16.1.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 12/1

(1)

Genom en skrivelse av den 15 januari 2009 anmälde Finland ett undsättningsstöd bestående av en garanti och en skuldomläggning till Osuuskunta Karjaportti (nedan kallat Karjaportti), som när anmälan gjordes var känt som Järvi-Suomen Portti Osuuskunta). Finland har lämnat ytterligare upplysningar till kommissionen genom skrivelser av den 5 februari 2009, 11 februari 2009, 16 februari 2009 och 20 februari 2009.

(2)

Genom en skrivelse av den 8 april 2009 underrättade kommissionen Finland om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) (2) avseende de anmälda åtgärderna och flera åtgärder som har beviljats tidigare. Efter detta beslut om att inleda förfarandet lämnade Finland ytterligare upplysningar till kommissionen genom en skrivelse av den 13 maj 2009.

(3)

Kommissionens beslut att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning  (3). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödåtgärderna.

(4)

Kommissionen har mottagit synpunkter från en berörd part. Synpunkterna översändes till Finland, som gavs möjlighet att inkomma med sina synpunkter. Finland inkom med synpunkter genom en skrivelse av den 28 augusti 2009. Finland lämnade ytterligare upplysningar i ett e-postmeddelande av den 3 november 2009.

(5)

Genom en skrivelse av den 15 december 2009 underrättade kommissionen Finland om sitt beslut att utvidga förfarandet enligt artikel 108.2 i EUF-fördraget till att avse ytterligare stödåtgärder som beviljats tidigare. Finland lämnade ytterligare upplysningar genom en skrivelse av den 12 februari 2010.

(6)

Kommissionens beslut att utvidga förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning  (4). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödåtgärderna. Kommissionen har inte mottagit några ytterligare synpunkter från berörda parter.

(7)

Den 1 mars 2010 underrättade Finland kommissionen om att man hade dragit tillbaka sin anmälan om en garanti till förmån för Karjaportti. Genom en skrivelse av den 26 mars 2010 underrättade kommissionen Finland om att den skulle behandla tillbakadragandet av anmälningen i sitt slutliga beslut, tillsammans med övriga åtgärder som är föremål för bedömning. Dessutom ställde kommissionen frågor till Finland, som Finland besvarade genom en skrivelse av den 22 april 2010. Kommissionen sände en begäran om upplysningar till Finland den 15 juli 2010, som Finland besvarade den 20 augusti 2010. Kommissionen skickade ytterligare en begäran om upplysningar den 28 september 2010, som Finland besvarade den 29 november 2010. Slutligen begärde kommissionen ytterligare upplysningar genom en skrivelse av den 16 november 2011. Finland lämnade denna information den 16 december 2011.

(8)

Karjaportti är ett andelslag som ligger i S:t Michel och har produktionsanläggningar i S:t Michel och Kouvola i Östra Finland, en region berättigad till regionalstöd enligt artikel 107.3 c i EUF-fördraget. Kooperativet bildades ursprungligen 1914. År 1950 fick det namnet Osuusteurastamo Karjaportti, från den 31 december 2002 var det känt som Järvi-Suomen Portti Osuuskunta och sedan den 14 december 2010 har det varit känt som kooperativet Karjaportti. I nuläget har Karjaportti 300 fast anställda och ytterligare 100-120 säsongsarbetare under våren och sommaren.

(9)

Karjaportti är verksamt inom livsmedelstillverkning, närmare bestämt inom bearbetning av kött till t.ex. köttbullar och korv. Dessutom säljer andelslaget förpackat kött, köttbitar och slaktkroppar. Karjaportti exporterar endast i liten utsträckning till andra medlemsstater.

(10)

Sedan den 1 december 2004 är Karjaportti föremål för ett domstolsövervakat saneringsförfarande enligt lagen om företagssanering (1993/47) (5), (nedan kallat det domstolsövervakade saneringsförfarandet, se skälen 31–43 för närmare information om detta förfarande).

(11)

Uppgifter om den finansiella situationen för Karjaportti före och under det domstolsövervakade saneringsförfarandet ges i följande tabell:

Tabell I

Nyckeltal för Karjaportti (i EURO)

(12)

Under 2008 lämnade de finska skattemyndigheterna två gånger in en konkursansökan mot Karjaportti. I sin första konkursansökan den 7 oktober 2008 begärde skattemyndigheterna ett betalningsföreläggande på 461 579 euro. Skattemyndigheterna drog sedan tillbaka sin konkursansökan. En ny konkursansökan lämnades in den 1 december 2008 med en begäran om betalningsföreläggande på 981 658 euro. Konkursförfarandet mot Karjaportti har varit avslutat sedan juni 2009 eftersom andelslaget har betalat sin utestående skuld till skattemyndigheterna.

(13)

De aktuella åtgärderna består av åtgärder som vidtagits av S:t Michels stad, där Karjaportti finns, och åtgärder som vidtagits av Finnvera Oyj (nedan kallat Finnvera). Finnvera är ett statsägt specialiserat finansbolag och det officiella exportkreditinstitutet i Finland (6). I det följande beskrivs först de åtgärder som vidtagits av S:t Michels stad (avsnitt 3.1) och därefter de åtgärder som vidtagits av Finnvera (avsnitt 3.2).

(14)

Åtgärd 1: Genom beslut av den 12 juni 2000 beviljade stadsfullmäktige i S:t Michel en absolut garanti till Karjaportti som täckte 100 % av ett framtida lån på 25 miljoner finska mark (ca 4,2 miljoner euro (7)). Lånet beviljades Karjaportti i september 2000 till en fast räntesats på 5,35 % och med en löptid på tio år av banken Tapiola Pankki Oy (nedan kallad Tapiola). Samtidigt genomfördes garantin av S:t Michels stad, som undertecknade garantiavtalet. Garantin beviljades utan garantiavgift och i form av en absolut garanti, vilket innebär att garantigivaren är ansvarig för lånebeloppet på samma villkor som för ett eget lån. Det betyder att fordringsägaren kan begära att garantigivaren återbetalar lånebeloppet när lånet förfaller till betalning. Det garanterade lånet gavs för att finansiera byggandet av en produktionsanläggning i Tikkalaområdet i S:t Michel (8).

(15)

Som säkerhet för garantin ställdes befintliga hypotekslån för fast egendom till ett registrerat värde av 7,5 miljoner finska mark (1 261 409 euro) (9). När åtgärd 1 beviljades fanns ca 3 miljoner finska mark av hypotekslånet för den fasta egendomen tillgängliga som säkerhet. Som säkerhet för garantin ställdes dessutom inteckningar (10) till ett registrerat värde av 25 miljoner respektive 30,5 miljoner finska mark i Karjaporttis lösa egendom.

(16)

När det domstolsövervakade saneringsförfarandet inleddes i december 2004 krävde Tapiola att Karjaporttis utestående skulder skulle betalas av S:t Michels stad på grundval av garantin. Efter att ha betalat dessa skulder till Tapiola gick S:t Michels stad in som fordringsägare till Karjaportti i stället för Tapiola (se skäl 34).

(17)

Åtgärd 2: År 2000 tilldelades Karjaportti också en tomt för uppförande av produktionsanläggningen i Tikkala i S:t Michels landskommun (11). Tomten på 152 366 m2 överläts av S:t Michels stad utan krav på vederlag, dvs. ingen köpeskilling betalades. Dessutom åtog sig S:t Michels stad att överlåta marken i byggfärdigt skick. I det syftet ersatte S:t Michels stad Karjaportti för kostnaderna för arbetet med att jämna till tomten. Dessa kostnader uppgick till 2 000 000 finska mark (ca 336 376 euro) (12).

(18)

Dessutom vidtogs andra åtgärder till förmån för Karjaportti för uppförandet av produktionsanläggningen i Tikkala. Finnvera beviljade lån och garantier på 20 000 000 finska mark (cirka 3 363 759 euro) och arbets- och näringsministeriet (dåvarande handels- och industriministeriet) gav direkta bidrag på 15 000 000 finska mark (ca 2 552 819 euro).

(19)

Totalt hade det i skälen 14–18 beskrivna stödet för uppförande av produktionsanläggningen i Tikkala ett nominellt värde av 63 783 719 finska mark (ca 10 757 652 euro). Bruttobidragsekvivalenten för åtgärderna uppgick till 3 617 143 euro, i enlighet med översikten i följande tabell:

Tabell II

Bruttobidragsekvivalent för åtgärderna i EURO

(20)

Finland har beräknat bruttobidragsekvivalenten för garantin från S:t Michels stad på följande sätt: man jämförde marknadsräntan för en jämförbar garanti (1,75 %) med den garantipremie som faktiskt togs ut av S:t Michels stad (0 %). Stödinslaget i garantin motsvarar skillnaden mellan de två premierna, dvs. 1,75 %. Om S:t Michels stad hade tagit ut en premie med en sådan ränta skulle den ha inkasserat 2 406 250 finska mark i premier under garantins tioåriga löptid, vilket diskonterat med en skattesats på 5,7 % den dag då garantin beviljades skulle utgöra 1 055 949 finska mark (ca 345 786 euro).

(21)

Finland har beräknat bruttobidragsekvivalenten för lånet från Finnvera på följande sätt: Man jämförde den ränta som Finnvera tagit för lånet (6 månaders Euribor plus 1,75 %) med referensräntan i enlighet med kommissionens meddelande om metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (13) som gällde vid den tidpunkt då lånet beviljades. Stödinslaget motsvarar skillnaden mellan de två räntesatserna under lånets löptid (10 år). Den provision som Karjaportti måste betala för lånet (0,5 %) drogs från resultatet av beräkningen. Diskonterat med en skattesats på 5,7 % uppgick stödinslaget till 82 162 euro den dag då garantin beviljades.

(22)

De stödberättigande investeringskostnaderna beräknades på grundval av de kostnader som avser inköpspriser, i enlighet med fördelningen i följande tabell:

Tabell III

Fördelning av projektkostnaderna avseende inköpspriser i EURO

(23)

Stödinslaget på 3 617 143 euro motsvarar en stödnivå på 13,95 % av de totala stödberättigande kostnaderna på 25 935 928 euro.

(24)

Karjaportti hade ansökt om de åtgärder som S:t Michels stad beviljade innan arbetet med investeringsprojektet inleddes (14). Finland vidtog åtgärderna för att främja regional utveckling. Den nya produktionsanläggningen skulle öka antalet arbetstillfällen i regionen från omkring 400 till 550 eller 600.

(25)

Den 28 februari 2002 köpte S:t Michels stad sex fastigheter och en byggnad med åtföljande hyresavtal av Karjaportti. Köpeskillingen uppgick till 6 646 787 euro (15). Den dag när S:t Michels stads köp av fastigheterna avslutades, och i fråga om en fastighet, den dag när äganderätten fördes över på S:t Michels stad, var fastigheterna fria från inteckningar.

(26)

Genom ett beslut av den 8 mars 2004 beviljade stadsfullmäktige i S:t Michel en garanti som täckte 100 % av ett lån på 607 054 euro som Tapiola skulle bevilja. Den 14 april 2004 beviljades lånet med en fast räntesats på 4 % och med en löptid på tio år. Garantin beviljades utan garantiavgift och som en absolut garanti. Lånet och garantin ersatte ett lån från Tapiola för vilket S:t Michels stad ursprungligen hade beviljat en garanti genom ett beslut av den 2 november 1992. Det ursprungliga lånet uppgick till 7,5 miljoner finska mark (1 261 409 euro) och beviljades med en räntesats på 4,5 % för en tioårsperiod.

(27)

Som säkerhet för garantin ställdes inteckningar i produktionsanläggningen i Tikkala som redan användes som säkerhet för åtgärd 1. Dessutom innehade S:t Michels stad en inteckning som i pantregistret hade ett registrerat värde på 25 miljoner finska mark. Även denna inteckning användes redan som säkerhet för åtgärd 1.

(28)

När det domstolsövervakade saneringsförfarandet inleddes i december 2004 krävde Tapiola att Karjaporttis utestående skulder skulle betalas av S:t Michels stad på grundval av garantin. Efter att ha betalat dessa skulder gick S:t Michels stad in som fordringsägare till Karjaportti i stället för Tapiola (se skäl 34).

(29)

Genom beslut av den 10 maj 2004 beviljade stadsfullmäktige i S:t Michel en absolut garanti som täckte 100 % av ett lån på 1,7 miljoner euro som skulle beviljas av Tapiola. Därefter, den 8 juni 2004, beslutade Tapiola beslut att bevilja ett treårigt investeringslån på 1,7 miljoner euro med en rörlig räntesats på 12 månaders Euribor plus en fast räntemarginal på 0,3 %. Garantin beviljades utan garantiavgift och som en absolut garanti. Som säkerhet för garantin ställdes samma fastighetsinteckning i produktionsanläggningen i Tikkala som i åtgärd 1 och åtgärd 4 och exakt samma företagsinteckning (16), som innehades av S:t Michels stad. Dessutom mottog S:t Michels stad ett nytt pantförskrivningsinstrument till ett registrerat värde av 1 135 268 euro på produktionsanläggningen i Tikkala som en särskild utfästelse.

(30)

När det domstolsövervakade saneringsförfarandet inleddes i december 2004 krävde Tapiola att Karjaporttis utestående skulder skulle betalas av S:t Michels stad på grundval av garantin. Efter att ha betalat dessa skulder gick S:t Michels stad in som fordringsägare till Karjaportti i stället för Tapiola (se skäl 34).

(31)

Den 17 november 2004 väckte Karjaportti, tillsammans med borgenärerna Nordea Bank Finland Abp (nedan kallad Nordea Bank), Nordea Rahoitus Suomi Oy (nedan kallat Nordea Financing) och OKO Osuuspankkien Keskuspankki Oyj (sedan den 1 mars 2008 heter detta företag Pohjola Pankki Oyj, nedan kallat OKO/Pohjola Bank) talan om inledning av ett domstolsövervakat saneringsförfarande hos tingsrätten i S:t Michel. Enligt finsk lag får ett sådant saneringsförfarande genomföras för att sanera livsduglig verksamhet som bedrivs av en gäldenär i ekonomiska svårigheter för att garantera verksamhetens fortbestånd och åstadkomma skuldreglering (17). Det domstolsövervakade saneringsförfarandet rörande Karjaportti inleddes genom ett beslut som S:t Michels tingsrätt fattade den 1 december 2004. Enligt lagen får gäldenären, när förfarandet inletts, inte betala tillbaka saneringsskulder eller ställa säkerhet för sådana skulder (18). Saneringsskulder är alla skulder som har uppkommit innan förfarandet inleddes.

(32)

Därefter lämnades ett saneringsprogram till tingsrätten den 23 juni 2005 och ett ändrat saneringsprogram den 30 november 2005. Saneringsprogrammet, som tingsrätten fastställde den 30 januari 2006, hade en löptid på tio år (t.o.m. den 1 juli 2015). Mellan 2004 och 2008 sade Karjaportti upp 372 anställda och lade ut en del av sin verksamhet (bl.a. inköp, slakt och styckning) på underleverantörer.

(33)

Sammanlagt cirka [30–70] (19) % av de saneringsskulder som omfattades av det domstolsövervakade saneringsförfarandet hade privata fordringsägare. De största privata fordringsägarna är bankerna Nordea Bank och OKO/Pohjola Bank samt Nordea Financing.

(34)

Den 16 december 2004 begärde Tapiola, i samband med det domstolsövervakade saneringsförfarandet, att S:t Michels stad skulle betala de utestående beloppen för de tre i avsnitt 3.1.1, 3.1.3 och 3.1.4 beskrivna lån som garanterats av S:t Michels stad. Efter att ha betalat Tapiola blev S:t Michels stad Karjaporttis fordringsägare vad gäller de tre utestående lånen, som totalt uppgick till 5 356 895 euro. Som säkerhet för lånen ställdes den säkerhet som beskrivs i skälen 15, 27 och 29.

(35)

Dessutom inkom S:t Michels stad med en fordran på 682 087 euro i samband med det domstolsövervakade saneringsförfarandet. Beloppet bestod av obetalda avgifter till stadens fastighetsförvaltning, vattenvårdsavdelning och avfallshanteringsavdelning. För denna fordran ställdes också den säkerhet som beskrivs i skälen 15, 27 och 29.

(36)

Dessa lån och andra skulder (obetalda avgifter) gentemot S:t Michels stad betraktades som stora säkerhetsskulder (20) i det domstolsövervakade saneringsförfarandet. De övriga säkerhetsskulderna innehades av privata parter (Nordea Bank, Nordea Financing, OKO/Pohjola Bank) samt Finnvera (21).

Tabell IV

Stora säkerhetsskulder i EURO

(37)

Vad gäller dessa lån och andra skulder (obetalda avgifter) gentemot S:t Michels stad omfattade saneringsprogrammet följande åtgärder:

(38)

S:t Michels stads lån på 5 356 895 euro behandlades som en ”säkerhetsskuld” och delades in i två delar. Räntorna för bägge delarna sänktes i enlighet med saneringsprogrammet: För lånedelen på 4,0 miljoner euro var räntan […] Euribor minus […] % (räntan skulle dock inte att vara högre än […] % eller lägre än […] %) t.o.m. den 31 december 2010. Efter detta datum har en ränta motsvarande […] Euribor tagits ut. För den återstående delen på 1 356 895 miljoner euro har en räntesats motsvarande […] Euribor tagits ut (22). De obetalda avgifterna på 682 087 euro behandlades liksom lånen som ”säkerhetsskuld” och räntan sänktes till […] Euribor (23).

(39)

Enligt saneringsprogrammet ska en ränta motsvarande […] Euribor uppbäras också för privata fordringsägares säkerhetsskulder. För en viss del av lånet för varje fordringsägare, utom […], tillämpas en sänkt räntesats motsvarande […] Euribor minus […] %, en lägsta ränta på […] % och en högsta ränta på […] % t.o.m. den 31 december 2010. Efter den 31 december 2010 har räntesatsen för alla säkerhetsskulder varit […] Euribor.

Tabell V

Räntebelopp för stora säkerhetsskulder (i EURO)

(40)

S:t Michels stad gick med på ett uppskov av betalningen av de skulder som nämns ovan. Enligt saneringsprogrammet är det tänkt att S:t Michels stads säkerhetsskulder ska återbetalas 2015. Den första delbetalningen skulle ha betalats den 1 juli 2009, från 2010 och framåt planerades två utbetalningar per år, och 2015 skulle den återstående största delen av säkerhetsskulderna betalas, dvs. […] euro för lånen på grund av ianspråktagna garantier respektive […] euro för andra skulder (obetalda avgifter).

(41)

Även de privata fordringsägarna gick med på ett uppskov med betalningen av deras säkerhetsskulder.

Tabell VI

Uppskov med återbetalningen (i EURO)

(42)

Enligt saneringsprogrammet skulle det utestående beloppet i form av lån och obetalda avgifter betalas tillbaka till S:t Michels stad senast 2015, till största delen under sistnämnda år. Om Karjaportti inte uppfyller vissa ekonomiska krav år 2015, i slutet av det domstolsövervakade saneringsförfarandet (förhållandet mellan skulder och rörelsemarginal större än 4), kommer S:t Michels stad att avstå från högst [0–3] miljoner euro av de utestående skulderna.

(43)

Också de övriga borgenärernas fordringar kommer att minska i slutet av det domstolsövervakade saneringsförfarandet. Nordea Bank kommer att efterskänka högst [0–3 miljoner] euro och Nordea Financing högst [0–2 miljoner] euro. Finnveras fordran kommer att reduceras med högst [0–2 miljoner] euro. […] fordran reduceras inte. Enligt saneringsprogrammet ska de belopp med vilka säkerhetsskulderna reduceras baseras på värdet av säkerheterna för de säkrade lånen i två olika scenarier: i det första scenariot fortsätter Karjaportti med sin verksamhet, i det andra scenariot ändras eller upphör Karjaporttis verksamhet, dvs. säkerheterna måste tas i anspråk. De två värdena fastställdes i två oberoende utvärderingar (24). Det belopp med vilket säkerhetsskulden minskades rent konkret fastställdes därefter för varje borgenär separat, med beaktande av borgenärens rankning och en jämförelse mellan värdena i de två olika scenarierna.

(44)

Den 2 september 2005 sålde Karjaportti 50 % av aktierna i fastighetsbolaget Kiinteistö Oy Suksimäki till ett företag som ägs av S:t Michels stad för en köpeskilling på 860 000 euro.

(45)

Karjaportti betalade ingen ränta för S:t Michels stads säkerhetsskulder för perioden 16 december 2004–19 december 2005 (25). Dessa räntor uppgick till 281 982 euro och omvandlades genom ett beslut som S:t Michels stadsfullmäktige fattade den 19 december 2005 till ett lån för en låneperiod som löpte till utgången av 2010. Räntan på lånet är 3 månaders Euribor plus 0,3 %. Karjaportti förväntades börja betala tillbaka lånet i mars 2009 i fyra lika stora delbetalningar som skulle betalas två gånger om året. Det betyder att företaget under 2009 skulle betala 144 991 euro under 2009 och 144 991 euro under 2010 (26). Återbetalningen av de utestående beloppen sköts upp åtminstone delvis (se åtgärd 12).

(46)

Det fastställdes i princip i saneringsprogrammet att obetalda räntor skulle omvandlas till lån 2005. Enligt programmet skulle alla fordringsägare med säkerhetsrätt, inte endast S:t Michels stad, behandlas på samma sätt i detta sammanhang. Den 28 december 2005 omvandlade [en privat fordringsägare] följaktligen räntor till ett lån på omkring 1 623 000 euro med en låneperiod som löpte till utgången av 2010. Räntan var 3 månaders Euribor plus 1,5 %. Karjaportti förväntades börja återbetala lånet under 2009. Den 29 december 2005 omvandlade [en annan privat fordringsägare] räntor till ett lån på omkring 1 532 500 euro med en låneperiod som löpte till utgången av 2010. Räntan var 3 månaders Euribor plus 2 %. Karjaportti förväntades börja återbetala lånet under 2009.

(47)

Genom ett beslut av den 5 februari 2007 enades S:t Michels stadsstyrelse om att i bokslutet för 2006 skriva ned en fordran på Karjaportti på 274 023 euro. Nedskrivningen av fordran i bokslutet hade ingen effekt på det rättsliga förhållandet mellan borgenär och gäldenär, och följaktligen fortsatte S:t Michels stad att driva in sina fordringar.

(48)

S:t Michels stad skrev ned en osäker fordran på Karjaportti på 5,7 miljoner euro i sitt bokslut för 2008. Nedskrivningen av fordran i bokslutet hade ingen effekt på det rättsliga förhållandet mellan borgenär och gäldenär, och följaktligen fortsatte S:t Michels stad att driva in sina fordringar.

(49)

Stadsfullmäktige i S:t Michel beslutade den 8 december 2008 att bevilja en absolut garanti på 2,75 miljoner euro som skulle täcka ett framtida lån från Tapiola till Karjaportti. Stadsfullmäktige gav stadsstyrelsen rätt att besluta om de närmare villkoren rörande den absoluta garantin, dvs. om genomförandet av garantin. Enligt anmälan skulle lånet ha uppgått till 5 819 807 euro med en ränta på 3,65 %. Som ersättning för garantin anges i den anmälda åtgärden en engångsavgift på 4 %. Garantin beviljas för tio år (27).

(50)

Stadsfullmäktiges beslut vann inte laga kraft, eftersom ett klagomål inlämnats till förvaltningsdomstolen i Kuopio (Kuopion hallinto-oikeus). Med anledning av detta klagomål beslutade domstolen att S:t Michels stad skulle avbryta genomförandet av garantin och ansöka om godkännande av stödet hos kommissionen.

(51)

Tapiola avstod från att bevilja lånet till Karjaportti, eftersom S:t Michels stadsfullmäktiges beslut att bevilja garantin inte vunnit laga kraft. Slutligen drog Finland tillbaka sin anmälan av garantin i mars 2010, efter det att Karjaportti dragit tillbaka sin garantiansökan och stadsstyrelsen den 22 februari 2010 beslutat att inte genomföra stadsfullmäktiges beslut.

(52)

Uppskov med återbetalningen av säkerhetsskulder: Enligt det domstolsövervakade saneringsprogrammet skulle Karjaportti betala tillbaka […] euro år 2009 och […] euro år 2010 av de utestående säkerhetsskulderna (se tabell VI). Enligt anmälan borde företaget ha fått uppskov med återbetalningen av dessa belopp, som längst till och med den 1 juli 2015.

(53)

Uppskov med återbetalningen av det lån som beviljades 2005 (omvandling av obetalda räntor): Meningen var att Karjaportti skulle återbetala 140 991 euro år 2009 och ett lika stort belopp år 2010 av det utestående beloppet för de räntor som omvandlats till ett lån (se skäl 40). Enligt anmälan borde företaget ha fått uppskov med återbetalningen av dessa belopp till 2011–2013 (28).

(54)

Förvaltningsdomstolen i Kuopio (Kuopion Hallinto-Oikeus) förbjöd genomförandet av stadsfullmäktiges beslut om skuldomläggning den 4 februari 2009. En omläggning av skulder verkar emellertid ändå ha ägt rum. Med början i maj 2009 lade Karjaportti med jämna mellanrum fram förslag för S:t Michels stad och sina andra borgenärer om att skjuta upp betalningen av förfallna skulder för att säkerställa fortsatt drift av andelslaget (29). Dessa förslag godkändes av S:t Michels stadsstyrelse.

(55)

Enligt den information som lämnats av Finland beviljade Finnvera flera lån och garantier till Karjaportti under åren 2004–2008.

(56)

Finnvera är ett specialiserat finansieringsbolag ägt av Finland och det officiella exportkreditinstitutet i Finland. Finnveras verksamhet styrs av statens industripolitiska mål och de politiska mål som avser ägande. Dessa mål omfattar följande: att öka antalet nystartade företag, möjliggöra finansiering med anledning av förändringar som drabbar små och medelstora företag samt att främja företags tillväxt, internationalisering och export. I sin verksamhet förväntas Finnvera följa principen om ekonomisk självförsörjning. Finland täcker dock en del av Finnveras kredit- och garantiförluster. Staten är direkt ansvarig för inhemska garantier och exportkreditgarantier som beviljas av Finnvera och staten beviljar garantier för Finnveras förvärv av egna medel. Dessa statliga åtgärder gentemot Finnvera omfattas inte av detta beslut. Kommissionen förbehåller sig rätten att bedöma dem i ett senare skede. Finnvera omfattas av förvaltningslagen (2003/434).

(57)

Vad gäller själva styrningen av företaget Finnvera företräder förvaltningsrådet, som övervakar styrelsens och verkställande direktörens administration av företaget, företagets ägare, som i Finnveras fall är staten. Ledamöterna i förvaltningsrådet väljs bland de politiska partiernas riksdagsgrupper på grundval av deras representation i riksdagen. Dessutom omfattar Finnveras förvaltningsråd företrädare för organisationer i linje med företagets industripolitiska mål. Styrelsen, som har 6–9 medlemmar och 2 suppleanter, anger företagets strategi, godkänner boksluten och delårsrapporten, främjar företagets utveckling och ser till att verksamheten följer lagen och uppfyller de mål som fastställts av ägaren. Fyra av styrelsens ledamöter och de båda suppleanterna väljs bland kandidater som olika ministerier har utsett. Verkställande direktören är ansvarig för företagets administration.

(58)

Finnvera är befriat från inkomstskatt sedan den 25 september 2007. Kommissionen har godkänt denna befrielse. Beslutet om godkännande grundar sig på det faktum att Finland har lovat att Finnvera ska begränsa sig till att förvalta statliga stödordningar (30).

(59)

Den 17 mars 2004 beviljade Finnvera en garanti för 100 % av ett lån på 91 000 euro med en avgift på 3 % per år. Lånet, som hade en löptid på tre år, beviljades av Tapiola med en fast ränta på [2–5] % per år. Lånet och garantin ersatte ett lån som Tapiola beviljat år 1992.

(60)

Den 12 januari 2006 beviljade Finnvera Karjaportti ett lån på 180 000 euro till en ränta på 6 månaders Euribor plus 2 % per år. Lånet hänger samman med ränta som upplöpt under saneringsförfarandet mellan den 2 december 2004 och den 28 februari 2008 och som senare omvandlades till en ny kreditfacilitet. För lånet ställdes säkerhet genom inteckningar i fastigheter i Tikkala, Villmanstrand och Kouvola samt genom aktier i […]. Lånet löpte till utgången av 2010 och borde ha börjat betalas tillbaka 2009. Den 23 november 2011 var […] euro av kapitalet fortfarande obetalt. De privata fordringsägarna […] och […] omvandlade vid samma tidpunkt räntorna till lån.

(61)

Den 28 december 2005 omvandlade [en privat fordringsägare] räntor till ett lån på omkring 1 623 000 euro med en låneperiod som löpte till utgången av 2010. Räntan är 3 månaders Euribor plus 1,5 %. Karjaportti förväntades börja återbetala lånet under 2009.

(62)

Den 29 december 2005 omvandlade [en annan privat fordringsägare] räntor till ett lån på omkring 1 532 500 euro med en låneperiod som löpte till utgången av 2010. Räntan var 3 månaders Euribor plus 2 %. Karjaportti förväntades börja återbetala lånet under 2009.

(63)

Den 14 september 2006 beviljade Finnvera […] en motgaranti på 300 000 euro med en avgift på 1,65 % per år som betalades av Karjaportti. […] beviljade i sin tur Karjaportti en garanti för samma belopp, med en ränta på 1,25 %. Denna garanti och motgarantin täckte 16,7 % av ett belopp på 1,8 miljoner euro som avsåg ett underleverantörsavtal mellan […] och Karjaportti. Finnveras garanti hade en giltighetstid på åtta månader. Resten av underleverantörsavtalet täcktes av garantier från […] (825 000 euro) och […] (675 000 euro), som tog ut en avgift på 1,75 %. Finnvera deltog inte i beviljandet av dessa garantier, dvs. ingen motgaranti gavs. Finnveras motgaranti löpte ut den 30 juni 2007 utan att ha tagits i anspråk. Finnvera ådrog sig således inga betalningsskyldigheter på grundval av denna garanti.

(64)

Den 6 juli 2007 beviljade Finnvera Karjaportti ett lån på 250 000 euro till en ränta på 6 månaders Euribor plus 2,5 % per år. Lånet hade en löptid på sex månader och det borde ha betalats tillbaka senast den 15 januari 2008. Hittills har endast en del av lånet betalats tillbaka (utestående belopp 23 november 2011: […]).

(65)

Samtidigt beviljade de privata fordringsägarna […] och […] lån på 800 000 euro respektive 650 000 euro, också med en löptid på sex månader. Räntan på dessa lån är 1 månads Euribor plus 2 %. Återbetalningen av deras lån har också försenats (utestående belopp per den 23 november 2011: […] euro respektive […] euro).

(66)

För dessa två lån och det lån som beviljats av Finnvera lämnade Karjaportti följande säkerhet: En företagsinteckning med ett registrerat värde av 1 850 067 euro, aktier i företaget […] samt ett bankkonto. Dessa säkerheter fördelades mellan Finnvera, […] och […] enligt deras risker i samband med lånen. De tre borgenärerna hade samma rangordning och delade på säkerheten genom procentandelar (Finnvera: [0–30] %, [den första privata fordringsägaren]: [10–50] % och [den andra privata fordringsägaren]: [10–50] %).

(67)

Den 9 januari 2008 beviljade Finnvera […] en motgaranti på 280 000 euro med en avgift på 2,5 % per år som betalades av Karjaportti. Motgarantin täckte 80 % av en garanti på 350 000 euro som […] beviljade Karjaportti den 11 januari 2008 och som gällde ett underleverantörsavtal mellan […] och […]. […] tog ut en avgift på [0–3] %. Finnvera hade tillgång till en säkerhet i form av en aktiepost som Karjaportti innehade i […]. Enligt en beräkning daterad den 8 januari 2008 som gjorts av Finnvera hade dessa aktier vid den tidpunkt då motgarantin beviljades ett säkerhetsvärde på […] euro för Finnvera. Motgarantin löpte ut den 28 februari 2011, och inga betalningar gjordes på grundval av den.

(68)

Såsom anges i skälen 2, 3 och 6 beslutade kommissionen den 8 april 2009 att inleda ett formellt granskningsförfarande (nedan kallat det första beslutet om att inleda förfarandet). Detta formella granskningsförfarande utsträcktes den 15 december 2009 till att omfatta flera ytterligare åtgärder (nedan kallat det andra beslutet om att inleda förfarandet).

(69)

I sitt första beslut om att inleda förfarandet betvivlade kommissionen att åtgärden i fråga är förenlig med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi. För det första kan åtgärden, i enlighet med kommissionens tillkännagivande om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd i form av garantier (31) (nedan kallat 2000 års tillkännagivande om garantier), som gällde vid den tidpunkt då åtgärden beviljades, utgöra statligt stöd eftersom garantin täckte 100 % av lånet i fråga. Denna slutsats påverkas inte av det nu gällande tillkännagivandet om statliga garantier från 2008 (32). Att bevilja garantin utan avgift, dvs. att i praktiken ta en finansiell risk utan att få något tillbaka, är inte något som en privat marknadsaktör skulle göra.

(70)

Vad gäller förenligheten betvivlade kommissionen att garantin skulle kunna uppfylla villkoren för ett undantag enligt artikel 107.3 i EUF-fördraget. Enligt en preliminär bedömning föreföll villkoren i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (33) (nedan kallade 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer) inte ha varit uppfyllda.

(71)

I det andra beslutet om att inleda förfarandet ställde sig kommissionen tveksam till om försäljningen genomförts enligt principen om en privat investerare i en marknadsekonomi, eftersom villkoren i kommissionens meddelande om inslag av stöd vid statliga myndigheters försäljning av mark och byggnader (34) inte var uppfyllda. Det ansågs att inget marknadspris betalades, eftersom marken överläts till Karjaportti utan villkor. Dessutom behövde Karjaportti inte bära kostnaderna för att jämna till marken.

(72)

I det andra beslutet om att inleda förfarandet ställde sig kommissionen tveksam till om köpevillkoren var förenliga med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi, eftersom Finland inte lagt fram några bevis för att förvärvet av fastigheterna skett på marknadsvillkor, t.ex. genom att fastigheterna värderats av en oberoende expert.

(73)

I sitt andra beslut om att inleda förfarandet ställde sig kommissionen tveksam till om åtgärden i fråga var förenlig med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi. För det första kan åtgärden, enligt 2000 års tillkännagivande om statliga garantier som gällde vid tidpunkten för beviljandet, utgöra statligt stöd eftersom garantin täckte 100 % av lånet i fråga. Denna slutsats påverkas inte av det nu gällande tillkännagivandet om statliga garantier från 2008. Att bevilja garantin utan avgift, dvs. att i praktiken ta en finansiell risk utan att få något i gengäld, är dessutom inte något som en privat marknadsaktör skulle göra, särskilt inte i en situation där företaget redan var i svårigheter.

(74)

Vad gäller åtgärdens förenlighet med den inre marknaden fick kommissionen inte tillräckligt med information för att kunna avgöra om kraven i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer var uppfyllda.

(75)

Kommissionen hade liknande tvivel vad gäller den garanti som beviljades den 8 mars 2004.

(76)

I sitt första beslut om att inleda förfarandet ställde sig kommissionen tveksam till om de åtgärder som vidtas i samband med saneringen är förenliga med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi.

(77)

För det första gick S:t Michels stad med på att sänka räntorna på säkerhetsskulderna, vilket resulterade i att de räntor som togs ut låg långt under referensräntan för Finland vid den tidpunkten. Eftersom referensräntan anses vara marknadsräntan för sunda företag och eftersom Karjaportti var i svårigheter vid den tidpunkten, fann kommissionen det osannolikt att en privat fordringsägare skulle ha beviljat lånen till en så låg ränta.

(78)

Vad gäller åtgärdernas förenlighet med den inre marknaden hade kommissionen när förfarandet inleddes endast begränsat med information om de saneringsåtgärder som Karjaportti vidtagit sedan 2004. Kommissionen ansåg att den fortlöpande saneringen inte föreföll ha lyckats så bra, eftersom skattemyndigheterna lämnat in en konkursansökan rörande Karjaportti i december 2008. Kommissionen tvivlade därför på att en långsiktig lönsamhet för företaget skulle kunna uppnås genom de omstruktureringsåtgärder som vidtagits. Kommissionen kunde inte bedöma om övriga villkor för stöd till omstrukturering enligt 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer (35) var uppfyllda, eftersom det inte gjorts någon anmälan eller lagts fram någon saneringsplan.

(79)

I det andra beslutet om att inleda förfarandet ställde sig kommissionen tveksam till om åtgärden i fråga var förenlig med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi, eftersom Finland inte lagt fram några bevis för att aktieköpet skett på marknadsvillkor.

(80)

Vad gäller omvandlingen av de obetalda räntorna till ett lån gick S:t Michels stad med på att debitera en mycket låg ränta för lånet. Privata fordringsägare som omvandlar obetalda räntor till lån förhandlade sig till högre räntor, vilket föranledde kommissionen att ifrågasätta om ett sådant tillvägagångssätt var förenligt med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi.

(81)

I det andra beslutet om att inleda förfarandet ansåg kommissionen att om avskrivningen av skulder i boksluten för 2006 och 2008 också omfattade att den juridiska skyldigheten att betala tillbaka skulden upphörde, skulle avskrivningen medföra en fördel för Karjaportti. Enligt kommissionen kunde det ifrågasättas om en privat investerare hade agerat på samma sätt.

(82)

I det första beslutet om att inleda förfarandet ställde sig kommissionen tveksam till om S:t Michels stad agerat som en privat investerare när den beviljade garantin och ansåg preliminärt att garantin omfattade statligt stöd. När det gäller förenligheten med den inre marknaden betvivlade kommissionen att garantin var förenlig med 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer, eftersom principen om att ett stöd får beviljas bara en gång inte verkade ha följts. Dessutom var avgiften och räntan på lånet för låga för att uppfylla villkoret i punkt 25 a i riktlinjerna, och garantin var inte förenlig med punkt 25 c i riktlinjerna eftersom den inte var begränsad till sex månader.

(83)

I det första beslutet om att inleda förfarandet ställde sig kommissionen tveksam till om S:t Michels stad agerade som en privat fordringsägare när den gick med på att lägga om skulder och ansåg preliminärt att garantin omfattade statligt stöd. När det gäller förenligheten med den inre marknaden betvivlade kommissionen att omläggningen av skulder var förenlig med 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer, eftersom principen om att ett stöd får beviljas bara en gång inte verkade ha följts. Dessutom uppfyllde omläggningen av skulder inte villkoren för undsättningsstöd. Åtgärden var inte begränsad till sex månader och var alltså inte förenlig med punkt 25 c i riktlinjerna.

(84)

I det andra beslutet om att inleda ett förfarande ansåg kommissionen att åtgärderna bestod av statliga medel och kunde tillskrivas staten, eftersom finska staten äger 100 % av Finnvera. Vad lånen beträffar betvivlade kommissionen att den ränta som togs ut översteg de tillämpliga referensräntorna. Dessutom hade kommissionen inte tillräckligt med information för att kunna avgöra om åtgärderna beviljats tillsammans och på samma villkor med privata investerare. Vad gäller garantierna betvivlade kommissionen att de beviljades på grundval av befintliga ordningar, eftersom garantier som beviljas ett stort företag i svårigheter inte skulle omfattas av sådana ordningar. Om åtgärderna beviljades utanför en befintlig stödordning var det enligt kommissionen tveksamt om de var förenliga med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi.

(85)

Finland hävdar att garantin inte bör betraktas som statligt stöd, eftersom Karjaportti troligen skulle ha kunnat få en sådan garanti från privata kapitalmarknader. Finland hänvisar till att Tapiola beviljade lånet, för vilket säkerhet ställts genom garantin i fråga, som en del av ett finansieringspaket på 25 miljoner euro för investeringar i produktionsanläggningen i Tikkala. Även andra parter bidrog till finansieringen. Staten stödde investeringen genom att överlåta marken och bära kostnaderna för tilljämningen av marken, vilken sköttes av S:t Michels stad (se skälen 89 och 90), genom de lån och garantier som beviljades av Finnvera och genom de direkta bidrag som handels- och industriministeriet beviljade.

(86)

Dessutom gör Finland gällande att S:t Michels stad behandlade alla garantisökande företag på lika villkor.

(87)

Om åtgärden ska betraktas som statligt stöd anser Finland att stödet måste vara förenligt med den inre marknaden, eftersom det beviljades i enlighet med riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål (36) (1998 års regionalstödsriktlinjer). Stora företag var berättigade till regionalstödsåtgärder på grundval av artikel 107.3 a i EUF-fördraget om de inte överskred 24 % av de stödberättigande nettokostnaderna. Dessa villkor var uppfyllda. Framför allt tillhandahöll Finland en beräkning enligt vilken bruttobidragsekvivalenten fortfarande vore under 24 % även om allt statligt stöd för investeringen togs med i beräkningen.

(88)

Finland hävdar att tomtens nuvarande bokförda värde inte är en lämplig indikator för att fastställa vad tomten var värd när den överläts. S:t Michels stad uppskattar att tomten hade ett marknadsvärde på 300 000 euro vid tidpunkten för överlåtelsen. Enligt Finland uppgick kostnaderna för att jämna till marken till 2 miljoner finska mark (336 376 euro).

(89)

Finland anser att överlåtelsen av tomten och bärandet av kostnaderna för att jämna till marken stämmer överens med 1998 års regionalstödsriktlinjer (se skäl 87).

(90)

Enligt Finland hängde köpet av fastigheterna 2002 samman med byggandet av produktionsanläggningen i Tikkala som Karjaportti behövde medel till. Finland hävdar att fastigheterna köptes till marknadspris. I utvärderingen beaktades att fastigheterna i huvudsak köptes för att omvandlas till bostäder genom en ändring av detaljplanen, medan en del av området fortsatte att användas i kommersiellt syfte. Dessutom belastades fastigheterna av inteckningar som getts till privata fordringsägare, och en av de sex fastigheterna hade ensam inteckningar på totalt 9,6 miljoner euro, vilket bekräftar att fastigheternas värde översteg köpeskillingen. S:t Michels stad följde således principen om en privat investerare i en marknadsekonomi och köpet omfattade inte statligt stöd.

(91)

Finland uppger att det garanterade lånet beviljades för att täcka ett gammalt pensionslån som beviljades 1992. S:t Michels stad hade garanterat pensionslånet tillsammans med Finnvera och […]. Som motsäkerhet hade S:t Michels stad fått en inteckning värd 7,5 miljoner finska mark (1 261 409 euro) på en fastighet tillhörande Karjaportti. S:t Michels stad behöll denna säkerhet när den utfärdade garantin den 8 mars 2004.

(92)

Finland hävdar att den ursprungliga garantin beviljades före Finlands anslutning till EU. När S:t Michels stad beviljade den nya garantin den 8 mars 2004 beviljades inget nytt stöd, eftersom den befintliga ursprungliga garantin omvandlades till en ny garanti samtidigt som tillräckliga motsäkerheter bibehölls. Dessutom beviljade också andra garantigivare, som garanterat det gamla pensionslånet, lån till Karjaportti.

(93)

Finland bestrider dessutom att Karjaportti våren 2004 var i svårigheter i den mening som avses i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer. Enligt Finland var marknadsprognoserna tillfredsställande under första halvåret 2004 och Karjaportti hade budgeterat en vinst på 3 miljoner euro för 2004. Vidare kunde Karjaportti få lån från privata långivare med relativt låg ränta våren och sommaren 2004. I december 2004 betraktades Karjaportti som ett livsdugligt företag när dess fordringsägare godkände saneringen trots företagets långvariga ekonomiska svårigheter. Annars hade Karjaportti förklarats i konkurs.

(94)

Finland anser att denna garanti utgör en fortsättning på den finansiering som produktionsanläggningen i Tikkala fick av S:t Michels stad år 2000. Garantin beviljades i syfte att slutföra den ursprungliga investeringsplanen som inleddes år 2000. Vid den tidpunkt då garantin beviljades befann sig Karjaportti inte i svårigheter i den mening som avses i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer, vilket hävdades redan i fråga om den garanti som beviljades i mars 2004 (se skäl 93).

(95)

Enligt Finland var garantin förenlig med den inre marknaden även om den omfattade statligt stöd, eftersom den låg i linje med 1998 års regionalstödsriktlinjer. Stora företag var berättigade till regionalstödsåtgärder på grundval av artikel 107.3 a i EUF-fördraget om de inte överskred 24 % av de stödberättigande nettokostnaderna. Dessa villkor var uppfyllda, eftersom stödinslaget i garantin var endast 57 835 euro medan Karjaporttis sammanlagda investeringar i Tikkala uppgick till […] euro.

(96)

Finland gör gällande att samtliga åtgärder som vidtagits hängde samman med att det domstolsövervakade saneringsförfarandet inleddes. Enligt EU-domstolens rättspraxis berättigar inte tillämpningen av ackords- och konkurslagstiftning i sig till att behandla sådan lagstiftning som stöd (37).

(97)

För det andra beviljades inga nya lån medan förfarandet pågick, utan betalningen av skulder som beviljats före omstruktureringen lades om enligt den nationella lagstiftningen om företagssanering, och fordringsägarna behandlades lika. Förutom S:t Michels stads fordringar arrangerades även privata aktörers fordringar om under förfarandets gång. Karjaporttis fordringsägare delades in i flera kategorier. Fordringarna omfattades av lika och likvärdiga villkor inom varje kategori av fordringsägare. Finland påpekar att detta stämmer särskilt för S:t Michels stads säkerhetsskulder. S:t Michels stad verkar således ha agerat som en privat investerare i en marknadsekonomi när den samtyckte till det domstolsövervakade saneringsförfarandet.

(98)

Dessutom påpekar Finland att S:t Michels stad ansåg att det var mer lönsamt att lägga om skulderna än att låta Karjaportti gå i konkurs och läggas ner permanent, vilket också framgår av en likvidationsbalans som bifogats saneringsprogrammet.

(99)

Vad gäller åtgärdernas förenlighet med 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer hävdar Finland att ett företag som omfattas av ett omstruktureringsförfarande i allmänhet bör betraktas som ett företag i svårigheter i den mening som avses i riktlinjerna. De upprepar att saneringsförfarandet inte omfattade statligt stöd och att S:t Michels stad inte genomförde stödåtgärder i samband med saneringsförfarandet.

(100)

Finland anför därefter argument för var och en av åtgärderna: Vad gäller ianspråktagandet av S:t Michels garanti för det lån som beviljades år 2000 hävdar Finland att S:t Michel inte beviljat Karjaportti några nya lån, utan bara gått in som fordringsägare på Tapiolas begäran i början av det domstolsövervakade saneringsförfarandet, vilket var en sedvanlig åtgärd i ett sådant saneringsförfarande. Vad gäller villkoren för återbetalning av lånet påpekar Finland att de angetts i saneringsprogrammet och var desamma för alla fordringsägare inom samma kategori.

(101)

Vad de obetalda avgifterna beträffar klargör Finland att fordringsägare är stadens fastighetsförvaltning, vattenvårdsavdelning och avfallshanteringsavdelning. Fordringarna består av obetalda avgifter som uppstått innan det domstolsövervakade saneringsförfarandet inleddes. S:t Michels stad beviljade ingen garanti för dessa utestående belopp, eftersom staden var fordringsägare. Därför fördes de in i saneringsprogrammet som en summa när det domstolsövervakade saneringsprogrammet inleddes.

(102)

Finland hävdar att aktierna i fastighetsbolaget Kiinteistö Oy Suksimäki köptes till marknadspris från Karjaportti. Finland översände en oberoende värderingsmans uppskattning enligt vilken aktierna skulle varit värda cirka 1 miljon euro vid dåtida hyresnivå. Detta värde anpassades på grundval av den faktiska hyresnivån, vilket ledde till att aktierna köptes för 860 000 euro. Fastighetstransaktionen omfattade således inget stödinslag.

(103)

Vad gäller omvandlingen av de obetalda räntorna till ett lån hävdar Finland för det första att utebliven räntebetalning är en typisk åtgärd i samband med ett domstolsövervakat saneringsförfarande. Omvandlingen av sådana obetalda räntor till lån, som rankas bättre än andra lån, regleras i finsk lagstiftning. Dessutom anser Finland att omvandlingen av de obetalda räntorna till ett lån gjordes i enlighet med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi, eftersom privata fordringsägare tillsammans med S:t Michels stad omvandlade obetalda fordringar i form av räntor till lån.

(104)

Finland bekräftar att registreringen av skulderna som förlust är en ren bokföringsåtgärd från borgenärens sida i enlighet med försiktighetsprincipen och motsvarande bestämmelser i bokföringslagen (1336/1997). Finland hävdar att nedskrivningen av skulderna inte påverkar det rättsliga förhållandet mellan borgenär och gäldenär, dvs. skulderna efterskänktes inte. S:t Michels stad har bekräftat att man inte har efterskänkt de skulder som bokförts som förlust och att den fortsätter att driva in dem. Skulden är en del av säkerhetsskulden i det domstolsövervakade saneringsförfarandet.

(105)

Innan anmälningen av garantin drogs tillbaka i mars 2010 hävdade Finland att garantin var förenlig med den inre marknaden enligt 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer. Eftersom anmälan dragits tillbaka presenteras Finlands argument inte närmare.

(106)

Finland hävdar att omläggningen av skulder är en åtgärd som hör till ett domstolsövervakat saneringsförfarande och att det inte omfattar statligt stöd. Enligt Finland var Karjaporttis borgenärer ense om att omläggningen av skulderna var ett rimligt alternativ för att skydda deras fordringar. Finland har underrättat kommissionen om att den anmälda omläggningen aldrig genomfördes, eftersom förvaltningsdomstolen i Kuopio avbröt genomförandet. Finland förklarar att Karjaporttis skulder icke desto mindre lades om, efter flera förslag från Karjaportti om detta under perioden 2009–2011, förslag som godkändes av S:t Michels stad. Finland hävdar att denna senare omläggning låg i linje med den marknadsekonomiska investerarprincipen, eftersom S:t Michels stad och övriga borgenärer genomförde omläggningen på lika villkor.

(107)

Finland anser att garantin beviljades i enlighet med 2000 års tillkännagivande om statliga garantier. I alla händelser omfattade garantin inget statligt stöd. För det första ökade inte Finnveras risk, eftersom garantin ersatte en garanti som Finnvera beviljat tidigare (1992) för ett pensionslån. Detta lån ersattes av ett nytt pensionslån 2004, för vilket Finnvera beviljade garantin i fråga. Dessutom beviljade två privata fordringsägare samtidigt kreditfaciliteter till Karjaportti för att finansiera uppskovet med 2004 års betalningar. Vidare togs en hög avgift ut för garantin, och stödinslaget i garantin låg under tröskelvärdet för stöd av mindre betydelse. Slutligen var prognoserna för Karjaportti goda när garantin beviljades.

(108)

Finland anser att det lån som beviljades 2006 inte omfattade statligt stöd, eftersom Finnvera agerade som en privat investerare när det omvandlade de obetalda räntorna till ett nytt lån i överensstämmelse med saneringsprogrammet. Dessutom omvandlade privata fordringsägare sina obetalda räntor till nya lån strax innan Finnvera gjorde det och på motsvarande villkor.

(109)

Finland anser att garantin beviljades i enlighet med 2000 års tillkännagivande om statliga garantier. I alla händelser omfattar garantin inte statligt stöd eftersom den endast täcker 16,7 % av 1,8 miljoner euro och privata fordringsägare täckte resten av beloppet med garantier.

(110)

Finland anser att det lån som beviljades 2007 inte omfattade statligt stöd eftersom Finnvera agerade tillsammans med privata fordringsägare som beviljade nya lån samtidigt och på motsvarande villkor. Dessutom ställdes säkerhet för lånet genom värdefulla inteckningar och företagsinteckningar.

(111)

Finland anser att motgarantin beviljades i enlighet med 2000 års tillkännagivande om statliga garantier. I alla händelser omfattar den inte statligt stöd eftersom den andra berörda parten var en privat långivare och den avgift som togs ut av Finnvera var betydligt högre än den avgift som togs ut av den privata långivaren.

(112)

Den berörda parten lämnade endast synpunkter på åtgärderna 1, 2, 3, 5, 7, 9 och 10.

(113)

Enligt den berörda parten beviljades garantin för att säkra ett lån på 25 miljoner finska mark för investeringen i en ny produktionsanläggning.

(114)

Den berörda parten hävdar att Karjaportti tilldelades en tomt och att S:t Michels stad åtog sig att tillhandahålla kommunalteknik och andra nödvändiga tekniska arbeten, till en kostnad på totalt 2,5 miljoner finska mark. Karjaportti betalade 1,2 miljoner finska mark för tomten. I Karjaporttis bokföring värderas tomten till 403 000 euro och den berörda parten undrar om tilldelningen av tomten skulle ha kunnat utgöra statligt stöd.

(115)

Enligt den berörda parten köpte S:t Michels stad sex övergivna fabriksbyggnader i S:t Michel och betalade sammanlagt 6,7 miljoner euro för dem. En investerare som agerar enligt principen om en privat investerare i en marknadsekonomi skulle inte ha köpt fastigheter av ett företag i allvarliga ekonomiska svårigheter till ett sådant pris.

(116)

Den berörda parten gör gällande att Karjaportti var i allvarliga svårigheter när garantin beviljades. Företaget hade redan stora skulder till S:t Michels stad och den företagsgrupp som ägdes av staden.

(117)

Den berörda parten hävdar att det pris som betalades för aktierna i fastighetsbolaget var högre än deras bokförda värde.

(118)

Den berörda parten översände en kopia av protokollet från S:t Michels stadsfullmäktiges möte den 5 februari 2007. Vid detta möte beslutade man att skriva ned skulden i bokslutet för 2006. Den berörda parten påpekar vidare att det åtminstone var ovanligt att S:t Michels stad skrev ned Karjaporttis skulder med flera miljoner euro i sitt bokslut för 2008, och ifrågasätter i synnerhet varför S:t Michels stad samtidigt var beredd att bevilja Karjaportti ytterligare garantier.

(119)

Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(120)

Villkoren i artikel 107.1 i EUF-fördraget är kumulativa och för att en åtgärd ska betraktas som statligt stöd måste således alla villkor uppfyllas samtidigt.

(121)

Artikel 107.1 i EUF-fördraget innehåller ett allmänt förbud mot statligt stöd inom EU, men artikel 107.2 och 107.3 möjliggör undantag från den allmänna regeln i artikel 107.1 om att sådant stöd är oförenligt med den inre marknaden.

(122)

I de följande avsnitten bedömer kommissionen förekomsten av statligt stöd separat för varje åtgärd som beskrivits. Om kommissionen konstaterar att en åtgärd omfattar statligt stöd gör den en bedömning av stödåtgärdens förenlighet med den inre marknaden. Kommissionen skiljer mellan åtgärder som har dragits tillbaka, åtgärder som har beviljats av S:t Michels stad och åtgärder som har beviljats av Finnvera. Inledningsvis undersöks det vid vilken tidpunkt Karjaportti kan anses ha varit ett företag i svårigheter.

(123)

Både när det gäller förekomsten av statligt stöd och åtgärdernas förenlighet med den inre marknaden är det relevant huruvida stödmottagaren var i svårigheter vid den tidpunkt då åtgärderna vidtogs. Huruvida Karjaportti kan anses vara ett företag i svårigheter måste bedömas på grundval av 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer till och med den 9 oktober 2004, dvs. den dag då de upphörde att gälla (38). 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer gäller från och med den 10 oktober 2004 (39).

(124)

Enligt 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer kan ett företag anses vara i svårigheter om det uppfyller de s.k. hårda kriterierna i punkt 5 i riktlinjerna, dvs. när företaget förlorat mer än hälften av sitt bokföringsmässigt egna kapital eller skulle kunna bli föremål för ett kollektivt insolvensförfarande enligt nationell lag. Om de hårda kriterierna inte är uppfyllda kan ett företag fortfarande visa de ”vanliga tecknen på ett företag i svårigheter” enligt punkt 6 i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer, t.ex. ökande förluster, sjunkande omsättning, växande lager, överkapacitet, minskande kassaflöde, stigande skuldsättningsgrad och finansiella kostnader samt ett sjunkande värde, som kan gå ner till noll, på nettotillgångarna värde (s.k. mjuka kriterier). Punkterna 10 och 11 i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer innehåller motsvarande hårda och mjuka kriterier.

(125)

Mot denna bakgrund konstaterar kommissionen att Karjaportti inte hade förlorat kapital eller uppvisat de ”vanliga tecknen” på ett företag i svårigheter under år 2000. I själva verket ser Karjaportti ut att vara ett sunt företag som under perioden 2000–2002 bokförde en hög omsättning, ett positivt rörelseresultat, ett stabilt aktiekapital och reserver på relativt höga nivåer (se även tabell I).

(126)

Situationen såg mörkare ut under de följande åren. Omsättningen minskade och förlusterna ökade kraftigt från 2003 till 2004. Skulderna ökade och redan i början av 2004 började stödmottagaren lägga om skulder och måste be långivarna om uppskov med förfallna betalningar (40). Det förefaller också som om Karjaportti hade en viss överkapacitet. Det måste dessutom beaktas att Karjaporttis skulder så tidigt som 2004 inte längre täcktes av reserven för oförutsedda utgifter (se tabell I).

(127)

Enligt Karjaporttis årsredovisningshandlingar hade företagets aktiekapital nästan försvunnit under 2004, då det minskade kraftigt till mindre än en tiondedel av sitt värde jämfört med 2003. Sedan dess har företaget noterat ett negativt eget kapital som tenderat att förvärras under de senaste åren. Sedan 2003 har Karjaportti gått med förlust alla år utom 2006. Den vinst som gjordes 2006 kan inte ses som ett tecken på återhämtning för företaget eftersom vinsten inte härrörde från företagets kärnverksamhet. Karjaporttis rörelseresultat förblev negativt, i likhet med de föregående och efterföljande åren. Vinsten under 2006 var inte tillräcklig för att kompensera för det underskott som ackumulerats under tidigare räkenskapsperioder eller för de negativa egna kapitalet. På det hela taget förblev Karjaporttis ekonomiska situation väsentligt ogynnsam. Under 2008 inledde skattemyndigheterna två gånger ett konkursförfarande mot Karjaportti.

(128)

Mot bakgrund av de uppgifter som lagts fram i skälen 125–127 kan slutsatsen dras att Karjaportti sedan början av 2004 uppfyller villkoren för ett företag i svårigheter enligt punkt 5 i 1999 års och punkt 11 i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer. År 2008, då Karjaportti var föremål för konkursförfaranden, uppfyllde det också villkoren för ett företag i svårigheter enligt punkt 10 c i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.

(129)

Enligt artikel 8 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (41) (procedurförordningen) får en medlemsstat efter att det formella granskningsförfarandet har inletts återkalla anmälan om det sker i god tid innan kommissionen har fattat beslut om huruvida den anmälda åtgärden har karaktären av statligt stöd. I ett sådant fall avslutar kommissionen granskningsförfarandet med motiveringen att det har förlorat sitt syfte.

(130)

Eftersom S:t Michels stadsfullmäktiges beslut att ge Karjaportti en garanti inte vann laga kraft, och stadsstyrelsen i februari 2010 beslutade att inte genomföra garantin, återkallade Finland anmälan om garantin i mars 2010. Vad garantin beträffar förlorade granskningsförfarandet således sitt syfte.

(131)

Garanti (åtgärd 1): Såsom beskrivs i skäl 14–16 beviljade S:t Michels stad garantin i juni 2000 och gjorde utbetalningar på grundval av garantin i december 2004. Efter det att S:t Michels stad hade blivit borgenär till Karjaportti ändrades villkoren för lånet inom ramen för det domstolsövervakade saneringsförfarandet (se skäl 34–39).

(132)

Flera stadier måste därför särskiljas. Om stödet beviljas vid den tidpunkt då en statlig garanti ges, ska inga betalningar som staten gör enligt villkoren i garantin betraktas som beviljande av statligt stöd (42). Å andra sidan kan de förändrade lånevillkoren efter det att den statliga garantigivaren har blivit fordringsägare innefatta statligt stöd. I det följande undersöks om den garanti som gavs i juni 2000 utgör statligt stöd. Frågan huruvida ändringarna av lånevillkoren skulle kunna innefatta statligt stöd bedöms som en del av åtgärd 6 (se skäl 188–195).

(133)

Garantin beviljades av S:t Michels stad, och består följaktligen av statliga medel och kan tillskrivas staten.

(134)

För att åtgärd ska omfatta statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget måste den ge en fördel som företaget inte skulle ha fått på normala marknadsvillkor. För att utföra denna bedömning kommer kommissionen att förlita sig på 2000 års tillkännagivande om garantier. Vid den tidpunkt då åtgärden beviljades gällde det tillkännagivandet. I domstolens rättspraxis anges dock klart att frågan huruvida ett stöd utgör ett statligt stöd enligt fördraget ska avgöras på grundval av en ”objektiv situation som ska bedömas vid den tidpunkt då kommissionen fattar sitt beslut (43)”. Kommissionen grundar därför sin bedömning i det aktuella ärendet på 2008 års tillkännagivande om garantier.

(135)

Enligt punkt 3.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier kan förekomst av statligt stöd i en enskild statlig garanti uteslutas om fyra kumulativa villkor är uppfyllda: ”a) låntagaren är inte i ekonomiska svårigheter […], b) garantins omfattning kan mätas korrekt när den beviljas, […] c) garantin täcker högst 80 % av det utestående lånet eller någon annan finansiell förpliktelse […], d) ett marknadsorienterat pris betalas för garantin […].”

(136)

I det aktuella fallet befann sig låntagaren inte i ekonomiska svårigheter när garantin beviljades (se skälen 123–128). Ändå täcker den garanti som är föremål för bedömning 100 % av lånet.

(137)

Dessutom beviljades garantin utan avgift, trots att den myndighet som beviljade den själv ansåg att den var förknippad med en stor risk (44). Finland hävdar att Karjaportti skulle ha kunnat få en liknande garanti på marknaden, men kommissionen anser att en avgift på noll inte kan anses ligga nära den marknadsmässiga avgift som gällde vid den tidpunkt då garantin beviljades. Garantin täckte 100 % av lånet i fråga. Med andra ord bar den beviljande myndigheten hela risken för betalningsförsummelse från stödmottagarens sida, och garantin beviljades som en absolut garanti, vilket innebär att garantigivaren är ansvarig för lånebeloppet på samma villkor som för ett eget lån och fordringsägaren kan begära att garantigivaren återbetalar lånebeloppet när lånet förfaller till betalning.

(138)

Därför anser kommissionen i motsats till Finland i detta fall att åtgärden inte kan anses vara fri från stöd.

(139)

Finlands påstående att åtgärden beviljades Karjaportti tillsammans med andra parter kan tillbakavisas, eftersom de övriga parterna som deltog i investeringen – enligt de uppgifter som lämnas av Finland – också var statsägda. Följaktligen anser kommissionen att åtgärden medför en fördel för Karjaportti.

(140)

En åtgärd betraktas som statligt stöd om den är specifik eller selektiv, dvs. gynnar endast vissa företag eller viss produktion. Den aktuella åtgärden beviljades Karjaportti, ett specifikt företag. Kommissionen anser därför att åtgärden utgör en selektiv fördel för stödmottagaren.

(141)

Slutligen måste kommissionen undersöka om den åtgärd som S:t Michels stad vidtagit till förmån för Karjaportti sannolikt kommer att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna genom att ge detta företag en fördel i förhållande till (potentiella) konkurrenter som inte får statligt stöd. Det förekommer handel med köttprodukter mellan medlemsstaterna, det område där stödmottagaren är verksam. Enligt Finland exporterar Karjaportti sina produkter främst till Ryssland, men även till medlemsstater. Kommissionen anser därför att åtgärden sannolikt snedvrider konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(142)

På grundval av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärden utgör statligt stöd.

(143)

Överlåtelse av mark (åtgärd 2): Finland förnekar inte att åtgärden skulle kunna utgöra statligt stöd. Stödmottagaren fick en klar fördel genom att inte behöva erlägga någon betalning för marköverlåtelsen. Vidare ersatte S:t Michels stad stödmottagarens kostnader för arbetet med att jämna till tomten. Kommissionen anser därför att åtgärden medför en fördel för Karjaportti som företaget inte hade kunnat få på marknaden.

(144)

Åtgärden uppfyller dessutom alla andra villkor för förekomst av statligt stöd. Som beskrivs i detalj i skälen 133, 140 och 141 kan också överlåtelse av mark bestå av statliga medel och tillskrivas staten, vara selektiv, och snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(145)

På grundval av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärden utgör statligt stöd.

(146)

Finland hävdar att garantin, tillsammans med överlåtelsen av mark för att bygga produktionsanläggningen i Tikkala, utgör regionalstöd som är förenligt med den inre marknaden. När åtgärderna 1 och 2 beviljades, dvs. år 2000, gällde 1998 års regionalstödsriktlinjer (45). De aktuella åtgärderna beviljades inte inom ramen för en stödordning utan i form av en individuell utbetalning för ett särskilt ändamål. Eftersom åtgärderna beviljades i en sektor som omfattas av 1998 års regionalstödsriktlinjer faller de i princip inom tillämpningsområdet för dessa. Vid tidpunkten för beviljandet var det stödmottagande företaget inte i svårigheter (se skälen 123–128), och det låg i Östra Finland, en region som är berättigad till regionalstöd enligt artikel 107.3 a i EUF-fördraget. Därför har kommissionen bedömt projektet på grundval av 1998 års regionalstödsriktlinjer. Bedömningen tyder på följande:

(147)

Enligt avsnitt 2 i 1998 års regionalstödsriktlinjer kan regionalstöd vara förenligt med den inre marknaden endast om det råder jämvikt mellan stödets snedvridande effekt och dess fördelar för utvecklingen av en mindre gynnad region. I detta sammanhang noterar kommissionen att investeringsprojektet i fråga skulle ha en positiv inverkan på den regionala utvecklingen. Det bidrog till vidareutvecklingen av den ekonomiska verksamheten och till skapandet av nya arbetstillfällen, även indirekt. Faktum är (se beskrivning i skäl 24) att den nya produktionsanläggningen bör öka antalet arbetstillfällen i regionen från 400 till 550–600.

(148)

I avsnitt 4 i 1998 års regionalstödsriktlinjer fastställs villkoren för beviljande av regionalstöd som är förenligt med den inre marknaden.

(149)

För det första är regionalstöd, enligt punkt 4.1 i 1998 års regionalstödsriktlinjer, avsett att användas antingen för produktiva investeringar (nyinvesteringar) eller för skapande av sysselsättning som har samband med investeringen. Med nyinvestering avses enligt punkt 4.4 i 1998 års regionalstödsriktlinjer en investering i anläggningstillgångar i samband med etablering av en ny anläggning, utökning av kapaciteten i en befintlig anläggning, eller igångsättande av en verksamhet som medför en genomgripande förändring av en produkt eller en produktionsprocess i en befintlig anläggning. De aktuella åtgärderna användes för att bygga en ny produktionsanläggning, vilket är en nyinvestering i den mening som avses i punkt 4.4 i 1998 års regionalstödsriktlinjer.

(150)

För det andra måste stödnivån vara lägre än regionalstödstaket på 24 % (46). För att beräkna stödnivån måste investeringens värde och stödinslaget i de aktuella åtgärderna fastställas.

(151)

Stödinslaget på 3 617 143 euro motsvarar en stödnivå på 13,95 % av de totala stödberättigande kostnaderna på 25 935 928 euro. Stödnivån ligger således under tröskelvärdet på 24 %.

(152)

För det tredje måste stöd till nyinvesteringar, enligt punkt 4.10 i 1998 års regionalstödsriktlinjer, förenas med villkoret att investeringen upprätthålls under minst fem år. Finland har bekräftat att investeringen skulle upprätthållas under en period av minst fem år.

(153)

För det fjärde måste stödmottagaren, enligt punkt 4.2 i 1998 års regionalstödsriktlinjer, bidra med minst 25 % av finansieringen av investeringen, Finland har bekräftat att så var fallet.

(154)

För det femte konstaterar kommissionen att stödansökan, i enlighet med punkt 4.2 i 1998 års regionalstödsriktlinjer, har lämnats in innan arbetet med projektet inleddes, att reglerna om kumulering av stöd följs, som anges i punkt 4.18 i 1998 års regionalstödsriktlinjer, och att det regionala stödtaket inte överskridits.

(155)

På grundval av ovanstående argument anser kommissionen att åtgärderna 1 och 2 uppfyller villkoren i 1998 års regionalstödsriktlinjer och därför är förenliga med den inre marknaden.

(156)

Principen om en privat investerare i en marknadsekonomi är i princip även tillämplig på statliga förvärv av mark och andra tillgångar. Statliga förvärv av detta slag kan innefatta statligt stöd om de inte kan anses utgöra en normal affärstransaktion. Även i det fall en myndighet förvärvar varor och tjänster till marknadspris kan det ändå vara fråga om statligt stöd om det skulle visa sig att staten inte hade ett faktiskt behov av marken eller tillgångarna i fråga (47).

(157)

Följaktligen måste kommissionen bedöma om markförvärvet kan anses utgöra en normal affärstransaktion. Det måste därför utredas om det pris som S:t Michels stad betalade motsvarade värdet på de fastigheter och den byggnad som köptes.

(158)

Enligt den berörda parten skulle en privat investerare i en marknadsekonomi inte ha varit villig att betala 6,7 miljoner euro för de fabriksbyggnader som S:t Michels stad köpte till detta pris.

(159)

Finland lämnade för sin del en uppgift om fastigheternas värde till kommissionen. Enligt Finland hade den privata banken […] en inteckning på 7,5 miljoner euro i en av de fastigheter som såldes vid tidpunkten för förvärvet (48).

(160)

Finland meddelade kommissionen att ingen värdering av marken hade gjorts. Kommissionen anser att värdet på en inteckning som innehas av en privat bank kan ge en antydan om fastighetens värde. Innan banken kan godkänna säkerheter värderar banken den fastighet som berörs, så att den kan få sina pengar tillbaka genom att realisera inteckningen om gäldenären inte kan betala sin skuld.

(161)

För de berörda fastigheterna betalade S:t Michels stad en köpeskilling på 6 646 787 euro, vilket ligger under det registrerade beloppet för den inteckning som en privat part innehade i en av fastigheterna innan försäljningsförfarandet avslutades. Utöver denna fastighet såldes fem andra fastigheter och en byggnad till S:t Michels stad. Dessutom noterar kommissionen att S:t Michels stad köpte fastigheterna i syfte att omvandla marken till ett bostadsområde genom ändringar i detaljplanen. Fastigheterna låg nära stadskärnan och i ett attraktivt bostadsområde.

(162)

Mot bakgrund av ovanstående har de tvivel som kommissionen gav uttryck för i beslutet om att inleda förfarandet skingrats när det gäller det pris som betalades för fastigheterna och byggnaderna. S:t Michels stad anses ha köpt fastigheterna och byggnaden till ett pris som motsvarade deras värde och kriteriet avseende en investerare i en marknadsekonomi anses uppfyllt. Kommissionen drar därför slutsatsen att åtgärden inte omfattar statligt stöd.

(163)

När det gäller den garanti som beviljades i juni 2000 måste flera steg särskiljas (beviljandet av garantin, betalningarna på grundval av garantin, de förändrade lånevillkoren, jämför skäl 132). I det följande kommer det följaktligen att undersökas om de garantier som beviljades i mars 2004 och maj 2004 utgör statligt stöd. Frågan huruvida ändringarna av lånevillkoren skulle kunna innefatta statligt stöd bedöms som en del av åtgärd 6 (se skälen 188–195).

(164)

Åtgärd 4: I motsats till de argument som Finland anfört (se skäl 92) anser kommissionen att omvandling av befintliga fordringar till en ny garanti kan utgöra statligt stöd. I detta sammanhang bör en åtskillnad göras mellan befintligt stöd och nytt stöd. Definitionen av befintligt stöd inbegriper enskilda stödåtgärder som hade genomförts innan fördraget trädde i kraft (artikel 1 b i procedurförordningen). Nytt stöd är däremot ”[…] allt stöd som inte är befintligt stöd, inbegripet ändringar av befintligt stöd” (artikel 1 c i procedurförordningen). Enligt kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av den 21 april 2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 (49) ska en ändring vara ”varje ändring, utom ändringar av rent formell eller administrativ art som inte kan påverka bedömningen av stödåtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden”.

(165)

I själva verket beviljade S:t Michels stad en ny garanti den 8 mars 2004 som säkerhet för ett nytt lån som beviljades av Tapiola den 14 april 2004. Den nya garantin kan inte ses som en fortsättning på den gamla garantin, eftersom den beviljades för ett nytt lån med nya villkor. Det faktum att detta lån ersatte ett lån som beviljats av Tapiola 1992 som redan hade garanterats av S:t Michels stad ändrar inte kommissionens åsikt. Det är visserligen sant att det nya lånet uppgick till det utestående kapitalet av det gamla lånet och att räntesatsen var mer gynnsam för Karjaportti (4,5 % per år för det gamla lånet, 4 % per år för det nya lånet), men det hade skett en förändring i lånets löptid (det gamla lånet borde ha återbetalas tio år efter beviljandet, dvs. i november 2002, medan det nya lånet tillät återbetalning fram till 2014). Totalt sett är det nya lånet (kapital plus ränta för åren 2004–2014) större än det gamla. Genom beviljandet av den nya garantin ökade således risken för S:t Michels stad och därmed beloppet för åtgärden jämfört med den gamla garantin. Beviljandet av den nya garantin ska ses som en ändring av den gamla garantin som gör det möjligt att klassificera den nya garantin som nytt stöd. Finlands argument att den gamla garantin beviljades före Finlands anslutning till EU och därför kan betraktas som befintligt stöd och att den nya garantin inte kan anses innefatta beviljande av nytt stöd kan följaktligen avfärdas.

(166)

Frågan om garantin medförde en fördel för mottagaren kan bedömas på grundval av 2008 års tillkännagivande om garantier. Vid den tidpunkt då åtgärden beviljades gällde tillkännagivandet om garantier av år 2000. Kommissionen kommer dock, såsom förklaras i skäl 134, att grunda sin bedömning av åtgärden på 2008 års tillkännagivande om garantier. Enligt punkt 3.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier kan förekomsten av statligt stöd i en enskild statlig garanti uteslutas om fyra kumulativa villkor är uppfyllda (se skäl 135). Den garanti som är föremål för analys täcker 100 % av lånet. Det är tillräckligt för att konstatera att förekomst av statligt stöd inte kan uteslutas på grundval av punkt 3.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier. Kommissionen anser dessutom, i motsats till vad Finland framhållit, att Karjaportti redan i mars 2004 befann sig i svårigheter i den mening som avses i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer (se skälen 123–128), vilket är ytterligare en orsak till att garantin inte kan anses falla under punkt 3.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier.

(167)

Dessutom beviljades garantin utan avgift, trots att företaget befann sig i svårigheter och risken för S:t Michels stad kunde betraktas som avsevärd. Garantin täckte 100 % av lånet i fråga. Med andra ord bar den beviljande myndigheten hela risken för en eventuell betalningsförsummelse från stödmottagarens sida, och garantin beviljades som en absolut garanti, vilket innebär att garantigivaren är ansvarig för lånebeloppet på samma villkor som för ett eget lån och fordringsägaren kan begära att garantigivaren återbetalar lånebeloppet när lånet förfaller till betalning.

(168)

Finland är av uppfattningen att åtgärden är förenlig med principen om en investerare i en marknadsekonomi, särskilt eftersom privata aktörer var inblandade. Detta argument kan tillbakavisas. Enligt de uppgifter som har lämnats av Finland beviljade de privata aktörerna för det första inte garantier utan lån till stödmottagaren. För det andra beviljades lånen av de privata aktörerna inte samtidigt som de garanterade pensionslånen. För det tredje var den räntesats som minst en av de privata aktörerna begärde för ett lån redan högre än räntesatsen för pensionslånet. Ännu mer betydelsefullt är här att de privata aktörerna endast kom överens om kortfristiga lån, med en löptid på flera månader, medan den garanti som beviljades av S:t Michels stad täckte ett lån med en löptid på tio år.

(169)

Mot bakgrund av det ovan anförda anser kommissionen att åtgärden medför en fördel för Karjaportti. Åtgärd 4 uppfyller dessutom alla andra villkor för förekomst av statligt stöd. Som beskrivs i detalj i skälen 133, 140 och 141 består också denna garanti av statliga medel och kan tillskrivas staten och den är selektiv samt snedvrider konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(170)

Åtgärd 5: Finlands argument att åtgärden beviljades för att fortsätta den investering som inletts 2000 kan tillbakavisas, eftersom garantin helt klart utgjorde en ny åtgärd.

(171)

Enligt punkt 3.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier kan förekomsten av statligt stöd i en enskild statlig garanti uteslutas om fyra kumulativa villkor är uppfyllda (se skäl 135). I likhet med åtgärd 4 täcker garantin i fråga 100 % av lånet, och Karjaportti var redan i maj 2004 i svårigheter i den mening som avses i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer (se skälen 123–128). Garantin kan följaktligen inte omfattas av punkt 3.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier.

(172)

Dessutom, och i likhet med åtgärd 4, beviljades garantin utan avgift, trots att företaget befann sig i svårigheter och risken för S:t Michels stad kunde betraktas som avsevärd. Garantin täckte 100 % av lånet i fråga och beviljades som en absolut garanti. Kommissionen anser därför i detta fall, till skillnad från Finland, att åtgärden medför en fördel för Karjaportti.

(173)

Åtgärd 5 uppfyller dessutom alla andra villkor för förekomst av statligt stöd. Som beskrivs i detalj i skälen 133, 140 och 141 består också denna garanti av statliga medel och kan tillskrivas staten och den är selektiv samt snedvrider konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(174)

På grundval av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärd 4 och åtgärd 5 utgör statligt stöd.

(175)

Finland har inte framfört några argument för att åtgärd 4 är förenlig med den inre marknaden. För åtgärd 5 har Finland åberopat artikel 107.3 a i EUF-fördraget och 1998 års regionalstödsriktlinjer (se skäl 95). 1998 års regionalstödsriktlinjer kan dock inte fungera som grund för förenlighet eftersom Karjaportti var i svårigheter då de båda garantierna beviljades (se skälen 123–128). Enligt 1998 års regionalstödsriktlinjer måste stöd till företag i svårigheter bedömas enligt riktlinjerna för undsättning och omstrukturering (50). Därför undersöker kommissionen först om 4 och 5 är förenliga med den inre marknaden som undsättnings- och omstruktureringsstöd enligt undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna. Vid tidpunkten för beviljandet var 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer tillämpliga (51).

(176)

Enligt dessa riktlinjer måste ett undsättningsstöd uppfylla vissa krav, som inte alla uppfylls av den aktuella åtgärden.

(177)

Åtgärderna 4 och 5 uppfyller inte heller alla de krav för omstruktureringsstöd som anges i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.

(178)

Kommissionen anser följaktligen att åtgärderna inte beviljades i överensstämmelse med 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.

(179)

Det måste övervägas om åtgärderna 4 och 5 kan anses vara förenliga med den inre marknaden på grundval av något annat av undantagen i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget.

(180)

Undantagen i artikel 107.2 i EUF-fördraget är inte tillämpliga i det aktuella fallet eftersom åtgärderna i fråga inte utgör stöd av social karaktär, inte beviljats enskilda konsumenter, inte är avsedda att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser och inte getts till näringslivet i vissa av de områden i Förbundsrepubliken Tyskland som påverkats av Tysklands delning.

(181)

Ytterligare undantag föreskrivs i artikel 107.3 i EUF-fördraget.

(182)

I artikel 107.3 a i EUF-fördraget fastställs att ”stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning” kan anses förenligt med den inre marknaden. Karjaportti låg i ett sådant område vid den tidpunkt då stödet beviljades.

(183)

När åtgärderna 4 och 5 beviljades reglerades förenligheten av statligt stöd till stödmottagande områden av 1998 års regionalstödsriktlinjer. Enligt dessa riktlinjer är företag i svårigheter inte berättigade till regionalstöd. Mot bakgrund av det ovan anförda slår kommissionen därför fast att stödet inte omfattas av det undantag som anges i artikel 107.3 a i EUF-fördraget.

(184)

Enligt artikel 107.3 b i EUF-fördraget kan ”stöd för att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse eller för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi” anses förenligt med den inre marknaden. Kommissionen anmärker att det aktuella stödet inte är tänkt att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse och kommissionen har inte heller funnit bevis för att det varit avsett att avhjälpa en allvarlig störning i Finlands ekonomi. Mot bakgrund av det ovan anförda drar kommissionen slutsatsen att stödet inte omfattas av det undantag som anges i artikel 107.3 b i EUF-fördraget.

(185)

Enligt artikel 107.3 d i EUF-fördraget kan stöd för att främja kultur och bevara kulturarvet anses vara förenligt med EUF-fördraget om stödet inte påverkar handelsvillkoren och konkurrensen inom gemenskapen i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Den artikeln är uppenbart inte tillämplig i det här fallet.

(186)

Artikel 107.3 c i EUF-fördraget anger att stöd för att underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner kan anses förenliga med fördraget när de inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Kommissionen har utarbetat flera riktlinjer och meddelanden som förklarar hur den tillämpar undantaget i artikel 107.3 c. Kommissionen anser dock att det är självklart att de undantag som tagits in i dessa riktlinjer och meddelanden inte kan tillämpas i detta ärende på grund av stödets natur och karaktär.

(187)

På grundval av ovanstående argument anser kommissionen att åtgärderna 4 och 5 omfattar statligt stöd som inte är förenligt med den inre marknaden.

(188)

Finlands främsta argument (se skälen 96–98) är att S:t Michels stad inte var generösare än företagets övriga fordringsägare, utan agerade tillsammans med företagets privata fordringsägare och på samma villkor. När staden samtyckte till saneringsprogrammet agerade den således som en investerare i en marknadsekonomi.

(189)

Den första frågan som måste besvaras i detta sammanhang är om testet med en privat investerare i en marknadsekonomi är tillämpligt i situationer där en eller flera offentliga enheter vars agerande kan tillskrivas staten genomför flera åtgärder med avseende på ett företag. Förstainstansrätten behandlade denna fråga i målet BP Chemicals mot kommissionen (52). Enligt förstainstansrätten är det riktigt att enbart den omständigheten att ett offentligt företag redan har gjort kapitaltillskott som anses utgöra ”stöd” till sitt dotterbolag inte omedelbart utesluter att ett ytterligare kapitaltillskott kan anses utgöra en investering som uppfyller kriteriet med en privat investerare som verkar på normala marknadsekonomiska villkor. Kommissionen måste dock avgöra om flera åtgärder med avseende på ett företag rimligen kan hållas isär och ses som fristående åtgärder. I detta sammanhang måste man enligt förstainstansrätten ta hänsyn till åtgärdernas kronologi, deras syfte och dotterbolagets situation då vart och ett beslut om ett kapitaltillskott fattades (53).

(190)

I det aktuella fallet måste kommissionen avgöra huruvida de garantier som beviljas i mars och maj 2004 (åtgärd 4 och åtgärd 5) kan särskiljas från det domstolsövervakade saneringsförfarandet (åtgärd 6). Det är sant att samtliga tre åtgärder har beslutats inom ett år, men kommissionen konstaterar att de vidtogs i ett annat sammanhang. Under tiden hade ett domstolsövervakat saneringsförfarande inletts som företagets samtliga fordringsägare deltog i. Syftet med åtgärd 6 var därför inte längre att göra det möjligt för företaget att återställa sin lönsamhet utan insolvens med hjälp av nya pengar från privata banker. Snarare syftade S:t Michels stad, som alla andra fordringsägare i deras roll som långivare, till att maximera återvinningen av sina utestående fordringar i enlighet med begränsningarna i den finska konkurslagstiftningen. Kommissionen anser därför att åtgärd 6 kan skiljas från åtgärder 4 och 5.

(191)

Karjaportti lämnade, tillsammans med sina privata fordringsägare, in en ansökan om ett domstolsövervakat saneringsförfarande till S:t Michels tingsrätt enligt lagen om företagssanering (1993/47). Ett saneringsprogram lämnades till tingsrätten, inklusive närmare uppgifter om de åtgärder som nu är föremål för bedömning. Tingsrätten fastställde saneringsprogrammet efter att ha granskat uppgifterna. Kommissionen noterar att Karjaportti har varit föremål för ett domstolsövervakat saneringsförfarande enligt finsk lag. Syftet med ett sådant domstolsövervakat saneringsförfarande är att sanera livsduglig verksamhet som bedrivs av en gäldenär i ekonomiska svårigheter för att garantera verksamhetens fortbestånd och åstadkomma skuldreglering. Kommissionen anser därför att de åtgärder som vidtagits av S:t Michels stad i samband med det domstolsövervakade saneringsförfarandet kan bedömas mot bakgrund av den marknadsekonomiska investerarprincipen.

(192)

Enligt rättspraxis i Magefesamålet (54) kan åtgärder i samband med ett domstolsövervakat saneringsförfarande utgöra statligt stöd om staten är mer generös än företagets övriga fordringsägare. Kommissionen kontrollerar följaktligen om de privata och offentliga fordringsägarna faktiskt behandlats lika i samband med saneringsförfarandet.

(193)

Det kan för det första noteras att […] av saneringsskulderna (ca [30–70] %) var skulder till privata fordringsägare. De största privata fordringsägarna är Nordea Bank, Pohjola Bank och Nordea Financing. För det andra måste det beaktas att Karjaporttis fordringsägare var uppdelade i olika grupper enligt deras rankning. Tillsammans med de privata fordringsägarna Nordea Bank, OKO/Pohjola Bank och Nordea Financing samt det statsägda specialiserade finansieringsbolaget Finnvera ingick S:t Michels stad i gruppen fordringsägare med stora säkerhetsskulder. Såsom framgår av tabell IV har S:t Michels stad, inom dessa stora säkerhetsskulder, en andel på [10–40] % medan de privata fordringsägarna tillsammans har en andel på [30–70] %. Finnvera har en andel på [10–40] %.

(194)

Nedan bedöms var och en av de åtgärder som vidtagits av S:t Michels stad mer i detalj:

(195)

Sänkning av räntorna för säkerhetsskulderna: Såsom framgår av tabell V var räntesatserna för lån och övriga skulder (obetalda avgifter), som betraktades som ”stora säkerhetsskulder”, desamma för privata och offentliga fordringsägare, med undantag av […]. Denna fordringsägare fick en ränta motsvarande […] Euribor för alla utestående belopp från början av saneringsförfarandet, medan övriga fordringsägare endast fick en ränta motsvarande […] Euribor minus […] % fram till 2010 för en del av de utestående beloppen. Denna skillnad berodde på att […] hade den högsta rankningen när det gäller säkerheter som ställts av Karjaportti. Det anses att den högre rankningen för […] motiverar ränteskillnaden.

(196)

Omläggning av lån: Uppskov med betalningen av S:t Michels stads skulder beviljades i samma utsträckning som för andra fordringsägare med säkerhetsskulder. Tabell VI visar hur Karjaportti måste erlägga delbetalningar till alla fordringsägare med säkerhetsskulder från juli 2009 till 2015, då den största delen av delbetalningarna förfaller (43 % av kapitalet i var och en av säkerhetsskulderna). De delbetalningar som ska göras till varje enskild fordringsägare är lika stora i förhållande till det sammanlagda beloppet av respektive fordringsägares fordran (dvs. 2 % av det utestående beloppet för de första tre delbetalningarna, 4 % för följande två delbetalningar och 6 % för resten av delbetalningarna. Den sista delbetalningen uppgår till 43 % av kapitalet för var och en av fordringsägarna med säkrade skulder. S:t Michels stad har således inte behandlats mindre gynnsamt än de privata fordringsägarna i en liknande situation.

(197)

Efterskänkning av skuld på vissa villkor: Enligt saneringsprogrammet (se skälen 42 och 43) ska de belopp som ska efterskänkas i slutet av det domstolsövervakade saneringsförfarandet, om vissa ekonomiska krav inte är uppfyllda, baseras på en jämförelse mellan värdet av säkerheten om Karjaportti fortsätter med sin verksamhet, och säkerhetens värde om den tas i anspråk, fastställas för var och en fordringsägare, med hänsyn tagen till deras respektive rankning. Säkerhetens värde i de två scenarierna fastställdes av två oberoende värderingsorgan vid den tidpunkt då saneringsprogrammet inrättades, på grundval av jämförbar pris- och hyresinformation. Mot denna bakgrund behöver […], i egenskap av högst rankad fordringsägare, inte efterskänka skulder i slutet av det domstolsövervakade saneringsförfarandet. Beloppen för övriga fordringsägare fastställdes också enligt denna metod, vilket resulterar i de belopp som redovisas i skäl 43. Den metod som använts för att fastställa respektive belopp kan betraktas som trovärdig, särskilt eftersom respektive rankning avser värdet av respektive säkerhet i de två scenarierna. I praktiken grundade sig beräkningen på oberoende expertutvärderingar, och samma principer tillämpades på alla fordringsägare vid fastställandet av de belopp med vilka saneringsskulderna högst kan minskas med i slutet av det domstolsövervakade saneringsförfarandet. Mot bakgrund av detta kan man dra slutsatsen att alla fordringsägare behandlades lika.

(198)

Sammantaget anser kommissionen att S:t Michels stad inte behandlades mindre gynnsamt än de privata fordringsägarna i samband med det domstolsövervakade saneringsförfarandet. Eventuella skillnader i förhållande till övriga fordringsägare motiverades av att de säkerheter som innehades av respektive fordringsägare var av olika kvalitet. Därför måste slutsatsen dras, mot bakgrund av det ovanstående, att det domstolsövervakade saneringsförfarandet inte gav stödmottagaren någon fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget. De tvivel som kommissionen uttryckte i beslutet att inleda förfarandet har skingrats och de åtgärder som beskrivs i skälen 31-43 utgör inte statligt stöd.

(199)

Kommissionen noterar för det första att köpet av aktier inte ingick i det domstolsövervakade saneringsförfarandet.

(200)

Finland hävdar att S:t Michels stad agerat i enlighet med den marknadsekonomiska investerarprincipen när den köpte aktierna. För det första måste man enligt resonemanget i målet BP Chemicals (se skälen 189–191) avgöra om den marknadsekonomiska investerarprincipen kan tillämpas på åtgärd 7, eftersom S:t Michels stad redan tidigare hade vidtagit åtgärder till stöd för Karjaportti. Kommissionen konstaterar i detta sammanhang att åtgärderna 4 och 5 vidtogs innan det domstolsövervakade saneringsförfarandet började, medan aktieköpet ägde rum först senare. Dessutom var det efter inledandet av det domstolsövervakade saneringsförfarandet uppenbart att syftet med åtgärderna 4 och 5, som var att göra det möjligt för stödmottagaren att ha fortsatt tillgång till likviditet, skulle uppnås inom ramen för ett sådant förfarande. Det anses därför att åtgärd 7 kan särskiljas från åtgärderna 4 och 5 och att den marknadsekonomiska investerarprincipen i princip är tillämplig på åtgärd 7.

(201)

Som beskrivs i skäl 156 är den marknadsekonomiska investerarprincipen tillämplig på fall där staten köper mark eller andra tillgångar. Finland lade fram en värdering av aktierna som gjorts av […] (55), ett fastighetsförvaltningsföretag som har sitt säte i Helsingfors. Enligt värderingen, som är daterad den 29 mars 2005, har aktierna i fastighetsbolaget ett värde av mellan 1 miljon euro och 1,1 miljoner euro. Värderingen grundades på värdet av de tillgångar som är i företagets ägo. Två metoder tillämpades för att fastställa värdet, nämligen kapitalvärdet vid marknadshyror (enligt finska statistikcentralens bostadsstatistik) och försäljningsvärdet (enligt begärda priser).

(202)

Vid tidpunkten för försäljningen av aktierna var fastigheten uthyrd mot en hyra som var lägre än marknadshyran. Enligt värderingen skulle nivån för marknadshyran kunna uppnås på två år, genom att genomföra största möjliga årliga höjningar av hyrorna. Värdet av fastigheten justerades därför vid tidpunkten för förvärvet och S:t Michels stad köpte slutligen aktierna till priset 860 000 euro.

(203)

Värderingen gjordes av en oberoende expert. Den metod som använts enligt beskrivningen ovan var att först kontrollera kapitalvärdet vid marknadshyror och därefter försäljningsvärdet. Båda värdena baserades på marknadsuppgifter och de två värdena användes för att fastställa värdet på aktierna, som också justerades till den hyresnivå som rådde vid tidpunkten för köpet. Detta anses vara en rimlig metod. Kommissionen drar slutsatsen att aktierna i Kiinteistö Oy Suksimäki köptes till ett marknadspris och att åtgärden inte gav Karjaportti någon fördel.

(204)

Mot bakgrund av ovanstående har de tvivel som kommissionen gav uttryck för i beslutet om att inleda förfarandet skingrats, och slutsatsen dras att åtgärden inte innefattar statligt stöd.

(205)

Finland hävdar att omvandlingen av obetalda räntor till lån är en åtgärd som är typisk för domstolsövervakade saneringsförfaranden. Det är riktigt att en sådan åtgärd kan anses höra till ett domstolsövervakat saneringsförfarande. I det aktuella fallet hade omvandlingen av obetalda räntor till lån under 2005 i princip redan fastställts i saneringsprogrammet för alla fordringsägare med stora säkerhetsskulder ([två privata fordringsägare] och Finnvera). Mot denna bakgrund anser kommissionen inte att omvandlingen av obetalda räntor till ett lån i sig var ett statligt stöd. Det måste dock kontrolleras om den ränta som S:t Michels stad debiterade Karjaportti gav detta företag en fördel.

(206)

Mot denna bakgrund anser Finland att S:t Michels stad handlat enligt principen om en privat investerare i en marknadsekonomi, eftersom privata fordringsägare omvandlade obetalda räntor till lån tillsammans med S:t Michels stad. För det första, av samma skäl som för det domstolsövervakade saneringsförfarandet, anses det i princip att den marknadsekonomiska investerarprincipen kan tillämpas på åtgärd 8, eftersom denna åtgärd kan särskiljas från åtgärderna 4 och 5 (se skälen 189–191). Kommissionen tillämpar principen om en privat investerare i en marknadsekonomi på detta ärende och konstaterar följande: Det är visserligen riktigt att inte endast S:t Michels stad utan också [de privata fordringsägarna] omfattades av omvandlingen, men den räntemarginal som togs ut för lånen var inte densamma. I själva verket begärde [en privat fordringsägare] en ränta motsvarande tremånaders Euribor plus 1,5 % och [den andra privata fordringsägaren] 3 månaders Euribor plus 2 %, medan S:t Michels stad endast begärde 3 månaders Euribor plus 0,3 %. Den ränta som S:t Michels stad gick med på att debitera för lånet är således 1,2 % lägre än den ränta som [en privat fordringsägare] debiterade och 1,7 % lägre än den ränta som debiterades av [en annan privat fordringsägare]. Därför kan argumentet att S:t Michels stad agerat på samma villkor som privata fordringsägare avvisas. Med tanke på skillnaden i räntesatser kan det också uteslutas att S:t Michels stad debiterade en marknadsmässig avgift för lånet. Det lån som de obetalda räntorna omvandlades till av S:t Michels stad medför därför en fördel för Karjaportti.

(207)

Åtgärd 8 uppfyller dessutom alla andra villkor för förekomst av statligt stöd. Som beskrivs i detalj i skälen 133, 140 och 141 består lånet av statliga medel och kan tillskrivas staten och det är selektivt samt snedvrider konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(208)

På grundval av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärd 8 utgör statligt stöd.

(209)

Finland har inte framfört några argument för att åtgärd 8 är förenlig med den inre marknaden. Eftersom Karjaportti befann sig i svårigheter då de obetalda räntorna omvandlades till lån (se skälen 123-129) utreder kommissionen först om åtgärd 8 utgör undsättnings- och omstruktureringsstöd som är förenligt med den inre marknaden enligt undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna. Vid tidpunkten för beviljandet var 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer tillämpliga (56).

(210)

Enligt 2004 års riktlinjer måste undsättningsstöd uppfylla vissa krav, som inte alla uppfylls av den berörda åtgärden.

(211)

Åtgärden uppfyller inte heller alla de krav för omstruktureringsstöd som fastställs i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.

(212)

Kommissionen anser följaktligen att åtgärden inte beviljades i enlighet med 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.

(213)

Det måste övervägas om åtgärd 8 kan anses vara förenlig med den inre marknaden på grundval av något annat av undantagen i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget. Av samma skäl som ovan beträffande åtgärderna 4 och 5 (se skälen 179–186) anser kommissionen att inget av undantagen är tillämpligt. Kommissionen drar därför slutsatsen att åtgärd 8 omfattar statligt stöd som inte är förenligt med den inre marknaden.

(214)

Det måste först kontrolleras om nedskrivningarna av dessa skulder kan medföra en fördel för Karjaportti. Det skulle vara fallet om S:t Michels stad lät bli att driva in skulderna, dvs. om staden efterskänkte dem.

(215)

Såsom beskrivs i skäl 105 har Finland bekräftat att nedskrivningen av skulderna var en ren bokföringsåtgärd som inte påverkar det rättsliga förhållandet mellan fordringsägare och gäldenär, dvs. skulderna efterskänktes inte. Enligt de handlingar som har lämnats av Finland driver S:t Michels stad fortfarande in skulderna.

(216)

Enligt försiktighetsprincipen enligt god redovisningssed och i enlighet med 5 kap. 2 § bokföringslagen (1336/1997) får värdet på fordringar som förs in i balansräkningen inte överstiga deras sannolika värde. Följaktligen redovisas fordringar som troligen inte kan återvinnas i resultaträkningen som en kostnad.

(217)

Mot bakgrund av det ovanstående anser kommissionen att nedskrivningen av skulderna bara gjordes i S:t Michels stads räkenskaper i överensstämmelse med gällande redovisningsstandarder, och indrivningen av de respektive fordringarna fortsätter inom ramen för det domstolsövervakade saneringsförfarandet.

(218)

De tvivel som kommissionen uttrycker i beslutet om att inleda förfarandet har skingrats och slutsatsen kan dras att åtgärderna inte gav Karjaportti någon fördel. Därför omfattar åtgärderna 9 och 10 inget statligt stöd.

(219)

Finlands argument att åtgärden är ett naturligt inslag i ett domstolsövervakat saneringsförfarande och inte omfattar statligt stöd kan avvisas. För det första ingick omläggningen av skulderna år 2009 inte i den ursprungliga saneringsplanen och för det andra är det faktum att en sådan omstrukturering skulle genomföras enligt nationell lagstiftning inte tillräckligt för att utesluta statligt stöd (57).

(220)

I princip kan även åtgärder som minskar de avgifter som normalt har tagits upp i ett företags budget betraktas som statligt stöd. När det gäller omläggningen av skulder sker kommissionens bedömning utifrån kriteriet om en privat fordringsägare (58). Enligt detta kriterium betraktas staten som en offentlig fordringsägare, som på samma sätt som en privat fordringsägare försöker återfå de belopp som den har att utkräva, och därför ingår en överenskommelse med gäldenären om att lägga om de ackumulerade skulderna för att underlätta återbetalningen (59). Om fordringen kan betalas tillbaka till den offentliga fordringsägaren på gynnsammare villkor än vad en privat fordringsägare skulle gå med på, rör det sig om gynnsam behandling enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget. Kommissionen noterar Finlands argument att omläggningen aldrig genomfördes, eftersom förvaltningsdomstolen i Kuopio förbjöd dess genomförande. Såsom Finland konstaterar har återbetalningstiden emellertid förlängts, vilket lett till uppskov med betalningen av förfallna betalningar. I detta sammanhang konstaterar kommissionen att den omvandling som faktiskt genomförts skiljer sig från den anmälda omläggningen när det gäller beloppen och tidsfristen. Det belopp som S:t Michels stad faktiskt lagt om är lägre än det ursprungligen anmälda beloppet, och omläggningen beviljades endast för kortare perioder än vad som ursprungligen anmälts. Mot bakgrund av detta anses den anmälda åtgärden ha genomförts med ändringar. Oberoende av dessa ändringar konstaterar kommissionen att ingen privat fordringsägare någonsin skulle ha godtagit en skuldomläggning i någon som helst form av de orsaker som anges i detta skäl.

(221)

En privat fordringsägare återkräver normalt sett sina fordringar om han eller hon tidigare har ingått skuldomläggningsavtal som gäldenären inte har följt (60). S:t Michels stad gick däremot med på en ny omläggning av skulderna efter det att Karjaportti inte följde villkoren för den omläggning av skulderna som överenskommits i samband med det domstolsövervakade saneringsförfarandet. Det föreligger dessutom inga särskilda skäl till att lämna skulderna oindrivna, t.ex. att större säkerhet skulle ha ställts för S:t Michels stad. Vad beträffar utsikterna för företagets framtida lönsamhet och bärkraftighet, konstaterar kommissionen slutligen att företagets ekonomiska situation inte gav någon anledning att tro att investeringarna skulle leda till en acceptabel lönsamhetsnivå inom en rimlig tidsrymd. Vid tiden för beviljandet var Karjaportti föremål för ett konkursförfarande och företaget omfattades därtill sedan 2004 av ett domstolsövervakat saneringsförfarande. Mot denna bakgrund konstaterar kommissionen att en hypotetisk privat fordringsägare i samma situation som S:t Michels stad inte heller skulle ha gått med på en fortsatt omläggning av skulderna.

(222)

Finland uppger i detta sammanhang att S:t Michels stad agerat på lika villkor med Karjaporttis övriga fordringsägare.

(223)

Vad gäller den anmälda skuldomläggningen förhöll det sig enligt Finland så att de privata fordringsägarna samtyckte till omläggningen på villkor att S:t Michels stad gick med på den. För det andra förefaller den planerade skuldomläggningen inte föreskriva samma villkor för alla fordringsägare med säkerhetsskulder. Även om S:t Michels stad skulle ha beviljat uppskov med betalningen av de utestående skulderna till och med 2011, skulle de privata fordringsägarna ha mottagit en delbetalning 2009. Mot bakgrund av detta måste de argument som Finland anfört avvisas.

(224)

Mot bakgrund av det ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärden inte uppfyller kriteriet om en privat fordringsägare och att åtgärden medför en fördel för Karjaportti.

(225)

När det gäller de andra villkoren för förekomst av statligt stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget noterar kommissionen att S:t Michels stad hade samtyckt till omläggningen och att den följaktligen består av statliga medel och kan tillskrivas staten. Åtgärden kan vidare betraktas som selektiv. Slutligen snedvrids konkurrensen och påverkas handeln mellan medlemsstaterna, vilket beskrivs närmare i skälen 133, 140 och 141.

(226)

På grundval av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärden utgör statligt stöd.

(227)

Finlands viktigaste argument var att denna åtgärd inte omfattade statligt stöd. De hade emellertid också anmält åtgärd 12 som undsättningsstöd (se skäl 1). När S:t Michels stad samtyckte till omläggningen av skulden befann sig Karjaportti i själva verket i svårigheter i den mening som avses i punkt 10 c i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer (se skälen 123–129). Följaktligen måste den berörda åtgärdens förenlighet med den inre marknaden bedömas på grundval av 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.

(228)

Enligt 2004 års riktlinjer måste undsättningsstöd uppfylla vissa krav, som inte alla uppfylls av den berörda åtgärden.

(229)

Åtgärden uppfyller inte heller alla de krav för omstruktureringsstöd som fastställs i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.

(230)

Kommissionen anser följaktligen att åtgärden inte beviljades i enlighet med 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.

(231)

Det måste övervägas om åtgärd 12 kan anses vara förenlig med den inre marknaden på grundval av något annat av undantagen i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget.

(232)

Undantagen i artikel 107.2 i EUF-fördraget gäller inte i detta fall, eftersom åtgärden inte är av social karaktär, inte har getts till enskilda konsumenter, inte är utformad för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser och stödet inte har getts till näringslivet i vissa av de områden i Förbundsrepubliken Tyskland som påverkats genom Tysklands delning.

(233)

Ytterligare undantag föreskrivs i artikel 107.3 i EUF-fördraget.

(234)

I artikel 107.3 a i EUF-fördraget fastställs att ”stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning” kan anses som förenligt med den inre marknaden. Karjaportti låg i ett sådant område vid den tidpunkt då stödet beviljades.

(235)

Statligt stöd till stödområden regleras i 1998 års regionalstödsriktlinjer. Enligt de riktlinjerna är företag i svårigheter inte berättigade till regionalstöd. Kommissionen drar följaktligen slutsatsen att stödet inte omfattas av det undantag som anges i artikel 107.3 a i EUF-fördraget.

(236)

Enligt artikel 107.3 b i EUF-fördraget kan ”stöd för att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse eller för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi” anses förenligt med den inre marknaden. Kommissionen anmärker att det aktuella stödet inte är tänkt att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse och kommissionen har inte heller funnit bevis för att det varit avsett att avhjälpa en allvarlig störning i Finlands ekonomi. Mot bakgrund av ovan anförda överväganden drar kommissionen slutsatsen att stödet inte uppfyller villkoren för det undantag som anges i artikel 107.3 b i EUF-fördraget.

(237)

Enligt artikel 107.3 d i EUF-fördraget kan stöd för att främja kultur och bevara kulturarvet anses vara förenligt med EUF-fördraget om stödet inte påverkar handelsvillkoren och konkurrensen inom gemenskapen i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Den artikeln är uppenbart inte tillämplig i detta ärende.

(238)

Artikel 107.3 c i EUF-fördraget anger att stöd för att underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner kan anses förenliga med fördraget när de inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Kommissionen har utarbetat flera riktlinjer och meddelanden som förklarar hur den tillämpar undantaget i artikel 107.3 c. Kommissionen anser dock att det är självklart att de undantag som tagits in i dessa riktlinjer och meddelanden inte kan tillämpas i detta ärende på grund av stödets natur och karaktär.

(239)

På grundval av ovanstående argument anser kommissionen att åtgärd 12 omfattar statligt stöd som inte är förenligt med den inre marknaden.

(240)

Inledningsvis erinrar kommissionen om att Finland, inom ramen för statsstödsbeslut N 715/2006, gjort ett åtagande om att Finnveras verksamhet ska begränsas till förvaltning av statliga stödordningar. På grundval av detta beslutade kommissionen den 25 september 2007 (datum för kommissionens beslut) att den befrielse från inkomstskatt som beviljats Finnvera inte utgör statligt stöd. Åtgärderna 13–17 beviljades före kommissionens beslut i ärende N 715/2006. Åtgärd 18 beviljades efter antagandet av kommissionens beslut i ärende N 715/2006. Kommissionen måste därför i sin bedömning av åtgärd 18 ta hänsyn till det åtagande som Finland gjort i detta fall.

(241)

För att anses som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget ska ett stöd, direkt eller indirekt, ges med hjälp av statliga medel och kunna tillskrivas staten. Finland har inte bestridit att åtgärder som vidtagits av Finnvera består av statliga medel och kan tillskrivas staten. Enligt rättspraxis ska ett företags resurser betraktas som statliga medel om staten, genom att utöva sitt bestämmande inflytande över sådana företag, kan styra användningen av deras resurser (61). Åtgärder som beviljas av ett särskilt finansinstitut, som kan anses vara ett offentligt organ enligt sina stadgar, kan i allmänhet tillskrivas staten (62). I sin dom i målet Stardust Marine förklarade domstolen närmare begreppet medel som kan tillskrivas staten (63), och angav under vilka omständigheter en åtgärd kan tillskrivas staten: huruvida företaget införlivats i den offentliga förvaltningen, vilken verksamhet företaget bedriver och om denna utövas på marknaden under normala konkurrensvillkor i förhållande till privata företag, om företagets organisationsform är offentligrättslig eller om det omfattas av den allmänna bolagsrätten, hur starkt inflytande myndigheterna har över företagets förvaltning. I detta sammanhang noterar kommissionen att Finnveras åtgärder omfattas av förvaltningsrättsliga bestämmelser, vilket tyder på att företaget är nära knutet till förvaltningen. Finnvera är ett till 100 % statsägt specialfinansieringsbolag som omfattas av en statlig garanti och främst tillhandahåller statligt stöd och finansiering som det är svårt att få tillgång till på marknaden, t.ex. exportkrediter. Detta innebär att även om Finnveras verksamhet marginellt kan överlappa den verksamhet som bedrivs av affärsbanker, utövar bolaget inte sin verksamhet på normala konkurrensvillkor i förhållande till privata aktörer. Finnvera har bildats enligt allmän bolagsrätt. Samtidigt har staten ett starkt övervakande inflytande: Staten väljer ledamöterna i förvaltningsrådet bland de politiska partiernas riksdagsgrupper på grundval av deras representation i riksdagen. De flesta ledamöterna i styrelsen ska väljas bland kandidater som väljs av olika ministerier (se skälen 56 och 57). Mot bakgrund av detta anser kommissionen att de åtgärder som vidtagits av Finnvera består av statliga medel och kan tillskrivas Finland.

(242)

Vad gäller frågan om åtgärd 13 innebär en fördel för stödmottagaren beviljades åtgärden, i motsats till vad Finland hävdar, inte tillsammans med privata fordringsägare på samma villkor. Visserligen beviljade både […] och […] Karjaportti lån år 2004, men kommissionen har inga indikationer på att dessa banker också beviljade garantier. Dessutom beviljade de två privata fordringsägarna sina lån först sommaren 2004, dvs. ett par månader efter det att Finnvera hade beviljat åtgärd 13, och det kan således inte anses att Finnvera agerade tillsammans med dem. Finlands påstående att garantin beviljades i överensstämmelse med 2000 års tillkännagivande om garantier kan också tillbakavisas. För det första grundar kommissionen sin bedömning av åtgärden på 2008 års tillkännagivande om garantier (se skäl 134). Enligt punkt 3.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier kan förekomsten av statligt stöd inom en enskild statligt garanti uteslutas om låntagaren inte är i ekonomiska svårigheter. Eftersom kommissionen anser att Karjaportti redan i mars 2004 var i svårigheter i den mening som avses i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer (se skälen 123–128) kan tillkännagivandet om garantier inte tillämpas. Finland anför också att garantin var föremål för en hög avgift. Med tanke på Karjaporttis finansiella svårigheter vid den tidpunkt då garantin beviljades anses det emellertid den garantiavgift som debiteras av Finnvera inte är en marknadsmässig avgift. I själva verket hade stödmottagaren finansieringskostnader på totalt [5–8] % för lånet tillsammans med garantin, medan den gällande referensräntan vid den tidpunkten var 4,43 %, till vilken minst 400 räntepunkter skulle behöva läggas till med tanke på stödmottagarens finansiella svårigheter. Mot bakgrund av det ovan anförda anser kommissionen att åtgärden medför en fördel för Karjaportti.

(243)

Vidare betraktas en åtgärd som statligt stöd om den är specifik eller selektiv, dvs. gynnar endast vissa företag eller viss produktion. Åtgärd 13 beviljades Karjaportti, ett specifikt företag. Kommissionen anser därför att åtgärden utgör en selektiv fördel till förmån för stödmottagaren.

(244)

Dessutom måste kommissionen bedöma om åtgärd 13 sannolikt kommer att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna. I detta sammanhang hävdar Finland att stödinslaget i garantin låg under tröskelvärdet för stöd av mindre betydelse. När åtgärd 13 beviljades var kommissionens förordning (EG) nr 69/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse (64) (nedan kallad de minimis-förordningen) tillämplig (65). Ett av kraven för tillämpning av 2001 års de minimis-förordning är att det stöd av mindre betydelse som beviljas ett företag inte får överstiga 100 000 euro totalt sett under en treårsperiod. Den aktuella garantin uppgick endast till 91 000 euro, dvs. skulle ha legat under taket på 100 000 euro även om hela beloppet hade behövts beaktas som stödinslag. Det måste dock avgöras om åtgärd 13 ska bedömas tillsammans med åtgärd 4, den garanti som S:t Michels stad beviljade i mars 2004 endast nio dagar före åtgärd 13, den garanti som beviljats av Finnvera. De två garantierna beviljades av två olika aktörer och omfattade två separata lån med olika löptid, medan dessa två lån ersatte ett enda lån som beviljats av Tapiola 1992. Det kan därmed anses att åtgärderna 4 och 13 beviljades för samma ändamål, dvs. att göra det möjligt att omvandla det lån som Tapiola beviljade 1992 till nya lån. Mot bakgrund av den nära kopplingen mellan de två åtgärderna anser kommissionen att åtgärderna 4 och 13 ska ses som en enda åtgärd vid tillämpningen av det tak på 100 000 euro som föreskrivs i 2001 års de minimis-förordning. Tillsammans överstiger stödinslagen i dessa två åtgärder 100 000 euro. Kommissionen drar därför slutsatsen att åtgärd 13 inte omfattas av 2001 års de minimis-förordning.

(245)

Avslutningsvis hävdar Finland att åtgärd 13 är en fortsättning på redan befintliga skulder och att Finnveras exponering således inte ökar. Finland lade fram ett liknande argument i samband med åtgärd 4. På samma sätt som för åtgärd 4 betraktar kommissionen inte åtgärd 13 enbart som en fortsättning på en tidigare beviljade åtgärd (se skälen 164 och 165).

(246)

På grundval av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärd 13 utgör statligt stöd.

(247)

Finland har inte framfört några argument för att åtgärd 13 är förenlig med den inre marknaden. Eftersom Karjaportti befann sig i svårigheter då Finnvera beviljade garantin (se skälen 123–128), bedömer kommissionen först om garantin utgör undsättnings- och omstruktureringsstöd som är förenligt med den inre marknaden enligt undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna. Vid tidpunkten för beviljandet gällde 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer (66).

(248)

Enligt 1999 års riktlinjer måste undsättningsstöd uppfylla vissa krav, som inte alla uppfylls av den berörda åtgärden.

(249)

Av samma skäl som de som anges ovan för åtgärderna 4 och 5 (se skälen 177 och 178) anser kommissionen att åtgärd 13 inte heller uppfyller alla de villkor för omstruktureringsstöd som anges i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer. Kommissionen anser följaktligen att åtgärden inte beviljades i enlighet med 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.

(250)

Det måste övervägas om åtgärd 8 kan anses vara förenlig med den inre marknaden på grundval av något annat av undantagen i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget. Av samma skäl som ovan beträffande åtgärderna 4 och 5 (se skälen 179–186) anser kommissionen att inget av undantagen är tillämpligt. Kommissionen drar därför slutsatsen att åtgärd 13 omfattar statligt stöd som inte är förenligt med den inre marknaden.

(251)

Finland hävdar att lånet ingick i det saneringsprogram som var knutet till det domstolsövervakade saneringsförfarandet och att Finnvera genomförde åtgärden tillsammans med privata fordringsägare.

(252)

Åtgärden ingick visserligen i saneringsprogrammet för Karjaporttis såväl privata som offentliga fordringsägare. Enligt de handlingar som har lagts fram av Finland skedde omläggningen av räntorna i praktiken i slutet av 2005 och i början av 2006. Även privata fordringsägare har lagt om sina räntor till lån.

(253)

För det första måste man, i enlighet med resonemanget i målet BP Chemicals (se skälen 189–191), fastställa om den marknadsekonomiska investerarprincipen kan tillämpas på åtgärd 14. Kommissionen konstaterar i detta sammanhang att åtgärderna 4, 5 och 13 vidtogs innan det domstolsövervakade saneringsförfarandet började, medan åtgärd 14 vidtogs medan förfarandet pågick. Av de orsaker som anges i skälen 189–191 anser kommissionen att åtgärd 14 kan särskiljas från åtgärderna 4, 5 och 13. Dessutom planerades åtgärd 14 redan i själva saneringsprogrammet, som hade till syfte att få företaget tillbaka på rätt spår.

(254)

För det andra, vad gäller tillämpningen av den marknadsekonomiska investerarprincipen på den aktuella åtgärden, anser kommissionen att de lån som beviljats av de privata fordringsägarna […] och […] är jämförbara med det lån som beviljats av Finnvera. I egenskap av fordringsägare med säkrade skulder i det domstolsövervakade saneringsförfarandet är företagen alla i samma situation. Med tanke på att dessa lån beviljades på liknande villkor som det lån som beviljades av Finnvera (samma låneperiod, jämförbar återbetalningsperiod) och att den ränta som Finnvera begärde var gynnsammare för Finnvera (6 månaders Euribor plus 2 % var sammanlagt 4,643 % den 1 januari 2006) än den räntesats som de privata långivarna erhöll (den 1 januari 2006 var 3 månaders Euribor plus 1,5 % sammanlagt 3,988 % och 3 månaders Euribor plus 2 % sammanlagt 4,488 %) drar kommissionen slutsatsen att åtgärden inte medförde en fördel för Karjaportti.

(255)

På grundval av ovanstående dras slutsatsen att stödåtgärden inte utgör statligt stöd.

(256)

För det första anser kommissionen att mottagaren av stödet är Karjaportti, trots att motgarantin beviljades […]. Den låga avgift som […] debiterat Karjaportti visar att […] bara beviljat garantin mot bakgrund av den garanti som beviljats av Finnvera. I själva verket är det Karjaportti och inte […] som betalar avgiften för motgarantin till Finnvera.

(257)

I alla händelser anser Finland att Finnvera agerade på samma villkor som de privata fordringsägarna […] och […]. Det är riktigt att […] och […] befann sig i en liknande situation som Finnvera. Alla tre företag är fordringsägare med säkrade skulder i det domstolsövervakade saneringsförfarandet. De har alla beviljat Karjaportti lån och garantier före […].

(258)

På samma sätt som för åtgärd 14 anses den marknadsekonomiska investerarprincipen enligt samma resonemang som i målet BP Chemicals (se skälen 189–191) kunna tillämpas på åtgärd 15, eftersom denna åtgärd är särskiljbar från åtgärderna 4, 5 och 13 (se skäl 253).

(259)

Vad den berörda åtgärden beträffar uppgick det garanterade lånet till sammanlagt 1,8 miljoner euro. Finnvera lämnade en motgaranti för […] för endast 16,7 % av detta belopp (300 000 euro). Resten av lånet täcktes av garantier från […] och […] (825 000 euro respektive 675 000 euro), som Finnvera inte lämnade några motgarantier för. Ur stödmottagaren Karjaporttis perspektiv var de totala kostnaderna för den motgaranterade garantin högre än för de garantier som beviljats av […] och […]. De två sistnämnda bankerna tog ut en garantiavgift på 1,75 % av Karjaportti, medan de totala finansieringskostnaderna för motgaranti för Karjaportti var 2,9 % (1,65 % för den garanti som […] beviljade plus 1,25 % för motgarantin). Till följd av detta medförde den åtgärd som genomfördes av Finnvera inte någon fördel för Karjaportti.

(260)

På grundval av ovanstående dras slutsatsen att stödåtgärden inte utgör statligt stöd.

(261)

Såsom beskrivs i skäl 110 hävdar Finland att lånet inte innefattade statligt stöd, eftersom det utgjorde en del av en större finansieringsåtgärd som även privata fordringsägare deltog i.

(262)

På samma sätt som för åtgärd 14 anses den marknadsekonomiska investerarprincipen enligt samma resonemang som i målet BP Chemicals (se skälen 189–191) kunna tillämpas på åtgärd 16 (se skäl 253).

(263)

Såsom konstateras i skäl 254 anser kommissionen att […] och […] är i en situation som är jämförbar med Finnveras. Vad gäller den särskilda åtgärd som är föremål för bedömning är det riktigt att Finnvera beviljade lånet samtidigt och på samma villkor som […] och […]. Lånens löptid var sex månader för alla långivare och återbetalningstiden för alla lån sköts upp i samma proportion (det utestående beloppet för alla fordringsägare är ca […] % av det ursprungliga beloppet). Såsom beskrivs i skäl 66 ställdes samma säkerhet för alla tre lån, och säkerheten delas mellan fordringsägarna enligt deras respektive risk i förhållande till det lån de har beviljat. Vad räntesatsen beträffar förefaller det som om den ränta som Finnvera begärde var ännu gynnsammare för Finnvera (6 månaders Euribor plus 2 % var sammanlagt 6,847 % den 6 juli 2007) än den räntesats som de privata långivarna erhöll (den 9 juli 2007 var 1 månaders Euribor plus 2 % 6,105 %). Följaktligen kan lånet anses följa principen om en privat investerare i en marknadsekonomi och inte inrymma statligt stöd.

(264)

På grundval av ovanstående dras slutsatsen att stödåtgärden inte utgör statligt stöd.

(265)

För det första måste det avgöras vilken aktör som gynnas av åtgärden i fråga, […] eller Karjaportti. Finnvera beviljade motgarantin till […], som är den viktigaste banken för Karjaportti. […] beviljade i sin tur en garanti till Karjaportti. […] tog ut en mycket låg avgift av Karjaportti för denna garanti, vilket tyder på att […] beviljade Karjaportti garantin endast därför att den täcktes av Finnveras motgaranti. Kommissionen noterar vidare att det inte är […] utan Karjaportti som betalar avgiften för motgarantin till Finnvera. Mot bakgrund av detta anser kommissionen att Karjaportti är mottagare av stödåtgärden.

(266)

För det andra måste det bedömas huruvida åtgärden ger Karjaportti en fördel. Finland hävdar i detta sammanhang att motgarantin inte omfattar statligt stöd, eftersom en annan privat part deltog i arrangemanget. Detta argument kan avvisas, eftersom Finnvera beviljat en motgaranti för den garanti som den berörda privata parten beviljat, vilket innebär att Finnvera och den privata parten inte alls var i en motsvarande situation.

(267)

Mot bakgrund av detta bedömer kommissionen åtgärden på grundval av 2008 års tillkännagivandet om garantier. Finnveras motgaranti täcker visserligen inte mer än 80 % av […] garanti, men stödmottagaren Karjaportti var i svårigheter vid tidpunkten för beviljandet (se skälen 123–128). Följaktligen kan förekomsten av statligt stöd inte uteslutas på grundval av punkt 3.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier.

(268)

Även om en garanti inte uppfyller alla krav i punkt 3.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier, kan den avgift som betalats för en garanti dock motivera slutsatsen att garantin inte innefattar statligt stöd. Oavsett detta anser kommissionen i motsats till Finland i detta fall att åtgärden inte kan betraktas som fri från stöd. Garantin beviljades till en låg avgift, även om företaget befann sig i svårigheter (se skälen 123–128) och risken för Finnvera kunde betraktas som avsevärd. Följaktligen anser kommissionen att åtgärden medför en fördel för Karjaportti. Kommissionen noterar också i detta sammanhang att Finnvera, enligt det åtagande som Finland gjort i samband med ärende N 715/2006, inte tilläts bevilja marknadsbaserad finansiering.

(269)

Åtgärden uppfyller dessutom alla andra villkor för förekomst av statligt stöd. Såsom beskrivs i skäl 241 består Finnveras åtgärder av statliga medel och kan tillskrivas staten. Åtgärd 17 är också selektiv eftersom det enda företag som gynnas av den är Karjaportti. Slutligen snedvrider åtgärden konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(270)

På grundval av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärden utgör statligt stöd.

(271)

Finland har inte gjort gällande att åtgärd 17 var förenlig med den inre marknaden. När Finnvera beviljade stödet var Karjaportti i själva verket i svårigheter i den mening som avses i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer (se skälen 123–128). Åtgärden kan följaktligen vara förenlig med den inre marknaden endast som stöd för undsättning och omstrukturering i enlighet med 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.

(272)

Enligt 2004 års riktlinjer måste ett undsättningsstöd uppfylla vissa krav, som inte alla uppfylls av den aktuella åtgärden.

(273)

Åtgärden uppfyller inte heller alla de krav för omstruktureringsstöd som fastställs i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.

(274)

Kommissionen anser följaktligen att åtgärden inte beviljades i enlighet med 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.

(275)

Det måste övervägas om åtgärd 17 kan anses vara förenlig med den inre marknaden på grundval av något annat av undantagen i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget. Av samma skäl som ovan beträffande åtgärderna 4 och 5 (se skälen 179–186) anser kommissionen att inget av undantagen är tillämpligt. Kommissionen drar därför slutsatsen att åtgärd 17 omfattar statligt stöd som inte är förenligt med den inre marknaden.

(276)

Om kommissionen har fastställt att ett stöd är oförenligt med den inre marknaden är den, enligt EUF-fördraget och domstolens fasta rättspraxis, behörig att besluta att den berörda medlemsstaten ska upphäva eller ändra stödet (67). Enligt domstolens fasta rättspraxis syftar dessutom den skyldighet som ålagts en medlemsstat att upphäva ett stöd som kommissionen anser vara oförenligt med den inre marknaden till att återställa den situation som rådde innan stödet beviljades (68). Domstolen har fastställt att detta mål är uppnått när stödmottagaren har betalat tillbaka de belopp som beviljats i form av olagligt stöd, och denne alltså förlorar den fördel som företaget åtnjöt på marknaden i förhållande till sina konkurrenter och den situation som rådde före utbetalningen av stödet är återställd (69).

(277)

Till följd av ovannämnda rättspraxis fastställs det i artikel 14 i procedurförordningen att ”vid negativa beslut i fall av olagligt stöd ska kommissionen besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren”.

(278)

Sex aktuella åtgärder ska således betraktas som olagligt och oförenligt stöd:

(279)

Dessa belopp måste därför återbetalas för att återställa den situation som rådde på marknaden innan stödet beviljades. Återkravet ska genomföras från och med den tidpunkt då stödmottagaren erhöll fördelen, dvs. när stödet ställdes till stödmottagarens förfogande, och det stöd som ska återkrävas ska innefatta ränta fram till den dag då stödet faktiskt har återbetalats.

(280)

Det oförenliga stödinslaget i två garantier som S:t Michels stad beviljade 2004 (åtgärd 4 och åtgärd 5) och i de garantier som Finnvera beviljade 2005 (åtgärd 13) och 2008 (åtgärd 17) ska fastställas på grundval av följande principer.

(281)

I princip skulle en statlig garanti kunna utgöra stöd upp till det totala beloppet för det underliggande lånet, om stödmottagaren inte kan få tillgång till finansieringsmarknaderna av egen kraft (70). I det aktuella fallet har Finland emellertid visat, genom att tillhandahålla information om lån som privata långivare beviljat mottagaren, att Karjaportti fortfarande hade tillgång till finansieringsmarknaderna vid tidpunkten för beviljandet av garantierna 2004 (se skäl 93). Det finns få uppgifter om huruvida Karjaportti fortfarande hade tillgång till marknaderna under 2008, när åtgärd 17 beviljades. Kommissionen konstaterar i detta sammanhang att den motgaranti som beviljades av Finnvera endast täckte 80 % av den garanti som tillhandahölls en privat fordringsägare, vilket innebär att den privata fordringsägaren fortfarande bar risken för 20 %. Mot bakgrund av detta kan företaget ännu anses ha haft tillgång till finansmarknaderna utan 2008 års garanti.

(282)

På grund av Karjaporttis ekonomiska svårigheter vid den tidpunkt då stödåtgärderna beviljades skulle emellertid affärsbanker ha tagit ut en i motsvarande grad högre ränta än den företaget fick med de statliga garantierna, eftersom garantin utgör en ytterligare säkerhet för bankerna. Kommissionen anser därför att Karjaportti gynnades av lägre räntor som företaget fick tack vare garantierna.

(283)

Enligt punkt 4.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier bör de totala finansieringskostnader, i avsaknad av en marknadsmässig avgift (ränta plus avgift), jämföras med räntan på marknaden för ett liknande lån utan statlig garanti. I många fall finns det inte någon sådan tillgänglig marknadsränta. Därför har kommissionen, i sitt meddelande om metoden för att fastställa referens- och marknadsräntor (71) (nedan kallat 2008 års meddelande om referensräntor), utvecklat en finansiell metod som av de skäl som anges i punkt 4.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier kan användas som ett mått på marknadsräntan.

(284)

I det aktuella fallet finns det inga uppgifter om vad Karjaportti skulle ha fått betala för ett jämförbart lån utan garantier. Dessutom beviljades de tre garantierna före den ekonomiska och finansiella krisen. Kommissionen anser dessutom att det, på grund av den tid som gått sedan åtgärderna beviljades, skulle vara mycket svårt att beräkna en ”riktig” marknadsränta för en finsk köttproducent. Kommissionen kommer därför att använda den relevanta referensräntan som riktmärke för marknadsräntan.

(285)

Vad gäller åtgärd 4 skulle säkrandet av Karjaporttis lån kunna betraktas som normalt med hänsyn till 2008 års meddelande om referensräntor. Karjaportti ställde en fastighetsinteckning och ett företagsinteckning som säkerhet i samband med åtgärd 4. De registrerade värdena på dessa två instrument är tämligen höga (se skäl 27). Det bör dock beaktas att exakt samma inteckningar redan användes som säkerhet för andra fordringar som S:t Michels stad hade (t.ex. åtgärd 1), vilket innebär att hela beloppet inte skulle vara tillgängligt för åtgärden i fråga. Man måste också beakta att det faktiska värdet på fastighetsinteckningen och företagsinteckningen är beroende av värdet av den belastade egendomen och S:t Michels stads rankning.

(286)

Det noteras i detta sammanhang att Finland inte kunde tillhandahålla en bedömning av säkerheternas värde vid tidpunkten för beviljandet av garantin. Finland lämnade dock två oberoende värderingar av säkerheterna i allmänhet som användes för att utarbeta saneringsprogrammet. Dessa värderingar är daterade den 15 februari 2005 (se skäl 43), vilket är ganska nära dagen för beviljande av garantin. I detta sammanhang nämns det att fastighetsinteckningen, med tanke på S:t Michels stads rankning, kan vara tillräcklig för att täcka stadens fordringar om egendomen fortfarande används. Om Karjaportti måste avvecklas kan det hända att fastighetens värde är för lågt för att täcka något som helst av S:t Michels stads fordringar. Det kan hända att företagsinteckningen täcker endast en del av S:t Michels stads fordringar. Mot bakgrund av detta förefaller det rimligt att betrakta de ställda säkerheterna som säkerhet av normal kvalitet.

(287)

Den ränta som Karjaportti borde ha betalat för ett lån på marknadsvillkor utan garanti är därför en referensränta på 4,43 % plus en riskpremie på 650 räntepunkter, vilket återspeglar den riskpremie som gäller för ett företag i svårigheter som tillhandahåller normalt ställda säkerheter. Stödbeloppet bör därför räknas som skillnaden mellan denna teoretiska marknadsränta och den räntesats till vilken det garanterade lånet faktiskt erbjöds (4 %), efter det att det pris som verkligen betalats för garantin, dvs. 0 räntepunkter, dragits ifrån. Skillnaden mellan dessa räntesatser ska beräknas för den period som den räntesats som faktiskt erbjöds tillämpades.

(288)

Stödet ska innefatta ränta som beräknas från den tidpunkt då skillnaden mellan de teoretiska räntorna och den räntesats till vilken det garanterade lånet verkligen erbjöds skulle ha förfallit till betalning, fram till det faktiska återkravet.

(289)

Vad gäller åtgärd 5 skulle säkrandet kunna betraktas som normalt med hänsyn till 2008 års meddelande om referensräntor. Karjaportti ställde samma säkerhet som för åtgärd 4, det vill säga en fastighetsinteckning på produktionsanläggningen i Tikkala och en företagsinteckning. Dessutom beviljades en särskild pant på produktionsanläggningen i Tikkala, med ett registrerat värde av 1 135 268 euro (se skäl 29). För alla dessa säkerheter gäller samma resonemang som ovan för åtgärd 4, och det förefaller rimligt att betrakta den ställda säkerheten som normal säkerhet.

(290)

Den räntesats som Karjaportti skulle ha betalat för ett lån på marknadsvillkor, utan garantin, är återigen en referensräntesats på 4,43 % plus en riskpremie på 650 räntepunkter. Stödbeloppet bör därför räknas som skillnaden mellan denna teoretiska marknadsränta och den räntesats till vilken det garanterade lånet verkligen erbjöds (12 månaders Euribor plus 0,3 %), efter det att det pris som verkligen betalats för garantin, dvs. 0 räntepunkter, dragits ifrån. Skillnaden mellan dessa räntesatser ska beräknas för den period som den räntesats som faktiskt erbjöds tillämpades.

(291)

Stödet ska innefatta ränta som beräknas från den tidpunkt då skillnaden mellan de teoretiska räntorna och den räntesats till vilken det garanterade lånet verkligen erbjöds skulle ha förfallit till betalning, fram till det faktiska återkravet.

(292)

Kommissionen har inte kännedom om några detaljer om den säkerhet som ställts för åtgärd 13 och kan därför bara fastställa hur återkravet ska genomföras. Om säkerheter ställdes för åtgärd 13 måste man först fastställa värdet på sådana säkerheter enligt meddelandet om referensräntor.

(293)

Den räntesats som Karjaportti skulle ha betalat för ett lån på marknadsvillkor, utan garantin, är återigen en referensräntesats på 4,43 % plus en riskpremie som motsvarar värdet på säkerheten. Stödinslaget bör därför beräknas som skillnaden mellan denna teoretiska marknadsränta och den räntesats till vilken det garanterade lånet verkligen erbjöds ([2–5] %), efter det att det pris som verkligen betalats för garantin, dvs. 3 %, dragits ifrån. Skillnaden mellan dessa räntesatser ska beräknas för den period som den räntesats som faktiskt erbjöds tillämpades.

(294)

Stödet ska innefatta ränta som beräknas från den tidpunkt då skillnaden mellan de teoretiska räntorna och den räntesats till vilken det garanterade lånet verkligen erbjöds skulle ha förfallit till betalning, fram till det faktiska återkravet.

(295)

Vad gäller åtgärd 17 skulle säkrandet kunna betraktas som normalt med hänsyn till 2008 års meddelande om referensräntor. Karjaportti ställde en säkerhet i form av en andel i ett företag, som enligt Finnveras beräkningar hade ett säkerhetsvärde på […] euro (se skäl 67). Den räntesats som Karjaportti skulle ha betalat för ett lån på marknadsvillkor, utan garantin, är återigen en referensräntesats på 5,19 % plus en riskpremie på 650 räntepunkter. Stödbeloppet bör därför räknas som skillnaden mellan denna teoretiska marknadsränta och den räntesats till vilken det garanterade lånet verkligen erbjöds ([0–3] % plus den ränta som tas ut för utestående belopp på grundval av underleverantörsavtal), efter det att det pris som verkligen betalats för garantin, dvs. 250 baspunkter, dragits ifrån. Skillnaden mellan dessa räntesatser ska beräknas för den period som den räntesats som faktiskt erbjöds tillämpades.

(296)

Stödet ska innefatta ränta som beräknas från den tidpunkt då skillnaden mellan de teoretiska räntorna och den räntesats till vilken det garanterade lånet verkligen erbjöds skulle ha förfallit till betalning, fram till det faktiska återkravet.

(297)

Det oförenliga stödinslaget i åtgärd 8, ett lån beviljat av S:t Michels stad, måste fastställas. Såsom beskrivs i skälen 45 och 46 beviljade S:t Michels stad lånet till lägre ränta än Karjaporttis privata fordringsägare. Stödinslaget i ett lån beräknas i princip som skillnaden mellan den ränta till vilken lånet faktiskt beviljades och marknadsräntan. I det aktuella fallet beviljade privata fordringsägare lån tillsammans med S:t Michels stad. De räntesatser som de privata fordringsägarna tog ut kan ses som en indikation på en marknadsränta.

(298)

Stödbeloppet bör därför beräknas som skillnaden mellan den genomsnittliga räntesats som debiteras för lån som beviljats av de privata fordringsägarna (3 månaders Euribor plus 2 % och 3 månaders Euribor plus 1,5 %) och den räntesats till vilken lånet faktiskt beviljades (3 månaders Euribor plus 0,3 %).

(299)

Skillnaden mellan dessa räntesatser ska beräknas för den period som den räntesats som faktiskt erbjöds tillämpades.

(300)

Stödet ska innefatta ränta som beräknas från den tidpunkt då skillnaden mellan de teoretiska räntorna och den räntesats till vilken lånet verkligen erbjöds skulle ha förfallit till betalning, fram till det faktiska återkravet.

(301)

Det oförenliga stödinslaget i åtgärd 12, S:t Michels stads omläggning av skulder sedan 2009, måste fastställas. Som anges i skälen 219–226 har den anmälda skuldomläggningen genomförts med ändringar. Eftersom kommissionen inte har kännedom om några detaljer om den omläggning som verkligen genomförts kan den bara ange metoden för hur återkravet ska genomföras.

(302)

Stödet ställdes till företagets förfogande från den tidpunkt då Osuuskunta Karjaportti avvek från den överenskomna betalningsplanen i samband med det domstolsövervakade saneringsförfarandet 2006. Kommissionen anser att Karjaportti vid den tidpunkt då stödet beviljades inte längre hade tillgång till finansmarknaderna. Därför motsvarar stödet beloppet av den omlagda skulden. De belopp som ska återkrävas motsvarar därför det belopp av omlagda skulder som S:t Michels stad gör anspråk på. Utbetalningar som redan gjorts kan dock dras av från de belopp som ska återkrävas.

(303)

Stödet ska innefatta ränta från den dag då stödet ställdes till företagets förfogande till dess att det faktiskt återkrävs.

(304)

Kommissionen noterar att det formella granskningsförfarandet i fråga om den garanti på 2,75 miljoner euro som Finland anmälde men senare återkallade inte längre tjänar något syfte enligt artikel 8 i procedurförordningen.

(305)

När det gäller den garanti som beviljades 2000 och S:t Michels stads överlåtelse av mark samma år anser kommissionen att dessa åtgärder utgör statligt stöd som är förenligt som investeringsstöd i enlighet med 1998 års riktlinjer för regionalstöd.

(306)

S:t Michels stads markförvärv år 2002 anses inte innefatta stöd, eftersom det gjordes på marknadsvillkor.

(307)

De garantier som S:t Michels stad beviljade i mars 2004 och maj 2004 kan betraktas som statligt stöd, med beaktande av att Karjaportti vid den tidpunkt när garantierna beviljades var ett företag i svårigheter i den mening som avses i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer. Dessa åtgärder är inte förenliga med den inre marknaden, eftersom inget av villkoren i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget är uppfyllda.

(308)

De åtgärder som S:t Michels stad vidtog inom ramen för det domstolsövervakade saneringsförfarandet beviljades tillsammans med jämförbara privata fordringsägare och på motsvarande villkor. Kommissionen drar därför slutsatsen att principen om en privat investerare i en marknadsekonomi följs och att åtgärderna inte innefattar statligt stöd.

(309)

S:t Michels stads förvärv av aktier och avskrivningen av skulder i boksluten 2007 och 2008 kan båda betraktas som fria från stöd.

(310)

Den omvandling av obetalda räntor till ett lån som S:t Michels stad beviljade i december 2005 kan betraktas som statligt stöd, med beaktande av att Karjaportti vid den tidpunkt när lånet beviljades var ett företag i svårigheter i den mening som avses i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer. Dessa åtgärder är inte förenliga med den inre marknaden, eftersom inget av villkoren i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget är uppfyllda.

(311)

När det gäller den omläggning av skulder som S:t Michels stad gick med på 2009 kan det noteras att det var en omläggning av skulder för andra gången. Mot bakgrund av detta anser kommissionen att en privat fordringsägare inte skulle ha gått med på en sådan omläggning av skulder och att åtgärden utgör statligt stöd. Eftersom Karjaportti befann sig i svårigheter i den mening som avses i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer kunde åtgärden ha varit förenlig endast enligt dessa riktlinjer. Eftersom alla krav inte är uppfyllda dras slutsatsen att åtgärden utgör statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden.

(312)

Den garanti som Finnvera beviljade den 17 mars 2004 omfattar också statligt stöd som inte är förenligt med den inre marknaden enligt 1999 års riktlinjer om undsättning och omstrukturering. Det lån som beviljades av Finnvera den 12 januari 2006 utgör inte statligt stöd, eftersom det beviljades tillsammans med jämförbara privata fordringsägare och på liknande villkor. Detsamma gäller för den garanti som Finnvera beviljade i september 2006 och det lån som Finnvera beviljade i juli 2007.

(313)

Den garanti som beviljades av Finnvera den 9 januari 2008 kan betraktas som statligt stöd, med tanke på att Karjaportti när garantin beviljades var i svårigheter i den mening som avses i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer. Åtgärden är inte förenlig med den inre marknaden, eftersom inget av villkoren i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget är uppfyllt.

—

förvärv av mark 2002 (åtgärd 3),

—

åtgärder i samband med det domstolsövervakade saneringsförfarandet (åtgärd 6)

—

förvärv av aktier från Osuuskunta Karjaportti (åtgärd 7),

—

nedskrivning av skulder i boksluten för 2006 och 2008 (åtgärd 9 och åtgärd 10)

—

det lån som Finnvera beviljade i juni 2006 (åtgärd 14),

—

den motgaranti som Finnvera beviljade i september 2006 (åtgärd 15) och

—

det lån som Finnvera beviljade i juni 2007 (åtgärd 16),

—

en garanti som beviljades i juni 2000 (åtgärd 1) och

—

överlåtelsen av mark samma år (åtgärd 2)

—

den garanti som S:t Michels stad beviljade den 8 mars 2004 (åtgärd 4),

—

den garanti som S:t Michels stad beviljade den 10 maj 2004 (åtgärd 5),

—

omvandlingen av obetalda räntor till lån (åtgärd 8),

—

den garanti som Finnvera beviljade den 17 mars 2004 (åtgärd 13),

—

den garanti som Finnvera beviljade den 9 januari 2008 av Finnvera (åtgärd 17) och

—

omläggningen av skulder sedan 2009 (åtgärd 12)

a)

Det totala belopp (kapital och räntor) som ska återkrävas från stödmottagaren.

b)

En detaljerad beskrivning av de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras för att följa detta beslut.

c)

Dokument som visar att stödmottagaren har anmodats att betala tillbaka stödet.

16.1.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 12/38

(1)

Den 6 november 2008 antog kommissionen två beslut om återkrav (2) avseende olagligt statligt stöd till varven i Gdynia och Szczecin (nedan kallade Gdyniavarvet och Szczecinvarvet), som möjliggjorde ett särskilt försäljningsförfarande. De polska myndigheterna gavs möjlighet att sälja varvets tillgångar i paket i öppna, transparenta, ovillkorliga och icke-diskriminerade anbudsförfaranden.

(2)

Under uppföljningen av återkravsprocessen begärde kommissionen förtydliganden av de anbudsförfaranden som avses ovan. Efter uppgifter i pressen om att den statliga byrån för utveckling av industrin (Agencja Rozwoju Przemysłu, nedan kallad ARP) i september 2010 kan ha beviljat ett lån (nedan kallad åtgärden) till CRIST S.A. (nedan kallad CRIST eller företaget) för köpet av vissa av Gdyniavarvets tillgångar bad kommissionen om klargöranden i ärendet vid ett möte med de polska myndigheterna den 22 oktober 2010. De polska myndigheterna förklarade sin ståndpunkt och lovade att lämna in all nödvändig information samt stödjande handlingar för transaktionen. Uppgifterna överlämnades den 25 november 2010 och den 5 december 2011.

(3)

Kommissionen sammanträdde med de polska myndigheterna den 6 december 2011.

(4)

Diskussioner mellan vice ordförande Joaquín Almunia och den polske ekonomiministern Aleksander Grad utmynnade i att den sistnämnde sände en skrivelse den 25 oktober 2011 där han informerade kommissionen om att slutförandet av likvidationsförfarandet planerades till slutet av 2011 för både Gdyniavarvet och Szczecinvarvet.

(5)

Genom en skrivelse av den 25 januari 2012 underrättade kommissionen Polen om sitt beslut att inleda det förfarande som avses i artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget) avseende denna åtgärd (nedan kallat beslutet om att inleda förfarandet).

(6)

Beslutet om att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning  (3). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på åtgärden i fråga.

(7)

Polen inkom med sina synpunkter den 27 februari 2012. Inga synpunkter från tredje parter togs emot. Mer information tillhandahölls av Polen den 4 och 5 juni 2012.

(8)

Enligt de polska myndigheterna etablerades CRIST, ett privat företag med säte i Gdansk, 1990 av de två nuvarande aktieägarna. Det har omkring 150 anställda och cirka 500 självständiga uppdragstagare som tillhandahåller företaget tjänster. CRIST:s verksamhetsområden omfattar främst nybyggnad av fartyg, reparation av fartyg och hydrotekniska anläggningar. Mellan 2004 och 2008 arbetade företaget årligen på ca 20 fartyg och andra konstruktioner. Företagets kunder är främst fartygsägare från Europa (Tyskland, Nederländerna, Skandinavien och Polen).

(9)

Enligt de polska myndigheterna bedriver företaget framför allt sin verksamhet inom följande tre marknadssegment:

(10)

CRIST:s intäktsstruktur uppdelat per marknadssegment visas i tabell 1 nedan. De polska myndigheterna informerade kommissionen om att denna intäktsstruktur följer av genomförandet av affärsplanen. Enligt denna ska verksamhetens fokus ändras från traditionell nybyggnad av fartyg till den marina sektorn för förnybar energi och hydroteknik.

Tabell 1

CRIST:s intäktsstruktur per segment

(11)

Enligt de polska myndigheterna tiodubblade CRIST sina intäkter mellan 2002 och 2009, till 383 miljoner zloty under 2009 (95,75 miljoner euro (6)). Intäkterna minskade under 2010 till 236 miljoner zloty (59 miljoner euro), men uppgick till 630 miljoner zloty (157,5 miljoner euro) 2011. CRIST:s huvudsakliga finansiella resultat för perioden 2007–2009, dvs. innan ARP beviljade lånet, och perioden 2010–2011, dvs. efter det att lånet beviljades, sammanfattas i tabell 2.

Tabell 2

CRIST:s huvudsakliga finansiella resultat 2007–2011 (i miljoner zloty)

(12)

Enligt de polska myndigheterna hade företaget under 2011 krediter och exponeringsgränser på cirka […]* miljoner zloty ([…] miljoner euro), inbegripet lånet från ARP (se Avsnitt 3 ”Beskrivning av åtgärden”) och räknade med ekonomiskt stöd i olika former som beviljats av fyra privata banker. Företaget är för närvarande inblandat i genomförandet av tio kontrakt med ett sammanlagt värde på cirka […] miljoner zloty ([…] miljoner euro) och förhandlar om ytterligare kontrakt till ett värde av omkring […] miljoner zloty ([…] miljoner euro).

(13)

Den 27 maj 2010 ansökte CRIST om lånet från ARP (se avsnitt 3 ”Beskrivning av åtgärden”) inom ramen för programmet avseende stöd från ARP till initiativ som stimulerar den polska ekonomin (nedan kallat programmet) inom delkategorin rörande stöd till företag inom de mest sårbara regioner som påverkats av den ekonomiska krisen.

(14)

De företag som är behöriga för programmet utgörs av medelstora och stora företag som genomför projekt som syftar till att stimulera efterfrågan inom den polska ekonomin och som bedriver verksamhet i de mest sårbara områden som påverkats av den ekonomiska krisen eller av allvarliga översvämningar. Dessa områden definieras tydligt i programmet. Gdansk är ett av de sårbara områdena enligt programmets definitioner, medan Gdynia inte är ett sådant.

(15)

Enligt programmet deltar ARP i projekt och satsningar för att stimulera den ekonomiska efterfrågan och ekonomiska utvecklingen. ARP bör få rimlig avkastning, dvs. deltagandet ska ske på marknadsmässiga villkor. Det maximala stöd som kan tillhandahållas av ARP får inte överskrida 80 % av den planerade investeringens nettovärde.

(16)

Enligt de polska myndigheterna bör ARP inte stödja projekt som skulle kunna omfatta statligt stöd, med undantag för projekt med anknytning till nationell säkerhet och försvar i linje med artikel 346 i EUF-fördraget (7).

(17)

Programmet är ett led i ARP:s kommersiella verksamhet med vinstsyfte och tillämpar, enligt de polska myndigheterna, relevanta standarder på marknaden för finansieringstjänster för företag. Polen har förklarat att denna verksamhet är åtskiljd från ARP:s beviljande av statligt stöd till stora företag med problem.

(18)

Den åtgärd som granskas är ett lån på 150 miljoner zloty (33,4 miljoner euro) som ARP beviljade CRIST den 14 september 2010 (nedan kallat ARP-lånet) för köp av vissa tillgångar, bl.a. en torrdocka, det så kallade varvsområde 2. Enligt de polska myndigheterna utgjorde lånet, vid den tidpunkt då det beviljades, mindre än […] % av företagets sammanlagda krediter och exponeringsgränser.

(19)

Enligt programmet bör räntesatsen för ARP-lånet motsvara den tillämpliga basräntan, ökat med en nettoräntemarginal på 0,9–4 % per år (nedan kallad räntemarginalen) enligt finansieringsrisken och kvaliteten på den säkerhet som tillhandahölls av stödmottagaren, vilket anges i tabell 3.

Tabell 3

Tillämplig räntemarginal för åtgärden enligt programmet

(20)

Räntemarginalen för ARP:s lån till CRIST fastställdes till 1,8 %. Den övergripande räntesatsen för det lån som CRIST erhöll var 6,81 % (8). Räntesatsen fastställdes till samma nivå som basräntan och definierades som WIBOR-räntesatsen (9) för tre månader (motsvarande 3,81 % när lånet beviljades) plus 1,2 %, på vilken en räntemarginal på 1,8 % påfördes. Räntemarginalen fastställdes av ARP till 1,8 % eftersom både den finansiella risken för denna transaktion och säkerheten beräknades som medelhög, vilket, enligt vad som visas i tabell 3, borde leda till en marginal på mellan 1,5 % och 1,8 %. ARP-lånet löper ut den 31 december 2015 och har alltså en varaktighet på cirka 5 år och 3 månader eftersom åtgärden beviljades den 14 september 2010.

(21)

Säkerheten för ARP-lånet består av följande:

(22)

Enligt programmet måste säkerheten motsvara minst 150 % av den finansiering som tillhandahålls av ARP.

(23)

Den tredje anbudsomgången för försäljningen av Gdyniavarvets tillgångar inleddes den 15 september 2010. Enligt pressen kunde CRIST, till följd av den finansiering som erhållits av ARP, bjuda över en annan konkurrent, Patia (ett registrerat företag på Cypern, med koppling till det ukrainska företaget ISD – ägaren av Gdanskvarvet). CRIST lämnande anbud på 175 miljoner zloty (43,75 miljoner euro) för de tillgångar som erbjöds (nedan kallad torrdockan). Den undre prisgränsen för torrdockan hade fastställts till 96,7 miljoner zloty (24,17 miljoner euro).

(24)

I beslutet om att inleda förfarandet uttryckte kommissionen tvivel om huruvida CRIST hade kunnat erhålla den nödvändiga finansieringen på liknande villkor på marknaden på grundval av den information som ARP förfogade över vid den tidpunkt då lånet beviljades.

(25)

Enligt den preliminära analysen av åtgärden på grundval av den information som kommissionen hade tillgång till kan ARP-lånet ha gett CRIST en fördel med hjälp av statliga medel. Kommissionen uttryckte oro med avseende på i) den ränta som lånet beviljades med, ii) den säkerhet som ARP accepterade, iii) det riktmärke som ARP använde, iv) den affärsplan som CRIST lämnade in och v) ARP:s möjliga förmånsbehandling av CRIST.

(26)

Vad gäller räntan kunde kommissionen inte avgöra om räntesatsen för ARP-lånet (som när beslutet om att inleda förfarandet fattades antogs vara 7,02 %) var i linje med den marknadsekonomiska investerarprincipen eftersom de polska myndigheterna inte hade lämnat bevis för företagets kreditvärdering och nivån på säkerheten.

(27)

Kommissionen fick med avseende på säkerheten inte ta del av ARP-lånets underliggande avtal mellan ARP och CRIST eller expertutvärderingarna av CRIST:s aktier och av den torrdocka som lämnades som säkerhet för lånet. Kommissionen ansåg därför att Polen inte hade lämnat klara bevis för att expertutvärderingarna hade gjorts enligt gällande praxis och att en privat investerare skulle ha accepterat denna säkerhet.

(28)

Vad gäller riktmärket hyste kommissionen tvivel om huruvida lånet från […] Bank kunde användas som riktmärke för att bedöma huruvida ARP-lånet överensstämmer med den marknadsekonomiska investerarprincipen. Kommissionen ansåg att lånet från […] Bank skiljde sig från ARP-lånet eftersom i) det refinansierade den transaktion som CRIST inledningsvis hade finansierat med egna medel, ii) beloppet på lånet från […] Bank var betydligt lägre och iii) ARP-lånet innebar en högre risk jämfört med lånet från […] Bank eftersom beloppet överskred CRIST:s egna medel och dess varaktighet var betydligt längre (fem år och tre månader jämfört med tre år och åtta månader).

(29)

Vad gäller affärsplanen såg kommissionen att CRIST vid den tidpunkt då lånet beviljades, trots företagets övergripande goda ekonomiska situation, drogs med tre års minskade nettoresultat. Med tanke på de tillhörande marknadsriskerna, den möjliga överkapaciteten på marknaden och det faktum att den ekonomiska krisen var långt ifrån över när åtgärden vidtogs ifrågasatte kommissionen huruvida en privat investerare skulle ha beviljat finansieringen i fråga.

(30)

Kommissionen betvivlade, utan att detta påverkar frågan om huruvida programmet i sig utgör statligt stöd inom ramen för artikel 107.1 i EUF-fördraget, slutligen att CRIST var behörigt att motta det stöd som lämnades av ARP i enlighet med programmet eftersom lånet beviljades för en investering i Gdynia, vilket inte var ett sårbart område och alltså inte kunde dra fördel av programmet. Kommissionen ifrågasatte även huruvida intensiteten hos ARP finansiering till CRIST följde det tröskelvärde för maximal stödintensitet som definierades i programmet (se skäl 15). ARP-lånet uppgår till 150 miljoner zloty (37,5 miljoner euro). CRIST köpte torrdockan mot ett pris av 175 miljoner zloty (43,75 miljoner euro). På grundval av dessa siffror uppgick stödintensiteten för ARP-lånet till 86 %, dvs. över den gräns som fastställs i programmet. Kommissionen ansåg därför att CRIST kan ha fått en positiv särbehandling när det beviljades ARP-lånet inom ramen för programmet.

(31)

Mot denna bakgrund tvivlade kommissionen på huruvida en privat investerare skulle ha tillhandahållit CRIST den relevanta finansieringen och beslöt sig för att inleda det formella granskningsförfarandet.

(32)

De polska myndigheterna gjorde gällande att en omfattande bedömning av företagets ekonomiska och finansiella situation, av dess affärsplan och av möjliga marknadsreferenser föregick beslutet om att bevilja CRIST lånet. I och med de otvetydiga resultaten av denna analys framgår det att lånet i fråga motsvarar de normala villkoren på marknaden, dvs. villkor enligt vilka en privat marknadsaktör skulle gå med på att finansiera en viss investering. Enligt Polen utgör därför inte ARP-lånet till CRIST statligt stöd.

(33)

Polen förklarade att ARP-lånet föregicks av en trestegsbedömning av företagets ekonomiska och finansiella situation som utfördes enligt relevanta standarder på marknaden för kommersiella finansiella tjänster till företag. Det första steget omfattade en inledande kreditvärdering av en oberoende extern rådgivare, på grundval av vilken företaget ansågs kvalificera sig till nästa steg, dvs. en mer utförlig bedömning. Under det andra steget bedömdes de senaste tre räkenskapsåren tillsammans med de förväntade resultaten, nyckeltalsanalysen, kvantitativa mått såsom likviditetskvot, balansomslutning, kapitalstruktur, lönsamhet och utveckling liksom kvalitativa mått såsom ledningens kompetens, beroendenivån på marknaden och kvaliteten på de föreslagna säkerheterna. I det sista steget fastställdes marginalnivån med hjälp av en matris som beaktade riskerna och de föreslagna säkerhetsnivåer som fastställts till följd av expertanalysen.

(34)

Genom att hänvisa till dynamiken i CRIST:s resultat mellan 2006 och 2009 (se tabell 4) betonade Polen att företagets ekonomiska och finansiella situation vad god när det ansökte om lånet, vilket framgår av expertanalysen.

Tabell 4

Dynamiken i CRIST:s resultat 2006–2009 (i miljoner zloty)

(35)

Vad gäller de minskade nettoresultaten under 2008 och 2009 förklarade Polen att detta berodde på en förändrad affärsmodell, dvs. att man accepterade kontrakt med högre värden och högre lönsamhet. Detta kännetecknas dock av långa genomförandeperioder på upp till 12–15 månader och innebär att de största finansiella vinsterna kommer i samband med att produkten slutförs och överförs till entreprenören.

(36)

Den affärsplan som lades fram av CRIST bedömdes av ARP på flera nivåer. Polen förklarade att planen hade tagits fram i samarbete med […], att analysen av den gjordes av […] ([”…”]) och att en utförlig granskning av dokumentet, inklusive antagandena och de förväntade konsekvenserna, utfördes av ARP:s experter. De polska myndigheterna noterade att dokumentet bedömdes positivt i varje steg och gjorde gällande att dess riktighet bekräftas av CRIST:s faktiska resultat, vilka överensstämmer med de förväntade siffrorna eller till och med överstiger dem. Vidare förklarade Polen att den lovande finansiella prognos som CRIST lade fram var trovärdig och bekräftades av de kontrakt som tecknats.

(37)

Vad gäller investeringens lönsamhet lämnande Polen in en utförlig förklaring av de beräknande nyckeltalen baserat på kassaflödet, nettonuvärdet och internräntan, vilka alla visade sig höga. Nettonuvärdet för det projekt som omfattade köpet av torrdockan till priset av 150 miljoner zloty uppgick till […] miljoner zloty och internräntan var […] %. Polen tillade att trots att torrdockan i slutändan köptes för 175 miljoner zloty så är nyckeltalen fortfarande mycket höga för transaktionen (nettonuvärde […] miljoner zloty och internränta […] %).

(38)

På grundval av ovannämnda analys fastslog ARP företagets kreditvärdering enligt sitt interna bedömningssystem med tre nivåer. CRIST ansågs ha en normal kreditrisk, god finansiell stabilitet och tillräcklig kapacitet att betala tillbaka skulder under en längre tidsperiod. Det ansågs även ha ett starkt skydd mot ogynnsamma, långsiktiga ekonomiska förhållanden. Polen hävdade att resultatet av den metod som användes av ARP är i linje med kommissionens meddelade om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (10) (”meddelandet om referensräntor”). De uppgifter som ARP hade tillgång till ansågs motsvara kreditbetyget BBB (bra), enligt definitionen från kreditvärderingsinstitutet EuroRating, men för att vara på den säkra sidan behöll Polen kreditvärderingen BB för att granska utfallet av en tillämpning av meddelandet om referensräntor.

(39)

De polska myndigheterna påstod att CRIST som säkerhet hade lämnat en registrerad panträtt på 100 % av CRIST:s aktier, pantbrev i fast egendom (del av varvsområde 2), en registrerad panträtt för ett antal lösa inventarier från varvsområde 2, en tom faktura undertecknad av CRIST, en redogörelse från CRIST om dess frivilliga åtagande och redogörelser från CRIST:s samtliga aktieägare om deras frivilliga åtagande.

(40)

Polen lämnade in expertvärderingar av CRIST:s aktier, vilka utfördes av […] med hjälp av två metoder: den tillgångsbaserade värderingsmetoden (metoden med justerat substansvärde), daterad den 29 juli 2010, och den inkomstbaserade värderingsmetoden (kapitalvärde med justerat nuvärde), daterad den 1 augusti 2010. Resultaten av dessa två värderingar var mycket olika. Medan den första metoden resulterade i ett värde på […] miljoner zloty, uppvisade den andra nästan […] miljoner zloty. I ett separat dokument som lämnades av de polska myndigheterna den 3 augusti 2010 visade […] å andra sidan att metoden med justerat substansvärde låg närmare företagets likvideringsvärde och inte återspeglade CRIST:s faktiska värde (i synnerhet det egna kapitalet). […] sammanfattade att […] miljoner zloty skulle ses som det faktiska värdet.

(41)

Vad gäller värdet på den andra delen av säkerheten, dvs. pantbrevet i den fasta egendomen, överlämnade Polen en oberoende expertvärdering av den 4 mars 2009 som beräknade tillgångarnas marknadsvärde till 169,5 miljoner zloty (eller 84,7 miljoner zloty vid en tvångsauktion). Dessutom bad ARP om en oberoende expertvärdering efter transaktionen i januari 2011, som lämnades till kommissionen, vilken fastställde värdet på den intecknade fasta egendomen till […] miljoner zloty.

(42)

Som svar på kommissionens tvivel om huruvida det pris som CRIST betalade under den tredje anbudsomgången för torrdockan (175 miljoner zloty) kan ses som ett mått på värdet på denna säkerhet föreslog Polen att man skulle se motbudet på 166 miljoner zloty som marknadsvärdet. Motbudet lämnades av det andra anbudsgivande företaget, Patia.

(43)

Enligt Polen förstärks säkerhetens värde ytterligare av den varierade naturen hos säkerhetens olika komponenter (fast egendom, lös egendom och finansiella tillgångar) och det faktum att alla delar som ingår i säkerheten inte omfattades av eventuella inteckningar innan lånet beviljades.

(44)

På grundval av de olika värderingarna sammanfattade de polska myndigheterna det totala värdet på säkerheten för lånet till mellan […] miljoner zloty och […] miljoner zloty (se tabell 5). I sin interna kreditvärdering hade ARP bedömt CRIST:s säkerhet som medelhög (se tabell 3). Genom att hänvisa till meddelandet om referensräntor (se tabell 6) menade de polska myndigheterna att det totala värdet på säkerheten, i linje med marknadsvärdet, uppgår till […] miljoner zloty (11) och utgör […] % av det beviljade lånet. Denna säkerhetsnivå överstiger lånebeloppet påtagligt och motsvarar kategorin ”högt ställd säkerhet” enligt definitionen i meddelandet om referensräntor, eftersom den förväntade förlusten i händelse av fallissemang motsvarar 0.

Tabell 5

Säkerheternas värden beroende på vilken värderingsmetod som använts

(45)

De polska myndigheterna överlämnade även en rapport från […] som utarbetades i maj 2012, dvs. efter det att transaktionen utfördes. Den innehåller bland annat en kontroll av de […]-värderingar som fanns tillgängliga för ARP vid tiden för transaktionen. Polen belyser kritiken av värderingen av nettotillgångarna: […] inkluderade inte någon värdering av de immateriella tillgångarna såsom inneliggande kontrakt, kundrelationer och personal. Dessa kan vara mycket värdefulla och skulle höja värderingsresultaten. […] sammanfattar att värderingen underskattar värdet på CRIST:s kapital markant. Med avseende på den inkomstbaserade värderingsmetoden noterar Polen att […] kommer fram till liknande värden som […] (dvs. ca […] miljoner zloty).

(46)

För att bevilja lånet bedömde ARP både företagets kreditrisk och nivån på den säkerhet som tillhandahölls som medelhög. Som ett resultat beviljades lånet av ARP med en räntesats på 6,81 %, som beräknades som summan av basräntan (WIBOR-räntesatsen för tre månader [3,81 %] plus 1,2 %) och räntemarginalen enligt matrisen i tabell 3, dvs. 1,8 %.

(47)

Utöver ARP:s beräkningar, som baserades på interna regler, lämnade Polen in ytterligare klargöranden med hjälp av metoden för fastställande av ett mått enligt meddelandet om referensräntor (se tabell 6).

Tabell 6

Lånemarginaler i räntepunkter enligt meddelandet om referensräntor

(48)

Polen påstod att med beaktande av den referensränta som kommissionen offentliggjorde för Polen (4,49 %), CRIST:s kreditbetyg (BB) och den höga säkerhetsnivån (se skäl 44) borde inte lånets räntesats understiga 5,49 %. Polen betonade därför att ARP:s ränta på 6,81 % är 132 räntepunkter högre än den referensränta som definieras i meddelandet om referensräntor, dvs. 5,49 %.

(49)

Den […]-rapport som Polen överlämnade innehåller en detaljerad beräkning av CRIST:s kreditvärdering vid tiden för transaktionen, baserad på två olika expertstrategier. Kreditvärderingsmodellerna togs fram av […] baserat på de scoring-/kreditvärderingsmodeller som används av affärsbanker. Rapporten uppskattar att CRIST:s kreditvärdering ligger inom (BB-B) intervallet. […] anser dock att räntesatsen är tillräcklig med tanke på säkerheternas höga värde, som när de bedöms gemensamt visar på en högt ställd säkerhet.

(50)

De polska myndigheterna informerade kommissionen om att lånet från […] Bank inte var det enda som låg bakom det slutgiltiga fastställandet av CRIST:s räntesats, eftersom detta främst gjordes på grundval av ett internt bedömningssystem. Oavsett skillnaderna mellan lånen noterade Polen att båda institutionerna, ARP och […] Bank, kom fram till liknande slutsatser med avseende på räntesatserna.

(51)

Som en allmän anmärkning hävdade Polen även att det, mot bakgrund av det höga värdet på lånet i fråga (150 miljoner zloty), praktiskt taget är omöjligt att hitta ett idealiskt riktmärke på den polska marknaden för det lån som beviljades CRIST. Med anledning av tribunalens dom i mål T-296/97 kommissionen mot Alitalia argumenterade Polen att CRIST:s eventuella vinst skulle bedömas med hänvisning till ett liknande och inte ett identiskt lån.

(52)

Polen lämnande in en jämförelse av båda krediterna (se tabell 7 nedan) och erinrade om att båda lånen beviljades under 2010, att […] Banks räntesats var ännu lägre (6,68 % jämfört med ARP:s 6,81 %) och att […] Banks beslut medförde en högre risk. Följaktligen anser de polska myndigheterna att transaktionen utgör en värdefull referenspunkt.

Tabell 7

Jämförelse mellan […] Banks och ARP:s lån till CRIST

(53)

Vad gäller kreditrisken noterade Polen att både […] Bank och ARP baserade sina beslut på samma affärsplan, vilken förutsåg köpet av varvsområde 1 och 2. Därför var risken vad avser slutförandet av anläggningen högre före den första transaktionen (även om […] Bank endast refinansierade den transaktion som CRIST från början täckte med sina egna medel). Beslutet om det lån från ARP som möjliggjorde köpet av varvsområde 2 säkerställde i själva verket att CRIST:s nya affärsstrategi kunde slutföras, i vilken företaget flyttar sin affärsverksamhet från traditionell nybyggnad av fartyg till offshore-sektorn för förnybar energi. Dessutom påpekade Polen att […] Banks kredit till CRIST beviljades innan CRIST tecknade ett mycket lönsamt kontrakt med Beluga Hochtief, med det högsta transaktionsvärdet i CRIST:s historia (på […] miljoner euro), vilket ytterligare förbättrade företagets kreditvärdighet i samband med att ARP fattade sitt lånebeslut.

(54)

Å andra sidan underströk de polska myndigheterna att det när lånet beviljades fanns ytterligare uppgifter som ARP allvarligt övervägde. Polen påpekade till exempel att utöver ARP och […] Bank hade CRIST positiva och långvariga relationer med en mängd andra finansinstitut som finansierade företagets verksamheter (13). Detta bevisade CRIST:s förmåga att erhålla finansiering på kapitalmarknaden vid den tidpunkt då lånebeslutet fattades. Därför lämnade Polen in en förteckning över CRIST:s kredit- och garantigränser hos enskilda finansinstitut vid tiden för transaktionen.

(55)

Slutligen uppmärksammade de polska myndigheterna kommissionen på den polska nationalbankens räntesatstabell från september 2010, som innehåller en periodvis publicerad förteckning över genomsnittliga räntesatser för nya lån till företag uttryckt i zloty. Av denna tabell framgår att för krediter på mer än 4 miljoner zloty med en ränteförändring som inte överskrider 3 månader (som i CRIST:s fall) motsvarade den genomsnittliga räntesatsen 5,4 %, dvs. mindre än den ränta som ARP debiterade CRIST.

(56)

De polska myndigheterna försåg kommissionen med CRIST:s affärsplan (”affärsplanen”). Polen informerade kommissionen om att ARP innan CRIST beviljades lånet hade rådfrågat företagets affärspartner ([…] och […]) liksom privata banker, och fått svar som bekräftade CRIST:s ekonomiska stabilitet. De polska myndigheterna försåg kommissionen med dessa intyg från privata banker och även en analys från […] om CRIST:s genomförande av affärsstrategin, som omfattade perioden före ARP:s beslut att bevilja lånet.

(57)

I affärsplanen antog man att nettonuvärdet för investeringsprojektet skulle uppgå till […] miljoner zloty ([…] miljoner euro) och att internräntan skulle vara […] %. I dessa beräkningar antogs det att företaget skulle betala 150 miljoner zloty för torrdockan. Som svar på kommissionens iakttagelse i beslutet om att inleda förfarandet, om att man i slutändan betalade 175 miljoner zloty, lämnade Polen in en analys från […]. Den visar att investeringens nettonuvärde och internränta uppgår till […] miljoner zloty respektive […] % på grundval av den kunskap som fanns tillgänglig vid tiden för transaktionen. […] tillfogar att med den aktuella kunskapen motsvarar nettonuvärdet och internräntan […] miljoner zloty respektive […] %.

(58)

Samma rapport innehåller en översikt över marknadssituationen och CRIST:s utvecklingsmöjligheter. I rapporten noteras det att Christ har ändrat sin produktionsprofil från traditionell nybyggnad av fartyg till specialtillverkade fartyg, plattformar och byggnadsdelar som används till havs. Denna affärsstrategi ger Christ en marknadsmöjlighet utifrån vilken företaget kan delta i planerade offshore-projekt i Nordsjön. Den skapar även omfattande möjligheter till dynamisk tillväxt. […] sammanfattar att företaget bedriver sin verksamhet i en sektor med stor tillväxtpotential.

(59)

Polen menade att ARP som ett resultat av expertanalysen av affärsplanen sammanfattade att företaget, trots den ekonomiska kris som inleddes 2008, hade fått positiva ekonomiska resultat under de tre senaste åren. Värdet på de tecknade och förhandlade kontrakten visade att företaget utvecklades snabbt, och de finansiella planerna bedömdes som positiva och visade på företagets förmåga att betala tillbaka lånet.

(60)

Slutligen observerade de polska myndigheterna att företaget, med en nettovinst på 12,6 miljoner zloty (2,8 miljoner euro) under 2010 och 31,6 miljoner zloty (7,03 miljoner euro) under 2011, genererade ett nettoresultat som överskred de siffror som förutspåddes i affärsplanen med […] gånger. På liknande sätt såg man att företagets totala balansräkning i slutet av 2011 översteg planerna med cirka […] %.

(61)

Med avseende på ARP:s påstådda förmånsbehandling av CRIST förklarade de polska myndigheterna först att företaget var behörigt för programmets medel eftersom CRIST:s huvudkontor och två av dess filialer ligger i Gdansk. Investeringen i Gdynia, som annars inte är kvalificerad för sådana medel, berodde inte på att företaget flyttade verksamheten utan snarare på en geografisk utvidgning av CRIST:s verksamhet.

(62)

Med avseende på finansieringsnivån bekräftade Polen ånyo att finansieringsnivån för CRIST:s investering från ARP:s medel inte överskred det tak på 80 % som avsågs i programmet. Polen uppgav att den totala utgiften från investeringsprogrammet som företaget planerade var 188,2 miljoner zloty, och överskred inte enbart CRIST:s köp av torrdockan (varvsområde 2) utan även skrovmonteringsområdet (varvsområde 1). Polen förklarade att båda investeringarna avser samma produktionslinje, vilken gjorde det möjligt för CRIST att effektivt rikta in sig på marknaderna för förnybar energi och offshore-konstruktion. Endast det fullständiga finansieringsprogrammet gjorde det möjligt för CRIST att ändra sin affärsmodell från traditionell nybyggnad av fartyg till specialtillverkade fartyg, plattformar och byggnadsdelar för vindkraftparker till havs.

(63)

Intensitetsgraden för CRIST:s hela investering (213,2 miljoner zloty (14)) i ARP-lånet (150 miljoner zloty) uppgår till 70 % och ligger gott och väl under det tak på 80 % som fastställts i programmet.

(64)

Slutligen försäkrade Polen att det program genom vilket lånet till CRIST finansierades var ett affärsprogram och inte ett stödprogram. Polen noterade att ARP:s beslut om att finansiera vissa projekt bedöms på affärsmässig grund av experter med erfarenhet från Polens största finansinstitut.

(65)

Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(66)

För att en nationell åtgärd ska klassas som statligt stöd ska följande kumulativa villkor uppfyllas: 1) Åtgärden tilldelar en fördel med hjälp av statliga medel; 2) fördelen är selektiv; och 3) åtgärden snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och kan påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(67)

För att avgöra huruvida den åtgärd som granskas utgör statligt stöd måste man slå fast huruvida CRIST fick en ekonomisk fördel som det inte skulle ha erhållit enligt normala villkor på marknaden, dvs. villkor enligt vilka en privat investerare skulle bevilja CRIST finansiering.

(68)

För att avgöra huruvida den åtgärd som granskas är kompatibel med kriteriet om en privat investerare bedömde kommissionen huruvida en privat fordringsägare, på grundval av den information som fanns tillgänglig för ARP när beslutet fattades, skulle ha beviljat CRIST en liknande kredit.

(69)

Enligt vad som anges i skäl 13 och framåt informerade Polen kommissionen om att CRIST innan lånet beviljades var föremål för en utförlig bedömning av företagets ekonomiska och finansiella situation. Denna utfördes av ARP i samarbete med externa experter och resulterade i fastställandet av CRIST:s kreditvärdering. Enligt dess interna system klassade ARP CRIST:s kreditvärdering som medelhög, vilket enligt Polen åtminstone motsvarar betyget BB (tillfredsställande) med avseende på tillämpningen av meddelandet om referensräntor.

(70)

Vad gäller säkerheten lämnade Polen in alla expertvärderingar och tillhandahöll utförliga förklaringar om var och en av de ingående delarna i lånets säkerhet (se skälen 39 till 45). På grundval av dessa värderingar, som visade att […] miljoner zloty skulle tillämpas som värdet på panträtten till aktierna och att ett belopp på mer än […] miljoner zloty kunde tillräknas till inteckningen av torrdockan, och med beaktande av att programmets krav på att säkerheten skulle utgöra minst 150 % av finansieringen, klassades värdet på CRIST:s säkerhet som medelhög av ARP, och som att den gav god täckning med avseende på kreditrisken. Polen hävdade likväl att detta utgjorde en försiktig hållning och att de oberoende expertvärderingarna av säkerheten visade att säkerheten hade ett högt värde.

(71)

Slutligen, på grundval av den medelhöga risknivån och säkerheten, beviljades lånet av ARP med en räntesats på 6,81 %, som beräknades som summan av basräntan (WIBOR-räntesatsen för tre månader plus 1,2 %) och en räntemarginal på 1,8 % (se tabell 3). Polen påstådde att denna ränta överskred den lägsta räntesatsen som den skulle ha beräknats enligt meddelandet om referensräntor (se tabell 6 och skälen 46 till 49). Kommissionen noterar att samtidigt som Polen använder ”högt ställda säkerheter” för sina beräkningar så håller resonemanget även om ARP:s bedömning av ”medelhög” (eller normal) säkerhet tillämpas: basräntan plus 220 räntepunkter eller 6,69 %.

(72)

Som en allmän kommentar erinrar kommissionen om att dess inledande tvivel när det gällde räntesatsen, som uppgavs i beslutet om att inleda förfarandet, främst berodde på bristen på bevis om företagets kreditvärdering och nivån på säkerheten. I detta sammanhang noterar kommissionen att i svaret på beslutet om att inleda förfarandet överlämnande Polen de relevanta uppgifter som ARP förfogade över innan lånet beviljades. Dessutom lämnande Polen in en efterhandsbedömning av den intecknande fasta egendomen och en rapport som utarbetades av […], men som baserades på de uppgifter som fanns tillgängliga vid den tidpunkt då beslutet om att bevilja lånet fattades.

(73)

Vad gäller säkerheten fokuserade kommissionens bedömning på huruvida expertvärderingarna utfördes enligt gällande praxis, så att en privat investerare skulle ha accepterat den säkerhet som erbjöds. I detta avseende observerar kommissionen att värderingarna av CRIST:s aktier väsentligen skiljer sig åt (se skäl 40) beroende på vilken metod som används. Kommissionen noterar även kritiken från […] vad gäller värderingen av nettotillgångarna på […] miljoner zloty, vilken utelämnar ett antal viktiga faktorer (se skäl 45), vilket i sin tur leder till en undervärdering av värdet på CRIST:s kapital. Slutligen observerar kommissionen att värderingarna av både […] och […] med hjälp av metoden med justerat nuvärde når samma slutsats (dvs. en värdering på ca […] miljoner zloty) och att båda oberoende experter anser att den metoden bör anses vara mer representativ. Utöver överlämnandet av dessa värderingar till kommissionen föreslog Polen att man som mått på värdet på säkerheten för torrdockan skulle använda värdet på motbudet från Patia på 166 miljoner zloty, som lämnades under den tredje anbudsomgången. Kommissionen noterar att ett sådant mått faktiskt verkar representera det värde som en av CRIST:s konkurrenter var beredd att betala för torrdockan i samband med tvångsauktionen av den tillgången.

(74)

Utan att ta ställning om vilken av de olika rapporterna som ska användas noterar kommissionen att ARP förfogade över en mängd värderingar angående kvaliteten på den säkerhet som erbjöds, där endast den mest pessimistiska utgjorde mindre än 150 % av det lån som skulle beviljas, och expertrekommendationer som visade att säkerheten var tillräcklig för att täcka kreditrisken.

(75)

När det gäller företagets kreditvärdering bedömde kommissionen kritiskt de samtidiga bevis som lämnades av Polen, som fanns tillgängliga för ARP innan beslutet om att bevilja lånet fattades. Kommissionen observerar att ARP inom ramen för sin interna expertanalysvärdering utförde en komplett nyckeltalsanalys av CRIST, som omfattande likviditetskvot, omsättning, tillgångs-/kapitalstruktur och lönsamhetskvoter. Dessutom omfattade ARP:s bedömning aspekter såsom kassaflödesanalys, finansiella prognoser, investeringseffektivitet, kritisk punkt, projektets sårbarhet gentemot externa faktorer som räntesats eller valutakurs.

(76)

Kommissionen noterar även […]-rapporten. Trots att rapporten efterdaterar transaktionen innehåller denna en utförlig beräkning av CRIST:s kreditvärdering och den säkerhet som erbjöds, på grundval av samma uppgifter som ARP förfogade över när lånet beviljades. Rapporten bedömer CRIST:s kreditvärdering som något lägre än den som ARP tillämpade (intervallet BB-B). Vad gäller säkerheten anser rapporten att […]s tillgångsbaserade värderingsmetod väsentligen underskattar värdet på CRIST:s kapital. […] anser att metoden med justerat nuvärde är mer konsekvent och utbredd. […] sammanfattar att på grundval av dess analys av CRIST:s kreditvärdering och värdet på den säkerhet som erbjöds var räntesatsen för ARP-lånet inte lägre än marknadsräntan.

(77)

Kommissionen analyserade även huruvida den räntesats som fastställdes av ARP motsvarar metoden för fastställande av referensräntor, vilken kommissionen kan använda som mått för marknadsräntan enligt meddelandet om referensräntor. Enligt meddelandet om referensräntor skapas referensräntan genom att man lägger på en marginal på en basränta som motsvarar IBOR-räntesatser på ett år (penningmarknadsränta på ett år i den berörda medlemsstaten). Den marginal som ska tillämpas beror på den berörda verksamhetens kreditvärdighet och på säkerheten (se tabell 6).

(78)

Med tanke på att den polska basräntan för september 2010 var 4,49 % (15) skulle räntan på ARP:s lån (6,81 %) vara högre än den tillämpliga referensräntan om, vid den tidpunkt då lånet beviljades

I samtliga tre scenarier skulle referensräntan vara 6,69 % (4,49 % och 2,20 %), dvs. lägre än räntesatsen för ARP-lånet (6,81 %).

(79)

Baserat på analysen ovan anser kommissionen att CRIST:s kreditvärdering när lånet beviljades som lägst var ”låg” (B). Vad gäller ställandet av säkerheten utgör till och med det värsta tänkbara scenariot med en säkerhet på […] miljoner zloty mer än 100 % av värdet på lånet. Kommissionen anser därför att den förväntade förlusten i händelse av fallissemang inte överskrider 30 %, vilket motsvarar en hög säkerhetsnivå enligt definitionen i meddelandet om referensräntor. Med beaktande av den högt ställda säkerheten för lånet borde lånets räntesats, i det värsta tänkbara scenariot, vid tiden för transaktionen inte ha varit lägre än 6,69 % (dvs. referensräntan för Polen 4,49 % plus 2,20 %, se tabell 6). ARP-lånet beviljades med en högre räntesats (6,81 %).

(80)

Sammanfattningsvis gör de bevis som presenterats för kommissionen det möjligt att dra följande slutsats: När ARP beslöt sig för att bevilja CRIST lånet så agerade ARP som en privat fordringsägare skulle ha gjort på grundval av de uppgifter som fanns tillgängliga och tillämpade en räntesats som motsvarar en marknadsränta.

(81)

I beslutet om att inleda förfarandet ifrågasatte kommissionen användningen av […] Banks lån som riktmärke i detta fall. Kommissionen observerade bland annat att lånet från […] Bank skiljde sig från ARP-lånet eftersom det hade ett mycket lägre värde och att […] Bank endast refinansierade den transaktion som CRIST inledningsvis hade finansierat med egna medel. Dessutom ansåg kommissionen vid första anblick att ARP-lånet innebar en högre risk jämfört med lånet från […] Bank, eftersom lånets löptid var betydligt längre än den som […] Bank lämnade.

(82)

Enligt vad som anges i skälen 50 till 55 bekräftade de polska myndigheterna ånyo sin åsikt att det var lämpligt att använda lånet från […] Bank som riktmärke för ARP-lånet. Likväl underströk Polen att andra faktorer beaktades innan beslutet om att bevilja lånet fattades.

(83)

Kommissionen konstaterar att ARP:s beslut att bevilja CRIST lånet baserades på en komplicerad expertanalys av företagets finansiella och ekonomiska situation, som visade den planerade investeringens lönsamhet, och att det tidigare beslutet från ett oberoende finansieringsinstitut, […] Bank, dvs. det här aktuella riktmärket, utgjorde en ytterligare referens för ARP.

(84)

Kommissionen har även beaktat det faktum att CRIST:s köp av torrdockan innebar att en produktionslinje blev slutförd och att köpet därför kan ses som ett mindre riskabelt steg i genomförandet av affärsstrategin än det för vilket […] Bank beviljade lånet. När lånet från […] Bank godkändes kunde man inte ta för givet att CRIST skulle lyckas slutföra det sista steget i den planerade investeringen, dvs. köpet av torrdockan. Dessutom noterar kommissionen att undertecknandet, under perioden mellan de två lånen, av det största kontraktet i CRIST:s historia (värt […] miljoner euro) stärker företagets position jämfört med den tidpunkt då lånet från […] Bank beviljades.

(85)

Slutligen konstaterar kommissionen att den finansiella sektorn hade en positiv bild av CRIST:s finansiella potential och kapacitet att generera intäkter, vilket har visats genom de många externa finansieringskällor som företaget hade tillgång till när ARP-lånet beviljades.

(86)

Efter en diskussion av de tvivel som uttrycktes i beslutet om att inleda förfarandet anser kommissionen att villkoren för lånet från […] Bank, liksom det faktum att CRIST hade tillgång till andra externa finansieringskällor, stödjer slutsatsen att en privat fordringsägare skulle ha beviljat CRIST ett lån på liknande villkor som gäller för ARP-lånet.

(87)

I beslutet om att inleda förfarandet konstaterades att fastän CRIST överlag befann sig i en god finansiell situation när ARP-lånet beviljades så uppvisade räkenskaperna under tre år minskade nettoresultat och marknaden kännetecknades av överkapacitet. Kommissionen betvivlade vid första anblick att en privat investerare skulle ha tillhandahållit finansiering med tanke på de tillhörande marknadsriskerna och det faktum att den finansiella krisen långt ifrån var över när åtgärden vidtogs.

(88)

I enlighet med skälen 56 till 60 lämnade Polen in ytterligare förklaringar om de faktorer som ledde till att ARP fattade kreditbeslutet. Detta omfattade bland annat en trestegsanalys av företagets finansiella situation, vilken visade på en god kreditvärdighet och en oberoende analys från […]. Polen framhöll att avkastningen på investeringen baserat på nettonuvärdet och internräntan var hög.

(89)

Kommissionen har granskat den bedömning som tillhandahölls av Polen om lönsamheten i fråga om CRIST:s investering, som visar att fastän CRIST i slutändan tvingades betala mer än vad som ursprungligen antogs för torrdockan (dvs. 175 miljoner zloty) så är de relevanta finansiella värdena fortsatt höga (investeringens nettonuvärde och internränta uppgår till […] miljoner zloty respektive […] % baserat på den kunskap som fanns tillgänglig vid tiden för transaktionen). Ur en privat investerares synvinkel visar dessa resultat att CRIST hade en gedigen affärsplan och att tack vare dess investering fick CRIST en möjlighet att få nya kontrakt inom den hydrotekniska sektorn. Värdet på de tecknade kontrakten visar att företaget i själva verket utvecklas snabbt.

(90)

Kommissionen noterar att företagets försäljning och operativa verksamhet visade på en kraftfull, positiv dynamik. Dessutom har de polska myndigheterna förklarat att nedgången i nettoresultat, som endast berörde två år (2008 och 2009, se tabell 4), hörde ihop med CRIST:s nya affärsstrategi. Tvivlen med avseende på den övergripande positiva bedömningen av CRIST:s finansiella resultat har därigenom skingrats.

(91)

Med tanke på de tvivel som väcktes till följd av överkapaciteten på marknaden konstaterar kommissionen att medan industrin för traditionell nybyggnad av fartyg kan vara drabbad av överkapacitet så genererade CRIST, i linje med dess nya strategi i den affärsplan som gjordes tillgänglig för ARP i syfte att bevilja lånet, mellan […] % under 2009 och […] % under 2011 av sina intäkter på andra marknader än den för traditionell nybyggnad av fartyg (se tabell 1). CRIST:s intäktsstruktur och informationen om utvecklingsmöjligheterna inom den marina vindkraftstekniken, det område där företaget främst bedriver sin verksamhet, visar utvecklingspotentialen och den relativt låga risken för privata investerare.

(92)

På grundval av vad som nämnts ovan sammanfattar kommissionen att den affärsinformation som fanns tillgänglig vid tiden för transaktionen var tillräcklig för att göra det möjligt för en privat investerare att komma fram till samma beslut som ARP.

(93)

Denna bedömning bekräftas av CRIST:s finansiella resultat för 2010–2011, vilka som en integrerad del av affärsplanen nu kan bedömas ur ett efterhandsperspektiv. Även om företaget under 2010 endast uppfyllde […] % av dess försäljningsprognoser så överskreds den planerade avkastningen på försäljnings- och nettovinstmarginalerna och den nettovinst som CRIST genererade uppgick till 12,6 miljoner zloty och var […] gånger högre än den nettovinst som planerades för året i fråga. Under 2011 förbättrades företagets resultat ytterligare med […] % högre försäljningsnivåer än planerat medan den genererade nettovinsten överskred prognosen med […] %. Företagets totala balansräkning i slutet av 2010 och 2011 var […] % respektive […] % högre än planerat.

(94)

I beslutet om att inleda förfarandet utryckte kommissionen tvivel om huruvida vissa villkor i programmet uppfylldes, och i synnerhet om CRIST var behörigt enligt programmet och huruvida lånet respekterade det intensitetstak som fastställdes i programmet (se skäl 15).

(95)

Kommissionen beaktar förklaringen från de polska myndigheterna om att företaget var berättigat till finansiering enligt programmet och att finansieringsnivån för CRIST:s investering från ARP inte överskred programmets tak på 80 % (se skälen 61 till 64). Med avseende på den andra punkten har kommissionen kontrollerat att det tak som beskrivs av de polska myndigheterna även respekterades på grundval av de uppgifter som fanns tillgängliga för ARP när den fattade beslutet om att bevilja lånet: finansieringen på 150 miljoner zloty för en total investering på 188,2 miljoner zloty (16) innebär en stödintensitet på 79,7 %.

(96)

På grundval av dessa förklaringar anser kommissionen att tvivlen om huruvida en privat investerare skulle ha beviljat lånet har skingrats.

(97)

På grundval av slutsatserna ovan slår kommissionen fast att företaget inte fick någon orättvis fördel på grund av de villkor enligt vilka ARP-lånet beviljades. I synnerhet anser kommissionen att i) de uppgifter som ARP förfogade över var sådana att en privat investerare skulle ha fattat samma beslut och att ii) räntesatsen för ARP:s lån till CRIST motsvarar marknadsräntan.

(98)

Mot bakgrund av att rekvisiten för statligt stöd inom ramen för artikel 107.1 i EUF-fördraget är kumulativa, är avsaknaden av något av dem avgörande. Det finns därför inget behov av att analysera de övriga rekvisit som avses i skäl 66 ovan.