19.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 343/1

(1)

I artikel 10.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (3) specificeras inte hur de volymer utsläppsrätter för växthusgaser som ska auktioneras ut ska fördelas under handelsperioden.

(2)

I syfte att skapa rättssäkerhet och förutsebarhet på marknaden bör det klargöras att kommissionen, i undantagsfall och i enlighet med artikel 10.4 i direktiv 2003/87/EG, kan anpassa tidsschemat för auktioner för att säkerställa att marknaden fungerar korrekt.

(3)

Direktiv 2003/87/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

19.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 343/2

(1)

Genom rådets förordning (EG) nr 1260/2001 (1), särskilt artikel 15.8 första strecksatsen och artiklarna 16.5 och 18.5, gavs kommissionen befogenhet att anta tillämpningsföreskrifter för de basproduktionsavgifter och avgifter som ska tas ut av kvotinnehavarare som är verksamma inom den gemensamma organisationen av marknaden för socker, koefficienten för tilläggsavgiften, och återbetalningen av del av avgifterna till säljarna av sockerbetor.

(2)

Kommissionen fastställde produktionsavgifterna för 2001/02 (2), 2002/03 (3), 2003/04 (4), 2004/05 (5) och 2005/06 (6).

(3)

Enligt artikel 18.2 i förordning (EG) nr 1260/2001 gällde att om en basproduktionsavgift var lägre än det maximibelopp som avses i artikel 15.3 eller om den B-avgift som avses i samma artikel var lägre än det maximibelopp som avses i artikel 15.4 i den förordningen, vid behov justerat i enlighet med artikel 15.5, skulle sockerproducenterna åläggas att till säljarna av sockerbetor betala 60 % av skillnaden mellan det maximala avgiftsbeloppet i fråga och storleken på den avgift som ska tas ut.

(4)

I enlighet med artikel 9.1 i kommissionens förordning (EG) nr 314/2002 (7), har de belopp som sockerproducenterna ska betala till säljarna av sockerbetor med avseende på skillnaden mellan den maximala basproduktionsavgiften och B-avgiften och de avgifter som tagits ut, fastställts för 2002/03 (8), 2003/04 (9) och 2005/06 (10).

(5)

Inom ramen för reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för socker har förordning (EG) nr 1260/2001 från och med regleringsåret 2006/07 upphävts och ersatts av rådets förordning (EG) nr 318/2006 (11). Genom förordning (EG) nr 318/2006, senare upphävd och införlivad i rådets förordning (EG) nr 1234/2007 (12), har självfinansieringssystemet med rörliga produktionsavgifter för socker och en ordning med produktionskvoter ersatts med en ny produktionsavgift som har till syfte att bidra till finansieringen av sådana utgifter inom sockersektorn som uppstår inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för socker.

(6)

Den 8 maj 2008 ogiltigförklarade domstolen, i de förenade målen C-5/06 och C-23/06 till C-36/06, kommissionens förordning (EG) nr 1762/2003 (13) och kommissionens förordning (EG) nr 1775/2004 (14). I sin dom fastställde domstolen att samtliga produktkvantiteter som har exporterats ska beaktas vid fastställandet av den genomsnittliga förlusten per ton av produkten, oberoende av om bidrag faktiskt betalats ut eller inte.

(7)

Domstolen ogiltigförklarade också, i de förenade målen C-175/07 till C-184/07, och i målen C-466/06 och C-200/06 kommissionens förordning (EG) nr 1686/2005 (15).

(8)

För att följa domstolens dom antog kommissionen förordning (EG) nr 1193/2009 (16).

(9)

Den 29 september 2011 avkunnade tribunalen sin dom i mål T-4/06, i vilken den konstaterade att det inte fanns någon lämplig rättslig grund för en differentierad koefficient för tilläggsavgiften för socker och ogiltigförklarade artikel 2 i förordning (EG) nr 1686/2005, i dess ändrade lydelse enligt artikel 3 i förordning (EG) nr 1193/2009.

(10)

Den 27 september 2012 ogiltigförklarade domstolen, i de förenade målen C-113/10, C-147/10 och C-234/10, förordning (EG) nr 1193/2009 och förklarade att, vid fastställandet av den beräknade genomsnittliga förlusten per ton produkt skulle artikel 15.1 d i förordning (EG) nr 1260/2001 tolkas på så sätt att det totala bidragsbeloppet inkluderar det totala exportbidragsbeloppet som faktiskt har betalts.

(11)

Följaktligen bör avgifterna i sockersektorn fastställas till rätt nivå. För sådan export som anges i artikel 6.5 i kommissionens förordning (EG) nr 314/2002 bör den genomsnittliga förlusten i den mening som avses i artikel 15.1 d i förordning (EG) nr 1260/2001 beräknas genom att det faktiska totala exportbidrag som betalats ut divideras med de exporterade kvantiteterna, oberoende av om bidrag faktiskt har betalats ut eller inte. Det överskott som kan exporteras i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning (EG) nr 1260/2001 bör också beräknas på grundval av all export, oberoende av om ett bidrag har betalats ut eller inte.

(12)

Eftersom metoden för att beräkna avgifterna för regleringsåret 2001/02 var samma som den som domstolen ogiltigförklarade, bör även produktionsavgifterna och koefficienten för tilläggsavgiften för regleringsåret 2001/02 korrigeras i enlighet med detta.

(13)

Det följer av domstolens dom att de korrigerade avgifterna bör tillämpas från och med samma datum som de avgifter som har förklarats vara ogiltiga.

(14)

Som ett resultat av fastställandet av sockeravgifter enligt den metod som avses i skäl 11, bör även fastställandet av de belopp sockerproducenterna är skyldiga att betala till säljarna av sockerbetor med avseende på skillnaden mellan den maximala basproduktionsavgiften och den avgift som ska tas ut för regleringsåren 2002/03, 2003/04 och 2005/06 tillämpas retroaktivt.

(15)

För regleringsåret 2001/02 uppgår den totala förlusten, omräknad enligt den metod som avses i skäl 11, till 14 123 937 EUR. Den koefficient som avses i artikel 16.2 i förordning (EG) nr 1260/2001 bör fastställas i enlighet med detta och bör tillämpas retroaktivt för det nämnda regleringsåret.

(16)

För regleringsåret 2002/03 ger tillämpningen av den metod som avses i skäl 11 en basproduktionsavgift på 2 % och en B-avgift på 16,371 %, vilka bör tillämpas retroaktivt för det regleringsåret. Den omräknade sammanlagda förlusten täcks i sin helhet av intäkterna från basproduktionsavgiften och B-avgiften. Därför finns det ingen anledning att för det regleringsåret fastställa den koefficient som avses i artikel 16.2 i förordning (EG) nr 1260/2001.

(17)

Genom kommissionens förordning (EG) nr 1440/2002 (17) fastställdes för regleringsåret 2002/03 det maximala beloppet för B-avgiften till 37,5 % av interventionspriset för vitsocker. Den reviderade B-avgiften för nämnda regleringsår är 16,371 % av interventionspriset för vitsocker enligt den metod som avses i skäl 11 och som är tillämplig för det regleringsåret. Denna skillnad innebär att det belopp som ska betalas av sockerproducenterna till säljarna av sockerbetor fastställs per ton sockerbetor av standardkvalitet för det regleringsåret, i enlighet med artikel 18.2 i förordning (EG) nr 1260/2001.

(18)

För regleringsåret 2003/04 ger tillämpningen av den metod som avses i skäl 11 en basproduktionsavgift på 2 % och en B-avgift på 17,259 %. Den omräknade sammanlagda förlusten täcks i sin helhet av intäkterna från basproduktionsavgiften och B-avgiften. Därför finns det ingen anledning att för det regleringsåret fastställa den koefficient för tilläggsavgiften som avses i artikel 16.2 i förordning (EG) nr 1260/2001.

(19)

För regleringsåret 2003/04 fastställs i förordning (EG) nr 1440/2002 det maximala belopp för B-avgiften till 37,5 % av interventionspriset för vitsocker. B-avgiften för nämnda regleringsår är dock är 17,259 % av interventionspriset på vitsocker enligt den metod som avses i skäl 11. Denna skillnad innebär att det belopp som ska betalas av sockerproducenterna till säljarna av sockerbetor fastställs per ton sockerbetor av standardkvalitet för det regleringsåret, i enlighet med artikel 18.2 i förordning (EG) nr 1260/2001.

(20)

För regleringsåret 2004/05 ändrar tillämpningen av den metod som avses i skäl 11 varken basproduktionsavgiften eller B-avgiften. För det regleringsåret uppgår den totala förlusten beräknad enligt den metod som avses i skäl 11 till 57 648 788 EUR. Den koefficient som avses i artikel 16.2 i förordning (EG) nr 1260/2001 bör därför fastställas. Det följer av domstolens dom till vilken hänvisas i skäl 9, att koefficienten bör vara enhetlig för unionens medlemsstater i dess sammansättning den 30 april 2004 och unionens medlemsstater i dess sammansättning den 1 maj 2004.

(21)

För regleringsåret 2005/06 leder tillämpningen av den metod som avses i skäl 11 till en basproduktionsavgift på 1,2335 % utan att det krävs någon B-avgift. Den omräknade sammanlagda förlusten täcks i sin helhet av intäkterna från basproduktionsavgifterna, och det är inte nödvändigt att fastställa den koefficient för tilläggsavgiften som avses i artikel 16.2 i förordning (EG) nr 1260/2001, för det regleringsåret.

(22)

Genom kommissionens förordning (EG) nr 1296/2005 (18) fastställs det maximala beloppet för B-avgiften för regleringsåret 2005/06 till 37,5 % av interventionspriset på vitsocker. Då basproduktionsavgiften för nämnda regleringsår, reviderad i enlighet med den metod som avses i skäl 11, är 1,2335 % av interventionspriset för vitsocker, finns det inget behov av att fastställa en B-avgift. På grund av dessa skillnader är det nödvändigt att fastställa vilka belopp per ton sockerbetor av standardkvalitet som skulle betalas av sockerproducenterna till säljarna av sockerbetor för det regleringsåret, i enlighet med artikel 18.2 i förordning (EG) nr 1260/2001.

(23)

Av rättssäkerhetsskäl och för att säkerställa enhetlig behandling av de berörda aktörerna i de olika medlemsstaterna, är det nödvändigt att ange ett datum då de avgifter som fastställs genom den här förordningen bör ha fastlagts i enlighet med artikel 2.2 andra stycket i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000 (19). Denna tidsfrist är dock inte tillämplig då medlemsstaterna enligt nationell lagstiftning är skyldiga att ersätta berörda operatörer efter detta datum.

—

16 oktober 2002 för regleringsåret 2001/02,

—

8 oktober 2003 för regleringsåret 2002/03,

—

15 oktober 2004 för regleringsåret 2003/04,

—

18 oktober 2005 för regleringsåret 2004/05,

—

23 februari 2007 för regleringsåret 2005/06.

—

16 oktober 2002 för regleringsåret 2001/02,

—

18 oktober 2005 för regleringsåret 2004/05.

—

8 oktober 2003 för regleringsåret 2002/03,

—

15 oktober 2004 för regleringsåret 2003/04,

—

23 februari 2007 för regleringsåret 2005/06.

19.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 343/7

(1)

Den 23 mars 2012 antog rådet förordning (EU) nr 267/2012.

(2)

Till följd av Europeiska unionens domstols dom av den 28 november 2013 i mål C-280/12 P ingår Fereydoun MAHMOUDIAN och Fulmen inte i förteckningen över personer och enheter som är föremål för restriktiva åtgärder i bilaga II till rådets beslut 2010/413/Gusp (2).

(3)

Fereydoun MAHMOUDIAN och Fulmen bör avföras från förteckningen över personer och enheter som är föremål för restriktiva åtgärder i bilaga IX till förordning (EU) nr 267/2012.

19.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 343/9

(1)

I kompletterande anmärkning 6 a till kapitel 2 i kombinerade nomenklaturen, bilagd förordning (EEG) nr 2658/87, definieras ”okokt kryddat kött” som ”okokt kött som har kryddats antingen i själva köttet eller över hela ytan så att kryddningen är synlig för blotta ögat eller tydligt framgår av smaken”.

(2)

För att tullmyndigheternas tillvägagångssätt för tullklassificering ska vara enhetligt måste metoder fastställas för att avgöra om fjäderfäkött är kryddat eller ej i den mening som avses i kompletterande anmärkning 6 a till kapitel 2 i kombinerade nomenklaturen.

(3)

Mot bakgrund av de undersökningar som gjorts av EU:s grupp av tullaboratorier bör metoderna för kontroll av om fjäderfäkött är kryddat eller ej bestå av, för det första, en visuell besiktning och, för det andra, avsmakning av ett prov.

(4)

Den metod som innebär att ett prov avsmakas bör endast tillämpas om den visuella besiktningen inte ger användbara resultat.

(5)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från tullkodexkommittén.

19.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 343/26

(1)

Enligt artikel 18.3 i förordning (EU) nr 1169/2011 ska alla livsmedelsingredienser i form av konstruerade nanomaterial tydligt anges i ingrediensförteckningen så att konsumenterna informeras. Dessutom ska ordet nano stå inom parentes efter beteckningar på sådana livsmedelsingredienser. Därför fastställs en definition av konstruerat nanomaterial i förordning (EU) nr 1169/2011.

(2)

Genom artikel 18.5 i den förordningen ges kommissionen befogenhet att genom delegerade akter justera och anpassa definitionen av konstruerat nanomaterial i förordningen till tekniska och vetenskapliga framsteg eller till definitioner som överenskommits på internationell nivå, för att målen med den förordningen ska uppnås.

(3)

Den 18 oktober 2011 antogs kommissionens rekommendation 2011/696/EU (2), bland annat till följd av Europaparlamentets begäran om en heltäckande, vetenskapligt baserad definition av nanomaterial i unionslagstiftningen. Den definition som ges i rekommendationen baseras uteslutande på storleken på de partiklar som ingår i ett material och omfattar naturliga, oavsiktligt framställda och avsiktligt tillverkade material. Definitionen tar bland annat hänsyn till rapporten Considerations on a Definition of Nanomaterial for Regulatory purposes  (3) från Europeiska kommissionens gemensamma forskningscentrum, yttrandet Scientific basis for the definition of the term ”Nanomaterial”  (4) från vetenskapliga kommittén för nya och nyligen identifierade hälsorisker (SCENIHR) och Internationella standardiseringsorganisationens (ISO) definition av nanomaterial (5).

(4)

Enligt rekommendation 2011/696/EU bör den definition som anges i rekommendationen inte påverka eller avspegla tillämpningsområdet för någon enskild unionsrättsakt.

(5)

I ett meddelande till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om andra översynen av lagstiftningen om nanomaterial (6) uttryckte kommissionen sin avsikt att använda den definition av nanomaterial som ges i rekommendation 2011/696/EU i unionslagstiftningen. Om andra definitioner används i unionslagstiftning kommer bestämmelserna att anpassas för att säkra en konsekvent hållning. Sektorsspecifika lösningar kan dock fortfarande vara nödvändiga.

(6)

Därför bör definitionen av konstruerat nanomaterial i förordning (EU) nr 1169/2011 anpassas till definitionen i rekommendation 2011/696/EU som överensstämmer med de senaste tekniska och vetenskapliga rönen.

(7)

Eftersom definitionen i förordning (EU) nr 1169/2011 gäller konstruerade nanomaterial och inte nanomaterial i allmänhet, bör naturliga och oavsiktligt framställda nanomaterial inte omfattas av definitionen.

(8)

Dessutom bör definitionen av konstruerat nanomaterial kopplas till avsiktligt tillverkat material, som också bör definieras. Denna definition bör beakta ISO:s definition, enligt vilken konstruerat nanomaterial är nanomaterial som konstruerats för ett särskilt ändamål eller en särskild funktion (7).

(9)

Enligt artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1333/2008 (8) får endast godkända livsmedelstillsatser som har införts i unionsförteckningar släppas ut på marknaden och användas i livsmedel, livsmedelstillsatser, livsmedelsenzymer och livsmedelsaromer på de villkor som anges däri och efter en säkerhetsbedömning.

(10)

Dessa unionsförteckningar har fastställts genom kommissionens förordningar (EU) nr 1129/2011 (9) och (EU) nr 1130/2011 (10). I förteckningarna anges de livsmedelstillsatser som fick användas innan förordning (EG) nr 1333/2008 trädde i kraft, efter en undersökning av att de överensstämde med bestämmelserna i förordningen. Samtliga dessa godkända livsmedelstillsatser omfattas nu av ett program för omprövning som Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad myndigheten) genomför i enlighet med kommissionens förordning (EU) nr 257/2010 (11). Omprövningen av livsmedelstillsatser pågår i enlighet med prioriteringarna i den förordningen och genomförs på grupper av livsmedelstillsatser i enlighet med vilken huvudsaklig funktionsgrupp de tillhör. Den omfattar alla nanorelaterade frågor som kan bli aktuella vid en översyn av användningsvillkoren i förekommande fall. Hittills har 30 färgämnen utvärderats. Inga av dem är i nanoform. I fråga om kalciumkarbonat (E170) och vegetabiliskt kol (E153) rekommenderade myndigheten att partikelstorleken anges i specifikationerna. Andra tillsatser som kan vara i nanoform kommer att utvärderas senast

(11)

Vissa livsmedelstillsatser som ingår i unionsförteckningarna i enlighet med förordningarna (EU) nr 1129/2011 och (EU) nr 1130/2011 kan förekomma som konstruerat nanomaterial i det slutliga livsmedlet. Det kan dock vara förvirrande för konsumenterna om sådana livsmedelstillsatser, då de anges i ingrediensförteckningen, följs av ordet nano inom parentes, eftersom det kan verka som om dessa tillsatser är nya fastän de i årtionden har använts i den formen i livsmedel.

(12)

Livsmedelstillsatser som införts i unionsförteckningarna genom förordningarna (EU) nr 1129/2011 och (EU) nr 1130/2011 bör därför inte [obligatoriskt] anges som nano i ingrediensförteckningen, och de bör inte omfattas av definitionen av konstruerade nanomaterial. Behovet av särskilda krav på nanorelaterad märkning av dessa tillsatser bör åtgärdas inom ramen för programmet för omprövning, genom att man vid behov ändrar användningsvillkoren i bilaga II till förordning (EG) nr 1333/2008 och specifikationerna för dessa livsmedelstillsatser, som fastställs i kommissionens förordning (EU) nr 231/2012 (12). Det undantaget bör inte gälla livsmedelstillsatser som senare införts i dessa förteckningar, inklusive nya poster i enlighet med artikel 12 i förordning (EG) nr 1333/2008.

(13)

Antalsstorleksfördelningens tröskelvärde på 50 % bör omprövas för att man ska bedöma om det så småningom bör ersättas med ett tröskelvärde på 1–50 % mot bakgrund av den tekniska utvecklingen av metoderna för detektion och kvantifiering och om det är motiverat av hälso- och säkerhetsskäl.

(14)

Förordning (EU) nr 1169/2011 bör därför ändras i enlighet med detta.

a)

livsmedelstillsatser som omfattas av definitionen i första stycket inte anses vara konstruerade nanomaterial om de genom kommissionens förordningar (EU) nr 1129/2011 (13) och (EU) nr 1130/2011 (14) har införts i den unionsförteckning som avses i artikel 4 i förordning (EG) nr 1333/2008,

b)

fullerener, grafenflagor och kolnanorör med enkel vägg med en eller flera yttre dimensioner under 1 nm anses vara konstruerade nanomaterial.

Vid tillämpning av definitionen i första stycket avses med

i)    partikel : ett mycket litet stycke materia med definierade fysikaliska gränser,

ii)    agglomerat : en samling svagt sammanhållna partiklar eller aggregat där den yttre ytarean är ungefär lika med summan av de enskilda komponenternas ytarea,

iii)    aggregat : partikel bestående av starkt sammanhållna eller förenade partiklar,

iv)    avsiktligt tillverkat : att materialet är tillverkat för att fylla en viss funktion eller ett visst syfte.

19.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 343/29

(1)

Förordning (EG) nr 834/2007 fastställer grundläggande krav på ekologisk produktion av alger och vattenbruksdjur. Tillämpningsföreskrifter för dessa krav fastställs i kommissionens förordning (EG) nr 889/2008 (2).

(2)

Mellan november 2012 och april 2013 lämnade vissa medlemsstater in en ansökan om översyn av bestämmelserna för produkter, ämnen och tekniker som används vid ekologisk vattenbruksproduktion. Sådana ansökningar bör utvärderas av den expertgrupp för teknisk rådgivning om ekologisk produktion som inrättats genom kommissionens beslut 2009/427/EG (3). På grundval av denna utvärdering avser kommissionen att bedöma om det finns något behov av en översyn av dessa bestämmelser 2014.

(3)

I vissa av dessa ansökningar uppgavs det att tillgången på ekologiska yngel och mussellarver är otillräcklig på marknaden och att kraven enligt artikel 25e och 25o i förordning (EG) nr 889/2008 därmed inte uppfylls.

(4)

Eftersom ekologiska yngel och och mussellarver ännu inte finns att tillgå i tillräcklig mängd för att möjliggöra kontinuitet och undvika störningar i den ekologiska vattenbruksproduktionen i unionen och ge marknaden för ekologiska yngel och mussellarver tid att vidareutvecklas, är det motiverat att, i väntan på experternas utlåtanden, skjuta upp tillämpningen av den procentsats på 50 % som medges enligt artikel 25e.3 och 25o.1 tredje stycket i förordning (EG) nr 889/2008 med ett år till och med den 31 december 2014.

(5)

Förordning (EG) nr 889/2008 bör därför ändras i enlighet med detta.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från den föreskrivande kommittén för ekologisk produktion.

1.

Artikel 25e.3 ska ersättas med följande:

”3.   Den största andel icke-ekologiska vattenbruksyngel som får föras in på anläggningen ska uppgå till 80 % fram till den 31 december 2011, 50 % fram till den 31 december 2014 och 0 % fram till den 31 december 2015.”

2.

I artikel 25.o1 ska tredje stycket ersättas med följande:

”Förökningsmaterial från icke-ekologiska kläckerier för musslor får dock införas i de ekologiska produktionsenheterna upp till följande högsta procentsatser: 80 % fram till den 31 december 2011, 50 % fram till den 31 december 2014 och 0 % fram till den 31 december 2015.”

19.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 343/31

(1)

Förordning (EG) nr 1831/2003 innehåller bestämmelser om godkännande av fodertillsatser samt de skäl och förfaranden som gäller för sådana godkännanden.

(2)

I enlighet med artikel 7 i förordning (EG) nr 1831/2003 har en ansökan lämnats in om ett nytt användningsområde för ett preparat av alfa-galaktosidas framställt av Saccharomyces cerevisiae (CBS 615.94) och endo-1,4-beta-glukanas framställt av Aspergillus niger (CBS 120604). Till ansökan bifogades de uppgifter och handlingar som krävs enligt artikel 7.3 i förordning (EG) nr 1831/2003.

(3)

Ansökan avser godkännande av ett nytt användningsområde för ett preparat av alfa-galaktosidas framställt av Saccharomyces cerevisiae (CBS 615.94) och endo-1,4-beta-glukanas framställt av Aspergillus niger (CBS 120604) som fodertillsats för mindre fjäderfäarter avsedda för slakt och kycklingar för uppfödning till värphöns i kategorin ”zootekniska tillsatser”.

(4)

Användningen av preparatet har godkänts för tio år för slaktkycklingar genom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 237/2012 (2).

(5)

Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad myndigheten) konstaterade i sitt yttrande av den 18 juni 2013 (3) att preparatet av alfa-galaktosidas framställt av Saccharomyces cerevisiae (CBS 615.94) och endo-1,4-beta-glukanas framställt av Aspergillus niger (CBS 120604) under föreslagna användningsvillkor inte inverkar negativt på djurs och människors hälsa eller på miljön, och att preparatet kan vara verksamt på kycklingar för uppfödning till värphöns och att detta kan extrapoleras till mindre fjäderfäarter avsedda för slakt. Myndigheten anser inte att det behövs några särskilda krav på övervakning efter utsläppandet på marknaden. Den bekräftade även den rapport om analysmetoden för fodertillsatsen som lämnats av det referenslaboratorium som inrättats genom förordning (EG) nr 1831/2003.

(6)

Bedömningen av preparatet av alfa-galaktosidas framställt av Saccharomyces cerevisiae (CBS 615.94) och endo-1,4-beta-glukanas framställt av Aspergillus niger (CBS 120604) visar att det uppfyller villkoren för godkännande i artikel 5 i förordning (EG) nr 1831/2003. Preparatet bör därför godkännas för användning i enlighet med bilagan till den här förordningen.

(7)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

19.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 343/34

(1)

Genom beslut 2012/734/EU godkände rådet undertecknandet, på unionens vägnar, av avtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Centralamerika, å andra sidan (nedan kallat avtalet). Enligt beslut 2012/734/EU ska avtalet tillämpas provisoriskt i väntan på att förfarandena för avtalets ingående avslutas.

(2)

Bilaga II till avtalet avser definitionen av begreppet ursprungsprodukter och metoder för administrativt samarbete. I fråga om ett antal produkter föreskrivs det i tillägg 2A till den bilagan möjlighet till undantag från de ursprungsregler som fastställs i tillägg 2 till bilaga II inom ramen för årliga kvoter. Eftersom EU har beslutat att utnyttja den möjligheten är det nödvändigt att fastställa villkoren för tillämpning av dessa undantag för import från Guatemala.

(3)

De tullkvoter som fastställs i tillägg 2A till bilaga II bör förvaltas enligt ”först-till-kvarn”-principen i enlighet med kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (2).

(4)

Rätten att komma i åtnjutande av tullmedgivandena bör vara beroende av att det relevanta ursprungsintyget uppvisas för tullmyndigheterna, såsom föreskrivs i avtalet.

(5)

Eftersom avtalet tillämpas provisoriskt från och med den 1 december 2013 bör den här förordningen tillämpas från och med den dagen.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från tullkodexkommittén.

19.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 343/38

(1)

I genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 fastställs, i enlighet med resultatet av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärden vid import från tredjeländer, för de produkter och de perioder som anges i del A i bilaga XVI till den förordningen.

(2)

Varje arbetsdag fastställs ett schablonimportvärde i enlighet med artikel 136.1 i genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 med hänsyn till varierande dagliga uppgifter. Denna förordning bör därför träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

19.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 343/40

(1)

Mandattiden för Gijs DE VRIES, Henri GRETHEN, Michel CRETIN, Ioannis SARMAS och David BOSTOCK löper ut den 31 december 2013.

(2)

Nya ledamöter bör därför utses.

—

Alex BRENNINKMEIJER,

—

Henri GRETHEN,

—

Danièle LAMARQUE,

—

Nikolaos MILIONIS,

—

Phil WYNN OWEN.

19.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 343/41

(1)

Den 22 december 2009 och 18 januari 2010 antog rådet besluten 2009/1014/EU (1) och 2010/29/EU (2) om utnämning av ledamöter och suppleanter i Regionkommittén för perioden från och med den 26 januari 2010 till och med den 25 januari 2015.

(2)

En plats som ledamot i Regionkommittén har blivit ledig till följd av att mandatet för Emilia MÜLLER har löpt ut.

—

Beate MERK, Bayerische Staatsministerin für Europaangelegenheiten und regionale Beziehungen.

19.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 343/42

(1)

Bilaga I till direktiv 98/8/EG innehåller en förteckning över verksamma ämnen som är godkända på unionsnivå för användning i biocidprodukter. Genom kommissionens direktiv 2009/92/EG (2) togs det verksamma ämnet bromadiolon upp för användning i produkttyp 14, rodenticider, som definieras i bilaga V till direktiv 98/8/EG.

(2)

Bromadiolon är en antikoagulerande rodenticid känd för att medföra olycksrisker för barn samt risker för icke-måldjur och miljön. Det har identifierats som ett potentiellt långlivat, bioackumulerande och giftigt ämne (PBT), eller mycket långlivat och mycket bioackumulerande ämne (vPvB).

(3)

Av folkhälso- och hygienskäl ansågs det likväl motiverat att ta upp bromadiolon och andra antikoagulerande rodenticider i bilaga I till direktiv 98/8/EG, vilket ger medlemsstaterna möjlighet att godkänna produkter med bromadiolon. När medlemsstaterna beviljar godkännande för produkter som innehåller bromadiolon är de dock tvungna att säkerställa att primär och sekundär exponering av människor, icke-måldjur och miljö minimeras genom att alla lämpliga och tillgängliga riskbegränsande åtgärder beaktas och tillämpas. De riskbegränsande åtgärder som nämns i direktiv 2009/92/EG omfattar därför, bland annat, en begränsning till endast yrkesmässig användning.

(4)

Företaget Belgagri SA. (nedan kallat sökanden) har i enlighet med artikel 8 i direktiv 98/8/EG lämnat in en ansökan till Irland om godkännande av fyra rodenticider som innehåller bromadiolon (nedan kallade produkterna).

(5)

Irland beviljade godkännandena av produkterna den 30 september 2012. Produkterna godkändes med begränsningar för att säkerställa att villkoren i artikel 5 i direktiv 98/8/EG uppfylls i Irland. Begränsningarna omfattade inte en begränsning till endast yrkesmässiga användare med utbildning eller licens.

(6)

Den 5 februari 2013 lämnade sökanden in en fullständig ansökan till Tyskland om ömsesidigt erkännande av de första godkännandena av produkterna.

(7)

Den 17 april 2013 underrättade Tyskland kommissionen, de övriga medlemsstaterna och sökanden om sitt förslag att begränsa de första godkännandena i enlighet med artikel 4.4 i direktiv 98/8/EG. Tyskland föreslog att man skulle införa en begränsning som innebär att produkterna endast får användas av yrkesmässiga användare med utbildning eller licens.

(8)

Kommissionen uppmanade i enlighet med artikel 27.1 i direktiv 98/8/EG övriga medlemsstater och sökanden att inom 90 dagar skriftligen lägga fram synpunkter på underrättelsen. Inga synpunkter inkom inom den tidsfristen. Underrättelsen diskuterades även av kommissionen och medlemsstaternas behöriga myndigheter för biocidprodukter vid mötet med gruppen för produktgodkännande och underlättande av ömsesidigt erkännande den 14 maj 2013.

(9)

I enlighet med direktiv 98/8/EG ska godkännanden som beviljas för biocidprodukter som innehåller bromadiolon vara föremål för alla lämpliga och tillgängliga riskbegränsande åtgärder, inklusive begränsning till endast yrkesmässig användning. I den vetenskapliga utvärdering som ledde fram till införandet av bromadiolon i direktiv 98/8/EG fastslogs att bara yrkesmässiga användare kan förväntas följa de instruktioner som minimerar risken för sekundär förgiftning av icke-måldjur, och använda produkterna på ett sätt som förhindrar utveckling och spridning av resistens. En begränsning av användningen till yrkesmässiga användare bör därför i princip anses som en lämplig riskbegränsande åtgärd, särskilt i medlemsstater där resistens mot bromadiolon förekommer.

(10)

Eftersom det inte finns några indikationer på motsatsen är det en lämplig och tillgänglig riskbegränsande åtgärd att begränsa användningen till endast yrkesmässig användning vid godkännandet av produkter innehållande bromadiolon i Tyskland. Denna slutsats förstärks av Tysklands argument om att man har hittat resistens mot bromadiolon hos råttor och att resistensen i Tyskland förefaller att öka. Vidare har Tyskland ett välfungerande nät av utbildade skadedjursbekämpare och godkända yrkesutövare, som jordbrukare, trädgårdsmästare och skogvaktare, vilket betyder att den föreslagna begränsningen inte hindrar förebyggande av smittspridning.

(11)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från den ständiga kommittén för biocidprodukter.

19.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 343/44

(1)

Aviär influensa är en smittsam virussjukdom som drabbar fjäderfä och andra fåglar i fångenskap. Sjukdomen har en mycket stark inverkan på lönsamheten inom fjäderfäuppfödningen och orsakar störningar i handeln inom unionen och exporten till tredjeländer.

(2)

Vid utbrott av aviär influensa finns det en risk för att smittämnet sprids till andra fjäderfäanläggningar i den medlemsstaten, men också till andra medlemsstater och tredjeländer genom handel med levande fjäderfän eller fjäderfäprodukter.

(3)

I rådets direktiv 2005/94/EG (2) om gemenskapsåtgärder för bekämpning av aviär influensa fastställs åtgärder som medlemsstaterna omedelbart ska vidta vid ett utbrott för att snabbt förhindra ytterligare spridning av viruset.

(4)

I enlighet med artikel 84 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (3) ska ett utgiftsåtagande som belastar unionens budget föregås av ett finansieringsbeslut om huvuddragen i den åtgärd som utgiften rör och som antagits av institutionen eller de myndigheter till vilka institutionen har delegerat ansvaret för sådana beslut.

(5)

I beslut 2009/470/EG fastställs förfarandena för finansiellt stöd från unionen till särskilda veterinäråtgärder, inbegripet nödåtgärder. Enligt artikel 4.2 i det beslutet ska medlemsstaterna beviljas finansiellt stöd till kostnaderna för vissa åtgärder för att utrota aviär influensa.

(6)

I artikel 4.3 första och andra strecksatserna i beslut 2009/470/EG fastställs bestämmelser om hur stor procentsats av medlemsstatens kostnader som unionens finansiella stöd kan omfatta.

(7)

Bestämmelser om utbetalning av finansiellt stöd från unionen till nödåtgärder för att utrota aviär influensa fastställs i kommissionens förordning (EG) nr 349/2005 av den 28 februari 2005 om villkor för gemenskapsbidrag för nödåtgärder och bekämpning av vissa djursjukdomar som avses i rådets beslut 90/424/EEG (4).

(8)

Utbrott av aviär influensa kunde konstateras i Tyskland, Italien och Nederländerna under 2012 och 2013 samt i Danmark och Spanien under 2013. Danmark, Tyskland, Spanien, Italien och Nederländerna vidtog åtgärder i enlighet med rådets direktiv 2003/85/EG (5) för att bekämpa dessa utbrott.

(9)

De danska, tyska, spanska, italienska och nederländska myndigheterna har, inom ramen för ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa, underrättat kommissionen och de övriga medlemsstaterna om de åtgärder som vidtagits i enlighet med unionens lagstiftning om anmälan och bekämpning av sjukdomen och om resultaten av detta.

(10)

Myndigheterna i Danmark, Tyskland, Spanien, Italien och Nederländerna har därmed uppfyllt alla sina tekniska och administrativa skyldigheter enligt bestämmelserna i artikel 4.2 i beslut 2009/470/EG och i artikel 6 i förordning (EG) nr 349/2005.

(11)

Det exakta beloppet på det finansiella stödet från unionen kan inte fastställas för närvarande, eftersom de uppgifter som lämnats om ersättningskostnader och driftsutgifter bygger på uppskattningar.

(12)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

19.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 343/46

(1)

Förordning (EG) nr 58/2003 ger kommissionen behörighet att delegera befogenheter till genomförandeorganen för att genomföra hela eller delar av ett unionsprogram eller unionsprojekt, för dess räkning och under dess ansvar, i enlighet med den förordningen.

(2)

Syftet med att anförtro genomförandeorganen uppgiften att genomföra program är att kommissionen ska kunna inrikta sig på kärnverksamhet och kärnuppdrag som inte kan läggas ut på andra, men samtidigt behålla kontrollen av och det slutliga ansvaret för den verksamhet som förvaltas av genomförandeorganen.

(3)

Delegeringen av uppgifter kopplade till programgenomförande till ett genomförandeorgan kräver att det görs en tydlig åtskillnad mellan de programplaneringsnivåer som innebär stor frihet vid val som styrs av politiska överväganden, där kommissionen står för valen, och genomförandet av programmet, som bör anförtros genomförandeorganet.

(4)

Genom beslut 2005/56/EG (2) inrättade kommissionen genomförandeorganet för utbildning, audiovisuella medier och kultur (nedan kallat genomförandeorganet) och gav det i uppgift att förvalta gemenskapsåtgärder inom utbildning, audiovisuella medier och kultur.

(5)

Kommissionen har ändrat genomförandeorganets uppgifter vid flera tillfällen så att de omfattar förvaltningen av nya projekt och program inom utbildning, audiovisuella medier, medborgardeltagande och ungdomsfrågor, och ersatte följaktligen beslut 2005/56/EG med kommissionens beslut 2009/336/EG (3).

(6)

I sitt meddelande av den 29 juni 2011”En budget för Europa 2020” (4) föreslog kommissionen att man i större utsträckning ska använda befintliga genomförandeorgan för genomförandet av unionens program i nästa fleråriga budgetram.

(7)

Genomförandeorganet har visat hög teknisk och ekonomisk expertis vid förvaltningen av unionsprogrammen. Det framgår av användarnöjdhetsundersökningar i den första och andra interimsutvärderingen av genomförandeorganet (2009 respektive 2013) att mottagarna och andra berörda parter anser att genomförandeorganets tjänster är bättre än de som tidigare tillhandahölls av kontoret för tekniskt bistånd. Genomförandeorganet kan dra till sig och hålla kvar högt kvalificerad personal, vilket innebär större personalstabilitet. Genomförandeorganet rationaliserar fortlöpande sina rutiner för att öka effektiviteten och strävar efter att använda standardiserade metoder i förhållande till programmen. Det drar nytta av sin ställning som offentligt organ som specifikt inrättats för att förvalta program inom utbildning, audiovisuella medier och kultur, och denna inriktning ökar EU-programmens synlighet bland berörda parter och allmänheten. Att det finns en enda enhet som förvaltar ett antal kompletterande program ger synergieffekter i form av ökad synlighet för EU-åtgärder, till ömsesidig nytta för alla program. Andelen fel är lågt för genomförandeorganet vid kontroller i efterhand, långt under gränsen på 2 %. Den andra interimsutvärderingen visar på en stadig förbättring av genomförandeorganets tekniska och ekonomiska expertis, vilket i sin tur återspeglas i en allmän förbättring av dess resultat, enligt dess resultatindikatorer.

(8)

Den kostnads- och lönsamhetsanalys som gjorts i enlighet med artikel 3.1 i förordning (EG) nr 58/2003 visar att det skulle bli 23 % dyrare i nettonuvärde att låta kommissionens sköta uppgifterna. De nya program som är tänkta att delegeras till genomförandeorganet är förenliga med genomförandeorganets nuvarande mandat och uppdrag och utgör en fortsättning på dess nuvarande verksamhet. Genomförandeorganet har under flera år byggt upp kompetens och kapacitet att förvalta dessa program. De nya programmen skulle därför dra nytta av genomförandeorganets samlade erfarenhet och expertis när det gäller programförvaltning och de produktivitetsvinster som det ger. Att gå över till intern förvaltning skulle leda till störningar eftersom de flesta program aldrig har förvaltats internt av de ansvariga generaldirektoraten, som inte har kapacitet att förvalta programmen. En delegering av programförvaltningen till genomförandeorganet skulle således bevara kontinuiteten i verksamheten för programmens mottagare och de berörda parterna. Genom delegering till genomförandeorganet kan kommissionen i högre grad koncentrera sig på sina institutionella åligganden.

(9)

För att ge genomförandeorgan en enhetlig identitet har kommissionen, när den fastställde de nya mandaten för organen, så långt det varit möjligt grupperat uppgifterna efter tematiska politikområden.

(10)

Genomförandeorganet bör få ansvaret för att genomföra delar av följande nya unionsprogram och unionsåtgärder:

(11)

Genomförandeorganet bör få fortsatt ansvar för att genomföra delar av följande nya unionsprogram och unionsåtgärder:

(12)

Förvaltningen av dessa delar av programmen och åtgärderna avser genomförandet av projekt av teknisk karaktär som inte kräver några politiska beslut, men däremot hög teknisk och ekonomisk expertis under projektets löptid.

(13)

För att säkerställa att detta beslut och de berörda programmen genomförs konsekvent och i tid måste man se till att genomförandeorganet utför sina uppgifter i samband med genomförandet av dessa program under förutsättning att dessa program träder i kraft och från tidpunkten för ikraftträdandet.

(14)

Genomförandeorganet för utbildning, audiovisuella medier och kultur bör inrättas. Det bör ersätta och efterträda det genomförandeorgan för utbildning, audiovisuella medier och kultur som inrättades genom beslut 2009/336/EG. Det bör verka i enlighet med de allmänna stadgarna i förordning (EG) nr 58/2003.

(15)

Beslut 2009/336/EG om inrättande av genomförandeorganet bör upphävas och övergångsbestämmelser bör fastställas.

(16)

Åtgärderna i detta beslut är förenliga med yttrandet från kommittén för genomförandeorgan.

a)

Erasmus+.

b)

Kreativa Europa.

c)

Europa för medborgarna.

d)

Europeiska frivilligkåren för humanitärt bistånd – EU-frivilliga för humanitärt arbete.

e)

Projekt inom högre utbildning som omfattas av följande instrument för samarbete med tredjeland:

a)

Projekt inom högre utbildning som kan finansieras med stöd av bestämmelserna om bistånd till vissa länder i Central- och Östeuropa (Phare) som fastställs i förordning (EEG) nr 3906/89.

b)

Programmet för att stimulera utveckling och distribution av europeiska audiovisuella verk (Media II – Utveckling och distribution) (1996–2000), godkänt genom beslut 95/563/EG.

c)

Utbildningsprogrammet för branschfolk inom den europeiska industrin för audiovisuella program (Media II – Utbildning) (1996–2000), godkänt genom beslut 95/564/EG.

d)

Den andra etappen av gemenskapens åtgärdsprogram för utbildning Sokrates (2000–2006), godkänd genom beslut nr 253/2000/EG.

e)

Den andra etappen av gemenskapens åtgärdsprogram för yrkesutbildning Leonardo da Vinci (2000–2006), godkänd genom beslut 1999/382/EG.

f)

Gemenskapens åtgärdsprogram Ungdom (2000–2006), godkänt genom beslut nr 1031/2000/EG.

g)

Programmet Kultur 2000 (2000–2006), godkänt genom beslut nr 508/2000/EG.

h)

Projekt inom högre utbildning som kan finansieras med stöd av bestämmelserna om bistånd till partnerstaterna i Östeuropa och Centralasien (2000–2006) enligt förordning (EG, Euratom) nr 99/2000.

i)

Projekt inom högre utbildning som kan finansieras med stöd av bestämmelserna om bistånd till Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kroatien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro, Serbien och Kosovo (FN:s säkerhetsråds resolution 1244) (2000–2006), vilka godkänts i enlighet med förordning (EG) nr 2666/2000.

j)

Projekt inom högre utbildning som kan finansieras med stöd av bestämmelserna om finansiella och tekniska stödåtgärder (Meda) för reformering av ekonomiska och sociala strukturer inom ramen för partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet, vilka godkänts genom förordning (EG) nr 2698/2000.

k)

Den tredje etappen i det alleuropeiska samarbetsprogrammet för högre utbildning (Tempus III) (2000–2006), godkänd genom beslut 1999/311/EG.

l)

Projekt som kan finansieras med stöd av bestämmelserna i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Amerikas förenta stater om förlängning av samarbetsprogrammet inom högre utbildning och yrkesutbildning (2001–2005), vilket godkändes genom beslut 2001/196/EG.

m)

Projekt som kan finansieras med stöd av bestämmelserna i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Kanadas regering om förlängning av samarbetsprogrammet inom högre utbildning och yrkesutbildning (2001–2005), vilket godkändes genom beslut 2001/197/EG.

n)

Programmet för att stimulera utveckling av europeiska audiovisuella verk (Media Plus – Utveckling, distribution och marknadsföring) (2001–2006), godkänt genom beslut 2000/821/EG.

o)

Utbildningsprogrammet för branschfolk inom den europeiska audiovisuella programindustrin (Media-yrkesutbildning) (2001–2006), godkänt genom beslut nr 163/2001/EG.

p)

Det fleråriga programmet för en effektiv integrering av informations- och kommunikationsteknik (IKT) i de europeiska utbildningssystemen (eLearning-programmet) (2004–2006), godkänt genom beslut nr 2318/2003/EG.

q)

Gemenskapens åtgärdsprogram för att främja ett aktivt europeiskt medborgarskap (medborgardeltagande) (2004–2006), godkänt genom beslut 2004/100/EG.

r)

Handlingsprogrammet för gemenskapen för att främja organ verksamma på europeisk nivå inom ungdomsområdet (2004–2006), godkänt genom beslut nr 790/2004/EG.

s)

Handlingsprogrammet för gemenskapen för att främja organ verksamma på europeisk nivå inom utbildningsområdet och för att stödja särskilda insatser på samma område (2004–2006), godkänt genom beslut nr 791/2004/EG.

t)

Handlingsprogrammet för gemenskapen för att främja organ verksamma på europeisk nivå inom kultur (2004–2006), godkänt genom beslut nr 792/2004/EG.

u)

Programmet för att höja kvaliteten i den högre utbildningen och främja interkulturell förståelse genom samarbete med tredje land (Erasmus Mundus) (2004–2008), godkänt genom beslut nr 2317/2003/EG.

v)

Projekt som kan finansieras med stöd av bestämmelserna i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Amerikas förenta stater om förlängning av samarbetsprogrammet inom högre utbildning och yrkesutbildning (2006–2013), vilket godkändes genom beslut 2006/910/EG.

w)

Projekt som kan finansieras med stöd av bestämmelserna i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Kanadas regering om fastställande av en ram för samarbete inom högre utbildning, yrkesinriktad utbildning och ungdomsfrågor (2006–2013), vilket godkändes genom beslut 2006/964/EG.

x)

Handlingsprogrammet för livslångt lärande (2007–2013), godkänt genom beslut nr 1720/2006/EG.

y)

Programmet Kultur (2007–2013), godkänt genom beslut nr 1855/2006/EG.

z)

Programmet Ett Europa för medborgarna som syftar till att främja ett aktivt europeiskt medborgarskap (2007–2013), godkänt genom beslut nr 1904/2006/EG.

aa)

Programmet Ung och aktiv i Europa/Aktiv ungdom (2007–2013), godkänt genom beslut nr 1719/2006/EG.

bb)

Stödprogrammet för den europeiska audiovisuella sektorn (Media 2007) (2007–2013), godkänt genom beslut nr 1718/2006/EG.

cc)

Programmet för att höja kvaliteten i den högre utbildningen och främja interkulturell förståelse genom samarbete med tredjeländer (Erasmus Mundus II) (2009–2013), godkänt genom beslut nr 1298/2008/EG.

dd)

Programmet för audiovisuellt samarbete med yrkesverksamma från tredjeländer (Media Mundus) (2011–2013), inrättat genom beslut nr 1041/2009/EG.

ee)

Projekt inom högre utbildning som kan finansieras med stöd av bestämmelserna om bistånd till ekonomiskt samarbete med utvecklingsländerna i Asien, godkända inom ramen för förordning (EEG) nr 443/92.

ff)

Projekt inom högre utbildning och ungdomsfrågor som kan finansieras med stöd av bestämmelserna i instrumentet för stöd inför anslutningen, upprättat genom förordning (EG) nr 1085/2006.

gg)

Projekt inom skolutbildning och högre utbildning samt ungdomsfrågor som kan finansieras med stöd av bestämmelserna i det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet, upprättat genom förordning (EG) nr 1638/2006.

hh)

Projekt inom högre utbildning som kan finansieras med stöd av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, upprättat genom förordning (EG) nr 1905/2006.

ii)

Projekt inom högre utbildning och ungdomsfrågor som kan finansieras med stöd av bestämmelserna i finansieringsinstrument för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier, upprättat genom förordning (EG) nr 1934/2006.

jj)

Projekt inom högre utbildning som kan finansieras med medel ur Europeiska utvecklingsfonden, med tillämpning av partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000 (beslut 2003/159/EG), ändrat genom avtalet undertecknat i Luxemburg den 25 juni 2005 (beslut 2005/599/EG).

a)

Förvalta samtliga delar av programgenomförandet och samtliga faser under löptiden för särskilda projekt på grundval av de relevanta arbetsprogram som antagits av kommissionen, om kommissionen har delegerat detta till genomförandeorganet i det dokument genom vilket delegeringen beslutas.

b)

Anta budgetdokument för inkomster och utgifter och utföra alla åtgärder som krävs för att förvalta programmet, om kommissionen har delegerat detta till genomförandeorganet i det dokument genom vilket delegeringen beslutas.

c)

Ge stöd vid programgenomförandet om kommissionen har delegerat detta till genomförandeorganet i det dokument genom vilket delegeringen beslutas, inklusive stöd till spridningsverksamhet, i förekommande fall i samarbete med nationella organ.

d)

Genomförandet på unionsnivå av informationsnätet om utbildning i Europa (Eurydice) och insatser för att bättre förstå och lära känna ungdomsområdet.

e)

Genomförandet på unionsnivå av insatser för att bättre förstå och lära känna området för yrkesutbildning.

19.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 343/54

19.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 343/63

(1)

Genom en skrivelse av den 7 januari 2009 ingavs klagomål mot Narviks kommun (Narvik kommune, nedan kallad kommunen) angående försäljningen av kommunens rätt till koncessionskraft till Narvik Energi AS (nedan kallat NEAS). Skrivelsen mottogs och registrerades av myndigheten den 14 januari 2009 (2). Genom en skrivelse av den 16 juli 2009 (3) begärde myndigheten ytterligare upplysningar av de norska myndigheterna. Genom en skrivelse av den 2 oktober 2009 (4) besvarade de norska myndigheterna begäran om uppgifter.

(2)

Den 14 december 2011 inledde myndigheten ett förfarande enligt artikel 1.2 i del I av protokoll 3 i övervakningsavtalet genom att anta beslut nr 393/11/KOL (nedan kallat beslut 393/11/KOL). Genom en skrivelse av den 23 februari 2012 (5) lämnade de norska myndigheterna synpunkter rörande beslutet.

(3)

Den 26 april 2012 offentliggjordes beslutet i Europeiska unionens officiella tidning och i EES-supplementet till denna (6). Genom e-post av den 25 maj 2012 (7) mottog myndigheten synpunkter från en berörd part. Genom e-post av den 28 juni 2012 (8) vidarebefordrade myndigheten dessa till de norska myndigheterna. Genom en skrivelse av den 30 november 2012 (9) lämnade de norska myndigheterna ytterligare information.

(4)

I klagomålet hävdas att Narvik kommune genom att ingå avtal med NEAS om försäljning av 128 GWh årlig koncessionskraft för en period på 50,5 år har sålt sina rättigheter att köpa koncessionskraft betydligt under marknadspriset och därmed beviljat NEAS olagligt statligt stöd.

(5)

I klagomålet hävdas ytterligare att beslutet om att ingå avtalet antogs av kommunstyrelsen i Narvik (Narvik bystyre, nedan kallat bystyret) på grundval av felaktig och/eller ofullständig information. Det hävdas att expertrapporter, i vilka kritik framfördes mot avtalets löptid och de inneboende svårigheterna med att fastställa ett marknadspris för el, inte förmedlades till bystyret före beslutet om att ingå avtalet.

(6)

I Norge krävs i regel koncession för att driva större vattenkraftverk. De vattenkraftverk som har koncession för att utnyttja vattenfall är skyldiga att sälja en viss volym av sin årsproduktion till den kommun där vattenkraftverket finns. Den elvolym som kommunen har rätt att köpa kallas koncessionskraft. Systemet fastställs i avsnitt 2.12 i lagen om industrikoncession (10) och avsnitt 12.15 i lagen om reglering av vattenfall (11).

(7)

Den rättsliga motiveringen är att kommunerna bör tillförsäkras tillräcklig elförsörjning till ett skäligt pris. Koncessionskraftens volym bestäms därför utifrån varje enskild kommuns allmänna behov av elförsörjning (12) och kan utgöra upp till 10 % av ett kraftverks årsproduktion. Det finns dock inga begränsningar rörande kommunernas utnyttjande av koncessionskraft. Kommunerna kan således använda den, sälja den eller använda den på annat sätt som de anser vara lämpligt.

(8)

Denna rättighet medför ingen skyldighet för kommunerna att köpa koncessionskraft. För koncessioner före 1983 gäller en klausul om att när en kommun en gång har beslutat att inte utnyttja sin rätt till koncessionskraft, förlorar den sin rätt till koncessionskraft i framtiden.

(9)

I lagstiftningen fastställs två ordningar för prissättning av koncessionskraft, den första för koncessioner som har beviljats före den 10 april 1959, och den andra för koncessioner som har beviljats från och med den 10 april 1959.

(10)

För koncessioner som har beviljats före den 10 april 1959 beräknas priset på koncessionskraft som en funktion av kraftverkets självkostnadspris plus en premie på 20 %. Denna modell tillämpas fortfarande på koncessioner som har beviljats före den 10 april 1959, och kallas i fortsättningen självkostnadsmodellen. Koncessionskraft som säljs enligt denna prissättningsmodell kallas i fortsättningen koncessionskraft enligt självkostnadspris.

(11)

För koncessioner som har beviljats efter den 10 april 1959 sätts koncessionspriset av olje- och energidepartementet (Olje- og energidepartementet) på grundval av medelkostnaden för ett representativt urval av vattenkraftverk i hela landet. Detta pris kallas i fortsättningen departementspris. Koncessionskraft som säljs enligt denna prissättningsmodell kallas i fortsättningen koncessionskraft enligt departementspris.

(12)

Enligt lagen om industrikoncessioner kan kommunernas rätt till koncessionskraft tas upp för granskning av Norges vattendrags- och energidirektorat (Norges vassdrags- och energidirektorat, nedan kallat NVE) 20 år efter att koncessionen har beviljats (13). Enligt de norska myndigheterna kan granskningen leda till att NVE justerar volymen koncessionskraft, men den kan inte leda till väsentliga ändringar av kommunens rätt till koncessionskraft. Huvuddelen av Narviks rätter till koncessionskraft förfaller till granskning år 2019.

(13)

Kommunerna bär kostnaderna för att mata koncessionskraften till nätet.

(14)

Narvik har en årlig rätt till totalt cirka 128 GWh koncessionskraft, varav cirka 116,3 GWh prissätts enligt departementspris och återstoden på cirka 11,7 GWh prissätts enligt självkostnadspris. Enligt de norska myndigheterna var departementspriset år 2000 cirka 0,10 NOK och det relevanta självkostnadspriset för Håkvik och Nygård låg år 2000 mellan 0,14 och 0,178 NOK.

(15)

NEAS finns i kommunen Narvik i fylket Nordland. NEAS producerar och säljer el. Fram till 2001 ägdes NEAS till 100 % av Narvik kommune. År 2001 sålde Narvik 49,99 % av sin andel till två kraftverksföretag, Vesterålskraft AS och Hålogalandskraft AS.

(16)

Efter en sammanslagning år 2006 och namnändring år 2009 utgör NEAS nu del av företaget Nordkraft AS (nedan kallat Nordkraft).

(17)

Fram till slutet av 1998 sålde Narvik sin årliga rätt på cirka 128 GWh koncessionskraft till NEAS inom ramen för korttids- eller långtidsavtal. I början av 1999, efter att Narvik misslyckats att nå avtal med NEAS, sålde Narvik sin koncessionskraft på en elkraftbörs till spotmarknadspris.

(18)

I mars 1999 anordnade kommunen ett anbudsförfarande för försäljning av sin koncessionskraft för återstoden av 1999. Den 30 mars 1999 slöt Narvik avtal med Kraftinor AS som gett det högsta budet. Priset var 109,50 NOK per MWh. Eftersom Narvik betalade 111,10 per MWh plus matningskostnader på 20 NOK per MWh för koncessionskraften, gick Narvik med en förlust på cirka 2,3 miljoner NOK inom ramen för detta avtal. Narvik hade ursprungligen förväntat sig ett överskott på 3,5 miljoner NOK.

(19)

Den 19 oktober 1999 rekommenderade kommunstyrelsens verkställande kommitté (Narvik bystyres formannskap, nedan kallat formannskapet) för bystyret att det övergripande målet för hantering av kommunens koncessionskraft skulle vara att maximera avkastningen på lång sikt i syfte att få en stabil planeringshorisont. Den föreslagna strategin för att nå detta mål bestod av fyra delar:

(20)

Bystyret bekräftade rekommendationerna från formannskapet med en justering som föreslagits av kommunordföranden och som bekräftades i form av en ändring till strategin: I stället för att kommunordföranden uttryckligen beviljas fullmakt att ingå avtal enligt den strategi som fastslagits av bystyret fastställdes i det slutliga beslutet att som ett första steg i genomförandet av denna strategi har NEAS fått inbjudan om att diskutera deras intresse i frågan enligt det som anges i deras skrivelse till kommunen av den 9 november

(21)

I en skrivelse från NEAS av den 9 november 1999 ifrågasattes den föreslagna strategin om att sälja koncessionskraften inom ramen för olika avtal och olika löptider för att diversifiera risken. I stället föreslog NEAS ett långtidsavtal (”t.ex. 50 år”) och var villigt att inkludera en klausul om prisjustering i avtalet med Narvik.

(22)

Även i en skrivelse av den 15 april 1999 uttryckte NEAS sitt intresse för att ingå ett långtidsavtal rörande koncessionskraft, främst genom förskottsbetalning av en klumpsumma eller i form av långtidsleasing – ursprungligt förslag 60 år – med årliga betalningar till Narvik.

(23)

Utöver frågan om koncessionskraft diskuterades även NEAS framtida roll på marknaden och Narviks roll som ägare av NEAS.

(24)

Enligt de norska myndigheterna noterade NEAS vid tidpunkten en omfattande regional konsolidering bland elföretag och inträdet av nationella/internationella aktörer på de lokala marknaderna. NEAS behövde stärka sina tillgångar för att kunna anskaffa andelar i andra elföretag, särskilt Nordkraft AS. NEAS hade också undertecknat avsiktsförklaringar med Hålogaland Kraft AS och Vesterålskraft AS i syfte att bilda ett regionalt produktionsföretag och ett regionalt transportföretag. Avsikten var att dessa förändringar skulle träda i kraft från och med den 1 januari 2001. För att NEAS skulle kunna slutföra dessa transaktioner med en kombination av eget kapital och lånat kapital förväntades att Narvik – enda ägaren av NEAS – skulle injicera tilläggskapital i NEAS.

(25)

Vid bystyrets möte den 16 december 1999 fattades beslut om att kommunens ägarandel i NEAS, företagets behov av kapital och hanteringen av koncessionskraft skulle bedömas gemensamt av en förhandlingsgrupp bestående av kommunordföranden, vice ordföranden (varaordfører) och chefen för upphandling inom kommunal förvaltning (nedan kallad förhandlingsgruppen).

(26)

NEAS beställde två rapporter från Arthur Andersen (nedan kallat AA) och Deloitte & Touche (nedan kallat DT) för att bestämma värdet på koncessionskraften enligt departementspris. I rapporten från AA tillämpas en metod med nettonuvärde men de underliggande antagandena beskrivs inte närmare. Även i rapporten från DT används metoden med nettonuvärde men i den går man längre än i rapporten från AA när det gäller att förklara relevanta antaganden och beräkningar. Som exempel kan nämnas att rapporten från DT innehåller detaljerade redogörelser för hur den behövliga avkastningen bestäms på grundval av prissättningsmodellen för kapitaltillgångar (CAPM) och hur den vägda genomsnittliga kapitalkostnaden (WACC) bestäms. Analysen innehåller också en detaljerad beskrivning av beräkningen av koncessionspriset och inkluderar känslighetsanalys baserad på stegvis ökning både av elpriset och WACC.

(27)

Narvik beställde två rapporter från Danske Securities (nedan kallade DS1 och DS2). För den första rapporten, DS1, fick Danske Securities i uppdrag att bedöma huruvida kommunen skulle sälja eller inte sälja sin rätt till koncessionskraft på marknaden eller överföra den till NEAS. I DS1 gav Danske Securities, på eget initiativ, en uppskattning av värdet på rätten till koncessionskraft för en period på 50 år. Danske Securities lade fram antaganden rörande framtida utveckling av elpriserna men i övrigt fanns det ingen närmare vägledning om hur värdet på rätten till koncessionskraft hade beräknats.

(28)

För DS2 begärde Danske Securities pris- och kostnadsförväntningar från tre marknadsoperatörer: CBF Kraftmegling AS (nedan kallad CBF), Norwegian Energy Brokers AS (nedan kallad NEB) och Statkraft SF (nedan kallad Statkraft). På grundval av dessa förväntningar beräknade Danske Securities ett uppskattat marknadsvärde för rätten till koncessionskraft. Enligt förväntningarna från CBF skulle grunduppskattningen vara 127 miljoner NOK. Enligt förväntningarna från NEB skulle grunduppskattningen vara 75 miljoner NOK. Eftersom NEB inte hade gjort någon inflationsjustering av pris- och kostnadsförväntningarna, ansåg Danske Securities att förväntningarna från NEB inte var trovärdiga. Förväntningarna enligt Statkraft låg inom intervallet 115–140 miljoner NOK. På grundval av dessa tre uppskattningar slöt Danske Securities sig till att det uppskattade nettonuvärdet för rätten till koncessionskraft skulle ligga inom intervallet 100–140 miljoner NOK.

(29)

Ett sammandrag av de fyra rapporterna finns i tabellen nedan. I fortsättningen kallas dessa rapporter gemensamt de fyra rapporterna.

(30)

Utöver de externa bedömningarna gjorde den upphandlingsansvarige i Narvik kommune interna bedömningar.

(31)

I den första bedömningen som lades fram för formannskapet i oktober 1999 konstaterades att den övergripande risken för kommunen var hög för långtidsavtal definierade mellan 10 och 40 år.

(32)

I den andra bedömningen som lades fram för förhandlingsgruppen den 16 mars 2000 behandlades flera alternativ för hantering av koncessionskraft. Vid den tidpunkten hade dock förhandlingsgruppen begränsat mandatet till att enbart bedöma risken, tiden fram till betalning, skatteföljder och vinstmaximering för tre scenarier (som alla innebar att Narvik överför rätterna till koncessionskraft till NEAS för 50 år och minskar sitt innehav i NEAS). Trots detta fortsatte den upphandlingsansvarige i sin andra bedömning att fokusera på vikten av avtalets löptid. Hans bedömning av marginalvärdet för rätten till koncessionskraft över tiden var att … ett så långt avtal som 50 år ger ett mycket litet mervärde för oss som säljare jämfört med ett avtal med kortare löptid (t.ex. 20 år med 83 miljoner NOK).

(33)

Efter interna diskussioner rörande fördelar och nackdelar med ett långtidskontrakt lämnade förhandlingsgruppen sin rekommendation till bystyret om att ett kontrakt med en löptid på 50,5 år vore lämpligt för att minska kommunens risk och ge en långsiktig planeringshorisont.

(34)

NEAS hade endast velat köpa 116,3 GWh av koncessionskraft enligt departementspris. Vid förhandlingarna med företaget insisterade dock Narvik på att rätten till koncessionskraft köps fullt ut och att självkostnadsandelen på 11,7 GWh kopplas till koncessionskraft enligt departementspris.

(35)

I maj 2000 kom parterna slutligen överens om att ta hela mängden 128 GWh koncessionskraft som täcks av avtalet och att NEAS betalar 120 miljoner NOK för koncessionskraften enligt departementspris och 6 miljoner NOK för koncessionskraften enligt självkostnadspris.

(36)

Den 25 maj 2000 beslutade bystyret att kommunen säljer sin årliga rätt på 128 GWh koncessionskraft till NEAS för 50,5 år för 126 miljoner NOK.

(37)

Den 16 oktober 2000 formaliserade Narvik och NEAS överenskommelsen genom att teckna ett avtal genom vilket Narvik sålde rätten till koncessionskraft enligt de ovan beskrivna villkoren. Avtalet innehöll ingen prisjusteringsmekanism och beloppet skulle betalas i förskott som en klumpsumma.

(38)

Den 29 november 2000 tecknade Narvik och NEAS ett tilläggsavtal genom vilket NEAS åtog sig att betala 60 miljoner NOK kontant till Narvik för köpet av rätten till koncessionskraft, och återstoden på 66 miljoner NOK som ett kapitalbidrag i natura som injiceras i NEAS (som vid den tidpunkten ägdes till 100 % av kommunen).

(39)

År 2001 sålde Narvik 49,99 % av sina andelar i NEAS till två kraftverksföretag, Vesterålskraft AS och Hålogalandskraft AS.

(40)

De norska myndigheterna anser att avtalet med NEAS slöts på marknadsvillkor. De betonade för det första att avtalet slöts eftersom Narviks finanser var ansträngda och det fanns ett behov av likvida medel. För det andra behövde NEAS rekapitalisering för att strukturera företaget och skapa ett större regionalt företag. Och slutligen, när avtalet slöts hade kommunen sålt koncessionskraft med förlust eftersom priset på koncessionskraft var högre än det pris som erhölls på marknaden. Som exempel kan nämnas att Narvik under perioden mellan april 1999 och december 1999 förlorade 2,3 miljoner NOK genom försäljning av koncessionskraft.

(41)

I fråga om regleringsrisken har de norska myndigheterna konstaterat att NEAS bär hela risken. De hävdar att det sannolikt handlar om en risk rörande minskad kvantitet, snarare än ökad kvantitet av koncessionskraft, vilket skulle minska sannolikheten för stöd.

(42)

De norska myndigheterna hävdar att ett lämpligt riktmärke för marknadsvärdet av ett avtal på 50,5 år är en permanent försäljning av ett kraftverk och att de priser som NEAS erhöll, med justering för relevanta skillnader, var i linje med prisnivåerna för försäljning av kraftverk under samma period.

(43)

För prisuppgifter rörande försäljning av kraftverk år 2000 hänvisar de norska myndigheterna till en så kallad realtidsgranskning av elmarknaden för år 2000 som gjordes av Pareto (nedan kallad Pareto-granskningen). Enligt den varierade marknadspriserna för kraftverk som såldes år 2000 mellan 1,64 och 1,77 NOK per kWh årlig produktionskapacitet. Narviks försäljning av rätten till koncessionskraft motsvarar cirka 1,00 NOK per kWh årlig produktionskapacitet. Enligt de norska myndigheterna kan skillnaderna mellan dessa prisuppgifter förklaras med följande faktorer.

(44)

För det första, år 2000 uppgick de typiska driftskostnaderna inklusive fortlöpande reinvestering (utan nedskrivning) för ett nytt kraftverk till cirka 0,05 NOK per kWh per år (plus matningskostnader). NEAS förväntade fortlöpande betalning var det dubbla; cirka 0,10 NOK per kWh per år (plus matningskostnader) för koncessionskraft enligt departementspris och mellan 0,14 och 0,178 per kWh (plus matningskostnader) per år för koncessionskraft enligt koncessioner beviljade före den 10 april 1959. År 2000 var det förväntade marknadspriset cirka 0,12 per kWh. Således skulle scenariot för år 2000 ge en nettovinst på 0,07 NOK per kWh för en kraftverksägare, jämfört med 0,02 NOK per kWh för koncessionskraft. När avtalet slöts var det förväntade priset för år 2010 0,20 NOK. På grundval av den uppskattningen skulle scenariot för år 2010 ge en nettovinst på 0,15 NOK per kWh för en kraftverksägare, jämfört med 0,10 NOK per kWh för koncessionskraft.

(45)

För det andra hävdar de norska myndigheterna att priserna för försäljning av de fem kraftverken enligt Pareto-granskningen måste minskas med cirka 10–15 % när man tillämpar en kapitaliseringstakt på 4 % för att kompensera för skillnaden mellan kapitalisering över oändlig tid (kapitaliseringsfaktor 25) och 50 år (kapitaliseringsfaktor 21,48).

(46)

De norska myndigheterna tillägger att den största inverkan på beräkningen av nettonuvärde sker under de första åren och att de tunga reinvesteringskostnader som hör samman med ägarskap typiskt kommer i ett senare skede och därför endast har en liten minskningsinverkan på beräkningen av nettonuvärde.

(47)

Med beaktande av detta hävdar de norska myndigheterna att det finns en nära korrelation mellan å ena sidan försäljningar av kraftverk för cirka 1,64–1,77 NOK per kWh årlig produktionskapacitet och å andra sidan hyror (betalning för eltillträde för 50,5 år) på cirka 1,00 NOK per kWh koncessionskraft.

(48)

De norska myndigheterna hävdar således att en jämförelse där man gör justeringar för dessa faktorer visar att det pris som NEAS betalade för koncessionskraft kunde jämföras med priset på kraftverk som sålts under samma period och att slutledningen om prisnivå har stöd av DT-rapporten och de två DS-rapporterna som föregick avtalet om koncessionskraft för 50,5 år.

(49)

Genom hänvisning till myndighetens beslut om riktlinjer för inslag av stöd i offentliga myndigheters försäljning av mark och byggnader (nedan kallade myndighetens riktlinjer) (16) hävdar de norska myndigheterna att ett konkurrensutsatt och villkorslöst anbudsförfarande är den enda metod som myndigheten godkänner för bestämning av marknadspriserna vid försäljning av offentliga tillgångar. De norska myndigheterna betonar att myndigheten i sina riktlinjer också erkänner att en marknad fri från stöd kan etableras på grundval av en oberoende expertutvärdering. De norska myndigheterna noterar att DT-rapporten och de två DS-rapporterna levererades innan avtalet för 50,5 år slöts. I den andra DS-rapporten bestämdes värdet på grundval av ”direkt marknadsundersökning” som enligt de norska myndigheterna resulterade i marknadstest som kan likställas med ett anbudsförfarande. De norska myndigheterna noterar också att slutpriset låg inom den högre nivån av de tre värderingarna.

(50)

De norska myndigheterna hävdar vidare att det var lämpligt att inte inkludera någon klausul om prisjustering eftersom priset betalades som en klumpsumma och inte på fortlöpande grund. De norska myndigheterna hävdar att det vid en försäljning som betalas i förskott – delvis kontant och delvis som bidrag i natura – i likhet med en permanent kraftverksförsäljning, är ”onaturligt och mycket ovanligt” att inkludera en mekanism för prisjustering. De norska myndigheterna hävdar vidare att modellen med bidrag i natura skulle göra att en senare justering sannolikt även hade varit olaglig enligt lagen om aktiebolag (17).

(51)

En tredje part, NEAS (numera Nordkraft), lämnade synpunkter på beslut 393/11/KOL. NEAS delar i det väsentliga de norska myndigheternas synsätt.

(52)

Artikel 61.1 i EES-avtalet lyder som följer:

”Om inte annat föreskrivs i detta avtal, är stöd som ges av EG-medlemsstater, Eftastater eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med detta avtal i den utsträckning det påverkar handeln mellan de avtalsslutande parterna.”

(53)

Denna bestämmelse innebär att statligt stöd anses föreligga om åtgärden ger mottagaren en ekonomisk fördel. I det följande gör myndigheten en bedömning av frågan om en eventuell förekomst i det föreliggande fallet av en sådan ekonomisk fördel.

(54)

Europeiska unionens domstol har slagit fast att när det gäller att bekräfta förekomsten av statligt stöd är det nödvändigt att fastställa huruvida det mottagande företaget får en ekonomisk fördel som det inte skulle ha fått under normala marknadsförhållanden (18). Vid bedömning av förekomsten av en ekonomisk fördel tillämpar myndigheten principen om en (hypotetisk) investerare i en marknadsekonomi (19).

(55)

Om transaktionen i fråga genomfördes enligt principen om en investerare i en marknadsekonomi, dvs. om kommunen sålde rätten till koncessionskraft till marknadsvärde och transaktionens pris och villkor skulle ha varit godtagbara för en sunt agerande privat investerare i en marknadsekonomi, skulle transaktionen inte ge NEAS någon ekonomisk fördel och således inte ha inslag av statligt stöd. I ett motsatt fall kunde det finnas inslag av statligt stöd om transaktionen inte genomförts till marknadspris.

(56)

Vid bedömningen kan myndigheten inte ersätta Narviks affärsmässiga bedömning med sin egen, vilket betyder att kommunen i egenskap av ägare till rätten till koncessionskraft har ett visst utrymme att välja hur den agerar i normala konkurrensutsatta förhållanden.

(57)

En bedömning av pris och avtalsvillkor mellan kommunen och NEAS bör basera sig på den information som Narvik hade tillgång till när avtalet slöts. I regel är en informerad förhandsbedömning tillräcklig för att utesluta inslag av statligt stöd, även om de antaganden som använts för bedömningen senare visar sig vara felaktiga.

(58)

I det följande gör myndigheten därför en bedömning av huruvida Narvik agerade som en privat investerare i en marknadsekonomi när den slöt avtal om att sälja sin rätt till koncessionskraft.

(59)

Myndigheten är medveten om det sammanhang i vilket transaktionen ingicks. Utifrån informationen från de norska myndigheterna uppfattar myndigheten att kommunen vid tidpunkten då avtalet slöts befann sig i en situation där den behövde både likviditet (för att uppfylla sina låneskyldigheter) och kapital för injicering i NEAS. Dessutom noteras att lagen om aktiebolag begränsar möjligheten att inkludera en mekanism för prisjustering när bidrag görs i natura. År 1999, innan försäljningsavtalet slöts år 2000, hade Narvik haft ytterligare förluster vid försäljning av koncessionskraft. Kommunen hade därför beslutat att avyttra sin rätt till koncessionskraft på längre sikt samtidigt som den genomför sin uttalade strategi om att maximera avkastningen på koncessionskraft.

(60)

De norska myndigheterna har hävdat att myndigheten bör kunna utesluta förekomsten av en fördel genom att tillämpa principerna för myndighetens riktlinjer på det ifrågavarande fallet. Myndigheten noterar att även om myndighetens riktlinjer inte gäller för försäljning av rätt till att köpa koncessionskraft, föreskrivs ändå i dessa riktlinjer två metoder genom vilka offentliga myndigheter i regel kan få ett marknadspris för försäljning av offentligt ägd mark och byggnader och på så sätt säkerställa att försäljningen inte har inslag av statligt stöd. Den första metoden för att utesluta inslag av stöd är försäljning genom ett villkorslöst anbudsförfarande. Den andra metoden innebär försäljning till ett pris som fastställts genom oberoende expertutvärdering som gjorts i enlighet med allmänt godtagna värderingsnormer.

(61)

Myndigheten noterar att försäljning av en tillgång genom ett villkorslöst anbudsförfarande i regel utesluter förekomsten av en fördel. Detta gäller åtminstone i genuint öppna förfaranden där det finns flera anbudsgivare (20). Narviks rätt till koncessionskraft såldes dock inte genom ett villkorslöst anbudsförfarande.

(62)

Å andra sidan beställde Narvik och NEAS på var sitt håll två bedömningar från externa rådgivare, enligt det som beskrivs i punkterna 7 till (28) ovan. Dock innehåller varken DS1-, DS2- eller AA-rapporterna någon grundlig redogörelse för vilken metod som använts för att fastställa värderingarna. I brist på närmare redogörelser kan myndigheten inte bedöma huruvida bedömningen av marknadsvärde har gjorts i enlighet med allmänt godtagna marknadsindikatorer och värderingsnormer. Myndigheten anser därför att DS1-, DS2- och AA-rapporterna har ett begränsat värde när det gäller att bedöma värdet på rätten till koncessionskraft. Å andra sidan innehåller DT-rapporten en detaljerad redogörelse rörande bedömningarna. Av det följer att den rapportens resultat kan testas och verifieras. Myndigheten anser därför att DT-rapporten har den största trovärdigheten. Myndigheten anser dock att det faktum att alla fyra rapporterna uppvisade liknande resultat (21) stärker DT-rapportens resultat och därmed även de tre övriga rapporternas resultat.

(63)

Myndigheten noterar att även om ett pris som fastställts av en oberoende värderare i regel kan anses utesluta förekomsten av en fördel vid försäljning av allmän mark vars värde är lätt att uppskatta eller byggnader som har varit föremål för ett flertal transaktioner, är detta inte nödvändigtvis fallet för mark och byggnader som har mera unika kvaliteter eller i fall där omständigheterna kring försäljningen kan ge upphov till tvivel om huruvida expertvärderingen återspeglar egendomens aktuella marknadsvärde (22).

(64)

Såsom konstateras nedan är det ovanligt med elförsörjningskontrakt med löptid över sex år. Då det inte finns en marknad där jämförbara priser kan observeras och på grund av elprisernas fluktuationer är en expertutvärdering mindre lämplig som instrument för att bestämma marknadspriset för ett elavtal med fast pris för 50,5 år (23).

(65)

Myndigheten påminner dock om att det är kriterierna för en investerare i en marknadsekonomi, inte myndighetens riktlinjer, som gäller vid försäljning av offentligt ägd mark och byggnader, för bedömning av huruvida ett elavtal som slutits av en offentlig myndighet inbegriper en fördel som gynnar ett företag. Principen om en investerare i en marknadsekonomi gäller även för långsiktiga elavtal, enligt det som bekräftats av domstolen i mål Budapesti Erőmű Zrt mot kommissionen där domstolen bekräftade Europeiska kommissionens synsätt i ett fall rörande långsiktiga elavtal som slutits av de ungerska myndigheterna (24).

(66)

I det fallet identifierade kommissionen de kommersiella aktörernas huvudsakliga metoder på de europeiska elmarknaderna i den mån de var relevanta för analys, och bedömde huruvida avtalen i det föreliggande fallet var i linje med dessa metoder eller om avtalen hade slutits på villkor som inte hade skulle ha godtagits av en aktör som enbart agerar på kommersiella grunder (25).

(67)

Kommissionen noterade att långsiktiga elavtal med löptid över sex år sällan sluts på den europeiska marknaden (26). Den information som myndigheten har tillgång till bekräftar detta. Det finns därför få eller inga långsiktiga energiavtal som kan användas som riktlinje för pris på energi som säljs för 50,5 år framåt.

(68)

Potentiella köpare och säljare av kraftverk måste dock göra långsiktiga uppskattningar av framtida energipriser. Det är på denna grund som de norska myndigheterna har hävdat att försäljningen av Narviks rätt till koncessionskraft bör ses på samma sätt som en försäljning av ett vattenkraftverk. Som stöd för detta argument har de norska myndigheterna försett myndigheten med Pareto-granskningen som ger en översikt av fem vattenkraftverk som sålts i Norge under år 2000.

(69)

De norska myndigheterna hävdar att både i fråga om försäljning av ett vattenkraftverk såväl som Narviks försäljning av sin rätt till koncessionskraft representerar försäljningspriserna nettonuvärdet av de förväntade kassaflödena för produktionsvolymen. Det betyder att på samma sätt som för Narvik och NEAS i det föreliggande fallet, måste varje köpare eller säljare av ett vattenkraftverk bedöma anläggningens värde på grundval av förväntade produktionsintäkter minus förväntade kostnader diskonterade enligt relevant diskonteringssats för så länge som den nya ägaren kan utnyttja den relevanta vattenkraften.

(70)

De norska myndigheterna hävdar att om man gör korrigering för vissa relevanta faktorer kan priserna för de fem vattenkraftverken som nämns i Pareto-rapporten jämföras med det pris som erhölls vid försäljning av Narviks rätt till koncessionskraft. I detta sammanhang noterar myndigheten de korrektionsfaktorer som de norska myndigheterna hänvisar till (se kapitel I.(39) ovan).

(71)

För de fem vattenkraftverken varierade försäljningspriserna per kWh produktionskapacitet mellan 1,66 och 1,74 NOK. En permanent försäljning av en tillgång ökar tillgångens nettonuvärde i jämförelse med en försäljning av en rätt att köpa koncessionskraft under 50,5 år, eftersom tillgången antas ha ett positivt kassaflöde efter 50,5 år. De norska myndigheterna har utgått från en kapitaliseringstakt på 4 % som ger en nedåtjustering av försäljningspriset med cirka 10–15 % när man jämför en permanent försäljning med den tidsbegränsade försäljningen av koncessionskraft (27).

(72)

Den andra skillnaden mellan en permanent försäljning och en försäljning av rätten att köpa koncessionskraft under 50,5 års tid handlar om vilken kostnadsbas som ska användas i modellen för nettonuvärde – totala produktionskostnader eller koncessionspriset. De norska myndigheterna har hävdat att den typiska driftskostnaden inklusive reinvestering för ett nyare kraftverk var cirka 0,05 NOK per kWh medan departementspriset vid tidpunkten låg på cirka 0,10 NOK per kWh.

(73)

För att bedöma huruvida priserna för kraftverken utgör lämpliga approximationer för marknadspriset för den berörda koncessionskraften är det nödvändigt att granska argumentets alla delar i närmare detalj. Myndighetens bedömning baserar sig på information från de norska myndigheterna och annan allmänt tillgänglig information.

(74)

I analyserna nedan används nominella värden i alla beräkningar (28).

(75)

För de fem vattenkraftverk som nämns i Pareto-granskningen låg försäljningspriserna per kWh produktionskapacitet inom området 1,66–1,74 NOK. Enligt en rapport från ekonomikonsultföretaget Econ Pöyry med analys av kraftverksförsäljningar mellan 1996 och 2005 verkar det genomsnittliga transaktionsvärdet år 2000 ligga något högre, uppskattningsvis 1,85 NOK. Enligt samma rapport erhölls samma ungefärliga pris år 1999. Det betyder att det prisintervall som används som jämförelse verkar vara aningen högre än intervallet enligt Pareto-granskningen. Eftersom Econ-rapporten hänvisar till ett genomsnittligt transaktionsvärde som är högre än det som anges i Pareto-granskningen, kommer myndigheten att i fortsatt analys använda intervallet 1,70–1,80 NOK.

(76)

En annan faktor att överväga är hur prisnivåerna ska justeras från en permanent försäljning till en tidsbegränsad försäljning över 50,5 år. De norska myndigheterna har hävdat att den lämpliga justeringsfaktorn är 10–15 % utifrån en kapitaliseringstakt på 4 %. Myndigheten anser att valet av kapitaliseringstakt är nära förknippat med valet av diskonteringssats i modellen med nettonuvärde. Den nominella diskonteringssats efter skatt som användes i DT-rapporten var 6,8 % medan motsvarande värde i AA-rapporten var 7 %. Likaså har noterats att NVE använde en sats på 6,5 % vid bedömning av nya vattenkraftverksprojekt (29). För modellen med självkostnadspris används en sats på 6 % (30). På grundval av detta anser myndigheten att den lämpliga diskonteringssatsen och därmed den lämpliga kapitaliseringstakten som ska tillämpas vid jämförelse av en permanent försäljning med en tidsbegränsad säljning ligger inom området 6–7 % nominellt efter skatt. På denna grund är den lämpliga justeringen av värdet från en permanent försäljning till en 50,5-års försäljning inte 10–15 % som de norska myndigheterna hävdar, utan närmare 4–5 %.

(77)

Den tredje faktorn att överväga är det förväntade framtida marknadspriset på el. Som förklarat ovan är det synnerligen svårt att förutse energipriser för 50 år eller mer framåt i tiden. Enligt de värderingsrapporter som beskrivs ovan, särskilt AA-rapporten och DT-rapporten, förväntas marknadspriset på energi öka stadigt under en period på 10–20 år varefter priserna förväntas vara konstanta i reella termer (dvs. endast öka i takt med den förväntade inflationen) (31). Detta låter förstå att konsensus på marknaden vid den tidpunkten var att de framtida energipriserna på lång sikt skulle förbli konstanta i reella termer och inte fortsätta öka (32). Myndigheten utgår från att samma osäkerhet rörande framtida energipriser gällde hos alla marknadsdeltagare, även sådana som köpte och sålde kraftverk under samma period som rätten till koncessionskraft såldes. Det finns som sådant inget skäl att anta att olika marknadsdeltagare har tillgång till avsevärt avvikande information rörande förväntningarna om marknadspris.

(78)

Vid övergång från intäkter till kostnader hänvisar jämförelsen som presenterats av de norska myndigheterna till ett scenario där det finns en skillnad i kassautflöde per kWh mellan en permanent försäljning och försäljning av koncessionskraft på 0,05 NOK beroende på ett förväntat koncessionspris på cirka 0,10 NOK och en driftskostnad inklusive reinvestering på cirka 0,05 NOK.

(79)

Vad gäller departementspriset för koncessionskraft förväntade sig de konsulter som var rådgivare åt Narvik och NEAS att priserna skulle förbli relativt oförändrade i reella termer, dvs. att man inte förväntade sig betydande effektivitetsvinster eller stora fluktuationer rörande kostnadsbasen. I princip förväntades att departementspriset för koncessionskraft ökar med inflationen (33). På grundval av tillgänglig information anser myndigheten att samma antaganden skulle ha gjorts av en sunt agerande investerare och antar därför att det inte förekommer betydande ändringar av självkostnadspriset för koncessionskraft i den fortsatta analysen. Dessa kostnader bildar det relevanta kassautflödet vid beräkning av koncessionskraftens värde (34).

(80)

Eftersom det finns ett antal variabler som kan påverka kassautflödets nivå över tiden, måste värdet på 0,05 NOK, i vilket kombineras drifts- och reinvesteringskostnad, bedömas på grundval av de olika komponenterna.

(81)

Det är för det första uppenbart att ett kraftverk har vissa drifts- och underhållskostnader. Som antagande gäller att drifts- och underhållskostnaderna för ett vattenkraftverk allmänt taget är relativt låga och konstanta inom området 0,02–0,05 per kWh (35). Detta antagande stöds av de kostnadsuppgifter som använts för att fastställa departementspriset. År 2000 var ersättningen enligt den modellen för drifts- och underhållskostnader 0,267 NOK per kWh.

(82)

Även andra kassautflöden är relevanta för beräkningen av nettonuvärde. I ministeriets prisberäkning från år 2000 kompenserades skatterna med 0,021 NOK. Den aktuella skatten för ett givet kraftverk beror självfallet på vinsterna, men utifrån att departementspriset är avsett att vara representativt för genomsnittskostnaden för ett typiskt kraftverk i Norge, verkar det rimligt att utgå från en skattekostnad på cirka 0,02 NOK per kWh.

(83)

Den sista kassautflödesdelen i nettonuvärdet är reinvesteringskostnaden, som väsentligen beror på tidpunkten och nivån för reinvesteringar som behövs vid kraftverket. Myndigheten utgår från att den ekonomiska livstiden för ett vattenkraftverk med tanke på redovisningsändamål är 40 år (36), även om den faktiska livstiden kan vara längre. Reinvesteringsnivån är i många fall hög, och därför är tidpunkten för kassautflödet av stor vikt för beräkningen av nettonuvärde, vilket också de norska myndigheterna betonar. Om reinvesteringen görs tidigt inom beräkningsperioden är minskningen av nettonuvärde betydligt högre än om reinvesteringen görs senare inom beräkningsperioden. De norska myndigheterna har dock inte försett myndigheten med information om reinvesteringsbehoven för de vattenkraftverk som såldes 1999 och 2000 och som de använder som grund för sin jämförelse. Myndigheten noterar att informationen sannolikt inte är lätt tillgänglig, på grund av informationens ålder och sannolikt även kommersiellt känsliga karaktär.

(84)

Vid justering av priserna för de berörda vattenkraftverken med hänsyn till de två ovan nämnda skillnaderna, tidsperioden och kostnadsbasen, hävdar de norska myndigheterna att prisområdet mellan 1,66 och 1,74 NOK per kWh är jämförbart med priset på koncessionskraft, cirka 1,00 NOK per kWh (37). Som konstaterat ovan tyder informationen som myndigheten har tillgång till att det genomsnittliga transaktionsvärdet för 1999 och 2000 var något högre än detta (cirka 1,85 NOK). Myndigheten kommer därför att jämföra ett prisområde på 1,70–1,80 NOK per kWh med det pris på 1,00 NOK som Narvik fått.

(85)

Den första justeringen är att göra priset på permanent försäljning jämförbart med priset på ett avtal på 50,5 år. Myndigheten har använt en kapitaliseringstakt på 6 %, som minskar värdena för permanent försäljning med cirka 5,5 %. Det jämförbara prisområdet för kraftverksförsäljning är därför 1,61–1,70 NOK. Skillnaden på 0,61–0,70 per kWh i nettokassaflöde mellan koncessionskraftpriserna och driftskostnaden för ett kraftverk bör kunna förklara skillnaden, för att kriterierna om en investerare i marknadsförhållanden ska uppfyllas och för att kunna utesluta stöd.

(86)

De totala driftskostnaderna är som ovan konstateras 0,02–0,05 NOK per kWh plus uppskattade skatter på 0,02 NOK per kWh, vilket ger 0,04–0,07 per kWh. Dessutom måste man beakta reinvesteringar, vars ekonomiska effekter beror på tidpunkt och storlek och därför är svåra att kvantifiera.

(87)

Med beaktande av detta har myndigheten gjort en känslighetsanalys rörande försäljningen av 128 GWh (38) koncessionskraft över en period på 50,5 år. Myndigheten har testat olika kombinationer av kostnader och diskonteringssatser med nominella diskonteringssatser efter skatt mellan 5,5 och 7,5 % och totala driftskostnader mellan 0,05 och 0,09 per kWh, enligt det som anges i tabellen nedan.