(1)

Det främsta målet för politiken i fråga om utvecklingssamarbete är att minska och på lång sikt utrota fattigdomen i enlighet med artikel 21 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artikel 208 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Kampen mot den globala fattigdomen bidrar också till att bygga upp en stabilare, fredligare, mer välmående och mer jämlik värld som återspeglar de rikare och fattigare ländernas beroende av varandra.

(2)

Såsom angavs i Europaparlamentets resolution av den 23 oktober 2012 med titeln En agenda för förändring: framtiden för EU:s utvecklingspolitik, består utvecklingssamarbete även i att främja mänsklig utveckling och tillgodose människors behov i alla avseenden, inbegripet kulturella aspekter.

(3)

Unionen har tillhandahållit stöd till utvecklingssamarbete sedan 1957 och är nu den största givaren av offentligt utvecklingsbistånd i världen.

(4)

Lissabonfördraget har gett utvecklingspolitiken en fast förankring inom ramen för unionens yttre åtgärder till stöd för unionens intresse av välstånd och stabilitet i hela världen. Utvecklingspolitiken bidrar också till att tackla andra globala utmaningar och till Europa 2020-strategin, som anges i kommissionens meddelande av den 3 mars 2010 med titeln Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla.

(5)

Unionen har varit ledande i utformningen och genomförandet av begreppet konsekvens i utvecklingspolitiken, som syftar till att stärka synergieffekterna mellan unionens politik på andra områden och utvecklingsmålen, så att unionens politik stöder utvecklingsbehoven i utvecklingsländer eller åtminstone inte strider mot målet att utrota fattigdomen.

(6)

År 2000 åtog sig världssamfundet att vidta konkreta åtgärder senast 2015 för att bekämpa fattigdomen, genom antagandet av millennieutvecklingsmålen, vilka godkändes av unionen och medlemsstaterna.

(7)

I den gemensamma förklaringen från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, Europaparlamentet och kommissionen om Europeiska unionens utvecklingspolitik: Det europeiska samförståndet (3), som fortfarande är den mest heltäckande grunden för unionens utvecklingssamarbete, uppmanas unionen att hjälpa till att stärka de nya medlemsstaternas roll som nya givare.

(8)

Världen har genomgått stora förändringar under de senaste åren, inklusive betydande förskjutningar av den globala ekonomiska och politiska balansen. Nya aktörer, inbegripet privata och andra icke-statliga aktörer, har gjort sitt inträde på den globala arenan. Industri- och tillväxtländer svarar för den största delen av den globala bruttonationalprodukten, men tillväxtländerna har nu blivit den viktigaste drivkraften bakom den globala tillväxten och har redan en betydande inverkan på världsekonomin.

(9)

Fortsatt stöd för utvecklingssamarbete är av avgörande betydelse i en snabbt föränderlig värld. Omkring 1,3 miljarder människor lever fortfarande i extrem inkomstfattigdom och mångfalt fler får fortfarande inte humanitära utvecklingsbehov tillgodosedda. Ojämlikheten inom länder har ökat i de flesta delar av världen. Naturmiljön utsätts för allt mer stress, och utvecklingsländerna drabbas särskilt hårt av effekterna av klimatförändringen. Dessa utmaningar är universella och kopplade till varandra och måste tas upp i alla länder i samverkan.

(10)

Diskussionerna om ramverket efter 2015 har inletts: på grundval av kommissionens meddelande av den 13 oktober 2011 med titeln Att göra EU:s utvecklingspolitik mer effektiv: en agenda för förändring och rådets slutsatser av den 14 maj 2012 beträffande agendan för förändring, vilka redan har lett till en genomgripande omställning av unionens utvecklingspolitik, har kommissionen lagt fram sina synpunkter i sitt meddelande av den 27 februari 2013 med titeln Ett anständigt liv för alla: Att avskaffa fattigdomen och ge världen en hållbar framtid och rådet har i sina slutsatser av den 25 juni 2013 antagit Den övergripande agendan för tiden efter 2015, i syfte att råda bot på bristerna i den nuvarande ramen för utvecklingssamarbetet och utarbeta en gemensam strategi för att sammanföra fattigdomsbekämpning och strategier för hållbar utveckling i ett övergripande internationellt ramverk.

(11)

År 2015 bör ha stort symbolvärde och stor effekt, eftersom det är det sista året för att uppnå de gemensamt överenskomna millennieutvecklingsmålen och det därmed innebär ett unikt tillfälle att se över de internationella åtagandena. År 2015 kommer också att vara det år då viktiga internationella beslut ska fattas om den utvecklingsram som ska ersätta millennieutvecklingsmålen under de närmaste årtiondena.

(12)

År 2015 är det år då det är lämpligt att lägga fram resultaten av unionens utvecklingspolitik efter genomförandet av principerna i kommissionens meddelande om en agenda för förändring.

(13)

År 2015 arrangeras även viktiga internationella evenemang i medlemsstaterna, såsom världsutställningen Feeding the Planet: Energy for Life i Milano, som kommer att utgöra ett speciellt tillfälle att diskutera global utvecklingspolitik och lämna omfattande information till allmänheten om hållbar utveckling och andra frågor i anknytning till detta.

(14)

I sin resolution om en agenda för förändring uppmanade Europaparlamentet kommissionen att göra 2015 till Europaåret för utvecklingssamarbete och uttryckte sin förhoppning om att detta skulle kunna höja profilen för utvecklingssamarbetet.

(15)

År 2015 bör därför ges benämningen Europaåret för utvecklingssamarbete (nedan kallat Europaåret) för att tillhandahålla ett tillfälle att öka allmänhetens medvetenhet om den gällande inriktningen för unionens utvecklingspolitik. Information behövs om hur en utåtriktad union kan bidra till att säkerställa global hållbarhet. Detta inbegriper att öka medvetenheten om det ömsesidiga beroendet på global nivå och att visa att utveckling är mer än bara bistånd.

(16)

Nyckeln till verkningsfulla åtgärder för utveckling från unionens sida är i hur hög grad åtgärderna har ett brett folkligt och politiskt stöd och utgör bevis för en effektiv användning av offentliga medel för att uppnå utvecklingsresultat. Europaåret bör därför fungera som en katalysator för att öka medvetenheten, inbegripet genom offentlig politisk debatt och utbildning om utvecklingsfrågor, intensifiera arbetet och utbyta bästa metoder mellan medlemsstater, lokala och regionala myndigheter, det civila samhället, den privata sektorn, arbetsmarknadens parter och internationella organ och organisationer som arbetar med utvecklingsfrågor. Det bör också bidra till att fokusera den politiska uppmärksamheten och mobilisera alla berörda parter för att föra fram och främja ytterligare åtgärder och initiativ på unionsnivå och medlemsstatsnivå, i samarbete med stödmottagarna för utvecklingsbistånd och deras företrädare.

(17)

Europaåret bör öka medvetenheten om alla former av könsdiskriminering mot kvinnor och flickor i många regioner, särskilt när det gäller tillgång till utbildning, arbete och hälso- och sjukvårdssystem samt tvångsäktenskap, sexuellt utnyttjande, könsstympning och annat missbruk.

(18)

Den särskilda Eurobarometerundersökningen 392 med titeln Solidarity that spans the globe: Europeans and development aid, som offentliggjordes i oktober 2012, visade att 85 % av unionens medborgare var positivt inställda till att hjälpa människor i partnerländerna. Såsom framgick av den rapporten anser mer än sex av tio medborgare, trots det rådande ekonomiska klimatet, att stödet till befolkningsgrupper i partnerländerna bör ökas. Samtidigt visade rapporten tydligt att kunskapen om unionens utvecklingssamarbete brister, vilket i sin tur visar att bättre kommunikation behövs.

(19)

Effektiv samordning mellan alla parter som bidrar på unionsnivå och nationell, regional och lokal nivå är en förutsättning för att Europaåret ska bli verkningsfullt. Lokala och regionala partner har i detta fall en särskild roll att spela när det gäller att främja unionens utvecklingspolitik.

(20)

Eftersom det socioekonomiska och kulturella sammanhanget och känsligheten skiljer sig åt mellan länder måste en del av verksamheten inom ramen för Europaåret decentraliseras till nationell nivå, i enlighet med artikel 58 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (4). Fastställandet av politiska prioriteringar på nationell nivå bör dock samordnas med kommissionen, för att säkerställa att prioriteringarna överensstämmer med de strategiska målen för Europaåret. En nära samordning mellan kommissionens och medlemsstaternas verksamhet är av yttersta vikt för att skapa synergier och se till att Europaåret blir en framgång.

(21)

Utöver medlemsstaterna bör deltagande i de aktiviteter som ska finansieras inom ramen för Europaåret vara öppet för de kandidatländer som omfattas av en föranslutningsstrategi, i enlighet med de allmänna principer och allmänna villkor för dessa länders deltagande i unionsprogram som fastställs i respektive ramavtal och beslut av associeringsrådet. Samordning med nationella åtgärder, särskilt med nationella program för utbildning och information om utvecklingsfrågor (Dear), bör uppmuntras. Det bör vara upp till varje medlemsstat att bestämma i vilken utsträckning och i vilken form den vill medverka i Europaåret.

(22)

Samstämmighet och komplementaritet med annan unionslagstiftning och andra unionsåtgärder bör säkerställas, särskilt med finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete som upprättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 233/2014 (5), inbegripet Dear-programmet, Europeiska utvecklingsfonden, det europeiska grannskapsinstrumentet som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 232/2014 (6) och övriga unionsinstrument för finansiering av yttre åtgärder i de fall dessa är relevanta för utvecklingspolitiken.

(23)

Unionens ekonomiska intressen bör skyddas genom proportionella åtgärder under hela utgiftscykeln, inbegripet förebyggande, upptäckt och utredning av oriktigheter, krav på återbetalning av belopp som förlorats, betalats ut på felaktiga grunder eller använts felaktigt samt i tillämpliga fall administrativa och ekonomiska sanktioner i enlighet med förordning (EU, Euratom) nr 966/2012.

(24)

I syfte att optimera effektiviteten och ändamålsenligheten i de verksamheter som planeras för Europaåret är det viktigt att vissa förberedande åtgärder genomförs 2014.

(25)

Kommissionen har redan vidtagit flera olika åtgärder för att främja utvecklingspolitik och informera allmänheten om sitt utvecklingssamarbete. De befintliga åtgärderna bör utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt för Europaåret.

(26)

Huvudansvaret för att öka allmänhetens medvetenhet om utvecklingsfrågor ligger hos medlemsstaterna. Åtgärder på unionsnivå kompletterar och understöder åtgärder som vidtas på nationell, regional och lokal nivå, i enlighet med det politiska uttalande med titeln Samarbete för kommunikation om Europa som Europaparlamentet, rådet och kommissionen undertecknade den 22 oktober 2008.

(27)

Eftersom målen för detta beslut inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna på grund av behovet av multilaterala partnerskap, gränsöverskridande informationsutbyte och unionsomfattande folkbildningskampanjer och spridning av god praxis utan snarare, på grund av den omfattning som Europaåret kommer att få, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen som anges i samma artikel går detta beslut inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

a)

informera unionsmedborgarna om unionens och medlemsstaternas utvecklingssamarbete och på så sätt belysa de resultat som unionen tillsammans med medlemsstaterna i egenskap av global aktör har uppnått och kommer att fortsätta att uppnå, i enlighet med de senaste diskussionerna om det övergripande ramverket för tiden efter 2015,

b)

främja unionsmedborgarnas och berörda parters direkta deltagande i, kritiska tänkande om och aktiva intresse för utvecklingssamarbete, vilket även omfattar utformningen och genomförandet av politiken,

c)

öka medvetenheten om fördelarna med unionens utvecklingssamarbete, inte bara för mottagarna av unionens utvecklingsbistånd utan även för unionsmedborgarna, och för att få till stånd en bredare förståelse för en konsekvent politik för utveckling, samt att bland medborgare i Europa och utvecklingsländerna sprida en känsla av gemensamt ansvar, solidaritet och möjligheter i en föränderlig värld där det ömsesidiga beroendet ökar allt mer.

(1)

Förordning (EU) nr 1315/2013 ger möjlighet att lägga till vägledande kartor över det transeuropeiska transportnätet, utvidgat till vissa grannländer på grundval av avtal på hög nivå om infrastrukturnäten för transporter mellan unionen och de berörda grannländerna.

(2)

Ett avtal på hög nivå mellan unionen, Ryssland och Vitryssland uppnåddes den 21 november 2012 inom ramen för partnerskapet för transport och logistik inom den nordliga dimensionen (NDPTL). Ett avtal på hög nivå mellan unionen och Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Georgien, Armenien och Azerbajdzjan uppnåddes den 9 oktober 2013 inom ramen för det östliga partnerskapet.

(3)

Genom tillägg av vägledande kartor över transportnäten med anslutning till de nät som anges i förordning (EU) nr 1315/2013 skulle inriktningen för unionens samarbete med de berörda tredjeländerna kunna förbättras.

(4)

De avtal på hög nivå som slutits med grannländerna gäller järnvägs- och vägnät samt hamnar, flygplatser och järnvägsterminaler. Statusen för järnvägar och vägar i fråga om färdigställande av infrastrukturen ingick inte i avtalen. Därför redovisades järnvägar och vägar inom ramen för avtalen på hög nivå som ”slutförda”.

(1)

De franska myndigheterna har gjort en riskbedömning av 1,4-diklorbensen (nedan kallat DCB) i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 793/93 (2) om bedömning och kontroll av risker med existerande ämnen som är upptagna i Einecs (European Inventory of Existing Commercial Substances). Slutrapporten offentliggjordes 2004 på Europeiska kemikaliebyråns webbplats (3).

(2)

I februari 2008 offentliggjordes kommissionens meddelande (4) om resultaten av riskbedömningen och om strategierna för att begränsa riskerna beträffande DCB i Europeiska unionens officiella tidning. För att begränsa riskerna för konsumenter rekommenderas det i meddelandet att begränsningar för utsläppande på marknaden och användning, i enlighet med rådets direktiv 76/769/EEG (5), övervägs för användning av DCB i luftfräschare, malmedel och toalettblock. Den begränsning av användningen av DCB i malmedel som rekommenderas i meddelandet från 2008 föreskrivs redan i kommissionens beslut 2007/565/EG (6) (Produkttyp 19: Avskräckande och tilldragande medel), och därför är det inte nödvändigt att begränsa denna användning i enlighet med förordning (EG) nr 1907/2006.

(3)

I november 2011 bad kommissionen, i enlighet med artikel 69.1 i den förordningen, Europeiska kemikaliemyndigheten (nedan kallad kemikaliemyndigheten) att sammanställa sådan dokumentation som erfordras vid ett begränsningsförfarande och som uppfyller kraven i bilaga XV till den förordningen (nedan kallad bilaga XV-dokumentation) avseende DCB.

(4)

Kommissionen bad särskilt kemikaliemyndigheten att behandla frågan om konsumenternas exponering hemma och i offentliga toaletter, inklusive den exponering som de som sköter eller städar dessa toaletter utsätts för, med beaktande av de senaste och mest relevanta rönen i vetenskaplig litteratur och den minskade användningen av DCB i Europa. Den rapport (7) som kommissionen beställt om de socioekonomiska konsekvenserna av en begränsning av DCB skulle också beaktas vid bedömningen.

(5)

DCB förtecknas i del 3 i bilaga VI till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 (8) som cancerframkallande i farokategori 2, men också som irriterande för ögonen och mycket giftigt för vattenlevande organismer med långtidseffekter. Uppskattningsvis används årligen ca 800 ton DCB i unionen för tillverkning av luftfräschare och luktborttagare för toaletter, av vilka 10 % är avsedda för hushållsbruk och resten för yrkesmässig användning (huvudsakligen som luktborttagare i offentliga toaletter).

(6)

Den 19 april 2012 lämnade kemikaliemyndigheten bilaga XV-dokumentationen till sin riskbedömningskommitté (nedan kallad RAC) och sin kommitté för socioekonomisk analys (nedan kallad SEAC). Dokumentationen (9) innehöll belägg för att man bör begränsa utsläppandet på marknaden och användningen av DCB-baserade luftfräschare och toalettblock både för hushållsbruk och för yrkesmässig användning, eftersom riskerna med dem inte har kontrollerats tillräckligt och fördelarna med begränsningen är större än kostnaderna. Dokumentationen visade också att åtgärder på unionsnivå måste vidtas.

(7)

Den 8 mars 2013 antog RAC enhälligt ett yttrande om den begränsning som föreslås i dokumentationen. Enligt RAC:s yttrande är begränsningen den lämpligaste unionsövergripande åtgärden för att hantera de konstaterade riskerna med att använda DCB som luftfräschare eller luktborttagare för toaletter, bostäder, kontor eller andra offentliga lokaler, både i fråga om effektivitet och genomförbarhet. RAC föreslog dock en ändring i begränsningen för att underlätta verkställbarheten och angav en koncentrationsgräns på 1 % för DCB i sådana produkter, så att begränsningen inte inverkar oskäligt på produkter som innehåller DCB som förorening. Denna koncentration motsvarar det gränsvärde som medför att en blandning klassificeras som cancerframkallande i kategori 2 i enlighet med förordning (EG) nr 1272/2008.

(8)

Såsom anges i underlaget till RAC:s yttrande finns det tillförlitliga analysmetoder i unionen för att bestämma DCB-halterna.

(9)

I sin bedömning ansåg RAC att cancerogenitet (mitogen, cancerframkallande med tröskelvärde) är den end-point som är mest relevant för människors hälsa. På grundval av uppgifter om inhalationsexponering för DCB-ångor föreslog RAC att man bör minska den konstaterade risken för konsumenterna när de kontinuerligt använder luftfräschare och luktborttagare för toaletter innehållande DCB i hemmet. Det scenariot ansågs utgöra ett rimligt värsta tänkbara exponeringsförhållande. Dessutom konstaterade RAC att man måste minska den exponering som de som sköter eller städar toaletter utsätts för, eftersom man har identiferat risker i de fall toaletterna har dålig ventilation.

(10)

I sin analys av begränsningens omfattning beaktade RAC konsumenternas exponering för luftfräschare och luktborttagare för toaletter i hemmen och i offentliga toaletter, men också den exponering som de som arbetar i offentliga toaletter utsätts för, t.ex. de som sköter och städar toaletterna, samt underhållspersonalens exponering. Dessutom beaktades konsumenter som vistas i och människor som arbetar i lokaler (förutom toaletter) där luftfräschare innehållande DCB används. Övrig yrkesmässig eller industriell användning beaktades inte.

(11)

Den 5 juni 2013 antog SEAC enhälligt ett yttrande om den begränsning som föreslås i bilaga XV-dokumentationen. Enligt SEAC:s yttrande är begränsningen, med den ändring som gjorts av RAC och SEAC, den lämpligaste unionsövergripande åtgärden för att hantera de konstaterade riskerna, sett till de socioekonomiska fördelarna i förhållande till de socioekonomiska kostnaderna. På grundval av RAC:s slutsats att exponeringen för DCB måste minskas för hushållsbruk och yrkesmässig användning och vissa belägg för att användningen av toalettblock och luftfräschare som innehåller DCB kommer att fortsätta om man inte ingriper, ansåg SEAC att en begränsning är en lämplig och effektiv åtgärd. SEAC ansåg att åtgärden för att minska hushållsbruket är proportionerlig. Beträffande en gemensam begränsning för hushållsbruk och yrkesmässig användning ansåg SEAC att åtgärden inte kan anses vara oproportionerlig, med beaktande av hälsovinsterna och kostnaderna.

(12)

Forumet för informationsutbyte om verkställighet rådfrågades under begränsningsförfarandet, och RAC och SEAC tog hänsyn till forumets synpunkter på ordalydelsen i villkoren för begränsning och på övergångsperioden.

(13)

Den 17 juni 2013 delgav kemikaliemyndigheten kommissionen RAC:s och SEAC:s yttranden, på grundval av vilka kommissionen konstaterar att det innebär en oacceptabel risk för människors hälsa att släppa ut DCB på marknaden och använda det som ämne eller som beståndsdel i blandningar i en koncentration på 1 viktprocent eller högre, i luftfräschare eller luktborttagare för toaletter, bostäder, kontor eller andra offentliga lokaler. Kommissionen anser vidare att dessa risker måste behandlas på unionsnivå. De socioekonomiska konsekvenserna av denna begränsning, inklusive tillgången på alternativ, har beaktats.

(14)

De berörda parterna bör ges en period på 12 månader efter att denna förordning har trätt i kraft för att vidta åtgärder för att följa den, bl.a. avseende luftfräschare och luktborttagare som redan finns i leverantörskedjan eller i lager.

(15)

Förordning (EG) nr 1907/2006 bör därför ändras i enlighet med detta.

(16)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättats genom artikel 133 i förordning (EG) nr 1907/2006.

(1)

I genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 fastställs, i enlighet med resultatet av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärden vid import från tredjeländer, för de produkter och de perioder som anges i del A i bilaga XVI till den förordningen.

(2)

Varje arbetsdag fastställs ett schablonimportvärde i enlighet med artikel 136.1 i genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 med hänsyn till varierande dagliga uppgifter. Denna förordning bör därför träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

(1)

I enlighet med artikel 9.1 i beslut 2013/233/Gusp är kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik (Kusp) bemyndigad att, i enlighet med artikel 38 i fördraget, fatta lämpliga beslut om den politiska kontrollen och den strategiska ledningen av Europeiska unionens integrerade gränsförvaltningsuppdrag i Libyen (Eubam Libyen), inbegripet beslutet att utnämna en uppdragschef på förslag av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik (nedan kallad den höga representanten).

(2)

Den 24 maj 2013 antog Kusp beslut EU BAM Libya/1/2013 (2) om utnämning av Antti Juhani Hartikainen till uppdragschef för Eubam Libyen för perioden 22 maj 2013–21 maj 2014.

(3)

Den 14 april 2014 föreslog den höga representanten att Antti Juhani Hartikainens mandat som uppdragschef för Eubam Libyen skulle förlängas till och med den 21 maj 2015.

(1)

Enligt beslut 2012/392/Gusp bemyndigas kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik att i enlighet med artikel 38 i fördraget fatta lämpliga beslut för att utöva den politiska kontrollen och den strategiska ledningen av Europeiska unionens GSFP-uppdrag i Niger (Eucap Sahel Niger), vilket omfattar beslutet att utnämna en uppdragschef.

(2)

Den 12 november 2013 antog Kusp beslut Eucap Sahel Niger/2/2013 (2) i vilket Filip DE CEUNINCK utnämndes till tillförordnad uppdragschef för Eucap Sahel Niger för perioden 1 november 2013–31 december 2013. Den 14 januari 2014 förlängdes hans mandat till dess att den nya uppdragschefen för Eucap Sahel Niger har utnämnts (3).

(3)

Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik har föreslagit att Filip DE CEUNINCK ska utnämnas till uppdragschef för Eucap Sahel Niger för perioden till och med den 15 juli 2014.

(1)

Artikel 119.1 andra stycket i förordning (EU) nr 1306/2013, i dess lydelse enligt artikel 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1310/2013 av den 17 december 2013 om vissa övergångsbestämmelser för stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU), om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1305/2013 vad gäller resurser och resursfördelning avseende år 2014 och om ändring av rådets förordning (EG) nr 73/2009 och Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1307/2013, (EU) nr 1306/2013 och (EU) nr 1308/2013 vad gäller deras tillämpning under år 2014 (5), fastställs att artikel 30 i förordning (EG) nr 1290/2005 ska tillämpas för finansiellt godkännande av utgifter och utbetalningar för budgetåret 2013.

(2)

Enligt artikel 30 i förordning (EG) nr 1290/2005 beslutar kommissionen om avslutande av räkenskaperna för de godkända utbetalande organ som avses i artikel 6 i den förordningen, på grundval av de årsredovisningar som medlemsstaterna lämnat in tillsammans med nödvändiga underlag för granskning och godkännande och ett intyg avseende den vidarebefordrade redovisningens fullständighet, exakthet och sanningsenlighet, och rapporterna från de attesterande organen.

(3)

I enlighet med artikel 5.1 andra stycket i förordning (EG) nr 883/2006 tas för räkenskapsåret 2013 hänsyn till de utgifter som medlemsstaterna haft mellan den 16 oktober 2012 och den 15 oktober 2013.

(4)

I artikel 10.2 första stycket i kommissionens förordning (EG) nr 885/2006 föreskrivs att de belopp som ska betalas in av eller betalas ut till varje medlemsstat, i enlighet med det beslut om avslutande av räkenskaperna som avses i artikel 10.1 första stycket i den förordningen, ska fastställas genom att månadsbetalningarna för det aktuella räkenskapsåret, dvs. 2013, dras av från de utgifter som godkänts för samma år enligt punkt 1. Kommissionen måste dra av det beloppet från eller lägga till det till den månatliga utbetalningen avseende utgifter under den andra månaden efter antagandet av beslutet om avslutande av räkenskaperna.

(5)

Kommissionen har granskat de insända uppgifterna och har före den 31 mars 2014 delgett medlemsstaterna resultatet av granskningen, tillsammans med uppgifter om de ändringar som behöver göras.

(6)

De insända årsräkenskaperna och de kompletterande dokument som lagts fram av vissa av de utbetalande organen är tillräckliga för att kommissionen ska kunna fatta beslut om huruvida de är fullständiga, exakta och sanningsenliga. Bilaga I visar de räkenskaper som har granskats och de belopp som ska återkrävas från eller betalas till medlemsstaterna och för vilka räkenskaperna har konstaterats vara fullständiga, exakta och sanningsenliga.

(7)

Uppgifterna från vissa andra utbetalande organ kräver ytterligare utredningar, och deras räkenskaper kan därför inte avslutas i detta beslut. Bilaga II visar de utbetalande organen i fråga.

(8)

Enligt artikel 9.4 i förordning (EG) nr 883/2006 ska man i det årliga beslutet om avslutande av räkenskaper ta hänsyn till alla överskridanden av tidsfrister under augusti, september och oktober. En del betalningar som vissa medlemsstater redovisat under dessa månader 2013 gjordes efter tidsfristernas utgång. Detta beslut bör därför fastställa de minskningar som bör göras för de belopp som kan godkännas.

(9)

Kommissionen har redan, i enlighet med artikel 17 i förordning (EG) nr 1290/2005 och artikel 9 i förordning (EG) nr 883/2006, till följd av överskridande av tak eller ej respekterade betalningstidsfrister minskat eller tillfälligt ställt in ett antal månatliga betalningar för bokförda utgifter för räkenskapsåret 2013. I detta beslut bör kommissionen ta hänsyn till de belopp som reduceras eller upphävs för att undvika olämpliga eller omotiverade betalningar, och återbetala belopp som senare skulle kunna bli föremål för finansiell korrigering. Beloppen i fråga kan i förekommande fall komma att undersökas närmare, inom ramen för kontrollen av överensstämmelse, enligt artikel 31 i förordning (EG) nr 1290/2005. I detta syfte bör det här beslutet inte påverka eventuella ytterligare beslut om kontroll av överensstämmelse som kommissionen kan komma att fatta i enlighet med artikel 31 i förordning (EG) nr 1290/2005.

(10)

I artikel 10.1 andra och tredje stycket i kommissionens förordning (EG) nr 885/2006 föreskrivs att beslutet om godkännande av räkenskaperna ska fastställa det belopp som ska belasta EU och den berörda medlemsstaten enligt artiklarna 32 och 33 i rådets förordning (EG) nr 1290/2005. I enlighet med artikel 119.1 andra stycket i förordning (EU) nr 1306/2013 ska det förfarande som avses i artikel 30 i rådets förordning (EG) nr 1290/2005 fortsätta att tillämpas på utgifter som har uppkommit och betalningar som gjorts för räkenskapsåret 2013. Under jordbruksräkenskapsåret 2013 var artiklarna 32 och 33 i kraft, och därför bör de belopp som följer av tillämpningen av dessa beaktas i beslutet om godkännande av räkenskaperna avseende räkenskapsåret 2013.

(11)

Enligt artikel 32.5 i förordning (EG) nr 1290/2005 ska de ekonomiska följderna av den uteblivna indrivningen efter oegentligheter bäras till 50 % av den berörda medlemsstaten, om ingen indrivning av dessa belopp har ägt rum inom fyra år efter den dag då det första administrativa eller rättsliga konstaterandet av oegentligheterna gjordes, eller inom åtta år i de fall då indrivningen ingår i ett förfarande i det nationella rättsväsendet. Enligt artikel 32.3 i samma förordning ska medlemsstaterna tillsammans med årsräkenskaperna lämna in en sammanfattande redovisning till kommissionen av de förfaranden för återkrav som har inletts med anledning av oegentligheter. Tillämpningsföreskrifter för medlemsstaternas rapporteringsskyldigheter beträffande de belopp som ska återkrävas fastställs i förordning (EG) nr 885/2006. I bilaga III till den förordningen finns den tabell som medlemsstaterna skulle lämna in under 2014. På grundval av de tabeller som medlemsstaterna har fyllt i bör kommissionen besluta vilka de ekonomiska följderna blir i de fall då ingen indrivning har ägt rum inom fyra respektive åtta år. I detta syfte bör det här beslutet inte påverka eventuella ytterligare beslut om kontroll av överensstämmelse som kommissionen kan komma att fatta i enlighet med artikel 32.8 förordning (EG) nr 1290/2005.

(12)

Enligt artikel 32.6 i förordning (EG) nr 1290/2005 och i enlighet med artikel 10 i förordning (EG) nr 885/2006 får en medlemsstat besluta att avbryta indrivningen. Ett sådant beslut får fattas endast om de redan åsamkade och förväntade kostnaderna för indrivningen tillsammans överstiger den summa som ska drivas in, eller om det visar sig omöjligt att genomföra indrivning därför att gäldenären eller de personer som är juridiskt ansvariga för oegentligheten är oförmögna att betala, vilket har fastställts enligt den berörda medlemsstatens nationella lagstiftning. Om ett sådant beslut har fattats inom fyra år efter den dag då det första administrativa eller rättsliga konstaterandet gjordes, eller inom åtta år om indrivningen ingår i ett förfarande i det nationella rättsväsendet, bör de ekonomiska följderna av den uteblivna indrivningen till 100 % bäras av EU-budgeten. De belopp för vilka medlemsstaterna har beslutat att inte fullfölja indrivningsförfarandena, och anledningarna till det, tillhandahålls i de sammanfattande rapporter som lämnas in av de berörda medlemsstaterna i enlighet med artikel 32.3 i förordning (EG) nr 1290/2005. Kommissionen bör inte ta ut sådana belopp enligt detta beslut från de berörda medlemsstaterna, och de olika finansiella konsekvenserna bör därmed belasta EU:s budget. I detta syfte bör det här beslutet inte påverka eventuella ytterligare beslut om kontroll av överensstämmelse som kommissionen kan komma att fatta i enlighet med artikel 32.8 förordning (EG) nr 1290/2005.

(13)

I enlighet med artikel 30.2 förordning (EG) nr 1290/2005 ska detta beslut inte påverka eventuella ytterligare beslut om kontroll av överensstämmelse som kommissionen kan fatta för att från unionsfinansieringen utesluta utgifter som inte verkställts i enlighet med unionsreglerna.

(1)

Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Konungariket Nederländerna, Republiken Finland och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har bett kommissionen att inrätta forskningsinfrastrukturen Euro-Argo som ett konsortium för europeisk forskningsinfrastruktur (Euro-Argo-Eric). Konungariket Norge och Republiken Polen har tillkännagett sina beslut att inledningsvis delta i Euro-Argo-Eric som observatörer.

(2)

Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Republiken Italien, Konungariket Nederländerna, Konungariket Norge, Republiken Polen, Republiken Finland och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har utsett Republiken Frankrike som värdmedlemsstat för Euro-Argo-Eric.

(3)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättats enligt artikel 20 i förordning (EG) nr 723/2009.

(1)

Enligt kommissionens genomförandebeslut 2013/493/EU (2) omfattar tolfte regionen där insamling och överföring av viseringsuppgifter till informationssystemet bör inledas för alla viseringsansökningar Costa Rica, El Salvador, Guatemala, Honduras, Nicaragua och Panama. Den trettonde regionen omfattar Kanada, Mexiko och Förenta staterna. Den fjortonde regionen omfattar Antigua och Barbuda, Bahamas, Barbados, Belize, Dominica, Dominikanska republiken, Grenada, Guyana, Haiti, Jamaica, Kuba, Saint Kitts och Nevis, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna, Surinam, Trinidad och Tobago. Den femtonde regionen omfattar Australien, Fiji, Kiribati, Marshallöarna, Mikronesien, Nauru, Nya Zeeland, Palau, Papua Nya Guinea, Samoa, Salomonöarna, Timor-Leste, Tonga, Tuvalu och Vanuatu.

(2)

Medlemsstaterna har meddelat kommissionen att de har vidtagit de nödvändiga tekniska och rättsliga åtgärderna för att samla in och överföra de uppgifter som avses i artikel 5.1 i förordning (EG) nr 767/2008 till VIS för alla ansökningar i dessa regioner, inbegripet åtgärder för insamling och/eller överföring för en annan medlemsstats räkning.

(3)

Eftersom villkoret i den första meningen i artikel 48.3 i förordning (EG) nr 767/2008 således är uppfyllt, måste kommissionen fastställa den tidpunkt då VIS ska tas i drift i den tolfte, trettonde, fjortonde och femtonde regionen.

(4)

Mot bakgrund av behovet att fastställa den tidpunkt då VIS ska tas i drift till en dag i den närmaste framtiden bör detta beslut träda i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

(5)

Med tanke på att förordning (EG) nr 767/2008 bygger på Schengenregelverket har Danmark enlighet med artikel 5 i protokollet om Danmarks ställning, som är fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, anmält att landet har genomfört förordning (EG) nr 767/2008 i sin nationella lagstiftning. Danmark är därför enligt internationell rätt förpliktat att genomföra det här beslutet.

(6)

Detta beslut utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG (3). Det är därför inte bindande för eller tillämpligt på Förenade kungariket.

(7)

Detta beslut utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG (4). Det är därför inte bindande för eller tillämpligt på Irland.

(8)

När det gäller Island och Norge utgör detta beslut, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (5), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1.B i rådets beslut 1999/437/EG (6).

(9)

När det gäller Schweiz utgör detta beslut, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket (7) som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (8).

(10)

När det gäller Liechtenstein utgör detta beslut, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket (9) som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (10).

(11)

När det gäller Cypern utgör detta beslut en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.2 i 2003 års anslutningsakt.

(12)

När det gäller Bulgarien och Rumänien utgör detta beslut en rättsakt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 4.2 i 2005 års anslutningsakt.

(13)

Vad gäller Kroatien utgör detta beslut en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 4.2 i 2011 års anslutningsakt.