(1)

I enlighet med artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2015/2422 (3) har domstolen, tillsammans med tribunalen, gjort en övergripande översyn av sin respektive behörighet och undersökt om det finns skäl att i samband med den reform av Europeiska unionens domstolsstruktur som ägde rum enligt den förordningen göra vissa ändringar i behörighetsfördelningen mellan domstolen och tribunalen eller i domstolens behandling i mål om överklaganden.

(2)

Såsom framgår av den rapport som domstolen överlämnat till Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 14 december 2017 anser domstolen att det i detta skede saknas skäl att föreslå ändringar i fråga om handläggningen av frågor som hänskjuts till den för förhandsavgörande med stöd av artikel 267 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Förfarandet för förhandsavgörande utgör nämligen kärnan i unionens domstolssystem och målen om förhandsavgörande handläggs snabbt, varför det för närvarande inte är nödvändigt att ge tribunalen behörighet att avgöra frågor som hänskjutits för förhandsavgörande på vissa särskilda områden som fastställs i stadgan för Europeiska unionens domstol.

(3)

Den översyn som gjorts av domstolen och tribunalen har emellertid tydligt visat att tribunalen, när den avgör ett mål om talan om ogiltigförklaring som väckts av en medlemsstat mot en av kommissionen antagen akt som rör en medlemsstats underlåtenhet att följa en dom som domstolen meddelat enligt artikel 260.2 eller 260.3 i EUF-fördraget, kan komma att ställas inför betydande svårigheter, om kommissionen och den berörda medlemsstaten är oense om huruvida de åtgärder som medlemsstaten har vidtagit för att följa domstolens dom är lämpliga. Det framstår därför som nödvändigt att mål som rör tvister om ett schablonbelopp eller löpande vite som en medlemsstat ålagts att betala enligt artikel 260.2 eller 260.3 i EUF-fördraget omfattas av domstolens exklusiva behörighet.

(4)

Av den översyn som domstolen och tribunalen har genomfört framgår det vidare klart att ett stort antal överklaganden ges in i mål där tvisten redan har prövats två gånger, först av en oberoende överklagandenämnd och därefter av tribunalen, och att många av dessa överklaganden ogillas eller avvisas av domstolen på grund av att det är uppenbart att de är ogrundade respektive inte kan prövas i sak. För att göra det möjligt för domstolen att koncentrera sig på de mål som kräver dess fulla uppmärksamhet, och för att tillgodose intresset av en god rättskipning, bör det för sådana mål införas ett förfarande för prövningstillstånd för överklaganden, som ger domstolen möjlighet att medge prövningstillstånd, helt eller delvis, endast om överklagandet aktualiserar en fråga som är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten.

(5)

Mot bakgrund av den ständigt ökande målstillströmningen vid domstolen, och i enlighet med skrivelsen från ordföranden för Europeiska unionens domstol av den 13 juli 2018, är det i detta skede nödvändigt att prioritera inrättandet av det ovannämnda förfarandet, varigenom domstolen beslutar om prövningstillstånd ska ges. Den del av domstolens begäran av den 26 mars 2018 som rör den delvisa överföringen av fördragsbrottsförfaranden till tribunalen bör behandlas senare, när den rapport om tribunalens funktionssätt som föreskrivs i artikel 3.1 i förordning (EU, Euratom) 2015/2422 har utarbetats i december 2020. Det erinras om att denna rapport i synnerhet bör inriktas på tribunalens effektivitet och på frågan om ökningen av antalet domare till 56 varit nödvändig och ändamålsenlig, med beaktande även av målet att säkerställa en jämn könsfördelning i tribunalen i enlighet med vad som sägs i ingressen i förordning (EU, Euratom) 2015/2422.

(6)

Protokoll nr 3 om stadgan för Europeiska unionens domstol bör följaktligen ändras, samtidigt som ändringar görs för att säkerställa att terminologin i bestämmelserna i protokollet helt överensstämmer med terminologin i motsvarande bestämmelser i EUF-fördraget. Det bör även föreskrivas lämpliga övergångsbestämmelser om vad som gäller i fråga om mål som pågår den dag då denna förordning träder i kraft.

1.

Artikel 51 ska ersättas med följande:

2.

Följande artikel ska införas:

(1)

Upprättandet av en övergripande strategi för att hantera nödlidande exponeringar är ett viktigt mål för unionen i dess försök att göra det finansiella systemet mer motståndskraftigt. Även om det primära ansvaret för att komma till rätta med nödlidande exponeringar ligger hos banker och medlemsstater finns en tydlig unionsdimension när det gäller att minska den nuvarande stora andelen nödlidande exponeringar, att förhindra en allt för stor ackumulering av nödlidande exponeringar i framtiden och att förebygga att systemrisker uppstår utanför banksektorn. Med tanke på sammankopplingen av bank- och finanssystemen inom unionen, där banker är verksamma i flera jurisdiktioner och medlemsstater, finns en betydande potential för spridningseffekter för medlemsstater och för unionen som helhet när det gäller såväl ekonomisk tillväxt som finansiell stabilitet.

(2)

Finanskrisen ledde till en ackumulering av nödlidande exponeringar i banksektorn. Konsumenterna påverkades avsevärt av den efterföljande recessionen och de sjunkande bostadspriserna. Det är mycket viktigt att skydda konsumenternas rättigheter i överensstämmelse med relevant unionsrätt, som till exempel Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG (4) och 2014/17/EU (5), vid hanteringen av frågan om nödlidande exponeringar. Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU (6) uppmuntrar snabba betalningar från både företag och myndigheter och hjälper till att förebygga ackumulering av nödlidande exponeringar av det slag som uppstod under finanskrisen.

(3)

Ett integrerat finansiellt system kommer att stärka Ekonomiska och monetära unionens motståndskraft mot negativa chocker genom att gränsöverskridande privat riskdelning underlättas, samtidigt som behovet av offentlig riskdelning minskar. För att dessa mål ska kunna uppnås bör unionen fullborda bankunionen och ytterligare utveckla en kapitalmarknadsunion. Att ta itu med risken för en framtida ackumulering av nödlidande exponeringar är nödvändigt för förstärkningen av bankunionen eftersom det är nödvändigt för att säkerställa konkurrens inom banksektorn, bevara den finansiella stabiliteten och stimulera långivning för att skapa sysselsättning och tillväxt inom unionen.

(4)

I sin handlingsplan för hantering av nödlidande lån i Europa av den 11 juli 2017 uppmanade rådet olika institutioner att vidta lämpliga åtgärder för att fortsätta att reducera det stora antalet nödlidande exponeringar i unionen och förhindra att sådana ackumuleras i framtiden. Handlingsplanen bygger på en övergripande strategi med en kombination av kompletterande policyåtgärder inom fyra områden: i) tillsyn, ii) strukturreformer av ramverken för rekonstruktion, insolvens och skuldindrivning, iii) utveckling av sekundärmarknader för problemtillgångar och iv) främjande av omstrukturering av banksystemet. Åtgärder inom dessa områden ska vidtas på unionsnivå och nationell nivå, när så är lämpligt. Kommissionen gav uttryck för en liknande avsikt i sitt meddelande om fullbordande av bankunionen av den 11 oktober 2017, i vilket ett omfattande paket för att ta itu med problemet med nödlidande lån inom unionen efterlystes.

(5)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (7) utgör tillsammans med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU (8) den rättsliga ramen för tillsynsregler för kreditinstitut och värdepappersföretag (nedan gemensamt kallade institut). Förordning (EU) nr 575/2013 innehåller bland annat bestämmelser som är direkt tillämpliga på institut när deras kapitalbas ska fastställas. Det är därför nödvändigt att komplettera de befintliga tillsynsregler i förordning (EU) nr 575/2013 som avser kapitalbasen med bestämmelser om krav på avdrag från kapitalbasen i fall då nödlidande exponeringar inte i tillräcklig utsträckning täcks av avsättningar eller andra justeringar. Ett sådant krav skulle i praktiken innebära att en säkerhetsspärr för nödlidande exponeringar inrättades som skulle tillämpas på ett enhetligt sätt på alla institut i unionen och som också skulle omfatta institut som är aktiva på sekundärmarknaden.

(6)

Säkerhetsspärren bör inte hindra behöriga myndigheter från att utöva sina tillsynsbefogenheter i enlighet med direktiv 2013/36/EU. Om de behöriga myndigheterna i sin bedömning i enskilda fall kommer fram till att de nödlidande exponeringarna i ett visst institut är otillräckligt täckta trots tillämpning av den säkerhetsspärr för nödlidande exponeringar som inrättas genom denna förordning, bör det vara möjligt för dem att använda de tillsynsbefogenheter som föreskrivs i direktiv 2013/36/EU, inbegripet befogenheten att kräva att institut i samband med kapitalbaskraven tillämpar en särskild reserveringspolitik eller behandlar tillgångar på särskilt sätt. Det är därför möjligt för de behöriga myndigheterna att i det enskilda fallet gå utöver kraven i denna förordning i syfte att säkerställa tillräcklig täckning för nödlidande exponeringar.

(7)

Med avseende på tillämpningen av säkerhetsspärren är det lämpligt att i förordning (EU) nr 575/2013 införa en tydlig uppsättning villkor för klassificering av nödlidande exponeringar. Eftersom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 680/2014 (9) redan fastställer kriterier avseende nödlidande exponeringar i tillsynsrapporteringssyfte, är det lämpligt att klassificeringen av nödlidande exponeringar bygger på denna befintliga ram. Genomförandeförordning (EU) nr 680/2014 hänvisar till fallerade exponeringar såsom de definieras i samband med beräkning av kapitalbaskrav för kreditrisk medan nedskrivna exponeringar definieras enligt tillämpliga redovisningsregler. Eftersom anståndsåtgärder skulle kunna påverka huruvida en exponering klassificeras som nödlidande, kompletteras klassificeringskriterierna av tydliga kriterier om effekterna av anståndsåtgärder. Anståndsåtgärder bör syfta till att låntagaren ska återfå en återbetalningsstatus som är hållbar och bör uppfylla kraven i unionens konsumentskyddsrätt, särskilt direktiven 2008/48/EG och 2014/17/EU, men kan ha olika motiveringar och konsekvenser. Det är därför lämpligt att föreskriva att en anståndsåtgärd som beviljats en nödlidande exponering inte bör innebära att klassificeringen av den exponeringen som nödlidande upphör, såvida inte särskilda strikta kriterier för klassificeringens upphörande är uppfyllda.

(8)

Ju längre en exponering har varit nödlidande desto lägre är sannolikheten att dess värde kan återvinnas. Därför bör den del av exponeringen som bör täckas av avsättningar, andra justeringar eller avdrag öka med tiden i enlighet med en på förhand fastställd tidsplan. Nödlidande exponeringar som förvärvas av ett institut bör därför omfattas av en tidsplan som börjar löpa från och med den dag då den nödlidande exponeringen först klassificerats som nödlidande, och inte dagen för dess förvärv. I detta syfte bör säljaren informera köparen om vilken dag exponeringen klassificerades som nödlidande.

(9)

Partiella avskrivningar bör beaktas vid beräkningen av specifika kreditriskjusteringar. Det ursprungliga exponeringsvärdet före den partiella avskrivningen måste användas för att dubbelräkning av avskrivningen ska kunna undvikas. Införandet av partiella avskrivningar i förteckningen över poster som kan användas för att kraven i säkerhetsspärren ska uppfyllas bör uppmuntra instituten att i god tid erkänna avskrivningar. För nödlidande exponeringar som ett institut förvärvar till ett lägre pris än det belopp som gäldenären är skyldig bör köparen behandla skillnaden mellan inköpspriset och det belopp som gäldenären är skyldig på samma sätt som en partiell avskrivning vid tillämpning av säkerhetsspärren.

(10)

Säkrade nödlidande exponeringar förväntas normalt leda till en mindre betydande förlust än nödlidande exponeringar eftersom det kreditriskskydd som utgör säkerhet för den nödlidande exponeringen ger institutet ett särskilt anspråk på en tillgång eller gentemot en tredje part utöver institutets allmänna anspråk gentemot den fallerade låntagaren. När det gäller osäkrade nödlidande exponeringar finns bara det allmänna anspråket gentemot den fallerade låntagaren att ta till. Eftersom osäkrade nödlidande exponeringar förväntas leda till större förlust bör en striktare tidsplan tillämpas.

(11)

En exponering som endast delvis täcks av ett godtagbart kreditskydd bör anses vara säkrad för den täckta delen, och som osäkrad för den del som inte täcks av ett godtagbart kreditskydd. För att avgöra vilka delar av nödlidande exponeringar som ska behandlas som säkrade respektive osäkrade bör de godtagbarhetskriterier för kreditskydd och för fullt och fullständigt säkerställd fastighetsutlåning som används för beräkning av kapitalbaskrav tillämpas i enlighet med relevant metod enligt förordning (EU) nr 575/2013, inbegripet tillämplig värdejustering.

(12)

Samma tidsplan bör tillämpas oavsett skälet till att exponeringen är nödlidande. Säkerhetsspärren bör tillämpas på varje enskild exponering. En tidsplan på tre år bör tillämpas för osäkrade nödlidande exponeringar. För att göra det möjligt för institut och medlemsstater att effektivisera förfaranden för omstrukturering eller för ianspråktagande och för att erkänna att nödlidande exponeringar som är säkrade genom fast egendom och bostadslån som garanteras av en godtagbar tillhandahållare av kreditriskskydd enligt definitionen i förordning (EU) nr 575/2013 kommer att ha ett återstående värde under en längre period efter det att lånet har klassificerats som nödlidande, är det lämpligt att föreskriva en tidsplan på nio år. För övriga säkrade nödlidande exponeringar bör en tidsplan på sju år tillämpas i syfte att bygga upp full täckning.

(13)

Det bör vara möjligt att beakta anståndsåtgärder vid tillämpningen av den relevanta täckningsfaktorn. Mer exakt bör exponeringen fortsätta att klassificeras som nödlidande, men kravet på täckning bör förbli stabilt i ytterligare ett år. Den faktor som är tillämplig under det år då anståndsåtgärden beviljats bör därför vara tillämplig i två år. Om exponeringen fortfarande är nödlidande vid utgången av detta ytterligare år bör den tillämpliga faktorn fastställas som om inga anståndsåtgärder hade beviljats, med beaktande av det datum då exponeringen ursprungligen klassificerades som nödlidande. Eftersom beviljande av anståndsåtgärder inte bör leda till arbitrage bör det ytterligare året tillåtas endast för den första anståndsåtgärd som beviljats sedan exponeringen klassificerades som nödlidande. Dessutom bör den ettårsperiod under vilken täckningsfaktorn förblir oförändrad inte leda till en förlängning av avsättningstidsplanen. Följaktligen bör eventuella anståndsåtgärder som beviljas under det tredje året efter klassificeringen som nödlidande exponering för osäkrade exponeringar, eller under det sjunde året efter klassificeringen som nödlidande exponering för säkrade exponeringar, inte försena en fullständig täckning av de nödlidande exponeringarna.

(14)

För att säkerställa att kreditriskskyddsvärderingen av institutets nödlidande exponeringar sker i enlighet med en aktsamhetsprincip bör Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) (EBA) överväga behovet av, och om det är nödvändigt utveckla, en gemensam metod, i synnerhet när det gäller antaganden som hänför sig till möjligheterna till återvinning respektive ianspråktagande av säkerhet, och eventuellt inklusive minimikrav för omvärdering av kreditriskskyddet i fråga om tidsramarna.

(15)

För att säkerställa en smidig övergång till den nya säkerhetsspärren bör de nya reglerna inte tillämpas på exponeringar som uppkommit före den 26 april 2019.

(16)

För att säkerställa att de ändringar av förordning (EU) nr 575/2013 som införs genom den här förordningen tillämpas i tid bör den här förordningen träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(17)

Förordning (EU) nr 575/2013 bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

I artikel 36.1 ska följande led läggas till:

2.

Följande artiklar ska införas:

3.

I artikel 111.1 första stycket ska inledningsfrasen ersättas med följande:

4.

Artikel 127.1 ska ersättas med följande:

5.

Artikel 159 ska ersättas med följande:

6.

Artikel 178.1 b ska ersättas med följande:

7.

Följande artikel ska införas:

(1)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 443/2009 (3) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 510/2011 (4) har ändrats väsentligt flera gånger. Eftersom ytterligare ändringar ska göras, bör de förordningarna av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

För att möjliggöra en enhetlig och effektiv övergång efter omarbetningen och upphävandet av förordningarna (EG) nr 443/2009 och (EU) nr 510/2011 bör denna förordning tillämpas från och med den 1 januari 2020. Det är emellertid lämpligt att bibehålla de normer för koldioxidutsläpp och de tillvägagångssätt för att uppnå dem som anges i dessa förordningar oförändrade fram till 2024.

(3)

I Parisavtalet (5) fastställs bland annat ett långsiktigt mål som ligger i linje med målet att den globala genomsnittliga temperaturhöjningen ska ligga väl under 2 °C över den förindustriella nivån och att ansträngningar ska göras för att begränsa den till 1,5 °C över den förindustriella nivån. Klimatförändringarnas negativa effekter bekräftas entydigt av de senaste vetenskapliga rönen från Mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) i dess särskilda rapport om effekterna av en global uppvärmning på 1,5 °C över förindustriella nivåer och relaterade globala växthusgasutsläppsvägar. I den särskilda rapporten konstateras att utsläppsminskningar i alla sektorer är avgörande för att begränsa den globala uppvärmningen.

(4)

För att bidra till målen i Parisavtalet måste omställningen av hela transportsektorn i riktning mot nollutsläpp påskyndas, med beaktande av kommissionens meddelande av den 28 november 2018 med titeln En ren jord åt alla – En europeisk strategisk långsiktig vision för en stark, modern, konkurrenskraftig och klimatneutral ekonomi, som presenterar en vision om de nödvändiga ekonomiska och samhälleliga förändringarna där alla delar av ekonomin och samhället medverkar, för att klara omställningen till nettonollutsläpp av växthusgaser senast 2050. Transportsektorns utsläpp av luftföroreningar, som allvarligt skadar vår hälsa och miljön, måste också minskas kraftigt utan dröjsmål. Utsläppen från fordon med konventionella förbränningsmotorer måste minskas ytterligare efter 2020. Utsläppsfria och utsläppssnåla fordon måste lanseras och komma upp i väsentliga marknadsandelar till år 2030. Ytterligare minskningar av koldioxidutsläppen från personbilar och lätta nyttofordon kommer att krävas efter 2030.

(5)

I kommissionens meddelanden med titeln Europa på väg – En agenda för en socialt rättvis övergång till ren, konkurrenskraftig och uppkopplad rörlighet för alla av den 31 maj 2017 och Resultat för utsläppssnål rörlighet – Ett EU som skyddar vår planet, sätter konsumenterna i centrum och försvarar sina företag och sina arbetstagare av den 8 november 2017 framhålls att normer för koldioxidutsläpp från personbilar och lätta nyttofordon ger starka incitament till innovation och effektivitet och kommer att bidra till att stärka bilindustrins konkurrenskraft och bana vägen för utsläppsfria och utsläppssnåla fordon på ett teknikneutralt sätt.

(6)

Denna förordning ger en tydlig färdriktning för minskade koldioxidutsläpp från vägtransportsektorn och bidrar till det bindande målet om en minskning av koldioxidutsläppen från unionens hela ekonomi på minst 40 % jämfört med 1990 års nivåer fram till 2030, vilket fick stöd i Europeiska rådets slutsatser av den 23–24 oktober 2014 och godkändes i form av unionens och dess medlemsstaters planerade nationellt fastställda bidrag enligt Parisavtalet vid mötet i rådet (miljö) den 6 mars 2015.

(7)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 (6) fastställs skyldigheter för medlemsstaterna när det gäller att uppfylla unionens mål att fram till 2030 minska sina växthusgasutsläpp med 30 % under 2005 års nivåer inom de sektorer som inte ingår i Europeiska unionens utsläppshandelssystem inrättat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (7). Vägtransportsektorn står för en betydande del av utsläppen från dessa sektorer. Utsläppen från vägtransportsektorn visar dessutom en uppåtgående trend och är fortfarande väsentligt högre än 1990 års nivåer. Om utsläppen från vägtransporter ökar ytterligare kommer dessa ökningar att fortsätta att motverka de utsläppsminskningar som görs inom andra sektorer i kampen mot klimatförändringen.

(8)

I Europeiska rådets slutsatser av den 23–24 oktober 2014 betonades vikten av att minska utsläppen av växthusgaser och riskerna med beroendet av fossila bränslen i transportsektorn genom ett heltäckande och teknikneutralt tillvägagångssätt för främjande av utsläppsminskning och energieffektivitet i transportsektorn, för eldrivna transporter och för förnybara energikällor i transportsektorn även efter 2020.

(9)

I syfte att ge unionens konsumenter säker, hållbar och konkurrenskraftig energi till överkomligt pris, är energieffektivitet som ett sätt att bidra till dämpad efterfrågan en av de fem ömsesidigt förstärkande och nära sammanhörande aspekter som anges i kommissionens meddelande av den 25 februari 2015 med titeln En ramstrategi för en motståndskraftig energiunion med en framåtblickande klimatpolitik. I meddelandet framhålls att man måste vidta åtgärder för effektivare energiförbrukning inom alla ekonomiska sektorer, men att det särskilt inom transportsektorn finns en enorm potential för ökad energieffektivitet som kan förverkligas bland annat genom fortsatt inriktning på skärpta normer för koldioxidutsläpp för personbilar och lätta nyttofordon fram till 2030.

(10)

I en utvärdering som gjordes 2015 av förordningarna (EG) nr 443/2009 och (EU) nr 510/2011 konstaterades att förordningarna har varit relevanta och i stort sett konsekventa, samt att de har lett till betydande utsläppsminskningar och varit mer kostnadseffektiva än vad som ursprungligen förväntades. De har också lett till betydande mervärde för unionen som inte hade kunnat uppnås i samma utsträckning genom nationella åtgärder. Nyttan med de förordningarna har dock urholkats av den tilltagande diskrepansen mellan koldioxidutsläpp som mäts upp i den nya europeiska körcykeln (NEDC) och koldioxidutsläpp från fordon som körs under verkliga förhållanden.

(11)

Det är därför lämpligt att uppnå syftet med förordningarna (EG) nr 443/2009 och (EU) nr 510/2011 genom att sätta upp nya mål för minskning av koldioxidutsläppen från EU:s hela personbilspark och lätta nyttofordon för perioden fram till 2030. Vid fastställandet av nivåerna på de målen har hänsyn tagits till i vilken utsträckning dessa mål kan bidra till att på ett kostnadseffektivt minska utsläppen i de sektorer som omfattas av förordning (EU) 2018/842 fram till 2030, hur stora kostnader och besparingar de medför för samhället, tillverkare och fordonsanvändare samt hur de direkt och indirekt påverkar sysselsättning, konkurrenskraft och innovation och vilka fördelar de medför i form av minskade luftföroreningar och tryggad energiförsörjning. Med tanke på att personbilarnas marknadsandel är högre än den för lätta nyttofordon, och att därmed det totala bidraget av koldioxidutsläpp från personbilar är betydligt högre än från lätta nyttofordon, anses det lämpligt att strategin för personbilar skiljer sig från den för lätta nyttofordon.

(12)

En socialt godtagbar och rättvis omställning till utsläppsfri rörlighet bör säkerställas. Därför är det viktigt att beakta en sådan omställnings sociala effekter genom bilindustrins hela värdekedja och proaktivt ta itu med konsekvenserna för sysselsättningen. Det bör därför övervägas riktade program på unionsnivå, nationell nivå och regional nivå för omskolning, fortbildning och omplacering av arbetstagare, samt initiativ för utbildning och arbetssökande bland grupper och i regioner som påverkas negativt, i nära dialog med arbetsmarknadens parter och behöriga myndigheter. Som ett led i denna omställning bör kvinnors sysselsättning och lika möjligheter i denna sektor stärkas.

(13)

En framgångsrik omställning till utsläppsfri rörlighet kräver en samordnad strategi och ett gynnsamt klimat för att stimulera innovation och behålla unionens tekniska ledarskap i denna sektor. Det innebär bl.a. offentliga och privata investeringar i forskning och innovation, ökad tillgång på utsläppsfria och utsläppssnåla fordon, utbyggnad av infrastruktur för laddning och tankning, integrering i energisystemen samt hållbar materialförsörjning och hållbar tillverkning, återanvändning och återvinning av batterier i Europa. Detta kräver samstämda åtgärder på unionsnivå samt nationell, regional och lokal nivå.

(14)

Som ett led i genomförandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2007 (8) fastställs ett nytt provningsförfarande för mätning av personbilars och lätta nyttofordons koldioxidutsläpp och bränsleförbrukning, Worldwide Harmonised Light Vehicles Test procedure (nedan kallat WLTP) i kommissionens förordning (EU) 2017/1151 (9) och började tillämpas 2017 Detta provningsförfarande ger värden för koldioxidutsläpp och bränsleförbrukning som bättre speglar verkliga körförhållanden.

Det är därför lämpligt att de nya utsläppsmålen baseras på koldioxidutsläppsvärden som bestäms med användning av detta provningsförfarande. Eftersom WLTP-baserade koldioxidutsläppsvärden för att kontrollera hur målen uppfylls kommer att vara tillgängliga från och med 2021 är det emellertid lämpligt att de nya normerna för koldioxidutsläpp fastställs som minskningsnivåer i förhållande till målen för 2021 beräknade på grundval av de koldioxidutsläpp som mäts upp i samband med WLTP-provningsförfarandet. För att säkerställa att de värden som används som utgångspunkt för att fastställa de utsläppsminskningsmål som ska gälla för 2025 och 2030 är tillförlitliga och representativa har villkoren för att utföra dessa mätningar klargjorts som ett led i genomförandet av kommissionens genomförandeförordningar (EU) 2017/1152 (10) och (EU) 2017/1153 (11).

(15)

Det är viktigt att man vid fastställandet av minskningar av koldioxidutsläpp ser till att fordonstillverkare kan fortsätta att planera sin park av nya personbilar och lätta nyttofordon i unionen på ett säkert och förutsägbart sätt över hela unionen.

(16)

I den utvärdering av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/94/EG (12) som kommissionen gjorde 2016 konstaterades ett behov av att tydliggöra och förenkla den lagstiftningsakten, vilket skulle kunna öka dess relevans, ändamålsenlighet, effektivitet och enhetlighet. Kommissionen bör därför se över det direktivet senast den 31 december 2020 och vid behov lägga fram ett relevant lagstiftningsförslag. För att främja spridningen av de mest bränsleeffektiva och miljövänliga fordonen bör man i den översynen särskilt beakta möjligheten att inkludera lätta nyttofordon samt behovet av bättre utformade och mer harmoniserade unionskrav på märkning som kan ge konsumenterna jämförbar, tillförlitlig och användarvänlig information om fördelarna med utsläppsfria och utsläppssnåla fordon, bland annat information om luftföroreningar.

(17)

Utsläppsminskningsmålen för parkerna av nya personbilar och lätta nyttofordon i hela unionen bör därför fastställas för 2025 och för 2030, med hänsyn till den tid det tar för fordonsparken att förnyas och till vägtransportsektorns nödvändiga bidrag till klimat- och energimålen för 2030. Ett sådant successivt införande av normerna ger också redan nu en tydlig signal till fordonsindustrin om att inte dröja med att lansera energieffektiv teknik och utsläppsfria och utsläppssnåla fordon på marknaden.

(18)

De normer för koldioxidutsläpp som fastställs i denna förordning gäller för nya personbilar och nya lätta nyttofordon. Vad gäller den befintliga parken av sådana fordon, inbegripet begagnade fordon, kan kompletterande åtgärder vidtas, bland annat på nationell nivå och unionsnivå, i syfte att minska utsläppen. Till exempel kan åtgärder vidtas för att främja en snabbare förnyelse av fordonsparken, så att äldre fordon med större utsläpp ersätts med bättre alternativ så snabbt som möjligt. Tillgång till billigare utsläppsfria och utsläppssnåla fordon skulle kunna leda till ett förändrat konsumentbeteende och ett snabbare ibruktagande av utsläppssnål teknik.

(19)

Unionen är en av världens största tillverkare av motorfordon och uppvisar ett tekniskt ledarskap inom den globala bilindustrin, men konkurrensen hårdnar och sektorn förändras snabbt genom nya innovationer inom elektriska drivsystem och samverkande, uppkopplad och automatiserad rörlighet. För att kunna behålla sin globala konkurrenskraft och tillgången till marknaderna behöver unionen ett regelverk där det ingår särskilda incitament för utsläppsfria och utsläppssnåla fordon, vilket kommer att bidra till att skapa en stor hemmamarknad och stödja teknisk utveckling och innovation.

(20)

En särskild mekanism för incitament bör införas för att underlätta omställningen till utsläppsfri rörlighet. Den mekanismen bör utformas så att incitament ges för fler utsläppsfria och utsläppssnåla fordon på marknaden i unionen. En särskild övergångsåtgärd bör även införas för att möjliggöra tillgång till utsläppsfria och utsläppssnåla fordon för konsumenter från medlemsstater där utsläppsfria och utsläppssnåla fordon ännu inte har slagit igenom på marknaden.

(21)

Lämpliga riktmärken för andelen utsläppssnåla och utsläppsfria fordon i EU:s fordonspark tillsammans med en genomtänkt mekanism för att justera tillverkarens specifika utsläppsmål utifrån andelen utsläppssnåla och utsläppsfria fordon i dennes egen fordonspark bör ge en tydlig och trovärdig signal som uppmuntrar till utveckling, användning och marknadsföring av sådana fordon samtidigt som möjligheten att ytterligare förbättra effektiviteten hos konventionella förbränningsmotorer finns kvar.

(22)

För att fastställa krediterna för utsläppsfria och utsläppssnåla fordon är det lämpligt att beakta skillnaden mellan fordonens koldioxidutsläpp. När det gäller personbilar bör rollen för utsläppssnåla fordon, i synnerhet laddhybridfordon, i omställningen till utsläppsfria fordon erkännas. Justeringsmekanismen bör säkerställa att tillverkare som går över riktmärkets nivå får ett högre specifikt utsläppsmål. För att säkerställa en balanserad strategi bör det finnas övre gränser för hur stor justeringen inom mekanismen kan vara. Detta ger incitament, uppmuntrar till en snabb utbyggnad av infrastruktur för laddning och tankning och leder till stora vinster för konsumenterna, konkurrenskraften och miljön.

(23)

Regelverket för genomförande av målen för EU:s hela fordonspark bör utformas så att konkurrensneutrala, socialt rättvisa och hållbara utsläppsminskningsmål säkerställs, med hänsyn tagen till olikheterna mellan de europeiska biltillverkarna och utan omotiverad snedvridning av konkurrensen mellan biltillverkarna.

(24)

För att marknaden för personbilar och lätta nyttofordon ska kunna behålla sin mångfald och sin förmåga att möta olika kundbehov bör specifika utsläppsmål anges som en funktion av nyttan av fordonen på linjär basis. Fortsatt användning av vikt som nyttoparameter ligger i linje med nuvarande ordning. För att bättre återspegla vikten hos fordon som används på väg bör parametern ändras, med verkan från och med 2025, från vikt i körklart skick till fordonets provningsvikt enligt WLTP.

(25)

Det bör undvikas att målen för EU:s hela fordonspark ändras på grund av förändringar i parkens genomsnittliga vikt. Förändringar i den genomsnittliga vikten bör därför utan dröjsmål återspeglas i beräkningen av de specifika utsläppsmålen, och justeringarna av värdet för genomsnittlig vikt som används för detta ändamål bör göras vartannat år från och med 2025.

(26)

För att fördela utsläppsminskningarna på ett sätt som är konkurrensneutralt och rättvist och som återspeglar mångfalden på marknaden för personbilar och lätta nyttofordon, och med tanke på övergången till WLTP-baserade specifika utsläppsmål 2021, är det lämpligt att fastställa gränsvärdekurvans lutning på grundval av de specifika koldioxidutsläppen från alla nya fordon som registrerats under det året, och att ta hänsyn till ändringen av målen för EU:s hela fordonspark mellan 2021, 2025 och 2030 för att säkerställa att alla tillverkares insatser för att minska utsläppen blir lika stora. Vad gäller lätta nyttofordon bör samma tillvägagångssätt som gäller för personbilstillverkare även gälla för tillverkare av lättare transportfordon som bygger på personbilar, medan en fast och högre lutning för hela målperioden bör fastställas för tillverkare av fordon inom tyngre segment.

(27)

Målen för denna förordning bör bland annat uppnås genom incitament för fordonsindustrin att investera i ny teknik. Denna förordning gynnar aktivt miljövänlig innovation och tillhandahåller en mekanism som är avsedd att kunna integrera den kommande tekniska utvecklingen. Erfarenheten har visat att miljöinnovation på ett framgångsrikt sätt har bidragit till en kostnadseffektiv tillämpning av förordningarna (EG) nr 443/2009 och (EU) nr 510/2011 och till att minska koldioxidutsläppen vid verklig körning. Denna komponent bör därför bibehållas och utvidgas för att ge incitament till effektivisering av luftkonditioneringssystem.

(28)

Man bör emellertid säkerställa balans mellan de incitament som ges till miljöinnovation och den teknik vars utsläppsminskningseffekter visas i det officiella provningsförfarandet. Det är därför lämpligt att bibehålla det tak för utsläppsminskningar till följd av miljöinnovation som tillverkare kan räkna in för uppfyllandet av målen. Kommissionen bör ha möjlighet att ändra nivån på taket, särskilt för att beakta effekterna av ändringar i det officiella provningsförfarandet. Det är också lämpligt att förtydliga hur utsläppsminskningarna bör beräknas i samband med uppfyllandet av målen.

(29)

Hållbara lätta komponenter är viktiga för att minska energiförbrukningen hos och koldioxidutsläppen från nya fordon. Ytterligare utveckling och spridning av sådana bör främja omställningen till en utsläppsfri och utsläppssnål rörlighet.

(30)

Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/46/EG (13) fastställdes en harmoniserad ram med de administrativa bestämmelserna och allmänna tekniska kraven för godkännande av alla nya fordon som omfattas av det direktivet. Den enhet som ansvarar för att denna förordning efterlevs bör vara densamma som den enhet som ansvarar för samtliga delar av typgodkännandeförfarandet i enlighet med direktiv 2007/46/EG och som ansvarar för att produktionen överensstämmer med regelverket.

(31)

I fråga om typgodkännande tillämpas särskilda krav för fordon avsedda för särskilda ändamål, enligt definitionen i bilaga II till direktiv 2007/46/EG, och de bör därför undantas från denna förordnings tillämpningsområde.

(32)

I de fall där utsläppsfria lätta nyttofordon med en referensvikt på över 2 610 kg eller 2 840 kg, beroende på vad som är aktuellt, skulle ligga utanför denna förordnings tillämpningsområde enbart beroende på energilagringssystemets vikt är det lämpligt att ändå låta dessa fordon omfattas av förordningen.

(33)

Det är inte lämpligt att använda samma metod för att fastställa utsläppsminskningsmålen för storskaliga tillverkare som för småskaliga tillverkare som betraktas som oberoende enligt de kriterier som anges i denna förordning. Sådana småskaliga tillverkare bör ha möjlighet att ansöka om alternativa utsläppsminskningsmål som står i relation till den tekniska potentialen hos en viss tillverkares fordon att minska sina specifika koldioxidutsläpp, och som står i överensstämmelse med de särskilda förhållandena inom de berörda marknadssegmenten.

(34)

För att ta hänsyn till den oproportionellt stora påfrestningen på de minsta tillverkarna om de skulle uppfylla specifika utsläppsmål definierade efter fordonets nytta, den betungande administrationen i undantagsförfarandet och de endast marginella fördelarna av minskade koldioxidutsläpp från fordon sålda av de tillverkarna, bör tillverkare som ansvarar för färre än 1 000 nya personbilar och nya lätta nyttofordon som registreras i unionen per år undantas från de specifika utsläppsmålen och från avgifterna för extra utsläpp. Om en sådan tillverkare som inte omfattas av tillämpningsområdet trots detta ansöker om och beviljas undantag är det emellertid lämpligt att tillverkaren åläggs att respektera utsläppsmålet enligt undantaget.

(35)

Förfarandet för att bevilja undantag från målet på 95 g CO2/km för EU:s hela fordonspark för nischtillverkare säkerställer att det utsläppsminskningsarbete som krävs av dessa nischtillverkare överensstämmer med kraven för stora tillverkare vad gäller det målet. Det är lämpligt att fortsätta att ge dessa nischtillverkare möjlighet till undantag även från de mål som gäller för perioden 2025–2028.

(36)

Då man fastställer de genomsnittliga specifika koldioxidutsläppen för samtliga nya personbilar och nya lätta nyttofordon som registreras i unionen och som tillverkarna ansvarar för, bör samtliga personbilar och lätta nyttofordon beaktas, oavsett deras vikt eller andra egenskaper. Trots att förordning (EG) nr 715/2007 inte omfattar personbilar och lätta nyttofordon med en referensvikt på över 2 610 kg, som inte heller omfattas av typgodkännandet i enlighet med artikel 2.2 i den förordningen, bör utsläppen för dessa fordon mätas enligt samma mätningsförfaranden som anges enligt förordning (EG) nr 715/2007, i synnerhet de förfaranden som anges i kommissionens förordning (EG) nr 692/2008 (14) och i förordning (EU) 2017/1151, och de korrelationsförfaranden som antas på grundval av förordningarna (EG) nr 443/2009 och (EU) nr 510/2011, i synnerhet genomförandeförordningarna (EU) 2017/1152 och (EU) 2017/1153. De utsläppsvärden för koldioxid som är resultatet härav bör införas i fordonens intyg om överensstämmelse för att de ska kunna inkluderas i övervakningssystemet.

(37)

De etappvis färdigbyggda lätta nyttofordonens specifika koldioxidutsläpp bör tilldelas grundfordonets tillverkare.

(38)

Tillverkare av lätta nyttofordon som producerar icke färdigbyggda fordon vilka typgodkänns i flera etapper har en särskild situation, vilket bör beaktas. Dessa tillverkare är skyldiga att uppnå koldioxidutsläppsmålen, och de bör därför ha möjlighet att med rimlig säkerhet kunna förutsäga koldioxidutsläppen från de etappvis färdigbyggda fordonen. Kommissionen bör säkerställa att dessa behov återspeglas på ett lämpligt sätt i de genomförandeåtgärder som antas i enlighet med förordning (EG) nr 715/2007.

(39)

För att skapa flexibilitet i fråga om att uppnå målen i denna förordning kan tillverkarna komma överens om att, på ett öppet och icke-diskriminerande sätt, gå samman i pooler. Ett avtal om poolsamarbete bör inte ingås för längre tid än fem år, men bör kunna förnyas. Tillverkare som går samman i en pool bör anses ha uppfyllt målen i denna förordning om poolens genomsnittliga utsläpp inte överskrider de specifika utsläppsmålen för poolen.

(40)

Möjligheten för tillverkarna att gå samman i pooler har visat sig vara ett kostnadseffektivt sätt att uppnå koldioxidutsläppsmålen, och särskilt underlätta efterlevnaden för tillverkare som bara producerar ett fåtal fordonsmodeller. För att stärka konkurrensneutraliteten bör kommissionen ha befogenhet att klargöra på vilka villkor oberoende tillverkare kan gå samman i pooler så att de får en ställning som är likvärdig med anslutna företag.

(41)

En pålitlig efterlevnadsmekanism är nödvändig för att målen i denna förordning ska uppnås.

(42)

För att uppnå de koldioxidutsläppsminskningar som krävs enligt denna förordning är det också viktigt att utsläppen från fordon i drift överensstämmer med de koldioxidvärden som har fastställts vid typgodkännandet. Kommissionen bör därför ha möjlighet att vid beräkningen av en tillverkares genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp beakta eventuella upprepade fall av avvikelser som typgodkännandemyndigheterna finner när det gäller koldioxidutsläpp från fordon i drift.

(43)

Kommissionen bör ha befogenhet att fastställa och genomföra ett förfarande för att kontrollera överensstämmelsen mellan koldioxidutsläppen från fordon i drift, fastställda i enlighet med WLTP, och de koldioxidutsläppsvärden som registrerats i intygen om överensstämmelse. Vid utarbetandet av detta förfarande bör särskild hänsyn tas till att fastställa metoder, bland annat användning av uppgifter från ombordsystem för övervakning av bränsle- och/eller energiförbrukningen, för att upptäcka strategier genom vilka ett fordons koldioxidprestanda förbättras på konstgjord väg i provningsförfarandet för typgodkännande. Om avvikelser eller strategier som på konstgjord väg förbättrar ett fordons koldioxidprestanda upptäcks vid sådana kontroller bör detta anses vara tillräckliga skäl för att misstänka att det finns en allvarlig risk för bristande efterlevnad av kraven i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/858 (15) och förordning (EG) nr 715/2007, och medlemsstaterna bör utifrån detta vidta nödvändiga åtgärder i enlighet med kapitel XI i förordning (EU) 2018/858.

(44)

De specifika koldioxidutsläppen från nya personbilar och lätta nyttofordon mäts på harmoniserad basis i unionen i enlighet med WLTP. För att minimera den administrativa börda som denna förordning medför, bör efterlevnaden mätas med utgångspunkt från uppgifter om registrering av nya personbilar och lätta nyttofordon i unionen som samlats in av medlemsstaterna och rapporterats till kommissionen. För att säkerställa att de uppgifter som används för att bedöma efterlevnaden är enhetliga, bör reglerna om insamling och rapportering av dessa uppgifter harmoniseras i största möjliga utsträckning. De behöriga myndigheternas skyldighet att tillhandahålla riktiga och fullständiga uppgifter bör därför tydligt anges, och även behovet av effektivt samarbete mellan dessa myndigheter och kommissionen för att hantera frågor som rör uppgifternas kvalitet.

(45)

Hur väl tillverkarna uppfyller målen i den här förordningen bör bedömas på unionsnivå. Tillverkare vars genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp överskrider dem som godkänns i denna förordning bör betala en avgift för extra utsläpp för varje kalenderår. Avgiftsbeloppen bör anses vara intäkter i unionens allmänna budget. I sin översyn 2023 bör kommissionen utvärdera möjligheten att anslå dessa belopp från avgifter för extra utsläpp till en särskild fond eller ett relevant program som syftar till att säkerställa en rättvis omställning till en utsläppsfri rörlighet och stödja omskolning, fortbildning och annan kompetensutveckling för arbetstagare i bilindustrin.

(46)

Eventuella nationella åtgärder som medlemsstaterna får behålla eller införa enligt artikel 193 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) bör, med beaktande av denna förordnings syfte och de förfaranden som fastställs i den, inte medföra ytterligare eller strängare sanktioner för tillverkare som inte uppnår sina mål enligt denna förordning.

(47)

Denna förordning bör inte påverka en fullständig tillämpning av unionens konkurrensregler.

(48)

Hur effektiva målen i denna förordning är för att minska koldioxidutsläppen vid verklig körning beror i hög grad på hur representativt det officiella provningsförfarandet är för verklig körning. Enligt det vetenskapliga yttrandet nr 1/2016 från mekanismen för vetenskaplig rådgivning med titeln Closing the gap between light-duty vehicle real-world CO2 emissions and laboratory testing och Europaparlamentets rekommendation av den 4 april 2017 till rådet och kommissionen som uppföljning av undersökningen om utsläppsmätningar i bilindustrin (16) bör en mekanism inrättas för att bedöma hur väl de värden för fordons koldioxidutsläpp och energiförbrukning som fastställts i enlighet med det WLTP återspeglar värdena vid verklig körning. Det tillförlitligaste sättet att säkerställa att de typgodkända värdena återspeglar värdena vid verklig körning är att använda uppgifter från ombordsystem för övervakning av bränsle- och/eller energiförbrukning. Kommissionen bör därför ha befogenhet att utveckla nödvändiga förfaranden för att samla in och behandla de uppgifter om bränsle- och energiförbrukningen som krävs för att utföra sådana bedömningar samt att säkerställa allmänhetens tillgång till dessa uppgifter, samtidigt som personuppgifter skyddas. För att säkerställa tillgången till uppgifter om bränsle- och energiförbrukning hos batteridrivna elfordon och fordon med drivsystem som använder gasformiga bränslen, däribland vätgas, är det dessutom lämpligt att arbetet med att standardisera ombordsystemen för övervakning av bränsle- och/eller energiförbrukning hos sådana fordon utförs utan dröjsmål som ett led i genomförandet av förordning (EU) 2017/1151.

(49)

Vidare bör kommissionen bedöma hur uppgifter om bränsle- och energiförbrukning kan bidra till att säkerställa att fordons koldioxidutsläpp som fastställts i enlighet med det WLTP förblir representativa över tid för utsläppen vid verklig körning för alla tillverkare, och närmare bestämt hur sådana uppgifter kan användas för att övervaka klyftan mellan koldioxidutsläpp i laboratorier och koldioxidutsläpp vid verklig körning och vid behov förhindra att denna klyfta ökar.

(50)

Det är viktigt att bedöma utsläppen under hela livscykeln från personbilar och lätta fordon på unionsnivå. Därför bör kommissionen senast 2023 utvärdera möjligheten att utveckla en gemensam unionsmetod för bedömning och konsekvent uppgiftsrapportering om koldioxidutsläppen under hela livscykeln från sådana fordon som släpps ut på unionsmarknaden. Kommissionen bör vidta uppföljningsåtgärder, vid behov även med lagstiftningsförslag.

(51)

Under 2024 kommer det ske en översyn av de framsteg som uppnåtts inom ramen för förordning (EU) 2018/842 och direktiv 2003/87/EG. Det är därför lämpligt att under 2023 göra en fullständig översyn av hur effektiv den här förordningen är, för att få en samordnad och enhetlig bedömning av de åtgärder som genomförts på grundval av alla dessa instrument. I översynen 2023 bör kommissionen också fastställa en tydlig väg för ytterligare minskning av koldioxidutsläppen från personbilar och lätta nyttofordon efter 2030 för att i betydande grad bidra till att uppnå det långsiktiga målet i Parisavtalet. Rapporten om översynen bör vid behov åtföljas av ett förslag till ändring av denna förordning.

(52)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på fastställandet av närmare villkor för poolningsarrangemang, antagande av närmare bestämmelser om förfarandena för övervakning och rapportering av uppgifter om genomsnittliga utsläpp och om tillämpningen av bilagorna II och III, antagande av närmare bestämmelser om förfarandena för rapportering av avvikelser som konstaterats, till följd av kontroller, i koldioxidutsläppen från fordon i drift och beaktande av dessa avvikelser vid beräkningen av en tillverkares genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp, fastställande av metoderna för uttag av avgifter för extra utsläpp, offentliggörande av tillverkarnas resultat, antagande av närmare bestämmelser för ett förfarande för godkännande av innovativ teknik eller innovativa teknikpaket, antagande av ett detaljerat förfarande för att samla in och behandla uppgifter om koldioxidutsläpp och bränsle- eller energiförbrukning vid verklig körning för personbilar och lätta nyttofordon, fastställande av förfaranden för kontrollen av i) att de värden för koldioxidutsläpp och bränsleförbrukning som registrerats i intygen om överenstämmelse motsvarar koldioxidutsläppen och bränsleförbrukningen hos fordon i drift och ii) huruvida det i eller för provningsfordon finns några strategier som på konstgjord väg förbättrar fordonens prestanda i de provningar som genomförs för typgodkännande och fastställande av de nödvändiga korrelationsparametrarna för att återspegla eventuella ändringar av det föreskrivna provningsförfarandet för mätning av specifika koldioxidutsläpp. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (17).

(53)

För att ändra eller komplettera, beroende på vad som är lämpligt, icke väsentliga delar av bestämmelserna i denna förordning bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen för att ändra uppgiftskrav och uppgiftsparametrar som fastställs i bilagorna II och III till denna förordning, fastställa bestämmelser för tolkningen av kriterierna för undantag för vissa tillverkare från de specifika utsläppsmålen, om innehållet i ansökningarna om undantag och om innehållet i och bedömningen av programmen för minskning av specifika koldioxidutsläpp för vissa tillverkare, ändra del A i bilaga I till denna förordning för att fastställa beräkningsformler för de mål som omfattas av undantag och som gäller för nischtillverkare, anpassa taket för det sammanlagda bidraget från innovativ teknik för att minska en tillverkares genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp med verkan från och med 2025, fastställa de vägledande principerna och kriterierna för fastställandet av förfarandena för att genomföra kontroller, fastställa åtgärderna för att anpassa värdena för M0 och TM0 och justera formlerna för beräkning av specifika utsläppsmål för att återspegla ändringar av det föreskrivna provningsförfarandet. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (18). För att säkerställa lika stor delaktighet i utarbetandet av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som utarbetar delegerade akter.

(54)

Förordningarna (EG) nr 443/2009 och (EU) nr 510/2011 bör upphöra att gälla med verkan från och med den 1 januari 2020.

(55)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen fastställande av krav i fråga om koldioxidutsläppen från nya personbilar och nya lätta nyttofordon, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

—

2 personbilar år 2020,

—

1,67 personbilar år 2021,

—

1,33 personbilar år 2022,

—

1 personbil från 2023,

(1)

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (2) (nedan kallad kodexen) ska alla utbyten av uppgifter mellan tullmyndigheter och mellan ekonomiska aktörer och tullmyndigheter, samt lagring av sådana uppgifter, ske med hjälp av elektronisk databehandlingsteknik.

(2)

I kodexen medges dock under en övergångsperiod användning av andra metoder för utbyte och lagring av information än elektronisk databehandlingsteknik enligt artikel 6.1 i kodexen, i den mån de elektroniska system som krävs för tillämpningen av kodexens bestämmelser ännu inte är i drift. Den övergångsperioden måste upphöra senast den 31 december 2020.

(3)

I enlighet med kodexen är medlemsstaterna skyldiga att samarbeta med kommissionen för att utveckla, underhålla och använda elektroniska system för utbyte och lagring av uppgifter, och kommissionen ska upprätta ett arbetsprogram för utveckling och införande av de elektroniska systemen.

(4)

Arbetsprogrammet fastställdes genom kommissionens genomförandebeslut (EU) 2016/578 (3). Det innehåller en förteckning över 17 elektroniska system som måste utarbetas för tillämpningen av kodexen, antingen av medlemsstaterna själva (när det rör sig om system som ska förvaltas på nationell nivå – nedan kallade nationella system), eller av medlemsstaterna och kommissionen i nära samarbete (i fråga om unionsomfattande system av vilka vissa består både av unionsomfattande komponenter och av nationella komponenter – nedan kallade transeuropeiska system).

(5)

I arbetsprogrammet fastställs tidsplanen för genomförandet av dessa nationella och transeuropeiska system.

(6)

Övergången till en fullständig användning av elektroniska system för samverkan dels mellan ekonomiska aktörer och tullmyndigheter, dels mellan olika tullmyndigheter, kommer att göra det möjligt för de förenklingar som föreskrivs i kodexen att få full verkan, vilket kommer att leda till förbättrat informationsutbyte mellan olika aktörer, mer ändamålsenlig registrering av införsel, transitering och utförsel av varor, centraliserad tullklarering och harmoniserade tullkontroller i unionens hela tullområde, vilket minskar de administrativa kostnaderna, byråkratin, felaktigheter och bedrägerier i tulldeklarationerna och förekomsten av avsiktliga val av mest fördelaktiga importplats.

(7)

Införandet av elektroniska system kräver att kommissionen och medlemsstaterna harmoniserar uppgifter på grundval av internationellt godkända datamodeller enligt kodexen, gör investeringar, både i ekonomiska termer och i form av tid, och i vissa fall fullständigt omprogrammerar befintliga elektroniska system. Medlemsstaterna har olika tidsplaner för utvecklingen av dessa elektroniska system, vilket lett till att tidpunkten för genomförandet av dessa system inom unionen skiljer sig åt. Eftersom de elektroniska systemen är nära sammanlänkade, är det viktigt att införa dem i rätt ordningsföljd. Förseningar i utvecklingen av ett system kommer därför oundvikligen att leda till förseningar i utvecklingen av andra. Kodexen (inklusive slutdatum för övergångsåtgärder som fastställdes till den 31 december 2020) antogs 2013, men de regler som kompletterar och genomför den, dvs. kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/2446 (4), kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2447 (5) och kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/341 (6) offentliggjordes först 2015 respektive 2016. Detta har orsakat en försening av de funktionella och tekniska specifikationer som krävs för att utveckla de elektroniska systemen.

(8)

Även om artikel 278 i kodexen fastställer den 31 december 2020 som enda slutdatum för införande av alla system som avses i den artikeln, och trots de ansträngningar som unionen och vissa medlemsstater gjort på budgetnivå och på driftsnivå för att slutföra arbetet inom den angivna tidsfristen, har det blivit uppenbart att vissa system endast kan vara delvis införda vid detta datum. Detta innebär att vissa befintliga system kommer att behöva fortsätta att användas efter det datumet. I frånvaro av lagstiftningsändringar som förlänger tidsfristen kommer företag och tullmyndigheter inte att kunna utföra sina uppgifter och uppfylla sina rättsliga skyldigheter avseende tullverksamheten.

(9)

Arbetet bör fortsätta efter den 31 december 2020 med tre grupper av system. Den första gruppen består av de nationella elektroniska system som används för anmälningar av ankomst, anmälan av varors ankomst, deklarationer för tillfällig lagring av varor och tulldeklarationer för varor som förs in i unionens tullområde (inbegripet de särskilda förfarandena med undantag för passiv förädling) som måste uppgraderas eller byggas upp för att ta hänsyn till vissa krav i kodexen, såsom harmonisering av kraven på de uppgifter som ska föras in i systemen. Den andra gruppen består av befintliga elektroniska system som måste uppgraderas för att beakta vissa krav i kodexen, såsom harmonisering av kraven på de uppgifter som ska föras in i systemen. Denna grupp består av tre transeuropeiska system (systemet för att hantera summariska införseldeklarationer, systemet för extern och intern transitering och systemet för varor som förs ut ur unionens tullområde) samt det nationella exportsystemet (inklusive exportdelen i det nationella systemet för särskilda förfaranden). Den tredje gruppen består av tre nya transeuropeiska elektroniska system (system som gäller garantier för potentiella eller befintliga tullskulder, varornas tullstatus och centraliserad klarering). Kommissionen har i partnerskap med medlemsstaterna utarbetat en detaljerad tidsplan i syfte att införa dessa system under perioden fram till slutet av 2025.

(10)

I enlighet med den nya planeringen för utvecklingen av elektroniska system bör den period som föreskrivs i kodexen under vilken andra metoder för utbyte och lagring av information än elektronisk databehandlingsteknik enligt artikel 6.1 i kodexen får användas på övergångsbasis förlängas till 2022 för den första gruppen och till 2025 för den andra och den tredje gruppen av elektroniska system.

(11)

När det gäller andra system som ska inrättas för genomförandet av kodexen ska det generella slutdatumet den 31 december 2020, för användningen av andra metoder för utbyte och lagring av information än elektronisk databehandlingsteknik enligt artikel 6.1 i kodexen, fortsätta att tillämpas.

(12)

För att göra det möjligt för Europaparlamentet och rådet att övervaka införandet av alla de elektroniska system som krävs för tillämpning av de bestämmelser i kodexen som avses i artikel 278 i kodexen, bör kommissionen regelbundet rapportera om de framsteg som gjorts och om uppnåendet av delmål inom den planerade tidsplanen. Medlemsstaterna bör två gånger om året lämna lämplig information till kommissionen för detta ändamål. När alla elektroniska system är i drift bör kommissionen bedöma om dessa system fyller sitt syfte, genom att inleda en kontroll av ändamålsenligheten inom ett år från och med det datum då samtliga dessa system är i drift.

(13)

Kodexen bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Artikel 278 ska ersättas med följande:

2.

Följande artikel ska införas:

3.

Artikel 279 ska ersättas med följande:

(1)

Avsevärda obalanser i förhandlingsstyrkan mellan leverantörer och köpare av jordbruks- och livsmedelsprodukter är vanligt förekommande inom jordbruks- och livsmedelskedjan. Dessa obalanser i förhandlingsstyrkan kan komma att leda till otillbörliga handelsmetoder, när större och starkare handelspartner försöker införa vissa metoder eller kontraktsmässiga arrangemang som är till deras fördel i samband med en försäljningstransaktion. Sådana metoder kan till exempel avvika starkt från god affärssed, strida mot god tro och heder och ensidigt påtvingas en handelspartner av den andra parten, tvinga fram en omotiverad och oproportionell överföring av ekonomisk risk från en handelspartner till den andra parten, eller tvinga fram en avsevärd obalans mellan rättigheter och skyldigheter för en handelspartner. Vissa metoder kan vara uppenbart otillbörliga även när båda parter har kommit överens om dem. En minimiskyddsnivå inom unionen mot otillbörliga handelsmetoder bör införas för att minska förekomsten av sådana metoder som kan komma att få en negativ inverkan på jordbruksbefolkningens levnadsstandard. Den minimiharmonisering som föreskrivs i detta direktiv ger medlemsstaterna möjlighet att anta eller behålla nationella regler som sträcker sig längre än till de otillbörliga handelsmetoder som anges i detta direktiv.

(2)

Sedan 2009 har tre av kommissionens publikationer (kommissionens meddelande av den 28 oktober 2009 om en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja i Europa, kommissionens meddelande av den 15 juli 2014 om bekämpning av otillbörliga affärsmetoder mellan företag i livsmedelskedjan och kommissionens rapport av den 29 januari 2016 om otillbörliga affärsmetoder mellan företag i livsmedelskedjan) handlat om hur livsmedelskedjan fungerar, inklusive om de otillbörliga handelsmetoder som förekommer. Kommissionen gav förslag på inslag som är önskvärda i system för nationell och frivillig styrning för att hantera otillbörliga handelsmetoder i livsmedelskedjan. Alla dessa inslag ingår ännu inte i medlemsstaternas rättsliga ramar eller system för frivillig styrning, vilket lett till att debatten om förekomsten av otillbörliga handelsmetoder fortsätter inom unionen.

(3)

Det av kommissionen ledda högnivåforumet för en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja godkände 2011 ett antal principer för god praxis inom vertikala relationer i livsmedelskedjan, vilka organisationer som företräder en majoritet av aktörerna i livsmedelskedjan hade enats om. Dessa principer kom att utgöra grunden för leverantörskedjeinitiativet som inleddes 2013.

(4)

Europaparlamentet uppmanande i sin resolution av den 7 juni 2016 om otillbörliga affärsmetoder i livsmedelskedjan (4) kommissionen att lägga fram ett förslag till unionslagstiftning om otillbörliga handelsmetoder. I sina slutsatser av den 12 december 2016 om förstärkning av jordbrukarnas ställning i livsmedelskedjan och bekämpning av otillbörliga affärsmetoder, uppmanade rådet kommissionen att snabbt genomföra en konsekvensbedömning i syfte att föreslå unionslagstiftning eller icke-lagstiftande åtgärder för att motverka otillbörliga handelsmetoder. Kommissionen gjorde en konsekvensbedömning, som föregicks av ett offentligt samråd och ett antal riktade samråd. Under lagstiftningsprocessen har kommissionen dessutom tillhandahållit information som visar att stora aktörer står för en ansenlig andel av det totala produktionsvärdet.

(5)

Inom jordbruks- och livsmedelskedjan är olika aktörer verksamma i olika led, inom produktion, förädling, saluföring, distribution av och detaljhandel med jordbruks- och livsmedelsprodukter. Den kedjan är den i särklass viktigaste kanalen för att föra jordbruks- och livsmedelsprodukterna från jord till bord. Aktörerna handlar med jordbruks- och livsmedelsprodukter, dvs. huvudsakligen de jordbruksråvaror, inklusive fiskeri- och vattenbruksprodukter, som förtecknas i bilaga I till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), samt produkter som inte förtecknas i den bilagan men som framställs för användning som livsmedel genom bearbetning av produkter som förtecknas i den bilagan.

(6)

Affärsrisker förekommer vid all ekonomisk verksamhet, men osäkerheten är särskilt stor i samband med jordbruksproduktion, eftersom den är beroende av biologiska processer och av väderförhållanden. Den ovissheten förstärks av det faktum att jordbruks- och livsmedelsprodukter i större eller mindre utsträckning är färskvaror och säsongsbetingade. Inom jordbrukspolitiken, som numera är betydligt mer marknadsorienterad än tidigare, har skyddet mot otillbörliga handelsmetoder blivit viktigare för aktörerna i jordbruks- och livsmedelskedjan.

(7)

Framför allt kan sådana otillbörliga handelsmetoder komma att få en negativ inverkan på jordbruksbefolkningens levnadsstandard. Den inverkan anses vara antingen direkt, när den berör jordbruksproducenterna och deras organisationer som leverantörer, eller indirekt, genom en serie dominoliknande följder av otillbörliga handelsmetoder som inträffar inom jordbruks- och livsmedelskedjan på ett sätt som inverkar negativt på primärproducenterna inom den kedjan.

(8)

De flesta medlemsstater, men inte alla, har särskilda nationella bestämmelser som skyddar leverantörerna mot sådana otillbörliga handelsmetoder som förekommer mellan företag i jordbruks- och livsmedelskedjan. Även när det är möjligt att klaga enligt avtalsrättsliga bestämmelser eller självregleringsinitiativ kan den klagandes rädsla för kommersiella repressalier, liksom den ekonomiska risk det medför att ifrågasätta sådana metoder, begränsa det praktiska värdet av dessa möjligheter. I vissa medlemsstater som har särskilda regler mot otillbörliga handelsmetoder har därför administrativa myndigheter fått ansvar för genomförandet. Medlemsstaternas regler mot otillbörliga handelsmetoder, när det över huvud taget finns några, skiljer sig dock mycket från varandra.

(9)

Aktörerna varierar i antal och storlek i de olika leden i jordbruks- och livsmedelskedjan. De har olika förhandlingspositioner, som motsvarar leverantörens ekonomiska beroende av köparen, och detta kan komma att leda till att större aktörer inför otillbörliga handelsmetoder till nackdel för mindre aktörer. En dynamisk strategi som grundar sig på leverantörens och köparens relativa storlek sett till årsomsättning bör kunna ge ett bättre skydd mot otillbörliga handelsmetoder för de aktörer som bäst behöver det. Otillbörliga handelsmetoder är ett problem särskilt för små och medelstora företag i jordbruks- och livsmedelskedjan. Företag som är större än små och medelstora företag men med en årsomsättning under 350 000 000 EUR bör också skyddas mot otillbörliga handelsmetoder för att undvika att kostnaderna för sådana handelsmetoder inte ska föras vidare till jordbruksproducenter. Kaskadeffekten för jordbruksproducenter tycks vara särskilt signifikant för företag med en årsomsättning på upp till 350 000 000 EUR. När man skyddar leverantörer av jordbruks- och livsmedelsprodukter i mellanledet, inklusive bearbetade produkter, kan man också undvika att handeln omfördelas från jordbruksproducenterna och deras sammanslutningar som producerar bearbetade produkter till leverantörer som inte är skyddade.

(10)

Det skydd som detta direktiv ger bör gynna jordbruksproducenter och fysiska och juridiska personer som levererar jordbruks- och livsmedelsprodukter, inbegripet producentorganisationer, oavsett om de är erkända eller inte, och sammanslutningar av producentorganisationer, oavsett om de är erkända eller inte, beroende på deras relativa förhandlingsposition. Dessa producentorganisationer och sammanslutningar av producentorganisationer inkluderar kooperativ. Dessa producenter och personer är särskilt utsatta för otillbörliga handelsmetoder och löper störst risk att deras ekonomiska bärkraft ska påverkas negativt. Vad gäller de kategorier av leverantörer som bör skyddas inom ramen för detta direktiv bör det noteras att en betydande andel av de kooperativ som består av jordbrukare är företag som är större än små och medelstora företag men med en årsomsättning under 350 000 000 EUR.

(11)

Detta direktiv bör omfatta kommersiella transaktioner oavsett om de genomförs mellan företag eller mellan företag och offentliga myndigheter, eftersom samma krav bör gälla för offentliga myndigheter när de köper jordbruks- och livsmedelsprodukter. Detta direktiv bör tillämpas på alla offentliga myndigheter som agerar som köpare.

(12)

Leverantörer inom unionen bör skyddas inte enbart mot otillbörliga handelsmetoder som tillämpas av köpare som är etablerade i samma medlemsstat som leverantören eller i en annan medlemsstat än leverantören utan även mot otillbörliga handelsmetoder som tillämpas av köpare som är etablerade utanför unionen. Genom ett sådant skydd skulleman undvika eventuella oavsiktliga konsekvenser, såsom att välja etableringsort på basis av tillämpliga regler. Leverantörer som är etablerade utanför unionen bör också åtnjuta skydd mot otillbörliga handelsmetoder när de säljer jordbruks- och livsmedelsprodukter inom unionen. Sådana leverantörer kan vara lika sårbara för otillbörliga handelsmetoder, och med ett bredare tillämpningsområde skulle man dessutom kunna undvika oavsiktlig omfördelning av handeln till icke-skyddade leverantörer, vilket skulle kunna underminera skyddet för leverantörer inom unionen.

(13)

Vissa tjänster som är kopplade till försäljningen av jordbruks- och livsmedelsprodukter bör omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv.

(14)

Detta direktiv bör gälla för större aktörers marknadsbeteende gentemot aktörer som har en svagare förhandlingsposition. Ett passande approximativt värde för relativ förhandlingsstyrka är de olika aktörernas årsomsättning. Även om det är ett approximativt värde ger ö ett sådant kriterium aktörerna förutsägbarhet när det gäller deras rättigheter och skyldigheter enligt detta direktiv. En övre gräns bör förhindra att skydd ges till aktörer som inte är sårbara eller som är betydligt mindre sårbara än deras mindre partner eller konkurrenter. Därför fastställs i detta direktiv omsättningsbaserade kategorier av aktörer enligt vilka skydd ska ges.

(15)

Eftersom otillbörliga handelsmetoder kan förekomma vid alla stadier i försäljningen av en jordbruks- eller livsmedelsprodukt, före, under och efter själva försäljningstransaktionen, bör medlemsstaterna se till att detta direktiv gäller sådana otillbörliga handelsmetoder oavsett när de förekommer.

(16)

När man ska avgöra om en särskild handelsmetod kan anses vara otillbörlig är det viktigt att man inte begränsar användningen av sådana avtal mellan handelsparter som är rättvisa och som leder till ökad effektivitet. Det är därför lämpligt att skilja mellan metoder som klart och otvetydigt föreskrivs i leveransavtal eller efterföljande avtal mellan parterna och sådana som tillämpas efter att transaktionen har inletts och som inte har överenskommits i förväg, så att man endast förbjuder ensidiga och retroaktiva ändringar av klara och otvetydiga villkor i leveransavtalet. Vissa handelsmetoder anses dock vara otillbörliga till sin natur och parterna bör inte ha möjlighet att avtala om de ska tillämpas eller inte.

(17)

Sena betalningar för jordbruks- och livsmedelsprodukter som även inbegriper sena betalningar för färskvaror och annulleringar med kort varsel av order av färskvaror påverkar leverantörens ekonomiska bärkraft negativt utan att ge kompenserande fördelar. Sådana metoder bör därför förbjudas. I detta sammanhang är det lämpligt att tillhandahålla en definition av jordbruks- och livsmedelsprodukter som är färskvaror vid tillämpningen av detta direktiv. De definitioner som används i unionsakter med koppling till livsmedelslagstiftning har andra syften, såsom hälsa och livsmedelssäkerhet, och lämpar sig därför inte vid tillämpningen av detta direktiv. En produkt bör anses vara en färskvara om den kan förväntas bli undermålig för försäljning inom 30 dagar från det sista steget av skörd, produktion eller förädling från leverantörens sida, oberoende av huruvida produkten förädlas ytterligare efter försäljningen, och oberoende av huruvida produkten hanteras efter försäljningen i enlighet med andra bestämmelser, i synnerhet sådana om livsmedelssäkerhet. Färskvaror används eller säljs vanligtvis snabbt. Betalning för färskvaror som sker senare än 30 dagar efter leveransen, 30 dagar efter utgången av en överenskommen leveransperiod då produkter levereras regelbundet, eller 30 dagar efter den dag då det belopp som ska betalas fastställs, är inte förenlig med god affärssed. För att jordbrukare och deras likviditet ska skyddas på ett bättre sätt bör leverantörer av jordbruks- och livsmedelsprodukter inte behöva vänta på betalning längre än 60 dagar efter leveransen, 60 dagar efter utgången av en överenskommen leveransperiod då produkter levereras regelbundet, eller 60 dagar efter den dag då det belopp som ska betalas fastställs.

Dessa begränsningar bör endast gälla för betalningar i samband med försäljning av jordbruks- och livsmedelsprodukter och inte för andra betalningar såsom tilläggsbetalningar från ett kooperativ till dess medlemmar. Vid tillämpningen av det här direktivet och i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU (5) bör det även vara möjligt att, för en överenskommen leveransperiod, anse den dag då det belopp som ska betalas vara dagen för utfärdandet av fakturan eller dagen för köparens mottagande av fakturan.

(18)

De bestämmelser om sen betalning som fastställs i detta direktiv utgör särskilda regler för jordbruks- och livsmedelssektorn i förhållande till de bestämmelser om betalningsperioder som anges i direktiv 2011/7/EU. De bestämmelser om sen betalning som fastställs i det här direktivet bör inte påverka överenskommelser om värdefördelningsklausuler i den mening som avses i artikel 172a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 (6). För att säkerställa att det skolprogram som avses i artikel 23 i förordning (EU) nr 1308/2013 fungerar väl bör de bestämmelser om sena betalningar som fastställs i detta direktiv inte gälla betalningar som görs av en köpare (som ansöker om stöd) till en leverantör inom ramen för skolprogrammet. Med tanke på den utmaning det innebär för offentliga organ som tillhandahåller hälso- och sjukvård att prioritera hälso- och sjukvården så att jämvikt skapas mellan de enskilda patienternas behov och de ekonomiska resurserna, bör dessa bestämmelser inte heller gälla offentliga organ som tillhandahåller hälso- och sjukvård i den mening som avses i artikel 4.4 b i direktiv 2011/7/EU.

(19)

Druvor och must för vinframställning har särskilda egenskaper eftersom druvor skördas endast under en mycket begränsad period under året, samtidigt som de används för att framställa vin som i vissa fall kommer att säljas först många år senare. För att ta hänsyn till den speciella situationen har producentorganisationer och branschorganisationer traditionellt utarbetade standardavtal för leverans av sådana produkter. Sådana standardavtal anger särskilda förfallodagar med delbetalningar. Eftersom de standardavtalen används av leverantörer och köpare för fleråriga arrangemang ger de inte bara jordbruksproducenterna den säkerhet som långvariga handelsförbindelser medför utan bidrar också till stabiliteten i leveranskedjan. När sådana standardavtal harutarbetats av erkända producentorganisationer, branschorganisationer eller sammanslutningar av producentorganisationer, och har förklarats bindande av medlemsstaterna i enlighet med artikel 164 i förordning (EU) nr 1308/2013 (nedan kallad utvidgning) före den 1 januari 2019, eller när utvidgningen av standardavtal förnyas av en medlemsstat utan några betydande förändringar av betalningsvillkoren som är till nackdel för leverantörerna av druvor och must, bör de bestämmelser om sena betalningar som fastställs i detta direktiv inte gälla sådana avtal mellan leverantörer av druvor och must för vinframställning och deras direkta köpare. Medlemsstaterna är skyldiga att underrätta kommissionen om sådana avtal från erkända producentorganisationer, branschorganisationer eller sammanslutningar av producentorganisationer, enligt artikel 164.6 i förordning (EU) nr 1308/2013.

(20)

Annullering för färskvaror med mindre än 30 dagars varsel bör anses vara otillbörligt eftersom leverantören då sannolikt inte kan hitta en alternativ avsättning för dessa produkter. För produkter inom vissa sektorer kan dock ännu kortare annulleringsperioder ge tillräckligt med tid för leverantörer att sälja produkterna på annat håll eller använda dem själva. Medlemsstaterna bör därför ha möjlighet att föreskriva kortare annulleringsperioder för sådana sektorer i vederbörligen motiverade fall.

(21)

Starkare köpare bör inte ändra överenskomna avtalsvillkor ensidigt, t.ex. genom att avlista produkter som omfattas av ett leveransavtal. Detta bör dock inte gälla i situationer då det finns ett avtal mellan en leverantör och en köpare som särskilt anger att köparen kan specificera en särskild del av transaktionen i ett senare skede med avseende på framtida order. Detta kan exempelvis gälla de beställda kvantiteterna. Ett avtal är inte nödvändigtvis ingått vid en viss tidpunkt för alla aspekter av transaktionen mellan leverantör och köpare.

(22)

Leverantörer och köpare av jordbruks- och livsmedelsprodukter bör ha möjlighet att fritt förhandla om en försäljningstransaktion, inklusive priset. Sådana förhandlingar omfattar även betalningar för tjänster som köparen tillhandahåller leverantören, såsom listning, marknadsföring och säljfrämjande åtgärder. När en köpare kräver en leverantör på betalningar som inte hänför sig till en specifik försäljningstransaktion bör detta dock anses vara otillbörligt och bör vara förbjudet enligt detta direktiv.

(23)

Även om det inte bör vara obligatorisk att använda skriftliga avtal kan användningen av skriftliga avtal inom jordbruks- och livsmedelskedjan bidra till att vissa otillbörliga handelsmetoder kan undvikas. I syfte att skydda leverantörer från sådana otillbörliga metoder bör därför leverantörer eller deras sammanslutningar ha rätt att begära en skriftlig bekräftelse av ett leveransavtals villkor, när de villkoren redan har överenskommits. I sådana fall bör en köpares vägran att skriftligen bekräfta villkoren i leveransavtalet anses vara en otillbörlig handelsmetod och bör vara förbjuden. Dessutom får medlemsstaterna fastställa, utbyta och främja bästa praxis i fråga om ingåendet av långsiktiga avtal som syftar till att stärka producenternas förhandlingsposition inom jordbruks- och livsmedelskedjan.

(24)

Detta direktiv harmoniserar inte de regler om bevisbörda som ska tillämpas i förfarandena vid de nationella tillsynsmyndigheterna, och det fastställer inte heller någon enhetlig definition av leveransavtal. Definitionen av leveransavtal och reglerna om bevisbörda är därför de som fastställs i medlemsstaternas nationella rätt.

(25)

Inom ramen för detta direktiv bör leverantörer kunna lämna in klagomål mot vissa otillbörliga handelsmetoder. Köpares kommersiella repressalier, eller hot om sådana, gentemot leverantörer som utövar sina rättigheter, t.ex. att avlista produkter, dra ned på kvantiteterna av beställda produkter eller upphöra med vissa tjänster som köparen tillhandahåller leverantören såsom marknadsföring eller säljfrämjande åtgärder för leverantörens produkter, bör vara förbjudna och behandlas som otillbörliga handelsmetoder.

(26)

Kostnaderna för att lagra, skylta med eller lista jordbruks- och livsmedelsprodukter, eller för att tillhandahålla sådana produkter på marknaden, bärs normalt av köparen. Därför bör det enligt detta direktiv vara förbjudet att av leverantören kräva betalning, antingen till köparen eller till en tredje part, för sådana tjänster, såvida inte betalningen har överenskommits klart och otvetydigt vid ingåendet av leveransavtalet eller i ett efterföljande avtal mellan köparen och leverantören. När sådan betalning har överenskommits bör den vara grundad på objektiva och rimliga uppskattningar.

(27)

För att bidrag från en leverantör till kostnaderna för säljfrämjande åtgärder, marknadsföring eller reklam för jordbruks- och livsmedelsprodukter, inbegripet reklamskyltning i butiker och försäljningskampanjer, ska anses rättvisa, bör de ha överenskommits klart och otvetydigt vid ingåendet av leveransavtalet eller i ett efterföljande avtal mellan köparen och leverantören. Om så inte är fallet bör de vara förbjudna enligt detta direktiv. När ett sådant bidrag har överenskommits bör det vara grundat på objektiva och rimliga uppskattningar.

(28)

För att säkerställa effektivt genomförande av förbuden i direktivet bör medlemsstaterna utse tillsynsmyndigheter. Dessa myndigheter bör kunna agera antingen på eget initiativ eller på basis av klagomål från de parter som drabbas av otillbörliga handelsmetoder i jordbruks- och livsmedelskedjan, klagomål från visselblåsare eller efter anonyma klagomål. En tillsynsmyndighet kan komma fram till att det inte finns tillräcklig grund för att vidta åtgärder till följd av ett klagomål. Administrativa prioriteringar kan också leda till ett sådant resultat. Om myndigheten kommer fram till att den inte kommer att kunna prioritera ett klagomål bör den underrätta klaganden och motivera detta. Om en klagande begärt att få vara anonym på grund av rädsla för kommersiella repressalier bör medlemsstatens tillsynsmyndighet vidta lämpliga åtgärder.

(29)

Om en medlemsstat har mer än en tillsynsmyndighet bör den utse en gemensam kontaktpunkt för att underlätta effektivt samarbete mellan tillsynsmyndigheterna och samarbete med kommissionen.

(30)

Leverantörer kan, t.ex. av språkliga skäl, anse det vara lättare att lämna in ett klagomål till tillsynsmyndigheten i den egna medlemsstaten. Vad gäller tillsynen av att bestämmelserna genomförs kan det dock vara mer effektivt att lämna in ett klagomål hos tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där köparen är etablerad. Leverantörerna bör kunna välja den myndighet till viken de ska lämna in klagomål.

(31)

Klagomål från producentorganisationer, andra leverantörsorganisationer och sammanslutningar av sådana organisationer, inbegripet representativa organisationer, kan användas för att skydda identiteten för enskilda medlemmar i organisationen som anser att de utsätts för otillbörliga handelsmetoder. Andra organisationer med ett legitimt intresse av att företräda leverantörer bör även ha rätt att lämna in klagomål, på begäran av en leverantör och i den leverantörens intresse, förutsatt att dessa organisationer är oberoende juridiska personer utan vinstsyfte. Medlemsstaternas tillsynsmyndigheter bör därför kunna ta emot och agera efter klagomål från sådana enheter samtidigt som de skyddar köparens processuella rättigheter.

(32)

För att säkerställa effektivt genomförande av förbudet mot otillbörliga handelsmetoder bör de utsedda tillsynsmyndigheterna ha de resurser och den expertis som krävs.

(33)

Medlemsstaternas tillsynsmyndigheter bör ha de befogenheter och den expertis som krävs för att genomföra utredningar. Att myndigheterna ges dessa befogenheter betyder inte att de är skyldiga att utnyttja dessa befogenheter i varje utredning som de genomför. Tillsynsmyndigheternas befogenheter bör till exempel ge dem möjlighet att effektivt kunna samla in fakta och tillsynsmyndigheterna bör ha befogenhet att kräva att en förbjuden metod inte längre ska användas, om det skulle behövas.

(34)

Möjligheten att använda avskräckande åtgärder, t.ex. att ålägga, eller inleda ett förfarande, t.ex. domstolsförfarande, för att ålägga, sanktionsavgifter och andra lika effektiva sanktioner, eller att publicera resultaten från utredningar, inklusive att publicera information om den köpare som har begått överträdelsen, kan leda till att beteenden förändras och att parterna hittar administrativa lösningar och bör därför ingå i tillsynsmyndigheternas befogenheter. Sanktionsavgifter kan vara synnerligen effektiva och avskräckande. Tillsynsmyndigheten bör dock i varje enskild utredning ha möjlighet att besluta om vilken av befogenheterna den ska utöva och huruvida den ska ålägga, eller ta initiativ till ett förfarande för att ålägga, sanktionsavgifter eller en annan lika effektiv sanktion.

(35)

Utövandet av de befogenheter som tilldelas tillsynsmyndigheterna enligt detta direktiv bör omfattas av lämpliga skyddsåtgärder som uppfyller normerna för de allmänna principerna i unionsrätten och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i enlighet med Europeiska unionens domstols rättspraxis, inbegripet respekten för köparens rätt till försvar.

(36)

Kommissionen och medlemsstaternas tillsynsmyndigheter bör ha ett nära samarbete för att säkerställa att de har ett gemensamt synsätt när det gäller tillämpningen av bestämmelserna i detta direktiv. Framför allt bör tillsynsmyndigheterna bistå varandra, t.ex. genom att utbyta information och bistå varandra vid utredningar som har en gränsöverskridande dimension.

(37)

För att underlätta ett effektivt genomförande bör kommissionen hjälpa till med att anordna regelbundna möten mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter, vid vilka de kan utbyta relevant information och bästa praxis och ta del av ny utveckling och nya metoder samt rekommendationer för tillsyn med avseende på tillämpningen av de bestämmelser som fastställs i detta direktiv.

(38)

För att underlätta sådana utbyten bör kommissionen inrätta en offentlig webbplats som innehåller hänvisningar till de nationella tillsynsmyndigheterna och information om de nationella bestämmelser som införlivar detta direktiv.

(39)

Eftersom de flesta medlemsstaterna redan har nationella bestämmelser om otillbörliga handelsmetoder, även om de bestämmelserna skiljer sig åt, är det lämpligt att använda ett direktiv för att införa en minimistandard för skydd i unionsrätten. Detta bör göra det möjligt för medlemsstaterna att införliva de relevanta bestämmelserna med sina nationella rättssystem för att möjliggöra inrättandet av sammanhållna system. Medlemsstaterna bör inte hindras från att på sitt territorium behålla eller införa strängare nationella bestämmelser som tillhandahåller ett bättre skydd mot sådana otillbörliga handelsmetoder mellan företag i jordbruks- och livsmedelskedjan, inom ramarna för unionsrätten som är tillämplig på den inre marknadens funktion och under förutsättning att sådana bestämmelser är proportionella.

(40)

Medlemsstaterna bör också kunna behålla eller införa nationella bestämmelser utformade för att bekämpa otillbörliga handelsmetoder som inte omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv, inom ramarna för unionsrätten som är tillämplig på den inre marknadens funktion och under förutsättning att sådana bestämmelser är proportionella. Sådana nationella bestämmelser kan sträcka sig längre än detta direktiv, till exempel vad gäller köparnas och leverantörernas storlek, skyddet för köpare, omfattningen av produkter och omfattningen av tjänster. Sådana nationella bestämmelser kan också sträcka sig längre än till det antal och de typer av förbjudna otillbörliga handelsmetoder som anges i detta direktiv.

(41)

Sådana nationella bestämmelser kan gälla parallellt med frivilliga styrningsåtgärder, såsom nationella uppförandekoder eller leverantörskedjeinitiativet. Användningen av frivillig alternativ tvistlösning mellan leverantörer och köpare bör uttryckligen uppmuntras, utan att detta påverkar leverantörens rätt att lämna in klagomål eller vända sig till allmän domstol.

(42)

Kommissionen bör ha överblick över medlemsstaternas genomförande av direktivet. Dessutom bör kommissionen kunna bedöma direktivets effektivitet. I detta syfte bör medlemsstaternas tillsynsmyndigheter lämna in årliga rapporter till kommissionen. Dessa rapporter bör, i tillämpliga fall, innehålla kvantitativ och kvalitativ information om klagomål, utredningar och fattade beslut. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av rapporteringsskyldigheten bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (7).

(43)

För att strategin mot otillbörliga handelsmetoder mellan företag i jordbruks- och livsmedelskedjan ska kunna genomföras effektivt bör kommissionen se över tillämpningen av detta direktiv och lägga fram en rapport för Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén. Vid översynen bör man särskilt bedöma effektiviteten i nationella åtgärder som syftar till att bekämpa otillbörliga handelsmetoder inom jordbruks- och livsmedelskedjan, liksom effektiviteten i samarbetet mellan tillsynsmyndigheter. Vid översynen bör man också särskilt se om det vore berättigat att i framtiden även ge skydd åt köpare av jordbruks- och livsmedelsprodukter i försörjningskedjan, utöver skyddet för leverantörer. Rapporten bör vid behov åtföljas av lagstiftningsförslag.

(44)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen fastställandet av en minimiskyddsnivå inom unionen genom harmonisering av medlemsstaternas olika åtgärder rörande otillbörliga handelsmetoder, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att nå detta mål.