19.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 156/1

(1)

I sina slutsatser av den 23–24 oktober 2014 om ramen för klimat- och energipolitiken fram till 2030 godkände Europeiska rådet ett bindande mål om att de inhemska utsläppen av växthusgaser inom hela ekonomin ska minska med minst 40 % fram till 2030 jämfört med 1990 års nivåer och detta mål bekräftades på nytt i Europeiska rådets slutsatser av den 17–18 mars 2016.

(2)

I Europeiska rådets slutsatser av den 23–24 oktober 2014 fastställdes det att unionen bör uppnå utsläppsminskningsmålet om minst 40 % gemensamt och så kostnadseffektivt som möjligt genom en minskning på 43 % i sektorer som omfattas av Europeiska unionens utsläppshandelssystem i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (4) och en minskning på 30 % i sektorer som inte omfattas av utsläppshandelssystemet, fram till 2030 jämfört med 2005 års nivåer, samt att ansvaret ska fördelas på grundval av relativ BNP per capita.

(3)

Denna förordning är ett led i fullgörandet av unionens åtaganden i enlighet med Parisavtalet (5) som antogs inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (nedan kallad UNFCCC). Parisavtalet ingicks på unionens vägnar den 5 oktober 2016 genom rådets beslut (EU) 2016/1841 (6). Unionens åtagande om utsläppsminskningar inom hela ekonomin angavs i det planerade nationellt fastställda bidrag som unionen och dess medlemsstater med anledning av Parisavtalet lämnat till UNFCCC:s sekretariat den 6 mars 2015. Parisavtalet trädde i kraft den 4 november 2016. Unionen bör fortsätta minska växthusgasutsläppen och öka upptagen av växthusgaser i linje med Parisavtalet.

(4)

I Parisavtalet fastställs bl.a. ett långsiktigt mål som ligger i linje med målet att den globala temperaturhöjningen ska ligga långt under 2 °C över den förindustriella nivån och att ansträngningar ska göras för att begränsa den till 1,5 °C över den förindustriella nivån. Skogar, jordbruksmark och våtmarker kommer att spela en central roll för att uppnå detta mål. Parterna i Parisavtalet är även medvetna om den grundläggande prioriteringen att trygga livsmedelsförsörjningen och utrota hungern inom ramen för en hållbar utveckling och insatser för att utrota fattigdom samt livsmedelsproduktionssystemens särskilda utsatthet för klimatförändringarnas skadliga effekter och därmed främja klimattåligheten och utvecklingen i riktning mot låga växthusgasutsläpp på ett sätt som inte hotar livsmedelsproduktionen. För att uppnå Parisavtalets mål bör parterna öka sina kollektiva ansträngningar. Parterna bör utarbeta, meddela och upprätthålla successiva nationellt fastställda bidrag. Parisavtalet ersätter den strategi som antogs genom Kyotoprotokollet från 1997, vilken inte kommer att förlängas efter 2020. Parisavtalet kräver också en balans mellan antropogena utsläpp från olika källor och växthusgasupptag i sänkor under andra hälften av detta århundrade, och uppmanar parterna att vidta åtgärder för att, i förekommande fall, bevara och förbättra sänkor och reservoarer för växthusgaser, däribland skogar.

(5)

Sektorn markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (nedan kallad LULUCF-sektorn) har potential att ge långsiktiga klimatvinster och därmed bidra till uppnåendet av unionens mål för minskning av växthusgasutsläppen och Parisavtalets långsiktiga klimatmål. LULUCF-sektorn tillhandahåller även biobaserade material som kan ersätta fossil- eller koldioxidintensiva material och spelar därför en viktig roll i övergången till en ekonomi med låga växthusgasutsläpp. Eftersom upptagen genom LULUCF är reversibla bör de behandlas som en separat pelare i unionens klimatpolitiska ram.

(6)

I Europeiska rådets slutsatser av den 23–24 oktober 2014 framhölls att det bör tas hänsyn till de olika mål som fastställts för jordbruks- och markanvändningssektorn, där begränsningspotentialen är mindre, samt vikten av samstämmighet mellan unionens mål om livsmedelstrygghet och klimatmål. Europeiska rådet uppmanade kommissionen att undersöka hur en hållbar intensifiering av livsmedelsproduktionen kan uppmuntras på bästa sätt, samtidigt som man optimerar sektorns bidrag till begränsning och inbindning av växthusgaser, bl.a. genom nybeskogning, samt att fastställa en strategi för hur LULUCF-sektorn ska inbegripas i ramen för en begränsning av växthusgasutsläppen fram till 2030 så snart de tekniska förhållandena tillåter detta och under alla omständigheter före 2020.

(7)

Hållbara brukningsmetoder inom LULUCF-sektorn kan på flera sätt bidra till att begränsa klimatförändringarna, i synnerhet när det gäller att minska utsläpp och att bibehålla och utöka sänkor och kollager. För att åtgärder som i synnerhet syftar till ökad koldioxidlagring ska vara effektiva är det helt avgörande med långsiktigt stabila och anpassningsbara kolpooler. Dessutom kan hållbara brukningsmetoder upprätthålla LULUCF-sektorns produktivitet, föryngringsförmåga och vitalitet och därmed främja ekonomisk och social utveckling, samtidigt som de minskar den sektorns koldioxidavtryck och ekologiska fotavtryck.

(8)

Utvecklingen av hållbara och innovativa metoder och tekniker, däribland agroekologi och skogsjordbruk, kan stärka LULUCF-sektorns roll i begränsningen av och anpassningen till klimatförändringarna samt stärka den sektorns produktivitet och resiliens. Eftersom LULUCF-sektorn kännetecknas av långa tidsramar för avkastning är det viktigt med långsiktiga strategier för att öka finansieringen av forskning för att utveckla och investera i hållbara och innovativa metoder och tekniker. Investeringar i förebyggande åtgärder, såsom hållbara brukningsmetoder, kan minska de risker som är kopplade till naturliga störningar.

(9)

I sina slutsatser av den 22–23 juni 2017 bekräftade Europeiska rådet att unionen och dess medlemsstater fullt ut stödjer Agenda 2030 för hållbar utveckling som bl.a. syftar till att säkerställa att skogsbruket är hållbart.

(10)

Det är viktigt med åtgärder för att minska avskogningen och skogsförstörelsen och främja ett hållbart skogsbruk i utvecklingsländerna. I detta sammanhang påminde rådet i sina slutsatser av den 21 oktober 2009 och den 14 oktober 2010 om unionens mål att minska den totala tropiska avskogningen med minst 50 % senast 2020 jämfört med nuvarande nivåer och att stoppa den globala förlusten av skogsarealer senast 2030.

(11)

I Europaparlamentets och rådets beslut nr 529/2013/EU (7) fastställs bokföringsregler för LULUCF-sektorns utsläpp och upptag, och beslutet har därmed bidragit till utvecklingen av strategier som har lett till integration av LULUCF-sektorn i unionens utsläppsminskningsåtagande. Denna förordning bör vidareutveckla de befintliga bokföringsreglerna genom att uppdatera och förbättra dem inför perioden 2021–2030. Förordningen bör fastställa medlemsstaternas skyldigheter att tillämpa dessa bokföringsregler och i förordningen bör även medlemsstaterna åläggas att säkerställa att LULUCF-sektorn totalt sett inte genererar nettoutsläpp och att den bidrar till målet att förbättra sänkorna på lång sikt. Där bör inte fastställas några bokförings- eller rapporteringsskyldigheter för privata aktörer, däribland jordbrukare och skogsbrukare.

(12)

LULUCF-sektorn, där jordbruksmark ingår, har en direkt och betydande inverkan på biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Ett viktigt mål för politik som påverkar denna sektor är därför att säkra överensstämmelse med målen i unionens strategi för biologisk mångfald. Åtgärder bör vidtas för att genomföra och understödja verksamhet inom denna sektor både vad gäller begränsning av och anpassning till klimatförändringarna. Samstämmighet mellan den gemensamma jordbrukspolitiken och denna förordning bör även säkerställas. Alla sektorer måste lämna ett skäligt bidrag avseende minskningen av utsläpp av växthusgaser.

(13)

Våtmarker är effektiva ekosystem för lagring av koldioxid. Skydd och återställande av våtmarker kan därför minska växthusgasutsläppen i LULUCF-sektorn. Den mellanstatliga panelen för klimatförändringars (IPCC) finjustering av 2006 års IPCC-riktlinjer för nationell inventering av växthusgaser med avseende på våtmarker bör i detta sammanhang beaktas.

(14)

För att säkerställa att LULUCF-sektorn bidrar till uppnåendet av unionens mål för minskning av utsläppen med minst 40 % och de långsiktiga målen i Parisavtalet behövs ett robust bokföringssystem. För att få en tillförlitlig bokföring av utsläpp och upptag i enlighet med 2006 års riktlinjer för nationella inventeringar av växthusgaser (nedan kallade IPCC-riktlinjerna) bör de värden som årligen rapporteras enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 525/2013 (8) för markanvändningskategorier och omställning mellan olika markanvändningskategorier användas i syfte att rationalisera tillvägagångssätten enligt UNFCCC och Kyotoprotokollet. Mark som övergår till en annan markanvändningskategori bör anses vara i övergång till den kategorin under standardperioden om 20 år som avses i IPCC-riktlinjerna. Medlemsstaterna bör endast kunna göra avsteg från den standardperioden i fråga om beskogad mark och endast under begränsade omständigheter som är motiverade enligt IPCC:s riktlinjer. Ändringar av IPCC-riktlinjerna som antagits av partskonferensen för UNFCCC eller partskonferensen i dess funktion som partsmöte för Parisavtalet bör på lämpligt sätt återspeglas i rapporteringskraven i denna förordning.

(15)

I de internationellt överenskomna IPCC-riktlinjerna fastställs att utsläpp från förbränning av biomassa kan räknas som nollutsläpp från energisektorn, under förutsättning att sådana utsläpp bokförs som utsläpp från LULUCF-sektorn. Inom unionen bokförs för närvarande utsläpp från förbränning av biomassa som nollutsläpp i enlighet med artikel 38 i kommissionens förordning (EU) nr 601/2012 (9) och bestämmelserna i förordning (EU) nr 525/2013, varför överensstämmelse med IPCC-riktlinjerna endast kan säkerställas om sådana utsläpp återspeglas korrekt i den här förordningen.

(16)

Utsläpp och upptag från skogsmark är beroende av ett antal naturliga omständigheter, dynamiska åldersrelaterade skogsegenskaper och tidigare och nuvarande brukningsmetoder som skiljer sig avsevärt mellan medlemsstaterna. Om ett basår används är det inte möjligt att ta hänsyn till dessa faktorer och deras cykliska inverkan på, eller de årliga variationerna av, utsläpp och upptag. De relevanta bokföringsreglerna bör i stället föreskriva användning av referensnivåer för att utesluta effekter av naturliga och landsspecifika kännetecken. Referensnivåerna för skog bör beakta eventuella obalanser i skogarnas åldersstruktur och bör inte i onödan begränsa det framtida skogsbrukets intensitet, så att långsiktiga kolsänkor kan bevaras eller förbättras. Med tanke på Kroatiens särskilda historiska situation skulle referensnivån för dess skog även kunna ta hänsyn till ockupationen av dess territorium samt krigstids- och efterkrigsomständigheter som hade en påverkan på skogsbruket under referensperioden. De relevanta bokföringsreglerna beaktar principerna om hållbart skogsbruk som har antagits av ministerkonferensen om skydd av skogarna i Europa (Forest Europe).

(17)

Medlemsstaterna bör överlämna nationella bokföringsplaner för skogsbruket inklusive referensnivåer för skog till kommissionen. Eftersom det saknas en internationell granskningsprocess inom ramen för UNFCCC eller Kyotoprotokollet bör ett granskningsförfarande fastställas för att säkerställa insyn och förbättra kvaliteten på bokföringen inom kategorin brukad skogsmark.

(18)

När kommissionen bedömer de nationella bokföringsplanerna för skogsbruket, inklusive de referensnivåer för skog som anges däri, bör den utgå från god praxis och erfarenheter från expertgranskningar som gjorts inom ramen för UNFCCC, bl.a. vad gäller deltagande av experter från medlemsstaterna. Kommissionen bör säkerställa att experter från medlemsstaterna medverkar i den tekniska bedömningen av huruvida de föreslagna referensnivåerna för skog har fastställts i enlighet med de kriterier och krav som fastställs i denna förordning. Resultaten av den tekniska bedömningen bör översändas för kännedom till den ständiga kommitté för skogsbruk som inrättats genom rådets beslut 89/367/EEG (10). Kommissionen bör även samråda med berörda parter och det civila samhället. De nationella bokföringsplanerna för skogsbruket bör offentliggöras i enlighet med relevant lagstiftning.

(19)

Den ökade hållbara användningen av avverkade träprodukter kan i hög grad begränsa utsläppen genom substitutionseffekten och förbättra upptagen av växthusgaser från atmosfären. Bokföringsreglerna bör säkerställa att medlemsstaterna i sin LULUCF-bokföring på ett korrekt och transparent sätt återger förändringarna i kolpoolen av avverkade träprodukter när sådana förändringar äger rum, i syfte att erkänna och stimulera ökad användning av avverkade träprodukter med lång livslängd. Kommissionen bör ge vägledning om frågor vad gäller metoden för bokföringen av avverkade träprodukter.

(20)

Naturliga störningar, som skogsbränder, insekts- och sjukdomsangrepp, extrema väderhändelser och geologiska störningar, som medlemsstaten inte har någon kontroll över och som inte väsentligen kan påverkas av medlemsstaten, kan leda till tillfälliga utsläpp av växthusgaser inom LULUCF-sektorn eller orsaka en återföring av tidigare upptag. Eftersom en sådan återföring också kan vara en följd av skogsskötselbeslut om exempelvis avverkning eller plantering av träd bör det i denna förordning säkerställas att antropogen återföring av upptag alltid återspeglas på korrekt sätt i LULUCF-bokföringen. Denna förordning bör dessutom ge medlemsstaterna en begränsad möjlighet att utesluta utsläpp från störningar som ligger utanför deras kontroll från sin LULUCF-bokföring. Medlemsstaterna bör dock inte tillämpa dessa bestämmelser på ett sådant sätt att det leder till en orimligt låg räkning.

(21)

Medlemsstaterna bör utifrån sina nationella preferenser kunna välja en lämplig nationell policy för att fullgöra sina åtaganden inom LULUCF-sektorn, bl.a. genom att det ska vara möjligt att balansera utsläpp från en markkategori med upptag från en annan markkategori. De bör även kunna räkna ihop nettoupptag under perioden 2021–2030. Överlåtelse till andra medlemsstaterna bör fortsätta att vara tillgänglig som ytterligare ett alternativ och medlemsstaterna bör kunna använda årliga utsläppstilldelningar som fastställts i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 (11) för att efterleva den härförordningen. Den flexibilitet som anges i den här förordningen kan användas utan att den övergripande ambitionsnivån för unionens mål för minskning av växthusgaser äventyras.

(22)

Skogar som brukas på ett hållbart sätt är normalt sänkor, vilket bidrar till att begränsa klimatförändringarna. Under referensperioden 2000–2009 var det rapporterade genomsnittliga upptaget genom sänkor från skogsmark 372 miljoner ton koldioxidekvivalent per år för hela unionen. Medlemsstaterna bör säkerställa att sänkor och reservoarer, inklusive skogar, bevaras eller förbättras på lämpligt sätt i syfte att uppnå Parisavtalets syfte och unionens ambitiösa mål för minskning av växthusgasutsläppen senast 2050.

(23)

Upptagen från brukad skogsmark bör räknas av mot en framåtblickande referensnivå för skog. De förväntade framtida upptagen genom sänkor bör baseras på en extrapolering av skogsbruksmetoderna och intensiteten från en referensperiod. En minskning i en sänka i förhållande till referensnivån bör bokföras som utsläpp. Särskilda nationella omständigheter och metoder, såsom lägre avverkningsintensitet än vanligt eller åldrande skogar under referensperioden, bör tas i beaktande.

(24)

Medlemsstaterna bör ges viss flexibilitet att tillfälligt öka sin avverkningsintensitet i enlighet med hållbara skogsbruksmetoder som är förenliga med Parisavtalets mål, förutsatt att de totala utsläppen inom unionen inte överstiger de totala upptagen i LULUCF-sektorn. Inom ramen för en sådan flexibilitet bör alla medlemsstater beviljas en basmängd kompensation som beräknas på grundval av en faktor uttryckt som en procentandel av deras rapporterade sänka under perioden 2000–2009 för att kompensera för utsläppen från brukad skogsmark som de har bokfört. Det bör säkerställas att medlemsstaterna endast kan kompenseras upp till den nivå vid vilken deras skogar inte längre är sänkor.

(25)

Medlemsstater med mycket stort skogsbestånd jämfört med unionens genomsnitt, och framför allt mindre medlemsstater med mycket stort skogsbestånd, är mer beroende än andra medlemsstater av brukad skogsmark för att balansera utsläpp i andra markbokföringskategorier och skulle därför påverkas i större utsträckning samt ha begränsad potential att öka sitt skogsbestånd. Kompensationsfaktorn bör därför ökas på grundval av skogsbestånd och landareal så att medlemsstater med mycket liten landareal och mycket stort skogsbestånd jämfört med unionens genomsnitt beviljas den högsta kompensationsfaktorn för referensperioden.

(26)

I sina slutsatser av den 9 mars 2012 konstaterade rådet att skogrika länder har vissa karakteristiska drag. Dessa karakteristiska drag gäller särskilt de begränsade möjligheterna att balansera utsläpp genom upptag. Med tanke på att Finland är den skogrikaste medlemsstaten och med beaktande av sina särskilda geografiska förutsättningar har Finland särskilda svårigheter i detta avseende. Finland bör därför beviljas en extra, begränsad, kompensation.

(27)

För att medlemsstaternas framsteg i riktning mot ett fullgörande av deras åtagande enligt denna förordning ska kunna övervakas och för att säkerställa att uppgifterna om utsläpp och upptag är transparenta, korrekta, enhetliga, fullständiga och jämförbara, bör medlemsstaterna förse kommissionen med relevanta uppgifter från inventeringen av växthusgaser i enlighet med förordning (EU) nr 525/2013, och de uppgifterna bör beaktas vid de efterlevnadskontroller som görs enligt den här förordningen. Om en medlemsstat har för avsikt att tillämpa flexibilitet för brukad skogsmark som anges i den här förordningen bör den ta upp den kompensationsmängd som den har för avsikt att använda i efterlevnadsrapporten.

(28)

Europeiska miljöbyrån bör, när det är lämpligt i enlighet med byråns årliga arbetsprogram, bistå kommissionen med systemet för årlig rapportering av utsläpp och upptag av växthusgaser, bedömningen av information om politik, åtgärder och nationella prognoser, utvärderingen av planerade ytterligare politik och åtgärder, och de efterlevnadskontroller som kommissionen utför enligt denna förordning.

(29)

I syfte att föreskriva en lämplig bokföring av transaktioner i denna förordning, inbegripet utnyttjandet av flexibilitet och tillämpning av efterlevnadskontroller och främja ökad användning av träprodukter med lång livslängd, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen när det gäller teknisk anpassning av definitioner, inklusive minimivärden för definition av skogar, förteckningar över växthusgaser och kolpooler, fastställande av de referensnivåer för skog som medlemsstaterna ska tillämpa för perioderna 2021–2025 respektive 2026–2030, tillägg av nya kategorier av avverkade träprodukter, översyn av metoder och informationskrav avseende naturliga störningar för att reflektera ändringar av IPCC-riktlinjerna, och bokföring av transaktioner genom unionsregistret. De nödvändiga bestämmelserna som rör bokföring av transaktioner bör ingå i ett enda instrument som samlar bokföringsreglerna i enlighet med förordning (EU) nr 525/2013, förordning (EU) 2018/842, denna förordning och direktiv 2003/87/EG. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (12) av den 13 april 2016. För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(30)

Som en del av kommissionens regelbundna rapportering i enlighet med förordning (EU) nr 525/2013 bör den också bedöma resultatet av 2018 års stödjande dialog inom ramen för UNFCCC (nedan kallad Talanoa-dialogen). Denna förordning bör ses över under 2024 och därefter vart femte år för att bedöma dess övergripande funktion. Talanoa-dialogen och den globala översynen inom ramen för Parisavtalet bör ligga till grund för översynen. Ramen för perioden efter 2030 bör vara i linje med de långsiktiga målen och åtagandena i Parisavtalet.

(31)

För att säkerställa att det finns en effektiv, transparent och kostnadseffektiv rapportering och verifiering av utsläpp och upptag av växthusgaser samt rapportering av annan information som behövs för att bedöma medlemsstaternas fullgörande av sina åtaganden bör rapporteringskrav införas i förordning (EU) nr 525/2013.

(32)

För att underlätta datainsamling och metodförbättringar bör markanvändning inventeras och rapporteras med hjälp av geografisk spårning av varje markområde inom ramen för nationella datainsamlingssystem och unionens datainsamlingssystem. Unionens och medlemsstaternas befintliga program och undersökningar, bl.a. Lucas (statistisk ramundersökning av markanvändning och marktäckning), det europeiska jordobservationsprogrammet Copernicus och det europeiska systemet för satellitnavigering, Galileo, bör nyttjas på bästa sätt för att samla in data. Datahantering, inbegripet utbyte av uppgifter för rapportering, återanvändning och spridning, bör ske i enlighet med de krav som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/2/EG (13).

(33)

Förordning (EU) nr 525/2013 bör ändras i enlighet med detta.

(34)

Beslut nr 529/2013/EU bör fortsätta att tillämpas på bokförings- och rapporteringsskyldigheterna för bokföringsperioden 1 januari 2013–31 december 2020. För bokföringsperioderna från och med den 1 januari 2021 bör denna förordning tillämpas.

(35)

Beslut nr 529/2013/EU bör ändras i enlighet med detta.

(36)

Eftersom målen för denna förordning, framför allt att fastställa medlemsstaternas åtaganden för LULUCF-sektorn som bidrar till att unionen kan uppnå målen i Parisavtalet och att uppnå unionens mål för minskning av växthusgasutsläppen för perioden 2021–2030, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av deras omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, får unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

a)

under perioderna 2021–2025 och 2026–2030:

i)   beskogad mark: markanvändning som rapporterats som åkermark, betesmark, våtmark, bebyggd mark eller övrig mark, som konverterats till skogsmark.

ii)   avskogad mark: markanvändning som rapporterats som skogsmark konverterats till åkermark, betesmark, våtmark, bebyggd mark eller övrig mark.

iii)   brukad åkermark: markanvändning som rapporterats som

iv)   brukad betesmark: markanvändning som rapporterats som

v)   brukad skogsmark: markanvändning som rapporterats som skogsmark som fortfarande är skogsmark.

b)

från och med 2026: brukad våtmark: markanvändning som rapporterats som

a)

våtmark som fortfarande är våtmark,

b)

bebyggd mark eller övrig mark, som konverterats till våtmark, eller

c)

våtmark som konverterats till bebyggd mark eller övrig mark.

a)

Papper.

b)

Trä skivor.

c)

Sågade trävaror.

a)

till kommissionen överlämna information om bakgrundsnivån för den markbokföringskategori som avses i punkt 1 och om data och metoder som använts i enlighet med bilaga VI, och

b)

från sin bokföring fram till 2030 exkludera alla efterföljande upptag från mark som påverkats av naturliga störningar.

a)

den allmänna flexibilitet som anges i artikel 12, och

b)

för att fullgöra åtagandet i artikel 4, den flexibilitet för brukad skogsmark som anges i artikel 13.

a)

medlemsstaten, i sin strategi, som lagts fram i enlighet med artikel 4 i förordning (EU) nr 525/2013, har inkluderat pågående eller planerade specifika åtgärder för att säkerställa att sänkor och reservoarer i skogar i förekommande fall bevaras eller förbättras, och

b)

de totala utsläppen inom unionen inte överstiger de totala upptagen i de markbokföringskategorier som avses i artikel 2 i den här förordningen under den period då medlemsstaten har för avsikt att använda kompensationen. När kommissionen bedömer huruvida de totala utsläppen inom unionen överstiger de totala upptagen ska den säkerställa att dubbelräkning undviks av medlemsstaterna, i synnerhet genom utnyttjandet av flexibilitet som anges i den här förordningen och förordning (EU) 2018/842.

a)

sänkor som bokförts som utsläpp mot dess referensnivå för skog, och

b)

upp till den maximala kompensationsmängden för den medlemsstaten som anges i bilaga VII för perioden 2021–2030.

1.

Artikel 7.1 ska ändras på följande sätt:

2.

I artikel 13.1 c ska följande led läggas till:

3.

I artikel 14.1 ska följande led införas:

4.

Följande bilaga ska läggas till:

1.

I artikel 3.2 ska första stycket utgå.

2.

I artikel 6 ska punkt 4 utgå.

19.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 156/26

(1)

I sina slutsatser av den 23–24 oktober 2014 om ramen för klimat- och energipolitiken fram till 2030 godkände Europeiska rådet ett bindande mål om att de inhemska utsläppen av växthusgaser inom hela ekonomin ska minska med minst 40 % fram till 2030 jämfört med 1990 års nivåer och detta mål bekräftades på nytt i Europeiska rådets slutsatser av den 17–18 mars 2016.

(2)

I Europeiska rådets slutsatser av den 23–24 oktober 2014 angavs att unionen ska uppnå utsläppsminskningsmålet om minst 40 % gemensamt och på det sätt som är mest kostnadseffektivt, med minskningar i sektorer som omfattas av Europeiska unionens utsläppshandelssystem (nedan kallat EU:s utsläppshandelssystem, EU ETS), vilket fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (4), och i sektorer som inte omfattas av utsläppshandelssystemet med 43 % respektive 30 % fram till 2030 jämfört med 2005. Alla sektorer av ekonomin bör bidra till dessa minskningar av växthusgasutsläpp och alla medlemsstater bör delta i ansträngningarna, och en avvägning ska ske mellan rättvise- och solidaritetshänsyn. Metoden för att fastställa de nationella minskningsmålen för sektorer som inte omfattas av EU:s utsläppshandelssystem, med alla de beståndsdelar som tillämpas i Europaparlamentets och rådets beslut nr 406/2009/EG (5), bör fortsätta att tillämpas fram till och med 2030, med insatser som fördelas på grundval av relativ bruttonationalprodukt (BNP) per capita. Alla medlemsstater bör bidra till unionens övergripande minskning år 2030 med mål som sträcker sig från 0 % till – 40 % jämfört med år 2005. De nationella målen för medlemsstater vars BNP per capita ligger över unionsgenomsnittet justeras i relation till detta för att ta hänsyn till kostnadseffektivitet på ett rättvist och balanserat sätt. Uppnåendet av dessa minskningar av växthusgasutsläpp bör öka effektiviteten och innovationen i unionens ekonomi och främja förbättringar inom framför allt byggnader, jordbruk, avfallshantering och transporter, i den mån dessa sektorer omfattas av denna förordning.

(3)

Denna förordning är ett led i fullgörandet av unionens åtaganden i enlighet med Parisavtalet (6) som antogs inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (nedan kallad UNFCCC). Parisavtalet ingicks på unionens vägnar den 5 oktober 2016 genom rådets beslut (EU) 2016/1841 (7). Unionens åtagande om utsläppsminskningar inom hela ekonomin angavs i det planerade nationellt fastställda bidrag som unionen och dess medlemsstater med anledning av Parisavtalet lämnat till UNFCCC:s sekretariat den 6 mars 2015. Parisavtalet trädde i kraft den 4 november 2016 och ersätter den strategi som antogs genom Kyotoprotokollet från 1997 och som inte kommer att förlängas efter 2020.

(4)

I Parisavtalet fastställs bland annat ett långsiktigt mål som ligger i linje med målet att hålla den globala temperaturökningen långt under 2 °C över förindustriell nivå och göra ansträngningar för att begränsa den till 1,5 °C över förindustriell nivå. Där understryks också vikten av att öka anpassningsförmågan till skadliga effekter av klimatförändringen och göra finansiella flöden förenliga med en väg mot låga växthusgasutsläpp och en klimatmässigt motståndskraftig utveckling. Parisavtalet kräver också en balans mellan antropogena utsläpp från olika källor och växthusgasupptag i sänkor under andra hälften av detta århundrade, och uppmanar parterna att vidta åtgärder för att, i förekommande fall, bevara och förbättra sänkor och reservoarer för växthusgaser, däribland skogar.

(5)

I sina slutsatser av den 29–30 oktober 2009 stödde Europeiska rådet, mot bakgrund av de minskningar för de utvecklade länderna som enligt Mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) är nödvändiga för de utvecklade länderna såsom grupp, ett mål för unionen om att minska växthusgasutsläppen med 80–95 % fram till 2050, jämfört med 1990 års nivåer.

(6)

De nationellt fastställda bidragen från parterna i Parisavtalet är tänkta att återspegla deras högsta möjliga ambition och visa framsteg över tiden. Dessutom bör parterna i Parisavtalet sträva efter att utarbeta och meddela långsiktiga strategier för utveckling mot låga växthusgasutsläpp, uppmärksamma på Parisavtalets mål. I rådets slutsatser av den 13 oktober 2017 erkändes vikten av de långsiktiga målen och femårscyklerna för översyn i samband med genomförandet av Parisavtalet och underströks vikten av långsiktiga utvecklingsstrategier för låga växthusgasutsläpp som ett politiskt verktyg för att utveckla pålitliga vägar och de långsiktiga politiska ändringar som behövs för att uppnå Parisavtalets mål.

(7)

Övergången till ren energi förutsätter ett ändrat investeringsbeteende och incitament inom alla politikområden. Det är en av unionens centrala prioriteringar att upprätta en motståndskraftig energiunion för att kunna erbjuda sina medborgare säker, hållbar och konkurrenskraftig energi till ett överkomligt pris. För att uppnå detta krävs fortsatta ambitiösa klimatåtgärder inom ramen för denna förordning och framsteg när det gäller andra aspekter av energiunionen som tas upp i kommissionens meddelande av den 25 februari 2015 med titeln En ramstrategi för en motståndskraftig energiunion med en framåtblickande klimatpolitik.

(8)

En rad unionsåtgärder ökar medlemsstaternas förmåga att fullgöra sina klimatåtaganden och är avgörande för att uppnå nödvändiga minskningar av växthusgasutsläpp i de sektorer som omfattas av denna förordning. Dessa åtgärder handlar bl.a. om lagstiftning om fluorerade växthusgaser, minskade koldioxidutsläpp från vägfordon, byggnaders energiprestanda, förnybara energikällor och den cirkulära ekonomin, samt om unionens finansieringsinstrument för klimatrelaterade investeringar.

(9)

I Europeiska rådets slutsatser av den 19–20 mars 2015 konstateras att unionen är fast besluten att bygga en energiunion med en framåtblickande klimatpolitik på grundval av kommissionens ramstrategi, vars fem dimensioner alla är inbördes nära sammanhängande och ömsesidigt förstärkande. Dämpad efterfrågan på energi är en av de fem dimensionerna i den energiunionsstrategin. Förbättrad energieffektivitet kan åstadkomma en betydande minskning av växthusgasutsläppen. Det kan också vara till fördel för miljö och hälsa, öka energitryggheten, sänka energikostnaderna för hushåll och företag, bidra till att lindra energifattigdomen och leda till ökad sysselsättning och ekonomisk verksamhet i hela ekonomin. Åtgärder som bidrar till att man i högre grad använder energibesparande teknik i byggnader och inom industri och transport skulle kunna vara ett kostnadseffektivt sätt att hjälpa medlemsstaterna att uppnå sina mål inom ramen för denna förordning.

(10)

Ibruktagandet och utvecklingen av hållbara och innovativa metoder och tekniker kan stärka jordbrukssektorns roll när det gäller begränsningen av och anpassningen till klimatförändringarna, i synnerhet genom minskade växthusgasutsläpp och genom bevarade och utökade sänkor och kollager. För att jordbrukssektorn ska kunna minska sektorns koldioxidavtryck och ekologiska fotavtryck, med bibehållen produktivitet, regenereringsförmåga och livskraft, är det viktigt att stärka åtgärder för begränsning av och anpassning till klimatförändringarna samt forskningsmedlen för utveckling av och investeringar i hållbara och innovativa metoder och tekniker.

(11)

Jordbrukssektorn har direkt och betydande inverkan på den biologiska mångfalden och på ekosystem. Därför är det viktigt att säkerställa att målet med denna förordning stämmer överens med annan unionspolitik och andra unionsmål, t.ex. den gemensamma jordbrukspolitiken och mål som avser strategin för biologisk mångfald, skogsstrategin och strategin för en cirkulär ekonomi.

(12)

Transportsektorn står för nästan en fjärdedel av unionens växthusgasutsläpp. Det är därför angeläget att minska växthusgasutsläppen och risker när det gäller beroende av fossila bränslen inom transportsektorn genom en vittomfattande strategi för främjande av minskningar av växthusgasutsläpp och energieffektivitet inom transport, för eldrivna transporter, för en transportslagsväxling i de fall där detta är mer hållbart och för hållbara, förnybara energikällor inom transport även efter 2020. Övergången i riktning mot utsläppssnål rörlighet inom ramen för en mer omfattande övergång till en säker och hållbar ekonomi med låga koldioxidutsläpp kan underlättas genom skapandet av gynnsamma förutsättningar, genom införandet av kraftfulla incitament och genom långsiktiga strategier som kan stärka investeringar.

(13)

Det bör, i linje med övervaknings- och rapporteringsskyldigheterna enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 525/2013 (8), göras en bedömning av effekterna av politiska strategier och åtgärder på unionsnivå och nationell nivå som genomför den här förordningen.

(14)

Utan att det påverkar budgetmyndighetens befogenheter bör man, där så är lämpligt, fortsätta med och förbättra den metod för integrering av klimataspekten som tillämpats under perioden för den fleråriga budgetramen 2014–2020, med siktet inställt på att svara på de klimatåtgärdsrelaterade utmaningarna och investeringsbehoven under perioden från och med 2021. Unionsfinansieringen bör vara förenlig med målen med unionens ram för klimat- och energipolitiken fram till 2030 och de långsiktiga mål som anges i Parisavtalet, så de offentliga utgifternas effektivitet säkerställs. Kommissionen bör utarbeta en rapport om effekterna av unionsfinansiering som skett via unionsbudgeten eller på annat sätt i enlighet med unionsrätten i fråga om växthusgasutsläpp inom de sektorer som omfattas av denna förordning eller av direktiv 2003/87/EG.

(15)

Denna förordning bör omfatta växthusgasutsläpp från IPCC:s kategorier energi, industriprocesser och industriell produktanvändning, jordbruk och avfall i enlighet med förordning (EU) nr 525/2013, med undantag för växthusgasutsläpp från de verksamheter som förtecknas i bilaga I till direktiv 2003/87/EG.

(16)

De uppgifter som för närvarande rapporteras i de nationella växthusgasinventeringarna, de nationella registren och unionsregistren är inte tillräckliga för att det på medlemsstatsnivå ska gå att fastställa vilka koldioxidutsläpp från civil luftfart på nationell nivå som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG. Vid införandet av rapporteringsskyldigheter bör unionen inte ålägga medlemsstater eller små och medelstora företag bördor som är oproportionella i förhållande till de eftersträvade målen. Koldioxidutsläpp från flygningar som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG utgör endast en mycket liten del av de totala växthusgasutsläppen, och inrättandet av ett rapporteringssystem för dessa utsläpp skulle vara orimligt betungande mot bakgrund av befintliga krav på sektorn som helhet enligt direktiv 2003/87/EG. Koldioxidutsläpp inom IPCC:s källkategori ”1.A.3.A civil luftfart” bör vid tillämpningen av denna förordning därför betraktas som nollutsläpp.

(17)

Varje medlemsstats minskning av växthusgasutsläppen fram till 2030 bör fastställas i förhållande till dess granskade utsläppssiffror för 2005 avseende växthusgaser som omfattas av denna förordning, med undantag för verifierade växthusgasutsläpp från anläggningar som var i drift 2005 men omfattades av EU:s utsläppshandelssystem först efter 2005. Årliga utsläppstilldelningar för perioden 2021–2030 bör fastställas på grundval av de uppgifter som lämnas av medlemsstaterna och granskas av kommissionen.

(18)

Det tillvägagångssätt med årliga bindande nationella gränser som valts i beslut nr 406/2009/EG bör fortsätta under perioden 2021–2030. De regler för fastställandet av de årliga utsläppstilldelningar för varje medlemsstat som fastställs i denna förordning bör följa samma metod som den för medlemsstater med en negativ nivå inom ramen för det beslutet, men med ett beräknat förlopp som inleds antingen vid fem tolftedelar av avståndet mellan 2019 och 2020 eller år 2020 med de genomsnittliga växthusgasutsläppen under 2016–2018 och avslutas på den maximala nivån för 2030 för de enskilda medlemsstaterna. För att säkerställa lämpliga bidrag till unionens mål om minskning av växthusgasutsläpp för perioden 2021–2030 bör inledningsdatumet för förloppet för de enskilda medlemsstaterna fastställas utifrån vilket av dessa datum som ger den lägsta tilldelningen. En justering av den årliga utsläppstilldelningen 2021 bör medges för medlemsstater som både har en positiv nivå enligt beslut nr 406/2009/EG och ökande årliga utsläppstilldelningar mellan 2017 och 2020 enligt kommissionens beslut 2013/162/EU (9) och kommissionens genomförandebeslut 2013/634/EU (10) för att ta hänsyn till deras möjligheter att öka växthusgasutsläppen under dessa år.

Ytterligare en justering bör medges för vissa medlemsstater för att beakta deras exceptionella situation med både en positiv nivå enligt beslut nr 406/2009/EG och antingen de lägsta växthusgasutsläppen per capita enligt det beslutet eller den lägsta andelen växthusgasutsläpp från sektorer som inte omfattas av det beslutet i förhållande till deras totala växthusgasutsläpp. Den justeringen bör endast omfatta delar av de minskningar av växthusgasutsläpp som behöver göras under perioden 2021–2029, för att bibehålla incitamenten för ytterligare minskningar av växthusgasutsläpp och för att inte påverka uppnåendet av målet för år 2030, med beaktande av utnyttjandet av andra justeringar och flexibiliteter som anges i denna förordning.

(19)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av bestämmelserna i den här förordningen i fråga om fastställandet av de årliga utsläppstilldelningarna för medlemsstaterna, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (11).

(20)

Europeiska rådet angav i sina slutsatser av den 23–24 oktober 2014 att tillgängligheten och utnyttjandet av befintliga flexibilitetsinstrument inom sektorer som inte omfattas av EU:s utsläppshandelssystem bör förstärkas avsevärt för att säkerställa kostnadseffektiviteten för unionens gemensamma insatser och konvergensen av växthusgasutsläpp per capita senast 2030. Som ett sätt att förbättra den övergripande kostnadseffektiviteten för de totala utsläppsminskningarna bör medlemsstaterna kunna spara och låna en del av sin årliga utsläppstilldelning. De bör också kunna överlåta en del av sin årliga utsläppstilldelning till andra medlemsstater. Det bör säkerställas att sådana överlåtelser sker öppet och de bör utföras på ett för båda parter praktiskt sätt, t.ex. genom auktioner, mellanhänder på marknaden som agerar som ombud eller genom bilaterala överenskommelser. Varje sådan överlåtelse skulle kunna vara resultatet av ett projekt eller program för begränsning av växthusgaser som genomförts i den säljande medlemsstaten och finansierats av den mottagande medlemsstaten. Medlemsstaterna bör dessutom ha möjlighet att uppmuntra inrättandet av offentlig-privata partnerskap för projekt inom ramen för artikel 24a.1 i direktiv 2003/87/EG.

(21)

En flexibilitet av engångskaraktär bör införas för att göra det lättare för medlemsstater vars nationella minskningsmål ligger betydligt över både unionsgenomsnittet och sin potential för kostnadseffektiv minskning av utsläppen, och för medlemsstater som inte tilldelade industrianläggningar kostnadsfria utsläppsrätter från EU ETS 2013 att uppnå målen. För att inte undergräva syftet med den reserv för marknadsstabilitet som upprättats genom Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2015/1814 (12), vilket är att rätta till strukturell obalans mellan tillgång och efterfrågan inom unionens utsläppshandelssystem, bör de utsläppsrätter från EU ETS som beaktats inom ramen för flexibiliteten av engångskaraktär vid fastställandet av det totala antalet utsläppsrätter från EU ETS i omlopp varje år betraktas som utsläppsrätter från EU ETS i omlopp. I sin första översyn i enlighet med det beslutet bör kommissionen överväga att upprätthålla en sådan bokföring som utsläppsrätter från EU ETS i omlopp.

(22)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/841 (13) fastställs bokföringsregler för utsläpp och upptag av växthusgaser i samband med markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (nedan kallad LULUCF). Verksamheter som omfattas av den förordningen bör inte omfattas av den här förordningen. Miljöeffekterna av den här förordningen i termer av minskade växthusgasutsläpp påverkas av att det totala nettoupptaget och de totala nettoutsläppen från beskogad mark, avskogad mark, brukad åkermark, brukad betesmark och, på vissa villkor, brukad skogsmark, samt, i de fall där detta blivit obligatoriskt i enlighet med förordning (EU) 2018/841, brukad våtmark, enligt definitionen i den förordningen räknas in, varför en LULUCF-flexibilitet omfattande högst 280 miljoner ton koldioxidekvivalenter av detta upptag, fördelat mellan medlemsstaterna, bör införas i den här förordningen som en ytterligare möjlighet för medlemsstaterna att fullgöra sina åtaganden vid behov. Den sammanlagda kvantiteten och fördelningen av den mellan medlemsstaterna bör ta hänsyn till den lägre begränsningspotentialen hos jordbruks- och markanvändningssektorn och ett lämpligt bidrag från den sektorn till begränsningen och bindningen av växthusgaser. Dessutom bör frivilliga strykningar av årliga utsläppstilldelningar inom ramen för den här förordningen göra det möjligt att beakta dessa kvantiteter vid bedömningen av medlemsstaternas uppfyllande av kraven i förordning (EU) 2018/841.

(23)

Den 30 november 2016 lade kommissionen fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om styrningen av energiunionen (nedan kallat förslaget till styrningsförordning), i vilket medlemsstaterna åläggs att utarbeta integrerade nationella energi- och klimatplaner inom ramen för strategisk energi- och klimatpolitisk planering med avseende på alla de fem nyckeldimensionerna av energiunionen. Enligt förslaget till styrningsförordning ska de nationella planer som avser perioden 2021–2030 spela en nyckelroll i medlemsstaternas planering av deras efterlevnad av den här förordningen och förordning (EU) 2018/841. För detta ändamål ska medlemsstaterna ange de politiska strategier och åtgärder som behövs för att fullgöra skyldigheterna inom ramen för den här förordningen och förordning (EU) 2018/841, med en prognos om det långsiktiga målet att uppnå en balans mellan utsläpp och upptag av växthusgaser i överensstämmelse med Parisavtalet. Dessa planer ska också innehålla en bedömning av konsekvenserna av de planerade politiska strategierna och åtgärderna för uppnående av målen. Enligt förslaget till styrningsförordning bör kommissionen i sina rekommendationer om utkasten till nationella planer kunna ange lämpligheten när det gäller ambitionsnivån och när det gäller det därpå följande genomförandet av politiska strategier och åtgärder. När dessa planer sammanställs bör hänsyn tas till det möjliga utnyttjandet av LULUCF-flexibiliteten för efterlevnaden av den här förordningen.

(24)

Europeiska miljöbyrån har till uppgift att stödja en hållbar utveckling och bidra till en betydande och mätbar förbättring av miljön genom att i god tid ge beslutsfattare, offentliga institutioner och allmänheten målinriktad, relevant och tillförlitlig information. Europeiska miljöbyrån bör i lämpliga fall och i enlighet med byråns årliga arbetsprogram bistå kommissionen.

(25)

Eventuella justeringar av den räckvidd som fastställs i artiklarna 11, 24, 24a och 27 i direktiv 2003/87/EG bör leda till motsvarande justering av den maximala mängden växthusgasutsläpp som omfattas av denna förordning. Om medlemsstaterna i sina åtaganden enligt denna förordning inbegriper ytterligare växthusgasutsläpp från anläggningar som tidigare omfattades av direktiv 2003/87/EG inom de sektorer som omfattas av denna förordning bör dessa medlemsstater därför genomföra ytterligare strategier och åtgärder för att minska dessa växthusgasutsläpp.

(26)

För att ta hänsyn till tidigare insatser som gjorts sedan 2013 av de medlemsstater som 2013 hade en BNP per capita under unionsgenomsnittet är det lämpligt att inrätta en begränsad säkerhetsreserv för särskilda ändamål motsvarande upp till 105 miljoner ton koldioxidekvivalenter, samtidigt som man bibehåller såväl denna förordnings miljöintegritet som incitament för åtgärder från medlemsstaterna utöver minimibidragen inom ramen för denna förordning. Säkerhetsreserven bör gagna de medlemsstater vars BNP per capita låg under unionsgenomsnittet 2013 och vars växthusgasutsläpp förblir under deras årliga utsläppstilldelningar 2013–2020 och som har problem med att uppnå sina mål för växthusgasutsläpp för 2030 trots att de utnyttjar andra flexibiliteter som föreskrivs i denna förordning. En säkerhetsreserv av denna storlek skulle täcka en betydande andel av det beräknade gemensamma underskottet för de berörda medlemsstaterna under perioden 2021–2030, utan ytterligare politiska åtgärder, samtidigt som incitamenten för ytterligare åtgärder bibehålls. Säkerhetsreserven bör på vissa villkor vara tillgänglig för dessa medlemsstater 2032 under förutsättning att användning av reserven inte hindrar uppnåendet av unionens mål om en minskning av växthusgasutsläppen med 30 % till år 2030 i de sektorer som omfattas av denna förordning.

(27)

I syfte att återspegla utvecklingen av ramverket i förordning (EU) 2018/841 samt för att säkerställa korrekt bokföring i enlighet med den här förordningen bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på att tillåta användning av markbokföringskategorierna brukad skogsmark och brukad våtmark enligt LULUCF-flexibiliteten och när det gäller bokföring av transaktioner i enlighet med den här förordningen, inbegripet utnyttjandet av flexibiliteter, tillämpningen av efterlevnadskontroller och säkerhetsreservens korrekta funktion, genom det register som inrättats enligt artikel 10 i förordning (EU) nr 525/2013 (nedan kallat unionsregistret). Information om bokföring inom ramen för denna förordning bör vara tillgänglig för allmänheten. De nödvändiga bestämmelserna för bokföring av transaktioner bör ingå i ett enda rättsligt instrument som samlar bokföringsreglerna i förordning (EU) nr 525/2013, förordning (EU) 2018/841, den här förordningen och direktiv 2003/87/EG. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (14). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(28)

Denna förordning bör ses över 2024 och därefter vart femte år för att bedöma dess övergripande funktion, i synnerhet vad avser behovet av strängare politiska strategier och åtgärder från unionens sida. Översynen bör bland annat ta hänsyn till förändrade nationella omständigheter och även beakta resultaten av 2018 års stödjande dialog inom ramen för UNFCCC (nedan kallad Talanoa-dialogen) och den övergripande översynen inom ramen för Parisavtalet. Som en del av översynen bör även balansen mellan utbud av och efterfrågan på årliga utsläppstilldelningar tas under övervägande för att säkerställa att de skyldigheter som fastställs i denna förordning är tillräckliga. Dessutom bör kommissionen senast den 31 oktober 2019, som en del av sin reguljära rapportering enligt förordning (EU) nr 525/2013, bedöma resultaten av Talanoa-dialogen. Översynen av perioden efter 2030 bör vara i linje med de långsiktiga målen och de åtagande som gjorts inom ramen för Parisavtalet och, för det ändamålet, återspegla en förbättring över tid.

(29)

För att säkerställa en effektiv, transparent och kostnadseffektiv rapportering och kontroll av växthusgasutsläpp och av annan information som är nödvändig för att bedöma framstegen när det gäller medlemsstaternas årliga utsläppstilldelningar, bör kraven på årlig rapportering och utvärdering enligt den härförordningen integreras med de relevanta artiklarna i förordning (EU) nr 525/2013. Den förordningen bör även säkerställa att medlemsstaternas framsteg när det gäller att minska växthusgasutsläppen även framöver utvärderas årligen, varvid hänsyn ska tas till utvecklingen av unionens politik och medlemsstaternas åtgärder och information. Vartannat år bör utvärderingen omfatta prognoser över unionens framsteg mot ett fullgörande av dess minskningsmål och över medlemsstaternas uppfyllande av sina skyldigheter. Tillämpningen av avdrag bör emellertid bara övervägas med femårsintervall, så att hänsyn kan tas till det potentiella bidraget från beskogad mark, avskogad mark, brukad åkermark och brukad betesmark enligt förordning (EU) 2018/841. Detta påverkar inte kommissionens skyldighet att säkerställa att medlemsstaterna uppfyller sina skyldigheter enligt denna förordning eller dess befogenhet att inleda överträdelseförfaranden i detta syfte.

(30)

Förordning (EU) nr 525/2013 bör ändras i enlighet med detta.

(31)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att fastställa skyldigheter för medlemsstaterna vad gäller deras minimibidrag för perioden 2021–2030 till uppfyllandet av unionens mål att minska sina växthusgasutsläpp och till uppnåendet av målen i Parisavtalet, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av deras omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(32)

Denna förordning påverkar inte strängare nationella mål.

a)

för året 2021 spara överskottet av sin årliga utsläppstilldelning till efterföljande år fram till 2030, och

b)

för åren 2022–2029 spara överskottet av sin årliga utsläppstilldelning upp till en omfattning av 30 % av sin årliga utsläppstilldelning fram till det året till efterföljande år fram till 2030.

a)

den sammanlagda kvantitet som beaktas för medlemsstaten för alla år under perioden 2021–2030 inte överstiger den maximala mängd av totala nettoupptag som fastställs i bilaga III till den här förordningen för den medlemsstaten,

b)

kvantiteten utgör ett överskott i förhållande till medlemsstatens krav enligt artikel 4 i förordning (EU) 2018/841,

c)

medlemsstaten inte har förvärvat mer nettoupptag enligt förordning (EU) 2018/841 från andra medlemsstater än den har överlåtit,

d)

medlemsstaten har uppfyllt förordning (EU) 2018/841, och

e)

medlemsstaten har lämnat in en beskrivning av den avsedda användningen av den flexibilitet som avses i denna punkt i enlighet med artikel 7.1 andra stycket i förordning (EU) nr 525/2013.

a)

ta hänsyn till bidraget från markbokföringskategorin brukad skogsmark och samtidigt respektera den maximala mängd av totala nettoupptag för varje medlemsstat som anges i bilaga III till denna förordning när delegerade akter som fastställer referensnivåerna för skog har antagits i enlighet med artikel 8.8 eller 8.9 i förordning (EU) 2018/841, och

b)

ta hänsyn till bidraget från markbokföringskategorin brukad våtmark och samtidigt respektera den maximala mängd av totala nettoupptag för varje medlemsstat som anges i bilaga III till den här förordningen när alla medlemsstater är skyldiga att redovisa denna kategori enligt förordning (EU) 2018/841.

a)

ytterligare åtgärder som medlemsstaten ska vidta för att uppfylla sina särskilda skyldigheter enligt artikel 4 i den här förordningen genom nationella strategier och åtgärder och genomförande av unionsåtgärder,

b)

en strikt tidsplan för genomförandet av sådana åtgärder som gör det möjligt att bedöma de årliga framstegen.

a)

Ett tillägg motsvarande utsläppsöverskottet i koldioxidekvivalenter multiplicerat med 1,08 ska läggas till medlemsstatens siffra för växthusgasutsläpp för påföljande år i enlighet med de åtgärder som vidtas enligt artikel 12.

b)

Medlemsstaten ska tillfälligt förbjudas att överlåta någon del av sin årliga utsläppstilldelning till en annan medlemsstat fram till dess att den uppfyller kraven i artikel 4.

a)

justeringar av antalet utsläppsrätter från EU ETS som utfärdas enligt artikel 11 i direktiv 2003/87/EG på grund av en ändring av de källor som omfattas av det direktivet, i enlighet med kommissionsbeslut som antagits på grundval av det direktivet om det slutgiltiga godkännandet av de nationella fördelningsplanerna för perioden 2008–2012,

b)

justeringar av antalet utsläppsrätter från EU ETS eller reduktionsenheter som utfärdas enligt artiklarna 24 och 24a i direktiv 2003/87/EG med avseende på en medlemsstats minskningar av växthusgasutsläpp, och

c)

justeringar av antalet utsläppsrätter från EU ETS för växthusgaser från anläggningar som inte omfattas av EU:s utsläppshandelssystem i enlighet med artikel 27 i direktiv 2003/87/EG under den period som de inte omfattas.

a)

Medlemsstatens BNP per capita till marknadspris år 2013, såsom den offentliggjorts av Eurostat i april 2016, var lägre än unionsgenomsnittet.

b)

Medlemsstatens sammanlagda växthusgasutsläpp för åren 2013–2020 inom de sektorer som omfattas av denna förordning är lägre än dess sammanlagda årliga utsläppstilldelningar för åren 2013–2020.

c)

Medlemsstatens utsläpp överskrider dess årliga utsläppstilldelningar under perioden 2026–2030 trots att den har

a)

årliga utsläppstilldelningar,

b)

utnyttjade flexibiliteter enligt artiklarna 5, 6 och 7,

c)

kontroll av efterlevnaden enligt artikel 9,

d)

justeringar enligt artikel 10, och

e)

säkerhetsreserven enligt artikel 11.

1.

Artikel 7.1 ska ändras på följande sätt:

2.

I artikel 13.1 c ska följande led läggas till:

3.

I artikel 14.1 ska följande led läggas till:

4.

I artikel 21.1 ska följande led läggas till:

19.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 156/43

(1)

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 (4) utgör det huvudsakliga rättsliga instrumentet för att förhindra att unionens finansiella system används för penningtvätt och finansiering av terrorism. I det direktivet, som hade tidsfrist för införlivande den 26 juni 2017, anges en effektiv och övergripande rättslig ram för att hantera insamling av pengar eller egendom för terrorismändamål genom att medlemsstaterna åläggs att kartlägga, förstå och minska riskerna med anknytning till penningtvätt och finansiering av terrorism.

(2)

Den senaste tidens terroristattacker har visat nya tendenser, bland annat i fråga om hur terroristgrupper finansierar och bedriver sin verksamhet. Vissa moderna tekniska tjänster blir allt populärare som alternativa finansiella system, eftersom de fortfarande inte omfattas av unionsrätten eller åtnjuter undantag från rättsliga krav, som kanske inte längre är motiverade. För att hålla jämna steg med utvecklingen bör ytterligare åtgärder vidtas för att säkerställa ökad transparens avseende finansiella transaktioner, företag och andra juridiska enheter samt truster och juridiska konstruktioner med trustliknande struktur eller funktioner (nedan kallade liknande juridiska konstruktioner), i syfte att förbättra det befintliga förebyggande ramverket och på ett mer effektivt sätt bekämpa finansiering av terrorism. Det är viktigt att notera att de vidtagna åtgärderna bör stå i proportion till riskerna.

(3)

Förenta nationerna (FN), Interpol och Europol har i många år rapporterat om att organiserad brottslighet och terrorism i allt högre grad sammanfaller. Kopplingen mellan organiserad brottslighet och terrorism och förbindelserna mellan kriminella grupper och terroristgrupper utgör ett ökande säkerhetshot mot unionen. Att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism är en integrerad del av varje strategi för att hantera det hotet.

(4)

Det har visserligen skett betydande förbättringar när det gäller antagande och genomförande av standarderna från arbetsgruppen för finansiella åtgärder (FATF) och stödjande av arbetet i Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) om transparens från medlemsstaternas sida under de senaste åren, men det finns ändå ett klart behov av att ytterligare öka transparensen i unionens ekonomiska och finansiella system. Förhindrandet av penningtvätt och finansiering av terrorism kan inte vara effektivt om inte detta system motarbetar brottslingar som söker skydd för sina tillgångar genom icke-transparenta strukturer. Unionens finansiella systems integritet är beroende av transparens i företag och andra juridiska enheter, truster och liknande juridiska konstruktioner. Detta direktiv syftar inte bara till att avslöja och utreda penningtvätt utan också till att förhindra att penningtvätt sker. Ökad transparens skulle kunna vara en kraftfull avskräckande faktor.

(5)

Även om syftena med direktiv (EU) 2015/849 bör eftersträvas och eventuella ändringar av det bör överensstämma med unionens pågående insatser på området för bekämpning av terrorism och finansiering av terrorism, bör sådana ändringar göras med vederbörlig hänsyn till den grundläggande rättigheten till skydd av personuppgifter, samt efterlevnad och tillämpning av proportionalitetsprincipen. I meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén med titeln Europeiska säkerhetsagendan angavs behovet av åtgärder för att ta itu med finansiering av terrorism på ett effektivare och mer omfattande sätt, och det framhävdes att infiltrering av finansmarknaderna möjliggör finansiering av terrorism. I Europeiska rådets slutsatser av den 17–18 december 2015 betonades också behovet av att skyndsamt vidta ytterligare åtgärder mot finansiering av terrorism på alla områden.

(6)

I kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om en handlingsplan för förstärkning av kampen mot finansiering av terrorism betonas behovet av att anpassa sig till nya hot och att ändra direktiv (EU) 2015/849 i enlighet med detta.

(7)

Unionens åtgärder bör också korrekt återspegla utvecklingen och åtaganden på internationell nivå. Därför bör hänsyn tas till FN:s säkerhetsråds resolution 2195(2014) om hot mot den internationella freden och säkerheten och FN:s säkerhetsråds resolutioner 2199(2015) och 2253(2015) om hot mot den internationella freden och säkerheten till följd av terroristhandlingar. Dessa resolutioner handlar om kopplingarna mellan terrorism och internationell organiserad brottslighet, om att förhindra terroristgrupper från att få tillgång till internationella finansiella institut respektive om utvidgning av ramverket för sanktioner till att omfatta Islamiska staten i Irak och Levanten.

(8)

Leverantörer som erbjuder växlingstjänster mellan virtuella valutor och fiatvalutor (det vill säga ett lands mynt och sedlar som förklarats vara lagliga betalningsmedel och elektroniska pengar som accepteras som betalningsmedel i det utfärdande landet), samt tillhandahållare av plånböcker för virtuella valutor, omfattas inte av någon unionsskyldighet att identifiera misstänkta aktiviteter. Terroristgrupper kan därför ha möjlighet att överföra pengar till unionens finansiella system eller inom nätverk för virtuella valutor genom att dölja överföringar eller genom att utnyttja en viss grad av anonymitet på dessa plattformar. Det är därför nödvändigt att utvidga tillämpningsområdet för direktiv (EU) 2015/849 till att även omfatta leverantörer som erbjuder växlingstjänster mellan virtuella valutor och fiatvalutor och tillhandahållare av plånböcker för virtuella valutor. När det gäller bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism bör behöriga myndigheter, genom ansvariga enheter, kunna övervaka användningen av virtuella valutor. Sådan övervakning skulle ge ett balanserat och proportionellt tillvägagångssätt och säkra de tekniska framsteg och den höga grad av transparens som har uppnåtts när det gäller alternativ finansiering och socialt företagande.

(9)

De virtuella valutornas anonymitet gör att de kan missbrukas för brottsliga ändamål. Att inkludera leverantörer som erbjuder växlingstjänster mellan virtuella valutor och fiatvalutor och tillhandahållare av plånböcker för virtuella valutor kommer inte helt att lösa anonymitetsproblemet med överföringar i virtuella valutor, eftersom en stor del av den virtuella valutamiljön kommer att förbli anonym då användarna även kan handla utan sådana leverantörer och tillhandahållare. För att bekämpa de risker som är förknippade med anonymitet, bör nationella finansunderrättelseenheter (FIU) kunna erhålla information som gör det möjligt för dem att knyta virtuella valutaadresser till en virtuell valutas ägare. Dessutom bör möjligheten att tillåta användarna att självdeklarera till de utsedda myndigheterna på frivillig basis utvärderas ytterligare.

(10)

Virtuella valutor bör inte förväxlas med elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG (5), med det bredare konceptet medel enligt definitionen i artikel 4.25 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 (6), med penningvärde som lagrats på instrument som omfattas av undantag enligt artikel 3 k och 3 l i direktiv (EU) 2015/2366 eller med spelinterna valutor som endast kan användas inom en särskild spelmiljö. Även om virtuella valutor ofta kan användas som betalningsmedel kan de också användas för andra ändamål och ha en bredare tillämpning, till exempel som betalningsmedel, för investeringsändamål, för värdebevarande produkter eller för användning på onlinekasinon. Målet med detta direktiv är att alla potentiella användningar av virtuella valutor ska omfattas.

(11)

Lokala valutor, även kallade komplementvalutor, som används i mycket begränsade nätverk såsom en stad eller en region, och mellan ett litet antal användare, bör inte anses vara virtuella valutor.

(12)

Affärsförbindelser eller transaktioner som involverar högrisktredjeländer bör begränsas när betydande brister i systemen för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism i berörda tredjeländer har fastställts, om inte lämpliga ytterligare riskreducerande åtgärder eller motåtgärder vidtas. När medlemsstater har att göra med sådana högriskfall och med sådana affärsförbindelser eller transaktioner, bör de kräva att de ansvariga enheterna vidtar skärpta åtgärder för kundkännedom för att hantera och minska dessa risker. Varje medlemsstat beslutar således på nationell nivå vilken typ av skärpta åtgärder för kundkännedom som ska vidtas med avseende på högrisktredjeländer. De olika tillvägagångssätten i medlemsstaterna skapar svagheter i fråga om hanteringen av affärsförbindelser som involverar länder som av kommissionen identifierats som högrisktredjeländer. Det är viktigt att göra kommissionens förteckning över högrisktredjeländer effektivare genom att införa en harmoniserad behandling av dessa länder på unionsnivå. Den harmoniserade behandlingen bör främst inriktas på skärpta åtgärder för kundkännedom där sådana åtgärder inte redan krävs enligt nationell rätt. Medlemsstater bör, i enlighet med internationella skyldigheter, ha rätt att kräva att ansvariga enheter i tillämpliga fall tillämpar ytterligare riskreducerande åtgärder som komplement till de skärpta åtgärderna för kundkännedom, i enlighet med en riskbaserad metod och med beaktande av de särskilda omständigheterna för affärsförbindelserna eller transaktionerna. Internationella organisationer och normgivare med befogenheter på området förhindrande av penningtvätt och bekämpning av finansiering av terrorism kan uppmana till att tillämpa lämpliga motåtgärder för att skydda det internationella finansiella systemet mot de pågående och väsentliga riskerna med avseende på penningtvätt och finansiering av terrorism från vissa länder.Dessutom bör medlemsstaterna kräva att ansvariga enheter tillämpar ytterligare riskreducerande åtgärder i fråga om högrisktredjeländer som identifierats av kommissionen genom att beakta sådana begäranden om motåtgärder och rekommendationer, såsom de som framförs av FATF, och åtaganden som följer av internationella avtal.

(13)

Med tanke på hur föränderliga hoten och sårbarheten med avseende på penningtvätt och finansiering av terrorism är, bör unionen anta en integrerad strategi för kontroll av att systemen för nationell bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism uppfyller kraven på unionsnivå, genom att ta hänsyn till en bedömning av de nationella systemens effektivitet. I syfte att övervaka det korrekta införlivandet av unionskraven i de nationella systemen för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism, det effektiva genomförandet av de kraven och förmågan hos dessa system att uppnå ett effektivt förebyggande ramverk bör kommissionen grunda sin bedömning på de nationella systemen för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism, oaktat de bedömningar som genomförs av internationella organisationer och normgivande organ med befogenheter på området förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism, såsom FATF eller expertkommittén för utvärdering av åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (Moneyval).

(14)

Förbetalda kort för allmänna ändamål har legitima användningsområden och utgör ett instrument som bidrar till social och ekonomisk delaktighet. Anonyma förbetalda kort är emellertid lätta att använda för finansiering av terroristattacker och logistik. Det är därför viktigt att neka terrorister denna källa till finansiering av deras verksamhet, genom att ytterligare minska de ramar och maximibelopp inom vilka ansvariga enheter har rätt att inte tillämpa vissa åtgärder för kundkännedom som föreskrivs i direktiv (EU) 2015/849. Det är därför visserligen viktigt att ta hänsyn till konsumenternas behov av att kunna använda förbetalda instrument för allmänna ändamål och att inte förhindra användningen av sådana instrument för att främja social och ekonomisk delaktighet, men det är viktigt att sänka den nuvarande tröskeln för anonyma förbetalda kort för allmänna ändamål och att identifiera kunden vid betalningstransaktioner på distans när transaktionsbeloppet överstiger 50 EUR.

(15)

Även om användningen av anonyma förbetalda kort som utfärdas i unionen i huvudsak är begränsad till unionens territorium är så inte alltid fallet med liknande kort som utfärdats i tredjeländer. Det är därför viktigt att se till att anonyma förbetalda kort som utfärdats utanför unionen kan användas i unionen endast om de kan anses uppfylla krav som är likvärdiga med dem som fastställs i unionsrätten. Den regeln bör genomföras i full överensstämmelse med unionens skyldigheter i fråga om internationell handel, särskilt bestämmelserna i allmänna tjänstehandelsavtalet.

(16)

FIU spelar en viktig roll när det gäller att identifiera terroristnätverks finansiella verksamheter, särskilt över gränserna, och för att upptäcka deras finansiärer. Finansiell underrättelseinformation kan vara av avgörande vikt för att uppdaga främjande av terroristbrott och terroristorganisationernas nätverk och planer. På grund av att det inte finns några bindande internationella standarder uppvisar FIU stora skillnader vad gäller deras funktioner, befogenheter och ansvarsområden. Medlemsstaterna bör sträva efter ett effektivare och mer samordnat upplägg för att sköta finansiella utredningar som berör terrorism, även sådana som gäller olaglig användning av virtuella valutor. Dagens skillnader bör dock inte inverka på en FIU:s verksamhet, särskilt dess förmåga att utveckla förebyggande analyser till stöd för alla de myndigheter som ansvarar för underrättelseverksamhet, utredande, lagförande och dömande verksamhet och internationellt samarbete. När FIU utför sina uppgifter bör de ha tillgång till information och kunna utbyta den utan hinder, bland annat genom lämpligt samarbete med brottsbekämpande myndigheter. I alla fall av misstänkta brott, särskilt i fall som rör finansiering av terrorism, bör informationsflödet vara direkt och snabbt, utan onödiga dröjsmål. Det är därför viktigt att ytterligare stärka FIU:s ändamålsenlighet och effektivitet genom att klargöra deras befogenheter och hur samarbetet mellan dem ska se ut.

(17)

FIU bör från varje ansvarig enhet kunna erhålla all nödvändig information om enhetens uppgifter. Fri tillgång till information är avgörande för att penningflödena ska kunna spåras och att kriminella nätverk och flöden upptäcks på ett tidigt stadium. FIU:s behov av att få ytterligare information från ansvariga enheter på grundval av misstankar om penningtvätt eller finansiering av terrorism kan utlösas av en tidigare rapport om en misstänkt transaktion som rapporterats till FIU, men kan också utlösas genom andra kanaler såsom FIU:s egen analys, information som tillhandahålls av behöriga myndigheter eller uppgifter som innehas av en annan FIU. FIU bör inom ramen för sina uppgifter därför kunna erhålla information från en ansvarig enhet, även utan någon föregående rapport. Detta omfattar inte ospecificerade begäranden om information från ansvariga enheter inom ramen för FIU:s analys utan endast begäranden om information som grundas på tillräckligt specificerade villkor. En FIU bör även kunna erhålla sådan information på begäran från en annan FIU i unionen och utbyta informationen med den anmodande FIU.

(18)

Syftet med FIU är att samla in och analysera mottagen information för att belägga kopplingarna mellan misstänkta transaktioner och bakomliggande brottslig verksamhet, för att förhindra och bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism och att sprida resultaten av sin analys och ytterligare information till behöriga myndigheter när det finns skäl att misstänka penningtvätt, därmed associerade förbrott eller finansiering av terrorism. En FIU bör inte avstå från eller vägra utbyte av information med en annan FIU, spontant eller på begäran, på grund av till exempel brist på identifiering av associerade förbrott, aspekter av nationell straffrätt och skillnader mellan rekvisiten för associerade förbrott eller avsaknad av en hänvisning till särskilda associerade förbrott. På samma sätt bör en FIU ge sitt samtycke till en annan FIU i förväg för att vidarebefordra information till behöriga myndigheter, oberoende av typen av möjligt associerat förbrott, så att spridningsfunktionen kan utföras på ett effektivt sätt. FIU har rapporterat svårigheter när det gäller att utbyta information som beror på skillnader mellan nationella rekvisit för vissa associerade förbrott, såsom skattebrott, som inte harmoniserats genom unionsrätt. Sådana skillnader bör inte försvåra det ömsesidiga utbytet, spridningen till behöriga myndigheter och användningen av denna information enligt vad som fastställs i detta direktiv. FIU bör snabbt, konstruktivt och effektivt säkerställa ett så omfattande internationellt samarbete som möjligt med tredjeländers FIU i fråga om penningtvätt, associerade förbrott och finansiering av terrorism i enlighet med FATF-rekommendationerna och Egmontgruppens principer för informationsutbyte mellan finansunderrättelseenheter.

(19)

Information av tillsynskaraktär med anknytning till kreditinstitut och finansiella institut, exempelvis information avseende lämpligheten hos direktörer och aktieägare, de interna kontrollmekanismerna, styrelseformerna eller regelefterlevnadskontroll och riskhantering, är ofta oumbärlig för en adekvat tillsyn över sådana institut med avseende på bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism. På liknande sätt är information om bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism även viktig för tillsynen över dessa institut med avseende på andra områden. Utbyte av konfidentiell information och samarbete mellan kreditinstitutens och de finansiella institutens behöriga tillsynsmyndigheter för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism och myndigheter som på andra områden utövar tillsyn över kreditinstitut och finansiella institut bör därför inte hindras av rättslig osäkerhet som kan uppstå till följd av avsaknaden av uttryckliga bestämmelser inom detta område. Förtydligande av den rättsliga ramen är ännu viktigare eftersom tillsynen i flera fall har anförtrotts tillsynsmyndigheter som inte ansvarar för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism, såsom Europeiska centralbanken (ECB).

(20)

Fördröjd tillgång till information för FIU och andra behöriga myndigheter avseende identiteten hos innehavare av bank- och betalkonton och bankfack, särskilt anonyma sådana, gör det svårare att spåra överföringar av medel med anknytning till terrorism. Nationella uppgifter som gör det möjligt att identifiera bank- och betalkonton och bankfack tillhörande en viss person är fragmenterade och därför inte tillgängliga för FIU och andra behöriga myndigheter med nödvändig skyndsamhet. Det är därför viktigt att införa centraliserade automatiserade mekanismer, såsom register eller datasöksystem, i alla medlemsstater som ett effektivt sätt att få snabb tillgång till uppgifter om identiteten hos innehavare av bank- och betalkonton och bankfack, deras fullmaktshavare och deras verkliga huvudmän. Vid tillämpningen av bestämmelserna om tillgång är det lämpligt att befintliga mekanismer används, förutsatt att nationella FIU kan få tillgång till de uppgifter med avseende på vilka de gör utredningar på ett omedelbart och ofiltrerat sätt. Medlemsstaterna bör överväga att låta andra uppgifter som bedöms nödvändiga och proportionella ingå i dessa mekanismer för att på ett mer effektivt sätt minska risker med avseende på penningtvätt och finansiering av terrorism. Full konfidentialitet bör säkerställas avseende sådana utredningar och begäranden om därtill kopplad information av FIU och andra behöriga myndigheter än de myndigheter som ansvarar för lagföring.

(21)

I syfte att respektera den personliga integriteten och att skydda personuppgifter bör ett minimum av uppgifter som är absolut nödvändiga för genomförandet av utredningar rörande bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism finnas i centraliserade automatiserade mekanismer för bank- och betalkonton, såsom register eller datasöksystem. Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att bestämma vilka uppgifter som det är ändamålsenligt och proportionellt att samla in, med beaktande av befintliga system och rättsliga traditioner så de verkliga huvudmännen kan identifieras på ett meningsfullt sätt. Vid införlivandet av de bestämmelser som rör dessa mekanismer bör medlemsstaterna fastställa lagringsperioder som motsvarar lagringsperioderna för den dokumentation och information som erhålls inom ramen för tillämpningen av åtgärder för kundkännedom. Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att förlänga lagringstiden generellt genom lag, utan att kräva beslut i enskilda fall. Den ytterligare lagringstiden bör inte överstiga en period på ytterligare fem år. Den perioden bör inte påverka tillämpningen av nationell rätt med andra datalagringskrav som möjliggör beslut i enskilda fall för att underlätta straffrättsliga eller administrativa förfaranden. Tillgång till dessa mekanismer bör beviljas på grundval av principen om behovsenlig behörighet.

(22)

Korrekt identifiering och kontroll av personuppgifter för fysiska och juridiska personer är avgörande för bekämpning av penningtvätt eller av finansiering av terrorism. Den senaste tekniska utvecklingen inom digitalisering av transaktioner och betalningar möjliggör säker elektronisk identifiering eller identifiering på distans. Dessa identifieringsmöjligheter som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 (7) bör beaktas, i synnerhet när det gäller anmälda system för elektronisk identifiering och metoder som säkerställer gränsöverskridande rättsligt erkännande, som erbjuder säkra verktyg på hög nivå och utgör ett riktmärke mot vilket identifieringsmetoder som inrättats på nationell nivå kan kontrolleras. Dessutom kan andra säkra processer för elektronisk identifiering eller identifiering på distans som reglerats, erkänts, godkänts eller godtagits på nationell nivå av den nationella behöriga myndigheten beaktas. När så är lämpligt bör erkännande av elektroniska dokument och betrodda tjänster enligt förordning (EU) nr 910/2014 också beaktas vid identifieringsprocessen. Principen om teknisk neutralitet bör beaktas vid tillämpningen av detta direktiv.

(23)

För att identifiera personer i politiskt utsatt ställning i unionen bör medlemsstaterna utfärda förteckningar som anger de särskilda funktioner som i enlighet med nationella lagar och andra författningar betraktas som viktiga offentliga funktioner. Medlemsstaterna bör begära av var och en av de internationella organisationer som är ackrediterade på deras territorier att de utfärdar en förteckning över viktiga offentliga funktioner inom den internationella organisationen och håller dessa förteckningar uppdaterade.

(24)

Metoden för granskning av befintliga kunder inom det nuvarande ramverket är riskbaserad. Med tanke på den högre risk för penningtvätt, finansiering av terrorism och associerade förbrott som uppkommer i samband med vissa mellanhandsstrukturer är det emellertid möjligt att denna metod inte alltid medger att risker upptäcks och bedöms i tid. Det är därför viktigt att se till att vissa klart angivna kategorier av befintliga kunder också övervakas på ett regelbundet sätt.

(25)

Medlemsstaterna är för närvarande skyldiga att se till att de företag och andra juridiska enheter som är etablerade på deras territorium inhämtar och förfogar över adekvata, korrekta och aktuella uppgifter om sitt verkliga huvudmannaskap. Behovet av korrekta och uppdaterade uppgifter om den verkliga huvudmannen är centralt vid spårandet av brottslingar som annars kan ha möjlighet att dölja sin identitet bakom en företagsstruktur. Det globalt sammanlänkade finansiella systemet gör det möjligt att dölja pengar och att förflytta dem runt om i världen, och såväl de som ägnar sig åt penningtvätt och finansierar terrorism som andra brottslingar har i allt större utsträckning utnyttjat denna möjlighet.

(26)

Den specifika faktor som avgör vilken medlemsstat som ansvarar för övervakning och registrering av uppgifter om verkligt huvudmannaskap för truster och liknande juridiska konstruktioner bör klargöras. Skillnader i medlemsstaternas rättssystem leder till att vissa truster och liknande juridiska konstruktioner inte övervakas eller registreras någonstans i unionen. Uppgifter om verkligt huvudmannaskap för truster och liknande juridiska konstruktioner bör registreras där trustförvaltare och personer som innehar likvärdiga ställningar i liknande juridiska konstruktioner är etablerade eller bosatta. För att säkerställa en effektiv övervakning och registrering av uppgifter om verkligt huvudmannaskap avseende truster och liknande juridiska konstruktioner krävs dessutom samarbete mellan medlemsstaterna. Genom att sammankoppla medlemsstaternas register över verkliga huvudmän för truster och liknande juridiska konstruktioner skulle denna information bli tillgänglig, och det skulle också säkerställas att flerfaldig registrering av samma truster och liknande juridiska konstruktioner undviks inom unionen.

(27)

Regler som gäller för truster och liknande juridiska konstruktioner i fråga om tillgång till uppgifter om deras verkliga huvudmannaskap bör vara jämförbara med motsvarande bestämmelser som gäller företag och andra juridiska enheter. På grund av de många olika typer av truster som för närvarande förekommer i unionen, liksom en ännu större variation av liknande juridiska konstruktioner, bör beslutet om huruvida en trust eller en liknande juridisk konstruktion är att jämföra med företag och andra juridiska enheter fattas av medlemsstaterna. Syftet med den nationella rätt som införlivar de bestämmelserna bör vara att förhindra användningen av truster eller liknande juridiska konstruktioner för penningtvätt, finansiering av terrorism eller associerade förbrott.

(28)

Med tanke på de olika särdragen hos truster och liknande juridiska konstruktioner, bör medlemsstaterna kunna, inom ramen för nationell rätt och i enlighet med regler för skydd av personuppgifter, fastställa nivån av transparens avseende truster och liknande juridiska konstruktioner som inte är jämförbara med företag och andra juridiska enheter. Riskerna för att det ska handla om penningtvätt och finansiering av terrorism kan variera utifrån egenskaperna hos typen av trust eller liknande juridisk konstruktion, och förståelsen av dessa risker kan utvecklas över tiden, till exempel till följd av de nationella och supranationella riskbedömningarna. Därför bör det vara möjligt för medlemsstaterna att föreskriva mer omfattande tillgång till uppgifter om verkligt huvudmannaskap avseende truster och liknande juridiska konstruktioner, om sådan tillgång utgör en nödvändig och proportionell åtgärd för att uppnå det legitima målet att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism. När medlemsstaterna fastställer transparensnivån för uppgifter om verkligt huvudmannaskap för dessa truster eller liknande juridiska konstruktioner, bör de ta vederbörlig hänsyn till skyddet av enskilda personers grundläggande rättigheter, särskilt rätten till personlig integritet och skyddet av personuppgifter. Tillgång till uppgifter om verkligt huvudmannaskap avseende truster och liknande juridiska konstruktioner bör beviljas alla personer som kan visa ett berättigat intresse. Tillgång bör också beviljas varje person som har ingivit en skriftlig begäran avseende en trust eller en liknande juridisk konstruktion som innehar eller äger en kontrollpost i något företag eller någon annan juridisk enhet med säte utanför unionen, genom direkt eller indirekt ägande, inbegripet genom innehavaraktier, eller genom kontroll på annat sätt. Kriterierna och villkoren för beviljande av tillgång till uppgifter om verkligt huvudmannaskap avseende truster och liknande juridiska konstruktioner bör vara tillräckligt precisa och i linje med målen för detta direktiv. Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att avslå en skriftlig begäran om det finns rimliga skäl att misstänka att den skriftliga begäran inte är i linje med målen för detta direktiv.

(29)

För att säkerställa rättslig säkerhet och lika spelregler är det mycket viktigt att tydligt ange vilka juridiska konstruktioner etablerade inom unionen som bör anses likna truster på grund av konstruktionens funktioner eller struktur. Varje medlemsstat bör därför vara skyldig att identifiera truster, om de erkänns i nationell rätt, och liknande juridiska konstruktioner som kan inrättas enligt dess nationella rättsliga ram eller tradition och som har trustliknande struktur eller funktioner, exempelvis möjligheten att separera eller bryta kopplingen mellan den lagliga äganderätten och det verkliga huvudmannaskapet för tillgångarna. Medlemsstaterna bör därför därefter till kommissionen anmäla kategorierna av, beskrivningen av egenskaperna hos, namnet på och i tillämpliga fall den rättsliga grunden för dessa truster och liknande juridiska konstruktioner, i syfte att de ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning så att de kan identifieras av andra medlemsstater. Det bör beaktas att truster och liknande juridiska konstruktioner kan ha olika rättsliga egenskaper på olika håll i unionen. Om egenskaperna hos trusten eller den juridiska konstruktionen i fråga om struktur eller funktioner är jämförbara med egenskaperna hos företag och andra juridiska enheter skulle offentlig tillgång till uppgifter om verkligt huvudmannaskap bidra till att bekämpa missbruk av truster och liknande juridiska konstruktioner, på samma sätt som offentlig tillgång kan bidra till att förhindra missbruk av företag och andra juridiska enheter för penningtvätt och finansiering av terrorism.

(30)

Offentlig tillgång till uppgifter om verkligt huvudmannaskap innebär också att civilsamhället, inbegripet media eller det civila samhällets organisationer, får större möjlighet att granska uppgifterna och bidrar till att bevara förtroendet för affärstransaktioners och det finansiella systemets integritet. Offentlig tillgång kan bidra till att bekämpa missbruk av företag och andra juridiska enheter och juridiska konstruktioner för penningtvätt eller finansiering av terrorism, både genom att underlätta utredningar och genom ökad tilltro, eftersom de verkliga huvudmännens identitet är känd för alla som kan utföra transaktioner med dem. Det underlättar dessutom en snabb och effektiv tillgång till uppgifter för finansiella institut och myndigheter, inklusive myndigheter i tredjeländer, som deltar i kampen mot sådana brott. Tillgången till uppgifterna skulle också underlätta utredningar om penningtvätt, associerade förbrott och finansiering av terrorism.

(31)

Förtroendet för finansmarknaderna hos investerare och allmänheten är till stor del beroende av ett tillförlitligt system för offentlig tillgång till information som skapar transparens om det verkliga huvudmannaskapet och företagens kontrollstrukturer. Detta gäller i synnerhet för system för företagsstyrning som kännetecknas av ett koncentrerat ägarskap, till exempel i unionen. Å ena sidan kan stora investerare med betydande rösträtt och kapitalandelar främja långsiktig tillväxt och långsiktiga företagsresultat. Å andra sidan kan kontrollerande verkliga huvudmän med stora röstandelar ha incitament att styra företagens tillgångar och möjligheter för personlig vinning på bekostnad av minoritetsinvesterare. Den potentiella ökningen av förtroendet för finansmarknader bör ses som en positiv sidoeffekt och inte som syftet med att öka transparensen, vilket är att skapa förhållanden som i mindre utsträckning kan användas för penningtvätt och finansiering av terrorism.

(32)

Investerares och allmänhetens förtroende för finansmarknaderna är till stor del beroende av ett tillförlitligt system för offentlig tillgång till information som skapar transparens om det verkliga huvudmannaskapet och kontrollstrukturerna för företag och andra juridiska enheter samt för vissa typer av truster och liknande juridiska konstruktioner. Medlemsstaterna bör därför ge tillgång till uppgifter om verkligt huvudmannaskap på ett tillräckligt konsekvent och samordnat sätt genom att fastställa tydliga regler för offentlig tillgång, så att tredje parter kan bedöma, i hela unionen, vilka som är de verkliga huvudmännen för företag och andra juridiska enheter samt för vissa typer av truster och liknande juridiska konstruktioner.

(33)

Medlemsstaterna bör därför ge tillgång till uppgifter om verkligt huvudmannaskap avseende företag och andra juridiska enheter på ett tillräckligt konsekvent och samordnat sätt med hjälp av de centrala registren för uppgifter om verkligt huvudmannaskap genom att fastställa tydliga regler för offentlig tillgång, så att tredje parter över hela unionen har möjlighet att ta reda på vilka som är de verkliga huvudmännen för företag och andra juridiska enheter. Det är viktigt att också fastställa en enhetlig rättslig ram som säkerställer bättre tillgång till uppgifter om verkligt huvudmannaskap för truster och liknande juridiska konstruktioner, när de väl är registrerade i unionen. Regler som tillämpas på truster och liknande juridiska konstruktioner i fråga om tillgång till uppgifter om deras verkliga huvudmannaskap bör vara jämförbara med motsvarande regler som tillämpas på företag och andra juridiska enheter.

(34)

I samtliga fall, med avseende på såväl företag och andra juridiska enheter som truster och liknande juridiska konstruktioner, bör en rimlig balans eftersträvas, i synnerhet mellan allmänhetens intresse för förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism och den registrerades grundläggande rättigheter. Den uppsättning uppgifter som ska göras offentligt tillgänglig bör vara begränsad, tydligt och uttömmande definierad och av allmän karaktär, för att minimera den potentiella skadan för de verkliga huvudmännen. Samtidigt bör de uppgifter som görs offentligt tillgängliga inte väsentligt skilja sig från de uppgifter som för närvarande samlas in. För att begränsa intrånget i rätten till respekt för privatlivet i allmänhet, och i rätten till skydd för personuppgifter i synnerhet, bör uppgifterna huvudsakligen hänföra sig till statusen hos verkliga huvudmän för företag och andra juridiska enheter och för truster och liknande juridiska konstruktioner, och bör endast avse det område för ekonomisk verksamhet inom vilket de verkliga huvudmännen är verksamma. I fall då den ledande befattningshavaren har identifierats som den verkliga huvudmannen enbart ex officio, och inte på grund av ägarintresse eller kontroll genom andra medel, bör detta tydligt anges i registren. När det gäller uppgifter om verkligt huvudmannaskap kan medlemsstaterna föreskriva att uppgifter om medborgarskap ska ingå i det centrala registret, särskilt för icke-infödda verkliga huvudmän. För att underlätta registerförfarandena, och eftersom de allra flesta verkliga huvudmän kommer att vara medborgare i den stat som upprätthåller det centrala registret, får medlemsstaterna presumera att en verklig huvudman är medborgare i landet när ingen uppgift om motsatsen läggs in.

(35)

Den skärpta offentliga kontrollen kommer att bidra till att förhindra missbruk av juridiska enheter och juridiska konstruktioner, inbegripet skatteflykt. Därför är det av avgörande betydelse att uppgifterna om verkligt huvudmannaskap förblir tillgängliga via de nationella registren och genom systemet för sammankoppling av register under minst fem år efter det att skälen för att registrera uppgifter om verkligt huvudmannaskap avseende trusten eller den liknande juridiska konstruktionen har upphört att existera. Medlemsstaterna bör dock ha möjlighet att i sin lagstiftning föreskriva behandling av uppgifterna om verkligt huvudmannaskap, inbegripet personuppgifter för andra ändamål om sådan behandling svarar mot ett mål av allmänintresse och utgör en nödvändig och proportionell åtgärd i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till det legitima mål som eftersträvas.

(36)

Med syfte att säkerställa en proportionell och välavvägd hantering och att garantera rätten till privatliv och skydd av personuppgifter bör medlemsstaterna dessutom ha möjlighet att föreskriva undantag från offentliggörandet genom registren för uppgifter om verkligt huvudmannaskap och från tillgången till sådana uppgifter, under exceptionella omständigheter, om uppgifterna skulle utsätta den verkliga huvudmannen för en oproportionell risk för bedrägeri, kidnappning, utpressning av olika slag, trakasserier, våld eller hotelser. Det bör också vara möjligt för medlemsstaterna att kräva onlineregistrering i syfte att identifiera alla personer som begär uppgifter från registret, samt betalning av en avgift för att få tillgång till uppgifterna i registret.

(37)

Den sammankoppling av medlemsstaternas centrala register med uppgifter om verkligt huvudmannaskap genom den centrala europeiska plattform som inrättats genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 (8) förutsätter en samordning av nationella system med olika tekniska särdrag. Detta innebär antagande av tekniska åtgärder och specifikationer som måste ta hänsyn till skillnader mellan olika register. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att hantera dessa tekniska och operativa frågor. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (9). Medlemsstaternas deltagande i driften av hela systemet bör under alla omständigheter säkerställas med hjälp av en regelbunden dialog mellan kommissionen och medlemsstaternas företrädare i frågor som rör driften av systemet och dess framtida utveckling.

(38)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (10) är tillämplig på behandling av personuppgifter enligt detta direktiv. Därför bör fysiska personer vars personuppgifter finns i nationella register som uppgifter om verkligt huvudmannaskap informeras i enlighet med detta. Dessutom bör endast personuppgifter som är aktuella och motsvarar de verkliga huvudmännen göras tillgängliga, och huvudmännen bör informeras om sina rättigheter enligt unionens nuvarande rättsliga ram för uppgiftsskydd som fastställs i förordning (EU) 2016/679 och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 (11), och om de förfaranden som är tillämpliga för utövandet av dessa rättigheter. För att förhindra missbruk av uppgifter som registren innehåller och för att balansera den verkliga huvudmannens rättigheter, kan medlemsstaterna därutöver anse att det är det lämpligt att överväga att också den verkliga huvudmannen får tillgång till uppgifter om den person som begär uppgifter, tillsammans med den rättsliga grunden för begäran.

(39)

Om FIU och de behöriga myndigheternas rapportering av avvikelser skulle äventyra en pågående undersökning, bör FIU eller de behöriga myndigheterna skjuta upp rapporteringen av avvikelsen tills den tidpunkt då orsakerna till att inte rapportera inte längre föreligger. Dessutom bör FIU och behöriga myndigheter inte rapportera en avvikelse om detta skulle stå i strid med en konfidentialitetsbestämmelse i nationell rätt eller utgöra en straffbar informationsläcka.

(40)

Detta direktiv påverkar inte skyddet av personuppgifter som behandlas av behöriga myndigheter enligt direktiv (EU) 2016/680.

(41)

Tillgång till uppgifter och definitionen av berättigat intresse bör regleras av lagen i den medlemsstat där förvaltaren av en trust eller en person som innehar en likvärdig ställning i en liknande juridisk konstruktion är etablerad eller bosatt. Om förvaltaren av trusten eller personen som innehar en likvärdig ställning i en liknande juridisk konstruktion inte är etablerad eller bosatt i en medlemsstat bör tillgången till uppgifter och definitionen av berättigat intresse regleras av lagen i den medlemsstat där uppgifterna om verkligt huvudmannaskap för trusten eller den liknande juridiska konstruktionen registreras i enlighet med bestämmelserna i detta direktiv.

(42)

Medlemsstaterna bör i sin nationella rätt definiera begreppet berättigat intresse, både som ett allmänt begrepp och som ett kriterium för tillgång till uppgifter om verkligt huvudmannaskap. Dessa definitioner bör i synnerhet inte begränsa begreppet berättigat intresse till fall av pågående administrativa eller rättsliga förfaranden, och bör göra det möjligt att beakta det förebyggande arbetet på området för bekämpning av penningtvätt, finansiering av terrorism och associerade förbrott som genomförs av icke-statliga organisationer och undersökande journalister, där så är lämpligt. När sammankopplingen av medlemsstaternas register över verkligt huvudmannaskap väl är på plats bör både nationell och gränsöverskridande tillgång till varje medlemsstats register beviljas på grundval av definitionen av berättigat intresse i den medlemsstat där uppgifterna om verkligt huvudmannaskap avseende trusten eller den liknande juridiska konstruktionen har registrerats i enlighet med bestämmelserna i detta direktiv, genom ett beslut som fattas av de relevanta myndigheterna i den medlemsstaten. Det bör också vara möjligt för medlemsstaterna att med avseende på sina register över verkligt huvudmannaskap fastställa mekanismer för överklagande av beslut som beviljar eller nekar tillgång till uppgifter om verkligt huvudmannaskap. I syfte att säkerställa samstämmiga och effektiva former för registrering och informationsutbyte bör medlemsstaterna se till att deras myndigheter med ansvar för registret som upprättats för uppgifterna om verkligt huvudmannaskap avseende truster och liknande juridiska konstruktioner samarbetar med motsvarande myndigheter i andra medlemsstater, och delar information om truster och liknande juridiska konstruktioner som regleras av lagen i en medlemsstat och förvaltas i en annan medlemsstat.

(43)

Gränsöverskridande korrespondentförbindelser med ett tredjelands motpartsinstitut kännetecknas av sin fortlöpande och upprepade karaktär. Medlemsstaterna bör därför, samtidigt som de kräver att skärpta åtgärder för kundkännedom antas i detta särskilda sammanhang, beakta att korrespondentförbindelser inte omfattar transaktioner av engångskaraktär eller enbart utbyte av meddelandekapacitet. Dessutom kan intensiteten i de åtgärder som fastställs i detta direktiv, med erkännande av att inte alla gränsöverskridande korrespondentbanktjänster medför samma risker för penningtvätt och finansiering av terrorism, fastställas genom tillämpning av principerna i den riskbaserade metoden och föregriper inte nivån på risken för penningtvätt och finansiering av terrorism som är förknippad med det finansiella motpartsinstitutet.

(44)

Det är viktigt att se till att regler för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism genomförs korrekt av ansvariga enheter. I detta sammanhang bör medlemsstaterna stärka rollen för de myndigheter som fungerar som behöriga myndigheter och har specifikt ansvar för att bekämpa penningtvätt eller finansiering av terrorism, inbegripet FIU, de myndigheter som har till uppgift att utreda eller lagföra penningtvätt, därmed associerade förbrott och finansiering av terrorism, att spåra och beslagta eller frysa och förverka tillgångar som härrör från brott, myndigheter som erhåller rapporter om gränsöverskridande förflyttningar av valuta och överlåtbara innehavarpapper, och de myndigheter som har ansvar för tillsyn eller övervakning som syftar till att se till att ansvariga enheter uppfyller sina skyldigheter. Medlemsstaterna bör stärka rollen för andra relevanta myndigheter, däribland korruptionsbekämpande myndigheter och skattemyndigheter.

(45)

Medlemsstaterna bör säkerställa en effektiv och oberoende tillsyn över alla ansvariga enheter, helst genom myndigheter via en separat och oberoende nationell reglerings- eller tillsynsmyndighet.

(46)

Brottslingar flyttar vinster från olaglig verksamhet via flera finansiella mellanhänder för att undgå upptäckt. Det är därför viktigt att tillåta kreditinstitut och finansiella institut att utbyta information inte bara inom koncernen utan även med andra kreditinstitut och finansiella institut, med vederbörlig hänsyn till regler för skydd av personuppgifter i nationell rätt.

(47)

Behöriga myndigheter som utövar tillsyn över att ansvariga enheter efterlever detta direktiv bör ha möjlighet att samarbeta och utbyta konfidentiell information, oavsett deras respektive karaktär eller ställning. För detta ändamål bör sådana behöriga myndigheter ha en lämplig rättslig grund för utbyte av konfidentiell information, och samarbetet mellan de behöriga tillsynsmyndigheterna för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism och andra tillsynsmyndigheter bör därför inte oavsiktligt hindras av rättslig osäkerhet som kan bero på att det inte finns några uttryckliga bestämmelser på detta område. Tillsynen av det effektiva genomförandet av koncernpolicy för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism bör ske i enlighet med de principer och metoder för den gruppbaserade tillsyn som fastställs i relevant europeisk sektorslagstiftning.

(48)

Informationsutbytet och tillhandahållandet av bistånd mellan behöriga myndigheter i medlemsstaterna är av avgörande betydelse vid tillämpningen av detta direktiv. Medlemsstaterna får därför inte förbjuda eller föreskriva orimliga eller onödigt restriktiva villkor för detta informationsutbyte och bistånd mellan behöriga myndigheter.

(49)

I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument (12) av den 28 september 2011 har medlemsstaterna åtagit sig att, när det är motiverat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Lagstiftaren anser att det är motiverat att sådana dokument översänds avseende detta direktiv.

(50)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att skydda det finansiella systemet genom att förhindra, upptäcka och utreda penningtvätt och finansiering av terrorism, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, eftersom enskilda åtgärder som vidtas av medlemsstaterna för att skydda sina finansiella system kan vara oförenliga med en fungerande inre marknad och med vad som föreskrivs enligt rättsstatsprincipen och unionens allmänna ordning, utan snarare, på grund av åtgärdernas omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(51)

Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheterna och iakttar de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), särskilt rätten till respekt för privat- och familjeliv (artikel 7 i stadgan), rätten till skydd av personuppgifter (artikel 8 i stadgan) och näringsfriheten (artikel 16 i stadgan).

(52)

När kommissionen utarbetar en rapport om utvärdering av genomförandet av detta direktiv bör den ta vederbörlig hänsyn till de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan.

(53)

Med tanke på det brådskande behovet av att genomföra åtgärder i syfte att stärka unionens system för att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism, och på medlemsstaternas åtaganden att snabbt gå vidare med införlivandet av direktiv (EU) 2015/849, bör ändringarna till det direktivet vara införlivade senast den 10 januari 2020. Medlemsstaterna bör upprätta register över verkligt huvudmannaskap för företag och andra juridiska enheter senast den 10 januari 2020 och för truster och liknande juridiska konstruktioner senast den 10 mars 2020. Centrala register bör vara sammankopplade via den centrala europeiska plattformen senast den 10 mars 2021. Medlemsstaterna bör upprätta centraliserade automatiserade mekanismer som tillåter identifiering av innehavare av bank- och betalkonton och bankfack senast den 10 september 2020.

(54)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (13) och avgav ett yttrande den 2 februari 2017 (14).

(55)

Direktiv (EU) 2015/849 bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Artikel 2.1.3 ska ändras på följande sätt:

2.

Artikel 3 ska ändras på följande sätt:

3.

Artikel 6 ska ändras på följande sätt:

4.

Artikel 7 ska ändras på följande sätt:

5.

Artikel 9 ska ändras på följande sätt:

6.

Artikel 10.1 ska ersättas med följande:

”1.   Medlemsstaterna ska förbjuda sina kreditinstitut och finansiella institut att föra anonyma konton, utfärda anonyma motböcker eller tillhandahålla anonyma bankfack. Medlemsstaterna ska i alla händelser kräva att ägarna och förmånstagarna till befintliga anonyma konton, anonyma motböcker eller anonyma bankfack omfattas av åtgärder för kundkännedom senast den 10 januari 2019, och under alla förhållanden innan sådana konton, motböcker eller bankfack nyttjas.”

7.

Artikel 12 ska ändras på följande sätt:

8.

Artikel 13.1 ska ändras på följande sätt:

9.

Artikel 14 ska ändras på följande sätt:

10.

Artikel 18 ska ändras på följande sätt:

11.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 18a

1.   När det gäller affärsförbindelser eller transaktioner som involverar högrisktredjeländer som identifierats enligt artikel 9.2, ska medlemsstaterna kräva att de ansvariga enheterna tillämpar följande skärpta åtgärder för kundkännedom:

Medlemsstaterna får kräva att ansvariga enheter i tillämpliga fall säkerställer att den första betalningen genomförs genom ett konto i kundens namn hos ett kreditinstitut som omfattas av standarder för åtgärder för kundkännedom som inte är mindre robusta än de som fastställs i detta direktiv.

2.   Utöver de åtgärder som anges i punkt 1 och i enlighet med unionens internationella åtaganden ska medlemsstaterna kräva att ansvariga enheter i tillämpliga fall tillämpar en eller flera ytterligare riskreducerande åtgärder på personer och juridiska enheter som utför transaktioner som involverar högrisktredjeländer som identifierats enligt artikel 9.2. Dessa åtgärder ska bestå av en eller flera av följande:

3.   Utöver de åtgärder som anges i punkt 1 ska medlemsstaterna i tillämpliga fall tillämpa en eller flera av följande åtgärder när det gäller högrisktredjeländer som identifierats enligt artikel 9.2 i enlighet med unionens internationella åtaganden:

4.   När medlemsstaterna antar eller tillämpar de åtgärder som avses i punkterna 2 och 3 ska de på lämpligt sätt beakta relevanta utvärderingar, bedömningar eller rapporter från internationella organisationer och normgivare med befogenheter på området förhindrande av penningtvätt och bekämpning av finansiering av terrorism när det gäller de risker som enskilda tredjeländer utgör.

5.   Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen innan de antar eller tillämpar de åtgärder som anges i punkterna 2 och 3.”

12.

I artikel 19 ska inledningen ersättas med följande:

”När det gäller gränsöverskridande korrespondentförbindelser som involverar utförande av betalningar med ett motpartsinstitut i ett tredjeland ska medlemsstaterna, utöver de åtgärder för kundkännedom som fastställs i artikel 13, kräva att deras kreditinstitut och finansiella institut vid ingående av en affärsförbindelse”

13.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 20a

1.   Varje medlemsstat ska utfärda och uppdatera en förteckning som anger exakt vilka funktioner som enligt nationella lagar och andra författningar betecknas som viktiga offentliga funktioner för tillämpning av artikel 3.9. Medlemsstaterna ska kräva att varje internationell organisation som är ackrediterad inom deras territorium utfärdar och uppdaterar en förteckning över viktiga offentliga funktioner vid den internationella organisationen för tillämpning av artikel 3.9. Dessa förteckningar ska sändas till kommissionen och får offentliggöras.

2.   Kommissionen ska sammanställa och uppdatera förteckningen över vilka exakta funktioner som betecknas som viktiga offentliga funktioner vid unionens institutioner och organ. Denna förteckning ska även innehålla alla funktioner som kan komma att anförtros åt företrädare för tredjeländer och för internationella organ som har ackrediterats på unionsnivå.

3.   Kommissionen ska på grundval av de förteckningar som föreskrivs i punkterna 1 och 2 i denna artikel sammanställa en enda förteckning över alla viktiga offentliga funktioner för tillämpning av artikel 3.9. Denna enda förteckning ska offentliggöras.

4.   De funktioner som ingår i den förteckning som avses i punkt 3 i denna artikel ska hanteras i enlighet med de villkor som anges i artikel 41.2.”

14.

Artikel 27.2 ska ersättas med följande:

”2.   Medlemsstaterna ska se till att ansvariga enheter som kunden hänvisas till vidtar lämpliga åtgärder för att se till att tredje part omedelbart på begäran tillhandahåller relevanta kopior av identifierings- och kontrolluppgifter, inklusive, om det finns tillgängligt, uppgifter som erhållits med hjälp av medel för elektronisk identifiering, relevanta betrodda tjänster enligt förordning (EU) nr 910/2014 eller andra säkra identifieringsprocesser på distans eller på elektronisk väg som reglerats, erkänts, godkänts eller godtagits av relevanta nationella myndigheter.”

15.

Artikel 30 ska ändras på följande sätt:

16.

Artikel 31 ska ändras på följande sätt:

17.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 31a

Genomförandeakter

Vid behov och utöver de genomförandeakter som antagits av kommissionen i enlighet med artikel 24 i direktiv (EU) 2017/1132 och i enlighet med artiklarna 30 och 31 i det här direktivet, ska kommissionen genom genomförandeakter anta de tekniska specifikationer och förfaranden som krävs för att sammankoppla medlemsstaternas centrala register enligt artiklarna 30.10 och 31.9, med beaktande av följande:

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 64a.2.

I sina genomförandeakter ska kommissionen sträva efter att återanvända beprövade tekniker och befintliga rutiner. Kommissionen ska säkerställa att de system som ska utvecklas inte innebär kostnader som överstiger vad som är absolut nödvändigt för att genomföra detta direktiv. Kommissionens genomförandeakter ska präglas av transparens och utbyte av erfarenheter och information mellan kommissionen och medlemsstaterna.”

18.

I artikel 32 ska följande punkt läggas till:

”9.   Utan att det påverkar artikel 34.2 ska varje FIU, inom ramen för sina uppgifter, från varje ansvarig enhet kunna begära, inhämta och använda information för det ändamål som anges i punkt 1 i den här artikeln, även om ingen rapport först lämnats in enligt artikel 33.1 a eller 34.1.”

19.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 32a

1.   Medlemsstaterna ska införa centraliserade automatiserade mekanismer, till exempel centrala register eller centrala elektroniska datasöksystem, som gör det möjligt att med nödvändig skyndsamhet fastställa identiteten hos fysiska eller juridiska personer som innehar eller kontrollerar betalkonton och bankkonton som identifieras med IBAN-nummer, enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 (*7), och bankfack som innehas av ett kreditinstitut inom deras territorium. Medlemsstaterna ska informera kommissionen om egenskaperna hos dessa nationella mekanismer.

2.   Medlemsstaterna ska se till att de uppgifter som finns i de centrala mekanismer som avses i punkt 1 i denna artikel är direkt tillgängliga på ett omedelbart och ofiltrerat sätt för nationella FIU. Uppgifterna ska också vara tillgängliga för nationella behöriga myndigheter för att de ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt detta direktiv. Medlemsstaterna ska se till att varje FIU med nödvändig skyndsamhet kan tillhandahålla uppgifter som finns i de centraliserade mekanismer som avses i punkt 1 i denna artikel till andra FIU, i enlighet med artikel 53.

3.   Följande uppgifter ska finnas tillgängliga och vara sökbara via de centraliserade mekanismer som avses i punkt 1:

—   För innehavaren av kundkontot och alla personer som förmodas agera i kundens namn: namn, kompletterat med antingen övriga identifieringsuppgifter som krävs enligt nationella bestämmelser som införlivar artikel 13.1 a eller ett unikt identifieringsnummer.

—   För den verkliga huvudmannen för innehavaren av kundkontot: namn, kompletterat med antingen övriga identifieringsuppgifter som krävs enligt nationella bestämmelser som införlivar artikel 13.1 b eller ett unikt identifieringsnummer.

—   För bank- eller betalkontot: IBAN-nummer och datumet för kontots öppnande och avslutande.

—   För bankfacket: hyrestagarens namn, kompletterat med antingen övriga identifieringsuppgifter som krävs enligt nationella bestämmelser som införlivar artikel 13.1 eller ett unikt identifieringsnummer och hyresperiodens varaktighet.

4.   Medlemsstaterna kan överväga att kräva att andra uppgifter som anses vara viktiga för FIU och behöriga myndigheter när de fullgör sina skyldigheter enligt detta direktiv finns tillgängliga och sökbara via de centraliserade mekanismerna.

5.   Senast den 26 juni 2020 ska kommissionen till Europaparlamentet och rådet lämna en rapport med en bedömning av villkoren och de tekniska specifikationerna och förfarandena för att säkerställa säker och effektiv sammankoppling av de centraliserade automatiserade mekanismerna. Den rapporten ska om så är lämpligt åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

(*7)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 av den 14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009 (EUT L 94, 30.3.2012, s. 22).”"

20.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 32b

1.   Medlemsstaterna ska ge FIU och behöriga myndigheter tillgång till information som gör det möjligt att med nödvändig skyndsamhet identifiera alla fysiska eller juridiska personer som äger fast egendom, bland annat genom register eller elektroniska datasöksystem, om sådana register eller system finns tillgängliga.

2.   Senast den 31 december 2020 ska kommissionen till Europaparlamentet och rådet lämna en rapport med en bedömning av nödvändigheten och proportionaliteten i att harmonisera uppgifterna i registren och en bedömning av behovet av sammankoppling av dessa register. Den rapporten ska om så är lämpligt åtföljas av ett lagstiftningsförslag.”

21.

I artikel 33.1 ska led b ersättas med följande:

22.

I artikel 34 ska följande punkt läggas till:

”3.   Självreglerande organ som utsetts av medlemsstaterna ska offentliggöra en årsrapport med uppgifter avseende

23.

Artikel 38 ska ersättas med följande:

”Artikel 38

1.   Medlemsstaterna ska se till att enskilda personer, inbegripet anställda och företrädare vid den ansvariga enheten som rapporterar misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism internt eller till FIU, skyddas rättsligt från att utsättas för hot, hämnd eller fientliga handlingar, och i synnerhet från ogynnsamma eller diskriminerande anställningsåtgärder.

2.   Medlemsstaterna ska se till att enskilda personer som utsätts för hot, hämnd eller fientliga handlingar eller ogynnsamma eller diskriminerande anställningsåtgärder efter att ha rapporterat misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism internt eller till FIU har rätt att på ett säkert sätt inkomma med klagomål till respektive behörig myndighet. Utan att det påverkar konfidentialiteten för de uppgifter som FIU samlat in, ska medlemsstaterna även se till att sådana enskilda personer har rätt till ett effektivt rättsmedel för att tillvarata sina rättigheter enligt denna punkt.”

24.

Artikel 39.3 ska ersättas med följande:

”3.   Det förbud som fastställs i punkt 1 i denna artikel får inte förhindra att uppgifter lämnas mellan kreditinstitut och finansiella institut från medlemsstaterna, förutsatt att de tillhör samma koncern, eller mellan dessa enheter och deras filialer och majoritetsägda dotterbolag belägna i tredjeländer, förutsatt att dessa filialer och majoritetsägda dotterbolag helt och hållet följer koncernens riktlinjer och rutiner, inbegripet rutiner för informationsutbyte inom koncernen, i enlighet med artikel 45, och att koncernens riktlinjer och rutiner uppfyller de krav som fastställs i detta direktiv.”

25.

Artikel 40.1 ska ändras på följande sätt:

26.

Artikel 43 ska ersättas med följande:

”Artikel 43

Behandling av personuppgifter på grundval av detta direktiv för att förhindra sådan penningtvätt och finansiering av terrorism som avses i artikel 1 ska betraktas som en fråga om allmänt intresse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (*8).

(*8)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1).”"

27.

Artikel 44 ska ersättas med följande:

”Artikel 44

1.   Medlemsstaterna ska, för att bidra till utarbetandet av riskbedömningar enligt artikel 7, se till att de kan se över effektiviteten hos sina system för bekämpning av penningtvätt eller finansiering av terrorism, genom att föra omfattande statistik över frågor av betydelse för dessa systems effektivitet.

2.   Den statistik som avses i punkt 1 ska omfatta följande:

3.   Medlemsstaterna ska se till att en konsoliderad översyn av deras statistik offentliggörs på årlig basis.

4.   Medlemsstaterna ska varje år vidarebefordra den statistik som avses i punkt 2 till kommissionen. Kommissionen ska offentliggöra en årsrapport som sammanfattar och förklarar statistiken enligt punkt 2 och som ska göras tillgänglig på dess webbplats.”

28.

Artikel 45.4 ska ersättas med följande:

”4.   Medlemsstaterna och de europeiska tillsynsmyndigheterna ska underrätta varandra om fall där ett tredjelands rätt inte tillåter att de riktlinjer och rutiner som krävs enligt punkt 1 genomförs. I dessa fall får samordnade åtgärder vidtas för att finna en lösning. Vid bedömningen av vilka tredjeländer som inte tillåter genomförandet av de riktlinjer och rutiner som krävs enligt punkt 1 ska medlemsstaterna och de europeiska tillsynsmyndigheterna beakta eventuella rättsliga hinder som kan stå i vägen för ett korrekt genomförande av dessa riktlinjer och rutiner, inklusive sekretess, uppgiftsskydd och andra begränsningar för utbyte av information som kan vara relevanta för detta ändamål.”

29.

Artikel 47.1 ska ersättas med följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att leverantörer av växlingstjänster mellan virtuella valutor och fiatvalutor och tillhandahållare av plånböcker för virtuella valutor är registrerade, att valutaväxlings- och checkinlösningskontor samt tjänsteleverantörer till truster eller bolag har tillstånd eller är registrerade och att tillhandahållare av speltjänster regleras.”

30.

Artikel 48 ska ändras på följande sätt:

31.

Artikel 49 ska ersättas med följande:

”Artikel 49

Medlemsstaterna ska se till att beslutsfattare, FIU, tillsynsmyndigheter och andra behöriga myndigheter som arbetar med bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism, samt skattemyndigheter och brottsbekämpande myndigheter när de agerar inom ramen för detta direktiv, har effektiva samarbets- och samordningsmekanismer för att på nationell nivå utveckla och genomföra politik och åtgärder för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism, bland annat så att de kan fullgöra sin skyldighet enligt artikel 7.”

32.

I kapitel VI avsnitt 3 ska följande underavsnitt införas:

”Underavsnitt IIa

Samarbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter

Artikel 50a

Medlemsstaterna får inte förbjuda, eller föreskriva orimliga eller onödigt restriktiva villkor för, informationsutbyte eller bistånd mellan behöriga myndigheter vid tillämpningen av detta direktiv. Medlemsstaterna ska särskilt se till att behöriga myndigheter inte avslår en begäran om bistånd på följande grunder:

33.

Artikel 53 ska ändras på följande sätt:

34.

I artikel 54 ska följande stycke läggas till:

”Medlemsstaterna ska se till att FIU utser åtminstone en kontaktperson eller kontaktpunkt som ansvarar för att ta emot begäranden om information från FIU i andra medlemsstater.”

35.

Artikel 55.2 ska ersättas med följande:

”2.   Medlemsstaterna ska se till att den anmodade FIU omgående och så långt det är möjligt lämnar förhandsgodkännande till spridning av upplysningarna till behöriga myndigheter, oberoende av typen av associerade förbrott. Den anmodade FIU får inte vägra att lämna sitt godkännande till sådan spridning såvida inte detta skulle falla utanför tillämpningsområdet för dess bestämmelser om bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism eller skulle kunna försvåra en utredning eller av annan anledning skulle strida mot de grundläggande principerna i den nationella rätten i den medlemsstaten. Varje vägran att lämna godkännande ska vederbörligen förklaras. Dessa undantagsfall ska specificeras på ett sådant sätt att missbruk och onödiga begränsningar av spridningen av upplysningar till behöriga myndigheter förhindras.”

36.

Artikel 57 ska ersättas med följande:

”Artikel 57

Skillnader i definitioner i nationell rätt av förbrott enligt artikel 3.4 får inte begränsa FIU:s förmåga att bistå en annan FIU och får inte begränsa utbyte, spridning och användning av information enligt artiklarna 53, 54 och 55.”

37.

I kapitel VI avsnitt 3 ska följande underavsnitt läggas till:

”Underavsnitt IIIa

Samarbete mellan behöriga myndigheter som utövar tillsyn över kreditinstitut och finansiella institut och andra myndigheter som omfattas av tystnadsplikt

Artikel 57a

1.   Medlemsstaterna ska kräva att alla personer som arbetar eller har arbetat vid behöriga myndigheter som utövar tillsyn över kreditinstituts och finansiella instituts efterlevnad av detta direktiv, liksom revisorer eller experter som agerar på sådana behöriga myndigheters vägnar, omfattas av tystnadsplikt.

Utan att det påverkar fall som omfattas av straffrätt får konfidentiell information som de personer som avses i första stycket erhåller i tjänsten enligt detta direktiv röjas endast i sammandrag eller i sammanställning på ett sätt som gör att det är omöjligt att identifiera enskilda kreditinstitut och finansiella institut.

2.   Vad som sägs i punkt 1 får inte utgöra hinder för utbyte av information mellan

Senast den 10 januari 2019 ska de behöriga myndigheter som utövar tillsyn över kreditinstitut och finansiella institut i enlighet med detta direktiv, och ECB, när den agerar enligt artikel 27.2 i förordning (EU) nr 1024/2013 och artikel 56 första stycket g i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU (*10), med stöd av de europeiska tillsynsmyndigheterna, ingå en överenskommelse om de praktiska formerna för informationsutbyte.

3.   Behöriga myndigheter som utövar tillsyn över kreditinstitut och finansiella institut och som mottar konfidentiell information enligt punkt 1 ska endast använda denna information

4.   Medlemsstaterna ska se till att behöriga myndigheter som utövar tillsyn över kreditinstitut och finansiella institut vid tillämpningen av detta direktiv i största möjliga utsträckning samarbetar med varandra, oavsett deras respektive karaktär eller ställning. Sådant samarbete innefattar också förmågan att inom ramen för den anmodade behöriga myndighetens befogenheter utföra utredningar på en anmodande behörig myndighets vägnar, och det påföljande utbytet av information som erhållits genom sådana utredningar.

5.   Medlemsstaterna får tillåta sina nationella behöriga myndigheter som utövar tillsyn över kreditinstitut och finansiella institut att ingå samarbetsavtal för samarbete och utbyte av konfidentiell information med motsvarande behöriga myndigheter i tredjeländer. Sådana samarbetsavtal ska ingås på ömsesidig grund och enbart om utlämnad information omfattas av en garanti om krav på tystnadsplikt som är åtminstone likvärdig med den som avses i punkt 1. Konfidentiell information som utbyts enligt dessa samarbetsavtal ska användas för ändamålet att utföra dessa myndigheters tillsynsuppdrag.

Om den information som utbyts har sitt ursprung i en annan medlemsstat får den inte lämnas ut utan uttryckligt medgivande från den behöriga myndighet som har delat med sig av den och, i lämpliga fall, endast för de ändamål för vilka den myndigheten har medgett att den lämnas ut.

Artikel 57b

1.   Utan hinder av artikel 57a.1 och 57a.3 och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 34.2 får medlemsstaterna tillåta informationsutbyte mellan behöriga myndigheter inom samma medlemsstat eller i olika medlemsstater, mellan behöriga myndigheter och myndigheter med ansvar för tillsyn över enheter inom finanssektorn och fysiska eller juridiska personer vid utövandet av deras yrkesmässiga verksamhet enligt vad som avses i artikel 2.1.3 och myndigheter som enligt lag har ansvar för tillsynen över finansmarknader inom ramen för deras respektive tillsynsfunktioner.

Den information som mottagits ska i samtliga fall omfattas av krav på tystnadsplikt som är åtminstone likvärdiga med dem som avses i artikel 57a.1.

2.   Utan hinder av artikel 57a.1 och 57a.3 får medlemsstaterna, med stöd av bestämmelser i nationell rätt, tillåta att viss information lämnas ut till andra nationella myndigheter som enligt lag har ansvar för tillsyn över finansmarknaderna, eller med specifikt ansvar för att bekämpa eller utreda penningtvätt, därmed associerade förbrott eller finansiering av terrorism.

Konfidentiell information som utbyts enligt denna punkt ska dock enbart användas för berörda myndigheters rättsliga uppgifter. Personer med tillgång till sådan information ska omfattas av krav på tystnadsplikt som är åtminstone likvärdiga med dem som avses i artikel 57a.1.

3.   Medlemsstaterna får tillåta att viss information som rör tillsyn över att kreditinstituten efterlever detta direktiv lämnas ut till parlamentariska undersökningskommittéer, revisionsrätter och andra enheter med ansvar för undersökningar i den egna medlemsstaten, på följande villkor:

(*9)  Rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 29.10.2013, s. 63)."

(*10)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338).”"

38.

I artikel 58.2 ska följande stycke läggas till:

”Medlemsstaterna ska även se till att deras behöriga myndigheter, när de identifierar överträdelser som omfattas av straffrättsliga påföljder, informerar de brottsbekämpande myndigheterna med nödvändig skyndsamhet.”

39.

Artikel 61 ska ändras på följande sätt:

40.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 64a

1.   Kommissionen ska biträdas av den kommitté för förebyggande av penningtvätt och finansiering av terrorism (nedan kallad kommittén) som avses i artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/847 (*11). Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011 (*12).

2.   När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

(*11)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/847 av den 20 maj 2015 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och om upphävande av förordning (EG) nr 1781/2006 (EUT L 141, 5.6.2015, s. 1)."

(*12)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).”"

41.

Artikel 65 ska ersättas med följande:

”Artikel 65

1.   Senast den 11 januari 2022 och därefter vart tredje år ska kommissionen utarbeta en rapport om genomförandet av detta direktiv och lägga fram den för Europaparlamentet och rådet.

Rapporten ska särskilt innehålla följande:

Den första rapporten, som ska offentliggöras senast den 11 januari 2022, ska vid behov åtföljas av lämpliga lagstiftningsförslag, inbegripet, där så är lämpligt, avseende virtuella valutor, befogenhet att upprätta och underhålla en central databas för registrering av användarnas identitet och plånboksadresser som är tillgänglig för FIU, liksom formulär för självdeklaration för användare av virtuella valutor, och att förbättra samarbetet mellan medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar samt en riskbaserad modell för de åtgärder som avses i artikel 20 b.

2.   Senast den 1 juni 2019 ska kommissionen utvärdera ramen för FIU:s samarbete med tredjeländer och hinder och möjligheter när det gäller att förbättra samarbetet mellan FIU i unionen, inbegripet möjligheten att inrätta en mekanism för samordning och stöd.

3.   Kommissionen ska, om lämpligt, lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet för att bedöma huruvida det är nödvändigt och proportionellt att sänka procentsatsen för identifiering av verkligt huvudmannaskap för juridiska enheter, mot bakgrund av eventuella rekommendationer som utfärdats i detta avseende av internationella organisationer och normgivare med befogenheter på området för förhindrande av penningtvätt och bekämpning av finansiering av terrorism som en följd av en ny bedömning, och lägga fram ett lagstiftningsförslag, om så är lämpligt.”

42.

Artikel 67.1 ska ersättas med följande:

”1.   Medlemsstaterna ska senast den 26 juni 2017 sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv.

Medlemsstaterna ska tillämpa artikel 12.3 från och med den 10 juli 2020.

Medlemsstaterna ska inrätta de register som avses i artikel 30 senast den 10 januari 2020 och de register som avses i artikel 31 senast den 10 mars 2020 och de centraliserade automatiserade mekanismer som avses i artikel 32a senast den 10 september 2020.

Kommissionen ska säkerställa den sammankoppling av register som avses i artiklarna 30 och 31 i samarbete med medlemsstaterna senast den 10 mars 2021.

Medlemsstaterna ska genast överlämna texten till de bestämmelser som avses i denna punkt till kommissionen.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.”

43.

I bilaga II punkt 3 ska inledningen ersättas med följande:

44.

Bilaga III ska ändras på följande sätt:

”iv)

Myndigheter som ansvarar för tillsyn över att de ansvariga enheter som nämns i artikel 2.1.1 och 2.1.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 (*13) efterlever det direktivet.

”g)

myndigheter som ansvarar för tillsyn över att de ansvariga enheter som förtecknas i artikel 2.1.1 och 2.1.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 (*14) efterlever det direktivet.

19.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 156/75

(1)

Unionen har ett starkt engagemang för att utveckla ett hållbart, konkurrenskraftigt och säkert energisystem där fossila bränslen fasas ut. I Energiunionen och i ramen för klimat- och energipolitiken fram till 2030 fastställs ambitiösa åtaganden för unionen att minska utsläppen av växthusgaser ytterligare med minst 40 % fram till 2030 jämfört med 1990, öka andelen förnybar energi som används, göra energibesparingar i enlighet med ambitionerna på unionsnivå, och förbättra Europas energitrygghet, konkurrenskraft och hållbarhet.

(2)

I syfte att nå dessa mål omfattar 2016 års översyn av unionens energieffektivitetsrättsakter en förnyad bedömning av unionens energieffektivitetsmål för 2030, enligt begäran från Europeiska rådet slutsatser 2014, en översyn av de viktigaste bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU (4) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU (5) samt en förstärkning av finansieringsramverket, inklusive europeiska struktur- och investeringsfonder (ESI-fonder) och Europeiska fonden för strategiska investeringar (Efsi), vilken till slut kommer att förbättra de ekonomiska villkoren för energieffektiva investeringar på marknaden.

(3)

Enligt direktiv 2010/31/EU skulle kommissionen genomföra en översyn senast den 1 januari 2017 mot bakgrund av de erfarenheter och de framsteg som gjorts vid tillämpningen av det direktivet, samt vid behov lägga fram förslag.

(4)

För att förbereda denna översyn har kommissionen vidtagit ett antal åtgärder för att samla in information om hur direktiv 2010/31/EU hade genomförts i medlemsstaterna, med inriktning på vad som fungerar och vad som kan förbättras.

(5)

Resultatet av översynen och kommissionens konsekvensbedömning visade att ett antal ändringar är nödvändiga för att skärpa de nuvarande bestämmelserna i direktiv 2010/31/EU och för att förenkla vissa aspekter.

(6)

Unionen har åtagit sig att utveckla ett hållbart, konkurrenskraftigt, säkert energisystem där fossila bränslen fasas ut senast 2050. För att uppnå detta mål behöver medlemsstater och investerare åtgärder som syftar till att senast 2050 uppnå det långsiktiga målet för utsläpp av växthusgaser och fasa ut fossila bränslen från byggnadsbeståndet, som står för omkring 36 % av alla koldioxidutsläpp i unionen. Medlemsstaterna bör eftersträva en kostnadseffektiv balans mellan utfasning av fossila bränslen från energiförsörjningen och minskad slutlig energianvändning. För detta ändamål behöver medlemsstater och investerare en tydlig vision som vägledning för sina strategier och investeringsbeslut, med indikativa nationella milstolpar och energieffektivitetsåtgärder för att uppnå målen på kort sikt (2030), medellång sikt (2040) och lång sikt (2050). Mot bakgrund av dessa mål och med beaktande av unionens övergripande ambitioner i fråga om energieffektivitet är det viktigt att medlemsstaterna anger vilka resultat deras långsiktiga renoveringsstrategier förväntas ge och övervakar utvecklingen genom att fastställa inhemska framstegsindikatorer, med hänsyn till nationella förhållanden och nationell utveckling.

(7)

Parisavtalet från 2015 om klimatförändringar, som följde på den 21:a partskonferensen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar (COP 21), främjar unionens arbete för att fasa ut fossila bränslen från byggnadsbeståndet. I och med att nästan 50 % av unionens slutliga energianvändning används till uppvärmning och kylning, och att 80 % av den energin används i byggnader, är uppnåendet av unionens energi- och klimatmål kopplat till unionens arbete med att renovera byggnadsbeståndet, genom att prioritera energieffektivitet, tillämpa principen om energieffektivitet först och överväga användning av förnybar energi.

(8)

Bestämmelserna om långsiktiga renoveringsstrategier i direktiv 2012/27/EU bör flyttas till direktiv 2010/31/EU, där de passar bättre. Medlemsstaterna bör kunna använda sina långsiktiga renoveringsstrategier för att hantera brandsäkerhet och risker i samband med intensiv seismisk aktivitet som påverkar energieffektivitetsrenoveringar och byggnaders livslängd.

(9)

För att byggnadsbeståndet ska nå en hög grad av energieffektivt, för att fasa ut fossila bränslen och för att säkerställa att de långsiktiga renoveringsstrategierna leder till nödvändiga framsteg när det gäller omvandling av befintliga byggnader till nära-nollenergibyggnader, särskilt till ett ökat antal totalrenoveringar, bör medlemsstaterna tillhandahålla tydliga riktlinjer och beskriva mätbara, riktade åtgärder samt främja lika tillgång till finansiering, bland annat till de segment inom det nationella byggnadsbeståndet som har sämst energiprestanda, till konsumenter drabbade av energifattigdom, till subventionerat boende och till hushåll som möter problem på grund av delade incitament, och samtidigt beakta frågan om överkomlig prissättning. Som ytterligare stöd till nödvändiga förbättringar av det nationella hyresbostadsbeståndet bör medlemsstaterna överväga att införa eller att fortsätta tillämpa krav på en viss nivå av energiprestanda för hyresfastigheter, enligt energicertifikaten.

(10)

Enligt kommissionens konsekvensbedömning skulle en genomsnittlig renoveringstakt på 3 % per år behövas för att uppnå unionens ambitioner i fråga om energieffektivitet på ett kostnadseffektivt sätt. Med hänsyn till att varje ökning av energibesparingarna med 1 % leder till en minskning av gasimporten med 2,6 %, är tydliga ambitioner för renovering av det befintliga byggnadsbeståndet av stor betydelse. Således skulle insatser för att förbättra byggnaders energiprestanda aktivt bidra till unionens energioberoende och dessutom ha stor potential att skapa sysselsättning i unionen, särskilt i små och medelstora företag. Här bör medlemsstaterna beakta behovet av en tydlig koppling mellan deras långsiktiga renoveringsstrategier och relevanta initiativ för att främja kompetensutveckling och utbildning inom byggsektorn och sektorn för energieffektivitet.

(11)

Behovet av att motverka energifattigdom bör beaktas, i enlighet med de kriterier som fastställs av medlemsstaterna. När medlemsstaterna i samband med sina renoveringsstrategier utarbetar nationella åtgärder som bidrar till att motverka energifattigdom har de rätt att fastställa vad de anser vara relevanta åtgärder.

(12)

I sina långsiktiga renoveringsstrategier och när de planerar insatser och åtgärder kan medlemsstaterna använda sig av koncept som tröskelpunkter, det vill säga en lämplig tidpunkt i en byggnads livscykel, exempelvis med hänsyn till kostnadseffektivitet eller störningar, för att genomföra energieffektivitetsrenoveringar.

(13)

I fråga om luftkvalitet anges i Världshälsoorganisationens riktlinjer från 2009 att människor bor bekvämare och mår bättre i byggnader med bättre energiprestanda. Köldbryggor, otillräcklig isolering och oplanerade luftspridningsvägar kan leda till yttemperaturer under luftens daggpunkt samt till fuktighet. Det är därför viktigt att säkerställa fullständig och enhetlig isolering av byggnader, inklusive balkonger, fönsterpartier, dörrpartier och andra öppningar i fasaden, ytor, tak, väggar, dörrar och golv, och särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att förhindra att temperaturen på någon inneryta i byggnaden understiger daggpunktstemperaturen.

(14)

Medlemsstaterna bör stödja förbättringar av befintliga byggnaders energiprestanda som bidrar till att åstadkomma en hälsosam inomhusmiljö, bland annat genom asbestsanering och avlägsnande av andra skadliga ämnen, genom att olagligt avlägsnande av skadliga ämnen förhindras och genom att underlätta efterlevnaden av befintlig lagstiftning, såsom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/148/EG (6) och (EU) 2016/2284 (7).

(15)

Det är viktigt att säkerställa att åtgärder för att förbättra byggnaders energiprestanda inte enbart är inriktade på klimatskalet, utan inbegriper alla relevanta komponenter och tekniska system i en byggnad, såsom passiva element som ingår i passiva tekniker som syftar till att minska energibehoven för uppvärmning eller kylning och energianvändningen och för belysning och ventilation, och således förbättrar värmekomforten och den visuella komforten.

(16)

Finansiella mekanismer, incitament och mobilisering av finansinstitut för energieffektivitetsrenoveringar av byggnader bör ha en central roll i de nationella långsiktiga renoveringsstrategierna och aktivt främjas av medlemsstaterna. Dessa åtgärder bör omfatta främjande av energieffektivitetslån för certifierade energieffektiva byggnadsrenoveringar, främjande av offentliga myndigheters investeringar i ett energieffektivt byggnadsbestånd, till exempel genom offentlig-privata partnerskap eller frivilliga avtal om energiprestanda, minskning av den upplevda risken i fråga om investeringar, tillhandahållande av åtkomliga och transparenta rådgivningsverktyg och stödinstrument såsom gemensamma kontaktpunkter, som tillhandahåller integrerade energirenoveringstjänster, samt genomförande av andra åtgärder och initiativ såsom de som avses i kommissionens initiativ om smart finansiering för smarta byggnader.

(17)

Naturbaserade lösningar, såsom välplanerad gatuvegetation och gröna tak och väggar som isolerar och skuggar byggnader, bidrar till att minska energiefterfrågan genom att begränsa behovet av uppvärmning och kylning och förbättra byggnaders energiprestanda.

(18)

Man bör främja forskning kring nya lösningar och utprovning av dessa för att förbättra historiska byggnaders och platsers energiprestanda, samtidigt som man värnar om kulturarvet och bevarar det.

(19)

När det gäller nya byggnader och byggnader som genomgår större renoveringar bör medlemsstaterna främja högeffektiva alternativa system, om detta är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart, samtidigt som man också tar hänsyn till frågor som rör hälsosamma inomhusklimatförhållanden samt brandsäkerhet och risker i samband med intensiv seismisk aktivitet, i enlighet med nationella säkerhetsbestämmelser.

(20)

För att uppfylla målen för energieffektivitet för byggnader bör insynen i fråga om energicertifikat förbättras genom säkerställande av att alla nödvändiga parametrar för beräkningar, både för certifiering och för minimikrav avseende energiprestanda, fastställs och tillämpas på ett konsekvent sätt. Medlemsstaterna bör anta lämpliga åtgärder för att säkerställa t.ex. att prestanda dokumenteras för byggnadens installationssystem för rumsuppvärmning, luftkonditionering eller vattenuppvärmning som installeras, byts ut eller uppgraderas i byggnaden, med tanke på byggnadscertifiering och efterlevnadskontroll.

(21)

Installation av självreglerande anordningar i befintliga byggnader för att separat reglera temperaturen i varje rum eller, om det är motiverat, i en angiven uppvärmd zon av byggnadsenheten, bör övervägas när det är ekonomiskt genomförbart, till exempel när kostnaden utgör mindre än 10 % av den totala kostnaden för utbytet av värmegeneratorer.

(22)

Innovation och ny teknik gör det också möjligt för byggnader att bidra till en ekonomi där fossila bränslen fasas ut på en övergripande nivå, även inom transportsektorn. Byggnader kan t.ex. utnyttjas för att stimulera utvecklingen av infrastruktur som är nödvändig för smart laddning av elfordon och även göra det möjligt att använda bilbatterier som en energikälla, om medlemsstaterna väljer att satsa på detta.

(23)

I kombination med en ökad andel förnybar elproduktion producerar elfordon mindre koldioxidutsläpp vilket medför förbättrad luftkvalitet. Elfordon är en viktig del av övergången till ren energi som grundar sig på energieffektivitetsåtgärder, alternativa bränslen, förnybar energi och innovativa lösningar i fråga om energiflexibilitet. Byggregler kan utnyttjas effektivt för att införa riktade krav för att stödja utbyggnaden av infrastruktur för laddning på bilparkeringar i bostadshus och byggnader som inte är avsedda för bostäder. Medlemsstaterna bör föreskriva åtgärder för att förenkla utbyggnaden av infrastruktur för laddning i syfte att ta itu med hinder såsom delade incitament och administrativa svårigheter som enskilda ägare stöter på när de försöker installera laddningspunkter på sina parkeringsplatser.

(24)

Ledningsinfrastruktur skapar de rätta förutsättningarna för en snabb utbyggnad av laddningspunkter om och när det behövs. Medlemsstaterna bör säkerställa att elektromobiliteten utvecklas på ett väl avvägt och kostnadseffektivt sätt. Framför allt bör större renoveringar som rör elinfrastrukturen följas av relevant installation av ledningsinfrastruktur. Vid genomförandet av kraven vad gäller elektromobilitet i den nationella lagstiftningen bör medlemsstaterna ta vederbörlig hänsyn till eventuella skiftande förutsättningar såsom äganderätt till byggnader och angränsande parkeringsplatser, offentliga parkeringsplatser som drivs av privata enheter och byggnader som fungerar både som bostadshus och som byggnader som inte är avsedda för bostäder.

(25)

Enkelt tillgänglig infrastruktur kommer att sänka installationskostnaderna för laddningspunkter för enskilda ägare och säkerställa att personer som använder elfordon har tillgång till laddningspunkter. Att fastställa krav på elektromobilitet på unionsnivå när det gäller att i förväg utrusta parkeringsplatser samt installation av laddningspunkter är ett effektivt sätt att främja elfordon under den närmaste framtiden och samtidigt lämna utrymme för ytterligare utveckling till lägre kostnad på medellång och lång sikt.

(26)

När medlemsstaterna fastställer sina krav för installation av ett lägsta antal laddningspunkter för byggnader som inte är avsedda för bostäder och som har mer än 20 parkeringsplatser, vilka ska gälla från och med 2025, bör de ta hänsyn till relevanta nationella, regionala och lokala förhållanden samt eventuella varierande behov och omständigheter på grundval av område, byggnadstyp, kollektivtrafiktäckning och andra relevanta kriterier, för att säkerställa proportionell och lämplig utbyggnad av laddningspunkter.

(27)

Vissa geografiska områden med särskild sårbarhet kan emellertid möta specifika svårigheter när det gäller att uppfylla kraven på elektromobilitet. Detta skulle kunna vara fallet för de yttersta randområdena i den mening som avses i artikel 349 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) på grund av deras avlägsna belägenhet, deras ökaraktär, ringa storlek och besvärliga terräng- och klimatförhållanden, samt i enskilda mikrosystem vars elektriska nät kan behöva utvecklas för att kunna hantera ytterligare elektrifiering av lokaltrafiken. I sådana fall bör medlemsstaterna tillåtas att frångå tillämpningen av kraven på elektromobilitet. Trots detta undantag kan elektrifiering av transportmedel utgöra ett kraftfullt verktyg för att komma till rätta med problem som ofta drabbar dessa regioner och system i fråga om luftkvalitet eller försörjningstrygghet.

(28)

När medlemsstaterna tillämpar kraven på infrastruktur för elektromobilitet enligt ändringarna till direktiv 2010/31/EU som fastställs i det här direktivet bör de beakta behovet av en holistisk och konsekvent stadsplanering samt av att främja alternativa, säkra och hållbara transportsätt samt stödjande infrastruktur för dessa, till exempel genom särskild parkeringsinfrastruktur för elcyklar och för fordon som tillhör personer med nedsatt rörlighet.

(29)

Dagordningarna för den digitala inre marknaden och för energiunionen bör anpassas till varandra och bör utnyttjas för gemensamma mål. Digitaliseringen av energisystemet innebär en snabb förändring av energilandskapet, från integreringen av förnybara energikällor till smarta nät och byggnader med smart beredskap. När det gäller att digitalisera byggsektorn är unionens konnektivitetsmål och ambitioner att bygga ut kommunikationsnät med hög kapacitet av stor vikt för smarta hus och väluppkopplade samhällen. Målinriktade incitament bör tillhandahållas för att främja system med smart beredskap och digitala lösningar i den bebyggda miljön. Detta ger nya möjligheter till energibesparingar, genom att konsumenterna får mer exakt information om sina förbrukningsmönster och genom att de systemansvariga får möjlighet att sköta nätet effektivare.

(30)

Indikatorn för smart beredskap bör användas för att mäta byggnaders kapacitet att utnyttja informations- och kommunikationsteknik och elektroniska system för att anpassa byggnadens drift till de boendes och elnätets behov och för att förbättra byggnaders energieffektivitet och övergripande prestanda. Indikatorn för smart beredskap bör öka fastighetsägarnas och de boendes medvetenhet om värdet av fastighetsautomation och elektronisk övervakning av byggnadens installationssystem, och inge förtroende hos de boende när det gäller de faktiska besparingarna med dessa nya förbättrade funktioner. Det bör vara frivilligt för medlemsstaterna att använda systemet för betygsättning av byggnaders smarta beredskap.

(31)

I syfte att anpassa direktiv 2010/31/EU till den tekniska utvecklingen bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen så att det direktivet kan kompletteras genom att fastställa en definition av indikatorn för smart beredskap och en metod för hur den ska beräknas. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, även på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (8). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(32)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av direktiv 2010/31/EU, ändrat genom det här direktivet, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för genomförandet av ett frivilligt gemensamt unionssystem för betygsättning av byggnaders smarta beredskap. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (9).

(33)

För att säkerställa att ekonomiska åtgärder som rör energieffektivitet tillämpas på bästa sätt i samband med renovering av byggnader bör de vara kopplade till renoveringsarbetenas kvalitet mot bakgrund av de energibesparingar som eftersträvas eller uppnås. Dessa åtgärder bör därför vara kopplade till prestandan hos den utrustning eller det material som används vid renoveringen och till installatörens certifierings- eller kvalifikationsnivå, till en energibesiktning eller till den förbättring som renoveringen medfört, som bör bedömas genom att man jämför energicertifikat som utfärdats före och efter renoveringen, genom användning av standardvärden eller genom någon annan transparent och proportionell metod.

(34)

De nuvarande oberoende kontrollsystemen för energicertifikat kan användas för att kontrollera efterlevnad och bör stärkas för att säkerställa certifikat av god kvalitet. Om det oberoende kontrollsystemet för energicertifikat kompletteras med en frivillig databas som går utöver kraven i direktiv 2010/31/EU, ändrat genom det här direktivet, kan den användas för att kontrollera efterlevnad och för att ta fram statistik över de regionala eller nationella byggnadsbestånden. Högkvalitativa data om byggnadsbeståndet behövs och kan delvis skapas genom de databaser som nästan alla medlemsstater för närvarande utvecklar och förvaltar för energicertifikat.

(35)

I kommissionens konsekvensbedömning konstaterades att bestämmelserna om inspektioner av uppvärmningssystem och luftkonditioneringssystem är ineffektiva i och med att de inte i tillräckligt hög grad säkerställer dessa tekniska systems prestanda, varken direkt efter installation eller senare. Även billiga tekniska lösningar för energieffektivitet med mycket korta återbetalningstider, t.ex. hydraulisk balansering av uppvärmningssystemet och installation eller utbyte av ventiler för termostatstyrning, beaktas i dag i otillräcklig utsträckning. Bestämmelserna om inspektioner bör ändras för att säkerställa ett bättre resultat från inspektionerna. Dessa ändringar bör innebära att inspektionerna inriktas på centralvärmesystem och luftkonditioneringssystem, inbegripet när sådana system är kombinerade med ventilationssystem. Dessa ändringar bör utesluta små uppvärmningssystem såsom elektriska värmare och vedspisar när de understiger tröskelvärdena för inspektion i enlighet med direktiv 2010/31/EU i dess ändrade lydelse enligt det här direktivet.

(36)

Vid inspektioner och för att man i praktiken ska kunna uppnå de avsedda förbättringarna av byggnaders energiprestanda bör målsättningen vara att förbättra den faktiska energiprestandan för uppvärmningssystem, luftkonditioneringssystem och ventilationssystem under verkliga användningsförhållanden. Dessa systems faktiska prestanda styrs av den energi som används under dynamiskt varierande normala eller genomsnittliga driftförhållanden. Under sådana förhållanden behövs vanligtvis endast en del av den nominella effektkapaciteten och därför bör inspektioner av uppvärmningssystem, luftkonditioneringssystem och ventilationssystem inbegripa en bedömning av relevant kapacitet hos utrustningen att förbättra systemets prestanda under varierande förhållanden, såsom drift vid dellast.

(37)

Fastighetsautomation och elektronisk övervakning av byggnadens installationssystem har visat sig vara en effektiv ersättning för inspektioner, i synnerhet när det gäller stora system, och medför stora möjligheter att erbjuda både konsumenter och företag kostnadseffektiva och omfattande energibesparingar. Installation av sådan utrustning bör betraktas som det mest kostnadseffektiva alternativet till inspektioner i stora byggnader som inte är avsedda för bostäder och i flerfamiljshus som är tillräckligt stora för att ge möjlighet till en återbetalningstid på mindre än tre år, eftersom man med hjälp av denna utrustning kan vidta åtgärder som utgår från den information som tillhandahålls och således säkerställa energibesparingar på sikt. När det gäller småskaliga anläggningar kommer installatörernas dokumentation av systemets prestanda att utgöra ett stöd för kontroll av att de minimikrav som fastställs för alla byggnadens installationssystem efterlevs.

(38)

Medlemsstaternas nuvarande möjlighet att välja åtgärder på grundval av vägledning som ett alternativ till inspektion av uppvärmningssystem, luftkonditioneringssystem, kombinerade uppvärmning- och ventilationssystem och kombinerade luftkonditionerings- och ventilationssystem bör bibehållas under förutsättning att det i en rapport som överlämnats till kommissionen har dokumenterats att motsvarande verkan uppnås som vid en inspektion före tillämpningen av dessa åtgärder.

(39)

Genomförandet av system med regelbundna inspektioner av uppvärmnings- och luftkonditioneringssystem i enlighet med direktiv 2010/31/EU innebar betydande administrativa och finansiella investeringar från medlemsstaternas och den privata sektorns sida, inbegripet utbildning och auktorisering av experter, kvalitetssäkring och kvalitetsstyrning samt inspektionskostnader. Medlemsstater som har antagit de åtgärder som är nödvändiga för att inrätta regelbundna inspektioner och som har genomfört effektiva inspektionssystem kan anse det motiverat att fortsätta att använda dessa system, även för mindre uppvärmnings- och luftkonditioneringssystem. I sådana fall bör medlemsstaterna inte ha någon skyldighet att anmäla dessa strängare krav till kommissionen.

(40)

Utan att det påverkar medlemsstaternas val att tillämpa de standarder för byggnaders energiprestanda som utarbetats inom kommissionens mandat M/480 till Europeiska standardiseringskommittén (CEN) skulle erkännande och främjande av dessa standarder i medlemsstaterna ha en positiv inverkan på genomförandet av direktiv 2010/31/EU i dess ändrade lydelse enligt det här direktivet.

(41)

I kommissionens rekommendation (EU) 2016/1318 (10) om nära-nollenergibyggnader beskrevs hur genomförandet av direktiv 2010/31/EU samtidigt kunde säkerställa omvandlingen av byggnadsbeståndet och övergången till en mer hållbar energiförsörjning, vilket även stöder strategin för uppvärmning och kylning. För att säkerställa ett korrekt genomförande bör den allmänna ramen för beräkning av energiprestanda i byggnader uppdateras och en förbättrad prestanda för klimatskalet bör främjas med stöd av det arbete som utförts av CEN inom kommissionens mandat M/480. Medlemsstaterna kan välja att dessutom komplettera detta genom att tillhandahålla ytterligare numeriska indikatorer, till exempel för hela byggnadens totala energianvändning eller utsläpp av växthusgaser.

(42)

Detta direktiv bör inte hindra medlemsstaterna från att fastställa mer ambitiösa krav på energiprestanda för byggnader och för byggnadselement, så länge dessa krav är förenliga med unionsrätten. Det är förenligt med målen för direktiv 2010/31/EU och 2012/27/EU att dessa krav, under vissa förhållanden, kan begränsa installationen eller användningen av produkter som omfattas av andra delar av unionens harmoniseringslagstiftning, förutsatt att kraven inte utgör ett otillbörligt marknadshinder.

(43)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att minska den energi som behövs för att uppfylla energibehovet vid normal användning av byggnader, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av garanterad enhetlighet genom gemensamma mål, förståelse och politisk vilja, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen anta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet.

(44)

Detta direktiv respekterar till fullo medlemsstaternas nationella särdrag och olikheter, jämte deras befogenheter i enlighet med artikel 194.2 i EUF-fördraget. Detta direktiv syftar vidare till att möjliggöra utbyte av bästa praxis för att underlätta övergången till ett höggradigt energieffektivt byggnadsbestånd i unionen.

(45)

I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument (11) har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Med avseende på detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.

(46)

Direktiven 2010/31/EU och 2012/27/EU bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Artikel 2 ska ändras på följande sätt:

2.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 2a

Långsiktig renoveringsstrategi

1.   Varje medlemsstat ska fastställa en långsiktig renoveringsstrategi till stöd för renovering av det nationella beståndet av bostadshus och byggnader som inte är avsedda för bostäder, både offentliga och privata, till ett byggnadsbestånd med en hög grad av energieffektivitet där fossila bränslen fasas ut senast 2050 och för att underlätta en kostnadseffektiv omvandling av befintliga byggnader till nära-nollenergibyggnader. Varje långsiktig renoveringsstrategi ska överlämnas i enlighet med de tillämpliga planerings- och rapporteringsskyldigheterna och ska omfatta

2.   Varje medlemsstat ska i sin långsiktiga renoveringsstrategi fastställa en färdplan med åtgärder och nationellt fastställda mätbara framstegsindikatorer för att, mot bakgrund av det långsiktiga 2050-målet att minska växthusgasutsläppen i unionen med 80–95 % jämfört med 1990 års nivåer, säkerställa att dess nationella byggnadsbestånd når en hög grad av energieffektivitet, för att fasa ut fossila bränslen och för att underlätta en kostnadseffektiv omvandling av befintliga byggnader till nära-nollenergibyggnader. Färdplanen ska innehålla indikativa milstolpar för 2030, 2040 och 2050 och ange hur dessa milstolpar bidrar till att uppnå unionens energieffektivitetsmål i enlighet med direktiv 2012/27/EU.

3.   För att stödja mobiliseringen av investeringar de renoveringar som är nödvändiga för att uppnå målen i punkt 1 ska medlemsstaterna underlätta tillgången till lämpliga mekanismer för

4.   Kommissionen ska samla in och, åtminstone till offentliga myndigheter, sprida bästa praxis i fråga om framgångsrika offentliga och privata system för finansiering av energieffektivitetsrenoveringar samt information om system för sammanslagning av småskaliga energieffektivitetsrenoveringsprojekt. Kommissionen ska identifiera och sprida bästa praxis i fråga om ekonomiska renoveringsincitament ur konsumentperspektiv, varvid hänsyn ska tas till skillnader i kostnadseffektivitet mellan medlemsstaterna.

5.   Varje medlemsstat ska, till stöd för utarbetandet av sin långsiktiga renoveringsstrategi, genomföra ett offentligt samråd om denna innan den överlämnas till kommissionen. Varje medlemsstat ska bifoga en sammanfattning av resultaten av sitt offentliga samråd, till sin långsiktiga renoveringsstrategi.

Varje medlemsstat ska fastställa formerna för inkluderande samråd under genomförandet av sin långsiktiga renoveringsstrategi.

6.   Varje medlemsstat ska till den nationella långsiktiga renoveringsstrategin bifoga en närmare redogörelse för genomförandet av sin senaste långsiktiga renoveringsstrategi och även för de planerade strategierna och åtgärderna.

7.   Varje medlemsstat får använda sin långsiktiga renoveringsstrategi för att hantera brandsäkerhet och risker i samband med intensiv seismisk aktivitet som påverkar energieffektivitetsrenoveringar och byggnaders livslängd.”

3.

Artikel 6 ska ersättas med följande:

”Artikel 6

Nya byggnader

1.   Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att nya byggnader motsvarar de minimikrav avseende energiprestanda som fastställs i enlighet med artikel 4.

2.   Innan nya byggnader uppförs ska medlemsstaterna säkerställa att hänsyn tas till huruvida det är tekniskt, miljömässigt och ekonomiskt genomförbart att använda högeffektiva alternativa system, om sådana finns att tillgå.”

4.

I artikel 7 ska femte stycket ersättas med följande:

”Avseende byggnader som genomgår större renoveringar ska medlemsstaterna främja högeffektiva alternativa system, i den mån detta är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart, och ta hänsyn till frågor som rör hälsosamma inomhusklimatförhållanden, brandsäkerhet och risker i samband med intensiv seismisk aktivitet.”

5.

Artikel 8 ska ersättas med följande:

”Artikel 8

Byggnadens installationssystem, elektromobilitet och indikator för smart beredskap

1.   För att optimera byggnadens installationssystems energianvändning ska medlemsstaterna fastställa systemkrav avseende totala energiprestanda, korrekt installation samt lämplig dimensionering, justering och kontroll för byggnadens installationssystem som är installerade i befintliga byggnader. Medlemsstaterna får även tillämpa dessa systemkrav på nya byggnader.

Systemkrav ska fastställas för nya installationssystem, för installationssystem som byts ut och för installationssystem som utrustas med nya delar, och ska tillämpas i den mån det är tekniskt, ekonomiskt och funktionellt genomförbart.

Om det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart ska medlemsstaterna kräva att nya byggnader utrustas med självreglerande anordningar för separat reglering av rumstemperaturen i varje rum eller, om det är motiverat, i en angiven uppvärmd zon av byggnadsenheten. I befintliga byggnader ska installation av sådana självreglerande anordningar erfordras när värmegeneratorer byts ut, om detta är tekniskt och ekonomiskt genomförbart.

2.   Avseende byggnader som inte är avsedda för bostäder, både nya sådana och sådana som genomgår större renoveringar, med mer än tio parkeringsplatser, ska medlemsstaterna säkerställa installation av minst en laddningspunkt i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU (*3) och ledningsinfrastruktur, dvs. kanaler för elektriska kablar, för minst var femte parkeringsplats, för att i ett senare skede möjliggöra installation av laddningspunkter för elfordon, om:

Kommissionen ska senast den 1 januari 2023 rapportera till Europaparlamentet och rådet om i vilken omfattning unionens fastighetspolitik potentiellt kan bidra till främjandet av elektromobilitet och ska vid behov föreslå åtgärder i detta syfte.

3.   Medlemsstaterna ska senast den 1 januari 2025 fastställa krav för installation av ett lägsta antal laddningspunkter för alla byggnader som inte är avsedda för bostäder och som har mer än tjugo parkeringsplatser.

4.   Medlemsstaterna får besluta att inte fastställa eller tillämpa de krav som avses i punkterna 2 och 3 på byggnader som ägs och används av små och medelstora företag enligt definitionen i avdelning I i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG (*4).

5.   När det gäller nya bostadshus och bostadshus som genomgår större renoveringar, med mer än tio parkeringsplatser, ska medlemsstaterna säkerställa installation av ledningsinfrastruktur, dvs. kanaler för elektriska kablar, för varje parkeringsplats för att i ett senare skede möjliggöra installation av laddningspunkter för elfordon om

6.   Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa punkterna 2, 3 och 5 på specifika kategorier av byggnader om

7.   Medlemsstaterna ska föreskriva åtgärder för att förenkla utbyggnaden av laddningspunkter i nya och befintliga bostadshus och byggnader som inte är avsedda för bostäder och ta itu med eventuella hinder som grundar sig på regelverk, bland annat tillstånds- och godkännandeförfaranden, utan att det påverkar medlemsstaternas förmögenhetsrätt och hyreslagstiftning.

8.   Medlemsstaterna ska beakta behovet av konsekventa strategier för byggnader, mjuk och grön mobilitet samt stadsplanering.

9.   Medlemsstaterna ska säkerställa att installation, utbyte eller uppgradering av ett installationssystem innebär att den totala energiprestandan för den ändrade delen, och i förekommande fall, för hela det ändrade systemet bedöms. Resultaten av denna bedömning ska dokumenteras och överlämnas till fastighetsägaren, så att informationen förblir tillgänglig och kan användas för kontroll av efterlevnaden av de minimikrav som fastställs enligt punkt 1 i denna artikel och för utfärdande av energicertifikat. Utan att det påverkar artikel 12 ska medlemsstaterna besluta huruvida det är nödvändigt att utfärda ett nytt energicertifikat.

10.   Kommissionen ska senast den 31 december 2019 anta en delegerad akt i enlighet med artikel 23 för att komplettera detta direktiv genom att inrätta ett frivilligt gemensamt unionssystem för betygsättning av byggnaders smarta beredskap. Betygsättningen ska grunda sig på en bedömning av byggnadens eller byggnadsenhetens förmåga, dels att anpassa sig till den boendes behov och till nätet, dels att förbättra sin energieffektivitet och sin prestanda överlag.

I enlighet med bilaga Ia ska det frivilliga gemensamma unionssystemet för betygsättning av byggnaders smarta beredskap

11.   Kommissionen ska senast den 31 december 2019, och efter att ha samrått med relevanta intressenter, anta en genomförandeakt som anger de tekniska villkoren för ett effektivt genomförande av systemet som avses i punkt 10 i denna artikel, inbegripet en tidsplan för en icke-bindande testningsfas på nationell nivå, och som förtydligar systemets komplementära förhållande till de energicertifikat som avses i artikel 11.

Denna genomförandeakt ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 26.3.

(*3)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU av den 22 oktober 2014 om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen (EUT L 307, 28.10.2014, s. 1)."

(*4)  Kommissionens rekommendation av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (EUT L 124, 20.5.2003, s. 36).”"

6.

Artikel 10.6 ska ersättas med följande:

”6.   Medlemsstaterna ska koppla sina ekonomiska åtgärder för förbättrad energieffektivitet i samband med renovering av byggnader till de energibesparingar som eftersträvas eller uppnås, såsom fastställts enligt ett eller flera av följande kriterier:

6a.   Databaserna för energicertifikat ska möjliggöra insamling av uppgifter om den uppmätta eller beräknade energianvändningen i de byggnader som omfattas, inbegripet åtminstone offentliga byggnader för vilka ett energicertifikat som avses i artikel 13 har utfärdats i enlighet med artikel 12.

6b.   Åtminstone sammanställda anonymiserade data som uppfyller unionens krav och nationella krav på dataskydd ska göras tillgängliga på begäran för statistik- och forskningsändamål och för fastighetsägaren.”

7.

Artiklarna 14 och 15 ska ersättas med följande:

”Artikel 14

Inspektion av uppvärmningssystem

1.   Medlemsstaterna ska fastställa de åtgärder som är nödvändiga för att inrätta regelbundna inspektioner av de tillgängliga delarna av uppvärmningssystem eller kombinerade rumsuppvärmnings- och ventilationssystem med en nominell effekt på rumsuppvärmning på över 70 kW, t.ex. värmegeneratorer, styrsystem och cirkulationspumpar som används för att värma upp byggnader. Inspektionen ska inbegripa en bedömning av värmegeneratorns verkningsgrad och storlek i förhållande till byggnadens uppvärmningsbehov, i förekommande fall med beaktande av uppvärmningssystemets eller det kombinerade rumsuppvärmnings- och ventilationssystemets förmåga att optimera sin prestanda vid normala eller genomsnittliga driftförhållanden.

Om inga ändringar har gjorts med avseende på uppvärmningssystemet eller det kombinerade rumsuppvärmnings- och ventilationssystemet eller byggnadens uppvärmningsbehov sedan en inspektion i enlighet med denna punkt genomfördes, får medlemsstaterna välja att inte kräva att bedömningen av värmegeneratorns storlek upprepas.

2.   Installationssystem som uttryckligen omfattas av ett överenskommet kriterium för energiprestanda eller ett avtal som anger en överenskommen nivå för energieffektivitetsförbättring, såsom avtal om energiprestanda eller avtal som verkställs av ett allmännyttigt företag eller en nätoperatör och därför omfattas av åtgärder för resultatövervakning på systemsidan, ska vara undantagna från kraven i punkt 1, förutsatt att de totala effekterna av ett sådant tillvägagångssätt motsvarar effekterna av punkt 1.

3.   Som ett alternativ till punkt 1, och under förutsättning att de totala effekterna motsvarar effekterna av punkt 1, får medlemsstaterna välja att vidta åtgärder för att säkerställa att användarna ges råd om utbyte av värmegeneratorer, andra ändringar av uppvärmningssystemet eller av det kombinerade rumsuppvärmnings- och ventilationssystemet och alternativa lösningar för att bedöma systemens verkningsgrad samt huruvida det är av lämplig storlek.

Innan en medlemsstat tillämpar de alternativa åtgärder som avses i första stycket i denna punkt ska denna genom att överlämna en rapport till kommissionen visa att dessa åtgärder har motsvarande verkan som de åtgärder som avses i punkt 1.

En sådan rapport ska inlämnas i enlighet med de tillämpliga planerings- och rapporteringsskyldigheterna.

4.   Medlemsstaterna ska fastställa krav för att, om detta är tekniskt och ekonomiskt genomförbart, säkerställa att byggnader som inte är avsedda för bostäder och vars uppvärmningssystem eller kombinerade rumsuppvärmnings- och ventilationssystem har en nominell effekt på över 290 kW senast 2025 är utrustade med system för fastighetsautomation och fastighetsstyrning.

Systemen för fastighetsautomation och fastighetsstyrning ska kunna fylla följande funktioner: