7.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 240/1

(1)

Kommissionen införde en provisorisk utjämningstull på import av viss tråd av rostfritt stål med ursprung i Indien genom förordning (EU) nr 419/2013 (2) (nedan kallad förordningen om provisorisk tull).

(2)

Undersökningen inleddes efter ett klagomål inlämnat den 28 juni 2012 av European Confederation of Iron and Steel Industries (Eurofer) (nedan kallad klaganden) som företrädde unionstillverkare som svarar för mer än 50 % av den sammanlagda tillverkningen i unionen av viss tråd av rostfritt stål.

(3)

I den parallella antidumpningsundersökningen införde kommissionen en provisorisk utjämningstull på import av viss tråd av rostfritt stål med ursprung i Indien genom förordning (EU) nr 418/2013 (3).

(4)

I det provisoriska skedet av undersökningen tillämpades ett stickprovsförfarande på indiska exporterande tillverkare, unionstillverkare och icke-närstående importörer. Eftersom två av importörerna i stickprovet inte besvarade frågeformuläret kunde inget stickprovsförfarande längre tillämpas. All tillgänglig information om samarbetsvilliga importörer användes för att nå slutgiltiga avgöranden, särskilt när det gällde unionens intresse.

(5)

Sju indiska exporterande tillverkare som inte ingick i stickprovet begärde individuell undersökning. Två av dem besvarade frågeformulären. Fem besvarade inte frågeformulären. Av de två som besvarade frågeformuläret drog en tillbaka sin begäran om individuell undersökning. Som en följd av detta undersökte kommissionen begäran från en exporterande tillverkare som inte ingick i stickprovet:

(6)

Bortsett från det ovanstående bekräftas följaktligen skälen 5, 6, 7, 8, 10, 11, 12 och 14 i förordningen om provisorisk tull.

(7)

Såsom anges i skäl 20 i förordningen om provisorisk tull omfattade undersökningen av subventionering och skada perioden från och med den 1 april 2011 till och med den 31 mars 2012 (nedan kallad undersökningsperioden eller i tabeller UP). Undersökningen av de tendenser som är av betydelse för bedömningen av skada omfattade perioden från och med den 1 januari 2009 till och med den 31 mars 2012 (nedan kallad skadeundersökningsperioden).

(8)

Efter meddelandet av uppgifter om de viktigaste omständigheter och överväganden som legat till grund för beslutet att införa provisoriska utjämningsåtgärder (nedan kallat det provisoriska meddelandet) har flera berörda parter, nämligen två exporterande tillverkare, klaganden och elva användare, lämnat synpunkter. De parter som begärde det gavs möjlighet att bli hörda. Kommissionen fortsatte att inhämta alla upplysningar som ansågs nödvändiga för dess slutgiltiga avgöranden. Alla synpunkter som inkom övervägdes och togs i beaktande där så var lämpligt.

(9)

Kommissionen underrättade alla berörda parter om de viktigaste omständigheter och överväganden som låg till grund för avsikten att rekommendera införande av en slutgiltig utjämningstull på import av viss tråd av rostfritt stål med ursprung i Indien och slutgiltigt uttag av de belopp för vilka säkerhet ställts i form av den provisoriska tullen (nedan kallat det slutliga meddelandet av uppgifter). Parterna beviljades även en tidsfrist inom vilken de kunde lämna synpunkter efter det slutliga meddelandet av uppgifter. Alla synpunkter som inkom övervägdes och togs i beaktande där så var lämpligt.

(10)

Enligt skäl 21 i förordningen om provisorisk tull är den beröra produkten tråd av rostfritt stål som innehåller

med ursprung i Indien, som för närvarande klassificeras enligt KN-nr 7223 00 19 och 7223 00 99.

(11)

Vissa användare hade synpunkter på att ingen åtskillnad uppenbart gjordes mellan de olika typerna av den berörda produkten och den likadana produkten, eftersom många olika produkttyper ingår i produktblandningen. Synpunkterna gällde särskilt hur en rättvis jämförelse mellan alla de olika typerna skulle kunna säkerställas vid undersökningen. Liksom vid de flesta undersökningar omfattar definitionen av den berörda produkten ett brett urval av produkttyper som har samma eller liknande grundläggande fysiska, tekniska och kemiska egenskaper. Att dessa egenskaper kan variera mellan olika produkttyper kan, i en undersökning, leda till att ett brett urval av typer omfattas. Detta är fallet i den aktuella undersökningen. Kommissionen har tagit hänsyn till skillnaderna mellan produkttyperna och sett till att göra en rättvis jämförelse. Ett unikt produktkontrollnummer (PCN) tilldelades varje produkttyp som tillverkades och såldes av de indiska exporterande tillverkarna och varje produkttyp som tillverkades och såldes av unionsindustrin. Numret fastställdes beroende på produktens viktigaste egenskaper, i detta fall stålsort, draghållfasthet, beläggning, yta, diameter och form. Därför jämfördes de typer av tråd som exporterades till unionen utifrån produktkontrollnumren med de produkter som tillverkades och såldes av unionsindustrin och som hade samma eller liknande egenskaper. Alla dessa typer omfattades av definitionen av den berörda produkten och den likadana produkten i tillkännagivandet om inledande (4) och i förordningen om provisorisk tull.

(12)

En part upprepade sitt påstående att de så kallade ”mycket tekniska” produkttyperna är annorlunda och inte utbytbara mot andra typer av den berörda produkten. Därmed, argumenterar parten, borde dessa uteslutas från definitionen av produkten. När det fastställs huruvida produkter är likadana och utgör samma produkt eller inte måste det enligt rättspraxis bedömas huruvida de har samma tekniska och fysiska egenskaper, har samma grundläggande slutanvändningar, och har samma förhållande mellan pris och kvalitet. I det avseendet bör även utbytbarheten och konkurrensen mellan produkterna bedömas (5). Det konstaterades vid undersökningen att de ”mycket tekniska” produkttyperna som parten hänvisade till har samma grundläggande fysiska, kemiska och tekniska egenskaper som övriga produkter som är föremål för undersökningen. De tillverkas av rostfritt stål och är tråd. De är halvfabrikat (som i de flesta fall sedan bearbetas vidare för att framställa en rad olika färdiga produkter) och tillverkningsprocessen är likartad, med likartade maskiner, så att tillverkare kan växla mellan olika varianter av produkten beroende på efterfrågan. Trots att de olika typerna av tråd inte är direkt utbytbara och inte konkurrerar direkt med varandra konkurrerar tillverkarna därför med varandra om kontrakt som omfattar ett brett urval av tråd av rostfritt stål. Vidare tillverkas och säljs dessa produkttyper både av unionsindustrin och av de indiska exporterande tillverkare som använder en liknande tillverkningsmetod. Detta påstående kan således inte godtas.

(13)

Med anledning av det slutliga meddelandet av uppgifter hävdade en part att kommissionens analys var otillräcklig för att fastställa om de så kallade ”mycket tekniska” produkttyperna borde inkluderas i undersökningen. Detta argument avvisades. Vid undersökningen fastställdes att den ”mycket tekniska” produkttypen omfattas av produktdefinitionen i skäl 12. Parten antar felaktigt att alla kriterier enligt rättspraxis måste uppfyllas samtidigt. Enligt rättspraxis har kommissionen stor frihet att fastställa definitionen av den berörda produkten (6) och bedömningen ska grundas på kriterier som fastställts av Europeiska unionens domstol. Ofta kan, som här, några av kriterierna peka i en riktning och några i en annan riktning; och då behöver kommissionen göra en helhetsbedömning, vilket också skett i detta fall. Den berörda partens antagande att alla egenskaper måste vara desamma för att produkttyperna ska omfattas av samma produktdefinition är därför felaktigt.

(14)

Vissa användare hävdade att tråd av rostfritt stål av den så kallade ”serie 200”-typen skulle uteslutas från produktdefinitionen. De hävdade bland annat att denna typ knappt producerades av unionsindustrin. Detta påstående är dock ogrundat. För det första räcker det faktum att en viss produkttyp inte tillverkas av unionsindustrin inte som skäl till att utesluta den från undersökningen, om tillverkningsprocessen är sådan att unionstillverkarna skulle kunna börja tillverka produkttypen i fråga. För det andra, när det gäller mycket tekniska typer av tråd (se skäl 12), konstaterades det att dessa typer av den berörda produkten har identiska eller liknande grundläggande fysiska, kemiska och tekniska egenskaper som andra typer av den likadana produkten som tillverkas och säljs av unionsindustrin. Detta påstående kan således inte godtas.

(15)

Alternativt hävdade dessa användare att valstråd borde inkluderas i definitionen av den berörda produkten. Valstråd är det råmaterial som används för tillverkning av den berörda produkten, men den kan även användas för tillverkning av andra produkter, t.ex. fästanordningar och spik. Till skillnad från den undersökta produkten utgör den därför inte en färdig stålprodukt. Genom en tillverkningsprocess med kallformning kan valstråden bland annat omvandlas till den berörda produkten eller den likadana produkten. På den grundvalen kan valstråd inte inkluderas i produktdefinitionen i den mening som avses i grundförordningen.

(16)

På grundval av ovanstående bekräftas härmed definitionen av den berörda produkten och den likadana produkten i skälen 21–24 i förordningen om provisorisk tull.

(17)

I skäl 25 i förordningen om provisorisk tull nämndes följande system, som påstods innebära att utjämningsbara subventioner beviljas:

(18)

Unionsindustrin hävdade att kommissionen inte hade tagit hänsyn till ett antal subventionssystem, särskilt regionala, och menade att de subventioner som indiska tillverkare konstaterats erhålla därför undervärderats. Detta påstående är ogrundat. Kommissionen undersökte alla nationella och lokala subventionssystem som togs upp i klagomålet. Kommissionen konstaterade dock att det bara var för de system som anges i skäl 14 som de exporterande tillverkare som ingick i stickprovet hade mottagit subventioner under undersökningsperioden.

(19)

Unionsindustrin hävdade också att artikel 28 i grundförordningen borde ha tillämpats i den aktuella undersökningen eftersom de uppgifter som lämnades av de indiska tillverkarna inom den parallella antidumpningsundersökningen konstaterades vara otillförlitliga och eftersom artikel 18 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 (7) tillämpades. Artikel 28 i grundförordningen gäller dock endast om dess villkor uppfylls, vilket inte har varit fallet när det gäller den information som lämnats av de indiska tillverkarna i stickprovet. Detta påstående kan således inte godtas.

(20)

Undersökningen har visat att tullkreditsystemet, tullrestitutionssystemet och systemet med förhandstillstånd alla utgör delar av en enda subventioneringsmekanism som är en tullrestitutionsmekanism. Indien har under lång tid använt olika typer av denna mekanism och ofta ändrat de enskilda delmekanismerna. Undersökningen har visat att det är lämpligt att analysera dessa delmekanismer tillsammans, eftersom exportörer normalt måste välja mellan dem (de är ömsesidigt uteslutande) och ifall en delmekanism upphör, byta till en annan.

(21)

Eftersom inga andra synpunkter har inkommit, bekräftas skälen 25–28 i förordningen om provisorisk tull.

(22)

En av de indiska exporterande tillverkarna i stickprovet hävdade att tullkreditsystemet inte borde betraktas som en utjämningsbar subvention, eftersom syftet med systemet är att avräkna importtullar. Vidare hävdades det att det för den undersökta produkten inte finns någon inhemsk tillverkning av insatsvaror. Därför är det rimligt att anta att all import har beskattats med 5 % och att den övre gräns som fastställts av de indiska myndigheterna säkerställer att ingen överkompensation sker. Såsom förklaras i skäl 38 i förordningen om provisorisk tull kan detta system inte betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 3.1 a ii i grundförordningen, eftersom det inte följer de regler som fastställs i led i i bilaga I, bilaga II (definition av och regler rörande restitutionssystem) och bilaga III (definition av och regler rörande restitutionssystem som tillåter substitution) till grundförordningen. Detta beror bland annat på att en exportör som får förmåner enligt tullkreditsystemet inte är skyldig att faktiskt förbruka de varor som importeras tullfritt i sin tillverkningsprocess och att krediten inte beräknas på grundval av det faktiska värdet på insatsvaror som används. Slutligen är exportörer berättigade till förmåner enligt tullkreditsystemet oavsett om de importerar några insatsvaror eller inte. En exportör får förmånen genom att helt enkelt exportera varor, dvs. utan att behöva visa att insatsvaror importerats.

De indiska myndigheterna har inte upprättat något system som kopplar storleken på den tull som undantas på de importerade insatsvarorna till förbrukningen av de exporterade produkterna. De företag som drog nytta av detta system hade inte heller någon mekanism på plats för att visa att de inte fick en alltför stor tulleftergift. När det gäller frånvaron av överkompensation i detta särskilda fall visade företaget dessutom inte att detta var fallet. Företaget kunde t.ex. ha erhållit kompensation för andra importerade varor eller för importerade insatsvaror utan att ha förbrukat dem för tillverkning av den berörda produkten. Det måste också noteras att påståendet att det inte finns någon inhemsk tillverkning av insatsvaror är felaktigt, eftersom inhemsk tillverkning av sådana förekom vid minst ett av de undersökta företagen medan de två andra undersökta företagen köpte insatsvaror från en inhemsk tillverkare och inte från en inhemsk importerande handlare. Dessa argument kan därför inte godtas.

(23)

En part hävdade att det faktiska försäljningspriset vid försäljning av tullkreditlicensen var lägre än licensens värde och att den utjämningsbara förmånen därför var mindre än den som fastställts provisoriskt. I det avseendet bör det dock noteras att förmånen inom ramen för detta system beräknades med utgångspunkt i beloppet för den kredit som beviljats enligt licensen, oavsett om licensen användes för att avräkna importtullar eller faktiskt såldes. Försäljning av en licens till ett lägre pris än det nominella värdet är ett rent kommersiellt beslut som inte påverkar storleken på den förmån som mottagits inom ramen för systemet. Detta argument kan därför inte godtas.

(24)

De indiska myndigheterna hävdade att tullkreditsystemet hade upphävts under undersökningsperioden och att man därför inte borde utjämna för det. Vidare hävdade de, att eftersom tullrestitutionssystemet inte är ett efterföljande system till tullkreditsystemet, kan man inte utjämna för tullkreditsystemet. Tullkreditsystemet upphörde faktiskt den 30 september 2011, under undersökningsperioden. Subventioneringen fortsatte dock. Som ett alternativ till tullkreditsystemet konstaterades det att exportörerna erhöll förmåner enligt systemet med förhandstillstånd och särskilt tullrestitutionssystemet. Enligt skälen 42–44 i förordningen om provisorisk tull anpassades systemet med förhandstillstånd och tullrestitutionssystemet för att ge en smidig övergång från tullkreditsystemet. Dessutom är typen av förmåner enligt de tre systemen, dvs. uteblivna intäkter i form av tullbefrielse, exakt densamma. Företag kan därmed välja vilket system de ska använda för att kompensera för tullar. Trots att tullkreditsystemet upphörde efter halva undersökningsperioden bör därför de subventioner de indiska myndigheterna beviljade under undersökningsperioden bli föremål för utjämning eftersom det övergripande systemet med förmåner fortsatte av de anledningar som anges i skäl 20 och alla tullrestitutionssystem utgör en subventionsmekanism med olika delmekanismer som ofta förändras. Detta argument kan därför inte godtas.

(25)

Med anledning av det slutliga meddelandet av uppgifter upprepade de indiska myndigheterna sina argument rörande tillbakadragandet av tullkreditsystemet efter det slutliga meddelandet. Eftersom inga nya argument presenterats som kunde leda till en annan slutsats om att subventioneringen via det avskaffade tullkreditsystemet ersatts av det anpassade tullrestitutionssystemet, kan detta argument dock inte godtas.

(26)

Eftersom inga andra synpunkter har inkommit, bekräftas skälen 29–47 i förordningen om provisorisk tull.

(27)

Dessutom konstaterades det att den indiska exporterande tillverkaren KEI utnyttjade tullkreditsystemet under undersökningsperioden. Subventionsnivån var 0,50 %.

(28)

De indiska myndigheterna hävdade att tullrestitutionssystemet inte borde betraktas som en utjämningsbar subvention, eftersom syftet med systemet är att avräkna importtullar och punktskatter som betalas på insatsvaror. Såsom förklaras i skälen 58–60 i förordningen om provisorisk tull kan detta system inte betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 3.1 a ii i grundförordningen, eftersom det inte följer de regler som fastställs i led i i bilaga I, bilaga II och bilaga III till grundförordningen. Särskilt gäller att det inte heller finns något system eller förfarande för att kontrollera vilka insatsvaror som förbrukats vid tillverkningen av exportprodukten eller om det skett en alltför stor återbetalning av importtull enligt led i i bilaga I och bilagorna II och III till grundförordningen. Vidare är exportörer berättigade till förmåner enligt tullrestitutionssystemet även om de inte importerar några insatsvaror över huvud taget. En exportör får förmånen genom att helt enkelt exportera varor, dvs. utan att behöva visa att insatsvaror importerats. Det ovannämnda bekräftades av resultaten från företagsbesöken och genom motsvarande lagstiftning, dvs. de indiska myndigheternas cirkulärskrivelse nr 24/2001, enligt förklaringen i skäl 60 i förordningen om provisorisk tull. Dessutom medgav de indiska myndigheterna själva i punkt 32 i sin inlaga att tullrestitutionssystemet kan leda till alltför stor avskrivning. De indiska myndigheternas argument kan därför inte godtas.

(29)

De indiska myndigheterna hävdade också att den befintliga kontrollmekanismen som bygger på ett stickprovsförfarande borde godtas, trots att kontrollsystemet inte var fullständigt, främst på grund av det stora antalet stödmottagare och den administrativa bördan som kontroll av alla dessa skulle medföra. Detta argument kan inte godtas, eftersom ett sådant stickprovsförfarande inte följer reglerna i artikel 3.1 a ii, led i i bilaga I, bilaga II och bilaga III till grundförordningen.

(30)

Eftersom inga andra synpunkter har inkommit, bekräftas skälen 48–64 i förordningen om provisorisk tull.

(31)

Dessutom konstaterades det att den indiska exporterande tillverkaren KEI Industries utnyttjade tullrestitutionssystemet under undersökningsperioden. Subventionsnivån var 0,29 %.

(32)

En av de indiska exporterande tillverkare som ingick i stickprovet hävdade att systemet med förhandstillstånd borde betraktas som ett restitutionssystem, eftersom de varor som importeras används för att tillverka exportvaror. Som svar på detta argument förklarades i skäl 76 i förordningen om provisorisk tull att det delsystem som använts i detta fall inte är ett godkänt restitutionssystem eller ett godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 3.1 a ii i grundförordningen. Det följer inte reglerna i led i i bilaga I, bilaga II eller bilaga III till grundförordningen. De indiska myndigheterna tillämpade inte ett effektivt kontrollsystem eller ett förfarande för att kunna avgöra vilka insatsvaror och vilka mängder av dem som förbrukats vid tillverkningen av den exporterade produkten (se avsnitt II.4 i bilaga II till grundförordningen och, när det gäller restitutionssystem som tillåter substitution, avsnitt II.2 i bilaga III till grundförordningen). Vidare var standardnormerna för input/output för den berörda produkten inte tillräckligt exakta och de kan inte betraktas som ett system för att kontrollera den faktiska förbrukningen. Utformningen av dessa standardnormer gör det inte möjligt för de indiska myndigheterna att med tillräcklig noggrannhet kontrollera vilka mängder insatsvaror som förbrukats vid tillverkningen av de exporterade produkterna. De indiska myndigheterna har inte heller företagit några ytterligare granskningar avseende de insatsvaror som faktiskt förbrukats, såsom förklaras i skäl 73 till förordningen om provisorisk tull, vilket de normalt sett borde ha gjort när det saknas ett effektivt tillämpat kontrollsystem (se avsnitt II.5 i bilaga II och avsnitt II.3 i bilaga III till grundförordningen). Delsystemet är således utjämningsbart, och argumentet avvisas härmed.

(33)

Eftersom inga andra synpunkter har inkommit, bekräftas skälen 65–80 i förordningen om provisorisk tull.

(34)

Det konstaterades att den indiska exporterande tillverkaren KEI Industries inte utnyttjade systemet med förhandstillstånd under undersökningsperioden.

(35)

I samband med det slutliga meddelandet av uppgifter påpekade en av de indiska exporterande tillverkarna ett räknefel. Påpekandet var delvis motiverat och beaktades vid beräkningen av subventionens storlek. Eftersom den övergripande subventionsmarginalen för det företaget låg under miniminivån redan före korrigeringen ledde justeringen inte till någon ändring av den slutliga nivån på utjämningstullen för företaget och påverkar inte heller vare sig den genomsnittliga subventionsmarginal som beräknats för de samarbetande företagen som inte ingick i urvalet eller den landsomfattande subventionsmarginalen.

(36)

Med undantag av ovanstående bekräftas skälen 81–91 i förordningen om provisorisk tull.

(37)

Det konstaterades att den indiska exporterande tillverkaren KEI Industries inte fick några förmåner enligt systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror avseende den berörda produkten.

(38)

De indiska myndigheterna hävdade att kommissionen i skäl 92 till förordningen om provisorisk tull citerade den rättsliga grunden till exportkreditsystemet felaktigt. De indiska myndigheterna angav att cirkulärskrivelse DBOD nr DIR(Exp.) BC 01/04.02.02/2007-2008 (MC 07-08) och cirkulärskrivelse DBOD nr DIR(Exp.) BC 09/04.02.02/2008-09 (MC 08-09) hade uppdateras och att dessa var cirkulärskrivelse DBOD nr DIR(Exp.) BC 06/04.02.002/2010-11 (MC 10-11) och cirkulärskrivelse DBOD nr DIR.(Exp.) BC 04/04.02.002/2011-2012 (MC 11-12), vilka utgjorde den rättsliga grunden för exportkreditsystemet under undersökningsperioden. De indiska myndigheternas observation är korrekt i detta avseende.

(39)

De indiska myndigheterna hävdade vidare att om hänsyn hade tagits till den korrekta uppdaterade rättsliga grunden skulle kommissionen ha varit tvungen att notera att den maximala räntesats för exportkrediter som tidigare gjorts obligatorisk av den indiska centralbanken för affärsbanker upphörde att existera före undersökningsperioden när det gäller exportkrediter i rupier. När det gäller krediter i rupier kan detta system därför inte längre betraktas som en subvention. Undersökningen visade att två av de företag som ingick i stickprovet i praktiken erhöll exportkrediter från privatägda banker till räntesatser under den referensränta som fastställts av den indiska centralbanken. Undersökningen har inte avslöjat någon kommersiell grund till att dessa privatägda banker skulle erbjuda krediter till rabatterade och uppenbart förlustbringande räntesatser. Bankernas utlåningspraxis kunde tyda på att statlig inblandning fortfarande föreligger. Undersökningen gav dock inte den bevisnivå som krävs enligt WTO-reglerna för att visa att fortsatta delegeringar och direktiv från myndigheterna till affärsbankerna förekommer. Kommissionen har därför beslutat att inte räkna förmånen med rabatterade räntor som en subvention enligt detta delsystem, i frånvaro av tillräckliga bevis för direktiv och/eller ett ekonomiskt bidrag från de indiska myndigheterna.

(40)

Slutligen hävdade de indiska myndigheterna att den senaste uppdateringen av cirkulärskrivelse DBOD nr DIR(Exp.) BC. 06/04.02.002/2012-13 (MC 12-13), som hade trätt i kraft två månader efter undersökningsperioden, hade eliminerat de maximala räntesatserna för exportkrediter även avseende krediter i utländsk valuta. De indiska myndigheterna hänvisade till artikel 15.1 i den grundläggande antisubventionsförordningen och hävdade att man inte heller borde utjämna för detta system för exportkrediter, eftersom de statliga direktiven till bankerna har tagits bort. I den inlämnade MC 12-13 finns en bestämmelse som gör det fritt för affärsbankerna att fastställa räntesatserna för exportkrediter i utländsk valuta från och med maj 2012, som de indiska myndigheterna hävdar, men en sådan förändring av instruktionerna i lagen om bankverksamhet när det gäller de privata bankerna under undersökningen skulle inte i sig räcka för att utesluta detta system, eftersom statliga direktiv kan fortsätta på ett informellt sätt, vilket måste bli föremål för en fortsatt undersökning. Med hänsyn till slutsatsen ovan om delsystemet gällande exportkrediter i rupier har kommissionen dock beslutat att inte utjämna för detta delsystem för krediter i utländska valuta i detta skede.

(41)

Mot bakgrund av detta kommer tullsatserna att anpassas i tillämpliga fall.

(42)

I samband med det slutliga meddelandet av uppgifter lämnade de indiska myndigheterna kommentarer om fokusmarknadssystemet. De indiska myndigheterna hävdade att systemet är geografiskt kopplat till länder som inte ingår i unionen och att det därför inte kan bli föremål för utjämningsåtgärder av unionen. De indiska myndigheterna kunde dock inte ifrågasätta systemets konkreta effekter eller det faktum att förmånen kan användas för den berörda produkten, dvs. att tullkrediter enligt fokusmarknadssystemet kan överföras fritt och användas för betalning av tullar på senare import av insatsvaror eller andra varor, inklusive kapitalvaror. Detta påstående måste därför avvisas eftersom undersökningen har visat att den berörda produkten kan gynnas av systemet vid export till unionen och att så faktiskt sker.

(43)

Eftersom inga andra synpunkter har inkommit, bekräftas skälen 101–111 i förordningen om provisorisk tull.

(44)

Det konstaterades att den indiska exporterande tillverkaren KEI Industries inte utnyttjade fokusmarknadssystemet under undersökningsperioden.

(45)

I samband med det slutliga meddelandet av uppgifter yttrade sig den enda exporterande tillverkare i undersökningen som använde systemet med exportorienterade företag om detta system. Företaget ansåg att kommissionen borde använda en annan metod för att beräkna förmånen enligt detta system. Företaget hävdade att vissa förmåner enligt systemet borde behandlas som ett tillåtet tullrestitutionssystem i enlighet med bilagorna II och III i grundförordningen och att de därför inte borde bli föremål för utjämningsåtgärder.

(46)

Det konstaterades dock att oavsett vilken beräkningsmetod som användes skulle subventionsmarginalen för detta system vara högst 0,95 %, vilket innebär att den övergripande subventionsmarginalen för detta företag fortfarande skulle ligga under miniminivån. Det ansågs därför inte nödvändigt att analysera påståendet ytterligare inom ramen för denna undersökning.

(47)

Eftersom inga andra synpunkter inkommit, bekräftas skäl 112 i förordningen om provisorisk tull.

(48)

Det konstaterades att den indiska exporterande tillverkaren KEI Industries inte utnyttjade systemet med exportorienterade företag under undersökningsperioden.

(49)

Efter beslutet att inte räkna förmånerna enligt systemet med exportorienterade företag som en subvention vilket beskrivs i skälen 38–41 och korrigeringen av beräkningen av förmåner enligt systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror för ett av företagen, som beskrivs i skäl 35, har tullsatserna anpassats i tillämpliga fall. Den slutliga storleken på de utjämningsbara subventioner som fastställts i enlighet med bestämmelserna i grundförordningen, uttryckta i procent av värdet, är nu mellan 0,79 % och 3,72 %.

(50)

Den omräknade subventionsmarginalen för samarbetsvilliga företag som inte ingick i stickprovet är 3,41 %.

(51)

Den omräknade landsomfattande subventionsmarginalen är 3,72 %.

(52)

Vissa användare ifrågasatte det antal unionstillverkare som anges i skäl 116 i förordningen om provisorisk tull. De hävdar att antalet tillverkare var felbedömt och att det i praktiken finns färre tillverkare på unionsmarknaden.

(53)

Kommissionen påpekar att påståendet ovan var obestyrkt och bekräftar efter kontroll den information som ges i skäl 116 i förordningen om provisorisk tull, dvs. att 27 unionstillverkare tillverkade den berörda produkten i unionen under undersökningsperioden. Detta är det antal som har fastställts baserat på klagomålet, i innevarande skede och under undersökningen. Kommissionen kontaktade alla kända unionstillverkare och fick uppgifter som användes inom ramen för den aktuella undersökningen.

(54)

Eftersom inga synpunkter har inkommit, bekräftas skälen 117–119 i förordningen om provisorisk tull.

(55)

Vissa användare hävdade att man vid analyserna av skada borde ha bortsett från uppgifterna för 2009 eftersom den finanskris som inträffade det året hade en snedvridande inverkan särskilt på förbrukningen i unionen. Även om 2009 skulle uteslutas från analysen skulle det dock finnas en ökande trend för förbrukningen (+ 5 %), vilket är en indikation på att marknaden håller på att förbättras. Vidare beaktas finanskrisens negativa konsekvenser i skäl 120 i förordningen om provisorisk tull men slutsatsen drogs att marknadssituationen hade förbättrats. Eftersom inga andra synpunkter inkommit, bekräftas skäl 120 i förordningen om provisorisk tull.

(56)

Den subventionsmarginal som fastställts för KEI Industries är lägre än miniminivån enligt artikel 14.5 i grundförordningen (se skäl 49). Därför anses det att denna exporterande tillverkare inte har omfattats av subventionssystem i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och artikel 3.2 i grundförordningen under undersökningsperioden. Därför uteslöts företagets exportvolymer från volymen subventionerad import från Indien. En exporterande tillverkare, Venusgruppen, framförde att vissa transaktioner av misstag hade dubbelräknats. Kommissionen är ense med den exporterande tillverkaren. Därför räknades dessa transaktioner bort från den totala volymen subventionerad import från Indien. Följaktligen sågs volymen, marknadsandelen och det genomsnittliga priset för den subventionerade importen över.

(57)

Volym och marknadsandel för den subventionerade importen:

(58)

KEI Industries exporterade begränsade mängder av den berörda produkten under undersökningsperioden, och även de av Venusgruppens transaktioner som nämns ovan utgör en begränsad mängd, varför borträknandet av dessa importvolymer från den totala volymen subventionerad import från Indien inte medför någon förändring av de trender som beskrivs i skälen 123 och 124 i förordningen om provisorisk tull. Följaktligen bekräftas dessa skäl i förordningen om provisorisk tull.

(59)

Genomsnittspris för den subventionerade importen

(60)

Såsom förklaras ovan exporterade KEI Industries begränsade mängder under undersökningsperioden, och borträknandet av vissa av Venusgruppens transaktioner gällde bara begränsade mängder. Uteslutandet av KEI Industries importvolymer och Venusgruppens transaktioner enligt ovan från den totala volymen subventionerad import från Indien leder därför inte till någon större förändring vare sig av genomsnittspriset för den subventionerade indiska importen eller av beräkningen av prisunderskridandet. Den omräknade prisunderskridandemarginalen är 11,7 %. I övrigt bekräftas slutsatserna utifrån de resultat som beskrivs i skälen 128–130 i förordningen om provisorisk tull.

(61)

Med anledning av det slutliga meddelandet av uppgifter hävdade de indiska myndigheterna att kommissionen hade tillämpat en proportionell minskning av den subventionerade importen enbart på importvolymerna för samarbetande exporterande tillverkare för att beakta undersökningsresultaten avseende en subventionsmarginal under miniminivån för KEI och för att avföra vissa felaktiga dubbelräknade transaktioner för Venusgruppen. Detta påstående berodde på ett missförstånd. Kommissionen har tillämpat en proportionell minskning på den totala importvolymen, dvs. även för icke-samarbetande importörer. Påståendet måste därför avvisas.

(62)

Vissa parter hävdade att de resultat som uppnåtts av unionsindustrin borde anses rimligt positiva i ljuset av den globala ekonomiska krisen och att med hänsyn till att ingen annan skadeindikator än marknadsandelen pekade på att någon skada förelåg.

(63)

En part hävdade att unionsindustrins genomsnittliga försäljningspris ökade med ca 34 %, dvs. mycket mer än dess tillverkningskostnad, som ökade med 13 % under samma period. I detta avseende ska det noteras att unionsindustrin i början av skadeundersökningsperioden, dvs. 2009, sålde till priser under tillverkningskostnaden och klarade att sälja till priser över tillverkningskostnaden först från 2011 och framåt.

(64)

Undersökningen visade att även om vissa skadeindikatorer, t.ex. tillverkningsvolym och kapacitetsutnyttjande, följde en positiv trend eller höll sig stabila, t.ex. sysselsättning, var det ett antal indikatorer för unionsindustrins ekonomiska situation som inte följde en tillfredsställande trend under skadeundersökningsperioden, nämligen lönsamhet, kassaflöde, investeringar och räntabilitet. Indikatorn för investeringar förbättrades 2010 men sjönk 2011 och under undersökningsperioden till en lägre nivå än 2009. Räntabiliteten förbättrades från 2009 till 2011 och nådde 6,7 %, men sjönk igen till 0,8 % under undersökningsperioden. På samma sätt förbättrades indikatorerna för lönsamhet och kassaflöde fram till 2011, då de började försämras igen under undersökningsperioden. Därför kan slutsatsen dras att det började gå bättre för unionsindustrin efter 2009, men att dess återhämtning därefter gick långsammare på grund av den subventionerade importen från Indien.

(65)

På begäran av en berörd part bekräftas det att de lager som fastställs i skäl 153 i förordningen om provisorisk tull gällde aktiviteten för unionsföretagen i stickprovet.

(66)

Unionsindustrin hävdade att den målvinstmarginal på 5 % som sattes i det provisoriska skedet var för låg. Parten styrkte inte sitt påstående tillräckligt. I skäl 148 i förordningen om provisorisk tull förklaras skälen till att denna vinstmarginal valdes, och undersökningen har inte påvisat några skäl till att ändra den. Därför bibehålls målvinstmarginalen på 5 % för det slutgiltiga avgörandet.

(67)

En exporterande tillverkare hävdade att unionsindustrins svårigheter till största delen beror på strukturella problem. Därför skulle även målvinstmarginalen på 5 % vara orealistisk.

(68)

Det erinras om att institutionerna enligt rättspraxis (11) behöver fastställa vilken vinstmarginal gemenskapsindustrin rimligen kan räkna med under normala konkurrensförhållanden, dvs. om det inte hade förekommit någon subventionerad import. I detta fall har det visat sig omöjligt att genomföra denna analys för unionsindustrin för den berörda produkten av följande skäl. Tillräcklig information för att beräkna vinstmarginalerna för den berörda produkten finns först från och med 2007. År 2007 var vinstmarginalen 3,7 %. Från och med 2008 blev den negativ på grund av den ekonomiska och finansiella krisen. Klaganden hävdade, och undersökningen fastställde, att subventionerad import började komma in på unionsmarknaden från och med 2007, när importvolymen ökade från 17 727 ton 2006 till 24 811,3 ton. Därför har institutionerna fastställt målvinstmarginalerna på grundval av de faktiska vinster som observerats inom andra delar av stålindustrin där dumpad och subventionerad import inte förekommit (12).

(69)

Kommissionen drar därför slutsatsen att unionsindustrin har lidit väsentlig skada under undersökningsperioden.

(70)

En exporterande tillverkare hävdade att förordningen om provisorisk tull inte tar hänsyn till att unionsindustrin kunnat dra nytta av den ökade förbrukningen sedan 2009 och att kommissionen inte kan utgå från att unionsindustrin kommer att kunna behålla sin marknadsandel i det oändliga.

(71)

Som svar på dessa argument bör det noteras att undersökningen visade att marknadsandelen för den subventionerade indiska importen ökade snabbare än förbrukningen på unionsmarknaden. Den indiska subventionerade importens volym ökade med 110 % medan förbrukningen ökade med 50 % under samma period. Vidare visade undersökningen också att det indiska genomsnittspriset konstant låg under unionsindustrins genomsnittspris under samma period och underskred unionsindustrins genomsnittspris med 11,7 % under undersökningsperioden. Som en följd av detta hade unionsindustrin visserligen en viss fördel av den ökade förbrukningen och kunde också öka sin försäljningsvolym med 40 %, men kunde inte behålla sin marknadsandel som man kunde ha förväntat sig under de förbättrade marknadsförhållandena och med tanke på unionsindustrins fria tillverkningskapacitet.

(72)

Vissa berörda parter hävdade att effekten av den icke subventionerade importen måste bedömas på nytt i ljuset av det faktum att KEI Industries fick en subventionsmarginal under miniminivån och att vissa transaktioner för Venusgruppen avförts på grund av att de felaktigt räknats två gånger. De hävdade också att priserna på den icke subventionerade importen var lägre än priserna på den subventionerade importen.

(73)

I tabellen nedan visas hur den icke subventionerade exportens volymer och priser utvecklades under skadeundersökningsperioden. Volymen utgör ungefär en tredjedel av den indiska exporten under undersökningsperioden och har följt samma trend som den subventionerade importen.

(74)

Det är således riktigt att priserna på den icke subventionerade importen var lägre än priserna på den subventionerade importen. Den icke subventionerade importen är dock bara en tredjedel av den subventionerade importen mätt i volym. Den skada som den icke subventionerade importen vållat bryter därför inte orsakssambandet mellan den subventionerade importen från Indien och den väsentliga skada som unionsindustrin lidit under undersökningsperioden.

(75)

En indisk exporterande tillverkare och de indiska myndigheterna upprepade påståendet att Folkrepubliken Kina borde ha tagits med i undersökningen och att inverkan av importen från Folkrepubliken Kina på unionsmarknaden och unionsindustrin underskattades.

(76)

Såsom anges i skäl 170 i förordningen om provisorisk tull fanns det inte vare sig i inledningsskedet eller i det slutgiltiga skedet några bevis för subvention som kan motivera att en antisubventionsundersökning inleds avseende import med ursprung i Folkrepubliken Kina. Påståendet att Kina borde ha ingått i undersökningens räckvidd är ogrundat och avvisas därför.

(77)

Importen från Folkrepubliken Kina visade dock en ökande trend under skadeundersökningsperioden och nådde en marknadsandel på 8,3 % under undersökningsperioden, enligt skäl 168 i förordningen om provisorisk tull. Dessutom var priserna på den kinesiska importen lägre än unionsindustrins priser och de indiska exporterande tillverkarnas på unionsmarknaden. Därför undersöktes det vidare huruvida importen från Folkrepubliken Kina skulle ha kunnat bidra till den skada unionsindustrin lidit och bryta orsakssambandet mellan skadan och den indiska subventionerade importen.

(78)

Den information som fanns att tillgå i det provisoriska skedet tydde på att den kinesiska importen representerar en annan produktblandning och att de prisintervall där de kinesiska produkterna var närvarande skiljde sig från det för de produkter som såldes av unionsindustrin och även från dem med indiskt ursprung som såldes på unionsmarknaden.

(79)

Efter offentliggörandet av den provisoriska åtgärden mottog kommissionen flera påståenden om att den kinesiska lågprisimporten under undersökningsperioden kunde bryta orsakssambandet mellan den dumpade indiska importen och den väsentliga skada som unionsindustrin lidit.

(80)

En analys på grundval av importstatistiken för de två KN-nummer som omfattades av undersökningen visade att 29 % av den kinesiska importen gjordes i marknadens lägre prisskikt (med KN-nummer 7223 00 99). Detta förklarar delvis varför kinesiska priser i genomsnitt är lägre än unionsindustrins och de indiska exporterande tillverkarnas priser. Statistiken för KN-nummer 7223 00 99 visade också att de kinesiska tillverkarnas kunder var koncentrerade till Förenade kungariket, där unionsindustrin i princip inte var representerad.

(81)

När det gäller KN-nummer 7223 00 19 visade de analyser som gjordes utifrån produktkontrollnumren att både unionsindustrin och de indiska tillverkarna främst konkurrerade i högre prisskikt, där priserna kunde vara upp till fyra gånger högre än i de lägre prisskikten inom samma KN-nummer (13). Undersökningen visade också att prisvariationer generellt är förknippade med produkttyp och nickelhalt. Vidare visade undersökningen att de kinesiska exportörerna i huvudsak säljer de produkttyper av lägre kvalitet som faller inom ovannämnda KN-nummer på unionsmarknaden. Produktmixen blir därför en dominerande faktor vid bedömningen av den kinesiska importen.

(82)

Beträffande prisnivån på importen från Folkrepubliken Kina bör det påpekas att det genomsnittliga priset på den kinesiska importen från 2009 till undersökningsperioden var högre än de subventionerade indiska exporterande tillverkarnas priser, vilket framgår av nedanstående tabell över det genomsnittliga priset på den subventionerade indiska exporten som klassificeras enligt KN-nummer 7223 00 19.

(83)

Under undersökningsperioden sjönk det genomsnittliga priset på den kinesiska importen för första gången under de indiska priserna på den subventionerade importen. Detta var dock tillfälligt då den kinesiska prisnivån ökade året efter undersökningsperioden och åter var högre än de indiska priserna.

(84)

Vidare bör det också noteras att jämförelsen mellan importvolymen från Indien och från Folkrepubliken Kina visade att importen från Folkrepubliken Kina var mycket lägre än den från Indien under hela skadeundersökningsperioden, särskilt under undersökningsperioden. Importvolymen från Kina var i princip mindre än hälften så stor som den sammanlagda importen från Indien.

(85)

På grundval av det ovanstående bekräftas det därmed att en betydande andel av den kinesiska importen under undersökningsperioden skiljer sig från unionsindustrins produktblandning och att den direkta konkurrensen med de produkter som tillverkas och säljs av unionsindustrin är begränsad.

(86)

Därför skulle importen från Folkrepubliken Kina inte ha kunnat påverka unionsindustrins situation i så hög grad att det skulle ha brutit orsakssambandet mellan den subventionerade importen från Indien och den skada unionsindustrin lidit. Därför bekräftas skäl 168 i förordningen om provisorisk tull.

(87)

En part hävdade att unionstillverkarnas dåliga ekonomiska resultat kunde ha orsakats av konkurrens från andra unionstillverkare som inte hörde till de klagande eller som inte uttryckte sitt stöd för undersökningen när ärendet inleddes.

(88)

Marknadsandelen för de övriga unionstillverkarna utvecklades på följande sätt:

(89)

De unionstillverkare som inte var klagande och inte särskilt uttryckt sitt stöd för undersökningen stod för 44 % av den sammanlagda unionsförsäljning som rapporteras i skäl 139 i förordningen om provisorisk tull. Deras försäljningsvolym ökade med 58 % från beräknade 34 926 ton 2009 till 55 124 ton under skadeundersökningsperioden. En sådan tillväxt är dock relativt blygsam jämfört med tillväxten för den subventionerade importen från Indien under samma period (+ 110 %). Dessutom förblev marknadsandelen relativt stabil för dessa unionstillverkare under skadeundersökningsperioden, och det fanns ingen indikation på att deras priser var lägre än priserna för de unionstillverkare som ingick i stickprovet. Därför dras slutsatsen att deras försäljning på unionsmarknaden inte bidrog till den skada unionsindustrin vållats.

(90)

Eftersom inga synpunkter har inkommit, bekräftas skälen 176–179 i förordningen om provisorisk tull.

(91)

Eftersom inga synpunkter inkommit, bekräftas skäl 180 i förordningen om provisorisk tull.

(92)

Eftersom inga synpunkter har inkommit, bekräftas skälen 181–188 i förordningen om provisorisk tull.

(93)

Efter att de provisoriska åtgärderna införts kontaktade sju användare och en intresseorganisation för användare kommissionen och visade intresse för att samarbeta i undersökningen. Efter deras begäran skickades frågeformulär till dem i april 2013. Det var dock endast två användare som lämnade in fullständiga svar på frågeformulären, och sammantaget stod de samarbetsvilliga användarna för 12 % av den sammanlagda importen från Indien under undersökningsperioden, vilket motsvarade 2,5 % av den sammanlagda förbrukningen i unionen. En ny bedömning gjordes av åtgärdernas ekonomiska inverkan på användarna på grundval av de nya uppgifterna från svaren på frågeformuläret, och två användare besöktes för kontroll av den information som lämnats.

(94)

Användarna hävdade att den vinstnivå på 9 % som anges i skäl 191 i förordningen om provisorisk tull var alltför hög och inte representativ för användarnas bransch. Efter att de ytterligare svaren på frågeformulären mottagits räknades den genomsnittliga lönsamheten om för alla samarbetsvilliga användare och fastställdes till 2 % av omsättningen.

(95)

Det konstaterades också att för de samarbetsvilliga användarna utgjorde inköp från Indien i genomsnitt 44 % av de sammanlagda inköpen av den berörda produkten, och att Indien var den enda leveranskällan för två samarbetsvilliga användare. Under undersökningsperioden utgjorde omsättningen av den produkt som innehöll den berörda produkten i genomsnitt 14 % av de samarbetsvilliga användarnas omsättning.

(96)

Om man utgår från ett värsta scenario för unionsmarknaden, dvs. att ingen potentiell prishöjning kan överföras på distributionskedjan och att användarna skulle fortsätta köpa från Indien i de tidigare volymerna, skulle tullens inverkan på användarnas lönsamhet för de verksamheter där den berörda produkten används, representera en genomsnittlig minskning med ca 0,25 procentenheter till 1,75 %.

(97)

Kommissionen konstaterar att inverkan kommer att vara större på individuell nivå för de användare som har Indien som källa för hela sin import. Dessa är dock relativt få till antalet (två av de samarbetsvilliga användarna). Förutsatt att deras indiska tillverkare samarbetar har de dessutom möjlighet att begära återbetalning av tullar i enlighet med artikel 21 i grundförordningen, om alla villkor för en sådan återbetalning är uppfyllda.

(98)

Vissa användare upprepade oron för att åtgärderna skulle drabba vissa typer av tråd som inte tillverkas i Europa, nämligen typer som ingår i den så kallade serie 200, som tas upp i skäl 194 i förordningen om provisorisk tull. Enligt användarna är det den begränsade efterfrågan och den specifika tillverkningsprocessen som gör att det inte finns någon tillverkning i unionen.

(99)

Undersökningen visade dock att sådana typer av tråd av rostfritt stål tillverkas av unionsindustrin och att den har en begränsad andel av unionsmarknaden. Det finns dessutom alternativa leveranskällor för användare från länder som inte är föremål för antidumpnings- eller antisubventionsåtgärder. Dessutom fick två indiska exporterande tillverkare utjämningstullsatsen 0 %, varför införande av åtgärder inte kommer att ha någon påtaglig inverkan på leverans från dem. Vidare kan andra typer av tråd av rostfritt stål användas för samma ändamål. Därför kan införandet av åtgärderna inte ha någon betydande inverkan på unionsmarknaden eller på dessa användare. Detta påstående avvisas därför.

(100)

Vissa användare tog upp unionstillverkarnas längre leveranstid för den likadana produkten jämfört med leveranstiden för den berörda produkten från Indien. Möjligheten för handlare att lagra produkter och ha dem snabbt tillgängliga undergräver dock inte de faktiska bevisen för den subventionerade importens negativa inverkan. Detta argument avvisas därför.

(101)

Med hänsyn till det ovanstående anses det att unionsmarknaden på det hela taget kommer att ha fördel av att åtgärderna avseende import från Indien införs, även om de troligen påverkar vissa användare mer negativt än andra. Främst anses det att ett återupprättande av rättvisa handelsvillkor på unionsmarknaden skulle tillåta unionsindustrin att anpassa sina priser till produktionskostnaderna, upprätthålla tillverkning och sysselsättning, återfå den förlorade marknadsandelen och dra nytta av ökade skalfördelar. Detta skulle tillåta industrin att nå rimliga vinstmarginaler som tillåter dem att fungera effektivt på medellång och lång sikt. Parallellt skulle industrin kunna förbättra sin allmänna ekonomiska situation. Dessutom fastställde undersökningen att åtgärderna generellt kommer att ha en begränsad inverkan på användarna och icke-närstående importörer. Därför dras slutsatsen att den sammantagna nyttan av åtgärderna förefaller uppväga inverkan på användarna av den berörda produkten på unionsmarknaden.

(102)

Eftersom inga synpunkter har inkommit, bekräftas skälen 197–199 i förordningen om provisorisk tull.

(103)

Mot bakgrund av ovanstående bekräftas bedömningarna i skälen 200 och 201 i förordningen om provisorisk tull.

(104)

Eftersom inga synpunkter har inkommit, bekräftas skälen 203–206 i förordningen om provisorisk tull.

(105)

Ingen individuell skademarginal beräknades för KEI Industries eftersom företagets slutgiltiga subventionsmarginal låg på en miniminivå, såsom anges i skäl 49.

(106)

Den metod som tillämpades i förordningen om provisorisk tull bekräftas härmed.

(107)

Mot bakgrund av ovanstående och i enlighet med artikel 15.1 i grundförordningen bör en slutgiltig utjämningstull införas på en nivå som är tillräcklig för att undanröja den skada som den subventionerade importen vållat, utan att den subventionsmarginal som konstaterats överskrids.

(108)

Därför har utjämningstullarnas storlek fastställts genom en jämförelse mellan marginalerna för undanröjande av skada och subventionsmarginalerna. De föreslagna utjämningstullsatserna blir då följande:

(109)

Storleken på de individuella företagsspecifika utjämningstullar som anges i detta arbetsdokument har fastställts på grundval av resultaten i den aktuella undersökningen. De avspeglar därför företagens situation såsom den konstaterats inom ramen för undersökningen. Dessa tullsatser (i motsats till den landsomfattande tull som gäller för ”övriga företag”) gäller enbart för import av produkter med ursprung i Indien som tillverkats av de specifika rättsliga enheter som nämns. Importerade produkter som tillverkats av andra företag som inte specifikt omnämns i artikeldelen av detta arbetsdokument, däribland enheter som är närstående till dem som specifikt omnämns, kan inte dra nytta av dessa tullsatser och ska omfattas av den tullsats som gäller ”övriga företag”.

(110)

Eventuella ansökningar om tillämpning av en individuell företagsspecifik utjämningstullsats (t.ex. till följd av en ändring av företagets namn eller inrättande av nya tillverknings- eller försäljningsenheter) bör utan dröjsmål sändas till kommissionen (14) tillsammans med alla relevanta uppgifter, särskilt beträffande de ändringar av företagets verksamhet i fråga om tillverkning, inhemsk försäljning och exportförsäljning som hänger samman med exempelvis namnändringen eller ändringen av tillverknings- eller försäljningsenheterna. Förordningen genom vilken slutgiltiga utjämningstullar införs kommer därefter vid behov att ändras i enlighet med detta genom en uppdatering av förteckningen över de företag som omfattas av individuella tullsatser.

(111)

Med hänsyn till de konstaterade subventionsmarginalernas storlek och nivån på den skada som vållats unionsindustrin anses det nödvändigt att slutgiltigt ta ut de belopp för vilka säkerhet ställts i form av den provisoriska utjämningstull som infördes genom förordningen om provisorisk tull på en nivå som motsvarar beloppet för de slutliga tullar som införs.

i)

minst 2,5 viktprocent nickel, utom tråd innehållande minst 28 men högst 31 viktprocent nickel och minst 20 men högst 22 viktprocent krom,

ii)

mindre än 2,5 viktprocent nickel, utom tråd innehållande minst 13 men högst 25 viktprocent krom och minst 3,5 men högst 6 viktprocent aluminium,

i)

minst 2,5 viktprocent nickel, utom tråd innehållande minst 28 men högst 31 viktprocent nickel och minst 20 men högst 22 viktprocent krom,

ii)

mindre än 2,5 viktprocent nickel, utom tråd innehållande minst 13 men högst 25 viktprocent krom och minst 3,5 men högst 6 viktprocent aluminium,

7.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 240/15

(1)

Förordning (EU) nr 1151/2012 trädde i kraft den 3 januari 2013. Den upphäver och ersätter rådets förordning (EG) nr 510/2006 av den 20 mars 2006 om skydd av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (2).

(2)

Kommissionen har i enlighet med artikel 9.1 första stycket i förordning (EG) nr 510/2006 granskat Italiens begäran om godkännande av en ändring av produktspecifikationen för den skyddade ursprungsbeteckningen ”Casatella Trevigiana”, vilken registrerades i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 487/2008 (3).

(3)

Eftersom den aktuella ändringen inte utgör en mindre ändring har kommissionen offentliggjort ansökan om ändring i Europeiska unionens officiella tidning  (4) i enlighet med artikel 6.2 i förordning (EG) nr 510/2006. Inga invändningar enligt artikel 7 i samma förordning har inkommit till kommissionen, och därför bör ändringen godkännas.

7.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 240/17

(1)

För att säkerställa en enhetlig tillämpning av Kombinerade nomenklaturen, som är en bilaga till förordning (EEG) nr 2658/87, är det nödvändigt att anta bestämmelser för klassificering av de varor som avses i bilagan till den här förordningen.

(2)

Genom förordning (EEG) nr 2658/87 har allmänna bestämmelser fastställts för tolkningen av Kombinerade nomenklaturen. Dessa bestämmelser gäller också för varje annan nomenklatur som helt eller delvis grundar sig på denna eller som inför underuppdelningar i den och som har upprättats genom särskilda unionsbestämmelser för tillämpningen av tulltaxebestämmelser eller andra åtgärder för varuhandeln.

(3)

Enligt dessa allmänna bestämmelser bör de varor som beskrivs i kolumn 1 i tabellen i bilagan klassificeras enligt motsvarande KN-nummer i kolumn 2 enligt den motivering som anges i kolumn 3 i tabellen.

(4)

Bindande klassificeringsbesked som har utfärdats av medlemsstaternas tullmyndigheter avseende klassificering av varor i Kombinerade nomenklaturen men som inte stämmer överens med reglerna i denna förordning bör, under en period på tre månader, kunna åberopas av innehavaren i enlighet med artikel 12.6 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (2).

(5)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från tullkodexkommittén.

7.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 240/19

(1)

I genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 fastställs, i enlighet med resultatet av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärden vid import från tredjeländer, för de produkter och de perioder som anges i del A i bilaga XVI till den förordningen.

(2)

Varje arbetsdag fastställs ett schablonimportvärde i enlighet med artikel 136.1 i genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 med hänsyn till varierande dagliga uppgifter. Denna förordning bör därför träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

7.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 240/21

(1)

Den 12 augusti 2010 antog rådet beslut 2010/452/Gusp (1), varigenom Europeiska unionens övervakningsuppdrag i Georgien (nedan kallat EUMM Georgia), som inrättades genom gemensam åtgärd 2008/736/Gusp av den 15 september 2008 (2), förlängdes. Beslut 2010/452/Gusp upphör att gälla den 14 september 2013.

(2)

EUMM Georgia bör förlängas med ytterligare 15 månader på grundval av dess nuvarande mandat.

(3)

Uppdraget kommer att genomföras i en situation som kan komma att förvärras och inverka menligt på de mål för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som anges i artikel 21 i fördraget.

1.

Artikel 6 ska ändras på följande sätt:

2.

Artikel 8.3 ska ersättas med följande:

”3.   Anställningsvillkor samt rättigheter och skyldigheter för internationell och lokalanställd personal ska fastställas i de avtal som ska ingås mellan EUMM Georgia och den anställde som berörs.”

3.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 13a

Rättsliga arrangemang

EUMM Georgia ska ha kapacitet att upphandla varor och tjänster, ingå avtal och administrativa arrangemang, rekrytera personal, inneha bankkonton, förvärva och förfoga över tillgångar och betala sina skulder samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter, i den utsträckning som krävs för att genomföra detta beslut.”

4.

Artikel 14 ska ersättas med följande:

”Artikel 14

Finansiella arrangemang

1.   Det finansiella referensbelopp som är avsett att täcka utgifterna för uppdraget under perioden 15 september 2010–14 september 2011 ska vara 26 600 000 EUR.

Det finansiella referensbelopp som är avsett att täcka utgifterna för uppdraget under perioden 15 september 2011–14 september 2012 ska vara 23 900 000 EUR.

Det finansiella referensbelopp som är avsett att täcka utgifterna för uppdraget under perioden 15 september 2012–14 september 2013 ska vara 20 900 000 EUR.

Det finansiella referensbelopp som är avsett att täcka utgifterna för uppdraget under perioden 15 september 2013–14 december 2014 ska vara 26 650 000 EUR.

2.   Alla utgifter ska förvaltas i enlighet med de regler och förfaranden som gäller för Europeiska unionens allmänna budget.

3.   Medborgare i tredjestater och i värdlandet och i grannländerna ska tillåtas att lämna anbud. Under förutsättning att kommissionen ger sitt godkännande får uppdraget ingå tekniska överenskommelser med medlemsstaterna, deltagande tredjestater och andra internationella aktörer om tillhandahållande av utrustning, tjänster och lokaler för EUMM Georgia.

4.   EUMM Georgia ska ansvara för genomförandet av uppdragets budget. I detta syfte ska uppdraget teckna ett avtal med kommissionen.

5.   EUMM Georgia ska ansvara för alla anspråk och skyldigheter som härrör från genomförandet av uppdraget från och med den 15 september 2013, med undantag för alla anspråk avseende allvarliga fel begångna av uppdragschefen, vilka han eller hon själv ska ansvara för.

6.   I de finansiella arrangemangen ska befälsordningen respekteras enligt artiklarna 5, 6 och 9 och EUMM Georgias operativa krav, bland annat kraven på utrustningskompatibilitet och dess gruppers samverkansförmåga.

7.   Utgifter ska vara stödberättigande från och med den dag då detta beslut träder i kraft.”

5.

I artikel 18 ska andra stycket ersättas med följande:

”Det ska upphöra att gälla den 14 december 2014.”

7.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 240/23

(1)

I syfte att ge medlemsstaterna möjlighet att i enlighet med artikel 18.1 och artikel 18.3 i kommissionens beslut 2011/278/EU (2) fastställa aktivitetsnivåerna för nya deltagande anläggningar enligt artikel 3 h i direktiv 2003/87/EG, ska kommissionen fastställa och offentliggöra standardfaktorer för kapacitetsutnyttjande.

(2)

Vid beräkning av det antal gratis utsläppsrätter som ska tilldelas nytillträdande anläggningar som är berättigade till sådan tilldelning under perioden 2013–2020 måste medlemsstaterna fastställa dessa installationers verksamhetsnivåer. I detta sammanhang krävs standardfaktorn för kapacitetsutnyttjande för att kunna fastställa den produktrelaterade verksamhetsnivån för produkter för vilka ett produktriktmärke fastställts i bilaga I till beslut 2011/278/EU. För nytillträdande anläggningar, med undantag för nya aktörer till följd av en betydande utvidgning, bestäms denna verksamhetsnivå genom att den ursprungliga installerade kapaciteten för tillverkning av den berörda produkten i enlighet med artikel 17.4 i beslut 2011/278/EU multipliceras med standardfaktorn för kapacitetsutnyttjande. För anläggningar som har haft en betydande kapacitetsökning eller kapacitetsminskning ska medlemsstaterna använda standardfaktorn för kapacitetsutnyttjande för att fastställa den produktrelaterade verksamhetsnivån i den berörda delanläggningens nytillkomna eller minskade kapacitet.

(3)

Standardfaktorn för kapacitetsutnyttjande bör vara den åttionde percentilen av de genomsnittliga årliga kapacitetsutnyttjandefaktorerna för alla anläggningar som tillverkar den berörda produkten. Som en del av den övergripande insamling av utgångsdata för befintliga anläggningar som utförs för inrättandet av de nationella genomförandeåtgärderna samlade medlemsstaterna under perioden 2005–2008 in uppgifter om den genomsnittliga årliga produktionen av den berörda produkten. Genom att dividera dessa produktionssiffror med den ursprungliga installerade kapaciteten enligt artikel 7.3 i beslut 2011/278/EU bestämde medlemsstaterna sedan kapacitetsutnyttjandefaktorerna för de relevanta anläggningarna på sitt territorium, på grundval av detta. Medlemsstaterna delgav kommissionen dessa uppgifter inom ramen för sina nationella genomförandeåtgärder.

(4)

När kommissionen fått in de nationella genomförandeåtgärderna från alla medlemsstater, och med hänsyn till EES- och Efta-ländernas nationella genomförandeåtgärder, fastställdes den åttionde percentilen av de genomsnittliga årliga kapacitetsutnyttjandefaktorerna för anläggningar som producerar en produkt för vilken riktmärke föreligger, varvid man även tog hänsyn till behovet av att skapa neutrala konkurrensvillkor för industriverksamhet som utförs i anläggningar som drivs av en enda verksamhetsutövare och produktion som sker på entreprenad i anläggningar. Beräkningen bygger på de uppgifter som var tillgängliga för kommissionen fram till och med den 31 december 2012.

(5)

Standardfaktorerna för kapacitetsutnyttjande per produktriktmärke fastställs i bilagan till detta beslut. Dessa faktorer gäller för åren 2013–2020.

7.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 240/27

(1)

I regel fördelas utsläppsrätter från och med 2013 genom auktion till verksamhetsutövare vars anläggningar omfattas av unionens system för handel med utsläppsrätter. Behöriga verksamhetsutövare kommer emellertid även fortsättningsvis att få gratisrätter mellan 2013 och 2020. Antalet utsläppsrätter som varje verksamhetsutövare erhåller bestäms i enlighet med de unionsövergripande harmoniserade regler som anges i direktiv 2003/87/EG och kommissionens beslut 2011/278/EU (2).

(2)

Medlemsstaterna var skyldiga att senast den 30 september 2011 till kommissionen lämna in sina nationella genomförandeåtgärder med bland andra obligatoriska uppgifter en förteckning över anläggningar som omfattas av direktiv 2003/87/EG på deras territorium och det preliminära antalet gratisrätter som kommer att fördelas mellan 2013 och 2020, beräknat på grundval av de unionsövergripande harmoniserade reglerna.

(3)

I artikel 18 i akten om villkoren för Republiken Kroatiens anslutning och om anpassning av fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (3) föreskrivs övergångsbestämmelser för Kroatien; dessa fastställs i bilaga V till akten. Enligt punkt 10 i denna bilaga V är Kroatien skyldigt att se till att verksamhetsutövare efterlever direktiv 2003/87/EG under hela 2013. Likaså erhåller verksamhetsutövare vars anläggningar är behöriga för gratisrätter sådana gratisrätter för hela 2013 så att de till fullo kan efterleva EU:s system för handel med utsläppsrätter och dess princip om årlig övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp och överlämnande av utsläppsrätter. I enlighet med detta lämnade Kroatien in sina nationella genomförandeåtgärder till kommissionen så som det föreskrivs i artikel 11.1 i direktiv 2003/87/EG och artikel 15.1 i beslut 2011/278/EU.

(4)

I syfte att säkerställa uppgifternas kvalitet och jämförbarhet har kommissionen tillhandahållit en elektronisk mall för inlämning av de nationella genomförandeåtgärderna. Alla medlemsstater har lämnat in en förteckning över anläggningar, en tabell med alla uppgifter per anläggning och en metodrapport med en redogörelse för respektive medlemsstats behöriga myndigheters datainsamlingsförfarande i detta eller ett liknande format.

(5)

I ljuset av den stora mångfalden inkomna uppgifter kontrollerade kommissionen först huruvida alla nationella genomförandeåtgärder var kompletta. Där kommissionen konstaterade att det inlämnade materialet var ofullständigt begärde man ytterligare uppgifter från de berörda medlemsstaterna. Som svar på detta lämnade de berörda myndigheterna ytterligare relevanta uppgifter för att komplettera de inlämnade nationella genomförandeåtgärderna.

(6)

De nationella genomförandeåtgärderna, inklusive det preliminära sammanlagda antalet utsläppsrätter som årligen gratis ska tilldelas mellan 2013 och 2020, har sedan utvärderats mot kriterierna i direktiv 2003/87/EG, särskilt artikel 10a, och i beslut 2011/278/EU; därvid togs det hänsyn till kommissionens vägledning för medlemsstaterna som godkänts av kommittén för klimatförändringar den 14 april 2011. I tillämpliga fall har vägledningen för tolkning av bilaga I till direktiv 2003/87/EG beaktats.

(7)

Kommissionen har gjort en grundlig bedömning av hur de enskilda medlemsstaternas nationella genomförandeåtgärder överensstämmer med kraven. Som en del av denna övergripande bedömning har kommissionen analyserat samstämmigheten med de harmoniserade reglerna hos uppgifterna själva och mellan de olika uppgifterna. Till att börja med undersökte kommissionen anläggningarnas behörighet för gratis tilldelning, uppdelningen av anläggningar i delanläggningar och deras gränser. Kommissionen analyserade därefter tilldelningen av korrekta riktvärden för de relevanta delanläggningarna. Med tanke på att det i beslut 2011/278/EU i princip fastställs ett riktmärke för varje produkt för delanläggningar med produktriktmärke, lade kommissionen särskild vikt vid tillämpningen av riktmärkesvärdet på slutprodukten som producerats enligt produktdefinitionen och de systemgränser som anges i bilaga I till beslut 2011/278/EU. Med tanke på de betydande effekterna på anslagen analyserade kommissionen dessutom i detalj beräkningen av anläggningarnas historiska verksamhetsnivåer, fall av betydande kapacitetsändringar under referensperioden samt fall där anläggningar inlett sin drift under referensperioden, samt beräkningen av det preliminära antalet utsläppsrätter som ska tilldelas gratis med beaktande av utbytbarheten mellan bränsle och el, koldioxidläckagestatus samt värmeexport till privata hushåll. Ytterligare statistiska analyser och rimlighetskontroller med hjälp av indikatorer såsom till exempel föreslagen fördelning per historisk verksamhetsnivå jämfört med riktvärden, eller per historisk verksamhetsnivå jämfört med produktionskapacitet, har bidragit till att identifiera ytterligare potentiella avvikelser vid tillämpningen av de harmoniserade reglerna.

(8)

På grundval av resultatet av denna bedömning gjorde kommissionen en ingående bedömning av anläggningar där potentiella avvikelser i fråga om tillämpningen av de harmoniserade reglerna identifierats, och begärde ytterligare klargöranden från de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten.

(9)

Mot bakgrund av resultaten av denna efterlevnadsbedömning anser kommissionen att de nationella genomförandeåtgärderna i Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Förenade kungariket, Grekland, Ungern, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige och Österrike är förenliga med direktiv 2003/87/EG och beslut 2011/278/EU. De anläggningar som ingår i dessa medlemsstaters nationella genomförandeåtgärder har bedömts vara behöriga för gratistilldelning, och det kunde inte upptäckas några inkonsekvenser avseende de preliminära sammanlagda årskvantiteter gratis tilldelade utsläppsrätter som föreslås av var och en av dessa medlemsstater.

(10)

Däremot konstaterar kommissionen, mot bakgrund av resultaten av denna bedömning, att vissa aspekter av de nationella genomförandeåtgärder som lagts fram av Tyskland och Tjeckien är oförenliga med kriterierna i direktiv 2003/87/EG och beslut 2011/278/EU, med beaktande av kommissionens vägledande handlingar till medlemsstaterna som godkänts av kommittén för klimatförändringar den 14 april 2011.

(11)

Kommissionen noterar att Tyskland har föreslagit att sju anläggningar skulle få ökad tilldelning av gratis utsläppsrätter, eftersom man anser att detta skulle förebygga orimliga svårigheter. I enlighet med artikel 10a i direktiv 2003/87/EG och beslut 2011/278/EU ska de preliminära antalen gratis tilldelade utsläppsrätter, som ska anges som en del av de nationella genomförandeåtgärderna, beräknas på grundval av harmoniserade EU-täckande regler. I beslut 2011/278/EU föreskrivs ingen sådan justering som Tyskland önskar genomföra på grundval av artikel 9.5 i den tyska lagen om handel med växthusgasutsläpp, TEHG, av den 28 juli 2011. Fram till 2012 anordnades gratistilldelningen av utsläppsrätter nationellt, men för perioden från och med 2013 etablerade lagstiftaren avsiktligt fullt harmoniserade regler för gratis tilldelning till anläggningar, så att alla anläggningar ska behandlas på samma sätt. Ensidiga ändringar av det preliminära antalet gratistilldelade utsläppsrätter som beräknats av medlemsstaterna på grundval av beslut 2011/278/EU skulle undergräva detta harmoniserade tillvägagångssätt. Tyskland har inte styrkt att tilldelningen för de aktuella anläggningarna, beräknade på grundval av beslut 2011/278/EU skulle ha varit uppenbart otillräcklig i förhållande till det mål som ska uppnås, nämligen att fullständigt harmonisera tilldelningarna. Att ge vissa anläggningar fler gratis utsläppsrätter skulle snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen och få gränsöverskridande effekter till följd av den EU-omfattande handeln inom alla sektorer som omfattas av direktiv 2003/87/EG. Mot bakgrund av principen om likabehandling av de anläggningar som omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter och av medlemsstaterna anser kommissionen att det därför är lämpligt att invända mot det preliminära belopp för gratis tilldelning till vissa anläggningar som ingår i den tyska nationella genomförandeåtgärden och som förtecknas i punkt A i bilaga I.

(12)

Kommissionen konstaterar att de nationella genomförandeåtgärder som föreslagits av Tyskland dessutom strider mot beslut 2011/278/EU, eftersom tillämpningen av produktriktmärket för smält råjärn i de fall som anges i punkt B i bilaga I till det här beslutet är oförenligt med tillämpliga bestämmelser. I detta avseende konstaterar kommissionen att de tyska nationella genomförandeåtgärderna för processer för stålframställning i LD-ugnar där smält råjärn från masugnen inte raffineras till stål inom samma anläggning, utan exporteras för ytterligare förädling inte föreskriver någon gratis tilldelning av utsläppsrätter till verksamhetsutövaren vid masugnsanläggningen för produktion av det smälta råjärnet. I stället ges gratistilldelningen till den anläggning där stålet raffineras.

(13)

Kommissionen noterar att produktriktmärken har fastställts i beslut 2011/278/EU för tilldelning av utsläppsrätter, och att dessa riktmärken, som fastställts med beaktande av produktdefinitioner och av produktionsprocessernas komplexitet gör det möjligt att verifiera produktionsdata och tillåter en enhetlig tillämpning av produktriktmärken i hela unionen. För tillämpningen av produktriktmärken kan anläggningar delas upp i delanläggningar, varvid en delanläggning med produktriktmärke definieras som insatsvaror, utgående varor och motsvarande utsläpp relaterade till produktionen av en produkt för vilken riktmärke anges i bilaga I till beslut 2011/278/EU. Riktmärken fastställs således för produkter och inte för processer. Ett riktmärke har därför utvecklats för smält råjärn, där produkten definieras som järn i smält form mättat med kol för vidare bearbetning. Det faktum att systemgränserna för riktmärket för smält råjärn som anges i bilaga I till beslut 2011/278/EU omfattar LD-ugnen tillåter inte medlemsstaterna att bortse från att tilldelningen bör ske för produktionen av en viss produkt. Detta stöds av den omständigheten att riktmärkesvärdena ska täcka alla produktionsrelaterade direkta utsläpp. Det är dock produktion av smält råjärn i masugnen som främst orsakar utsläpp, medan processen för raffinering av den varma metallen till stål i LD-konvertern ger förhållandevis låga utsläpp. Riktmärkesvärdet skulle därför bli mycket lägre om det även omfattade anläggningar som importerar smält råjärn och raffinerar det till stål i LD-konverter. Mot bakgrund av det övergripande systemet för tilldelning som inrättats genom beslut 2011/278/EU, särskilt när det gäller bestämmelserna om betydande kapacitetsändringar, kan det anslag som föreslås av Tyskland dessutom inte anses vara förenligt med reglerna. Kommissionen finner därför att anläggningar som importerar smält råjärn för ytterligare behandling på grund av avsaknaden av en motsvarande delanläggning som skulle göra det möjligt att fastställa fördelningen i enlighet med artikel 10 i beslut 2011/278/EU inte kan anses vara behöriga för gratistilldelning på grundval av riktmärket för det smälta råjärnet för den mängd smält råjärn som importerats. Kommissionen invänder därför mot de preliminära sammanlagda årskvantiteterna av gratis tilldelade utsläppsrätter som föreslås för de anläggningar som anges i punkt B i bilaga I till detta beslut.

(14)

När det gäller tillämpningen av riktmärket för smält råjärn i Tjeckiens förslag till nationella genomförandeåtgärder noterar kommissionen att tilldelningen för den anläggning som förtecknas under punkt C med identifieringskod CZ-existing-CZ-73-CZ-0134-11/M inte motsvarar värdet av riktmärket för smält råjärn multiplicerat med den relevanta produktrelaterade historiska verksamhetsnivån enligt de nationella genomförandeåtgärder som lämnats in, och därför inte är förenlig med artikel 10.2 a i beslut 2011/278/EU. Kommissionen invänder därför mot tilldelningen till denna anläggning, om inte detta fel korrigeras. Vidare konstaterar kommissionen att tilldelningen för anläggningen som förtecknas under punkt C med identifieringskod CZ-existing-CZ-52-CZ-0102-05 beaktar processer som omfattas av systemgränserna för riktmärket för smält råjärn. Smält råjärn produceras emellertid inte i anläggningen, utan imporeras. På grund av att inget smält råjärn produceras i anläggningen med identifieringskod CZ-existing-CZ-52-CZ-0102-05, och det således saknas en motsvarande delanläggning med produktriktmärke som skulle göra det möjligt att fastställa en tilldelning i enlighet med artikel 10 i beslut 2011/278/EU, är den föreslagna tilldelningen inte förenlig med reglerna för tilldelning, och kan leda till dubbelräkning. Kommissionen invänder därför mot tilldelningen till de anläggningar som anges i punkt C i bilaga I till detta beslut.

(15)

Kommissionen noterar att de anläggningar som avses i punkt D i bilaga I till detta beslut får en tilldelning på grundval av en delanläggning med processutsläpp för produktion av zink i masugnen och därmed sammanhängande processer. I detta sammanhang konstaterar kommissionen att de utsläpp som omfattas av delanläggningar med processutsläpp redan omfattas av en delanläggning med produktriktmärke för smält råjärn, och att en av anläggningarna också får en tilldelning på grundval härav, och således räknats dubbelt. Delanläggningen med produktriktmärke för smält råjärn omfattar tydligt insatsvaror, utgående varor och motsvarande utsläpp relaterade till produktionen av smält råjärn i masugn samt alla relaterade processer enligt bilaga I till beslut 2011/278/EU, inbegripet slaggbehandling. De nationella genomförandeåtgärder som Tyskland föreslår strider därför mot artikel 10.8 i beslut 2011/278/EU och skyldigheten att undvika dubbelräkning av utsläpp, eftersom vissa utsläpp redovisas två gånger i tilldelningen till dessa anläggningar. Kommissionen invänder därför mot tilldelningen till dessa anläggningar på grundval av en delanläggning med processutsläpp för produktion av zink i masugnen och därmed sammanhängande processer.

(16)

Kommissionen noterar också att förteckningen över anläggningar i de tyska nationella genomförandeåtgärderna är ofullständig och därför är oförenlig med artikel 11.1 i direktiv 2003/87/EG. Förteckningen omfattar inte anläggningar som producerar polymerer, särskilt S-PVC och E-PVC samt vinylkloridmonomer (VCM), med de mängder utsläppsrätter som avses tilldelas var och en av dessa anläggningar, som är belägna i Tyskland, och för vilka direktivet är tillämpligt och som avses i avsnitt 5.1 i kommissionens riktlinjer för tolkningen av bilaga I till direktiv 2003/87/EG, som godkändes av kommittén för klimatförändringar den 18 mars 2010. I detta sammanhang är kommissionen medveten om Tysklands ståndpunkt att framställning av polymerer, särskilt S-PVC och E-PVC samt VCM, inte omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG. Kommissionen anser att polymerer, inklusive S-PVC och E-PVC samt VCM, uppfyller definitionen av relevant verksamhet (produktion av organiska baskemikalier) i bilaga I till direktiv 2003/87/EG. I enlighet med detta, och i nära samarbete med medlemsstaterna och berörda sektorer inom näringslivet, har motsvarande produktriktmärken för S-PVC, E-PVC och VCM tagits fram i enlighet med bilaga I till beslut 2011/278/EU.

(17)

Kommissionen noterar att det faktum att den tyska listan över anläggningar är ofullständig inverkar menligt på tilldelningen på grundval av delanläggning med värmeriktmärke till anläggningar som förtecknas i punkt E i bilaga I till detta beslut, som exporterar värme till anläggningar som producerar organiska baskemikalier. Endast värmeexport till en anläggning eller annan enhet som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG ger rätt till gratis tilldelning på grundval av delanläggning med värmeriktmärke, men i de tyska nationella genomförandeåtgärderna beaktas värmeexport till anläggningar som bedriver verksamhet som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG för tilldelningen till anläggningar som förtecknas i punkt E i bilaga I till detta beslut. Den föreslagna tilldelningen till anläggningar som förtecknas i punkt E i bilaga I är därför inte förenlig med reglerna för tilldelning. Kommissionen invänder därför mot tilldelningen till de anläggningar som anges i punkt E i bilaga I till detta beslut.

(18)

I enlighet med artiklarna 9 och 9a i direktiv 2003/87/EG offentliggjorde kommissionen genom beslut 2010/634/EU (4) den absoluta mängden utsläppsrätter för perioden 2013–2020. Den kvantitet som beaktas enligt artikel 9 i direktiv 2003/87/EG är baserad på den totala mängden utsläppsrätter som utfärdats av medlemsstaterna i enlighet med kommissionens beslut om de nationella tilldelningsplanerna för perioden 2008–2012. Efter slutet av handelsperioden 2008–2012 har kommissionen fått tillgång till ytterligare information och mer exakta uppgifter, i synnerhet avseende mängden utsläppsrätter som utfärdas till nya deltagare från medlemsstaternas nationella reserver för nya deltagare och avseende användning av utsläppsrätter i medlemsstaternas reserver för projekt som bygger på gemensamt genomförande i enlighet med artikel 3 i kommissionens beslut 2006/780/EG (5). När det gäller justeringen av den sammanlagda kvantiteten utsläppsrätter i unionen i enlighet med artikel 9a i direktiv 2003/87/EG, och särskilt punkterna 1 och 4, bör hänsyn dessutom tas till de senaste vetenskapliga rönen när det gäller växthusgasers globala uppvärmningspotential samt kommissionens beslut C(2011) 3798 och C(2012) 497 om att godta ett unilateralt införande av ytterligare växthusgaser och verksamheter i Italien och Förenade kungariket i enlighet med artikel 24 i direktiv 2003/87/EG, liksom uteslutandet av anläggningar med låga utsläpp från EU-systemet för handel med utsläppsrätter så som gjorts i Tyskland, Förenade kungariket, Frankrike, Nederländerna, Spanien, Slovenien och Italien i enlighet med artikel 27 i direktiv 2003/87/EG.

(19)

Den absoluta mängden utsläppsrätter för hela unionen bör dessutom ta hänsyn till Kroatiens anslutning till Europeiska unionen samt utvidgningen av systemet till EES-/Efta-länderna. I enlighet med punkt 8 i bilaga III till akten om villkoren för Republiken Kroatiens anslutning och om anpassning av fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen ökas den mängd som beaktas enligt artikel 9 i direktiv 2003/87/EG till följd av Kroatiens anslutning med den mängd av utsläppsrätter som Kroatien ska auktionera ut i enlighet med artikel 10.1 i direktiv 2003/87/EG. Införlivande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/29/EG (6) och beslut 2011/278/EU ändrat genom kommissionens beslut 2011/745/EU (7) med EES-avtalet genom gemensamma EES-kommitténs beslut nr 152/2012 (8) innebär en ökning av den totala mängden utsläppsrätter i systemet enligt artiklarna 9 och 9a i direktiv 2003/87/EG. Det är därför nödvändigt att beakta de relevanta uppgifter som tillhandahålls av EES-/Efta-länderna i del A i tillägget till det direktivet i EES-avtalet.

(20)

Beslut 2010/634/EU bör därför ändras i enlighet med detta.

(21)

År 2014 och varje därpå följande år bör det totala antalet utsläppsrätter, som fastställs för 2013 enligt artiklarna 9 och 9a i direktiv 2003/87/EG minskas med en linjär faktor på 1,74 % från 2010, till 38 264 246 utsläppsrätter.

(22)

Genom artikel 10a.5 i direktiv 2003/87/EG begränsas det högsta årliga antalet utsläppsrätter som ligger till grund för beräkningen av gratistilldelningen till anläggningar som inte omfattas av artikel 10a.3 i direktiv 2003/87/EG. Detta högsta årliga antal utsläppsrätter består av två delar som avses i punkterna a och b i artikel 10a.5 i direktiv 2003/87/EG, och som har fastställts av kommissionen på grundval av de mängder som fastställs enligt artikel 9 och 9a i direktiv 2003/87/EG, allmänt tillgängliga uppgifter i unionsregistret samt information som tillhandahålls av medlemsstaterna, särskilt avseende andelen utsläpp från elproducenter och andra anläggningar som inte har rätt till gratis tilldelning enligt artikel 10a.3 i direktiv 2003/87/EG samt verifierade utsläpp under perioden 2005–2007 från anläggningar som endast är med i EU:s system för handel med utsläppsrätter från och med 2013, i förekommande fall med beaktande av de senaste vetenskapliga rönen avseende växthusgasers globala uppvärmningspotential.

(23)

Det högsta årliga antalet utsläppsrätter som fastställs i artikel 10a.5 i direktiv 2003/87/EG får inte överskridas, och detta bör garanteras genom tillämpning av en årlig sektorsövergripande korrigeringsfaktor som, vid behov, minskar antalet gratis utsläppsrätter i alla anläggningar som är berättigade till gratis tilldelning på ett enhetligt sätt. Medlemsstaterna måste beakta denna faktor när de fattar beslut om den slutliga mängden årliga tilldelningar till anläggningar på grundval av preliminär tilldelning och detta beslut. Enligt artikel 15.3 i beslut 2011/278/EU ska kommissionen fastställa den sektorsövergripande korrigeringsfaktorn, vilket sker genom att jämföra summan av de preliminära sammanlagda mängderna årligt tilldelade gratisrätter som medlemsstaterna meddelat med det gränsvärde som fastställs i artikel 10a.5 på det sätt som anges i artikel 15.3 i beslut 2011/278/EU.

(24)

Efter införlivandet av direktiv 2009/29/EG med EES-avtalet genom gemensamma EES-kommitténs beslut nr 152/2012 bör den tidsgräns som fastställs i artikel 10a.5 i direktiv 2003/87/EG, de harmoniserade tilldelningsreglerna och den sektorsövergripande korrigeringsfaktorn tillämpas inom EES- och Efta-länderna. Det är därför nödvändigt att beakta de preliminära mängderna årliga utsläppsrätter som tilldelas gratis under perioden 2013–2020 enligt beslut av Eftas övervakningsmyndighet av den 10 juli 2013 beträffande Islands, Norges och Liechtensteins nationella genomförandeåtgärder.

(25)

Det högsta årliga antalet utsläppsrätter som fastställs i artikel 10a.5 i direktiv 2003/87/EG är 809 315 756 utsläppsrätter för 2013. För att fastställa detta högsta årliga antal utsläppsrätter samlade kommissionen först in uppgifter från medlemsstaterna och EES-/Efta-länderna om huruvida anläggningar betraktas som elproducenter eller andra anläggningar som omfattas av artikel 10a.3 i direktiv 2003/87/EG. Sedan beräknade kommissionen den andel av utsläppen under perioden 2005–2007 som kommer från anläggningar som inte omfattas av denna bestämmelse, men ingick i EU:s system för handel med utsläppsrätter under perioden 2008–2012. Kommissionen tillämpade därefter denna andel av 34,78289436 % på den mängd som beräknas på grundval av artikel 9 i direktiv 2003/87/EG (1 976 784 044 utsläppsrätter). Till resultatet av denna beräkning lade kommissionen sedan till 121 733 050 utsläppsrätter, utgående från de genomsnittliga årliga verifierade utsläppen under perioden 2005–2007 från berörda anläggningar, med beaktande av den reviderade omfattningen av EU:s system för utsläppshandel från och med 2013. I detta sammanhang utnyttjade kommissionen uppgifter som medlemsstaterna och EES-/Efta-länderna lämnat för justering av den sammanlagda mängden utsläppsrätter. Där inga uppgifter om årliga verifierade utsläpp fanns tillgängliga för perioden 2005–2007 extrapolerade kommissionen i möjligaste mån de relevanta utsläppssiffrorna från verifierade utsläpp under senare år genom att tillämpa faktorn 1,74 % i motsatt riktning. Kommissionen konsulterade medlemsstaternas myndigheter för att få bekräftelse för information och data som används i det här sammanhanget. Det högsta årliga antalet utsläppsrätter som fastställs i artikel 10a.5 i direktiv 2003/87/EG jämfört med summan av den preliminära årliga mängden gratis tilldelade utsläppsrätter utan tillämpning av de faktorer som anges i bilaga VI till beslut 2011/278/EU ger den årliga sektorsövergripande korrigeringsfaktor som anges i bilaga II till detta beslut.

(26)

Med tanke på att detta beslut lett till en förbättrad översikt över antalet utsläppsrätter som kommer att tilldelas gratis kan kommissionen bättre uppskatta hur stort antal utsläppsrätter som ska auktioneras ut i enlighet med artikel 10.1 i direktiv 2003/87/EG. Med beaktande av det högsta årliga antalet utsläppsrätter som fastställs i artikel 10a.5 i direktiv 2003/87/EG, tilldelningen för värmeproduktion enligt artikel 10a.4 som anges i tabellen nedan och storleken på reserven för nytillträdande anläggningar, uppskattar kommissionen att antalet utsläppsrätter som kommer att auktioneras ut under perioden 2013–2020 är 8 176 193 157.

(27)

Följande tabell anges den årliga tilldelningen för värmeproduktion i enlighet med artikel artikel 10a.4 i direktiv 2003/87/EG:

(28)

Medlemsstaterna bör, på basis av sina nationella genomförandeåtgärder, den sektorsövergripande korrigeringsfaktorn och den linjära faktorn, fastställa den slutliga årskvantiteten utsläppsrätter som tilldelas gratis för varje år under perioden 2013–2020. Den slutliga årskvantiteten gratis utsläppsrätter bör fastställas av medlemsstaterna i enlighet med detta beslut, direktiv 2003/87/EG, beslut 2011/278/EU och andra relevanta bestämmelser i unionslagstiftningen. På samma sätt bör EES-/Efta-länderna fastställa den slutliga årskvantiteten utsläppsrätter för varje år under perioden 2013–2020 som i enlighet med artikel 10.9 i beslut 2011/278/EU tilldelas gratis till anläggningar på deras territorium på grundval av deras nationella genomförandeåtgärder, den sektorsövergripande korrigeringsfaktorn och den linjära faktorn.

(29)

Kommissionen anser att gratis fördelning av utsläppsrätter till anläggningar som omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter på grundval av unionsomfattande harmoniserade regler inte ger en selektiv ekonomisk fördel till vissa företag med potential att snedvrida konkurrensen och påverka handeln inom unionen. Medlemsstaterna är enligt unionslagstiftningen skyldiga att gratis tilldela utsläppsrätter och kan inte välja att auktionera ut de berörda kvantiteterna i stället. Medlemsstaternas beslut när det gäller tilldelningen av gratis utsläppsrätter kan därför inte anses utgöra ett statligt stöd i den mening som avses i artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

7.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 240/36

(1)

Interimsavtalet om upprättande av en ram för ett avtal om ekonomiskt partnerskap mellan stater i östra och södra Afrika, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan (1), (nedan kallat interimsavtalet) är provisoriskt tillämpligt från och med den 14 maj 2012 mellan Europeiska unionen och Republiken Madagaskar, Republiken Mauritius, Republiken Seychellerna och Republiken Zimbabwe.

(2)

I protokoll nr 1 till avtalet om definition av begreppet ”ursprungsprodukter” och om metoder för administrativt samarbete fastställs i ursprungsreglerna för import av produkter med ursprung i ESA-staterna till Europeiska unionen.

(3)

I enlighet med artikel 42.1 i protokoll 1 till interimsavtalet beviljas undantag från ursprungsreglerna om utvecklingen av befintlig industri i ESA-staterna motiverar detta.

(4)

Enligt artikel 42.5 ska en ansökan om undantag avseende en ESA-östat granskas välvilligt och med särskild hänsyn till de ekonomiska och sociala konsekvenserna av det beslut som ska fattas, särskilt vad sysselsättningen beträffar och behovet av att tillämpa undantaget under en period, med beaktande av den särskilda situationen på ön staten och dess svårigheter.

(5)

Den 29 november beviljade tullsamarbetskommittén ESA–EU i enlighet med artikel 42.8 i protokoll 1 till interimsavtalet ett automatiskt undantag (2) till de stödmottagande ESA-staterna (Mauritius, Seychellerna och Madagaskar) för 8 000 ton konserverad tonfisk och 2 000 ton ”loins” av tonfisk.

(6)

Utöver det automatiska undantag som avses ovan har Mauritius begärt ytterligare ett undantag för en kvantitet på 6 000 ton konserverad tonfisk enligt KN-nummer 1604 14 11, 1604 14 18 och 1604 20 70 tillverkad av tonfisk av arten Katsuwonus pelamis (bonit), Thunnus alalunga (långfenad tonfisk), Thunnus albacares (gulfenad tonfisk) och Thunnus obesus (storögd tonfisk) som importeras till unionen från och med den 1 april 2013 till och med den 31 december 2013 i enlighet med artikel 42.1 i protokoll 1 till interimsavtalet.

(7)

Mauritius tonfiskbearbetningsföretag är i hög grad beroende av EU:s ringnotsfartygs leveranser av tonfisk med ursprungsstatus enligt interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap. Fångsterna av bonit (Katsuwonus pelamis) med ursprungsstatus i Indiska oceanen har på senare tid minskat, vilket skapar nya utmaningar för Mauritius bearbetningsföretag som ställts inför en ökande efterfrågan på bonitbaserade produkter i unionen. Det är inte motiverat att bevilja undantag för produkter baserade på gulfenad tonfisk (Thunnus albacares), eftersom fångster av gulfenad tonfisk med ursprungsstatus i Indiska oceanen har ökat. Undantag bör därför beviljas endast för bonit.

(8)

Exporten av konserverad tonfisk från Mauritius till unionen har ökat konstant under de senaste fem åren.

(9)

Mauritius utnyttjar den globala kvot som föreskrivs av det automatiska undantag som beviljats alla stödmottagande ESA-stater (Mauritius, Seychellerna och Madagaskar). Om de andra stödmottagande ESA-staterna endast delvis utnyttjar kvoten skulle Mauritius också kunna dra nytta av eventuella årliga omfördelningar av kvantiteter som dessa stater inte utnyttjat. Eftersom interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap på senare tid har tillämpats preliminärt har det hittills inte varit möjligt att i tillräcklig utsträckning övervaka hur det automatiska undantaget har utnyttjats för att kontrollera omfördelningsmönstren för outnyttjade kvantiteter bland de stödmottagande ESA-staterna.

(10)

Mauritius kan ta in rå tonfisk med ursprungsstatus från utanför Indiska oceanen i enlighet med artiklarna 4 och 5 i protokoll 1 till interimsavtalet.

(11)

De pågående förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap mellan Europeiska unionen och övriga AVS-stater från vilka Mauritius har möjlighet att ta in rå tonfisk med ursprungsstatus till sin förädlingsindustri kan medföra alternativa leveransmöjligheter av tonfisk med ursprungsstatus under den närmaste framtiden.

(12)

Det är därför lämpligt att ge Mauritius undantag för 2 000 ton konserverad bonit, varigenom hänsyn tas till den befintliga industrins förmåga att fortsätta sin export till unionen.

(13)

Den potentiella omfördelningen av outnyttjade kvantiteter mellan stödmottagande ESA-stater och den kumulation som möjliggörs genom interimsavtalet motiverar att undantaget beviljas för en begränsad tid. I syfte att skapa rättslig förutsebarhet för alla ekonomiska aktörer, bör undantaget beviljas för en period på ett år från och med den 1 april 2013.

(14)

För att ha rätt att dra nytta av undantaget, bör det icke-ursprungsmaterial som får användas för produktion av konserverad bonit enligt KN-nummer 1604 14 11, 1604 14 18 och 1604 20 70 vara fryst bonit (Katsuwonus pelamis) enligt HS-nummer 0303.

(15)

Kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (3) innehåller bestämmelser om förvaltning av tullkvoter. För att få en effektiv kvotförvaltning med ett nära samarbete mellan ESA-staternas myndigheter, Europeiska unionens tullmyndigheter och kommissionen bör dessa regler gälla i tillämpliga delar för de kvantiteter som importeras inom ramen för det undantag som beviljas genom detta beslut.

(16)

För att tillämpningen av undantaget ska kunna övervakas effektivt bör ESA-staternas myndigheter regelbundet lämna uppgifter till kommissionen om utfärdade varucertifikat EUR.1.

7.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 240/39

7.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 240/s3

7.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 240/s3