29.6.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 171/1

(1)

Prissättningen av finansiella instrument och finansiella avtal är i många fall beroende av att referensvärdena är rättvisande och inte kan utsättas för otillbörlig påverkan. Allvarliga fall av manipulation på referensräntor såsom Libor och Euribor, liksom påståenden att referensvärden för energi, olja och utländsk valuta har manipulerats, visar att referensvärden kan vara föremål för intressekonflikter. Användningen av skönsmässiga bedömningar, och svaga styrelseformer, gör referensvärdena mer sårbara för manipulation. Brister i index eller tvivel beträffande huruvida de är rättvisande eller har utsatts för otillbörlig påverkan kan undergräva marknadens förtroende, orsaka förluster för konsumenter och investerare och snedvrida realekonomin. Det är därför nödvändigt att se till att referensvärdena och förfarandena för att fastställa dem är rättvisande, väl underbyggda och inte kan utsättas för otillbörlig påverkan.

(2)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU (4) innehåller vissa krav på tillförlitligheten i de referensvärden som används för att prissätta ett noterat finansiellt instrument. Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG (5) innehåller vissa krav på referensvärden som används av emittenter. Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG (6) innehåller vissa krav på företags för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) användning av referensvärden. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 (7) innehåller vissa bestämmelser som förbjuder manipulation av referensvärden som används för grossistenergiprodukter. Men dessa rättsakter omfattar bara vissa aspekter av vissa referensvärden och de täcker inte alla svagheter i tillhandahållandet av referensvärden och inte heller alla tillämpningar av finansiella referensvärden inom finanssektorn.

(3)

Referensvärden är avgörande vid prissättningen av gränsöverskridande transaktioner, och bidrar därmed till en effektivt fungerande inre marknad för ett stort antal olika finansiella instrument och tjänster. Många referensvärden som används som referensräntor i finansiella avtal, i synnerhet bolån, tillhandahålls i en medlemsstat men används av kreditinstitut och konsumenter i andra medlemsstater. Dessutom säkrar sådana kreditinstitut ofta sina risker eller erhåller finansiering för beviljandet av dessa finansiella avtal på den gränsöverskridande interbankmarknaden. Bara ett fåtal medlemsstater har antagit nationella regler om referensvärden, men deras respektive rättsliga ramar för referensvärden visar redan skillnader vad gäller sådana aspekter som tillämpningsområdets omfattning. Dessutom kom den internationella organisationen för värdepapperstillsyn (Iosco), den 17 juli 2013 överens om principer för finansiella referensvärden (Ioscoprinciperna för finansiella referensvärden), principer för organisationer som rapporterar oljepriser av den 5 oktober 2012 (tillsammans Ioscoprinciperna), och eftersom dessa principer ger viss flexibilitet i fråga om deras exakta räckvidd och medel för genomförandet, är det sannolikt att medlemsstaterna kommer att anta regler på nationell nivå som skulle genomföra sådana principer på skilda sätt.

(4)

Dessa olika tillvägagångssätt skulle leda till en fragmentering av den inre marknaden, eftersom administratörer och användare av referensvärden skulle omfattas av olikartade regler i olika medlemsstater. Därför skulle referensvärden som tillhandahålls i en medlemsstat kunna hindras från att användas i andra medlemsstater. I avsaknad av en harmoniserad ram för att säkerställa att referensvärden som tillämpas för finansiella instrument och finansiella avtal, eller för att mäta investeringsfonders resultat, i unionen är rättvisande och utan otillbörlig påverkan är det därför troligt att skillnader i medlemsstaternas rätt kommer att skapa hinder för en smidigt fungerande inre marknad vid fastställandet av referensvärden.

(5)

Unionens konsumentskyddsregler omfattar inte frågan om korrekt information om referensvärden i finansiella avtal. Till följd av konsumenternas klagomål och tvister som rör tillämpningen av referensvärden i flertalet medlemsstater är det sannolikt att olikartade åtgärder, som bygger på legitima farhågor beträffande konsumentskyddet, skulle komma att antas på nationell nivå, vilket kan leda till fragmentering av den inre marknaden till följd av de olikartade konkurrensvillkor som är kopplade till de olika nivåerna av konsumentskydd.

(6)

För att den inre marknaden ska fungera korrekt och för att förbättra förutsättningarna för dess funktion, särskilt när det gäller finansmarknaderna, samt för att säkra ett starkt konsument- och investerarskydd är det lämpligt att fastställa en gemensam rättslig ram för referensvärden på unionsnivå.

(7)

Det är lämpligt och nödvändigt att den ramen antas i form av en förordning för att medföra direkta skyldigheter när det gäller tillhandahållande, rapportering och användning av referensvärden som tillämpas på samma sätt inom hela unionen. Eftersom en rättslig ram för tillhandahållande av referensvärden av nödvändighet omfattar åtgärder som anger exakta krav på aspekter som är kopplade till tillhandahållandet av referensvärden, kan även små skillnader om det tillvägagångssätt som vidtagits avseende en av dessa aspekter leda till betydande hinder vid gränsöverskridande tillhandahållande av referensvärden. Därför bör användningen av en förordning som är direkt tillämplig minska risken för att olikartade åtgärder vidtas på nationell nivå, och bör säkerställa ett konsekvent tillvägagångssätt och större rättssäkerhet, samt förhindra förekomsten av betydande hinder vid gränsöverskridande tillhandahållande av referensvärden.

(8)

Förordningen bör ha ett tillräckligt brett tillämpningsområde för att utgöra en förebyggande rättslig ram. Tillhandahållande av referensvärden inbegriper skönsmässiga bedömningar när det gäller fastställandet och är till sin natur föremål för vissa typer av intressekonflikter, vilket innebär att det finns möjligheter och incitament att manipulera referensvärden. Sådana riskfaktorer är gemensamma för alla referensvärden, och bör omfattas av lämplig styrning och kontrollkrav. Graden av risk varierar emellertid och detta kräver alltid olika åtgärder som är anpassade efter varje situation. Eftersom ett referensvärdes sårbarhet och betydelse varierar över tiden skulle en begränsning av tillämpningsområdet med hänvisning till index som för närvarande är viktiga eller sårbara inte undanröja de risker som varje referensvärde innebär i framtiden. Särskilt skulle referensvärden som för närvarande inte är vanligt förekommande kunna komma att användas i framtiden, med resultatet att även en mindre manipulation kan få betydande konsekvenser vid användningen av dem.

(9)

Den kritiska faktorn för den här förordningens tillämpningsområde är om beräkningen av ett referensvärde fastställer värdet på ett finansiellt instrument eller ett finansiellt avtal eller mäter en investeringsfonds resultat. Därför bör inte tillämpningsområdet vara beroende av typen av dataunderlag. Referensvärden som beräknas utifrån ekonomiskt dataunderlag, t.ex. aktiekurser och icke-ekonomiska siffervärden eller andra värden, som exempelvis väderparametrar, bör därför inkluderas. Ramen som anges i denna förordning bör också uppmärksamma att det finns ett stort antal referensvärden samt de olika följder dessa har för den finansiella stabiliteten och realekonomin. Denna förordning bör även göra det möjligt att vidta åtgärder som står i proportion till de risker som olika referensvärden medför. Den här förordningen bör därför omfatta referensvärden som används för att prissätta finansiella instrument som är börsnoterade eller omfattas av handel på reglerade handelsplatser.

(10)

Många konsumenter är parter i finansiella avtal, särskilt konsumentkreditavtal säkrade genom bolån, som hänvisar till referensvärden som är föremål för samma risker. Den här förordningen bör därför omfatta kreditavtal enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG (8) och 2014/17/EU (9).

(11)

Många investeringsindex medför betydande intressekonflikter och används för att mäta resultat i en fond, t.ex. ett fondföretags fond. Vissa av dessa referensvärden offentliggörs och andra görs kostnadsfritt eller mot betalning av en avgift tillgängliga till allmänheten eller den del av allmänheten som berörs, och om dessa utsätts för manipulation kan det inverka negativt på investerarna. Denna förordning bör därför omfatta index eller referensräntor som används för att mäta resultatet hos en investeringsfond.

(12)

Alla rapportörer av dataunderlag till referensvärden kan göra skönsmässiga bedömningar och är potentiellt föremål för intressekonflikter, och de riskerar därigenom att vara en källa till manipulation. Rapportering om referensvärden är en frivillig verksamhet. Om eventuella initiativ kräver att rapportörerna på ett betydande sätt ändrar sina affärsmodeller, kan de upphöra med rapporteringen. För enheter som redan omfattas av reglering och tillsyn förväntas inte krav på goda styrelseformer och kontrollsystem leda till betydande kostnader eller oproportionerlig administrativ börda. Därför införs genom denna förordning vissa skyldigheter om att rapportörer ska omfattas av tillsyn. Om ett referensvärde fastställs på grundval av lättillgängliga uppgifter bör källan till sådana uppgifter inte anses vara en rapportör.

(13)

Finansiella referensvärden används inte bara till att utfärda och framställa finansiella instrument och avtal. Finanssektorn använder också referensvärden för att mäta en investeringsfonds resultat i syfte att efterlikna avkastning eller fastställa en portföljs tillgångsallokering eller beräkna de resultatrelaterade avgifterna. Ett visst referensvärde kan användas direkt som en referens för finansiella instrument och finansiella avtal eller för att mäta investeringsfonders resultat, eller indirekt inom en kombination av referensvärden. Att fastställa och se över olika indexvikter inom en kombination av index i syfte att fastställa utbetalningen eller värdet av ett finansiellt instrument eller ett finansiellt avtal, eller att mäta en investeringsfonds resultat, räknas i det sistnämnda fallet också som användning, eftersom en sådan aktivitet inte är skönsmässig, till skillnad från tillhandahållandet av referensvärden. Innehav av finansiella instrument som hänvisar till ett visst referensvärde ska inte betraktas som användning av referensvärdet.

(14)

Centralbankerna uppfyller redan principer, standarder och förfaranden som säkerställer att de utövar sin verksamhet med integritet och på ett oberoende sätt. Det är därför inte nödvändigt att centralbankerna omfattas av denna förordning. När centralbankerna tillhandahåller referensvärden, i synnerhet om dessa referensvärden är avsedda för transaktionsändamål, är de själva ansvariga för att inrätta lämpliga interna förfaranden som säkrar att dessa referensvärden är rättvisande och inte har utsatts för otillbörlig påverkan, samt att de är tillförlitliga och oberoende, i synnerhet när det gäller insynen i styrningen och beräkningsmetoderna.

(15)

Dessutom bör offentliga myndigheter, inbegripet nationella statistikkontor, inte omfattas av denna förordning när de bidrar med uppgifter till, tillhandahåller eller kontrollerar tillhandahållandet av referensvärden för offentligpolitiska ändamål, inklusive mått på sysselsättning, ekonomisk aktivitet och inflation.

(16)

En administratör är den fysiska eller juridiska person som kontrollerar tillhandahållandet av ett referensvärde och som särskilt administrerar arrangemangen kring fastställandet av referensvärdet, samlar in och analyserar dataunderlag, fastställer referensvärdet och offentliggör det. En administratör bör kunna lägga ut en eller flera av de funktionerna på en tredje part, inbegripet beräknandet eller offentliggörandet av referensvärdet, eller andra relevanta tjänster och verksamheter vid tillhandahållandet av referensvärdet. Om en person bara offentliggör eller hänvisar till ett referensvärde som en del av den personens journalistiska verksamhet, men inte har kontroll över tillhandahållandet av detta referensvärde, bör inte den personen omfattas av de krav som åläggs administratörer i denna förordning.

(17)

Ett index beräknas med en formel eller någon annan metod på grundval av underliggande värden. Det finns en grad av skönsmässig bedömning vid utarbetandet av formeln, den nödvändiga beräkningen och fastställandet av dataunderlag som medför en risk för manipulation. Därför bör alla referensvärden som delar dessa skönsmässiga egenskaper omfattas av denna förordning.

(18)

Om ett enda pris eller värde används som referens för ett finansiellt instrument, till exempel när priset på ett enda värdepapper är referenspriset för en option eller termin, finns varken beräkning, dataunderlag eller skönsmässig bedömning. Därför bör enskilda priser eller referenspriser för enskilda värden inte betraktas som referensvärden för ändamålet med denna förordning.

(19)

Referenspriser eller avräkningspriser som producerats av centrala motparter bör inte anses vara referensvärden, eftersom dessa används för att fastställa avräkning, marginaler och riskhantering och därför inte fastställer det belopp som ska betalas till följd av ett finansiellt instrument eller värdet av ett finansiellt instrument.

(20)

Kreditgivares tillämpning av krediträntor bör inte anses vara tillhandahållande av referensvärden vid tillämpningen av denna förordning. En kreditränta som en kreditgivare tillämpar fastställs antingen genom ett internt beslut eller beräknas som en spread eller ett påslag på ett index (t.ex. Euribor). I det första fallet undantas kreditgivaren från bestämmelserna i denna förordning för verksamhet som avser finansiella avtal som kreditgivaren ingått med sina egna kunder, medan kreditgivaren i det andra fallet anses vara endast en användare av ett referensvärde.

(21)

För att se till att referensvärdena inte kan utsättas för otillbörlig påverkan, bör administratörer av referensvärden vara skyldiga att ha lämpliga styrningsarrangemang för att kontrollera intressekonflikter och skydda förtroendet för att referensvärdena inte kan utsättas för otillbörlig påverkan. Även när det finns en effektiv ledning kan de flesta administratörer drabbas av intressekonflikter och skulle kunna tvingas göra bedömningar och fatta beslut som påverkar en grupp av sinsemellan olika berörda parter. Det är därför viktigt att administratörerna har en funktion som drivs med integritet för att övervaka genomförandet och effektiviteten i de styrningssystem som ger effektiv tillsyn.

(22)

Om referensvärden utsätts för manipulation eller inte är tillförlitliga, kan det ge upphov till skador för investerare och konsumenter. Därför bör denna förordning innehålla en ram för bevarande av uppgifter från administratörer och rapportörer samt ge insyn i fråga om ett referensvärdes syfte och metoder som främjar en mer effektiv och rättvis lösning på potentiella ersättningsanspråk i enlighet med nationell rätt eller unionsrätten.

(23)

Revision och den faktiska tillämpningen av denna förordning förutsätter analyser och bevisning i efterhand. Därför bör det i denna förordning fastställas krav på ändamålsenlig dokumentation från administratören av referensvärdes sida av referensvärdesberäkningen under en tillräckligt lång tidsperiod. Den ekonomiska verklighet som ett referensvärde är avsett att mäta och den omgivning i vilken den mäts förändras med största sannolikhet över tid. För att upptäcka brister och möjliga förbättringar är det därför nödvändigt att regelbundet göra en översyn av förfarandet och metoden för att tillhandahålla referensvärden. Brister vid tillhandahållandet av referensvärden kan drabba många berörda aktörer och dessa kan bidra till att sådana brister upptäcks. I denna förordning bör det därför fastställas en ram för inrättandet av ett system för referensvärdesadministratörernas hantering av klagomål, så att berörda parter kan anmäla klagomål till administratören av referensvärdet och se till att administratören av referensvärdet sakligt prövar de omständigheter som ligger till grund för klagomålet.

(24)

Tillhandahållandet av referensvärden innebär ofta att man utkontrakterar viktiga funktioner, som t.ex. beräkning av referensvärdet, insamling av dataunderlag och spridning av referensvärdet. För att styrningsarrangemangen ska vara effektiva är det nödvändigt att se till att sådan utkontraktering inte befriar administratörer av referensvärden från deras skyldigheter och ansvar, och att det sker på ett sätt som vare sig inkräktar på administratörernas förmåga att fullgöra deras skyldigheter och påta sig deras ansvar eller på den relevanta behöriga myndighetens förmåga att övervaka dem.

(25)

Administratörer av referensvärden är huvudmottagare av dataunderlag och ska fortlöpande kunna bedöma om det är rättvisande och inte har utsatts för otillbörlig påverkan. Det är därför nödvändigt att denna förordning kräver att administratörer vidtar vissa åtgärder när dessa bedömer att dataunderlag inte representerar marknaden eller den ekonomiska realitet som ett referensvärde är avsett att mäta, inbegripet åtgärder för att ändra dataunderlag, rapportörer eller metoder eller annars att sluta med att tillhandahålla det referensvärdet. Dessutom bör en administratör, som en del av kontrollramverket, fastställa åtgärder för att övervaka, när så är möjligt, dataunderlag före offentliggörandet av referensvärdet och för att validera dataunderlag efter offentliggörande, inbegripet att i förekommande fall jämföra de uppgifterna i förhållande till historiska mönster.

(26)

Allt utrymme för skönsmässig bedömning vid lämnandet av dataunderlag skapar möjligheter till manipulering av ett referensvärde. Om dataunderlaget utgörs av transaktionsuppgifter finns det mindre utrymme för skönsmässig bedömning och därför inte samma möjlighet att uppgifterna manipuleras. Administratörer av referensvärden bör därför när så är möjligt använda transaktionsbaserade uppgifter som dataunderlag, men även andra uppgifter kan användas i de fall transaktionsuppgifterna inte är tillräckliga eller lämpliga för att säkerställa att referensvärdet är rättvisande och inte har utsatts för otillbörlig påverkan.

(27)

Om referensvärdet är ett rättvisande och tillförlitligt mått på den ekonomiska verklighet som det är avsett att mäta beror på vilken metod och vilket dataunderlag som används. Det är därför nödvändigt att anta en transparent metod som säkerställer referensvärdets tillförlitlighet och korrekthet. Sådan transparens innebär inte offentliggörande av den formel som tillämpats för fastställandet av vissa referensvärden, utan snarare offentliggörande av de uppgifter som krävs för att berörda aktörer ska kunna förstå hur referensvärdet härletts och bedöma dess representativitet, relevans och lämplighet för den avsedda användningen.

(28)

Metoden skulle även i fortsättningen kunna behöva ändras för att se till att referensvärdet är rättvisande, men varje ändring av metoden får konsekvenser för användare och berörda parter. Det är därför nödvändigt att ange vilka förfaranden som ska följas vid ändring av referensvärdesmetod, inbegripet behovet av samråd, så att användare och berörda parter kan vidta nödvändiga åtgärder mot bakgrund av dessa ändringar eller lämna synpunkter till administratören om de har betänkligheter om dessa ändringar.

(29)

Anställda hos administratörer kan identifiera möjliga överträdelser av denna förordning eller potentiella sårbarheter som kan leda till manipulation eller försök till manipulation. Denna förordning bör därför fastställa en ram som gör det möjligt för de anställda att konfidentiellt varna administratörer om möjliga överträdelser av denna förordning.

(30)

För att referensvärden ska vara rättvisande och skyddade mot otillbörlig påverkan krävs även att rapportörernas dataunderlag är rättvisande och skyddat mot otillbörlig påverkan. Det är mycket viktigt att det tydligt fastställs vilka skyldigheter rapportörerna har när det gäller sådant dataunderlag, att det är tillförlitligt att de skyldigheterna följs och att skyldigheterna överensstämmer med referensvärdesadministratörens kontroller och metod. Administratörer av referensvärden måste därför utarbeta en uppförandekod med sådana krav och rapportörernas ansvar när det gäller att lämna dataunderlag. Administratören bör förvissa sig om att rapportörerna håller fast vid uppförandekoden. Om rapportörer är belägna i tredjeländer bör administratören förvissa sig om uppförandekodens efterlevnad i den mån det är möjligt.

(31)

Rapportörer kan vara föremål för intressekonflikter och utöva skönsmässig bedömning vid fastställandet av dataunderlag. Rapportörer måste därför omfattas av styrningsarrangemang för att se till att sådana konflikter hanteras och att dataunderlaget är korrekt, att det överensstämmer med administratörens krav och kan valideras.

(32)

Många referensvärden fastställs genom tillämpning av en formel som bygger på dataunderlag som tillhandahålls av följande enheter: En reglerad handelsplats, ett godkänt publiceringsarrangemang, en tillhandahållare av konsoliderad handelsinformation, en godkänd rapporteringsmekanism, en energimarknad eller en auktionsplattform för utsläppsrätter. I vissa situationer är insamlingen av uppgifter utkontrakterad till en tjänsteleverantör som erhåller uppgifter helt och direkt från de enheterna. I dessa fall säkerställer befintliga regler och tillsyn att dataunderlaget inte utsatts för otillbörlig påverkan och att det är transparent, och fastställer krav på styrning och förfaranden för anmälan av överträdelser. Därför är dessa referensvärden mindre sårbara för manipulation samt är föremål för oberoende kontroll, och relevanta administratörer är följaktligen befriade från vissa skyldigheter som fastställs i denna förordning.

(33)

Olika typer av referensvärden och olika referensvärdessektorer kännetecknas av olika egenskaper, sårbarheter och risker. Bestämmelserna i denna förordning bör preciseras ytterligare för särskilda sektorer och typer av referensvärden. Referensräntor är referensvärden som spelar en viktig roll för den penningpolitiska transmissionsmekanismen, varför det är nödvändigt att introducera särskilda bestämmelser i denna förordning för sådana referensvärden.

(34)

Marknaderna för fysiska råvaror har unika egenskaper som det måste tas hänsyn till. Råvaruindex är vanligt förekommande och kan ha sektorsspecifika egenskaper, det är därför nödvändigt att införa särskilda bestämmelser i denna förordning för sådana referensvärden. Vissa råvaruindex undantas från bestämmelserna i denna förordning men bör dock respektera de relevanta Ioscoprinciperna. Råvaruindex kan bli kritiska, eftersom systemet inte är begränsat till referensvärden baserade på information från rapportörer varav flertalet är enheter under tillsyn. Kraven på obligatorisk rapportering och tillsynskollegier enligt denna förordning bör inte vara tillämpliga på de kritiska råvaruindex som omfattas av bestämmelserna i bilaga II.

(35)

Brister i kritiska referensvärden kan få konsekvenser för marknadernas integritet, den finansiella stabiliteten, konsumenterna, realekonomin eller finansieringen av hushåll och företag i medlemsstaterna. Dessa eventuellt destabiliserande effekter av brister i ett kritiskt referensvärde skulle kunna påverka en enskild eller flera medlemsstater. Det är därför nödvändigt att i denna förordning föreskriva ett förfarande för att fastställa vilka referensvärden som bör anses vara kritiska referensvärden, varvid ytterligare krav måste ställas när det gäller dessa referensvärden för att se till att de är väl underbyggda och inte har utsatts för otillbörlig påverkan.

(36)

Kritiska referensvärden kan fastställas på grundval av ett kvantitativt kriterium eller en kombination av kvantitativa och kvalitativa kriterier. I fall då ett referensvärde inte uppfyller det lämpliga kvantitativa tröskelvärdet skulle det även kunna erkännas som ett kritiskt referensvärde om det inte har något eller endast mycket få marknadsledda alternativa referensvärden, och dess existens och rättvisande karaktär är relevant för marknadernas integritet, den finansiella stabiliteten eller konsumentskyddet i en eller flera medlemsstater och om alla relevanta behöriga myndigheter är överens om att ett sådant referensvärde bör erkännas som ett kritiskt referensvärde. Om oenighet uppstår mellan de relevanta behöriga myndigheterna bör företräde ges åt det beslut som administratörens behöriga myndighet fattar om huruvida ett sådant referensvärde bör erkännas som ett kritiskt referensvärde. I ett sådant fall bör den Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 (10), kunna offentliggöra ett yttrande om den bedömning som administratörens behöriga myndighet gjort. Dessutom kan en behörig myndighet också fastställa att ett referensvärde är kritiskt på grundval av vissa kvalitativa kriterier, om administratören och majoriteten av rapportörerna av referensvärdet är belägna i dess medlemsstat. Alla kritiska referensvärden bör föras upp på en förteckning som upprättas genom en genomförandeakt som antas av kommissionen, vilken regelbundet bör ses över och uppdateras.

(37)

Om en administratör upphör att administrera ett kritiskt referensvärde skulle detta kunna leda till att finansiella avtal eller finansiella instrument blir ogiltiga, konsumenter och investerare åsamkas förluster och den finansiella stabiliteten påverkas. Det är därför nödvändigt att ge den relevanta behöriga myndigheten befogenhet att kräva obligatorisk administration av ett kritiskt referensvärde, för att upprätthålla det aktuella referensvärdet. Om administratören av referensvärdet skulle vara föremål för insolvensförfaranden bör den behöriga myndigheten för den berörda rättsliga myndigheten lägga fram en bedömning av huruvida och hur det kritiska referensvärdet skulle kunna överföras till en ny administratör eller upphöra att tillhandahållas.

(38)

Utan att det påverkar tillämpningen av unionens konkurrensrätt och medlemsstaternas möjligheter att vidta åtgärder för att underlätta efterlevnaden av denna, är det nödvändigt att kräva att administratörer av kritiska referensvärden, inbegripet råvaruindex som utgör kritiska referensvärden, vidtar lämpliga åtgärder för att se till att licenser och uppgifter som avser referensvärden tillhandahålls samtliga användare på rättvisa, rimliga, transparenta och icke-diskriminerande villkor.

(39)

Rapportörer som slutar att rapportera in dataunderlag till kritiska referensvärden kan undergräva tillförlitligheten till sådana referensvärden, eftersom sådana referensvärdens förmåga att mäta den underliggande marknaden eller ekonomiska verkligheten skulle som ett resultat påverkas negativt. För att bevara trovärdigheten hos det aktuella referensvärdet är det därför nödvändigt att ge den relevanta behöriga myndigheten befogenhet att kräva obligatorisk rapportering till kritiska referensvärden från enheter under tillsyn. Syftet med obligatorisk inrapportering av dataunderlag är inte att införa krav för enheter under tillsyn att utföra, eller förbinda sig att utföra, transaktioner.

(40)

Eftersom det finns många olika referensvärdestyper och referensvärdesstorlekar är det viktigt att tillämpa proportionalitet i denna förordning och att undvika att skapa en alltför stor administrativ börda för administratörer av referensvärden vars upphörande innebär ett mindre hot mot finanssystemet som helhet. Därför bör, utöver systemet för kritiska referensvärden, två olika system införas: ett för signifikanta referensvärden och ett för icke-signifikanta referensvärden

(41)

Administratörer av signifikanta referensvärden bör kunna välja att inte tillämpa ett begränsat antal detaljerade krav i denna förordning. De behöriga myndigheterna bör emellertid bibehålla rätten att kräva att dessa krav tillämpas grundat på kriterier som fastställs i denna förordning. I delegerade akter och genomförandeakter som tillämpas på administratörer av signifikanta referensvärden bör vederbörlig hänsyn tas till proportionalitetsprincipen och målet att undvika administrativ börda när detta är möjligt.

(42)

Administratörer av icke-signifikanta referensvärden omfattas av ett mindre detaljerat system, där administratörer bör kunna välja att inte tillämpa vissa krav i denna förordning. I ett sådant fall bör administratören i fråga förklara varför det är lämpligt att inte göra detta, vilket bör ske i form av en försäkran om efterlevnad som bör offentliggöras och lämnas till administratörens behöriga myndighet. Den behöriga myndigheten bör granska försäkran om efterlevnad och bör kunna kräva ytterligare information eller begära ändringar för att säkerställa att denna förordning följs. Även om icke-signifikanta referensvärden fortfarande kan vara sårbara för manipulation är de lättare utbytbara, och därför bör transparens i förhållande till användarna vara det huvudsakliga verktyg som används för att marknadsaktörerna ska kunna göra välgrundade val när det gäller vilka referensvärden de anser vara lämpliga för användning. Av den orsaken bör de delegerade akterna i avdelning II inte tillämpas på administratörer av icke-signifikanta referensvärden.

(43)

För att användare av referensvärden på ett lämpligt sätt ska kunna välja, och förstå riskerna med, referensvärden måste de känna till vad ett visst referensvärde avser att mäta och dess mottaglighet för manipulation. Administratörer av referensvärden bör därför offentliggöra en referensvärdesdeklaration som klargör dessa aspekter. För att säkerställa en enhetlig tillämpning samt att de referensvärdesdeklarationerna är av rimlig längd, men samtidigt fokuserar på att lägga fram den nyckelinformation som användarna behöver på ett lättillgängligt sätt, bör Esma ytterligare specificera innehållet i referensvärdesdeklarationerna och göra en lämplig åtskillnad mellan olika typer av och särdrag hos referensvärden och deras administratörer.

(44)

Denna förordning bör ta hänsyn till Ioscoprinciperna, vilka fungerar som globala standarder för krav för godkännande av referensvärden. Som en övergripande princip, i syfte att säkra investerarskyddet, bör tillsyn och reglering i ett tredjeland vara likvärdig med unionens tillsyn och reglering av referensvärden. Ett referensvärde som tillhandahålls i det tredjelandet får därför användas av enheter under tillsyn i unionen, om ett positivt beslut om likvärdighet har fattats av kommissionen avseende tredjelandets ordning. I sådana fall bör behöriga myndigheter finna former för samarbete med tillsynsmyndigheterna i tredjeländer. Esma bör samordna utarbetandet av sådana samarbetsformer och utbytet av information från tredjeländer mellan de behöriga myndigheterna. I syfte att undvika negativa effekter som uppstår till följd av att referensvärden från ett tredjeland eventuellt plötsligt upphör att användas i unionen, föreskriver emellertid denna förordning även vissa andra mekanismer (nämligen erkännande och godkännande) enligt vilka referensvärden från tredjeländer kan användas av enheter under tillsyn som är belägna i unionen.

(45)

Genom denna förordning införs ett förfarande för hur den behöriga myndigheten i referensmedlemsstaten kan erkänna administratörer belägna i ett tredjeland. Erkännande bör beviljas administratörer som uppfyller kraven i denna förordning. Genom att erkänna Ioscoprincipernas roll som en internationell standard för tillhandahållande av referensvärden bör den behöriga myndigheten i referensmedlemsstaten kunna bevilja administratörer erkännande om de tillämpar Ioscoprinciperna. För detta ändamål bör den behöriga myndigheten bedöma hur en viss administratör tillämpar Ioscoprinciperna och fastställa huruvida en sådan tillämpning är likvärdig, för administratören i fråga, med efterlevnaden av de olika krav som fastställs i denna förordning, med beaktande av erkännandeordningens särdrag jämfört med likvärdighetsordningen.

(46)

Genom denna förordning införs också en godkännandeordning som, enligt vissa villkor, ger administratörer eller enheter under tillsyn som är belägna i unionen möjlighet att godkänna referensvärden från ett tredjeland så att sådana referensvärden kan användas i unionen. För detta ändamål bör den behöriga myndigheten ta hänsyn till huruvida det i samband med tillhandahållandet av det referensvärde som ska godkännas kan fastställas att efterlevnaden av Ioscoprinciperna skulle vara likvärdig med efterlevnaden av denna förordning, med beaktande av erkännandeordningens särdrag jämfört med likvärdighetsordningen. En administratör eller en enhet under tillsyn som har godkänt ett referensvärde som har tillhandahållits i ett tredjeland bör vara till fullo ansvarig för sådana godkända referensvärden och för att dessa referensvärden uppfyller de berörda villkor som avses i denna förordning.

(47)

Alla administratörer av referensvärden kan utöva skönsmässig bedömning, vara föremål för intressekonflikter och riskera ha inrättat olämpliga styrnings- och kontrollsystem. Eftersom administratörer kontrollerar förfarandet för att fastställa referensvärdet är kravet på auktorisation eller registrering och tillsyn av administratörer det mest effektiva sättet att säkerställa att referensvärden inte utsätts för otillbörlig påverkan.

(48)

Vissa administratörer bör vara auktoriserade och stå under tillsyn av den behöriga myndigheten i den medlemsstat där administratören i fråga är belägen. Enheter som redan står under tillsyn och som tillhandahåller referensvärden som inte är kritiska referensvärden bör enligt denna förordning registreras och stå under tillsyn av den behöriga myndigheten. Enheter som bara tillhandahåller index som utgör icke-signifikanta referensvärden bör också registreras av den relevanta behöriga myndigheten. Auktorisation och registrering bör vara två olika förfaranden, eftersom auktorisation kräver en mer omfattande bedömning av administratörens ansökan. Den tillsyn som de relevanta behöriga myndigheterna utövar över en administratör bör inte påverkas av huruvida denna administratör är auktoriserad eller registrerad. En övergångsordning bör dessutom införas, enligt vilken personer som tillhandahåller referensvärden som inte är kritiska och inte är vanligt förekommande i en eller flera medlemsstater skulle kunna registreras, så att den inledande etappen av tillämpningen av denna förordning underlättas. Esma bör föra ett register på unionsnivå som innehåller information om auktoriserade eller registrerade administratörer, referensvärden och de administratörer som tillhandahåller de referensvärdena genom ett positivt beslut enligt antingen likvärdighetsordningen eller erkännandeordningen, om unionsadministratörer eller enheter under tillsyn som har godkända referensvärden från tredjeland, och om sådana godkända referensvärden och deras administratörer som är belägna i ett tredjeland.

(49)

En person som tillhandahåller ett index skulle under vissa omständigheter kunna vara omedveten om att indexet i fråga används som referens för finansiella instrument, finansiella avtal eller investeringsfonder. Det gäller särskilt när användarna och administratören av referensvärden är belägna i olika medlemsstater. Därför måste graden av transparens öka rörande vilket specifikt referensvärde som används. Detta kan åstadkommas genom att förbättra innehållet i de prospekt eller faktablad som krävs enligt unionsrätten, och innehållet i de anmälningar som krävs enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 (11).

(50)

Tillsynens effektivitet garanteras genom en uppsättning effektiva verktyg och befogenheter för den behöriga myndigheten i varje medlemsstat. I denna förordning bör därför i synnerhet föreskrivas ett minsta antal tillsyns- och utredningsbefogenheter som medlemsstaternas behöriga myndigheter bör tilldelas i enlighet med nationell rätt. De behöriga myndigheterna och Esma bör när de utövar sina befogenheter enligt denna förordning agera sakligt och opartiskt och förbli fristående i sitt beslutsfattande.

(51)

För att upptäcka fall av överträdelser av denna förordning, måste behöriga myndigheter ha möjlighet att, i enlighet med nationell rätt, utföra inspektioner på plats och ha tillträde till juridiska personers lokaler så att de kan beslagta handlingar. Tillträde till sådana lokaler är nödvändigt om det föreligger skälig misstanke om att det finns handlingar och annan information som har anknytning till syftet med en inspektion eller utredning och som skulle kunna vara relevanta för att bevisa en överträdelse av denna förordning. Dessutom krävs tillträde till sådana lokaler när den person som mottagit en begäran om upplysningar underlåter att hörsamma den, eller det finns skälig anledning att anta att en eventuell begäran inte skulle hörsammas eller att dokument eller information som begäran om information avser skulle undanröjas, otillbörligt påverkas eller förstöras. Om förhandsgodkännande krävs från den rättsliga myndigheten i den berörda medlemsstaten, i enlighet med nationell rätt, bör tillträde till lokaler ske efter det att rättsligt förhandstillstånd erhållits.

(52)

Befintliga inspelningar av telefonsamtal och uppgifter om datatrafik från enheter under tillsyn kan vara ett avgörande bevis och ibland det enda beviset när det gäller att upptäcka och styrka förekomsten av överträdelser av denna förordning, särskilt efterlevnaden av styrelseformer och kontrollkrav. Sådana uppgifter och inspelningar kan bidra till att styrka identiteten på den person som ansvarar för att lämna dataunderlaget och om organisatorisk separation av anställda bibehålls. Därför bör de behöriga myndigheterna ha rätt att begära att enheter under tillsyn överlämnar befintliga inspelningar av telefonsamtal, uppgifter om elektronisk kommunikations- och datatrafik, om det föreligger skälig misstanke om att sådana inspelningar eller uppgifter som rör ämnet för inspektionen eller utredningen skulle kunna vara relevant för att bevisa en överträdelse av denna förordning.

(53)

Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheterna och iakttar de principer som erkänns i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och i stadgan om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet rätten till skydd för privat- och familjeliv, skyddet av personuppgifter, rätten till yttrandefrihet och informationsfrihet, näringsfrihet, rätten till egendom, rätten till konsumentskydd, rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till försvar. Denna förordning bör således tolkas och tillämpas i överensstämmelse med dessa rättigheter och principer.

(54)

Rätten till försvar för de berörda personerna bör iakttas fullt ut. Särskilt gäller att personer som är föremål för förfarandena bör ges tillgång till resultaten på vilka de behöriga myndigheterna har grundat sina beslut och bör ges rätt att bli hörda.

(55)

Transparens vad gäller referensvärden är nödvändig för stabiliteten på finansmarknaderna och investerarskyddet. Varje utbyte eller överföring av information som görs av de behöriga myndigheterna bör ske i enlighet med bestämmelserna om överföring av personuppgifter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG (12). Varje utbyte eller överföring av information som görs av de behöriga myndigheterna bör ske i enlighet med bestämmelserna om överföring av personuppgifter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (13).

(56)

Med hänsyn till de principer som fastställs i kommissionens meddelande av den 8 december 2010 om att förstärka sanktionssystemen i den finansiella tjänstesektorn och de unionsrättsakter som har antagits som en uppföljning av det meddelandet bör medlemsstaterna, för att säkerställa ett gemensamt tillvägagångssätt och en avskräckande effekt, fastställa regler om administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder, inklusive sanktionsavgifter vid överträdelser av bestämmelserna i denna förordning och se till att de genomförs. Dessa administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.

(57)

Administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som tillämpas i specifika fall bör fastställas med beaktande av faktorer som återbetalning av alla identifierade ekonomiska vinster, överträdelsens allvarlighetsgrad och varaktighet, alla försvårande eller förmildrande faktorer, det faktum att administrativa sanktionsavgifter måste ha en avskräckande effekt och, om lämpligt, inkludera en rabatt för samarbete med den behöriga myndigheten. Den faktiska storleken på de administrativa sanktionsavgifter som påförs i ett specifikt fall bör kunna uppgå till det högsta belopp som fastställs i denna förordning, eller det högre belopp som fastställs i nationell rätt, för mycket allvarliga överträdelser, medan betydligt lägre administrativa sanktionsavgifter än maximibeloppet bör kunna tillämpas på mindre överträdelser eller vid förlikning. Den behöriga myndigheten bör ha möjlighet att införa ett tillfälligt förbud mot att utöva förvaltningsfunktioner för referensvärdesadministratörer eller rapportörer.

(58)

Denna förordning bör inte begränsa möjligheten för medlemsstaterna att utdöma högre administrativa sanktioner och bör inte påverka tillämpningen av bestämmelser om straffrättsliga påföljder i medlemsstaternas lagstiftning.

(59)

Trots att inget hindrar medlemsstaterna från att fastställa regler för administrativa sanktioner och straffrättsliga påföljder för samma överträdelse, bör medlemsstaterna inte vara skyldiga att fastställa regler för administrativa sanktioner för överträdelser av denna förordning, när de omfattas av nationell straffrätt. Medlemsstaterna är i överensstämmelse med nationell rätt inte skyldiga att påföra både administrativa sanktioner och straffrättsliga påföljder för ett och samma brott, men bör kunna göra det om deras nationella rätt tillåter det. Bibehållandet av straffrättsliga påföljder i stället för administrativa sanktioner för överträdelser av denna förordning bör dock inte minska eller på annat sätt påverka de behöriga myndigheternas möjligheter att regelbundet samarbeta och få tillträde till och utbyta information med de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater vid tillämpning av denna förordning, inbegripet efter det att de aktuella överträdelserna har överlämnats till de behöriga rättsliga myndigheterna för lagföring.

(60)

Det är nödvändigt att stärka reglerna om utbyte av information mellan behöriga myndigheter och att öka kraven på att de bistår varandra och samarbetar. Med anledning av den ökande gränsöverskridande verksamheten bör de behöriga myndigheterna förse varandra med den information de behöver för att kunna utföra sina uppgifter, så att denna förordning genomförs på ett effektivt sätt, inbegripet i situationer där en överträdelse eller misstänkt överträdelse berör myndigheter i två eller flera medlemsstater. Sträng tystnadsplikt måste iakttas vid informationsutbytet, så att det kan sörjas för att uppgifterna överförs på ett korrekt sätt och att särskilda rättigheter skyddas.

(61)

För att säkerställa att beslut som fattas av behöriga myndigheter att påföra en administrativ sanktion eller annan administrativ åtgärd har en avskräckande effekt på allmänheten i stort bör de offentliggöras. Offentliggörandet av beslut att påföra en administrativ sanktion eller annan administrativ åtgärd är också ett viktigt sätt för behöriga myndigheter att informera marknadsaktörerna om vilket slag av handlingar som anses överträda denna förordning och att främja ett allmänt bättre beteende bland marknadsaktörerna. Om ett sådant offentliggörande riskerar att ge upphov till oproportionell skada för de inblandade personerna, eller äventyra stabiliteten på de finansiella marknaderna eller en pågående utredning bör den behöriga myndigheten antingen offentliggöra den administrativa sanktionen eller den andra administrativa åtgärden utan att lämna ut namn eller försena offentliggörandet. Dessutom bör de behöriga myndigheterna ha möjlighet att över huvud taget inte offentliggöra ett beslut som påför administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder om ett anonymt eller senarelagt offentliggörande anses vara otillräckligt för att se till att stabiliteten på de finansiella marknaderna inte äventyras. De behöriga myndigheterna är inte heller skyldiga att offentliggöra administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder som bedöms vara av mindre betydelse om offentliggörandet skulle vara oproportionerligt.

(62)

Kritiska referensvärden kan involvera rapportörer, administratörer och användare i mer än en medlemsstat. Därmed kan upphörandet av ett sådant referensvärde eller eventuella händelser som på ett avgörande sätt kan undergräva förtroendet för att det inte utsätts för otillbörlig påverkan få följder i fler än en medlemsstat, vilket innebär att enbart den behöriga myndighetens övervakning av ett sådant referensvärde i den medlemsstat där referensvärdet tillhandahålls inte kommer att vara effektivt och verkningsfullt när det gäller att hantera de risker som är knutna till det kritiska referensvärdet. I ett sådant fall bör det för att säkerställa ett effektivt utbyte av tillsynsinformation mellan behöriga myndigheter och samordning av deras verksamhet och tillsynsåtgärder bildas kollegier, som består av behöriga myndigheter och Esma. Kollegiets verksamhet bör bidra till en harmoniserad tillämpning av bestämmelserna i denna förordning och en ökad samstämmighet i tillsynspraxis. Administratörens behöriga myndighet bör inrätta skriftliga arrangemang avseende utbyte av information, beslutsförfaranden, vilka kan inbegripa regler om omröstningsförfaranden, samarbete i fråga om åtgärder för obligatorisk rapportering och de fall då de behöriga myndigheterna bör samråda med varandra. Esmas juridiskt bindande medlingsroll är ett viktigt inslag för främjande av samordning, en enhetlig tillsyn och en samstämmig tillsynspraxis.

(63)

Referensvärden kan användas som referens för finansiella instrument och finansiella avtal med lång varaktighet. I vissa fall riskerar tillgången till dessa referensvärden inte längre tillåtas när denna förordning trätt i kraft på grund av att de har egenskaper som inte kan anpassas för att uppfylla kraven i denna förordning. Att förbjuda fortsatt tillgång till ett sådant referensvärden skulle på samma gång kunna leda till att finansiella instrument eller finansiella avtal sägs upp eller till vanmakt och därmed skada investerare. Det är därför nödvändigt att införa bestämmelser för att möjliggöra fortsatt tillgång till sådana referensvärden under en övergångsperiod.

(64)

I fall där denna förordning täcker eller eventuellt täcker sådana enheter under tillsyn och marknader som omfattas av förordning (EU) nr 1227/2011 skulle Esma behöva samråda med Byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (Acer) för att utnyttja byråns expertkunskap om energimarknader och undvika dubbel reglering.

(65)

För att specificera ytterligare tekniska aspekter i denna förordning, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på specifikationen av tekniska definitioner avseende beräkningen av det nominella beloppet för finansiella instrument, det nominella beloppet för derivat och fondandelsvärdet för investeringsfonder som hänvisar till ett referensvärde för att fastställa huruvida ett sådant referensvärde är kritiskt, i syfte att se över den beräkningsmetod som använts för att bestämma tröskelvärdet för fastställande av kritiska och signifikanta referensvärden, avseende upprättande av objektiva skäl för godkännande av ett referensvärde eller en familj av referensvärden som tillhandahållits i ett tredjeland, avseende upprättandet av de faktorer som behöver bedömas för att kunna fastställa huruvida upphörande eller ändring av ett befintligt referensvärde rimligen skulle kunna ge upphov till force majeure, motverka eller på annat sätt bryta mot villkoren för ett finansiellt avtal eller finansiellt instrument, eller reglerna för en investeringsfond, som hänvisar till ett sådant referensvärde, och avseende förlängning av den period på 24 månader som föreskrivs för registrering i stället för auktorisation av vissa administratörer. Kommissionen bör när den antar dessa akter ta hänsyn till marknadsutvecklingen eller den tekniska utvecklingen och till internationell samstämmighet i tillsynspraxis när det gäller referensvärden, i synnerhet arbetet inom Iosco. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (14) av den 13 april 2016 mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen om bättre lagstiftning. För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(66)

Tekniska standarder bör säkerställa en konsekvent harmonisering av kraven för tillhandahållande och rapportering av information för index som används som referensvärden och ett adekvat skydd för investerare och konsumenter i hela unionen. Eftersom Esma har högspecialiserad expertis på området vore det därför effektivt och lämpligt att Esma anförtros uppgiften att utarbeta förslag till sådana tekniska standarder för tillsyn som inte inbegriper några policyval, och att dessa läggs fram för kommissionen. Kommissionen bör anta förslag till tekniska standarder för tillsyn som utarbetats av Esma genom delegerade akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget och i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010 med avseende på förfarandena och särdragen för övervakningsfunktionen när det gäller dataunderlagets lämplighet och verifierbarhet samt en rapportörs interna övervaknings- och kontrollförfaranden, med avseende på de uppgifter som en administratör ska tillhandahålla avseende det referensvärde och de metoder som ligger till grund för referensvärdet, med avseende på innehållet i uppförandekoden, med avseende på kraven i fråga om system och kontroller, med avseende på de kriterier som den behöriga myndigheten bör beakta i samband med beslut om huruvida vissa ytterligare krav ska tillämpas, med avseende på innehållet i referensvärdesdeklarationen och de fall i vilka en uppdatering av en sådan deklaration krävs, med avseende på minimiinnehållet i samarbetsarrangemangen mellan de behöriga myndigheterna och Esma, med avseende på formen för och innehållet i ansökan om erkännande av en administratör i tredjeland och presentation av de uppgifter som ska läggas fram tillsammans med en sådan ansökan samt med avseende på de uppgifter som ska läggas fram i ansökan om auktorisation eller registrering.

(67)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att upprätta och se över en förteckning över offentliga myndigheter i unionen, upprätta och se över förteckningen över kritiska referensvärden och fastställa likvärdigheten av den rättsliga ram som leverantörer av referensvärden i tredjeländer omfattas av när det gäller erkännande av full eller partiell likvärdighet. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (15).

(68)

Kommissionen bör också ges befogenhet att anta tekniska standarder för genomförande som utarbetats av Esma för att inrätta mallar för försäkran om efterlevnad, förfaranden och former för utbyte av information mellan de behöriga myndigheterna och Esma, genom genomförandeakter i enlighet med artikel 291 i EUF-fördraget och i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1095/2010.

(69)

Eftersom målen med denna förordning, nämligen att fastställa en konsekvent och effektiv ordning för att ta itu med de sårbarheter som finns i referensvärdena, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, eftersom de samlade effekterna av de problem som avser referensvärdena bara till fullo kan urskiljas i ett unionsperspektiv, utan snarare, på grund av förordningens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(70)

Eftersom det är brådskande att återskapa förtroendet för referensvärden och verka för rättvisa och transparenta finansiella marknader, bör denna förordning träda i kraft dagen efter den har offentliggjorts.

(71)

Konsumenter kan ingå avtal, särskilt avtal om bolån och konsumentkrediter, som hänvisar till ett referensvärde, men skillnader i förhandlingsstyrka och användningen av standardvillkor innebär att deras möjligheter att välja vilket referensvärde som ska användas kan vara begränsade. Det är därför nödvändigt att se till att kreditgivarna eller kreditförmedlarna åtminstone förser konsumenterna med tillräcklig information. Direktiven 2008/48/EG och 2014/17/EU bör därför ändras i enlighet med detta.

(72)

Förordning (EU) nr 596/2014 kräver att personer i ledande ställning, samt dem närstående personer, underrättar emittenten och den behöriga myndigheten om varje transaktion som genomförts för deras egen räkning avseende finansiella instrument som i sig är kopplade till aktier och skuldinstrument som emitterats av deras emittent. Det finns emellertid ett stort antal finansiella instrument som är kopplade till aktier och skuldinstrument som emitterats av en viss emittent. Sådana finansiella instrument inbegriper andelar i företag för kollektiva investeringar, strukturerade produkter eller finansiella instrument med inbäddade derivat som innebär exponering mot avkastningen för de aktier eller skuldinstrument som emitterats av en emittent. Varje transaktion med sådana finansiella instrument som överstiger miniminivån bör omfattas av krav på anmälan till emittenten och den behöriga myndigheten. Ett undantag bör göras när antingen det kopplade finansiella instrumentet innebär en exponering på högst 20 % mot emittentens aktier eller skuldinstrument eller när personen i ledande ställning, eller denne närstående personer, inte kände till eller kunde känna till det kopplade finansiella instrumentets investeringssammansättning. Förordning (EU) nr 596/2014 bör därför ändras.

a)

En centralbank.

b)

En offentlig myndighet, när den bidrar med uppgifter till, tillhandahåller eller kontrollerar tillhandahållandet av referensvärden för offentligpolitiska ändamål, inklusive mått på sysselsättning, ekonomisk aktivitet och inflation.

c)

En central motpart, när den tillhandahåller referenspriser eller avräkningspriser som används för centrala motparters riskhantering och avveckling.

d)

Tillhandahållande av ett enstaka referenspris för finansiella instrument som förtecknas i bilaga I avsnitt C till direktiv 2014/65/EU.

e)

Pressen, övriga medier och journalister, när dessa endast offentliggör eller hänvisar till ett referensvärde som en del av sin journalistiska verksamhet, utan att ha någon kontroll över tillhandahållandet av det referensvärdet.

f)

En fysisk eller juridisk person som beviljar eller förbinder sig att bevilja en kredit inom ramen för den personens närings- eller yrkesverksamhet, endast i den utsträckning som denna person offentliggör eller för allmänheten tillgängliggör den personens egna rörliga eller fasta låneräntor, som fastställts genom interna beslut och som endast tillämpas på finansiella avtal som ingås av den personen eller ett företag inom samma grupp med deras respektive kunder.

g)

Råvaruindex som är baserade på information från rapportörer varav flertalet är enheter som inte står under tillsyn och för vilka båda följande villkor gäller:

h)

Indexleverantörer såvitt avser ett index som de tillhandahåller om de är omedvetna om och inte rimligen kunde ha känt till att indexet används för de ändamål som anges i artikel 3.1.3.

a)

som offentliggörs eller görs tillgängligt för allmänheten,

b)

som fastställs regelbundet

a)

att sköta arrangemangen för att fastställa ett referensvärde,

b)

att samla in, analysera eller bearbeta dataunderlag i syfte att fastställa ett referensvärde, och

c)

att fastställa ett referensvärde genom att tillämpa en formel eller annan beräkningsmetod eller genom en bedömning av dataunderlag som har lämnats i detta syfte.

a)

att emittera ett finansiellt instrument som hänvisar till ett index eller en kombination av index,

b)

att fastställa det belopp som ska betalas enligt ett finansiellt instrument eller finansiellt avtal genom att hänvisa till ett index eller en kombination av index,

c)

att vara part i ett finansiellt avtal som hänvisar till ett index eller en kombination av index,

d)

att fastställa en kreditränta enligt definitionen i artikel 3 j i direktiv 2008/48/EG, beräknad som en spread eller ett påslag på ett index eller en kombination av index och som endast används som referens i ett finansiellt avtal i vilket kreditgivaren är part,

e)

att mäta resultatet för en investeringsfond genom ett index eller en kombination av index, i syfte att efterlikna avkastningen på ett sådant index eller kombinationen av index, eller fastställa en portföljs tillgångsallokering eller beräkna de resultatberoende avgifterna,

a)

ett kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (16),

b)

ett värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1.1 i direktiv 2014/65/EU,

c)

ett försäkringsföretag enligt definitionen i artikel 13.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG (17),

d)

ett återförsäkringsföretag enligt definitionen i artikel 13.4 i direktiv 2009/138/EG,

e)

ett fondföretag enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 2009/65/EG, eller, i tillämpliga fall, ett förvaltningsbolag för fondföretag enligt definitionen i artikel 2.1 b i det direktivet,

f)

en förvaltare av alternativa investeringsfonder eller AIF-förvaltare enligt definitionen i artikel 4.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU (18),

g)

ett tjänstepensionsinstitut enligt definitionen i artikel 6 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG (19),

h)

en kreditgivare enligt definitionen i artikel 3 b i direktiv 2008/48/EG för kreditavtal enligt definitionen i artikel 3 c i det direktivet,

i)

en annan kreditgivare än ett kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.10 i direktiv 2014/17/EU för kreditavtal enligt definitionen i artikel 4.3 i det direktivet,

j)

en marknadsoperatör enligt definitionen i artikel 4.1.18 i direktiv 2014/65/EU,

k)

en central motpart enligt definitionen i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 (20),

l)

ett transaktionsregister enligt definitionen i artikel 2.2 i förordning (EU) nr 648/2012,

m)

en administratör,

a)

kreditavtal enligt definitionen i artikel 3 c i direktiv 2008/48/EG,

b)

kreditavtal enligt definitionen i artikel 4.3 i direktiv 2014/17/EU,

a)

dataunderlag som kommer helt och hållet och direkt från

b)

fondandelsvärden för investeringsfonder.

a)

regering eller annan offentlig förvaltning, inbegripet enheter som har som uppdrag att förvalta eller delta i förvaltningen av den offentliga skulden,

b)

enhet eller person som har offentliga förvaltningsuppgifter enligt nationell rätt, eller som har offentligt ansvar eller offentliga uppgifter eller som tillhandahåller offentliga tjänster, inklusive mått på sysselsättning, ekonomisk aktivitet och inflation, under kontroll av en sådan enhet som avses i led a.

a)

säkerställa att information som rapporteras till eller sammanställs av administratören behandlas konfidentiellt, om inte annat följer av kraven på offentliggörande och öppenhet enligt denna förordning, och

b)

specifikt minska intressekonflikter som beror på ägandet eller kontrollen av administratören, på andra intressen inom administratörens grupp eller på andra personer som kan utöva inflytande eller kontroll över administratören när det gäller fastställande av referensvärden.

a)

att de har de färdigheter, kunskaper och erfarenheter som krävs för deras arbetsuppgifter och står under effektiv ledning och kontroll,

b)

att de inte utsätts för otillbörligt inflytande eller omfattas av intressekonflikter och att lönesättning och utvärdering av deras arbetsinsats inte skapar intressekonflikter eller på annat sätt påverkar friheten från otillbörlig påverkan i förfarandet för att fastställa referensvärden,

c)

att de inte har några intressen eller affärsförbindelser som äventyrar den berörda administratörens verksamhet,

d)

att de inte får bidra till fastställandet av ett referensvärde genom att delta i köp- och säljanbud och transaktioner, vare sig personligen eller för marknadsaktörers räkning, förutom när ett sådant bidrag uttryckligen krävs som en del av referensvärdesmetoden och omfattas av särskilda regler, och

e)

att de omfattas av effektiva rutiner för att kontrollera utbytet av information med andra medarbetare som är involverade i verksamhet som kan skapa en risk för intressekonflikter eller risker i förhållande till tredjeparter, om denna information kan påverka referensvärdet.

a)

Översyn av definitionen av och metoden för att tillhandahålla referensvärdet minst en gång per år.

b)

Övervakning av eventuella ändringar av metoden och möjlighet att uppmana administratören att genomföra samråd om sådana ändringar.

c)

Övervakning av administratörens kontrollsystem, hanteringen och användningen av referensvärdet samt, om referensvärdet grundar sig på dataunderlag från rapportörer, övervakning av den uppförandekod som avses i artikel 15.

d)

Översyn och godkännande av rutiner för referensvärdets upphörande, inbegripet eventuellt samråd om upphörande.

e)

Övervakning av eventuella tredjeparter som deltar i tillhandahållandet av referensvärdet, inbegripet beräknings- eller spridningsombud.

f)

Bedömning av interna och externa revisioner eller översyner, samt uppföljning av genomförandet av identifierade korrigerande åtgärder.

g)

Övervakning av dataunderlag och rapportörer samt administratörens åtgärder för att pröva eller validera inrapporterat dataunderlag, om referensvärdet grundas på dataunderlag från rapportörer.

h)

Effektiva åtgärder vid överträdelser av den uppförandekod som avses i artikel 15, om referensvärdet grundas på dataunderlag från rapportörer.

i)

Rapportering till relevanta behöriga myndigheter av de fel som övervakningsfunktionen uppdagar som begåtts av rapportörer, om referensvärdet grundas på dataunderlag från rapportörer, eller som begåtts av administratörer, samt avvikande eller misstänkt dataunderlag.

a)

Hantering av operativa risker.

b)

Tillfredsställande och effektiva kontinuitets- och katastrofåterhämtningsplaner.

c)

De beredskapsrutiner som finns om det skulle uppstå problem med förfarandet för att tillhandahålla referensvärden.

a)

se till att rapportörer håller fast vid den uppförandekod som avses i artikel 15 och gällande standarder för dataunderlag,

b)

kontrollera dataunderlaget, vilket om möjligt ska innefatta kontroll av dataunderlaget innan referensvärdet offentliggörs och validering av dataunderlaget efter offentliggörandet för att upptäcka fel och avvikelser.

a)

Allt dataunderlag, inbegripet användning av sådant underlag.

b)

Den metod som används för att fastställa ett referensvärde.

c)

Avgöranden eller skönsmässiga bedömningar som administratören, och i förekommande fall bedömare, har gjort vid fastställandet av ett referensvärde, inbegripet en redogörelse för resonemanget bakom nämnda avgöranden eller skönsmässiga bedömningar.

d)

Underlåtenhet att beakta dataunderlag, i synnerhet om underlaget uppfyllde kraven enligt referensvärdesmetoden, samt skälen till att det inte beaktades.

e)

Andra ändringar av eller avvikelser från standardförfaranden och standardmetoder, inklusive under perioder när marknaden är utsatt för stress eller störningar.

f)

Namn på uppgiftslämnarna och de fysiska personer som administratören anställt för att fastställa ett referensvärde.

g)

Alla handlingar som rör eventuella klagomål, inbegripet handlingar som har lämnats in av klagande.

h)

Telefonsamtal eller elektronisk kommunikation mellan personer som är anställda av administratören och rapportörer eller uppgiftslämnare med avseende på ett referensvärde.

a)

administratörer tillgängliggör sin policy för hantering av klagomål som gör det möjligt att lämna in klagomål om huruvida fastställandet av ett visst referensvärde är representativt för marknadsvärdet, om planerade ändringar av förfarandet för att fastställa ett referensvärde, om en tillämpning av metoden för att fastställa ett visst referensvärde och om andra beslut rörande förfarandet för att fastställa ett referensvärde.

b)

klagomål utreds på ett snabbt och rättvist sätt, och att klaganden underrättas om resultaten av utredningen inom rimlig tid, såvida inte en sådan underrättelse skulle strida mot allmän ordning eller säkerhet eller mot bestämmelserna i förordning (EU) nr 596/2014.

c)

utredningen genomförs oberoende av medarbetare som kan vara eller kan ha varit involverade i föremålet för klagomålet.

a)

Tjänsteleverantören har den förmåga, kapacitet och eventuella tillstånd som krävs enligt lag för att utföra de utkontrakterade funktionerna, tjänsterna eller verksamheterna på ett tillförlitligt och professionellt sätt.

b)

Administratören lämnar uppgifter till de relevanta behöriga myndigheterna om identiteten på den tjänsteleverantör som deltar i förfarandet för fastställande av referensvärdet och om de uppgifter som tjänsteleverantören har.

c)

Administratören vidtar lämpliga åtgärder om det visar sig att tjänsteleverantören inte utför de utkontrakterade funktionerna effektivt och i överensstämmelse med tillämplig lag och andra författningar.

d)

Administratören innehar den sakkunskap som krävs för att effektivt övervaka de utkontrakterade funktionerna och för att hantera riskerna i samband med utkontrakteringen.

e)

Tjänsteleverantören underrättar administratören om alla händelser som kan ha väsentlig påverkan på leverantörens förmåga att effektivt utföra de utkontrakterade funktionerna i enlighet med tillämpliga lagar och andra författningar.

f)

Tjänsteleverantören samarbetar med den relevanta behöriga myndigheten avseende den utkontrakterade verksamheten, och administratören och den relevanta behöriga myndigheten har faktisk tillgång till uppgifter som rör den utkontrakterade verksamheten och till tjänsteleverantörens affärslokaler, och den relevanta behöriga myndigheten kan utöva sin rätt till tillgång i dessa avseenden.

g)

Administratören kan säga upp utkontrakteringsarrangemangen vid behov.

h)

Administratören vidtar rimliga åtgärder, inklusive inför beredskapsplaner, för att undvika oskäliga operativa risker i samband med tjänsteleverantörens deltagande i förfarandet för fastställande av referensvärdet.

a)

Dataunderlaget ska vara tillräcklig för att ge en rättvisande och tillförlitlig bild av den marknad eller ekonomiska verklighet som referensvärdet är avsett att mäta.

Dataunderlaget ska utgöras av transaktionsuppgifter, om sådana finns tillgängliga och är lämpliga. Om transaktionsuppgifterna inte är tillräckliga eller inte är lämpliga för att ge en rättvisande och tillförlitlig bild av den marknad eller ekonomiska verklighet som referensvärdet är avsett att mäta får annat dataunderlag än transaktionsuppgifter användas, inklusive uppskattade priser, anbud och bindande bud eller andra värden.

b)

Det dataunderlag som avses i led a ska kunna verifieras.

c)

Administratören ska utarbeta och offentliggöra tydliga riktlinjer för de olika typerna av dataunderlag, prioritetsordningen för användning av dessa typer av dataunderlag samt för hur expertutlåtanden ska göras, för att säkerställa att led a och metoden följs.

d)

När ett referensvärde baseras på dataunderlag från rapportörer ska administratören, när så är lämpligt, inhämta dataunderlag från en panel eller ett urval av rapportörer vars tillförlitlighet och representativitet säkerställer att det resulterande referensvärdet är tillförlitligt och representativt för den marknad eller ekonomiska verklighet som det är avsett att mäta.

e)

Administratören ska inte använda dataunderlag från en rapportör om administratören ser tecken på att rapportören inte håller fast vid den uppförandekod som avses i artikel 15, och ska i ett sådant fall inhämta representativa allmänt tillgängliga uppgifter.

a)

Kriterier som fastställer vem som får rapportera dataunderlag till administratören och ett förfarande för val av rapportörer.

b)

Ett förfarande för att bedöma rapportörens dataunderlag och hindra rapportören från att lämna ytterligare dataunderlag eller, om så är lämpligt, andra sanktioner mot rapportören för underlåtenhet att uppfylla kraven.

c)

Ett förfarande för att validera dataunderlag, bl.a. mot andra indikatorer eller uppgifter, för att säkerställa att det inte har utsatts för otillbörlig påverkan och att det är rättvisande.

a)

inhämta uppgifter från andra källor som bekräftar dataunderlaget, och

b)

se till att rapportörerna har inrättat tillfredsställande interna övervaknings- och verifieringsförfaranden.

a)

är väl underbyggd och tillförlitlig,

b)

innehåller tydliga regler för hur och när skönsmässiga bedömningar får användas vid fastställandet av det referensvärdet,

c)

är rigorös, fortlöpande och möjlig att validera, bl.a. genom kontroller i efterhand mot tillgängliga transaktionsuppgifter när så är lämpligt,

d)

är motståndskraftig och säkerställer att referensvärdet kan beräknas under största möjliga antal omständigheter utan att det påverkas på ett otillbörligt sätt,

e)

är spårbar och verifierbar.

a)

ta hänsyn till bl.a. marknadens storlek och normala likviditet, handelns transparens och marknadsaktörernas ställning, marknadskoncentration, marknadsdynamik och huruvida varje givet urval är lämpligt för att ge en representativ bild av den marknad eller ekonomiska verklighet som referensvärdet är avsett att mäta,

b)

fastställa vad som utgör en aktiv marknad för det referensvärdets ändamål, och

c)

fastställa prioriteringen mellan olika typer av dataunderlag.

a)

Nyckelelementen i de metoder som administratören använder för varje tillhandahållet och offentliggjort referensvärde, eller i förekommande fall för varje tillhandahållen och offentliggjord familj av referensvärden.

b)

Detaljer om den interna granskningen och godkännandet av en given metod, samt hur ofta denna granskning görs.

c)

Förfaranden för samråd om varje föreslagen väsentlig ändring av administratörens metoder och motiveringar till sådana ändringar, inbegripet en definition av vad som utgör en väsentlig ändring och under vilka omständigheter administratören ska underrätta användarna om varje sådan ändring.

a)

ge upplysningar i förväg med en tydlig tidsram så att det finns möjlighet att analysera och framföra synpunkter på effekterna av föreslagna väsentliga ändringar, och

b)

leda till att synpunkter som avses i led a i den här punkten, och administratörens svar på dessa synpunkter, görs tillgängliga efter varje samråd, utom när den som lämnat synpunkterna har begärt att de ska behandlas konfidentiellt.

a)

En tydlig beskrivning av det dataunderlag som ska lämnas och de krav som är nödvändiga för att se till att dataunderlaget lämnas i enlighet med artiklarna 11 och 14.

b)

Identifiering av de personer som får rapportera dataunderlag till administratören, och rutiner för att verifiera rapportörers och uppgiftslämnares identitet liksom auktorisation av uppgiftslämnare som lämnar uppgifter på en rapportörs vägnar.

c)

Riktlinjer för att säkerställa att rapportörer lämnar allt relevant dataunderlag.

d)

Sådana system och kontroller som rapportören måste införa, däribland

a)

Rapportörer under tillsyn ska se till att deras rapportering av dataunderlag inte påverkas av någon befintlig eller potentiell intressekonflikt och att eventuella skönsmässiga bedömningar som kan krävas görs på ett oberoende och ärligt sätt på grundval av relevant information och i enlighet med den uppförandekod som avses i artikel 15.

b)

Rapportörer under tillsyn ska ha ett kontrollramverk som säkerställer att dataunderlaget inte utsätts för otillbörlig påverkan, att det är rättvisande och tillförlitligt, och att det lämnas i enlighet med denna förordning och den uppförandekod som avses i artikel 15.

a)

Kontroller av vem som får lämna dataunderlag till en administratör, inbegripet, om så är rimligt, ett förfarande för godkännande från en fysisk person som har en överordnad ställning jämfört med uppgiftslämnaren.

b)

Lämplig utbildning för uppgiftslämnare som åtminstone omfattar denna förordning och förordning (EU) nr 596/2014.

c)

Åtgärder för hantering av intressekonflikter som innefattar åtgärder för att organisatoriskt skilja medarbetare åt när så är lämpligt samt åtgärder för att beakta hur incitament för att manipulera referensvärden, som uppkommer till följd av en ersättningspolicy, kan undanröjas.

d)

Dokumentation under en lämplig tidsperiod av kommunikation i samband med lämnandet av dataunderlag, av all information som rapportören har använt för att kunna göra varje rapportering, och av alla uppgifter om rådande eller potentiella intressekonflikter, inklusive, men inte begränsat till rapportörens exponering för finansiella instrument som använder ett referensvärde som en referens.

e)

Dokumentation av interna och externa revisioner.

a)

Referensvärdet används direkt eller indirekt inom en kombination av referensvärden som en referens för finansiella instrument eller finansiella avtal eller för att mäta resultatet hos en investeringsfond som har ett totalt värde på minst 500 miljarder EUR, baserat på referensvärdets alla olika slags löptider, i tillämpliga fall.

b)

Referensvärdet baseras på information från rapportörer som till största delen är etablerade i en enda medlemsstat, och erkänns vara ett kritiskt referensvärde i den medlemsstaten i enlighet med förfarandet i punkterna 2, 3, 4 och 5 i denna artikel.

c)

Referensvärdet uppfyller samtliga nedanstående villkor:

Om ett referensvärde uppfyller villkoren i leden c ii och iii, men inte uppfyller villkoret i led c i, får de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna tillsammans med den behöriga myndigheten i den medlemsstat där administratören är etablerad komma överens om att ett sådant referensvärde bör anses som kritiskt enligt detta stycke. Under alla omständigheter ska administratörens behöriga myndighet rådfråga de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna. I fall av oenighet mellan de behöriga myndigheterna ska administratörens behöriga myndighet besluta om referensvärdet bör anses som kritiskt enligt detta stycke, med beaktande av skälen till oenigheten. De behöriga myndigheterna eller, i fall av oenighet, administratörens behöriga myndighet ska sända sin bedömning till kommissionen. Kommissionen ska, efter att ha mottagit bedömningen, anta en genomförandeakt i enlighet med denna punkt. Dessutom ska administratörens behöriga myndighet, i fall av oenighet, sända sin bedömning till Esma som får offentliggöra ett yttrande.

a)

Värdet på de finansiella instrument och finansiella avtal som hänvisar till referensvärdet och värdet på investeringsfonder som hänvisar till referensvärdet för att mäta fondernas resultat inom medlemsstaten samt deras relevans när det gäller det totala värdet på utestående finansiella instrument och finansiella avtal, och det totala värdet av investeringsfonder, i medlemsstaten.

b)

Värdet på de finansiella instrument och finansiella avtal som hänvisar till referensvärdet, och värdet på investeringsfonder som hänvisar till referensvärdet för att mäta fondernas resultat inom medlemsstaten samt deras relevans när det gäller medlemsstatens bruttonationalprodukt.

c)

Andra tillgängliga sifferuppgifter i syfte att objektivt bedöma hur referensvärdets upphörande eller otillförlitlighet potentiellt kan påverka marknadsintegriteten, den finansiella stabiliteten, konsumenterna, realekonomin eller finansieringen av hushåll och företag i medlemsstaten.

a)

specificera hur det nominella beloppet för finansiella instrument utom derivat, det nominella beloppet för derivat och fondandelsvärdet för investeringsfonder ska bedömas, inbegripet när det gäller indirekt hänvisning till ett referensvärde inom en kombination av referensvärden, vid jämförelse med de tröskelvärden som avses i punkt 1 i denna artikel och artikel 24.1 a,

b)

se över de beräkningsmetoder som används för att fastställa de tröskelvärden som avses i punkt 1 i denna artikel mot bakgrund av marknads-, prissättnings- och regleringsutvecklingen samt hur lämpligt det är att klassificera referensvärden där det totala värdet av finansiella instrument, finansiella avtal eller investeringsfonder som hänvisar till referensvärdena ligger nära tröskelvärdet; denna översyn ska äga rum minst vartannat år från och med 1 januari 2018,

c)

specificera hur de kriterier som avses i led c iii i punkt 1 i denna artikel ska tillämpas, med beaktande av varje uppgift som är till hjälp vid en objektiv bedömning av hur referensvärdets upphörande eller otillförlitlighet potentiellt kan påverka marknadsintegriteten, den finansiella stabiliteten, konsumenterna, realekonomin eller finansieringen av hushåll och företag i en eller flera medlemsstater.

a)

omedelbart underrätta sin behöriga myndighet, och

b)

inom fyra veckor efter en sådan underrättelse presentera en bedömning av hur referensvärdet

a)

informera Esma och, i tillämpliga fall, det kollegium som inrättats enligt artikel 46, och

b)

inom fyra veckor göra en egen bedömning av hur referensvärdet ska överföras till en ny administratör eller upphöra att tillhandahållas, med beaktande av förfarandet i artikel 28.1.

a)

tillhandahållandet av referensvärdet har överförts till en ny administratör,

b)

referensvärdet kan upphöra att tillhandahållas på ett ordnat sätt, eller

c)

referensvärdet inte längre är kritiskt.

a)

Kräva att enheter under tillsyn som valts ut i enlighet med punkt 7 i denna artikel, inbegripet enheter som inte redan är rapportörer till det relevanta kritiska referensvärdet, rapporterar dataunderlag till administratören i enlighet med administratörens metod, den uppförandekod som avses i artikel 15 och andra regler. Ett sådant krav ska gälla under en lämplig period som dock inte får överstiga 12 månader från den dag då det ursprungliga beslutet om att kräva obligatorisk rapportering fattades enligt punkt 5 eller, för de enheter som ännu inte är rapportörer, från den dag då beslutet om att kräva obligatorisk rapportering fattas enligt detta led.

b)

Förlänga perioden för obligatorisk rapportering med en lämplig period som inte får överstiga 12 månader, efter granskningen enligt punkt 9 av åtgärder som antagits enligt led a i den här punkten.

c)

Fastställa i vilken form, och vid vilken tidpunkt, dataunderlag ska lämnas, utan att det medför en skyldighet för enheter under tillsyn att handla eller åta sig att handla.

d)

Kräva att administratören ändrar den metod, den uppförandekod som avses i artikel 15, eller andra regler som avser det kritiska referensvärdet.

a)

rapportörerna sannolikt skulle fortsätta att rapportera dataunderlag i minst ett år om åtgärden upphävdes, vilket ska styrkas med minst följande:

b)

tillhandahållandet av referensvärdet kan fortsätta att fungera när de rapportörer som anmodats att lämna dataunderlag har upphört med rapporteringen,

c)

ett godtagbart alternativt referensvärde finns tillgänglig och användare av det kritiska referensvärdet kan byta till detta alternativ till minimala kostnader, vilket ska framgå av minst en skriftlig rapport från administratören som närmare beskriver metoderna för övergång till ett alternativt referensvärde samt förmågan och kostnaderna för användarna för att gå över till detta referensvärde, eller

d)

det inte går att finna några lämpliga alternativa rapportörer och att referensvärdet skulle försvagas i en sådan omfattning att det måste upphöra om rapporteringen från berörda enheter under tillsyn upphörde.

a)

det används direkt eller indirekt inom en kombination av referensvärden som en referens för finansiella instrument eller finansiella avtal eller för att mäta resultatet hos en investeringsfond som har ett totalt genomsnittsvärde på minst 50 miljarder EUR, i tillämpliga fall baserat på referensvärdets alla olika slags löptider under sex månader, eller

b)

det inte har något eller mycket få lämpliga marknadsledda alternativ och det – om referensvärdet upphör att tillhandahållas, eller tillhandahålls på grundval av dataunderlag som inte längre på ett fullgott sätt representerar den underliggande marknaden eller ekonomiska verkligheten eller som är otillförlitligt – skulle uppstå en allvarlig och negativ påverkan på marknadernas integritet, den finansiella stabiliteten, konsumenterna, realekonomin eller finansieringen av hushåll eller företag i en eller flera medlemsstater.

a)

Referensvärdets sårbarhet för manipulation.

b)

Dataunderlagets art.

c)

Intressekonflikternas omfattning.

d)

I hur stor utsträckning administratören kan göra skönsmässiga bedömningar.

e)

Referensvärdets marknadspåverkan.

f)

Den art, omfattning och komplexitet som kännetecknar tillhandahållandet av referensvärdet.

g)

Referensvärdets betydelse för den finansiella stabiliteten.

h)

Värdet på de finansiella instrument, finansiella avtal eller investeringsfonder som hänvisar till referensvärdet.

i)

Administratörens storlek, organisatoriska form eller struktur.

a)

klart och tydligt fastställa den marknad eller ekonomiska verklighet som referensvärdet mäter och under vilka omständigheter det kan bli otillförlitligt som sådant mått,

b)

innehålla tekniska specifikationer av vilka det klart och tydligt framgår i vilka delar av beräkningen av referensvärdet skönsmässiga bedömningar kan göras, enligt vilka kriterier detta kan ske och vilken position de personer som kan göra skönsmässiga bedömningar har, samt hur sådana bedömningar därefter kan utvärderas,

c)

innehålla varningar för att vissa faktorer, inbegripet externa faktorer som ligger utanför administratörens kontroll, kan göra det nödvändigt att ändra eller upphöra att tillhandahålla referensvärdet, och

d)

upplysa användare om att ändringar av referensvärdet eller dess upphörande kan påverka de finansiella avtal och finansiella instrument som hänvisar till referensvärdet eller mätningarna av investeringsfonders resultat.

a)

definitioner av alla nyckeltermer avseende referensvärdet,

b)

skälen till varför referensvärdesmetoden har valts och rutiner för översyn och godkännande av metoden,

c)

de kriterier och rutiner som används för att fastställa referensvärdet, inbegripet en beskrivning av dataunderlaget, hur olika typer av dataunderlag rangordnas, vilka minimiuppgifter som krävs för att fastställa ett referensvärde, eventuella extrapoleringsmodeller eller extrapoleringsmetoder som används och eventuella rutiner för omviktning av de olika beståndsdelarna av ett referensvärdes index,

d)

de kontroller och regler som styr all användning av avgöranden eller skönsmässiga bedömningar från administratörens eller rapportörernas sida, i syfte att se till att sådana avgöranden eller bedömningar är enhetliga,

e)

rutinerna för att fastställa referensvärdet under perioder av påfrestningar eller perioder då källorna till uppgifter om transaktioner kan vara otillräckliga, oriktiga eller otillförlitliga, samt vilka begränsningar referensvärdet kan ha under sådana perioder,

f)

rutinerna för att hantera fel i dataunderlaget eller i fastställandet av referensvärdet, inbegripet när referensvärdet måste fastställas på nytt, och

g)

uppgifter om eventuella begränsningar för ett referensvärde, inklusive dess användning på illikvida eller fragmenterade marknader och en möjlig koncentration av underlag.

a)

Kommissionen har antagit ett beslut om likvärdighet i enlighet med punkt 2 eller 3 i denna artikel.

b)

Administratören är auktoriserad eller registrerad, samt föremål för tillsyn, i tredjelandet i fråga.

c)

Esma har underrättats av administratören om dess samtycke till att dess nuvarande eller framtida referensvärden får användas av enheter under tillsyn i unionen, om förteckningen över de referensvärden med avseende på vilka samtycke har getts för användning i unionen och om den behöriga myndighet som ansvarar för dess tillsyn i tredjelandet.

d)

De samarbetsarrangemang som avses i punkt 4 i denna artikel tillämpas.

a)

administratörer som är auktoriserade eller registrerade i det tredjelandet uppfyller bindande krav som är likvärdiga med kraven enligt denna förordning, i synnerhet med beaktande av om den rättsliga ramen och tillsynsverksamheten i ett tredjeland uppfyller Ioscoprinciperna om finansiella referensvärden eller, i tillämpliga fall, Ioscoprinciperna för organisationer som rapporterar oljepriser, och

b)

de bindande kraven är fortlöpande föremål för effektiv tillsyn och tillämpning i det tredjelandet.

a)

bindande krav i ett tredjeland med avseende på specifika administratörer eller specifika referensvärden eller familjer av referensvärden är likvärdiga med kraven enligt denna förordning, i synnerhet med hänsyn till om den rättsliga ramen och tillsynsverksamheten i ett tredjeland uppfyller Ioscoprinciperna om finansiella referensvärden eller, i tillämpliga fall, Ioscoprinciperna för organisationer som rapporterar oljepriser,

b)

sådana specifika administratörer eller specifika referensvärden eller familjer av referensvärden är föremål för fortlöpande effektiv tillsyn och tillämpning i detta tredjeland.

a)

Mekanismen för informationsutbyte mellan Esma och de berörda tredjeländernas behöriga myndigheter, inbegripet tillgång till alla relevanta uppgifter som Esma begär om den auktoriserade administratören i det tredjelandet.

b)

Mekanismen för omedelbar underrättelse till Esma när en behörig myndighet i ett tredjeland bedömer att en administratör som är auktoriserad i det tredjelandet och som står under dess tillsyn bryter mot villkoren för dess auktorisation eller mot annan nationell lagstiftning i tredjelandet.

c)

Förfarandena för samordning av tillsynsverksamhet, inbegripet inspektioner på plats.

a)

agerar på ett sätt som klart strider mot intressena hos användarna av dess referensvärden eller mot marknadernas goda funktion, eller

b)

på ett allvarligt sätt har brutit mot tredjelandets nationella lagstiftning eller andra bestämmelser som är tillämpliga på administratören i tredjelandet och på grundval av vilka kommissionen har antagit genomförandebeslutet i enlighet med artikel 30.2 eller 30.3.

a)

Esma har hänskjutit frågan till den behöriga myndigheten i tredjelandet och den behöriga myndigheten har inte vidtagit de lämpliga åtgärder som krävs för att skydda investerarna och väl fungerande marknader i unionen, eller har inte kunnat visa att den berörda administratören uppfyller de krav som är tillämpliga på den i tredjelandet.

b)

Esma har minst trettio dagar före återkallelsen underrättat den behöriga myndigheten i tredjelandet om sin avsikt att återkalla registreringen av administratören.

a)

Om administratören ingår i en grupp som innehåller en enhet under tillsyn som är belägen i unionen ska referensmedlemsstaten vara den medlemsstat där den enheten under tillsyn är belägen. En sådan enhet under tillsyn ska utses till den rättsliga företrädaren för tillämpningen av punkt 3.

b)

Om led a inte är tillämpligt, och om administratören ingår i en grupp som innehåller fler än en enhet under tillsyn och är belägen i unionen ska referensmedlemsstaten vara den medlemsstat där det största antalet enheter under tillsyn är belägna; om det finns lika antal enheter under tillsyn ska referensmedlemsstaten vara den där värdet av finansiella instrument, finansiella avtal eller investeringsfonder som hänvisar till referensvärdet är högst. En av de enheter under tillsyn som är belägna i den referensmedlemsstat som bestäms enligt detta led ska utses till den rättsliga företrädaren för tillämpningen av punkt 3.

c)

Om varken led a eller b i denna punkt är tillämpligt, och om en eller flera referensvärden som tillhandahålls av administratören används som referens för finansiella instrument som är upptagna till handel på en handelsplats enligt definitionen i artikel 4.1.24 i direktiv 2014/65/EU i en eller flera medlemsstater, ska referensmedlemsstaten vara den medlemsstat där det finansiella instrument som hänvisar till något av dessa referensvärden upptogs till handel eller handlades på en handelsplats för första gången och fortfarande handlas. Om de relevanta finansiella instrumenten upptogs till handel eller handlades för första gången samtidigt på handelsplatser i olika medlemsstater och fortfarande handlas där, ska referensmedlemsstaten vara den där värdet av finansiella instrument, finansiella avtal eller investeringsfonder som hänvisar till referensvärdet är högst.

d)

Om leden a, b och c inte är tillämpliga, och om ett eller flera referensvärden som tillhandahålls av administratören används i mer än en medlemstat av enheter under tillsyn, ska referensmedlemsstaten vara den medlemsstat där det största antalet enheter under tillsyn är belägna; om det finns lika stort antal enheter under tillsyn ska referensmedlemsstaten vara den där värdet av finansiella instrument, finansiella avtal eller investeringsfonder som hänvisar till referensvärdet är högst.

e)

Om leden a, b, c och d inte är tillämpliga, och om administratören ingår ett avtal med en enhet under tillsyn om att tillåta användningen av det referensvärde som administratören tillhandahåller ska referensmedlemsstaten vara den medlemsstat där denna enhet under tillsyn är belägen.

a)

Om en administratör som är belägen i tredjelandet står under tillsyn, ska det finnas det ett lämpligt samarbetsarrangemang mellan den behöriga myndigheten i referensmedlemsstaten och den behöriga myndigheten i det tredjeland där administratören är belägen, i enlighet med de tekniska standarder för tillsyn som antagits i enlighet med artikel 30.5, i syfte att säkerställa ett effektivt informationsutbyte så att den behöriga myndigheten kan utföra sina uppgifter i enlighet med denna förordning.

b)

De behöriga myndigheternas effektiva utövande av sin tillsynsfunktion i enlighet med denna förordning får inte hindras av lagar och andra författningar i det tredjeland där administratören är belägen och får i tillämpliga fall inte begränsas av de tillsyns- och undersökningsbefogenheter som innehas av tredjelandets tillsynsmyndighet.

a)

Den godkännande administratören eller en annan enhet under tillsyn har verifierat och kan fortlöpande för sin behöriga myndighet visa att tillhandahållandet av det referensvärde eller den familj av referensvärden som är föremål för godkännandet uppfyller, på obligatorisk eller frivillig basis, krav som är minst lika strikta som kraven i denna förordning.

b)

Den godkännande administratören eller en annan enhet under tillsyn har nödvändig expertis för att effektivt övervaka verksamheten med tillhandahållande av ett referensvärde i ett tredjeland och att hantera åtföljande risker.

c)

Det finns ett objektivt skäl till att erbjuda referensvärdet eller familjen av referensvärden i ett tredjeland och för nämnda referensvärde eller familjen av referensvärden i ett tredjeland att godkännas för användning i unionen.

a)

auktorisation om den tillhandahåller eller avser att tillhandahålla index som används eller är avsedda att användas som referensvärden i den mening som avses i denna förordning,

b)

registrering om den är en enhet under tillsyn, som inte är administratör, som tillhandahåller eller avser att tillhandahålla index som används eller är avsedda att användas som referensvärden i den mening som avses i denna förordning, på villkor att tillhandahållandet av ett referensvärde inte hindras av den sektorsdisciplin som gäller för enheten under tillsyn, och att inget av de index som tillhandahålls skulle kunna räknas som ett kritiskt referensvärde, eller

c)

en registrering om den tillhandahåller eller avser att uteslutande tillhandahålla index som skulle kunna räknas som icke-signifikanta referensvärden.

a)

pröva ansökan om auktorisation och fatta ett beslut om att bevilja eller avslå ansökan inom fyra månader efter mottagandet av en fullständig ansökan,

b)

pröva ansökan om registrering och fatta ett beslut om att registrera eller att neka registrering av sökanden inom 45 arbetsdagar efter mottagandet av en fullständig ansökan.

a)

uttryckligen avstår från auktorisation eller registrering eller inte har tillhandahållit några referensvärden under de senaste tolv månaderna,

b)

beviljades auktorisationen eller registreringen, eller har godkänt ett referensvärde, genom att lämna falska uppgifter eller på annat sätt ha använt otillbörliga metoder,

c)

inte längre uppfyller de villkor som gällde för auktorisationen eller registreringen, eller

d)

allvarligt och återkommande har brutit mot bestämmelserna i denna förordning.

a)

Identiteten på de administratörer som auktoriserats eller registrerats enligt artikel 34 och de behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen.

b)

Identiteten på de administratörer som uppfyller villkoren i artikel 30.1, den förteckning över referensvärden som avses i artikel 30.1 c och de behöriga myndigheter i tredjeland som ansvarar för tillsynen.

c)

Identiteten på de administratörer som erhållit erkännande enligt villkoren i artikel 32, den förteckning över referensvärden som avses i artikel 32.7 och, i tillämpliga fall, de behöriga myndigheter i tredjeland som ansvarar för tillsynen.

d)

De referensvärden som har godkänts i enlighet med förfarandet i artikel 33, identiteten på deras administratörer och identiteten på de administratörer eller enheter under tillsyn som beviljat godkännandet.

a)

den har erhållit ett skriftligt godkännande från den behöriga myndigheten och informationen bara lämnas ut för de ändamål för vilka myndigheten har gett sitt tillstånd, eller

b)

ett sådant utlämnande är nödvändigt i samband med rättsliga förfaranden.

a)

själv utföra inspektionen på plats eller utredningen,

b)

tillåta att den behöriga myndighet som gjorde framställan deltar i en inspektion på plats eller en utredning,

c)

utse revisorer eller andra sakkunniga för att stödja eller utföra inspektionen på plats eller utredningen.

a)

Tillgång till alla handlingar och annan information, oavsett form, och rätt att få eller göra kopior av dem.

b)

Begära upplysningar av vilken person som helst som deltar i tillhandahållandet av och rapporteringen till ett referensvärde, även eventuella tjänsteleverantörer till vilka funktioner, tjänster eller verksamheter i samband med tillhandahållandet av ett referensmärke har utkontrakterats enligt artikel 10, samt deras huvudmän, och om nödvändigt kalla in och höra personen för att få tillgång till information.

c)

Begära upplysningar, i förhållande till råvaruindex, från rapportörer på berörda spotmarknader, i förekommande fall i standardiserad form, och rapporter om transaktioner och direkt tillgång till handlarnas system.

d)

Utföra inspektioner eller utredningar på plats, förutom i fysiska personers privata bostäder.

e)

Beträda juridiska personers lokaler, utan att det påverkar tillämpningen av förordning (EU) nr 596/2014, i syfte att beslagta handlingar och andra uppgifter i någon form, där det finns en rimlig misstanke om att handlingar och andra uppgifter som rör ämnet för inspektionen eller utredningen kan vara relevanta för att bevisa en överträdelse av denna förordning. När förhandsgodkännande krävs från den rättsliga myndigheten i den berörda medlemsstaten ska denna befogenhet bara användas, i enlighet med nationell rätt, efter det att förhandstillstånd utfärdats.

f)

Begära befintliga inspelningar av telefonsamtal, uppgifter om elektronisk kommunikation eller annan datatrafik som innehas av en enhet under tillsyn.

g)

Begära att tillgångar fryses eller beläggs med kvarstad eller bådadera.

h)

Tillfälligt kräva att ett agerande som den behöriga myndigheten anser strida mot bestämmelserna i denna förordning ska upphöra.

i)

Tillfälligt införa ett förbud mot utövande av yrkesverksamhet.

j)

Vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att allmänheten får korrekt information om tillhandahållandet av ett referensvärde, bl.a. genom att kräva att den relevanta administratören eller personer som har offentliggjort eller spridit referensvärdet eller båda ska offentliggöra en rättelse eller göra en ny beräkning av referensvärdet.

a)

Direkt.

b)

I samarbete med andra myndigheter eller marknadsföretag.

c)

På eget ansvar genom delegering till sådana myndigheter eller till marknadsföretag.

d)

Efter ansökan till behöriga rättsliga myndigheter.

a)

överträdelser av artiklarna 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 21, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, och 34 i tillämpliga fall, och

b)

underlåtenhet att samarbeta eller uppfylla sina skyldigheter i samband med en utredning eller begäran som omfattas av bestämmelserna i artikel 41.

a)

Ett åläggande om att den administratör eller den enhet under tillsyn som är ansvarig för överträdelsen ska upphöra med sitt agerande och inte upprepa det.

b)

Återföring av vinster som har gjorts eller förluster som har undvikits genom överträdelsen, om dessa kan fastställas.

c)

En offentlig varning som namnger ansvarig administratör eller enhet under tillsyn och typen av överträdelse.

d)

Återkallelse eller indragning av en administratörs auktorisation eller registrering.

e)

Ett tillfälligt förbud mot att varje fysisk person som hålls ansvarig för en sådan överträdelse utövar ledningsfunktioner hos administratören eller en rapportör under tillsyn.

f)

Administrativa sanktionsavgifter som är minst tre gånger så höga som den vinst som har gjorts eller de förluster som undvikits genom överträdelsen, om dessa kan fastställas,

g)

i fråga om en fysisk person, maximala administrativa sanktionsavgifter på minst:

h)

i fråga om en juridisk person, maximala administrativa sanktionsavgifter till ett belopp på minst:

a)

Överträdelsens allvar och varaktighet.

b)

Hur kritiskt referensvärdet är med avseende på den finansiella stabiliteten och realekonomin.

c)

Den ansvariga personens befattning.

d)

Den ansvariga personens finansiella ställning, indikerad genom den ansvariga juridiska personens totala årsomsättning eller den ansvariga fysiska personens årsinkomst.

e)

Omfattningen av den vinst som den ansvariga personen har erhållit, eller den förlust som vederbörande har undvikit, i den mån de kan fastställas.

f)

Den ansvariga personens grad av samarbetsvillighet med den behöriga myndigheten, utan att det påverkar behovet av att säkerställa återföring av de vinster som personen erhållit eller förluster som denne undvikit.

g)

Eventuella tidigare överträdelser som den berörda personen begått.

h)

Åtgärder som efter överträdelsen vidtagits av en ansvarig person för att förhindra upprepad överträdelse.

a)

Skjuta upp offentliggörandet av beslutet tills det att skälen för det inte längre föreligger.

b)

Offentliggöra beslutet på anonym grund i enlighet med nationell rätt, när sådana anonyma offentliggöranden säkerställer ett effektivt skydd av de berörda personuppgifterna.

c)

Inte alls offentliggöra beslutet för det fall att den behöriga myndigheten anser att offentliggörande i enlighet med led a eller b kommer att vara otillräckligt för att säkerställa

a)

Information som ska utbytas mellan de behöriga myndigheterna.

b)

Beslutsprocessen mellan de behöriga myndigheterna och de tidsfrister inom vilka varje beslut ska fattas.

c)

De fall då de behöriga myndigheterna ska samråda med varandra.

d)

Det samarbete som ska idkas i enlighet med artikel 23.7 och 23.8.

a)

Ändra den uppförandekoden som avses i artikel 15, metoden eller andra regler som avser referensvärdet.

b)

Införa en övergångsperiod under vilket förfarandena enligt artikel 28.2 gäller.

a)

en behörig myndighet inte har lämnat väsentlig information,

b)

administratörens behöriga myndighet efter en begäran enligt punkt 3 har underrättat den ansökande myndigheten om att villkoren i den punkten inte är uppfyllda, eller administratörens behöriga myndighet inte har fattat något beslut efter en sådan ansökan inom rimlig tid,

c)

de behöriga myndigheterna inte kunnat enas om de förhållanden som anges i punkt 6,

d)

det råder oenighet kring de åtgärder som ska vidtas i enlighet med artiklarna 34, 35 och 42,

e)

det råder oenighet kring de åtgärder som ska vidtas i enlighet med artikel 23.6,

f)

det råder oenighet kring de åtgärder som ska vidtas i enlighet med punkt 8 tredje stycket i den här artikeln.

a)

Indexleverantören tillhandahåller inte ett kritiskt referensvärde.

b)

Den behöriga myndigheten är på skälig grund medveten om att det eller de index som indexleverantören tillhandahåller inte är vanligt förekommande, i den mening som avses i denna förordning, vare sig i den medlemsstat där indexleverantören är belägen eller i andra medlemsstater.

a)

Funktionssättet och effektiviteten i det kritiska referensvärdet, ordningen för obligatorisk administration och obligatorisk rapportering enligt artiklarna 20, 21 och 23 samt definitionen av ett kritiskt referensvärde i artikel 3.1.25.

b)

Effektiviteten i ordningen för auktorisation, registrering och tillsyn av administratörer enligt avdelning VI och kollegierna enligt artikel 46 och huruvida det är lämpligt att ett unionsorgan utövar tillsyn över vissa referensvärden.

c)

Funktionssättet och effektiviteten i artikel 19.2, särskilt dess tillämpningsområde.

1.

Artikel 19 ska ändras på följande sätt:

2.

Artikel 35 ska ändras på följande sätt:

3.

I artikel 38 ska följande stycken läggas till:

”Senast den 3 juli 2019 ska kommissionen efter att ha hört Esma lägga fram en rapport till Europaparlamentet och rådet om nivån på de tröskelvärden som fastställs i leden a och b i artikel 19.1a avseende transaktioner utförda av personer i ledande ställning där emittentens aktier eller skuldinstrument utgör en del av ett företag för kollektiva investeringar eller innebär exponering mot en tillgångsportfölj, i syfte att bedöma huruvida den nivån är lämplig eller bör justeras.

Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 35 för att justera tröskelvärdena i leden a och b i artikel 19.1a om kommissionen i den rapporten fastställer att de tröskelvärdena bör justeras.”

1.

I artikel 5.1 ska följande stycke införas efter andra stycket:

”När kreditavtalet hänvisar till ett referensvärde enligt definitionen i artikel 3.1.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1011 (*) ska namnet på referensvärdet och dess administratör och de möjliga följderna för konsumenterna tillhandahållas konsumenten av kreditgivaren eller i förekommande fall kreditförmedlaren i ett separat dokument som kan bifogas formuläret Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation.

(*)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1011 av den 8 juni 2016 om index som används som referensvärden för finansiella instrument och finansiella avtal eller för att mäta investeringsfonders resultat, och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2014/17/EU och förordning (EU) nr 596/2014 (EUT L 171, 29.6.2016, s. 1).”"

2.

I artikel 27.1 ska följande stycke införas efter andra stycket:

”Senast den 1 juli 2018 ska medlemsstaterna anta och offentliggöra de bestämmelser som är nödvändiga för att följa artikel 5.1 tredje stycket och översända dem till kommissionen. De ska tillämpa dessa bestämmelser från och med 1 juli 2018.”

1.

I artikel 13.1 andra stycket ska följande led införas:

(**)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1011 av den 8 juni 2016 om index som används som referensvärden för finansiella instrument och finansiella avtal eller för att mäta investeringsfonders resultat, och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2014/17/EU och förordning (EU) nr 596/2014 (EUT L 171, 29.6.2016, s. 1).”"

2.

I artikel 42.2 ska följande stycke införas efter första stycket:

”Senast den 1 juli 2018 ska medlemsstaterna anta och offentliggöra de bestämmelser som är nödvändiga för att följa artikel 13.1 andra stycket ea och översända dem till kommissionen. De ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den 1 juli 2018.”

3.

I artikel 43.1 ska följande stycke läggas till:

”Artikel 13.1 andra stycket ea ska inte tillämpas på kreditavtal som existerade före den 1 juli 2018.”

29.6.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 171/66

(1)

Avel med nötkreatur, svin, får, getter och hästdjur utgör en ekonomiskt och socialt strategisk del av unionens jordbruk och bidrar till unionens kulturella arv. Denna jordbruksverksamhet, som bidrar till att trygga unionens livsmedelsförsörjning, är en inkomstkälla för lantbrukarna. Avel med dessa djurarter främjas bäst genom att uppmuntra till användning av renrasiga avelsdjur eller hybridavelssvin med dokumenterat högt avelsvärde.

(2)

Således har medlemsstaterna som ett led i sin jordbrukspolitik konsekvent strävat efter att, bl.a. genom offentliga investeringar, stödja produktionen av husdjur med särskilda genetiska egenskaper genom att fastställa normer. Skillnader mellan dessa normer kan skapa tekniska hinder för handel med avelsdjur och avelsmaterial från dem, samt tekniska hinder för deras införsel till unionen.

(3)

Den rättsliga ramen för unionsrätten på området avel med renrasiga avelsdjur av nötkreatur, svin, får, get och hästdjur samt hybridavelssvin utgörs av rådets direktiv 88/661/EEG (3), 89/361/EEG (4), 90/427/EEG (5), 91/174/EEG (6), 94/28/EG (7) och 2009/157/EG (8). Dessa direktiv syftade till att utveckla boskapsaveln i unionen, samtidigt som de reglerade handeln med avelsdjur och avelsmaterial från dessa och införseln av dem till unionen, och därmed bevarade de unionens djuravelssektors konkurrenskraft.

(4)

Rådets direktiv 87/328/EEG (9), 90/118/EEG (10) och 90/119/EEG (11) antogs för att förhindra att medlemsstaterna bibehåller eller antar nationella bestämmelser om godkännande för avelsändamål av avelsdjur av nötkreatur och svin och om produktion och användning av sädesvätska, oocyter och embryon som skulle kunna innebära förbud, begränsningar eller hinder för handel, oavsett om det gäller naturlig betäckning, artificiell insemination eller insamling av sädesvätska, oocyter eller embryon.

(5)

På grundval av direktiven 88/661/EEG, 89/361/EEG, 90/427/EEG, 91/174/EEG, 94/28/EG och 2009/157/EG antog kommissionen, efter samråd med medlemsstaterna genom ständiga kommittén för husdjursavel, som inrättades genom rådets beslut 77/505/EEG (12), ett antal beslut som fastställer artspecifika kriterier för godkännande eller erkännande av avelsorganisationer och föreningar för uppfödare, för införande av avelsdjur i stamböcker, för godkännande av renrasiga avelsfår och avelsgetter för avel och artificiell insemination, för individprövning och avelsvärdering av avelsdjur av nötkreatur, svin, får och get samt för fastställande av härstamningsbevis för handel med avelsdjur och avelsmaterial från dem.

(6)

Kommissionen upprättade även en förteckning över avelsorgan i tredjeländer och förlagor till härstamningsbevis för införsel till unionen av avelsdjur och av sädesvätska, oocyter och embryon från dem.

(7)

Direktiven 88/661/EEG, 89/361/EEG, 90/427/EEG, 91/174/EEG, 94/28/EG och 2009/157/EG liknar till stor del varandra i fråga om struktur och innehåll. Flera av dessa direktiv har ändrats över tiden. I syfte att skapa enkelhet och enhetlighet i unionsrätten bör de unionsbestämmelser som fastställts i dessa direktiv förenklas.

(8)

Under de senaste tjugo åren har kommissionen tvingats behandla ett stort antal klagomål från uppfödare och aktörer som bedriver avelsprogram beträffande införlivandet och tolkningen på nationell nivå av unionsrättsakter om djuravel i olika medlemsstater. För att se till att unionsbestämmelserna om djuravel tillämpas enhetligt och för att undvika hinder för handeln med avelsdjur och avelsmaterial från dem på grund av skillnader i det nationella införlivandet av dessa direktiv, bör de avelstekniska och genealogiska villkoren för handel med avelsdjur och avelsmaterial från dem och införsel av dem till unionen fastställas i en förordning.

(9)

Erfarenheter har också visat att för att underlätta tillämpningen av bestämmelserna i direktiven behöver ett antal bestämmelser ha en mer exakt ordalydelse och en enhetlig terminologi som är standard i alla medlemsstater. För att skapa klarhet och enhetlighet i unionsrätten bör även fler definitioner fastställas, inklusive en definition av ras.

(10)

Strävan efter konkurrenskraft i djuravelssektorn bör inte leda till att vissa raser, vars egenskaper är anpassade till specifika biofysiska kontexter, försvinner. Om storleken på populationen av lokala raser är för liten, kan detta leda till förlust av deras genetiska mångfald. Eftersom husdjursgenetiska resurser är en mycket viktig del av den biologiska mångfalden inom jordbruket är de avgörande som grund för en hållbar utveckling av boskapssektorn samt ger möjligheter att anpassa djur till föränderliga miljöer, produktionsvillkor och marknads- och konsumentefterfrågan. Unionsrättsakter om djuravel bör således bidra till bevarandet av husdjursgenetiska resurser, till skyddet av biologisk mångfald och till produktionen av typiska regionala kvalitetsprodukter som är beroende av de särskilda ärftliga egenskaperna hos lokala husdjursraser. Unionsrättsakterna bör även främja hållbara avelsprogram som syftar till att förbättra raser och, i synnerhet för raser som är utrotningshotade eller lokala raser som är ovanliga i unionen, bevara raser och den genetiska mångfalden inom och mellan raser.

(11)

Genom urval och avel har man gjort avsevärda framsteg när det gäller utvecklingen av egenskaper som är relaterade till produktiviteten hos produktionsdjur, vilket har lett till minskade produktionskostnader för jordbruken. I vissa fall har dock oönskade bieffekter uppstått, vilket har gett upphov till oro bland allmänheten över djurens välfärd och miljön. Tillämpningen av genomik och avancerad informationsteknik som exempelvis precisionsdjurhållning, som gör det möjligt att registrera stora datamängder om alternativa egenskaper som är direkt eller indirekt relaterade till djurens välfärd och hållbarhetsfrågor, har en väsentlig potential när det gäller möjligheten att bemöta allmänhetens oro och uppnå målen för hållbar djurhållning i fråga om större resurseffektivitet och mer motståndskraftiga och härdiga djur. Insamlingen av uppgifter om dessa alternativa egenskaper bör ges större betydelse inom ramen för avelsprogram och bör ges en mer framträdande roll vid fastställandet av urvalsmål. I detta sammanhang bör de genetiska resurser som utrotningshotade raser utgör ses som en genreservoar som eventuellt kan bidra till att uppnå dessa djurvälfärds- och hållbarhetsmål.

(12)

Denna förordning bör gälla för avelsdjur av nötkreatur, svin, får, get och hästdjur och avelsmaterial från dem om dessa djur eller avkommor från detta avelsmaterial är avsedda att införas som renrasigt avelsdjur i en stambok eller som hybridavelssvin i ett register, särskilt för handel inom unionen, inklusive inom en medlemsstat, eller för införsel till unionen av dessa avelsdjur och avelsmaterial från dem.

(13)

Begreppet avelsdjur eller renrasigt avelsdjur bör inte tolkas som att det endast omfattar djur som fortfarande är fertila. Kastrerade djur kan nämligen med sina genealogiska och avelstekniska uppgifter bidra till bedömningen av populationens genetiska kvalitet och på så sätt göra rangordningen av avelsdjur på grundval av dessa resultat mer tillförlitlig. Beroende på målen för avelsprogrammet skulle bristen på eller förlusten av uppgifter till följd av ett uttryckligt uteslutande av kastrerade djur från en stambok eller ett register troligen påverka resultatet av bedömningen av den genetiska kvaliteten hos sådana avelsdjur som är genetiskt besläktade med dessa kastrerade djur.

(14)

Syftet med de bestämmelser om renrasiga avelsdjur som fastställs i denna förordning bör vara att möjliggöra handel på grundval av överenskomna principer för erkännandet av avelsorganisationer som förvaltar raser och för godkännandet av deras avelsprogram. I denna förordning bör det också fastställas bestämmelser för införande av renrasiga avelsdjur i huvudavsnittet i stamböckerna och, när sådana förekommer, i olika förtjänstklasser i huvudavsnittet. Förordningen bör även innehålla bestämmelser om individprövning och avelsvärdering, bestämmelser för godkännande av avelsdjur för avel och bestämmelser om innehållet i härstamningsbevis.

(15)

På liknande sätt bör syftet med de bestämmelser om hybridavelssvin som fastställs i denna förordning vara att möjliggöra handel på grundval av överenskomna principer för erkännande av avelsverksamheter som förvaltar olika raser, linjer eller korsningar av svin och godkännande av deras avelsprogram. I denna förordning bör det också fastställas bestämmelser för införande av hybridavelssvin i register. Förordningen bör även innehålla bestämmelser om individprövning och avelsvärdering, bestämmelser för godkännande av hybridavelssvin för avel och bestämmelser om innehållet i härstamningsbevis.

(16)

Det är inte lämpligt att frågor som rör kloning tas upp i denna förordning.

(17)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att säkerställa ett enhetligt tillvägagångssätt för handel med avelsdjur och avelsmaterial från dem samt införsel av dem till unionen, och för den offentliga kontroll som måste genomföras avseende de avelsprogram som avelsorganisationer och avelsverksamheter genomför, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av sin verkan, komplexitet samt gränsöverskridande och internationella karaktär, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(18)

Kvaliteten på de tjänster som avelsorganisationer och avelsverksamheter tillhandahåller och det sätt på vilket de bedömer och klassificerar avelsdjur är avgörande för kvaliteten och korrektheten i den avelstekniska och genealogiska information som samlas in eller fastställs med avseende på dessa djur och deras värde på marknaden. Följaktligen bör det fastställas bestämmelser om erkännande av avelsorganisationer och avelsverksamheter och om godkännande av deras avelsprogram enligt harmoniserade unionskriterier. Dessa bestämmelser bör även omfatta den tillsyn av dem som medlemsstaternas behöriga myndigheter utför i syfte att säkerställa att de regler som fastställs av avelsorganisationer och avelsverksamheter inte ger upphov till skillnader mellan avelsprogram och därigenom skapar tekniska hinder för handeln inom unionen.

(19)

Denna förordning bör fastställa förfaranden som liknar de som föreskrivs i direktiven 88/661/EEG, 89/361/EEG, 90/427/EEG, 91/174/EEG, 94/28/EG och 2009/157/EG för upptagande av erkända rasföreningar och avelsverksamheter i förteckningar, inklusive uppdatering, överföring och offentliggörande av förteckningarna.

(20)

Avelsprogram för renrasiga avelsdjur genomförs med det övergripande syftet att på ett hållbart sätt förbättra egenskaper som är relaterade till produktion och andra egenskaper hos djur av en viss ras eller att bevara en ras. Dessa avelsprogram bör omfatta ett tillräckligt stort antal renrasiga avelsdjur som hålls av uppfödare som genom avel och urval främjar och utvecklar önskvärda egenskaper hos dessa djur eller säkerställer rasens bevarande, i enlighet med de mål som de deltagande uppfödarna gemensamt har godkänt. På samma sätt genomförs avelsprogram för hybridavelssvin i syfte att få fram önskvärda egenskaper genom avsiktlig korsning mellan olika raser, linjer eller korsningar av svin. Avelsdjur (renrasiga eller hybrider) som ingår i ett avelsprogram införs i en stambok eller ett register, inklusive uppgifter om deras härstamning och, beroende på de avelsmål som har fastställts i avelsprogrammet, genomgår individprövning eller andra bedömningar som utmynnar i registrering av uppgifter om egenskaper i relation till målen för avelsprogrammet. Om så anges i avelsprogrammet utförs en avelsvärdering för att bedöma djurens avelsvärde, så att de kan rankas efter resultatet. Dessa avelsvärden och resultaten av individprövningar samt den genealogiska informationen ligger till grund för avel och urval.

(21)

Rätten till erkännande för en avelsorganisation eller avelsverksamhet som uppfyller de fastställda kriterierna bör vara en grundläggande princip i unionsrätten om djuravel och den inre marknaden. Skyddet av en befintlig erkänd avelsorganisations ekonomiska verksamhet bör inte vara ett giltigt skäl för den behöriga myndigheten att besluta att inte erkänna ytterligare en avelsorganisation för samma ras eller att överträda de principer som styr den inre marknaden. Detsamma gäller för godkännandet av ytterligare ett avelsprogram eller av en geografisk utvidgning av ett avelsprogram som genomförs med samma ras eller med avelsdjur av samma ras som kan värvas från populationen i en avelsorganisation som redan genomför ett avelsprogram med den rasen. Om en eller flera erkända avelsorganisationer redan genomför ett godkänt avelsprogram med en viss ras i en medlemsstat bör den behöriga myndigheten i den medlemsstaten dock i vissa specifika fall kunna besluta att inte godkänna ytterligare ett avelsprogram för samma ras, även om det avelsprogrammet uppfyller samtliga krav för godkännande. Ett skäl till att inte godkänna kan vara att godkännandet av ytterligare ett avelsprogram för samma ras skulle äventyra bevarandet av denna ras eller den genetiska mångfalden inom denna ras i den medlemsstaten. Bevarandet av rasen skulle särskilt kunna äventyras av en fragmentering av populationen som skulle kunna leda till högre inavel, ökad förekomst av observerade genetiska defekter, mindre urvalsmöjligheter och minskad tillgång för uppfödare till renrasiga avelsdjur och avelsmaterial från dem. Ett annat skäl till att inte godkänna kan vara om de fastställda särdragen för rasen eller huvudmålen för avelsprogrammen är inkonsekventa. Oberoende av syftet med avelsprogrammet, nämligen bevarande av rasen eller förbättring av rasen, bör den behöriga myndigheten kunna besluta att inte godkänna ytterligare ett avelsprogram med avseende på samma ras om skillnader mellan de två avelsprogrammens huvudmål eller mellan väsentliga rasegenskaper fastställda i avelsprogrammen skulle leda till effektivitetsförluster avseende genetiska framsteg för dessa mål eller egenskaper eller andra därmed förbundna egenskaper, eller om ett utbyte av djur mellan de båda populationerna skulle medföra en risk för att de väsentliga egenskaperna hos den ursprungliga populationen väljs eller avlas bort. Avslutningsvis bör en behörig myndighet, när det handlar om en utrotningshotad ras eller en lokal ras som är ovanlig i ett eller flera av unionens territorier, också kunna besluta att inte godkänna ytterligare ett avelsprogram för samma ras om det ytterligare avelsprogrammet skulle hindra ett effektivt genomförande av det befintliga avelsprogrammet, särskilt på grund av bristande samordning eller bristande utbyte av genealogisk och avelsteknisk information som medför att de fördelar som en gemensam utvärdering av insamlade uppgifter om rasen skulle kunna ge uteblir. Om ett avelsprogram inte godkänns bör den behöriga myndigheten alltid ge de ansökande en motiverad förklaring och ge dem rätt att överklaga beslutet.

(22)

Uppfödare bör ha rätt att utforma och genomföra ett avelsprogram för eget bruk, utan att avelsprogrammet måste godkännas av de behöriga myndigheterna. Medlemsstaterna och deras behöriga myndigheter bör emellertid fortfarande ha möjlighet att reglera dessa verksamheter, särskilt så snart ett sådant avelsprogram leder till affärstransaktioner med avelsdjur eller avelsmaterial från dem, eller när det äventyrar ett redan befintligt godkänt avelsprogram för samma ras.

(23)

Om avelsprogrammet syftar till att bevara en ras skulle kraven för avelsprogrammet kunna kompletteras med åtgärder för ex situ- och in situ-bevarande eller andra verktyg för att kontrollera tillståndet för rasen, vilket skulle säkerställa ett långsiktigt, hållbart bevarande av rasen. Det bör vara möjligt att fastställa dessa åtgärder i avelsprogrammet.

(24)

Organisationer eller föreningar för uppfödare, avelsorganisationer, inklusive organisationer som är privata företag, rasföreningar och offentliga organ bör erkännas som avelsorganisationer endast om de har uppfödare som deltar i sina avelsprogram och när de ser till att uppfödarna har möjlighet att välja fritt vad gäller urval och avel av deras renrasiga avelsdjur, har rätt att få avkommor från dessa djur införda i deras stamböcker och har möjlighet att vara ägare till djuren.

(25)

Innan ändringar genomförs i det godkända avelsprogrammet bör en avelsorganisation eller en avelsverksamhet anmäla dessa ändringar till den behöriga myndighet som har erkänt avelsorganisationen eller avelsverksamheten. I syfte att undvika onödiga administrativa bördor för den behöriga myndigheten och avelsorganisationen eller avelsverksamheten bör avelsorganisationen eller avelsverksamheten till den behöriga myndigheten endast anmäla de ändringar som sannolikt kommer att påverka avelsprogrammet på ett väsentligt sätt. Det gäller i första hand utvidgningar av det geografiska området, ändringar av syftet eller av urvals- och avelsmålen för avelsprogrammet, ändringar i beskrivningen av rasens särdrag eller i delegeringen av uppgifter till tredje part, viktiga ändringar i systemet för registrering av härstamning eller i de metoder som används för individprövning och avelsvärdering samt alla andra ändringar som den behöriga myndigheten anser vara en väsentlig ändring av avelsprogrammet. Förutom den obligatoriska anmälningen av väsentliga ändringar till den behöriga myndigheten bör avelsorganisationen eller avelsverksamheten på begäran tillhandahålla en aktuell version av avelsprogrammet till den behöriga myndigheten.

(26)

När det finns ett erkänt behov av att bevara en ras eller att främja utvecklingen av en ras inom ett visst område, eller när det rör sig om en utrotningshotad ras, bör den behöriga myndigheten själv tillfälligt kunna utföra ett avelsprogram för den rasen, förutsatt att det inte redan finns ett effektivt fungerande avelsprogram för rasen i fråga. En behörig myndighet som genomför ett sådant avelsprogram bör emellertid inte längre ha denna möjlighet om det är möjligt att överlämna avelsprogrammet till en aktör som uppfyller kraven för ett korrekt genomförande av avelsprogrammet.

(27)

Bevarandet av utrotningshotade raser kräver att även avelsorganisationer med ett begränsat antal avelsdjur i sina avelsprogram inrättas och erkänns, och därför bör i allmänhet inte storleken på populationen anses vara ett avgörande villkor för erkännande av avelsorganisationer som arbetar med utrotningshotade raser och för godkännande av deras avelsprogram, särskilt eftersom erkännandet sker på nationell nivå.

(28)

Särskilda bestämmelser, framför allt om uppgraderingar från bilagan till huvudavsnittet och om undantag för individprövning och avelsvärdering, bör fastställas i denna förordning för att beakta utrotningshotade rasers särskilda status.

(29)

Unionen är fördragsslutande part i konventionen om biologisk mångfald, som godkändes genom rådets beslut 93/626/EEG (13), vars mål framför allt är bevarandet av biologisk mångfald, ett hållbart utnyttjande av dess beståndsdelar samt rimlig och rättvis fördelning av den nytta som uppstår vid användningen av genetiska resurser. I konventionen fastställs att de fördragsslutande parterna har suverän rätt till sina biologiska resurser och att de är ansvariga för bevarandet av sin biologiska mångfald och det hållbara utnyttjandet av sina biologiska resurser. Unionen är också part i Nagoyaprotokollet om tillträde till genetiska resurser och rimlig och rättvis fördelning av den nytta som uppstår vid användningen av dem, vilket är fogat till konventionen om biologisk mångfald, som godkändes genom rådets beslut 2014/283/EU (14). Denna förordning bör därför i tillämpliga fall beakta konventionen om biologisk mångfald samt Nagoyaprotokollet, och bör tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 511/2014 (15).

(30)

Avelsorganisationer och avelsverksamheter som erkänts i en medlemsstat bör ha möjlighet att genomföra sina godkända avelsprogram i en eller flera andra medlemsstater för att säkerställa bästa möjliga användning inom unionen av avelsdjur med högt avelsvärde. I detta syfte bör ett förenklat anmälningsförfarande införas för att se till att den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten är medveten om avsikten att bedriva av gränsöverskridande verksamhet. Säsongsbetingade förflyttningar av avelsdjur inom en medlemsstats gränser eller mellan flera medlemsstater bör dock inte medföra en obligatorisk utvidgning av det geografiska området.

(31)

Gränsöverskridande samarbete mellan avelsorganisationer och avelsverksamheter som vill ingå ett sådant samarbete bör underlättas, samtidigt som man bör säkerställa näringsfriheten och avskaffandet av hinder för den fria rörligheten för avelsdjur och avelsmaterial från dem.

(32)

Eftersom en behörig myndighet kan behöva godkänna flera avelsprogram som genomförs av en avelsorganisation eller avelsverksamhet som den har erkänt, och eftersom den kan behöva godkänna utvidgningar av områden för avelsprogram som genomförs av en avelsorganisation eller avelsverksamhet som har erkänts i en annan medlemsstat, bör erkännandet av avelsorganisationen eller avelsverksamheten ske separat från godkännandet av dess avelsprogram. Vid behandlingen av en ansökan om erkännande för en avelsorganisation eller avelsverksamhet bör emellertid den behöriga myndigheten också få en ansökan om godkännande av minst ett avelsprogram.

(33)

Mot bakgrund av de olika klagomål som kommissionen har tvingats behandla under tidigare år bör det i denna förordning fastställas tydliga bestämmelser om förhållandet mellan avelsorganisationer som upprättar en dotterstambok för en viss ras av renrasiga avelsdjur av hästdjur och den avelsorganisation som gör anspråk på att ha upprättat den ursprungliga stamboken för den rasen.

(34)

Förhållandet mellan uppfödare och avelsorganisationer måste klargöras, särskilt för att säkerställa deras rätt att delta i avelsprogrammet inom det geografiska territorium som det har godkänts för och, om medlemskap är en möjlighet, för att säkerställa uppfödarnas rätt till medlemskap. Avelsorganisationer bör ha regler för att lösa tvister med uppfödare som deltar i deras avelsprogram och för att säkerställa att dessa uppfödare behandlas lika. De bör också fastställa sina egna rättigheter och skyldigheter samt rättigheterna och skyldigheterna för de uppfödare som deltar i deras avelsprogram.

(35)

Uppfödare vars avelsdjur flyttas säsongsmässigt inom en medlemsstats gränser eller inom ett område som överskrider nationella gränser bör ha rätt att fortsätta delta i avelsprogrammet så länge huvuddelen av deras anläggning är belägen inom avelsprogrammets geografiska område.

(36)

Den särskilda situationen i sektorn för hybridavelssvin bör beaktas i denna förordning. De flesta privata företag inom sektorn för hybridavelssvin har slutna produktionssystem och arbetar med sin egen avelsdjursbesättning. Det bör därför föreskrivas ett antal undantag för dessa företag, särskilt när det gäller uppfödares deltagande i avelsprogram och rätten att föra in hybridavelssvin i register.

(37)

Definitionen av hybridavelssvin omfattar djur från alla nivåer i den avels- och urvalspyramid som används för att optimera korsning genom att kombinera de specifika egenskaperna hos olika genotyper och utnyttja heterosiseffekter. Beroende på nivån på avels- och urvalspyramiden omfattar hybridavelssvin raser, linjer eller korsningar. Detta innebär att inte alla djur nödvändigtvis är hybrider i ordets traditionella bemärkelse.

(38)

De erfarenheter som gjorts, särskilt vid tillämpningen av direktiv 90/427/EEG och i mindre utsträckning direktiven 89/361/EEG och 2009/157/EG, visar att det krävs mer ingående bestämmelser för att effektivt lösa tvister mellan uppfödare och rasföreningar med utgångspunkt i klart fastställda förfaranderegler och tydliga beskrivningar av uppfödares rättigheter och skyldigheter. Detta kan bäst uppnås om tvisterna löses inom rättssystemet i den medlemsstat där de uppstått.

(39)

Avelsorganisationer som upprättar och för stamböcker för renrasiga avelsdjur av nötkreatur, svin, får, get och hästdjur, samt andra avelsverksamheter än privata företag som bedriver verksamhet i slutna produktionssystem, som upprättar och för register för hybridavelssvin bör föra in avelsdjur i sina stamböcker eller registrera dem i sina register utan diskriminering på grund av djurens eller deras ägares ursprungsmedlemsstat och, om detta föreskrivs i avelsprogrammet, klassificera dessa djur utifrån deras förtjänster.

(40)

Avelsorganisationer bör också ha rätt att upprätta bilagor för att registrera djur som inte uppfyller kriterierna för föräldrahärstamning men som av avelsorganisationerna anses ha de särskilda rasegenskaper som har fastställts i avelsprogrammet för den berörda rasen, i syfte att därefter avla dessa djur med renrasiga avelsdjur som tillhör den ras som omfattas av avelsprogrammet så att deras avkomma kan uppgraderas till huvudavsnittet i stamboken. De särskilda bestämmelserna för uppgradering av dessa djurs avkomma till huvudavsnittet i en stambok bör fastställas på unionsnivå.

(41)

Uppgraderingen av avkommor till huvudavsnittet i stamböcker bör endast tillåtas via moderslinjen, utom när det gäller hästdjur. För utrotningshotade raser av nötkreatur, svin, får eller get och för lantraser av får där det inte finns tillräckligt många renrasiga avelsdjur av hankön bör medlemsstaterna ha möjlighet att godkänna att avelsorganisationerna tillämpar mindre strikta regler för uppgradering av avkommor från de djur som är registrerade i bilagorna till huvudavsnittet i stamboken i syfte att undvika att dessa rasers genetiska mångfald försämras ytterligare. På samma sätt bör särskilda bestämmelser fastställas för återskapande av raser som har försvunnit eller som löper allvarlig risk för att försvinna eller som har försvunnit. De medlemsstater som utnyttjar sådana undantag bör noggrant utvärdera riskstatusen för dessa populationer och säkerställa en säker förvaltning av de genetiska resurserna.

(42)

Om det finns ett behov av att skapa en ny ras genom att förena egenskaper från renrasiga avelsdjur av olika raser eller genom att samla djur som fysiskt liknar varandra i tillräckligt hög grad och som redan reproducerar med tillräcklig genetisk stabilitet för att anses ha utvecklats till en ny ras, bör avelsorganisationer ges möjlighet att upprätta stamböcker och genomföra avelsprogram för dessa nya raser.

(43)

Inget i denna förordning bör hindra att djur som registreras i bilagan till en stambok för en särskild ras omfattas av åtagandena som hör till åtgärden för miljö- och klimatvänligt jordbruk som avses i artikel 28 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1305/2013 (16), och därmed är berättigade till stöd från de nationella eller regionala myndigheterna inom ramen för deras landsbygdsutvecklingsprogram.

(44)

För renrasiga avelsdjur av hästdjur bör avelsorganisationer kunna fastställa bestämmelser i sina avelsprogram som förbjuder eller begränsar användningen av vissa reproduktionstekniker och vissa renrasiga avelsdjur, inklusive användningen av avelsmaterial från dem. Avelsorganisationerna bör till exempel kunna begära att avkomman är ett resultat av naturlig betäckning. Avelsorganisationer som utnyttjar förbudet eller begränsningen bör fastställa dessa bestämmelser i sitt avelsprogram i överensstämmelse med de bestämmelser som är fastställda av den avelsorganisation som för den ursprungliga stamboken.

(45)

Renrasiga avelsdjur som förs in i stamböcker bör identifieras i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 (17).

(46)

När det gäller renrasiga avelsdjur av hästdjur föreskriver förordning (EU) 2016/429 att de myndigheter som är behöriga på djurhälsoområdet ska utfärda en identitetshandling för hästdjur som gäller under hästdjurets hela livstid, vilken identitetshandlingar ska anges närmare av kommissionen genom delegerade akter. För att härstamningsbeviset ska överensstämma med denna identitetshandling i så hög grad som möjligt vad gäller innehåll och administrativt förfarande, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-förordningen) delegeras till kommissionen med avseende på formatet för och innehållet i en identitetshandling för hästdjur som gäller under djurets hela livstid.

(47)

Rätten för renrasiga avelsdjur av hästdjur att delta i internationella tävlingar regleras av internationella privata avtal. Med tanke på hästsektorns internationella dimension bör kommissionen, när den förbereder och utarbetar relevanta delegerade akter och genomförandeakter, beakta dessa avtal för att bibehålla rätten för dessa renrasiga hästdjur att tävla på internationell nivå.

(48)

Godkännande av avelsdjur för avelsändamål, och i synnerhet för naturlig betäckning eller assisterad befruktning, bör regleras på unionsnivå för att förebygga hinder för handel, i synnerhet om sådana avelsdjur har genomgått individprövning eller avelsvärdering som genomförts i enlighet med bestämmelserna i denna förordning, särskilt i bilaga III.

(49)

Det är underförstått att medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter inte bör använda denna förordning för att förbjuda, begränsa eller hindra användningen av renrasiga avelsdjur eller avelsmaterial från dem för produktion av djur som inte är avsedda att föras in som avelsdjur i en stambok eller ett register.

(50)

Det har på unionsnivå fastställts bestämmelser om individprövning och avelsvärdering för avelsdjur av nötkreatur, svin, får och get som prövas för ett visst antal egenskaper, men när det gäller renrasiga avelsdjur av hästdjur har det stora antalet krav för olika raser, användningsområden och urval hittills förhindrat en harmonisering av dessa bestämmelser. I stället finns det för närvarande rasspecifika bestämmelser för individprövning och avelsvärdering i stamboken för den ursprungliga rasen.

(51)

I syfte att beakta den tekniska utvecklingen, de vetenskapliga framstegen eller behovet att bevara värdefulla genetiska resurser, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen för att ändra bilaga III till denna förordning. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning, bör kommissionen även tilldelas genomförandebefogenheter för att den ska kunna fastställa enhetliga och mer detaljerade bestämmelser för individprövning och för avelsvärderingen av renrasiga avelsdjur av nötkreatur, får och get.

(52)

Individprövning eller avelsvärdering bör kunna genomföras av en tredje part som har utsetts av avelsorganisationen eller avelsverksamheten eller ett offentligt organ inklusive en myndighet som utför denna uppgift som en självständig uppgift. Den tredje parten skulle kunna godkännas och utvärderas av den behöriga myndigheten i samband med godkännandet av avelsprogrammet. En avelsorganisation eller avelsverksamhet som utkontrakterar individprövningar eller avelsvärderingar bör, om inget annat har bestämts av den berörda medlemsstaten eller dess behöriga myndigheter, fortfarande vara ansvarig för att säkerställa att kraven för dessa verksamheter är uppfyllda och bör ange den utsedda tredje parten i sitt avelsprogram.

(53)

Beroende bland annat på vilken art eller ras det rör sig om, kan det finnas ett behov av att harmonisera eller förbättra metoderna för individprövning och avelsvärdering av renrasiga avelsdjur som används av rasföreningar eller av de tredje parter som har utsetts av dem. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att den ska kunna utse referenscentrum i Europeiska unionen. I syfte att vid behov ändra dessa referenscentrums uppgifter, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen. Dessa EU-referenscentrum bör ha rätt till finansiellt stöd i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 652/2014 (18). När det gäller renrasiga avelsdjur av nötkreatur utförs dessa uppgifter av Interbull Centre, en permanent underkommitté till Internationella kommittén för djurregistrering (ICAR), som är det referenscentrum i Europeiska unionen som har utsetts genom rådets beslut 96/463/EG (19).

(54)

I syfte att stödja avelsorganisationer som arbetar med utrotningshotade raser, i de fall då det finns ett erkänt behov, bör kommissionen dessutom tilldelas genomförandebefogenheter för att utse referenscentrum i Europeiska unionen som har till särskild uppgift att främja införandet och harmoniseringen av metoder som används av dessa avelsorganisationer. I syfte att vid behov ändra dessa referenscentrums uppgifter, bör dessutom befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen. När kommissionen utser dessa centrum och beskriver deras uppgifter bör den noggrant beakta verksamheten vid Europeiska regionala kontaktpunkten för nationella samordnare för förvaltning av genetiska resurser för husdjur (ERFP), som har inrättats inom ramen för den globala handlingsplan för djurs genetiska resurser i Europa som FN:s livsmedels och jordbruksorganisation (FAO) har fastställt. De metoder som införs av dessa centrum bör inte vara bindande.

(55)

Uppfödare som deltar i ett avelsprogram bör ha rätt att få härstamningsbevis för sina avelsdjur som omfattas av avelsprogrammet och för avelsmaterialet från dessa djur. Härstamningsbevis bör åtfölja avelsdjur eller avelsmaterial från dem om de handlas med eller förs in till unionen i syfte att föra in dessa djur eller avkomman från avelsmaterial från dem i andra stamböcker eller register. Härstamningsbevis bör ge uppfödaren information om det förvärvade djurets avelsvärde och härstamning. Sådana intyg bör till exempel vid behov utfärdas för att åtfölja avelsdjur i utställningssyfte eller när de placeras i teststationer eller i centrum för artificiell insemination.

(56)

Det bör vara underförstått att denna förordning inte förbjuder att medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna kräver att sädesvätska från renrasiga avelsdjur av nötkreatur, svin, får, get och hästdjur som är avsedd för artificiell insemination i syfte att producera djur som inte är avsedda att bli renrasiga avelsdjur, vid handel åtföljs av information om djurets kvalitet och härstamning. I allmänhet skulle unionens djuravelssektors konkurrenskraft kunna stärkas genom att man gör avelsmaterial från avelsdjur, och särskilt deras sädesvätska, och tillhörande information på härstamningsbevisen tillgängliga även för aktörer som reproducerar djur utan avsikt att få deras avkomma införd i en stambok.

(57)

Införsel till unionen och export till tredjeländer av avelsdjur och avelsmaterial från dem är viktigt för unionens jordbruk. Införseln till unionen av avelsdjur och avelsmaterial från dem bör därför ske på villkor som nära överensstämmer med de bestämmelser som gäller för handeln i unionen. Avelsdjur och avelsmaterial från dem bör emellertid endast vara berättigade att föras in i huvudavsnittet i en stambok eller ett register i unionen om kontrollen i det exporterande tredjelandet kan garantera samma grad av säkerhet vad gäller uppgifter om härstamning och resultat av individprövning och avelsvärdering som i unionen, och om de avelsorgan som tillhandahåller dessa uppgifter och resultat finns med på en förteckning som förs av kommissionen. Dessutom bör avelsorgan i tredjeländer på motsvarande sätt godta avelsdjur och avelsmaterial från dem från de rasföreningar eller avelsverksamheter som erkänts i unionen.

(58)

I rådets förordning (EEG) nr 2658/87 (20) föreskrivs att en varunomenklatur, nämligen den ”Kombinerade nomenklaturen”, eller förkortat ”KN”, ska upprättas av kommissionen för att uppfylla kraven i Gemensamma tulltaxan, statistiken över unionens yttre handel och annan unionspolitik om import och export av varor. I bilaga I till den förordningen förtecknas KN-numren för renrasiga avelsdjur av nötkreatur, svin, får, get och hästdjur samt för sädesvätska från nötkreatur, och där anges även att dessa är undantagna från den konventionella tullsatsen. Dessa djur och avelsmaterial från dem bör i sådana fall åtföljas av lämpliga härstamningsbevis som visar att de klassificeras som renrasiga avelsdjur eller avelsmaterial från dem. Vad gäller renrasiga avelsdjur bör dessa även åtföljas av ett dokument som visar att de ska föras in i en avelsorganisations stambok eller en avelsverksamhets register.

(59)

När avelsdjur och avelsmaterial från dem förs in till unionen bör de genomgå veterinärkontroller i enlighet med rådets direktiv 91/496/EEG (21) och 97/78/EG (22). När det gäller renrasiga avelsdjur bör de även genomgå de kontroller som behövs för tillämpningen av undantaget från den konventionella tullsatsen för renrasiga avelsdjur.

(60)

Det är nödvändigt att fastställa bestämmelser om offentlig kontroll som utförs med avseende på efterlevnaden av bestämmelserna i denna förordning och annan offentlig verksamhet som utförs av de behöriga myndigheterna i enlighet med denna förordning och som är anpassade till djuravelssektorn. De behöriga myndigheterna bör ha möjlighet att utföra offentliga kontroller av alla aktörer som omfattas av denna förordning, särskilt av avelsorganisationer, avelsverksamheter, tredje parter som genomför individprövning eller avelsvärdering och uppfödare samt, om de utfärdar härstamningsbevis, semin- och spermastationer, embryostationer och embryosamlings- och embryoproduktionsgrupper.

(61)

Behöriga myndigheter bör genomföra offentliga kontroller för att säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna i denna förordning och kraven i det godkända avelsprogrammet. Dessa kontroller kan bestå av inspektioner av utrustning som används för individprövning eller kontroll av förfarandena för att registrera avelstekniska och genealogiska uppgifter, eller granskning av dokument eller system som används för att lagra och behandla sådana uppgifter som samlas in om avelsdjur. Granskningen kan beakta kvalitetskontroller eller kontrollsystem för att säkerställa att de registrerade uppgifterna är korrekta, till exempel härstamningskontroller som genomförs för att bekräfta ett djurs härstamning. De behöriga myndigheterna kan utföra offentliga kontroller i anläggningar och kontor och av utrustning som tillhör uppfödare, avelsorganisationer eller avelsverksamheter samt på avelsdjuren eller avelsmaterialet som har samlats in från de avelsdjur som ingår i avelsprogrammet.

(62)

När det i denna förordning hänvisas till ”annan offentlig verksamhet” bör detta, beroende på sammanhanget, anses omfatta erkännande av avelsorganisationer och avelsverksamheter, godkännande av avelsprogram och stöd till andra medlemsstater och tredjeländer.

(63)

För att de unionsbestämmelser om avelsdjur, och avelsmaterial från dem, som fastställs i denna förordning ska tillämpas effektivt måste medlemsstaternas behöriga myndigheter samarbeta och vid behov ge varandra administrativt stöd. Följaktligen bör allmänna bestämmelser om administrativt stöd och samarbete som liknar de som för närvarande anges i avdelning IV i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 (23) fastställas i den här förordningen, med nödvändiga anpassningar.

(64)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att, om det finns belägg för att det i ett tredjeland förekommer omfattande och allvarlig bristande efterlevnad av unionsrätten om djuravel, anta särskilda åtgärder för att begränsa konsekvenserna av denna bristande efterlevnad.

(65)

De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna bör också ha de befogenheter som krävs för att se till att avelstekniska och genealogiska bestämmelser om avelsdjur i denna förordning efterlevs, inklusive att tillfälligt upphäva godkännandet av ett avelsprogram eller återkalla ett erkännande av en avelsorganisation eller avelsverksamhet vid bristande efterlevnad av bestämmelserna i denna förordning.

(66)

Kommissionen bör vid behov utföra kontroller i medlemsstaterna, bland annat mot bakgrund av resultaten av den offentliga kontroll som medlemsstaterna genomför, för att säkerställa tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning i alla medlemsstater.

(67)

Kommissionen bör vid behov utföra kontroller i tredjeländer i syfte att upprätta förteckningen över avelsorgan i tredjeländer från vilka det är tillåtet att till unionen föra in avelsdjur och sädesvätska, oocyter och embryon från dem, i syfte att utarbeta villkoren för införseln av dem till unionen och att få avelstekniska och genealogiska uppgifter om likvärdighetsavtalens funktionssätt. Kommissionen bör även utföra kontroller i tredjeländer när så krävs till följd av återkommande eller nya problem i samband med avelsdjur eller avelsmaterial från dem.

(68)

Att kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna i denna förordning med hjälp av offentliga kontroller är av avgörande betydelse för att säkerställa att förordningens mål verkligen uppnås i hela unionen. Brister i en medlemsstats kontrollsystem kan i vissa fall vara ett avsevärt hinder för uppnående av dessa mål och kan leda till omfattande bristande efterlevnad av dessa bestämmelser. Kommissionen bör därför kunna reagera på allvarliga brister i en medlemsstats kontrollsystem genom att anta åtgärder som tillämpas fram till den tidpunkt då den berörda medlemsstaten vidtar nödvändiga åtgärder för att avhjälpa störningen. Sådana åtgärder inbegriper förbud mot handel med avelsdjur och avelsmaterial från dem, tillämpning av särskilda villkor för denna handel eller andra åtgärder som kommissionen anser vara lämpliga för att åtgärda den omfattande bristen på efterlevnad.

(69)

Eftersom direktiven 88/661/EEG, 89/361/EEG, 90/427/EEG, 94/28/EG och 2009/157/EG ska upphävas och ersättas av den här förordningen, måste också de kommissionsrättsakter som antagits enligt dessa direktiv upphävas och, vid behov, ersättas med antingen delegerade akter eller genomförandeakter som antas i enlighet med de befogenheter som ges i den här förordningen. Dessa kommissionsrättsakter bör därför upphävas och, vid behov, ersättas.

(70)

I syfte att säkerställa en korrekt tillämpning av denna förordning och komplettera den eller ändra bilagorna till förordningen, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på att fastställa kraven för individprövning och avelsvärdering, uppgifterna och kraven för referenscentrumen i Europeiska unionen samt innehåll i och format för härstamningsbevis.

(71)

När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter är det särskilt viktigt att den genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning av den 13 april 2016 (24). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(72)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning vad gäller förlagor till den information som medlemsstaterna ska offentliggöra från förteckningen över erkända avelsorganisationer och avelsverksamheter, metoder för att kontrollera renrasiga avelsdjurs identitet, individprövning och avelsvärdering, utseendet av referenscentrum i Europeiska unionen, förlagor till de identitetshandlingar för hästdjur som gäller under hästdjurens hela livstid, förlagor till de härstamningsbevis som åtföljer avelsdjur och avelsmaterial från dem, erkännande av likvärdighet av åtgärder som tillämpas i tredjeländer, allvarliga störningar i en medlemsstats kontrollsystem och fastställandet av särskilda åtgärder när det gäller införsel till unionen av avelsdjur och avelsmaterial från dem, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (25). Om den ständiga kommittén för husdjursavel inte avger något yttrande bör kommissionen inte anta genomförandeakten.

(73)

De bestämmelser som fastställs i direktiven 87/328/EEG, 88/661/EEG, 89/361/EEG, 90/118/EEG, 90/119/EEG, 90/427/EEG, 91/174/EEG, 94/28/EG och 2009/157/EG samt i beslut 96/463/EG ska ersättas av de bestämmelser som fastställs i denna förordning och i de delegerade akter och genomförandeakter som kommissionen antar i enlighet med de befogenheter som ges i denna förordning. Följaktligen bör dessa rättsakter upphävas.

(74)

Följande kommissionsbeslut beträffande bland annat artspecifika kriterier för godkännande eller erkännande av rasföreningar och avelsverksamheter, införande av avelsdjur i stamböcker, godkännande för avel och artificiell insemination samt individprövning och avelsvärdering antogs i enlighet med direktiven 88/661/EEG, 89/361/EEG, 90/427/EEG, 94/28/EG och 2009/157/EG: Kommissionens beslut 84/247/EEG (26), 84/419/EEG (27), 89/501/EEG (28), 89/502/EEG (29), 89/504/EEG (30), 89/505/EEG (31), 89/507/EEG (32), 90/254/EEG (33), 90/255/EEG (34), 90/256/EEG (35), 90/257/EEG (36), 92/353/EEG (37), 96/78/EG (38) och 2006/427/EG (39). Denna förordning bör fastställa bestämmelser som ersätter bestämmelserna i de kommissionsbesluten.

(75)

Denna förordning bör fastställa liknande bestämmelser som de som fastställs i kommissionens beslut 92/354/EEG (40).

(76)

Följande kommissionsrättsakter antogs i enlighet med direktiven 88/661/EEG, 89/361/EEG, 90/427/EEG, 94/28/EG och 2009/157/EG: Kommissionens beslut 89/503/EEG (41), 89/506/EEG (42), 90/258/EEG (43), 96/79/EG (44), 96/509/EG (45), 96/510/EG (46), 2005/379/EG (47), och kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/262 (48). Denna förordning bör fastställa bestämmelser som ersätter bestämmelserna i de kommissionsrättsakterna.

(77)

För att säkerställa rättslig tydlighet och undvika överlappningar bör de kommissionsrättsakter som avses i skälen 74, 75 och 76 upphöra att gälla från och med den dag då denna förordning börjar tillämpas. Dessutom bör kommissionen minst 18 månader före den dag då denna förordning börjar tillämpas anta genomförandeakter som fastställer förlagorna för presentationen av den information som ska ingå i den förteckning över erkända avelsorganisationer och avelsverksamheter som medlemsstaterna ska offentliggöra, samt förlagorna till härstamningsbevisen för avelsdjur och avelsmaterial från dem. Dessa genomförandeakter bör vara tillämpliga från och med den dag då denna förordning börjar tillämpas.

(78)

I syfte att säkerställa en smidig övergång för uppfödarorganisationer, avelsorganisationer, föreningar för uppfödare, privata företag eller andra organisationer eller föreningar som har godkänts eller erkänts med eller utan tidsbegränsning enligt de akter som upphävs genom denna förordning och för de avelsprogram som genomförs av dessa aktörer, bör de aktörerna och deras avelsprogram anses vara erkända eller godkända i enlighet med denna förordning. Dessa aktörer bör således inte vara föremål för de förfaranden för erkännande, godkännande och anmälan avseende utvidgningen av det geografiska området till andra medlemsstater i enlighet med denna förordning, även om övriga bestämmelser i denna förordning bör tillämpas på dem. Medlemsstaterna bör säkerställa att dessa aktörer följer alla bestämmelser i denna förordning, särskilt genom att genomföra riskbaserad offentlig kontroll av dem. Vid bristande efterlevnad bör de behöriga myndigheterna säkerställa att dessa aktörer vidtar nödvändiga åtgärder för att komma till rätta med bristen på efterlevnad och, vid behov, tillfälligt eller slutgiltigt återkalla erkännandet av de aktörerna eller tillfälligt eller slutgiltigt upphäva godkännandet av deras avelsprogram.

(79)

Kommissionen antog nyligen ett förslag till ny förordning om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Den nya förordningen är avsedd att upphäva förordning (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG (49), rådets direktiv 90/425/EEG (50) och direktiven 91/496/EEG och 97/78/EG. Den är också avsedd att införliva vissa bestämmelser i förordning (EG) nr 882/2004 och i dessa direktiv, efter nödvändiga anpassningar. Däremot är inte avsikten att djuravel ska omfattas av tillämpningsområdet för den förordningen. För att säkerställa rättslig klarhet och rättslig förutsebarhet och i avvaktan på att direktiven 89/608/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG och 97/78/EG ska upphävas genom den nya förordningen är det nödvändigt att stryka hänvisningarna till ”avelsteknisk” i direktiven 89/608/EEG och 90/425/EEG, medan direktiv 91/496/EEG och 97/78/EG inte kräver någon sådan ändring. Direktiven 89/608/EEG och 90/425/EEG bör därför ändras i enlighet med detta.

(80)

Fram till och med den dag då artikel 110 i förordning (EU) 2016/429 börjar tillämpas bör avelsorganisationer som genomför godkända avelsprogram med renrasiga avelsdjur av hästdjur kunna fortsätta att utfärda identitetshandlingar för dessa renrasiga avelsdjur i enlighet med artikel 8.1 i direktiv 90/427/EEG.

(81)

Denna förordning bör börja tillämpas från och med den första dagen i den tjugoåttonde månaden efter det att den har trätt i kraft.

a)

Avelstekniska och genealogiska bestämmelser om handel med avelsdjur och avelsmaterial från dem samt införsel av dem till unionen.

b)

Bestämmelser om erkännande av avelsorganisationer och avelsverksamheter samt om godkännande av deras avelsprogram.

c)

Rättigheter och skyldigheter för uppfödare, avelsorganisationer och avelsverksamheter.

d)

Bestämmelser om införande av avelsdjur i stamböcker och register och om godkännande av avelsdjur för avel och avelsmaterial från dem.

e)

Bestämmelser om individprövning och avelsvärdering av avelsdjur.

f)

Bestämmelser om utfärdande av härstamningsbevis för avelsdjur och avelsmaterial från dem.

g)

Bestämmelser om offentlig kontroll, i synnerhet kontroll av avelsorganisationer och avelsverksamheter, och bestämmelser om annan offentlig verksamhet.

h)

Bestämmelser om administrativt stöd och samarbete och om verkställighet i medlemsstaterna.

i)

Bestämmelser om kommissionens kontroller i medlemsstaterna och tredjeländer.

a)

nötkreatur (Bos taurus, Bos indicus och Bubalus bubalis),

b)

svin (Sus scrofa),

c)

får (Ovis aries),

d)

get (Capra hircus), eller

e)

hästdjur (Equus caballus och Equus asinus),

a)

erkännandet av avelsorganisationer och avelsverksamheter samt godkännandet av de avelsprogram som de genomför på avelsdjur,

b)

offentlig kontroll av aktörer,

c)

tillhandahållandet av stöd till andra medlemsstater och tredjeländer om bristande efterlevnad konstateras,

d)

annan offentlig verksamhet än den som avses i leden a och c,

a)

renrasiga avelssvin av olika raser eller linjer,

b)

avelssvin som själva är resultatet av en korsning (hybrid) mellan olika raser eller linjer,

c)

avelssvin som tillhör en av de kategorier som avses i leden a och b,

a)

varje typ av stambok, förteckning eller dataregister som förs av en avelsorganisation och som består av ett huvudavsnitt och, om rasföreningen beslutar detta, en eller fler bilagor för djur av samma art som inte är berättigade att föras in i huvudavsnittet,

b)

i förekommande fall, varje typ av motsvarande bok som förs av ett avelsorgan,

a)

förteckning eller dataregister som förs av en avelsverksamhet där hybridavelssvin är införda med uppgift om deras härstamning,

b)

i förekommande fall, varje typ av motsvarande register som förs av ett avelsorgan,

a)

Sökandens huvudkontor finns i den medlemsstat där den behöriga myndigheten är belägen.

b)

Sökanden visar i sin ansökan att den uppfyller kraven i del 1 i bilaga I för de avelsprogram för vilka den avser att ansöka om godkännande i enlighet med artikel 8.3 och, i tillämpliga fall, artikel 12.

c)

Ansökan innehåller, för varje sådant planerat avelsprogram, ett utkast till avelsprogrammet som ska innehålla den information som föreskrivs i del 2 i bilaga I och dessutom, när det gäller renrasiga avelsdjur av hästdjur, i del 3 i bilaga I.

d)

När sökanden lämnar in en ansökan som avses i punkt 1 i den här artikeln, lämnar den in en ansökan om godkännande i enlighet med artikel 8.2 för minst ett av de planerade avelsprogrammen.

a)

Namn på samt kontaktuppgifter och, om sådan föreligger, webbadress till avelsorganisationen eller avelsverksamheten.

b)

För varje avelsorganisation eller avelsverksamhet i denna förteckning:

a)

de har ett eller flera av följande syften:

b)

de noggrant beskriver urvals- och avelsmålen,

c)

de uppfyller kraven i del 2 i bilaga I och dessutom, när det gäller renrasiga avelsdjur av hästdjur, kraven i del 3 i bilaga I.

a)

avelsorganisationerna och avelsverksamheterna förblir ansvariga gentemot den behöriga myndigheten när det gäller att säkerställa efterlevnaden av kraven i delarna 2 och 3 i bilaga I,

b)

det inte föreligger någon intressekonflikt mellan den tredje parten och den ekonomiska verksamheten hos de uppfödare som deltar i avelsprogrammet.

c)

den tredje parten uppfyller alla nödvändiga krav för att utföra dessa verksamheter,

d)

dessa avelsorganisationer och avelsverksamheter närmare anger vilka verksamheter de avser att utkontraktera och namnet på och kontaktuppgifterna för dessa tredje parter i den ansökan som avses i punkt 2.

a)

De väsentliga egenskaperna eller särdragen hos rassärdragen eller huvudmålen för avelsprogrammet,

b)

bevarandet av denna ras eller av den genetiska mångfalden inom rasen, eller,

c)

om det avelsprogrammet syftar till att bevara rasen, ett effektivt genomförande av det avelsprogrammet

a)

Antalet avelsprogram som redan har godkänts för den rasen i den medlemsstaten,

b)

storleken på den population som omfattas av dessa avelsprogram,

c)

det eventuella genetiska bidraget från avelsprogram som genomförs av andra avelsorganisationer för samma ras i andra medlemsstater eller av avelsorgan i tredjeländer.

a)

lämna en anmälan till den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten minst 90 dagar före det planerade startdatumet för avelsprogrammet i den andra medlemsstaten och, på begäran av den myndighet som har tagit emot anmälan, tillhandahålla en översättning av anmälan till ett av den andra medlemsstatens officiella språk,

b)

på begäran av den myndighet som har tagit emot anmälan minst 60 dagar före det planerade startdatumet för avelsprogrammet i den andra medlemsstaten tillhandahålla en kopia av det avelsprogram som godkänts i enlighet med artikel 8.3 tillsammans med, på begäran av den myndigheten, en översättning till ett av den andra medlemsstatens officiella språk som ska tillhandahållas av den ansökande avelsorganisationen eller avelsverksamheten.

a)

ett godkänt avelsprogram redan genomförs i den andra medlemsstaten på renrasiga avelsdjur av samma ras, och

b)

godkännandet av ytterligare ett avelsprogram skulle äventyra det avelsprogram som genomförs av en annan avelsorganisation för samma ras och som redan har godkänts i den andra medlemsstaten med avseende på minst ett av följande alternativ:

a)

deras avelsdjur hålls på anläggningar som är belägna inom avelsprogrammets geografiska område,

b)

deras avelsdjur hör till den ras, när det gäller renrasiga avelsdjur, eller den ras, linje eller korsning, när det gäller hybridavelssvin, som omfattas av avelsprogrammet.

a)

i enlighet med artiklarna 18 och 20 få sina renrasiga avelsdjur införda i huvudavsnittet i den stambok som avelsorganisationen upprättat för rasen,

b)

i enlighet med artikel 20 få sina djur registrerade i en bilaga till den stambok som avelsorganisationen upprättat för rasen,

c)

i enlighet med artikel 23 få sina hybridavelssvin införda i ett register som en avelsverksamhet upprättat för rasen, linjen eller korsningen,

d)

delta i individprövning och avelsvärdering i enlighet med artikel 25,

e)

få ett härstamningsbevis i enlighet med artikel 30.1 och 30.4.

f)

på begäran få aktuella resultat av individprövningar och avelsvärderingar för sina avelsdjur, när sådana resultat finns tillgängliga,

g)

få tillgång till alla andra tjänster som den avelsorganisation eller avelsverksamhet som genomför avelsprogrammet erbjuder deltagande uppfödare inom ramen för avelsprogrammet.

a)

bli medlem i avelsorganisationen eller avelsverksamheten,

b)

delta i fastställandet och utvecklingen av avelsprogrammet i enlighet med de förfaranderegler som avses i del 1 punkt B.1 b i bilaga I,

a)

utifrån dessa djurs förtjänster, och dela in dessa klasser utifrån deras ålder eller kön, eller

b)

utifrån dessa djurs ålder eller kön, förutsatt att dessa klasser också delas in utifrån deras förtjänster.

a)

del 1 kapitel III punkt 1 a i bilaga II vad gäller hondjur av nötkreatur, svin, får och get,

b)

del 1 kapitel III punkt 2 i bilaga II vad gäller djur av utrotningshotade raser av nötkreatur, svin, får och get eller av lantraser av får, eller

c)

del 1 kapitel III punkt 1 b i bilaga II vad gäller handjur och hondjur av hästdjur.

a)

i sitt avelsprogram ange en period för upprättande av den nya stamboken som är lämplig med beaktande av den berörda artens eller rasens generationsintervall,

b)

hänvisa till varje befintlig stambok i vilken de renrasiga avelsdjuren eller deras föräldrar infördes för första gången efter födseln och till det ursprungliga registreringsnumret i den stamboken,

c)

i sitt system för registrering av härstamningen identifiera de djur som de anser vara rasens founders.

a)

en period för upprättande eller återupprättande av stamboken, som är lämplig med beaktande av den berörda rasen, anges i avelsprogrammet,

b)

det i förekommande fall hänvisas till varje stambok i vilken de renrasiga avelsdjuren eller uppgift om deras härstamning har införts och till det ursprungliga registreringsnumret i den stamboken,

c)

de djur som avelsorganisationen anser utgöra grunden för rasens återskapande identifieras i systemet för registrering av härstamningen.

a)

För naturlig betäckning, alla renrasiga avelsdjur av den rasen.

b)

För artificiell insemination, sädesvätska som samlats in från renrasiga avelsdjur av nötkreatur som har genomgått avelsvärdering i enlighet med artikel 25.

c)

För artificiell insemination, sädesvätska som samlats in från renrasiga avelsdjur av svin, får eller get som har genomgått individprövning eller avelsvärdering i enlighet med artikel 25.

d)

För artificiell insemination, sädesvätska som har samlats in från renrasiga avelsdjur av hästdjur som har genomgått individprövning eller avelsvärdering i enlighet med artikel 25, om detta krävs enligt det avelsprogram som har godkänts i enlighet med artikel 8.3 och, i förekommande fall, artikel 12.

e)

För överföring av embryon, oocyter som samlats in och används för in vitro-produktion av embryon och in vivo-producerade embryon som befruktats med sådan sädesvätska som avses i led b eller c i denna punkt, under förutsättning att dessa oocyter och embryon samlats in från renrasiga avelsdjur av nötkreatur, svin, får eller get som har genomgått individprövning eller avelsvärdering i enlighet med artikel 25.

f)

För överföring av embryon, oocyter som samlats in och används för in vitro-produktion av embryon och in vivo-producerade embryon som befruktats med sådan sädesvätska som avses i led d i denna punkt, under förutsättning att dessa oocyter och embryon samlats in från renrasiga avelsdjur av hästdjur som har genomgått individprövning eller avelsvärdering i enlighet med artikel 25, om detta krävs enligt det avelsprogram som har godkänts i enlighet med artikel 8.3 och, i förekommande fall, artikel 12.