(1)

Den 28 maj 2013 införde kommissionen genom förordning (EU) nr 490/2013 en provisorisk antidumpningstull (tidigare kallad preliminär antidumpningstull) på import av biodiesel med ursprung i Argentina och Indonesien (nedan kallad förordningen om provisorisk tull) (3).

(2)

Den 19 november 2013 införde rådet genom genomförandeförordning (EU) nr 1194/2013 en slutgiltig antidumpningstull på import av biodiesel med ursprung i Argentina och Indonesien (nedan kallad förordningen om slutgiltig tull) (4).

(3)

Den 15 september 2016 meddelade Europeiska unionens tribunal (nedan kallad tribunalen) domarna i målen T-80/14, T-111/14–T-121/14 (5) och T-139/14 (6) (nedan kallade domarna) och ogiltigförklarade artiklarna 1 och 2 i förordningen om slutgiltig tull i den mån de är tillämpliga på sökandena i dessa mål (nedan kallade de berörda exporterande tillverkarna) (7).

(4)

Europeiska unionens råd hade ursprungligen överklagat domarna. Efter rådets beslut att återkalla sina överklaganden, togs dock målen bort från domstolens register den 2 mars och den 5 mars 2018 (8). Följaktligen har domarna blivit slutgiltiga och bindande från dagen för meddelande.

(5)

Tribunalen slog fast att institutionerna underlåtit att styrka att det fanns väsentliga snedvridningar av priserna på de viktigaste råvaror som används för produktion av biodiesel i Argentina och Indonesien till följd av ett differentierat exportskattsystem som tillämpar olika skattesatser på råvaror och på biodiesel. Den slog fast att institutionerna inte borde ha utgått från att priset på råvaror inte på ett rimligt sätt avspeglades i uppgifterna hos de argentinska och indonesiska exporterande tillverkare som undersökts, och borde inte ha bortsett från dessa uppgifter när de konstruerade ett normalvärde för biodiesel som producerats i Argentina och Indonesien.

(6)

Den 26 oktober 2016 antog Världshandelsorganisationens tvistlösningsorgan (nedan kallat tvistlösningsorganet) rapporten från panelen, i dennas ändrade lydelse enligt överprövningsorganets rapport (nedan kallade den argentinska rapporten) (9) i tvisten EU – antidumpningsåtgärder beträffande biodiesel från Argentina (DS473).

(7)

Den 28 februari 2018 antog tvistlösningsorganet även rapporten från panelen i tvisten EU – antidumpningsåtgärder beträffande biodiesel från Indonesien (DS480) (nedan kallad den indonesiska rapporten) (10). Varken Indonesien eller EU överklagade rapporten.

(8)

I rapporterna rörande Argentina och Indonesien (nedan kallade rapporterna), konstaterades bl.a. att EU handlat i strid mot följande:

(9)

I rapporten om Indonesien konstaterade panelen dessutom att EU hade agerat i strid med:

(10)

Panelen rekommenderade att tvistlösningsorganet begär att Europeiska unionen anpassar sina åtgärder i enlighet med WTO:s antidumpningsavtal och Gatt 1994.

(11)

Till följd av de argentinska rapporterna inledde kommissionen en översyn (11) enligt artikel 1.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/476 (12) (nedan kallad översynen). När översynen inleddes meddelade kommissionen att den ansåg det lämpligt att undersöka följderna av slutsatserna i de argentinska rapporterna även för de åtgärder som införts på biodiesel från Indonesien, eftersom de rättsliga tolkningarna i de argentinska rapporterna förefaller vara relevanta även för undersökningen beträffande Indonesien.

(12)

Vid översynen mottog kommissionen emellertid ett antal synpunkter från berörda parter, särskilt i fråga om tillämpligheten av tolkningen av de argentinska rapporterna på åtgärder avseende biodiesel från Indonesien. Kommissionen ansåg att analysen av synpunkterna avseende Indonesien krävde mer tid, och beslutade att inte inkludera en granskning av Indonesien i ändringsförordningen, utan i stället hålla översynen öppen i fråga om Indonesien.

(13)

Den 18 september 2017 antog kommissionen genomförandeförordning (EU) 2017/1578 om ändring av förordningen om slutgiltig tull (nedan kallad ändringsförordningen) i den mån argentinska exporterande tillverkare var berörda (13).

(14)

Tribunalens ogiltigförklaring av de normativa delarna i förordningen om slutgiltig tull vad beträffar de berörda exporterande tillverkarna påverkar också giltigheten hos ändringsförordningen. Eftersom ändringsförordningen ändrade den förordning vars normativa delar hade ogiltigförklarats, har även ändringsförordningen blivit ogiltig för de berörda exporterande tillverkarna, och är inte längre tillämplig på dessa.

(15)

Den 28 maj 2018 offentliggjordes ett tillkännagivande (14) om återupptagande av den ursprungliga undersökningen beträffande import av biodiesel med ursprung i Argentina och Indonesien som ledde till antagandet av förordningen om slutgiltig tull (nedan kallat tillkännagivandet). Samtidigt avslutades den pågående översynen beträffande Indonesien.

(16)

Enligt domstolens rättspraxis kan förfarandet för att ersätta en ogiltigförklarad rättsakt återupptas vid den tidpunkt då rättsstridigheten uppstod. Unionens institutioner har möjlighet att när de följer domarna avhjälpa de delar av den ursprungliga förordningen som ledde till dess ogiltigförklaring med avseende på de berörda exporterande tillverkarna (15).

(17)

Kommissionen ska respektera såväl domslutet i domen som de domskäl som föranlett domslutet och som utgör det nödvändiga stödet för detta, på så sätt att domskälen är nödvändiga för att fastställa den exakta innebörden av domslutet. Övriga konstateranden i förordningen om slutgiltig tull vilka inte bestreds inom de angivna tidsfristerna, eller vilka bestreds men där invändningarna inte godtogs i tribunalens domar, och vilka därför inte ledde till att förordningen om slutgiltig tull ogiltigförklarades, är fortfarande giltiga (16).

(18)

För att uppfylla sina skyldigheter beslutade kommissionen att återuppta det aktuella antidumpningsförfarandet vid exakt den tidpunkt där rättsstridigheten skedde och att se över den metod som används för att konstruera ett normalvärde.

(19)

Tillkännagivandet inkluderade i sitt tillämpningsområde tribunalens resonemang i domarna för de berörda exporterande tillverkarna och möjligheten att utvidga resultaten till alla exporterande tillverkare i Argentina och Indonesien. Dessutom har man tagit hänsyn till resultaten av WTO:s paneler och överprövningsorgan, i fråga om både Argentina och Indonesien i syfte att anpassa de åtgärder som befunnits oförenliga med WTO i full överensstämmelse med WTO-avtalen, i enlighet med artikel 19.1 i Överenskommelsen om tvistlösning.

(20)

I tillkännagivandet uppmanade kommissionen de berörda exporterande tillverkarna och unionsindustrin att skriftligen lämna sina synpunkter och begära att bli hörda inom den tidsfrist som angavs i tillkännagivandet.

(21)

Alla berörda parter som begärde det inom den tidsfristen och som visade att det fanns särskilda skäl till att höra dem gavs tillfälle att bli hörda.

(22)

Synpunkter mottogs från European Biodiesel Board (EBB), fem exporterande tillverkare i Indonesien samt myndigheterna i Indonesien.

(23)

Kommissionen har möjlighet att åtgärda de inslag i förordningen om slutgiltig tull som ledde till att den ogiltigförklarades, och samtidigt inte ändra de delar av bedömningen som inte påverkas av domarna (17).

(24)

Såsom anges i tillkännagivandet gjorde kommissionen en ny bedömning av de slutgiltiga resultaten från den ursprungliga undersökningen med beaktande av slutsatserna från WTO:s paneler och överprövningsorgan avseende både Argentina och Indonesien. Kommissionen beslutade att utvidga slutsatserna till alla exporterande tillverkare i Argentina och Indonesien. Denna nya bedömning gjordes på grundval av uppgifter som samlades in under den ursprungliga undersökningen och uppgifter som mottogs av berörda parter efter offentliggörandet av tillkännagivandet om inledande.

(25)

En indonesisk exporterande tillverkare, Wilmar, har före och efter tillkännagivandet gjort gällande att det inte finns någon rättslig grund för att återuppta undersökningen med avseende på Wilmar, eftersom tribunalen hade ogiltigförklarat förordningen om slutgiltig tull i dess helhet för det företaget. Enligt artikel 266 i EUF-förordningen ska den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa tribunalens dom. Dessutom måste EU se till att de antidumpningsåtgärder som införts på import av biodiesel från Indonesien är förenliga med rekommendationerna och utslagen i rapporterna från Världshandelsorganisationens tvistlösningsorgan. För att undersöka vilka åtgärder som bör vidtas för att följa tribunalens dom och WTO:s avgöranden var det nödvändigt att återuppta undersökningen vid den tidpunkt då rättsstridigheten konstaterades för båda länderna och för alla berörda exporterande tillverkare. Att en åtgärd ogiltigförklaras helt eller delvis är irrelevant när det gäller att fastställa huruvida kommissionen till följd därav återigen måste utreda alla aspekter av den undersökning som föregick den ogiltigförklarade rättsakten. Kommissionen avvisade därför detta påstående.

(26)

Den ursprungliga undersökningen av dumpning och skada omfattade perioden från den 1 juli 2011 till den 30 juni 2012 (nedan kallad undersökningsperioden). När det gäller de parametrar som är av betydelse för skadebedömningen undersöktes uppgifter för perioden från och med den 1 januari 2009 till och med slutet av undersökningsperioden (nedan kallad skadeundersökningsperioden).

(27)

Den produkt som berörs är fettsyramonoalkylestrar och/eller paraffiniska gasoljor framställda genom syntes och/eller vätebehandling, av icke-fossilt ursprung, i ren form eller i en blandning med ursprung i Argentina och Indonesien, som för närvarande klassificeras enligt KN-nr ex 1516 20 98, ex 1518 00 91, ex 1518 00 95, ex 1518 00 99, ex 2710 19 43, ex 2710 19 46, ex 2710 19 47, 2710 20 11, 2710 20 15, 2710 20 17, ex 3824 99 92, 3826 00 10 och ex 3826 00 90 (nedan kallad den berörda produkten vanligen kallad biodiesel).

(28)

Varken tribunalens domar eller rapporterna påverkar undersökningsresultaten i skälen 16–27 i förordningen om slutgiltig tull avseende den berörda produkten och den likadana produkten.

(29)

Kommissionen gjorde en ny bedömning av den ursprungliga undersökningens slutsatser vad gäller kostnader, vinsttak och dubbelräkning.

(30)

Tribunalens domar och WTO:s avgöranden som anges i skäl 8 avser samtliga den kostnadsjustering som utförts av unionens institutioner i förordningen om slutgiltig tull.

(31)

Såsom nämns i skäl 28 i förordningen om slutgiltig tull fastslog kommissionen att normalvärdet måste konstrueras, eftersom den inhemska försäljningen inte ansågs ske vid normal handel. Denna slutsats har inte bestridits och fortsätter att gälla. Ingen berörd part invände heller mot denna slutsats under den aktuella översynen.

(32)

I skälen 29–34 i förordningen om slutgiltig tull konstaterade kommissionen att skillnaderna i de exportskatter som införts av Indonesien på den viktigaste insatsråvaran (rå palmolja i Indonesien och sojabönolja och sojabönor i Argentina), och de som tillämpas på den färdiga produkten (biodiesel), har pressat ned de inhemska priserna i Indonesien och Argentina och därför bör beaktas när normalvärdet konstrueras.

(33)

När normalvärdet konstruerades ersatte kommissionen därför de kostnader för den viktigaste råvaran som angavs i de exporterande tillverkarnas bokföring med referenspriser som offentliggjorts av de behöriga myndigheterna i de berörda länderna.

(34)

Vidare baserade kommissionen sina slutsatser i den ursprungliga undersökningen på tolkningen att artikel 2.2.1.1 i WTO:s antidumpningsavtal ger den undersökande myndigheten rätt att avstå från att använda uppgifter från de exporterande tillverkarna, om den anser att de antingen i) är oförenliga med god redovisningssed, eller ii) inte på ett rimligt sätt återspeglar kostnaderna i samband med produktion och försäljning av den berörda produkten (se skälen 42 och 72 i förordningen om slutgiltig tull).

(35)

Panelen och överprövningsorganet anser i de argentinska och indonesiska rapporterna att kommissionen inte har lämnat en tillräcklig rättslig grund enligt artikel 2.2.1.1 för att dra slutsatsen att de indonesiska och argentinska tillverkarnas bokföring inte på ett rimligt sätt återspeglar kostnaderna för produktion och försäljning av biodiesel eller för att bortse från de relevanta kostnaderna i denna bokföring när normalvärdet för biodiesel konstruerades.

(36)

Till följd av de argentinska rapporterna beräknade kommissionen på nytt normalvärdet för exporterande tillverkare i Argentina med hjälp av den metod som beskrivs i skälen 40–49 för Argentina i förordningen om provisorisk tull (18). Som förklaras i skälen 11 och 12 beräknade kommissionen även inledningsvis på nytt normalvärdet för exporterande tillverkare i Indonesien med hjälp av den metod som beskrivs i skälen 60–65 för Indonesien i förordningen om provisorisk tull (18). Kommissionen tillämpade nu denna metod för båda länderna.

(37)

I sina inlagor som lämnades efter återupptagandet av föreliggande fall gjorde EBB gällande att rapporterna inte hindrade kommissionen från att göra en justering för råvarukostnaderna när normalvärdet konstruerades, förutsatt att den var tillräckligt motiverad. Samma påstående gjordes under översynen efter de argentinska rapporterna, och avvisades av kommissionen eftersom ett godkännande inte skulle vara i linje med slutsatserna i rapporterna, som förklaras i skälen 43–53 i ändringsförordningen. Eftersom den förklaringen förblir giltig efter den indonesiska rapporten fortsatte kommissionen att avvisa detta påstående.

(38)

Av anledningar som förklaras i skälen 44 och 64 i förordningen om provisorisk tull ansågs inte den inhemska försäljningen i något av länderna ha skett vid normal handel, och normalvärdet för den likadana produkten måste konstrueras i enlighet med artikel 2.3 och 2.6 i grundförordningen. Detta gjordes genom att försäljningskostnader, allmänna kostnader och administrationskostnader samt en skälig vinstmarginal lades till de justerade tillverkningskostnaderna under undersökningsperioden.

(39)

Såsom förklaras i skälen 46 och 65 i förordningen om provisorisk tull ansåg kommissionen att vinsten inte kunde beräknas på faktiska uppgifter från de företag i Indonesien som ingår i urvalet. Därför fastställdes tillägget för vinst när normalvärdet konstruerades i enlighet med artikel 2.6 c i grundförordningen utifrån den rimliga vinst som en ung och innovativ kapitalintensiv industri av denna typ kan uppnå under normala konkurrensförhållanden på en fri och öppen marknad, dvs. 15 % av omsättningen.

(40)

I de WTO-fall som rör Argentina och Indonesien ifrågasattes fastställandet av en vinstmarginal på 15 % av båda länderna som hävdade att tillägget för vinst inte grundades på en ”rimlig metod” i enlighet med artikel 2.2.2 iii i antidumpningsavtalet. I båda fallen fann WTO:s instanser att EU inte hade agerat i strid med WTO:s antidumpningsavtal i detta avseende. Den vinstmarginal som användes för att konstruera normalvärdet förblir därför 15 %.

(41)

En exporterande tillverkare i Indonesien, PT Cermerlang Energi Perkasa, hävdade i sin inlaga att kommissionen borde basera sin beräkning på uppgifter från tillverkarna i urvalet, eller i varje fall inte automatiskt tillämpa artikel 2.6 c i grundförordningen. Efter offentliggörandet upprepade tillverkaren påståendet. Såsom förklaras i skäl 40, hade dock WTO:s instanser redan i rapporterna konstaterat att kommissionens anlitande av och tillämpningen av denna artikel inte var oförenlig med WTO:s regler. Kommissionen avvisade därför detta påstående.

(42)

Även om WTO-panelen hade bekräftat EU:s fastställande av vinst enligt artikel 2.2.2 iii i antidumpningsavtalet, ansåg den i den indonesiska rapporten att när en myndighet fastställer vinst på grundval av någon annan rimlig metod i enlighet med artikel 2.6 c i grundförordningen, kräver antidumpningsavtalet att den ser till att vinsten inte kommer att överstiga den vinst som normalt görs av andra exportörer i samma generella produktkategori i landet. Panelen anser att EU har misslyckats med att inrätta ett sådant vinsttak.

(43)

För att fastställa det vinsttak som krävs enligt artikel 2.2.2 iii i antidumpningsavtalet måste det fastställas vilka företag som tillverkar produkter som kan klassificeras i ”samma allmänna kategori” som biodiesel.

(44)

I den indonesiska rapporten noterade panelen i punkt 7.62 att det ”i artikel 2.2.2 iii i antidumpningsavtalet anges inte något särskilt krav på hur en undersökande myndighet ska fastställa vilka produkter som ingår i samma allmänna produktkategori, för att fastställa ”den vinst som normalt görs”. Vi instämmer med Europeiska unionen att det inte finns någon skyldighet att tolka tillämpningsområdet för produkter i samma allmänna produktkategori”. I punkt 7.63 tillade panelen: ”vi anser att en rimlig och objektiv myndighet kan konstatera att samma allmänna produktkategori är en snävare kategori”.

(45)

På grundval av resultaten från den indonesiska rapporten granskade kommissionen på nytt de tillgängliga uppgifter som kan användas för att fastställa ett vinsttak för både Argentina och Indonesien. Den ansåg att det finns två uppsättningar av uppgifter tillgängliga som skulle omfattas av samma allmänna produktkategori.

(46)

Den första uppsättningen uppgifter tillhandahölls av företagen i urvalet under den ursprungliga undersökningen. I artikel 2.2.2 i WTO:s antidumpningsavtal anges att vinsten för ”den undersökta exportören eller tillverkaren” begränsas enligt artikel 2.2.2 iii genom att den vinst som normalt görs av ”andra exportörer eller tillverkare på försäljning av produkter i samma allmänna produktkategori”. Den snävaste tolkningen av samma allmänna produktkategori enligt denna artikel skulle begränsas till exakt samma produkt, dvs. biodiesel. De uppgifter som behövs för att beräkna vinsttaket baserat på de vinster som görs av tillverkare av biodiesel i Indonesien och Argentina är lätt tillgängliga för kommissionen, eftersom dessa hade lämnats till kommissionen av de företag som ingick i urvalet under den ursprungliga undersökningen.

(47)

Det faktum att de vinster som faktiskt gjorts av företagen i urvalet inte hade använts för att fastställa en vinstmarginal för var och en av dessa tillverkare i enlighet med artikel 2.6 c i grundförordningen hindrar inte kommissionen från att använda dessa uppgifter för att fastställa vinsttaket enligt artikel 2.6 c. Detta framgår av panelens ordalydelse i punkt 7.65 i den indonesiska rapporten där panelen inte godtar argumentet att ”vinst som normalt görs” i artikel 2.2.2 iii i antidumpningsavtalet innebär att en utredare kan bortse från vinsten på den försäljning som inte anses förenlig med normala affärsmetoder. En indonesisk exporterande tillverkare, PT Cermerlang Energi Perkasa, hävdade också i sin inlaga att kommissionen, på grundval av den indonesiska rapporten, vid beräkningen av vinsttaket inte får bortse från den vinst som härrör från den inhemska försäljningen av biodiesel i Indonesien, med hänvisning till att den senare inte kan anses ske vid normal handel.

(48)

I enlighet med denna snäva tolkning av produktkategorin, dvs. biodiesel, beräknade kommissionen vinsttaket för en enskild tillverkare med hjälp av den vinst som uppnåtts av de andra tillverkarna i undersökningen. För att exempelvis beräkna vinsten för den indonesiska tillverkaren Wilmar, användes den vägda genomsnittliga vinst som uppnåtts av de andra undersökta och kontrollerade indonesiska tillverkarna, P.T. Ciliandra, P.T. Musim Mas och P.T. Pelita. Omvänt användes för P.T. Ciliandra den vägda genomsnittliga vinst som uppnåtts av Wilmar P.T. Musim Mas och P.T. Pelita. Samma metod har använts för att beräkna ett vinsttak för de undersökta och kontrollerade argentinska tillverkarna.

(49)

Den andra uppsättningen uppgifter omfattar uppgifter om tillverkare som inte ingår i undersökningen och som lämnades till kommissionen under den ursprungliga undersökningen. En av de indonesiska tillverkare som undersöktes vid den tidpunkten lade fram uppgifter från ett närstående företag på försäljning av biodiesel och mineraldiesel, samt försäljning av dieselolja och marin eldningsolja (nedan kallade andra bränslen). Vinstmarginalen för denna försäljning uppgavs vara 10,2 %. Om den användes som vinsttak skulle denna vinstmarginal sannolikt ha medfört inga eller minimala dumpningsmarginaler för alla företag i Indonesien. Dessa uppgifter tillhandahölls dock endast för en tillverkare i Indonesien, medan liknande uppgifter inte var tillgängliga för kommissionen från andra tillverkare i Indonesien och Argentina. Eftersom tillgängliga uppgifter därför inte kan tillämpas konsekvent på båda länderna, ansåg kommissionen att det var otillräckligt att använda uppgifter bara från en tillverkare i ett land för att fastställa vinsttaket. Inom den tidsram som var tillgänglig för kommissionen efter återupptagandet av undersökningen var det dessutom inte möjligt att kontrollera riktigheten i uppgifterna och de underliggande beräkningarna. Eftersom dumpningsvolymen i vilket fall enligt skäl 62 i sin helhet konstateras vara obetydlig, och att undersökningen följaktligen är avslutad för alla företag, ansåg kommissionen det inte nödvändigt att använda de icke kontrollerade rapporterade vinstuppgifterna för försäljning av blandningar av biodiesel med mineraldiesel i syfte att fastställa ett vinsttak. Kommissionen ansåg det i stället mer lämpligt att lita till de uppgifter som tillhandahållits och kontrollerats under den ursprungliga undersökningen.

(50)

Två exporterande tillverkare i Indonesien, Wilmar och PT Pelita Agung Agrindustri, samt myndigheterna i Indonesien hävdade att kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av uppgifter för att fastställa ett vinsttak begränsas av panelens resultat i den indonesiska rapporten. Efter offentliggörandet upprepade Wilmar detta påpekande. Enligt dessa berörda parter ska kommissionen använda sig av antingen vinsten från försäljning av biodiesel blandat med mineraldiesel, eller av vinsten på försäljningen av dieselbränslen och marin eldningsolja. Det finns dock inget i den indonesiska rapporten som hindrar kommissionen från att använda andra tillgängliga relevanta uppgifter. Panelen anför i punkt 7.70 att ”EU:s myndigheter kunde ha övervägt denna försäljning vid fastställandet av vinsttaket” och i punkt 7.72 att ”unionsmyndigheterna borde ha beaktat försäljningen av dieselbränslen och marin eldningsolja av [[***]] för att fastställa vinsttaket.” Användningen av ordet ”kan” och ”bör” av panelen i den indonesiska rapporten visar att panelen anser att kommissionen måste överväga om dessa uppgifter kan användas för att fastställa ett vinsttak eller ej, snarare än att bortse från denna information på grundval av en felaktig tolkning av uttrycket ”vinst som normalt görs”. Denna försäljning har nu beaktats i skäl 49 och användningen av just denna försäljning ansågs varken lämplig eller nödvändig.

(51)

I sina inlagor tillhandahöll EBB en alternativ uppsättning uppgifter som kommissionen kunde använda för att beräkna ett vinsttak. Dessa uppgifter rörde tre företag som inte tillverkade eller sålde den berörda produkten i ett av de länder som undersöktes under undersökningsperioden. På grundval av offentligt tillgängliga uppgifter och uppgifter från två av de exporterande tillverkarna i Indonesien, klargjordes att inget av de tre företagen är baserade i Indonesien, utan i Malaysia och Singapore. De uppgifter som tillhandahölls av EBB var aggregerade uppgifter från årsredovisningar och/eller resultaten för de berörda företagen och utgör vinstmarginaler för ett potentiellt brett spektrum av produkter och närstående företag.

(52)

Kommissionen ansåg inte att dessa uppgifter lämpar sig för att fastställa ett vinsttak. Dessa företags huvudsakliga produkter är palmolja och produkter såsom fettsyror, glycerin, gödningsmedel, socker och melass, stearin, kakaosmör och oleokemiska produkter. Vissa företag tillhandahåller också icke relaterade tjänster såsom drift av bostadsfastigheter, likviditetsförvaltning eller järnvägsunderhåll. Dessa företags produkter kan inte anses ingå i samma allmänna produktkategori som den berörda produkten, dvs. biodiesel. Detta gäller särskilt produkten palmolja, eftersom denna råvara är den huvudsakliga insatsvaran vid tillverkningen av biodiesel. Kommissionen anser att införandet av denna produkt i samma allmänna kategori som biodiesel skulle innebära en alltför bred tolkning av denna kategori. Kommissionen avvisade därför användningen av de föreslagna uppgifterna.

(53)

I en nyligen avslutad antidumpningsundersökning beträffande import av biodiesel från Indonesien till Förenta staterna hade de amerikanska myndigheterna beräknat en vinstmarginal på 6,15 % (19). Kommissionen undersökte huruvida denna siffra skulle kunna användas som vinsttak. Eftersom den härleddes ur resultaten från en tillverkare baserad i Tyskland, kunde kommissionen emellertid inte heller använda denna uppgift.

(54)

Slutligen följer den metod som anges i skälen 46–48 logiken i artikel 2.2.2 iii i antidumpningsavtalet och använder de kända uppgifter som finns tillgängliga för kommissionen, utan behov av ytterligare utredning. Det anses därför att denna metod är den lämpligaste i detta fall.

(55)

Tillämpningen av denna metod ger följande resultat. När det gäller Argentina hade alla berörda tillverkare en faktisk vinstmarginal på över 15 %, vilken användes i den ursprungliga undersökningen, såsom förklaras i skälen 39 och 40. Ett vägt genomsnitt av valfri kombination av dessa vinstmarginaler skulle därför alltid ge ett vinsttak på över 15 %. Detta innebär att den vinstmarginal på 15 % som fastställdes i den ursprungliga undersökningen är lägre än de enskilda vinsttaken och därför är den vinstmarginal som ska användas för att beräkna dumpningsmarginalerna.

(56)

När det gäller Indonesien var de vinstmarginaler som faktiskt uppnåddes av de undersökta tillverkarna också över 15 % för alla, utom ett företag. Eftersom ett viktat genomsnitt används för beräkning av enskilda vinsttak medför denna vinstmarginal under 15 % vinsttak för vissa tillverkare som är lägre än 15 %, och kräver därför en justering nedåt av vissa av de vinstmarginaler som används för beräkningen av dumpningsmarginalerna. Vinsttaket för ett företag var högre än 15 %, vilket innebär att en vinstmarginal på 15 % fortfarande ska användas. De övriga tre företagen har vinsttak under 15 %, vilket betyder att de vinstmarginaler som används för att beräkna normalvärdet inte får överstiga detta tak. Tillämpningen av metoden ger följande resultat:

Tabell 1

(57)

I sin indonesiska rapport konstaterade panelen att EU hade underlåtit att konstruera exportpriset för en indonesisk exporterande tillverkare, P.T. Musim Mas, på grundval av det pris till vilket den importerade biodiesel som tillverkats av P.T. Musim Mas första gången såldes vidare till oberoende köpare i unionen, i enlighet med artikel 2.3 i antidumpningsavtalet.

(58)

En viss typ av biodiesel (biodiesel baserad på destillat av palmoljefettsyror) är stödberättigande för ”dubbel bokföring” för uppfyllandet av EU:s bindande mål för blandning av biodiesel. På grund av detta behöver EU:s blandningsföretag bara använda hälften så mycket av denna typ av biodiesel för att uppfylla EU:s bindande mål för blandning av biodiesel. Eftersom denna typ av biodiesel därför är mer värdefull för kunderna, kan en tillverkare av biodiesel ta ut ett högre pris av kunden. I detta specifika fall gäller dubbelräkning viss export från P.T. Musim Mas till kunder i Italien. I den ursprungliga undersökningen hade EU bortsett från detta påslag när exportpriset för biodiesel konstruerades.

(59)

Mot bakgrund av WTO:s slutsats att EU felaktigt hade bortsett från detta påslag som betalas av kunder i Italien, gjorde kommissionen en ny bedömning av sina beräkningar och justerade exportpriset för P.T. Musim Mas i enlighet med detta.

(60)

De reviderade tullsatserna för alla indonesiska och argentinska exportörer mot bakgrund av EU-tribunalens domar och resultaten och rekommendationerna i de indonesiska och argentinska rapporterna, uttryckta som cif-pris vid unionens gräns, före tull, är följande:

Tabell 2

(61)

Mot bakgrund av de höga negativa dumpningsmarginalerna för två av de fyra indonesiska företagen i urvalet, kontrollerade kommissionen huruvida den vägda genomsnittliga landsomfattande dumpningsmarginalen med beaktande av negativa marginaler var högre än miniminivån enligt artikel 9.3 i grundförordningen.

(62)

Dumpningsmarginalen i urvalet av indonesiska tillverkare, uttryckt i procent av cif-värdet av exporten i urvalet, var 1,6 %, dvs. under miniminivån på 2 %.

(63)

Med tanke på den landsomfattande minsta dumpningsmarginalen bör undersökningen avslutas utan åtgärder med avseende på import av biodiesel från Indonesien.

(64)

I den argentinska rapporten konstaterades bl.a. att EU hade åsidosatt artikel 3.1 och 3.4 i antidumpningsavtalet vid sin bedömning av den dumpade importens inverkan på den inhemska industrin när det gäller produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande.

(65)

I ändringsförordningen som antogs efter den argentinska rapporten behandlades denna fråga i skälen 87–123 (20). Varken tribunalens domar eller den indonesiska rapporten innehåller några undersökningsresultat som skulle nödvändiggöra en ny bedömning av denna analys, som därför fortfarande är giltig.

(66)

Under den ursprungliga undersökningen ansågs det lämpligt att utföra en kumulativ bedömning av importen från Argentina och Indonesien, eftersom de villkor som anges i artikel 3.4 i grundförordningen vid denna tidpunkt var uppfyllda. Slutsatser om skada eller orsakssamband grundades därför på den kombinerade effekten av import av biodiesel från båda länderna. Dessa villkor är dock numera inte längre uppfyllda, eftersom det konstaterades att den landsomfattande dumpningsmarginalen för Indonesien låg under miniminivån på 2 %.

(67)

Det behöver därför fastställas huruvida en analys av orsakssambandet som begränsas till den dumpade importen av biodiesel från Argentina skulle leda till att man konstaterade ett orsakssamband mellan den dumpade importen och den skada som unionsindustrin lidit.

(68)

Den metod som ligger till grund för analysen av skada i förordningen om slutgiltig tull påverkas inte av domstolens domar eller den indonesiska rapporten vad gäller Argentina. De relevanta slutsatserna i förordningen om slutgiltig tull är därför fortfarande giltiga.

(69)

Unionens sammanlagda tillverkning uppgick till omkring 9 052 871 ton under skadeundersökningsperioden, medan unionens förbrukning av biodiesel ökade med 5 %. Importen från Argentina ökade med totalt 41 % under skadeundersökningsperioden, medan marknadsandelen ökade från 7,7 % till 10,8 % under samma period. Även om priserna på importen av biodiesel från Argentina ökade under skadeundersökningsperioden, var de fortfarande lägre än unionsindustrins priser under samma period. Differensen mellan priserna från Argentina och unionens priser, uttryckt som en andel av unionsindustrins vägda genomsnittliga pris fritt fabrik, dvs. prisunderskridandemarginalen, uppgick till mellan 4,5 % och 9,1 %. Även om unionsindustrins lönsamhet var 3,5 % 2009 omvandlades den till förlust som uppnådde – 3,5 % under den ursprungliga undersökningsperioden (1 juli 2011–30 juni 2012).

(70)

Analysen i förordningen om slutgiltig tull visar att unionsindustrin har lidit väsentlig skada i den mening som avses i artikel 3.5 i grundförordningen. Även om förbrukningen ökade förlorade unionsindustrin marknadsandelar och lönsamhet. Samtidigt vann importen marknadsandelar och underskred unionstillverkarnas priser.

(71)

Såsom förklaras i punkt 5.1 konstaterades all import från Argentina till EU ske till dumpade priser under undersökningsperioden. Slutsatserna i förordningen om slutgiltig tull visade också att den dumpade lågprisimporten från Argentina ökade väsentligt i volym (41 % under den berörda perioden) och medförde en ökning av marknadsandelen med 3 procentenheter i slutet av den berörda perioden.

(72)

Trots en ökad förbrukning med 5 % förlorade unionsindustrin 5,5 procentenheter av sin marknadsandel under skadeundersökningsperioden. Även om de genomsnittliga priserna på import av biodiesel från Argentina ökade med 54 % under skadeundersökningsperioden, var de fortfarande betydligt lägre än unionsindustrins priser under samma period. Den dumpade importen underskred unionsindustrins priser med en genomsnittlig underskridandemarginal på 8 % under undersökningsperioden.

(73)

Eftersom undersökningen avslutades när det gäller Indonesien som förklaras i skälen 60–63, måste importen från Indonesien bedömas separat, som en ytterligare faktor som också kan ha vållat skada.

(74)

De reviderade uppgifterna för import från tredje land (inbegripet Indonesien) ger följande översikt:

Tabell 3

(75)

Importen från Förenta staterna, Norge och Sydkorea minskade betydligt efter införandet av åtgärder på import från Förenta staterna under 2009 och en undersökning av kringgående av import som avsändes från Kanada under 2010. Å andra sidan ökade importen från Indonesien sin andel från 1,4 % till 8,5 %, vilket motsvarade en ökning med 500 % under skadeundersökningsperioden. Samtidigt minskade unionsindustrins marknadsandel från 84,7 % till 79,2 %.

(76)

På samma sätt mer än femdubblades importen från Indonesien under den berörda perioden, medan unionsindustrins försäljning minskade. En närmare inspektion visar att försäljningsvolymerna av import från Indonesien under 2010 ökade med 214 %. Samma år ökade dock unionsindustrins försäljningsvolym med 2 %. Det var först under det följande året som unionsindustrins försäljningsvolymer minskade kraftigt, vilket sammanföll med en ytterligare ökning på 119 % av importen från Indonesien från 2010 till 2011.

Tabell 4

(77)

De genomsnittliga priserna för import från Indonesien var dessutom mycket lägre än unionsindustrins priser och importen från Argentina under hela skadeundersökningsperioden. Eftersom det finns vissa skillnader mellan produkten från Indonesien och produkten på unionsmarknaden, måste detta exportpris dock anpassas för att återspegla konkurrensförhållandet mellan de två.

(78)

I skälen 93–97 i förordningen om provisorisk tull hade kommissionen genomfört en prisjustering genom prisskillnaden på unionsmarknaden mellan försäljning av biodiesel vid filtrerbarhetstemperatur 13 (som återspeglar indonesisk kvalitet) och försäljning av biodiesel vid filtrerbarhetstemperatur 0 (som återspeglar EU:s kvalitet). Även efter denna justering underskred de indonesiska exportpriserna fortfarande unionspriserna med 4 %.

(79)

Panelen i den indonesiska rapporten fann dock i punkterna 7.158–159 att denna prisanpassning inte korrekt återspeglar ”komplexiteten i konkurrensförhållandena” mellan importerad indonesisk biodiesel och den blandade produkt som säljs av unionsindustrin. Panelen tillhandahöll inte några mer exakta riktlinjer om metoden för att mäta detta förhållande.

(80)

Kommissionen noterade att det finns ett mycket brett spektrum av möjligheter för att blanda olika typer av biodiesel med biodiesel från Indonesien för att uppnå en jämförbar EU-produkt. Det är därför inte rimligt att beräkna prisuppgifter för dessa olika typer av biodieselblandningar under undersökningsperioden. Dessutom anser de europeiska tillverkarna av biodiesel att den ursprungliga prisjusteringen, som medför ett underskridande på 4 %, korrekt återspeglade konkurrensförhållandet. Slutligen anger panelen själv i punkt 7.159 att en mer omfattande analys kunde ha motiverat slutsatsen att importen från Indonesien hade en betydande prisunderskridande inverkan på unionsindustrins blandade produkt. Kommissionen konstaterade därför att den indonesiska exporten under undersökningsperioden underskred EU:s priser med minst 4 %.

(81)

I syfte att fastställa orsakssambandet mellan den dumpade importen och den skada som unionsindustrin vållats, måste det i enlighet med artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen påvisas att den dumpade importen har vållat unionsindustrin väsentlig skada, medan den skada som vållas av andra kända faktorer inte tillskrivs den dumpade importen. Begreppet orsakssamband tolkas på ett sätt som är förenligt med WTO:s regler, vilket innebär att det måste fastställas om det finns ett faktiskt och betydande orsakssamband mellan den dumpade importen och skadan för den inhemska industrin (21). I skäl 189 i förordningen om slutgiltig tull drogs slutsatsen att inga bevis hade lämnats som visar att effekten av andra faktorer, var för sig eller samlat, inte var så stor att den bröt orsakssambandet mellan den dumpade importen från Argentina och Indonesien tillsammans och den skada som unionsindustrin lidit.

(82)

Mot bakgrund av de faktiska omständigheterna och den reviderade analysen i skälen 71–80 efter det att analysen begränsats till import från Argentina, behövde denna slutsats också revideras.

(83)

Under undersökningsperioden härrörde nästan hälften av all import till unionen från Indonesien till ett pris som underskred priserna i unionen, liksom de argentinska priserna. Ännu viktigare är att den exponentiella ökningen av importvolymerna från Indonesien och deras marknadsandelar har bidragit betydligt till den väsentliga skada som unionsindustrin lidit.

(84)

Effekten av den indonesiska exporten lades till de övriga faktorer som anges i förordningen om provisorisk tull, bland annat unionsindustrins överkapacitet och självförvållad skada (skälen 132–140 i förordningen om provisorisk tull).

(85)

På denna grundval drog kommissionen slutsatsen att effekten av importen av biodiesel från Indonesien till unionen och de övriga faktorer som anges i föregående skäl bidrog till den skada som unionsindustrin lidit i en sådan omfattning att det inte kan fastställas att det finns ett faktiskt och betydande orsakssamband mellan den dumpade importen från Argentina och den väsentliga skada som unionsindustrin lidit.

(86)

Efter tillkännagivandet hävdade EBB att arten av den skada som vållats av andra faktorer, inbegripet importen från Indonesien, inte minskar orsakssambandet mellan den väsentliga skada som unionsindustrin lidit och importen från Argentina. EBB hävdade vidare att kommission har tillämpat en inkorrekt standard i sin analys, enligt uppgift grundad på antagandet att dumpad import från Argentina skulle ha varit den huvudsakliga eller den enda orsaken till den väsentliga skadan och inte bara en av orsakerna till skadan. Enligt EBB:s uppfattning skulle det räcka att visa att importen från Argentina inverkade negativt på unionsindustrin, utan att importen skulle vara den enda eller viktigaste faktorn bakom skadan. Eftersom importvolymen från Argentina under skadeundersökningsperioden (2009 till mitten av 2012) var högre än importen från Indonesien, och eftersom Argentinas prisunderskridande gentemot unionsindustrins priser med 8 % var högre än Indonesiens prisunderskridande med 4 %, hade importen från Argentina enligt EBB en tydlig negativ inverkan på unionsindustrins situation, vilket är tillräckligt för att fastställa ett orsakssamband mellan dumpad import från Argentina och den väsentliga skada som unionsindustrin lidit.

(87)

I detta avseende påpekar kommissionen först att den redan har förklarat den rättsliga standard som tillämpats i skäl 81. I det skälet nämns inte någon ”huvudsaklig” anledning för orsaksanalysen. Den rättsliga standarden grundar sig på artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen, enligt vilken det ska påvisas att dumpad import vållar skada, medan andra kända faktorer också bör undersökas för att säkerställa att den vållade skadan som orsakas av andra faktorer inte tillskrivs den dumpade importen. För det andra finns det inget stöd i den rättsliga ramen för EBB:s påståenden att den relevanta prövningen skulle vara huruvida dumpad import har haft en ”negativ inverkan på unionsindustrin”. Den relevanta rättsliga prövningen är i stället att fastställa huruvida det fanns ”ett äkta och betydande orsakssamband” mellan den dumpade importen från Argentina och den väsentliga skada som unionsindustrin lidit.

(88)

Kommissionen anser att fakta i målet inte gör det möjligt att dra en sådan slutsats. År 2009 när unionsindustrin redan stod inför betydande import från Argentina, men endast låga importvolymer från Indonesien, låg dess lönsamhet på 3,5 %. När importen från Indonesien ökade väsentligt vändes lönsamheten till en förlust på – 2,5 % under den ursprungliga undersökningsperioden. I detta avseende är det viktigt att notera att importen från Indonesien under denna period ökade i betydligt snabbare takt än importen från Argentina (se tabell 3 ovan). Kommissionen anser därför att det faktum att EBB enbart förlitar sig på en jämförelse mellan underskridandemarginaler för importen från Indonesien (med anpassning för kvalitetsskillnader) respektive Argentina underlåter att till fullo och tillräckligt återspegla den inverkan som exporten från varje land hade på unionsindustrins situation, särskilt när det gäller lönsamheten.

(89)

Kommissionen drar slutsatsen att det inte är möjligt att fastställa ett äkta och betydande orsakssamband mellan den dumpade importen från Argentina och den väsentliga skada som unionsindustrin lidit, med tanke på vikten av andra kända faktorer som bidragit till den skadan.

(90)

Ett företag, COFCO Argentina SA, gav sig till känna efter offentliggörandet av genomförandeförordning (EU) 2017/1578 och hävdade att det uppfyller alla tre kriterier för nya exporterande tillverkare som anges i artikel 3 i förordningen om slutgiltig tull, och lade fram bevisning till stöd för detta. Kommissionen analyserade begäran och bevisningen. I ljuset av resultaten av den återupptagna undersökningen blev begäran dock irrelevant.

(91)

Undersökningen bör avslutas i) eftersom dumpningsmarginalerna från Indonesien är minimala och (ii) därför att det inte kan fastställas att det finns ett faktiskt och betydande orsakssamband mellan den dumpade importen från Argentina och den väsentliga skada som unionsindustrin lidit enligt kraven i artikel 3.7 i grundförordningen. Detta innebär att befintliga åtgärder som fortfarande är i kraft för de exporterande tillverkare från Argentina och Indonesien som inte lyckats överklaga antidumpningsåtgärderna vid tribunalen, bör upphöra att gälla. Av tydlighetsskäl och för att skapa rättslig säkerhet bör genomförandeförordning (EU) nr 1194/2013 därför upphävas.

(92)

De slutgiltiga antidumpningstullar som betalats i enlighet med genomförandeförordning (EU) nr 1194/2013 på import av biodiesel från Indonesien och de provisoriska tullar som slutgiltigt tagits ut i enlighet med artikel 2 i den förordningen, ska återbetalas eller efterges i den mån de avser import av biodiesel som såldes för export till unionen av de företag som med framgång överklagade den förordningen i domstolen, dvs. de argentinska tillverkarna Unitec Bio SA, Molinos Rio de la Plata SA, Oleaginosa Moreno Hermanos SACIFI y A, Vicentin SAIC, Aceitera General Deheza SA, Bunge Argentina SA, Cargill SACI, Louis Dreyfus Commodities SA (LDC Argentina SA), och de indonesiska exporterande tillverkarna PT Pelita Agung Agrindustri, PT Ciliandra Perkasa, PT Wilmar Bioenergi Indonesia, PT Wilmar Nabati Indonesia, PT Perindustrian dan Perdagangan Musim Semi Mas (PT Musim Mas). Ansökan om återbetalning eller eftergift ska göras hos de nationella tullmyndigheterna i enlighet med tillämplig tullagstiftning.

(93)

Efter tillkännagivandet hävdade PT Cermerlang Energi Perkasa att återbetalning och eftergift av antidumpningstullar bör vara tillgängliga för alla företag som ådragit sig sådana tullar och inte bara för de företag som med framgång i domstolen ifrågasatt förordningen om slutgiltig tull. Företaget hävdar även att inte bara genomförandeförordning (EU) nr 1194/2013 men även genomförandeförordning 2017/1578 bör upphävas,

(94)

För det första erinrade kommissionen om att genomförandeförordning 2017/1578 endast ändrade genomförandeförordning (EU) nr 1194/2013. Eftersom den senare förordningen upphävts förlorar ändringsförordningen sin rättsliga verkan. Det finns därför inget behov av att uttryckligen upphäva även den förordningen. För det andra är tribunalens annullering av genomförandeförordning (EU) nr 1194/2013 endast tillämplig på de företag som ifrågasatte den förordningen inför domstolen. Följaktligen har de antidumpningstullar som tagits ut på andra företag krävts in enligt unionslagstiftningen. I den mån som WTO:s indonesiska rapport fann att antidumpningsåtgärderna gällande import från Indonesien bör anpassas i enlighet med unionens skyldigheter mot WTO, har kommissionen enats med Indonesien om att genomföra dessa resultat senast i oktober 2018. I enlighet med WTO:s principer för tvistlösning ska ett sådant genomförande vara effektivt från dagen för genomförandet. Kommissionen avvisade därför påståendet att även dessa tullar bör återbetalas eller efterges.

(95)

Mot bakgrund av domstolens rättspraxis under senare tid (22) är det även lämpligt att föreskriva en dröjsmålsränta vid återbetalning av slutgiltiga tullar, eftersom de relevanta gällande bestämmelserna för tullar inte föreskriver en sådan ränta, och tillämpningen av nationella regler skulle leda till en otillbörlig snedvridning mellan ekonomiska aktörer beroende på vilken medlemsstat som väljs för förtullning.

(96)

Alla parter underrättades om kommissionens undersökningsresultat och beviljades en tidsfrist inom vilken de kunde lämna synpunkter.

(97)

Den kommitté som inrättats genom artikel 15.1 i grundförordningen har inte avgett något yttrande.

(1)

Den 8 juli 2009 lämnade konsortiet DAET Loutraki AE – Club Hotel Loutraki AE (2) (nedan kallat klaganden eller kasinot i Loutraki) in ett klagomål till Europeiska kommissionen (nedan kallad kommissionen) avseende den grekiska lagstiftningen om ett system av avgifter för inträde till kasinon och hävdade att detta system utgjorde statligt stöd till vissa kasinooperatörer. I ett e-postmeddelande av den 7 oktober 2009 uppgav klaganden att man inte hade några invändningar mot att företagets identitet offentliggjordes. Den 14 oktober 2009 anordnades ett möte mellan kommissionens avdelningar och företrädare för klaganden. Genom en skrivelse av den 26 oktober 2009 lämnade klaganden ytterligare uppgifter som stöd till sitt klagomål.

(2)

Den 21 oktober 2009 vidarebefordrade kommissionen klagomålet till Grekland och uppmanade Grekland att klargöra de frågeställningar som tas upp i klagomålet. Den 27 november 2009 lämnade Grekland sitt svar till kommissionen.

(3)

Den 15 december 2009 vidarebefordrade kommissionen Greklands svar till klaganden. Den 29 december 2009 svarade klaganden med synpunkter på Greklands svar.

(4)

Den 25 februari, den 4 och 23 mars och den 13 april 2010 begärde kommissionen ytterligare upplysningar från Grekland, och Grekland svarade den 10 mars samt den 1 och 21 april 2010.

(5)

Genom ett beslut av den 6 juli 2010 (nedan kallat beslutet om att inleda ett förfarande) informerade kommissionen Grekland om att den hade inlett ett formellt granskningsförfarande i enlighet med artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget) med avseende på den åtgärd som genomförts av Grekland, i synnerhet den lägre skatt som pålagts inträdet till vissa kasinon (nedan kallad åtgärden). Beslutet om att inleda ett förfarande offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning (1) och innehöll en uppmaning till de berörda parterna att lämna in sina synpunkter.

(6)

Den 4 augusti 2010 tog kommissionen emot synpunkter på beslutet om att inleda ett förfarande från två påstådda mottagare av åtgärden: kasinot i Mont Parnès (3) och kasinot i Thessaloniki (4).

(7)

Genom en skrivelse av den 6 oktober 2010 tog kommissionen emot synpunkter från Grekland om beslutet om att inleda ett förfarande. Den 12 oktober 2010 lämnade de grekiska myndigheterna ytterligare upplysningar om den omtvistade åtgärden.

(8)

Genom skrivelser av den 8 och 25 oktober 2010 lämnade klaganden in sina synpunkter på beslutet om att inleda ett förfarande.

(9)

Genom en skrivelse av den 29 oktober 2010 vidarebefordrade kommissionen de synpunkter som lämnats av kasinot i Mont Parnès och kasinot i Thessaloniki till de grekiska myndigheterna. Genom en skrivelse av den 6 december 2010 presenterade de grekiska myndigheterna sina synpunkter på de tredje parternas yttranden.

(10)

Den 24 maj 2011 antog kommissionen beslut 2011/716/EU (5) (nedan kallat 2011 års slutliga beslut), där kommissionen drog slutsatsen att åtgärden utgjorde oförenligt och olagligt statligt stöd och begärde att stödet skulle återkrävas.

(11)

Genom ett yrkande som inkom till tribunalens kansli den 3 augusti 2011 väckte Republiken Grekland talan om ogiltigförklaring av 2011 års slutliga beslut (mål T-425/11). Yrkanden om ogiltigförklaring lämnades även av Etaireia Akiniton Dimosiou AE (mål T-419/11), kasinot i Thessaloniki (mål T-635/11), kasinot i Mont Parnès (mål T-14/12) och Athens Resort Casino AE Symmetochon (mål T-36/12), som är delägare i kasinot i Thessaloniki och kasinot i Mont Parnès.

(12)

Genom en dom av den 11 september 2014 i mål T-425/11, Grekland mot kommissionen (6), (nedan kallad 2014 års dom) ogiltigförklarade tribunalen 2011 års slutliga beslut efter att ha dragit slutsatsen att kommissionen hade misslyckats med att bevisa förekomsten av statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(13)

Den 22 november 2014 överklagade kommissionen 2014 års dom. Genom ett beslut av den 22 oktober 2015 i mål C-530/14 P, Kommissionen mot Grekland (7) (nedan kallat 2015 års beslut) ogillade EU-domstolen kommissionens överklagande och fastställde 2014 års dom. Som en följd av detta förklarade tribunalen att de yrkanden om ogiltigförklaring av 2011 års slutliga beslut som lämnats in av Etaireia Akiniton Dimosiou AE, kasinot i Thessaloniki, kasinot i Mont Parnès och Athens Resort Casino AE Symmetochon inte längre hade något syfte och att det inte fanns anledning att pröva dem.

(14)

Följaktligen var kommissionen tvungen att göra en ny granskning av åtgärden och anta ett nytt slutligt beslut.

(15)

Den 14 april 2017 lämnade kasinot i Loutraki in ett nytt klagomål med en begäran om att kommissionen skulle anta ett nytt slutligt beslut med slutsatsen att åtgärden står i strid med artikel 108.3 i EUF-fördraget och är oförenlig med den inre marknaden, och att stödet därför bör återkrävas.

(16)

Den 17 november 2017 vidarebefordrade kommissionen det nya klagomålet till Grekland och uppmanade Grekland att lämna synpunkter. Som svar på en begäran från Grekland om en översättning till grekiska skickade kommissionen på nytt ut samma handlingar på grekiska den 20 december 2017. Den 26 januari 2018 lämnade Grekland sitt svar till kommissionen.

(17)

Den åtgärd som är föremål för utredning gäller det system av avgifter för inträde till kasinon i Grekland som användes fram till november 2012. Enligt detta system togs en differentierad skatt ut på inträdesavgiften till kasinon i Grekland, beroende på om kasinot var statligt ägt eller privatägt.

(18)

Sedan år 1995 måste alla kasinon i Grekland ta ut en inträdesavgift på 15 euro av varje kund. De är därefter skyldiga att betala tillbaka 80 % av beloppet (12 euro) till den grekiska staten som en skatt på inträdesavgiften. De har rätt att behålla de återstående 20 % av avgiften (3 euro) som ersättning för utfärdandet av biljetten och övriga utgifter.

(19)

Ett undantag när det gäller nivån på den inträdesavgift som tas ut av kasinona hade i praktiken tillämpats för kasinon som ägs av staten (nedan kallade statliga kasinon) och för det privatägda kasinot i Thessaloniki. Dessa kasinon ska ta ut en avgift på 6 euro från varje kund som beviljas inträde. De är därefter skyldiga att betala tillbaka 80 % av beloppet (4,80 euro) till den grekiska staten som en skatt på inträdesavgiften. De har rätt att behålla de återstående 20 % av avgiften (1,20 euro) som ersättning för utfärdandet av biljetten och övriga utgifter.

(20)

Som ett resultat av åtgärden överför privata kasinon 12 euro till staten för varje kund som beviljats inträde, medan statliga kasinon och Casino Thessaloniki överför 4,80 euro per kund som beviljats inträde. Enligt lagen kan kasinona även bevilja kunderna gratis inträde under vissa omständigheter, men då är de fortfarande skyldiga att betala in skatt på inträdet till staten på antingen 12 euro eller 4,80 euro per kund som beviljats inträde, även om de inte tar ut någon inträdesavgift.

(21)

Innan den grekiska kasinomarknaden liberaliserades år 1994 var endast tre kasinon verksamma i Grekland, nämligen kasinona i Mont Parnès, på Korfu och på Rhodos. Vid den tidpunkten var dessa kasinon statliga företag som drevs som statligt ägda klubbar av den grekiska turistbyrån (EOT) (8). Den inträdesavgift som togs ut av dessa kasinon fastställdes genom ett beslut av EOT:s generalsekreterare (9) till 1 500 grekiska drakmer (cirka 4,50 euro) eller 2 000 grekiska drakmer (cirka 6 euro). Efter att Grekland införde euro som valuta år 2002 blev 6 euro den lagstadgade avgiften för inträde till statliga kasinon.

(22)

Den grekiska kasinomarknaden liberaliserades år 1994 som ett resultat av att lag 2206/1994 (10) antogs, varvid de tre befintliga statliga kasinona fick sällskap av sex nystartade privata kasinon. I artikel 2.10 i lag 2206/1994 föreskrevs att inträdesavgiften till kasinon som ligger i vissa områden skulle fastställas genom ett ministerbeslut, där det även skulle fastställas hur stor andel av avgiften som skulle utgöra intäkter till den grekiska staten. Enligt ett ministerbeslut (11) av den 16 november 1995 (nedan kallat 1995 års ministerbeslut) fastställde finansministern att alla kasinooperatörer som omfattades av lag 2206/1994 (12) var förpliktade att ta ut en inträdesavgift på 5 000 grekiska drakmer (13) (cirka 15 euro) från och med den 15 december 1995. Enligt 1995 års ministerbeslut hade kasinoföretagen dessutom en rättslig förpliktelse att behålla 20 % av priset, inklusive tillämplig mervärdesskatt, som ersättning för utfärdandet av biljetten och övriga utgifter, medan det resterande beloppet skulle utgöra en avgift till staten (14). I 1995 års ministerbeslut föreskrevs att kasinon fick bevilja fritt inträde under vissa omständigheter (15). Även i dessa fall skulle kasinona betala in 80 % av den lagstadgade inträdesavgiften till staten, trots att de inte tagit emot någon inträdesavgift under sådana omständigheter (16). Enligt 1995 års ministerbeslut skulle varje kasino betala in den statliga avgiften varje månad (17). I ministerbeslutet föreskrevs även särskilda rabatter för inträdesbiljetter som var giltiga i 15 eller 30dagar (18). När Grekland införde euro som valuta år 2002 blev 15 euro den lagstadgade standardavgiften för inträde till kasinon.

(23)

Även om driften av kasinon i Grekland generellt regleras av lag 2206/1994 och 1995 års ministerbeslut, undantogs de statligt ägda kasinona i Mont Parnès, på Korfu och på Rhodos från tillämpningen av den lagen och det ministerbeslutet fram till dess att de beviljades tillstånd av nämnden för kasinoverksamhet. Mer konkret föreskrevs i lag 2160/1993 att dessa kasinon även i fortsättningen skulle drivas som klubbar av EOT, på grundval av den lagstiftning som reglerar EOT – dvs. lag 1624/1951 (19), dekret 4109/1960 (20) och lag 2160/1993 (21). Som ett resultat av detta fortsatte kasinona i Mont Parnès, på Korfu och på Rhodos att tillämpa inträdesavgiften på 6 euro.

(24)

Alla nya privata kasinon som etablerats efter antagandet av lag 2206/1994 har däremot genomfört 1995 års ministerbeslut och tillämpat inträdesavgiften på 15 euro, med undantag av kasinot i Thessaloniki. Trots att kasinot i Thessaloniki etablerades och beviljades tillstånd år 1995 enligt lag 2206/1994, har kasinot tagit ut den reducerade inträdesavgift på 6 euro som tillämpades av statligt ägda kasinon fram till november 2012 genom att åberopa lag 2687/1953 (22), i vilken det föreskrevs att företag som bildas med stöd av utländska investeringar ska ges en minst lika gynnsam behandling som den som gäller för liknande företag i landet (23). Kasinot i Thessaloniki har omfattats av kravet att återbetala 80 % av det nominella värdet av inträdesavgifterna till staten sedan kasinots tillstånd beviljades år 1995 (24).

(25)

Enligt Grekland ska de särskilda bestämmelser som är tillämpliga för statliga kasinon och som existerade före ikraftträdandet av lag 2206/1994 betraktas som undantag från tillämpningen av de allmänna bestämmelserna i lag 2206/1994 och 1995 års ministerbeslut. Följaktligen ansågs att 1995 års ministerbeslut inte var tillämpligt för statliga kasinon fram till det datum då de beviljades tillstånd enligt lag 2206/1994, varken i fråga om den allmänna inträdesavgiften på 15 euro eller kravet att betala 80 % av denna inträdesavgift till staten. Eftersom inträdesavgiften till de statliga kasinona i undantagsfall låg kvar på 6 euro på grundval av EOT:s sedan tidigare gällande beslut, vilka ansågs utgöra ett särskilt undantag (en s.k. lex specialis, dvs. en sedan tidigare gällande specifik lag som har företräde framför en allmän lag) som inte påverkades av de allmänna bestämmelserna i lag 2206/1994 och 1995 års ministerbeslut, betalade de statliga kasinona emellertid endast 80 % av 6 euro. EOT:s beslut ansågs inte förlora laga kraft förrän dessa kasinon hade privatiserats och inte längre helt ägdes av staten. Det var först efter privatiseringen som dessa kasinon började ta ut den allmänna inträdesavgiften på 15 euro och blev skyldiga att betala 80 % av 15 euro som en avgift till staten.

(26)

Ett ytterligare undantag från tillämpningen av de allmänna bestämmelserna i lag 2206/1994 och 1995 års ministerbeslut gällde till förmån för kasinot i Mont Parnès, efter att det delvis privatiserats på grundval av lag 3139/2003, i vilken det uttryckligen föreskrevs att inträdesavgiften till kasinot i Mont Parnès skulle ligga kvar på 6 euro.

(27)

År 2000 övertog Ellinika Touristika Akinita AE (ETA), som helt ägdes av grekiska staten, driften av kasinot i Mont Parnès och kasinot på Korfu från EOT. Från och med utgången av år 2000 och fram till år 2003, då dessa kasinon beviljades tillstånd enligt lag 2206/1994, började ETA (25), först frivilligt och senare i enlighet med artikel 24 i lag 2919/2001, att gradvis anpassa de skyldigheter som fastställts för kasinon i lag 2206/1994 som en förberedelse för att dessa två tidigare statliga kasinon skulle beviljas tillstånd och privatiseras fullt ut. Under denna övergångsperiod betalade ETA 80 % av den inträdesavgift på 6 euro som togs ut av kasinot i Mont Parnès och kasinot på Korfu till staten. Enligt de upplysningar som lämnats till kommissionen har inget nytt ministerbeslut utfärdats, och kasinot på Korfu fortsatte att ta ut en inträdesavgift på 6 euro fram till dess att kasinot privatiserades i augusti 2010 (26), då det började tillämpa inträdesavgiften på 15 euro.

(28)

När det gäller kasinot på Rhodos utfärdades tillståndet enligt lag 2206/1994 år 1996 (27). Kasinot fortsatte emellertid att ta ut den reducerade inträdesavgiften fram till år 1999 och gick över till avgiften på 15 euro först efter kasinots privatisering i april 1999.

(29)

I november 2012 införde Grekland ny lagstiftning (28) som fastställde att alla kasinon, både statliga och privata, skulle ta ut samma lagstadgade inträdesavgift på 6 euro, med kravet att alla kasinon skulle behålla 20 % (1,20 euro) av inträdesavgiften som ersättning för utfärdandet av biljetten och övriga utgifter och varje månad betala in de återstående 80 % (4,80 euro) till staten som en statlig avgift. Grekland har bekräftat att denna lagstiftning fortfarande gäller i dagsläget.

(30)

Kommissionen inledde ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 108.2 i EUF-fördraget, eftersom den hyste farhågor om att det kunde föreligga diskriminerande skattebehandling till förmån för flera särskilt identifierade kasinon i Grekland som åtnjöt mer gynnsamma skattebestämmelser än andra kasinon i landet.

(31)

Kommissionen ansåg att den omtvistade åtgärden avvek från de allmänna grekiska rättsregler som fastställer den normala nivån för avgifter på inträdesbiljetter till kasinon, och därmed ökade stödmottagarnas konkurrenskraft.

(32)

Kommissionen påpekade att den omtvistade åtgärden föreföll medföra en inkomstförlust för den grekiska staten och ge kasinon med lägre inträdesavgifter en fördel. Som svar på de grekiska myndigheternas argument att den direkta förmånstagaren av en lägre inträdesavgift var kunden, påpekade kommissionen att subventioner till konsumenter kan utgöra statligt stöd till företag om de är förbundna med användningen av en viss produkt eller tjänst från det företaget (29).

(33)

Kommissionen ansåg vidare att storleken på skatteavgiften inte verkade fastställas på grundval av omständigheterna för varje enskilt kasino (30), och drog därför preliminärt slutsatsen att åtgärden var selektiv (31).

(34)

Kommissionen ansåg att den omtvistade åtgärden skulle kunna snedvrida konkurrensen mellan kasinon i Grekland och på marknaden för företagsförvärv i Europa. Kommissionen uppgav att den, om inte annat följde av EU-rätten, fullt ut respekterade medlemsstaternas rätt att reglera hasardspel på sitt eget territorium, men att detta inte kunde vara ett argument för att åtgärden inte skulle kunna snedvrida konkurrensen eller påverka handeln mellan medlemsstaterna. Aktörerna inom sektorn var ofta internationella hotellgrupper vars beslut att investera hade kunnat påverkas av åtgärden, och kasinon kan i många fall locka turister att besöka Grekland. Kommissionen drog därför slutsatsen att åtgärden kunde snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna (32).

(35)

Kommissionen drog den preliminära slutsatsen att åtgärden utgjorde olagligt stöd, eftersom den hade genomförts av de grekiska myndigheterna utan att kommissionen först hade godkänt den, och att stödet därför omfattades av tillämpningen av artikel 15 i den procedurförordning som var tillämplig vid den aktuella tidpunkten (rådets förordning (EG) nr 659/1999 (33)) när det gäller återkrav (34).

(36)

Kommissionen kunde inte finna någon grund för att den omtvistade åtgärden skulle kunna betraktas som förenlig med den inre marknaden, eftersom åtgärden ansågs utgöra oberättigat driftsstöd till de stödmottagande kasinona (35).

(37)

Slutligen påpekade kommissionen att om de farhågor den hyste om att åtgärden omfattade oförenligt statligt stöd bekräftades, skulle den vara skyldig att uppmana Grekland att återkräva stödet från stödmottagarna i enlighet med artikel 14.1 i procedurförordningen, såvida detta inte stod i strid med en allmän princip i gemenskapsrätten (36).

(38)

Under det formella granskningsförfarandet tog kommissionen emot synpunkter från Grekland, kasinot i Mont Parnès, kasinot i Thessaloniki och kasinot i Loutraki.

(39)

Eftersom de synpunkter som lämnades in av företrädarna för de stödmottagande kasinona i Mont Parnès och Thessaloniki i stort sett är identiska med de synpunkter som lämnades in av de grekiska myndigheterna kommer de att sammanfattas tillsammans i detta avsnitt.

(40)

Både Grekland och kasinona i Mont Parnès och Thessaloniki bestrider förekomsten av statligt stöd med motiveringen att staten inte avstår från några intäkter och att kasinona, om så hade varit fallet, inte drar någon fördel av åtgärden.

(41)

De grekiska myndigheterna hävdar att den differentierade prissättningen endast är en fråga om prisreglering, eftersom den skatt som tas ut är enhetlig i förhållande till storleken på de respektive inträdesavgifter som tas ut.

(42)

Enligt de grekiska myndigheterna motiveras fastställandet av storleken på inträdesavgiften och kravet på betalning till staten inte av syftet att uppbära intäkter till staten utan av målet att avskräcka personer med låg inkomst från att delta i hasardspel. Det faktum att inträdesavgiften även ger intäkter till staten ändrar inte dess karaktär som en kontrollåtgärd. De grekiska myndigheterna anser följaktligen att kravet på att en inträdesbiljett måste utfärdas till ett fastställt pris till kunder som besöker spelområdet i ett kasino är en betungande administrativ kontrollåtgärd som emellertid inte har karaktären av en skatt och som därför inte kan betraktas som en skattebörda enligt dom nr 4027/1998 av statsrådet (Greklands högsta förvaltningsdomstol).

(43)

När det gäller skillnaderna i inträdesavgift mellan de olika kasinona hävdar Grekland att de ekonomiska och sociala förutsättningarna för de olika kasinona inte är jämförbara. De grekiska myndigheterna gör gällande att den differentierade prissättningen är motiverad med hänsyn till allmän ordning. De hävdar bland annat att de omständigheter som föreligger gör det motiverat och helt förenligt med praxis att ta ut olika inträdesavgifter för kasinon som ligger i närheten av stora stadscentrum och kasinon på landsbygden, där det främst bor landsortsbor som – mestadels – har en lägre inkomst och utbildningsnivå, och där behovet att avskräcka från hasardspel är större än i stadsområden.

(44)

Klaganden (kasinot i Loutraki) påpekade att inträdesavgiften till kasinot i Korfu höjdes från 6 euro till 15 euro när det privatiserades år 2010, vilket de grekiska myndigheterna motiverade med att Korfu är en avlägset belägen ö och att kasinot inte konkurrerar med något annat kasino i Grekland (och att konkurrensen därför inte snedvrids). De grekiska myndigheterna hävdar vidare att det är viktigt att inträdesavgiften är avskräckande för att skydda invånarna på Korfu, eftersom de förändrade driftsvillkoren för kasinot efter en privatisering oundvikligen kommer att leda till en betydande förlängning av kasinots öppettider, en ökning av den allmänna verksamhetsnivån och en ökad attraktionskraft.

(45)

Även om kasinon med lägre inträdesavgift hade gynnats (eftersom de lockar fler kunder) menar de grekiska myndigheterna och kasinona i Mont Parnès och Thessaloniki att staten av samma skäl inte hade förlorat några intäkter. Det är inte heller säkert att en högre inträdesavgift skulle innebära att alla dessa påstådda stödmottagare skulle generera mer intäkter för staten, och den påstådda förlusten av intäkter är därför hypotetisk. De grekiska myndigheterna och kasinona i Mont Parnès och Thessaloniki hävdar vidare att det är kunden som är förmånstagare av en lägre inträdesavgift, och att den del av avgiften som kasinot får behålla är större för de kasinon som tar ut en inträdesavgift på 15 euro, vilket därför är en fördel för dem.

(46)

De grekiska myndigheterna och kasinona i Mont Parnès och Thessaloniki gör också gällande att åtgärden inte kan snedvrida konkurrensen eller handeln, eftersom varje kasino betjänar en lokal marknad. De bestrider att det kan föreligga konkurrens med andra former av hasardspel, vilket hävdas i beslutet om att inleda ett förfarande, och påpekar att hasardspel på Internet för närvarande är olagligt i Grekland.

(47)

De grekiska myndigheterna och kasinona i Mont Parnès och Thessaloniki påpekar att även om den lägre inträdesavgiften på 6 euro kan ha påverkat eller skulle kunna påverka ett utländskt företags beslut att investera i ett kasino i Grekland skulle det utländska företaget alltid kunna åberopa lag 2687/1953, vilket företaget Hyatt Regency Xenodocheiaki kai Touristiki (Thessaloniki) AE gjorde i fråga om kasinot i Thessaloniki.

(48)

Klaganden hävdar att stödmottagarna helt kan ta bort inträdesavgiften samtidigt som de i det fallet ändå måste betala 80 % av avgiften, vilket man menar gör det mycket tydligt att åtgärden utgör statligt stöd. De grekiska myndigheterna har anmärkt att denna praxis är exceptionell, eftersom kasinona endast utnyttjar denna möjlighet för att framför allt låta mycket viktiga personer (s.k. VIP-gäster) och kändisar gå in gratis, och att denna praxis går emot skattelagen (lag 2238/1994) eftersom erläggandet av 80 % av inträdesavgiften till staten från företagets egna medel inte erkänns som en produktiv utgift och inte kan dras av från företagets inkomster, vilket innebär att ett företag som tillämpar en sådan praxis ådrar sig en avsevärd skattebörda.

(49)

De grekiska myndigheterna och kasinona i Mont Parnès och Thessaloniki riktar även kommissionens uppmärksamhet mot andra åtgärder som medför skattemässiga och rättsliga skillnader mellan kasinon. De anser att dessa skillnader gynnar kasinot i Loutraki (klaganden) genom att de kompenserar de fördelar som stödmottagarna åtnjuter till följd av den lägre inträdesavgiften. Exempelvis betalar varje kasino en andel av sin årliga bruttovinst till staten, men enligt lag betalar kasinot i Loutraki en mindre andel än de andra kasinona. Kommissionen konstaterar för det första att om dessa andra åtgärder som de grekiska myndigheterna och kasinona i Mont Parnès och Thessaloniki hänvisar till verkligen existerar, skulle de kunna utgöra en separat stödåtgärd till förmån för kasinot i Loutraki, under förutsättning att alla tillämpliga villkor i EU:s regler om statligt stöd är uppfyllda. Hur som helst skiljer de sig från den åtgärd som bedömningen gäller, och faller därför utanför räckvidden för detta beslut.

(50)

De grekiska myndigheterna och kasinona i Mont Parnès och Thessaloniki har inte inkommit med några synpunkter på stödets förenlighet eller laglighet.

(51)

Som svar på klagandens nya klagomål av den 14 april 2017 och, i synnerhet, påståendet att de stödmottagande kasinonas större attraktionskraft till följd av de lägre inträdesavgifterna och den utbredda användningen av fribiljetter har lett till en avvikelse i efterfrågan och en ökad total inkomst, och därigenom medfört en fördel (se nedanstående skäl (56)), hävdar de grekiska myndigheterna att varken de lägre inträdesavgifterna eller utdelningen av fribiljetter sammanfaller med en ökning av de berörda kasinonas totala intäkter.

(52)

Kasinot i Loutraki hävdar att de åtgärder som fastställs i den nationella lagstiftningen utgör skattediskriminering till förmån för vissa kasinon, i den mening att den enhetliga avgift på 80 % av priset på inträdesbiljetter till kasinon som måste överlåtas till staten tillämpas på olika beskattningsunderlag, nämligen de två olika inträdesavgifter som staten fastställt. Eftersom inträdesavgiften till de stödmottagande kasinona är betydligt lägre än inträdesavgiften till de andra kasinona (6 euro jämfört med 15 euro) innebär detta uteblivna inkomster för staten och utgör därmed statligt stöd med hänsyn till den snedvridning av konkurrensen som detta ger upphov till.

(53)

Kasinot i Loutraki hävdar vidare att åtgärden inte är objektivt berättigad, eftersom införandet av en lägre inträdesavgift till de stödmottagande kasinona i själva verket strider mot den sociala målsättningen och mot motiveringen och omständigheterna för fastställandet av en inträdesavgift till kasinon enligt vad som slogs fast i det grekiska statsrådets dom nr 4027/1998. Kasinot i Loutraki menar att man inte rimligen kan göra gällande att det går att uppnå administrativ kontroll och socialt skydd genom att ta ut olika inträdesavgifter – inträdesavgiften till kasinot i Mont Parnès, som endast ligger cirka 20 km från Atens centrum, är 6 euro, medan inträdesavgiften till kasinot i Loutraki, som ligger cirka 85 km från Atens centrum, är 15 euro. På motsvarande sätt uppgår inträdesavgiften till kasinot i Thessaloniki, som endast ligger cirka 8 km från Thessalonikis centrum, till 6 euro, medan inträdesavgiften till kasinot i Chalkidiki, cirka 120 km från Thessalonikis centrum, är 15 euro.

(54)

Kasinot i Loutraki påpekar att Grekland tidigare hävdat att den lägre inträdesavgiften på 6 euro motiverades av de särskilda omständigheterna för varje mottagande kasino, i första hand det geografiska läget (vilket är avgörande för vissa ekonomiska, sociala, demografiska och andra särskilda omständigheter), men att kasinot på Korfu trots detta började ta ut 15 euro i inträdesavgift när det privatiserades i augusti 2010 utan någon förklaring till varför dessa särskilda omständigheter inte längre gällde.

(55)

När det gäller de separata åtgärder som Grekland och Mont Parnès hänvisar till och som de anser gynnar kasinot i Loutraki (huvudsakligen att kasinot i Loutraki påstås betala en mindre andel av sin årliga bruttovinst till staten än andra kasinon), hävdar kasinot i Loutraki att det i praktiken har betalat samma belopp som sina konkurrenter inom ramen för ett separat avtal med myndigheterna.

(56)

I sitt nya klagomål av den 14 april 2017, efter tribunalens ogiltigförklaring av 2011 års slutliga beslut, betonar kasinot i Loutraki att den fördel som följer av den berörda åtgärden består i de stödmottagande kasinonas större attraktionskraft, såväl som den tillhörande inflationen av stödmottagarnas totala intäkter. Enligt kasinot i Loutraki borde kommissionen fastställa att en sådan fördel förekommer och anta ett nytt slutligt beslut om att den berörda åtgärden har lett till en sådan fördel för stödmottagarna, med beaktande av alla upplysningar som lämnats in av de grekiska myndigheterna under förfarandet före 2011 års slutliga beslut.

(57)

Vidare hävdar kasinot i Loutraki att de stödmottagande kasinonas omfattande utdelning av fribiljetter utgör en oberoende, tredje del av den fördel som uppstått. När det gäller denna aspekt uppmanar kasinot i Loutraki kommissionen att tillhandahålla all information och bevisning som behövs för att fastställa att sedvänjan att bevilja fritt inträde var allmänt utbredd och gick längre än målen för det undantag som föreskrevs i 1995 års ministerbeslut.

(58)

Kasinot i Loutraki hävdar att åtgärden även uppfyller de andra kriterierna för statligt stöd och att den är oförenlig med den inre marknaden. Kasinot vidhåller att kommissionen därför borde anta ett nytt slutligt beslut om att stödåtgärden har genomförts utan stöd i lagen och i strid med artikel 108.3 i EUF-fördraget, och att fördelen ska återkrävas.

(59)

Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. För att en åtgärd ska kategoriseras som stöd i den mening som avses i ovanstående bestämmelse måste alla villkor som fastställs i bestämmelsen vara uppfyllda. För det första måste det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra måste denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska åtgärden ge mottagaren en selektiv fördel. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (37).

(60)

När det gäller det tredje villkoret för förekomsten av stöd görs det en åtskillnad mellan villkoren för fördel och selektivitet för att säkerställa att inte alla statliga åtgärder som medför en fördel (dvs. förbättrar ett företags totala finansiella ställning) utgör statligt stöd, utan endast de som leder till en sådan fördel på ett selektivt sätt till vissa företag eller vissa kategorier av företag eller till vissa ekonomiska sektorer (38).

(61)

Med fördel avses varje ekonomisk fördel som ett företag inte hade kunnat erhålla under normala marknadsförhållanden, dvs. utan statligt ingripande (39). Det är endast åtgärdens effekt på företaget som är relevant, och inte orsaken till eller målet med det statliga ingripandet (40). En fördel föreligger när ett företags ekonomiska situation förbättras till följd av ett statligt ingripande under villkor som skiljer sig från normala marknadsförhållanden. För att kunna bedöma detta bör företagets ekonomiska situation efter stödåtgärden jämföras med dess ekonomiska situation om åtgärden inte hade vidtagits (40). Eftersom endast åtgärdens effekter på företaget är av betydelse är det irrelevant om fördelen var obligatorisk, dvs. att företaget inte kunde undvika eller vägra att ta emot den (41).

(62)

Åtgärdens exakta utformning är också irrelevant när det gäller att fastställa huruvida den ger en fördel för företaget (42). Det är inte bara beviljandet av positiva ekonomiska fördelar som är relevant för begreppet statligt stöd, utan befrielse från ekonomiska bördor kan också utgöra en fördel. Det sistnämnda är en bred kategori som omfattar all minskning av de kostnader som normalt ingår i ett företags budget (43). Detta omfattar alla situationer där ekonomiska aktörer befrias från de kostnader som hör ihop med deras ekonomiska verksamhet (44).

(63)

I 2014 års dom framhöll tribunalen att den differentierade skatt som togs ut på inträdesavgiften till statliga kasinon och privata kasinon i Grekland inte utgjorde någon skattereduktion till förmån för statliga kasinon som gav upphov till en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget. Enligt domen finner tribunalen ”att den omtvistade åtgärden är utformad på så sätt att de belopp som kasinona betalar till staten i avgift på inträdesbiljetterna endast utgör en proportionell andel av vad varje kasino tar ut i inträdesavgifter. [Tribunalen anser] vidare att den omtvistade åtgärden inte är att likställa med en minskning av beskattningsunderlaget, eftersom de belopp som varje kasino ska betala motsvarar en proportionell andel på 80 procent av samtliga inträdesavgifter som det faktiskt har tagit ut. […] [E]ftersom avgiften på 80 procent som samtliga kasinon betalar till staten beräknas som en proportionell andel av det som kasinona faktiskt har tagit ut i inträdesavgifter” (45), ”finner tribunalen att den omständigheten att den omtvistade åtgärden medför att kasinona med en inträdesavgift på 6 euro betalar mindre i statlig avgift än kasinona med en inträdesavgift på 15 euro inte räcker för att det ska anses visat att det föreligger en fördel för den förstnämnda kategorin kasinon.” (46).

(64)

I 2015 års beslut vidareutvecklade domstolen detta resonemang och uppgav att tribunalen gjorde rätt när den förlitade sig på det faktum att skillnaden mellan de två absoluta belopp som ska betalas tillbaka till den grekiska staten motsvarar samma procentandel av de olika belopp som tas emot av de två kategorierna av kasinon (47).

(65)

Mot bakgrund av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att den omtvistade åtgärden inte medför någon fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(66)

När det gäller sedvänjan att bevilja gratis inträdesbiljetter konstaterade tribunalen i 2014 års dom att ”kasinona med en inträdesavgift på 6 euro får en fördel, eftersom de betalar ett lägre belopp i avgift till staten än kasinona med en inträdesavgift på 15 euro, trots att de inte tar ut någon inträdesavgift (vilken i nämnda fall är lika med noll).” (48). Senare framhöll tribunalen emellertid att systemet med gratisbiljetter inte kan anses stärka den fördel som följer av systemet med inträdesavgifter till kasinon i Grekland, eftersom detta system inte medför någon fördel för de kasinon som tar ut en inträdesavgift på 6 euro (49). Tribunalen hävdade vidare att ”[e]ftersom systemet med inträdesavgifter till kasinon inte medför någon fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF i fråga om sålda inträdesbiljetter och eftersom Grekland får tillåta att kasinona utfärdar gratis inträdesbiljetter av precisa och berättigade skäl, till exempel i marknadsföringssyfte eller på grund av sociala förpliktelser, är det rimligt att Grekland som ytterligare villkor anger att kasinona ska betala de avgifter som de normalt skulle ha betalat till staten även när de utfärdar gratis inträdesbiljetter.” (50). Följaktligen uteslöt tribunalen att det skulle finnas någon separat och specifik fördel med metoden att lämna ut gratisbiljetter (51).

(67)

I 2015 års beslut vidareutvecklade domstolen detta resonemang och hävdade att tribunalen hade rätt som framhöll att den enda skillnaden mellan de belopp som ska betalas till staten per såld inträdesbiljett inte medför någon fördel för de kasinon som tar ut en inträdesavgift på 6 euro och att metoden att dela ut gratisbiljetter därför inte kan stärka denna fördel (52).

(68)

Mot bakgrund av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att metoden att dela ut gratisbiljetter inte medför någon fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(69)

Slutligen hävdar klaganden att systemet med inträdesavgifter till kasinon i Grekland leder till att de statliga kasinona har större attraktionskraft för kunderna till följd av den lägre lagstadgade inträdesavgiften och därigenom högre totala intäkter (från andra inkomstkällor som hasardspel, boende, bar- och restaurangtjänster) på grund av att fler kunder lockas av den lägre inträdesavgiften. Precis som i fallet med gratisbiljetterna kan en ökad attraktionskraft eller extra intäkter från ytterligare kunder som lockas av den lägre inträdesavgiften inte anses ge upphov till någon fördel, eftersom systemet med inträdesavgifter till kasinon i Grekland i sig inte medför någon fördel för statliga kasinon. Även om det skulle visa sig att en sådan fördel föreligger kan under alla omständigheter endast fördelar som skapas direkt eller indirekt genom statliga medel utgöra stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget (53). Enligt domstolen utgör inte en negativ indirekt effekt på statens intäkter som härrör från lagstiftningsåtgärder någon överföring av statliga medel om den är en inneboende egenskap hos åtgärden (54). Exempelvis innebär inte en nationell föreskrift som fastställer ett minimipris på vissa varor någon överföring av statliga medel (55). Även om en förlust av statliga medel följer av den differentierade skatt som betalas in till den grekiska staten av statliga och privata kasinon, innebär det faktum att statliga kasinon fick ta ut en lägre inträdesavgift än privata kasinon i sig inte någon förlust av statliga medel. Följaktligen drar kommissionen slutsatsen att den fördel som åberopas av klaganden, även om det visar sig att den föreligger, inte utgörs av statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(70)

Eftersom en åtgärd måste uppfylla alla kumulativa villkor som fastställs i artikel 107.1 i EUF-fördraget för att utgöra statligt stöd finns det inte något behov av att utreda huruvida de andra de andra villkoren är uppfyllda i det föreliggande fallet.

(71)

Mot bakgrund av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att systemet med avgifter för inträde till kasinon i Grekland som användes fram till november 2012 inte utgör stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.