(1)

I mål C-249/10 P (2) fastslog domstolen att det stickprovsförfarande som föreskrivs i artikel 17 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 (3) inte får användas vid beslut om en ansökan om marknadsekonomisk status enligt artikel 2.7 c i den förordningen.

(2)

Domstolens dom skulle göra kommissionen skyldig att undersöka samtliga ansökningar om marknadsekonomisk status som inlämnats av samarbetsvilliga exporterande producenter som inte ingår i stickprovet, oavsett om antalet samarbetsvilliga producenter är stort. Ett sådant förfarande skulle dock innebära en orimlig administrativ börda för unionens utredande myndigheter. Det är därför lämpligt att ändra förordning (EG) nr 1225/2009.

(3)

Därutöver är användningen av det stickprovsförfarande som föreskrivs i artikel 17 i förordning (EG) nr 1225/2009 vid beslut om en ansökan om marknadsekonomisk status enligt artikel 2.7 c i den förordningen tillåten enligt Världshandelsorganisationens regler. Exempelvis ansåg panelen för Världshandelsorganisationens tvistelösningsorgan i tvisten DS405 European Union – Anti-Dumping measures on Certain Footwear from China (4), (rapport antagen den 22 februari 2012), att Kina inte kunde visa att unionen handlat i strid med artiklarna 2.4 och 6.10.2 i antidumpningsavtalet, punkt 15 a ii i Kinas anslutningsprotokoll eller punkt 151 e och f i rapporten från arbetsgruppen för Kinas anslutning, när unionen inte behandlat ansökningar om marknadsekonomisk status från samarbetande kinesiska producenter som inte ingick i stickprovet i den ursprungliga undersökningen.

(4)

Mot denna bakgrund och av rättsäkerhetsskäl är det därför lämpligt att införa en bestämmelse som klargör att ett beslut att begränsa undersökningen till ett rimligt antal parter med hjälp av ett stickprov enligt artikel 17 i förordning (EG) nr 1225/2009 också gäller de parter som undersöks för marknadsekonomisk status enligt artikel 2.7 b och c i den förordningen. Följaktligen är det också lämpligt att klargöra att ett beslut enligt artikel 2.7 c i den förordningen inte bör gälla de exporterande producenter som inte ingår i stickprovet, om inte sådana producenter ansöker om och beviljas individuell behandling i enlighet artikel 17.3 i den förordningen.

(5)

Dessutom anses det lämpligt att klargöra att den antidumpningstull som ska tillämpas på import från exportörer eller producenter som har gett sig till känna enligt artikel 17 i förordning (EG) nr 1225/2009 men inte ingick i undersökningen inte får överskrida den vägda genomsnittliga dumpningsmarginalen som fastställts för de parter som ingick i stickprovet, oavsett om normalvärdet för dessa parter fastställdes enligt artikel 2.1–2.6 eller artikel 2.7 a i den förordningen.

(6)

Slutligen har den tidsfrist på tre månader inom vilken ett beslut enligt artikel 2.7 c i förordning (EG) nr 1225/2009 ska fattas visat sig omöjlig att tillämpa i många antidumpningsförfaranden, särskilt när ett stickprovsförfarande enligt artikel 17 i den förordningen tillämpas. Det anses därför lämpligt att förlänga den tidsfristen.

(7)

Av rättsäkerhetsskäl och av hänsyn till principen om god förvaltning måste de ändringar av förordning (EG) nr 1225/2009 som föreskrivs i den här förordningen tillämpas så snart som möjligt på alla nya och på alla pågående undersökningar.

(8)

Förordning (EG) nr 1225/2009 bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Artikel 2.7 ska ändras på följande sätt:

2.

I artikel 9.6 ska första meningen ersättas med följande:

”Om kommissionen har begränsat sin undersökning i enlighet med artikel 17, får varje antidumpningstull som tillämpas på import från de exportörer eller producenter som har gett sig till känna enligt artikel 17, men som inte har omfattats av undersökningen, inte överstiga den vägda genomsnittliga dumpningsmarginal som fastställts för parterna i stickprovet, oavsett om normalvärdet för dessa parter fastställs enligt artikel 2.1–2.6 eller artikel 2.7 a.”