17.2.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 41/1

(1)

Förordning (EU) nr 1380/2013, särskilt artikel 43, innehåller bestämmelser om inrättande av rådgivande nämnder med syfte att främja att alla berörda parter inom sektorn för fiske och vattenbruk företräds på ett väl avvägt sätt liksom att bidra till att målen för den gemensamma fiskeripolitiken uppnås.

(2)

Rådgivande nämnder får lämna rekommendationer och förslag till kommissionen och berörda medlemsstater i frågor som rör fiskeriförvaltning liksom socioekonomiska aspekter och bevarandeaspekter av fiske och vattenbruk. De får informera kommissionen och medlemsstaterna om problem som rör förvaltning liksom socioekonomiska aspekter och bevarandeaspekter av fiske och vattenbruk inom respektive geografiska område eller behörighetsområde, och i nära samarbete med forskare bidra till insamling, tillhandahållande och analys av de data som behövs för bevarandeåtgärdernas utveckling.

(3)

Genom rådets beslut 2004/585/EG (2) inrättas sju regionala rådgivande nämnder, medan bilaga III till förordning (EU) nr 1380/2013 också omfattar de fyra nya rådgivande nämnder som inrättas genom den förordningen.

(4)

Eftersom nya rådgivande nämnder inrättas genom förordning (EU) nr 1380/2013 är det nödvändigt att fastställa förfarandet för att de ska kunna inleda sin verksamhet.

(5)

Mot bakgrund av den viktiga roll som de rådgivande nämnderna väntas spela i den regionaliserade gemensamma fiskeripolitiken och i överensstämmelse med principerna om god styrning i artikel 3 b och f i förordning (EU) nr 1380/2013 är det också nödvändigt att, i enlighet med artikel 43.1 i den förordningen, säkerställa att deras struktur garanterar en väl avvägd representation från alla legitima berörda parter på fiskeområdet, inbegripet småskaliga flottor, och i tillämpliga fall, på vattenbruksområdet.

(6)

Småskaligt fiske spelar en viktig social, ekonomisk, miljömässig och kulturell roll i många kustsamhällen i hela Europeiska unionen. Det är därför nödvändigt att säkerställa att de på ett effektivt sätt deltar i de rådgivande nämndernas arbete, bland annat genom att det ges bidrag för de kostnader och inkomstbortfall som ett sådant deltagande kan medföra.

(7)

För att kunna fungera och samarbeta effektivt med berörda parter från tredjeländer, bör de rådgivande nämnderna ha möjlighet att anpassa sitt arbetssätt och betala ut ersättning för kostnader i enskilda fall.

a)

Mål.

b)

Verksamhetsprinciper.

c)

Arbetsordning.

d)

En förteckning över branschorganisationer och andra intressegrupper.

a)

anta den rådgivande nämndens arbetsordning,

b)

sammanträda minst en gång per år för att godkänna den rådgivande nämndens årsrapport, årliga strategiska plan och årliga budget.

a)

styra och sköta den rådgivande nämndens uppgifter i enlighet med artikel 44.2 och 44.3 i förordning (EU) nr 1380/2013,

b)

utarbeta årsrapporten, den årliga strategiska planen och den årliga budgeten,

c)

anta rekommendationer och förslag som avses i artikel 44.2 i förordning (EU) nr 1380/2013.

17.2.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 41/5

(1)

I kommissionens förordning (EG) nr 798/2008 (3) fastställs krav på utfärdande av veterinärintyg för import till och transitering, inklusive lagring under transitering, genom unionen av fjäderfä och fjäderfäprodukter (nedan kallade varorna). Enligt den förordningen får varorna endast importeras till och transiteras genom unionen från de tredjeländer, områden, zoner eller delområden som förtecknas i kolumnerna 1 och 3 i tabellen i del 1 i bilaga I till förordningen.

(2)

I förordning (EG) nr 798/2008 fastställs även villkor för att fastställa om ett tredjeland, ett område, en zon eller ett delområde ska anses vara fri/fritt från högpatogen aviär influensa (HPAI).

(3)

Förenta staterna förtecknas i del 1 i bilaga I till förordning (EG) nr 798/2008 som ett tredjeland från vilket import till och transitering genom unionen av varorna är tillåten från hela dess territorium.

(4)

I ett avtal mellan unionen och Förenta staterna (4) föreskrivs ett snabbt och ömsesidigt erkännande av regionaliseringsåtgärder i händelse av sjukdomsutbrott i unionen eller i Förenta staterna (nedan kallat avtalet).

(5)

Den 19 december 2014 bekräftade Förenta staterna förekomsten av HPAI av subtyp H5N8 i en fjäderfäanläggning i Douglas County i delstaten Oregon och den 3 januari 2015 förekomsten av HPAI av subtyp H5N2 i en fjäderfäanläggning i delstaten Washington. Det tredjelandets hela territorium kan därför inte längre anses vara fritt från den sjukdomen. Förenta staternas veterinärmyndigheter upphörde omedelbart att utfärda veterinärintyg för sändningar av fjäderfävaror från hela landets territorium som var avsedda för import till och transitering genom unionen. Förenta staterna har även genomfört utslaktning för att bekämpa HPAI och begränsa dess spridning.

(6)

Förenta staterna har lämnat information om den epidemiologiska situationen på landets territorium och om de åtgärder som vidtagits för att förhindra att HPAI sprids, och kommissionen har nu utvärderat den informationen. På grundval av den utvärderingen, de åtaganden som fastställs i avtalet och de garantier som Förenta staterna lämnat kan man dra slutsatsen att det för att hantera riskerna vid införsel till unionen av varorna räcker att begränsa restriktionerna för införsel till unionen av varor till det HPAI-drabbade området i delstaten Oregon och till hela delstaten Washington där Förenta staternas veterinärmyndigheter har infört restriktioner till följd av utbrotten. Uppgifterna om Förenta staterna i förteckningen i del 1 i bilaga I till förordning (EG) nr 798/2008 bör därför ändras för att ta hänsyn till att tredjelandet har regionaliserats på grund av utbrotten av HPAI.

(7)

Bilaga I till förordning (EG) nr 798/2008 bör därför ändras i enlighet med detta.

(8)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

17.2.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 41/8

(1)

Förordning (EG) nr 1831/2003 innehåller bestämmelser om godkännande av fodertillsatser samt de skäl och förfaranden som gäller för sådana godkännanden. Enligt artikel 10 i den förordningen ska fodertillsatser som godkänts i enlighet med rådets direktiv 70/524/EEG (2) utvärderas på nytt.

(2)

I enlighet med direktiv 70/524/EEG godkändes kinolingult utan tidsbegränsning som fodertillsats för icke livsmedelsproducerande djur och för livsmedelsproducerande djur när det gäller vissa bearbetade foder i gruppen ”färgämnen”. Detta ämne infördes därefter i enlighet med artikel 10.1 i förordning (EG) nr 1831/2003 som en befintlig produkt i det register över fodertillsatser som upprättats i enlighet med artikel 17 i den förordningen.

(3)

En ansökan om en ny utvärdering av kinolingult som fodertillsats för icke livsmedelsproducerande djur har lämnats in i enlighet med artikel 10.2 i förordning (EG) nr 1831/2003 jämförd med artikel 7 i samma förordning, och sökanden begärde, i enlighet med artikel 7 i förordningen, att tillsatsen skulle införas i kategorin ”organoleptiska tillsatser”. Till ansökan bifogades de uppgifter och handlingar som krävs enligt artikel 7.3 i förordning (EG) nr 1831/2003.

(4)

Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad myndigheten) konstaterar i sitt yttrande av den 10 juli 2013 att kinolingult under föreslagna villkor för användning i foder inte inverkar negativt på djurs och människors hälsa eller på miljön. Efter att ha granskat den dokumentation som sökanden lämnat konstaterade myndigheten att kinolingults effektivitet när det gäller dosen och typen av foder och deras bearbetning inte går att bedöma. Myndigheten drog dock slutsatsen att det för denna tillsats, som är godkänd i livsmedel och vars funktion är densamma i foder som i livsmedel, eventuellt inte krävs ytterligare dokumentation om dess effektivitet. Eftersom den maximinivå som myndigheten rekommenderar för denna tillsats motsvarar de nivåer som är godkända för livsmedel i olika typer av produkter, ansåg kommissionen att detta ämnes effektivitet är tillräckligt dokumenterad. Myndigheten anser inte att det behövs några särskilda krav på övervakning efter utsläppandet på marknaden. Den bekräftade även den rapport om analysmetoden för fodertillsatsen som lämnats av det referenslaboratorium som inrättats genom förordning (EG) nr 1831/2003.

(5)

Bedömningen av kinolingult visar att det uppfyller villkoren för godkännande i artikel 5 i förordning (EG) nr 1831/2003. Ämnet bör därför godkännas för användning i enlighet med bilagan till den här förordningen.

(6)

Eftersom det inte finns några säkerhetsskäl som kräver att ändringarna av villkoren för godkännandet tillämpas omedelbart, bör en övergångsperiod medges så att de berörda parterna kan anpassa sig till de nya krav som följer av godkännandet.

(7)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

17.2.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 41/11

(1)

Genom förordning (EG) nr 1177/2003 inrättades en gemensam ram för systematisk framställning av europeisk statistik om inkomst- och levnadsvillkor. Syftet med den är att se till att det på nationell och europeisk nivå finns jämförbara och aktuella tvärsnittsdata och longitudinella data om inkomstfördelning och om graden av fattigdom och social utslagning samt om hur dessa företeelser är fördelade i befolkningen.

(2)

I enlighet med artikel 15.2 f i förordning (EG) nr 1177/2003 ska åtgärder för tillämpning av förordningen antas varje år för att precisera de sekundära målområden och variabler som ska ingå i tvärsnittsdelstudien för EU-SILC det året. Därför måste åtgärder antas som preciserar de sekundära målvariablerna och deras beteckningar för 2016 års modul om tillgång till tjänster.

(3)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från kommittén för det europeiska statistiksystemet.

17.2.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 41/21

(1)

I genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 fastställs, i enlighet med resultatet av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärden vid import från tredjeländer, för de produkter och de perioder som anges i del A i bilaga XVI till den förordningen.

(2)

Varje arbetsdag fastställs ett schablonimportvärde i enlighet med artikel 136.1 i genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 med hänsyn till varierande dagliga uppgifter. Denna förordning bör därför träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

17.2.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 41/24

(1)

I enlighet med artikel 10.1 i beslut 2010/279/Gusp bemyndigade rådet, i enlighet med artikel 38 tredje stycket i fördraget, kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik att fatta lämpliga beslut för politisk kontroll och strategisk ledning av uppdraget Eupol Afghanistan, inbegripet beslutet att utnämna en uppdragschef.

(2)

Den 17 december 2014 antog rådet beslut 2014/922/Gusp (2) om förlängning av Eupol Afghanistan till och med den 31 december 2016.

(3)

Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik har föreslagit att Pia STJERNVALL ska utnämnas till uppdragschef för Eupol Afghanistan från och med den 16 februari 2015 till och med den 31 december 2015.

17.2.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 41/25

(1)

Den 2 april 2007 mottog kommissionen ett klagomål från den privatägda sjukförsäkringsgivaren Dôvera zdravotná poisťovňa, a. s. (nedan kallad Dôvera eller klaganden) om påstått statligt stöd till den statligt ägda sjukförsäkringsgivaren Spoločná zdravotná poisťovňa, a. s. (nedan kallad SZP) i form av en ökning av aktiekapitalet med 450 miljoner slovakiska kronor (omkring 15 miljoner euro) den 26 januari 2006.

(2)

Kommissionen skickade en begäran om upplysningar till Republiken Slovakien den 21 augusti 2009. Efter en förlängning av svarstiden lämnade de slovakiska myndigheterna de begärda upplysningarna i en skrivelse av den 24 september 2009.

(3)

Genom en skrivelse av den 26 februari 2010 uppmanade kommissionen Republiken Slovakien att lämna ytterligare upplysningar om detta kapitaltillskott och bad om klargöranden gällande det slovakiska riskutjämningssystemet (RES), som också eventuellt skulle kunna betecknas som statligt stöd. Genom en skrivelse av den 25 mars 2010 begärde de slovakiska myndigheterna en förlängning av svarstiden, vilket beviljades av kommissionen genom en skrivelse av den 31 mars 2010. Sedan kommissionen den 16 juni 2010 påmint Republiken Slovakien om att lämna upplysningarna svarade de slovakiska myndigheterna genom en skrivelse av den 9 juli 2010. Såsom begärts av kommissionen i dess skrivelse av den 4 november 2010 lämnade Republiken Slovakien en icke-konfidentiell version av svaret den 3 december 2010.

(4)

Den 1 januari 2010 gick SZP samman med den andra statligt ägda slovakiska sjukförsäkringsgivaren Všeobecná zdravotná poisťovňa, a. s. (nedan kallad VZP). Från 1998 och åtminstone fram till 2005 överfördes andra sjukförsäkringsbolags portföljer till dessa två statligt ägda aktiebolag.

(5)

Vid två möten mellan kommissionen och Dôvera den 10 oktober 2010 och den 15 mars 2011 diskuterades klagomålet och den slovakiska sjukförsäkringssektorns sätt att fungera. I en skrivelse av den 15 juli 2011 lämnade Dôvera ytterligare upplysningar om hur sjukförsäkringssektorn i Slovakien är beskaffad och utvidgade klagomålet till att även omfatta tre nya åtgärder som påstods ha beviljats till förmån för SZP och VZP: i) betalning av SZP:s skuld, genomförd i två utbetalningar på 52,7 respektive 28 miljoner euro av det statligt ägda bolaget Veritel' a. s. under 2004–2005, ii) ett bidrag på 7,6 miljoner euro som SZP beviljades av hälsoministeriet 2006, iii) en statligt finansierad kapitalökning på totalt 65,1 miljoner euro som VZP beviljades den 1 januari 2010. Kommissionen uppmanade följaktligen de slovakiska myndigheterna att inkomma med sina synpunkter på det utvidgade klagomålet med de nya påståendena. Efter en förlängning av svarstiden lämnade de slovakiska myndigheterna sina synpunkter i en skrivelse av den 11 november 2011.

(6)

Efter ett möte med kommissionens avdelningar den 15 december 2011 lämnade Dôvera ytterligare upplysningar om hur den nationella sjukförsäkringssektorn är beskaffad i en skrivelse av den 16 januari 2012.

(7)

Genom en skrivelse av den 2 juli 2013 underrättade kommissionen Republiken Slovakien om sitt beslut att inleda det formella granskningsförfarande som anges i artikel 108.2 i fördraget (nedan kallat beslutet om att inleda förfarandet). Beslutet om att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (2), och berörda parter har uppmanats att inkomma med sina synpunkter.

(8)

Genom en skrivelse av den 24 juli 2013 begärde de slovakiska myndigheterna en förlängning av tidsfristen för att lämna synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet, vilket beviljades av kommissionen genom en skrivelse av den 30 juli 2013. I en skrivelse av den 27 augusti 2013 lämnade Republiken Slovakien synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet.

(9)

Kommissionen mottog synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet från fem tredje parter: från Inštitút pre ekonomické a sociálne reformy (nedan kallat Ineko) i en skrivelse av den 15 oktober 2013, från Union zdravotná poisťovňa, a. s. (nedan kallat Union Health Insurance) i en skrivelse av den 25 oktober 2013, från Health Policy Institute (nedan kallat HPI) i en skrivelse av den 28 oktober 2013, från Združenie zdravotných poisťovní SR (sammanslutningen för sjukförsäkringsbolag, nedan kallad ZZP) i en skrivelse av den 28 oktober 2013, från Dôvera i en skrivelse av den 11 november 2013.

(10)

Synpunkterna översändes till de slovakiska myndigheterna i skrivelser av den 20 november och den 20 december 2013. Den 20 december 2013 begärde de slovakiska myndigheterna en förlängning av tidsfristen för att bemöta synpunkterna till och med den 31 januari 2014, vilket beviljades av kommissionen samma dag. Genom en skrivelse av den 29 januari 2014 bemötte Slovakien synpunkterna från tredje parter på beslutet om att inleda förfarandet.

(11)

Den 2 april 2014 hölls ett möte mellan kommissionens avdelningar och de slovakiska myndigheterna.

(12)

Den 11 april 2014 och den 25 augusti 2014 skickade kommissionen ytterligare uppmaningar att lämna upplysningar, som Slovakien besvarade genom skrivelser av den 15 maj 2014 respektive den 27 augusti 2014.

(13)

Slovakien övergick 1994 från ett system med ett enda statligt försäkringsbolag till en pluralistisk modell där både offentliga och privata enheter kan verka. I samband med en genomgripande reform som innefattade lagarna nr 581/2004 och 580/2004, som trädde i kraft den 1 januari 2005 (nedan kallad 2005 års reform), ändrades reglerna för omfördelningen av de sjukförsäkringsavgifter som tagits ut, och den rättsliga formen för alla försäkringsbolag (både statligt och privat ägda) ändrades från juridiska personer av eget slag till aktiebolag (dvs. vinstdrivande privaträttsliga aktiebolag). Slovakiens oberoende hälsotillsynsmyndighet (nedan kallad HSA) inrättades för att utfärda verksamhetstillstånd och övervaka försäkringsbolagens efterlevnad av gällande bestämmelser. Dessa reformer syftade i huvudsak till att bidra till ökad effektivitet i utnyttjandet av tillgängliga resurser och bättre vårdkvalitet (3).

(14)

Samtliga offentliga och privata sjukförsäkringsbolag i Slovakien tillhandahåller obligatorisk sjukförsäkring för personer bosatta i Slovakien (4). Möjligheten enligt lag nr 580/2004 att även tillhandahålla individuell sjukförsäkring som ett komplement till det grundläggande förmånspaket som ingår i den obligatoriska sjukförsäkringen har förblivit marginell, på grund av de omfattande vårdförmåner som det obligatoriska systemet innefattar (5). Dessutom infördes 2005 lagstiftning som ger alla sjukförsäkringsbolag möjlighet att tillhandahålla frivillig sjukförsäkring för personer som är undantagna från obligatorisk sjukförsäkring (6).

(15)

Lag nr 581/2004 ändrades 2007 genom lag nr 530/2007, och det blev från och med den 1 januari 2008 förbjudet för försäkringsbolag i sektorn för obligatorisk sjukförsäkring att betala ut vinster i form av utdelning, vilket innebar att det infördes en skyldighet att återinvestera överskott som genererats i det slovakiska sjukvårdssystemet. Det betydde att sjukförsäkringsbolag inte över huvud taget fick dela ut vinster från och med januari 2008. Den 26 januari 2011 förklarade dock den slovakiska författningsdomstolen att förbudet mot vinstutdelning var oförenligt med flera bestämmelser i den slovakiska författningen. Till följd av denna dom ändrade de slovakiska myndigheterna i juli 2011 lag nr 530/2007 genom lag nr 250/2011, och sjukförsäkringsgivare fick återigen rätt att på vissa villkor (7) dela ut vinster (till aktieägarna) som härrör från den obligatoriska sjukförsäkringsverksamheten. Som en följd av dessa lagändringar avslutade kommissionen i december 2011 ett överträdelseförfarande gällande restriktionerna för vinstutdelning (8).

(16)

Den 31 oktober 2012 godkände de slovakiska myndigheterna en projektplan för inrättandet av ett enhetligt obligatoriskt sjukförsäkringssystem utan vinstsyfte i Slovakien, vilket skulle ske antingen genom frivilliga uppköp (till och med den 1 januari 2014) av de privatägda sjukförsäkringsbolagen eller genom expropriation av dessa (till och med den 1 juli 2014) så att ett enda (statligt ägt) sjukförsäkringsbolag bildades (9). Vid tiden för antagandet av detta beslut hade dock ingen av åtgärderna i projektplanen ännu genomförts (10).

(17)

I slovakisk lagstiftning definieras ett sjukförsäkringsbolag som ett aktiebolag med säte i Republiken Slovakien, som bildats för att tillhandahålla offentlig obligatorisk sjukförsäkring med tillstånd från HSA.

(18)

Personer bosatta i Slovakien kan välja att teckna ett obligatoriskt sjukförsäkringspaket med någon av följande tre försäkringsgivare:

(19)

Tabellen nedan visar marknadsandelarnas utveckling 2008–2013 för de olika företag som tillhandahåller obligatorisk sjukförsäkring i Republiken Slovakien (11):

(20)

Alla sjukförsäkringsbolag är aktiebolag, men enligt ägarreglerna får både staten och privata sektorer äga aktier. Alla sjukförsäkringsbolag är skyldiga att fullgöra vissa kapitaltäckningskrav. De omfattas av strikta budgetbegränsningar och ansvarar till fullo för finansiella underskott. Som privata aktiebolag som omfattas av den allmänna bolagsrätten tycks sjukförsäkringsbolag självständigt förvalta sin verksamhet och sina sjukvårdskostnader.

(21)

Sjukförsäkringsbolag kan göra vinster, vilket också förekommer (13). Inkomsterna för försäkringsbolag i Slovakien kommer från försäkringsavgifter, statsbudgeten (avgifter för icke-yrkesverksamma personer och ett bidrag som täcker höjningar av vårdkostnaderna), inkomst av fastigheter, donationer och andra inkomster. Sjukförsäkringsbolag kan göra vinster exempelvis genom att förbättra sina förvaltningssystem och genom förhandlingar när avtal ingås med vårdgivare.

(22)

Det slovakiska obligatoriska sjukförsäkringssystemet har ett socialt mål, nämligen att möjliggöra tillhandahållande av sjukvård och upprätthållande av ett hållbart sjukförsäkringssystem. Medborgarna har rätt till sjukförsäkring, och personer bosatta i Slovakien är skyldiga att vara försäkrade (14). Rätten till fri sjukvård på grundval av sjukförsäkringen är en författningsenlig skyldighet för Republiken Slovakien (15). Enligt de slovakiska myndigheterna anses sjukförsäkringsbolag som tillhandahåller obligatorisk sjukförsäkring i Republiken Slovakien fullgöra en författningsenlig skyldighet för statens räkning, nämligen tillhandahållandet av sjukförsäkring till personer bosatta i Slovakien genom förvaltning av det obligatoriska sjukförsäkringssystemet i Slovakien. Republiken Slovakien är enligt lag ansvarig för att finansiera sjukvårdssystemet och täcka förluster i sjukvårdssektorn (16). Enligt avsnitt 2 i lag nr 580/2004 om sjukförsäkring är tillhandahållande av offentlig obligatorisk sjukförsäkring en verksamhet av allmänintresse som inbegriper förvaltning av offentliga medel.

(23)

Enligt bestämmelserna i lag nr 580/2004 och lag nr 581/2004 är deltagande i det slovakiska offentliga sjukförsäkringsprogrammet obligatoriskt för merparten av invånarna i Republiken Slovakien (17). Obligatorisk sjukförsäkring i Slovakien omfattar även personer som är försäkrade i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 1408/71 (18), till och med den 30 april 2010, och, från och med den 1 maj 2010, i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 (19).

(24)

Försäkrade personer har rätt att fritt välja ett sjukförsäkringsbolag och att byta försäkringsbolag en gång om året. Kravet på fri anslutning och principen om gemensam prissättning innebär att sjukförsäkringsbolag i Slovakien har en rättslig skyldighet att ge varje person bosatt i Slovakien som så begär tillträde till dess försäkringssystem, förutsatt att han/hon uppfyller de rättsliga kraven för sjukförsäkring i Slovakien. Framför allt kan sjukförsäkringsbolagen inte vägra att försäkra en person på grund av ålder, hälsotillstånd eller sjukdomsrisk (20), och de ska erbjuda alla personer grundläggande sjukförsäkring till samma pris, oavsett dessa faktorer.

(25)

Det slovakiska sjukförsäkringssystemet innefattar därför också en rättslig struktur för rättvis riskdelning mellan sjukförsäkringsbolag genom ett riskutjämningssystem (RES). Inom RES (21) får sjukförsäkringsbolag som försäkrar personer som är förenade med högre risk medel från försäkringsbolag vars portfölj är förenad med lägre risk, genom månatlig och årlig omfördelning av avgifter och förvaltning av överföringar (22).

(26)

Den slovakiska obligatoriska sjukförsäkringen baseras på ett system med obligatoriska avgifter. Avgiftsnivåerna, som fastställs i lag, står i proportion till den försäkrade personens inkomst (på samma sätt som inkomstskatten) och baseras alltså inte på den försäkrade risken (t.ex. den försäkrade personens ålder eller hälsotillstånd). Avgifterna, som de slovakiska myndigheterna betraktar som en del av de offentliga medlen, tas ut av 1) arbetstagare och arbetsgivare, 2) egenföretagare, 3) frivilligt arbetslösa, 4) staten (för ”statsförsäkrade”, dvs. mestadels icke-yrkesverksamma) och 5) betalare av utdelningar.

(27)

Alla försäkrade personer garanteras samma grundläggande förmånsnivå (nedan kallad det grundläggande förmånspaketet). Det finns ingen direkt koppling mellan storleken på de avgifter som betalas till systemet och de förmåner (23) som mottas. Sjukvård som omfattas av den obligatoriska sjukförsäkringen tillhandahålls oavsett vilka avgifter den försäkrade personen betalat.

(28)

Den obligatoriska sjukförsäkringens grundläggande förmånspaket innefattar nästan alla medicinska behandlingar som ges i Republiken Slovakien, vilket betyder att paketet ger i princip komplett vård. I dag ger det grundläggande förmånspaketet alla rätt till kostnadsfri sjukvård med undantag av bara ett fåtal behandlingar (t.ex. kosmetisk kirurgi) och till delbetalning av läkemedel och kurbehandlingar och vissa vårdrelaterade tjänster (t.ex. besök vid akutmottagning). Det grundläggande förmånspaketet kan begränsas eller utökas genom regeringsdekret (utan parlamentsförhandlingar). Eftersom den slovakiska författningen garanterar varje medborgare sjukvård genom det obligatoriska sjukförsäkringssystemet på lagstadgade villkor har försäkringsbolagen inget inflytande över det grundläggande förmånspaketets ingående förmåner, skyddets omfattning eller premierna, som fastställs i lag.

(29)

Slovakiska sjukförsäkringsbolag kan – vilket också förekommer – komplettera det grundläggande förmånspaketet med valfria ytterligare rättigheter (förmåner), som innefattar tjänster som inte ingår utan som försäkringsgivarna kostnadsfritt erbjuder sina kunder som en del av det sjukvårdspaket som omfattas av den obligatoriska sjukförsäkringen. Av de tillgängliga uppgifterna framgår exempelvis att sjukförsäkringsbolag kan välja att erbjuda ytterligare skydd för vissa kompletterande och förebyggande behandlingar inom samma obligatoriska sjukförsäkringspaket. Det rör sig om andra ytterligare förmåner än de individuella sjukförsäkringstjänster som kan erbjudas mot en avgift.

(30)

Sjukförsäkringsbolagen har rätt att välja vårdgivare och förhandla fram avtal med läkare och enskilda sjukhus. Sjukförsäkringsbolag ingår således avtal med enskilda vårdgivare; avtalen ingås oberoende av varandra, och en viss vårdgivare kan ingå avtal med samtliga eller bara några av sjukförsäkringsbolagen och vice versa. Sjukförsäkringsbolagen ersätter tjänster som tillhandahålls av både statliga och privata vårdgivare.

(31)

För att säkra geografisk tillgänglighet till vårdtjänster fastställer staten ett minimikrav i fråga om nätet, för att kunna påverka kapacitetsplaneringen. För tillhandahållandet av obligatorisk sjukförsäkring är sjukförsäkringsbolagen enligt lag skyldiga att ingå avtal med ett miniminät av sjukhus. Varje sjukförsäkringsbolag bildar sitt eget nät och förbättrar miniminätet genom att selektivt ingå avtal med ytterligare sjukhus och andra vårdgivare. Vårdtjänster som tillhandahålls av dessa sjukhus och/eller andra vårdgivare och som omfattas av det obligatoriska sjukförsäkringsskyddet täcks alltså av sjukförsäkringsgivaren för de försäkrade personerna. Sjukförsäkringsbolag har en viss handlingsfrihet vid förhandlingar med sjukhus om pris och kvalitet på de vårdtjänster som tillhandahålls för försäkrade personer.

(32)

Det obligatoriska sjukförsäkringssystemet i Republiken Slovakien styrs av särskilda bestämmelser (24). Alla sjukförsäkringsbolag som tillhandahåller obligatorisk sjukförsäkring har enligt lag samma ställning, rättigheter och skyldigheter. Varje sjukförsäkringsbolag ska vara bildat i syfte att erbjuda offentlig sjukförsäkring och får inte bedriva någon annan verksamhet än den som förtecknas i avsnitt 6 i lag nr 581/2004. Verksamheten i de sjukförsäkringsbolag som förvaltar det obligatoriska sjukförsäkringssystemet omfattas av statens övergripande kontroll, som utövas främst genom tillsynsmyndigheten HSA som står för övervakning och tillsyn i sjukvårdssystemet. HSA kontrollerar om sjukförsäkringsbolag och vårdgivare följer den rättsliga ramen och ingriper vid överträdelser.

(33)

I detta beslut granskas följande sex åtgärder (nedan gemensamt kallade de omtvistade åtgärderna) (25):

(34)

Genom en skrivelse av den 2 april 2007 ingav det privatägda sjukförsäkringsbolaget Dôvera ett klagomål till kommissionen gällande ett kapitaltillskott från Republiken Slovakien till det statligt ägda bolaget SZP på 450 miljoner slovakiska kronor (omkring 15 miljoner euro), som gjorts i tre delar mellan den 28 november 2005 och den 18 januari 2006.

(35)

Kapitalökningen hängde samman med reformen av sjukvårdssektorn och reformen 2004–2005 av sjukförsäkringssektorn i Republiken Slovakien. När SZP bildades som aktiebolag 2005 var det, som laglig efterträdare till en offentlig institution (26), enligt lag skyldigt att överta inte bara tillgångarna i det ursprungliga försäkringsbolaget utan även dess skulder som uppstått före 2005 och var så stora att de orsakade en otillräcklig kapitaltäckningsgrad enligt kraven i avsnitt 14.1 i lagen om sjukförsäkringsbolag (lag nr 581/2004). Skulderna uppgick till 467,765 miljoner slovakiska kronor (omkring 15,5 miljoner euro) den 31 december 2005.

(36)

Veriteľ bildades 2003 som en ny statlig myndighet för konsolidering av sjukvårdsskulder (27) och gavs i uppdrag av den slovakiska regeringen att genomföra ett projekt för skuldlättnad för sjukvårdsinrättningar och sjukförsäkringsbolag inför omorganiseringen av alla befintliga sjukförsäkringskassor till aktiebolag den 30 september 2005. Skuldlättnadsprocessen genomfördes i enlighet med resolutioner från den slovakiska regeringen.

(37)

Under perioden 2003–2005 betalade Veriteľ skulder inom sjukvårdssektorn till ett bokfört värde av över 1 100 miljoner euro, till en kostnad av 644 miljoner euro i likvida medel. Sedan hälsoministeriet tillkännagett att detta var den sista undsättningen av sjukvårdssystemet avvecklades Veriteľ 2006 (28).

(38)

Klaganden hävdar att Veriteľs betalning av 52,7 miljoner euro av SZP:s skuld – mer än vad klaganden själv mottagit (29) – tyder på omotiverad diskriminerande behandling i skuldlättnadsprocessen. Klagomålet gäller dock främst att Veriteľ den 30 november 2005 (dvs. efter ombildningen) dessutom betalade omkring 28 miljoner euro av SZP:s skuld till det särskilda premieomfördelningskontot. Det skedde genom att SZP överlät premie- och räntekrav till Veriteľ. SZP överlät omkring 929 miljoner slovakiska kronor i premie- och räntekrav till Veriteľ (varav ränta på omkring 343 miljoner slovakiska kronor). I gengäld betalade Veriteľ 840 miljoner slovakiska kronor (omkring 28 miljoner euro) i ersättning till SZP genom att reglera dess skuld till det särskilda premieomfördelningskontot (30).

(39)

Under andra halvåret 2006 beviljades SZP ett ytterligare bidrag från hälsoministeriet med hjälp av en del av likvidationsbalansen i Veriteľ, som upplöstes i juli 2006. Enligt klaganden uppgick bidraget till omkring 7,6 miljoner euro.

(40)

Klaganden hävdar att bidraget gavs för att reglera SZP:s skulder till vårdgivare från tiden före 2005, men det framgick inte klart om dessa skulder fanns kvar vid tiden för bidraget.

(41)

Enligt de slovakiska myndigheterna gick de finansiella resurserna från Veriteľs likvidationsbalans emellertid inte till SZP utan till vårdinrättningar som då ägdes av staten, för betalning av deras skulder (dvs. sjukförsäkringsavgifter för deras anställda) till SZP. Enligt de slovakiska myndigheterna rörde det sig följaktligen inte om något bidrag utan om en normal betalning från statens sida av befintliga oomtvistade skulder i form av obetalda sjukförsäkringspremier.

(42)

Republiken Slovakien, genom hälsovårdsministeriet, ökade sitt aktiekapital i VZP den 1 januari 2010. Ökningen av aktiekapitalet uppgick till omkring 65,1 miljoner euro.

(43)

Enligt klaganden verkar staten, med tanke på att VZP var nära obestånd, ha gjort detta för att täcka VZP:s inkomstunderskott. Klaganden hävdar också att staten inte hade några som helst förhoppningar om att få avkastning på sin investering inom rimlig tid, särskilt med tanke på att Slovakien just hade infört en lag som hindrar sjukförsäkringsbolag från att dela ut sina vinster.

(44)

Enligt de slovakiska myndigheterna syftade 2010 års kapitalökning i VZP till att undanröja effekterna av finanskrisen och hjälpa VZP att stå emot trycket att öka skuldsättningen i samband med den växande efterfrågan på sjukvård.

(45)

Vid sin inledande bedömning upptäckte kommissionen också att finansieringen av sjukförsäkringsbolag i Republiken Slovakien inkluderar en poolnings- och riskutjämningsmekanism – ett riskutjämningssystem (RES).

(46)

RES (31) gäller till fullo för alla sjukförsäkringsbolag som tillhandahåller obligatorisk sjukförsäkring i Republiken Slovakien. Avgifterna till den obligatoriska sjukförsäkringen tas ut direkt av sjukförsäkringsbolagen från arbetsgivare, egenföretagare, självbetalande (frivilligt arbetslösa), staten och betalare av utdelningar, men fördelningen av intäkter och kostnader mellan sjukförsäkringsbolagen är ojämn eftersom de försäkrade befolkningarnas struktur skiljer sig åt. För att lindra den ekonomiska bördan för sjukförsäkringsbolag vars portfölj är förenad med högre risk och för att minska möjligheten till riskurval omfördelas avgifterna mellan sjukförsäkringsbolagen med hjälp av RES, genom en beräkning som fastställts av HSA (32). De parametrar som används inom RES är den försäkrade personens ålder, kön och, sedan 2010, yrkesverksamhetsstatus.

(47)

De slovakiska myndigheterna betraktar inte RES som en form av statligt stöd utan som ett sätt att utjämna medel i enlighet med tillämpliga RES-kriterier för försäkrade personer – det rör sig alltså om solidaritet mellan försäkrade personer och inte om statligt stöd.

(48)

En annan åtgärd som kommissionen har uppmärksammats på under sin inledande bedömning är förekomsten av flera direkta överföringar, genom statens förmedling, till SZP och VZP av portföljer från andra sjukförsäkringsbolag (särskilt från företaget Družstevná zdravotná poisťovňa till VZP och från företaget Európská zdravotná poisťovňa till SZP) som sedermera likviderats.

(49)

Enligt Dôvera överfördes EZP:s portfölj direkt till SZP trots att det fanns andra intresserade aktörer på marknaden, och begränsningarna och villkoren för överföringen var oklara.

(50)

Republiken Slovakien hävdar att HSA:s beslut att överföra EZP:s portfölj till SZP utan ersättning är förenligt med bestämmelserna i lag nr 581/2004, samtidigt som de försäkrade personernas rätt att välja sjukförsäkringsbolag respekteras. Man hävdar att andra försäkringsbolag uttryckt intresse för portföljen, men på villkor som skulle ha medfört en oproportionerligt lång likvidationsprocess. Eftersom överföringen av de berörda portföljerna avsåg samtliga fordringar och skulder i de likviderade bolagen fick mottagarna VZP och SZP inte heller någon fördel enligt de slovakiska myndigheterna.

(51)

I beslutet om att inleda förfarandet uttryckte kommissionen tvivel i fråga om fastställandet av den berörda verksamhetens ekonomiska eller icke-ekonomiska art och påpekade att SZP/VZP och de övriga företag som erbjuder sjukförsäkring i det obligatoriska systemet i Republiken Slovakien, med tanke på de särskilda omständigheterna i ärendet, kan ha bedrivit ekonomisk verksamhet från och med den 1 januari 2005. Blandningen av ekonomiska och icke-ekonomiska inslag i det slovakiska obligatoriska sjukförsäkringssystemet ansågs nödvändiggöra en ingående analys av de olika beståndsdelarna och deras respektive betydelse i systemet för att avgöra om obligatorisk sjukförsäkringsverksamhet, på det sätt den är organiserad och bedrivs i Slovakien, ska anses vara av ekonomisk (från och med den 1 januari 2005) eller icke-ekonomisk art.

(52)

Kommissionen påpekade också att den – i det fall verksamheten skulle behöva betecknas som ekonomisk – inte förfogade över tillräckliga uppgifter för att bedöma om de åtgärder som är föremål för granskning ger SZP/VZP en selektiv fördel.

(53)

Efter att ha slagit fast att statligt stöd därför inte kunde uteslutas i det skedet eftersom det saknades specifika argument eller tydliga tecken på åtgärdernas förenlighet med den inre marknaden, ställde sig kommissionen också tvivlande till att åtgärderna kunde betecknas som förenliga med den inre marknaden enligt artikel 106.2 eller artikel 107.3 c i fördraget, i det fall den skulle komma fram till att de utgjorde statligt stöd.

(54)

I det sammanhanget noterade kommissionen att den slutliga slutsatsen om huruvida obligatorisk sjukförsäkringsverksamhet i Republiken Slovakien är av ekonomisk eller icke-ekonomisk art, huruvida de statliga åtgärderna uppfyller alla övriga kriterier för statligt stöd och, i så fall, huruvida de är förenliga med den inre marknaden, kan dras först i ett slutligt beslut som antas sedan den formella granskningen slutförts, när alla tillgängliga uppgifter (däribland ytterligare synpunkter från medlemsstaten och tredje parter) har inhämtats och en ingående bedömning av all information har gjorts.

(55)

Kommissionen har sammanfattningsvis mottagit följande synpunkter från berörda parter:

(56)

Till följd av beslutet om att inleda förfarandet lämnade klaganden, Dôvera, ytterligare upplysningar om sjukförsäkringssystemet och ytterligare argument, framför allt till stöd för sin uppfattning att SZP/VZP är företag som omfattas av konkurrenslagstiftningen och har gynnats av oförenligt statligt stöd.

(57)

Dôvera påpekar att SZP/VZP konkurrerar med privata sjukförsäkringsbolag som erbjuder samma tjänst i vinstsyfte och hänvisar till sina tidigare skrivelser om verksamhetens ekonomiska art samt till domstolens senaste rättspraxis (33). Dôvera hävdar i detta sammanhang att ett antal uppgifter från Republiken Slovakien som nämns i beslutet om att inleda förfarandet och uppges tyda på att verksamheten i VZP/SZP är av icke-ekonomisk art inte håller för granskning. Enligt Dôvera syftade reformen 2004–2005 till att skapa en konkurrensutsatt marknad, något som erkänts och bekräftats av det slovakiska rättsväsendet (den slovakiska författningsdomstolen) och av de slovakiska myndigheterna själva. Dôvera påpekar också i detta sammanhang att försäkringsgivare konkurrerar om vårdgivare genom selektiva avtal och förhandlingar om tjänsternas pris och kvalitet, och man nämner också sjukförsäkringsbolagens marknadsföringskampanjer för att behålla och locka till sig kunder. Dôvera bestrider också att systemet skulle vara av uteslutande social karaktär och hänvisar till möjligheten för sjukförsäkringsgivare att göra och dela ut vinster och viljan hos privata investerare att investera i företag som är verksamma inom den slovakiska sektorn för obligatorisk sjukförsäkring.

(58)

Med hänvisning till sina tidigare skrivelser till kommissionen före beslutet om att inleda förfarandet hävdar Dôvera vidare att alla åtgärder som identifieras i det beslutet bör betecknas som olagligt stöd eftersom alla övriga villkor i artikel 107.1 i fördraget är uppfyllda. Man menar att Republiken Slovakien inte kan anses ha agerat som en privat investerare i en marknadsekonomi i samband med kapitaltillskotten till SZP 2006 och till VZP 2010. Dôvera hävdar också att Republiken Slovakien diskriminerade mellan SZP/VZP och privata försäkringsbolag genom att behandla SZP mer fördelaktigt vid skuldbetalningsprocessen 2003–2005 och genom att införa två nya parametrar i RES 2009 och 2012. När det gäller överföringen av portföljer gäller Dôveras synpunkter framför allt överföringen av EZP:s försäkringsportfölj, eftersom man inte har någon information om en tidigare portföljöverföring till VZP. I detta avseende menar Dôvera att kommissionen kan ha fått felaktiga uppgifter från de slovakiska myndigheterna om den tillämpliga rättsliga ramen för den överföringen.

(59)

Dôvera hävdar slutligen att de slovakiska myndigheterna inte har visat att tillhandahållande av obligatorisk sjukförsäkring är en tjänst av allmänt intresse, och man ifrågasätter därmed själva grunden för en analys enligt rättspraxis i Altmarkmålet (34) och kommissionens paket gällande tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

(60)

Synpunkterna på beslutet om att inleda förfarandet från Union Health Insurance, den andra privatägda konkurrenten till SZP/VZP, är ungefär desamma som synpunkterna från Dôvera och går ut på att SZP och VZP är företag i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget. Union Health Insurance menar att fem av de sex åtgärder som beskrivs i avsnitt 3 i detta beslut utgör statligt stöd och är oförenliga med den inre marknaden. När det gäller den sjätte åtgärden, RES, hävdar Union Health Insurance att den skulle kunna uppfylla villkoren i Altmarkmålets rättspraxis i fråga om ersättning för allmännyttiga tjänster eller skulle kunna vara förenlig med den inre marknaden enligt artikel 106.2 i fördraget, vilket kräver närmare granskning av dess potentiellt diskriminerande karaktär till förmån för nettomottagaren för RES, dvs. SZP/VZP.

(61)

Synpunkterna på beslutet om att inleda förfarandet från de övriga tre tredje parterna, dvs. HPI, Ineko och ZZP, stöder i huvudsak klaganden Dôveras och Union Health Insurances ståndpunkt att verksamheten är av ekonomisk art och att åtgärderna innefattar statligt stöd genom att SZP/VZP ges en selektiv fördel samt vittnar om deras övertygelse att sjukförsäkringsgivare verkar i en konkurrensutsatt miljö (och lockar till sig kunder på olika sätt) och uppfattningen att staten har behandlat de statligt ägda sjukförsäkringsbolagen förmånligt.

(62)

Republiken Slovakien lämnade sina synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet och kommenterade synpunkterna från tredje parter.

(63)

De slovakiska myndigheternas synpunkter innehöll klargöranden och ytterligare argument till stöd för ståndpunkten att systemet med obligatorisk sjukförsäkring inte omfattas av konkurrensreglerna eftersom det inte inbegriper någon ekonomisk verksamhet. De hävdar att den slovakiska obligatoriska sjukförsäkringen inte kan betecknas som ekonomisk med stöd av domstolens etablerade rättspraxis (35), i synnerhet av följande skäl:

(64)

Republiken Slovakien avvisar antagandet att det slovakiska vårdsystemet genom 2005 års lagändringar omvandlades till ett kommersiellt system och hävdar att systemet aldrig förlorat sin offentliga icke-ekonomiska art. Man framhåller också att det slovakiska sjukförsäkringssystemet är en del av det sociala trygghetssystemet och pekar på medlemsstaternas behörighet enligt artikel 168.7 i fördraget att organisera och ge hälso- och sjukvård.

(65)

De slovakiska myndigheterna påpekar vidare att sjukförsäkringsreformen inte innebar att offentlig sjukförsäkring ersattes med privat eller att privata försäkringsgivare gavs möjlighet att täcka risker som omfattas av lagstadgad socialförsäkring. Enligt Slovakien var det främsta syftet med reformen av sjukvårdssektorn att fastställa tydliga regler för hanteringen av ekonomiska anslag till vårdsektorn, och att senast den 30 september 2005 omorganisera alla befintliga sjukförsäkringskassor till aktiebolag med tydligt definierade redovisningsregler tycktes vara ett lämpligt sätt att fastställa dessa regler. De slovakiska myndigheterna menar att alla sjukförsäkringsgivare i Slovakien deltar i förvaltningen av offentliga medel som anförtros dem inom ramen för det offentliga sjukförsäkringssystemet.

(66)

Enligt de slovakiska myndigheterna kan det faktum att det slovakiska obligatoriska sjukförsäkringssystemet medger en viss konkurrens i kvalitetshänseende ses som något som uppmuntrar sjukförsäkringsbolagen att agera ekonomiskt i enlighet med principer om sund förvaltning, vilket främjar en god funktion hos systemet, och inte som något som skulle kunna påverka den icke-ekonomiska arten hos sjukförsäkringssystemet som helhet.

(67)

De slovakiska myndigheterna förklarar också att de medel som ackumuleras och omfördelas inom det slovakiska offentliga sjukförsäkringssystemet via sjukförsäkringsbolagen utgör summan av de offentliga sjukförsäkringsavgifter som är obligatoriska enligt lag och därmed ingår i Slovakiens offentliga finanser. Alla sjukförsäkringsbolag har därför till uppgift att förvalta offentliga medel som uppbärs från allmänheten i enlighet med relevanta rättsliga bestämmelser för att användas för sjukvård.

(68)

För att ytterligare styrka sitt påstående erinrar de slovakiska myndigheterna också om att ändringslag nr 250/2011, även sedan förbudet mot vinstutdelning avskaffades 2011, tillät sjukförsäkringsbolag att göra vinster endast på följande tydligt angivna villkor:

(69)

I detta avseende förklarade de slovakiska myndigheterna att VZP, när man redovisade ett överskott, skapade en sjukvårdsfond för vårdkostnader och i synnerhet finansiering av kostsam vård som omfattas av offentlig sjukförsäkring. De år då VZP redovisade ett överskott avsattes dessutom en del av vinsten till den obligatoriska reservfond som senare användes för att minska ackumulerade förluster. Enligt de slovakiska myndigheterna delades därför ingen vinst som gjorts av ett statligt ägt sjukförsäkringsbolag någonsin ut till aktieägarna.

(70)

I detta sammanhang pekar Republiken Slovakien även på ytterligare en restriktion för sjukförsäkringsbolag, nämligen att de bara får låna medel i enlighet med lag nr 523/2004 om budgetregler för den offentliga förvaltningen, efter godkännande av HSA.

(71)

För att ytterligare styrka sitt yrkande att obligatorisk sjukförsäkringsverksamhet inte omfattas av konkurrensreglerna pekar myndigheterna också på en undersökning 2009 av den slovakiska antimonopolbyrån, som visade att verksamheten i sjukförsäkringsbolag bedrivs inom ett system som kännetecknas av en hög grad av solidaritet, där sjukvård ges utan kostnad och de väsentliga inslagen regleras av staten, och att den verksamhet som bedrivs av sjukförsäkringsbolag i samband med tillhandahållande av offentlig sjukförsäkring därför inte kan betecknas som ekonomisk företagsverksamhet som begränsar konkurrensen. Enligt antimonopolbyrån är den slovakiska konkurrenslagen således inte tillämplig på sjukförsäkringsbolags verksamhet i samband med tillhandahållande av offentlig sjukförsäkring (36).

(72)

De slovakiska myndigheterna uppger också att författningsdomstolen 2011 förklarade förbudet mot vinstutdelning från 2007 som författningsstridigt eftersom det stred mot den författningsenliga äganderätten i Slovakien men inte höll med om att lagen om sjukförsäkringsbolag begränsade de marknadsekonomiska principerna. De påpekar också att författningsdomstolen i detta avseende dessutom förklarade att sjukförsäkringslagstiftning som utesluter eller väsentligt begränsar effekten av marknadsekonomiska verktyg och därmed begränsar konkurrensen är godtagbar enligt författningen.

(73)

Vid sidan av yrkandet att obligatorisk sjukförsäkringsverksamhet i Slovakien inte omfattas av konkurrensreglerna hävdar de slovakiska myndigheterna också att åtgärderna inte uppfyller de övriga kriterierna för statligt stöd enligt artikel 107.1 i fördraget. De hävdar i detta sammanhang att kapitaltillskotten 2006 och 2009 inte utgjorde stöd eftersom de var förenliga med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi. De förnekar dessutom att det förekom någon omotiverad diskriminerande behandling i samband med Veriteľs skuldlättnadsprocess och vidhåller att VZP inte beviljades något bidrag 2006 utan att det rörde sig om en normal betalning från statens sida av befintliga oomtvistade skulder. De slovakiska myndigheterna lämnar närmare uppgifter om överföringarna av portföljer från DZP till VZP och från EZP till SZP och hävdar att inte heller de överföringarna gav SZP/VZP någon selektiv fördel enligt artikel 107.1 i fördraget. Slutligen lämnar de också närmare upplysningar om RES och klargör i synnerhet hur avgifterna omfördelades (månatligen och årligen) under åren 2006–2012 samt hävdar att inte heller denna åtgärd utgör statligt stöd eftersom den jämnar ut riskerna i systemet som beror på att avgifterna är enhetliga för alla grupper av försäkrade personer med olika risknivåer.

(74)

I sina synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet försvarade de slovakiska myndigheterna sin ståndpunkt att SZP/VZP, på grund av avsaknaden av ekonomisk verksamhet, inte är företag, och att åtgärderna är förenliga med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi och inte ger SZP/VZP någon fördel och därmed inte utgör statligt stöd. De anser det därför inte nödvändigt att lägga fram några argument för de påstådda stödåtgärdernas förenlighet.

(75)

Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är ”[…] stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.

(76)

Enligt den bestämmelsen gäller reglerna om statligt stöd bara när det är ett ”företag” som gynnas av åtgärden. I rättspraxis från Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolen) definieras ett företag enligt artikel 107.1 i fördraget som varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett dess rättsliga status och dess sätt att finansiera verksamheten (37). Om en viss enhet ska betecknas som ett företag beror alltså helt och hållet på om dess verksamhet är ekonomisk eller icke-ekonomisk.

(77)

Frågan om huruvida åtgärderna till förmån för SZP/VZP utgör statligt stöd är därför, såsom förklaras i beslutet om att inleda förfarandet, först och främst beroende av om och i vilken utsträckning SZP/VZP, när de verkar inom det slovakiska obligatoriska sjukförsäkringssystemet, agerar som företag eftersom de skulle kunna anses bedriva en ekonomisk verksamhet enligt definitionen i rättspraxis.

(78)

Enligt domstolen är ekonomisk verksamhet all verksamhet som går ut på att erbjuda varor och/eller tjänster på en viss marknad (38). Frågan om huruvida det finns en marknad för vissa tjänster kan i det sammanhanget vara beroende av det specifika sätt på vilket tjänsterna organiseras och genomförs i den berörda medlemsstaten (39). Reglerna om statligt stöd gäller endast när en viss verksamhet bedrivs på en marknad. Den ekonomiska arten hos samma slags tjänster kan därför skilja sig åt från en medlemsstat till en annan. På grund av politiska val eller ekonomiska förändringar kan dessutom klassificeringen av en viss tjänst ändras över tiden. Det som inte är en marknadsverksamhet i dag kan bli det i framtiden, och tvärtom (40).

(79)

När det gäller tillhandahållande av sjukvård är frågan om huruvida sjukvårdssystem ska anses innefatta ekonomisk verksamhet beroende av systemens politiska och ekonomiska särdrag och hur de är inrättade och strukturerade i den berörda medlemsstaten. I domstolens rättspraxis görs i princip åtskillnad mellan ekonomiska system och system baserade på solidaritetsprincipen (41).

(80)

I domstolens rättspraxis används en rad olika kriterier för att fastställa om ett socialt trygghetssystem är solidaritetsbaserat och därför inte omfattar en ekonomisk verksamhet. En mängd faktorer kan vara viktiga i detta avseende: i) om medlemskap i systemet är obligatoriskt (42), ii) om stödordningen har ett rent socialt syfte (43), iii) huruvida systemet drivs utan vinstsyfte (44), iv) om förmånerna är oberoende av hur stora bidrag som lämnats (45), v) om de förmåner som betalas inte nödvändigtvis står i proportion till den försäkrades inkomster (46), vi) om systemet övervakas av staten (47).

(81)

Till skillnad från solidaritetsbaserade system kännetecknas system av ekonomisk art i regel av följande: i) medlemskapet är frivilligt (48); ii) principen om kapitalisering gäller, dvs. rättigheterna är beroende av inbetalda bidrag och systemets ekonomiska resultat (49); iii) verksamheten bedrivs i vinstsyfte (50); iv) rättigheter som kompletterar dem som tillhandahålls i ett grundläggande system. (51)

(82)

I vissa system kombineras inslag ur bägge kategorierna (solidaritetsbaserade och ekonomiska system) (52), och för att avgöra om ett visst system är ekonomiskt eller icke-ekonomiskt till sin art måste kommissionen då undersöka om de olika inslag som anges i de två föregående skälen förekommer i det aktuella systemet och vilken vikt respektive inslag har (53).

(83)

Det slutliga avgörandet av om tillhandahållande av obligatoriska sjukförsäkringstjänster i Republiken Slovakien är en ekonomisk eller en icke-ekonomisk verksamhet är därför beroende av en ingående analys av det specifika sätt på vilket den verksamheten organiseras och genomförs där och kommer därför att specifikt gälla det obligatoriska sjukförsäkringssystemet i den medlemsstaten. Mot bakgrund av dessa allmänna iakttagelser kommer kommissionen att bedöma om de omtvistade åtgärder som SZP/VZP påstås ha beviljats utgör statligt stöd i form av åtgärder som beviljats ett ”företag” i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

(84)

Ett antal indikatorer tyder på att det slovakiska sjukförsäkringssystemet är av icke-ekonomisk art, särskilt när det gäller dess sociala aspekter och syften som är framträdande i systemet, och på att systemet huvudsakligen baseras på solidaritetsprincipen.

(85)

För det första är deltagande i det offentliga sjukförsäkringsprogrammet enligt lag obligatoriskt för merparten av invånarna i Republiken Slovakien, och sjukvård som omfattas av den obligatoriska sjukförsäkringen tillhandahålls oavsett vilka avgifter den försäkrade personen betalat. En försäkrad person får fritt välja sjukförsäkringsbolag, och kravet på fri anslutning innebär att det valda sjukförsäkringsbolaget inte kan vägra att försäkra den personen på grund av ålder, hälsotillstånd eller sjukdomsrisk (54).

(86)

För det andra baseras slovakisk obligatorisk sjukförsäkring på i lag fastställda avgifter som står i proportion till den försäkrade personens inkomst och alltså inte baseras på den försäkrade risken (den försäkrade personens ålder, hälsotillstånd och sjukdomsrisk). Det finns inte heller någon direkt koppling mellan storleken på de avgifter som en person betalar till systemet och värdet av de förmåner som samma person mottar från systemet. Det betyder att försäkringsbolagen inte har någon möjlighet att påverka vare sig avgifternas storlek eller det minsta skydd som alla försäkrade personer har rätt till eftersom allt detta fastställs i nationell lagstiftning.

(87)

För det tredje garanterar lagen alla försäkrade personer samma grundläggande förmånsnivå, som i själva verket är mycket hög eftersom nästan alla behandlingar som ges i Republiken Slovakien ingår, vilket betyder att det obligatoriska sjukförsäkringssystemet ger i stort sett fullständig sjukvård (55). Det slovakiska riskutjämningssystemet (RES) säkerställer att försäkringsriskerna delas och stärker därmed solidariteten ytterligare. I det slovakiska systemet tillämpas dessutom principen om gemensam prissättning, vilket innebär att försäkringsgivare inte får tillämpa olika premier beroende på försäkringsrisken, medan riskutjämningen delvis kompenserar försäkringsgivare med en mer riskfylld demografisk profil i portföljen genom att omfördela pengar från försäkringsgivare som betalar ut mindre förmåner än genomsnittet till dem som betalar ut högre förmåner än genomsnittet till sina försäkrade personer (56).

(88)

Vid sidan av alla de ovannämnda sociala och solidaritetsrelaterade kännetecknen erinrar kommissionen slutligen om att den slovakiska obligatoriska sjukförsäkringen organiseras och genomförs inom ramen för ett starkt regelverk: samtliga sjukförsäkringsbolags ställning, rättigheter och skyldigheter fastställs i lagar som föreskriver detaljerade villkor, och deras verksamhet är föremål för noggrann statlig tillsyn (57).

(89)

Med hänsyn till dessa kännetecken drar kommissionen slutsatsen att det slovakiska obligatoriska sjukförsäkringssystemet är av icke-ekonomisk art, så SZP/VZP kan inte betecknas som ett ”företag” i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget (58).

(90)

Kommissionen tillstår att vissa inslag i det obligatoriska slovakiska sjukförsäkringssystemet skulle kunna tyda på att den verksamhet som bedrivs inom systemet är av ekonomisk art: i) förekomsten av flera (offentliga och privata) försäkringsgivare i den slovakiska obligatoriska sjukförsäkringssektorn, ii) en viss konkurrens mellan dessa sjukförsäkringsgivare, som iii) bedriver en verksamhet i vinstsyfte, och iv) det faktum att den slovakiska författningsdomstolen ansett att verksamheten är öppen för konkurrens. Dessa inslag gör emellertid inte, enligt kommissionens mening. att dess slutsats att obligatorisk sjukförsäkring i Slovakien är en icke-ekonomisk verksamhet kan ifrågasättas.

(91)

Kommissionen noterar för det första att det faktum att det finns flera (offentliga och privata) aktörer som är verksamma inom den obligatoriska sjukförsäkringssektorn inte i sig innebär att deras verksamhet är av ekonomisk art i ett system där, såsom förklaras i skälen 85–87, de sociala aspekterna och syftena dominerar, solidaritetsprincipen är central och den statliga tillsynen är noggrann. En sådan tolkning skulle innebära att orimligt stor vikt lades vid de organisatoriska arrangemang en medlemsstat valt för att driva en del av sitt sociala trygghetssystem, i stället för vid det aktuella systemets huvudinnehåll (59).

(92)

Även om det finns utrymme för konkurrens i sjukförsäkringssystemet och konkurrens faktiskt förekommer följer det för det andra av domstolens rättspraxis att det inte nödvändigtvis, även om det var lagstiftarens avsikt och har bekräftats av rättsväsendet, innebär att verksamheten i fråga är av ekonomisk art. Domstolen har klargjort att slutsatsen om den ekonomiska eller icke-ekonomiska arten av verksamhet i lagstadgade sjukförsäkringssystem som i likhet med det slovakiska systemet ger en del utrymme för konkurrens, måste baseras på konkurrensens karaktär och omfattning, de omständigheter under vilken den äger rum och förekomsten och vikten av övriga relevanta faktorer (60). I det aktuella ärendet är den typ av konkurrens som är intressantast för konsumenterna – priskonkurrens med avseende på avgifternas nivå – utesluten eftersom slovakiska sjukförsäkringsgivare inte kan ändra nivån för de försäkrade personernas avgifter, som fastställs i lag. Utrymmet för konkurrens i kvalitetshänseende är dessutom relativt begränsat eftersom det slovakiska obligatoriska sjukförsäkringssystemet omfattar ett mycket stort antal lagstadgade förmåner som är lika för alla försäkrade personer, vilket lämnar litet utrymme för försäkringsgivarna att konkurrera om kunder genom att erbjuda ytterligare (kostnadsfria) rättigheter. Sjukförsäkringsgivarna har därför ingen möjlighet att påverka dessa lagstadgade förmåner och konkurrerar således inte, vare sig med varandra eller i fråga om de obligatoriska lagstadgade sjukvårdsförmåner som utgör deras främsta funktion.

(93)

För det tredje anser kommissionen att den obligatoriska sjukförsäkringsverksamhetens icke-ekonomiska art inte påverkas av det faktum att sjukförsäkringsbolagen konkurrerar när det gäller kvalitet och upphandlingseffektivitet genom att köpa sjukvård och relaterade tjänster av hög kvalitet från vårdgivare till konkurrenskraftiga priser. På så sätt skaffar försäkringsbolagen, genom en verksamhet som är separat från deras avtal med de försäkrade personerna inom det obligatoriska sjukförsäkringssystemet, de insatsvaror som behövs för att de ska kunna fullgöra sin roll i det systemet. Av domstolens rättspraxis följer att om det obligatoriska sjukförsäkringssystemet på grund av sina inneboende egenskaper är av icke-ekonomisk art är upphandlingen av de insatsvaror som behövs för att driva systemet också av icke-ekonomisk art (61).

(94)

För det fjärde påverkas inte den icke-ekonomiska karaktären hos verksamheten av det faktum att bestämmelserna om obligatorisk sjukförsäkring i Slovakien tillåter sjukförsäkringsgivare att göra vinster och dela ut en del av vinsterna till sina aktieägare, eftersom verksamheten bedrivs i ett system som tydligt uppvisar alla de ovannämnda inslag som vittnar om den icke-ekonomiska arten. Endast det faktum att sjukförsäkringsgivare får göra vinster och dela ut en del av vinsterna vederlägger inte i sig systemets övervägande sociala aspekter och syften, solidaritetsprincipens centrala roll eller den noggranna statliga regleringen och tillsynen. När det gäller den statliga regleringen erinrar kommissionen om att möjligheten att göra, använda och dela ut vinster omfattas och begränsas av rättsliga skyldigheter som staten ålägger de slovakiska sjukförsäkringsbolagen för att säkra lönsamhet och kontinuitet för den obligatoriska sjukförsäkringen med alla dess övervägande sociala och solidaritetsrelaterade syften (62). Friheten att göra, använda och dela ut vinster är därför betydligt mer begränsad i den slovakiska sektorn för obligatorisk sjukförsäkring än i normala kommersiella sektorer och förutsätter uppnåendet av sociala mål och solidaritetsmål.

(95)

Eftersom den konkurrens som införts i det slovakiska obligatoriska sjukförsäkringssystemet är begränsad (endast begränsad kvalitetskonkurrens och ingen priskonkurrens) och med hänsyn till restriktionerna för hur vinster får göras och användas leder de konkurrensinslag och den vinstinriktning som förekommer i det slovakiska obligatoriska sjukförsäkringssystemet därför inte till något ifrågasättande av de övervägande sociala, solidaritetsrelaterade och lagstiftningsmässiga inslag som vittnar om den icke-ekonomiska arten hos den verksamhet som bedrivs av sjukförsäkringsbolag i det systemet. Inslagen av konkurrens och vinstinriktning i det slovakiska systemet för obligatorisk sjukförsäkring bör i stället anses bidra till det viktigaste målet – att uppmuntra försäkringsbolagen att verka i enlighet med principerna om god förvaltning för att socialförsäkringssystemet ska fungera väl så att de sociala och solidaritetsrelaterade målen för systemet kan nås (63).

(96)

Slutligen anser kommissionen att det faktum att den slovakiska författningsdomstolen (vid bedömningen av en eventuell överträdelse av rätten enligt den slovakiska författningen att bedriva affärsverksamhet) ansett att det slovakiska obligatoriska sjukförsäkringssystemet är konkurrensutsatt inte betyder att systemet innefattar verksamhet av ekonomisk art i den mening som avses i reglerna om statligt stöd. I det målet ombads den slovakiska författningsdomstolen i själva verket att undersöka om 2007 års lagstadgade förbud mot vinstutdelning från sjukförsäkringsbolag var förenligt med den slovakiska författningen (överträdelse av äganderätten, egendomsskyddet och rätten att bedriva affärsverksamhet) och med artiklarna 18, 49, 54 och 63 i fördraget. Den slovakiska författningsdomstolen slog fast att detta förbud stred mot den slovakiska författningen och att det därför inte fanns något skäl att diskutera de väsentliga delarna av EU:s inremarknadsregler eller att avgöra om de överträtts.

(97)

Mot denna bakgrund och med hänsyn till omständigheterna i det aktuella ärendet och förekomsten och vikten av de relevanta indikatorerna kan obligatorisk sjukförsäkringsverksamhet av det slag som organiseras och genomförs i Slovakien inte betraktas som ekonomisk verksamhet.

(98)

Kommissionen slår därför fast att SZP/VZP, som gynnats av de omtvistade åtgärderna, inte kan anses utgöra företag i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget och därmed att dessa åtgärder inte innefattar statligt stöd enligt den artikeln.

(99)

Det är därför inte nödvändigt att undersöka de andra villkoren för förekomst av statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget eller att bedöma förenligheten hos de omtvistade åtgärderna.

(100)

Mot ovanstående bakgrund slår kommissionen fast att de omtvistade åtgärderna inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

a)

Kapitalökningen i SZP på 450 miljoner slovakiska kronor mellan den 28 november 2005 och den 18 januari 2006.

b)

Betalningen av SZP:s skulder genom Veritel' a. s. från 2003 till 2006.

c)

Det bidrag som hälsoministeriet beviljade SZP 2006.

d)

Kapitalökningen i VZP på 65,1 miljoner euro den 1 januari 2010.

e)

Det riskutjämningssystem som inrättades genom del 3 i lag nr 580/2004.

f)

Överföringen av portföljer från likviderade sjukförsäkringsbolag, särskilt från bolaget Družstevná zdravotná poisťovňa till VZP och från bolaget Európská zdravotná poisťovňa till SZP.

17.2.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 41/41

(1)

Enligt kommissionens beslut 2006/502/EG (2) ska medlemsstaterna vidta åtgärder för att se till att endast barnsäkra tändare släpps ut på marknaden och förbjuda att leksaksliknande tändare släpps ut på marknaden.

(2)

Beslut 2006/502/EG antogs i enlighet med artikel 13 i direktiv 2001/95/EG som begränsar giltighetstiden för beslutet till högst ett år, men medger att det förlängs med ytterligare perioder som var och en inte överstiger ett år.

(3)

Giltighetstiden för beslut 2006/502/EG har flera gånger förlängts med perioder på ett år – den första gången genom kommissionens beslut 2007/231/EG (3) till och med den 11 maj 2008, den andra gången genom kommissionens beslut 2008/322/EG (4) till och med den 11 maj 2009, den tredje gången genom kommissionens beslut 2009/298/EG (5) till och med den 11 maj 2010, den fjärde gången genom kommissionens beslut 2010/157/EU (6) till och med den 11 maj 2011, den femte gången genom kommissionens beslut 2011/176/EU (7) till och med den 11 maj 2012, den sjätte gången genom kommissionens genomförandebeslut 2012/53/EU (8) till och med den 11 maj 2013, den sjunde gången genom kommissionens genomförandebeslut 2013/113/EU (9) till och med den 11 maj 2014 och den åttonde gången genom kommissionens genomförandebeslut 2014/61/EU (10) till och med den 11 maj 2015.

(4)

Icke barnsäkra tändare släpps fortfarande ut på marknaden. Genom skärpt marknadskontroll, som sträcker sig från riktad provtagning till effektiva restriktiva åtgärder, bör förekomsten av dem minskas ytterligare.

(5)

I brist på andra tillfredsställande åtgärder för barnsäkra tändare måste giltigheten för beslut 2006/502/EG förlängas med ytterligare tolv månader.

(6)

Beslut 2006/502/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

(7)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättats genom direktiv 2001/95/EG.

17.2.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 41/43

(1)

I direktiv 64/432/EEG fastställs de regler som ska tillämpas på handel med nötkreatur inom unionen. I artikel 9 i det direktivet anges det att en medlemsstat som har ett obligatoriskt nationellt kontrollprogram för någon av de smittsamma sjukdomar som förtecknas i bilaga E(II) till det direktivet får lägga fram programmet för kommissionen för godkännande. I förteckningen ingår infektiös bovin rhinotrakeit. Infektiös bovin rhinotrakeit är det tydligaste kliniska tecknet på infektion med bovint herpesvirus typ 1 (BHV1). I artikel 9 i direktiv 64/432/EEG definieras också de tilläggsgarantier som får krävas i handeln inom unionen.

(2)

Enligt artikel 10 i direktiv 64/432/EEG ska en medlemsstat dessutom, om den anser att dess territorium eller en del av dess territorium är fritt från någon av de sjukdomar som förtecknas i bilaga E(II) till det direktivet, lägga fram lämpliga bevis för kommissionen. I den artikeln definieras också de tilläggsgarantier som får krävas i handeln inom unionen.

(3)

I kommissionens beslut 2004/558/EG (2) godkänns de program för kontroll och utrotning av BHV1 som de medlemsstater som förtecknas i bilaga I till det beslutet har lagt fram avseende de regioner som anges i den bilagan och för vilka tilläggsgarantier gäller i enlighet med artikel 9 i direktiv 64/432/EEG.

(4)

Dessutom förtecknas i bilaga II till beslut 2004/558/EG de regioner i medlemsstaterna som anses fria från BHV1 och för vilka tilläggsgarantier gäller i enlighet med artikel 10 i direktiv 64/432/EEG.

(5)

För närvarande ingår samtliga regioner i Tyskland i förteckningen i bilaga I till beslut 2004/558/EG, med undantag av delstaterna Bayern och Thüringen. Delstaterna Bayern och Thüringen är fria från BHV1 och förtecknas därför i bilaga II till det beslutet.

(6)

Tyskland har nu lagt fram bevis för kommissionen för att delstaterna Sachsen, Sachsen-Anhalt, Brandenburg, Berlin och Mecklenburg-Vorpommern ska anses vara fria från BHV1 och för tilläggsgarantierna enligt artikel 10 i direktiv 64/432/EEG.

(7)

Efter utvärderingen av de bevis som medlemsstaten lagt fram bör de tyska delstaterna Sachsen, Sachsen-Anhalt, Brandenburg, Berlin och Mecklenburg-Vorpommern inte längre förtecknas i bilaga I till beslut 2004/558/EG utan i stället förtecknas i bilaga II till det beslutet, och tillämpningen av tilläggsgarantierna i enlighet med artikel 10 i direktiv 64/432/EEG bör utvidgas till att gälla dem. Bilagorna I och II till beslut 2004/558/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

(8)

Beslut 2004/558/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

(9)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

17.2.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 41/46

(1)

I kommissionens genomförandebeslut 2014/709/EU (4) fastställs djurhälsoåtgärder för att bekämpa afrikansk svinpest i vissa medlemsstater. I bilagan till det genomförandebeslutet avgränsas och förtecknas vissa områden i de medlemsstaterna uppdelade efter risknivå utifrån den epidemiologiska situationen. Förteckningen omfattar vissa områden i Estland, Italien, Lettland, Litauen och Polen.

(2)

Artikel 11 i genomförandebeslut 2014/709/EU, som föreskriver ett förbud mot avsändning av färskt svinkött samt av vissa svinköttberedningar och svinköttprodukter till andra medlemsstater och tredjeländer från de områden som förtecknas i bilagan, bör ses över för att förbättra samstämmigheten avseende de undantag som gäller vid export till tredjeländer.

(3)

Sedan oktober 2014 har bara några få fall av afrikansk svinpest hos vildsvin rapporterats vid gränsen mellan Estland och Lettland, i båda medlemsstaterna i ett område som förtecknas i del I i bilagan till genomförandebeslut 2014/709/EU. Två fall har rapporterats i Kaunas och Kupiškis i Litauen.

(4)

Utvecklingen av den aktuella epidemiologiska situationen bör beaktas vid bedömningen av den risk som djurhälsosituationen i Estland, Lettland och Litauen utgör. För att fokusera bekämpningsåtgärderna och förhindra spridning av afrikansk svinpest samt för att förhindra onödiga störningar i handeln inom unionen och undvika att tredjeländer inför omotiverade handelshinder, bör unionsförteckningen över de områden som omfattas av de djurhälsoåtgärder för sjukdomsbekämpning som föreskrivs i genomförandebeslut 2014/709/EU ändras med beaktande av den aktuella djurhälsosituationen i Estland, Lettland och Litauen.

(5)

Bilagan till genomförandebeslut 2014/709/EU bör därför ändras så att del II i bilagan omfattar relevanta områden i Estland, Lettland och Litauen.

(6)

Genomförandebeslut 2014/709/EU bör därför ändras i enlighet med detta.

(7)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

1.

Artikel 11.2 och 11.3 ska ersättas med följande:

”2.   Genom undantag från punkt 1 får de berörda medlemsstaterna med områden som förtecknas i del II, III eller IV i bilagan tillåta avsändning av sådant färskt svinkött som avses i punkt 1 samt av svinköttberedningar och svinköttprodukter bestående av eller innehållande sådant svinkött till andra medlemsstater och tredjeländer, förutsatt att dessa svinköttberedningar och svinköttprodukter härrör från svin som sedan födseln har hållits i anläggningar belägna utanför de områden som förtecknas i delarna II, III och IV i bilagan och att det färska svinköttet samt svinköttberedningarna och svinköttprodukterna produceras, lagras och bearbetas i anläggningar som godkänts i enlighet med artikel 12.

3.   Genom undantag från punkt 1 får de berörda medlemsstaterna med områden som förtecknas i del II i bilagan tillåta avsändning av sådant färskt svinkött som avses i punkt 1 samt av svinköttberedningar och svinköttprodukter bestående av eller innehållande sådant svinkött till andra medlemsstater och tredjeländer, förutsatt att dessa svinköttberedningar och svinköttprodukter härrör från svin som uppfyller kraven i artikel 3.1 och 3.2 eller 3.3.”

2.

Bilagan ska ändras i enlighet med bilagan till det här beslutet.

17.2.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 41/52

(1)

I kommissionens beslut 2007/777/EG (2) fastställs djur- och folkhälsobestämmelser för import till unionen samt transitering och lagring i unionen av sändningar som innehåller köttprodukter och behandlade magar, blåsor och tarmar (nedan kallade varorna).

(2)

I del 1 i bilaga II till beslut 2007/777/EG anges de områden i tredjeländer från vilka införsel till unionen av varorna begränsas av djurhälsoskäl och som omfattas av regionalisering. Del 2 i den bilagan innehåller en förteckning över tredjeländer eller delar av tredjeländer från vilka varorna får föras in till unionen om de har genomgått relevant behandling enligt del 4 i samma bilaga.

(3)

Förenta staterna förtecknas i del 2 i bilaga II till beslut 2007/777/EG som ett tredjeland från vilket bl.a. varor från fjäderfä, hägnat fågelvilt (utom strutsfåglar), strutsfåglar i hägn och frilevande fågelvilt får föras in till unionen om de har genomgått behandling med en vanlig behandlingsmetod enligt del 4 i den bilagan (nedan kallad behandlingsmetod A), på villkor att köttet som produkterna framställts av uppfyller djurhälsokraven för färskt kött, inklusive att det härrör från ett tredjeland eller delar av ett tredjeland som är fritt/fria från högpatogen aviär influensa (HPAI) enligt förlagan till djur- och folkhälsointyg i bilaga III till beslut 2007/777/EG.

(4)

I ett avtal mellan unionen och Förenta staterna (3) föreskrivs ett snabbt och ömsesidigt erkännande av regionaliseringsåtgärder i händelse av sjukdomsutbrott i unionen eller i Förenta staterna (nedan kallat avtalet).

(5)

Utbrott av HPAI av subtyp H5N8 har bekräftats på en fjäderfäanläggning i Douglas County i delstaten Oregon och utbrott av HPAI av subtyp H5N2 i delstaten Washington i Förenta staterna.

(6)

Behandlingsmetod A är inte tillräcklig för att eliminera eventuella djurhälsorisker i samband med införsel till unionen av varor från fjäderfä, hägnat fågelvilt (utom strutsfåglar), strutsfåglar i hägn och frilevande fågelvilt från Douglas County i delstaten Oregon och från hela delstaten Washington, med tanke på den nuvarande epidemiologiska situationen avseende HPAI i Förenta staterna. Dessa produkter bör genomgå minst behandlingsmetod D enligt del 4 i bilaga II till beslut 2007/777/EG (nedan kallad behandlingsmetod D) så att inte HPAI-viruset introduceras i unionen.

(7)

Förenta staterna har lämnat information om den epidemiologiska situationen på landets territorium och om de åtgärder som vidtagits för att förhindra att HPAI sprids, och kommissionen har nu utvärderat den informationen. På grundval av den utvärderingen, de åtaganden som fastställs i avtalet och de garantier som Förenta staterna lämnat kan man dra slutsatsen att kravet på behandlingsmetod D är tillräckligt för att täcka riskerna med införsel till unionen av varorna från kött av fjäderfä, hägnat fågelvilt (utom strutsfåglar), strutsfåglar i hägn och frilevande fågelvilt från Douglas County i delstaten Oregon och från hela delstaten Washington där Förenta staternas veterinärmyndigheter har infört restriktioner till följd av de aktuella HPAI-utbrotten. Delarna 1 och 2 i bilaga II till beslut 2007/777/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

(8)

Beslut 2007/777/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

(9)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

17.2.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 41/55

(1)

Det är av hög prioritet att genomföra och tillämpa direktiv 1999/32/EG kostnadseffektivt och konsekvent för att uppnå de förväntade hälso- och miljövinsterna till följd av minskade svavelutsläpp, och därigenom främja rättvis konkurrens och ökad hållbarhet för sjöfarten.

(2)

För ett effektivt genomförande av artiklarna 3a, 4a och 4b i direktiv 1999/32/EG är det nödvändigt att medlemsstaterna säkerställer tillräckligt frekvent och exakt provtagning av marina bränslen som levereras till fartyg eller används ombord på fartyg, inbegripet inspektioner av fartygens loggböcker och leveranssedlar för bunkerbränsle.

(3)

Enligt artikel 6.1 i direktiv 1999/32/EG är medlemsstaterna skyldiga att vidta alla åtgärder som krävs för att genom stickprov kontrollera svavelhalten i det marina bränsle som används för förbränning ombord när fartygen befinner sig i berörda havsområden och hamnar. I detta sammanhang bör provtagning ges en vid tolkning så att det omfattar alla de metoder för kontroll av överensstämmelse som fastställs i artikel 6.1a a, b och c i det direktivet.

(4)

Fysisk provtagning av marina bränslen för att kontrollera överensstämmelsen bör ske antingen genom att ett bränslestickprov tas från fartygets bränslesystem och analyseras, eller genom analys av de relevanta förseglade stickprov med bunkerbränsle som finns ombord.

(5)

Provtagningsfrekvensen bör fastställas på grundval av antalet enskilda fartyg som anlöper en medlemsstat, kontrollen av fartygshandlingar, användningen av alternativ teknik för målinriktad provtagning i syfte att garantera en rättvis fördelning av bördan mellan medlemsstaterna och kostnadseffektivitet, samt den särskilda varningsrapporteringen om enskilda fartyg.

(6)

Provtagningen av marina bränslen i samband med leveransen till fartygen bör inriktas på leverantörer av marint bränsle som vid upprepade tillfällen visat sig inte iaktta specifikationerna på leveranssedeln för bunkerbränsle, varvid den volym marina bränslen som säljs av leverantören beaktas.

(7)

I syfte att genomföra direktiv 1999/32/EG på ett kostnadseffektivt sätt bör medlemsstaterna uppmuntras att uppfylla provtagningsfrekvensen genom att välja ut fartyg för överensstämmelsekontroll av bränslet på grundval av nationella riskbaserade mekanismer för målinriktad provtagning eller genom användning av innovativ teknik för överensstämmelsekontroll, och att dela de insamlade uppgifterna med andra medlemsstater.

(8)

Ett särskilt unionsinformationssystem som har utvecklats och drivs av Europeiska sjösäkerhetsbyrån och som är tillgängligt för medlemsstaterna från den 1 januari 2015 kommer att fungera som en plattform för registrering och utbyte av information om resultaten av enskilda överensstämmelsekontroller enligt direktiv 1999/32/EG. Medlemsstaterna bör uppmuntras att använda systemet som kan bidra väsentligt till att rationalisera och optimera bedömningen av efterlevnaden av kraven i det direktivet.

(9)

För att inte skapa en oproportionerligt stor administrativ börda för medlemsstater utan kustlinje, för fartyg som för deras flagg eller deras leverantörer av marint bränsle, bör vissa bestämmelser inte tillämpas på dessa medlemsstater.

(10)

För rapporteringen bör bästa utnyttjande av all tillgänglig och modern teknik tas i beaktande så att den administrativa bördan hålls till ett minimum, samtidigt som man tillåter flexibilitet för de medlemsstater som föredrar att rapportera på ett mer traditionellt sätt. Medlemsstaterna har därför möjlighet att använda unionens informationssystem för att fullgöra de relevanta årliga rapporteringsskyldigheterna enligt direktiv 1999/32/EG.

(11)

Tidigast den 1 januari 2016, och förutsatt att det finns gemensamma delade uppgifter om överensstämmelsekontroller vad gäller svavelhalt och om provtagning, får medlemsstaterna använda den riskbaserade målinriktningsmekanism som är integrerad i unionens informationssystem i syfte att prioritera en kostnadseffektiv kontroll av fartygsbränsle.

(12)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från den kommitté som har inrättats i enlighet med artikel 9.1 i direktiv 1999/32/EG.

a)

40 % i medlemsstater som helt gränsar till kontrollområden för utsläpp av svaveloxider (nedan kallade svavelkontrollområden).

b)

30 % i medlemsstater som delvis gränsar till svavelkontrollområden.

c)

20 % i medlemsstater som inte gränsar till svavelkontrollområden.

a)

genom att man från detta antal subtraherar det antal enskilda fartyg som kontrolleras för eventuell bristande överensstämmelse med hjälp av fjärranalysteknik eller Quick Scan-metoder, eller

b)

genom att man fastställer ett lämpligt antal, när dokumentkontroller i enlighet med punkt 1 utförs ombord på minst 40 % av de enskilda fartyg som anlöper den berörda medlemsstaten per år.

a)

Kontroll av fartygs loggböcker och leveranssedlar för bunkerbränsle och

b)

en av eller, vid behov, båda nedanstående metoder för provtagning och analys:

a)

Vara lätt och säkert åtkomlig.

b)

Ta hänsyn till de olika bränslekvaliteter som används i förbränningsmotorn för brännolja.

c)

Befinna sig nedströms bränsletanken för det bränsle som används.

d)

Befinna sig så nära förbränningsmotorns bränsleinlopp som är praktiskt och säkerhetsmässigt möjligt med hänsyn till typen av bränslen, flödet, temperaturen samt trycket vid den valda provtagningspunkten.

e)

Föreslås av fartygets företrädare och godtas av svavelinspektören.

a)

Att provflaskorna förseglas av svavelinspektören med en unik identifiering som anbringas i närvaro av fartygets företrädare.

b)

Att två provflaskor tas i land för analys.

c)

Att en provflaska behålls av fartygets företrädare under minst 12 månader från uppsamlingsdagen.

a)

Det totala årliga antalet fall och typer av bristande efterlevnad vad gäller uppmätt svavelhalt i det bränsle som undersökts, inbegripet omfattningen av enskild bristande efterlevnad respektive genomsnittlig bristande efterlevnad vad gäller svavelhalten, fastställd efter provtagning och analys.

b)

Det totala årliga antalet dokumentkontroller, inbegripet leveranssedlar för bunkerbränsle, plats för bränslebunkring, oljedagböcker, loggböcker, förfaranden för bränslebyte samt register.

c)

Förklaringar om att marina bränslen enligt vad som avses i artikel 4a.5b i direktiv 1999/32/EG inte funnits att tillgå, inbegripet fartygsuppgifter, uppgifter om bunkringshamn och medlemsstater där bränslet inte fanns att tillgå, antal förklaringar från samma fartyg och typ av ej tillgänglig bunkerolja.

d)

Anmälningar och skriftliga protester vad gäller svavelhalten i bränslen gentemot leverantörer av marint bränsle inom deras territorium.

e)

En förteckning med namn och adress över alla leverantörer av marint bränsle i den berörda medlemsstaten.

f)

En beskrivning av användningen av alternativa utsläppsminskningsmetoder, inbegripet försöksverksamhet och löpande utsläppsövervakning, eller alternativa bränslen samt överensstämmelseskontroller med avseende på ett kontinuerligt uppnående av minskade svaveldioxidutsläpp i enlighet med bilagorna I och II till direktiv 1999/32/EG för de fartyg som för medlemsstatens flagg.

g)

I tillämpliga fall en beskrivning av nationella riskbaserade målinriktningsmekanismer, inbegripet särskilda varningsrapporter, samt av användningen och resultaten av fjärranalys och annan tillgänglig teknik för prioritering av enskilda fartyg för överensstämmelsekontroll.

h)

Totalt antal och typ av överträdelseförfaranden som inletts eller sanktioner, eller båda, och de bötesbelopp som den behöriga myndigheten ålagt både fartygsoperatörer och leverantörer av marint bränsle att erlägga.

i)

För varje enskilt fartyg, efter inspektion av dess loggböcker och leveranssedlar för bunkerbränsle eller provtagning, eller båda: