14.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/1

(1)

Den 23 februari 2006 antog Internationella arbetsorganisationen (ILO) 2006 års sjöarbetskonvention (nedan kallad MLC 2006) i syfte att skapa ett enhetligt, sammanhållet instrument som så långt möjligt innefattar alla aktuella standarder i befintliga internationella konventioner och rekommendationer om arbete till sjöss och de grundläggande principer som finns i andra internationella arbetskonventioner.

(2)

Genom rådets beslut 2007/431/EG (3) bemyndigades medlemsstaterna att, i Europeiska gemenskapens intresse, ratificera MLC 2006. Medlemsstaterna bör därför ratificera den så snart som möjligt.

(3)

När medlemsstaterna utför hamnstatskontrollinspektioner i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/16/EG av den 23 april 2009 om hamnstatskontroll (4), och när dessa hamnstatsinspektioner avser frågor som omfattas av konventioner som medlemsstaterna ännu inte har ratificerat och i vilka det fastställs att varje fartyg är föremål för kontroll utförd av behöriga tjänstemän när fartyget befinner sig i en hamn tillhörande en annan fördragsslutande stat eller part, bör medlemsstaterna anstränga sig för att iaktta förfaranden och praxis enligt dessa konventioner och bör således avstå från att utarbeta rapporter om hamnstatskontroll till Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) och/eller ILO. Medlemsstater som ännu inte har ratificerat en internationell konvention som omfattas av direktiv 2009/16/EG när konventionen träder i kraft bör anstränga sig för att upprätta liknande förhållanden ombord på sina fartyg i enlighet med den konventionens krav.

(4)

I syfte att säkerställa ett harmoniserat tillvägagångssätt för medlemsstaternas faktiska efterlevnad av de internationella standarderna när de utför både flaggstatskontrollinspektioner och hamnstatskontrollinspektioner och i syfte att undvika att det uppstår friktion mellan internationell rätt och unionsrätten, bör medlemsstaterna sträva efter att ratificera konventionerna senast den dag då de träder i kraft, åtminstone till den del som de omfattas av unionens befogenhet.

(5)

I MLC 2006 fastställs standarder för arbete till sjöss för alla sjömän oavsett nationalitet och oavsett vilken flagg det fartyg för på vilket de arbetar.

(6)

Vid tillämpningen av direktiv 2009/16/EG, är det att föredra att, snarare än att definiera termerna sjöman och besättning, i varje enskilt fall tolka dessa termer i enlighet med hur de definieras eller tolkas i de relevanta internationella konventionerna. Särskilt i alla frågor som rör efterlevnaden av MLC 2006 bör termen besättning tolkas som en hänvisning till begreppet sjöman enligt definitionen i MLC 2006.

(7)

I alla frågor som omfattas av detta direktiv och som rör efterlevnaden av MLC 2006, även för fartyg på vilka den internationella säkerhetsorganisationskoden inte tillämpas, bör hänvisningar i direktiv 2009/16/EG till företag tolkas enligt definitionen för redare i den relevanta bestämmelsen i MLC 2006, eftersom den sistnämnda definitionen bättre motsvarar de särskilda behov som MLC 2006 ställer.

(8)

En väsentlig del av standarderna i MLC 2006 har genomförts i unionsrätten genom rådets direktiv 2009/13/EG av den 16 februari 2009 om genomförande av det avtal som ingåtts av European Community Shipowners’ Associations (ECSA) och European Transport Workers’ Federation (ETF) om 2006 års konvention om arbete till sjöss (5) och rådets direktiv 1999/63/EG av den 21 juni 1999 om det avtal om arbetstidens organisation för sjömän som ingåtts av European Community Shipowners’ Association (ECSA) och Federation of Transport Workers’ Unions in the European Union (FST) (6). De standarder i MLC 2006 som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2009/13/EG eller direktiv 1999/63/EG ska genomföras av medlemsstaterna i överensstämmelse med dessa direktiv.

(9)

Som en allmän princip bör de åtgärder som antas för att ge verkan åt detta direktiv under inga omständigheter få användas av medlemsstaterna för att motivera en sänkning av den allmänna skyddsnivån för sjömän ombord på fartyg som för en medlemsstats flagg enligt unionens tillämpliga socialrätt.

(10)

MLC 2006 innehåller bestämmelser om efterlevnad, som anger staternas ansvar då de fullgör sina skyldigheter i fråga om hamnstatskontroll. För att värna om säkerhet och undvika snedvridning av konkurrensen, bör medlemsstaterna tillåtas att kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna i MLC 2006 för varje fartyg som anlöper deras hamnar och ankarplatser, oavsett vilken flagg det för.

(11)

Hamnstatskontroll regleras av direktiv 2009/16/EG, i vilket MLC 2006 bör tas med bland de konventioner vars genomförande kontrolleras av medlemsstaternas myndigheter i deras hamnar.

(12)

Medlemsstaterna bör, när de utför hamnstatskontrollinspektioner i enlighet med direktiv 2009/16/EG, beakta de bestämmelser i MLC 2006 i vilka det fastställs att sjöarbetscertifikatet och försäkran om överensstämmelse med sjöarbetskonventionen ska godtas som prima facie-bevis på efterlevnaden av kraven i MLC 2006.

(13)

Unionsrätten bör också återspegla förfarandena enligt MLC 2006 avseende hantering av klagomål i land som avser de frågor som konventionen berör.

(14)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av direktiv 2009/16/EG bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Kommissionen bör kunna anta genomförandeakter för att genomföra en metodik för bedömning av generiska riskparametrar, framför allt vad avser flaggstatskriterierna och kriterier för företagets prestationsnivå; för att säkerställa enhetliga villkor för tillämpningen av utökade inspektioner, däribland de riskområden som ska ingå; för att säkerställa enhetlig tillämpning av kontroller och säkerhetskontroller av skepp; för att inrätta ett harmoniserat elektroniskt format för rapportering av klagomål med anknytning till MLC 2006; för att genomföra harmoniserade förfaranden för hur uppenbara avvikelser ska rapporteras av lotsar och hamnmyndigheter eller -organ samt av de uppföljande åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna; samt för att fastställa närmare regler för offentliggörande av information om företag med låg eller mycket låg prestationsnivå, kriterierna för insamling av relevanta data och intervallen mellan uppdateringarna. Detta är en i högsta grad teknisk åtgärd, som ska utföras inom ramen för de principer och kriterier som fastställts i det direktivet. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (7).

(15)

Genomförandeakter om metodiken för bedömning av generiska riskparametrar, framför allt beträffande flaggstatskriterierna och kriterierna för företagets prestationsnivå, om rapporter från lotsar och hamnmyndigheter eller -organ, inklusive harmoniserade förfaranden för hur uppenbara avvikelser ska rapporteras av lotsar och hamnmyndigheter eller -organ samt för hur de uppföljande åtgärder som har vidtagits av medlemsstaterna ska rapporteras, och om de närmare reglerna för offentliggörandet av information om företag med låg eller mycket låg prestation, bör inte antas av kommissionen, om den kommitté som avses i detta direktiv inte avger något yttrande om det utkast till genomförandeakt som kommissionen har lagt fram.

(16)

När genomförandebestämmelserna fastställs, bör kommissionen särskilt ta hänsyn till den sakkunskap och de erfarenheter som har erhållits genom inspektionssystemet i unionen och utgå från sakkunskapen i det samförståndsavtal om hamnstatskontroll som undertecknades i Paris den 26 januari 1982 (nedan kallat Paris MOU), i dess uppdaterade version.

(17)

Genomförandebestämmelserna, inklusive hänvisningar till instruktioner och riktlinjer i Paris MOU, bör inte hindra inspektörerna eller de behöriga myndigheterna från att utöva professionellt omdöme, och inte heller äventyra den flexibilitet som föreskrivs i direktiv 2009/16/EG.

(18)

Den inspektionsdatabas som avses i direktiv 2009/16/EG bör anpassas och utvecklas i linje med de ändringar som införs genom det här direktivet eller ändringar som antas inom ramen för Paris MOU.

(19)

Paris MOU syftar till att eliminera användningen av undermåliga fartyg genom ett harmoniserat system för hamnstatskontroll, inklusive samordnad kontroll av fartyg som anlöper hamnar i Paris MOU-regionen, däribland medlemsstaternas hamnar. Dessa inspektioner har till syfte att kontrollera att fartygen uppfyller de internationella säkerhets-, trygghets- och miljöstandarderna, och att sjömännen har tillfredsställande boende- och arbetsförhållanden, i överensstämmelse med internationella gällande konventioner. Vid inspektioner och vid hänvisningar till instruktioner och riktlinjer i Paris MOU bör man beakta att dessa instruktioner och riktlinjer har utarbetats och antagits för att säkerställa enhetlighet och för att fungera som vägledning för inspektioner och därigenom främja så stor samstämmighet som möjligt.

(20)

Inspektion av sjömännens boende- och arbetsförhållanden ombord och av deras utbildning och kvalifikationer, i syfte att kontrollera att de uppfyller kraven i MLC 2006, förutsätter att inspektörer har nödvändig utbildning. Europeiska sjösäkerhetsbyrån och medlemsstaterna bör främja frågan om utbildning för inspektörer med sikte på en översyn av hur MLC 2006 efterlevs.

(21)

För att kommissionen snabbt ska kunna aktualisera de relevanta förfarandena och därigenom bidra till att åstadkomma likvärdiga förutsättningar för sjöfarten över hela världen, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på ändringar av bilaga VI till direktiv 2009/16/EG, som innehåller en förteckning över de instruktioner som antagits genom Paris MOU, så att förfarandena förblir tillämpliga och genomförbara på medlemsstaternas territorium i överensstämmelse med dem som har avtalats på internationell nivå och med iakttagande av de relevanta konventionerna. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter, bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(22)

Eftersom målen för detta direktiv inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(23)

Direktiv 2009/16/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

(24)

I enlighet med artikel VIII träder MLC 2006 i kraft 12 månader efter den dag då ratifikationer från minst 30 av ILO:s medlemmar, som tillsammans svarar för minst 33 % av världstonnaget, har registrerats. Detta villkor uppfylldes den 20 augusti 2012, och MLC 2006 träder i kraft den 20 augusti 2013.

(25)

Detta direktiv bör träda i kraft samma dag som MLC 2006 träder i kraft.

1.

Artikel 2 ska ändras på följande sätt:

2.

Artikel 3 ska ändras på följande sätt:

3.

Artikel 8.4 ska utgå.

4.

Artikel 10.3 ska ersättas med följande:

”3.   Genomförandebefogenheter ska tilldelas kommissionen för att genomföra en metodik för bedömning av generiska riskparametrar, framför allt vad avser flaggstatskriterierna och kriterier för företags prestationsnivå. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 31.3.”

5.

Artikel 14.4 ska ersättas med följande:

”4.   Den utökade inspektionens omfattning, inklusive de riskområden som ska ingå, anges i bilaga VII. Kommissionen får anta detaljerade åtgärder för att säkerställa enhetliga villkor för tillämpningen av bilaga VII. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 31.3.”

6.

Artikel 15.4 ska ersättas med följande:

”4.   Kommissionen får anta detaljerade åtgärder för att säkerställa enhetlig tillämpning av de förfaranden som avses i punkt 1 och av de säkerhetskontroller som avses i punkt 2 i den här artikeln. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 31.3.”

7.

I artikel 17 ska följande stycken läggas till:

”Om det, vid en mer ingående inspektion, konstateras att boende- och arbetsförhållandena på fartyget inte uppfyller kraven i MLC 2006, ska inspektören genast göra fartygets befälhavare uppmärksam på bristerna, med nödvändiga tidsfrister för avhjälpande av dessa.

Om inspektören anser att bristerna är betydande eller om de tagits upp i ett eventuellt klagomål enligt del A punkt 19 i bilaga V, ska inspektören också upplysa berörda redar- och sjömansorganisationer i den medlemsstat där inspektionen utförs, och får

I frågor som rör MLC 2006 ska den medlemsstat där inspektionen utförs ha rätt att sända en kopia av inspektörens rapport, som ska åtföljas av eventuellt svar från flaggstatens behöriga myndigheter inom den föreskrivna tidsfristen, till Internationella arbetsbyråns generaldirektör för sådan åtgärd som kan bedömas lämplig och ändamålsenlig för att säkerställa att sådan information dokumenteras och blir känd för parter som kan ha intresse av att utnyttja lämpliga rättsliga förfaranden.”

8.

I artikel 18 ska fjärde stycket ersättas med följande:

”Klagandens identitet får inte lämnas ut till det berörda fartygets befälhavare eller ägare. Inspektören ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att sjömännens klagomål förblir konfidentiella, inbegripet att se till att alla samtal med sjömän är konfidentiella.”

9.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 18a

Rutiner för hantering av klagomål i land enligt MLC 2006

1.   Sjömän som hävdar en överträdelse av kraven i MLC 2006, inklusive sjömännens rättigheter, får rapportera klagomål till en inspektör i en hamn som sjömännens fartyg har anlöpt. I sådana fall ska inspektören göra en inledande utredning.

2.   När det är lämpligt och beroende på klagomålets art ska den inledande utredningen bland annat ta hänsyn till om de rutiner för klagomål ombord som finns i regel 5.1.5 i MLC 2006 har följts. Inspektören får också göra en mer ingående inspektion i enlighet med artikel 13 i det här direktivet.

3.   Inspektören ska, när det är lämpligt, arbeta för en lösning av klagomålet ombord på fartyget.

4.   Om utredningen eller inspektionen avslöjar bristande efterlevnad som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 19, ska den artikeln tillämpas.

5.   När punkt 4 inte är tillämplig och ett klagomål från en sjöman gällande frågor som omfattas av MLC 2006 inte har kunnat lösas ombord på fartyget, ska inspektören genast underrätta flaggstaten och inom en föreskriven tidsfrist begära yttrande och en handlingsplan för rättelse som ska lämnas in av flaggstaten. En rapport om varje utförd inspektion ska överföras på elektronisk väg till den inspektionsdatabas som avses i artikel 24.

6.   Om klagomålet inte har lösts sedan åtgärder vidtagits enligt punkt 5, ska hamnstaten skicka en kopia av inspektörens rapport till Internationella arbetsbyråns generaldirektör. Rapporten ska åtföljas av eventuella svar som inkommit från flaggstatens behöriga myndighet inom den föreskrivna tidsfristen. Berörda sjömans- och redarorganisationer i hamnstaten ska också informeras. Hamnstaten ska dessutom regelbundet sända statistik och information över klagomål som har lösts till Internationella arbetsbyråns generaldirektör.

Syftet med att sända sådana underrättelser är att, på grundval av ett agerande som kan bedömas lämpligt och ändamålsenligt, registrera sådan information och göra den tillgänglig för parter, inklusive sjömans- och redarorganisationer, som själva kan ha intresse av att utnyttja tillämpliga rättsliga förfaranden.

7.   För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna artikel, ska genomförandebefogenheter tilldelas kommissionen för inrättande av ett harmoniserat elektroniskt format och förfarande för rapportering av uppföljande åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 31.3.

8.   Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av artikel 18. Artikel 18 fjärde stycket ska också tillämpas på klagomål gällande frågor som omfattas av MLC 2006.”

10.

Artikel 19 ska ändras på följande sätt:

11.

Artikel 23.5 ska ersättas med följande:

”5.   Genomförandebefogenheter ska tilldelas kommissionen för att anta åtgärder för genomförande av denna artikel, inklusive harmoniserade förfaranden för rapportering av uppenbara avvikelser anmälda av lotsar och hamnmyndigheter eller -organ samt av de uppföljande åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 31.3.”

12.

I artikel 27 ska andra stycket ersättas med följande:

”Genomförandebefogenheter ska tilldelas kommissionen för att upprätta de närmare reglerna för offentliggörande av den information som avses i första stycket, kriterierna för insamling av relevanta data och för intervallen mellan uppdateringarna. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 31.3.”

13.

Följande artiklar ska införas:

”Artikel 30a

Delegerade akter

Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 30b med avseende på ändringar i bilaga VI, i syfte att i förteckningen i denna bilaga lägga till ytterligare instruktioner i samband med hamnstatskontroll vilka antagits av Paris MOU-organisationen.

Artikel 30b

Utövande av delegeringen

1.   Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.   Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 30a ska ges till kommissionen för en period av fem år från och med den 20 augusti 2013. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden av fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3.   Den delegering av befogenhet som avses i artikel 30a får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.   Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5.   En delegerad akt som antas enligt artikel 30a ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.”

14.

Artikel 31 ska ersättas med följande:

”Artikel 31

Kommittéförfarande

1.   Kommissionen ska biträdas av den kommitté för sjösäkerhet och förhindrande av förorening från fartyg (COSS) som inrättades genom artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2099/2002 (8). Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

2.   När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Om kommittén inte avger något yttrande om ett utkast till genomförandeakt som ska antas enligt artiklarna 10.3, 23.5 respektive 27 andra stycket, ska kommissionen inte anta utkastet till genomförandeakt och artikel 5.4 tredje stycket i förordning (EU) nr 182/2011 ska tillämpas.

15.

Artikel 32 ska utgå.

16.

Artikel 33 ska ersättas med följande:

”Artikel 33

Genomförandebestämmelser

När de genomförandebestämmelser som avses i artiklarna 10.3, 14.4, 15.4, 18a.7, 23.5 och 27 fastställs i enlighet med de förfaranden som avses i artikel 31.3, ska kommissionen särskilt vinnlägga sig om att dessa bestämmelser tar hänsyn till den sakkunskap och de erfarenheter som erhållits genom inspektionssystemet i unionen och bygger på sakkunskapen från Paris MOU.”

17.

Bilaga I, del II, punkt 2B ska ändras på följande sätt:

18.

Bilaga IV ska ändras på följande sätt:

19.

I bilaga V, del A, ska följande punkter läggas till:

20.

I bilaga X ska punkt 3.10 ändras på följande sätt:

14.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/8

(1)

Målen för detta direktiv är att tillnärma medlemsstaternas straffrättsliga lagstiftning vad gäller angrepp mot informationssystem, genom att fastställa minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder, och att förbättra samarbetet mellan behöriga myndigheter, inbegripet polismyndigheter och andra specialiserade brottsbekämpande organ i medlemsstaterna samt behöriga specialiserade unionsbyråer och -organ såsom Eurojust, Europol och dess europeiska it-brottscentrum samt Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet (Enisa).

(2)

Informationssystem är av central betydelse för det politiska, sociala och ekonomiska samspelet i unionen. Samhället är i högsta grad och i växande utsträckning beroende av sådana system. Att dessa system fungerar smidigt och säkert i unionen är en förutsättning för utvecklingen av den inre marknaden och för en konkurrenskraftig och innovativ ekonomi. Säkerställande av en lämplig skyddsnivå för informationssystem bör ingå i ett effektivt övergripande ramverk med förebyggande åtgärder, tillsammans med straffrättsliga åtgärder mot it-relaterad brottslighet.

(3)

Angrepp mot informationssystem, särskilt angrepp som är kopplade till organiserad brottslighet, är ett växande problem både inom unionen och på global nivå, och oron ökar för terroristattacker eller politiskt motiverade angrepp mot de informationssystem som ingår i medlemsstaternas och unionens kritiska infrastruktur. Detta utgör ett hot mot arbetet för att skapa ett säkrare informationssamhälle och ett område med frihet, säkerhet och rättvisa och kräver därför åtgärder på unionsnivå och bättre samarbete och samordning på internationell nivå.

(4)

Inom unionen finns det en rad kritiska infrastrukturer för vilka driftstörningar, eller vars förstörelse, skulle kunna få betydande gränsöverskridande konsekvenser. Det har visat sig att behovet av att förbättra förmågan att skydda kritisk infrastruktur i unionen innebär att åtgärderna mot angrepp mot informationssystem bör kompletteras med stränga straffrättsliga påföljder som återspeglar angreppens svårhetsgrad. Med kritisk infrastruktur kan avses anläggningar, system eller delar av dessa belägna i medlemsstaterna som är nödvändiga för att upprätthålla centrala samhällsfunktioner, hälsa, säkerhet, trygghet och människors ekonomiska eller sociala välfärd, såsom kraftverk, transportnät eller myndighetsnätverk, och där störningar i driften eller förstörelse av dessa skulle få betydande konsekvenser i en medlemsstat till följd av att man inte lyckas upprätthålla dessa funktioner.

(5)

Det finns tecken på en utveckling mot allt farligare och återkommande storskaliga angrepp mot informationssystem som ofta är av vital betydelse för medlemsstater eller särskilda funktioner i den offentliga eller privata sektorn. Denna tendens är förenad med utvecklingen av alltmer sofistikerade metoder, såsom skapande och användning av s.k. botnät, som omfattar flera skeden i en brottslig gärning, där varje skede i sig kan utgöra ett allvarligt hot mot allmänna intressen. Detta direktiv syftar bland annat till att införa straffrättsliga påföljder för skapandet av botnät, det vill säga övertagande och fjärrstyrning av ett stort antal datorer genom att infektera dem via sabotageprogram genom riktade it-angrepp. När de väl har skapats kan de infekterade datorerna, som utgör botnätet, utan användarnas vetskap aktiveras för storskaliga it-angrepp, som i allmänhet kan orsaka allvarlig skada, på det sätt som avses i detta direktiv. Medlemsstaterna får fastställa vad som utgör allvarlig skada enligt deras nationella rätt och praxis, exempelvis störning av systemtjänster av stort allmänintresse, orsakande av stora ekonomiska kostnader eller förlust av personuppgifter eller känslig information.

(6)

Storskaliga it-angrepp kan orsaka betydande ekonomiska skador på grund av avbrott i informationssystemens drift och i kommunikationen och förlust eller förvanskning av hemlig information som är viktig ur kommersiell synpunkt eller andra uppgifter. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att öka medvetenheten hos innovativa små och medelstora företag om vilka hot sådana angrepp utgör och deras sårbarhet för angrepp av detta slag, med tanke på att de i allt större utsträckning är beroende av att informationssystem fungerar korrekt och är tillgängliga, och de ofta begränsade resurser de har för informationssäkerhet.

(7)

Gemensamma definitioner på detta område är viktiga för att säkerställa att detta direktiv tillämpas enhetligt i medlemsstaterna.

(8)

Det finns ett behov av att fastställa en gemensam inställning i fråga om brottsrekvisit, genom att gemensamt kriminalisera olagligt intrång i informationssystem, olaglig systemstörning, olaglig datastörning och olaglig avlyssning.

(9)

Avlyssning omfattar, men är inte nödvändigtvis begränsad till, avlyssning, kontroll eller övervakning av kommunikationsinnehåll och anskaffande av uppgifter, antingen direkt genom åtkomst till och användning av informationssystem eller indirekt med tekniska hjälpmedel, genom användning av olika typer av elektroniska avlyssningsanordningar eller avlyssning med tekniska hjälpmedel.

(10)

Medlemsstaterna bör fastställa påföljder för angrepp mot informationssystem. De påföljder som fastställs bör vara effektiva, proportionella och avskräckande och bör inbegripa fängelsestraff och/eller böter.

(11)

I detta direktiv föreskrivs straffrättsliga påföljder åtminstone i fall som inte är ringa. Medlemsstaterna får fastställa vad som utgör ett ringa fall enligt deras nationella rätt och praxis. Ett fall kan anses vara ringa till exempel när den skada och/eller risk som gärningen medför för offentliga eller privata intressen, såsom ett datasystems eller datorbehandlingsbara uppgifters integritet eller en persons integritet, rättigheter och andra intressen, är obetydlig eller av sådan art att åläggande av straffrättsliga påföljder inom den lagstadgade gränsen eller åläggande av straffrättsligt ansvar inte är nödvändigt.

(12)

Identifiering och rapportering av hot och risker från it-angrepp och svagheter i informationssystem bör ingå i ett effektivt förebyggande av och effektiva åtgärder mot it-angrepp och för att förbättra säkerheten i informationssystem. Effekten kan förstärkas genom incitament att rapportera säkerhetsbrister. Medlemsstaterna bör sträva efter att ge i lag föreskrivna möjligheter att upptäcka och rapportera säkerhetsbrister.

(13)

Det är lämpligt att föreskriva strängare påföljder när ett angrepp mot ett informationssystem görs inom ramen för en sådan kriminell organisation som avses i rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet (3), när it-angreppet är storskaligt och därmed påverkar ett betydande antal informationssystem, inklusive när angreppet syftar till att skapa ett botnät, eller när it-angreppet orsakar allvarlig skada, inklusive när det genomförs via ett botnät. Det är också lämpligt att föreskriva strängare påföljder när ett sådant angrepp riktas mot kritisk infrastruktur i medlemsstaterna eller unionen.

(14)

Införandet av effektiva åtgärder mot identitetsstöld och andra identitetsrelaterade brott utgör en annan viktig del i en samlad ansats mot it-relaterad brottslighet. Behovet av unionsåtgärder mot denna typ av brottsligt beteende kan också övervägas vid utvärderingen av behovet av ett övergripande horisontellt unionsinstrument.

(15)

Enligt rådets slutsatser av den 27–28 november 2008 bör det utarbetas en ny strategi i samarbete med medlemsstaterna och kommissionen, med hänsyn till Europarådets konvention från 2001 om it-relaterad brottslighet. Konventionen är den viktigaste rättsliga referensramen när det gäller att bekämpa it-relaterad brottslighet, inklusive angrepp mot informationssystem. Detta direktiv bygger på den konventionen. Det bör därför ses som en prioritet att alla medlemsstater slutför ratificeringen av konventionen så snart som möjligt.

(16)

Med hänsyn till de olika metoder som kan användas för att angripa informationssystem och till den snabba utvecklingen av hård- och programvara, hänvisar detta direktiv till verktyg som kan användas för att begå brott som anges i detta direktiv. Verktyg i denna mening är exempelvis sabotageprogram, inklusive sådana som kan skapa botnät, som används för it-angrepp. Även om ett verktyg är lämpat eller särskilt lämpat för att utföra ett av de brott som anges i detta direktiv kan verktyget vara tillverkat för lagliga ändamål. Eftersom det finns ett behov av att undvika kriminalisering av fall där sådana verktyg tillverkas och saluförs för lagliga ändamål, t.ex. för test av it-produkters funktionssäkerhet eller informationssystems säkerhet, måste, utöver det allmänna kravet på uppsåt, också ett krav på direkt uppsåt uppfyllas, att dessa verktyg är avsedda att användas för att begå ett eller flera av de brott som anges i detta direktiv.

(17)

Detta direktiv ålägger inte straffrättsligt ansvar när de objektiva kriterier för brott som anges i detta direktiv är uppfyllda men då gärningarna begås utan brottsligt uppsåt, till exempel när en person inte visste att det rörde sig om obehörig åtkomst eller vid föreskrivna test eller skydd av informationssystem, till exempel när en person har fått i uppdrag av ett företag eller en leverantör att testa styrkan hos dess säkerhetssystem. Avtalsenliga skyldigheter eller överenskommelser om att begränsa åtkomst till informationssystem genom en användarpolicy eller användarvillkor samt arbetsmarknadstvister om åtkomst till och användning av arbetsgivarens informationssystem för privata ändamål, bör inte föranleda straffrättsligt ansvar enligt detta direktiv, om åtkomsten under dessa omständigheter skulle bedömas vara otillåten och således utgöra den enda grunden för lagföring. Detta direktiv påverkar inte den rätt till åtkomst till information som följer av nationell rätt och unionsrätt, men får samtidigt inte fungera som undantag för att motivera olaglig och godtycklig åtkomst till information.

(18)

It-angrepp kan underlättas av olika omständigheter, till exempel när förövaren har åtkomst till de säkerhetssystem som är inbyggda i de drabbade informationssystemen i tjänsten. Inom ramen för nationell rätt bör sådana omständigheter på lämpligt sätt beaktas vid lagföring.

(19)

Medlemsstaternas nationella rätt bör innehålla regler om försvårande omständigheter i enlighet med de tillämpliga regler om försvårande omständigheter som fastställts genom deras rättsystem. De bör se till att rätten vid påföljdsbestämningen har möjlighet ta hänsyn till dessa försvårande omständigheter. Det är upp till rätten att bedöma dessa omständigheter, tillsammans med övriga faktiska sakomständigheter i det enskilda fallet.

(20)

Detta direktiv reglerar inte villkoren för utövandet av behörighet när det gäller de brott som avses i direktivet, exempelvis att det ska föreligga en anmälan från offret på den plats där brottet begicks, en formell underrättelse från den stat där brottet begicks, eller att åtal inte väckts mot gärningsmannen på den plats där gärningen har begåtts.

(21)

Stater och offentliga organ är, inom ramen för detta direktiv, skyldiga att till fullo garantera respekten för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, i enlighet med gällande internationella förpliktelser.

(22)

Genom detta direktiv stärks betydelsen av nätverk, såsom G8 eller Europarådets nätverk av kontaktpunkter, som är tillgängliga dygnet runt alla dagar i veckan. Sådana kontaktpunkter bör kunna ge konkret stöd och till exempel underlätta utbyte av tillgänglig relevant information och tillhandahålla teknisk rådgivning eller rättslig information i utredningar eller rättegångar rörande brott med anknytning till informationssystem och data som rör den begärande medlemsstaten. För att säkerställa att nätverken fungerar smidigt bör varje kontaktpunkt kunna kommunicera med kontaktpunkter i andra medlemsstater omgående, bland annat med hjälp av utbildad och utrustad personal. Med hänsyn till hur snabbt storskaliga it-angrepp kan genomföras, bör medlemsstaterna ha kapacitet att snabbt besvara brådskande förfrågningar från detta nät av kontaktpunkter. I sådana fall kan det vara lämpligt att förfrågan om information åtföljs av en telefonkontakt, för att se till att den anmodade medlemsstaten behandlar förfrågan snabbt och ger återkoppling inom åtta timmar.

(23)

Samarbete mellan, å ena sidan, de offentliga myndigheterna och, å andra sidan, den privata sektorn och det civila samhället är mycket viktigt för att förebygga och motverka angrepp mot informationssystem. Det är nödvändigt att främja och förbättra samarbetet mellan tjänsteleverantörer, producenter, brottsbekämpande organ och rättsliga myndigheter samtidigt som rättsstatsprincipen beaktas fullt ut. Samarbetet kan inbegripa t.ex. stöd från tjänsteleverantörernas sida när det gäller att säkra potentiella bevis, bidra till fastställandet av gärningsmännens identitet och, som en sista utväg, i enlighet med nationell rätt och praxis, helt eller delvis stänga ned informationssystem eller funktioner som har angripits eller använts för olagliga ändamål. Medlemsstaterna bör också överväga att inrätta nätverk för samarbete och partnerskap med tjänsteleverantörer och producenter för utbyte av uppgifter om de brott som omfattas av detta direktiv.

(24)

Det finns behov av att samla in jämförbara uppgifter om de brott som avses i detta direktiv. Relevanta uppgifter bör göras tillgängliga för behöriga specialiserade unionsbyråer och -organ, t.ex. Europol och Enisa i enlighet med deras uppdrag och informationsbehov, för att få en mer heltäckande bild av problemet med it-relaterad brottslighet och nätverks- och informationssäkerhet på unionsnivå och därigenom medverka till utformningen av mer effektiva åtgärder. Medlemsstaterna bör översända uppgifter om gärningsmännens tillvägagångssätt till Europol och dess europeiska it-brottscentrum för utarbetande av hotbedömningar och strategiska analyser i samband med it-relaterad brottslighet i enlighet med rådets beslut 2009/371/RIF av den 6 april 2009 om inrättande av Europeiska polisbyrån (Europol) (4). Tillhandahållandet av information kan bidra till bättre insikt om nuvarande och framtida hot och därmed bidra till att bättre och mer målinriktade beslut fattas om bekämpande och förebyggande av angrepp mot informationssystem.

(25)

Kommissionen bör överlämna en rapport om tillämpningen av detta direktiv och lägga fram nödvändiga förslag till lagstiftning som skulle kunna leda till att dess tillämpningsområde utvidgas med hänsyn till utvecklingen på området för it-relaterad brottslighet. Exempel på sådan utveckling är tekniska lösningar som till exempel möjliggör en effektivare bekämpning av angrepp mot informationssystem, eller som gör det lättare att förebygga eller minimera konsekvenserna av sådana angrepp. Kommissionen bör för detta ändamål beakta tillgängliga analyser och rapporter som utarbetats av relevanta aktörer, särskilt Europol och Enisa.

(26)

För att man effektivt ska kunna bekämpa it-relaterad brottslighet är det nödvändigt att öka informationssystemens motståndskraft genom lämpliga åtgärder för att bättre skydda dem mot it-angrepp. Medlemsstaterna bör vidta nödvändiga åtgärder för att skydda de informationssystem som utgör del av deras kritiska infrastruktur från it-angrepp, och skyddet av deras informationssystem med tillhörande data bör ingå i det. En viktig del i en heltäckande strategi för att effektivt motverka it-relaterad brottslighet är att se till att juridiska personer har en tillräckligt hög skydds- och säkerhetsnivå på informationssystem, t.ex. i samband med tillhandahållande av offentligt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster i enlighet med gällande unionslagstiftning om integritet och elektronisk kommunikation samt om dataskydd. Lämpliga skyddsnivåer bör tillhandahållas mot hot och svagheter som på ett rimligt sätt kan identifieras i enlighet med den senaste utvecklingen inom den specifika sektorn och de konkreta situationerna för databehandlingen. De kostnader och bördor som ett sådant skydd medför bör stå i proportion till den sannolika skadan av ett it-angrepp för de drabbade. Medlemsstaterna uppmanas att fastställa relevanta åtgärder i fråga om ansvar inom ramen för nationell rätt när det är uppenbart att en juridisk person inte har haft en lämplig skyddsnivå mot it-angrepp.

(27)

Stora luckor och skillnader i medlemsstaternas lagstiftning och straffrättsliga förfaranden när det gäller angrepp mot informationssystem kan försvåra kampen mot organiserad brottslighet och terrorism, och kan komplicera ett effektivt polisiärt och rättsligt samarbete på detta område. De moderna informationssystemens nationsöverskridande och gränslösa natur innebär att angrepp mot sådana system ofta har en gränsöverskridande dimension, vilket understryker det akuta behovet av ytterligare insatser för att tillnärma den straffrättsliga lagstiftningen på detta område. För övrigt bör adekvata åtgärder för genomförande och tillämpning av rådets rambeslut 2009/948/RIF av den 30 november 2009 om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden (5) göra det lättare att samordna åtal i fall av angrepp mot informationssystem. Medlemsstaterna bör också i samarbete med unionen verka för bättre internationellt samarbete i fråga om säkerheten i informationssystem, datornätverk och datorbehandlingsbara uppgifter. Vederbörlig hänsyn till säkerheten vid dataöverföring och lagring av uppgifter bör tas med i alla internationella avtal som rör uppgiftsutbyte.

(28)

Bättre samarbete mellan behöriga brottsbekämpande organ och rättsliga myndigheter i hela unionen är nödvändigt för att man ska kunna bekämpa it-relaterad brottslighet på ett effektivt sätt. I detta sammanhang bör ökade insatser för att ge adekvat utbildning till de berörda myndigheterna för ökad förståelse av it-relaterad brottslighet och dess konsekvenser, och för att främja samarbete och utbyte av bästa metoder, exempelvis genom de behöriga specialiserade unionsbyråerna och -organen, uppmuntras. Sådan utbildning bör bland annat syfta till att öka medvetenheten om de olika nationella rättssystemen, de eventuella rättsliga och tekniska svårigheter som kan uppstå vid brottsutredningar eller fördelningen av befogenheter mellan de relevanta nationella myndigheterna.

(29)

Detta direktiv respekterar de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och står i överensstämmelse med de principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, inklusive skyddet av personuppgifter, rätten till privatliv, yttrande- och informationsfrihet, rätten till en rättvis rättegång, oskuldspresumtion och rätten till försvar, samt med legalitetsprincipen och principen om proportionalitet mellan brottet och påföljden. Detta direktiv syftar särskilt till att säkerställa att dessa rättigheter och principer respekteras fullt ut och måste genomföras i enlighet med detta.

(30)

Skyddet av personuppgifter är en grundläggande rättighet i enlighet med artikel 16.1 i EUF-fördraget och artikel 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Därför bör all behandling av personuppgifter i samband med genomförandet av detta direktiv vara helt och hållet förenlig med den unionsrätt som gäller beträffande uppgiftsskydd.

(31)

I enlighet med artikel 3 i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, har dessa medlemsstater meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av detta direktiv.

(32)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

(33)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att underställa angrepp mot informationssystem i alla medlemsstater effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder och att förbättra och uppmuntra samarbete mellan rättsliga och andra behöriga myndigheter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, och de därför bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(34)

Syftet med detta direktiv är att ändra och utöka bestämmelserna i rådets rambeslut 2005/222/RIF av den 24 februari 2005 om angrepp mot informationssystem (6). Med avseende på de medlemsstater som deltar i antagandet av detta direktiv bör rambeslut 2005/222/RIF för tydlighetens skull ersättas i sin helhet, eftersom de ändringar som görs är många och väsentliga.

a)

Ett datorprogram som utformats eller anpassats i första hand för att begå något av de brott som avses i artiklarna 3–6.

b)

Ett datorlösenord, en åtkomstkod eller liknande uppgifter som gör det möjligt att få tillgång till ett informationssystem eller delar av ett sådant system.

a)

begås inom ramen för en kriminell organisation enligt definitionen i rambeslut 2008/841/RIF, oberoende av den påföljdsnivå som föreskrivs däri, eller

b)

förorsakar allvarlig skada, eller

c)

begås mot ett informationssystem som utgör kritisk infrastruktur.

a)

Behörighet att företräda den juridiska personen.

b)

Befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar.

c)

Befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.

a)

fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,

b)

tillfälligt eller permanent näringsförbud,

c)

rättslig övervakning,

d)

rättsligt beslut om upplösning av verksamheten,

e)

tillfällig eller permanent stängning av inrättningar som har använts för att begå brottet.

a)

helt eller delvis på deras territorium, eller

b)

av en medborgare i medlemsstaten, åtminstone i sådana fall där gärningen utgör ett brott på den plats där den begicks.

a)

gärningsmannen är fysiskt närvarande på dess territorium när brottet begås, oavsett om brottet riktar sig mot ett informationssystem på denna medlemsstats territorium eller inte, eller

b)

brottet riktar sig mot ett informationssystem på dess territorium, oavsett om gärningsmannen är fysiskt närvarande på territoriet när brottet begås eller inte.

a)

gärningsmannen har sin hemvist på denna medlemsstats territorium, eller

b)

gärningen har begåtts till förmån för en juridisk person som är etablerad inom denna medlemsstats territorium.

14.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/15

(1)

Förbindelserna mellan Georgien och Europeiska unionen utvecklas inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken. År 2006 enades gemenskapen och Georgien om en handlingsplan inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken i vilken man identifierade prioriteringar på medellång sikt i förbindelserna mellan EU och Georgien. 2010 inledde unionen och Georgien förhandlingar om ett associeringsavtal som är tänkt att ersätta det befintliga partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Georgien (2). Förbindelserna mellan EU och Georgien har stärkts ytterligare genom det östliga partnerskap som nyligen har lanserats.

(2)

Vid det extra mötet i Europeiska rådet den 1 september 2008 bekräftades unionens vilja att stärka förbindelserna mellan EU och Georgien efter den väpnade konflikten mellan Georgien och Ryska federationen i augusti 2008.

(3)

Den georgiska ekonomin har sedan tredje kvartalet 2008 drabbats allt hårdare av den internationella finanskrisen, med minskande produktion, sjunkande skatteintäkter och ett växande behov av extern finansiering.

(4)

Vid den internationella givarkonferens som hölls den 22 oktober 2008 utlovade det internationella samfundet bistånd till Georgiens ekonomiska återhämtning i enlighet med Förenta nationernas och Världsbankens gemensamma behovsprövning.

(5)

Unionen meddelade att den skulle anslå upp till 500 miljoner EUR i finansiellt bistånd till Georgien.

(6)

Internationella valutafonden (IMF) ger finansiellt bistånd för att stödja Georgiens ekonomiska anpassning och återhämtning. I september 2008 kom de georgiska myndigheterna överens med IMF om ett stand-by-avtal på 750 miljoner US-dollar för att stödja den georgiska ekonomin och göra nödvändiga anpassningar med hänsyn till finanskrisen.

(7)

Sedan Georgiens ekonomiska läge hade försämrats ytterligare och en nödvändig revidering av de ekonomiska antaganden som låg till grund för IMF-programmet hade gjorts samt mot bakgrund av Georgiens ökade behov av extern finansiering, träffade Georgien och IMF en överenskommelse om att utöka lånet med 424 miljoner US-dollar enligt det stand-by-avtal som godkändes av IMF:s styrelse i augusti 2009.

(8)

Unionen tilldelade 2010–2012 i genomsnitt 24 miljoner EUR per år i budgetbistånd till Georgien inom ramen för det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet.

(9)

Med anledning av Georgiens försämrade ekonomiska läge och försämrade utsikter, har Georgien begärt makroekonomiskt bistånd från unionen.

(10)

Med tanke på att det fortfarande finns ett finansieringsunderskott i Georgiens betalningsbalans, anses makroekonomiskt bistånd vara ett lämpligt svar på Georgiens begäran i det rådande exceptionella läget för att stödja en ekonomisk stabilisering i anslutning till det pågående IMF-programmet.

(11)

Det makroekonomiska bistånd som unionen avser att tillhandahålla Georgien (nedan kallat unionens makroekonomiska bistånd) bör inte endast komplettera program och medel från IMF och Världsbanken utan även säkerställa att unionens engagemang ger ett mervärde.

(12)

Kommissionen bör säkerställa att unionens makroekonomiska bistånd är rättsligt och innehållsmässigt förenligt med de åtgärder som vidtas på de olika externa politikområdena och annan relevant unionspolitik.

(13)

De särskilda målen för unionens makroekonomiska bistånd bör leda till förbättrad effektivitet, transparens och ansvarighet. Dessa målsättningar bör regelbundet följas upp av kommissionen.

(14)

Villkoren för unionens makroekonomiska bistånd bör återspegla grundprinciperna och målen i unionens politik gentemot Georgien.

(15)

För att säkerställa ett effektivt skydd av unionens ekonomiska intressen knutna till unionens makroekonomiska bistånd är det nödvändigt att Georgien vidtar lämpliga åtgärder för att förhindra och bekämpa bedrägerier, korruption och andra oegentligheter i samband med det biståndet. Det är också nödvändigt att kommissionen genomför lämpliga kontroller samt att revisionsrätten utför relevanta revisioner.

(16)

Budgetmyndighetens befogenheter påverkas inte av att det makroekonomiska biståndet från unionen frigörs.

(17)

Unionens makroekonomiska bistånd bör förvaltas av kommissionen. För att säkerställa att Europaparlamentet och Ekonomiska och finansiella kommittén kan följa genomförandet av detta beslut bör kommissionen regelbundet informera dem om hur det makroekonomiska biståndet från unionen utvecklas och förse dem med relevanta dokument.

(18)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta beslut bör kommissionen ges genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (3).

(19)

I detta sammanhang erinras det om att enligt den förordningen bör det rådgivande förfarandet tillämpas som allmän regel i alla fall utom de som föreskrivs i den förordningen. Med hänsyn till den potentiellt stora inverkan av de transaktioner som överstiger tröskelvärdet på 90 miljoner EUR är det lämpligt att tillämpa granskningsförfarandet för sådana transaktioner. Med hänsyn till beloppet av unionens makroekonomiska bistånd till Georgien bör det rådgivande förfarandet tillämpas vid antagandet av samförståndsavtalet, eller för att minska, skjuta upp eller avbryta stödet helt.

14.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/24

(1)

I genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 fastställs, i enlighet med resultatet av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärden vid import från tredjeländer, för de produkter och de perioder som anges i del A i bilaga XVI till den förordningen.

(2)

Varje arbetsdag fastställs ett schablonimportvärde i enlighet med artikel 136.1 i genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 med hänsyn till varierande dagliga uppgifter. Denna förordning bör därför träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

14.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/26

(1)

I artikel 103n i förordning (EG) nr 1234/2007 föreskrivs att fördelningen av de tillgängliga EU-medlen och budgettaken för de nationella stödprogrammen i vinsektorn anges i bilaga Xb i den förordningen.

(2)

I enlighet med artikel 103o i förordning (EG) nr 1234/2007 hade medlemsstaterna möjlighet att fatta beslut senast den 1 december 2012, om att ge stöd till vinodlare för budgetåret 2014 genom att fördela stödrättigheter i den mening som avses i kapitel 1 i avdelning III i rådets förordning (EG) nr 73/2009 av den 19 januari 2009 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd för jordbrukare inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare (2).

(3)

Medlemsstater som avser att ge stöd i enlighet med artikel 103o i förordning (EG) nr 1234/2007 har anmält motsvarande belopp. Av tydlighetsskäl bör kommissionen offentliggöra dessa belopp.

(4)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från förvaltningskommittén för den samlade marknadsordningen inom jordbruket.

14.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/28

(1)

I enlighet med artikel 80.1 a i förordning (EG) nr 1107/2009 ska direktiv 91/414/EEG fortsätta att tillämpas på verksamma ämnen för vilka ett beslut har antagits i enlighet med artikel 6.3 i direktiv 91/414/EEG före den 14 juni 2011.

(2)

I enlighet med artikel 6.2 i direktiv 91/414/EEG lämnade Isagro IT i februari 2002 in en ansökan till Portugal om införande av det verksamma ämnet benalaxyl-M i bilaga I till direktiv 91/414/EEG. Genom kommissionens beslut 2003/35/EG (3) bekräftades att dokumentationen var fullständig och i princip kunde anses uppfylla uppgiftskraven i bilagorna II och III till direktivet.

(3)

I enlighet med artikel 6.2 i direktiv 91/414/EEG lämnade Isagro SpA i september 2005 in en ansökan till Ungern om införande av det verksamma ämnet valifenalat i bilaga I till direktiv 91/414/EEG. Genom kommissionens beslut 2006/586/EG (4) bekräftades att dokumentationen var fullständig och i princip kunde anses uppfylla uppgiftskraven i bilagorna II och III till direktivet.

(4)

Bekräftelsen av att dokumentationen var fullständig var nödvändig dels för att en detaljerad granskning av ärendena skulle kunna göras, dels för att medlemsstaterna skulle kunna utfärda provisoriska godkännanden för högst tre år för växtskyddsmedel som innehåller de berörda verksamma ämnena, samtidigt som villkoren i artikel 8.1 i direktiv 91/414/EEG uppfylls, särskilt villkoren avseende den detaljerade utvärderingen av de verksamma ämnena och av växtskyddsmedlen i enlighet med kraven i det direktivet.

(5)

Effekterna av dessa verksamma ämnen på människors hälsa och på miljön har bedömts i enlighet med artikel 6.2 och 6.4 i direktiv 91/414/EEG för de användningsområden som sökandena har föreslagit. De rapporterande medlemsstaterna lämnade in sina respektive utkast till utvärderingsrapporter till kommissionen den 21 november 2003 (benalaxyl-M) respektive den 19 februari 2008 (valifenalat).

(6)

Sedan de rapporterande medlemsstaterna lämnade in utkasten till utvärderingsrapporter har det visat sig nödvändigt att begära in ytterligare uppgifter från sökandena och att låta de rapporterande medlemsstaterna granska dessa uppgifter och lämna in en bedömning av ärendena. Granskningen av ärendena pågår fortfarande och kommer därför inte att kunna avslutas inom den tid som föreskrivs i direktiv 91/414/EEG jämfört med kommissionens genomförandebeslut 2011/671/EU (5).

(7)

Eftersom utvärderingen hittills inte har gett någon anledning till omedelbar oro bör medlemsstaterna ges möjlighet att förlänga provisoriska godkännanden för växtskyddsmedel som innehåller dessa verksamma ämnen med 24 månader i enlighet med artikel 8 i direktiv 91/414/EEG, så att granskningen av ärendena kan fortsätta. Utvärderingen och beslutet om att eventuellt godkänna benalaxyl-M och valifenalat i enlighet med artikel 13.2 i förordning (EG) nr 1107/2009 kommer sannolikt att ha avslutats inom 24 månader.

(8)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

14.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/30

14.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/s3

14.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/s3