20.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 157/1

(1)

Via ett e-postmeddelande av den 17 mars 2011 gjorde Danmarks ständiga representation vid Europeiska unionen en förhandsanmälan av den berörda åtgärden (nedsättning av och befrielse från avgiften avseende dricksvattenskydd) till kommissionen.

(2)

I samband med granskningen av denna förhandsanmälan uppmanade kommissionens avdelningar den 27 april 2011 de danska myndigheterna att lämna kompletterande upplysningar.

(3)

Via ett e-postmeddelande av den 16 september 2011 översände de danska myndigheterna de kompletterande upplysningar som kommissionens avdelningar hade begärt den 27 april 2011.

(4)

Efter att dessa upplysningar hade tagits emot hölls två tekniska möten mellan de danska myndigheterna och kommissionens avdelningar den 3 oktober och den 10 november 2011. Efter mötet den 10 november 2011 lämnade de danska myndigheterna nya kompletterande upplysningar till kommissionen.

(5)

Efter mötet den 10 november 2011 meddelade Danmarks ständiga representation vid Europeiska unionen via ett e-postmeddelande av den 17 november 2011 att förhandsanmälan av den berörda åtgärden drogs tillbaka.

(6)

Genom ett faxmeddelande av den 14 december 2011 underrättade kommissionens avdelningar de danska myndigheterna om sitt beslut om att inleda ett förfarande avseende icke anmält stöd, registrerat som ärende nummer SA.32874 (2011/NN), eftersom avgiften hade börjat tillämpas redan före förhandsanmälan och kommissionens godkännande.

(7)

Via ett e-postmeddelande av den 27 december 2011 översände Danmarks ständiga representation vid Europeiska unionen en skrivelse från de danska myndigheterna där de meddelade att den berörda avgiftsordningen skulle upphöra den 31 december 2011 och ersättas med en höjning av den allmänna vattenavgiften, vars mekanism redan hade granskats av kommissionen inom ramen för stödärende nummer NN 1/2005 (2).

(8)

Genom en skrivelse av den 22 mars 2012 (3) underrättade kommissionen Danmark om sitt beslut av den 21 mars 2012 om att inleda det förfarande som avses i artikel 108.2 i EUF-fördraget (nedan kallat det formella granskningsförfarandet) för åtgärden i fråga. Kommissionen uppmanade de danska myndigheterna att inkomma med synpunkter inom en månad.

(9)

Kommissionens beslut om att inleda förfarandet (nedan kallat beslutet om att inleda förfarandet) har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning (4). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på åtgärden i fråga.

(10)

Kommissionen har mottagit synpunkter från en berörd part (Landbrug & Fødevarer – nedan kallad den berörda parten). Den har översänt dessa synpunkter till Danmark som givits tillfälle att bemöta dem.

(11)

Via ett e-postmeddelande av den 16 maj 2012 översände Danmarks ständiga representation vid Europeiska unionen en skrivelse till kommissionen från de danska myndigheterna med en begäran om en förlängd tidsfrist fram till och med den 11 juni 2012 för att inkomma med synpunkter på förfarandet i fråga. Denna förlängning av tidsfristen beviljades genom ett fax av den 24 maj 2012.

(12)

Via ett e-postmeddelande av den 12 juni 2012 översände Danmarks ständiga representation vid Europeiska unionen de danska myndigheternas synpunkter avseende inledandet av det formella granskningsförfarandet.

(13)

Via ett e-postmeddelande av den 2 juli 2012 meddelade Danmarks ständiga representation vid Europeiska unionen de danska myndigheternas reaktion på de synpunkter som framförts av den berörda parten.

(14)

Genom en skrivelse av den 10 september 2013 uppmanade kommissionens avdelningar de danska myndigheterna att förtydliga sina synpunkter på inledandet av det formella granskningsförfarandet.

(15)

De danska myndigheterna översände de begärda förtydligandena via e-post den 7 november 2013. De lämnade ytterligare kompletterande upplysningar genom ett e-postmeddelande av den 19 april 2016, som svar på en skrivelse från kommissionen av den 10 november 2015.

(16)

Den 27 december 2008 antog det danska parlamentet, Folketinget, en bestämmelse genom vilken en avgift infördes på tillstånd för uttag av grundvatten. Intäkterna från avgiften är avsedda att finansiera kartläggning och planering av förvaltningen av de områden som är särskilt viktiga för dricksvattenförsörjningen. Denna bestämmelse införlivades i kapitel 4 a (§ 24) i den kodifierade lagen nr 935 av den 24 september 2009.

(17)

Avgiften beräknas på grundval av den volym dricksvatten som får utvinnas varje år enligt tillståndet och uppgick till 0,305 danska kronor (ca 0,04 euro) per m3 för 2009, 0,315 danska kronor för 2010 och 0,310 danska kronor för 2011.

(18)

Avgiften, som ursprungligen var avsedd att gälla fram till och med utgången av 2017, skulle betalas i sin helhet av ägarna till de allmänna vattenförsörjningssystemen (5) (§ 24 a i den kodifierade lagen). Användare som hade ett uttagstillstånd för en egen brunn betalade endast en tredjedel av avgiften, beräknat utifrån den volym som kunde tas ut per år. När tillståndet gällde en kvantitet på mer än 25 000 m3, skulle innehavaren betala en tredjedel av avgiften för en kvantitet på 25 000 m3 (§ 24 b i den kodifierade lagen). En fullständig befrielse beviljas innehavare av ett uttagstillstånd för en vattenvolym på högst 6 000 m3 per år (§ 24 c i den kodifierade lagen).

(19)

Enligt de tillgängliga uppgifterna har det utfärdats 85 000 privata uttagstillstånd i Danmark. Det stora flertalet av dessa gäller jordbrukssektorn. Antalet tillstånd som gäller en volym på högst 6 000 m3 beräknas uppgå till 75 000. De danska myndigheterna kan inte garantera att samtliga danska företag i jordbrukssektorn har ett eget uttagstillstånd och alltså inte är beroende av de allmänna försörjningssystemen, men enligt myndigheterna har de företag som skulle kunna anslutas till ett allmänt försörjningssystem normalt ett uttagstillstånd och använder endast det allmänna systemet för hushållsbehov.

(20)

De siffror som de danska myndigheterna har lämnat för år 2009 visar att 12 275 tillståndsinnehavare hade fått en nedsättning av avgiften till ett årligt genomsnittligt belopp av 1 080 euro och att tillstånden i genomsnitt gällde en vattenmängd på 35 500 m3. Uppgifterna för perioden 2009–2011 visar att 1 091 företag inom jordbrukssektorn har fått avgiftssänkningar som överskrider tröskelvärdet för stöd av mindre betydelse. De danska myndigheterna har förtydligat att 106 tillståndsinnehavare är registrerade som livsmedelsberedningsföretag.

(21)

Kommissionen har inlett det formella granskningsförfarandet av följande skäl:

(22)

I sin skrivelse, som översändes via e-post den 12 juni 2012, lämnade de danska myndigheterna en ny detaljerad beskrivning av den berörda åtgärden och bakgrunden till den och gjorde sedan en egen analys av åtgärden. Analysen, som beskrivs i det följande, utgår från antagandet att åtgärden inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget, dels för att den inte är selektiv, dels för att den är berättigad med tanke på det danska skattesystemets utformning. De hävdar också att även om åtgärden skulle utgöra statligt stöd, skulle detta vara förenligt med den inre marknaden. Slutligen menar de att även om kommissionen skulle komma fram till att den berörda åtgärden utgör statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden finns det flera faktorer som talar för att stödet inte bör återkrävas.

(23)

De danska myndigheterna delar inte kommissionens åsikt att den berörda åtgärden utgör statligt stöd som uppfyller samtliga villkor i artikel 107.1 i EUF-fördraget. Framför allt anser de att den avgift som togs ut i enlighet med § 24 b i den kodifierade lagen (se skäl 18) inte gynnar vissa företag eller viss produktion. När det gäller den avgiftsbefrielse som föreskrivs i § 24 c i den kodifierade lagen anser de att även om befrielsen medför en selektiv fördel är denna fördel så begränsad att den inte kan snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(24)

Till stöd för sitt första argument, dvs. att avgiften inte gynnar vissa företag eller viss produktion, hänvisar de danska myndigheterna till EU-domstolens rättspraxis där det anges att det måste undersökas om en statlig åtgärd som har vidtagits ”inom ramen för en viss rättslig reglering, utgör en fördel för vissa företag i jämförelse med andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation” (11), men också att skatter eller avgifter som medför en differentiering mellan företag och som alltså vid första påseendet betraktas som selektiva, inte omfattas av definitionen av statligt stöd om denna differentiering är en följd av det berörda skattesystemets art och allmänna systematik (12). Enligt de danska myndigheterna måste man, fortfarande med utgångspunkt i domstolens rättspraxis, först och främst avgöra vilket system som bör betraktas som det normala, eller som referenssystem, för att undersöka om en åtgärd är selektiv. Därefter måste man kontrollera om vissa företag som omfattas av referenssystemet skulle få en fördel i förhållande till andra företag som omfattas av samma system.

(25)

Med stöd av dessa hänvisningar till rättspraxis anger de danska myndigheterna att kommissionen i skäl 15 i beslutet om att inleda förfarandet nöjde sig med att konstatera att den berörda åtgärden gynnar vissa företag (jordbruksföretag som har privata uttagstillstånd och har befriats från avgiften i stället för att få en sänkning har fått en sänkning av de kostnader som de annars skulle ha behövt bära) utan att ge någon närmare motivering av detta. Kommissionen verkar alltså anse att den avgift som införs genom § 24 a i den kodifierade lagen, dvs. den avgift som skulle betalas av ägarna till de allmänna vattenförsörjningssystemen, bör användas som referens för alla andra ägare till anläggningar för vattenförsörjning och att de senare ägarna befinner sig i en rättslig och faktisk situation som är jämförbar med de förstnämnda ägarnas och med företag som tar emot vatten från ett allmänt vattenförsörjningssystem. Det skulle innebära att de nedsättningar och avgiftsbefrielser som föreskrivs i § 24 b medför en selektiv fördel.

(26)

De danska myndigheterna håller inte med kommissionen om detta. De anser att den avgift som föreskrivs i § 24 a i den kodifierade lagen inte kan användas som referens, eftersom den är högre än de avgifter som föreskrivs i §§ 24 b och 24 c. Dessutom är antalet ägare till allmänna anläggningar som omfattas av den avgift som föreskrivs i § 24 a i den kodifierade lagen betydligt mindre än antalet ägare till anläggningar som omfattas av den avgift som föreskrivs i § 24 b. Enligt de danska myndigheterna ledde införandet av avgiftssystemet 2009 till att det uppstod två referenssystem: ett, som är ensamt i sitt slag, för ägare till allmänna vattenförsörjningssystem (och därmed indirekt för de företag som har rätt att använda det vatten som dessa levererar) och ett som gäller för alla andra ägare till anläggningar för uttag av grundvatten.

(27)

De danska myndigheterna menar att de parallella referenssystemen betyder att de som betalar den avgift som införs genom § 24 a i den kodifierade lagen inte befinner i en rättslig situation som är jämförbar med situationen för de företag som betalar den avgift som föreskrivs i § 24 b eller omfattas av en avgiftsbefrielse i enlighet med § 24 c i samma lag av följande skäl:

(28)

De danska myndigheterna understryker också att de som betalar den avgift som införs genom § 24 a i den kodifierade lagen inte befinner sig i en faktisk situation som är jämförbar med de företag som betalar den avgift som föreskrivs i § 24 b eller omfattas av en avgiftsbefrielse i enlighet med § 24 c i samma lag av följande skäl:

(29)

De danska myndigheterna betonar att det danska avgiftssystemet inte gör skillnad mellan företag i olika sektorer som befinner sig i exakt samma situation, utan mellan företag som har eller inte har en vattenutvinningsanläggning. Det görs ingen skillnad mellan potentiellt utbytbara processer eller produkter på en konkurrensutsatt marknad, eftersom det vatten som tas ut inte sedan saluförs på marknaden. Det faktum att primärproducenterna på grund av sin geografiska belägenhet inte fritt kan välja mellan privat utvinning eller anslutning till ett allmänt vattenförsörjningssystem betyder att det inte finns någon möjlig koppling ur konkurrenshänseende och inte heller någon substituerbarhet mellan grundvatten som tas ut för bevattning och dricksvatten som distribueras till företag och invånare genom de allmänna försörjningssystemen.

(30)

Enligt de danska myndigheterna innebär alla dessa faktorer att den avgift som tillämpas på ägarna till anläggningar för allmänna vattenförsörjningssystem inte medför någon selektiv fördel för de företag som har rätt att göra vattenuttag, eftersom det med hänsyn till syftet med avgiften (att skydda dricksvatten) inte fanns några andra verksamheter eller företag som befann sig i en jämförbar faktisk och rättslig situation eller blivit diskriminerade.

(31)

När det gäller förhållandet mellan företag som betalar den avgift som föreskrivs i § 24 b i den kodifierade lagen och de som befrias från avgiften enligt § 24 c i samma lag, medger de danska myndigheterna att företag som bedriver en ekonomisk verksamhet och som har befriats från avgiften har fått en konkurrensfördel jämfört med de konkurrenter som har behövt betala en avgift i enlighet med § 24 b. Myndigheterna anser dock att selektiviteten till följd av undantaget endast gällde i förhållande till dessa konkurrenter, inte i förhållande till företag som avgiftsbelades direkt enligt § 24 a i den kodifierade lagen eller indirekt via vattenräkningen från ett allmänt vattenförsörjningssystem, eftersom dessa inte befann sig i en jämförbar situation.

(32)

De danska myndigheterna anser att om kommissionen står fast vid sin bedömning att den danska avgiften har tillämpats på ett sätt som gynnar vissa företag, trots de påtalade skillnaderna i faktisk och rättslig situation, är de undantag som föreskrivs i avgiftssystemet ändå motiverade på grund av det danska skattesystemets utformning och förvaltning. Avgiftssystemet utgör därför inte statligt stöd, även om myndigheterna återigen medger att företag som betalar den avgift som införs enligt § 24 b i den kodifierade lagen faktiskt behandlas annorlunda än de företag som är befriade från avgiften enligt § 24 c. Om kommissionen vidhåller att bestämmelserna i § 24 a i den kodifierade lagen utgör det normala avgiftssystemet och att de åtgärder som föreskrivs i §§ 24 b och 24 c i samma lag är selektiva undantag, är dessa motiverade med hänsyn till det danska skattesystemets art och allmänna systematik.

(33)

I detta sammanhang hävdar de danska myndigheterna att den lägre avgift som ska betalas av andra aktörer än ägare till allmänna vattenförsörjningssystem bl.a. kan motiveras av att jordbrukare och andra ägare av privata anläggningar för vattenuttag själva måste finansiera uttagskostnaderna och inte har rätt att ansluta sig till ett allmänt system om de ligger utanför det område som försörjs av dessa system. Dessutom ska avgiften bidra till att finansiera skydd och bevarande av dricksvattenresurser och inte till att jordbrukare ska kunna bevattna sina odlingar med dricksvatten. Enligt de danska myndigheterna räcker dessa argument för att motivera den differentiering som avgiftssystemet innebär och som baseras på en rad faktiska och rättsliga skillnader som stämmer överens med målsättningen för systemet.

(34)

I fråga om nedsättningen av avgiften och den gräns på 25 000 m3 som föreskrivs i § 24 b i den kodifierade lagen framför de danska myndigheterna flera argument:

(35)

När det gäller den avgiftsbefrielse som föreskrivs i § 24 c i den kodifierade lagen och den diskriminering mellan företag inom samma sektor som tas upp i beslutet om att inleda förfarandet, hävdar de danska myndigheterna att skattesystemets allmänna systematik innebär att det är logiskt att avgiftsbefria den stora kategorin med små uttagstillstånd eftersom intäkterna från den är obetydliga och belastningen på vattenresurserna är liten. Eftersom avgiften beräknas på den mängd vatten som teoretiskt kan tas ut enligt tillståndet, skulle företagen inte ha behövt betala mer än ungefär 81 euro 2009, 84 euro 2010 och 83 euro 2011. Eftersom det stora flertalet av uttagstillstånden gällde en genomsnittsmängd på bara 1 000 m3 per år skulle beloppet för avgiftsbefrielsen dessutom endast ha blivit 40 euro för perioden som helhet. De små tillstånden (för en mängd på högst 6 000 m3) skiljer sig också från de andra genom att de inte omfattar något deklarationskrav, vilket innebär att det inte finns något tillståndsregister som de danska skattemyndigheterna skulle kunna använda sig av.

(36)

De danska myndigheterna avslutar sin analys av selektiviteten genom att konstatera att det endast är den avgiftsbefrielse som föreskrivs i § 24 c i den kodifierade lagen som kan anses vara selektiv, eftersom den gynnar vissa företag, men att den ändå är motiverad med tanke på det danska skattesystemets art och allmänna systematik. De tillägger att om kommissionen trots detta anser att det avgiftssystem som föreskrivs i § 24 a i den kodifierade lagen ska betraktas som referenssystem, förekommer det ändå ingen diskriminering inom ramen för det systemet, med hänsyn till de faktiska och rättsliga skillnaderna i förhållandena.

(37)

I sina skrivelser, som översändes via e-post den 12 juni 2012 och den 7 november 2013, behandlar de danska myndigheterna dessa frågor utifrån två aspekter: för det första gör de en jämförelse mellan det avgiftssystem som föreskrivs i § 24 a i den kodifierade lagen och de system som föreskrivs i §§ 24 b och 24 c, och för det andra jämför de det avgiftssystem som införs i § 24 b med det som införs genom § 24 c.

(38)

När det gäller den första jämförelsen understryker de danska myndigheterna att om en nationell åtgärd inte uppfyller selektivitetskriteriet kan den inte heller snedvrida konkurrensen eller påverka handeln mellan medlemsstaterna. Eftersom de anser att de har visat att nedsättningen av eller befrielsen från avgiften inte medför någon fördel för stödmottagarna i förhållande till andra företag i samma rättsliga eller faktiska situation, kan det inte vara fråga om någon snedvridning av konkurrensen i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(39)

När det gäller den andra jämförelsen medger de danska myndigheterna att de stödmottagare som har befriats från avgiften har fått en fördel jämfört med andra företag, men understryker att värdet på avgiftsbefrielsen är så litet att det inte påverkar konkurrensvillkoren på den inre marknaden över huvud taget, vilket bevisas av att inget företag har klagat. Dessutom anser de att det är upp till kommissionen att visa att en stödåtgärd snedvrider konkurrensen. I detta avseende hänvisar de till EU-domstolens dom av den 24 oktober 1996 i mål C-329/93, Förbundsrepubliken Tyskland, Hanseatische Industrie-Beteiligungen GmbH och Bremer Vulkan Verbund AG mot Europeiska kommissionen (16), särskilt punkt 52, där domstolen anger följande: ”… även om det i vissa fall kan framgå av själva de förhållanden under vilka stödet beviljades att stödet är av sådant slag att det kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen, åligger det nämligen kommissionen att åtminstone redogöra för dessa omständigheter i motiveringen till sitt beslut …” De danska myndigheterna menar att kommissionen helt enkelt har nöjt sig med att nämna omfattningen av Danmarks handel med jordbruksprodukter i sitt beslut om att inleda förfarandet och inte i tillräcklig grad har dokumenterat varför den anser att det danska avgiftssystemet kan hota konkurrensen och handeln på den inre marknaden. För att belysa avgiftsbefrielsens begränsade värde anger myndigheterna att ett företag som har befriats för den största möjliga mängden (6 000 m3) har fått ett stöd på 610 danska kronor (ungefär 81 euro) år 2009, 630 danska kronor (ungefär 84 euro) år 2010 och 620 danska kronor (ungefär 83 euro) år 2011 i förhållande till de företag som beviljats en nedsättning av avgiften enligt § 24 b i den kodifierade lagen. En stor andel av de företag som har beviljats en avgiftsbefrielse har dessutom endast ett uttagstillstånd för en mängd på 1 000 m3, vilket minskar beloppet för avgiftsbefrielsen ytterligare. Eftersom uttagsavgiften avskaffades den 1 januari 2012 har de företag som befriats från avgiften högst kunnat få ett stöd på 250 euro jämfört med dem som inte fick någon nedsättning av avgiften. Alla dessa belopp ryms inom de gränser som fastställs i förordningarna om stöd av mindre betydelse, både för primärproduktion inom jordbruket och för livsmedelsbearbetning och kan därmed inte snedvrida konkurrensen.

(40)

De danska myndigheterna fortsätter sin analys med att påpeka att ett eventuellt stöd i samband med de avgiftssystem som föreskrivs i §§ 24 b och 24 c i den kodifierade lagen i vilket fall som helst skulle vara förenligt med den inre marknaden.

(41)

När det gäller den nedsättning av avgiften som föreskrivs i § 24 b i den kodifierade lagen anser de danska myndigheterna att bestämmelserna i punkterna 151–159 i miljöriktlinjerna har följts eftersom avgiften är en miljöavgift och nedsättningen av den är nödvändig och proportionell, oavsett vilket beloppet är (dvs. oavsett om det referensscenario som används för analysen är avgiftssystemet i § 24 a i den kodifierade lagen eller avgiftssystemet i § 24 b i den kodifierade lagen eller om taket på 25 000 m3 skulle kunna anses vara en fördel för innehavarna av ett uttagstillstånd på mer än 25 000 m3).

(42)

De danska myndigheterna visar att avgiften är en miljöavgift genom att hänvisa till avgiftssystemets övergripande mål, dvs. att skydda dricksvattenresurserna och de betonar att Danmarks åtgärder för detta går utöver vad som krävs enligt EU:s ramdirektiv om vatten och därför kanske inte nödvändigtvis går att återfinna i andra medlemsstater. De tillägger att systemet har utformats så att de största bidragsgivarna (ägarna till de allmänna vattenförsörjningssystemen) ska kunna överföra avgiften på konsumenterna i förhållande till deras förbrukning och på så sätt uppmuntra dem att minska sin förbrukning. Genom att införa nedsättning av och befrielse från avgiften för dem som själva tar ut vatten har man enligt de danska myndigheterna i högre grad kunnat beskatta dem som använder mest dricksvatten.

(43)

När det gäller kriteriet i punkt 158 a i miljöriktlinjerna (dvs. att valet av stödmottagare måste grunda sig på objektiva och öppna kriterier och stödet beviljas i princip på samma sätt för alla konkurrenter inom samma sektor eller på samma relevanta marknad om de befinner sig i en liknande faktisk situation), ifrågasätter de danska myndigheterna kommissionens argument om att de borde ha gjort en jämförelse mellan aktörer utanför jordbrukssektorn som innehar ett uttagstillstånd och aktörer inom jordbrukssektorn. Myndigheterna hävdar att avgiftssystemet inte gör åtskillnad mellan företag inom eller utanför vissa sektorer. Alla ägare till icke allmänna vattenförsörjningssystem som är godkända för uttag av 6 000 m3 grundvatten per år omfattas av den avgift som föreskrivs i § 24 b i den kodifierade lagen, oavsett vilken verksamhetssektor de tillhör. Om taket på 25 000 m3 skulle anses medföra en fördel för dem som har ett uttagstillstånd på mer än 25 000 m3, har kravet på objektivitet och öppenhet i valet av stödmottagare uppfyllts, eftersom avgiftssänkningen tillämpas på samma sätt på alla företag inom samma sektor som befinner sig i samma faktiska situation (innehav av ett tillstånd för vattenuttag på mer än 25 000 m3).

(44)

De danska myndigheterna undrar också varför kommissionen när den hänvisar till kravet på objektiva och öppna kriterier för att välja stödmottagare är intresserad av företag från andra medlemsstater som inte får samma fördel som de danska företag som betalar en nedsatt avgift eller är befriade från avgiften, eftersom de utländska företagen inte omfattas av det danska avgiftssystemet. De hänvisar till kommissionens beslut C30/2009 (17) där den konstaterade att valen var objektiva och tydliga.

(45)

När det gäller kriteriet i punkt 158 b i miljöriktlinjerna (dvs. att miljöskatten utan nedsättning måste leda till en väsentlig ökning av produktionskostnaden för varje sektor eller kategori av enskilda stödmottagare) förklarar de danska myndigheterna att enligt en beräkning av det danska skatteverket har företagen i primärsektorn betalat sammanlagt 26 miljoner danska kronor per år i avgift enligt § 24 b i den kodifierade lagen under perioden 2009–2010 och skulle ha behövt betala ungefär 138 miljoner danska kronor per år om de hade omfattats av samma avgift som ägarna till de allmänna vattenförsörjningssystemen, dvs. en ökad kostnad på 430 % för sektorn. När det gäller produktionskostnaderna lämnar de danska myndigheterna ett sifferexempel som visar att den extra kostnaden per hektar kan uppskattas till 347 danska kronor, dvs. en ökning av produktionskostnaderna från 4,3 % till 7,7 %, beroende på grödan (beräkningen utgår från ett företag som odlar 100 hektar, har ett uttagstillstånd på 1 200 m3 per hektar och betalar en avgift på 0,31 danska kronor per hektar, vilket skulle ha inneburit en sammanlagd avgift på 37 200 danska kronor – 100 × 1 200 × 0,31 om hela avgiften skulle betalas – dvs. en merkostnad på 34 700 danska kronor eller 347 danska kronor per hektar, eftersom företaget omfattas av en avgift på 2 500 danska kronor enligt § 24 b i den kodifierade lagen, med taket på 25 000 m3). De menar att en höjning av produktionskostnaderna med nästan 8 % är väsentlig (här hänvisar de till kommissionens beslut i statligt stödärende N 327/2008 (18), där en höjning av produktionskostnaderna med 3 % ansågs vara väsentlig), vilket betyder att kriteriet i punkt 158 b i miljöriktlinjerna är uppfyllt. De anser dessutom att samma logik kan tillämpas i samband med taket på 25 000 m3. Utan taket skulle avgiften ha lett till en ökning av produktionskostnaderna på 1,25–2,20 %. Denna höjning är visserligen lägre än den som anges i beslut N 327/2008, men den måste ses i förhållande till att det inte går att skjuta över kostnaden på konsumenten (se nästa skäl).

(46)

När det slutligen gäller kriteriet i punkt 158 c i miljöriktlinjerna (dvs. att den väsentliga ökningen av produktionskostnaderna inte kan föras över på kunderna utan att det leder till en stor minskning av försäljningen) anser de danska myndigheterna att oavsett vilket referensscenario som används (se skäl 41), kan primärproducenterna inte föra över de ökade produktionskostnaderna på konsumenterna, utan måste själva täcka denna förlust, eftersom det vatten som producenterna använder för att odla på de marker som måste bevattnas går till grödor som är vanligt förekommande och som inte håller högre kvalitet än dem som odlas på marker som inte behöver bevattnas och de berörda produkterna även importeras i stora mängder, vilket innebär att priserna fastställs på de internationella marknaderna, där de danska jordbrukarna har mycket litet inflytande, eftersom deras gårdar är så små, och de har mycket små möjligheter att föra över sina extrakostnader till försäljningspriserna. De danska myndigheterna anser att om hela avgiften hade betalats skulle jordbrukarna ha tvingats minska sitt vattenuttag, med åtföljande minskningar i skörd och intäkter. I kombination med den ekonomiska krisen, som gjorde jordbruksföretagen ännu mer sårbara för ökade produktionskostnader, skulle detta ha lett till en snedvridning av konkurrensen mellan de gårdar som har stora bevattningsbehov och de som behövde mindre eller ingen bevattning.

(47)

De danska myndigheterna understryker att i enlighet med punkt 159 i miljöriktlinjerna måste ett av de tre villkor som anges i den punkten vara uppfyllt för att kriteriet om proportionalitet ska vara uppfyllt och tillägger att de kommer att inrikta sig på villkoret i punkt 159 b eftersom det inte är möjligt att i efterhand kontrollera att villkoren i a och c har uppfyllts. Enligt det villkor som anges i punkt 159 b måste stödmottagarna betala minst 20 % av den nationella skatten, om inte en lägre skattegrad kan motiveras med att snedvridningen av konkurrensen är liten.

(48)

De danska myndigheterna anger att om man tar hänsyn till att den avgift som föreskrivs i § 24 b i den kodifierade lagen motsvarar en tredjedel av den avgift som föreskrivs i § 24 a och att taket på 25 000 m3 som befriar företagen från avgiften för alla mängder över det gränsvärdet, har de företag som innehar ett tillstånd för vattenuttag på minst 41 666 m3 betalat minst 20 % av den avgift som föreskrivs i § 24 a i den kodifierade lagen. De hävdar emellertid också att vattenleverantörer inte är företag i den mening som avses i reglerna för statligt stöd och att det inte kan förekomma konkurrens mellan jordbruksföretag och livsmedelsbearbetningsföretag å ena sidan och ägarna till allmänna vattenförsörjningssystem å andra sidan. Jämförelsen måste göras mellan företag som har tillstånd till vattenuttag och företag som inte har det och som måste använda sig av ett allmänt vattenförsörjningssystem. De förstnämnda betalar en avgift på grundval av den mängd som kan tas ut och de sistnämnda betalar en avgift på grundval av sin faktiska förbrukning, vilket gör att det är svårt att kontrollera att de betalar 20 % av avgiften. Slår man ihop den faktiska nyttjandegraden av tillstånden hos jordbruksföretagen (34 %) och livsmedelsbearbetningsföretagen (48 %) med den genomsnittliga storleken på tillstånden (37 000 respektive 243 000 m3) och nyttjandegraden av uttagsmöjligheterna i de allmänna vattenförsörjningssystemen (80 %), verkar det dock som om en primärproducent, med utgångspunkt i den faktiska förbrukningen, i genomsnitt har betalat cirka 45 % av den avgift som har betalats av företag som inte har något tillstånd för vattenuttag och för livsmedsbearbetningsföretag sjunker andelen till 6 %. Använder man avgiften i § 24 b i den kodifierade lagen som referensscenario och gör en jämförelse mellan dem som har ett tillstånd för uttag av vatten på högst 25 000 m3 och dem som har ett tillstånd på mer än 25 000 m3, visar det sig att 97,5 % av de berörda har betalat minst 20 % av den normala avgiften. De danska myndigheterna medger att kriteriet om 20 % ska vara uppfyllt för varje enskild aktör, men anser att kommissionen bör ta hänsyn till genomsnittsvärden när den bedömer kriteriet för proportionalitet och även ta hänsyn till att det inte fanns någon avgift på vattenuttag före 2009. Myndigheterna hävdar att om det inte hade satts ett tak för avgiften skulle avgiftssystemet ha skapat en mycket kraftigare snedvridning av konkurrensen inom jordbrukssektorn eftersom företag som hade fått ett tillstånd för en stor mängd vatten när det inte fanns någon avgift skulle ha behövt betala hela avgiften på grundval av den mängden, oavsett verklig förbrukning. Slutligen omfattas jordbruksföretag i andra medlemsstater inte av samma avgifter som de danska företagen och därför är det svårt att avgöra om de senare har fått någon konkurrensfördel.

(49)

De danska myndigheternas övergripande slutsats är att avgiftssänkningen är proportionell även om inte alla företag har betalat minst 20 % av avgiften.

(50)

De danska myndigheterna medger att de inte kan visa att det stöd som genom den avgiftssänkning som avses i § 24 b i den kodifierade lagen har mottagits av bearbetningsföretag som har ett eget tillstånd för vattenuttag i samtliga fall uppfyller det kriterium om nödvändighet som anges i punkt 158 i miljöriktlinjerna. De lägger emellertid fram uppgifter som visar att de fem företag som har de största uttagstillstånden har fått ett stöd motsvarande i genomsnitt 245 417 danska kronor (ungefär 32 700 euro) till 456 217 danska kronor (ungefär 60 000 euro) per år i förhållande till företag som använder ett allmänt vattenförsörjningssystem. Myndigheterna understryker att dessa siffror inte ger någon exakt bild av den faktiska fördel som stödet ger mottagarna och att de bör korrigeras utifrån bearbetningsföretagens faktiska förbrukning (nyttjandegraden för tillstånden har beräknats till 48 %). Tar man hänsyn till den viktningen varierar bidragsekvivalenten mellan 143 337 danska kronor (ungefär 19 100 euro) och 267 369 danska kronor (ungefär 35 650 euro) per år och är ännu lägre om man använder den avgift som anges i § 24 b i den kodifierade lagen i som referensscenario.

(51)

När det gäller dessa siffror understryker de danska myndigheterna att de enskilda beloppen ligger under det tröskelvärde på 200 000 euro för stöd av mindre betydelse som får beviljas i sektorn för bearbetning av jordbruksprodukter. Myndigheterna medger att det inte är omöjligt att vissa företag har kommit över det tröskelvärdet om man tar hänsyn till de övriga stöd av mindre betydelse som de har fått under en period av tre räkenskapsår, men anger att kommissionen bör betrakta stödbeloppen som förenliga med den inre marknaden enligt bestämmelserna i den tillfälliga ramen för krisstöd. Enligt de bestämmelserna finns det möjlighet att bevilja ett stöd som kan uppgå till 500 000 euro till företag som bearbetar jordbruksprodukter, men den danska regeringen har inte utnyttjat den möjligheten. Enligt de danska myndigheterna kan ett företag som redan har tagit emot 200 000 euro som ett stöd av mindre betydelse alltså ta emot ytterligare 300 000 euro enligt den tillfälliga ramen för krisstöd.

(52)

De danska myndigheterna anser att den avgiftsbefrielse som föreskrivs i § 24 c i den kodifierade lagen är ett undantag från bestämmelserna i § 24 b, som bör användas som referensscenario, men att om kommissionen håller fast vid att det är fråga om ett undantag från § 24 a i den kodifierade lagen, innebär det ändå inget statligt stöd i den mening som avses i § 107.1 EUF-fördraget, och att om kommissionen trots detta anser att det är fråga som statligt stöd skulle det vara förenligt med den inre marknaden.

(53)

Till stöd för sin ståndpunkt hävdar de danska myndigheterna att de företag som har uttagstillstånd för upp till 6 000 m3 vatten inte har fått stöd på mer än 250 euro om man betraktar avgiftsbefrielsen som ett undantag från bestämmelserna i § 24 b, eller 750 euro om man betraktar avgiftsbefrielsen som ett undantag från § 24 a (den avgift som föreskrivs i § 24 b i den kodifierade lagen motsvarar endast en tredjedel av den som föreskrivs i § 24 a). De påpekar också att åtgärden bör bedömas mot bakgrund av de tillämpliga reglerna om stöd av mindre betydelse och att bedömningen av om ett olagligt stöd är förenligt med reglerna bör göras i förhållande till det regelverk som gällde när stödet beviljades. Därför hänvisar de återigen till den tillfälliga ramen för krisstöd och understryker att kommissionen inte kan vägra att betrakta den som tillämplig i detta fall på grund av att stödet inte har beviljats inom ramen för en godkänd stödordning och att de danska myndigheterna inte har begärt att stödmottagarna ska lämna en deklaration av eventuellt stöd av mindre betydelse som de har tagit emot innan de fått stöd inom ramen för denna åtgärd. Om kommissionen ändå kräver att dessa formella kriterier ska vara uppfyllda blir principerna bakom utvärderingen av olagligt stöd meningslösa, eftersom det som kännetecknar ett icke anmält stöd är att det inte uppfyller de formella villkoren för att vara lagligt. De danska myndigheterna tillägger att ett icke anmält stöd i så fall aldrig kan anses vara förenligt med den inre marknaden och det skulle inte heller stöd som är undantagna från krav på anmälan enligt en gruppundantagsförordning vara.

(54)

Därför konstaterar de danska myndigheterna att avgiftsbefrielsen bör förklaras som förenlig med den inre marknaden, förutsatt att de tak för stöd som fastställs i den tillfälliga ramen för krisstöd (500 000 euro för bearbetningsföretag och 15 000 euro för primärproducenter, inklusive stöd av mindre betydelse) inte har överskridits och att kommissionen de facto bör ta hänsyn till taket för stöd av mindre betydelse när den undersöker om avgiftsbefrielsen är förenlig med den inre marknaden. Eftersom stödet har uppgått till 250 euro och 750 euro kan de stödtak som inrättas genom den tillfälliga ramen för krisstöd inte ha överskridits under den period som avgiftsbefrielsen gäller (2009–2011), ens om bearbetningsföretagen och primärproducenterna redan hade fått det högsta stöd av mindre betydelse som de hade kunnat få under samma period. De danska myndigheterna medger att de formella villkoren för att bevilja stöd av mindre betydelse eller stöd som är förenligt med den tillfälliga ramen för krisstöd inte har uppfyllts, men eftersom Danmark inte hade utnyttjat de möjligheter som den tillfälliga ramen erbjöd under den perioden och eftersom de mottagna stödbeloppen inte överskrider 750 euro finns det ingen risk för att de tak som fastställs i den tillfälliga ramen överskrids om bestämmelserna i den tillämpas i efterhand.

(55)

De danska myndigheterna hävdar att även om kommissionen inte skulle godta argumenten för att det inte är fråga om olagligt stöd och att avgiftssystemet är förenligt med bestämmelserna, bör den inte begära att stödet ska återkrävas från stödmottagarna eftersom det haft en minimal inverkan på konkurrensen och ett återkrav inte skulle återställa en normal situation, stödmottagarna hade berättigade förväntningar och det är fullständigt omöjligt att göra ett återkrav som skapar lika förutsättningar för alla företag.

(56)

Till stöd för sitt första argument anger myndigheterna att alla företag som befinner sig i samma faktiska situation har behandlats på samma sätt, vilket innebär att risken för snedvridning av konkurrensen blir minimal, rentav teoretisk. Taket för stöd till innehavarna av tillstånd för uttag av vatten har dessutom bidragit till att upprätthålla enhetliga konkurrensvillkor, t.ex. inom primärproduktionssektorn, eftersom det har gjort det möjligt att undvika en oproportionell höjning av produktionskostnaderna för de producenter som behövde mest bevattning.

(57)

När det gäller det andra argumentet betonar de danska myndigheterna att ett återkrav inte innebär att det går att återställa konkurrensen till den situation som rådde före 2009 eftersom primärproducenterna inte hade fått någon konkurrensfördel i förhållande till sina nationella konkurrenter eller andra medlemsstater, utan endast hade fått en fördel jämfört med företag i andra sektorer som var anslutna till ett allmänt vattenförsörjningssystem. De som skulle beröras mest av återkraven var de som hade bevattnat mest till följd av klimat- och markförhållanden, dvs. det är inte stödets eventuella inverkan på konkurrensen utan yttre faktorer som skulle avgöra vilket belopp som skulle återkrävas. Dessutom skulle återkravet skapa en snedvridning av konkurrensen till fördel för dem som kan använda ytvatten (som är avgiftsbefriat) och inte grundvatten för att få fram samma produkter, vilket skulle strida mot bestämmelserna i artikel 14.2 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 (19). Slutligen skulle ett återkrav få oåterkalleliga och oproportionella konsekvenser i förhållande till åtgärdens begränsade inverkan på konkurrensen.

(58)

När det gäller stödmottagarnas berättigade förväntningar betonar de danska myndigheterna att det stora flertalet av de potentiella stödmottagarna inte hade kunnat vänta sig att systemet skulle ge dem en fördel med hänsyn till konkurrenslagstiftningen, framför allt som det inte finns några liknande avgifter i andra medlemsstater. Inget danskt eller utländskt företag har för övrigt klagat på det berörda avgiftssystemet. Eftersom tillstånden för vattenuttag dessutom brukar beviljas för en period på tio till femton år har de flesta stödmottagare slutligen inte haft möjlighet att ta hänsyn till avgiftsfrågorna när de ansökte om tillståndet och ett återkrav baserat på tillståndets storlek skulle inte ta hänsyn till dessa oförutsedda omständigheter.

(59)

När det slutligen gäller det omöjliga i att göra ett återkrav där alla företag får samma förutsättningar betonar de danska myndigheterna att det skulle vara svårt att genomföra ett återkrav eftersom det inte kommer att vara möjligt att avgöra bidragsekvivalenten för det berörda stödet för varje stödmottagare eftersom det inte är möjligt att fastställa förbrukningen under perioden 2009–2011 i efterhand. Det finns inte heller någon referensram i Danmark som gör det möjligt att beräkna bidragsekvivalenten för samtliga företag, och den avgift som betalades indirekt av de företag som använde ett allmänt vattenförsörjningssystem varierar beroende på hur mycket de använde systemet, vilket innebär att företag inom samma kategori kan ha omfattats av olika avgifter. För att göra en effektiv utjämning skulle man behöva räkna om avgiften på vattenuttag för samtliga företag på grundval av den faktiska förbrukningen hos varje företag under perioden 2009–2011 och i förhållande till en enhetlig men godtycklig taxa, på ett sådant sätt att överskjutande avgift betalas tillbaka eller att de företag som inte har betalt tillräckligt betalar eventuella restbelopp. Denna modell verkar dock inte vara möjlig att genomföra i praktiken, eftersom det i de flesta fall är omöjligt att fastställa den exakta förbrukningen hos företag med eget vattenuttag.

(60)

Den berörda parten anser att det berörda avgiftssystemet inte utgör statligt stöd för företagen eftersom de berörda avgiftssänkningarna eller avgiftsbefrielserna inte är selektiva och konkurrensen inte påverkas. Även om det skulle konstateras att avgiftssystemet utgör statligt stöd, skulle det vara förenligt med bestämmelserna i miljöriktlinjerna. Dessutom skulle ett återkrav av stöd som konstateras vara olagligt och oförenligt med bestämmelserna strida mot de allmänna rättsprinciperna. Jordbrukarna kunde inte förutse att de fick ett olagligt statligt stöd och ett återkrav skulle vara en oproportionell åtgärd eftersom majoriteten av producenterna inte tog ut hela den mängd vatten som ingick i uttagstillstånden. Slutligen har inga danska eller utländska företag eller organisationer klagat över någon snedvridning av konkurrensen till följd av de differentierade avgifterna.

(61)

I sin skrivelse som översändes via e-post den 2 juli 2012 konstaterade de danska myndigheterna att den berörda parten stödde deras ståndpunkt och underströk att det faktum att inga företag eller organisationer hade lämnat några synpunkter visade att ordningen inte påverkade konkurrensvillkoren på den inre marknaden.

(62)

Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(63)

Inom ramen för det formella granskningsförfarandet betonade kommissionen på grundval av den information som den hade tillgång till att den berörda åtgärden kunde innehålla statligt stöd eftersom den hade beviljats av staten (som avstod från intäkter genom att bevilja en nedsättning av eller befrielse från avgiften), den gynnade vissa företag (i detta fall, en stor majoritet av de jordbruksföretag som hade privata uttagstillstånd, däribland dem som fick en avgiftsbefrielse snarare än en nedsättning av avgiften, och alla fick en sänkning av de kostnader som de annars skulle ha behövt bära), den kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna (20) och riskerade att snedvrida konkurrensen (21). Dessutom hade kommissionen konstaterat att den inte var säker på att åtgärden kunde anses ingå i en ordning med stöd av mindre betydelse (se skäl 21). När det gäller den senare punkten kan kommissionen på grundval av de upplysningar som de danska myndigheterna lämnat fortfarande inte fastställa att den berörda åtgärden kan anses ingå i en ordning med stöd av mindre betydelse. När det gäller sektorn för bearbetning av jordbruksprodukter har de danska myndigheterna själva uppgett att det var möjligt att villkoren för stöd av mindre betydelse inte var uppfyllda (se skäl 51). När det gäller sektorn för primärproduktion har de danska myndigheterna inte lämnat några upplysningar som kan visa att stödbeloppen till följd av beviljade avgiftsnedsättningar/avgiftsbefrielser inte har kunnat leda till att de tak som gällde för en period av tre räkenskapsår överskreds. Därför kan kommissionen inte dra några slutsatser om huruvida den berörda åtgärden kan anses ingå i en ordning av mindre betydelse. Därför måste det slutligt fastställas om den berörda åtgärden innehåller statligt stöd med hänsyn till de andra tillämpliga reglerna om statligt stöd.

(64)

För att betraktas som statligt stöd måste åtgärden vara selektiv och medföra en fördel genom att gynna vissa företag eller viss produktion.

(65)

Inom ramen för en skatteåtgärd uppstår selektiviteten genom ett undantag från ett referensskattesystem. I detta fall beviljar den danska lagstiftningen en särskild skattebehandling (nedsättning av eller befrielse från avgiften) för företag som har ett uttagstillstånd som överskrider eller inte uppnår vissa uttagsnivåer.

(66)

I skäl 64 anges att för att betraktas som statligt stöd måste åtgärden vara selektiv och medföra en fördel genom att gynna vissa företag eller viss produktion.

(67)

I punkt 128 i kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (22), som har ersatt kommissionens meddelande om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på åtgärder som omfattar direkt beskattning av företag, återges de principer som har fastställts i rättspraxis och som innebär att för att avgöra om en åtgärd är statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget eller ej, måste man identifiera ett referenssystem, fastställa om en viss åtgärd utgör ett undantag från det systemet eftersom den gör åtskillnad mellan ekonomiska aktörer som, mot bakgrund av systemets egentliga mål, är i en jämförbar situation och slutligen fastställa om undantaget motiveras av referenssystemets art eller allmänna systematik.

(68)

Domstolens rättspraxis (23) säger även att vad ”beträffar bedömningen av kravet på selektivitet, som ingår i begreppet statligt stöd, följer det av fast rättspraxis att det enligt artikel 87.1 EG ska fastställas huruvida en nationell åtgärd, inom ramen för en viss rättsordning, kan gynna vissa företag eller viss produktion i jämförelse med andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende, med hänsyn till målsättningen med rättsordningen, befinner sig i en jämförbar situation” (24). I detta fall innebär detta att man måste fastställa om de aktörer (som till största delen kommer från jordbrukssektorn) som innehar ett tillstånd för vattenuttag och som har fått en avgiftsnedsättning enligt § 24 b i den kodifierade lagen befann sig i en faktisk och rättslig situation som var jämförbar med situationen för aktörer som är anslutna till allmänna vattenförsörjningssystem och som hade betalat den avgift som tas ut av ägarna till de allmänna vattenförsörjningssystemen, som måste betala hela den avgift som införs genom § 24 i den kodifierade lagen enligt § 24 a i samma lag. Inom ramen för det formella granskningsförfarandet har de danska myndigheterna angett att de faktiska och rättsliga situationerna var identiska genom att hänvisa till domstolens dom (se skäl 24 och fotnot 11), som inte ingår i de domar som nämns i fotnot 23, men som innehåller samma princip som beskrivs i det skälet. Dessutom har de hävdat att skillnader i beräkningsgrund och metoder för att ta ut avgiften (en avgift tas ut för den mängd som faktiskt förbrukats och tas ut indirekt från aktörerna i det fall som avses i § 24 a i den kodifierade lagen och avgiften tas ut direkt för den kvantitet för vilken ett uttagstillstånd beviljas, oavsett verklig förbrukning, i det fall som avses i § 24 b i den kodifierade lagen, anpassad genom § 24 c) innebär att de aktörer som indirekt omfattas av den avgift som avses i § 24 a i den kodifierade lagen och de som omfattas direkt av den avgift som avses i § 24 b i den kodifierade lagen inte befann sig i en jämförbar faktisk och rättslig situation. Det skulle alltså handla om två särskilda avgiftssystem (ett som är kopplat till § 24 a i den kodifierade lagen och ett som är kopplat till §§ 24 b och 24 c i den kodifierade lagen) och det referenssystem som ska användas för att avgöra förekomsten av ett stöd skulle vara det som följer av § 24 b i den kodifierade lagen.

(69)

Kommissionen konstaterar att målsättningen med avgiften var att få in tillräckliga medel för att kartlägga och planera förvaltningen av områden som är särskilt viktiga för dricksvattenförsörjningen i Danmark. Alla företag som förbrukar vatten bör därför i princip omfattas av samma betalningsvillkor. Det är alltså själva införandet av avgiften genom § 24 i den kodifierade lagen i kombination med skyldigheten att betala hela avgiften för dem som är anslutna till ett allmänt vattenförsörjningssystem, som införs genom § 24 a i den kodifierade lagen, som ska användas som första referenspunkt för att avgöra om det förekommer statligt stöd i de scenarier som fastställs genom §§ 24 b och 24 c i den kodifierade lagen, oavsett vilka slutsatser som går att dra i ett senare skede om huruvida det är nödvändigt att använda andra referenspunkter för att undersöka det stöd som eventuellt ingår i ett visst scenario.

(70)

När det gäller § 24 b i den kodifierade lagen måste selektiviteten fastställas på två nivåer: dels betalningen av en tredjedel av den avgift som avses i § 24 a, dels taket för avgiften vid en volym på 25 000 m3 och avgiftsbefrielsen för tillstånd som inte överskrider 6 000 m3.

(71)

För att en åtgärd ska kunna anses innehålla statligt stöd måste den som sagt vara selektiv och gynna vissa företag eller viss produktion (se skäl 64). Precis som de danska myndigheterna hävdar (se skäl 24) måste man också undersöka om den berörda åtgärden gör någon åtskillnad mellan företag som med avseende på den berörda åtgärdens målsättning befinner sig i en faktiskt och rättsligt jämförbar situation, i enlighet med domstolens rättspraxis (25).

(72)

I detta sammanhang konstaterar kommissionen framför allt att enligt de upplysningar som de danska myndigheterna har lämnat innebär det system som anges i § 24 a i den kodifierade lagen att en avgift ska tas ut baserat på den faktiska förbrukningen, medan det system som föreskrivs i § 24 a gäller en avgift som baseras på möjligheten till vattenuttag (men den mängd som anges i tillståndet utnyttjas sällan fullt ut, vilket framgår av de upplysningar som lämnas i skäl 27 sjunde strecksatsen). Som anges i skäl 27 sista strecksatsen och skäl 28 andra och tredje strecksatsen kan skillnaderna i geografisk belägenhet (i eller utanför det område som är anslutet till allmänna vattenförsörjningssystem) göra det nödvändigt att använda andra vattenförsörjningsmetoder och vattenkvaliteten varierar i det tänkta scenariot, eftersom den avgift som tas ut enligt § 24 a i den kodifierade lagen gäller dricksvatten, medan många av de företag som måste betala avgiften för grundvatten för att finansiera dricksvattenskyddet angränsade till företag som inte omfattades av avgiften eftersom de använde ytvatten, medan de själva måste täcka kostnaderna för kvalitetskontroll av vattnet och hålla uttagsanläggningarna i skick, vilket täcks av fakturorna för de företag som omfattas av det första scenariot.

(73)

Selektiviteten i en åtgärd måste emellertid bedömas mot bakgrund av målsättningen för den (se skäl 68 och fotnot 24), dvs. i detta fall kartläggning och planering av förvaltningen av områden av särskild betydelse för dricksvattenförsörjningen. Ur denna synvinkel måste man konstatera att med hänsyn till det fastställda målet för åtgärden borde avgiftssystemet ha varit likadant för alla aktörer för att åtgärden inte skulle betraktas som selektiv (se skäl 69). Därför måste kommissionen konstatera att nedsättningen med två tredjedelar av avgiften enligt § 24 b i den kodifierade lagen är selektiv.

(74)

De danska myndigheternas övriga argument innehåller inga uppgifter som motsäger denna slutsats: framför allt är argumentet om skillnaden mellan antalet ägare till allmänna vattenförsörjningssystem och antalet ägare till privata anläggare (skäl 26) inte tillräckligt för att styrka att det finns en skillnad i rättslig eller faktisk situation mellan avgiftssystemen, eftersom det i båda fallen är konsumenterna som betalar avgiften, oavsett om det sker indirekt via fakturan i det förra fallet, eller direkt i det andra fallet. Argumentet om att ägarna till allmänna vattenförsörjningssystem inte är företag eftersom de inte bedriver ekonomisk verksamhet (skäl 27 tredje och fjärde strecksatsen) är inte heller giltigt eftersom de danska myndigheterna själva understryker att ekonomisk verksamhet definieras som tillhandahållande av varor eller tjänster och vattenförsörjning utgör en tjänst, dvs. en ekonomisk verksamhet. I detta fall bör bedömningen av huruvida det finns skillnader i faktisk och rättslig situation inte göras mellan ägarna av allmänna system och ägarna av privata anläggningar utan mellan de företag som är anslutna till ett allmänt system och de som är verksamma inom samma sektor och som har egna anläggningar.

(75)

Därför måste det undersökas om åtgärden, trots att den är selektiv, dvs. tillämpas på vissa företag, medför en ekonomisk fördel för dem. Här konstaterar kommissionen att de som har fått en nedsättning med två tredjedelar av avgiften betalar en avgift som baseras på en teoretisk förbrukning som anges i uttagstillståndet, medan de som betalar hela avgiften betalar på grundval av den faktiska vattenförbrukningen. Den konstaterar också att enligt de danska myndigheterna har ägarna till privata anläggningar endast utnyttjat upp till en tredjedel (34 %, se skäl 34) av den vattenmängd som omfattas av uttagstillstånden. Därför anser kommissionen att nedsättningen med två tredjedelar av avgiften uppväger effekterna av skillnaden mellan den avgift som baseras på den faktiska förbrukningen och den avgift som baseras på den mängd som anges i uttagstillståndet. Utan denna nedsättning skulle de uttagna beloppen med stor marginal ha överskridit finansieringsbehovet för att kartlägga och planera förvaltningen av särskilt viktiga områden för dricksvattenförsörjningen. Därför konstaterar kommissionen att nedsättningen med två tredjedelar av avgiften enligt § 24 i den kodifierade lagen inte ger de berörda aktörerna någon ekonomisk fördel och därför inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(76)

Nu måste det fastställas om det förekommer statligt stöd i scenariot med § 24 b i den kodifierade lagen, där det sätts ett tak för avgiften vid en vattenmängd på 25 000 m3 och tillstånd som omfattar högst 6 000 m3 är avgiftsbefriade.

(77)

När det gäller taket för uttag av avgiften vid en volym på 25 000 m3 kan de danska myndigheterna inte hänvisa till skillnader i rättslig och faktisk situation eftersom de företag som har tillstånd för uttag av en vattenmängd på mer än 25 000 m3 och omfattas av taket tillhör samma grundläggande avgiftssystem som de företag som har uttagstillstånd på mindre än 25 000 m3 (betalning av en tredjedel av den avgift som föreskrivs i § 24 i den kodifierade lagen) och ligger i samma områden. De danska myndigheternas argument om att bedömningen av huruvida det finns någon fördel måste göras i förhållande till dem som betalar en avgift för en vattenmängd på högst 25 000 m3, inte dem som har ett uttagstillstånd för mer än 25 000 m3 vatten men endast betalar en avgift för 25 000 m3, kan inte godtas eftersom det tydligt framgår av skäl 18 att den norm som fastställs i § 24 b i den kodifierade lagen är att alla ska betala en tredjedel av den avgift som föreskrivs i § 24 och införandet av ett tak på 25 000 m3 är en ”lex specialis” som de facto medger undantag från principen om att en tredjedel av avgiften ska betalas (eftersom avgiften blir lägre rent procentuellt ju större vattenmängd som anges i tillståndet). Vid första påseendet innebär alltså det undantag som införs en selektivitet i systemet och en fördel för de företag som har ett uttagstillstånd för mer än 25 000 m3 vatten i förhållande till dem som har ett uttagstillstånd för högst 25 000 m3. Alla företag som omfattas av § 24 b i den kodifierade lagen befinner sig alltså i samma faktiska och rättsliga situation eftersom de har ett uttagstillstånd för en privat anläggning och omfattas av samma avgift innan taket tillämpas.

(78)

Därför behöver vi nu granska de danska myndigheternas argument om att taket var motiverat med tanke på skattesystemets allmänna systematik. Rättspraxis sammanfattas numera i kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, men när stödet beviljades fastställdes rättspraxis i kommissionens meddelande om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på åtgärder som omfattar direkt beskattning av företag (nedan kallat det gamla meddelandet).

(79)

I punkt 23 i det gamla meddelandet anges att det faktum att vissa åtgärder är av särskiljande art inte nödvändigtvis måste innebära att de ska betraktas som statligt stöd. Detta synsätt utvecklas i punkt 24 i meddelandet, där det betonas att en progressiv skatteskala för inkomster eller vinster motiveras av skattens omfördelningssyfte. De danska myndigheterna anser att taket för avgiften vid en vattenmängd på 25 000 m3 följer den logiken på motsvarande sätt.

(80)

Kommissionen kan inte godta den ståndpunkten. I detta fall innebär införandet av ett avgiftstak för tillstånd som medger de största vattenuttagen definitivt inte en högre skattesats för dem som har sådana tillstånd. Tvärtom kan de innehavarna tack vare taket betala ett (betydligt) lägre belopp än vad de skulle ha behövt betala utan taket. Även om man tolkar systemet mutatis mutandis, innebär taket alltså en omfördelning i motsatt riktning, eftersom det är de som har ett tillstånd för mer än 6 000 m3 men mindre än 25 000 m3 som måste betala mest, proportionellt sett. Det är alltså inte fråga om en progressiv skattesats.

(81)

Kommissionen kan därför i detta fall inte godta de danska myndigheternas hänvisning till punkt 27 i kommissionens meddelande om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på åtgärder som omfattar direkt beskattning av företag (som innebär att särskilda bestämmelser som inte innehåller skönsmässiga inslag kan motiveras av systemets art eller funktion om de beaktar bland annat särskilda räkenskapskrav eller markens betydelse bland vissa sektorers tillgångar och därför inte är statligt stöd) och därmed inte heller godta hänvisningen till stödärende N 472/2002 (se skäl 34 sista strecksatsen). För det första innebär avsaknaden av skönsmässiga inslag inte automatiskt att det inte finns en selektiv behandling. Dessutom påpekar kommissionen att målet med taket för den fastighetsskatt som behandlas i ärende N 472/2002 var att begränsa effekterna av de ökade markvärdena i Danmark, som återspeglades i skattenivåerna för samtliga aktörer inom jordbrukssektorn, medan det i detta fall endast är en del av aktörerna inom jordbrukssektorn (de som har ett uttagstillstånd för mer än 25 000 m3) som har kunnat dra fördel av åtgärden. Därför kan kommissionen inte konstatera att villkoren i punkterna 24 och 27 i det gamla meddelandet är uppfyllda. Taket för den avgift som föreskrivs i § 24 b i den kodifierade lagen kan därför inte motiveras med avgiftssystemets art och allmänna systematik och är alltså selektivt.

(82)

När det gäller den fullständiga avgiftsbefrielsen för innehavare av ett uttagstillstånd för högst 6 000 m3 vatten per år medger de danska myndigheterna att åtgärden är selektiv eftersom den ger vissa företag en fördel. De framhåller dock hur små belopp som skulle ha tagits ut (se skäl 35), för att motivera ett undantag med hänsyn till den administrativa hanteringen av systemet. Kommissionen konstaterar att de belopp som inte har betalats av stödmottagarna är blygsamma och håller med om att uttaget av mycket små belopp, som det är fråga om i detta fall, skulle ha medfört en administrativ börda till en förhållandevis hög kostnad (det torde ha medfört administrativa förfaranden för ungefär 75 000 tillstånd för att kräva in enskilda belopp på ungefär 40 euro per år – se skälen 19 och 35). Men syftet med ett avgiftssystem är att skapa inkomster för staten, inte dränera den på resurser och i slutändan inte få in några inkomster eller rentav göra förluster. Eftersom det inte heller krävs några deklarationer för de små tillstånden skulle det ha behövts komplicerade administrativa undersökningar som skulle ha inneburit stora kostnader. Därför kan kommissionen i detta sammanhang anse att den fullständiga avgiftsbefrielsen för tillstånd för uttag på högst 6 000 m3 per år är motiverad på grund av det danska skattesystemets art och allmänna systematik och därför inte är selektiv och inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(83)

De övriga faktorer som utmärker statligt stöd och som togs upp när det formella granskningsförfarandet inleddes är fortfarande giltiga när det gäller avgiftstaket vid 25 000 m3: stödet finanserias med statliga medel eftersom staten avstår från intäkter genom att sätta ett tak för avgiften vid en viss vattenmängd, det gynnar vissa företag (de som har uttagstillstånd för mer än 25 000 m3), det kan påverka handeln, med tanke på de senare företagens storlek (se fotnot 20) och riskerar att snedvrida konkurrensen (se fotnot 21), framför allt eftersom de belopp som inte betalas i avgift har kunnat användas för andra syften i samband med stödmottagarnas ekonomiska verksamhet.

(84)

Dessa iakttagelser och framför allt den rättspraxis som anges i fotnot 21 innebär att de danska myndigheternas anmärkningar om bevisbördan saknar grund (se skäl 39).

(85)

Slutligen kan kommissionen inte godta de danska myndigheternas argument om att företag i andra medlemsstater inte omfattas av samma skatter som de danska företagen och att det därför är svårt att avgöra om de senare har haft en konkurrensfördel (se skäl 48). Enligt domstolens rättspraxis ”måste man vid tillämpningen av artikel 92.1 (26) ovillkorligen utgå från den konkurrenssituation som rådde på den gemensamma marknaden (27) innan den omtvistade åtgärden antogs” (28). I detta fall måste man alltså titta på situationen innan avgiften och därmed också taket infördes. Här måste det konstateras att införandet av avgiften har medfört en fördel i form av ett tak (som de facto motsvarar en nedsättning av avgiften och som inte fanns innan avgiften infördes) för de stödmottagare som har befriats från att betala ett belopp som de i stället har kunnat använda för att finansiera sin verksamhet i konkurrens med andra aktörer på marknaden. Enligt rättspraxis innehåller fördraget också metoder för att avhjälpa allmänna snedvridningar till följd av skillnader mellan skattesystem i olika medlemsstater. En förändring av en viss del av produktionskostnaderna i en ekonomisk sektor i en medlemsstat riskerar att rubba den befintliga jämvikten (dvs. i det här fallet att vissa aktörer får en fördel jämfört med andra). Domstolen har fastställt som rättspraxis att den omständighet att en medlemsstat genom ensidiga åtgärder försöker närma konkurrensvillkoren i en viss ekonomisk sektor till dem som råder i andra medlemsstater inte betyder att åtgärderna inte är stöd.

(86)

Eftersom det har visats att avgiftstaket utgör statligt stöd måste det nu undersökas om stödet är förenligt med den inre marknaden.

(87)

Under de omständigheter som anges i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget kan vissa åtgärder undantagsvis anses vara förenliga med den inre marknaden.

(88)

Det enda undantag som skulle kunna åberopas i detta fall är det som anges i artikel 107.3 c i EUF-fördraget som innebär att stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset, kan anses vara förenligt med den inre marknaden.

(89)

För att detta undantag ska vara tillämpligt måste det berörda icke anmälda stödet, som rör miljön inom jordbrukssektorn, undersökas mot bakgrund av de regler som var tillämpliga när stödet beviljades (29), dvs. i detta fall utifrån bestämmelserna i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbruk och skogsbruk 2007–2013 (30).

(90)

Enligt punkt 62 i de riktlinjerna ska kommissionen i princip granska stödåtgärder som inte omfattas av bestämmelserna i de riktlinjerna på grundval av riktlinjerna för statligt stöd till miljöskydd (31) (nedan kallade miljöriktlinjerna).

(91)

Stöd i form av nedsättning av eller befrielse från miljöskatter, vilket det är fråga om detta fall, behandlas i punkterna 151, 154 och 155–159 i miljöriktlinjerna. I punkt 13 i miljöriktlinjerna definieras en miljöskatt som en skatt vars specifika beskattningsunderlag har tydliga negativa effekter på miljön, eller vars syfte därför är att vissa verksamheter, varor eller tjänster ska beskattas så att miljökostnaderna ingår i priset eller att producenter och konsumenter styrs mot miljövänligare verksamheter. I detta fall motsvarar den införda avgiften denna definition eftersom användning av vattenresurser kan vara ett miljöproblem om den inte förvaltas väl (det är för övrigt av den anledningen som intäkterna från avgiften ska användas för en kartläggning av resurserna). Taket för avgiften måste dessutom anses innebära en sänkning av det belopp som normalt skulle ha betalats.

(92)

I punkt 151 i miljöriktlinjerna anges att stöd i form av nedsättningar av eller befrielser från miljöskatter kommer att anses vara förenligt med den inre marknaden, om det åtminstone indirekt bidrar till en höjning av nivån på miljöskyddet och att skattenedsättningarna och skattebefrielserna inte motverkar det övergripande mål som eftersträvas med skatten.

(93)

Kommissionen kan godta de danska myndigheternas argument i skäl 42, dvs. att avgiftssystemet syftade till att bidra till att förbättra miljöskyddet genom att i högre grad beskatta de största förbrukarna av dricksvatten och på så sätt uppmuntra dem att minska sin konsumtion, men kommissionen anser att det tak som införs genom § 24 b i den kodifierade lagen (som är relevant i detta fall eftersom det är denna paragraf i avgiftssystemet som helhet som innehåller det enda inslag av stöd för vilket förenlighet med den inre marknaden måste bedömas) kan äventyra den allmänna målsättningen med avgiften (att få in tillräckligt med intäkter för att finansiera kartläggningen av vattenresurser – se skäl 69) eftersom den största avgiftsbördan inte längre läggs på de största vattenförbrukarna. I stället slipper innehavarna av uttagstillstånd för de största vattenmängderna betala en (stor) andel av avgiften. Eftersom bestämmelserna i § 24 b i den kodifierade lagen emellertid endast utgör en del av avgiftssystemet och de uppgifter som de danska myndigheterna har lämnat (se skäl 34 tredje strecksatsen) visar att utan taket skulle intäkterna från den avgift som föreskrivs i § 24 b i den kodifierade lagen för att finansiera planeringsverksamheten ha blivit mer än dubbelt så stora som avsett, finner kommissionen att taket i sig visserligen har visats innehålla stöd, men att det inte hotar den allmänna målsättningen för avgiften och att bestämmelserna i punkt 151 i miljöriktlinjerna har följts.

(94)

Enligt punkt 154 i miljöriktlinjerna ska stöd i form av nedsättningar eller befrielser från andra miljöskatter än de som omfattas av rådets direktiv 2003/96/EG (32) anses vara förenliga med den inre marknaden för en tioårsperiod under förutsättning att villkoren i punkterna 155–159 är uppfyllda.

(95)

Som angavs när det formella granskningsförfarandet inleddes är kriteriet om tio år inte relevant i detta fall. Avgiften inrättades 2009, skulle tas ut fram till 2017 och avskaffades den 31 december 2011.

(96)

I punkt 155 i miljöriktlinjerna anges att när kommissionen analyserar skatteordningar som omfattar inslag av statligt stöd i form av nedsättningar av eller befrielser från sådan skatt ska den särskilt granska om stödet är nödvändigt och proportionellt och vilka verkningar det har inom de berörda ekonomiska sektorerna.

(97)

I punkt 156 i miljöriktlinjerna förklaras att kommissionen ska förlita sig på information från medlemsstaterna för detta ändamål. Informationen ska å ena sidan omfatta respektive sektorer eller kategorier av stödmottagare som omfattas av befrielserna eller nedsättningarna och å andra sidan situationen för de viktigaste stödmottagarna inom varje berörd sektor och hur beskattningen kan bidra till miljöskyddet. De sektorer som beviljats undantag ska beskrivas väl och en förteckning över de största stödmottagarna inom varje sektor ska lämnas. För varje sektor ska information ges om den bästa tekniken inom EES när det gäller att minska den miljöskada som skatten är inriktad på.

(98)

Kommissionen konstaterar att merparten av de krav som anges inte är relevanta med hänsyn till omständigheterna för det berörda taket. Danmark har lämnat uppgifter om stödmottagarna för taket i förhållande till de mängder som anges i tillstånden. Av uppgifterna framgår att inom primärproduktionssektorn var den genomsnittliga volym som omfattades av uttagstillstånd ungefär 35 600 m3 år 2009, 36 300 m3 år 2010 och 39 000 m3 år 2011. Inom sektorn för bearbetning av jordbruksprodukter var den genomsnittliga volymen ungefär 262 000 m3 år 2009, 250 000 m3 år 2010 och 217 000 m3 år 2011. Danmark har också överlämnat en förteckning över några bearbetningsföretag som har de största uttagstillstånden, men det går inte att automatiskt betrakta dessa företag som de största stödmottagarna för taket, eftersom taket inte tillämpas i förhållande till den mängd som förbrukas utan i förhållande till den mängd som teoretiskt kan tas ut, vilket innebär att ett företag som har haft en låg förbrukning under ett visst år i verkligheten förmodligen inte har haft någon stor fördel av taket, om företaget betalar avgiften utifrån den mängd som kan tas ut. Undersökningen av den bästa tekniken inom EES när det gäller att minska miljöskadan är inte heller relevant eftersom de avtal som i allmänhet styr EES inte är tillämpliga på jordbrukssektorn och det i detta fall inte handlar om att införa teknik, eftersom det är fråga om en inventering av vattenresurser i syfte att förbättra förvaltningen av dem, och det inte heller handlar om att minska föroreningar, eftersom ärendet gäller uttag av vatten.

(99)

Det enda kriterium som verkligen kan bedömas i förteckningen i punkt 156 i miljöriktlinjerna är hur beskattningen kan bidra till miljöskyddet.

(100)

Kommissionen konstaterar i detta sammanhang att avgiften i sig kan bidra till miljöskyddet i och med att den gör det möjligt att finansiera en inventering av vattenresurserna i syfte att förbättra förvaltningen av dem.

(101)

Enligt punkt 157 i miljöriktlinjerna måste stöd i form av nedsättningar eller befrielser vara nödvändiga och proportionella.

(102)

I punkt 158 i miljöriktlinjerna anges att kommissionen kommer att anse att stödet är nödvändigt om följande villkor uppfylls samtidigt:

(103)

I punkt 159 i miljöriktlinjerna anges att kommissionen kommer att anse att stödet är proportionellt om ett av följande villkor är uppfyllt:

(104)

När det gäller punkt 158 a i miljöriktlinjerna och de danska myndigheternas undran över varför kommissionen är intresserad av företag i andra medlemsstater som inte får samma fördel som de danska företag som betalar en nedsatt avgift eller är befriade från avgiften, förklarar kommissionen att det avgiftstak som tillämpas för en produktionsfaktor inom jordbruket (vatten) innebär att stödmottagarna slipper betala ett belopp och som i stället kan användas för produktion av produkter som även produceras i andra medlemsstater, vilket kan snedvrida konkurrensen. Denna besparing innebär att de får lägre produktionskostnader, vilket i slutändan kan störa handeln med jordbruksprodukter, som är betydande på europeisk och global nivå. Beslut C 30/2009 som de danska myndigheterna hänvisar till (se skäl 44) följer samma logik. Där understryks i punkt 35 att den avgiftsbefrielse som beviljas för den berörda produkten (cement) snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen på de marknader där den berörda produkten konkurrerar med andra produkter och att den kan påverka handeln mellan medlemsstaterna eftersom det handlas med cement på europeisk och global nivå. Dessa överväganden, som handlar mer om att påvisa förekomsten av ett stöd än dess förenlighet, hindrar emellertid inte kommissionen från att konstatera att valet av stödmottagare bygger på ett objektivt och öppet kriterium, dvs. innehav av ett uttagstillstånd för mer än 25 000 m3 vatten, eftersom det är tillämpligt på samtliga innehavare av ett sådant tillstånd, dvs. på dem som befinner sig i samma faktiska situation.

(105)

När det gäller punkt 158 b i miljöriktlinjerna kan kommissionen godta de danska myndigheternas synpunkt om att den ökning av produktionskostnaderna som en betalning av hela avgiften skulle ha lett till (ungefär 4 %–7,7 % – se skäl 45) inom sektorn för primärproduktion kan anses vara väsentlig med hänsyn till vad som har betraktats som en väsentlig höjning i ett annat ärende. Dessa hänsyn kan dock inte tillämpas på taket vid 25 000 m3, eftersom även de danska myndigheterna medger att produktionskostnaderna utan ett sådant tak endast skulle ha blivit 1,25–2,20 % större, vilket är en mycket mindre ökning än den som ansågs vara väsentlig i ärende N 327/08, som de danska myndigheterna hänvisar till. De danska myndigheternas argument om att kriteriet om en väsentlig ökning av produktionskostnaden måste kopplas till kriteriet om minskad försäljning på grund av de ökade kostnadernas inverkan på kunderna kan för övrigt inte godkännas, eftersom det tydligt anges i punkt 158 i miljöriktlinjerna att alla villkor som anges där (objektiva kriterier för val av stödmottagare, väsentlig ökning av produktionskostnaderna utan nedsättning av skatten och minskad försäljning om de ökade kostnaderna förs över på kunderna) måste vara uppfyllda och att de danska myndigheternas påstående om att det inte går att överföra de ökade kostnaderna på kunderna (se skälen 45 och 102) inte i något fall kan anses göra det möjligt att avgöra om en ökning av produktionskostnaderna är väsentlig eller ej.

(106)

När det gäller punkt 158 c i miljöriktlinjerna konstaterar kommissionen att de danska myndigheterna inte har överlämnat de beräkningar som anges i den punkten. Dessa uppgifter hade dock på ett betydligt bättre sätt än de danska myndigheternas argument kunnat göra det möjligt att avgöra om de ökade produktionskostnadernas inverkan på kunderna verkligen hade lett till minskad försäljning även om ökningen inte är väsentlig (se föregående skäl). Argumentet om att uttaget av vatten minskar om hela avgiften ska betalas (se skäl 46) kan inte godtas eftersom avgiften tillämpas på en teoretisk förbrukningsnivå (den mängd som anges i tillståndet) och inte på företagets verkliga förbrukning. Eftersom de danska myndigheterna själva anger att priserna inte avgörs av företagen kan argumentet om att det är omöjligt för primärproducenten att överföra sina ökade produktionskostnader inte anses vara relevant för bedömningen av huruvida kriteriet om att en väsentlig ökning av produktionskostnaderna inte kan överföras på kunderna utan att det leder till en stor minskning av försäljningen är uppfyllt.

(107)

Sammantaget innebär detta att de danska myndigheterna inte kan visa att samtliga kriterier i punkt 158 i miljöriktlinjerna är uppfyllda på primärproduktionsnivå, vilket de måste vara för att stödet ska betraktas som nödvändigt. När det gäller sektorn för bearbetning av jordbruksprodukter måste kommissionen, som redan har konstaterat att nedsättningen med två tredjedelar av avgiften inte innehåller statligt stöd, undersöka om taket för avgiften uppfyller de gällande villkoren i miljöriktlinjerna. Här understryker kommissionen att övervägandena i skälen 90–100 även gäller företag som bearbetar jordbruksprodukter. Kommissionen konstaterar också att de danska myndigheterna själva har medgett att de inte kan visa att det kriterium om nödvändighet som anges i punkt 158 i miljöriktlinjerna (se skäl 50) var uppfyllt i samtliga fall och att de sifferuppgifter som de danska myndigheterna har lämnat inte påverkar denna slutsats, eftersom uppgifterna (dvs. bidragsekvivalenten för det mottagna stödet) inte gör det möjligt att avgöra om miljöavgiften utan nedsättning (dvs. i detta fall utan tak) leder till en väsentlig ökning av produktionskostnaderna inom sektorn för bearbetning av jordbruksprodukter.

(108)

När det gäller punkt 159 a i miljöriktlinjerna anser kommissionen att kriteriet om en jämförelse med den bästa tekniken inom EES inte är relevant i detta fall (se skäl 98), eftersom de avtal som i allmänhet styr EES inte är tillämpliga på jordbrukssektorn och det i detta fall inte handlar om att införa teknik, eftersom det är fråga om en kartläggning av vattenresurser i syfte att förbättra förvaltningen av dem, och inte heller handlar om att minska föroreningar, eftersom ärendet gäller uttag av vatten.

(109)

När det gäller punkt 159 b i miljöriktlinjerna konstaterar kommissionen att de danska myndigheterna själva medger att vissa företag inte har kunnat betala minst 20 % av avgiften. De danska myndigheternas argument om att kommissionen borde utgå från genomsnitt kan inte godtas eftersom det tydligt framgår av punkt 159 b att det enda undantaget från principen om att 20 % av den nationella skatten ska betalas är att snedvridningen av konkurrensen är begränsad och användningen av genomsnitt kan inte i sig bevisa att snedvridningen av konkurrensen är begränsad.

(110)

När det slutligen gäller punkt 159 c i miljöriktlinjerna har de danska myndigheterna inte lämnat några uppgifter som visar att det finns avtal om miljöskyddsmål.

(111)

Med hänsyn till vad som anges i skälen 89–109 kan kommissionen inte dra slutsatsen att samtliga gällande villkor i miljöriktlinjerna är uppfyllda och de tvivel som kommissionen uttryckte i beslutet om att inleda förfarandet har inte heller undanröjts.

(112)

När det gäller de danska myndigheternas hänvisning till den tillfälliga ramen för krisstöd ansåg kommissionen i den första ramen, som tillämpades från och med den 17 december 2008, att det var nödvändigt att tillfälligt tillåta ett begränsat stöd inom tillämpningsområdet för artikel 87.1 i EUF-fördraget (eftersom gränsvärdet för stöd av mindre betydelse överskreds), genom att betrakta det som förenligt med den inre marknaden på grundval av artikel 107.3 c i EUF-fördraget, förutsatt att samtliga följande villkor var uppfyllda:

(113)

Dessa villkor var underställda ytterligare ett villkor om att de tillfälliga stödåtgärderna inte får inte kumuleras med stöd som omfattas av förordningen om stöd av mindre betydelse som har samma stödberättigande kostnader. Om företaget i fråga fick stöd av mindre betydelse redan innan den tillfälliga ramen trädde i kraft får summan av det stöd som mottagits inom ramen för de åtgärder som omfattas av det belopp som anges ovan och det mottagna stödet av mindre betydelse inte överstiga 500 000 euro under perioden 1 januari 2008–31 december 2010.

(114)

Den tillfälliga ramen för krisstöd utökades till att omfatta primärproduktion inom jordbruket från och med den 28 oktober 2009 (36). Innan medlemsstaten beviljar stödet måste den från det berörda företaget få en skriftlig redogörelse eller en redogörelse i elektronisk form för allt annat stöd av mindre betydelse och stöd enligt denna åtgärd som företaget fått under det innevarande beskattningsåret och medlemsstaten ska kontrollera att stödet inte kommer att medföra att det totala stödbelopp som företaget får under perioden 1 januari 2008–31 december 2010 överskrider stödtaket på 15 000 euro. Det stödbelopp som har beviljats företag som är verksamma inom primärproduktion av jordbruksprodukter kan inte fastställas i förhållande till pris eller mängd produkter som släpps ut på marknaden. De stödåtgärder som omfattas av denna ram får inte kumuleras med stöd som omfattas av förordningen om stöd av mindre betydelse som har samma stödberättigande kostnader. Om företaget i fråga fick stöd av mindre betydelse för en verksamhet inom primärproduktion inom jordbruket redan innan den tillfälliga ramen trädde i kraft får summan av det stöd som mottagits inom ramen för de åtgärder som omfattas av det belopp som är avsett för primärproduktion inom jordbruket och det mottagna stödet av mindre betydelse inte överstiga 15 000 euro under perioden 1 januari 2008–31 december 2010.

(115)

Den tillfälliga ramen, som utökats till att omfatta primärproduktion inom jordbruket, förlängdes till och med den 31 december 2011. För att kunna komma i fråga för dessa bestämmelser måste stödmottagaren inte bara uppfylla de villkor som anges i skälen 112 (med undantag av villkoret i led h), 113 och 114, utan också ha lämnat in en fullständig ansökan inom ramen för en nationell stödordning som godkänts av kommissionen senast den 31 december 2010 i enlighet med den tillfälliga ramen (senast den 31 mars 2011 för företag som är verksamma inom primärproduktion av jordbruksprodukter). Dessutom skulle den nationella stödordningen som tillåter beviljande av stöd efter den 31 december 2010 ha anmälts av medlemsstaten och godkänts av kommissionen i enlighet med artikel 108.3 i EUF-fördraget.

(116)

Mot bakgrund av de upplysningar som de danska myndigheterna har lämnat under det formella granskningsförfarandet kan kommissionen inte konstatera att samtliga villkor i den tillfälliga ramen för krisstöd har uppfyllts av följande skäl:

(117)

Det är alltså flera villkor i den tillfälliga ramen för krisstöd som inte är uppfyllda, inte enbart underlåtenhet att anmäla ett stöd, som de danska myndigheterna hävdar (se skäl 53).

(118)

Därför kan taket för avgiften vid en uttagsvolym på 25 000 m3 inte komma i fråga för ett undantag enligt fördraget (vilket för övrigt skulle ha varit det undantag som avses i artikel 107.3 b och inte artikel 107.3 c enligt bestämmelserna i den tillfälliga ramen).

(119)

Frågan om stödmottagarnas berättigade förväntningar (se skäl 58) kan inte påverka bedömningen av huruvida taket är förenligt med den inre marknaden. Det är de danska myndigheterna som måste få kommissionens godkännande innan de genomför en stödordning. Att andra medlemsstater inte har någon liknande avgift (se skäl 58) hindrar inte att stödmottagarna för taket har fått en fördel. Fördelen innebär tveklöst att de har fått tillgång till extra resurser för att bedriva sin verksamhet på en konkurrensutsatt marknad. Det faktum att ingen har klagat över avgiftssystemet betyder inte att taket inte innehåller statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden.

(120)

Kommissionen konstaterar att nedsättningen med två tredjedelar av den avgift som ska betalas i enlighet med § 24 b i den kodifierade lagen inte innehåller statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget, eftersom stödmottagarna inte har fått någon fördel i förhållande till dem som betalar hela avgiften i enlighet med bestämmelserna i § 24 a i den kodifierade lagen. Kommissionen konstaterar också att den fullständiga avgiftsbefrielse som föreskrivs i § 24 c i den kodifierade lagen inte innehåller statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget, med hänsyn till en god förvaltning av avgiftssystemet (beloppen är för små för att drivas in).

(121)

Däremot konstaterar kommissionen att taket för avgiften vid en vattenvolym på 25 000 m3 i enlighet med § 24 b i den kodifierade lagen utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget och att Danmark olagligen har genomfört detta tak i strid med artikel 108.3 i EUF-fördraget. Analysen visar att det stöd som ingår i taket inte kan betraktas som förenligt med den inre marknaden eftersom de danska myndigheterna inte har kunnat visa att det är nödvändigt och proportionellt att införa ett tak för avgiften vid en vattenvolym på 25 000 m3 och inte heller har kunnat visa att samtliga villkor i den tillfälliga ramen för krisstöd är uppfyllda. Kommissionen har därför inte kunnat undanröja de tvivel som den uttryckte när det formella granskningsförfarandet inleddes och måste konstatera att stödet är oförenligt med den inre marknaden.

(122)

Den omtvistade åtgärden har genomförts utan förhandsanmälan till kommissionen i enlighet med artikel 108.3 i EUF-fördraget. Alltså är åtgärden olagligt stöd.

(123)

Enligt bestämmelserna i artikel 16.1 i förordning (EU) 2015/1589 ska kommissionen vid negativa beslut i fall av olagligt stöd besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren (i det här fallet de som har omfattats av avgiftstaket vid en vattenvolym på 25 000 m3).

(124)

De danska myndigheterna har lagt fram flera argument (se skälen 55–59) för att principen om återkrav inte ska tillämpas. Kommissionen kan inte godta dem.

(125)

Frågan är inte om snedvridningen av konkurrensen är minimal (se skäl 55) utan om den förekommer över huvud taget. När det förekommer en snedvridning måste den undanröjas, dvs. konkurrenssituationen ska återställas till samma situation som rådde innan stödet beviljades. EU-domstolen har fastställt principen om att syftet med återkravet är att återställa den situation som rådde på marknaden innan stödet beviljades. Den har också fastställt att återkravet är en logisk följd av stödets olaglighet (37) och att det alltså inte kan anses vara oproportionellt i förhållande till fördragets bestämmelser om statligt stöd (38), i motsats till vad de danska myndigheterna hävdar. Argumentet om att det inte finns någon fördel i förhållande till konkurrenterna (se skäl 57) motsägs av analysen av förekomsten av en fördel (se skäl 64) och av hur stödmottagarna har kunnat använda det belopp som inte har betalats (se skälen 85 och 119). Slutligen kan de danska myndigheterna inte hävda att återkravet skapar en snedvridning av konkurrensen i förhållande till dem som använder ytvatten. Tillämpningen av avgiften är begränsad till uttag av grundvatten och rör inte uttag av ytvatten.

(126)

När det gäller stödmottagarnas berättigade förväntningar, som nämns i skäl 58, har kommissionen redan avvisat de danska myndigheternas argument om att det stora flertalet av de potentiella stödmottagarna inte hade kunnat vänta sig att systemet skulle ge dem en fördel med hänsyn till konkurrenslagstiftningen, eftersom det inte finns några liknande avgifter i andra medlemsstater (se skäl 119). Eftersom de danska myndigheterna tar upp frågan om berättigade förväntningar och den är nära förknippad med stödets laglighet påminner kommissionen om att enligt rättspraxis kan stödmottagare i princip endast ha berättigade förväntningar på att stödet är lagenligt om det har beviljats i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 88 i EG-fördraget (nuvarande artikel 108 i EUF-fördraget) och en försiktig ekonomisk aktör ska normalt sett kunna avgöra om detta förfarande har följts. I synnerhet kan stödmottagaren, när ett stöd har genomförts utan någon föregående anmälan till kommissionen ”och stödet därmed är otillåtet enligt artikel 88.3 EG, inte vid detta tillfälle ha berättigade förväntningar på att stödet beviljats lagenligt” (39).

(127)

Trots sina synpunkter måste Danmark därför vidta alla nödvändiga åtgärder för att från stödmottagarna återkräva det oförenliga stöd som har beviljats. I detta fall rör det sig om skillnaden mellan beloppet för den avgift som skulle ha betalats på grundval av den mängd som anges i uttagstillstånden och det belopp som har betalats för en uttagsvolym på 25 000 m3.

(128)

I enlighet med bestämmelserna i punkt 42 i kommissionens tillkännagivande Effektivare verkställande av kommissionsbeslut som ålägger medlemsstater att återkräva olagligt och oförenligt statligt stöd (40) har Danmark en tidsfrist på fyra månader från och med delgivandet av detta beslut för att genomföra beslutet. Det stöd som ska återkrävas måste inbegripa ränta beräknad i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 (41).

(129)

Detta beslut ska genomföras utan dröjsmål, med undantag för stöd som när det beviljades uppfyllde alla villkor i den tillämpliga förordningen om stöd av mindre betydelse i enlighet med artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 994/98 (42).

a)

En förteckning över de stödmottagare som har tagit emot det stöd som avses i artikel 4 och det totala stödbelopp som var och en av dem har mottagit.

b)

Det totala belopp (kapital och räntor) som ska återkrävas från var och en av de stödmottagare för vilka stödet inte omfattas av bestämmelserna om stöd av mindre betydelse.

c)

En detaljerad beskrivning av de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras för att följa beslutet.

d)

Dokument som visar att stödmottagarna har anmodats att betala tillbaka stödet.

20.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 157/27

20.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 157/27

”b)

omedelbart till anmälningstullkontoret översända tulldeklarationen eller underrättelsen och resultaten av den därmed sammanhängande riskanalysen.

c)

omedelbart till anmälningstullkontoret översända tulldeklarationen eller underrättelsen och resultaten av den därmed sammanhängande riskanalysen. informera anmälningstullkontoret om endera av följande:”

”b)

omedelbart till anmälningstullkontoret översända tulldeklarationen eller underrättelsen och resultaten av den därmed sammanhängande riskanalysen,

c)

informera anmälningstullkontoret om endera av följande:”.