska göras oberoende av dessa parter (38), och

—	”en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval” ska tolkas som en delmängd som korrekt avspeglar den statistiska populationen av energibesparande åtgärder och därmed gör det möjligt att dra rimligen tillförlitliga slutsatser om tilltron till samtliga åtgärder.

4.2.1   Finansieringssystem och finansieringsinstrument samt skatteincitament

Dessa är policyåtgärder som en medlemsstat inrättar genom vilka ett ekonomiskt incitament eller skatteincitament leder till tillämpning av energieffektiv teknik och som medför minskad slutlig energianvändning (39).

Det bör noteras att

—	effekterna ska mätas, kontrolleras och verifieras oberoende av de deltagande eller bemyndigade parterna (40), och

—

finansieringen, när det gäller finansieringssystem och finansieringsinstrument, bör komma från — offentliga (europeiska eller nationella) källor, eller — en kombination av offentliga (europeiska eller nationella) källor och privata källor (t.ex. banker, investeringsfonder, pensionsfonder) som är särskilt inriktade på genomförande av enskilda åtgärder som leder till energibesparingar i slutanvändningsledet.

4.2.2   Nationell energieffektivitetsfond

Medlemsstaterna kan inrätta en nationell energieffektivitetsfond i enlighet med artikel 20.6 i energieffektivitetsdirektivet antingen som en alternativ policyåtgärd eller som en del av ett kvotpliktsystem för energieffektivitet, så att kvotpliktiga parter kan uppfylla sina besparingar helt eller delvis som ett bidrag till fonden.

Om en medlemsstat inrättar en mekanism med årliga bidrag till en nationell energieffektivitetsfond som huvudmetoden för att uppfylla skyldigheter avseende energieffektivitet måste den nationella lagstiftningen säkerställa att

—	de energibesparingar som uppnås motsvarar de som fastställs i kvotpliktsystemet, och

—	de åtgärder som finansieras uppfyller kraven i artiklarna 7b och 20.6 samt punkt 3 i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet (41).

Den nationella energieffektivitetsfonden kan vara vilken fond som helst som inrättas av en medlemsstat i syfte att ge stöd till nationella energieffektivitetsinitiativ. Den kan inrättas för att finansiera program för ekonomiskt och finansiellt stöd, tekniskt stöd, utbildning och information eller andra åtgärder för att öka energieffektiviteten i syfte att bidra till att målen med EU:s lagstiftning uppnås (42). I allmänhet kan även en kombination av offentliga fonder (t.ex. för hantering av marknadsmisslyckanden – kostnadskategorier och åtgärder som vanligtvis inte hanteras inom ramen för marknadsbaserade mekanismer) och privat kapital inrättas för att tillhandahålla effektivare lösningar.

För att beaktas vid tillämpningen av artikel 7 i energieffektivitetsdirektivet måste finansieringen komma från

—	offentliga (europeiska eller nationella) källor, eller

—	en kombination av offentliga (europeiska eller nationella) källor och privata källor (t.ex. banker, investeringsfonder, pensionsfonder, kvotpliktiga parter) som är särskilt inriktade på genomförandet av enskilda åtgärder som leder till energibesparingar i slutanvändningsledet.

4.2.3   Regleringar och frivilliga avtal

Dessa är policyåtgärder inrättade av en medlemsstat som leder till användning av energieffektiv teknik och ger en minskad slutlig energianvändning. De kan vara

—	rättsligt bindande åtgärder som fastställer skyldigheter om viss teknik, eller

—	frivilliga avtal enligt vilka företag eller lokala myndigheter förbinder sig att vidta vissa åtgärder (43).

En deltagande part är ett ”företag eller offentligt organ, som inom ramen för ett frivilligt avtal har förbundit sig att uppfylla vissa mål eller som omfattas av ett nationellt, reglerat styrmedel”.

4.2.4   Standarder och normer

Dessa är policyåtgärder som inrättas av en medlemsstat i syfte att förbättra energieffektiviteten hos (exempelvis) produkter, tjänster, byggnader och fordon (44)=. Parterna i dessa system är genomförande offentliga myndigheter.

4.2.5   Energimärkningssystem

Dessa är märkningssystem som inrättats av en medlemsstat, med undantag för de som är obligatoriska enligt EU-lagstiftningen (t.ex. kan besparingar genom tillämpning av förordningar om energimärkning eller energimärkningsförordningen (45) inte räknas med) (46).

Andra policyåtgärder som tillämpas samtidigt kan också påverka energibesparingarna, så alla förändringar som kan iakttas efter införandet av den åtgärd som utvärderas kan inte tillskrivas bara den åtgärden. Det krävs en noggrann bedömning av effekten av ett märkningssystem för att fastställa en koppling mellan den enskilda åtgärden och de besparingar som kan tillskrivas den.

4.2.6   Yrkesutbildning och utbildning, inklusive energirådgivningsprogram

Dessa är policyåtgärder inrättade av en medlemsstat som leder till användning av energieffektiv teknik och ger en minskad slutlig energianvändning genom (exempelvis) yrkesutbildningsprogram för energibesiktningsmän, utbildningsprogram för energiansvariga eller energirådgivningsprogram för hushåll.

Det bör noteras att

—	dessa åtgärder måste övervakas av en genomförande offentlig myndighet, och

—	det krävs en noggrann bedömning av deras effekter för att fastställa — en koppling mellan utbildningsinsatsen och den enskilda åtgärd som kan tillskrivas den, och — den period under vilken programmen kan ha fortsatt effekt (47).

4.2.7   Andra alternativa åtgärder

Förteckningen över alternativa policyåtgärder är inte uttömmande och andra policyåtgärder kan eventuellt tillämpas. Medlemsstaterna måste dock förklara i sin anmälan till kommissionen hur en motsvarande nivå av besparingar, övervakning och verifiering uppnås (48).

Minskad energianvändning och användning av energi från förnybara energikällor i byggnader utgör viktiga åtgärder för att minska energiberoendet och utsläppen av växthusgaser, särskilt mot bakgrund av EU:s ambitiösa klimat- och energimål för 2030 och dess övergripande åtagande i samband med Parisavtalet. Även policyåtgärder som främjar installation av småskalig förnybar energiteknik på eller i byggnader kan därför anses uppfylla energisparkravet (49).

Åtgärderna måste vara utformade för att skapa energibesparingar i slutanvändningsledet jämfört med den teknik som de ersätter. Sådana besparingar kan till exempel anföras vid byte till effektivare uppvärmnings- eller kylningssystem eller varmvattenteknik i byggnader, oavsett om det inbegriper förnybar energi eller inte. Dessa besparingar får beaktas även om de alternativa policyåtgärderna inte primärt är utformade för att förbättra energieffektiviteten, förutsatt att medlemsstaten kan visa att de är mer långtgående, att de är mätbara och att de är kontrollerbara i enlighet med metoderna och principerna i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet.

4.2.8   Energi- eller koldioxidskatter

Medlemsstaternas beskattningsåtgärder som medför minskad slutlig energianvändning kan få beaktas. Medlemsstaterna får även kombinera beskattningsåtgärder med andra åtgärder såsom subventioner (50).

Beskattning för energieffektivitetsändamål syftar i huvudsak till att komma till rätta med marknadsmisslyckanden som orsakats av energianvändning genom att ta ut skatter eller avgifter på vissa typer av energikällor eller energianvändning. Koldioxidskatter kan också vara en drivkraft till enskilda åtgärder för att gå över till energikällor med mindre koldioxidutsläpp. Det bör dock noteras att en sådan kontroll över energikällorna inte nödvändigtvis leder till förbättrad energieffektivitet.

Målsättningen med beskattningsåtgärder är att få konsumenterna och producenterna att betala de sociala kostnaderna för varan (bl.a. i form av koldioxid- och växthusgasutsläpp).

I praktiken utgörs åtgärderna (51) vanligtvis av följande:

—

Direkta åtgärder – dessa omfattar avgifter som är direkt kopplade till ”externaliteten”, dvs. den verksamhet som har en effekt på en fristående tredje part. Denna typ av åtgärd bygger på det underförstådda antagandet att marknadsmisslyckandet är verifierbart och kvantifierbart. Ett exempel är skatter på koldioxidutsläpp.

—	Indirekta åtgärder – dessa är skatter kopplade till den vara som skapar externaliteten (t.ex. de bränslen som ger upphov till koldioxidutsläpp) eller varor som är förknippade med den (t.ex. de bilar som använder bränslena).

Medlemsstaterna får införa nya beskattningsåtgärder för energisparkravet för den nya perioden (2021–2030) och/eller fortsätta att tillämpa befintliga åtgärder från den första perioden (2014–2020).

För fastställandet av vilka energibesparingar som kan anföras som mer långtgående (52) anges i punkt 2 a i bilaga V att ”medlemsstaterna [ska] ta hänsyn till hur användningen av och efterfrågan på energi skulle utvecklas i avsaknad av policyåtgärden i fråga genom att beakta åtminstone följande faktorer: energianvändningstendenser, förändringar i användarbeteendet, teknisk utveckling och förändringar som beror på andra åtgärder som genomförts på unionsnivå och nationell nivå”.

Medlemsstaterna bör dessutom beakta kraven i punkt 4 i bilaga V när de beräknar effekten av beskattningsåtgärder:

”a)	Energibesparingar får medräknas endast om de följer av beskattningsåtgärder som överstiger de minimiskattenivåer som är tillämpliga på bränslen enligt kraven i rådets direktiv 2003/96/EG eller 2006/112/EG.

b)	Priselasticitet för beräkning av inverkan av (energi)skatteåtgärder ska motsvara känsligheten för prisförändringar hos efterfrågan på energi, och ska uppskattas på grundval av aktuella och representativa officiella uppgiftskällor.

c)	Energibesparingar som följer av kompletterande skattepolitiska instrument, inbegripet skatteincitament eller inbetalningar till fonder, ska redovisas separat.”

Medlemsstaterna bör genomföra åtgärder som syftar till att överträffa miniminivåerna enligt EU:s lagstiftning, inbegripet

—	miniminivåer för beskattning av energiprodukter och el (53), och

—	bestämmelser om ett gemensamt system för mervärdesskatt (54) i fråga om energiförbrukande produkter och varor.

Vid beräkningen av effekten av sina (energi)beskattningsåtgärder bör medlemsstaterna ta hänsyn till priselasticitet (som motsvarar känsligheten för prisförändringar hos efterfrågan på energi), som ska uppskattas på grundval av aktuella och representativa officiella uppgiftskällor (55). Enligt punkt 3.3 f i bilaga III till styrningsförordningen ska medlemsstaterna lämna information om sin beräkningsmetod, inbegripet de priselasticiteter som använts och hur dessa har fastställts, i enlighet med punkt 4 i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet.

Vid tillämpningen av punkt 4 c i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet är det viktigt att bedöma hur beskattningsåtgärder samverkar med andra policyåtgärder. Vid beräkningen av effekterna av beskattningsåtgärder som används i kombination med andra åtgärder rekommenderas medlemsstaterna att använda

—	endast kortsiktig elasticitet, eller

—	kortsiktig och långsiktig elasticitet, men endast anföra energibesparingar för de andra åtgärderna (dvs. behandla beskattningsåtgärden som den huvudsakliga policyåtgärden i ett paket).

För beskattningsåtgärder som införs före sparkravsperioden 2021–2030 bör medlemsstaterna särskilt uppmärksamma artikel 7.1 andra stycket i energieffektivitetsdirektivet: ”Medlemsstaterna får räkna med energibesparingar som följer av policyåtgärder som införts senast den 31 december 2020 eller efter det datumet, förutsatt att dessa åtgärder leder till nya enskilda åtgärder som vidtas efter den 31 december 2020.”

Om en medlemsstat vidtar en kombination av beskattnings- och subventionsåtgärder måste energibesparingarna från beskattningsåtgärder och från kompletterande policyåtgärder (inklusive skatteincitament) redovisas separat.

Användning av kortsiktig uppskattad priselasticitet under hela målperioden minskar sannolikheten för dubbelräkning.

4.3   Policyåtgärder som lindrar energifattigdom

Enligt artikel 7.11 i energieffektivitetsdirektivet ska medlemsstaterna vid utformningen av policyåtgärder i syfte att uppnå sina energisparkrav ta hänsyn till behovet av att lindra energifattigdomen genom att i den utsträckning det är lämpligt kräva att en del av de energieffektivitetsåtgärder inom ramen för deras nationella kvotpliktsystem för energieffektivitet, alternativa policyåtgärder eller program/åtgärder som finansieras genom en nationell energieffektivitetsfond i första hand genomförs i sårbara hushåll, inbegripet sådana som påverkas av energifattigdom, och, i förekommande fall, i subventionerade bostäder (56).

Med avseende på de nationella energi- och klimatplanerna måste medlemsstaterna bedöma antalet energifattiga hushåll i enlighet med artikel 3.3 d i styrningsförordningen (57).

Med hänsyn till sin befintliga praxis ska medlemsstaterna fastställa kriterier för hur de vill hantera energifattigdomen i sina policyåtgärder. Långsiktiga åtgärder för att renovera och förbättra byggnadsbeståndets energiprestanda, i enlighet med kraven i direktivet om byggnaders energiprestanda (nedan kallat energiprestandadirektivet) (58), kommer också att gynna dem som påverkas av energifattigdom. Enligt artikel 2a i energiprestandadirektivet ska medlemsstaterna ta fram långsiktiga strategier till stöd för renovering av det nationella beståndet av offentliga och privata bostadshus och andra byggnader än bostäder till ett byggnadsbestånd med en hög grad av energieffektivitet där fossila bränslen fasas ut senast 2050.

Dessa innefattar följande:

—	underlätta en kostnadseffektiv omvandling av befintliga byggnader till nära-nollenergibyggnader, och

—	innefatta en översikt över relevanta nationella åtgärder som bidrar till att motverka energifattigdom (59).

När detta krav om att ta hänsyn till behovet av att lindra energifattigdomen träder i kraft och införlivas/genomförs i nationell lagstiftning gäller det både åtgärder inom ramen för kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa policyåtgärder. Medlemsstaterna har frihet att besluta vilket slags policyåtgärder de vill använda eftersom båda är lika giltiga. De åtgärder som väljs måste dock vara inriktade på att lindra energifattigdomen.

EU:s observationsgrupp för energifattigdom är ett initiativ från kommissionen för att hjälpa medlemsstaterna att förbättra mätning, övervakning och utbyte av kunskaper och bästa praxis i fråga om energifattigdom. Observationsgruppens syfte är att bistå medlemsstaterna i utformningen av policyåtgärder. Avdelningen ”Policies & Measures” på observationsgruppens webbplats (60) innehåller exempel på olika typer av strategier och åtgärder.

4.4   Val av sektorer

Medlemsstaterna har flexibiliteten att inrikta sig på en eller flera särskilda sektorer för att uppnå energisparkravet genom att införa policyåtgärder i enlighet med artiklarna 7a eller 7b i energieffektivitetsdirektivet (61).. Enligt punkterna 3.1, 3.2 och 3.3 i bilaga III till styrningsförordningen måste de lämna information om målsektor(er) (och, när det gäller beskattning, skattebetalarsegment) för varje åtgärd. Enligt punkt 2 d i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet är åtgärder för att förbättra energieffektiviteten hos produkter, utrustning, transportsystem, fordon och bränslen, byggnader och byggnadselement, processer eller marknader tillåtna (62).

I förekommande fall ska dessa åtgärder överensstämma med de nationella handlingsprogram som upprättats i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU (63). Medlemsstaterna kan till exempel inrikta sig på byggnads- eller industrisektorn.

På grundval av bedömningen av uppnådda och förväntade energibesparingar som medlemsstaterna har rapporterat i sina årsrapporter och nationella handlingsplaner för energieffektivitet i enlighet med artikel 24 i energieffektivitetsdirektivet kan följande förväntas:

—	Den största andelen besparingar genereras i allmänhet av åtgärder som avser byggnader (med stöd av t.ex. finansieringsprogram för renovering).

—	Den andra och tredje största andelen kommer från industri och transporter. och

—

Kvotpliktsystemet för energieffektivitet (ett sektorsövergripande styrmedel) genererar den största andelen besparingar per policyåtgärd, och det riktar också in sig på byggnader genom åtgärder för att främja byte av uppvärmningssystem osv (64). Andra sektorer med en outnyttjad energibesparingspotential (t.ex. transport och vatten) skulle kunna bidra till att uppnå energisparkravet för 2021–2030.

4.4.1   Transportsektorn

På grundval av rapporter från medlemsstaterna konstaterade kommissionen i sin konsekvensbedömning 2016 att 6 % av energibesparingarna i enlighet med artikel 7 kunde kopplas till åtgärder inriktade på transportsektorn (65).

Medlemsstaterna har sedan de första nationella handlingsplanerna för energieffektivitet 2014, och senast i sina nationella handlingsplaner för energieffektivitet från 2017, uppdaterat sina förteckningar över kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa policyåtgärder, och har anmält fler åtgärder inom transporter. Denna utveckling visar att (den potentiella) andelen energibesparingar som uppnås inom transportsektorn 2014–2020 till och med kan bli större än uppskattningen i konsekvensbedömningen.

Med tanke på att energianvändningen inom transporter ingår i referensscenariot för beräkning kan det vara en självklar sektor att inrikta sig på för att uppnå sparkravet för 2021–2030.

Exempel

Policyåtgärder skulle kunna främja effektivare fordon (som överträffar de miniminivåer som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 443/2009 (66), (EU) nr 510/2011 (67) eller (EU) 2019/631 (68) eller det ändrade direktivet om rena fordon (69)), en omställning till cykel-, gång- och kollektivtrafik, eller mobilitets- och stadsplanering som minskar efterfrågan på transporter.

Åtgärder för att påskynda införandet av nya, effektivare fordon eller strategier för att främja effektivare bränslen som minskar energianvändningen per kilometer kan också få beaktas, förutsatt att de uppfyller kraven på väsentlighet och additionalitet (se punkt 2 i bilaga V).

4.4.2   Vattensektorn

Det finns ett nära samband mellan energi och vatten ekonomiskt och på andra nivåer. Vatten behövs för energiändamål, till exempel för kylning, lagring, biobränslen och vattenkraft. Energi behövs för vattenhantering, till exempel för att pumpa, rena och avsalta vatten (70).

Sektorn för energiproduktion är den största vattenförbrukaren, och står för 44 % av förbrukningen (71). Vatten- och avloppssektorn står för 3,5 % av elanvändningen i EU, och denna andel väntas öka (72). Samtidigt står vattenläckor för 24 % av den totala vattenförbrukningen i EU, vilket utgör ett betydande spill och en förlust i form av slöseri med vattenresurser och med den energi som använts för att behandla resurserna.

I och med styrningsförordningens och det ändrade energieffektivitetsdirektivets ikraftträdande gäller principen om energieffektivitet först. Denna princip kan gynna bland annat vattensektorn.

Ändamålsenlig och energieffektiv vattenhantering kan bidra till betydande energibesparingar. Enligt det internationella energiorganet IEA har 10 % av det globala vattenuttaget samband med energiproduktion, och denna andel väntas öka betydligt genom främjandet av en rad koldioxidsnåla men vattenintensiva processer för bland annat elproduktion, produktion av biobränsle och infångning och lagring av koldioxid (73). Medlemsstaterna skulle därför kunna undersöka potentialen för energibesparingar genom användning av smart teknik och smarta processer.

Genom att undersöka hela potentialen för energibesparingar med hjälp av smart teknik och smarta processer – vilket medlemsstaterna uppmuntras till i energieffektivitetsdirektivet (74) – skulle medlemsstaterna kunna finna lösningar för att bryta sambandet mellan energianvändning och vattenförbrukning.

Medlemsstaterna skulle till exempel kunna undersöka möjligheten att utveckla ett tvådelat system som krävs för att separera reningen av dagvatten och hushållsspillvatten. Därigenom skulle man kunna undvika behovet av ytterligare vattenreningskapacitet som kan leda till ökad energianvändning.

Medlemsstaterna har anmält ett begränsat antal vattenrelaterade åtgärder för att uppfylla energisparkravet i artikel 7. Den vanligaste är produktion av varmvatten med hjälp av solfångare (ersättning av icke-förnybar produktion av varmvatten) eller effektivare gasdrivna varmvattenberedare, men dessa åtgärder rör snarare värmeproduktion än vattenproduktion.

Policyåtgärder som rör energieffektiv produktion av dricksvatten kan övervägas för varje steg i leveranskedjan (distribution, användning och avloppsvattenrening). Hittills har huvudmålen på nationell nivå varit att motverka vattenbrist och förbättra vattenkvaliteten. Förutom installation av effektivare pumpar uppnås indirekta energibesparingar i de åtgärder som anmälts genom minskad efterfrågan på vatten eller återanvändning av vatten.

De potentiella energibesparingarna inom vattensektorn kan uppnås genom

—	minskad energianvändning för att producera och rena olika typer av vatten, och

—	minskad efterfrågan på vatten och minskade nätförluster, vilket innebär minskat energibehov för pumpning och rening.

Energibesparingar inom vattensektorn kan lätta den ekonomiska bördan för kommunerna. Särskilt i de fall där kommunerna äger vattenbolagen kan elanvändningen i vatten- och vattenreningsanläggningar stå för en betydande del av elkostnaderna. Eftersom till exempel medvetenheten, erfarenheterna och kapaciteten kan variera stort från kommun till kommun kan regionala eller nationella program underlätta utbyte av erfarenheter och tekniskt och ekonomiskt stöd och därmed öka potentialen för energibesparingar.

Vägledande och icke uttömmande exempel

Medlemsstaterna skulle kunna vidta åtgärder för att spara energi i produktionen, användningen och bortskaffandet av vatten i alla dess former i hela leveranskedjan:

—	Produktion av dricksvatten (pumpning, rening av grundvatten eller ytvatten, avsaltning av havsvatten).

—	Minskning av vattenförluster i distributionsnätet.

—	Minskning av slutanvändarnas vattenförbrukning (inklusive användning i industriprocesser, för konstbevattning och för hushåll).

—	Minskning av vattenförbrukning genom återanvändning av hushållsvatten.

—	Rening av avloppsvatten för återanvändning eller utsläpp (pumpning, processer för avloppsvattenrening, värmeåtervinning). och

—	Minskning av energianvändning för rening av dagvatten (minskning av reningsbehovet i dagvattensystem).

5.   ÖVERSYNENS PÅVERKAN PÅ DEN FÖRSTA SPARKRAVSPERIODEN

Medlemsstaterna måste sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa det ändrade energisparkravet senast 18 månader efter det att energieffektivitetsdirektivet trätt i kraft, dvs. senast den 25 juni 2020.

Medlemsstaterna måste följa

—	de gemensamma metoderna och principerna för att beräkna inverkan av kvotpliktsystem för energieffektivitet eller andra policyåtgärder (bilaga V till energieffektivitetsdirektivet),

—	kravet att ta hänsyn till behovet av att lindra energifattigdomen vid utformningen av policyåtgärder (kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa policyåtgärder), även om andra åtgärder får vidtas för hushåll som påverkas av energifattigdom (artikel 7.11 i energieffektivitetsdirektivet),

—	bestämmelsen att besparingar till följd av genomförande av EU-lagstiftning inte kan anföras, förutom renoveringsåtgärder och tidigarelagt byte till effektivare apparater och fordon (punkt 2 b i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet),

—	kravet att beräkningen av energibesparingar ska ta hänsyn till åtgärdernas livslängd och den takt med vilken besparingarna avtar över tid (punkt 2 g i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet – efter att det träder i kraft), och

—	kravet att företag som säljer energi i detaljistledet (inom ramen för kvotpliktsystemet för energieffektivitet), när de fullgör sina energisparkrav, inte hindrar konsumenter från att byta leverantör (artikel 7a.3 i energieffektivitetsdirektivet).

Medlemsstaterna får införliva och genomföra det ändrade energieffektivitetsdirektivet före utgången av tidsfristen. I så fall får de under den återstående tiden fram till utgången av den första sparkravsperioden

—	tillämpa något av alternativen i artikel 7.8 i energieffektivitetsdirektivet,

—	tillämpa något av alternativen i punkt 2 b i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet, och

—	föreskriva att kvotpliktiga parter kan uppfylla sina energisparkrav helt eller delvis som ett bidrag till den nationella energieffektivitetsfonden (artikel 20.6 i energieffektivitetsdirektivet).

Medlemsstater som använder sig av artikel 7.4 a–d i energieffektivitetsdirektivet vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs för den första sparkravsperioden måste tillämpa och beräkna effekten av de alternativ som valts för den första perioden separat enligt artikel 7.5 a i energieffektivitetsdirektivet.

6.   MEDRÄKNING I ENERGISPARKRAVET

I artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet fastställs att de två sparkravsperioderna (2014–2020 enligt artikel 7.1 första stycket a i energieffektivitetsdirektivet och 2021–2030 enligt första stycket b) är två separata sparkravsperioder.

Som redan anges för den första sparkravsperioden får i princip endast besparingar som uppnås inom en period räknas med för att uppnå kravet för den perioden, om inte annat anges i energieffektivitetsdirektivet.

Medlemsstaterna får inte räkna med energibesparingar retroaktivt, dvs. enligt artikel 7.7 i energieffektivitetsdirektivet kan besparingar som uppnåtts efter den 31 december 2020 inte räknas med vid beräkningen av den mängd som krävs för perioden 2014–2020.

Enligt artikel 7.1 andra stycket i energieffektivitetsdirektivet får medlemsstaterna räkna med besparingar som följer av policyåtgärder som införts före eller efter den 31 december 2020 vid beräkningen av den mängd som krävs för perioden 2021–2030, förutsatt att åtgärderna leder till nya enskilda åtgärder efter den 31 december 2020 (75).

I princip får medlemsstaterna bara räkna energibesparingar som uppnåtts ett visst år enbart för det året. Enligt artikel 7a.6 b i energieffektivitetsdirektivet får dock medlemsstater med ett kvotpliktsystem för energieffektivitet tillåta kvotpliktiga parter att räkna besparingar under ett visst år för något av de fyra föregående eller tre efterföljande åren så länge dessa ligger inom den aktuella sparkravsperioden, såsom anges i artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet.

Vägledande exempel

Besparingar som uppnåtts 2014 får räknas med vid beräkningen för 2017 (tre år senare), men besparingar som uppnåtts 2024 kan inte räknas med för 2020 även om detta är ett av de fyra föregående åren eftersom åren ligger inom olika sparkravsperioder.

Artikel 7.8 i energieffektivitetsdirektivet utgör ett särskilt undantag från principen. Om ett kvotpliktsystem för energieffektivitet som var i kraft vid någon tidpunkt mellan den 31 december 2009 och den 31 december 2014 tillät en kvotpliktig part att utnyttja möjligheten till ”insättning och uttag” (artikel 7a.6 b i energieffektivitetsdirektivet), får den aktuella medlemsstaten räkna energibesparingar under ett visst år efter 2010 och före den 1 januari 2014 som om de hade uppnåtts efter den 31 december 2013 och före den 1 januari 2021, förutsatt att samtliga villkor i artikel 7.8 i energieffektivitetsdirektivet är uppfyllda:

”a)	Kvotpliktsystemet för energieffektivitet var i kraft vid någon tidpunkt mellan den 31 december 2009 och den 31 december 2014 och ingick i medlemsstaternas första nationella handlingsplan för energieffektivitet som lämnats in enligt artikel 24.2.

b)	Besparingarna genererades inom ramen för kvotpliktsystemet.

c)	Besparingarna beräknas i enlighet med bilaga V. och

d)	De år under vilka besparingarna beräknas ha uppnåtts har rapporterats i de nationella handlingsplanerna för energieffektivitet.”

7.   GEMENSAMMA METODER OCH PRINCIPER FÖR ATT BERÄKNA INVERKAN AV KVOTPLIKTSYSTEM FÖR ENERGIEFFEKTIVITET ELLER ANDRA POLICYÅTGÄRDER ENLIGT ARTIKLARNA 7, 7A, 7B OCH 20.6

Enligt artikel 7.9 i energieffektivitetsdirektivet ska medlemsstaterna se till att de energibesparingar som följer av de policyåtgärder som avses i artiklarna 7a, 7b och 20.6 i energieffektivitetsdirektivet beräknas i enlighet med bilaga V till energieffektivitetsdirektivet.

7.1   Mätmetoder

7.1.1   Mätmetoder för andra policyåtgärder än beskattningsåtgärder

I del 1 i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet fastställs metoder för att beräkna andra energibesparingar än de som följer av beskattningsåtgärder vid tillämpning av artiklarna 7, 7a, 7b och 20.6 i energieffektivitetsdirektivet.

Kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parter och genomförande offentliga myndigheter får använda följande metoder för att beräkna energibesparingar:

”a)	Förmodade besparingar i förhållande till resultaten av tidigare, oberoende kontrollerade energiförbättringar i liknande anläggningar. Den generiska metoden kallas förhandsbedömning (ex ante).

b)

Uppmätta besparingar, där besparingarna från insättandet av en åtgärd, eller av ett åtgärdspaket, fastställs genom registrering av den faktiskt minskade energianvändningen, med beaktande av faktorer som additionalitet, nyttjande, produktionsnivåer och väder vilka kan påverka användningen. Den generiska metoden kallas efterhandsbedömning (ex post).

c)

Skattade besparingar, där tekniska bedömningar av besparingar används. Denna metod får användas enbart om det är svårt eller oproportionerligt dyrt att fastställa solida uppmätta data för en särskild anläggning, t.ex. vid byte till en kompressor eller elmotor som har en annan kWh-klassificering än den för vilken oberoende information om besparingar har uppmätts, eller om dessa bedömningar baseras på nationellt fastställda metoder och riktmärken som görs av kvalificerade eller ackrediterade experter som är oberoende av de berörda kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parterna.

d)

Undersökningsbaserade besparingar, där användarnas respons på råd, informationskampanjer, märknings- eller certifieringssystem eller smarta mätare fastställs. Denna metod får användas enbart för besparingar som följer av förändringar i användarbeteendet. Den får inte användas för besparingar som följer av insättandet av fysiska åtgärder.”

7.1.2   Mätmetoder för beskattningsåtgärder

För att fastställa energibesparingar som följer av skatterelaterade policyåtgärder som införts enligt artikel 7b i energieffektivitetsdirektivet (76) gäller principerna i punkt 4 i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet:

”a)	Energibesparingar får medräknas endast om de följer av beskattningsåtgärder som överstiger de minimiskattenivåer som är tillämpliga på bränslen enligt kraven i rådets direktiv 2003/96/EG eller 2006/112/EG.

b)	Priselasticitet för beräkning av inverkan av (energi)skatteåtgärder ska motsvara känsligheten för prisförändringar hos efterfrågan på energi, och ska uppskattas på grundval av aktuella och representativa officiella uppgiftskällor.

c)	Energibesparingar som följer av kompletterande skattepolitiska instrument, inbegripet skatteincitament eller inbetalningar till fonder, ska redovisas separat.”

7.2   Åtgärdernas livslängd och den takt med vilken de avtar över tid

I punkt 2 i i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet fastställs följande: ”Vid beräkningen av energibesparingar ska hänsyn tas till åtgärdernas livslängd och den takt med vilken besparingarna avtar över tid. Vid denna beräkning ska man räkna med de besparingar som varje enskild åtgärd kommer att leda till under perioden från och med datumet för genomförande till och med den 31 december 2020 eller den 31 december 2030, beroende på vad som är lämpligt. Alternativt får medlemsstaterna anta en annan metod som uppskattas uppnå minst samma totala mängd besparingar. Om en annan metod används ska medlemsstaterna säkerställa att den totala mängd energibesparingar som beräknas med denna andra metod inte överstiger den mängd energibesparingar som skulle ha blivit resultatet av beräkningen om de besparingar räknas som varje enskild åtgärd kommer att leda till under perioden från och med datumet för genomförande till och med den 31 december 2020 eller den 31 december 2030, beroende på vad som är lämpligt.”

Med begreppet livslängd för en enskild energibesparingsåtgärd avses det faktum att besparingar inte bara kan uppnås under genomförandeåret utan även under efterföljande år. Livslängden är därför den period under vilken åtgärden fortsätter att ge mätbara besparingar.

Vid beräkningen av energibesparingarna under en åtgärds livslängd får medlemsstaterna göra följande:

—

Till varje åtgärd hänföra de ”faktiska” besparingar som kommer att uppnås genom åtgärden mellan det år den genomförs och slutet på den andra sparkravsperioden (dvs. den 31 december 2030) – detta kallas den ”enkla” metoden (77). Att räkna med besparingar efter 2030 är inte tillåtet. Medlemsstaterna får räkna med besparingar från policyåtgärder som införts före 2030 vid beräkningen av energisparkravet för perioden efter 2030 endast om åtgärderna leder till en ny enskild åtgärd under den efterföljande sparkravsperioden.

—	Tillämpa ett ”indexvärde” som återspeglar den förväntade livslängden (78).

—	Sätta ett ”tak” för den livslängd som tillskrivs enskilda åtgärder (79) – medlemsstaten kan till exempel sätta ett ”tak” för livslängden på fem år. Medlemsstater som använder sig av denna metod måste se till att den inte leder till högre resultat än den ”enkla” metoden. eller

—

Använda sig av fullständiga livslängder men ”skriva ner” framtida besparingar (80) – enligt denna metod skulle medlemsstaterna kunna minska besparingarna under de följande åren med 10 % per år om det anses rimligt. Även i detta fall måste det säkerställas att resultatet inte blir högre än med den ”enkla” metoden.

När besparingar räknas med vid beräkningen av den mängd ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs för en policyåtgärd måste medlemsstaterna ta hänsyn till

i)	när åtgärden genomförs,

ii)	mängden årliga energibesparingar, och

iii)	huruvida åtgärden kommer att fortsätta att leda till energibesparingar år 2030 (81).

När det gäller policyåtgärder som avser byggnader finns redan riktlinjer för bedömningen av livslängd i EU-standarden EN 15459–1:2017 (82).

Man bör vara särskilt försiktig när man anför livslängder för beteendeåtgärder som inte är kopplade till införande av fysiska åtgärder (83). Vid beteendeåtgärder finns en stor risk för återgång till tidigare beteenden eftersom varaktigheten för ett effektivt beteende kan bero på en mängd olika faktorer. Om det effektiva beteende som främjas till exempel är sparsam körning (eco-driving) kan effekten av en utbildning i sparsam körning vara i allt mellan några dagar till flera år, beroende på förare och typ av utbildning.

Exempel på hur åtgärders livslängd skulle kunna beräknas

1.   ”Enkel” metod

En enskild åtgärd (t.ex. byte av fönster) sparar 1 toe i energianvändning per år och fortsätter att ge denna besparing år efter år. Om åtgärden genomförs 2021 kommer den att spara 1 toe 2021 och 1 toe varje efterföljande år fram till och med 2030, dvs. totalt 10 toe till och med 2030. Om åtgärden genomförs 2022 kommer den att spara 1 toe varje år från och med 2022 och till och med 2030, dvs. totalt 9 toe. Om åtgärden genomförs 2030 kommer den att bidra till sparkravet bara det året, dvs. totalt 1 toe.

En medlemsstat måste spara 65 Mtoe under perioden och förväntar sig kunna uppnå det genom en informationskampanj per år som leder till exempelvis en miljon åtgärder (en undersökning har visat att effektiviteten för varje åtgärd uppgår till 1 toe) och en miljon fönsterbyten per år (värdet för vart och ett uppskattas till 1 toe). Varje informationskampanj skulle ge 1 Mtoe det år den genomförs och de tio kampanjerna totalt 10 Mtoe under de tio åren fram till den 31 december 2030. Besparingarna kommer att uppgå till 10 Mtoe för den miljon fönster som byts det första året, 9 Mtoe för den miljon som byts det andra året, 8 Mtoe för det tredje, 7 Mtoe för det fjärde, 6 Mtoe för det femte, 5 Mtoe för det sjätte, 4 Mtoe för det sjunde, 3 Mtoe för det åttonde, 2 Mtoe för det nionde och 1 Mtoe för det tionde året, dvs. totalt 55 Mtoe fram till den 31 december 2030. Besparingarna till följd av informationskampanjerna och fönsterbytena uppgår därmed till 10 Mtoe + 55 Mtoe = 65 Mtoe.

En åtgärd med kortare livslängd (t.ex. en informationskampanj) sparar däremot kanske 1 toe under genomförandeåret och ingenting därefter. Oavsett vilket år mellan 2021 och 2030 som åtgärden genomförs kommer den att bidra med 1 toe.

Om en medlemsstat i huvudsak inför enskilda åtgärder med kort livslängd i början av den tioåriga sparkravsperioden behöver den vidta ytterligare åtgärder för att uppnå de besparingar som krävs enligt artikel 7.1 första stycket b.

Den ”enkla” metoden uppfyller helt klart villkoret att beräkningsmetoden måste leda till att den mängd besparingar som krävs faktiskt uppnås. Medlemsstaterna kan emellertid göra bedömningen att alternativa metoder är lämpligare.

2.   Metoden med ”indexvärde”

Ett alternativ är att tilldela varje åtgärd ett ”indexvärde” som återspeglar dess förväntade livslängd. En informationskampanj skulle kunna ges ett indexvärde på 0,25 medan ett byte av fönster skulle få ett indexvärde på 6. Om var och en av dessa åtgärder sparar 1 toe per år skulle den besparing som tillskrivs en informationskampanj uppgå till 0,25 toe (1 x 0,25 toe). Den besparing som tillskrivs fönsterbytet skulle, oavsett genomförandeår, uppgå till 6 toe (1 x 6 toe).

Informationskampanjerna skulle då beräknas ge 0,25 Mtoe det år de genomförs eller totalt 2,5 Mtoe för tio kampanjer under de tio åren fram till slutet av 2030. Om 7 miljoner fönsterbyten görs under perioden ger dessa besparingar på 7 Mtoe multiplicerat med faktorn 6, dvs. 42 Mtoe. Besparingarna till följd av informationskampanjerna och fönsterbytena skulle därmed beräknas till 2,5 Mtoe + 42 Mtoe = 44,5 Mtoe.

En medlemsstat som använder sig av denna metod måste se till att den inte leder till högre resultat än den ”enkla” metoden.

3.   Metoden med ”tak”

Ett annat alternativ är att sätta ett ”tak” för hur lång livslängd som kan tillskrivas enskilda åtgärder. Man kan till exempel välja ett ”tak” på fem år. Den besparing som tillskrivs en informationskampanj skulle uppgå till 1,25 Mtoe, till exempel 0,25 Mtoe år 2022, 0,25 Mtoe 2023, 0,25 Mtoe 2024, 0,25 Mtoe 2025 och 0,25 Mtoe 2026. Den besparing som tillskrivs ett fönsterbyte skulle, oavsett genomförandeår, uppgå till 5 Mtoe (1 × 5), till exempel 1 Mtoe år 2022, 1 Mtoe 2023, 1 Mtoe 2024, 1 Mtoe 2025 och 1 Mtoe 2026.

Även i detta fall måste en medlemsstat som använder sig av denna metod säkerställa att den inte leder till högre resultat än den ”enkla” metoden.

För att fullt ut återspegla värdet av en policyåtgärd för energieffektivitet krävs enligt punkt 2 i i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet att medlemsstaterna tar hänsyn till att energibesparingarna avtar under varje åtgärds livslängd (84). Syftet är att säkerställa en realistisk beräkning av besparingarna med tanke på att till exempel en ny energieffektiv produkt inte genererar samma energibesparingar efter några års användning (85). Medlemsstaterna måste därför ta hänsyn till detta i sina metoder. Takten med vilken energibesparingarna avtar kan variera beroende på typ av policyåtgärd och måste anmälas och förklaras av varje medlemsstat i enlighet med punkt 2 i i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet (86).

7.3   Additionalitet

För alla typer av policyåtgärder måste additionalitetskravet beaktas när energibesparingarna fastställs. Grundprinciperna anges i punkt 2 a och b i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet:

”a)

Det ska kunna visas att besparingarna är mer långtgående än de som skulle ha inträffat under alla omständigheter, utan de kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parternas eller de genomförande offentliga myndigheternas verksamhet. För att fastställa vilka besparingar som kan anföras som mer långtgående, ska medlemsstaterna ta hänsyn till hur användningen av och efterfrågan på energi skulle utvecklas i avsaknad av policyåtgärden i fråga genom att beakta åtminstone följande faktorer: energianvändningstendenser, förändringar i användarbeteendet, teknisk utveckling och förändringar som beror på andra åtgärder som genomförts på unionsnivå och nationell nivå.

b)	Besparingar till följd av genomförande av tvingande unionsrätt ska betraktas som besparingar som skulle ha inträffat under alla omständigheter och får därmed inte anföras som energibesparingar vid tillämpning av artikel 7.1 … .”

Detta innebär att om EU-lagstiftningen kräver att medlemsstaterna ska uppnå en viss mängd eller grad av besparingar så kan de bara anföra besparingar över denna nivå – under förutsättning att andra krav uppfylls, till exempel att det kan visas och kontrolleras att besparingarna beror på den aktuella åtgärden.

Enligt punkt 2 a i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet måste medlemsstaterna även ta hänsyn till den aktuella marknadsutvecklingen och fastställa ett referensscenario. Detta är särskilt viktigt för att undvika att ”snålskjutseffekter” räknas med, vilket är vanligt i samband med leverantörsskyldigheter och ekonomiska stödprogram. Om till exempel ett nationellt stödprogram för byggnadsrenoveringar ger stöd till 100 åtgärder ett visst år skulle vissa av dessa åtgärder ha ägt rum i vilket fall som helst (utan programmet) och måste dras ifrån.

På samma sätt är det mycket troligt att en policyåtgärd som funnits under många år ger upphov till omvandlingseffekter på marknaden. Privata aktörer kommer till exempel att ta hänsyn till den i sina strategier för utveckling av produkter, tjänster osv. Det innebär till exempel att de aktuella tendenserna för marknadsgenomsnittet delvis kan vara ett resultat av policyåtgärder under tidigare år. Om en undersökning genomförs för att bedöma ”snålskjutseffekter” är det därför troligt att några av dessa effekter i dag är ett resultat av spridningseffekter från tidigare år. I punkt 2 b och c i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet fastställs undantag från dessa grundprinciper:

”… Genom undantag från det kravet får besparingar som rör renovering av befintliga byggnader anföras som energibesparingar enligt artikel 7.1, förutsatt att det krav på väsentlighet som avses i punkt 3 h i bilaga V säkerställs. Besparingar till följd av genomförande av nationella minimikrav som fastställts för nya byggnader före införlivandet av direktiv 2010/31/EU kan anföras som energibesparingar enligt artikel 7.1 a, förutsatt att kravet på väsentlighet säkerställs och att besparingarna har anmälts av medlemsstaterna i deras nationella handlingsplaner för energieffektivitet i enlighet med artikel 24.2.

c)

Besparingar får medräknas endast om de överstiger följande nivåer: i) Unionens utsläppsnormer för nya personbilar och nya lätta nyttofordon till följd av genomförandet av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 443/2009 och (EU) nr 510/2011. ii) Unionskrav avseende avlägsnande från marknaden av vissa energirelaterade produkter till följd av genomförandet av genomförandeåtgärder enligt direktiv 2009/125/EG.”

Medlemsstaterna behöver också beakta och överträffa de nivåer i den nationella lagstiftningen som fastställs enligt förordning (EU) 2019/631 och minimimålen för offentlig upphandling av rena och utsläppsfria fordon för vissa vägtransportfordon efter genomförandet av det ändrade direktivet om rena fordon.

7.3.1   Additionalitet i samband med åtgärder inriktade på renovering av byggnader (87)

Som en allmän princip anges i punkt 2 b i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet att energibesparingar till följd av genomförande av tvingande EU-lagstiftning ska betraktas som besparingar som skulle ha inträffat under alla omständigheter och får därmed inte anföras.

I byggregler som rör byggnaders energiprestanda fastställs i allmänhet obligatoriska krav enligt EU-lagstiftningen (energiprestandadirektivet) och ingår i den normala verksamheten.

Genom undantag kan medlemsstaterna räkna med alla besparingar till följd av renovering av byggnader, förutsatt att det krav på väsentlighet som avses i punkt 3 h i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet tillgodoses och att alla energibesparingar härrör från policyåtgärder för att främja renoveringen. De måste också visa att de besparingar som anförs till följd av åtgärderna överstiger de besparingar som skulle gjorts i frånvaro av åtgärderna. De bör visa att den kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parten har bidragit till att de anförda besparingarna uppnåtts (88).

Utgångspunkten för beräkningen av besparingarna är mätning av användningen före och efter renoveringen. Medlemsstaterna får använda sig av undantaget för båda sparkravsperioderna, från och med ändringsdirektivets ((EU) 2018/2002) ikraftträdande, dvs. från och med den 24 december 2018.

Exempel

Enligt nationella byggregler måste byggnader som genomgår större renoveringar uppgraderas till minst energiklass B. Den berörda medlemsstaten kan inte anföra de besparingar som detta leder till vid tillämpningen av artikel 7.

Medlemsstaten kan emellertid anföra besparingarna om den har vidtagit åtgärder för att främja renoveringen (om den t.ex. subventionerar hushåll för renoveringar som annars inte skulle ha gjorts). I så fall kan alla besparingar som åtgärden leder till anföras oavsett uppgradering av energiklass (dvs. alla besparingar från uppgraderingar av energiklass från D till C, från D till B eller från D till A osv. kan anföras).

Renoveringsprojekt måste uppfylla de nationella minimikrav avseende energiprestanda som fastställts i enlighet med energiprestandadirektivet. Åtgärder för att stödja en högre ambitionsnivå, dvs. energiprestanda som överstiger kraven, får uppmuntras.

7.3.2   Additionalitet i samband med åtgärder inriktade på nya byggnader

Från och med att det ändrade energieffektivitetsdirektivet träder i kraft och, om nödvändigt, från och med det nationella införlivandet eller genomförandet, får medlemsstaterna räkna med energibesparingar till följd av genomförande av nationella minimikrav som fastställts för nya byggnader endast vid beräkningen av de besparingar som krävs för den första sparkravsperioden (2014–2020), förutsatt att

i)	de uppfyller de nationella minimikrav som fastställts före införlivandet av energiprestandadirektivet, dvs. senast den 9 juli 2012 (se artikel 28.1 i energiprestandadirektivet),

ii)	de är ”väsentliga”, och

iii)	de har anmälts i de nationella handlingsplanerna för energieffektivitet senast den 30 april 2017 (se artikel 24.2 i energieffektivitetsdirektivet).

Energibesparingar kan endast anföras från och med dagen för det ändrade energieffektivitetsdirektivets ikraftträdande och endast vid beräkningen av de ackumulerade besparingar i slutanvändningsledet som krävs senast den 31 december 2020. Medlemsstaterna måste visa att tillämpningen av de nationella minimikraven har lett till mätbara besparingar som i annat fall inte skulle ha uppnåtts. Om det krävs nationella införlivande- eller genomförandeåtgärder för att besparingarna ska kunna anföras måste dessa ha antagits och införts innan besparingarna anförs.

Om en medlemsstat använder sig av undantaget bör den noga överväga eventuell samverkan med undantaget i artikel 7.4 d i energieffektivitetsdirektivet (”tidiga åtgärder”) och säkerställa att dubbelräkning undviks.

Projekt för nybyggnation av byggnader måste uppfylla de nationella minimikraven avseende energiprestanda. Åtgärder för att stödja en högre ambitionsnivå, dvs. energiprestanda som överstiger kraven, får uppmuntras.

7.3.3   Additionalitet i samband med offentliga sektorns byggnader

I princip gäller undantaget från additionalitetsprincipen i punkt 2 b i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet även energibesparingar som rör renovering av offentliga sektorns byggnader eftersom sådana besparingar ”rör renovering av befintliga byggnader” (se punkt 2 b andra meningen i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet).

Syftet med undantaget är att göra det möjligt för medlemsstaterna att från och med ändringsdirektivets ikraftträdande vid tillämpningen av artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet anföra alla energibesparingar som härrör från till exempel åtgärder för att uppnå en renoveringstakt på 3 % av golvytan i uppvärmda och/eller kylda byggnader som ägs och utnyttjas av statliga myndigheter (se artikel 5).

Medlemsstaterna måste emellertid visa att alla besparingar som anförs härrör från policyåtgärder som genomförs för renovering av offentliga sektorns byggnader (89). De kan inte räkna med energibesparingar som skulle ha gjorts i frånvaro av policyåtgärden. Medlemsstaterna måste därför visa att kravet på väsentlighet uppfylls. Om det krävs nationella införlivande- eller genomförandeåtgärder för att besparingarna ska kunna anföras måste dessa ha införts innan besparingarna anförs.

Medlemsstaterna måste beräkna de energibesparingar som anförs till följd av policyåtgärder som genomförs för renovering av offentliga sektorns byggnader i enlighet med bilaga V. Den mängd energibesparingar som räknas med vid beräkningen av de energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs enligt artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet ska uttryckas som slutlig energianvändning. Om mängden energibesparingar uttrycks som primärenergianvändning måste medlemsstaterna använda de omvandlingsfaktorer som anges i bilaga IV till energieffektivitetsdirektivet.

7.3.4   Additionalitet i samband med genomförande av åtgärder i enlighet med ekodesigndirektivet (90)

Enbart byte av värmepannor betraktas inte som en renoveringsåtgärd på grund av de särskilda bestämmelserna i punkt 2 c i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet. Utgångspunkten är därför alltid minimikraven enligt de särskilda ekodesignbestämmelserna (91). Energibesparingar till följd av byte av apparater som regleras av ekodesignlagstiftning, till exempel värmepannor och värmepumpar för rumsuppvärmning, får endast räknas med om de överstiger minimikraven på ekodesign, förutom vid förtida ersättning (se punkt 2 e i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet).

Om medlemsstaterna tillhandahåller incitament eller subventioner för produkter som omfattas av EU:s energimärkningsbestämmelser är rekommendationen att dessa inriktas på högre energiklasser. Till exempel skulle ett incitament eller en subvention för att uppmuntra installation av nya, energieffektivare värmepannor inriktas på de två högsta energimärkningsklasser som omfattar ett betydande antal värmepannor, baserat på marknadsuppgifter som är relevanta för den aktuella perioden.

7.3.5   Additionalitet i samband med energibesiktningar enligt artikel 8

Enligt artikel 8.4 måste medlemsstaterna se till att stora företag (dvs. företag som inte är små eller medelstora företag) genomför en energibesiktning vart fjärde år; detta leder emellertid inte i sig till energibesparingar.

Åtgärder för att uppmuntra eller stödja genomförandet av rekommendationer från en energibesiktning går utöver minimikraven enligt artikel 8 – i artikel 8.7 andra stycket anges att medlemsstaterna ”får […] genomföra incitament- och stödprogram”. Energibesparingar till följd av sådana åtgärder kan därför räknas med eftersom de inte skulle ha uppnåtts under alla omständigheter, förutsatt att kravet på väsentlighet uppfylls. Detsamma gäller för besparingar från åtgärder som riktar sig till små och medelstora företag.

7.4   Väsentlighet och kriterier för beaktande

Utöver additionalitetsprincipen måste medlemsstaterna uppfylla kravet på ”väsentlighet”. Automatiskt införande av EU-lagstiftning eller oberoende förbättringar på grund av (till exempel) marknadskrafter eller teknisk utveckling kan inte beaktas eftersom medlemsstaterna inte får räkna med åtgärder som skulle ha inträffat under alla omständigheter.

Nationella offentliga myndigheters verksamhet för att genomföra policyåtgärden måste vara ”väsentlig” för att de energibesparingar som anförs uppnås; med andra ord

—	måste de ha bidragit till den enskilda åtgärden i fråga, och

—	subventionen eller den kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade partens deltagande måste uppenbart ha haft mer än en minimal inverkan på slutanvändarens beslut att genomföra energieffektivitetsinvesteringen.

Medlemsstaterna måste därför visa att besparingarna är en följd av en policyåtgärd som utformats för att åstadkomma energibesparingar i slutanvändningsledet (92). Åtgärder som vidtas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 (93) kan anses väsentliga, men medlemsstaterna måste visa att de leder till kontrollerbara och mätbara eller uppskattningsbara energieffektivitetsförbättringar.

För till exempel finansieringssystem är en uppgift om subventionernas omfattning inte tillräckligt för att påvisa väsentlighet eftersom enbart denna uppgift inte bevisar att subventionerna har påverkat slutanvändarnas investeringsbeslut. Den roll som spelas av aktörer som deltar i åtgärderna kan i princip bevisas utan en subvention som referensmärke; standardiserade åtgärder (t.ex. inrättande av installationsstandarder för produkter, energirådgivning och energibesiktningar som följs av faktiskt genomförda åtgärder) skulle kunna vara en viktig väsentlighetsindikator.

För att säkerställa efterlevnad skulle medlemsstaterna kunna fastställa allmänna väsentlighetskrav för ett kvotpliktsystem för energieffektivitet eller alternativa åtgärder och kontrollera dessa från projekt till projekt (94). Kraven skulle kunna föreskriva att parterna (t.ex. när de ansöker om ett ”vitt certifikat” (95)) måste dokumentera och bevisa ett direkt bidrag till genomförandet av åtgärden.

Kvotpliktiga parter skulle kunna vara skyldiga att visa

—	om bidraget har getts direkt eller indirekt (t.ex. via mellanhänder), och

—	om det har beslutats före eller efter insättandet av åtgärden.

Medlemsstaterna skulle även kunna kräva till exempel att

—	ett avtal sluts mellan systemansvariga för distributionssystem (dvs. de kvotpliktiga parterna) och tredje parter,

—	energibesparingar inte genereras innan avtalet utfärdas,

—	parterna kan räkna med besparingar bara i de fall de direkt har deltagit i genomförandet av åtgärden (t.ex. genom att tillhandahålla energibesiktningar, subventioner osv.), och

—	avtal måste upprättas som omfattar hela kedjan från kvotpliktiga aktörer till slutanvändare av energi.

7.5   Åtgärder för att främja införande av småskalig förnybar energiteknik på eller i byggnader för eget bruk

Det är viktigt att skilja mellan

—	den möjlighet som anges i artikel 7.4 f i energieffektivitetsdirektivet, som avser en mängd energi som produceras på eller i byggnader för eget bruk och som kan undantas från den mängd energibesparingar som beräknas i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet, och

—	klargörandet i punkt 2 e i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet enligt vilket besparingar till följd av åtgärder för att främja införande av småskalig förnybar energiteknik på eller i byggnader i princip kan räknas med i de besparingar som krävs enligt artikel 7.1.

Detta förklaras också i skäl 43 i energieffektivitetsdirektivet.

Enligt punkt 2 e i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet får medlemsstaterna räkna med energibesparingar som härrör från åtgärder för att främja införande av småskalig förnybar energiteknik på eller i byggnader för eget bruk vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs enligt artikel 7.1, förutsatt att de leder till kontrollerbara och mätbara eller uppskattningsbara energibesparingar i slutanvändningsledet och beräknas i enlighet med bilaga V till direktivet (96).

Därmed gäller även kraven på additionalitet och väsentlighet och de bestämmelser om övervakning och kontroll som medlemsstaterna har fastställt.

Medlemsstaterna måste visa att dessa åtgärder leder till energibesparingar i slutanvändningsledet på grund av teknikbytet. Till exempel får besparingar från byte till effektivare uppvärmnings- och varmvattensteknik i byggnader, inklusive förnybar energiteknik, beaktas fullt ut förutsatt att medlemsstaterna kan säkerställa att de är mer långtgående, mätbara och kontrollerbara i enlighet med metoderna och principerna i bilaga V (97).

Detta klargörs i punkt 2 e i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet och syftar till att uppnå det övergripande målet för artikel 7.1, dvs. att spara energi i slutanvändningsledet, oavsett teknik (oavsett om åtgärden främjar förnybar eller fossil teknik som leder till en minskad faktisk energianvändning i byggnader, transporter eller industri).

I punkt 2 e i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet hänvisas uttryckligen till energisparkravet i artikel 7.1, enligt vilket medlemsstaterna måste uppnå ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet och som syftar till en faktisk minskning av fysiska eller juridiska personers energianvändning (i enlighet med punkt 1 b i bilaga V). I artikel 2.5 definieras energibesparing som en mängd sparad energi som fastställs genom mätning och/eller uppskattning av användningen före och efter genomförandet av en åtgärd för att förbättra energieffektiviteten, med normalisering för yttre förhållanden som påverkar energianvändningen. Eftersom artikel 7 i energieffektivitetsdirektivet syftar till en faktisk minskning av energianvändningen i slutanvändningsledet kan det konstateras att punkt 2 e i bilaga V kräver att åtgärder för att främja införande av småskalig förnybar energiteknik på eller i byggnader leder till påvisbara energibesparingar, dvs. en faktisk minskning av energianvändningen i slutanvändningsledet.

Medlemsstaterna har möjligheten att uttrycka energibesparingar antingen som slutlig energianvändning eller som primärenergianvändning, i enlighet med punkt 3 d i bilaga V (alternativa policyåtgärder) och artikel 7a.4 (kvotpliktsystem för energieffektivitet). Denna valmöjlighet påverkar inte kravet på ackumulerade energibesparingar i form av energiförsäljning (under perioden fram till 2020) och slutlig energianvändning (2021–2030).

7.6   Åtgärder för att främja införandet av effektivare produkter och fordon

Medlemsstaternas åtgärder för förbättrad energieffektivitet inom transportsektorn får beaktas när det gäller att uppfylla energisparkravet i slutanvändningsledet (98). Sådana åtgärder är exempelvis

—	styrmedel för att främja effektivare fordon eller en omställning till cykel-, gång- och kollektivtrafik, och

—	mobilitets- och stadsplanering som minskar efterfrågan på transporter.

Offentlig upphandling av rena och utsläppsfria fordon får beaktas, förutsatt att denna går utöver minimikraven i det ändrade direktivet om rena fordon.

Program för att påskynda införandet av nya, effektivare fordon eller styrmedel för att främja effektivare bränslen som minskar energianvändningen per kilometer får också beaktas, förutsatt att de uppfyller kraven på väsentlighet och additionalitet (99).

I punkt 2 f i bilaga V klargörs att fullständig medräkning får anföras för politik som påskyndar införandet av effektivare produkter och fordon, förutsatt att det kan visas att

—	införandet sker före utgången av den genomsnittliga förväntade livslängden för produkten eller fordonet, eller innan produkten eller fordonet vanligen skulle ha ersatts, och

—	hela mängden besparingar anförs endast för perioden fram till utgången av den genomsnittliga förväntade livslängden hos den produkt eller det fordon som ska ersättas (100).

I förekommande fall ska dessa åtgärder överensstämma med medlemsstaternas nationella handlingsprogram som upprättats i enlighet med direktiv 2014/94/EU om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen.

7.7   Säkerställande av att kvalitetsnormer bibehålls

I punkt 2 g i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet klargörs att främjandet av energieffektivitetsåtgärder inte får sänka kvalitetsnormerna för produkter, tjänster och insättande av åtgärder. Medlemsstaterna måste säkerställa att kvalitetsnormerna bibehålls, eller införs i de fall de inte redan finns.

7.8   Hänsyn till klimatvariationer

Punkt 2 h i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet ger medlemsstaterna möjlighet att justera energibesparingarna för att ta hänsyn till klimatvariationer mellan regionerna. I bestämmelsen anges två valmöjligheter:

i)	Justering till ett standardvärde. eller

ii)	Tillåta olika energibesparingar i enlighet med temperaturvariationerna.

7.9   Undvikande av dubbelräkning

Enligt artikel 7.12 i energieffektivitetsdirektivet måste medlemsstaterna visa att energibesparingar inte räknas dubbelt där inverkan av policyåtgärder eller enskilda åtgärder överlappar varandra. Med tanke på den stora bredden av instrument som medlemsstaterna har anmält och den stora sannolikheten för överlappning mellan åtgärder på grund av den parallella användningen av kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa åtgärder (t.ex. samverkan mellan energiskatter och subventioner till hushåll för att byta ut fönster eller värmepannor och värmepumpar för rumsuppvärmning), är det mycket viktigt att risken för dubbelräkning hanteras.

En nationell databas skulle kunna vara ett effektivt verktyg för detta. Databasen skulle till exempel kunna innehålla uppgifter om att en subvention för att uppmuntra utbyte av gamla värmepannor har betalats ut till ett visst hushåll och varna användaren om samma hushåll ansöker på nytt.

Om flera policyåtgärder används tillsammans skapas större komplexitet för medlemsstaterna i fråga om

—	större arbetsinsatser i samband med genomförandet, till exempel vid beräkningen av energibesparingar, och (vilket är viktigare)

—	säkerställandet av — tillämpningen, särskilt om de olika instrumenten har omfattande tillämpningsområden, och — kontrollen av effekten utan att denna räknas dubbelt.

Artikel 7.12 i energieffektivitetsdirektivet förbjuder också dubbelräkning i de fall åtgärder överlappar varandra, dvs. medlemsstaterna måste ta hänsyn till att andra policyåtgärder som genomförs under samma tidsperiod kan påverka mängden energibesparingar, vilket innebär att inte alla förändringar som konstateras efter införandet av en viss policyåtgärd kan tillskrivas bara den åtgärden.

8.   MÄTNING, ÖVERVAKNING, KONTROLL, KVALITET OCH VERIFIERING

I energieffektivitetsdirektivet betonas vikten av regler för övervakning och verifiering vid genomförandet av kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa policyåtgärder, inklusive kravet om granskning av ett statistiskt representativt urval av åtgärder.

Att välja en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av åtgärderna för förbättrad energieffektivitet innebär att fastställa en delmängd av den statistiska populationen av energibesparande åtgärder inom varje policyåtgärd som korrekt återspeglar hela populationen av energibesparande åtgärder och därmed gör det möjligt att dra rimligen tillförlitliga slutsatser om förtroendet för samtliga åtgärder (101).

Artikel 7a.5 i energieffektivitetsdirektivet (för kvotpliktsystem för energieffektivitet):

Artikel 7b.2 i energieffektivitetsdirektivet (för alternativa policyåtgärder):

Systemen för mätning, kontroll och verifiering bör säkerställa att de beräknade energibesparingarna verifieras för en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av åtgärderna för förbättrad energieffektivitet.

Dessa krav kan uppfyllas bland annat genom:

—	automatiserade datoriserade kontroller eller skrivbordsgranskningar av de uppgifter och beräkningar som rapporterats av de kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parterna, eller av mottagarna (om mottagarna rapporterar uppgifterna direkt till den offentliga myndigheten),

—	utvärdering av uppmätta energibesparingar för en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av åtgärder eller mottagare,

—	användning av verifieringar som utförs inom ramen för ett reglerings-, kvalificerings-, ackrediterings- eller certifieringssystem, till exempel om de rapporterade energibesparingarna grundas på energibesiktningar eller energiprestandacertifikat (skattade besparingar).

I dokumentationen för policyåtgärden bör det förklaras hur kraven i detta andra system säkerställer att kontroller eller verifieringar utförs på en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av energibesiktningarna eller andra bedömningar av besparingar.

Övervaknings- och kontrollsystemen kan organiseras i olika steg och nivåer. Inspektioner på plats kan utgöra en del av systemet, som ett andra steg i verifieringen av delurval av enskilda åtgärder för vilka det konstaterats att det finns risk för bristande efterlevnad av åtgärdens krav. Om detta inte är tekniskt eller ekonomiskt genomförbart kan det förklaras i dokumentationen för åtgärden.

Medlemsstaterna måste förklara hur riktmärken används för att kontrollera förmodade och skattade besparingar (punkt 5 g i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet).

Mätnings-, kontroll- och verifieringssystemens oberoende (se punkt 5 j i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet) kan styrkas genom att kontrollorganet (icke uttömmande förteckning över kriterier)

—	är ett offentligt organ med lagstadgat oberoende, eller

—	saknar ekonomiska samband med (dvs. inte helt eller delvis ägs eller får ersättning av) de kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parterna, eller

—	får åta sig uppdrag åt de kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parterna men i så fall är föremål för kontroll av en offentlig myndighet eller ett kvalificerings-, ackrediterings- eller certifieringsorgan.

Kontrollorganet kan vara

—	direkt ansvarigt för kontrollen av åtgärder för förbättrad energieffektivitet eller beräkningar av energibesparingar, eller

—	ansvarigt för kontroll av verifieringsförfaranden eller stickprovskontroller som utförs av andra organisationer, inbegripet de kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parterna.

9.   PLANERINGS- OCH RAPPORTERINGSKRAV

9.1   Första sparkravsperioden

För sparkravsperioden 2014–2020 måste medlemsstaterna lämna årsrapporter senast den 30 april 2019 och 2020 (artikel 24.1 och del 2 i bilaga XIV) (102).. I dessa rapporteras bland annat om framstegen mot energibesparingsmålet och om antagna eller planerade åtgärder i enlighet med del 2 i bilaga XIV. Detta bedöms sedan av kommissionen.

Enligt artikel 27 i styrningsförordningen måste varje medlemsstat senast den 30 april 2022 rapportera till kommissionen om uppnåendet av sitt nationella energieffektivitetsmål för 2020 (som fastställts i enlighet med artikel 3.1 i energieffektivitetsdirektivet) genom att lämna den information som anges i del 2 i bilaga IX till styrningsförordningen.

9.2   Andra sparkravsperioden och därefter

För sparkravsperioden 2021–2030 och därefter gäller följande planerings- och rapporteringskrav (artiklarna 7, 7a och 7b samt bilaga V till energieffektivitetsdirektivet):

—

I sina (utkast till och slutgiltiga) nationella energi- och klimatplaner (bilaga III till styrningsförordningen) måste medlemsstaterna beskriva sin beräkning av den mängd energibesparingar som ska uppnås under perioden 2021–2030 och som avses i artikel 7.1 första stycket b (se artikel 7.6 i energieffektivitetsdirektivet).

—

Eftersom vissa uppgifter (t.ex. den årliga slutliga energianvändningen, som genomsnitt för perioden 2016–2018 (i ktoe)) eventuellt inte var tillgängliga för anmälan i det första utkastet till nationell energi- och klimatplan (103) kan det i vissa fall inte ha varit möjligt att beskriva ovannämnda beräkning. Medlemsstaterna måste dock i sin första slutgiltiga och i efterföljande utkast till och slutgiltiga nationella energi- och klimatplaner visa hur de har beaktat de faktorer som anges i bilaga III till styrningsförordningen.

—

Utöver det ovanstående och i tillämpliga fall måste medlemsstaterna i sina (utkast till och slutgiltiga) nationella energi- och klimatplaner förklara hur de har fastställt de årliga sparkraven och referensscenariot för beräkning i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet samt hur och i vilken utsträckning de har tillämpat de alternativ som avses i artikel 7.4 (se artikel 7.6 i energieffektivitetsdirektivet).

—	Medlemsstater som väljer att tillämpa ett eller flera av alternativen i artikel 7.4 i energieffektivitetsdirektivet måste tillämpa och beräkna effekten för sparkravsperioden (se artikel 7.5 i energieffektivitetsdirektivet). och

—

Medlemsstater som använder sig av alternativet i artikel 7.4 c i energieffektivitetsdirektivet för perioden 2021–2030 måste informera kommissionen om sina planerade policyåtgärder i sina (utkast till och slutgiltiga) nationella energi- och klimatplaner. De måste beräkna effekten av åtgärderna i enlighet med bilaga V till energieffektivitetsdirektivet och inkludera den i den nationella energi- och klimatplanen (se artikel 7.4 c). De måste lämna denna information för första gången i den första slutgiltiga nationella energi- och klimatplanen (senast den 31 december 2019).

Medlemsstaterna måste dessutom

—	ta med information om resultatet av åtgärder för att lindra energifattigdomen inom ramen för energieffektivitetsdirektivet i sina nationella energi- och klimatlägesrapporter i enlighet med artikel 17 i styrningsförordningen (se artikel 7.11 i energieffektivitetsdirektivet),

—	årligen offentliggöra de energibesparingar som uppnåtts av varje kvotpliktig part eller varje delkategori av kvotpliktiga parter, samt sammanlagt inom ramen för kvotpliktsystemet (se artikel 7a.7 i energieffektivitetsdirektivet), och

—

i detalj beskriva i sina nationella energi- och klimatplaner vilken annan metod de har använt och vilka åtgärder som har vidtagits för att säkerställa att kraven i punkt 2 i i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet uppfylls, dvs. att beräkningen av energibesparingar tar hänsyn till åtgärdernas livslängd och den takt med vilken besparingarna avtar över tid. Alternativt får medlemsstaterna anta en annan metod som anses uppnå minst samma totala mängd besparingar. I så fall måste de säkerställa att den totala mängd energibesparingar som beräknas med denna andra metod inte överstiger den mängd som blir resultatet av en beräkning av de besparingar som varje enskild åtgärd kommer att leda till under perioden från och med datumet för genomförande till och med den 31 december 2020 eller 2030, beroende på vad som är lämpligt.

Sammanfattningsvis gäller följande planerings- och rapporteringskrav enligt styrningsförordningen även för genomförandet och framstegen avseende energisparkraven enligt artiklarna 7, 7a och 7b samt bilaga V till energieffektivitetsdirektivet:

Tidsgränser

31 december 2018 (därefter den 1 januari 2028 och därefter vart tionde år)	Överlämnande av utkast till nationell energi- och klimatplan (artiklarna 9.1, 4 och 6 samt bilagorna I och III till styrningsförordningen)
Sex månader före den slutgiltiga nationella energi- och klimatplanen	Kommissionen får utfärda rekommendationer till medlemsstater vars bidrag (inbegripet energisparkravets bidrag avseende artikel 3.5 i energieffektivitetsdirektivet) den bedömer vara otillräckliga (artikel 31.1 i styrningsförordningen)
31 december 2019 (därefter den 1 januari 2029 och därefter vart tionde år)	Överlämnande av slutgiltig nationell energi- och klimatplan (artiklarna 3.1, 4 och 6 samt bilagorna I och III till styrningsförordningen)
10 mars 2020	Överlämnande av den första långsiktiga renoveringsstrategin (artikel 2a.8 i energiprestandadirektivet)
Senast den 31 oktober 2021 (och därefter vartannat år)	Kommissionens bedömning av framstegen mot EU-målen, särskilt på grundval av de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna (artikel 29 i styrningsförordningen). När det gäller energisparkraven är artiklarna 29, 21 (integrerad rapportering om energieffektivitet) och 24 (integrerad rapportering om energifattigdom) i styrningsförordningen relevanta. I den händelse en medlemsstat gör otillräckliga framsteg kommer kommissionen att utfärda rekommendationer (artikel 32.1 i styrningsförordningen).
Senast den 30 april 2022	Rapport om uppnåendet av energieffektivitetsmålet för 2020 från varje medlemsstat (artikel 27 och del 2 i bilaga IX till styrningsförordningen)
Senast den 15 mars 2023 (och därefter vartannat år)	Rapport om genomförandet av den nationella energi- och klimatplanen (”integrerad nationell energi- och klimatlägesrapport”) (artikel 17 i styrningsförordningen)
30 juni 2023 (därefter den 1 januari 2033 och därefter vart tionde år)	Överlämnande av ett utkast till uppdatering av den nationella energi- och klimatplanen (artikel 14.1 i styrningsförordningen)
30 juni 2024 (därefter den 1 januari 2034 och därefter vart tionde år)	Överlämnande av en slutgiltig uppdatering av den nationella energi- och klimatplanen (artikel 14.2 i styrningsförordningen)

9.3   Anmälan av kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa åtgärder (utom beskattning)

Enligt punkt 5 i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet och bilaga III till styrningsförordningen måste medlemsstaterna till kommissionen anmäla den detaljerade metod som de föreslår för att upprätthålla de policyåtgärder som avses i artiklarna 7a, 7b och 20.6 i energieffektivitetsdirektivet. Förutom när det gäller beskattning (se avsnitt 9.4) måste anmälan innehålla uppgifter om

a)	nivån på de energibesparingar som krävs enligt artikel 7.1 första stycket b eller besparingar som förväntas uppnås under hela perioden 2021–2030,

b)	förpliktade, deltagande eller bemyndigade parter eller genomförande offentliga myndigheter,

c)	Målsektorer.

d)	Policyåtgärder och enskilda åtgärder, inbegripet den förväntade totala mängden ackumulerade energibesparingar för varje åtgärd.

e)	sparkravsperiodens längd för kvotpliktsystemet för energieffektivitet,

f)	de åtgärder som föreskrivs i policyåtgärden,

g)	beräkningsmetod, inbegripet hur additionalitet och väsentlighet har fastställts och de metoder och riktmärken som används för förmodade och skattade besparingar,

h)	åtgärdernas livslängd och hur de beräknas eller vad de grundas på,

i)	Den metod som valts för att ta hänsyn till klimatvariationer inom medlemsstaten. och

j)	övervaknings- och kontrollsystem för åtgärder enligt artiklarna 7a och 7b och hur deras oberoende från kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parter säkerställs.

Dessutom måste medlemsstaterna enligt punkt 3.1 och 3.2 i bilaga III till styrningsförordningen anmäla följande information:

9.4   Skatteåtgärder

Enligt punkt 5 k i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet måste medlemsstaterna (i enlighet med styrningsförordningen) till kommissionen anmäla metoden för att vidta beskattningsåtgärder. De måste i synnerhet anmäla följande uppgifter:

”i)	Målsektorer och skattebetalarsegment.

ii)	Genomförande offentlig myndighet.

iii)	De besparingar som förväntas uppnås.

iv)	Beskattningsåtgärdens varaktighet.

v)	Beräkningsmetod, inbegripet vilka priselasticiteter som används och hur de har fastställts.”

Dessutom måste medlemsstaterna enligt punkt 3.3 i bilaga III till styrningsförordningen anmäla följande information om beskattningsåtgärder:

”a)	Kort beskrivning av åtgärderna.

b)	Åtgärdernas varaktighet.

c)	Genomförande offentlig myndighet.

d)	Förväntad ackumulerad och årlig mängd besparingar per åtgärd.

e)	Målsektorer och skattebetalarsegment.

f)	Beräkningsmetod, inbegripet vilka priselasticiteter som används och hur de har fastställts, i enlighet med punkt 4 i bilaga V till direktiv 2012/27/EU.”

Medlemsstaterna bör visa hur de har beräknat elasticiteterna och vilka aktuella och representativa officiella uppgiftskällor de har använt (104).

10.   ENERGISPARKRAVSPERIODEN EFTER 2030

Enligt artikel 7.1 andra stycket i energieffektivitetsdirektivet måste medlemsstaterna fortsätta att uppnå nya årliga besparingar i enlighet med första stycket b för tio år i taget efter 2030, såvida inte översyner av kommissionen senast 2027 och vart tionde år därefter visar att detta inte är nödvändigt för att uppnå unionens långsiktiga energi- och klimatmål för 2050.

---

(1)  Se bl.a. Economidou m.fl., 2018, Assessment of the Second National Energy Efficiency Action Plans under the Energy Efficiency Directive, EUR 29272 EN, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2018, ISBN 978-92-79–87946–3, doi:10.2760/780472, JRC110304 (rapporten finns tillgänglig på https://ec.europa.eu/jrc/en/publication/eur-scientific-and-technical-research-reports/assessment-second-national-energy-efficiency-action-plans-under-energy-efficiency-directive) och Tsemekidi-Tzeiranaki m.fl., 2019, Analysis of the Annual Reports 2018 under the Energy Efficiency Directive, EUR 29667 EN, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, ISBN 978-92-79–00173–7, doi:10.2760/22313, JRC 115238 (rapporten finns tillgänglig påhttp://publications.jrc.ec.europa.eu/repository/bitstream/JRC115238/kjna29667enn.pdf).

(1)  I artikel 2.3 definieras slutlig energianvändning som ”all energi som levereras till industrin, transporter, hushåll, tjänster och jordbruk. Undantag gäller för leveranser till energiomvandlingssektorn och energiindustrierna själva”. Slutanvändningsledet definieras inte i energieffektivitetsdirektivet och bör därför tolkas i linje med den bärande tanken bakom energisparkravet. Syftet med artikel 7.1 första stycket b är att den slutliga energianvändningen ska minskas genom att mängden energi som används för egen slutanvändning av fysiska eller juridiska personer (om inte annat anges) minskar. Särskilda villkor fastställs för energibesparingar från förnybar energi som produceras på eller i byggnader (se skäl 43 i energieffektivitetsdirektivet och avsnitt 7.5 i detta dokument).

(2)  Se avsnitt 3.

(3)  I genomsnitt för perioden 2016–2018 (se artikel 7.1 första stycket b).

(4)  Se även avsnitt 2.3.

(5)  I artikel 7.1 första stycket a anges däremot energiförsäljningen till slutkunder som grund för fastställandet av referensscenariot för beräkning för perioden 2014–2020 (se SWD(2013) 451 final, s. 3).

(6)  = 100 × 0,8 % × 55.

(7)  https://unstats.un.org/unsd/energy/ires/

(8)  https://ec.europa.eu/eurostat/documents/10186/6246844/Eurobase-changes-energy.pdf (se s. 25).

(9)  En beskrivning av ändringen av Eurostats metod finns på

https://ec.europa.eu/eurostat/documents/10186/6246844/Eurobase-changes-energy.pdf

(10)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1099/2008 av den 22 oktober 2008 om energistatistik (EUT L 304, 14.11.2008, s. 1).

(11)  Se avsnitten 3.2 och 3.4.

(12)  ”Total energianvändning för all energianvändning.”

(13)  ”Slutlig energiförbrukning” enligt definitionen i förordning (EG) nr 1099/2008.

(14)  Se avsnitt 2.2.1. En beskrivning av Eurostats nya metod finns på

https://ec.europa.eu/eurostat/documents/10186/6246844/Eurobase-changes-energy.pdf

(15)  0,24 % för Cypern och Malta.

(16)  Se tillägg I och avsnitten 3.2, 3.3 och 3.4.

(17)  Se tillägg I.

(18)  Se punkt 2 i bilaga III till styrningsförordningen.

(19)  Inom de gränser som fastställs i artikel 7.5 andra stycket.

(20)  Se avsnitt 9.

(21)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen i dess ändrade lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/29/EG av den 23 april 2009 och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EUT L 275, 25.10.2003, s. 32).

(22)  Alternativt kan mängden energi som används inom industrier som inte omfattas av EU:s utsläppshandelssystem fastställas genom att multiplicera den rapporterade siffran för slutlig energianvändning för motsvarande industrisektor med kvoten mellan växthusgasutsläpp från verksamheter som omfattas av utsläppshandelssystemet och verksamheter som inte omfattas av utsläppshandelssystemet, i enlighet med uppgifterna i växthusgasinventeringarna.

(23)  Se avsnitt 9.

(24)  Se avsnitt 7.5 och tillägg X.

(25)  I energieffektivitetsdirektivet ges ingen definition av ”energi som produceras på eller i byggnader för eget bruk”. Begreppet bör emellertid tolkas som en slutkund som på eller i sin byggnad, enligt definitionen i artikel 2.1 i direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda, producerar förnybar energi för egen användning och som eventuellt lagrar den egenproducerade förnybara energin inom den egna fastigheten som är belägen inom ett avgränsat område. Begreppet ”energi som produceras på eller i byggnader för eget bruk” utesluter egenproducerad energi som säljs eller matas tillbaka in i nätet. För icke-hushållsprosumenter utesluter begreppet dessutom energiproduktion som utgör en huvudsaklig kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet.

(26)  Åtgärderna måste därför ha rapporterats senast den 30 april 2017 eftersom artikel 24.2 utgick den 24 december 2018 i enlighet med artiklarna 59 och 54.3 b i styrningsförordningen.

(27)  Domstolens dom av den 7 augusti 2018 i mål C-561/16, Saras Energía (ECLI:EU:C:2018:633, punkt 35), med hänvisning, genom analogi, till domstolens dom av den 26 september 2013 i mål C-195/12, IBV & Cie (ECLI:EU:C:2013:598, punkterna 62 och 70).

(28)  I artikel 2.14 definieras kvotpliktig part som en energidistributör eller ett företag som säljer energi i detaljistledet som är bunden eller bundet av de nationella kvotpliktsystemen för energieffektivitet. Medlemsstaterna kan även överväga vilken roll energigemenskaper eller gemenskaper för förnybar energi kan spela när de utformar kvotpliktsystem.

(29)  Se punkt 3.2 v i bilaga I till styrningsförordningen.

(30)  Domstolens dom i mål C-561/16, Saras Energía (ECLI:EU:C:2018:633, punkt 56).

(31)  Enligt artikel 7a.4 ska den metod som väljs för att uttrycka den mängd energibesparingar som krävs även användas för att beräkna de besparingar som de kvotpliktiga parterna anför.

(32)  Se skäl 17 i energieffektivitetsdirektivet och avsnitt 4.2.2.

(33)  I artikel 2.24 definieras leverantör av energitjänster som en fysisk eller juridisk person som levererar energitjänster eller andra åtgärder för att förbättra energieffektiviteten i en slutkunds anläggning eller lokaler.

(34)  Se avsnitt 8 och exempel i tillägg XII.

(35)  Se tillägg XII.

(36)  SWD(2016) 402 final, s. 46 och 47.

(37)  Se punkt 3.2 v i bilaga I till styrningsförordningen.

(38)  Se tillägg XII.

(39)  Se tillägg III.

(40)  En bemyndigad part är en juridisk person till vilken en statlig myndighet eller ett annat offentligt organ har delegerat befogenheten att utarbeta, förvalta eller hantera ett finansieringssystem för dess räkning.

(41)  Domstolens dom i mål C-561/16, Saras Energía (ECLI:EU:C:2018:633, punkt 37 om artiklarna 7 och 20 i energieffektivitetsdirektivet).

(42)  Se även domstolens dom i mål C-561/16, Saras Energía (ECLI:EU:C:2018:633, punkterna 30–33).

(43)  Tillägg III.

(44)  Tillägg III.

(45)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 av den 4 juli 2017 om fastställande av en ram för energimärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU (EUT L 198, 28.7.2017, s. 1).

(46)  Tillägg III.

(47)  Tillägg III.

(48)  Tillägg XII.

(49)  Tillägg X.

(50)  Se tillägg IV.

(51)  Se tillägg IV.

(52)  Se tillägg IV.

(53)  Rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (EUT L 283, 31.10.2003, s. 51).

(54)  Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 11.12.2006, s. 1).

(55)  Se tillägg IV.

(56)  Tillägg V.

(57)  Medlemsstaterna bör i sina integrerade nationella energi- och klimatplaner bedöma antalet energifattiga hushåll och då ta hänsyn till vilka hushållsenergitjänster som behövs för att garantera en grundläggande levnadsstandard i den rådande nationella situationen, aktuell socialpolitik och andra relevanta styrmedel, och kommissionens indikativa vägledning om relevanta indikatorer, bland annat geografisk spridning, som bygger på ett gemensamt synsätt på energifattigdom. Om en medlemsstat konstaterar att den har ett betydande antal energifattiga hushåll bör den i sin plan ta med ett nationellt vägledande mål om minskning av energifattigdomen.

(58)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU av den 19 maj 2010 om byggnaders energiprestanda (EUT L 153, 18.6.2010, s. 13).

(59)  I skäl 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/844 (EUT L 156, 19.6.2018, s. 75), som ändrar energiprestandadirektivet och energieffektivitetsdirektivet, anges följande: ”Behovet av att motverka energifattigdom bör beaktas, i enlighet med de kriterier som fastställs av medlemsstaterna. När medlemsstaterna i samband med sina renoveringsstrategier utarbetar nationella åtgärder som bidrar till att motverka energifattigdom har de rätt att fastställa vad de anser vara relevanta åtgärder.”

(60)  https://www.energypoverty.eu/policies-measures

(61)  Se tilläggen II och III.

(62)  I artikel 2.9 i energiprestandadirektivet definieras byggnadselement som ett byggnadsinstallationssystem eller en komponent i klimatskalet.

(63)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU av den 22 oktober 2014 om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen (EUT L 307, 28.10.2014, s. 1).

(64)  Se Economidou m.fl., 2018, Assessment of the Second National Energy Efficiency Action Plans under the Energy Efficiency Directive, EUR 29272 EN, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2018, ISBN 978-92-79–87946–3, doi:10.2760/780472, JRC110304 (rapporten finns tillgänglig på https://ec.europa.eu/jrc/en/publication/eur-scientific-and-technical-research-reports/assessment-second-national-energy-efficiency-action-plans-under-energy-efficiency-directive) och Tsemekidi-Tzeiranaki m.fl., 2019, Analysis of the Annual Reports 2019 under the Energy Efficiency Directive, EUR 29667 EN, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, ISBN 978-92-79–00173–7, doi:10.2760/22313, JRC 115238 (rapporten finns tillgänglig på http://publications.jrc.ec.europa.eu/repository/bitstream/JRC115238/kjna29667enn.pdf).

(65)  Tillägg VII.

(66)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 443/2009 av den 23 april 2009 om utsläppsnormer för nya personbilar som del av gemenskapens samordnade strategi för att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon (EUT L 140, 5.6.2009, s. 1).

(67)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 510/2011 av den 11 maj 2011 om fastställande av utsläppsnormer för nya lätta nyttofordon som ett led i unionens samordnade strategi för att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon (EUT L 145, 31.5.2011, s. 1).

(68)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/631 av den 17 april 2019 om fastställande av normer för koldioxidutsläpp för nya personbilar och för nya lätta nyttofordon och om upphävande av förordningarna (EG) nr 443/2009 och (EU) nr 510/2011 (EUT L 111, 25.4.2019, s. 13).

(69)  Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2009/33/EG om främjande av rena och energieffektiva vägtransportfordon. Ännu ej publicerat i EUT.

(70)  För mer information se JRC:s Water-Energy Nexus in Europe, 2019, http://publications.jrc.ec.europa.eu/repository/handle/JRC115853

(71)  Se skäl 22.

(72)  Se skäl 22.

(73)  För mer information se IEA:s World Energy Outlook 2018, https://www.iea.org/weo/water/

(74)  Se skäl 22.

(75)  Se definitioner i avsnitt 4.

(76)  Se tillägg IV.

(77)  SWD(2013) 451 final, skälen 47 och 49–52.

(78)  SWD(2013) 451 final, skäl 53.

(79)  SWD(2013) 451 final, skäl 54.

(80)  SWD(2013) 451 final, skäl 55.

(81)  Lees, E., och Bayer, E. (februari 2016), Toolkit for energy efficiency obligations (Regulatory Assistance Project); http://www.raponline.org/document/download/id/8029

(82)  Energy performance of buildings – Economic evaluation procedure for energy systems in buildings – Part 1: Beräkningar. https://www.en-standard.eu/din-en-15459-1-energy-performance-of-buildings-economic-evaluation-procedure-for-energy-systems-in-buildings-part-1-calculation-procedures-module-m1-14/.

(83)  Se även tilläggen VI och VIII.

(84)  För ytterligare förklaringar och exempel se tillägg VIII.

(85)  För ytterligare förklaringar och exempel se tillägg VIII.

(86)  Se även tillägg VIII.

(87)  Enligt artikel 7 första stycket i energiprestandadirektivet ska medlemsstaterna ”vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att, när byggnader genomgår en större renovering, energiprestanda för byggnaden eller den renoverade delen av denna förbättras så att de uppfyller minimikrav avseende energiprestanda som ska fastställas i enlighet med artikel 4, i den mån det är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart”.

I artikel 2.10 definieras större renovering som renovering av en byggnad där

a)	totalkostnaden för renoveringen av klimatskalet eller byggnadens installationssystem överstiger 25 % av byggnadens värde, exklusive värdet av den mark där byggnaden är belägen, eller

b)	mer än 25 % av klimatskalets yta renoveras.

Medlemsstaterna får välja om de vill tillämpa alternativ a eller b.

(88)  Se skäl 41 i energieffektivitetsdirektivet.

(89)  Se skäl 41 i energieffektivitetsdirektivet.

(90)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter (EUT L 285, 31.10.2009, s. 10).

(91)  För en förteckning över bestämmelser listade efter produktkategori se

https://ec.europa.eu/info/energy-climate-change-environment/standards-tools-and-labels/products-labelling-rules-and-requirements/energy-label-and-ecodesign/energy-efficient-products_en

(92)  För kriterier för att påvisa väsentlighet i nationella handlingsplaner för energieffektivitet och anmälningar i enlighet med artikel 7, se tillägg IX.

(93)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 av den 30 maj 2018 om medlemsstaternas bindande årliga minskningar av växthusgasutsläpp under perioden 2021–2030 som bidrar till klimatåtgärder för att fullgöra åtagandena enligt Parisavtalet samt om ändring av förordning (EU) nr 525/2013 (EUT L 156, 19.6.2018, s. 26).

(94)  Se tillägg XII.

(95)  Ett rättsligt instrument som utfärdas av ett utfärdande organ som garanterar att den angivna mängden energibesparingar har uppnåtts. Varje certifikat är en unik och spårbar handelsvara som innebär en äganderätt till en viss mängd ytterligare energibesparingar och garanterar att nyttan av dessa besparingar inte har utnyttjats någon annanstans.

(96)  För åtgärder för att främja installation av småskalig förnybar energiteknik på eller i byggnader, se tillägg X.

(97)  Se tillägg X.

(98)  Se tillägg VII.

(99)  Skäl 15 i energieffektivitetsdirektivet.

(100)  Se tillägg VII.

(101)  Se tillägg XII.

(102)  I enlighet med artikel 59 andra stycket i styrningsförordningen utgår artikel 24.1 från och med den 1 januari 2021.

(103)  Denna skulle överlämnas senast den 31 december 2018 (artikel 9.1 i styrningsförordningen).

(104)  För ytterligare förslag om elasticiteter som kan användas för att avspegla känsligheten hos efterfrågan, se tillägg IV.