(1)

Till följd av olika nationella regler för värdepapper och insolvens, som inte är harmoniserade på unionsnivå, finns det skillnader i nivån på skyddet mot risken för insolvens för finansiella instrument som depåförvaras av tredje part för kunder som är alternativa investeringsfonder (AIF-fonder). För att säkerställa ett högt skydd för kunders tillgångar i enlighet med direktiv 2011/61/EU, och samtidigt ge utrymme för strängare nationella krav på de områden som inte är harmoniserade, är det nödvändigt att klargöra de skyldigheter avseende förvaring av tillgångar som fastställs i direktiv 2011/61/EU.

(2)

För närvarande tillämpar behöriga myndigheter och branschen åtskillnadskravet i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 231/2013 (2) på olika sätt. Förvaringsinstitut, som utgör den första nivån i depåförvaringskedjan, är skyldiga att ha enskilda konton för att hålla finansiella instrument för varje AIF-fondkund, men det är nödvändigt att klargöra att om förvaringsfunktionen delegeras till en tredje part bör denna kunna hålla de tillgångar som tillhör ett förvaringsinstituts kunder, inbegripet tillgångar som tillhör AIF-fonder och företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), på ett samlingskonto. Samlingskontot bör alltid utesluta förvaringsinstitutets och den tredje partens egna tillgångar samt även tillgångar som tillhör andra kunder till den tredje parten. På motsvarande sätt bör en underdepåhållare, om förvaringsfunktionen delegeras vidare, kunna hålla den delegerande depåhållarens kunders tillgångar på ett samlingskonto. Detta samlingskonto bör alltid utesluta underdepåhållarens och den delegerande depåhållarens egna tillgångar samt även tillgångar som tillhör andra kunder till underdepåhållaren. Detta krävs för att uppnå en god balans mellan marknadseffektivitet och investerarskydd.

(3)

För att minimera risken för förlust av tillgångar på kunders samlingskonton för finansiella instrument som tillhandahålls av en tredje part till vilken förvaringsfunktionen har delegerats, bör överföring i god tid av relevant information till förvaringsinstitutet säkerställas genom att man med lämpliga mellanrum gör avstämningar mellan kontona för finansiella värdepapper och uppgifterna hos en AIF-fondkunds förvaringsinstitut och den tredje parten, eller mellan de tredje parterna om förvaringsfunktionen har delegerats längre ned i kedjan. Hur ofta avstämningar görs bör dessutom bero på varje händelse på samlingskontot, inbegripet transaktioner som rör tillgångar som tillhör förvaringsinstitutets andra kunder och som hålls på samma samlingskonto som AIF-fondens tillgångar.

(4)

Förvaringsinstitutet bör kunna fortsätta att utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt när depåförvaring av AIF-fondkunders tillgångar delegeras till en tredje part. Det är därför nödvändigt att kräva att förvaringsinstitutet har uppgifter på det konto för finansiella instrument som det har öppnat i AIF-fondkundens namn, eller i AIF-förvaltarens namn för AIF-fondens räkning, som visar att de tillgångar som depåförvaras av en tredje part tillhör just den AIF-fonden.

(5)

För att stärka förvaringsinstitutens ställning gentemot tredje part till vilken depåförvaringen av tillgångar delegeras bör detta förhållande dokumenteras genom ett skriftligt avtal. Avtalet bör göra det möjligt för förvaringsinstitutet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillgångar som depåförvaras är tillräckligt skyddade och att den tredje parten vid alla tidpunkter uppfyller delegeringsavtalet och kraven i direktiv 2011/61/EU och delegerad förordning (EU) nr 231/2013. Dessutom bör förvaringsinstitutet och den tredje parten formellt enas om huruvida den tredje parten har rätt att vidaredelegera förvaringsfunktionerna. I detta fall bör arrangemanget eller avtalet mellan den delgerande tredje parten och den tredje part till vilken förvaringsfunktionerna vidaredelegeras föreskriva rättigheter och skyldigheter som är likvärdiga med dem som upprättats mellan förvaringsinstitutet och den delegerande tredje parten.

(6)

För att göra det möjligt för förvaringsinstitutet att fullgöra sina uppgifter är det nödvändigt att stärka förvaringsinstituts tillsyn över tredje parter, oberoende av om de är belägna inom eller utanför unionen. Förvaringsinstitut bör vara skyldiga att kontrollera om AIF-fonders finansiella instrument registreras korrekt i bokföringen hos en tredje part och att uppgifterna är tillräckligt exakta för att göra det möjligt att identifiera de depåförvarade tillgångarnas typ, lokalisering och ägandeskap. För att förvaringsinstituten lättare ska kunna fullgöra dessa uppgifter bör tredje parter tillhandahålla en rapport som redogör för varje ändring som rör de tillgångar som depåförvaras för förvaringsinstitutets AIF-fondkunders räkning.

(7)

Som en del av förvaringsinstitutens skyldigheter att iaktta aktsamhet och omsorg i samband med delegering av depåförvaringsfunktioner, bör ett institut, innan det delegerar denna funktion till en tredje part som är belägen utanför unionen, hämta in ett oberoende juridiskt yttrande med en bedömning av insolvenslagstiftningen i det tredjeland där tredje parten är belägen, som innefattar en utvärdering av den skyddsnivå som uppnås med åtskilda konton för finansiella instrument i den jurisdiktionen. Ett yttrande som tillhandahålls för varje jurisdiktion av de berörda branschorgaisationerna eller av advokatbyråer för flera olika förvaringsinstituts räkning bör kunna godtas. Dessutom bör förvaringsinstitutet säkerställa att en tredje part som är belägen utanför unionen informerar institutet om alla förändrade omständigheter eller ändringar i det tredje landets insolvenslagstiftning som kan inverka på statusen för de tillgångar som institutet håller för AIF-fondkunders räkning.

(8)

För att ge förvaringsinstitut tid att anpassa sig till de nya kraven i denna förordning, bör dess första tillämpningsdag skjutas upp till arton månader efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(9)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (3).

(10)

De åtgärder som införs genom denna förordning är förenliga med yttrandet från expertgruppen för europeiska värdepapperskommittén.

(11)

Delegerad förordning (EU) nr 231/2013 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Till följd av olika nationella regler för värdepapper och insolvens, som inte är harmoniserade på unionsnivå, finns det skillnader i nivån på skyddet mot risken för insolvens för finansiella instrument som depåförvaras för kunder som är företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag). För att säkerställa ett högt skydd för kunders tillgångar i enlighet med direktiv 2009/65/EG, och samtidigt ge utrymme för strängare nationella krav på de områden som inte är harmoniserade, är det nödvändigt att klargöra de skyldigheter avseende förvaring av tillgångar som fastställs i direktiv 2009/65/EG.

(2)

För närvarande tillämpar behöriga myndigheter och branschen åtskillnadskravet i kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/438 (2) på olika sätt. Förvaringsinstitut, som utgör den första nivån i depåförvaringskedjan, är skyldiga att ha enskilda konton för att hålla finansiella instrument för varje fondföretagskund, men det är nödvändigt att klargöra att om förvaringsfunktionen delegeras till en tredje part bör denna kunna hålla de tillgångar som tillhör ett förvaringsinstituts kunder, inbegripet tillgångar som tillhör fondföretag och alternativa investeringsfonder (AIF-fonder), på ett samlingskonto. Samlingskontot bör alltid utesluta förvaringsinstitutets och den tredje partens egna tillgångar samt även tillgångar som tillhör andra kunder till den tredje parten. På motsvarande sätt bör en underdepåhållare, om förvaringsfunktionen delegeras vidare, kunna hålla den delegerande depåhållarens kunders tillgångar på ett samlingskonto. Detta samlingskonto bör alltid utesluta underdepåhållarens och den delegerande depåhållarens egna tillgångar samt även tillgångar som tillhör andra kunder till underdepåhållaren. Detta krävs för att uppnå en god balans mellan marknadseffektivitet och investerarskydd.

(3)

För att minimera risken för förlust av tillgångar på samlingskonton för finansiella instrument som tillhandahålls av en tredje part till vilken förvaringsfunktionen har delegerats, bör överföring i god tid av relevant information till förvaringsinstitutet säkerställas genom att man med lämpliga mellanrum gör avstämningar mellan kontona för finansiella värdepapper och uppgifterna hos en fondföretagskunds förvaringsinstitut och den tredje parten, eller mellan de tredje parterna om förvaringsfunktionen har delegerats längre ned i kedjan. Hur ofta avstämningar görs bör dessutom bero på varje händelse på samlingskontot, inbegripet transaktioner som rör tillgångar som tillhör förvaringsinstitutets andra kunder och som hålls på samma samlingskonto som fondföretagets tillgångar.

(4)

Förvaringsinstitutet bör kunna fortsätta att utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt när depåförvaring av fondföretagskunders tillgångar delegeras till en tredje part. Det är därför nödvändigt att kräva att förvaringsinstitutet har uppgifter på det konto för finansiella instrument som det har öppnat i fondföretagskundens namn, eller i förvaltningsbolagets namn för fondföretagets räkning, som visar att de tillgångar som depåförvaras av en tredje part tillhör just det fondföretaget.

(5)

För att stärka förvaringsinstitutens ställning gentemot tredje part till vilken depåförvaringen av tillgångar delegeras bör detta förhållande dokumenteras genom ett skriftligt avtal. Avtalet bör göra det möjligt för förvaringsinstitutet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillgångar som depåförvaras är tillräckligt skyddade och att den tredje parten vid alla tidpunkter uppfyller delegeringsavtalet och kraven i direktiv 2009/65/EG och delegerad förordning (EU) 2016/438. Dessutom bör förvaringsinstitutet och den tredje parten formellt enas om huruvida den tredje parten har rätt att vidaredelegera förvaringsfunktionerna. I detta fall bör avtalet mellan den delegerande tredje parten och den tredje part till vilken förvaringsfunktionerna vidaredelegeras omfattas av rättigheter och skyldigheter som är likvärdiga med dem som upprättats mellan förvaringsinstitutet och den delegerande tredje parten.

(6)

För att göra det möjligt för förvaringsinstitutet att fullgöra sina uppgifter är det nödvändigt att stärka förvaringsinstituts tillsyn över tredje parter, oberoende av om de är belägna inom eller utanför unionen. Förvaringsinstitut bör vara skyldiga att kontrollera om fondföretags finansiella instrument registreras korrekt i bokföringen hos en tredje part. De uppgifter som den tredje parten registrerar bör vara tillräckligt exakta för att göra det möjligt att identifiera tillgångarnas typ, lokalisering och ägandeskap. För att förvaringsinstituten lättare ska kunna fullgöra dessa uppgifter bör tredje parter tillhandahålla en rapport som redogör för varje ändring som rör de tillgångar som depåförvaras för förvaringsinstitutens fondföretagskunders räkning.

(7)

För att öka rättssäkerheten och göra delegerad förordning (EU) 2016/438 tydligare är det nödvändigt att ändra vissa felaktiga hänvisningar. Delegerad förordning (EU) 2016/438 bör därför ändras i enlighet med detta.

(8)

För att ge förvaringsinstitut tid att anpassa sig till dessa nya krav bör den första tillämpningsdagen skjutas upp till arton månader efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(9)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (3).

(10)

De åtgärder som införs genom denna förordning är förenliga med yttrandet från expertgruppen för europeiska värdepapperskommittén.

(11)

Delegerad förordning (EU) 2016/438 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61 (2) bör ändras för att närmare anpassa den till internationella standarder och underlätta en effektivare likviditetsförvaltning för kreditinstitut.

(2)

För att i synnerhet beakta den verksamhet som utförs av kreditinstitut med verksamhet utanför unionen bör det beviljas undantag från alla krav på minsta emissionsstorlek för likvida tillgångar som innehas av ett dotterbolag i ett tredjeland, så att sådana tillgångar kan erkännas på gruppnivå. I annat fall skulle detta kunna skapa ett bortfall av likvida tillgångar för moderinstitutet på gruppnivå, eftersom det likviditetskrav som härrör från ett dotterbolag i ett tredjeland skulle inbegripas i likviditetskravet på gruppnivå samtidigt som de tillgångar som detta dotterbolag innehar för att uppfylla sitt likviditetskrav i detta tredjeland inte skulle få tas med vid beräkningen av likviditetskravet på gruppnivå. Dotterbolagets tillgångar i ett tredjeland bör dock bara erkännas upp till en nivå motsvarande de nettolikviditetsutflöden som i stressituationer uppkommer i samma valuta som den i vilken tillgångarna är denominerade och vilka härrör från det särskilda dotterbolaget. När det gäller andra tillgångar i tredjeland bör de bara erkännas om de uppfyller villkoren för att räknas som likvida tillgångar enligt den nationella lagstiftningen i tredjelandet i fråga.

(3)

Det är erkänt att centralbanker kan tillhandahålla likviditet i sin egen valuta och att deras kreditbetyg är mindre relevanta för likviditetsändamål än för solvensändamål. Till följd av detta och för att närmare anpassa reglerna i delegerad förordning (EU) 2015/61 till den internationella standarden och skapa lika konkurrensvillkor för internationellt aktiva kreditinstitut bör reserver som ett dotterbolag i tredjeland eller en filial i tredjeland till ett kreditinstitut inom EU innehar i en centralbank i tredjeland som av ett utnämnt externt kreditvärderingsinstitut inte tilldelats en kreditvärdering på kreditkvalitetssteg 1 kunna godkännas som likvida tillgångar på nivå 1 om vissa villkor är uppfyllda. Närmare bestämt bör dessa reserver kunna godkännas om kreditinstitutet får ta ut reserverna när som helst under stressperioder och uttagsvillkoren är specificerade i ett avtal mellan tredjelandets tillsynsmyndighet och den centralbank där reserverna innehas eller i tillämpliga regler i det landet. Reserverna bör dock bara kunna godkännas som tillgångar på nivå 1 om de används för att täcka sådana nettolikviditetsutflöden i stressituationer som uppkommer i samma valuta som den i vilken reserverna är denominerade.

(4)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2402 (3) bör beaktas. I den förordningen anges kriterier för att fastställa om en värdepapperisering kan betecknas som en enkel, transparent och standardiserad värdepapperisering (STS-värdepapperisering). Eftersom dessa kriterier säkerställer att STS-värdepapperiseringar är av hög kvalitet bör de också användas för att fastställa vilka värdepapperiseringar som kan godkännas som högkvalitativa likvida tillgångar vid beräkningen av likviditetstäckningskravet. Vid tillämpning av delegerad förordning (EU) 2015/61 bör således värdepapperiseringar kunna godkännas som tillgångar på nivå 2B om de uppfyller samtliga krav som anges i förordning (EU) 2017/2402, utöver de kriterier som redan anges i delegerad förordning (EU) 2015/61 och som är specifika för deras likviditetsdrag.

(5)

Genomförandet av delegerad förordning (EU) 2015/61 bör inte hindra en effektiv transmission av penningpolitiken till ekonomin. Transaktioner med ECB eller en medlemsstats centralbank kan förväntas bli förlängda under situationer som kännetecknas av svår stress. Det bör därför vara möjligt för behöriga myndigheter att bevilja ett undantag från avvecklingsmekanismen vid beräkningen av likviditetsbufferten när det rör sig om transaktioner med ECB eller en medlemsstats centralbank som täcks av en säkerhet och som involverar högkvalitativa likvida tillgångar i minst en del av respektive transaktion och förfaller inom 30 kalenderdagar. Det bör dock föreskrivas att de behöriga myndigheterna innan de beviljar ett sådant undantag måste samråda med den centralbank som är motpart i transaktionen och med ECB om den centralbanken är en centralbank i Eurosystemet. Beviljandet av undantaget bör dessutom omgärdas av lämpliga skyddsåtgärder så att potentiellt regelarbitrage eller skadliga incitament för kreditinstitut undviks. För att närmare anpassa unionens regler till den internationella standard som fastställts av Baselkommittén för banktillsyn (nedan kallad Baselkommittén) bör slutligen säkerheter som mottagits i derivattransaktioner undantas från avvecklingsmekanismen.

(6)

Behandlingen av utflödes- och inflödessatser för återköpsavtal (repor), omvända återköpsavtal (omvända repor) och likviditetsswappar bör anpassas helt till behandlingen i den internationella standard för likviditetstäckningskvoten som fastställts av Baselkommittén. Beräkningen av likviditetsutflöden bör således kopplas direkt till satsen för förlängning av transaktionen (anpassad till nedsättningen av den säkerhet som ställts för kontantskulden, som i Baselkommitténs standard) snarare än till det likvida värdet av den bakomliggande säkerheten.

(7)

Med tanke på att olika tolkningar har uppstått är det viktigt att klargöra diverse bestämmelser i delegerad förordning (EU) 2015/61, i synnerhet när det gäller fullgörandet av likviditetstäckningskravet; frågan huruvida man i bufferten kan ta med tillgångar som ingår i en grupp som är tillgänglig för att anskaffa finansiering inom ramen för ej beviljade limiter och som förvaltas av centralbanken eller andelar eller aktier i företag för kollektiva investeringar (nedan kallade fonder) eller insättningar och annan finansiering i kooperativa nätverk och institutionella skyddssystem; beräkningen av ytterligare likviditetsutflöden för andra produkter och tjänster; beviljandet av förmånsbehandling för kredit- och likviditetsfaciliteter inom grupper; behandlingen av korta positioner och erkännandet av fordringar från värdepapper som förfaller inom 30 kalenderdagar.

(8)

Delegerad förordning (EU) 2015/61 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

I syfte att fastställa de kvantiteter skummjölkspulver som omfattas av det anbudsförfarande som inletts genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/2080 (3), anges i artikel 1 i den förordningen en tidsfrist för när skummjölkspulvret måste ha inkommit till offentlig lagring.

(2)

Mot bakgrund av den aktuella situationen på marknaden för mjölk och mjölkprodukter när det gäller prisåterhämtningen och de omfattande interventionslagren är det lämpligt att göra en ytterligare volym skummjölkspulver tillgänglig för försäljning genom att ändra datumet för inlagring.

(3)

Genomförandeförordning (EU) 2016/2080 bör därför ändras i enlighet med detta.

(4)

För att skummjölkspulvret ska göras tillgängligt för försäljning utan dröjsmål bör denna förordning träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(5)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från kommittén för den samlade marknadsordningen inom jordbruket.

(1)

I bilaga II till kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1062/2014 (2), i dess ändrade lydelse enligt delegerad förordning (EU) 2017/698 (3), förtecknas kombinationer av verksamt ämne och produkttyp som ingår i granskningsprogrammet för existerande verksamma ämnen i biocidprodukter den 3 februari 2017.

(2)

När det gäller en rad kombinationer av verksamt ämne och produkttyp som ingår i förteckningen har alla deltagare rättidigt dragit tillbaka sitt stöd.

(3)

När det gäller vissa verksamma ämnen som producerats in situ har namnen på dessa verksamma ämnen och deras prekursorer som stöds inom granskningsprogrammet preciserats ytterligare. Detta har i vissa fall lett till en omdefiniering av det verksamma ämnet i enlighet med artikel 13 i delegerad förordning (EU) nr 1062/2014.

(4)

En anmälan offentliggjordes med en inbjudan att stödja de kombinationer av verksamt ämne och produkttyp som omdefinierats och som för närvarande inte stöds, inklusive produktionen in situ av de verksamma ämnena för de produkttyper som förtecknas i bilaga II till delegerad förordning (EU) nr 1062/2014, så att någon kan ta över rollen som deltagare.

(5)

För vissa kombinationer av verksamt ämne och produkttyp har antingen inga anmälningar lämnats in eller också har de anmälningar som lämnats in avvisats i enlighet med artikel 17.4 eller 17.5 i delegerad förordning (EU) nr 1062/2014.

(6)

Enligt artikel 20 i delegerad förordning (EU) nr 1062/2014 bör dessa kombinationer av verksamt ämne och produkttyp inte godkännas för användning i biocidprodukter.

(7)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för biocidprodukter.

(1)

Den 28 september 2017 begärde Frankrike att kommissionen skulle besluta huruvida bakterier av släktet Wolbachia eller preparat som innehåller sådana bakterier som ska inympas i myggor, och myggor som på icke-naturlig väg har smittats med sådana bakterier (nedan kallade icke-naturligt smittade myggor) för vektorbekämpningsändamål är biocidprodukter i den mening som avses i artikel 3.1 a i förordning (EU) nr 528/2012 eller behandlade varor i den mening som avses i artikel 3.1 l i den förordningen eller ingetdera.

(2)

Enligt de uppgifter som Frankrike har lämnat överförs dessa intracellulära bakterier vertikalt, och de förvärvas från modern och förekommer naturligt hos ca 40 % av alla leddjur. Genom att smitta myggor med bakterierna kan man minska vissa myggors förmåga att överföra vissa patogena virus och parasiter eftersom det stör dessa patogeners aktivitet i myggorna, samtidigt som man främjar reproduktionen av smittade myggor av honkön och spridningen av bakterierna i myggpopulationen. Eftersom myggor av hankön som smittats med bakterierna dessutom inte är kompatibla med lokala myggor av honkön minskar introduktionen av sådana smittade myggor av hankön i målpopulationen dess reproduktionsförmåga. Kampanjer för vektorbekämpning grundas därför på utsättning av icke-naturligt smittade myggor i en population av myggor i syfte att kontrollera populationens storlek och/eller minska myggornas förmåga att överföra vissa patogener till människor.

(3)

Enligt de uppgifter som Frankrike har lämnat smittas inte alla arter av myggor eller enskilda myggor inom en art naturligt med bakterierna eller med en stam av bakterierna som kan utnyttjas för vektorbekämpningsändamål. Icke-naturliga infektioner måste därför ske under laboratorieförhållanden i syfte att skapa icke-naturligt smittade myggor med en lämplig stam av bakterierna. Detta kan uppnås genom olika infektionsmetoder, inklusive inympning av bakterierna i vuxna myggor av honkön eller i cytoplasma av myggägg.

(4)

Vid tillämpningen av artikel 3.3 i förordning (EU) nr 528/2012 är det därför relevant att separat bedöma dels bakteriernas status eller status för varje preparat som innehåller sådana bakterier som ska inympas i myggorna, dels de icke-naturligt smittade myggornas status, oavsett vilken infektionsmetod som används.

(5)

Bakterierna är mikroorganismer i den mening som avses i artikel 3.1 b i förordning (EU) nr 528/2012.

(6)

Myggor är skadliga organismer i den mening som avses i artikel 3.1 g i förordning (EU) nr 528/2012, eftersom deras närvaro kan vara oönskad eller skadlig för människor eller djur.

(7)

Bakterierna påverkar myggpopulationen indirekt, antingen genom kontroll av populationens storlek eller genom minskning av myggornas förmåga att överföra vissa patogener, och bör därför anses vara ett verksamt ämne i den mening som avses i artikel 3.1 c i förordning (EU) nr 528/2012.

(8)

Produkttyp 18 (Insekticider, akaricider och bekämpningsmedel mot andra leddjur) enligt definitionen i bilaga V till förordning (EU) nr 528/2012, omfattar produkter som används för bekämpning av leddjur på andra sätt än genom att avskräcka eller dra till sig dem. Eftersom bakterierna inympas i myggor i avsikt att utöva kontroll över myggpopulationer omfattas denna användning av beskrivningen av produkttyp 18.

(9)

Bakterierna eller det preparat som innehåller bakterierna utövar kontroll över myggor på annat sätt än enbart genom fysisk eller mekanisk inverkan.

(10)

Vid tillämpningen av artikel 3.1 a i förordning (EU) nr 528/2012 bör bakterierna eller det preparat som innehåller bakterierna anses vara ett ämne eller en blandning som består av eller innehåller ett verksamt ämne. Följaktligen är bakterierna eller varje preparat som innehåller bakterierna, i den form det tillhandahålls den användare som utför inympningen i myggor, en biocidprodukt i den mening som avses i artikel 3.1 a första strecksatsen i förordning (EU) nr 528/2012 och omfattas av produkttyp 18.

(11)

Icke-naturligt smittade myggor är inte mikroorganismer i den mening som avses i artikel 3.1 b i förordning (EU) nr 528/2012.

(12)

Icke-naturligt smittade myggor är inte ett ämne eller en blandning i den mening som avses i artikel 3.1 och 3.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 (2). I enlighet med artikel 3.2 a och b i förordning (EU) nr 528/2012 är de därför varken ett ämne eller en blandning vid tillämpningen av den förordningen.

(13)

Följaktligen är icke-naturligt smittade myggor inte ett verksamt ämne i den mening som avses i artikel 3.1 c i förordning (EU) nr 528/2012. Icke-naturligt smittade myggor kan därför inte vara en biocidprodukt i den mening som avses i artikel 3.1 a första strecksatsen i den förordningen.

(14)

Icke-naturligt smittade myggor är inte varor i den mening som avses i artikel 3.3 i förordning (EG) nr 1907/2006. I enlighet med artikel 3.2 c i förordning (EU) nr 528/2012 anses de därför inte vara varor vid tillämpningen av den förordningen. Följaktligen kan icke-naturligt smittade myggor inte anses vara behandlade varor i den mening som avses i artikel 3.1 l i förordning (EU) nr 528/2012.

(15)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för biocidprodukter.