(1)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (3) föreskriver harmoniserade regler och förfaranden som underlättar samarbetet mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för gränsöverskridande konsumentskyddslagstiftning. I artikel 21a i förordning (EG) nr 2006/2004 föreskrivs en översyn av den förordningens effektivitet och dess operativa mekanismer. Efter en sådan översyn drog kommissionen slutsatsen att förordning (EG) nr 2006/2004 inte är tillräcklig för att det på ett effektivt sätt ska gå att hantera utmaningarna vad gäller tillsynen på den inre marknaden, inbegripet på den digitala inre marknaden.

(2)

I kommissionens meddelande av den 6 maj 2015, En strategi för en inre digital marknad i Europa, identifierades behovet av att stärka konsumenternas förtroende genom en snabbare och mer enhetlig tillsyn av konsumentskyddsregler som en av prioriteringarna i den strategin. I kommissionens meddelande av den 28 oktober 2015, Att förbättra den inre marknaden – bättre möjligheter för individer och företag, bekräftades på nytt att tillsynen av unionens konsumentskyddslagstiftning bör förstärkas ytterligare genom en reform av förordning (EG) nr 2006/2004.

(3)

Den ineffektiva tillsynen vid gränsöverskridande överträdelser, bland annat överträdelser i den digitala miljön, gör att näringsidkare kan kringgå tillsyn genom att flytta inom unionen. Den leder även till en snedvridning av konkurrensen för laglydiga näringsidkare som är verksamma inom det egna landet eller i flera länder, online eller offline, vilket är till direkt skada för konsumenterna och undergräver deras förtroende för gränsöverskridande transaktioner och den inre marknaden. En ökad grad av harmonisering som inbegriper ett ändamålsenligt och effektivt samarbete mellan behöriga tillsynsmyndigheter är därför nödvändig för att upptäcka, utreda och beordra upphörande av eller förbud mot överträdelser som omfattas av denna förordning.

(4)

Genom förordning (EG) nr 2006/2004 inrättades ett nätverk av behöriga tillsynsmyndigheter i unionen. Det är nödvändigt att skapa en effektiv samordning mellan olika behöriga myndigheter som deltar i nätverket, liksom mellan andra myndigheter på medlemsstatsnivå. Den centrala kontaktpunktens samordnande roll bör anförtros en myndighet i varje medlemsstat. Den myndigheten bör ha tillräckliga befogenheter och nödvändiga resurser för att utföra denna viktiga uppgift. Varje medlemsstat uppmanas att utse en av de behöriga myndigheterna till central kontaktpunkt enligt den här förordningen.

(5)

Konsumenterna bör också skyddas mot överträdelser som omfattas av denna förordning som redan har upphört men vars skadliga verkningar kan fortsätta. De behöriga myndigheterna bör ha nödvändiga minimibefogenheter att utreda sådana överträdelser och beordra att de ska upphöra eller förbjuda dem för framtiden, för att förhindra att de upprepas, och därigenom säkerställa en hög konsumentskyddsnivå.

(6)

De behöriga myndigheterna bör ha en minimiuppsättning av utrednings- och tillsynsbefogenheter för att kunna tillämpa denna förordning, samarbeta med varandra på ett snabbare och effektivare sätt och avskräcka näringsidkare från att begå överträdelser som omfattas av denna förordning. Dessa befogenheter bör vara tillräckliga för att på ett verkningsfullt sätt hantera utmaningarna vad gäller tillsynen inom e-handeln och den digitala miljön och hindra näringsidkare som inte följer reglerna från att utnyttja luckor i systemet för tillsyn genom att flytta till en medlemsstat vars behöriga myndigheter inte är rustade för att bekämpa olagliga metoder. Dessa befogenheter bör göra det möjligt för medlemsstaterna att säkerställa att nödvändig information och nödvändiga bevis kan utbytas på ett giltigt sätt mellan behöriga myndigheter för att uppnå en likvärdig nivå av effektiv tillsyn i alla medlemsstater.

(7)

Varje medlemsstat bör säkerställa att alla behöriga myndigheter inom dess jurisdiktion har alla de minimibefogenheter som krävs för att säkerställa att denna förordning tillämpas korrekt. Medlemsstaterna bör emellertid ha möjlighet att besluta att inte överlåta alla befogenheter till varje behörig myndighet, förutsatt att var och en av dessa befogenheter, om så är nödvändigt, kan utövas effektivt när det gäller alla överträdelser som omfattas av denna förordning. Medlemsstaterna bör även i enlighet med denna förordning kunna besluta att överlåta vissa uppgifter till utsedda organ eller att ge behöriga myndigheter befogenhet att samråda med konsumentorganisationer, näringsidkarorganisationer, utsedda organ och andra berörda personer om hur ändamålsenliga de åtaganden som föreslås av en näringsidkare är när det gäller att få en överträdelse som omfattas av denna förordning att upphöra. Medlemsstaterna bör dock inte vara skyldiga att involvera utsedda organ i tillämpningen av denna förordning eller sörja för samråd med konsumentorganisationer, näringsidkarorganisationer, utsedda organ och andra berörda personer om hur ändamålsenliga de föreslagna åtagandena är när det gäller att få en överträdelse som omfattas av denna förordning att upphöra.

(8)

De behöriga myndigheterna bör ha möjlighet att inleda utredningar eller förfaranden på eget initiativ om de får kännedom om överträdelser som omfattas av denna förordning på annat sätt än genom klagomål från konsumenter.

(9)

De behöriga myndigheterna bör ha tillgång till alla relevanta handlingar, relevanta data och relevant information som har samband med föremålet för en utredning eller samordnade tillsynsåtgärder (sweeps) på en konsumentmarknad, i syfte att fastställa om en överträdelse av unionslagstiftning som skyddar konsumenternas intressen har ägt rum eller äger rum, och särskilt för att identifiera den ansvariga näringsidkaren, oberoende av vem som innehar ifrågavarande handlingar, data eller information och oavsett form eller format, lagringsmedium eller lagringsplats. De behöriga myndigheterna bör ha möjlighet att direkt begära att tredje parter i den digitala värdekedjan tillhandahåller relevanta bevis, relevanta data och relevant information i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG (4) och i enlighet med lagstiftningen om skydd av personuppgifter.

(10)

De behöriga myndigheterna bör ha möjlighet att begära att en myndighet, ett offentligt organ eller en offentlig enhet i deras respektive medlemsstat eller en fysisk eller juridisk person, inbegripet till exempel betaltjänstleverantörer, internetleverantörer, teleoperatörer, domänregister och domänregistratorer samt värdtjänstleverantörer, tillhandahåller relevant information för att det ska kunna fastställas huruvida en överträdelse som omfattas av denna förordning har ägt rum eller äger rum.

(11)

De behöriga myndigheterna bör kunna utföra nödvändiga inspektioner på plats och bör ha befogenhet att beträda lokaler, mark och transportmedel som den näringsidkare som berörs av inspektionen använder inom ramen för den egna närings- eller yrkesverksamheten.

(12)

De behöriga myndigheterna bör kunna begära att en företrädare för eller en medarbetare hos den näringsidkare som berörs av inspektionen redogör för sakförhållanden eller lämnar information, data eller handlingar som har samband med föremålet för inspektionen, och bör kunna protokollföra företrädarnas eller medarbetarnas svar.

(13)

De behöriga myndigheterna bör kunna kontrollera efterlevnaden av unionslagstiftning som skyddar konsumenters intressen och inhämta bevis för överträdelser som omfattas av denna förordning, däribland överträdelser som äger rum under eller efter inköp av varor eller tjänster. De behöriga myndigheterna bör därför ha befogenhet att köpa in varor eller tjänster genom testinköp, om nödvändigt, under dold identitet, för att upptäcka överträdelser som omfattas av denna förordning, såsom vägran att respektera konsumentens ångerrätt vid distansavtal samt att inhämta bevis. Denna befogenhet bör även inbegripa befogenheten att inspektera, observera, undersöka, demontera eller testa en produkt eller tjänst som har köpts in av den behöriga myndigheten för dessa ändamål. Befogenheten att köpa in varor eller tjänster genom testinköp kan inbegripa behöriga myndigheters befogenhet att säkerställa återbetalningar, förutsatt att dessa inte är oproportionella och även i övrigt är förenliga med unionsrätten och nationell rätt.

(14)

Särskilt i den digitala miljön bör de behöriga myndigheterna kunna stoppa överträdelser som omfattas av denna förordning snabbt och effektivt, i synnerhet om den näringsidkare som säljer varor eller tjänster döljer sin identitet eller flyttar inom unionen eller till ett tredjeland för att undgå tillsyn. I fall där det finns en risk för allvarlig skada för konsumenters kollektiva intressen bör de behöriga myndigheterna kunna vidta interimistiska åtgärder i enlighet med nationell rätt, bland annat avlägsna innehåll från ett onlinegränssnitt och beordra att en varning tydligt visas för konsumenter när de använder ett onlinegränssnitt. Interimistiska åtgärder bör inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet. Dessutom bör de behöriga myndigheterna ha befogenhet att beordra att en varning tydligt visas för konsumenter när de använder ett onlinegränssnitt eller beordra att digitalt innehåll tas bort eller ändras i fall då det inte finns några andra verkningsfulla sätt att få en olaglig verksamhet att upphöra. Sådana åtgärder bör inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet att se till att en överträdelse som omfattas av denna förordning upphör eller förbjuds.

(15)

För att uppfylla målet för denna förordning och framhålla betydelsen av näringsidkarens vilja att agera i enlighet med unionslagstiftning som skyddar konsumenternas intressen och att avhjälpa följderna av de överträdelser som omfattas av denna förordning, bör de behöriga myndigheterna ha möjlighet att komma överens med näringsidkare om åtaganden som innefattar olika åtgärder som en näringsidkare måste vidta i fråga om en överträdelse, i synnerhet att upphöra med en överträdelse.

(16)

Sanktioner för överträdelser av konsumentlagstiftning utgör en viktig del av systemet för tillsyn eftersom de direkt påverkar den offentliga tillsynens avskräckande effekt. Eftersom nationella sanktionsordningar inte alltid förmår ta hänsyn till den gränsöverskridande dimensionen av en överträdelse bör behöriga myndigheter som en del av sina minimibefogenheter ha rätt att införa sanktioner för överträdelser som omfattas av denna förordning. Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att fastställa en ny sanktionsordning för överträdelser som omfattas av denna förordning. De bör i stället kräva att behöriga myndigheter tillämpar den gällande ordningen för motsvarande nationella överträdelse, när så är möjligt med hänsyn till den berörda överträdelsens faktiska omfattning och räckvidd. Mot bakgrund av kommissionens rapport om kontrollen av ändamålsenligheten i konsument- och marknadsföringslagstiftning kan det anses nödvändigt att höja nivån på sanktionerna för överträdelser av unionens konsumenträtt.

(17)

Konsumenterna bör ha rätt till gottgörelse för skada som orsakats av överträdelser som omfattas av denna förordning. De behöriga myndigheternas befogenhet att, beroende på det enskilda fallet, från näringsidkaren, på näringsidkarens initiativ, ta emot ytterligare åtaganden om kompensatoriska åtgärder till förmån för de konsumenter som berörts av en påstådd överträdelse som omfattas av denna förordning eller, när så är lämpligt, söka erhålla åtaganden från näringsidkaren om att erbjuda adekvata kompensatoriska åtgärder till förmån för de konsumenter som berörts av överträdelsen, bör bidra till att eliminera de negativa följder för konsumenter som en gränsöverskridande överträdelse orsakat. Dessa kompensatoriska åtgärder kan bland annat omfatta reparationer, utbyte, prisavdrag, uppsägning av avtal eller återbetalning motsvarande det pris som betalats för varan eller tjänsten, beroende på vad som är lämpligt, för att mildra de negativa följder som en överträdelse som omfattas av denna förordning haft för den berörda konsumenten, i enlighet med kraven i unionsrätten. Detta bör inte påverka konsumentens rätt att på lämpligt sätt söka gottgörelse. I tillämpliga fall bör behöriga myndigheter på lämpligt sätt informera konsumenter som gör gällande att de har lidit skada till följd av en överträdelse som omfattas av denna förordning om hur man ansöker om kompensation enligt nationell rätt.

(18)

Genomförandet och utövandet av befogenheter vid tillämpning av denna förordning bör vara proportionella och lämpliga i förhållande till arten och den övergripande faktiska eller potentiella skada som orsakats av överträdelsen av unionslagstiftning som skyddar konsumenternas intressen. De behöriga myndigheterna bör ta hänsyn till samtliga fakta och omständigheter i fallet och bör välja de lämpligaste åtgärder som krävs för att komma till rätta med en överträdelse som omfattas av denna förordning. Åtgärderna bör vara proportionella, effektiva och avskräckande.

(19)

Genomförandet och utövandet av befogenheter vid tillämpning av denna förordning bör också överensstämma med annan unionsrätt och nationell rätt, i synnerhet tillämpliga rättssäkerhetsgarantier och principer inom ramen för de grundläggande rättigheterna. Det bör stå medlemsstaterna fritt att i nationell rätt, i enlighet med unionsrätten, fastställa villkor och begränsningar för befogenheternas utövande. Om det till exempel enligt nationell rätt krävs förhandsgodkännande från den rättsliga myndigheten i den berörda medlemsstaten för att beträda fysiska och juridiska personers lokaler, bör befogenheten att beträda sådana lokaler utnyttjas först när förhandsgodkännande har erhållits.

(20)

Medlemsstaterna bör kunna välja om de behöriga myndigheterna ska utöva dessa befogenheter direkt inom ramen för sin egen myndighetsutövning, med bistånd av andra behöriga myndigheter eller andra myndigheter, genom att ge uppdrag åt utsedda organ eller genom ansökan till behöriga domstolar. Medlemsstaterna bör säkerställa att dessa befogenheter utövas ändamålsenligt och i rätt tid.

(21)

När de behöriga myndigheterna svarar på begäranden via mekanismen för ömsesidigt bistånd bör de, när så är lämpligt, också utnyttja andra befogenheter eller åtgärder som de tilldelats på nationell nivå, inbegripet att väcka åtal eller föra ärendet vidare till åtal. Det är av största vikt att domstolar och andra myndigheter, särskilt de som medverkar i straffrättsliga förfaranden, har de resurser och befogenheter som krävs för att samarbeta med de behöriga myndigheterna ändamålsenligt och i rätt tid.

(22)

Mekanismen för ömsesidigt bistånd bör bli mer ändamålsenlig och effektiv. Begärd information bör lämnas inom de tidsfrister som fastställs i denna förordning och nödvändiga utrednings- och tillsynsåtgärder bör vidtas med erforderlig skyndsamhet. De behöriga myndigheterna bör besvara begäranden om information och tillsynsåtgärder inom fastställda tidsramar, om inget annat överenskommits. Den behöriga myndighetens skyldigheter inom mekanismen för ömsesidigt bistånd bör förbli oförändrade, såvida det inte är sannolikt att man genom tillsynsinsatser och administrativa beslut som fattas på nationell nivå utanför mekanismen för det ömsesidiga biståndet skulle säkerställa att överträdelsen inom unionen snabbt och effektivt upphör eller förbjuds. Administrativa beslut bör i detta avseende förstås som beslut som ger verkan åt de åtgärder som vidtas för att se till att överträdelsen inom unionen upphör eller förbjuds. I dessa undantagsfall bör de behöriga myndigheterna ha rätt att avslå en begäran om tillsynsåtgärder som framställts inom mekanismen för ömsesidigt bistånd.

(23)

Kommissionen bör bättre kunna samordna och övervaka hur mekanismen för ömsesidigt bistånd fungerar, utfärda riktlinjer, lämna rekommendationer och avge yttranden till medlemsstaterna när det uppstår problem. Kommissionen bör också bättre kunna ge de behöriga myndigheterna effektiv och snabb hjälp att lösa tvister om tolkningen av de behöriga myndigheternas skyldigheter på grundval av mekanismen för ömsesidigt bistånd.

(24)

Denna förordning bör föreskriva harmoniserade regler som fastställer förfaranden för samordning av utrednings- och tillsynsåtgärder rörande utbredda överträdelser och utbredda överträdelser med en unionsdimension. Samordnade insatser mot utbredda överträdelser och utbredda överträdelser med en unionsdimension bör säkerställa att de behöriga myndigheterna kan välja det lämpligaste och mest effektiva verktyget för att förhindra dessa överträdelser och, i förekommande fall, från de ansvariga näringsidkarna ta emot eller söka erhålla åtaganden om kompensatoriska åtgärder till förmån för konsumenter.

(25)

De berörda behöriga myndigheterna bör, som en del av en samordnad insats, samordna sina utrednings- och tillsynsåtgärder i syfte att på ett effektivt sätt komma till rätta med den utbredda överträdelsen eller den utbredda överträdelsen med en unionsdimension och se till att den upphör eller förbjuds. I detta syfte bör alla nödvändiga bevis och all nödvändig information utbytas mellan de behöriga myndigheterna och nödvändigt bistånd bör tillhandahållas. De behöriga myndigheter som berörs av den utbredda överträdelsen eller den utbredda överträdelsen med en unionsdimension bör på ett samordnat sätt vidta nödvändiga tillsynsåtgärder för att se till att den överträdelsen upphör eller förbjuds.

(26)

Varje behörig myndighet bör delta i en samordnad insats i den utsträckning som är tillräcklig i förhållande till omfattningen av de utrednings- och tillsynsåtgärder som en behörig myndighet är skyldig att vidta för att komma till rätta med den utbredda överträdelsen eller den utbredda överträdelsen med en unionsdimension på ett verkningsfullt sätt. De behöriga myndigheter som berörs av denna överträdelse bör vara skyldiga att endast vidta de nödvändiga utrednings- och tillsynsåtgärder som krävs för att få fram alla nödvändiga bevis och all nödvändig information gällande den utbredda överträdelsen eller den utbredda överträdelsen med en unionsdimension och för att se till att överträdelsen upphör eller förbjuds. Brist på tillgängliga resurser hos den behöriga myndighet som berörs av denna överträdelse bör dock inte betraktas som ett berättigat skäl att inte delta i en samordnad insats.

(27)

Den behöriga myndighet som berörs av den utbredda överträdelsen, eller den utbredda överträdelsen med en unionsdimension, som deltar i en samordnad insats bör kunna genomföra nationella utrednings- och tillsynsåtgärder med avseende på en och samma överträdelse och en och samma näringsidkare. Samtidigt bör dock skyldigheten för den behöriga myndigheten att inom ramen för den samordnade insatsen samordna sina utrednings- och tillsynsåtgärder med andra behöriga myndigheter som berörs av överträdelsen förbli oförändrad, såvida det inte är sannolikt att man genom tillsynsinsatser som vidtas och administrativa beslut som fattas på nationell nivå utanför ramarna för den samordnade insatsen skulle säkerställa att den utbredda överträdelsen med en unionsdimension snabbt och effektivt upphör eller förbjuds. Administrativa beslut bör i detta avseende förstås som beslut som ger verkan åt de åtgärder som vidtas för att se till att överträdelsen upphör eller förbjuds. I dessa undantagsfall bör de behöriga myndigheterna ha rätt att avstå från att delta i den samordnade insatsen.

(28)

Vid skälig misstanke om en utbredd överträdelse bör de behöriga myndigheter som berörs av den överträdelsen, efter överenskommelse, inleda en samordnad insats. Alla relevanta aspekter av överträdelsen bör beaktas för att det ska kunna fastställas vilka behöriga myndigheter som är berörda av en utbredd överträdelse, i synnerhet var näringsidkaren är etablerad eller bosatt, var näringsidkarens tillgångar finns, var de konsumenter som har lidit skada av den påstådda överträdelsen finns samt var näringsidkarens försäljningsställen, till exempel butiker och webbplatser, finns.

(29)

Kommissionen bör samarbeta närmare med medlemsstaterna för att förhindra att storskaliga överträdelser inträffar. Kommissionen bör därför underrätta de behöriga myndigheterna om varje misstanke om överträdelser som omfattas av denna förordning. Om kommissionen, till exempel genom att övervaka de varningar som utfärdats av de behöriga myndigheterna, skäligen misstänker att det förekommer en utbredd överträdelse med en unionsdimension bör den, genom de behöriga myndigheter och centrala kontaktpunkter som berörs av den påstådda överträdelsen, underrätta medlemsstaterna samt ange skälen för en eventuell samordnad insats i underrättelsen. De berörda behöriga myndigheterna bör genomföra lämpliga utredningar på grundval av de uppgifter som finns tillgängliga för dem eller som de lätt kan få tillgång till. De bör underrätta de övriga behöriga myndigheterna, de centrala kontaktpunkter som berörs av den överträdelsen och kommissionen om resultaten av sina utredningar. Om de berörda behöriga myndigheterna drar slutsatsen att dessa utredningar visar att en överträdelse eventuellt pågår bör de inleda den samordnade insatsen genom att vidta de åtgärder som anges i denna förordning. En samordnad insats som avser en utbredd överträdelse med en unionsdimension bör alltid samordnas av kommissionen. Om det är uppenbart att en medlemsstat berörs av överträdelsen, bör den delta i en samordnad insats för att bidra till att samla in alla nödvändiga bevis och all nödvändig information rörande överträdelsen och för att se till att överträdelsen upphör eller förbjuds. Vad gäller tillsynsåtgärderna bör straffrättsliga och civilrättsliga förfaranden i medlemsstaterna inte påverkas av tillämpningen av denna förordning. Principen ne bis in idem bör respekteras. Om samma näringsidkare upprepar samma handling eller på nytt underlåter att handla, och detta utgör en överträdelse som omfattas av denna förordning som redan har hanterats genom tillsynsförfaranden som har lett till att den överträdelsen upphört eller förbjudits, bör detta dock betraktas som en ny överträdelse, och de behöriga myndigheterna bör ta itu med den.

(30)

De berörda behöriga myndigheterna bör vidta nödvändiga utredningsåtgärder för att fastställa uppgifter om den utbredda överträdelsen eller den utbredda överträdelsen med en unionsdimension, i synnerhet näringsidkarens identitet, näringsidkarens handlande eller underlåtenhet samt följderna av överträdelsen. De behöriga myndigheterna bör vidta tillsynsåtgärder grundade på resultatet av utredningen. När så är lämpligt bör resultatet av utredningen och bedömningen av den utbredda överträdelsen eller den utbredda överträdelsen med en unionsdimension anges i en gemensam ståndpunkt som de behöriga myndigheterna i de medlemsstater som berörs av den samordnade insatsen enats om. Den gemensamma ståndpunkten bör riktas till de näringsidkare som ansvarar för överträdelsen. Den gemensamma ståndpunkten bör inte utgöra ett bindande beslut av de behöriga myndigheterna. Den bör dock ge mottagaren möjlighet att yttra sig om de frågor som behandlas i den gemensamma ståndpunkten.

(31)

I samband med utbredda överträdelser eller utbredda överträdelser med en unionsdimension bör näringsidkarnas rätt till försvar respekteras. Detta förutsätter i synnerhet att ge näringsidkaren rätt att yttra sig och att under förfarandet använda det officiella språk eller ett av de officiella språk som används för officiella ändamål i den medlemsstat där näringsidkaren är etablerad eller bosatt. Det är också nödvändigt att säkerställa överensstämmelse med unionens lagstiftning om skydd av icke röjd know-how och företagsinformation.

(32)

De berörda behöriga myndigheterna bör inom sin jurisdiktion vidta de utrednings- och tillsynsåtgärder som krävs. Effekterna av utbredda överträdelser eller utbredda överträdelser med en unionsdimension är emellertid inte begränsade till en enda medlemsstat. Därför krävs att de behöriga myndigheterna samarbetar för att ta itu med dessa överträdelser och se till att de upphör eller förbjuds.

(33)

De behöriga myndigheterna och kommissionen bör till stöd för ett effektivt upptäckande av överträdelser som omfattas av denna förordning utbyta information genom att utfärda varningar om det finns en skälig misstanke om sådana överträdelser. Kommissionen bör samordna informationsutbytets funktion.

(34)

Konsumentorganisationer spelar en mycket viktig roll när det gäller att informera konsumenter om deras rättigheter, utbilda dem och skydda deras intressen, inbegripet genom tvistlösning. Konsumenter bör uppmuntras att samarbeta med de behöriga myndigheterna för att stärka tillämpningen av denna förordning.

(35)

Konsumentorganisationer och, i lämpliga fall, näringsidkarorganisationer bör kunna underrätta de behöriga myndigheterna om misstänkta överträdelser som omfattas av denna förordning och till dem lämna över information som behövs för att upptäcka, utreda och förhindra överträdelser, ge utlåtanden om utredningar eller överträdelser och underrätta de behöriga myndigheterna om missbruk av unionslagstiftning som skyddar konsumenternas intressen.

(36)

För att säkerställa att denna förordning genomförs på ett korrekt sätt bör medlemsstaterna ge utsedda organ, europeiska konsumentcentrum, konsumentorganisationer och, i lämpliga fall, näringsidkarorganisationer som har nödvändig sakkunskap, befogenhet att utfärda externa varningar till de behöriga myndigheterna i de relevanta medlemsstaterna och kommissionen om misstänkta överträdelser som omfattas av denna förordning och att tillhandahålla de nödvändiga uppgifter de har tillgång till. Medlemsstater kan ha relevanta skäl för att inte ge sådana enheter befogenhet att vidta dessa åtgärder. Om en medlemsstat i detta sammanhang beslutar att inte ge en av dessa enheter befogenhet att utfärda externa varningar bör den tillhandahålla en förklaring med motiverade skäl.

(37)

Samordnade tillsynsåtgärder på konsumentmarknaderna är en annan form av samordning av tillsynen som har visat sig vara ett effektivt vapen mot överträdelser av unionslagstiftning som skyddar konsumenternas intressen och bör bibehållas och förstärkas i framtiden inom både online- och offlinesektorerna. Samordnade tillsynsåtgärder bör särskilt genomföras i fall då marknadstendenser, konsumentklagomål eller andra indikationer tyder på att överträdelser av unionslagstiftning som skyddar konsumenternas intressen kan ha ägt rum eller äger rum.

(38)

Data om konsumentklagomål kan hjälpa beslutsfattare på unionsnivå och nationell nivå att bedöma hur konsumentmarknaderna fungerar och att upptäcka överträdelser. Utbytet av sådana data på unionsnivå bör främjas.

(39)

Det är av väsentlig betydelse att medlemsstaterna, i den utsträckning som är nödvändig för att bidra till att uppfylla målen i denna förordning, informerar varandra och kommissionen om sina verksamheter för att skydda konsumenternas intressen, inbegripet om sitt stöd till verksamhet som bedrivs av konsumentrepresentanter och av organ som ansvarar för lösning av konsumenttvister utanför domstol och sitt stöd till konsumenters möjligheter till rättslig prövning. Medlemsstaterna bör i samarbete med kommissionen inom de ovannämnda områdena kunna genomföra gemensamma verksamheter vad gäller utbyte av information om konsumentpolitik.

(40)

Utmaningarna vad gäller tillsyn sträcker sig utanför unionens gränser, och unionskonsumenternas intressen måste skyddas från oseriösa näringsidkare som är baserade i tredjeländer. Därför bör man förhandla fram internationella avtal med tredjeländer om ömsesidigt bistånd vid tillsyn av unionslagstiftning som skyddar konsumenternas intressen. Dessa internationella avtal bör inbegripa de frågor som omfattas av denna förordning och bör förhandlas på unionsnivå för att säkerställa starkast möjliga skydd för konsumenter i unionen liksom ett smidigt samarbete med tredjeländer.

(41)

Den information som de behöriga myndigheterna utbyter bör skyddas av strikta regler om konfidentialitet, tystnadsplikt och affärshemlighet i syfte att säkerställa att utredningarna inte äventyras och att näringsidkares rykte inte skadas på felaktiga grunder. De behöriga myndigheterna bör besluta att lämna ut sådan information endast när det är lämpligt och nödvändigt, i enlighet med proportionalitetsprincipen och med beaktande av allmänintresset, inbegripet allmän säkerhet, konsumentskydd, folkhälsa och miljöskydd eller ett korrekt genomförande av brottsutredningar, och efter en bedömning i det enskilda fallet.

(42)

I syfte att öka samarbetsnätverkets öppenhet och medvetenheten bland konsumenter och allmänheten i stort bör kommissionen vartannat år utarbeta och offentliggöra en översikt över information, statistik och utvecklingstendenser på området för tillsyn av konsumentlagstiftning som samlats in inom ramen för det samarbete som föreskrivs i denna förordning.

(43)

Utbredda överträdelser bör åtgärdas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Ett system med ett utbyte av tillsynsprioriteringar vartannat år bör inrättas i detta syfte.

(44)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter i syfte att fastställa de praktiska och operativa arrangemangen för den elektroniska databasens funktionssätt. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (5).

(45)

Denna förordning påverkar inte sektorsspecifika unionsregler om samarbete mellan sektoriella tillsynsmyndigheter eller tillämpliga sektorsspecifika unionsregler om kompensation till konsumenter för skada till följd av överträdelser av dessa regler. Denna förordning påverkar inte heller andra samarbetssystem och samarbetsnätverk som föreskrivs i sektorsspecifik unionslagstiftning. Denna förordning främjar samarbete och samordning mellan nätverket för konsumentskydd och de nätverk av tillsynsorgan och tillsynsmyndigheter som inrättats genom sektorsspecifik unionslagstiftning. Denna förordning påverkar inte tillämpningen i medlemsstaterna av bestämmelser om civil- och straffrättsligt samarbete.

(46)

Denna förordning påverkar inte rätten att ansöka om individuell eller kollektiv kompensation i enlighet med nationell rätt, och innehåller inga bestämmelser om indrivning av sådana fordringar.

(47)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (6), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (7) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 (8) bör vara tillämpliga inom ramen för den här förordningen.

(48)

Denna förordning påverkar inte tillämpliga unionsregler om befogenheter för de nationella tillsynsorgan som inrättas genom sektorsspecifik unionslagstiftning. När så är lämpligt och möjligt bör dessa organ använda sig av de befogenheter som är tillgängliga för dem enligt unionsrätten eller nationell rätt för att se till att överträdelser som omfattas av denna förordning upphör eller förbjuds, samt för att bistå de behöriga myndigheterna i detta arbete.

(49)

Denna förordning påverkar inte de behöriga myndigheternas och Europeiska bankmyndighetens roller och befogenheter när det gäller skyddet av konsumenternas kollektiva ekonomiska intressen i fråga om betalkonton och kreditavtal som avser bostadsfastighet enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU (9) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU (10).

(50)

Med hänsyn till de befintliga samarbetsmekanismerna enligt direktiv 2014/17/EU och direktiv 2014/92/EU, bör mekanismen för ömsesidigt bistånd inte tillämpas på överträdelser inom unionen av de direktiven.

(51)

Denna förordning påverkar inte tillämpningen av rådets förordning nr 1 (11).

(52)

Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och som återfinns i medlemsstaternas konstitutionella traditioner. Denna förordning bör således tolkas och tillämpas i enlighet med dessa rättigheter och principer, inbegripet de som rör yttrandefriheten och mediernas frihet och mångfald. När de behöriga myndigheterna utövar minimibefogenheter enligt denna förordning bör de göra en lämplig avvägning mellan de intressen som skyddas av de grundläggande rättigheterna, såsom en hög konsumentskyddsnivå, näringsfrihet och informationsfrihet.

(53)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen samarbete mellan nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, eftersom de inte kan säkerställa samarbete och samordning genom att agera på egen hand, utan snarare, på grund av åtgärdens territoriella tillämpningsområde och de personer som omfattas, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(54)

Förordning (EG) nr 2006/2004 bör därför upphävas.

(1)

Den 24 juli 2014 offentliggjorde International Accounting Standards Board den internationella redovisningsstandarden (IFRS) 9 Finansiella instrument (IFRS 9). Mot bakgrund av de problem som uppstod under finanskrisen vad gäller finansiell rapportering av finansiella instrument, syftar IFRS 9 till att förbättra sådan rapportering. I synnerhet svarar IFRS 9 på behovet av att övergå till en mer framåtblickande modell för redovisning av förväntade kreditförluster på finansiella tillgångar, vilket har efterfrågats av G20-gruppen. Vad avser redovisning av förväntade kreditförluster av finansiella tillgångar ersätter IFRS 9 internationell redovisningsstandard (IAS) 39.

(2)

Kommissionen antog IFRS 9 genom kommissionens förordning (EU) 2016/2067 (4). I enlighet med den förordningen kommer kreditinstitut och värdepappersföretag (nedan kallade institut) som använder IFRS vid upprättandet av deras redovisningar att vara tvungna att tillämpa IFRS 9 från och med datumet för påbörjandet av deras första räkenskapsår som inleds den 1 januari 2018 eller senare.

(3)

Tillämpningen av IFRS 9 kan leda till att avsättningar för förväntade kreditförluster plötsligt ökar betydligt och följaktligen att institutens kärnprimärkapital plötsligt minskar. Även om Baselkommittén för banktillsyn för närvarande ser över den långsiktiga regleringen av avsättningar för förväntade kreditförluster, bör övergångsarrangemang föras in i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (5), för att mildra de betydande negativa effekter som redovisning av förväntade kreditförluster kan ha på kärnprimärkapital.

(4)

I sin resolution av den 6 oktober 2016 om IFRS 9 (6) efterlyste Europaparlamentet en gradvis infasning som skulle mildra effekterna av den nya nedskrivningsmodellen i IFRS 9.

(5)

Om ett instituts ingående balansräkning från den dag då det tillämpar IFRS 9 för första gången, som ett resultat av ökade avsättningar för förväntade kreditförluster, inklusive förlustreserven för förväntade kreditförluster för återstående löptid för finansiella tillgångar som är kreditförsämrade enligt definitionen i bilaga A till IFRS 9 som anges i bilagan till kommissionens förordning (EG) nr 1126/2008 (7) (nedan kallad bilagan avseende IFRS 9), återspeglar en minskning av kärnprimärkapital jämfört med den utgående balansräkningen den föregående dagen bör institutet tillåtas att i sitt kärnprimärkapital inbegripa en del av de avsättningarna för förväntade kreditförluster för en övergångsperiod. Den övergångsperioden bör ha en maximal löptid på fem år och bör börja år 2018. Den del av avsättningarna för förväntade kreditförluster som kan inbegripas i kärnprimärkapitalet under övergångsperioden bör minska med tiden ända ner till noll för att säkerställa fullständigt genomförande av IFRS 9 dagen omedelbart efter utgången av övergångsperioden. Effekterna av avsättningarna för förväntade kreditförluster på kärnprimärkapitalet bör inte till fullo neutraliseras under övergångsperioden.

(6)

Instituten bör besluta om huruvida dessa övergångsarrangemang ska tillämpas och underrätta den behöriga myndigheten om detta. Ett institut bör under övergångsperioden på engångsbasis kunna dra tillbaka sitt ursprungliga beslut under förutsättning att den behöriga myndigheten ger ett förhandsmedgivande om att ett sådant beslut inte motiveras av skäl som hör samman med regelarbitrage.

(7)

Eftersom avsättningar för förväntade kreditförluster som gjorts efter den dagen då institutet för första gången tillämpar IFRS 9 oväntat kan öka på grund av försämrade makroekonomiska utsikter bör instituten i sådana fall beviljas ytterligare lättnader.

(8)

Institut som väljer att tillämpa övergångsarrangemangen bör vara skyldiga att justera beräkningen av lagstadgade poster som direkt påverkas av avsättningar för förväntade kreditförluster för att säkerställa att inte kapitalkraven för dem sänks på ett otillbörligt sätt. Exempelvis bör de specifika kreditriskjusteringar, genom vilka exponeringsvärdet minskas enligt schablonmetoden för kreditrisk, minskas med en faktor som leder till att exponeringsvärdet ökar. Detta skulle säkerställa att ett institut inte gynnas både av att dess kärnprimärkapital ökar på grund av övergångsarrangemangen och av att dess exponeringsvärde minskar.

(9)

Institut som väljer att tillämpa de övergångsarrangemang för IFRS 9 som föreskrivs i denna förordning bör offentliggöra sin kapitalbas, sin kapitalrelation och sin bruttosoliditetsgrad både med och utan tillämpning av de arrangemangen för att göra det möjligt för allmänheten att bedöma effekterna av dessa arrangemang.

(10)

Det är också lämpligt att föreskriva övergångsarrangemang för undantag från gränsen för stora exponeringar som finns för exponeringar mot vissa av den offentliga sektorns skuldsättningar i medlemsstaterna, uttryckta i en medlemsstats nationella valuta. Övergångsperioden bör ha en löptid på tre år från och med den 1 januari 2018 för denna typ av exponeringar som uppstått på eller efter den 12 december 2017, medan exponeringar av denna typ som skett innan det datumet bör fortsätta omfattas av de äldre reglerna och bör fortsatt kunna dra nytta av undantaget för stora exponeringar.

(11)

I syfte att möjliggöra att de övergångsarrangemang som föreskrivs i denna förordning kan tillämpas från och med den 1 januari 2018 bör denna förordning träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(12)

Förordning (EU) nr 575/2013 bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 473a

Införandet av IFRS 9

1.   Genom undantag från artikel 50 och till dess att den övergångsperiod som fastställs i punkt 6 i den här artikeln löpt ut får följande inkludera det belopp som beräknas i enlighet med den här punkten i deras kärnprimärkapital:

a)	Institut som upprättar sin redovisning i överensstämmelse med internationella redovisningsstandarder antagna i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 6.2 i förordning (EG) nr 1606/2002.

b)

Institut som enligt artikel 24.2 i den här förordningen utför värderingen av tillgångar och poster utanför balansräkningen samt fastställandet av kapitalbasen i överensstämmelse med internationella redovisningsstandarder antagna i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 6.2 i förordning (EG) nr 1606/2002.

c)

Institut som utför värderingen av tillgångar och poster utanför balansräkningen i överensstämmelse med redovisningsstandarder i direktiv 86/635/EEG och som använder en modell för förväntad kreditförlust av samma slag som den som används i de internationella redovisningsstandarder som har antagits i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 6.2 i förordning (EG) nr 1606/2002.

Det belopp som avses i första stycket ska beräknas som summan av följande:

a)

För exponeringar som omfattas av riskvägning i enlighet med del tre avdelning II kapitel 2, beloppet (ABSA) beräknat i enlighet med följande formel: där A2,SA = det belopp som beräknats i enlighet med punkt 2. A4,SA = det belopp som beräknats i enlighet med punkt 4 på grundval av de belopp som beräknats i enlighet med punkt 3. f= tillämplig faktor enligt punkt 6. t= ökning av kärnprimärkapitalet som beror på skatteavdrag av beloppen A2,SA och A4,SA.

b)

För exponeringar som omfattas av riskvägning i enlighet med del tre avdelning II kapitel 3, beloppet (ABIRB) beräknat i enlighet med följande formel: där A2,IRB = det belopp som beräknats i enlighet med punkt 2 justerat i enlighet med punkt 5 a. A4,IRB = det belopp som beräknats i enlighet med punkt 4 på grundval av de belopp som beräknats i enlighet med punkt 3 justerat i enlighet med punkt 5 b och c. f= tillämplig faktor enligt punkt 6. t= ökning av kärnprimärkapitalet som beror på skatteavdrag av beloppen A2,IRB och A4,IRB.

2.   Instituten ska beräkna beloppen A2,SA och A2,IRB som avses i punkt 1 andra stycket a och b som det största av beloppen i leden a och b i den här punkten separat för sina exponeringar som omfattas av riskvägning i enlighet med del tre avdelning II kapitel 2 respektive för sina exponeringar som omfattas av riskvägning i enlighet med del tre avdelning II kapitel 3:

a)

Noll.

b)

Det belopp som beräknats i enlighet med led i minskat med det belopp som beräknats i enlighet med led ii: i) Summan av de förväntade kreditförlusterna under tolv månader, fastställd i enlighet med punkt 5.5.5 i IFRS 9 som anges i bilagan till kommissionens förordning (EG) nr 1126/2008 (nedan kallad bilagan avseende IFRS 9) och beloppet av förlustreserven för de förväntade kreditförlusterna för återstående löptid, fastställd i enlighet med punkt 5.5.3 i bilagan avseende IFRS 9 per den 1 januari 2018 eller den dag IFRS 9 tillämpas för första gången. ii) Det sammanlagda beloppet av nedskrivningar av finansiella tillgångar som klassificeras som lånefordringar och kundfordringar, investeringar som hålls till förfall och finansiella tillgångar som kan säljas, enligt definitionerna i punkt 9 i IAS 39, förutom egetkapitalinstrument och andelar eller aktier i företag för kollektiva investeringar fastställda i enlighet med punkterna 63, 64, 65, 67, 68 och 70 i IAS 39 som anges i bilagan till förordning (EG) nr 1126/2008 per den 31 december 2017 eller dagen innan IFRS 9 tillämpas för första gången.

3.   Instituten ska beräkna det belopp med vilket det belopp som avses i led a överstiger det belopp som avses i led b separat för sina exponeringar som omfattas av riskvägning i enlighet med del tre avdelning II kapitel 2 respektive för sina exponeringar som omfattas av riskvägning i enlighet med del tre avdelning II kapitel 3:

a)

Summan av de förväntade kreditförlusterna under tolv månader, fastställd i enlighet med punkt 5.5.5 i bilagan avseende IFRS 9 och beloppet av förlustreserven för de förväntade kreditförlusterna för återstående löptid, fastställd i enlighet med punkt 5.5.3 i bilagan avseende IFRS 9, exklusive förlustreserven för förväntade kreditförluster för återstående löptid för finansiella tillgångar som är kreditförsämrade enligt definitionen i bilaga A i bilagan avseende IFRS 9 per rapporteringsdag.

b)

Summan av de förväntade kreditförlusterna under tolv månader, fastställd i enlighet med punkt 5.5.5 i bilagan avseende IFRS 9 och beloppet av förlustreserven för de förväntade kreditförlusterna för återstående löptid, fastställd i enlighet med punkt 5.5.3 i bilagan avseende IFRS 9, exklusive förlustreserven för förväntade kreditförluster för återstående löptid för finansiella tillgångar som är kreditförsämrade enligt definitionen i bilaga A i bilagan avseende IFRS 9 per den 1 januari 2018 eller den dag IFRS 9 tillämpas för första gången.

4.   För exponeringar som omfattas av riskvägning i enlighet med del tre avdelning II kapitel 2 där det belopp som anges i enlighet med punkt 3 a överstiger det belopp som anges i punkt 3 b ska instituten fastställa A4,SA till skillnaden mellan dessa belopp, i annat fall ska de fastställa A4,SA till noll.

För exponeringar som omfattas av riskvägning i enlighet med del tre avdelning II kapitel 3 där det belopp som anges i enlighet med punkt 3 a efter tillämpning av punkt 5 b överstiger beloppet för dessa exponeringar som anges i punkt 3 b ska instituten efter tillämpning av punkt 5 c fastställa A4,IRB till skillnaden mellan dessa belopp, i annat fall ska de fastställa A4,IRB till noll.

5.   För exponeringar som omfattas av riskvägning i enlighet med del tre avdelning II kapitel 3 ska instituten tillämpa punkterna 2–4 på följande sätt:

a)

Vid beräkningen av A2,IRB ska instituten minska vart och ett av de belopp som har beräknats i enlighet med punkt 2 b i och ii i den här artikeln med summan av de förväntade förlustbelopp som har beräknats i enlighet med artikel 158.5, 158.6 och 158.10 per den 31 december 2017 eller dagen innan IFRS 9 tillämpas för första gången. Om beräkningen leder till ett negativt tal för det belopp som avses i punkt 2 b i i den här artikeln ska institutet fastställa värdet på det beloppet i till noll. Om beräkningen leder till ett negativt tal för det belopp som avses i punkt 2 b ii i den här artikeln ska institutet fastställa värdet på det beloppet till noll.

b)

Instituten ska ersätta det belopp som har beräknats i enlighet med punkt 3 a i den här artikeln med summan av de förväntade kreditförlusterna under tolv månader, fastställd i enlighet med punkt 5.5.5 i bilagan avseende IFRS 9 och beloppet av förlustreserven för de förväntade kreditförlusterna för återstående löptid, fastställt i enlighet med punkt 5.5.3 i bilagan avseende IFRS 9, exklusive förlustreserven för förväntade kreditförluster för återstående löptid för finansiella tillgångar som är kreditförsämrade enligt definitionen i bilaga A i bilagan avseende IFRS 9, minskad med summan av därmed sammanhängande förväntade förlustbelopp för samma exponeringar som har beräknats i enlighet med artikel 158.5, 158.6 och 158.10 per rapporteringsdag. Om beräkningen leder till ett negativt tal ska institutet fastställa värdet på beloppet som avses i punkt 3 a i den här artikeln till noll.

c)

Instituten ska ersätta det belopp som har beräknats i enlighet med punkt 3 b i den här artikeln med summan av de förväntade kreditförlusterna under tolv månader, fastställd i enlighet med punkt 5.5.5 i bilagan avseende IFRS 9 och beloppet av förlustreserven för de förväntade kreditförlusterna för återstående löptid, fastställt i enlighet med punkt 5.5.3 i bilagan avseende IFRS 9, exklusive förlustreserven för förväntade kreditförluster för återstående löptid för finansiella tillgångar som är kreditförsämrade enligt definitionen i bilaga A i bilagan avseende IFRS 9 per den 1 januari 2018 eller den dag IFRS 9 tillämpas för första gången, minskad med summan av därmed sammanhängande förväntade förlustbelopp för samma exponeringar som har beräknats i enlighet med artikel 158.5, 158.6 och 158.10. Om beräkningen leder till ett negativt tal ska institutet fastställa värdet på beloppet som avses i punkt 3 b i den här artikeln till noll.

6.   Instituten ska tillämpa följande faktorer för att beräkna beloppen ABSA och ABIRB som avses i punkt 1 andra stycket a och b:

a)	0,95 under perioden från och med den 1 januari 2018 till och med den 31 december 2018.

b)	0,85 under perioden från och med den 1 januari 2019 till och med den 31 december 2019.

c)	0,7 under perioden från och med den 1 januari 2020 till och med den 31 december 2020.

d)	0,5 under perioden från och med den 1 januari 2021 till och med den 31 december 2021.

e)	0,25 under perioden från och med den 1 januari 2022 till och med den 31 december 2022.

Institut vars räkenskapsår inleds efter den 1 januari 2018 men före den 1 januari 2019 ska anpassa datumen i första stycket a–e så att de motsvarar deras räkenskapsår och ska meddela den behöriga myndigheten de anpassade datumen och offentliggöra dem.

Institut som börjar tillämpa redovisningsstandarder enligt punkt 1 den 1 januari 2019 eller senare ska tillämpa relevanta faktorer i enlighet med första stycket b–e, till att börja med den faktor som motsvarar det år då de redovisningsstandarderna först tillämpades.

7.   Om ett institut i sitt kärnprimärkapital inkluderar ett belopp i enlighet med punkt 1 i denna artikel ska institutet göra en ny beräkning av alla de krav som fastställs i denna förordning och i direktiv 2013/36/EU i vilka någon av följande poster används, genom att inte ta hänsyn till de effekter som de avsättningar för förväntad kreditförlust som det har inkluderat i sitt kärnprimärkapital har på följande poster:

a)	Det belopp för uppskjutna skattefordringar som dras av från kärnprimärkapitalet i enlighet med artikel 36.1 c eller åsätts en riskvikt i enlighet med artikel 48.4.

b)

Exponeringsbeloppet, fastställt i enlighet med artikel 111.1, varigenom de specifika kreditriskjusteringar med vilka exponeringsvärdet ska minskas ska multipliceras med följande faktor (sf): där ABSA = beloppet beräknat i enlighet med punkt 1 andra stycket a. RASA = totalbeloppet för specifika kreditriskjusteringar.

c)	Beloppet av supplementärkapitalposter beräknat i enlighet med artikel 62 d.

8.   Förutom att offentliggöra den information som krävs enligt del åtta ska de institut som har valt att tillämpa de övergångsarrangemang som anges i denna artikel under den period som anges i punkt 6 i denna artikel offentliggöra de belopp för kapitalbasen, kärnprimärkapital och primärkapital, kärnprimärkapitalrelation, primärkapitalrelation, total kapitalrelation och bruttosoliditetsgrad som de skulle ha om de inte tillämpade denna artikel.

9.   Ett institut ska besluta huruvida det kommer att tillämpa de arrangemang som fastställs i denna artikel under övergångsperioden eller ej och ska informera den behöriga myndigheten om sitt beslut senast den 1 februari 2018. Om ett institut har fått förhandstillstånd av den behöriga myndigheten får institutet under övergångsperioden på engångsbasis dra tillbaka sitt ursprungliga beslut. Instituten ska offentliggöra beslut som fattas i enlighet med detta stycke.

Ett institut som har beslutat att tillämpa de övergångsarrangemang som fastställs i denna artikel får besluta att inte tillämpa punkt 4 och ska i så fall informera den behöriga myndigheten om sitt beslut senast den 1 februari 2018. I sådana fall ska institutet fastställa beloppet A4 som avses i punkt 1 till noll. Om ett institut har fått förhandstillstånd av den behöriga myndigheten får institutet under övergångsperioden på engångsbasis dra tillbaka sitt ursprungliga beslut. Instituten ska offentliggöra beslut som fattas i enlighet med detta stycke.

10.   I enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 ska Europeiska bankmyndigheten utfärda riktlinjer senast den 30 juni 2018 om de krav på offentliggörande som föreskrivs i den här artikeln.”

2)

I artikel 493 ska följande punkter läggas till:

(1)

Sedan kommissionens meddelande En investeringsplan för Europa (nedan kallad investeringsplanen) lades fram den 26 november 2014 har förutsättningarna för ökade investeringar förbättrats, och förtroendet är på väg tillbaka för Europas ekonomi och tillväxt. Unionen är nu inne på sitt fjärde år av måttlig återhämtning med en BNP-tillväxt på 2 % år 2015, men arbetslöshetsnivåerna är fortfarande högre än före krisen. De omfattande ansträngningar som inleddes med investeringsplanen har redan gett konkreta resultat, även om den fullständiga effekten av Europeiska fonden för strategiska investeringar (Efsi) på tillväxten ännu inte kan bedömas eftersom de makroekonomiska effekterna av större investeringsprojekt inte är omedelbara. Investeringarna har ökat gradvis under 2017, men det går fortfarande ganska trögt och de ligger fortfarande under de historiska nivåerna.

(2)

Den positiva investeringsutvecklingen bör upprätthållas och ansträngningarna fortsätta för att investeringarna ska återgå till en långsiktigt hållbar utveckling på ett sådant sätt att den når fram till den reala ekonomin. Investeringsplanens mekanismer fungerar och bör stärkas för att fortsätta mobiliseringen av privata investeringar på ett sätt som genererar en väsentlig makroekonomisk effekt och bidrar till att skapa jobb i sektorer som är viktiga för unionens framtid och där marknadsmisslyckanden eller suboptimala investeringssituationer kvarstår.

(3)

Den 1 juni 2016 utfärdade kommissionen meddelandet Europa investerar igen – Utvärdering av investeringsplanen för Europa, där det anges vad som uppnåtts hittills genom investeringsplanen och hur det är tänkt att gå vidare, inbegripet förlängningen av löptiden för Efsi efter den inledande treårsperioden, expanderingen inom delen för små och medelstora företag inom den befintliga ramen samt förstärkningen av Europeiska centrumet för investeringsrådgivning (EIAH).

(4)

Den 11 november 2016 antog Europeiska revisionsrätten ett yttrande om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordningarna (EU) nr 1316/2013 och (EU) 2015/1017 och kommissionens utvärdering som åtföljer förslaget i enlighet med artikel 18.2 i förordning (EU) 2015/1017 med titeln Efsi: ett tidigt förslag om förlängning och utvidgning.

(5)

Efsi, som genomfördes och sponsrades av Europeiska investeringsbanksgruppen (EIB-gruppen), är kvantitativt sett på väg att uppfylla sitt mål att mobilisera minst 315 000 000 000 EUR i ytterligare investeringar i den reala ekonomin till halvårsskiftet 2018. Marknadens respons och absorption har varit särskilt snabb inom delen för små och medelstora företag, där Efsi visar betydligt bättre resultat än väntat och också till en början har utnyttjat befintliga mandat från Europeiska investeringsfonden (EIF), faciliteter och mandat (InnovFin – SMF-garantifaciliteten, lånegarantiinstrumentet Cosme och Europeiska investeringsbankens (EIB) riskkapitalmandat) för att säkra en snabb start. I juli 2016 förstärktes därför delen för små och medelstora företag med 500 000 000 EUR inom de befintliga parametrarna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/1017 (4). Med tanke på den exceptionellt höga efterfrågan på denna typ av finansiering från Efsi bör en större andel finansiering inriktas på små och medelstora företag. Därför bör 40 % av ökningen av Efsis riskbärande kapacitet inriktas på ökad tillgång till finansiering för små och medelstora företag.

(6)

Den 28 juni 2016 drog Europeiska rådet slutsatsen att investeringsplanen, i synnerhet Efsi, redan hade gett konkreta resultat och utgjort ett viktigt steg för att bidra till att mobilisera privata investeringar och samtidigt utnyttja knappa ekonomiska resurser på ett smart vis. Europeiska rådet noterade att kommissionen planerade att snart lägga fram förslag som rör Efsis framtid, vilka skyndsamt skulle behöva behandlas av Europaparlamentet och rådet.

(7)

Efsi inrättades ursprungligen för en treårsperiod i syfte att mobilisera minst 315 000 000 000 EUR i investeringar, till stöd för målet att främja tillväxt och sysselsättning. Strävan efter att uppfylla detta överordnade mål bör dock inte väga tyngre än de utvalda projektens additionalitet. Unionen har därför åtagit sig att inte bara förlänga Efsis investeringsperiod och finansieringskapacitet utan också att öka fokuseringen på additionalitet. Förlängningen av löptiden omfattar perioden för den gällande fleråriga budgetramen och bör tillhandahålla minst 500 000 000 000 EUR i investeringar fram till 2020. För att ytterligare förstärka Efsis handlingskapacitet och uppnå en fördubbling av investeringsmålet bör medlemsstaterna också bidra som en prioritering.

(8)

Efsi och dess genomförande kan inte nå sin fulla potential utan genomförande av aktiviteter som syftar till att stärka den inre marknaden, skapa ett gynnsamt affärsklimat och genomföra socialt balanserade och hållbara strukturreformer. Välstrukturerade projekt inom ramen för investerings- och utvecklingsplaner på medlemsstatsnivå är dessutom av central betydelse för Efsis framgång.

(9)

För perioden efter 2020 avser kommissionen att lägga fram nödvändiga förslag för att säkerställa att de strategiska investeringarna fortsätter på en hållbar nivå. Alla lagstiftningsförslag bör grunda sig på slutsatserna i en rapport från kommissionen och en oberoende utvärdering som inbegriper en makroekonomisk bedömning av lämpligheten av att bibehålla en särskild ordning till stöd för investeringar. I denna rapport och oberoende utvärdering bör det även göras en granskning, i den utsträckning det är tillämpligt, av tillämpningen av förordning (EU) 2015/1017, ändrad genom den här förordningen, under den förlängda perioden för genomförande av Efsi.

(10)

Efsi, utvidgat genom denna förordning, bör ta itu med återstående marknadsmisslyckanden och suboptimala investeringssituationer och fortsätta att med stärkt additionalitet mobilisera finansiering från den privata sektorn för investeringar som är avgörande för Europas framtida jobbskapande, inbegripet för ungdomar, och dess framtida tillväxt och konkurrenskraft. Dessa investeringar inbegriper investeringar på sådana områden som energi, miljö- och klimatåtgärder, socialt kapital och humankapital samt därmed sammanhängande infrastruktur, hälso- och sjukvård, forskning och innovation, gränsöverskridande och hållbara transporter samt den digitala omvandlingen. Särskilt de transaktioner med stöd av Efsi som bidrar till att uppnå unionens ambitiösa mål som fastställdes vid den 21:a partskonferensen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (COP21) och unionens åtagande att minska utsläppen av växthusgaser med 80–95 % bör stärkas. I syfte att stärka klimatåtgärderna inom ramen för Efsi bör EIB utnyttja erfarenheterna som en av världens största tillhandahållare av klimatfinansiering och använda sina avancerade internationellt överenskomna metoder för att på ett trovärdigt sätt identifiera komponenter av eller kostnadsandelar för klimatåtgärdsprojekt. Projekt bör inte vara artificiellt strukturerade i syfte att omfattas av definitionerna av små och medelstora företag och små börsnoterade företag. Inriktningen på prioriterade projekt för sammankoppling av energinät och energieffektivitet bör ökas.

Dessutom bör Efsi-stöd till motorvägar endast användas för att stödja privata och/eller offentliga investeringar i transport i sammanhållningsländer eller mindre utvecklade regioner eller gränsöverskridande transportprojekt, eller när så krävs för att uppgradera, underhålla eller förbättra trafiksäkerheten, utveckla utrustning för intelligenta transportsystem (ITS), garantera integriteten och standarden hos de befintliga motorvägarna i det transeuropeiska transportnätet, särskilt säkra parkeringsplatser, stationer för alternativa, rena bränslen och laddningssystem för elfordon, eller bidra till fullbordandet av det transeuropeiska transportnätet senast 2030 i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1316/2013 (5) och (EU) nr 1315/2013 (6). Inom den digitala sektorn och inom ramen för unionens ambitiösa politik för den digitala ekonomin bör nya mål för digital infrastruktur anges för att säkerställa att den digitala klyftan kan överbryggas och att unionen blir en global banbrytare i den nya eran av det så kallade sakernas internet, blockkedjeteknik, cybersäkerhet och nätverkssäkerhet. För tydlighetens skull, och trots att de redan är stödberättigande, bör det uttryckligen fastställas att projekt på områdena jordbruk, skogsbruk, fiske och vattenbruk och andra delar av bioekonomin i stort ligger inom ramen för Efsi-stödets allmänna mål.

(11)

De kulturella och kreativa sektorerna spelar en nyckelroll i återindustrialiseringen av Europa, och de är en drivkraft för tillväxt och har en strategisk ställning för att utlösa innovativa spridningseffekter inom andra sektorer, såsom turism, detaljhandel och digital teknik. Utöver programmet Kreativa Europa inrättat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1295/2013 (7) och den lånegaranti för de kulturella och kreativa sektorerna som inrättats enligt den förordningen bör Efsi bidra till att åtgärda kapitalbristen i dessa sektorer genom att tillhandahålla ytterligare stöd som bör komplettera stödet från programmet Kreativa Europa och lånegarantin för de kulturella och kreativa sektorerna, så att ett större antal av dessa högriskprojekt kan finansieras.

(12)

Transaktioner som involverar enheter belägna i unionen och som sträcker sig utanför den bör även stödjas av Efsi om de främjar investeringar i unionen, i synnerhet om de har gränsöverskridande inslag. EIAH bör ge proaktivt stöd för att främja och uppmuntra sådana transaktioner.

(13)

Additionalitet, som är en av Efsis viktigaste aspekter, bör förstärkas vid projekturvalet. I synnerhet bör transaktioner bara vara godtagbara för Efsi-stöd om de klart inriktar sig på identifierade marknadsmisslyckanden eller suboptimala investeringssituationer. Transaktioner rörande fysisk infrastruktur inom delen för infrastruktur- och innovationstjänsten som länkar samman två eller flera medlemsstater, inbegripet e-infrastruktur, i synnerhet bredbandsinfrastruktur, samt tjänster som är nödvändiga för att bygga upp, genomföra, underhålla eller driva sådan infrastruktur, bör anses vara starka indikationer på additionalitet med tanke på sådana transaktioners inbyggda svårigheter och deras höga mervärde för unionen.

(14)

Efsi bör i första hand inriktas på projekt med högre riskprofil än projekt som stöds genom EIB:s gängse transaktioner, och Efsis investeringskommitté (nedan kallad investeringskommittén) bör i samband med bedömningen av additionalitet ta hänsyn till risker som hindrar investeringar, t.ex. lands-, sektors- eller regionspecifika risker och risker som är förbundna med innovation, i synnerhet när det gäller tillväxt-, hållbarhets- och produktivitetshöjande obeprövad teknik.

(15)

I syfte att säkerställa en bredare geografisk täckning för Efsi och för att öka effekten av stödet från Efsi bör kombinerade transaktioner och/eller blandfinansieringstransaktioner uppmuntras som kombinerar icke återbetalningspliktiga stöd och/eller finansieringsinstrument från unionens allmänna budget, såsom de europeiska struktur- och investeringsfonderna eller instrumenten inom Fonden för ett sammanlänkat Europa (FSE) som inrättats genom förordning (EU) nr 1316/2013 och Horisont 2020 ‒ ramprogrammet för forskning och innovation som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1291/2013 (8), och finansiering från EIB-gruppen, inbegripet EIB-finansiering genom Efsi, liksom från andra investerare. Kombinationsfinansiering och/eller blandfinansiering syftar till att öka unionsutgifternas mervärde genom att attrahera ytterligare medel från privata investerare och säkerställa att de stödda åtgärderna blir ekonomiskt och finansiellt livskraftiga. För det ändamålet överfördes ett anslag på 1 000 000 000 EUR parallellt med framläggandet av kommissionens förslag till denna förordning från FSE:s finansieringsinstrument till dess bidragsdel för att dessa medel lättare ska kunna blandas med Efsi-stöd. En ansökningsomgång i det avseendet för blandfinansiering inleddes i februari 2017. Ytterligare 145 000 000 EUR överförs till andra relevanta instrument, särskilt sådana som är inriktade på energieffektivitet. Det krävs ytterligare åtgärder för att säkerställa att unionsmedel och Efsi-stöd lätt kan kombineras.

Även om kommissionen redan har offentliggjort konkret vägledning i frågan, bör strategin för hur unionsmedel ska kombineras med Efsi vidareutvecklas i syfte att öka de investeringar som gagnas av de hävstångseffekter som uppnås genom att unionsmedel kombineras med Efsi, med beaktande av möjlig lagstiftningsutveckling. För att säkerställa ekonomisk effektivitet och tillräckliga hävstångseffekter bör en sådan kombination av finansiering i princip inte överstiga 90 % av de totala projektkostnaderna i de mindre utvecklade regionerna eller 80 % i alla andra regioner.

(16)

För att stärka utnyttjandet av Efsi i mindre utvecklade regioner och övergångsregioner bör ramen för de allmänna mål som kan godkännas för Efsi-stöd utvidgas. Projekten skulle även fortsättningsvis granskas av investeringskommittén och behöva uppfylla samma kriterier för stödberättigande för användning av garantin som fastställts enligt förordning (EU) 2015/1017 (nedan kallad EU-garantin), inbegripet additionalitetsprincipen. Med tanke på att det inte bör finnas några begränsningar avseende storleken på de projekt som är godtagbara för Efsi-stöd bör småskaliga projekt inte avskräckas från att ansöka om Efsi-finansiering. Ytterligare åtgärder behövs dessutom för att stärka det tekniska stödet och främjandet av Efsi i mindre utvecklade regioner och övergångsregioner.

(17)

Investeringsplattformar är viktiga verktyg för att komma till rätta med marknadsmisslyckanden, framför allt vid finansiering av flera, regionala eller sektorsinriktade projekt, däribland energieffektivitetsprojekt och gränsöverskridande projekt. Det är också viktigt att uppmuntra partnerskap med nationella utvecklingsbanker eller -institutioner, bland annat för att inrätta investeringsplattformar. Samarbete med finansiella intermediärer kan också spela en viktig roll i detta avseende. I det sammanhanget bör EIB, när detta är lämpligt, delegera bedömningen, urvalet och övervakningen av småskaliga delprojekt till finansiella intermediärer eller godkända godtagbara instrument.

(18)

Vid delegering av bedömningen, urvalet och övervakningen av småskaliga projekt till finansiella intermediärer eller godkända godtagbara instrument, bör investeringskommittén inte bibehålla rätten att godkänna användningen av EU-garantin för delprojekt inom ramen för EIB:s finansierings- och investeringstransaktioner om Efsis bidrag till sådana småskaliga delprojekt ligger under ett visst tröskelvärde. Efsis styrelse (nedan kallad styrelsen) bör, när detta är lämpligt, ge vägledning om det förfarande som ska tillämpas av investeringskommittén vid utvärderingen av delprojekt som överstiger det tröskelvärdet.

(19)

Unionen bör för hela investeringsperioden tillhandahålla EU-garantin som vid ingen tidpunkt bör överskrida 26 000 000 000 EUR för att göra det möjligt för Efsi att stödja investeringar, varav maximalt 16 000 000 000 EUR bör vara tillgängliga före den 6 juli 2018.

(20)

När EU-garantin kombineras med beloppet på 7 500 000 000 EUR som EIB kommer att tillhandahålla, förväntas Efsis stöd generera 100 000 000 000 EUR i ytterligare investeringar från EIB och EIF. Detta belopp på 100 000 000 000 EUR som stöds av Efsi förväntas generera minst 500 000 000 000 EUR i ytterligare investeringar i den reala ekonomin före utgången av 2020.

(21)

För att delvis finansiera bidraget från unionens allmänna budget till EU:s garantifond för de ytterligare investeringar som kommer att göras bör det ske en överföring från den tillgängliga finansieringsramen i FSE, såsom föreskrivs i förordning (EU) nr 1316/2013, samt från inkomsterna och återbetalningarna från FSE-skuldinstrumentet och från Europeiska 2020-fonden för energi, klimatförändringar och infrastruktur (nedan kallad Margueritefonden). Överföringarna från inkomster och återbetalningar förutsätter ett undantag från artikel 140.6 andra och tredje styckena i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (9) i syfte att tillåta att dessa inkomster och återbetalningar används för ett annat instrument.

(22)

På grundval av erfarenheterna från de investeringar som erhåller stöd från Efsi bör målbeloppet för garantifonden fastställas till 35 % av EU:s samlade garantiskyldigheter för att säkerställa en adekvat skyddsnivå.

(23)

I linje med marknadens exceptionellt stora efterfrågan på finansiering från Efsi av små och medelstora företag, vilken förväntas bestå, bör denna del av Efsi förstärkas. Särskild uppmärksamhet bör ägnas socialt företagande och sociala tjänster, inbegripet genom utveckling och genomförande av nya instrument som är lämpliga för behoven och särdragen hos sektorerna socialt företagande och sociala tjänster.

(24)

EIB och EIF bör säkerställa att slutmottagarna, inbegripet små och medelstora företag, är medvetna om möjligheterna till Efsi-stöd, så att EU-garantin synliggörs ytterligare. En tydlig hänvisning till Efsi bör synliggöras i avtal om beviljande av Efsi-stöd.

(25)

I syfte att stärka transparensen för Efsis transaktioner bör investeringskommittén i sina beslut, vilka är tillgängliga för allmänheten, förklara varför den anser att en viss transaktion bör beviljas EU-garantin, med särskilt fokus på additionalitetskriteriet. Resultattavlan över indikatorer bör offentliggöras när en transaktion med EU-garanti har undertecknats. Offentliggörandet bör inte innehålla kommersiellt känslig information.

(26)

Resultattavlan bör användas i strikt överensstämmelse med denna förordning och med kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/1558 (10) och bilagan till denna, såsom ett oberoende och transparent bedömningsverktyg för att hjälpa investeringskommittén att vid användningen av EU-garantin ge prioritet åt transaktioner med högre poängtal och mervärde. EIB bör beräkna poängtalen och indikatorerna på förhand och kontrollera projektets resultat när det avslutas.

(27)

För att förbättra bedömningen av projekten bör styrelsen, enligt Efsis strategiska inriktning, fastställa ett lägsta poängtal för varje pelare i resultattavlan.

(28)

Unionens relevanta policy för icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet fastställs i unionens rättsakter och rådets slutsatser, särskilt i bilagan till slutsatserna från den 8 november 2016 och eventuella senare uppdateringar.

(29)

Due diligence-granskning av EIB:s investerings- och finansieringstransaktioner enligt denna förordning bör inbegripa en grundlig kontroll av överensstämmelsen med tillämplig unionslagstiftning och överenskomna internationella standarder och unionsstandarder avseende bekämpning av penningtvätt, kampen mot finansiering av terrorism, skattebedrägeri och skatteflykt. I samband med rapporteringen om Efsi bör EIB tillhandahålla information, land för land, om huruvida Efsis transaktioner är förenliga med EIB:s och EIF:s policy för icke samarbetsvilliga jurisdiktioner liksom förteckningen över intermediärer med vilka EIB och EIF samarbetar.

(30)

Det är lämpligt med vissa tekniska förtydliganden i fråga om innehållet i avtalet om Efsis förvaltning och beviljandet av EU-garantin samt de instrument som omfattas av avtalet, inbegripet täckning för valutakursrisker i vissa situationer. Avtalet med EIB om Efsis förvaltning och beviljande av EU-garantin bör anpassas i enlighet med denna förordning.

(31)

Utöver EIAH:s mål att bygga vidare på EIB:s och kommissionens befintliga rådgivningstjänster, bör EIAH förstärkas för att kunna fungera som en gemensam rådgivningsinstans för projektfinansiering inom unionen, och dess verksamhet bör också inrikta sig på att aktivt bidra till målet om sektorsvis och geografisk diversifiering av Efsi och stödja EIB och nationella utvecklingsbanker eller -institutioner i arbetet med att initiera och utveckla transaktioner, särskilt i mindre utvecklade regioner och övergångsregioner och vid behov genom att hjälpa till att strukturera efterfrågan på stöd från Efsi. EIAH bör sträva efter att ingå åtminstone ett samarbetsavtal med en nationell utvecklingsbank eller -institution per medlemsstat. I medlemsstater där nationella utvecklingsbanker eller -institutioner saknas bör EIAH, om så är lämpligt och på den berörda medlemsstatens begäran, tillhandahålla proaktivt rådgivningsstöd om inrättande av sådana banker eller institutioner. EIAH bör ägna särskild uppmärksamhet åt stöd till förberedelser av projekt som inbegriper två eller fler medlemsstater samt projekt som bidrar till uppnåendet av COP21-målen. Det bör också aktivt bidra till att inrätta investeringsplattformar och ge råd om hur andra former av unionsfinansiering kan kombineras med Efsi. EIAH bör vid behov och med beaktande av befintliga stödsystem säkra en lokal närvaro, i syfte att tillhandahålla konkret, proaktivt och skräddarsytt stöd på plats.

(32)

Den europeiska planeringsterminen för samordningen av den ekonomiska politiken grundar sig på en detaljerad analys av medlemsstaternas planer för budgetmässiga, makroekonomiska och strukturella reformer och tillhandahåller landsspecifika rekommendationer. Mot den bakgrunden bör EIB informera kommissionen om de hinder och flaskhalsar för investeringar i medlemsstaterna som EIB har konstaterat och som identifierats i samband med genomförandet av de investeringstransaktioner som omfattas av denna förordning. Kommissionen uppmanas att ta hänsyn till bland annat dessa konstaterade problem i sitt arbete inom ramen för investeringsplanens tredje pelare.

(33)

För att kunna åtgärda marknadsmisslyckanden och brister, stimulera ytterligare adekvata investeringar och främja geografisk och regional balans i de Efsi-stödda transaktionerna, behövs det en integrerad och rationaliserad ansats för målet att främja tillväxt, sysselsättning och investeringar. Kostnaderna för Efsi-finansieringen bör bidra till att uppnå dessa mål.

(34)

För att främja investeringsmålen enligt förordning (EU) 2015/1017 bör blandfinansiering med utnyttjande av befintliga medel uppmuntras, när detta är lämpligt, så att lämpliga förmåner kan erbjudas avseende finansieringsvillkoren, inbegripet kostnaderna, för Efsi-transaktioner.

(35)

I de fall där pressade finansmarknadsförhållanden skulle hindra förverkligandet av ett bärkraftigt projekt eller där det är nödvändigt att underlätta inrättandet av investeringsplattformar eller finansiering av projekt i sektorer eller områden som drabbats av ett betydande marknadsmisslyckande eller en suboptimal investeringssituation, bör EIB och kommissionen genomföra ändringar, särskilt av ersättningen för EU-garantin, i syfte att bidra till att minska den kostnad för att finansiera transaktionen som bärs av mottagaren av EIB:s finansiering genom Efsi, så att genomförandet av projekt underlättas. Liknande insatser bör göras när det är nödvändigt för att säkerställa att Efsi stöder småskaliga projekt. Om utnyttjandet av lokala eller regionala intermediärer möjliggör en minskning av kostnaderna för Efsi-finansiering till småskaliga projekt, bör denna form av utnyttjande också övervägas.

(36)

I linje med behovet av finansiell hållbarhet för Efsi bör insatserna, för att minska finansieringskostnaderna för Efsi-transaktioner under perioder med pressade finansmarknadsförhållanden eller för att underlätta inrättandet av investeringsplattformar eller finansiering av projekt i sektorer eller områden som drabbats av ett betydande marknadsmisslyckande eller suboptimala investeringssituationer, samordnas med andra tillgängliga unionsmedel och finansieringsinstrument som EIB-gruppen använder.

(37)

Förordningarna (EU) nr 1316/2013 och (EU) 2015/1017 bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Artikel 2.4 b ska ersättas med följande:

2.

Artikel 4.2 ska ändras på följande sätt:

3.

Artikel 5.1 ska ersättas med följande:

4.

Artikel 6 ska ändras på följande sätt:

5.

Artikel 7 ska ändras på följande sätt:

6.

Artikel 9 ska ändras på följande sätt:

7.

I artikel 10.2 ska led a ersättas med följande:

8.

Artikel 11 ska ändras på följande sätt:

9.

Artikel 12 ska ändras på följande sätt:

10.

Artikel 14 ska ändras på följande sätt:

11.

Artikel 16.1 ska ersättas med följande:

12.

Artikel 17 ska ändras på följande sätt:

13.

Artikel 18 ska ändras på följande sätt:

14.

I artikel 19 ska följande stycke läggas till:

”EIB och EIF ska informera eller ålägga finansiella intermediärer att informera de slutgiltiga mottagarna, inbegripet små och medelstora företag, om att Efsi-stöd finns, genom att göra denna information synlig, framför allt för små och medelstora företag, i relevanta avtal om beviljande av Efsi-stöd, så att allmänhetens medvetenhet ökar och synligheten förbättras.”

15.

Artikel 20.2 ska ersättas med följande:

16.

Artikel 22.1 ska ersättas med följande:

(*3)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 5.6.2015, s. 73).” "

17.

I artikel 23.2 ska första och andra meningen i det första stycket ersättas med följande:

”Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 7.13 och 7.14 ska ges till kommissionen för en period av fem år, från och med den 4 juli 2015. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av den femårsperioden.”

18.

Bilaga II ska ändras i enlighet med bilagan till denna förordning.

1.

I artikel 5 ska punkt 1 ersättas med följande:

(*4)  Rådets förordning (EU, Euratom) nr 1311/2013 av den 2 december 2013 om den fleråriga budgetramen för 2014–2020 (EUT L 347, 20.12.2013, s. 884).” "

2.

I artikel 14 ska följande punkter läggas till:

(*5)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/1017 av den 25 juni 2015 om Europeiska fonden för strategiska investeringar, Europeiska centrumet för investeringsrådgivning och portalen för investeringsprojekt på europeisk nivå samt om ändring av förordningarna (EU) nr 1291/2013 och (EU) nr 1316/2013 ‒ Europeiska fonden för strategiska investeringar (EUT L 169, 1.7.2015, s. 1).” "

(1)

Rådets direktiv 91/672/EEG (3) och 96/50/EG (4) var de första stegen i riktning mot en harmonisering och ett erkännande av yrkeskvalifikationer för besättningsmedlemmar inom inlandssjöfarten.

(2)

Kraven för besättningsmedlemmar vid trafik på Rhen omfattas inte av direktiven 91/672/EEG och 96/50/EG och fastställs av Centrala kommissionen för sjöfarten på Rhen (CCNR), enligt förordningen om sjöpersonal på Rhen.

(3)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG (5) är tillämpligt på andra yrken som utövas på inre vattenvägar än befälhavare. Det ömsesidiga erkännandet av examens- och utbildningsbevis enligt direktiv 2005/36/EG är dock inte helt anpassat för att hantera de regelbundna och frekventa gränsöverskridande verksamheter inom yrken som utövas på inre vattenvägar som särskilt förekommer på inre vattenvägar som är förbundna med en annan medlemsstats inre vattenvägar.

(4)

Enligt en studie som kommissionen genomförde 2014 utgör begränsningen av tillämpningsområdet för direktiven 91/672/EEG och 96/50/EG till båtförare (nedan kallade befälhavare) och bristen på automatiskt erkännande för trafik på floden Rhen av båtförarbevis som utfärdats i enlighet med dessa direktiv hinder för rörligheten för besättningsmedlemmar inom inlandssjöfarten.

(5)

För att underlätta rörligheten och för att säkerställa navigationssäkerheten och skyddet av människoliv och miljön är det viktigt att medlemmar av däckspersonalen, och i synnerhet personer med ansvarsuppgifter i nödsituationer på passagerarfartyg och personer som arbetar med tankning av fartyg som drivs med kondenserad naturgas, innehar bevis som styrker deras kvalifikationer. För att möjliggöra effektiv kontroll av efterlevnaden, bör de medföra detta bevis vid tjänstgöringen. Dessa överväganden gäller också ungdomar, för vilka det är viktigt att deras säkerhet och hälsa i arbetet skyddas i enlighet med rådets direktiv 94/33/EG (6).

(6)

Navigering för idrotts- eller fritidsändamål, drift av färjor utan självständig framdrivning och försvarsmaktens eller räddningstjänstens navigering är verksamheter som inte kräver samma kvalifikationer som yrkesmässig trafik för gods- och persontransport. Därför bör personer som bedriver sådana verksamheter inte omfattas av detta direktiv.

(7)

Befälhavare som framför farkoster under omständigheter som utgör en särskild säkerhetsrisk bör inneha särskilda tillstånd, i synnerhet för att framföra stora konvojer, för att framföra farkoster som drivs med kondenserad naturgas, eller för att framföra farkoster vid nedsatt sikt, på inre vattenvägar med havskaraktär eller på inre vattenvägar med särskilda navigationsrisker. För att erhålla sådana tillstånd bör befälhavare åläggas att intyga särskilda ytterligare behörigheter.

(8)

För att säkerställa navigationssäkerhet bör medlemsstaterna utifrån harmoniserade kriterier fastställa vilka inre vattenvägar som har havskaraktär. Behörighetskrav för att framföra farkoster på dessa vattenvägar bör fastställas på unionsnivå. Utan att i onödan begränsa rörligheten för befälhavare bör medlemsstaterna, när så krävs för att säkerställa navigationssäkerheten, och om så är lämpligt i samarbete med den berörda europeiska flodkommissionen, även ha möjlighet att i enlighet med harmoniserade kriterier och förfaranden enligt detta direktiv fastställa vilka vattenvägar som medför särskilda navigationsrisker. I dessa fall bör motsvarande behörighetskrav fastställas på nationell nivå.

(9)

I syfte att bidra till rörligheten för personer som arbetar med farkostdrift inom unionen och med tanke på att alla kvalifikationsbevis, tjänstgöringsjournaler och loggböcker som utfärdas i enlighet med detta direktiv bör uppfylla erforderliga miniminormer i enlighet med harmoniserade kriterier, bör medlemsstaterna erkänna de yrkeskvalifikationer för vilka bevis utfärdats i enlighet med detta direktiv. Följaktligen bör innehavare av sådana yrkeskvalifikationer kunna utöva sitt yrke på samtliga inre vattenvägar i unionen.

(10)

Mot bakgrund av bristen på gränsöverskridande verksamheter på vissa nationella inre vattenvägar och för att minska kostnaderna bör medlemsstaterna ha möjlighet att inte göra innehav av unionsbevis för kvalifikationer tvingande på nationella inre vattenvägar som inte är förbundna med någon farbar inre vattenväg i en annan medlemsstat. Unionsbevis bör dock ge tillträde till sjöfartsverksamhet på dessa icke förbundna inre vattenvägar.

(11)

Direktiv 2005/36/EG ska även fortsättningsvis tillämpas på medlemmar av däckspersonal som är undantagna från skyldigheten att inneha ett unionsbevis för kvalifikationer utfärdat i enlighet med det här direktivet, samt på kvalifikationer för inre vattenvägar som inte omfattas av det här direktivet.

(12)

Medlemsstater som beviljar undantag från skyldigheten att medföra ett unionsbevis för kvalifikationer bör erkänna unionsbevis för kvalifikationer för personer som verkar på sådana nationella inre vattenvägar som inte är förbundna med det farbara vattenvägnätet i en annan medlemsstat där undantaget tillämpas. Dessa medlemsstater bör även säkerställa, med avseende på dessa inre vattenvägar, att uppgifterna om tjänstgöringstid till sjöss och genomförda resor valideras i tjänstgöringsjournalen för personer som innehar ett unionsbevis för kvalifikationer, om besättningsmedlemmen begär detta. Dessutom bör dessa medlemsstater vidta och tillämpa lämpliga åtgärder och sanktioner för att förhindra bedrägerier och andra olagliga metoder i samband med unionsbevis för kvalifikationer och tjänstgöringsjournaler för dessa icke förbundna inre vattenvägar.

(13)

Medlemsstater som tillämpar undantag från skyldigheten att medföra ett unionsbevis för kvalifikationer bör ha möjlighet att tillfälligt dra in unionsbevis för kvalifikationer för personer som verkar på sådana nationella inre vattenvägar som inte är förbundna med det farbara vattenvägnätet i en annan medlemsstat där undantaget tillämpas.

(14)

En medlemsstat i vilken ingen av de inre vattenvägarna är förbunden med det farbara vattenvägnätet i en annan medlemsstat och som beslutar att inte utfärda unionsbevis för kvalifikationer i enlighet med detta direktiv skulle omfattas av en oproportionell och onödig skyldighet om den var tvungen att införliva och genomföra alla bestämmelser i detta direktiv. En sådan medlemsstat bör därför undantas från skyldigheten att införliva och genomföra bestämmelserna om kvalifikationsbevis så länge den beslutar att inte utfärda unionsbevis för kvalifikationer. En sådan medlemsstat bör ändå vara skyldig att erkänna unionsbeviset för kvalifikationer på sitt territorium för att främja arbetskraftens rörlighet inom unionen, minska den administrativa börda som arbetskraftens rörlighet för med sig och göra yrket attraktivare.

(15)

I ett antal medlemsstater är inlandssjöfart en sällan förekommande verksamhet som bara gagnar lokala eller säsongsbundna intressen i vattenvägar som saknar förbindelse med andra medlemsstater. Även om principen om erkännande av yrkesbevis enligt detta direktiv bör respekteras även i dessa medlemsstater bör den administrativa bördan vara proportionell. Genomförandeverktyg såsom databaser och register skulle ge upphov till en betydande administrativ börda utan någon verklig nytta, eftersom informationsflödet mellan medlemsstaterna också kan uppnås genom andra former av samarbete. Det är därför motiverat att tillåta de berörda medlemsstaterna att införliva endast de minimibestämmelser som krävs för erkännande av yrkesbevis som har utfärdats i enlighet med detta direktiv.

(16)

I vissa medlemsstater är sjöfart på inre vattenvägar inte tekniskt möjlig. Att kräva att dessa medlemsstater införlivar detta direktiv skulle därför vara en oproportionell administrativ börda för dem.

(17)

Det är viktigt att sektorn för inlandssjöfart kan tillhandahålla program som är inriktade både på att behålla personer över 50 års ålder och på att förbättra ungdomars färdigheter och anställbarhet.

(18)

Kommissionen bör säkerställa lika villkor för alla besättningsmedlemmar som utövar sitt yrke enbart och regelbundet i unionen och bör sätta stopp för nedåtgående spiraler för lönesättning och för diskriminering på grund av nationalitet, bosättningsort eller flaggstat.

(19)

Mot bakgrund av det etablerade samarbetet mellan unionen och CCNR sedan 2003, som har lett till inrättandet av Europeiska kommittén för utarbetande av standarder för inlandssjöfarten (Cesni), under överinseende av CCNR, och för att förenkla rambestämmelserna för yrkeskvalifikationer i Europa, bör kvalifikationsbevis, tjänstgöringsjournaler och loggböcker, utfärdade i enlighet med förordningen om sjöpersonal på Rhen vilken innehåller krav som är identiska med bestämmelserna i detta direktiv, vara giltiga på alla inre vattenvägar i unionen. Sådana kvalifikationsbevis, tjänstgöringsjournaler och loggböcker utfärdade av tredjeland bör erkännas inom unionen, på villkor att ömsesidighet råder.

(20)

Det är viktigt att arbetsgivare tillämpar social- och arbetsrätt i den medlemsstat där verksamheten bedrivs när de inom unionen anställer medlemmar av däckspersonal som innehar kvalifikationsbevis, tjänstgöringsjournaler och loggböcker som har utfärdats av tredjeland och som har erkänts av de ansvariga myndigheterna i unionen.

(21)

För att ytterligare undanröja hinder för arbetskraftens rörlighet och ytterligare förenkla regelverket för yrkeskvalifikationer i Europa får kvalifikationsbevis, tjänstgöringsjournaler och loggböcker utfärdade av ett tredjeland enligt krav som är likvärdiga med dem som fastställs i detta direktiv också erkännas på alla vattenvägar inom unionen, dock först sedan kommissionen gjort en bedömning och under förutsättning att tredjelandet erkänner handlingar som utfärdats i enlighet med detta direktiv.

(22)

Medlemsstaterna bör utfärda kvalifikationsbevis endast till personer som innehar åtminstone den lägsta behörighetsgraden och minimiåldern, uppfyller kraven rörande medicinsk lämplighet och har uppnått den nödvändiga tjänstgöringstiden till sjöss för erhållande av en viss kvalifikation.

(23)

Det är viktigt att kommissionen och medlemsstaterna uppmuntrar ungdomar att förvärva yrkeskvalifikationer för inlandssjöfart och att kommissionen och medlemsstaterna inrättar specifika åtgärder till stöd för arbetsmarknadens parters verksamhet i detta avseende.

(24)

För att skydda det ömsesidiga erkännandet av yrkeskvalifikationer bör kvalifikationsbevisen bygga på de behörigheter som krävs för farkostdrift. Medlemsstaterna bör säkerställa att de personer som erhåller kvalifikationsbevis uppfyller motsvarande lägsta behörighetskrav, kontrollerade genom lämplig bedömning. I syfte att säkerställa en jämförbar lägsta behörighetsnivå i alla medlemsstater för olika yrkeskvalifikationer, kan sådana bedömningar utformas som ett administrativt prov eller ingå i godkända utbildningsprogram i enlighet med gemensamma normer.

(25)

När befälhavare framför farkoster på inre vattenvägar i unionen bör de kunna tillämpa kunskaper om reglerna för trafik på inre vattenvägar, såsom Europeiska kodexen för sjöfart på inre vattenvägar (Cevni) eller andra relevanta trafikbestämmelser, och om tillämpliga regler om bemanning av farkoster, inbegripet om vilotid, som fastställs i unionslagstiftning eller nationell lagstiftning eller i specifika regionalt beslutade förordningar, såsom förordningen för sjöpersonal på Rhen (Regulations for Rhine navigation personnel).

(26)

På grund av det säkerhetsansvar som är förknippat med befälhavaryrket krävs, vid framförande av farkoster med hjälp av radar och vid tankning av farkoster som drivs med kondenserad naturgas eller vid framförande av farkoster som drivs med kondenserad naturgas, en kontroll, genom praktisk examination, av om den nödvändiga behörighetsnivån har uppnåtts. Sådan praktisk examination skulle kunna genomföras med hjälp av godkända simulatorer, i syfte att ytterligare underlätta behörighetsutvärderingen.

(27)

Färdigheter när det gäller att hantera radioutrustning ombord är av avgörande betydelse för att säkerställa säkerheten i inlandssjöfarten. Det är viktigt att medlemsstaterna uppmuntrar medlemmar av däckspersonal som skulle kunna behöva framföra farkosten att ha utbildning och certifiering för hantering av sådan radioutrustning. För befälhavare och styrmän bör sådan utbildning och certifiering vara obligatorisk.

(28)

Godkännande av utbildningsprogram är nödvändigt för att kunna kontrollera att dessa program överensstämmer med de gemensamma minimikraven på innehåll och organisation. En sådan överensstämmelse gör det möjligt att undanröja onödiga hinder för inträde i yrket genom att låta dem som redan förvärvat nödvändiga färdigheter under sin yrkesutbildning slippa onödig vidare examination. Godkända utbildningsprogram kan också göra det lättare för arbetstagare med erfarenhet från andra sektorer att träda in i ett yrke inom inlandssjöfarten, eftersom de kan dra nytta av utbildningsprogram som är särskilt utformade efter deras redan förvärvade behörighet.

(29)

I syfte att ytterligare underlätta rörligheten för befälhavare bör medlemsstaterna, om den medlemsstat där en sträcka av en inre vattenväg med särskilda risker är belägen samtycker till det, tillåtas att bedöma vilken behörighet som är nödvändig för att framföra farkoster på den specifika sträckan av inre vattenväg.

(30)

Tjänstgöringstiden till sjöss bör kontrolleras med hjälp av validerade uppgifter i en tjänstgöringsjournal. För att möjliggöra sådan kontroll bör medlemsstaterna utfärda tjänstgöringsjournaler och loggböcker samt säkerställa att farkosters resor bokförs i de sistnämnda. En kandidats medicinska lämplighet bör intygas av behörig läkare.

(31)

Om lastnings- och lossningsverksamhet kräver aktiv navigering, exempelvis muddring eller manövrer mellan lastnings- eller lossningsplatser, bör medlemsstaterna betrakta den tid som används för sådan verksamhet som tjänstgöringstid till sjöss och registrera den i enlighet med detta.

(32)

När de åtgärder som föreskrivs i detta direktiv medför behandling av personuppgifter, bör den utföras i enlighet med unionsrätt om skydd av personuppgifter, särskilt Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 45/2001 (7) och (EU) 2016/679 (8).

(33)

För att bidra till en effektiv förvaltning av kvalifikationsbevis, bör medlemsstaterna utse de behöriga myndigheter som ska genomföra detta direktiv, och de bör upprätta register för att registrera uppgifter om kvalifikationsbevis, tjänstgöringsjournaler och loggböcker. För att underlätta medlemsstaternas och kommissionens ömsesidiga utbyte av uppgifter i samband med genomförandet, kontrollen av efterlevnaden och utvärderingen av detta direktiv, samt för statistiska ändamål, för att upprätthålla navigationssäkerheten och för att underlätta navigeringen, bör medlemsstaterna rapportera sådana uppgifter, inbegripet uppgifter om kvalifikationsbevis, tjänstgöringsjournaler och loggböcker, genom att föra in dem i en databas som förvaltas av kommissionen. Kommissionen bör förvalta databasen i enlighet med principerna om skydd av personuppgifter.

(34)

Myndigheter, inbegripet myndigheter i tredjeländer, som utfärdar kvalifikationsbevis, tjänstgöringsjournaler och loggböcker i enlighet med regler som är identiska med dem i detta direktiv behandlar personuppgifter. Myndigheter som arbetar med genomförandet och kontrollen av efterlevnaden av detta direktiv och, om så är nödvändigt, de internationella organisationer som fastställt de identiska bestämmelserna, bör också ha tillgång till kommissionens databas för att utvärdera detta direktiv, för statistiska ändamål, för att upprätthålla säkerheten, för att säkerställa en enkel navigering och för att underlätta informationsutbytet mellan dessa myndigheter. Sådan tillgång bör dock ges enbart förutsatt att dataskyddsnivån är tillfredsställande, särskilt i fråga om personuppgifter, och även, när det är fråga om tredjeländer och internationella organisationer, att reciprocitetsprincipen följs.

(35)

Kommissionen bör, med beaktande av principen om bättre lagstiftning och i syfte att ytterligare modernisera sektorn för inlandssjöfart och minska den administrativa bördan samtidigt som man gör det svårare att manipulera handlingar, överväga att undersöka möjligheten att ersätta pappersversionen av unionsbevisen för kvalifikationer, tjänstgöringsjournalerna och loggböckerna med elektroniska verktyg, som elektroniska yrkeskort och elektroniska loggboksenheter.

(36)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på beslut att invända, om så är lämpligt, när en medlemsstat avser att anta behörighetskrav med avseende på särskilda risker på vissa sträckor av inre vattenvägar. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (9).

(37)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på antagandet av förlagor för utfärdande av unionsbevis för kvalifikationer, bevis på praktisk examination, tjänstgöringsjournaler och loggböcker samt antagande av beslut om erkännande i enlighet med artikel 10. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med förordning (EU) nr 182/2011.

(38)

För att tillhandahålla ett minimum av harmoniserade normer för bevis för yrkeskvalifikationer och för att underlätta dels medlemsstaternas ömsesidiga informationsutbyte, dels kommissionens genomförande, övervakning och utvärdering av detta direktiv, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på fastställande av behörighetsnormer och normer för medicinsk lämplighet, för praktiska examinationer, för godkännande av simulatorer och för de egenskaper och användningsvillkor som ska gälla för den databas som kommissionen ska underhålla, det vill säga för att lagra kopior av nyckeluppgifter rörande unionsbevis för kvalifikationer, tjänstgöringsjournaler, loggböcker och erkända handlingar. Det är av särskild vikt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (10). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(39)

Övergångsbestämmelser bör åtgärda inte bara problemet med bevis utfärdade till befälhavare i enlighet med direktiv 96/50/EG, med förordningen för sjöpersonal på Rhen eller med viss nationell lagstiftning, utan även problemet med bevis utfärdade för andra kategorier av medlemmar av däckspersonal som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde. De bestämmelserna bör i möjligaste mån erbjuda ett skydd för rättigheter som tidigare beviljats och bör syfta till att bereda kvalificerade besättningsmedlemmar en rimlig tidsfrist för att ansöka om unionsbevis för kvalifikationer. Övergångsbestämmelserna bör därför föreskriva en lämplig period under vilken dessa bevis får fortsätta att användas på de inre vattenvägar i unionen för vilka de var giltiga före införlivandeperiodens utgång. Bestämmelserna bör även säkerställa ett system för övergång till de nya reglerna för samtliga dessa bevis, särskilt i fråga om resor av lokalt intresse.

(40)

Harmoniseringen av lagstiftningen om yrkeskvalifikationer inom inlandssjöfart i Europa underlättas genom ett nära samarbete mellan unionen och CCNR och genom utarbetandet av Cesnistandarder. Cesni, som står öppen för experter från alla medlemsstater, utarbetar standarder på området inlandssjöfart, inbegripet standarder för yrkeskvalifikationer. De europeiska flodkommissionerna, relevanta internationella organisationer, arbetsmarknadens parter och branschorganisationer bör vara fullt delaktiga i utformningen och utarbetandet av Cesnistandarder. Om villkoren som fastställs i detta direktiv är uppfyllda bör kommissionen hänvisa till Cesnistandarder när den antar genomförandeakter och delegerade akter i enlighet med detta direktiv.

(41)

Eftersom målet med detta direktiv, nämligen att inrätta en gemensam ram för erkännande av en miniminivå av yrkeskvalifikationer för inlandssjöfart, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(42)

För att uppnå en jämnare könsfördelning inom sektorn för inlandssjöfart är det viktigt att kvinnors tillträde till kvalifikationer och till yrket främjas.

(43)

I enlighet med praxis från Europeiska unionens domstol måste den information som medlemsstaterna är skyldiga att lämna till kommissionen i samband med införlivandet av ett direktiv vara klar och tydlig. Det gäller även för detta direktiv, som föreskriver en målinriktad strategi för införlivande.

(44)

Direktiven 91/672/EEG och 96/50/EG bör därför upphävas.