(1)

Den 23 mars 2006 antog kommissionen förordning (EG) nr 553/2006 (nedan kallad förordningen om preliminär tull) om införande av en preliminär antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder (nedan kallade skodon), med ursprung i Folkrepubliken Kina (nedan kallad Kina) och Vietnam (2).

(2)

Genom förordning (EG) nr 1472/2006 (3) införde rådet slutgiltiga antidumpningstullar från 9,7 % till 16,5 % på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Vietnam och Kina under två år (nedan kallad förordning (EG) nr 1472/2006 eller den omtvistade förordningen).

(3)

Genom förordning (EG) nr 388/2008 (4) utvidgade rådet de slutgiltiga antidumpningsåtgärderna beträffande import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina till att omfatta import som avsänts från den särskilda administrativa regionen Macao (nedan kallad Macao), oavsett om produktens deklarerade ursprung är Macao eller inte.

(4)

Med anledning av en översyn vid giltighetstidens utgång som inleddes den 3 oktober 2008 (5) förlängde rådet antidumpningsåtgärderna med ytterligare 15 månader genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009 (6), dvs. till den 31 mars 2011, när åtgärderna löpte ut (nedan kallad förordning (EU) nr 1294/2009).

(5)

Brosmann Footwear (HK) Ltd, Seasonable Footwear (Zhongshan) Ltd, Lung Pao Footwear (Guangzhou) Ltd och Risen Footwear (HK) Co Ltd samt Zhejiang Aokang Shoes Co. Ltd (nedan kallade sökandena) bestred den omtvistade förordningen i förstainstansrätten (kallas nu tribunalen). Genom domarna av den 4 mars 2010 i mål T-401/06 Brosmann Footwear (HK) m.fl. mot rådet och av den 4 mars 2010 i de förenade målen T-407/06 och T-408/06 Zhejiang Aokang Shoes och Wenzhou Taima Shoes mot rådet, avvisade tribunalen dessa bestridanden.

(6)

Sökandena överklagade dessa domar. I sina domar av den 2 februari 2012 i mål C-249/10 P Brosmann Footwear (HK) m.fl. mot rådet och av den 15 november 2012 i mål C-247/10 P Zhejiang Aokang Shoes Co. Ltd mot rådet (nedan kallade domarna Brosmann och Aokang) upphävde Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolen) tribunalens domar. Domstolen slog fast att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att fastslå att kommissionen inte var skyldig att granska ansökningar om att bli behandlade som företag som är verksamma under marknadsmässiga förhållanden (nedan kallat marknadsekonomisk status) i enlighet med artikel 2.7 b och 2.7 c i grundförordningen från handlare som inte ingick i urvalet (punkt 36 i domen i mål C-249/10 P och punkterna 29 och 32 i domen i mål C-247/10 P).

(7)

Domstolen meddelade sedan själv en dom i frågan. Domstolen slog fast att ”[…] kommissionen borde ha prövat de dokumenterade ansökningar som klagandena, med stöd av artikel 2.7 b och 2.7 c i grundförordningen,tillställde den för att beviljas marknadsekonomisk status inom ramen för det antidumpningsförfarande som den omtvistade förordningen avser. Domstolen konstaterar vidare att det inte kan uteslutas att en sådan prövning hade kunnat leda till att klagandena påfördes en annan slutgiltig antidumpningstull än den på 16,5 procent som är tillämplig på dem enligt artikel 1.3 i den omtvistade förordningen. Det följer nämligen av samma bestämmelse att en slutgiltig antidumpningstull på 9,7 procent påfördes den enda kinesiska aktören i urvalet som beviljats marknadsekonomisk status. Om kommissionen hade kommit fram till att marknadsekonomiska förhållanden även rådde för klagandena borde dessa, om det inte var möjligt att beräkna en individuell dumpningsmarginal, såsom framgår av punkt 38 i denna dom, emellertid också ha kommit i åtnjutande av sistnämnda antidumpningstull.” (punkt 42 i domen i mål C-249/10 P och punkt 36 i domen i mål C-247/10 P).

(8)

Som en konsekvens av detta ogiltigförklarades den omtvistade förordningen i den mån den avser sökandena.

(9)

I oktober 2013 meddelade kommissionen genom ett tillkännagivande i Europeiska unionens officiella tidning (7) att den hade beslutat att återuppta antidumpningsförfarandet vid exakt den punkt där rättsstridigheten skedde och undersöka om det rådde marknadsekonomiska förhållanden för sökandena under perioden från och med den 1 april 2004 till och med den 31 mars 2005. I tillkännagivandet uppmanades berörda parter att ge sig tillkänna.

(10)

I mars 2014 avvisade rådet, genom genomförandebeslut 2014/149/EU (8), kommissionens förslag att anta en rådets genomförandeförordning om återinförande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och som tillverkats av Brosmann Footwear (HK) Ltd, Seasonable Footwear (Zhongshan) Ltd, Lung Pao Footwear (Guangzhou) Ltd, Risen Footwear (HK) Co. Ltd och Zhejiang Aokang Shoes Co. Ltd och om slutgiltigt uttag av den preliminära antidumpningstull som införts på sådan import, och avslutade förfarandet med avseende på dessa tillverkare. Rådet ansåg att importörer som hade köpt skodon av de exporterande tillverkare, till vilka de berörda tullarna hade återbetalats av de behöriga nationella myndigheterna enligt artikel 236 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 (9) om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (nedan kallad gemenskapens tullkodex), hade förvärvat berättigade förväntningar i enlighet med artikel 1.4 i den omtvistade förordningen, vilket hade gjort bestämmelserna i gemenskapens tullkodex, och särskilt dess artikel 221, tillämpliga på uppbörden av tullarna.

(11)

Tre importörer av den berörda produkten, C&J Clark International Ltd (Clark), Puma SE (Puma) och Timberland Europe B.V. (Timberland) (nedan kallade de berörda importörerna) ifrågasatte antidumpningsåtgärderna på import av vissa skodon från Kina och Vietnam med åberopande av den rättspraxis som anges i skälen 5–7 inför sina nationella domstolar, som hänskjöt ärendet till domstolen för förhandsavgörande.

(12)

I de förenade målen C-659/13, C & J Clark International Limited, och C-34/14, Puma SE (10), ogiltigförklarade domstolen den 4 februari 2016 förordningarna (EG) nr 1472/2006 och genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009, eftersom Europeiska kommissionen inte hade prövat ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling från de exporterande tillverkare i Kina och Vietnam som inte ingick i urvalet (nedan kallade domarna), vilket är i strid med kraven i artiklarna 2.7 b och 9.5 i rådets förordning (EG) nr 384/96 (11).

(13)

När det gäller mål C-571/14 Timberland Europe beslutade domstolen den 11 april 2016 att på begäran av den hänskjutande nationella domstolen avskriva målet från vidare handläggning.

(14)

I enlighet med artikel 266 i EUF-fördraget ska institutionerna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domstolens domar. I händelse av ogiltigförklarande av en rättsakt som antagits av institutionerna inom ramen för ett administrativt förfarande, såsom antidumpning, består efterlevnad av domstolens domar i att ersätta den ogiltigförklarade rättsakten med en ny rättsakt, där den rättsstridighet som domstolen identifierat undanröjs (12).

(15)

Enligt domstolens rättspraxis kan förfarandet för att ersätta den ogiltigförklarade rättsakten återupptas vid exakt den punkt där rättsstridigheten skedde (13). Detta innebär i synnerhet att i en situation där en rättsakt som avslutar ett administrativt förfarande ogiltigförklaras påverkar ogiltigförklarandet inte nödvändigtvis de förberedande rättsakterna, såsom inledandet av antidumpningsförfarandet. I en situation där en förordning om införande av slutgiltiga antidumpningsåtgärder ogiltigförklaras är antidumpningsförfarandet fortfarande öppet efter ogiltigförklarandet, eftersom den rättsakt som avslutar antidumpningsförfarandet inte längre ingår i unionens rättsordning (14), med undantag för om rättsstridigheten skedde i den inledande fasen.

(16)

Bortsett från att institutionerna inte hade prövat ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling från de exporterande tillverkare i Kina och Vietnam som inte ingick i urvalet är alla undersökningsresultat i förordningar (EG) nr 1472/2006 och genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009 fortfarande giltiga.

(17)

I det förevarande fallet skedde rättsstridigheten efter inledandet. Därför beslutade kommissionen att återuppta det aktuella antidumpningsförfarande som fortfarande var öppet efter domarna vid exakt den punkt där rättsstridigheten skedde och undersöka om det rådde marknadsekonomiska förhållanden för de berörda exporterande tillverkarna för perioden mellan den 1 april 2004 och den 31 mars 2005, vilket utgjorde undersökningsperioden (nedan kallad undersökningsperioden). Kommissionen undersökte också, i förekommande fall, huruvida de berörda exporterande tillverkarna skulle beviljas individuell behandling i enlighet med artikel 9.5 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 (15) (nedan kallad grundförordningen i dess lydelse före dess ändring) (16).

(18)

Genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1395 (17) återinförde kommissionen en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av Clark och Puma av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina och som tillverkas av tretton kinesiska exporterande tillverkare, som lämnade in ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling, men som inte ingick i urvalet.

(19)

Genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1647 (18) återinförde kommissionen en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av Clark, Puma och Timberland av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Vietnam och som tillverkas av vissa vietnamesiska exporterande tillverkare, som lämnade in ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling, men som inte ingick i urvalet.

(20)

Genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1731 (19) återinförde kommissionen en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av Puma och Timberland av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina och som tillverkas av en vietnamesisk exporterande tillverkare och av två kinesiska exporterande tillverkare, som lämnade in ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling, men som inte ingick i urvalet.

(21)

Mot bakgrund av genomförandet av domen i de förenade målen C-659/13 C & J Clark International Limited och C-34/14 Puma SE, som nämns i skäl 12, antog kommissionen genomförandeförordning (EU) 2016/223 (20). I artikel 1 i den förordningen instruerade kommissionen de nationella tullmyndigheterna att lämna in alla ansökningar om återbetalning av de slutgiltiga antidumpningstullar som betalats på import av skodon med ursprung i Kina och Vietnam från importörer på grundval av artikel 236 i gemenskapens tullkodex och som grundar sig på den omständigheten att en exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet hade ansökt om marknadsekonomisk status eller individuell behandling i den undersökning som ledde till införandet av slutgiltiga åtgärder enligt förordning (EG) nr 1472/2006 (nedan kallad den ursprungliga undersökningen). Kommissionen ska bedöma den relevanta ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling och återinföra den lämpliga tullsatsen. De nationella tullmyndigheterna bör på grundval av detta därefter fatta beslut om ansökan om återbetalning och eftergift av antidumpningstullarna.

(22)

Till följd av en ansökan från de franska tullmyndigheterna i enlighet med artikel 1 i genomförandeförordning (EU) 2016/223 identifierade kommissionen två kinesiska exporterande tillverkare som hade lämnat in ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling i den ursprungliga undersökningen, men som inte ingick i urvalet. En annan exporterande tillverkare identifierades, som levererar till Deichmann, en tysk importör som bestred betalning av tullbeloppet. Detta ledde till att kommissionen analyserade ansökningsformuläret om marknadsekonomisk status och individuell behandling från dessa tre kinesiska exporterande tillverkare.

(23)

Mot bakgrund av vad som anges ovan återinförde kommissionen genom genomförandeförordning (EU) 2016/2257 (21) en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina och som tillverkas av de tre kinesiska exporterande tillverkare som lämnade in ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling, men som inte ingick i urvalet.

(24)

I enlighet med artikel 1 i genomförandeförordning (EU) 2016/223 underrättade de brittiska tullmyndigheterna den 12 juli 2016, de belgiska tullmyndigheterna den 13 juli 2016 och de svenska tullmyndigheterna den 26 juli 2016 kommissionen om ansökningar om återbetalning från importörer. Som en följd av dessa underrättelser analyserade kommissionen ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling från nitton exporterande tillverkare och återinförde genom genomförandeförordning (EU) 2017/423 (22) en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina och Vietnam och som tillverkas av dessa nitton exporterande tillverkare.

(25)

Som nämns i skäl 34 i ovan nämnda genomförandeförordning (EU) 2017/423 identifierades under den ursprungliga undersökningen ytterligare fem företag/företagsgrupper, genom kommentarer som lämnats från flera berörda parter efter meddelandet. Dessa hade antingen själva eller via en närstående kinesisk eller vietnamesisk exporterande tillverkare lämnat in en ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling under den ursprungliga undersökningen, men som inte ingick i urvalet och inte heller hade bedömts vid något tidigare genomförande. Dessa företag fanns förtecknade i bilaga VI till genomförandeförordning (EU) 2017/423 och ingick i fyra företagsgrupper.

(26)

På grundval av detta identifierade kommissionen fyra företagsgrupper som tillsammans omfattade sju enskilda företag som var kinesiska eller vietnamesiska exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet i den ursprungliga undersökningen och som hade lämnat in en ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling. I den här förordningen bedömde därför kommissionen ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från: Dongguan Luzhou Shoes Co. Ltd, Dongguan Shingtak Shoes Co. Ltd, Guangzhou Dragon Shoes Co. Ltd, Guangzhou Evervan Footwear Co. Ltd, Guangzhou Guangda Shoes Co. Ltd, Long Son Joint Stock Company och Zhaoqing Li Da Shoes Co. Ltd (nedan kallade de berörda exporterande tillverkarna). Dongguan Luzhou Shoes Co. Ltd och Zhaoqing Li Da Shoes Co. Ltd är företag anknutna till företaget Dah Lih Puh som är förtecknat i bilaga VI till genomförandeförordning (EU) 2017/423. Dongguan Shingtak Shoes Co. Ltd, Guangzhou Dragon Shoes Co. Ltd och Guangzhou Guangda Shoes Co. Ltd är företag anknutna till företaget Shing Tak Ind. Co. Ltd som är förtecknat i bilaga VI till genomförandeförordning (EU) 2017/423. Företaget Guangzhou Evervan Footwear Co. Ltd är anknutet till företaget Evervan Group P/A Eva Overseas Intl. Ltd, som också finns förtecknat i bilaga VI till genomförandeförordning (EU) 2017/423.

(27)

Kommissionen har möjlighet att åtgärda de aspekter i den omtvistade förordningen som ledde till att den ogiltigförklarades, och samtidigt inte ändra de delar av bedömningen som inte påverkas av domen (23).

(28)

Syftet med den här förordningen är att korrigera de aspekter i den omtvistade förordningen som strider mot grundförordningen, och som således ledde till ogiltigförklaringen vad gäller de exporterande tillverkare som nämns i skäl 26.

(29)

Alla övriga undersökningsresultat i den omtvistade förordningen och i genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009 som inte ogiltigförklarades av domstolen förblir giltiga och införlivas härmed i den här förordningen.

(30)

De skäl som följer nedan är därför begränsade till den nya bedömning som är nödvändig för efterlevnaden av domarna.

(31)

Kommissionen har undersökt huruvida marknadsekonomisk status och individuell behandling rådde för de exporterande tillverkare som nämns i skäl 26 (nedan kallade de berörda exporterande tillverkarna) och som lämnade in ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling för undersökningsperioden. Syftet med att fastställa detta är att avgöra i vilken utsträckning de berörda importörerna har rätt till återbetalning av den antidumpningstull som betalades med anledning av de antidumpningstullar som betalades på export från dessa leverantörer.

(32)

Om det framgår av undersökningen att marknadsekonomisk status skulle ha beviljats de berörda exporterande tillverkarna, vars export omfattades av den antidumpningstull som betalades av endera av de berörda importörerna, skulle en individuell tullsats behöva åläggas den exporterande tillverkaren och återbetalningen av tullen inskränkas till skillnaden mellan den betalda tullen och den individuella tullsatsen, dvs. i fråga om import från Kina skillnaden mellan 16,5 % och den tull som fastställdes för det enda exporterande företag i urvalet som beviljades marknadsekonomisk status, med andra ord 9,7 %, och i fråga om import från Vietnam, skillnaden mellan 10 % och den individuella tullsats som eventuellt beräknats för den berörda exporterande tillverkaren.

(33)

Om det framgår av undersökningen att individuell behandling skulle ha beviljats den exporterande tillverkare som inte beviljats marknadsekonomisk status, måste en individuell tullsats fastställas för den berörda exporterande tillverkaren och den eventuella återbetalningen av tullen inskränkas till skillnaden mellan den tull som betalats, dvs. i fråga om import från Kina 16,5 %, och när det gäller import från Vietnam 10 %, och den individuella tullsats som eventuellt beräknats för den berörda exporterande tillverkaren.

(34)

Om det däremot framgår av undersökningen av ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling att båda ansökningarna borde ha fått avslag, återbetalas ingen antidumpningstull.

(35)

Såsom förklaras i skäl 12 har domstolen ogiltigförklarat den omtvistade förordningen och genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009 med avseende på exporten av vissa skodon från vissa kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkare, i den mån kommissionen inte prövade ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling från dessa berörda exporterande tillverkare.

(36)

Kommissionen har därför granskat de berörda exporterande tillverkarnas ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling för att fastställa den tullsats som ska tillämpas på deras export. Bedömningen visade att den information som lämnats inte visade att de berörda exporterande tillverkarna var verksamma under marknadsekonomiska förhållanden eller att de uppfyllde villkoren för individuell behandling (en detaljerad förklaring återfinns i skäl 37 och framåt).

(37)

Det är viktigt att betona att bevisbördan ligger på den tillverkare som vill erhålla marknadsekonomisk status i enlighet med artikel 2.7 b i grundförordningen. I artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen anges nämligen att en sådan tillverkares ansökan måste innehålla tillräcklig bevisning, såsom denna specificeras i sistnämnda bestämmelse, om att tillverkaren bedriver verksamhet enligt marknadsekonomiska förhållanden. Följaktligen åligger det inte unionsinstitutionerna att bevisa att tillverkaren inte uppfyller de föreskrivna kriterierna för att tillerkännas sådan status. Däremot åligger det nämnda institutioner att bedöma huruvida den bevisning som lämnats av den berörda tillverkaren är tillräcklig för att bevisa att kriterierna i artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen för att beviljas marknadsekonomisk status är uppfyllda, och det åligger unionsdomstolen att pröva huruvida något uppenbart fel begåtts vid denna bedömning (punkt 32 i domen i mål C-249/10 P och punkt 24 i domen i mål C-247/10 P).

(38)

I enlighet med artikel 2.7 c i grundförordningen ska alla de fem kriterier som förtecknas i denna artikel vara uppfyllda för att en exporterande tillverkare ska beviljas marknadsekonomisk status. Därför ansåg kommissionen att det räcker att ett kriterium inte är uppfyllt för att en ansökan om marknadsekonomisk status ska avslås.

(39)

Ingen av de berörda exporterande tillverkarna kunde visa att företaget uppfyllde kriterium 1 (företagens beslut, också nedan kallat affärsbeslut). Kommissionen ansåg närmare bestämt att vissa exporterande tillverkare (företagen 28, 29, 31 och 32) (24) inte fritt kunde bestämma sin försäljningsvolym för hemmamarknaden och exportmarknaderna. I detta avseende fastställde kommissionen att det fanns begränsningar i produktionen och/eller en begränsning av försäljningsvolymerna på specifika marknader (både den inhemska marknaden och exportmarknaden). Dessutom hade samtliga berörda exporterande tillverkare underlåtit att tillhandahålla väsentliga eller fullständiga uppgifter (t.ex. bevisning rörande företagets struktur och kapital, bevisning eller förklaringar rörande företagets beslutsfattande, bevis rörande elkostnader eller en engelsk version av bolagsordningen) som visade att deras affärsbeslut fattades på grundval av marknadssignaler och utan betydande statligt inflytande.

(40)

När det gäller kriterium 2 (redovisning) kunde ingen av de sju berörda exporterande tillverkarna visa att de hade en enda uppsättning räkenskaper som är föremål för en självständig revision i överensstämmelse med internationella redovisningsstandarder. Bedömningen av företagen 27, 28, 29 och 31 visade att deras redovisning stred mot internationella redovisningsstandarder som exempelvis brist på information om uthyrning av byggnader eller oriktig rapportering av markanvändningsrättighet eller användning av fastställda växelkurser. Vad gäller företagen 27, 28, 30 och 32 konstaterade kommissionen inkonsekvenser mellan de uppgifter som lämnats i ansökan om marknadsekonomisk status och de styrkande handlingarna (dvs. balansräkningen). Företag 26 lämnade en oberoende revisionsrapport och redovisning enbart på vietnamesiska och underlät att lämna en engelsk översättning av denna redovisning.

(41)

Beträffande kriterium 3 (tillgångar och överföringar) kunde inte företagen 26, 27, 28, 29, 30, 31 och 32 visa att inga snedvridningar överförts från det icke-marknadsekonomiska systemet. I synnerhet underlät dessa företag att tillhandahålla väsentliga och fullständiga uppgifter, bland annat vad gäller de tillgångar som ägs av företaget, samt villkoren för och värdet av markanvändningsrättigheten, avvikelsen från normal skattesats, företagets rekryteringspolitik, skattesatsen eller elleverantörer och eltaxor.

(42)

Företag 27 kunde inte visa att det uppfyllde kriterium 4 (rättsligt klimat). Trots att företaget befann sig i en situation av tydlig insolvens enligt dess balansräkning, gavs ingen information om detta i dess redovisning eller revisionsrapport. Företaget kunde därför inte visa att det omfattas av lagar om konkurser och ägandeförhållanden som garanterar rättssäkerhet och stabila villkor.

(43)

Företag 29 kunde inte visa att det uppfyllde kriterium 5 (valutaomräkning), eftersom företaget enligt noterna i redovisningen använde sig av en fastställd växelkurs för affärer i utländsk valuta, vilket inte överensstämmer med kriterium 5 som föreskriver att valutaomräkningar ska utföras till marknadskurs.

(44)

Kommissionen underrättade de berörda exporterande tillverkarna om resultaten av bedömningen av marknadsekonomisk status, och uppmanade dem att lämna synpunkter. Det inkom inga synpunkter.

(45)

Därför uppfyllde ingen av de sju berörda exporterande tillverkarna alla villkor som anges i artikel 2.7 c i grundförordningen och således nekas de alla marknadsekonomisk status.

(46)

Enligt artikel 9.5 i grundförordningen, i dess lydelse före dess ändring, ska emellertid i de fall där artikel 2.7 a i den förordningen är tillämplig en individuell tull fastställas för de exportörer som kan visa att de uppfyller alla kriterier för att beviljas individuell behandling som anges i artikel 9.5 i grundförordningen i dess lydelse före dess ändring.

(47)

Såsom anges i skäl 37 bör det påpekas att bevisbördan ligger på den tillverkare som önskar åtnjuta individuell behandling i enlighet med artikel 9.5 i grundförordningen, i dess lydelse före dess ändring. I artikel 9.5 första stycket, i dess lydelse före dess ändring, föreskrivs att ansökan ska vara korrekt underbyggd. Följaktligen åligger det inte unionsinstitutionerna att bevisa att exportören inte uppfyller de föreskrivna kriterierna för att tillerkännas sådan status. Det är däremot unionsinstitutionernas sak att bedöma huruvida de uppgifter som lämnats av den berörda exportören räcker för att visa att kriterierna i artikel 9.5 i grundförordningen, i dess lydelse före dess ändring, är uppfyllda för att exportören ska kunna beviljas individuell behandling.

(48)

I enlighet med artikel 9.5 i grundförordningen, i dess lydelse före dess ändring, bör exportörerna på grundval av en korrekt underbyggd ansökan visa att alla de fem kriterier som anges i denna artikel är uppfyllda så att de kan beviljas individuell behandling. Därför ansåg kommissionen att ett icke uppfyllt kriterium räckte för att avslå en ansökan om individuell behandling.

(49)

De fem kriterierna är följande:

(50)

Samtliga sju berörda exporterande tillverkare ansökte om individuell behandling i den händelse de inte skulle beviljas marknadsekonomisk status. Därför bedömde kommissionen också om individuell behandling borde beviljas dessa exporterande tillverkare utöver att avslå deras ansökningar om marknadsekonomisk status som beskrivs i skälen 37–44.

(51)

När det gäller kriterium 1 (hemtagning av kapital och vinster), kunde företag 30 inte lägga fram bevis för att det fritt kunde ta hem kapital och vinster och kunde därför inte visa att detta kriterium var uppfyllt.

(52)

När det gäller kriterium 2 (exportförsäljning och priser bestäms fritt), drog kommissionen slutsatsen att företagen 29, 31 och 32 hade underlåtit att visa att affärsbeslut, t.ex. exportpriser, exportkvantiteter och försäljningsvillkor fastställdes fritt som svar på marknadssignaler, eftersom den bevisning som undersöktes, t.ex. bolagsordning eller tillstånd för verksamheten, visade en begränsning i produktion och/eller försäljning av skodon på specifika marknader.

(53)

När det gäller kriterium 3 (att företagets centrala ledningsposter och aktieinnehavare är tillräckligt oberoende av statlig inblandning) drog kommissionen slutsatsen att företagen 26, 27, 28, 29, 30 och 31 hade underlåtit att lämna den information som krävs för att visa att de var tillräckligt oberoende i fråga om statlig inblandning. Bland annat har ingen information eller otillräcklig information lämnats vad gäller företagets ägarstruktur och hur besluten har fattats (företagen 27, 28, 29 och 30), hur markanvändningsrättigheten överfördes till dessa företag och på vilka villkor (företagen 28, 29 och 31). Företag 26 lämnade också bara en vietnamesisk version av bolagsordningen och underlät att lämna en engelsk översättning av den.

(54)

Dessutom underlät också företagen 26, 27, 28, 29 och 30 att visa att de uppfyllde kraven i kriterium 5 (kringgående) på grundval av att ingen information lämnades om hur besluten fattades inom företaget och om staten utövade betydande inflytande över företagets beslutsfattande.

(55)

Slutligen utfördes inte valutaomräkning för företag 29 till marknadskurs, utan till en fast kurs som nämns i skäl 43. Det uppfyllde därför inte kraven enligt kriterium 4 (valutaomräkning till marknadskurs).

(56)

Ingen av de sju berörda exporterande tillverkarna uppfyllde därför de kriterier som anges i artikel 9.5 i grundförordningen, i dess lydelse före dess ändring, och därför nekades samtliga företag individuell behandling. Kommissionen underrättade de berörda exporterande tillverkarna om resultaten av bedömningen, och uppmanade dem att lämna synpunkter. Det inkom inga synpunkter.

(57)

Den övriga antidumpningstull som är tillämplig på Kina och Vietnam, på 16,5 % respektive 10 %, bör därför tillämpas på dessa sju berörda exporterande tillverkares export under tillämpningsperioden för förordning (EG) nr 1472/2006. Tillämpningsperioden för den förordningen sträckte sig ursprungligen från och med den 7 oktober 2006 till och med den 7 oktober 2008. Efter inledningen av en översyn vid giltighetstidens utgång förlängdes förordningens giltighet från och med den 30 december 2009 till och med den 31 mars 2011. Den rättsstridighet som konstaterades i domarna består i att unionsinstitutionerna underlät att fastställa huruvida de produkter som tillverkas av de berörda exporterande tillverkarna borde omfattas av den övriga tullsatsen eller en individuell tullsats. På grundval av den rättsstridighet som fastställts av domstolen finns det ingen rättslig grund för att fullständigt undanta de produkter som tillverkats av de berörda exporterande tillverkarna från betalningen av en antidumpningstull. En ny rättsakt som kommer till rätta med den rättsstridighet som fastställts av domstolen behöver därför bara omvärdera den tillämpliga tullsatsen för antidumpningstullen, och inte åtgärderna i sig.

(58)

Eftersom det fastslagits att den övriga tullsatsen som är tillämplig på Kina respektive Vietnam bör återinföras i fråga om de berörda exporterande tillverkarna med samma tullsats som ursprungligen tillämpades genom den omtvistade förordningen och genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009, krävs inga ändringar av förordning (EG) nr 388/2008. Den senare förordningen förblir giltig.

(59)

Efter meddelandet av uppgifter mottog kommissionen kommentarer från FESI och Footwear Coalition (25) som företräder importörer av skodon i unionen.

(60)

FESI och Footwear Coalition hävdade att bevisbördan vid bedömningen av ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling åligger kommissionen, eftersom de kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkarna redan hade uppfyllt bevisbördan genom att lämna in ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling i samband med den ursprungliga undersökningen. FESI och Footwear Coalition hävdade också att de exporterande tillverkare som berörs av det aktuella genomförandet borde ha beviljats samma processuella rättigheter som de exporterande tillverkare som ingick i urvalet under den ursprungliga undersökningen. FESI och Footwear Coalition hävdade särskilt att endast skrivbordsanalys hade genomförts i stället för kontrollbesök på plats, och att de kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkarna inte hade fått någon möjlighet att komplettera sina ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling genom skrivelser som gav dem möjlighet att komplettera sina ansökningar.

(61)

FESI och Footwear Coalition hävdade vidare att de exporterande tillverkare som berörs av genomförandet inte gavs samma förfarandegarantier som normalt sett tillämpas i antidumpningsundersökningar, utan att strängare standarder hade tillämpats. FESI och Footwear Coalition hävdade att kommissionen inte hade tagit hänsyn till tidsfördröjningen mellan inlämnandet av ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling i samband med den ursprungliga undersökningen och bedömningen av dessa ansökningar. Dessutom fick exporterande tillverkare under den ursprungliga undersökningen bara 15 dagar på sig att fylla i ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling, i stället för de 21 dagar som är vanligt.

(62)

På grundval av detta hävdade FESI och Footwear Coalition att den grundläggande rättsliga principen om att ge intresserade parter möjlighet att fullt ut utöva sin rätt till försvar, som fastställs i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen, hade åsidosatts. Med utgångspunkt i detta hävdades att, eftersom de exporterande tillverkarna inte hade getts möjlighet att komplettera ofullständiga uppgifter gjorde kommissionen sig skyldig till maktmissbruk och vände på bevisbördan i samband med genomförandet.

(63)

Slutligen hävdade FESI och Footwear Coalition också att denna strategi skulle vara diskriminerande gentemot de kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkare som ingick i urvalet i den ursprungliga undersökningen, men också gentemot andra exporterande tillverkare i länder som inte är marknadsekonomier, som var föremål för en antidumpningsundersökning och som lämnat in ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling i den undersökningen. De kinesiska och vietnamesiska företag som berördes av det aktuella genomförandet bör inte underkastas samma krav på att tillhandahålla information som normalt tillämpas i femtonmånadersundersökningar och de bör inte vara föremål för striktare förfaranderegler.

(64)

FESI och Footwear Coalition hävdade också att kommissionen tillämpade faktiskt tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 18.1 i grundförordningen, medan kommissionen inte följde de förfaranderegler som fastställs i artikel 18.4 i grundförordningen.

(65)

Kommissionen påpekar att enligt rättspraxis ligger bevisbördan på den tillverkare som vill erhålla marknadsekonomisk status eller individuell behandling i enlighet med artikel 2.7 b i grundförordningen. I artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen anges nämligen att en sådan tillverkares ansökan måste innehålla tillräcklig bevisning, såsom denna specificeras i sistnämnda bestämmelse, om att tillverkaren bedriver verksamhet enligt marknadsekonomiska förhållanden. Följaktligen, och i enlighet med domstolens dom i målet Brosmann och Aokang, åligger det inte unionsinstitutionerna att bevisa att tillverkaren inte uppfyller villkoren för att tillerkännas sådan status. Det är däremot kommissionens sak att bedöma huruvida det bevismaterial som lämnats av den berörda tillverkaren räcker för att visa att villkoren i artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen är uppfyllda för att tillverkaren ska kunna beviljas marknadsekonomisk status eller individuell behandling (se skäl (48)). I detta hänseende erinras det om att kommissionen inte har någon skyldighet enligt grundförordningen eller i rättspraxis att göra det möjligt för den exporterande tillverkaren att komplettera ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling med all bristande faktainformation. Kommissionen får grunda sin bedömning på den information som lämnats av den exporterande tillverkaren.

(66)

Vad avser argumentet att endast en skrivbordsanalys hade genomförts, noterar kommissionen att en skrivbordsanalys är ett förfarande där ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling analyseras på grundval av de handlingar som lämnats av den exporterande tillverkaren. Alla ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling är föremål för en skrivbordsanalys av kommissionen. Dessutom får kommissionen besluta att utföra inspektioner på plats. Inspektioner på plats är dock inte nödvändiga, och utförs heller inte för alla ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling. Inspektioner på plats syftar vanligen till, när de genomförs, att bekräfta en viss preliminär bedömning som görs av institutionerna och/eller att kontrollera riktigheten av de uppgifter som lämnats av den berörda exporterande tillverkaren. Med andra ord, om den bevisning som den exporterande tillverkaren har lämnat tydligt visar att marknadsekonomisk status eller individuell behandling inte är befogad, anordnas normalt inte kompletterande och frivilliga inspektioner på plats. Det är kommissionen som ska bedöma om det är lämpligt att genomföra ett kontrollbesök (26). Rätten att besluta om metoder för att kontrollera informationen i en ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling ligger hos denna institution. Så när kommissionen på grundval av en skrivbordsanalys, som i föreliggande fall, beslutar att den förfogar över tillräckligt bevismaterial för att fatta avgörande om ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling, är ett kontrollbesök inte nödvändigt och kan inte krävas.

(67)

När det gäller påståendet att rätten till försvar inte har iakttagits på lämpligt sätt genom kommissionens beslut att inte skicka skrivelser med begäran om komplettering, erinras för det första om att rätten till försvar är en subjektiv rättighet och att FESI och Footwear Coalition inte kan åberopa ett åsidosättande av en subjektiv rättighet för andra företag. För det andra bestrider kommissionen påståendet att det är praxis inom kommissionen att betydande utbyte av information och ett detaljerat kompletteringsförfarande utförs när man endast använder skrivbordsanalys i stället för skrivbordsanalys plus kontroller på plats. FESI och Footwear Coalition har inte kunnat lägga fram några bevis för motsatsen.

(68)

FESI:s och Footwear Coalitions kommentarer om diskriminering måste också avvisas såsom ogrundade. Det erinras om att principen om likabehandling åsidosätts om EU-institutionerna behandlar lika situationer olika, vilket innebär att vissa handlare missgynnas i förhållande till andra, utan att denna skillnad i behandlingen motiveras genom avsevärda objektiva skillnader (27). Men det är just vad kommissionen inte gör: genom att kräva att de kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet inkommer med ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling för omprövning, har kommissionen för avsikt att behandla dessa tidigare icke-utvalda exporterande tillverkare på samma sätt som dem som ingick i urvalet i denursprungliga undersökningen. Dessutom, eftersom grundförordningen inte fastställer en minsta frist i detta avseende förekommer ingen diskriminering så länge tidsramen för detta ändamål är rimlig och ger parterna tillräcklig möjlighet att samla ihop (eller på nytt samla ihop) de uppgifter som krävs och samtidigt garanterar deras rätt till försvar.

(69)

I fråga om artikel 18.1 i grundförordningen godtog kommissionen i föreliggande ärende de uppgifter som lämnats in av de berörda exporterande tillverkarna. Kommissionen avvisade dem inte utan grundade sin bedömning på dem. Därför tillämpade inte kommissionen artikel 18. Det fanns därför ingen anledning att följa förfarandet enligt artikel 18.4 i grundförordningen. Förfarandet enligt artikel 18.4 följs när kommissionen har för avsikt att avvisa vissa uppgifter som berörda parter lämnat och i stället använda tillgängliga uppgifter.

(70)

FESI och Footwear Coalition hävdade att kommissionen skulle bryta mot artikel 266 i EUF-fördraget, eftersom denna artikel inte utgör en rättslig grund för att återuppta undersökningen med avseende på en åtgärd som upphört att gälla. FESI och Footwear Coalition upprepade också att artikel 266 i EUF-fördraget inte tillåter retroaktivt införande av antidumpningstullar, vilket också bekräftades genom domstolens dom i mål C-459/98P, IPS mot rådet (28).

(71)

I detta sammanhang hävdade FESI och Footwear Coalition att antidumpningsförfarandet beträffande import av skodon från Kina och Vietnam hade ingåtts den 31 mars 2011 i och med att åtgärderna upphörde att gälla. I detta syfte utfärdade kommissionen ett tillkännagivande i Europeiska unionens officiella tidning den 16 mars 2011 (29) (nedan kallat tillkännagivande om upphörande), om att unionsindustrin inte hade hävdat någon fortsatt dumpning och domen i Europeiska unionens domstol ogiltigförklarade inte heller tillkännagivandet om upphörande.

(72)

Samma parter hävdade dessutom att det inte heller skulle finnas någon grund i grundförordningen som skulle göra det möjligt för kommissionen att återuppta antidumpningsundersökningen.

(73)

I detta sammanhang hävdade också FESI och Footwear Coalition att ett återupptagande av undersökningen och bedömningen av de ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling som ingetts av de kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkare som berördes av den ursprungliga undersökningen står i strid med den allmänna principen om preskriptionsfrister. Denna princip slås fast i WTO-avtalet och grundförordningen, där det fastställs en tidsfrist på fem år för åtgärder och i artiklarna 236.1 och 221.3 i gemenskapens tullkodex som fastställer en treårsperiod för importörer för begäran av återbetalning av antidumpningstullar å ena sidan, och nationella tullmyndigheter för att ta ut importtullar och antidumpningstullar å den andra (30). Artikel 266 i EUF-fördraget tillåter inte avvikelser från denna princip.

(74)

Slutligen hävdades det att kommissionen inte har lagt fram någon motivering eller tidigare rättspraxis till stöd för användningen av artikel 266 i EUF-fördraget som rättslig grund för att återuppta förfarandet.

(75)

När det gäller bristen på rättslig grund för att återuppta undersökningen erinrar kommissionen om den rättspraxis som citeras i skäl 15, enligt vilken den kan återuppta en undersökning vid exakt den punkt där rättsstridigheten skedde. Enligt rättspraxis måste en bedömning av om huruvida en antidumpningsförordning är lagenlig göras i ljuset av objektiva normer i unionsrätten, och inte genom en beslutspraxis, även om en sådan existerar (vilket inte är fallet här). Därför kan kommissionens tidigare praxis, quod non, inte skapa berättigade förväntningar: I enlighet med domstolens fasta rättspraxis kan berättigade förväntningar bara uppstå om institutionerna har gett tydliga försäkringar som skulle göra det möjligt för en berörd part att lagenligt dra slutsatsen att EU:s institutioner agerar på ett visst sätt (31). Varken FESI eller Footwear Coalition har försökt visa att sådana försäkringar gavs i föreliggande fall. Detta gäller i ännu högre grad därför att den praxis som tidigare åberopades inte överensstämmer med den faktiska och rättsliga situationen i förliggande ärende, och skillnaderna kan förklaras med sakliga och rättsliga skillnader i jämförelse med föreliggande ärende.

(76)

Skillnaderna är följande: Den rättsstridighet som domstolen har påpekat gäller inte förekomsten av dumpning, skada och unionens intresse, och därigenom principen för införandet av tullen, utan bara den exakta tullsatsen. De tidigare ogiltigförklarandena som de berörda parterna åberopat gällde däremot undersökningsresultaten rörande dumpning, skada och unionens intresse. Institutionerna får därför göra en ny beräkning av den exakta tullsatsen för de berörda exporterande tillverkarna.

(77)

Särskilt fanns det i föreliggande ärende inte någon anledning att begära ytterligare information från berörda parter. Kommissionen skulle snarare bedöma information som hade lämnats in, men inte granskats före antagandet av förordning (EG) nr 1472/2006. Under alla omständigheter, som noteras i skäl 75, utgör tidigare praxis i andra ärenden inte någon detaljerad och ovillkorlig försäkring för föreliggande ärende.

(78)

Slutligen har alla parter som förfarandet är riktat mot, dvs. de berörda exporterande tillverkarna, liksom parterna i de pågående domstolsärendena och den sammanslutning som företräder en av dessa parter, informerats genom meddelandet av uppgifter om de relevanta fakta, på grundval av vilka kommissionen avser att göra föreliggande bedömning rörande marknadsekonomisk status eller individuell behandling. Därmed är deras rätt till försvar tryggad. I det avseendet bör det framför allt noteras att icke-närstående importörer inte har någon rätt att försvara sig i ett antidumpningsförfarande, eftersom förfarandet inte är riktat mot dem.

(79)

När det gäller påståendet att åtgärderna i fråga upphörde att gälla den 31 mars 2011 förstår kommissionen inte varför åtgärdernas upphörande skulle vara relevant för kommissionens möjlighet att anta en ny rättsakt för att ersätta den ogiltigförklarade akten efter en dom genom vilken den ursprungliga rättsakten ogiltigförklarades. Enligt domstolens rättspraxis som det hänvisas till i skäl 15, bör det administrativa förfarandet återupptas vid den tidpunkt då rättsstridigheten uppstod.

(80)

Antidumpningsförfarandena pågår därför fortfarande, som ett resultat av ogiltigförklaringen av rättsakten om att avsluta dessa antidumpningsförfaranden. Kommissionen har en skyldighet att avsluta dessa förfaranden, eftersom artikel 9.4 i grundförordningen föreskriver att en undersökning ska avslutas genom en kommissionsrättsakt.

(81)

FESI och Footwear Coalition hävdade vidare att det förfarande som tillämpats för att återuppta undersökningen och retroaktivt ta ut tullen utgör ett missbruk av kommissionens befogenheter och strider mot EUF-fördraget. FESI och Footwear Coalition vidhåller i detta avseende att kommissionen inte har någon befogenhet att ingripa i artikel 236.1 i gemenskapens tullkodex genom att förhindra återbetalning av antidumpningstullar. De hävdade att det ankom på de nationella tullmyndigheterna att dra konsekvenserna av ett ogiltigförklarande av en rättsakt som inför antidumpningstullar och att de även skulle vara tvungna att återbetala dessa tullar som hade ogiltigförklarats av domstolen.

(82)

I detta sammanhang hävdade FESI och Footwear Coalition att artikel 14.3 i grundförordningen inte gör det möjligt för kommissionen att avvika från artikel 236 i gemenskapens tullkodex, eftersom båda lagstiftningar är av samma rättsliga ordning och grundförordningen inte kan ses som en lex specialis för gemenskapens tullkodex.

(83)

Samma parter hävdade dessutom att artikel 14.3 i grundförordningen inte hänvisar till artikel 236 i gemenskapens tullkodex och anger endast att särskilda bestämmelser får antas av kommissionen, men däremot inga undantag från gemenskapens tullkodex.

(84)

Med anledning av detta är det viktigt att understryka att artikel 14.1 i grundförordningen inte automatiskt gör reglerna för unionens tullagstiftning tillämpliga på införandet av individuella antidumpningstullar (32). Artikel 14.3 i grundförordningen ger snarare unionens institutioner rätt att överföra och göra gällande de regler, när det är nödvändigt och lämpligt, som styr unionens tullagstiftning (33).

(85)

Detta införlivande kräver inte en fullständig tillämpning av alla bestämmelser i unionens tullagstiftning. Artikel 14.3 i grundförordningen hänvisar uttryckligen till särskilda bestämmelser avseende den gemensamma definitionen av begreppet ursprung, ett bra exempel på hur en avvikelse från bestämmelserna i unionens tullagstiftning uppkommer. Det är utifrån denna grund som kommissionen utnyttjat den befogenhet som följer av artikel 14.3 i grundförordningen och krävt att nationella tullmyndigheter under en övergångsperiod avstår från återbetalning. Detta strider inte mot den exklusiva befogenhet som de nationella tullmyndigheterna har i tvister som gäller tullskuld: beslutsbefogenheten ligger kvar hos tullmyndigheterna i medlemsstaterna. Tullmyndigheterna i medlemsstaterna beslutar fortfarande huruvida återbetalning ska beviljas eller inte, på grundval av de slutsatser som dragits av kommissionen i förhållande till ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling.

(86)

Medan det således är riktigt att ingenting i unionens tullagstiftning tillåter att hinder upprättas för återbetalning av felaktigt erlagd tull, kan inget sådant svepande uttalande göras rörande återbetalning av antidumpningstullar.Följaktligen, och med det övergripande behovet av att skydda unionens egna medel från ogrundade ansökningar om återbetalning samt därmed sammanhängande svårigheter detta skulle ha medfört för oberättigade återbetalningar därefter, var kommissionen tvungen att tillfälligt avvika från unionens tullagstiftning genom att utnyttja sina befogenheter i enlighet med artikel 14.3 i grundförordningen.

(87)

FESI och Footwear Coalition hävdade vidare att kommissionen, i strid med artikel 296 i EUF-fördraget, hade underlåtit att lämna tillräcklig motivering eller angett den rättsliga grund enligt vilken tullarna återinfördes retroaktivt eller varför de importörer som berörs av det nuvarande genomförandet blev nekade återbetalning av tull. Följaktligen hävdade FESI och Footwear Coalition att kommissionen hade åsidosatt de berörda parternas rätt till ett effektivt domstolsskydd.

(88)

Kommissionen anser att det omfattande rättsliga resonemang som redovisas i det allmänna meddelandet av uppgifter och i denna förordning vederbörligen motiverar det senare.

(89)

FESI och Footwear Coalition hävdade vidare att den retroaktiva korrigeringen av åtgärder som upphört att gälla strider mot principen om skydd av berättigade förväntningar. FESI menade för det första att parterna inbegripet importörer hade mottagit en försäkran om att åtgärderna upphörde att gälla den 31 mars 2011 och att parterna, med tanke på den tid som förflutit sedan den ursprungliga undersökningen, kunde ha berättigade förväntningar på att den ursprungliga undersökningen inte skulle återupptas eller inledas på nytt. De kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkarna kunde ha berättigade förväntningar på att deras ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling i den ursprungliga undersökningen inte längre skulle ses över av kommissionen, grundat på det faktum att dessa påståenden inte bedömdes inom den tremånadersperiod som var tillämplig under den ursprungliga undersökningen.

(90)

När det gäller berättigade förväntningar hos berörda parter att antidumpningsåtgärderna upphörde att gälla och att undersökningen inte kommer att tas upp på nytt längre hänvisas till skälen 78 och 79 där dessa påståenden behandlades i detalj.

(91)

När det gäller de berättigade förväntningarna hos de kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkarna om att inte få sina ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling granskade, hänvisas till skäl 74, där detta också har behandlats mot bakgrund av domstolens rättspraxis på detta område.

(92)

FESI och Footwear Coalition hävdade också att om en slutgiltig antidumpningstull återinfördes på importen från de kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkare som berörs av den aktuella tillämpningen, skulle detta utgöra diskriminering i) av de importörer som berörs av det nuvarande genomförandet jämfört med de importörer som berörs av genomförandet av domarna Brosmann och Aokang som det hänvisas till i skäl 6, eftersom de senare fick tillbaka sina tullutlägg för import av skodon från de fem exporterande tillverkare som berörs av dessa domar, samt ii) diskriminering av de exporterande tillverkare som berörs av det nuvarande genomförandet jämfört med de fem exporterande tillverkare som berörs av domarna Brosmann och Aokang, och som inte omfattades av någon tull efter rådets genomförandebeslut 2014/149/EU.

(93)

När det gäller påståendet om diskriminering, erinrade kommissionen för det första om kraven för diskriminering, såsom anges i skäl 67.

(94)

Därefter noteras att skillnaden mellan de importörer som berörs av det nuvarande genomförandet och de som berörs av genomförandet av domarna Brosmann och Aokang är att den senare beslutade att bestrida förordning (EG) nr 1472/2006 i tribunalen, medan den föregående inte gjorde det.

(95)

Ett beslut som antagits av en unionsinstitution, mot vilket talan inte har väckts av dess adressat inom den frist som föreskrivs i artikel 263 sjätte stycket i EUF-fördraget, vinner laga kraft gentemot denne. Denna regel bygger i synnerhet på tanken att fristerna för att väcka talan är avsedda att skydda rättssäkerheten genom att undvika att de av unionens åtgärder som medför rättsverkningar kan komma att ifrågasättas ett obegränsat antal gånger (34).

(96)

Denna processrättsliga princip i unionsrätten medför nödvändigtvis två grupper: de som ifrågasatte en unionsakt och som kanske har fått en positiv ståndpunkt till följd (t.ex. Brosmann och de andra fyra exporterande tillverkarna), och de som inte gjorde det. Men det innebär inte att kommissionen har behandlat de två parterna i strid med principen om likabehandling. Ett erkännande av att en part som ingår i den sistnämnda kategorin på grund av ett medvetet val att inte ifrågasätta en unionsåtgärd diskriminerar inte denna grupp.

(97)

Alla berörda parter kunde alltså åtnjuta rättsligt skydd vid unionsdomstolarna vid alla tidpunkter.

(98)

När det gäller påstådd diskriminering av de exporterande tillverkare som berörs av det aktuella genomförandet som inte omfattades av någon tull efter rådets genomförandebeslut 2014/149/EU, bör det noteras att rådets beslut att inte återinföra tullarna var uppenbart fattat med beaktande av de särskilda omständigheterna i den specifika situationen som den såg ut vid den tidpunkt då kommissionen lade fram sitt förslag om återinförande av dessa tullar och särskilt på grund av att de berörda antidumpningstullarna redan återbetalats, och i den utsträckning som den ursprungliga underrättelsen till gäldenären om skulden i fråga hade dragits tillbaka efter domarna Brosmann och Aokang. Rådet anser att denna återbetalning hade skapat berättigade förväntningar hos de berörda importörerna. Eftersom ingen jämförbar återbetalning till andra importörer ägde rum, befinner sig dessa inte i en situation som är jämförbar med de importörer som berörs av rådets beslut.

(99)

Det faktum att rådet har beslutat sig för att agera på ett visst sätt, på grund av särskilda omständigheter i det enskilda ärendet, leder inte till en skyldighet för kommissionen att genomföra en annan dom på exakt samma sätt.

(100)

Dessutom hävdade FESI och Footwear Coalition att kommissionen inte har befogenhet att anta förordningen om införande av antidumpningstull retroaktivt i det nuvarande genomförandet, och att denna befogenhet i alla händelser skulle ligga hos rådet. Detta påstående grundades på argumentet att om undersökningen återupptas på exakt det stadium där rättsstridigheten uppstod, skulle samma regler även tillämpas som gällde vid tidpunkten för den ursprungliga undersökningen, där slutgiltiga åtgärder antogs av rådet. Dessa parter hävdade att, i enlighet med artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 37/2014 (35) (även kallad Omnibus I-förordningen) den nya beslutsordningen inom handelspolitiken i detta sammanhang inte tillämpas, eftersom kommissionen före ikraftträdandet av Omnibus I hade i) redan antagit en akt (förordningen om preliminär tull), ii) de samråd som föreskrivs i förordning (EG) nr 384/96 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen inleddes och avslutades och iii) kommissionen redan hade antagit ett förslag till rådets förordning om antagande av slutgiltiga åtgärder. På grundval av detta drog dessa parter slutsatsen att beslutsförfarandena före ikraftträdandet av Omnibus I-förordningen bör tillämpas.

(101)

Detta påstående har emellertid fokuserat på dagen för inledandet av undersökningen (som är relevant i förhållande till andra ändringar som har gjorts av grundförordningen) men underlåtit att nämna att i förordning (EU) nr 37/2014 används ett annat kriterium, det vill säga inledandet av förfarandet för antagande av åtgärder). FESI:s och Footwear Coalitions ståndpunkt grundar sig således på en felaktig tolkning av övergångsregeln i förordning (EU) nr 37/2014.

(102)

Med tanke på hänvisningen i artikel 3 i förordning (EU) nr 37/2014 till ”förfaranden som har inletts för antagande av åtgärder”, som innehåller övergångsregler för ändringarna i beslutsförfarandena för antagande av antidumpningsåtgärder och med tanke på betydelsen av ”förfarande” i grundförordningen för en undersökning som hade inletts före ikraftträdandet av förordning (EU) nr 37/2014, men där kommissionen inte hade inlett samrådet i den berörda kommittén i syfte att anta åtgärder före det ikraftträdandet, tillämpas de nya reglerna på förfarandet för att anta nämnda antidumpningsåtgärder. Detsamma gäller för förfaranden där åtgärder infördes på grundval av de gamla reglerna och är föremål för översyn, eller för åtgärder där preliminära tullar införts på grundval av de gamla reglerna, men där förfarandet för antagande av slutgiltiga åtgärder ännu inte hade inletts när förordning (EU) nr 37/2014 trädde i kraft. Med andra ord tillämpas förordning (EU) nr 37/2014 på ett särskilt ”förfarande för antagande” och inte på hela perioden för en given undersökning eller ett förfarande.

(103)

Den omtvistade förordningen antogs 2006. Den relevanta lagstiftning som är tillämplig på detta förfarande är grundförordningen. Påståendet avvisas därför.

(104)

Med beaktande av de kommentarer som lämnats och analysen av dessa, beslutades att den övriga antidumpningstull som är tillämplig på Kina och Vietnam, dvs. 16,5 % respektive 10 %, bör återinföras under den omtvistade förordningens tillämpningsperiod.

(105)

De berörda exporterande tillverkarna och alla parter som gett sig tillkänna informerades om de viktigaste fakta och överväganden som låg till grund för avsikten att rekommendera återinförandet av den slutgiltiga antidumpningstullen på export från de sju berörda exporterande tillverkarna. Efter detta meddelande beviljades parterna en tidsperiod inom vilken de kunde lämna uppgifter.

(106)

Denna förordning överensstämmer med yttrandet från den kommitté som inrättats genom artikel 15.1 i förordning (EU) 2016/1036.