12.7.2012

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 181/1

---

KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EU) nr 600/2012

av den 21 juni 2012

om verifiering av rapporter om utsläpp av växthusgaser och tonkilometer och ackreditering av kontrollörer i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG

(Text av betydelse för EES)

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (1), särskilt artikel 15 fjärde stycket,

av följande skäl:

(1)

Ett övergripande regelverk för ackreditering av kontrollörer krävs för att se till att verifieringen av verksamhetsutövares eller luftfartygsoperatörers rapporter inom ramen för EU:s system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser, som ska lämnas in i enlighet med kommissionens förordning (EU) nr 601/2012 av den 21 juni 2012 om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (2), utförs av kontrollörer som har den tekniska kompetensen att utföra sina uppdrag på ett oberoende och opartiskt sätt och i överensstämmelse med de bestämmelser och principer som anges i denna förordning.

(2)

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (3) upprättas en allmän ram som främjar den fria rörligheten för tjänster och tjänsteleverantörer i unionen samtidigt som en hög kvalitet på tjänsterna bibehålls. Unionens harmonisering av de regler för ackreditering och verifiering som rör EU:s system för handel med utsläppsrätter bör leda till en konkurrensutsatt marknad för kontrollörer samtidigt som man säkerställer att verksamhetsutövarna och luftfartygsoperatörerna får insyn i och information om marknaden.

(3)

När artikel 15 i direktiv 2003/87/EG genomförs är det nödvändigt att säkerställa synergi mellan den heltäckande ram för ackreditering som inrättas genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 (4) och relaterade bestämmelser i Europarlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG av den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter och upphävande av rådets beslut 93/465/EEG (5) å ena sidan och de specifika förutsättningarna i EU:s system för handel med utsläppsrätter och de krav som är avgörande för ett effektivt genomförande av direktiv 2003/87/EG å andra sidan. Bestämmelserna i förordning (EG) nr 765/2008 bör fortsätta att gälla för de aspekter av ackrediteringen av kontrollörer som inte omfattas av denna förordning. I synnerhet bör det fastställas att i de fall nationella myndigheter som utsetts av en medlemsstat i enlighet med förordning (EG) nr 765/2008 på grund av medlemsstatens interna praxis utför ett alternativ till ackreditering, nämligen certifiering av kontrollörer som är fysiska personer, ska den berörda medlemsstaten tillhandahålla skriftlig bevisning för att den nationella myndigheten i fråga har lika hög trovärdighet som nationella ackrediteringsorgan vilka klarat av en referentbedömning som organiserats av det organ som erkänts enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 765/2008.

(4)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1221/2009 av den 25 november 2009 om frivilligt deltagande för organisationer i gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning (Emas) och om upphävande av förordning (EG) nr 761/2001 och kommissionens beslut 2001/681/EG och 2006/193/EG (6) föreskrivs ett oberoende och neutralt system för ackreditering eller licensiering av miljökontrollanter. För att öka enhetligheten och minska den administrativa belastningen för medlemsstaterna och de ekonomiska aktörerna, är det lämpligt att ta hänsyn till synergier mellan förordning (EG) nr 1221/2009 och denna förordning.

(5)

I systemet för verifiering och ackreditering bör man undvika onödig dubblering av förfaranden och institutioner inrättade enligt annan unionslagstiftning som skulle leda till en ökad börda för medlemsstaterna eller de ekonomiska aktörerna. Därför bör man dra nytta av bästa praxis från tillämpningen av sådana harmoniserade standarder som antagits av Europeiska standardiseringskommittén på uppdrag av kommissionen i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (7), såsom den harmoniserade standarden för allmänna krav för ackrediteringsorgan som ackrediterar organ för bedömning av överensstämmelse, den harmoniserade standard för krav på validerings- och kontrollorgan i fråga om växthusgaser för användning vid ackreditering eller annan form av erkännande vars referensuppgifter har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, samt dokument EA-6/03 och andra tekniska dokument som utvecklats av det europeiska ackrediteringssamarbetet (European cooperation for Accreditation) eller andra organ.

(6)

Vid fastställandet av harmoniserade regler för verifiering av rapporter från verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatörer och ackreditering av kontrollörer bör det säkerställas att bördan för verksamhetsutövare som släpper ut en mindre mängd koldioxid per år, luftfartygsoperatörer som anses vara mindre utsläppskällor enligt förordning (EU) nr 601/2012 och medlemsstaternas tillgängliga resurser inte är oproportionella i förhållande till det mål som eftersträvas.

(7)

Enligt artikel 27 i direktiv 2003/87/EG får medlemsstaterna undanta små anläggningar, som omfattas av likvärdiga åtgärder, från unionens system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser, om villkoren i den artikeln är uppfyllda. Denna förordning bör inte tillämpas på sådana anläggningar som undantas enligt artikel 27 i det direktivet, om inte medlemsstaterna beslutar att denna förordning bör tillämpas.

(8)

I enlighet med principerna i bilaga V till direktiv 2003/87/EG bör kontrollören använda sig av en riskbaserad strategi för att avge ett verifieringsutlåtande som ger rimlig säkerhet för att den sammanlagda utsläppsmängden eller mängden tonkilometer inte är väsentligt felaktig, så att rapporten kan verifieras som tillfredsställande. Säkerhetsnivån bör vara kopplad till hur grundligt och ingående verifieringen utförs och ordalydelsen i verifieringsutlåtandet. Mot bakgrund av de utredningsresultat och uppgifter som erhålls under kontrollerna bör kontrollören justera en eller flera av aktiviteterna i verifieringsprocessen, så att kraven på rimlig säkerhet uppnås.

(9)

För att undvika att den behöriga myndighetens roll och kontrollörens roll blandas samman bör kontrollörens skyldigheter vid en verifiering anges på ett tydligt sätt. Kontrollören bör använda den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten som en referenspunkt och bedöma om planen och de förfaranden som beskrivs i denna plan har genomförts korrekt. Om kontrollören upptäcker att förordning (EU) nr 601/2012 inte har efterlevts, bör denne ange detta i verifieringsrapporten.

(10)

Full förståelse av verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens verksamhet är nödvändig för att en effektiv verifiering av verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens rapport ska kunna utföras. Kontrollören bör endast genomföra de begärda verifieringarna efter att denne efter en preliminär bedömning förvissat sig om att ha rätt kompetens för detta. För att verifieringen ska hålla en hög kvalitet bör harmoniserade bestämmelser utarbetas om utförande av en preliminär bedömning för att fastställa huruvida kontrollören är kompetent, oberoende och opartisk, och därmed i stånd att utföra verifieringen enligt de regler och principer som fastställs i denna förordning.

(11)

Det är viktigt att verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören och kontrollören förser varandra med relevant information under hela verifieringsförfarandet, särskilt före avtalet, under kontrollörens strategiska analys och under själva verifieringen. Det är nödvändigt att fastställa harmoniserade krav som alltid bör styra tillhandahållandet av information mellan verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören och kontrollören.

(12)

All verksamhet i verifieringsprocessen hänger samman och bör mynna ut i en kontrollrapport från kontrollören som innehåller ett verifieringsutlåtande som är förenligt med resultaten av verifieringen. Harmoniserade krav för verifieringsrapporter och utförandet av verifieringar bör fastställas för att se till att rapporter och verifieringar i medlemsstaterna uppnår samma kvalitetsnivå.

(13)	En analys av risken för potentiellt väsentliga felaktigheter i rapporterade uppgifter är en viktig del i verifieringsprocessen och avgör hur kontrollören bör utföra verifieringen. Varje element i verifieringsprocessen är därför starkt kopplat till resultatet av analysen av risken för felaktigheter.

(14)

Särskilda bestämmelser bör fastställas för verifieringar av rapporter från sådana luftfartygsoperatörer och lagringsplatsers verksamhetsutövare som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EG av den 23 april 2009 om geologisk lagring av koldioxid och ändring av rådets direktiv 85/337/EEG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG, 2001/80/EG, 2004/35/EG, 2006/12/EG och 2008/1/EG samt förordning (EG) nr 1013/2006 (8).

(15)

En korrekt och effektiv rapportering av utsläpp av växthusgaser från verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatörer är nödvändig för genomförandet av direktiv 2003/87/EG. För att säkerställa en väl fungerande övervakning och rapportering krävs kontinuerlig förbättring av verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens prestanda och detta bör utgöra en del av de kontroller som utförs av kontrollören.

(16)

Verifieringsverksamhet och utfärdande av verifieringsrapporter bör endast utföras av kontrollörer och deras kompetenta personal. Kontrollörerna bör inrätta och kontinuerligt förbättra sina interna processer för att säkerställa att all personal som deltar i verifieringsprocessen är kompetent att utföra sina uppgifter. Kriterierna för att avgöra om en kontrollör är kompetent bör vara desamma i alla medlemsstater och bör även vara kontrollerbara, objektiva och transparenta.

(17)

Det nationella ackrediteringsorgan som inrättats i enlighet med förordning (EG) nr 765/2008 bör ha befogenhet att ackreditera och utfärda en officiell förklaring om kompetensen hos en kontrollör som ska utföra verifiering enligt denna förordning och att vidta administrativa åtgärder och övervaka kontrollörer.

(18)

En medlemsstat som anser att det inte är ekonomiskt meningsfullt eller hållbart att inrätta ett nationellt ackrediteringsorgan eller att utföra ackrediteringsverksamhet bör kunna anlita det nationella ackrediteringsorganet i en annan medlemsstat. Endast de nationella ackrediteringsorgan som har klarat av en referentbedömning organiserad av det organ som erkänts enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 765/2008 bör få utföra ackrediteringsverksamhet enligt denna förordning.

(19)

Nationella ackrediteringsorgan som uppfyller kraven i denna förordning och som redan har klarat av en referentbedömning organiserad av det organ som erkänts enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 765/2008 bör anses uppfylla reglerna för nationella ackrediteringsorgan, t.ex. organisationskrav, inrättandet av en kompetensprocess, inrättandet av nödvändiga förfaranden och ledningssystem och åtgärder för att skydda sekretessbelagda uppgifter, och bör undantas från att genomgå en ny referentbedömning efter det att denna förordning trätt i kraft. Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EEG (9) bör miljöinformation i verksamhetsutövares och luftfartygsoperatörers verifierade rapporter som innehas av offentliga myndigheter offentliggöras för att öka insynen, samtidigt som vissa sekretesskrav iakttas.

(20)

Det är nödvändigt att det finns ett effektivt samarbete mellan nationella ackrediteringsorgan eller, i tillämpliga fall, andra nationella myndigheter och behöriga myndigheter för att systemet för utsläppshandel för växthusgaser och övervakningen av kontrollers kvalitet ska fungera. I syfte att skapa större öppenhet bör de nationella ackrediteringsorganen eller, i tillämpliga fall, andra nationella myndigheter och de behöriga myndigheterna införa effektiva metoder för informationsutbyte. Informationsutbyte mellan behöriga myndigheter och mellan sådana myndigheter och nationella ackrediteringsorgan eller andra nationella myndigheter bör styras av de striktaste garantier för sekretess och tystnadsplikt och hanteras i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning och unionslagstiftning.

(21)	De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från kommittén för klimatförändringar.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

I denna förordning fastställs bestämmelser för kontroll av rapporter som inlämnats i enlighet med direktiv 2003/87/EG och för ackreditering och övervakning av kontrollörer.

I denna förordning anges också, utan att det påverkar tillämpningen av förordning (EG) nr 765/2008, bestämmelser för ömsesidigt erkännande av kontrollörer och referentbedömning av nationella ackrediteringsorgan enligt artikel 15 i direktiv 2003/87/EG.

Artikel 2

Tillämpningsområde

Denna förordning ska från och med den 1 januari 2013 tillämpas för kontroll av uppgifter om växthusgasutsläpp och tonkilometer som rapporteras i enlighet med artikel 14 i direktiv 2003/87/EG.

Artikel 3

Definitioner

Förutom de definitioner som anges i artikel 3 i direktiv 2003/87/EG och artikel 3 i förordning (EU) nr 601/2012 gäller följande definitioner i denna förordning:

1.   upptäcktsrisk: risken för att kontrollören inte ska upptäcka en väsentlig felaktighet.

2.   ackreditering: en förklaring från ett nationellt ackrediteringsorgan om att en kontrollör uppfyller de krav i de harmoniserade standarderna, i den betydelse som avses i artikel 2.9 i förordning (EG) nr 765/2008, och de krav i denna förordning som gäller för att få utföra verifiering av en rapport från en verksamhetsutövare eller en luftfartygsoperatör i enlighet med denna förordning.

3.   kontrollör: en juridisk person eller annan rättslig enhet som genomför verifieringsverksamhet enligt denna förordning och som vid utfärdandet av en verifieringsrapport är ackrediterad av ett nationellt ackrediteringsorgan enligt förordning (EG) nr 765/2008 och denna förordning, eller en fysisk person som bemyndigats på annat sätt, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.2 i den förordningen.

4.   verifiering: den verksamhet som en kontrollör bedriver för att utfärda en verifieringsrapport enligt denna förordning.

5.   väsentlig felaktighet: en felaktighet som enligt kontrollören enskilt eller tillsammans med andra felaktigheter överskrider väsentlighetsnivån eller som kan påverka den behöriga myndighetens behandling av rapporten från verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören.

6.   rapport från verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör: den årliga utsläppsrapport som ska lämnas av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören enligt artikel 14.3 i direktiv 2003/87/EG eller den tonkilometerrapport som ska lämnas av luftfartygsoperatören för ansökan om tilldelning av utsläppsrätter enligt artiklarna 3e och 3f i det direktivet.

7.   ackrediteringsområde: verksamhet som avses i bilaga I för vilken ackreditering söks eller har beviljats.

8.   kompetens: förmågan att tillämpa kunskaper och färdigheter för att bedriva en verksamhet.

9.   väsentlighetsnivå: den kvantitativa tröskel eller brytpunkt över vilken felaktigheter, enskilt eller tillsammans med andra felaktigheter, av kontrollören anses vara väsentliga.

10.   kontrollsystem: den riskbedömning och samlade kontrollverksamhet, inklusive fortlöpande förvaltning, som en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör inför, dokumenterar, genomför och upprätthåller enligt artikel 58 i förordning (EU) nr 601/2012.

11.   kontrollverksamhet: alla aktiviteter som utförs eller åtgärder som genomförs av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören för att mildra de inneboende riskerna.

12.   avvikelse:

a)	vid verifiering av en verksamhetsutövares utsläppsrapport, en handling eller försummelse från verksamhetsutövarens sida som strider mot tillståndet för utsläpp av växthusgaser och kraven i den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten,

b)	vid kontroll av en luftfartygsoperatörs utsläppsrapport eller tonkilometerrapport, en handling eller försummelse från luftfartygsoperatörens sida som strider mot kraven i den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten,

c)	vid ackreditering enligt kapitel IV, en handling eller försummelse från kontrollörens sida som strider mot kraven i denna förordning.

13.   plats: vid verifiering av en luftfartygsoperatörs utsläppsrapport eller tonkilometerrapport, de ställen där övervakningen fastställs och sköts, inklusive de ställen där relevanta data och uppgifter kontrolleras och lagras.

14.   kontrollmiljö: den miljö där systemet för internkontroll används och de samlade åtgärder som verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens ledning vidtar för att säkerställa medvetenhet om detta system.

15.   inneboende risk: risken för att en parameter i rapporten från verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören innehåller felaktigheter som kan vara väsentliga, enskilt eller sammanlagda med andra felaktigheter, innan hänsyn tagits till effekten av relaterad kontrollverksamhet

16.   kontrollrisk: risken för att en parameter i rapporten från verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören innehåller felaktigheter som kan vara väsentliga, enskilt eller tillsammans med andra felaktigheter, och som inte förebyggs eller upptäcks och korrigeras i rätt tid genom kontrollsystemet.

17.   verifieringsrisk: risken, som är en funktion av inneboende risk, kontrollrisk och upptäcktsrisk, för att kontrollören avger ett olämpligt verifieringsutlåtande när en rapport från verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören innehåller väsentliga felaktigheter.

18.   rimlig säkerhet: en hög men inte absolut säkerhetsnivå klart uttryckt i verifieringsutlåtandet, om att den rapport från verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören som är föremål för verifiering inte innehåller några väsentliga felaktigheter.

19.   analytiska förfaranden: analys av fluktuationer och tendenser i data som även omfattar analys av samband som inte överensstämmer med annan relevant information eller som avviker från förväntade värden.

20.   intern verifieringsdokumentation: all intern dokumentation som en kontrollör sammanställer för att registrera all skriftlig bevisning för och alla skäl till de verksamheter som utförts för att verifiera en rapport från en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör.

21.   EU ETS-revisionsledare: en revisor inom EU:s utsläppshandelssystem som leder och övervakar ett revisionsteam och som är ansvarig för att utföra och rapportera om en verifiering av en rapport från en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör.

22.   EU ETS-revisor: en enskild person i revisionslaget som inom ramen för EU:s utsläppshandelssystem ska verifiera en rapport från en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör, bortsett från revisionsledaren.

23.   teknisk expert: person som tillför detaljerad kunskap och sakkunskap inom ett särskilt ämne som krävs för genomförandet av verifiering enligt kapitel III och för utförandet av ackrediteringsverksamhet enligt kapitel V.

24.   säkerhetsnivå: graden av säkerhet i kontrollörens verifieringsrapport, baserat på målet att minska verifieringsrisken med hänsyn till omständigheterna vid verifieringsuppdraget.

25.   bedömare: en person som utsetts av ett nationellt ackrediteringsorgan för att utföra bedömningar, enskilt eller som en del av en bedömningsgrupp, av kontrollörer som avses i denna förordning.

26.   bedömningsledare: en bedömare som har det övergripande ansvaret för bedömningen av en kontrollör enligt denna förordning.

27.   felaktighet: ett utelämnande, en missvisande uppgift eller ett fel i de rapporterade uppgifterna från verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören, utan hänsyn till tolererbar osäkerhet enligt artikel 12.1 a i förordning (EU) nr 601/2012.

Artikel 4

Antagande om överensstämmelse

Om en kontrollör visar överensstämmelse med de kriterier som anges i de relevanta harmoniserade standarderna, i den betydelse som avses i artikel 2.9 i förordning (EG) nr 765/2008, eller delar därav, vars referensuppgifter har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, ska kontrollören antas följa de krav som anges i kapitel II och III i denna förordning, i den mån de tillämpliga harmoniserade standarderna omfattar dessa krav.

Artikel 5

Allmän ram för ackreditering

Om det i denna förordning inte anges några specifika bestämmelser om de nationella ackrediteringsorganens sammansättning eller om verksamheter och krav med anknytning till ackreditering ska de tillämpliga bestämmelserna i förordning (EG) nr 765/2008 gälla.

KAPITEL II

VERIFIERING

Artikel 6

Verifieringens tillförlitlighet

En verifierad utsläppsrapport ska vara tillförlitlig för användarna. Den information som rapporten avser att återge eller rimligen kan förväntas återge ska framställas sanningsenligt.

Verifieringsprocessen för utsläppsrapporter ska vara ett effektivt och pålitligt verktyg som stöder kvalitetssäkring och förfaranden för kvalitetskontroll, och som ger information som verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören kan agera utifrån för att förbättra sin prestanda i fråga om övervakning och rapportering av utsläpp.

Artikel 7

Kontrollörens allmänna skyldigheter

1.   Kontrollören ska genomföra den verifiering och de aktiviteter som krävs enligt detta kapitel med målet att avge en verifieringsrapport där man med rimlig tillförlitlighet drar slutsatsen att rapporten från verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören inte innehåller några väsentliga felaktigheter.

2.   Kontrollören ska planera och utföra verifieringen med en professionell skepsis som innebär en insikt om att det kan finnas omständigheter som gör att uppgifterna i rapporten från verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören innehåller väsentliga felaktigheter.

3.   Kontrollören ska utföra verifieringen i allmänhetens intresse, oberoende av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören och de behöriga myndigheter som ansvarar för direktiv 2003/87/EG.

4.   Kontrollören ska under verifieringen bedöma följande:

a)	om rapporten från en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör är fullständig och uppfyller de krav som fastställs i bilaga X till förordning (EU) nr 601/2012,

b)

om verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören har handlat enligt villkoren i tillståndet för utsläpp av växthusgaser och den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten, när det gäller verifiering av en utsläppsrapport från en verksamhetsutövare, respektive enligt kraven i den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten när det gäller verifiering av en luftfartygsoperatörs utsläpps- eller tonkilometerrapport,

c)	om uppgifterna i rapporten från verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören inte innehåller väsentliga felaktigheter,

d)	om information kan ges till stöd för verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens datahanteringssystem, kontrollsystem och tillhörande förfaranden för att förbättra kvaliteten på deras övervakning och rapportering.

Vid tillämpning av led c ska kontrollören erhålla klara och objektiva bevis från verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören som stödjer uppgifterna om de sammanlagda utsläppen eller tonkilometrarna, med beaktande av alla övriga uppgifter i verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens rapport.

5.   Om kontrollören noterar att verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören inte uppfyller kraven i förordning (EU) nr 601/2012 ska kontrollören rapportera denna bristande efterlevnad i verifieringsrapporten, även om övervakningsplanen har godkänts av den behöriga myndigheten.

6.   Om övervakningsplanen inte har godkänts av den behöriga myndigheten enligt artikel 11 i förordning (EU) nr 601/2012, om den inte är fullständig eller om betydande förändringar som avses i artikel 15.3 eller 15.4 i den förordningen har genomförts under rapporteringsperioden och som inte har godkänts av den behöriga myndigheten, ska kontrollören informera verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören om att denne måste skaffa nödvändigt godkännande av den behöriga myndigheten.

Efter godkännande av den behöriga myndigheten ska kontrollören fortsätta, upprepa eller anpassa verifieringsprocessen.

Om godkännande inte har erhållits före utfärdande av verifieringsrapporten ska kontrollören rapportera detta i verifieringsrapporten.

Artikel 8

Skyldigheter före ingåendet av ett avtal

1.   Innan de åtar sig ett kontrolluppdrag ska kontrollörer skaffa sig en riktig förståelse av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören och bedöma om de kan utföra verifieringen. I detta syfte ska kontrollörer göra minst följande:

a)	Utvärdera riskerna med att utföra en verifiering av rapporten från verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören i enlighet med denna förordning.

b)	Granska de uppgifter som lämnats av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören, för att fastställa verifieringens omfattning.

c)	Bedöma om uppdraget ingår i deras ackrediteringsomfattning.

d)	Bedöma om de har den kompetens, personal och de resurser som krävs för att utse ett verifieringsteam som kan hantera anläggningens komplexitet eller luftfartygsoperatörens verksamhet och flygflotta och om de framgångsrikt kan slutföra verifieringen inom den tidsram som krävs.

e)	Bedöma om de kan se till att det potentiella verifieringsteamet innehar all kompetens och personal som krävs för att genomföra verifieringsverksamheten avseende den berörda verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören.

f)	För varje efterfrågat verifieringsuppdrag fastställa den tidsåtgång som krävs för att utföra verifieringen på ett korrekt sätt.

2.   Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska bistå kontrollören med all relevant information så att denne kan utföra den verksamhet som avses i punkt 1.

Artikel 9

Tidsåtgång

1.   Vid fastställandet av tidsåtgång för ett verifieringsuppdrag enligt artikel 8.1 f ska kontrollören minst beakta följande:

a)	Komplexiteten hos anläggningen eller hos luftfartygsoperatörens verksamhet och flotta.

b)	Detaljnivån och komplexiteten i den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten.

c)	Den väsentlighetsnivå som krävs.

d)	Komplexitet och fullständighet hos verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens datahanteringssystem och kontrollsystem.

e)	Var information och uppgifter om utsläpp av växthusgaser eller tonkilometer finns.

2.   Kontrollören ska se till att verifieringsavtalet medger fakturering av ytterligare tid i förhållande till den tid som överenskommits i avtalet, om sådan ytterligare tid krävs för strategisk analys, riskanalys eller andra verifieringsverksamheter. Situationer där ytterligare tillkommande tid medges ska minst innefatta följande:

a)	När under granskningen av datahanteringssystemen, kontrollverksamheterna eller verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens logistik visar sig ha större komplexitet än vad man ursprungligen bedömde.

b)	När under kontrollen felaktigheter, bristande efterlevnad, otillräckliga uppgifter eller fel i uppgifterna identifieras av kontrollören.

3.   Kontrollören ska dokumentera den använda tiden i den interna verifieringsdokumentationen.

Artikel 10

Information från en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör

1.   Före den strategiska analysen och vid andra tidpunkter under verifieringen ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören tillhandahålla kontrollören följande:

a)	Verksamhetsutövarens tillstånd för utsläpp av växthusgaser när detta har betydelse för verifieringen av utövarens utsläppsrapport.

b)	Den senaste versionen av verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens övervakningsplan samt andra relevanta versioner av övervakningsplanen som godkänts av den behöriga myndigheten, däribland bevis på godkännandet.

c)	En beskrivning av verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens dataflödesverksamhet.

d)	Verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens riskbedömning som avses i artikel 58.2 a i förordning (EU) nr 601/2012, och en översikt över det samlade kontrollsystemet.

e)	De förfaranden som avses i den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten och som innefattar rutiner för datahanteringssystem och kontrollverksamhet.

f)	Verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens årliga utsläppsrapport eller tonkilometerrapport.

g)	I tillämpliga fall, verksamhetsutövarens provtagningsplan som avses i artikel 33 i förordning (EU) nr 601/2012 och som godkänts av den behöriga myndigheten.

h)	Om övervakningsplanen har ändrats under rapporteringsperioden, ett register över alla dessa ändringar i enlighet med artikel 16.3 i förordning (EU) nr 601/2012.

i)	I tillämpliga fall, den redogörelse som avses i artikel 69.4 i förordning (EU) nr 601/2012.

j)	Verifieringsrapporten från föregående år, om samma kontrollör inte utförde verifieringen av den verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatörens rapport för det året.

k)	All relevant korrespondens med den behöriga myndigheten, särskilt information som rör anmälan av ändringar av övervakningsplanen.

l)	Information om databaser och datakällor som används för övervakning och rapportering, inbegripet sådana från Eurocontrol.

m)

Om verifieringen avser utsläppsrapporten för en anläggning för geologisk lagring av växthusgaser i en lagringsplats som är godkänd enligt direktiv 2009/31/EG, den övervakningsplan som krävs enligt det direktivet och de rapporter som krävs enligt artikel 14 i det direktivet och som minst omfattar rapporteringsperioden för den utsläppsrapport som ska verifieras.

n)	I tillämpliga fall, den behöriga myndighetens godkännande av undantag från platsbesök för anläggningar enligt artikel 31.1.

o)	Övrig relevant information som krävs för planering och genomförande av verifieringen.

2.   Innan kontrollören utfärdar sin verifieringsrapport ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören förse kontrollören med den slutliga godkända och internt validerade rapporten.

Artikel 11

Strategisk analys

1.   När verifieringen påbörjas ska kontrollören bedöma verifieringsuppgiftens natur, omfattning och komplexitet genom att göra en strategisk analys av all verksamhet som är relevant för anläggningen eller för luftfartygsoperatören.

2.   För att förstå verksamheten på den aktuella anläggningen eller hos luftfartygsoperatören ska kontrollören samla in och granska den information som behövs för att bedöma om verifieringsteamet har tillräcklig kompetens för att utföra verifieringen, för att fastställa att tidsåtgången enligt kontraktet har fastställts på ett korrekt sätt samt tillse att denne kan utföra den riskanalys som krävs. Denna information ska omfatta minst följande:

a)	Den information som avses i artikel 10.1.

b)	Den väsentlighetsnivå som krävs.

c)	Information från verifieringar under tidigare år, om kontrollören verifierar rapporter för samma verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör.

3.   Vid granskning av den information som avses i punkt 2 ska kontrollören minst bedöma följande:

a)	Med avseende på verifiering av verksamhetsutövarens utsläppsrapport, den anläggningskategori som avses i artikel 19 i förordning (EU) nr 601/2012 och den verksamhet som bedrivs inom anläggningen.

b)	Med avseende på verifiering av luftfartygsoperatörens utsläppsrapport eller tonkilometerrapport, operatörens storlek och beskaffenhet, fördelningen av information på olika ställen samt antal flygningar och typ av flygningar.

c)	Den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten samt närmare uppgifter om den övervakningsmetod som fastställs i övervakningsplanen.

d)

Utsläppskällornas och bränsle-/materialmängdernas beskaffenhet, omfattning och komplexitet samt utrustning och processer som har gett upphov till uppgifter om utsläpp och tonkilometer, inklusive den mätutrustning som beskrivs i övervakningsplanen, ursprung till och tillämpning av beräkningsfaktorer och övriga primärdatakällor.

e)	Datahanteringssystemet, kontrollverksamheten och kontrollmiljön.

4.   Vid den strategiska analysen ska kontrollören verifiera

a)	om den övervakningsplan som presenterats är den senaste version som godkänts av den behöriga myndigheten,

b)	om det under rapporteringsperioden har skett betydande förändringar i övervakningsplanen,

c)	om dessa ändringar har anmälts till den behöriga myndigheten enligt artikel 15.1 eller artikel 23 i förordning (EU) nr 601/2012 eller om de har godkänts av den behöriga myndigheten enligt artikel 15.2 i den förordningen.

Artikel 12

Riskanalys

1.   Kontrollören ska identifiera och analysera följande aspekter för att utforma, planera och genomföra en effektiv verifiering:

a)	De inneboende riskerna.

b)	Kontrollverksamheten.

c)	Om den kontrollverksamhet som avses i b har genomförts, kontrollriskerna beträffande effektiviteten hos denna kontrollverksamhet.

2.   Vid identifiering och analys av de aspekter som avses i punkt 1 ska kontrollören minst beakta

a)	resultaten av den strategiska analys som avses i artikel 11.1,

b)	den information som avses i artikel 10.1 och artikel 11.2 c,

c)	den väsentlighetsnivå som avses i artikel 11.2 b.

3.   Om kontrollören har fastställt att verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören har underlåtit att identifiera relevanta inneboende risker och kontrollrisker i sin riskbedömning ska detta meddelas verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören.

4.   Vid behov ska kontrollören mot bakgrund av den information som erhållits vid verifieringen revidera riskanalysen och ändra eller upprepa den verifieringsverksamhet som ska utföras.

Artikel 13

Verifieringsplan

1.   Kontrollören ska utarbeta en verifieringsplan som är i överensstämmelse med den information som erhållits och de risker som har identifierats vid den strategiska analysen och riskanalysen och som inbegriper minst följande:

a)	Ett program för verifieringen som beskriver verifieringens typ och omfattning samt tidplan och tillvägagångssätt för verifieringen.

b)	En testplan där omfattningen av och metoderna för test av kontrollverksamheten samt förfarandena för kontrollverksamheten beskrivs.

c)

En plan för provuttag av data som beskriver omfattningen av och metoder för provuttag relaterad till de data som ligger till grund för de sammanlagda utsläppen enligt utsläppsrapporten från verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören eller de sammanlagda uppgifterna om tonkilometer i luftfartygsoperatörens tonkilometerrapport.

2.   Kontrollören ska upprätta den testplan som avses i punkt 1 b för att göra det möjligt att fastställa i vilken utsträckning de relevanta kontrollåtgärderna kan användas för att bedöma efterlevnad av de krav som avses i artikel 7.4 b.

Vid fastställande av provuttagets omfattning och förfarande för provuttag för granskning av kontrollaktiviteterna ska verifieraren beakta följande:

a)	De inneboende riskerna.

b)	Kontrollmiljön.

c)	Relevanta kontrollaktiviteter.

d)	Kravet att tillhandahålla ett verifieringsutlåtande med rimlig säkerhet.

3.   Vid fastställande av provuttagets omfattning och förfarandet för provuttag för insamling av de uppgifter och data som avses i punkt 1 c ska kontrollören beakta följande:

a)	De inneboende riskerna och kontrollriskerna.

b)	Resultaten av riskanalysen och den strategiska analysen.

c)	Kravet att tillhandahålla ett verifieringsutlåtande med rimlig säkerhet.

d)	Väsentlighetsnivån.

e)	Den utsträckning i vilken en enskild uppgift väsentligt bidrar till den samlade uppgiftsmängden.

4.   Verifieraren ska upprätta och genomföra verifieringsplanen så att verifieringsrisken minskar till en godtagbar nivå, som med rimlig säkerhet garanterar att rapporten från verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören är fri från väsentliga felaktigheter.

5.   Verifieraren ska uppdatera riskanalysen och verifieringsplanen och anpassa verifieringsverksamheten, om det under verifieringen upptäcks att ytterligare risker föreligger som behöver minskas eller om riskerna är mindre än förväntat.

Artikel 14

Verifieringsverksamhet

Kontrollören ska genomföra verifieringsplanen och på grundval av riskanalysen kontrollera genomförandet av den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten.

För detta ändamål ska kontrollören minst utföra en omfattande och detaljerad granskning bestående av analytiska förfaranden och kontroll av data och övervakningsmetod, samt

a)	kontrollera flödet av utsläppsdata (utsläppsdata, datahantering) och de system som används i dataflödet, inklusive IT-system,

b)	kontrollera om kontrollverksamheten hos verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören är vederbörligen dokumenterad, genomförd, upprätthållen och tillräckligt effektiv för att reducera de inneboende riskerna,

c)	kontrollera att de förfaranden som anges i övervakningsplanen är effektiva för att reducera de inneboende riskerna och kontrollriskerna och huruvida förfarandena har genomförts, dokumenterats tillräckligt och upprätthållits korrekt.

För tillämpning av led a ska verifieraren spåra dataflödet från primärkällor genom verksamhetsutövarens datahanteringssystem, till data angivet av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören i dennes rapport.

Artikel 15

Analytiska förfaranden

1.   Kontrollören ska tillämpa analytiska förfaranden för att bedöma rimligheten och fullständigheten i datauppgifterna, om de inneboende riskerna, kontrollrisken och graden av lämplighet hos verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens kontrollverksamhet visar på ett behov av sådana analytiska förfaranden.

2.   Vid utförandet av de analytiska förfaranden som avses i punkt 1 ska verifieraren granska de rapporterade uppgifterna för att identifiera potentiella riskområden och därefter validera och anpassa de planerade kontrollerna. Verifieraren ska minst:

a)	bedöma rimligheten i variationer och tendenser över tiden eller mellan jämförbara poster,

b)	identifiera direkt avvikande värden, oväntade uppgifter och informationsluckor.

3.   Vid tillämpning av de analytiska förfaranden som avses i punkt 1 ska kontrollören genomföra följande:

a)	Preliminära analytiska förfaranden för sammanlagda uppgifter innan den verksamhet som avses i artikel 14 utförs, för att förstå de rapporterade uppgifternas natur, komplexitet och relevans.

b)	Materiella analytiska förfaranden avseende de sammanställda uppgifterna och de data som ligger till grund för dessa uppgifter, för att identifiera potentiella strukturella fel och direkt avvikande värden.

c)	Slutliga analytiska förfaranden avseende sammanställda uppgifter, för att se till att alla fel som identifierats under kontrollen har lösts på ett korrekt sätt.

4.   När verifieraren identifierar avvikande värden, variationer, tendenser, informationsluckor eller uppgifter som är oförenliga med annan relevant information eller som skiljer sig avsevärt från förväntade mängder eller proportioner ska detta förklaras av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören och understödjas av tillkommande relevant bevisning.

På grundval av dessa förklaringar och denna tillkommande bevisning ska kontrollören bedöma effekterna på verifieringsplanen och de kontroller som ska utföras.

Artikel 16

Verifiering av data

1.   Verifieraren ska verifiera uppgifterna i verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens rapport genom att ingående kontrollera uppgifterna, genom att spåra data till primärdatakällorna, jämföra data med uppgifter från alternativa datakällor och göra avstämningar, kontrollera gränser för rimliga datauppgifter och utföra kontrollberäkningar.

2.   Verifieraren ska som en del av den verifiering av uppgifter som avses i punkt 1 och med beaktande av den godkända övervakningsplanen, inbegripet de förfaranden som beskrivs i denna plan, kontrollera följande:

a)	Gränserna för en anläggning, för att verifiera verksamhetsutövarens utsläppsrapport.

b)	Fullständigheten i de bränsle-/materialmängder och utsläppskällor som beskrivs i den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten, för att kontrollera verksamhetsutövarens utsläppsrapport.

c)	Att de flygningar inom en luftfartsverksamhet enligt bilaga I till direktiv 2003/87/EG som luftfartygsoperatören ansvarar för samt uppgifterna om utsläpp respektive om tonkilometer är fullständiga, för att kontrollera luftfartygsoperatörens utsläppsrapport och rapport om tonkilometer.

d)	Överensstämmelsen mellan rapporterade uppgifter och massa- och balansdokumentationen, för att kontrollera luftfartygsoperatörens utsläppsrapport och rapport om tonkilometer.

e)	Överensstämmelsen mellan sammanlagd bränsleförbrukning och uppgifter om bränslemängder som köpts in eller på annat sätt införskaffats till de luftfartyg som utfört luftfartsverksamhet, för att kontrollera luftfartygsoperatörens utsläppsrapport.

f)	Överensstämmelsen mellan de sammanlagda rapporterade uppgifterna i verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens rapport och primärdatakällorna.

g)	De uppmätta värdena från resultaten av de beräkningar som gjorts av verksamhetsutövaren i enlighet med artikel 46 i förordning (EU) nr 601/2012, om denne använder en mätningsbaserad metod enligt artikel 21.1 i den förordningen.

h)	Uppgifternas tillförlitlighet och noggrannhet.

3.   För att kontrollera fullständigheten hos flygningar som avses i punkt 2 c ska kontrollören använda en luftfartygsoperatörs flygtrafikdata, inklusive data som inhämtats från Eurocontrol eller andra relevanta organisationer som kan bearbeta flygtrafikinformation av den typ som är tillgänglig för EurocontrolArtikel 17

Artikel 17

Verifiering av att övervakningsmetoden tillämpats korrekt

1.   Verifieraren ska kontrollera att den övervakningsmetod som godkänts av den behöriga myndigheten i övervakningsplanen, inbegripet specifika uppgifter om den övervakningsmetoden, har tillämpats och genomförts korrekt.

2.   För att verifiera verksamhetsutövarens utsläppsrapport ska verifieraren kontrollera att den provtagningsplan som avses i artikel 33 i förordning (EU) nr 601/2012 och som godkänts av den behöriga myndigheten har tillämpats och genomförts korrekt.

3.   När CO2 överförs i enlighet med artiklarna 48 och 49 i förordning (EU) nr 601/2012 och överförd CO2 både mäts i den överförande och den mottagande anläggningen ska verifieraren granska huruvida skillnader mellan de uppmätta värdena på de båda anläggningarna kan förklaras med mätdonens osäkerhet och huruvida det korrekta aritmetiska medelvärdet av de uppmätta värdena har använts i utsläppsrapporterna från båda anläggningarna.

Om skillnaderna i de uppmätta värdena mellan anläggningarna inte kan förklaras med mätdonens osäkerhet, ska verifieraren granska huruvida justeringar gjorts för att korrigera skillnaderna mellan de uppmätta värdena, huruvida dessa justeringar är försiktigt beräknade och huruvida den behöriga myndigheten godkänt dessa justeringar.

4.   När verksamhetsutövarna enligt artikel 12.3 i förordning (EU) nr 601/2012 ska inbegripa ytterligare uppgifter i övervakningsplanen som är relevanta för att uppfylla kraven i artikel 24.1 i kommissionens beslut 2011/278/EU (10), ska verifieraren kontrollera att de förfaranden som avses i artikel 12.3 i den förordningen tillämpas och genomförs korrekt. I samband med detta ska verifieraren också granska huruvida uppgifter om alla planerade förändringar eller faktiska ändringar av kapaciteten för, verksamhetsnivån vid och driften av en anläggning har lämnats av verksamhetsutövaren till den behöriga myndigheten senast den 31 december för rapporteringsperioden i fråga.

Artikel 18

Verifiering av metoder som tillämpas för saknade uppgifter

1.   När metoder som fastställts i den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten har använts för att komplettera saknade uppgifter i enlighet med artikel 65 i förordning (EU) nr 601/2012 ska verifieraren kontrollera om de metoder som använts var lämpliga för den särskilda situationen och om de har tillämpats korrekt.

Om verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören har erhållit ett godkännande från den behöriga myndigheten för att använda andra metoder än de som avses i första stycket i enlighet med artikel 65 i förordning (EU) nr 601/2012 ska verifieraren granska huruvida den godkända metoden har tillämpats och dokumenterats på ett korrekt sätt.

När godkännande av den behöriga myndigheten inte kan erhållas i tid ska verifieraren kontrollera om den metod som används av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören för att komplettera saknade uppgifter säkerställer att utsläppen inte undervärderas och att väsentliga felaktigheter inte uppstår.

2.   Verifieraren ska kontrollera om den kontrollverksamhet som genomförs av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören är effektiv när det gäller att förhindra att uppgifter saknas, i enlighet med artikel 65.1 i förordning (EU) nr 601/2012.

Artikel 19

Osäkerhetsbedömning

1.   När förordning (EU) nr 601/2012 kräver att verksamhetsutövaren ska kunna visa beaktande av osäkerhetsnivåer för aktivitetsdata och beräkningsfaktorer ska kontrollören bekräfta giltigheten hos de uppgifter som används för att beräkna osäkerhetsnivåerna enligt den godkända övervakningsplanen.

2.   Om en verksamhetsutövare använder sig av en övervakningsmetod som inte bygger på nivåer enligt artikel 22 i förordning (EU) nr 601/2012 ska kontrollören kontrollera följande:

a)	Om en bedömning och kvantifiering av osäkerheten har utförts av verksamhetsutövaren som visar att den föreskrivna totala osäkerhetsnivån per år för utsläpp av växthusgaser enligt artikel 22 c i förordning (EU) nr 601/2012 inte har överskridits.

b)	Giltigheten hos de uppgifter som används för att bedöma och kvantifiera osäkerheten.

c)	Om den övergripande metod som används för bedömning och kvantifiering av osäkerheten överensstämmer med artikel 22 b i förordning (EU) nr 601/2012.

d)	Om det finns bevisning för att villkoren för övervakningsmetoden enligt artikel 22 a i förordning (EU) nr 601/2012 är uppfyllda.

3.   När luftfartygsoperatören enligt förordning (EU) nr 601/2012 måste visa att osäkerhetsnivåerna inte överskrids, ska kontrollören kontrollera giltigheten hos de uppgifter som används för att visa att de tillämpliga osäkerhetsnivåer enligt den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten inte har överskridits.

Artikel 20

Provtagning

1.   Vid kontroll av efterlevnaden i fråga om de kontroller och kontrollförfaranden som avses i artikel 14 b och c eller vid utförande av de kontroller som avses i artiklarna 15 och 16 får kontrollören använda sig av provtagningsförfaranden specifika för en anläggning eller luftfartygsoperatör, när provuttag anses befogat mot bakgrund av riskanalysen.

2.   Om kontrollören upptäcker bristande efterlevnad eller en felaktighet vid provtagning, ska kontrollören begära att verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören anger huvudorsakerna till den bristande efterlevnaden eller felaktigheterna för att kunna bedöma påverkan av den bristande efterlevnaden eller felaktigheterna i de rapporterade uppgifterna. På grundval av resultatet av denna bedömning ska kontrollören fastställa huruvida ytterligare kontroller behövs, om provstorleken måste ökas och vilken del av uppgifterna som måste korrigeras av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören.

3.   Kontrollören ska i sin interna verifieringsdokumentation dokumentera resultaten av de kontroller som avses i artiklarna 14, 15, 16 och 17, inbegripet uppgifter om tillkommande provuttag.

Artikel 21

Platsbesök

1.   Vid en eller flera lämpliga tidpunkter under verifieringsförfarandet ska verifieraren göra ett besök på plats för att bedöma hur mätare och övervakningssystem fungerar, göra intervjuer, utföra den verksamhet som krävs enligt detta kapitel, samt för att samla in den information och den bevisning som behövs för att verifieraren ska kunna avgöra om verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens rapport är fri från väsentliga felaktigheter.

2.   Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska ge verifieraren tillträde till sina platser.

3.   För att verifiera verksamhetsutövarens utsläppsrapport ska besöket på anläggningen också användas av kontrollören för att bedöma anläggningens gränser och fullständigheten i angivna bränsle-/materialmängder och utsläppskällor.

4.   För att verifiera verksamhetsutövarens utsläppsrapporter ska kontrollören mot bakgrund av riskanalysen besluta om huruvida besök på ytterligare platser krävs, inbegripet när relevanta delar av datahanteringssystemet och kontrollverksamheten utförs på andra ställen, som företagets huvudkontor och andra fristående kontor.

Artikel 22

Hantering av felaktigheter och avvikelser

1.   Om verifieraren har identifierat felaktigheter eller avvikelser under verifieringen ska detta meddelas inom rimlig tid till verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören, och denne ska uppmanas att korrigera felaktigheterna och avvikelserna.

Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska korrigera de felaktigheter och avvikelser som meddelats.

2.   Felaktigheter och avvikelser som har korrigerats av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören under verifieringen ska dokumenteras och markeras som lösta i kontrollörens interna dokumentation från verifieringen.

3.   Om verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören inte korrigerar de felaktigheter och de avvikelser som meddelats av verifieraren i enlighet med punkt 1 innan kontrollören utfärdar verifieringsrapporten ska kontrollören begära att verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören anger huvudorsakerna till avvikelserna eller felaktigheterna för att kunna bedöma inverkan av avvikelserna eller felaktigheterna i de rapporterade uppgifterna.

Kontrollören ska fastställa om icke-korrigerade felaktigheter, enskilt eller tillsammans med andra felaktigheter, påverkar den totala mängden rapporterade utsläpp eller uppgifter om tonkilometer i väsentlig grad. Kontrollören ska vid bedömningen av hur väsentliga felaktigheterna är, beakta deras storlek och typ samt de särskilda omständigheterna för deras förekomst.

Kontrollören ska bedöma om en icke-korrigerad avvikelse, enskilt eller tillsammans med andra avvikelser, påverkar de rapporterade uppgifterna och om detta leder till väsentliga felaktigheter.

Felaktigheternas storlek och typ och de särskilda omständigheterna för deras förekomst kan leda till att kontrollören betraktar dem som väsentliga även om de, enskilt eller tillsammans med andra felaktigheter, ligger under väsentlighetsnivån enligt artikel 23.

Artikel 23

Väsentlighetsnivå

1.   Väsentlighetsnivån ska motsvara 5 % av de totala rapporterade utsläpp under rapporteringsperioden som är föremål för kontroll, för

a)	de kategori A-anläggningar som avses i artikel 19.2 a i förordning (EU) nr 601/2012 och de kategori B-anläggningar som avses i artikel 19.2 b i den förordningen,

b)	luftfartygsoperatörer med årliga utsläpp på högst 500 kiloton fossil koldioxid.

2.   Väsentlighetsnivån ska motsvara 2 % av de totala rapporterade utsläpp under rapporteringsperioden som är föremål för kontroll, för

a)	de kategori C-anläggningar som avses i artikel 19.2. c i förordning (EU) nr 601/2012,

b)	luftfartygsoperatörer med årliga utsläpp på mer än 500 kiloton fossil koldioxid.

3.   Vid verifiering av rapporter om tonkilometer från luftfartygsoperatörer ska väsentlighetsnivån motsvara 5 % av den sammanlagda rapporterade mängd tonkilometer under rapporteringsperioden som är föremål för kontroll.

Artikel 24

Slutsatser om resultaten av kontrollen

Vid slutförande av verifieringen och med beaktande av den information som erhållits under denna ska verifieraren

a)	kontrollera de slutliga uppgifterna från verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören, däribland uppgifter som har justerats på grundval av information som erhållits under verifieringen,

b)	granska verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens skäl för eventuella skillnader mellan de slutliga uppgifterna och uppgifter som tillhandahållits tidigare,

c)	granska resultatet av bedömningen för att avgöra om den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten, inklusive de förfaranden som beskrivs i planen, har genomförts korrekt,

d)	bedöma om verifieringsrisken ligger på en godtagbar låg nivå för att ge rimlig säkerhet,

e)	se till att tillräcklig bevisning har samlats in för att möjliggöra ett verifieringsutlåtande med rimlig säkerhet om att rapporten är fri från väsentliga felaktigheter,

f)	se till att verifieringsprocessen har dokumenterats fullständigt i den interna verifieringsdokumentationen och att en slutsats kan avges i verifieringsrapporten.

Artikel 25

Oberoende granskning

1.   Kontrollören ska lägga fram den interna verifieringsdokumentationen och verifieringsrapporten till en oberoende granskare före utfärdandet av verifieringsrapporten.

2.   Den oberoende granskaren ska inte ha utfört någon av de verifieringsaktiviteter som omfattas av granskningen.

3.   Den oberoende granskningen ska omfatta den fullständiga verifieringsprocessen som beskrivs i detta kapitel och som dokumenterats i den interna verifieringsdokumentationen.

Granskningen ska utföras så att det säkerställs att verifieringen har utförts i enlighet med denna förordning och att förfarandena för verifieringen enligt artikel 40 har utförts på ett korrekt sätt och med den professionella omsorg och det professionella omdöme som krävs.

Den oberoende granskaren ska också bedöma huruvida tillräcklig bevisning samlades in så att verifieraren kunde utfärda en verifieringsrapport med rimlig säkerhet.

4.   Om omständigheter uppstår som kan leda till ändringar i verifieringsrapporten efter granskningen, ska den oberoende granskaren också granska dessa ändringar och bevisningen för dem.

5.   Kontrollören ska utse en vederbörligen bemyndigad person som ska bestyrka kontrollrapporten på grundval av den oberoende granskarens slutsatser och bevisningen i den interna kontrolldokumentationen.

Article 26

Intern verifieringsdokumentation

1.   Kontrollören ska förbereda och sammanställa en intern verifieringsdokumentation som minst innehåller följande:

a)	Resultatet av genomförd verifiering.

b)	Den strategiska analysen, riskanalysen och verifieringsplanen.

c)	Tillräcklig information till stöd för verifieringsutlåtandet, inklusive motiveringar för bedömningar av huruvida de felaktigheter som identifierats har väsentlig inverkan på de rapporterade utsläppen eller uppgifterna om tonkilometer.

2.   Den interna verifieringsdokumentation som avses i punkt 1 ska upprättas på ett sådant sätt att den oberoende granskaren som avses i artikel 25 och det nationella ackrediteringsorganet kan bedöma om verifieringen har utförts i enlighet med denna förordning.

Efter det att verifieringsrapporten bestyrkts i enlighet med artikel 25.5 ska kontrollören inkludera resultaten av den oberoende granskningen i den interna verifieringsdokumentationen.

3.   Kontrollören ska på begäran ge den behöriga myndigheten tillgång till den interna verifieringsdokumentationen, för att underlätta en utvärdering av verifieringen från den behöriga myndighetens sida.

Artikel 27

Verifieringsrapport

1.   På grundval av den information som samlats in under kontrollen ska kontrollören utfärda en verifieringsrapport till verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören för varje utsläppsrapport eller tonkilometerrapport som har verifierats. Verifieringsrapporten ska innehålla minst en av följande slutsatser:

a)	Rapporten anses vara tillfredsställande.

b)	Verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens rapport innehåller väsentliga felaktigheter som inte korrigerats före utfärdandet av kontrollrapporten.

c)	Omfattningen av verifieringen är för begränsad i enlighet med artikel 28 och kontrollören har inte kunnat erhålla tillräcklig bevisning för att utfärda ett verifieringsutlåtande med rimlig säkerhet om att rapporten är fri från väsentliga felaktigheter.

d)	Avvikelser, enskilda eller tillsammans med andra avvikelser, ger otillräcklig klarhet och förhindrar kontrollören från att med rimlig säkerhet säga att verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens rapport är fri från väsentliga felaktigheter.

För tillämpning av led a kan verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens rapport anses vara tillfredsställande endast om den är fri från väsentliga felaktigheter.

2.   Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska lämna verifieringsrapporten till den behöriga myndigheten tillsammans med den rapport från verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören som verifieringsrapporten avser.

3.   Verifieringsrapporten ska minst innehålla följande:

a)	Namnet på den verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör vars rapport verifierats.

b)	Syftet med verifieringen.

c)	Omfattningen av verifieringen.

d)	En hänvisning till den rapport från verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören som har verifierats.

e)	De kriterier som använts för att verifiera rapporten från verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören, inbegripet tillståndet, och om tillämpligt, versionerna av den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten samt giltighetstiden för varje övervakningsplan.

f)	Sammanlagda utsläpp eller tonkilometer per verksamhet som avses i bilaga I till direktiv 2003/87/EG och per anläggning eller luftfartygsoperatör.

g)	Rapporteringsperiod som verifierats.

h)	Ansvarsfördelningen mellan verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören, kontrollören och den behöriga myndigheten.

i)	Verifieringsutlåtandet.

j)	En beskrivning av felaktigheter och avvikelser som identifierats men inte korrigerats före utfärdandet av verifieringsrapporten.

k)	Datum för besök på platsen och vem som utfört besöken.

l)	Information om besök på plats inte gjorts samt skälen till detta.

m)	Alla identifierade avvikelser från förordning (EU) nr 601/2012, som framkommit under verifieringen.

n)	När ett godkännande från den behöriga myndigheten inte kunnat erhållas i tid för den metod som används för att komplettera saknade uppgifter enligt artikel 18.1 sista stycket, en bekräftelse på huruvida metoden använder försiktiga beräkningar och huruvida den leder till väsentliga felaktigheter.

o)

Om verifieraren har konstaterat ändringar av kapaciteten för verksamhetsnivån vid och driften av en anläggning, som kan ha en inverkan på anläggningens tilldelning av utsläppsrätter och som inte har rapporterats till den behöriga myndigheten senast den 31 december under rapporteringsperioden i enlighet med artikel 24.1 i beslut 2011/278/EU, en beskrivning av dessa förändringar och relaterade kommentarer.

p)	I tillämpliga fall, rekommendationer om förbättringar.

q)	Namnen på EU ETS-revisionsledaren, den oberoende granskaren och, i tillämpliga fall, EU ETS-revisorerna och den tekniska expert som arbetat med verifieringen av verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens rapport.

r)	Datum och underskrift av kontrollören bemyndigad person, inbegripet namnförtydligande.

4.   Kontrollören ska tillräckligt detaljerat beskriva felaktigheter och avvikelser i verifieringsrapporten så att verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören och den behöriga myndigheten får information om följande:

a)	Storleken och typ av felaktigheter eller avvikelser.

b)	Varför felaktigheterna har väsentlig inverkan, eller inte.

c)	I vilken del av verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens rapport felaktigheterna finns eller vilken del av övervakningsplanen som inte efterlevts.

5.   Om en medlemsstat begär att kontrollören ska lämna uppgifter om verifieringsarbetet utöver de delar som anges i punkt 3 och som inte krävs för att förstå verifieringsutlåtandet, får verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören av effektivitetsskäl lämna denna tilläggsinformation till den behöriga myndigheten separat och vid en annan tidpunkt, dock inte senare än den 15 maj samma år.

Artikel 28

Begränsning av omfattning

Kontrollören kan komma fram till att omfattningen av kontrollen enligt artikel 27.1 c är alltför begränsad i följande situationer:

a)	Om uppgifter saknas som hindrar en verifierare från att erhålla den bevisning som krävs för att minska verifieringsrisken till den nivå som krävs för att erhålla rimlig säkerhet.

b)	Om övervakningsplanen inte har godkänts av den behöriga myndigheten.

c)	Om övervakningsplanen inte ger tillräcklig information eller är tillräckligt tydlig för att dra en slutsats av verifieringen.

d)	Om verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören inte har gjort tillräckliga uppgifter tillgängliga för att verifieraren ska kunna utföra verifieringen.

Artikel 29

Hantering av kvarvarande avvikelser som inte är väsentliga

1.   Verifieraren ska i relevanta fall bedöma om verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören har korrigerat de avvikelser som beskrivs i verifieringsrapporten för den föregående övervakningsperioden enligt de krav på verksamhetsutövaren som avses i artikel 69.4 i förordning (EU) nr 601/2012.

Om verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören inte har korrigerat för dessa avvikelser i enlighet med artikel 69.4 i förordning (EU) nr 601/2012, ska verifieraren avgöra om detta ökar eller kan öka risken för felaktigheter.

Kontrollören ska i verifieringsrapporten ange om verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören har åtgärdat dessa avvikelser.

2.   Kontrollören ska i den interna verifieringsdokumentationen ange uppgifter om hur och när identifierade avvikelser åtgärdats av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören under verifieringen.

Artikel 30

Förbättring av övervaknings- och rapporteringsprocessen

1.   Om verifieraren har identifierat områden som kan förbättras i verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens prestanda med anknytning till a–d ska kontrollören i veriferingsrapporten ge rekommendationer om förbättringar beträffande verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatörens prestanda på dessa punkter:

a)	Verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens riskbedömning.

b)	Utarbetande, dokumentation, genomförande och underhåll av datahanteringssystem och kontrollverksamhet samt utvärdering av kontrollsystemet.

c)	Utarbetande, dokumentation, genomförande och underhåll av förfaranden för datahanteringssystemet och kontrollverksamhet samt andra förfaranden som en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör måste inrätta enligt förordning (EU) nr 601/2012.

d)	Övervakning och rapportering av utsläpp eller tonkilometer, även när det gäller att uppnå högre nivåer, minska riskerna och öka övervakningens och rapporteringens effektivitet.

2.   Under verifieringen efter det år då rekommendationer om förbättringar gjordes i verifieringsrapporten ska verifieraren bedöma om och hur verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören har genomfört rekommendationerna om förbättringar.

Om verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören inte har genomfört dessa rekommendationer eller om de inte har genomförts korrekt, ska kontrollören bedöma effekten av detta på risken för felaktigheter och avvikelser.

Artikel 31

Förenklad verifiering av anläggningar

1.   Genom undantag från artikel 21.1 kan kontrollören efter godkännande av en behörig myndighet i enlighet med andra stycket besluta att avstå från besök på platser för anläggningar, på grundval av resultatet av riskanalysen och efter att ha fastställt att alla relevanta uppgifter kan nås på distans och att de villkor för undantag från besök på plats som kommissionen fastställt är uppfyllda. Kontrollören ska utan otillbörligt dröjsmål informera verksamhetsutövaren om detta.

I sådana fall ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören till den behöriga myndigheten lämna en ansökan om godkännande av kontrollörens beslut att avstå från besöket.

Den behöriga myndigheten ska på grundval av en ansökan som lämnats av verksamhetsutövaren besluta om godkännande av kontrollörens beslut om att avstå från besöket med beaktande av följande:

a)	De uppgifter som kontrollören lämnat om resultatet av riskanalysen.

b)	Information om att relevanta uppgifter kan nås på distans.

c)	Bevisning för att de villkor som anges i punkt 3 inte är tillämpliga på anläggningen.

d)	Bevisning för att de villkor för undantag från besök på plats som kommissionen fastställt är uppfyllda.

2.   Godkännande från den behöriga myndighet som avses i punkt 1 ska inte krävas för att avstå från besök på plats för anläggningar med låga utsläppsnivåer enligt artikel 47.2 i förordning (EU) nr 601/2012.

3.   Kontrollören ska under alla omständigheter genomföra besök på plats i följande situationer:

a)	När verksamhetsutövarens utsläppsrapport verifieras för första gången av kontrollören.

b)	När kontrollören inte har genomfört ett besök på plats för de två rapporteringsperioder som närmast föregår den aktuella rapporteringsperioden.

c)	När det under rapporteringsperioden har skett betydande förändringar i övervakningsplanen, inbegripet sådana som avses i artikel 15.3 eller 15.4 i förordning (EU) nr 601/2012.

Artikel 32

Förenklad kontroll för luftfartygsoperatörer

1.   Genom undantag från artikel 21.1 kan kontrollören besluta att avstå från besök på plats hos aktörer som anses vara mindre utsläppskällor enligt artikel 54.1 i förordning (EU) nr 601/2012, om kontrollören, grundat på sin riskanalys, drar slutsatsen att alla relevanta uppgifter kan nås av denne på distans.

2.   Om luftfartygsoperatören använder det förenklade verktyg som avses i artikel 54.2 i förordning (EU) nr 601/2012 för att fastställa bränsleförbrukningen och när de rapporterade uppgifterna har tagits fram med hjälp av dessa verktyg oberoende av eventuella synpunkter från luftfartygsoperatören, kan kontrollören på grundval av sin riskanalys besluta att inte genomföra de kontroller som avses i artiklarna 14, 16, 17.1, 17.2 och 18 i denna förordning.

Artikel 33

Förenklade verifieringsplaner

Om verifieraren använder en förenklad verifieringsplan, ska verifieraren ange motiveringar för användningen av sådana planer i den interna verifieringsdokumentationen, inklusive bevisning för att villkoren för användning av förenklade kontrollplaner har uppfyllts.

KAPITEL III

KRAV PÅ KONTROLLÖRER

Artikel 34

Sektorsspecifika ackrediteringsområden

Kontrollören ska endast utfärda en verifieringsrapport för en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör som bedriver verksamhet som omfattas av bilaga I och för vilken kontrollören har beviljats ackreditering i enlighet med förordning (EG) nr 765/2008 och denna förordning.

Artikel 35

Löpande kompetensprocess

1.   Kontrollören ska införa, dokumentera, genomföra och upprätthålla en kompetensprocess för att se till att all personal som sköter verifieringar är kompetenta att utföra de uppgifter som tilldelas dem.

2.   Som en del av kompetensprocessen enligt punkt 1 ska kontrollören minst fastställa, dokumentera, genomföra och upprätthålla följande:

a)	Allmänna kompetenskriterier för all personal som genomför verifieringar.

b)	Särskilda kompetenskriterier för varje funktion i verifieringsverksamheten, i synnerhet för EU ETS-revisorer, EU ETS-revisionsledare, oberoende granskare och tekniska experter.

c)	En metod för att säkerställa fortsatt kompetens samt regelbunden utvärdering av all personal som utför verifieringar.

d)	En process för löpande fortbildning av den personal som utför verifieringar.

e)	En process för att bedöma om kontrollörens ackreditering gäller för verifieringsuppdraget och om kontrollören har rätt kompetens samt den personal och de resurser som krävs för att utse ett verifieringsteam och fullfölja verifieringen inom den angivna tidsramen.

De kompetenskriterier som avses i led b ska vara specifika för varje ackrediteringsområde där dessa personer utför verifieringar.

Vid bedömningen av kompetens enligt led c ska kontrollören bedöma personalens kompetens enligt de kompetenskriterier som avses i leden a och b.

Den process som avses i led e ska också innefatta en process för att bedöma huruvida verifieringsteamet har den kompetens och den personal som krävs för att utföra verifieringsaktiviteter hos en viss verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör.

Kontrollören ska utveckla allmänna och särskilda kompetenskriterier som överensstämmer med de kriterier som anges i artikel 36.4 och artiklarna 37, 38 och 39.

3.   Kontrollören ska med regelbundna intervall övervaka och bedöma det arbete som personalen utför inom ramen för verifieringarna, för att bekräfta deras fortvarande kompetens.

4.   Kontrollören ska regelbundet granska den kompetensprocess som avses i punkt 1, så att följande säkerställs:

a)	Att de kompetenskriterier som avses i punkt 2 a och b har utarbetats i enlighet med kompetenskraven i denna förordning.

b)	Att alla frågor som kan identifieras avseende utarbetandet av de allmänna och särskilda kompetenskriterierna enligt punkt 2 a och b behandlas.

c)	Att alla kraven i kompetensprocessen uppdateras och upprätthålls.

5.   Kontrollören ska ha ett system för att registrera resultaten av den verksamhet som bedrivs inom ramen för den kompetensprocess som avses i punkt 1.

6.   En tillräckligt kompetent utvärderare ska bedöma kompetensen hos och det arbete som utförs av EU ETS-revisor och EU ETS-revisionsledare.

För detta syfte ska den kompetente utvärderaren övervaka och bedöma dem hos verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatörens anläggning under verifieringen av rapporter, för att fastställa om de uppfyller kompetenskriterierna.

7.   Om en person inte kan visa att han eller hon uppfyller de kompetenskriterier som krävs för en tilldelad specifik uppgift ska kontrollören identifiera och genomföra ytterligare utbildning eller låta personen arbeta under övervakning av en erfaren person samt följa upp individens arbete tills kontrollören anser att personen i fråga har den kompetens som krävs.

Artikel 36

Verifieringsteam

1.   För varje enskilt kontrolluppdrag ska kontrollören utse ett verifieringsteam som kan utföra den verifiering som avses i kapitel II.

2.   Verifieringsteamet ska bestå av minst en EU ETS-revisionsledare och, om det krävs enligt kontrollörens slutsatser under den bedömning som avses i artikel 8.1 e och enligt den strategiska analysen, ett lämpligt antal EU ETS-revisorer och tekniska experter.

3.   För den oberoende granskningen av verifieringen som rör ett enskilt verifieringsuppdrag ska kontrollören utse en oberoende granskare som inte får ingå i verifieringsteamet.

4.   Varje medlem av verifieringsteamet ska

a)	veta och förstå hur deras roll i verifieringsprocessen ser ut,

b)	kunna kommunicera effektivt på det språk som krävs för att utföra sina särskilda uppgifter.

5.   I verifieringsteamet ska det finnas minst en person som har den tekniska kompetens och den förståelse som krävs för att bedöma särskilda aspekter av teknisk övervakning och rapportering av de verksamheter som avses i bilaga I och som bedrivs på anläggningen eller hos luftfartygsoperatören, och minst en person som kan kommunicera på det språk som krävs för att verifiera en verksamhetsutövares eller en luftfartygsoperatörs rapport i den medlemsstat där kontrollören utför verifieringen.

6.   Om verifieringsteamet består av en enda person måste den här personen uppfylla alla kompetenskrav för EU ETS-revisor och EU ETS-revisionsledare samt de krav som anges i punkterna 4 och 5.

Artikel 37

Kompetenskrav för EU ETS-revisor och EU ETS-revisionsledare

1.   En EU ETS-revisor ska ha rätt kompetens för att utföra verifieringen. EU ETS-revisorn ska minst ha följande kompetens:

a)	Kunskaper om direktiv 2003/87/EG, förordning (EU) nr 601/2012, denna förordning, relevanta normer och tillämpliga riktlinjer samt annan relevant lagstiftning, inklusive relevanta riktlinjer och lagstiftning som utfärdats av den medlemsstat där kontrollören ska genomföra en verifiering.

b)

Kunskaper och erfarenheter av granskning av data, och annan information, inklusive följande: i) Metoder för granskning av data, och annan information, inklusive tillämpning av väsentlighetsnivån och bedömning av graden av väsentlighet hos felaktigheter. ii) Analys av de inneboende riskerna och kontrollriskerna. iii) Provtagningsteknik för insamling av provuppgifter och granskning av kontrollverksamhet. iv) Bedömning av data- och informationshanteringssystem, IT-system, datahanteringssystem, kontrollverksamhet, kontrollsystem samt förfaranden för kontrollverksamhet.

c)	Förmåga att utföra verifiering av en rapport från en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör i enlighet med kapitel II.

d)	Kunskap om och erfarenhet av sektorsspecifik teknisk övervakning och rapportering som är relevant för omfattningen av den verksamhet som avses i bilaga I, inom det område där granskaren av utsläppshandel utför verifieringar.

2.   En EU ETS-revisionsledare ska uppfylla kompetenskraven för EU ETS-revisor och ska ha visat att han eller hon har den kompetens som krävs för att leda ett verifieringsteam och ansvara för verifieringsaktiviteterna enligt denna förordning.

Artikel 38

Kompetenskrav för oberoende granskare

1.   Den oberoende granskaren ska ha lämplig behörighet för att granska utkastet till verifieringsrapporten och den interna verifieringsdokumentationen enligt artikel 25.

2.   Den oberoende granskaren ska uppfylla de kompetenskrav för en EU ETS-revisionsledare som avses i artikel 37.2.

3.   Den oberoende granskaren ska ha den kompetens som krävs för att analysera uppgifterna och bekräfta att de är fullständiga och korrekta, ifrågasätta brist på information eller motsägelsefulla uppgifter samt kontrollera kedjor av uppgifter för att bedöma om den interna verifieringsdokumentationen är fullständig och om den ger tillräcklig information för att stödja utkastet till kontrollrapport.

Artikel 39

Tekniska experter

1.   Vid verifieringar får kontrollören använda sig av tekniska experter för att tillhandahålla detaljerad kunskap och sakkunskap inom särskilda områden, för att bistå EU ETS-revisorn och EU ETS-revisionsledaren när de utför sina verifieringar.

2.   Om den oberoende granskaren inte har kompetens att bedöma en viss aspekt i verifieringsprocessen ska kontrollören begära hjälp av en teknisk expert.

3.   Den tekniske experten ska ha den kompetens och sakkunskap som krävs för att stödja EU ETS-revisorn och EU ETS-revisionsledaren eller, vid behov, den oberoende granskaren på ett effektivt sätt inom det område där deras kunskaper begärs. Dessutom ska de tekniska experterna ha tillräcklig förståelse av de färdigheter som krävs enligt artikel 37.1 a–c.

4.   De tekniska experterna ska utföra specificerade uppgifter under ledning och fullt ansvar av EU ETS-revisionsledaren i det verifieringsteam som den tekniska experten tillhör eller av den oberoende granskaren.

Artikel 40

Förfaranden vid verifiering

1.   Kontrollören ska inrätta, dokumentera, genomföra och upprätthålla ett eller flera förfaranden för verifieringsaktiviteter enligt beskrivningen i kapitel II och de förfaranden och processer som krävs enligt bilaga II. Vid införande och genomförande av dessa förfaranden och processer ska kontrollören utföra verksamheten enligt den harmoniserade standard som avses i bilaga II.

2.   Kontrollören ska utforma, dokumentera, införa och upprätthålla ett kvalitetsledningssystem för att säkerställa följdriktighet i utveckling, genomförande, förbättring och utvärdering av de förfaranden och processer som avses i punkt 1 i enlighet med den harmoniserade standard som avses i bilaga II.

Artikel 41

Dokumentation och kommunikation

1.   Kontrollören ska upprätta dokumentation över personalens kompetens och opartiskhet, för att visa att denna förordning har följts.

2.   Kontrollören ska regelbundet göra information tillgänglig för verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören och andra relevanta parter i enlighet med den harmoniserade standard som avses i bilaga II.

3.   Kontrollören ska säkerställa sekretesskydd av de uppgifter som erhållits vid verifieringen i enlighet med den harmoniserade standard som avses i bilaga II.

Artikel 42

Opartiskhet och oberoende

1.   Kontrollören ska vara oberoende av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören och bedriva sin verifieringsverksamhet opartiskt.

Därför ska kontrollören eller någon annan del av samma juridiska person inte vara en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör, ägare av en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör eller ägas av en sådan och kontrollören får inte ha några förbindelser med verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören som kan inverka på oberoendet och opartiskheten. Kontrollören ska också vara oberoende av organ som handlar med utsläppsrätter inom ramen för det system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser som inrättats i enlighet med artikel 19 i direktiv 2003/87/EG.

2.   Kontrollören ska vara organiserad på ett sådant sätt att dennes objektivitet, oberoende och opartiskhet skyddas. För tillämpning av denna förordning ska de relevanta krav som fastställs i den harmoniserade standard som avses i bilaga II gälla.

3.   Kontrollören ska inte utföra kontroller av en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör som innebär en oacceptabel risk för kontrollörens opartiskhet eller som skapar en intressekonflikt. Kontrollören får inte använda personal eller kontraktsanställda vid verifiering av en rapport från en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör som medför en faktisk eller potentiell intressekonflikt. Kontrollören ska också se till att verksamhet som bedrivs av personal eller organisationer inte påverkar kontrollens sekretess, objektivitet, oberoende och opartiskhet.

En oacceptabel risk för opartiskhet eller en intressekonflikt enligt första stycket första meningen ska anses uppstå i bl.a. följande fall:

a)

När en kontrollör eller någon annan del av samma juridiska person tillhandahåller konsulttjänster för att utveckla en del av den övervaknings- och rapporteringsprocess som beskrivs i den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten, inbegripet utveckling av övervakningsmetoden, utarbetande av rapporter från verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatörer och utarbetande av övervakningsplanen.

b)	När en kontrollör eller någon annan del av samma juridiska person tillhandahåller tekniskt stöd för att utveckla eller upprätthålla de system som införts för att övervaka och rapportera utsläpp och uppgifter om tonkilometer.

4.   En intressekonflikt för kontrollören när det gäller förhållandet mellan denne och en verksamhetsutövare eller en luftfartygsoperatör ska anses uppstå i bl.a. följande fall:

a)	När förhållandet mellan kontrollören och verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören bygger på gemensamt ägande, gemensam förvaltning, gemensam ledning eller personal, delade resurser, gemensamma finanser och gemensamma avtal eller marknadsföringsåtgärder.

b)	När verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören har fått rådgivning enligt punkt 3 a eller tekniskt stöd enligt punkt 3 b av ett samrådsorgan, ett organ för teknisk hjälp eller annan organisation som har förbindelser med kontrollören och detta äventyrar kontrollörens opartiskhet.

För tillämpning av led b ska kontrollörens opartiskhet anses vara äventyrad om förbindelserna mellan kontrollören och samrådsorganet, organet för teknisk hjälp eller någon annan organisation bygger på gemensamt ägande, gemensam förvaltning, gemensam ledning eller personal, delade resurser, gemensamma finanser, gemensamma avtal eller marknadsföringsåtgärder och gemensam betalning av försäljningsprovision eller andra incitament för nya kunder.

5.   Kontrollören får inte lägga ut den oberoende granskningen och utfärdandet av kontrollrapporten på entreprenad. För tillämpning av denna förordning ska kontrollörer som lägger ut andra verifieringsaktiviteter på entreprenad uppfylla de relevanta krav som fastställs i den harmoniserade standard som avses i bilaga II.

Dock ska inte ingåendet av avtal med individer om att utföra verifieringsaktiviter betraktas som att lägga ut verifieringsverksamhet på entreprenad enligt första stycket, om kontrollören när denne ingår dessa avtal uppfyller de relevanta krav som fastställs i den harmoniserade standard som avses i bilaga II.

6.   Kontrollören ska införa, dokumentera, genomföra och upprätthålla ett förfarande för att garantera att kontrollören, delar av samma juridiska person som kontrollören, andra organisationer som avses i punkt 4 och all personal och alla kontraktsanställda som deltar i kontrollen fortlöpande är opartiska och oberoende. Denna process ska omfatta en mekanism för att garantera kontrollörens opartiskhet och oberoende och ska uppfylla de relevanta krav som fastställs i den harmoniserade standard som avses i bilaga II.

KAPITEL IV

ACKREDITERING

Artikel 43

Ackreditering

En kontrollör som utfärdar en verifieringsrapport till en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör ska vara ackrediterad av ett nationellt ackrediteringsorgan för de verksamheter som avses i bilaga I för vilka kontrollören utför en verifiering av en verksamhetsutövares eller luftfartygsoperatörs rapport.

Artikel 44

Ackrediteringens syfte

Under ackrediteringsförfarandet och tillsynen av ackrediterade kontrollörer ska de nationella ackrediteringsorganen bedöma huruvida kontrollören och dess personal som utför verifieringsaktiviteter

a)	har kompetens att utföra verifiering av rapporter från verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatörer i enlighet med denna förordning,

b)	utför verifiering av rapporter från verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatörer i enlighet med denna förordning,

c)	uppfyller de krav som avses i kapitel III.

Artikel 45

Ansökan om ackreditering

1.   Alla juridiska personer och andra rättsliga enheter kan ansöka om ackreditering i enlighet med artikel 5.1 i förordning (EG) nr 765/2008 och bestämmelserna i detta kapitel.

Ansökan om ackreditering ska innehålla den information som krävs på grundval av den harmoniserade standard som avses i bilaga III.

2.   Förutom den information som avses i punkt 1 ska den sökande innan den bedömning som aves i artikel 44 påbörjas även göra följande uppgifter tillgängliga för det nationella ackrediteringsorganet:

a)	Alla uppgifter som begärs av det nationella ackrediteringsorganet.

b)	Förfaranden för och information om de processer som avses i artikel 40.1 och information om det kvalitetsledningssystem som avses i artikel 40.2.

c)	De kompetenskriterier som avses i artikel 35.2 a och b, resultaten av den kompetensprocess som avses i artikel 35 samt annan relevant dokumentation om kompetensen hos all personal som arbetar med verifieringarna.

d)	Information om processen för att garantera upprätthållande av opartiskhet och det fortlöpande oberoendet som avses i artikel 42.6, inbegripet relevanta register över den sökandes och dennes personals opartiskhet och oberoende.

e)	Information om tekniska experter och nyckelpersoner som arbetar med verifiering av rapporter från verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatörer.

f)	Systemet och processen för att säkerställa ändamålsenlig intern verifieringsdokumentation.

g)	Andra relevanta register som avses i artikel 41.1.

Artikel 46

Förberedelse inför bedömning

1.   Under förberedelserna av den bedömning som avses i artikel 44 ska varje nationellt ackrediteringsorgan ta hänsyn till komplexiteten hos såväl det ackrediteringsområde för vilket kontrollören ansökt om ackreditering som det kvalitetsledningssystem som avses i artikel 40.2, de förfaranden och den information om processer som avses i artikel 40.1 och de geografiska områden där kontrollören utför eller planerar att utföra kontroller.

2.   För tillämpning av denna förordning ska det nationella ackrediteringsorganet uppfylla de minimikrav som fastställs i den harmoniserade standard som avses i bilaga III.

Artikel 47

Bedömning

1.   Det bedömarlag som avses i artikel 57 ska minst genomföra följande inom ramen för den bedömning som avses i artikel 44:

a)	En granskning av alla relevanta dokument och register som avses i artikel 45.

b)	Ett besök på plats hos den sökande för att granska ett representativt urval av den interna verifikationsdokumentationen och bedöma genomförandet av den sökandes kvalitetsledningssystem och de förfaranden och processer som avses i artikel 40.

c)

En fältbedömning vid ett representativt urval från det begärda ackrediteringsområdet och prestanda och kompetens hos ett representativt urval av den sökandes personal som deltar i verifieringen av rapporten från verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören, för att säkerställa att personalen arbetar i enlighet med denna förordning.

Vid utförandet av dessa verksamheter ska bedömarlaget uppfylla de krav som fastställs i den harmoniserade standard som avses i bilaga III.

2.   Bedömarlaget ska rapportera resultaten och avvikelserna till den sökande i enlighet med de krav som fastställs i den harmoniserade standard som avses i bilaga III och begära att den sökande svarar på de rapporterade avvikelserna och bristerna i enlighet med bestämmelserna i bilaga III.

3.   Den sökande ska vidta korrigerade åtgärder för att avhjälpa alla rapporterade avvikelser i enlighet med punkt 2 och i sitt svar till bedömarlagets rapporterade avvikelser och brister, visa vilka åtgärder som vidtas eller kommer att vidtas inom den tidsram som fastställts av det nationella ackrediteringsorganet för att åtgärda identifierade brister och avvikelser.

4.   Det nationella ackrediteringsorganet ska granska den sökandes svar och kommentarer till avvikelserna som den sökande lämnar i enlighet med punkt 3.

Om det nationella ackrediteringsorganet anser att den sökandes svar är otillräckligt eller icke-ändamålsenligt ska organet begära ytterligare information eller åtgärder från den sökande. Dessutom kan det nationella ackrediteringsorganet begära bevisning för att de åtgärder som vidtagits genomförts på ett effektivt sätt eller genomföra en uppföljande bedömning för att bedöma effektiviteten hos de korrigerande åtgärderna.

Artikel 48

Beslut om ackreditering och ackrediteringsbevis

1.   Det nationella ackrediteringsorganet ska beakta de krav som fastställts i den harmoniserade standard som avses i bilaga III när det förbereder för och fattar beslut om huruvida en sökandes ackreditering ska beviljas, utvidgas eller förnyas.

2.   När det nationella ackrediteringsorganet har beslutat att bevilja, utvidga eller förnya en sökandes ackreditering ska organet utfärda ett ackrediteringsintyg till kontrollören.

Ackrediteringsbeviset ska minst innehålla den information som krävs på grundval av den harmoniserade standard som avses i bilaga III.

Ackrediteringsbeviset ska gälla för en period på högst fem år efter den dag då det nationella ackrediteringsorganet utfärdade beviset.

Artikel 49

Tillsyn

1.   Det nationella ackrediteringsorganet ska genomföra en årlig tillsyn av varje kontrollör som det har utfärdat ett ackrediteringsbevis till.

Tillsynen ska minst bestå av

a)	ett besök på plats hos kontrollören för att granska det som avses i artikel 47.1 b.

b)	Bevittning av utförande och kompetens hos ett representativt urval av kontrollörens personal i enlighet med artikel 47.1 c.

2.   Det nationella ackrediteringsorganet ska genomföra den första tillsynen av en kontrollör i enlighet med punkt 1 senast 12 månader efter den dag då ackrediteringsbeviset utfärdades.

3.   Det nationella ackrediteringsorganet ska utarbeta en tillsynsplan för varje kontrollör på ett sätt som gör det möjligt att göra representativa urval inom området för den ackreditering som ska bedömas, i enlighet med de krav som fastställs i den harmoniserade standard som avses i bilaga III.

4.   På grundval av resultaten från den övervakning som avses i punkt 1 ska det nationella ackrediteringsorganet bekräfta fortsatt ackreditering.

5.   När en kontrollör genomför en verifiering i en annan medlemsstat kan det nationella ackrediteringsorgan som har ackrediterat kontrollören be det nationella ackrediteringsorganet i den medlemsstat där kontrollen utförs att utföra tillsyn för dess räkning och under dess ansvar.

Artikel 50

Förnyad bedömning

1.   Innan ackrediteringsbeviset löper ut ska det nationella ackrediteringsorganet genomföra en förnyad bedömning av den kontrollör till vilken det utfärdat ett ackrediteringsbevis, för att fastställa om ackrediteringsbevisets giltighet kan förlängas.

2.   Det nationella ackrediteringsorganet ska utarbeta en plan för förnyad bedömning av varje kontrollör på ett sätt som gör det möjligt att göra representativa urval inom området för den ackreditering som ska bedömas. Vid planeringen och genomförandet av bedömningen ska det nationella ackrediteringsorganet uppfylla de krav som fastställs i den harmoniserade standard som avses i bilaga III.

Artikel 51

Extraordinär bedömning

1.   Det nationella ackrediteringsorganet får när som helst genomföra en extraordinär bedömning av kontrollören för att bedöma om huruvida kontrollören uppfyller kraven i denna förordning.

2.   För att de nationella ackrediteringsorganen ska kunna bedöma behovet av en extraordinär bedömning ska kontrollören genast informera det nationella ackrediteringsorganet om alla väsentliga förändringar i fråga om status och verksamhet som är relevanta för ackrediteringen. Väsentliga förändringar ska innefatta de ändringar som nämns i den harmoniserade standard som avses i bilaga III.

Artikel 52

Utökad ackreditering

Det nationella ackrediteringsorganet ska efter en ansökan från en kontrollör om utökning av en redan beviljad ackreditering, vidta nödvändiga åtgärder för att avgöra huruvida kontrollören uppfyller kraven i artikel 44 för den begärda utvidgningen av området för ackreditering.

Artikel 53

Administrativa åtgärder

1.   Det nationella ackrediteringsorganet kan upphäva, återkalla eller begränsa omfattningen av en ackreditering av en kontrollör som inte uppfyller kraven i denna förordning.

Det nationella ackrediteringsorganet ska upphäva, återkalla eller begränsa omfattningen av dess ackreditering av en kontrollör om kontrollören begär detta.

Det nationella ackrediteringsorganet ska införa, dokumentera, genomföra och upprätthålla ett förfarande för tillfälligt upphävande av ackreditering, återkallande av ackreditering och begränsning av ackrediteringens omfattning.

2.   Det nationella ackrediteringsorganet ska upphäva ackrediteringen eller begränsa ackrediteringens omfattning om något av följande inträffar:

a)	Kontrollören har gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse av denna förordning.

b)	Kontrollören har konsekvent och vid upprepade tillfällen underlåtit att uppfylla kraven i denna förordning.

c)	Kontrollören har överträtt andra specifika villkor som fastställts av det nationella ackrediteringsorganet.

3.   Det nationella ackrediteringsorganet ska återkalla ackrediteringen om följande inträffar:

a)	Kontrollören har underlåtit att åtgärda orsaken till ett beslut om att upphäva ackrediteringsbeviset.

b)	Någon person inom kontrollörens högsta ledning har dömts för bedrägeri.

c)	Kontrollören har avsiktligt lämnat oriktiga uppgifter.

4.   Ett nationellt ackrediteringsorgans beslut om att upphäva, återkalla eller begränsa omfattningen av en ackreditering i enlighet med punkterna 2 och 3 ska kunna överklagas.

Medlemsstaterna ska inrätta förfaranden för behandling av sådana överklaganden.

5.   Ett nationellt ackrediteringsorgans beslut om att upphäva, återkalla eller begränsa omfattningen av en ackreditering ska börja gälla omedelbart efter det att kontrollören har meddelats om detta.

Det nationella ackrediteringsorganet ska direkt avsluta ett upphävande av ett ackrediteringsbevis när det har fått tillräcklig information och är övertygat om att kontrollören uppfyller kraven i denna förordning.

KAPITEL V

KRAV PÅ ACKREDITERINGSORGAN FÖR ACKREDITERING AV KONTROLLÖRER FÖR UTSLÄPPSHANDEL

Artikel 54

Det nationella ackrediteringsorganet

1.   De uppgifter som är relaterade till ackreditering i enlighet med denna förordning ska utföras av ett nationellt ackrediteringsorgan som utsetts i enlighet med artikel 4.1 i förordning (EG) nr 765/2008.

2.   Om en medlemsstat beslutar om att tillåta certifiering av kontrollörer som är fysiska personer, i enlighet med denna förordning, ska uppgifter relaterade till certifieringen av dessa kontrollörer anförtros en nationell myndighet som inte är densamma som det nationella ackrediteringsorgan som utsetts i enlighet med artikel 4.1 i förordning (EG) nr 765/2008.

3.   Om en medlemsstat beslutar att utnyttja den möjlighet som anges i punkt 2, ska den se till att den berörda nationella myndigheten uppfyller kraven i denna förordning, inbegripet kraven i artikel 70, och tillhandahåller skriftlig bevisning i enlighet med artikel 5.2 i förordning (EG) nr 765/2008.

4.   Det nationella ackrediteringsorganet ska vara medlem i det organ som erkänts enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 765/2008.

5.   Det nationella ackrediteringsorganet ska vara anförtrott att hantera ackrediteringen som en offentlig verksamhet och ha ett formellt erkännande från medlemsstaten, om ackrediteringen inte hanteras direkt av de offentliga myndigheterna.

6.   För tillämpning av denna förordning ska det nationella ackrediteringsorganet utföra sina uppgifter i enlighet med de krav som fastställs i den harmoniserade standard som avses i bilaga III.

Artikel 55

Gränsöverskridande ackreditering

Om medlemsstaten anser att det inte är ekonomiskt meningsfullt eller hållbart att utse ett nationellt ackrediteringsorgan eller att tillhandahålla ackrediteringstjänster i den betydelse som avses i artikel 15 i direktiv 2003/87/EG ska medlemsstaten anlita ett nationellt ackrediteringsorgan i en annan medlemsstat.

Den berörda medlemsstaten ska informera kommissionen och andra medlemsstater om detta.

Artikel 56

Oberoende och opartiskhet

1.   Det nationella ackrediteringsorganet ska vara organiserat på så sätt att det är helt oberoende av de kontrollörer det bedömer och helt opartiskt då det utför sin ackrediteringsverksamhet.

2.   Därför får det nationella ackrediteringsorganet inte bedriva verksamhet eller erbjuda tjänster som kontrollörer tillhandahåller eller erbjuda kommersiella konsulttjänster, äga aktier eller i övrigt ha ett finansiellt intresse eller ett ledningsansvar i eller hos en kontrollör.

3.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 54.2 ska det nationella ackrediteringsorganets organisation, ansvar och uppgifter vara klart åtskilda från organisationen av och det ansvar och de uppgifter som åligger den behöriga myndigheten och andra nationella myndigheter.

4.   Det nationella ackrediteringsorganet ska fatta alla slutgiltiga beslut som rör ackrediteringen av kontrollörer.

Det nationella ackrediteringsorganet kan dock lägga ut viss verksamhet på entreprenad, om inte annat följer av de krav som fastställs i den harmoniserade standard som avses i bilaga III.

Artikel 57

Bedömarlag

1.   Det nationella ackrediteringsorganet ska utse ett bedömarlag för varje enskild bedömning.

2.   Bedömarlaget ska bestå av en bedömningsledare och, där så krävs, ett lämpligt antal bedömare eller tekniska experter för ett visst ackrediteringsområde.

I bedömningsgruppen ska det finnas minst en person som har kunskap om övervakning och rapportering av utsläpp av växthusgaser i enlighet med förordning (EU) nr 601/2012 som är relevant för ackrediteringsområdet och den kompetens och förståelse som krävs för att bedöma verksamheter, för att kontrollera anläggningar eller luftfartygsoperatörer inom det berörda ackrediteringsområdet, och det ska finnas minst en person med kunskap om relevanta nationella regler och riktlinjer.

Artikel 58

Kompetenskrav för bedömare

1.   En bedömare ska ha kompetens att utföra de åtgärder som krävs enligt kapitel IV vid bedömningen av en kontrollör. Bedömaren ska därför

a)	uppfylla de krav som fastställs i den harmoniserade standard enligt förordning (EG) nr 765/2008 som avses i bilaga III,

b)	ha kunskaper om direktiv 2003/87/EG, förordning (EU) nr 601/2012, denna förordning, relevanta normer, tillämpliga riktlinjer och annan relevant lagstiftning,

c)	ha kunskaper om sådan granskning av data och annan information som avses i artikel 37.1 b, erhållen genom utbildning eller tillgång till en person med sådan kunskap och erfarenhet av granskning av data och information.

2.   En bedömningsledare ska uppfylla kompetenskraven enligt punkt 1 och ska ha uppvisat kompetens för att leda ett bedömarlag och ansvara för att genomföra en bedömning i enlighet med denna förordning.

3.   Interna granskare och personer som beslutar om beviljande, utvidgning eller förnyelse av en ackreditering ska utöver kompetenskraven i punkt 1 ha tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att kunna utvärdera ackrediteringen.

Artikel 59

Tekniska experter

1.   Det nationella ackrediteringsorganet får ta med tekniska experter i bedömarlaget som ska tillhandahålla detaljerad sakkunskap inom ett särskilt område som krävs till stöd för bedömningsledaren och bedömaren.

2.   Den tekniska experten ska ha den kompetens som krävs för att ge effektivt stöd åt bedömningsledaren och bedömaren inom det efterfrågade området. Dessutom ska den tekniska experten

a)	ha kunskaper om direktiv 2003/87/EG, förordning (EU) nr 601/2012, denna förordning, relevanta normer, tillämpliga riktlinjer och annan relevant lagstiftning,

b)	ha tillräcklig insikt i verifieringsaktiviteter.

3.   Den tekniska experten ska genomföra specificerade uppgifter under ledning och fullt ansvar av bedömningsledaren i det berörda bedömarlaget.

Artikel 60

Förfaranden

Det nationella ackrediteringsorganet ska uppfylla de krav som fastställts enligt artikel 8 i förordning (EG) nr 765/2008.

Artikel 61

Klagomål

Om klagomål inkommer till det nationella ackrediteringsorganet avseende kontrollören från den behöriga myndigheten, verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören eller andra berörda parter, ska det nationella ackrediteringsorganet inom en rimlig tidsperiod göra följande:

a)	Besluta om klagomålets giltighet.

b)	Säkerställa att den berörda kontrollören ges tillfälle att lämna in sina kommentarer.

c)	Vidta lämpliga åtgärder för att bemöta klagomålet.

d)	Registrera klagomålet och de åtgärder som vidtagits.

e)	Lämna ett svar till den klagande.

Artikel 62

Register och dokumentation

Det nationella ackrediteringsorganet ska föra register över alla personer som är involverade i ackrediteringsprocessen. Registret ska omfatta relevanta kvalifikationer, relevant utbildning, erfarenhet, opartiskhet och den kompetens som krävs för att uppfylla kraven i denna förordning.

Artikel 63

Tillgång till information och sekretesskydd

1.   Det nationella ackrediteringsorganet ska regelbundet göra tillgängligt och uppdatera den information som inhämtats under ackrediteringsverksamheten.

2.   I enlighet med artikel 8.4 i förordning (EG) nr 765/2008 ska det nationella ackrediteringsorganet ha rutiner som säkerställer att den information som inkommit i samband med ackrediteringsverksamheten i tillämpliga fall behandlas konfidentiellt.

Artikel 64

Referentbedömning

1.   De nationella ackrediteringsorganen ska regelbundet genomgå en referentbedömning.

Referentbedömningen ska organiseras av det organ som erkänts enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 765/2008.

2.   Det organ som erkänts enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 765/2008 ska använda sig av lämpliga kriterier för referentbedömning och en effektiv och oberoende bedömningsprocess för att bedöma följande:

a)	Om det nationella ackrediteringsorgan som är föremål för referentbedömning har genomfört ackrediteringsverksamheten enligt kapitel IV.

b)	Om det nationella ackrediteringsorgan som är föremål för referentbedömning uppfyller de krav som fastställs i detta kapitel.

Kriterierna för referentbedömning ska omfatta kompetenskrav för de personer och grupper som utför referentbedömning, vilka är specifika för det system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser som fastställs i direktiv 2003/87/EG.

3.   Det organ som erkänts enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 765/2008 ska offentliggöra och meddela resultatet av referentbedömningen av det nationella ackrediteringsorganet till kommissionen, de nationella myndigheter som ansvarar för nationella ackrediteringsorgan i medlemsstaterna och den behöriga myndighet i medlemsstaterna eller den kontaktpunkt som avses i artikel 69.2.

4.   Om ett nationellt ackrediteringsorgan har klarat av en referentbedömning som genomförts av det organ som erkänts enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 765/2008 före denna förordnings ikraftträdande, och utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i punkt 1, ska det nationella ackrediteringsorganet undantas från kravet på att genomgå en ny referentbedömning efter ikraftträdandet av denna förordning om det kan visa att det efterlever kraven i denna förordning.

För detta ändamål ska det berörda nationella ackrediteringsorganet lämna in en ansökan och relevant bevisning till det organ som erkänts enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 765/2008.

Det organ som erkänts enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 765/2008 ska besluta om villkoren för att bevilja ett undantag är uppfyllda.

Undantaget ska gälla under en period på högst tre år från dagen för anmälan av beslutet till det nationella ackrediteringsorganet.

5.   Den nationella myndighet som i enlighet med artikel 54.2 ansvarar för uppgifter som är relaterade till certifiering av kontrollörer som är fysiska personer i enlighet med denna förordning ska ha lika hög trovärdighet som nationella ackrediteringsorgan som har klarat av en referentbedömning.

För detta ändamål ska den berörda medlemsstaten omedelbart efter sitt beslut om att ge den nationella myndigheten befogenhet att utföra certifiering förse kommissionen och de andra medlemsstaterna med all relevant skriftlig bevisning. Den nationella myndigheten får inte certifiera kontrollörer i enlighet med denna förordning innan den berörda medlemsstaten tillhandahåller den skriftliga bevisningen.

Den berörda medlemsstaten ska regelbundet granska hur väl den nationella myndigheten fungerar med avsikten att se till att den nationella myndigheten fortsätter att ha lika hög trovärdighet, och hålla kommissionen informerad om detta.

Artikel 65

Korrigerande åtgärder

1.   Medlemsstaterna ska regelbundet övervaka sina nationella ackrediteringsorgan för att säkerställa att de fortsätter att uppfylla kraven i denna förordning, med beaktande av resultaten av sådan referentbedömning som utförs i enlighet med artikel 64.

2.   Om ett nationellt ackrediteringsorgan inte uppfyller kraven eller underlåter att uppfylla sina skyldigheter enligt denna förordning, ska den berörda medlemsstaten vidta lämpliga åtgärder för att avhjälpa detta, alternativt säkerställa att sådana åtgärder vidtas, och informera kommissionen om detta.

Artikel 66

Ömsesidigt erkännande av kontrollörer

1.   Medlemsstaterna ska godkänna likvärdigheten av de tjänster som erbjuds av de nationella ackrediteringsorgan som har klarat av en referentbedömning. Medlemsstaterna ska godta ackrediteringsbevisen för kontrollörer som är ackrediterade av sådana nationella ackrediteringsorgan och respektera dessa kontrollörers rättigheter att utföra kontroller inom sina ackrediteringsområden.

2.   Om ett nationellt ackrediteringsorgan inte har genomgått en fullständig referentbedömning före den 31 december 2014 ska medlemsstaterna godta ackrediteringsbevisen för kontrollörer som är ackrediterade av det nationella ackrediteringsorganet under förutsättning att det organ som erkänts enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 765/2008 har inlett en referentbedömning av det nationella ackrediteringsorganet och inte har konstaterat att organet brister i efterlevnad av denna förordning.

3.   När kontrollörer certifieras av en nationell myndighet som avses i artikel 54.2 ska medlemsstaterna godta det bevis som utfärdats av denna myndighet och respektera dessa kontrollörers rättigheter att utföra kontroller inom sina certifieringsområden.

Artikel 67

Övervakning av tjänster

Om en medlemsstat under en tillsyn som utförts i enlighet med artikel 31.4 i direktiv 2006/123/EG har fastställt att en kontrollör inte följer denna förordning ska den behöriga myndigheten eller det nationella ackrediteringsorganet i den medlemsstaten informera det nationella ackrediteringsorgan som har ackrediterat kontrollören.

Det nationella ackrediteringsorgan som har ackrediterat kontrollören ska betrakta denna information som ett klagomål i den betydelse som avses i artikel 61 och ska vidta lämpliga åtgärder och lämna ett svar till den behöriga myndigheten eller det nationella ackrediteringsorganet i enlighet med artikel 72.2 andra stycket.

Artikel 68

Elektroniskt datautbyte och användning av automatiska system

1.   Medlemsstaterna får kräva att kontrollörerna använder elektroniska mallar eller särskilda filformat för kontrollrapporter enligt artikel 74.1 i förordning (EU) nr 601/2012.

2.   Standardiserade elektroniska mallar eller specifikationer för filformat kan göras tillgängliga för att skapa verifieringsrapporter och för andra typer av kommunikation mellan verksamhetsutövaren, luftfartygsoperatören, kontrollören, den behöriga myndigheten och det nationella ackrediteringsorganet enligt artikel 74.2 i förordning (EU) nr 601/2012.

KAPITEL VI

INFORMATIONSUTBYTE

Artikel 69

Informationsutbyte och kontaktpunkter

1.   Medlemsstaten ska inrätta ett effektivt utbyte av lämplig information och ett effektivt samarbete mellan det nationella ackrediteringsorganet eller, i tillämpliga fall, den nationella myndighet som certifierar kontrollörer och den behöriga myndigheten.

2.   Om mer än en behörig myndighet utsetts i en medlemsstat enligt artikel 18 i direktiv 2003/87/EG ska medlemsstaten utse en av dessa myndigheter som kontaktpunkt med ansvar för informationsutbytet, för samordningen av arbetet enligt punkt 1 och för den verksamhet som avses i detta kapitel.

Artikel 70

Arbetsprogram för ackreditering och verksamhetsberättelse

1.   Senast den 31 december varje år ska det nationella ackrediteringsorganet göra tillgängligt för den behöriga myndigheten och varje berörd medlemsstat ett arbetsprogram som innehåller en lista över de kontrollörer det ackrediterat och vilka i enlighet med artikel 76 har anmält till det nationella ackrediteringsorganet att de har för avsikt att utföra verifieringar i de medlemsstaterna. Arbetsprogrammet för ackreditering ska minst innehålla följande uppgifter för varje kontrollör:

a)	Förväntad tid och plats för verifieringsuppdrag.

b)	Information om aktiviteter som det nationella ackrediteringsorganet har planerat vidta för kontrollören, särskilt övervakning och förnyade bedömningar.

c)	Datum för planerade bedömningar som ska utföras av det nationella ackrediteringsorganet för att bedöma kontrollören, inklusive adress till och kontaktuppgifter för de verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatörer som kommer att besökas vid bedömningen.

d)	Information om huruvida det nationella ackrediteringsorganet har begärt att det nationella ackrediteringsorganet i den medlemsstat där kontrollören utför ett verifieringsuppdrag ska utföra övervakningen.

2.   När arbetsprogrammet för ackreditering har lämnats in enligt punkt 1 ska den behöriga myndigheten inkomma med alla relevanta uppgifter till det nationella ackrediteringsorganet, inbegripet de relevanta nationella lagar och riktlinjer som ska tillämpas.

3.   Senast den 1 juni varje år ska det nationella ackrediteringsorganet göra tillgänglig en verksamhetsberättelse för den behöriga myndigheten. Verksamhetsberättelsen ska minst innehålla följande uppgifter för varje kontrollör som har ackrediterats av det nationella ackrediteringsorganet:

a)	Uppgifter om ackreditering för kontrollörer som nyligen ackrediterats av det nationella ackrediteringsorganet, inklusive ackrediteringens omfattning för dessa kontrollörer.

b)	Alla ändringar av ackrediteringens omfattning för dessa kontrollörer.

c)	Sammanfattning av resultaten från övervakning och förnyade bedömningar som utförts av det nationella ackrediteringsorganet.

d)	Sammanfattning av resultaten av extraordinära bedömningar som utförts, inbegripet skälen för att genomföra sådana bedömningar.

e)	Eventuella klagomål på kontrollören som lämnats in sedan den senaste verksamhetsberättelsen och de åtgärder som vidtagits av det nationella ackrediteringsorganet.

Artikel 71

Informationsutbyte om administrativa åtgärder

Om det nationella ackrediteringsorganet har infört administrativa åtgärder för kontrollören enligt artikel 53 eller om ett tillfälligt upphävande av ackrediteringen har avslutats, eller om ett beslut om överklagande har upphävt ett nationellt ackrediteringsorgans beslut om att införa administrativa åtgärder enligt artikel 53, ska det nationella ackrediteringsorganet underrätta följande parter:

a)	Den behöriga myndigheten i den medlemsstat där kontrollören är ackrediterad.

b)	Den behöriga myndigheten och det nationella ackrediteringsorganet i varje medlemsstat där kontrollören utför verifieringsuppdrag.

Artikel 72

Den behöriga myndighetens informationsutbyte

1.   Den behöriga myndigheten i den medlemsstat där kontrollören utför verifieringsuppdrag ska varje år lämna in minst följande uppgifter till det nationella ackrediteringsorgan som har ackrediterat kontrollören:

a)	Relevanta resultat från granskning av verksamhetsutövarens och luftfartygsoperatörens rapport och verifieringsrapporterna, i synnerhet om kontrollören inte efterlever kraven i denna förordning.

b)	Resultaten från tillsyn av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören om resultaten är av betydelse för det nationella ackrediteringsorganet när det gäller övervakning och ackreditering av kontrollören eller om dessa resultat innebär att kontrollören inte efterlever kraven i denna förordning.

c)	Resultaten från utvärderingen av den interna verifieringsdokumentationen hos denna kontrollör om den behöriga myndigheten har utvärderat den interna verifieringsdokumentationen i enlighet med artikel 26.3.

d)	Klagomål som mottagits av den behöriga myndigheten och som rör kontrollören.

2.   Om de uppgifter som avses i punkt 1 är bevisning för att den behöriga myndigheten har fastställt att kontrollören inte efterlever kraven i denna förordning ska det nationella ackrediteringsorganet betrakta dessa uppgifter som ett klagomål gällande den kontrollören från den behöriga myndigheten i den betydelse som avses i artikel 61.

Det nationella ackrediteringsorganet ska vidta lämpliga åtgärder för att ta itu med detta klagomål och lämna ett svar till den behöriga myndigheten inom tre månader. I svaret till den behöriga myndigheten ska det nationella ackrediteringsorganet informera om de åtgärder som det vidtagit och, i tillämpliga fall, de administrativa åtgärder som införts beträffande kontrollören.

Artikel 73

Informationsutbyte om övervakning

1.   Om det nationella ackrediteringsorganet i den medlemsstat där en kontrollör utför kontroller har anlitats enligt artikel 49.5 för att genomföra övervakning ska det rapportera sina resultat till det nationella ackrediteringsorgan som har ackrediterat kontrollören, om inte annat överenskommits mellan de båda nationella ackrediteringsorganen.

2.   Det nationella ackrediteringsorgan som har ackrediterat kontrollören ska beakta de resultat som avses i punkt 1 vid bedömning av om kontrollören uppfyller kraven i denna förordning.

3.   Om de resultat som avses i punkt 1 visar att kontrollören inte följer denna förordning ska det nationella ackrediteringsorgan som har ackrediterat kontrollören vidta lämpliga åtgärder enligt denna förordning och dessutom underrätta det nationella ackrediteringsorgan som har utfört övervakningen om följande:

a)	Vilka åtgärder som vidtagits av det nationella ackrediteringsorgan som har ackrediterat kontrollören.

b)	I tillämpliga fall, hur kontrollören lyckats ta itu med utredningsresultaten.

c)	Vilka administrativa åtgärder som har införts för kontrollören.

Artikel 74

Informationsutbyte med den medlemsstat där kontrollören är etablerad

Om en kontrollör har beviljats ackreditering av ett nationellt ackrediteringsorgan i en annan medlemsstat än den medlemsstat där kontrollören är etablerad, ska det arbetsprogram för ackreditering och den verksamhetsberättelse som avses i artikel 70 och den information som avses i artikel 71 också lämnas till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där kontrollören är etablerad.

Artikel 75

Databaser över ackrediterade kontrollörer

1.   Nationella ackrediteringsorgan, eller, i tillämpliga fall, nationella myndigheter enligt artikel 54.2 ska upprätta och hantera en databas till vilken andra nationella ackrediteringsorgan, nationella myndigheter, kontrollörer, verksamhetsutövare, luftfartygsoperatörer och behöriga myndigheter ska ges tillträde.

Det organ som erkänts enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 765/2008 ska underlätta och harmonisera tillgång till databaserna med avsikten att främja en effektiv och kostnadseffektiv kommunikation mellan nationella ackrediteringsorgan, nationella myndigheter, kontrollörer, verksamhetsutövare, luftfartygsoperatörer och behöriga myndigheter, och får samordna dessa databaser i en enda centraliserad databas.

2.   Den databas som avses i punkt 1 ska innehålla minst följande uppgifter:

a)	Namn på och adress till varje kontrollör som ackrediterats av det nationella ackrediteringsorganet.

b)	De medlemsstater där kontrollören utför verifieringsuppdrag.

c)	Varje kontrollörs ackrediteringsområde.

d)	Datum för beviljande av ackreditering och dess utgångsdatum.

e)	Information om administrativa åtgärder som har införts beträffande kontrollören.

Uppgifterna ska vara allmänt tillgängliga.

Artikel 76

Anmälan från kontrollörer

1.   För att det nationella ackrediteringsorganet ska kunna utarbeta ett arbetsprogram för ackreditering och en verksamhetsberättelse enligt artikel 70, ska varje kontrollör senast den 15 november varje år lämna in följande information till det nationella ackrediteringsorgan som har ackrediterat dem:

a)	Planerad tid och plats för de verifieringsuppdrag som de ska utföra.

b)	Adress och kontaktuppgifter till de verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatörer vars utsläppsrapport eller tonkilometerrapport omfattas av deras verifieringar.

2.   Om förändringar sker i fråga om den information som avses i punkt 1 ska kontrollören anmäla dessa till ackrediteringsorganet inom en tidsfrist som har överenskommits med det organet.

KAPITEL VII

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 77

Övergångsbestämmelser

De uppgifter om utsläpp och, i tillämpliga fall, verksamhetsuppgifter som genereras före den 1 januari 2013 ska kontrolleras i enlighet med beslut 2007/589/EG (11).

Artikel 78

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den 1 januari 2013.

---

(1)  EUT L 275, 25.10.2003, s. 32.

(2)  Se sidan 30 i detta nummer av EUT.

(3)  EUT L 376, 27.12.2006, s. 36.

(4)  EUT L 218, 13.8.2008, s. 30.

(5)  EUT L 218, 13.8.2008, s. 82.

(6)  EUT L 342, 22.12.2009, s. 1.

(7)  EUT L 204, 21.7.1998, s. 37.

(8)  EUT L 140, 5.6.2009, s. 114.

(9)  EUT L 41, 14.2.2003, s. 26.

(10)  EUT L 130, 17.5.2011, s. 1.

(11)  EUT L 229, 31.8.2007, s. 1.

---

---

---

---

12.7.2012

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 181/30

---

KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EU) nr 601/2012

av den 21 juni 2012

om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG

(Text av betydelse för EES)

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (1), särskilt artikel 14.1, och

av följande skäl:

(1)

En förutsättning för att det system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser som fastställs genom direktiv 2003/87/EG ska kunna fungera effektivt är att växthusgasutsläpp övervakas och rapporteras på ett fullständigt, samstämmigt, transparent och exakt sätt i enlighet med de harmoniserade krav som fastställs i denna förordning. Under andra verifieringsomgången av systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser för åren 2008–2012 har verksamhetsutövare inom industri och luftfart, kontrollörer och behöriga myndigheter fått erfarenheter av övervakning och rapportering i enlighet med kommissionens beslut 2007/589/EG av den 18 juli 2007 om riktlinjer för övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (2). Reglerna för den tredje handelsperioden för EU:s system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser som börjar den 1 januari 2013, och för de följande handelsperioderna, ska baseras på dessa erfarenheter.

(2)

Definitionen av biomassa i denna förordning bör överensstämma med definitionen av termerna ”biomassa”, ”flytande biobränslen” och ”biodrivmedel” i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjandet av användning av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (3), i synnerhet eftersom förmånsbehandling vad gäller skyldigheterna att överlämna utsläppsrätter inom EU:s system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser i enlighet med direktiv 2003/87/EG utgör ett stödsystem i den mening som avses i artikel 2 k och följaktligen ekonomiskt stöd i den mening som aves i artikel 17.1 c i direktiv 2009/28/EG.

(3)

För att säkerställa konsekvens bör definitioner som fastställts i kommissionens beslut 2009/450/EG av den 8 juni 2009 om den närmare tolkningen av luftfartsverksamhet enligt bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (4) och enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EG av den 23 april 2009 om geologisk lagring av koldioxid och om ändring av rådets direktiv 85/337/EEG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG, 2001/80/EG, 2004/35/EG, 2006/12/EG, 2008/1/EG och förordning (EG) nr 1013/2006 (5) gälla för denna förordning.

(4)	För att optimera driften av övervaknings- och rapporteringssystemet bör de medlemsstater som utser fler än en behörig myndighet säkerställa att de utsedda behöriga myndigheterna samordnar sitt arbete i linje med de principer som fastställs i denna förordning.

(5)

Övervakningsplanen, i vilken detaljerad, fullständig och entydig dokumentation fastställs om den metod som används i en viss anläggning eller av en viss luftfartygsoperatör, bör vara central för det system som fastställs i denna förordning. Planen måste uppdateras regelbundet, både baserat på kontrollörens iakttagelser och på grundval av verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens egna initiativ. Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören bör ha fortsatt huvudansvar för att införa metoden för övervakning, för vilken vissa delar specificeras närmare genom de förfaranden som krävs i denna förordning.

(6)

Det är nödvändigt att fastställa grundläggande övervakningsmetoder för att minimera bördan för verksamhetsutövare och luftfartygsoperatörer och främja en effektiv övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med direktiv 2003/87/EG. Dessa metoder bör inbegripa grundläggande metoder för beräkning och mätning. Beräkningsmetoderna bör ytterligare delas in i en standardmetod och en massbalansmetod. Flexibilitet bör finnas för att ge utrymme för att kombinera mätningsmetoder, standardberäkningsmetoder och massbalans inom samma anläggning, under förutsättning att verksamhetsutövaren ser till att försummelser eller dubbelregistrering inte förekommer.

(7)

För att ytterligare minska bördan för verksamhetsutövare och luftfartygsoperatörer bör en förenkling göras när det gäller kravet på osäkerhetsbedömningen utan att minska noggrannheten. Kraftigt sänkta krav bör tillämpas när det gäller osäkerhetsbedömning om mätinstrument används under typanpassade villkor, särskilt om mätinstrumenten är underkastade nationell lagstadgad metrologisk kontroll.

(8)

Man bör ta fram beräkningsfaktorer, som antingen kan vara standardvärden eller fastställas genom analys. Kraven för analys bör även i fortsättningen ge företräde åt användning av laboratorier som är ackrediterade enligt den harmoniserade standarden General requirements for the competence of testing and calibration laboratories (EN ISO/IEC 17025) för de relevanta analysmetoderna, och införa mer pragmatiska krav för att bevisa tillförlitlig likvärdighet i fråga om ej ackrediterade laboratorier, vilket innefattar uppfyllande av kraven i de harmoniserade kvalitetsstyrningssystemen – krav enligt EN ISO/IEC 9001 eller andra relevanta certifierade kvalitetsstyrningssystem.

(9)	Ett mer öppet och konsekvent sätt för att fastställa orimligt höga kostnader bör utvecklas.

(10)

Den mätningsbaserade metoden bör göras mer jämbördig med den beräkningsbaserade metoden för att erkänna den ökade tilltron till systemen för kontinuerlig övervakning av utsläpp och underbygga kvalitetssäkring. Detta inbegriper mer proportionella krav på dubbelkontroller med beräkningar och en tydligare datahantering samt andra krav på kvalitetssäkring.

(11)

Övervakning i oproportionerligt stor utsträckning av anläggningar med lägre årliga utsläpp som ger mindre följder bör undvikas, samtidigt som man bör säkerställa att en godtagbar säkerhetsnivå upprätthålls. I detta hänseende bör särskilda villkor utarbetas för anläggningar som anses ha ”låga utsläpp” och för luftfartygsoperatörer som enligt denna förordning betraktas som små utsläppskällor.

(12)

Enligt artikel 27 i direktiv 2003/87/EG får medlemsstaterna tillfälligt undanta små anläggningar från unionens system för handel med utsläpprätter för växthusgaser, om de omfattas av likvärdiga åtgärder, förutsatt att kraven enligt den artikeln är uppfyllda. Denna förordning bör inte tillämpas direkt på de anläggningar som undantagits enligt artikel 27 i direktiv 2003/87/EG såvida inte medlemsstaten beslutar att denna förordning ska gälla.

(13)

För att täppa till potentiella kryphål i samband med överföring av ingående eller ren koldioxid bör sådana överföringar enbart vara tillåtna under mycket specifika villkor. Dessa villkor är att överföringen av ingående koldioxid endast bör ske till andra anläggningar inom EU:s utsläppshandelssystem och att överföringen av ren koldioxid endast bör ske för lagring på en geologisk lagringsplats enligt EU:s system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser, som för närvarande är den enda permanenta lagringsform för koldioxid som godtagits inom EU:s utsläppshandelssystem. Dessa villkor bör dock inte påverka möjligheten för framtida innovationer.

(14)

Särskilda luftfartsrelaterade bestämmelser om övervakningsplaner och övervakning av växthusgasutsläpp bör utarbetas. Dessa bestämmelser bör omfatta bestämning av täthet genom mätning ombord och genom bränslefakturor som ett likvärdigt alternativ. Bestämmelserna bör även omfatta en höjning av tröskeln för behandlingen av en luftfartygsoperatör som en liten utsläppskälla från 10 000 ton koldioxidutsläpp per år till 25 000 ton koldioxidutsläpp per år.

(15)

Uppskattningen av saknade uppgifter bör göras mer konsekvent genom att kräva ett förfarande för konservativ utsläppsberäkning som erkänns i övervakningsplanen eller, om detta inte är möjligt, genom ett godkännande av den behöriga myndigheten och att ett lämpligt förfarande införs i övervakningsplanen.

(16)

Genomförandet av förbättringsprincipen som innebär att verksamhetsutövarna åläggs att regelbundet se över sin övervakningsmetod för förbättring och att överväga kontrollörers rekommendationer som en del av kontrollprocessen bör stärkas. Om en metod som inte är baserad på nivåer används, eller om de högsta nivåmetoderna inte är uppfyllda, bör verksamhetsutövarna regelbundet rapportera om vilka åtgärder som vidtas för att uppfylla en övervakningsmetod som grundas på nivåsystemet och för att nå upp till den högsta nivån som krävs.

(17)

Luftfartygsoperatörer får i enlighet med punkt 1 i artikel 3e i direktiv 2003/87/EG ansöka om tilldelning av gratis utsläppsrätter beträffande verksamheter som ingår i förteckningen i bilaga I till det direktivet, baserat på kontrollerade uppgifter om tonkilometer. Med beaktande av proportionalitetsprincipen bör dock en luftfartygsoperatör som bevisligen inte kan tillhandahålla kontrollerade uppgifter om tonkilometer inom den angivna tidsfristen på grund av allvarliga och oförutsedda omständigheter utom dennes kontroll överlämna bästa tillgängliga uppgifter om tonkilometer, förutsatt att nödvändiga skyddsåtgärder har vidtagits.

(18)

Användning av informationsteknik bör främjas, inbegripet krav på format för datautbyte och användning av automatiserade system, och medlemsstaterna bör därför tillåtas att kräva att de ekonomiska aktörerna använder sådana system. Medlemsstaterna bör också tillåtas att utveckla elektroniska mallar och filformat som dock bör följa de miniminormer som offentliggjorts av kommissionen.

(19)

Beslut 2007/589/EG bör upphöra att gälla. Effekterna av bestämmelserna i beslutet bör dock bibehållas vad gäller övervakning, rapportering och kontroll av utsläpp och verksamhetsuppgifter som utförs under den första och andra handelsperioden för EU:s system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser.

(20)	Medlemsstaterna bör ges tillräckligt med tid för att vidta nödvändiga åtgärder och inrätta en lämplig institutionell ram på nationell nivå för att säkerställa att denna förordning tillämpas på ett effektivt sätt. Denna förordning bör därför gälla från startdatumet för den tredje handelsperioden.

(21)	De åtgärder som föreskrivs i den här förordningen är förenliga med yttrandet från kommittén för klimatförändringar.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

AVSNITT 1

Syfte och definitioner

Artikel 1

Syfte

I denna förordning fastställs bestämmelser om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp och verksamhetsuppgifter i enlighet med direktiv 2003/87/EG under den handelsperiod för EU:s utsläppshandelssystem som inleds den 1 januari 2013, och under efterföljande handelsperioder.

Artikel 2

Tillämpningsområde

Denna förordning ska tillämpas på övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp angivna i förhållande till de verksamheter som förtecknas i bilaga I till direktiv 2003/87/EG och på verksamhetsuppgifter från stationära anläggningar, från luftfartsverksamhet samt övervakning och rapportering av uppgifter om tonkilometer för luftfartsverksamhet.

Den ska tillämpas på utsläpp och verksamhetsuppgifter som uppstår från och med den 1 januari 2013.

Artikel 3

Definitioner

I denna förordning används följande definitioner.

1.   aktivitetsdata: uppgifter om den mängd bränsle eller material som förbrukats eller framställts genom en process med relevans för den beräkningsbaserade övervakningsmetoden, uttryckt i terajoule, massa i ton eller för gaser som volym i normalkubikmeter, beroende på vad som är lämpligt.

2.   handelsperiod: en åttaårsperiod som avses i artikel 13.1 i direktiv 2003/87/EG.

3.   tonkilometer: ett ton nyttolast som transporteras en kilometer.

4.   bränsle-/materialflöde:

a)	en specifik typ av bränsle, råmaterial eller produkt som ger upphov till utsläpp av relevanta växthusgaser vid en eller flera utsläppskällor till följd av förbrukning eller produktion av bränslet, råmaterialet eller produkten i fråga, eller

b)	en specifik typ av bränsle, råmaterial eller produkt som innehåller kol och som ingår i beräkningen av växthusgasutsläpp med en massbalansmetod.

5.   utsläppskälla: en separat identifierbar del av en anläggning eller en process inom en anläggning från vilken relevanta växthusgaser släpps ut eller, för luftfartsverksamhet, ett enskilt luftfartyg.

6.   osäkerhet: en parameter, kopplad till resultatet av fastställandet av en storhet, som beskriver spridningen av de värden som rimligen kan tillskrivas denna storhet, inbegripet effekterna av både systematiska och slumpmässiga faktorer; osäkerheten uttrycks i procent och beskriver ett konfidensintervall som omfattar 95 procent av de värden som fås fram med beaktande av varje asymmetri i fördelningen av värden.

7.   beräkningsfaktorer: effektivt värmevärde, emissionsfaktor, preliminär emissionsfaktor, oxidationsfaktor, omvandlingsfaktor, kolinnehåll eller biomassafraktion.

8.   övervakningsnivå: ett angivet krav som används för att fastställa aktivitetsdata, beräkningsfaktorer, årliga utsläpp och årsgenomsnitt för utsläpp per timme, liksom nyttolast.

9.   inneboende risk: risken för att en parameter i den årliga utsläppsrapporten eller i rapporten med uppgifter om tonkilometer, enskilt eller tillsammans med andra felaktigheter, kan medföra väsentliga felaktigheter, innan man tar hänsyn till relevanta kontroller.

10.   kontrollrisk: risken för att en väsentligt felaktig parameter, enskilt eller tillsammans med andra felaktigheter, förekommer i den årliga utsläppsrapporten eller tonkilometerrapporten och att den inte förhindras eller upptäcks och korrigeras i rätt tid genom kontrollsystemet.

11.   förbränningsutsläpp: växthusgasutsläpp som uppkommer vid ett bränsles exotermiska reaktion med syre.

12.   rapporteringsperiod: ett kalenderår under vilket utsläpp måste övervakas och rapporteras, eller det övervakningsår som avses i artiklarna 3e och 3f i direktiv 2003/87/EG för uppgifter om tonkilometer.

13.   emissionsfaktor: det genomsnittliga växthusgasutsläppet i förhållande till aktivitetsdata för bränsle-/materialflöde om man antar en fullständig oxidation vid förbränning och en fullständig omvandling vid alla andra kemiska reaktioner.

14.   oxidationsfaktor: kvoten mellan kol som oxiderats till koldioxid som en följd av förbränning och det totala kolinnehållet i bränslet, uttryckt som fraktion, där kolmonoxid (CO) som släpps ut i atmosfären ses som den motsvarande molmängden koldioxid.

15.   omvandlingsfaktor: kvoten mellan kol utsläppt som koldioxid och det totala kolinnehållet i bränsle-/materialmängden innan utsläppsprocessen äger rum, uttryckt som fraktion, där kolmonoxid (CO) som släpps ut i atmosfären ses som den motsvarande molmängden koldioxid.

16.   noggrannhet: grad av överensstämmelse mellan ett mätresultat och det sanna värdet på en mätstorhet (eller ett referensvärde som fastställs empiriskt med internationellt accepterade och spårbara kalibreringsmaterial och standardmetoder), med beaktande av både slumpmässiga och systematiska faktorer.

17.   kalibrering: en serie åtgärder som, under angivna villkor, fastställer förhållandena mellan värden som visas av ett mätdon eller mätsystem, eller värden som representeras av ett fysiskt mått eller ett referensmaterial och motsvarande värden för en kvantitet bestämd genom en referensstandard.

18.   passagerare: de personer som befinner sig ombord på ett luftfartyg under en flygning, med undantag av besättningsmedlemmarna.

19.   konservativ: en uppsättning antaganden som fastställs för att garantera att de årliga utsläppen inte underskattas och att antalet tonkilometer inte överskattas.

20.   biomassa: den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och rester av biologiskt ursprung från jordbruk (inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung), skogsbruk och därmed förknippad industri, inklusive fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av industriavfall och kommunalt avfall, vilket inkluderar flytande biobränslen och biodrivmedel.

21.   flytande biobränslen: flytande bränsle som framställs av biomassa för att ge energi för andra syften än transport, inklusive el, uppvärmning och kylning.

22.   biodrivmedel: flytande eller gasformigt bränsle som framställs av biomassa och används för transport.

23.   lagstadgad metrologisk kontroll: en kontroll av ett mätinstruments mätfunktioner avsedda för tillämpningsområdet med hänsyn till allmänintresse, folkhälsa, allmän säkerhet, allmän ordning, miljöskydd, uttag av skatter och avgifter, konsumentskydd och handel på lika villkor.

24.   största tillåtna fel: det mätfel som är tillåtet enligt bilaga I och de instrumentspecifika bilagorna till Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/22/EG (6), eller i nationell lagstiftning om lagstadgad metrologisk kontroll.

25.   dataflödesaktiviteter: aktiviteter som rör förvärv, bearbetning och hantering av uppgifter som behövs för att utarbeta en utsläppsrapport från primära datakällor.

26.   ton koldioxidekvivalenter: ett metriskt ton koldioxid eller koldioxidekvivalenter (CO2e).

27.   CO2e eller koldioxidekvivalent: andra växthusgaser än koldioxid, som anges i bilaga II till direktiv 2003/87/EG; varje CO2e har en global uppvärmningspotential som motsvarar den för koldioxid.

28.   mätsystem: en komplett uppsättning mätdon och annan utrustning, såsom provtagnings- och databearbetningsutrustning som används för att fastställa variabler såsom aktivitetsdata, kolinnehåll, värmevärde eller emissionsfaktor för koldioxidutsläppen.

29.   effektivt värmevärde: den angivna energimängd som frigörs som värme när ett bränsle eller material förbränns fullständigt med syrgas under standardförhållanden, minus förångningsvärme från vattenånga då eventuellt vatten bildas.

30.   processutsläpp: andra växthusgasutsläpp än förbränningsutsläpp, som inträffar på grund av avsiktliga och oavsiktliga reaktioner mellan ämnen eller omvandling av ämnen, inbegripet kemisk eller elektrolytisk reduktion av metallmalmer, termisk nedbrytning av ämnen och bildning av ämnen som används som produkter eller insatsvaror.

31.   kommersiellt standardbränsle: kommersiella bränslen enligt internationell standard som uppvisar ett 95-procentigt konfidensintervall som inte överstiger 1 procent för det angivna nettovärmevärdet, inbegripet dieselolja, lätt eldningsolja, bensin, lampolja, fotogen, etan, propan, butan, flygfotogen (Jet A1 eller Jet A), jetbensin (Jet B) och flygbensin (AvGas).

32.   parti: en viss mängd bränsle eller material som genomgår representativ provtagning och som transporteras i en sändning eller löpande över en viss tidsperiod.

33.   blandat bränsle: ett bränsle som innehåller både biomassa och fossilt kol.

34.   blandat material: ett material som innehåller både biomassa och fossilt kol.

35.   preliminär emissionsfaktor: den antagna sammanlagda emissionsfaktorn för ett blandat bränsle eller material som grundar sig på det totala kolinnehållet (biomassafraktion plus fossil fraktion) innan den multipliceras med den fossila fraktionen för att ge emissionsfaktorn.

36.   fossil fraktion: kvoten mellan fossilt kol och det totala kolinnehållet i ett bränsle eller material, uttryckt som en fraktion.

37.   biomassafraktion: kvoten av kol som härrör från biomassa relaterat till den totala kolhalten i ett bränsle eller material, uttryckt som en fraktion.

38.   energibalansmetod: en metod för att beräkna energimängden i ingående bränsle som används i en ångpanna, beräknat som summan av den nyttiggjorda värmen och alla relevanta energiförluster genom strålning och överföring och via rökgasen.

39.   kontinuerlig utsläppsmätning: en serie av mätningar som syftar till att fastställa värdet av en kvantitet uppdelat på tidsperioder, antingen genom mätningar på plats i skorstenen eller extraktiv mätning med en mätutrustning lokaliserad nära skorstenen; detta innefattar inte mätningar baserade på insamling av enskilda prov tagna från skorstenen.

40.   ingående koldioxid: koldioxid som finns i ett bränsle.

41.   fossilt kol: oorganiskt och organiskt kol som inte är biomassa.

42.   mätpunkt: den utsläppskälla för vilken system för kontinuerlig utsläppsmätning (Cems) används för utsläppsmätning eller det tvärsnitt av ett rörledningssystem för vilket koldioxidflödet fastställs med system för kontinuerlig mätning.

43.   massa- och balansdokumentation: dokumentation enligt internationella eller nationella genomförandebestämmelser för de standarder och rekommenderade rutiner (SARP) som anges i bilaga 6 om verksamhet med luftfartyg till Chicagokonventionen, undertecknad i Chicago den 7 december 1944, och enligt kapitel J i bilaga III till rådets förordning (EEG) nr 3922/91 (7), eller motsvarande tillämpliga internationella bestämmelser.

44.   sträcka: storcirkelavståndet mellan avgångsflygplats och ankomstflygplats plus en fast tilläggsfaktor på 95 km.

45.   avgångsflygplats: den flygplats som är utgångspunkt för en flygning som utgör en luftfartsverksamhet enligt förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG.

46.   ankomstflygplats: den flygplats som är slutpunkt för en flygning som utgör en luftfartsverksamhet enligt förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG.

47.   nyttolast: den totala massan av gods, post, passagerare och bagage ombord på flygplanet under en flygning.

48.   okontrollerade utsläpp: oregelbundna eller oavsiktliga utsläpp från källor som inte är lokaliserade eller som är alltför olikartade eller små för att övervakas individuellt.

49.   flygplatspar: ett par bestående av en avgångsflygplats och en ankomstflygplats.

50.   standardförhållanden: en temperatur på 273,15 K och tryckförhållanden på 101 325 Pa, som definierar normalkubikmeter (Nm3).

51.   koldioxidavskiljning: avskiljning från gasströmmar av sådan koldioxid som annars skulle ha släppts ut, för vidare transport och geologisk lagring på en lagringsplats som är tillåten enligt direktiv 2009/31/EG.

52.   koldioxidtransport: transport av koldioxid via rörledningar för geologisk lagring på en lagringsplats som är tillåten enligt direktiv 2009/31/EG.

53.   ventilationsutsläpp: avsiktliga utsläpp från anläggningen via en definierad utsläppspunkt.

54.   ökad återvinning av kolväten: återvinning av kolväten utöver de kolväten som extraheras genom vatteninjektion eller andra metoder.

55.   indirekta uppgifter: årliga värden som är empiriskt underbyggda eller som härrör från godtagna källor och som en verksamhetsutövare använder för att ersätta verksamhetsuppgifter eller beräkningsfaktorer i syfte att säkerställa fullständig rapportering om det inte är möjligt att få fram alla nödvändiga verksamhetsuppgifter eller beräkningsfaktorer i den tillämpliga övervakningsmetoden.

Dessutom ska de definitioner av termerna flygning och flygplats som anges i bilagan till beslut 2009/450/EG och de definitioner som anges i artikel 3.1, 3.2, 3.3, 3.5, 3.6 och 3.22 i direktiv 2009/31/EG gälla för denna förordning.

AVSNITT 2

Allmänna principer

Artikel 4

Allmän skyldighet

Verksamhetsutövarna och luftfartygsoperatörerna ska se till att övervakningen och rapporteringen av växthusgasutsläpp i enlighet med direktiv 2003/87/EG sker i enlighet med principerna som anges i artiklarna 5 till 9.

Artikel 5

Fullständighet

Övervakningen och rapporteringen ska vara komplett och omfatta alla process- och förbränningsutsläpp från alla utsläppskällor och bränsle-/materialmängder som hör till de verksamheter som ingår i förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG och andra relevanta verksamheter som omfattas enligt artikel 24 i det direktivet och alla växthusgaser som specificeras för dessa verksamheter, men dubbelräkningar ska undvikas.

Verksamhetsutövare och luftfartygsoperatörer ska tillämpa lämpliga åtgärder för att förhindra eventuella luckor i tillgängliga data inom rapporteringsperioden.

Artikel 6

Konsekvens, jämförbarhet och öppenhet

1.   Övervakningen och rapporteringen ska vara konsekvent och jämförbar över tid. För att uppnå detta ska verksamhetsutövare och luftfartygsoperatörer använda samma övervakningsmetoder och uppgifter, om inga förändringar har godkänts av den behöriga myndigheten.

2.   Verksamhetsutövare och luftfartygsoperatörer ska inhämta, registrera, sammanställa analysera och dokumentera övervakningsdata, inbegripet antaganden, referenser, verksamhetsuppgifter, emissionsfaktorer, oxidationsfaktorer och omvandlingsfaktorer, på ett så öppet sätt att kontrollören och den behöriga myndigheten kan återge hur utsläppen fastställts.

Artikel 7

Noggrannhet

Verksamhetsutövarna och luftfartygsoperatörerna ska säkerställa att fastställandet av utsläpp varken är systematiskt eller medvetet felaktigt.

Osäkerhetskällor ska identifieras och reduceras så långt som är praktiskt möjligt.

Verksamhetsutövarna och luftfartygsoperatörerna ska vinnlägga sig om att beräkningar och mätningar av utsläpp är så noggranna som möjligt.

Artikel 8

Metodens integritet

Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska se till att det är möjligt att med rimlig säkerhet fastställa att de rapporterade utsläppen är korrekta. Utsläppen ska fastställas med lämpliga övervakningsmetoder enligt denna förordning.

Utsläppsrapporter och därtill hörande upplysningar ska inte innehålla några väsentliga felaktigheter eller någon snedvridning i val och presentation av information, och ska ge en trovärdig och välavvägd redogörelse för utsläppen från en anläggning eller en luftfartygsoperatör.

Vid val av övervakningsmetod ska de förbättringar som uppnås till följd av större noggrannhet vägas mot merkostnaderna. Övervakningen och rapporteringen av utsläpp ska därför eftersträva den högsta noggrannhet som kan uppnås såvida detta inte är tekniskt omöjligt eller skulle leda till orimligt höga kostnader.

Artikel 9

Fortlöpande förbättringar

Verksamhetsutövare och luftfartygsoperatör ska konsekvent beakta rekommendationerna i kontrollrapporterna som utfärdats i enlighet med artikel 15 i direktiv 2003/87/EG i sitt övervaknings- och rapporteringsarbete.

Artikel 10

Samordning

Om en medlemsstat utser fler än en behörig myndighet i enlighet med artikel 18 i direktiv 2007/87/EG ska den samordna dessa myndigheters arbete enligt denna förordning.

KAPITEL II

ÖVERVAKNINGSPLAN

AVSNITT 1

Allmänna regler

Artikel 11

Allmän skyldighet

1.   Varje verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör ska övervaka växthusgasutsläpp på grundval av den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten i enlighet med artikel 12, och beakta arten och funktionen hos den anläggning eller luftfartsverksamhet som övervakningsplanen tillämpas på.

Övervakningsplanen ska kompletteras med skriftliga förfaranden som verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören fastställer, dokumenterar, genomför och upprätthåller för verksamhet inom ramen för övervakningsplanen.

2.   Den övervakningsplan som avses i punkt 1 ska innehålla anvisningarna för verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören på ett logiskt och enkelt sätt, som förhindrar dubbelarbete och tar hänsyn till de system som redan finns inom anläggningen eller som används av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören.

Artikel 12

Övervakningsplanens innehåll och inlämnande

1.   Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska lämna in en övervakningsplan till den behöriga myndigheten för godkännande.

Övervakningsplanen ska bestå av en detaljerad, fullständig och öppen dokumentation av övervakningsmetoden för en bestämd anläggning eller luftfartygsoperatör och ska innehålla minst de uppgifter som anges i bilaga I.

Tillsammans med övervakningsplanen ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören överlämna samtliga följande styrkande handlingar:

a)	Bevis för varje bränsle-/materialmängd och utsläppskälla som visar att osäkerhetströsklarna följs när det gäller verksamhetsuppgifter och beräkningskomponenter, i förekommande fall, för de nivåer som tillämpas enligt definitionen i bilagorna II och III till denna förordning.

b)	Resultaten av en riskbedömning som visar att föreslagna kontroller och förfaranden för kontrollverksamheten står i proportion till de inneboende risker och kontrollrisker som identifierats.

2.   Om bilaga I innehåller en hänvisning till ett förfarande, ska ett sådant förfarande fastställas, dokumenteras, tillämpas och vidmakthållas av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören separat från övervakningsplanen.

Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska sammanfatta förfarandena i övervakningsplanen och där ge information om:

a)	Förfarandets titel.

b)	En referens för identifiering av förfarandet som ska kunna spåras och kontrolleras.

c)	Identifiering av den tjänst eller avdelning som ansvarar för genomförandet av förfarandet och för de uppgifter som genereras i eller förvaltas av förfarandet.

d)	En kortfattad beskrivning av förfarandet som gör det möjligt för verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören, den behöriga myndigheten och kontrollören att förstå de väsentliga parametrarna och de aktiviteter som utförs.

e)	Placering av relevant redovisning och information.

f)	Namnet på det it-system som används, om tillämpligt.

g)	En förteckning över EN-standarder eller andra standarder som eventuellt tillämpas.

Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska på begäran förse den behöriga myndigheten med skriftlig dokumentation av de tillgängliga förfarandena. Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska även göra dokumentationen tillgänglig för verifiering i enlighet med kommissionens förordning (EU) nr 600/2012 (8).

3.   Utöver de uppgifter som avses i punkt 1 och 2 i denna artikel får medlemsstaterna kräva att ytterligare delar inbegrips i övervakningsplanen för anläggningar, för att uppfylla kraven i artikel 24.1 i kommissionens beslut 2011/278/EU av den 27 april 2011 om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (9), inbegripet en sammanfattning av ett förfarande som säkerställer att

a)	verksamhetsutövaren regelbundet kontrollerar om information om planerade eller faktiska ändringar av kapaciteten, verksamhetsnivån och driften av en anläggning är relevanta i enlighet med detta beslut,

b)	sådana uppgifter lämnas av verksamhetsutövaren till den behöriga myndigheten senast den 31 december varje år.

Artikel 13

Standardiserade och förenklade övervakningsplaner

1.   Medlemsstaterna får låta verksamhetsutövare och luftfartygsoperatörer använda standardiserade eller förenklade övervakningsplaner utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12.3.

För detta ändamål får medlemsstaterna offentliggöra mallar för dessa övervakningsplaner, inklusive en beskrivning av dataflödet och kontrollförfaranden som avses i artiklarna 57 och 58, baserat på mallar och riktlinjer som offentliggörs av kommissionen.

2.   Innan den behöriga myndigheten godkänner en förenklad övervakningsplan enligt punkt 1 ska den behöriga myndigheten utföra en förenklad riskbedömning som visar att föreslagna kontroller och förfaranden för kontrollverksamheten står i proportion till de inneboende risker och kontrollrisker som identifierats, och motivera användningen av en sådan förenklad övervakningsplan.

Medlemsstaterna kan kräva att verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören själv utför riskbedömningen i enlighet med vad som avses i föregående stycke, där så är lämpligt.

Artikel 14

Ändringar av övervakningsplanen

1.   Varje verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör ska regelbundet kontrollera om övervakningsplanen återspeglar en anläggnings eller luftfartsverksamhets art och funktion i enlighet med artikel 7 i direktiv 2003/87/EG, och om övervakningsmetoden kan förbättras.

2.   Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska uppdatera övervakningsplanen om

a)	nya utsläpp inträffar på grund av nya verksamheter som utförs eller på grund av användning av nya bränslen eller material som ännu inte omfattas av övervakningsplanen,

b)	tillgången på uppgifter ändras, vilket innebär att utsläpp kan fastställas med större noggrannhet, på grund av att nya typer av mätinstrument, provtagningsmetoder, eller analysmetoder används, eller av andra skäl,

c)	uppgifter som framkommit till följd av övervakningsmetoden som tidigare tillämpades har befunnits vara fel,

d)	ändringar av övervakningsplanen ökar noggrannheten för de rapporterade uppgifterna, såvida detta inte är tekniskt ogenomförbart eller skulle leda till orimligt höga kostnader,

e)	övervakningsplanen inte uppfyller kraven i denna förordning och den behöriga myndigheten begär att verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ändrar den,

f)	det är nödvändigt att uppdatera övervakningsplanen för att genomföra de förslag till förbättringar som ges i verifieringsrapporten.

Artikel 15

Godkännande av ändringar av övervakningsplanen

1.   Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska underrätta den behöriga myndigheten om alla förslag till ändringar av övervakningsplanen utan onödigt dröjsmål.

Den behöriga myndigheten får dock tillåta att en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör anmäler ändringar i övervakningsplanen, som inte utgör betydande ändringar i den mening som avses i punkt 3, senast den 31 december samma kalenderår.

2.   Alla betydande ändringar av övervakningsplanen i den mening som avses i punkterna 3 och 4 ska godkännas av den behöriga myndigheten.

Om den behöriga myndigheten anser att en ändring inte är betydande ska den delge verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören detta utan onödigt dröjsmål.

3.   Betydande ändringar av övervakningsplanen för en anläggning ska innefatta följande:

a)	Ändringar av anläggningskategorin.

b)	Trots vad som sägs i artikel 47.8, ändringar avseende huruvida anläggningen betraktas som en anläggning med låga utsläpp.

c)	Ändringar av utsläppskällor.

d)	En ändring från beräkningsbaserade till mätningsbaserade metoder, eller vice versa, för att fastställa utsläpp.

e)	En ändring av den tillämpade nivån.

f)	Införandet av nya bränsle-/materialmängder.

g)	En ändring av kategoriseringen av bränsle-/materialmängder mellan stora, mindre eller små bränsle-/materialmängder.

h)	En ändring av standardvärdet för en beräkningsfaktor, om värdet ska fastställas i övervakningsplanen.

i)	Införandet av nya förfaranden i samband med provtagning, analys eller kalibrering, om ändringarna av dessa förfaranden har en direkt inverkan på utsläppsuppgifternas riktighet.

j)	Införande eller antagande av en kvantifieringsmetod för utsläpp vid läckage på lagringsplatser.

4.   Betydande ändringar i en luftfartygsoperatörs övervakningsplaner ska

a)

vad gäller övervakningsplanen för utsläpp omfatta följande: i) En nivåändring gällande bränsleförbrukningen. ii) En ändring av de värden för emissionsfaktorer som anges i övervakningsplanen. iii) Ett byte mellan beräkningsmetoder enligt bilaga III. iv) Införandet av nya bränsle-/materialmängder. v) En ändring av kategoriseringen av bränsle-/materialmängder där en mindre bränsle-/materialmängd ändras till en stor bränsle-/materialmängd. vi) Ändringar avseende huruvida luftfartygsoperatören betraktas som en liten utsläppskälla i den mening som avses i artikel 54.1.

b)

vad gäller övervakningsplanen för uppgifter om tonkilometer omfatta följande: i) En ändrad status för luftfartygsoperatörens lufttransporttjänster mellan icke-kommersiella och kommersiella lufttransporttjänster. ii) Ett ändrat föremål för luftfartygsoperatörens lufttransporttjänster; föremålet är passagerare, gods eller post.

Artikel 16

Genomförande och registrering av ändringar

1.   Innan verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören får ett godkännande eller information i enlighet med artikel 15.2 kan verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören utföra övervakning och rapportering med hjälp av den ändrade övervakningsplanen, om de rimligen kan anta att de föreslagna ändringarna inte är betydande, eller om övervakningen i enlighet med den ursprungliga övervakningsplanen skulle leda till ofullständiga uppgifter om utsläpp.

Vid tveksamhet ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören utföra all övervakning och rapportering parallellt, och i den provisoriska dokumentationen använda både den uppdaterade och den ursprungliga övervakningsplanen.

2.   När verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören får ett godkännande eller information i enlighet med artikel 15.2, ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören endast använda de uppgifter som är kopplade till den ändrade övervakningsplanen, och utföra all övervakning och rapportering endast med hjälp av den ändrade övervakningsplanen.

3.   Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska föra register över alla ändringar av övervakningsplanen. I alla register ska följande anges:

a)	En öppen beskrivning av ändringen.

b)	En motivering för ändringen.

c)	Dagen för anmälan av ändringen till den behöriga myndigheten.

d)	Dagen för den behöriga myndighetens bekräftelse av mottagandet av den anmälan som avses i artikel 15.1, om denna information finns tillgänglig, och datum för godkännande eller mottagande av information enligt vad som avses i artikel 15.2.

e)	Startdatum för införande av den ändrade övervakningsplanen i enlighet med punkt 2 i denna artikel.

AVSNITT 2

Teknisk genomförbarhet och orimliga kostnader

Artikel 17

Teknisk genomförbarhet

Om en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör hävdar att tillämpning av en angiven övervakningsmetod inte är tekniskt genomförbar ska den behöriga myndigheten bedöma den tekniska genomförbarheten med beaktande av verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens motivering. Denna motiveringen ska baseras på att verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören har de tekniska resurser som krävs för implementering och användning av ett föreslaget system inom den föreskrivna tiden i enlighet med vad som avses i denna förordning. De tekniska resurserna ska innefatta tillgång till den teknik som krävs.

Artikel 18

Orimliga kostnader

1.   Om en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör hävdar att tillämpning av en angiven övervakningsmetod leder till orimligt höga kostnader ska den behöriga myndigheten bedöma om kostnaderna är orimliga med beaktande av verksamhetsutövarens motivering.

Den behöriga myndigheten ska betrakta kostnader som orimliga om kostnadsuppskattningen överstiger vinsten. För detta ändamål beräknas vinsten genom att multiplicera en förbättringsfaktor med ett referenspris på 20 euro per utsläppsrätt, och kostnaderna ska innefatta en lämplig avskrivningstid baserat på utrustningens ekonomiska livslängd.

2.   Vid bedömning av kostnaders orimlighet avseende valet av nivåer för verksamhetsuppgifter ska den behöriga myndigheten använda den förbättringsfaktor som avses i punkt 1 som skillnaden mellan den osäkerhet som för närvarande uppnås, och osäkerhetströskeln för den nivå som skulle bli resultatet om förbättringen multiplicerades med de genomsnittliga årliga utsläppen från denna bränsle-/materialmängd under de tre senaste åren.

I avsaknad av de genomsnittliga årliga utsläppen från denna källa under de tre senaste åren ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatör använda en konservativ uppskattning av de årliga genomsnittliga utsläppen, inklusive överförd koldioxid, men exklusive koldioxid som härrör från biomassa. För mätinstrument enligt nationell lagstadgad metrologisk kontroll får den osäkerhet som för närvarande uppnås ersättas med det största tillåtna fel vid drift som tillåts enligt gällande nationell lagstiftning.

3.   Vid bedömning av kostnader orimlighet avseende åtgärder som förbättrar utsläppsrapporteringens kvalitet, men som inte har någon direkt inverkan på verksamhetsuppgifternas noggrannhet, ska den behöriga myndigheten använda en förbättringsfaktor som motsvarar 1 procent av de genomsnittliga årliga utsläppen för respektive bränsle-/materialmängder under de tre senaste åren. Dessa åtgärder kan omfatta följande:

a)	En övergång från standardvärden till analys för bestämning av beräkningsfaktorer.

b)	Ett ökat antal analyser per bränsle-/materialmängd.

c)

Om en mätning inte faller under nationellt lagstadgad metrologisk kontroll, ska mätinstrumenten som används bytas ut mot instrument som uppfyller relevanta krav för lagstadgad metrologisk kontroll i medlemsstaterna vid liknande användning, eller mot mätinstrument som överensstämmer med tillämplig nationell lagstiftning som antagits i enlighet med bestämmelserna i Europarlamentets och rådets direktiv 2004/22/EG eller direktiv 2009/23/EG (10).

d)	Kortare intervaller för kalibrering och underhåll av mätinstrument.

e)	Förbättringar av dataflödesverksamhet och kontrollverksamhet för att märkbart minska den inneboende risken eller kontrollrisken.

4.   Åtgärder för att förbättra en anläggnings övervakningsmetod i enlighet med artikel 69 ska inte anses orimliga upp till ett ackumulerat belopp på 2 000 euro per rapporteringsperiod. För anläggningar med låga utsläpp ska detta tröskelvärde vara 500 euro per rapporteringsperiod.

KAPITEL III

ÖVERVAKNING AV UTSLÄPP FRÅN STATIONÄRA ANLÄGGNINGAR

AVSNITT 1

Allmänna bestämmelser

Artikel 19

Kategorisering av anläggningar och bränsle-/materialmängder

1.   För övervakningen av utsläpp och fastställandet av minimikrav för nivåer ska verksamhetsutövaren fastställa anläggningens kategori i enlighet med vad som avses i punkt 2, och, i förekommande fall, varje bränsle-/materialmängds kategori i enlighet med punkt 3.

2.   Verksamhetsutövaren ska klassificera varje anläggning i en av följande kategorier:

a)	En anläggning av kategori A, om de genomsnittliga verifierade utsläppen per år under den föregående handelsperioden är lika med eller mindre än 50 000 ton koldioxidekvivalenter, inte inbegripet koldioxid som härrör från biomassa och innan överförd koldioxid dragits ifrån.

b)

En anläggning av kategori B, om de genomsnittliga verifierade utsläppen per år under den föregående handelsperioden är större än 50 000 ton koldioxidekvivalenter och lika med eller mindre än 500 000 ton koldioxidekvivalenter, inte inbegripet koldioxid som härrör från biomassa och innan överförd koldioxid dragits ifrån.

c)	En anläggning av kategori C, om de genomsnittliga verifierade utsläppen per år under den föregående handelsperioden är större än 500 000 ton koldioxidekvivalenter, inte inbegripet koldioxid som härrör från biomassa och innan överförd koldioxid dragits ifrån.

3.   Verksamhetsutövaren ska jämföra varje bränsle-/materialmängd med summan av alla absoluta värden för fossil koldioxid och koldioxidekvivalenter som motsvarar alla bränsle-/materialmängder som ingår i beräkningsbaserade metoder och alla utsläpp från utsläppskällor som övervakas med mätningsbaserade metoder, innan överförd koldioxid dragits ifrån, för att klassificera bränsle-/materialmängder i en av följande kategorier:

a)

Bränsle-/materialmängd av mindre omfattning: sådana bränsle-/materialmängder som valts ut av verksamhetsutövaren och som tillsammans motsvarar mindre än 5 000 ton fossil koldioxid per år eller mindre än 10 procent (högst 100 000 ton fossil koldioxid per år), beroende på vilket som är störst när det gäller absoluta värden.

b)

Bränsle-/materialmängd av liten omfattning: sådana bränsle-/materialmängder som valts ut av verksamhetsutövaren och som tillsammans motsvarar mindre än 1 000 ton fossil koldioxid per år eller mindre än 2 procent (högst 20 000 ton fossil koldioxid per år), beroende på vilket som är störst när det gäller absoluta värden.

c)	Bränsle-/materialmängder av större omfattning: sådana bränsle-/materialmängder som inte kan klassificeras i någon av kategorierna i punkterna a och b.

4.   Om uppgifter om de genomsnittliga verifierade utsläppen per år för anläggningen under den föregående handelsperioden inte är tillgängliga eller är oriktiga, ska verksamhetsutövaren använda en konservativ uppskattning av de genomsnittliga årsutsläppen, inbegripet överförd koldioxid, men exklusive koldioxid som härrör från biomassa, för att fastställa anläggningskategorin.

Artikel 20

Gränser för övervakning

1.   Verksamhetsutövaren ska fastställa övervakningsgränserna för varje anläggning.

Verksamhetsutövaren ska inom dessa gränser inkludera alla relevanta växthusgasutsläpp från alla utsläppskällor och bränsle-/materialmängder som hör till de verksamheter som bedrivs vid anläggningen och som ingår i förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG, samt från verksamheter och växthusgaser som införts av en medlemsstat i enlighet med artikel 24 i direktiv 2003/87/EG.

Verksamhetsutövaren ska i övervakningen även inkludera utsläpp från fast verksamhet och onormala händelser, t.ex. igångsättning och stängning, och nödsituationer under rapporteringsperioden, med undantag för utsläpp från mobila maskiner för transporter.

2.   När verksamhetsutövaren definierar övervaknings- och rapporteringsförfarandet ska de sektorspecifika kraven som avses i bilaga IV ingå i definitionen.

3.   Om läckor från ett lagringskomplex enligt direktiv 2009/31/EG har identifierats och kan leda till utsläpp eller avgivning av koldioxid till öppet vatten ska dessa anses som utsläppskällor för respektive anläggning och ska övervakas i enlighet med kraven i avsnitt 23 i bilaga IV till denna förordning.

Den behöriga myndigheten får medge undantag för en utsläppskälla i form av ett läckage från övervakning och rapportering när korrigerande åtgärder enligt artikel 16 i direktiv 2009/31/EG har vidtagits och utsläpp eller avgivning till öppet vatten från läckaget inte längre kan detekteras.

Artikel 21

Val av övervakningsmetod

1.   För att övervaka utsläppen från en anläggning ska verksamhetsutövaren använda antingen en beräkningsbaserad metod eller en mätningsbaserad metod som ska överensstämma med vissa bestämmelser i denna förordning.

En beräkningsbaserad metod ska bestå i att utsläpp från bränsle-/materialmängder fastställs på grundval av verksamhetsuppgifter som erhålls genom mätsystem och ytterligare parametrar från laboratorieanalyser eller standardvärden. Den beräkningsbaserade metoden kan implementeras genom den standardmetod som beskrivs i artikel 24 eller genom massbalansmetoden som beskrivs i artikel 25.

En mätningsbaserad metod ska bestå i att utsläppen från utsläppskällor fastställs genom kontinuerlig mätning av koncentrationen av den berörda växthusgasen i rökgasen och rökgasflödet, inklusive övervakning av koldioxidöverföringar mellan anläggningar där koldioxidkoncentrationen och den överförda gasens flöde mäts.

Om den beräkningsbaserade metoden tillämpas ska verksamhetsutövaren för varje bränsle-/materialmängd i övervakningsplanen ange om standardmetoden eller massbalansmetoden används, inbegripet de relevanta nivåer som definieras i bilaga II.

2.   Med den behöriga myndighetens godkännande får verksamhetsutövaren kombinera standardmetoder, massbalansmetoder och mätningsbaserade metoder för olika utsläppskällor och bränsle-/materialmängder vid en anläggning, under förutsättning att vare sig luckor eller dubbelräkning avseende utsläppen inträffar.

3.   Om verksamhetsutövaren inte väljer en mätningsbaserad metod ska den metod väljas som krävs enligt det relevanta avsnittet i bilaga IV, såvida inte bevis läggs fram för de behöriga myndigheterna som visar att detta är tekniskt ogenomförbart eller leder till orimligt höga kostnader, eller att ett annat tillvägagångssätt leder till en högre total noggrannhet när det gäller uppgifter om utsläpp.

Artikel 22

Övervakningsmetod som inte baseras på nivåer

Genom undantag från artikel 21.1 får verksamhetsutövaren använda en övervakningsmetod som inte bygger på nivåer (nedan kallad alternativ övervakningsmetod) för utvalda bränsle-/materialmängder eller utsläppskällor, förutsatt att följande villkor uppfylls:

a)

Tillämpning av minst nivå 1 enligt den beräkningsbaserade metoden för en eller flera bränsle-/materialmängder av större eller mindre omfattning, och en mätningsbaserad metod för åtminstone en utsläppskälla som är relaterad till samma bränsle-/materialmängd inte är tekniskt genomförbar eller skulle leda till orimligt höga kostnader.

b)

Verksamhetsutövaren bedömer och kvantifierar varje år osäkerheten för alla parametrar som används för att fastställa årliga utsläpp i enlighet med ISO:s Guide to the Expression of Uncertainty in Measurement (JCGM 100:2008), eller en annan motsvarande internationellt erkänd standard och omfattar resultaten i den årliga utsläppsrapporten.

c)

Verksamhetsutövaren visar ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten att man genom att tillämpa en sådan alternativ övervakningsmetod ser till att de övergripande osäkerhetströsklarna gällande årsnivån för växthusgasutsläpp för hela anläggningen inte överskrider 7,5 procent för kategori A-anläggningar, 5,0 procent för kategori B-anläggningar och 2,5 procent för kategori C-anläggningar.

Artikel 23

Tillfälliga ändringar av övervakningsmetoden

1.   När det av tekniska skäl tillfälligt inte är möjligt att tillämpa nivån i övervakningsplanen för verksamhetsuppgifterna eller varje beräkningsfaktor för ett bränsle- eller materialflöde som godkänts av den behöriga myndigheten, ska verksamhetsutövaren tillämpa den högsta nivå som kan uppnås till dess att villkoren för tillämpning av den nivå som godkänts i övervakningsplanen har återställts.

Verksamhetsutövaren ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att möjliggöra ett snabbt återställande av nivån i övervakningsplanen som godkänts av den behöriga myndigheten.

2.   Verksamhetsutövaren ska anmäla sådana tillfälliga förändringar av övervakningsmetoden som avses i första stycket utan onödigt dröjsmål till den behöriga myndigheten genom att ange följande:

a)	Orsakerna till avvikelsen från nivån.

b)	I detalj, den provisoriska övervakningsmetoden som verksamhetsutövaren använder för att fastställa utsläppen fram till dess att villkoren för tillämpning av nivån i övervakningsplanen har återställts.

c)	De åtgärder som verksamhetsutövaren vidtar för att återställa villkoren för tillämpning av nivån i övervakningsplanen som godkänts av den behöriga myndigheten.

d)	Förväntad tidpunkt när tillämpningen av den nivå som godkänts av den behöriga myndigheten kommer att återupptas.

AVSNITT 2

Beräkningsbaserad metod

Underavsnitt 1

Allmänt

Artikel 24

Utsläppsberäkning genom standardmetoden

1.   Verksamhetsutövaren ska använda standardmetoden för att beräkna förbränningsutsläpp per bränsle-/materialmängd genom att multiplicera verksamhetsuppgifterna, nämligen mängden förbränt bränsle uttryckt i terajoule baserat på nettovärmevärdet, med motsvarande emissionsfaktor, uttryckt som ton koldioxid per terajoule (t CO2/TJ) förenligt med användningen av nettovärmevärde, och med den motsvarande oxidationsfaktorn.

För förbränningsutsläpp får den behöriga myndigheten tillåta användning av emissionsfaktorer för bränslen uttryckta som ton CO2/t eller t CO2/Nm3. I sådana fall ska verksamhetsutövaren fastställa förbränningsutsläpp genom att multiplicera verksamhetsuppgifterna, dvs. mängden bränsle uttryckt som ton eller normalkubikmeter, och den motsvarande oxidationsfaktorn.

2.   Verksamhetsutövaren ska fastställa processutsläppen per bränsle-/materialmängd genom att multiplicera verksamhetsuppgifterna, dvs. materialförbrukning, genomströmning eller produktionsresultat, uttryckt i ton eller normalkubikmeter med den motsvarande emissionsfaktorn, uttryckt i ton CO2/t eller ton CO2/Nm3, och den motsvarande omvandlingsfaktorn.

3.   Om en emissionsfaktor av nivå 1 eller 2 redan inbegriper effekten av ofullständiga kemiska reaktioner ska oxidationsfaktorn eller omvandlingsfaktorn fastställas till 1.

Artikel 25

Utsläppsberäkning genom massbalansmetoden

1.   Enligt massbalansmetoden ska verksamhetsutövaren beräkna mängden koldioxid som motsvarar varje bränsle-/materialmängd som ingår i massbalansen genom att multiplicera verksamhetsuppgifterna, dvs. mängden material som kommer innanför eller lämnar massbalansens gränser, med materialets kolinnehåll multiplicerat med 3 664 ton CO2/t C, enligt avsnitt 3 i bilaga II.

2.   Trots vad som avses i artikel 49 ska utsläppen från den sammanlagda process som omfattas av massbalansen därefter vara summan av mängden koldioxid som motsvarar alla bränsle-/materialmängder som omfattas av massbalansen. Kolmonoxid (CO) som släpps ut i atmosfären ska i massbalansen beräknas som utsläpp av den motsvarande molmängden koldioxid.

Artikel 26

Tillämpliga nivåer

1.   När man fastställer de relevanta nivåerna i enlighet med artikel 21.1 för att fastställa verksamhetsuppgifterna och varje beräkningsfaktor ska varje verksamhetsutövare tillämpa följande:

a)	Minst de nivåer som anges i bilaga V, om anläggningen är en kategori A-anläggning, eller om en beräkningsfaktor krävs för en bränsle-/materialmängd som är ett kommersiellt standardbränsle.

b)	I andra fall än de som avses i punkt a ska den högsta nivån tillämpas enligt definitionen i bilaga II.

Verksamhetsutövaren får dock tillämpa en nivå som är en nivå lägre än dem som avses i första stycket för anläggningar av kategori C och upp till två nivåer lägre för anläggningar av kategori A och B, men minst nivå 1, om denne på ett sätt som är godtagbart för den behöriga myndigheten visar att den nivå som krävs enligt första stycket inte är tekniskt möjlig eller kommer att innebära orimligt höga kostnader.

Den behöriga myndigheten får tillåta en verksamhetsutövare att tillämpa ännu lägre nivåer än de som avses i första stycket, men minst nivå 1, under en övergångsperiod på högst tre år, om följande villkor är uppfyllda:

a)	Verksamhetsutövaren visar på ett sätt som är godtagbart för den behöriga myndigheten att den nivå som krävs enligt föregående stycke inte är tekniskt möjlig eller att den leder till orimligt höga kostnader,

b)	Verksamhetsutövaren tillhandahåller en förbättringsplan som anger hur och när minst den nivå som krävs enligt föregående stycke kommer att uppnås.

2.   För verksamhetsuppgifterna och varje beräkningsfaktor för mindre omfattande bränsle-/materialmängder ska verksamhetsutövaren tillämpa den högsta nivå som är tekniskt genomförbar och inte leder till orimligt höga kostnader, men minst nivå 1.

3.   För små bränsle-/materialmängder får varje verksamhetsutövare fastställa verksamhetsuppgifterna och varje beräkningsfaktor med hjälp av en konservativ uppskattning i stället för att använda nivåer, såvida inte en angiven nivå kan uppnås utan ytterligare ansträngning.

4.   För oxidationsfaktorn och omvandlingsfaktorn ska verksamhetsutövaren minst tillämpa de lägsta nivåerna som anges i bilaga II.

5.   Om den behöriga myndigheten har tillåtit användning av emissionsfaktorer uttryckta som t CO2/t eller t CO2/Nm3 för bränslen, och för bränsle som används som insatsmaterial i processen eller i massbalansen i enlighet med artikel 25, får nettovärmevärdet övervakas med hjälp av lägre nivåer än den högsta nivån enligt definitionen i bilaga II.

Underavsnitt 2

Verksamhetsuppgifter

Artikel 27

Fastställande av verksamhetsuppgifter

1.   Verksamhetsutövaren ska fastställa verksamhetsuppgifter för varje bränsle-/materialmängd på ett av följande sätt

a)	baserat på fortlöpande mätning i den process som leder till utsläppen, eller

b)	baserat på sammanställning av mätningar av mängder som levereras separat med beaktande av relevanta lagerförändringar.

2.   Vid tillämpning av punkt 1 b ska den mängd bränsle eller material som bearbetats under rapporteringsperioden beräknas som den mängd bränsle eller material som köpts in under rapporteringsperioden minus den mängd bränsle eller material som exporterats från anläggningen plus mängden bränsle eller material i lager i början av rapporteringsperioden minus mängden bränsle eller material i lager i slutet av rapporteringsperioden.

Om det inte är tekniskt möjligt eller om det skulle leda till orimligt höga kostnader att fastställa de mängder som lagerhålls genom direkt mätning får verksamhetsutövaren uppskatta dessa kvantiteter

a)	baserat på uppgifter från tidigare år och i jämförelse med produktionsresultatet under rapporteringsperioden, eller

b)	baserat på dokumenterade förfaranden och motsvarande uppgifter i reviderade räkenskaper för rapporteringsperioden.

Om det inte är tekniskt möjligt att fastställa årliga verksamhetsuppgifter för exakt ett helt kalenderår eller om det skulle leda till orimligt höga kostnader får verksamhetsutövaren välja det näst mest lämpliga datumet för att skilja ett rapporteringsår från nästa, och på så vis bringa överensstämmelse med kalenderåret i fråga. De avvikelser som kan gälla för en eller flera bränsle-/materialmängder ska anges tydligt, och ligga till grund för ett värde som är representativt för kalenderåret och konsekvent beaktas för det följande året.

Artikel 28

Mätsystem under verksamhetsutövarens kontroll

1.   För att fastställa verksamhetsuppgifter i enlighet med artikel 27 ska verksamhetsutövaren använda mätningsresultat som bygger på mätsystem som verksamhetsutövaren själv kontrollerar vid anläggningen, under förutsättning att följande villkor uppfylls:

a)	Verksamhetsutövaren ska utföra en osäkerhetsbedömning och se till att osäkerhetströskeln efterlevs för den relevanta nivån.

b)

Verksamhetsutövaren ska minst en gång per år, och efter varje kalibrering av mätinstrumenten säkerställa att resultaten av kalibreringen multiplicerat med en konservativ justeringsfaktor som bygger på en lämplig tidsserie av tidigare kalibreringar av detta eller liknande mätinstrument för att ta hänsyn till effekten av osäkerheten vid drift jämförs med de relevanta osäkerhetströsklarna.

Om nivåtrösklar som godkänts enligt artikel 12 överskrids eller om utrustning konstateras inte uppfylla andra krav, ska verksamhetsutövaren utan onödigt dröjsmål vidta korrigerande åtgärder och underrätta den behöriga myndigheten om detta.

2.   Verksamhetsutövaren ska lämna in en osäkerhetsbedömning i enlighet med punkt 1 a till den behöriga myndigheten när en ny övervakningsplan anmäls, eller när det är relevant i samband med en ändring av den godkända övervakningsplanen.

Bedömningen ska omfatta den angivna osäkerheten hos de mätdon som används, osäkerhet i samband med kalibrering och eventuell ytterligare osäkerhet beroende på hur mätutrustningen används i praktiken. Osäkerhet när det gäller lagerförändringar ska ingå i osäkerhetsbedömningen om lagringsutrymmena kan innehålla minst 5 procent av den årligen använda mängden bränsle eller material som beaktas. Vid utförande av osäkerhetsbedömningen ska verksamhetsutövaren beakta det faktum att de värden som används för att definiera osäkerhetströsklar för nivåer i bilaga II gäller för osäkerhet under hela rapporteringsperioden.

Verksamhetsutövaren får förenkla osäkerhetsbedömningen genom att de största tillåtna fel som anges för det mätinstrument som används eller, om lägre, kan den osäkerhet som erhålls genom att kalibreringen multipliceras med en konservativ justeringsfaktor för att ta hänsyn till effekten av osäkerheten vid drift, antas vara den osäkerhet som gäller under hela rapporteringsperioden enligt kraven i definitionerna av nivåerna i bilaga II, förutsatt att mätdon installeras i en miljö som är lämplig med tanke på specifikationerna.

3.   Trots vad som avses i punkt 2 får den behöriga myndigheten tillåta verksamhetsutövaren att använda mätningsresultat som bygger på mätsystem som verksamhetsutövaren själv kontrollerar vid anläggningen, under förutsättning att de mätinstrument som används omfattas av relevant nationell lagstadgad metrologisk kontroll.

För detta ändamål kan det största tillåtna fel vid drift som är tillåtet enligt gällande nationell lagstiftning om lagstadgad metrologisk kontroll för den relevanta mätningsuppgiften användas som osäkerhetsfaktor utan att ytterligare bevis läggs fram.

Artikel 29

Mätsystem utanför verksamhetsutövarens kontroll

1.   Om verksamhetsutövaren på grundval av en förenklad bedömning av osäkerhet använder mätsystem utanför sin egen kontroll, i förhållande till användningen av dem inom operatörens egen kontroll enligt artikel 28, och denna användning ger verksamhetsutövaren möjlighet att följa den högre nivån och ger tillförlitligare resultat och mindre benägenhet för kontrollrisker, så ska verksamhetsutövaren fastställa verksamhetsuppgifterna med hjälp av mätsystem utanför sin egen kontroll.

För att uppnå detta kan verksamhetsutövaren återgå till en av följande datakällor:

a)	Belopp på fakturor som utfärdats av en handelspartner under förutsättning att en affärstransaktion mellan två oberoende handelspartner äger rum.

b)	Direkta avläsningar av mätsystemen.

2.   Verksamhetsutövaren ska säkerställa överensstämmelse med den tillämpliga nivån i enlighet med artikel 26.

För att uppnå detta får det största tillåtna fel vid drift som är tillåtet enligt gällande lagstiftning för nationell lagstadgad metrologisk kontroll för den berörda affärstransaktionen användas som osäkerhet utan att ytterligare bevis läggs fram.

Där de tillämpliga kraven enligt nationell lagstadgad metrologisk kontroll är mindre stränga än vad som krävs för den tillämpliga nivån i enlighet med artikel 26, ska verksamhetsutövaren erhålla bevis på den tillämpliga osäkerheten från den handelspartner som ansvarar för mätsystemet.

Underavsnitt 3

Beräkningsfaktorer

Artikel 30

Fastställande av beräkningsfaktorer

1.   Verksamhetsutövaren ska fastställa beräkningsfaktorer antingen som standardvärden eller analysbaserade värden beroende på tillämplig nivå.

2.   Verksamhetsutövaren ska fastställa och rapportera beräkningsfaktorer i överensstämmelse med det tillstånd som används för relaterade verksamhetsuppgifter med avseende på bränslets eller materialets tillstånd då det köps in eller används i processen som orsakar utsläpp, innan det torkas eller på annat sätt behandlas för laboratorieanalys.

Om denna metod skulle medföra orimligt höga kostnader, eller om större noggrannhet kan uppnås, får verksamhetsutövaren konsekvent rapportera verksamhetsuppgifter och beräkningsfaktorer med hänsyn till det tillstånd i vilket laboratorieanalyser görs.

Artikel 31

Standardvärden för beräkningsfaktorer

1.   När verksamhetsutövaren fastställer beräkningsfaktorer som standardvärden ska ett av följande värden användas, i enlighet med kraven för tillämplig nivå såsom dessa anges i bilagorna II och VI:

a)	Standardfaktorer och stökiometriska faktorer som räknas upp i bilaga VI.

b)	Standardfaktorer som medlemsstaten använder för sin nationella inventeringsrapport till sekretariatet för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar.

c)	Hänvisningsvärden som avtalats med den behöriga myndigheten, inbegripet standardfaktorer som offentliggjorts av den behöriga myndigheten och som är förenliga med de faktorer som anges i led b, men som är representativa för mer uppdelade bränsle-/materialmängder.

d)	Värden som specificeras och garanteras av materialleverantören, om verksamhetsutövaren kan påvisa på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten att kolinnehållet uppvisar ett 95-procentigt konfidensintervall som inte överstiger 1 procent.

e)	Värden baserade på tidigare genomförda analyser, om verksamhetsutövaren på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten kan påvisa att dessa värden är representativa för framtida partier av samma material.

2.   Verksamhetsutövaren måste ange alla standardvärden som används i övervakningsplanen.

Om standardvärdena ändras årligen ska verksamhetsutövaren fastställa värdets tillämpliga tillförlitliga källa i övervakningsplanen.

3.   Den behöriga myndigheten kan endast godkänna en ändring av standardvärden för en beräkningsfaktor i övervakningsplanen i enlighet med artikel 15.2 om verksamhetsutövaren lägger fram bevis för att detta leder till en mer noggrann bestämning av utsläpp.

4.   Efter en ansökan från verksamhetsutövaren får den behöriga myndigheten tillåta att nettovärmevärdet och emissionsfaktorer för bränslen fastställs med hjälp av samma nivåer som krävs för kommersiella standardbränslen under förutsättning att verksamhetsutövaren minst var tredje år lägger fram bevis för att det 1-procentiga intervallet för de angivna värmevärdena har uppfyllts under de senaste tre åren.

Artikel 32

Beräkningsfaktorer baserade på analyser

1.   Verksamhetsutövaren ska se till att alla analyser, kalibreringar, valideringar och all provtagning som används för att fastställa beräkningsfaktorer ska utföras genom tillämpning av metoder som baseras på motsvarande EN-standarder.

Om sådana standarder inte finns ska lämpliga ISO-standarder eller nationella standarder gälla. Om inga offentliggjorda tillämpliga standarder finns, ska lämpliga utkast till standarder, riktlinjer för branschstandarder för bästa praxis eller andra vetenskapligt beprövade metoder användas, vilket begränsar snedvridningen vid provtagning och mätning.

2.   När gaskromatografer online eller extraktiva eller icke-extraktiva gasanalysatorer används för fastställande av utsläpp ska verksamhetsutövaren söka den behöriga myndighetens godkännande för användning av sådan utrustning. Sådan utrustning ska endast användas med avseende på uppgifter om sammansättning hos gasformiga bränslen och material. Som minsta kvalitetssäkringsåtgärd ska verksamhetsutövaren se till att en inledande validering och årligen återkommande valideringar av instrumentet genomförs.

3.   Resultatet av varje analys ska endast användas för den leveransperiod eller det bränsleparti eller materialparti för vilken eller vilket proven har tagits, och vilken eller vilket proverna var avsedda att representera.

Vid fastställandet av en angiven parameter ska verksamhetsutövaren använda resultaten av alla analyser som gjorts med avseende på denna parameter.

Artikel 33

Provtagningsplan

1.   När beräkningsfaktorer ska bestämmas genom analys ska verksamhetsutövaren för varje bränsle eller material lämna in en provtagningsplan till den behöriga myndigheten för godkännande i form av ett skriftligt förfarande som innefattar information om metoder för beredning av prover, i synnerhet information om ansvar, platser, frekvenser och mängder och metoder för förvaring och transport av prover.

Verksamhetsutövaren ska se till att de prov som erhållits är representativa för det berörda partiet eller leveransperioden och utan snedvridning. Relevanta delar av provtagningsplanen ska överenskommas med det laboratorium som genomför analysen för respektive bränsle och material, och bevis på detta avtal ska ingå i planen. Verksamhetsutövaren ska även göra dokumentationen tillgänglig för verifiering i enlighet med förordning (EU) nr 600/2012.

2.   Verksamhetsutövaren ska, i samförstånd med det laboratorium som genomför analysen för respektive bränsle och material och efter ett godkännande från den behöriga myndigheten, anpassa delar av provtagningsplanen om analysresultaten visar att skillnaderna mellan bränslet eller materialet avsevärt skiljer sig från den information om heterogenitet som den ursprungliga provtagningsplanen för det angivna bränslet eller materialet baserades på.

Artikel 34

Användning av laboratorier

1.   Verksamhetsutövaren ska säkerställa att de laboratorier som används för att utföra analyser för bestämning av beräkningsfaktorer är ackrediterade enligt EN ISO 17025 för de berörda analysmetoderna.

2.   Laboratorier som inte är ackrediterade enligt EN ISO 17025 får endast användas för bestämning av beräkningsfaktorer där verksamhetsutövaren på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten kan påvisa att tillgång till laboratorier enligt punkt 1 inte är tekniskt möjlig eller skulle leda till orimligt höga kostnader, och att det icke ackrediterade laboratoriet uppfyller krav som motsvarar kraven enligt EN ISO 17025.

3.   Den behöriga myndigheten ska bedöma att ett laboratorium uppfyller krav som motsvarar standarden EN ISO 17025 i den mening som avses i punkt 2, om verksamhetsutövaren tillhandahåller bevis för att kraven i andra och tredje stycket i denna punkt uppfylls, i den mån det är möjligt, i form av och med en detaljeringsgrad motsvarande förfaranden i enlighet med artikel 12.2.

Med avseende på kvalitetsstyrning ska verksamhetsutövaren tillhandahålla en ackrediterad certifiering enligt EN ISO 9001 eller andra certifierade kvalitetsstyrningssystem som omfattar laboratoriet. I avsaknad av sådana certifierade kvalitetsstyrningssystem ska verksamhetsutövaren tillhandahålla andra lämpliga bevis för att styrka att laboratoriet kan hantera personal, förfaranden, handlingar och uppgifter på ett tillförlitligt sätt.

Med avseende på teknisk kompetens ska verksamhetsutövaren tillhandahålla bevis för att laboratoriet är behörigt och kan producera tekniskt giltiga resultat med hjälp av relevanta analysförfaranden. Sådana bevis ska omfatta minst

a)	hantering av personalens kompetens för de särskilda uppgifter som ingår i uppdraget,

b)	lämplighet för utrymmen och miljömässiga förhållanden,

c)	val av analysmetoder och relevanta standarder,

d)	i förekommande fall, hantering av provtagning och beredning av prover, inbegripet kontroll av provernas integritet,

e)	om det är tillämpligt, utveckling och validering av nya analysmetoder eller tillämpning av metoder som inte omfattas av internationella eller nationella standarder,

f)	uppskattning av osäkerheten,

g)	hantering av utrustning, inklusive förfaranden för kalibrering, justering, underhåll och reparation av utrustning samt registrering av detta,

h)	hantering och kontroll av data, dokument och programvara,

i)	hantering av kalibreringsposter och referensmaterial,

j)	kvalitetssäkring för kalibrering och provresultat, vilket innefattar regelbundet deltagande i kvalifikationsprövningsprogram, tillämpning av analysmetoder för certifierade referensmaterial, eller genom jämförelse vid ett ackrediterat laboratorium,

k)	hantering av processer som lagts ut på entreprenad,

l)	hantering av uppdrag, klagomål från kunder och korrigerande åtgärder i tid.

Artikel 35

Analysfrekvenser

1.   Verksamhetsutövaren ska tillämpa minsta tillåtna analysfrekvenser för analyser av olika bränslen och material som räknas upp i bilaga VII. Bilaga VII kommer regelbundet att ses över, första gången högst 2 år efter att denna förordning har trätt i kraft.

2.   Den behöriga myndigheten kan tillåta att verksamhetsutövaren använder en annan frekvens än de frekvenser som avses i föregående stycke, om minsta tillåtna analysfrekvenser inte är tillgängliga eller om verksamhetsutövaren påvisar något av följande:

a)

På grundval av historiska data, inklusive analytiska värden för respektive bränsle och material från den närmast föregående handelsperioden, överstiger inte variationen i de analytiska värdena för respektive bränsle och material 1/3 av den osäkerhetsfaktor som verksamhetsutövaren måste följa avseende de verksamhetsuppgifter som fastställs för det berörda bränslet eller materialet.

b)	Användning av den föreskrivna frekvensen skulle leda till orimliga kostnader.

Underavsnitt 4

Särskilda beräkningsfaktorer

Artikel 36

Emissionsfaktorer för koldioxid

1.   Verksamhetsutövaren ska fastställa verksamhetsspecifika emissionsfaktorer för koldioxidutsläpp.

2.   Emissionsfaktorer för bränslen, inbegripet när dessa används som insatsmaterial i processen, ska uttryckas som t CO2/TJ.

Den behöriga myndigheten får tillåta en verksamhetsutövare att använda en emissionsfaktor för ett bränsle uttryckt som t CO2/t eller t CO2/Nm3 för förbränningsutsläpp om en emissionsfaktor uttryckt som t CO2/TJ leder till orimliga kostnader eller om åtminstone en motsvarande noggrannhet för de beräknade utsläppen kan uppnås med en sådan emissionsfaktor.

3.   För omvandling av kolinnehållet till respektive värde för en koldioxidrelaterad emissionsfaktor eller vice versa, ska verksamhetsutövaren använda faktorn 3 664 ton CO2/t C.

Artikel 37

Oxidations- och omvandlingsfaktorer

1.   Verksamhetsutövaren ska minst använda nivå 1 för att fastställa oxidations- eller omvandlingsfaktorer. Verksamhetsutövaren ska använda värdet 1 för oxidations- eller omvandlingsfaktorer om emissionsfaktorn inbegriper effekten av ofullständig oxidation eller omvandling.

Den behöriga myndigheten får dock kräva att verksamhetsutövare alltid använder nivå 1.

2.   Om flera bränslen används inom en anläggning och nivå 3 ska användas för den angivna oxidationsfaktorn får verksamhetsutövaren med den behöriga myndighetens godkännande

a)	fastställa en enda sammantagen oxidationsfaktor för hela förbränningsprocessen och tillämpa denna på samtliga bränslen, eller

b)	hänföra ofullständig oxidation till en enda bränsle-/materialmängd av större omfattning och använda värdet 1 för oxidationsfaktorn för de andra bränsle-/materialmängderna.

Om biomassa eller blandade bränslen används ska verksamhetsutövaren tillhandahålla bevis för att tillämpning av a eller b i första stycket inte leder till en underskattning av utsläppen.

Underavsnitt 5

Behandling av biomassa

Artikel 38

Bränsle-/materialmängder av biomassa

1.   Verksamhetsutövaren får använda nivålösa metoder för att fastställa verksamhetsuppgifter för bränsle-/materialmängder av biomassa utan att tillhandahålla analytiska bevis när det gäller halten av biomassa om bränsle-/materialmängden enbart består av biomassa och verksamhetsutövaren kan garantera att den inte är förorenad med andra material eller bränslen.

2.   Emissionsfaktorn för biomassa ska vara noll.

Emissionsfaktorn för ett blandat bränsle eller material ska beräknas och rapporteras som den preliminära emissionsfaktorn fastställd i enlighet med artikel 30, multiplicerad med den fossila fraktionen av bränslet eller materialet.

3.   Torv, xylit och fossila fraktioner av blandade bränslen och material ska inte betraktas som biomassa.

4.   Om biomassafraktionen av blandade bränslen eller material är lika med eller högre än 97 procent, eller om det på grund av storleken på utsläppen i samband med den fossila fraktionen i bränslet eller materialet uppfyller villkoren för en bränsle-/materialmängd av liten omfattning, får den behöriga myndigheten tillåta verksamhetsutövaren att tillämpa nivålösa metoder, inbegripet energibalansmetoden, för att fastställa verksamhetsuppgifter och relevanta beräkningsfaktorer, såvida inte motsvarande värde ska användas för att dra ifrån koldioxid som härrör från biomassa från utsläpp som fastställts genom kontinuerlig utsläppsmätning.

Artikel 39

Bestämning av biomassa och fossil fraktion

1.   Om biomassafraktionen för ett visst bränsle eller material, enligt den erforderliga nivån på och tillgången till lämpliga standardvärden enligt vad som avses i artikel 31.1, måste bestämmas med hjälp av analyser, ska verksamhetsutövaren fastställa denna biomassafraktion på grundval av en relevant standard och analysmetoderna i denna, och tillämpa denna standard endast om den godkänts av den behöriga myndigheten.

2.   Om det inte är tekniskt möjligt att fastställa biomassafraktionen för ett blandat bränsle eller material genom analys i enlighet med föregående punkt, eller om detta skulle leda till orimligt höga kostnader, ska verksamhetsutövaren basera sina beräkningar på standardemissionsfaktorer och värden för biomassafraktioner för blandade bränslen och material, och på uppskattningsmetoder som offentliggjorts av kommissionen.

I avsaknad av sådana standardemissionsfaktorer och värden ska verksamhetsutövaren antingen anta en nollprocentig andel biomassa eller lämna in en uppskattningsmetod för fastställande av biomassafraktionen för den behöriga myndighetens godkännande. För bränslen eller material från en produktionsprocess med angivna och spårbara inflöden får verksamhetsutövaren basera en sådan uppskattning på en massbalans för fossilt kol och kol från biomassa som går in eller ut ur processen.

3.   Där ursprungsgarantin har upprättats i enlighet med artiklarna 2 j och 15 i direktiv 2009/28/EG får verksamhetsutövaren, genom undantag från artikel 30.1 och 30.2, inte använda analyser för att fastställa biomassafraktionen för biogas som injicerats i och sedan avlägsnats från ett gasnät.

AVSNITT 3

Mätningsbaserade metoder

Artikel 40

Användning av mätningsbaserad övervakningsmetod

Verksamhetsutövaren ska använda mätningsbaserade metoder för alla utsläpp av dikväveoxid enligt bilaga IV, och för att kvantifiera överförd koldioxid i enlighet med artikel 49.

Verksamhetsutövaren får även använda mätningsbaserade metoder för utsläppskällor för koldioxid om det för varje utsläppskälla kan styrkas att de nivåer som krävs enligt artikel 41 uppfylls.

Artikel 41

Nivåkrav

1.   För varje utsläppskälla som släpper ut mer än 5 000 ton koldioxidekvivalenter per år eller som bidrar med mer än 10 procent av anläggningens totala årliga utsläpp, beroende på vilket som är högre i absoluta utsläpp, ska verksamhetsutövaren tillämpa den högsta nivå som anges i avsnitt 1 i bilaga VIII. För alla andra utsläppskällor ska verksamhetsutövaren använda minst en nivå lägre än den högsta nivån.

2.   Endast om verksamhetsutövaren på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten kan påvisa att tillämpningen av den nivå som krävs enligt punkt 1 är tekniskt omöjlig eller leder till orimligt höga kostnader, och tillämpning av en beräkningsmetod enligt de nivåer som krävs enligt artikel 26 är tekniskt omöjlig eller leder till orimligt höga kostnader, får nästa lägre nivå användas för den berörda utsläppskällan, dock lägst nivå 1.

Artikel 42

Mätstandarder och laboratorier

1.   Alla mätningar ska utföras genom tillämpning av metoder som baseras på EN 14181 Stationary source emissions – Quality assurance of automated measuring systems (Utsläpp till utomhusluft – Kvalitetssäkring för automatiska mätsystem) och EN 15259 Air quality – Measurement of stationary source emissions – Requirements for measurement sections and sites and for the measurement objective, plan and report (Luftkvalitet – Utsläpp och utomhusluft – Strategi, planering, rapportering och utformning av mätplatser vid emissionsmätningar), och andra motsvarande EN-standarder.

Om EN-standarder inte finns ska metoderna baseras på lämpliga ISO-standarder, standarder som offentliggjorts av kommissionen, eller nationella standarder. Om inga offentliggjorda tillämpliga standarder finns, ska lämpliga utkast till standarder, riktlinjer för branschstandarder för bästa praxis eller andra vetenskapligt beprövade metoder användas, vilket begränsar snedvridningen vid provtagning och mätning.

Verksamhetsutövaren ska överväga alla relevanta aspekter av det kontinuerliga mätningssystemet, vilket innefattar placering av utrustningen, kalibrering, mätning, kvalitetssäkring och kvalitetskontroll.

2.   Verksamhetsutövaren ska säkerställa att de laboratorier som används för att utföra mätningar, kalibreringar och relevanta utrustningsbedömningar av Cems är ackrediterade enligt EN ISO 17025 för de relevanta analysmetoderna eller kalibreringarna.

Om laboratoriet inte har en sådan ackreditering ska verksamhetsutövaren säkerställa att motsvarande krav i enlighet med artiklarna 34.2 och 34.3 är uppfyllda.

Artikel 43

Fastställande av utsläpp

1.   Verksamhetsutövaren ska fastställa de årliga utsläppen från en utsläppskälla under rapporteringsperioden genom att under rapporteringsperioden sammanställa alla timvärden för den uppmätta koncentrationen av växthusgaser multiplicerat med timvärdena för rökgasflödet där timvärdena ska vara medelvärden för alla enskilda mätningsresultat för varje driftstimme.

Vad gäller koldioxidutsläpp ska verksamhetsutövaren fastställa årliga utsläpp på grundval av ekvation 1 i bilaga VIII. Kolmonoxid som släpps ut i atmosfären ska behandlas som den motsvarande molmängden koldioxid.

Vad gäller utsläpp av dikväveoxid (N2O) ska verksamhetsoperatören fastställa årliga utsläpp på grundval av ekvationen i underavsnitt B.1 i avsnitt 16 i bilaga IV.

2.   Om flera utsläppskällor förekommer i en och samma anläggning och inte kan mätas som en enda utsläppskälla ska verksamhetsutövaren mäta utsläppen från dessa källor separat och sammanfatta resultaten för de sammanlagda utsläppen av den angivna gasen under rapporteringsperioden.

3.   Verksamhetsutövaren ska bestämma koncentrationen av växthusgas i rökgasen genom kontinuerliga mätningar vid en representativ punkt genom

a)	direkt mätning, eller

b)

vid en hög koncentration i rökgasen: beräkning av koncentrationen med hjälp av en indirekt koncentrationsmätning genom tillämpning av ekvation 3 i bilaga VIII och med beaktande av de uppmätta koncentrationsvärdena för alla övriga komponenter i gasströmmen enligt verksamhetsutövarens övervakningsplan.

4.   I förekommande fall ska verksamhetsutövaren separat fastställa den mängd koldioxid som härrör från biomassa med hjälp av beräkningsbaserade övervakningsmetoder och subtrahera den från de totala uppmätta koldioxidutsläppen.

5.   Verksamhetsutövaren ska bestämma rökgasflödet för beräkningen i enlighet med punkt 1 med hjälp av en av följande metoder:

a)

Beräkning med hjälp av en lämplig massbalans, med beaktande av alla relevanta parametrar på insatssidan, inklusive för koldioxidutsläpp, där det minst ska ingå uppgifter om insatsmaterial, insatsluftflöde och processens effektivitet. Även produktionssidan ska inbegripas, för vilken det minst ska ingå uppgifter om produktionsresultatet och koncentrationen av O2, SO2 och NOx.

b)	Bestämning genom kontinuerliga mätningar av flödet vid en representativ punkt.

Artikel 44

Sammanställning av data

1.   Verksamhetsutövaren ska beräkna timmedelvärdena för varje parameter som är relevant för fastställandet av utsläpp genom en mätningsbaserad metod, i synnerhet koncentrationer och rökgasflödet, genom att använda alla datapunkter som finns tillgängliga för den aktuella timmen.

Om en verksamhetsutövare kan generera data för kortare referensperioder utan ytterligare kostnader ska dessa perioder användas för att fastställa årliga utsläpp enligt artikel 43.1.

2.   Om utrustningen för kontinuerlig mätning för en parameter är manöveroduglig, utom räckvidd eller ur funktion under en del av timmen eller referensperioden som avses i första stycket, ska verksamhetsutövaren beräkna det relaterade timmedelvärdet proportionellt i förhållande till de återstående datapunkterna för den aktuella timmen eller kortare referensperioden förutsatt att minst 80 procent av det maximala antalet datapunkter för en parameter finns att tillgå. Artikel 45.2–45.4 ska gälla om mindre än 80 % av det maximala antalet datapunkter för en parameter är tillgängliga.

Artikel 45

Saknade uppgifter

1.   Om en mätutrustningsdel inom systemet för kontinuerlig övervakning av utsläpp är ur funktion under fler än fem på varandra följande dagar under ett kalenderår ska verksamhetsutövaren informera den behöriga myndigheten utan onödigt dröjsmål och föreslå lämpliga åtgärder för att förbättra kvaliteten på det berörda systemet för kontinuerlig övervakning.

2.   Om data om en giltig timme eller kortare referensperiod i enlighet med artikel 44.1 inte kan tillhandahållas för en eller flera parametrar för den mätningsbaserade metoden på grund av att utrustningen är manöveroduglig, utom räckvidd eller ur funktion ska verksamhetsutövaren fastställa ersättningsvärden för varje saknad mättimme.

3.   Om data för en giltig mättimme eller kortare referensperiod inte kan tillhandahållas för en parameter som direkt mäts som koncentration ska verksamhetsutövaren beräkna ett ersättningsvärde för den timmen som summan av en genomsnittlig koncentration och den dubbla standardavvikelsen i samband med detta genomsnitt med hjälp av ekvation 4 i bilaga VIII.

Om rapporteringsperioden inte är tillämplig för att fastställa sådana ersättningsvärden på grund av väsentliga tekniska förändringar i anläggningen ska verksamhetsutövaren komma överens med den behöriga myndigheten om en representativ tidsram för bestämning av genomsnittet och standardavvikelsen, om möjligt med ett års varaktighet.

4.   Om data för en giltig mättimme inte kan tillhandahållas för en parameter förutom koncentration ska verksamhetsutövaren erhålla ersättningsvärden för den parametern genom en lämplig massbalansmodell eller en energibalansmodell för processen. Verksamhetsutövaren ska validera resultaten med hjälp av de återstående uppmätta parametrarna för den mätningsbaserade metoden och uppgifter vid regelbundna arbetsvillkor inom en tidsperiod som varar lika länge som luckan i uppgifterna.

Artikel 46

Bekräftelse av utsläppsberäkning

Verksamhetsutövaren ska bekräfta utsläpp som fastställts med hjälp av mätningsbaserade metoder, med undantag för utsläpp av dikväveoxid (N2O) från produktion av salpetersyra och växthusgaser som överförts till ett transportnät eller en lagringsplats, genom att beräkna det årliga utsläppet av varje berörd växthusgas för samma utsläppskällor och bränsle-/materialmängder.

Användning av nivåmetoder krävs inte.

AVSNITT 4

Särskilda bestämmelser

Artikel 47

Anläggningar med låga utsläpp

1.   Den behöriga myndigheten kan tillåta att verksamhetsutövaren överlämnar en förenklad övervakningsplan enligt artikel 13, förutsatt att det gäller en anläggning med låga utsläpp.

Första stycket i denna artikel ska inte gälla för anläggningar som bedriver verksamhet som omfattar dikväveoxid i enlighet med bilaga I till direktiv 2003/87/EG.

2.   Vid tillämpning av punkt 1 första stycket ska en anläggning anses ha låga utsläpp om minst ett av följande villkor uppfylls:

a)	Anläggningens årliga genomsnittliga utsläpp som rapporterats i den kontrollerade utsläppsrapporten från den föregående handelsperioden, med undantag för koldioxid som härrör från biomassa, och innan överförd koldioxid dragits ifrån, var mindre än 25 000 ton koldioxidekvivalenter per år.

b)

De genomsnittliga rapporterade årliga utsläpp som avses i föregående stycke är inte längre tillämpliga på grund av förändringar av anläggningens gränser eller ändringar av anläggningens driftförhållanden, men anläggningens årliga utsläpp för de kommande fem åren, baserat på en konservativ uppskattningsmetod, kommer att vara mindre än 25 000 ton koldioxidekvivalenter per år, inklusive överförd koldioxid, men exklusive koldioxid som härrör från biomassa.

3.   Verksamhetsutövaren vid en anläggning med låga utsläpp ska inte vara skyldig att lämna in de styrkande handlingar som avses i artikel 12.1 tredje stycket, och ska undantas från det krav på rapportering om förbättring som avses i artikel 69.4.

4.   Genom undantag från artikel 27 får verksamhetsutövaren vid en anläggning med låga utsläpp fastställa mängden bränsle eller material med hjälp av inköpsregister och uppskattade lagerförändringar under förutsättning att dessa inköpsregister finns tillgängliga och är dokumenterade. Verksamhetsutövaren ska också undantas från kravet att lämna in en osäkerhetsbedömning till den behöriga myndigheten enligt artikel 28.2.

5.   Verksamhetsutövaren vid en anläggning med låga utsläpp ska undantas från kravet i artikel 28.2 på att fastställa lageruppgifter i början och i slutet av rapporteringsperioden, om lagringskapaciteten omfattar minst 5 procent av den genomsnittliga årliga konsumtionen av bränsle eller material under rapporteringsperioden, för att kunna innefatta relaterad osäkerhet i en osäkerhetsbedömning.

6.   Genom undantag från artikel 26.1 får verksamhetsutövaren vid en anläggning med låga utsläpp som ett minimum tillämpa nivå 1 för att fastställa verksamhetsuppgifter och beräkningsfaktorer för alla bränsle-/materialmängder, såvida inte större noggrannhet kan uppnås utan ytterligare ansträngning för verksamhetsutövaren, utan att verksamhetsutövaren tillhandahåller bevis för att tillämpning av högre nivåer inte är tekniskt möjligt eller skulle medföra orimliga kostnader.

7.   För att fastställa beräkningsfaktorer på grundval av analyser i enlighet med artikel 32 får verksamhetsutövaren vid en anläggning med låga utsläpp använda vilket laboratorium som helst som är tekniskt behörigt och kan producera tekniskt giltiga resultat med hjälp av de relevanta analysförfarandena, och som uppvisar belägg för kvalitetssäkringsåtgärder enligt artikel 34.3.

8.   En verksamhetsutövare vid en anläggning med låga utsläpp som omfattas av förenklad övervakning och som överskrider det tröskelvärde som anges i punkt 2 under ett kalenderår ska underrätta den behöriga myndigheten om detta utan onödigt dröjsmål.

Verksamhetsutövaren ska, utan onödigt dröjsmål, inlämna information om alla större ändringar av övervakningsplanen, i den mening som avses i artikel 15.3 b, till den behöriga myndigheten för godkännande.

Den behöriga myndigheten ska dock tillåta att verksamhetsutövaren fortsätter att använda en förenklad övervakning, förutsatt att verksamhetsutövaren på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten kan påvisa att tröskelvärdet som avses i punkt 2 inte redan överskridits under de senaste fem rapporteringsperioderna, och inte kommer att överskridas igen från och med nästa rapporteringsperiod.

Artikel 48

Ingående koldioxid

1.   Ingående koldioxid som överförs till en anläggning, även sådan koldioxid som ingår i naturgas eller avfallsgas, såsom masugnsgas eller koksugnsgas, ska inbegripas i emissionsfaktorn för det bränslet.

2.   Ingående koldioxid från verksamheter som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG eller som omfattas av artikel 24 i det direktivet och som sedan överförts från en anläggning som del av ett bränsle får inte räknas som utsläpp från den anläggningen om det överförs till en annan anläggning och verksamhet som omfattas av det direktivet.

Om ingående koldioxid släpps ut eller överförs från anläggningen till enheter som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG ska det betraktas som utsläpp från anläggningen där det har sitt ursprung.

3.   Verksamhetsutövarna får fastställa mängden ingående koldioxid som överförs från en anläggning både under överföringen och vid den mottagande anläggningen. Mängden överförd respektive mottagen ingående koldioxid ska i sådant fall vara identisk.

Om mängden överförd respektive mottagen ingående koldioxid inte är identisk ska det aritmetiska medelvärdet av de två uppmätta värdena användas i både den överförande och den mottagande anläggningens utsläppsrapporter, om avvikelsen ligger i ett intervall som innebär att den kan förklaras med mätsystemens osäkerhet. Om så är fallet ska utsläppsrapporten hänvisa till anpassningen av det avvikande värdet.

Om skillnaden mellan värdena inte kan förklaras med mätdonens godkända osäkerhetsintervall ska verksamhetsutövarna på de berörda anläggningarna anpassa värdena genom att tillämpa konservativa justeringar som godkänts av den behöriga myndigheten.

Artikel 49

Överförd koldioxid

1.   Verksamhetsutövaren ska från anläggningens utsläpp dra ifrån varje mängd koldioxid som härrör från fossilt kol i verksamheter som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG som inte släpps ut från anläggningen utan som överförs från anläggningen till

a)	en avskiljningsanläggning för transport och långsiktig geologisk lagring i en lagringsanläggning som är godkänd enligt direktiv 2009/31/EG,

b)	ett transportnät för långsiktig geologisk lagring i en lagringsanläggning som är godkänd enligt direktiv 2009/31/EG, eller

c)	en lagringsanläggning som är godkänd enligt direktiv 2009/31/EG för långsiktig geologisk lagring.

För all annan överföring av koldioxid från anläggningen får inget koldioxid från anläggningens utsläpp dras ifrån.

2.   Den ansvarige verksamhetsutövaren för anläggningen ur vilken koldioxiden överförs ska i sin årliga utsläppsrapport tillhandahålla den mottagande anläggningens identifieringskod som erkänts enligt kommissionens förordning (EU) nr 1193/2011 av den 18 november 2011 om upprättande av ett unionsregister för den handelsperiod i EU:s utsläppshandelssystem som inleds den 1 januari 2013, och följande handelsperioder, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och Europaparlamentets och rådets beslut nr 280/2004/EG och om ändring av kommissionens förordningar (EG) nr 2216/2004 och (EU) nr 920/2010 (11).

Första stycket ska också gälla för den mottagande anläggningen med avseende på den överförande anläggningens identifieringskod.

3.   För bestämning av de mängder koldioxid som överförs från en anläggning till en annan ska verksamhetsutövaren använda en mätningsbaserad metod, inbegripet i enlighet med artiklarna 43, 44 och 45. Utsläppskällan ska motsvara mätpunkten, och utsläppen ska uttryckas som mängden överförd koldioxid.

4.   För att bestämma den mängd koldioxid som överförs från eller till andra anläggningar ska varje verksamhetsutövare tillämpa nivå 4 enligt definitionen i avsnitt 1 i bilaga VIII.

Verksamhetsutövaren får dock tillämpa nästa lägre nivå, förutsatt att det är bevisat att tillämpning av nivå 4 såsom den definieras i avsnitt I i bilaga VIII inte är tekniskt möjligt eller medför orimligt höga kostnader.

5.   Verksamhetsutövarna får fastställa mängden koldioxid som överförs från en anläggning både under överföringen och vid den mottagande anläggningen. I sådana fall ska artikel 48.3 gälla.

KAPITEL IV

ÖVERVAKNING AV UTSLÄPP OCH UPPGIFTER OM TONKILOMETER FRÅN LUFTFART

Artikel 50

Allmänna bestämmelser

1.   Varje luftfartygsoperatör ska övervaka och rapportera utsläpp från luftfartsverksamhet för alla flygningar som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG som utförs av luftfartygsoperatören under rapporteringsperioden och som luftfartygsoperatören ansvarar för.

För att uppnå detta ska luftfartygsoperatören tillskriva alla flygningar till kalenderåret enligt tidpunkten för avresa mätt i Greenwichtid.

2.   Om luftfartygsoperatören avser att ansöka om gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 3e eller 3f i direktiv 2003/87/EG ska luftfartygsoperatören även övervaka uppgifter om tonkilometer för samma flygningar under de aktuella övervakningsåren.

3.   För att identifiera den luftfartygsoperatör som avses i artikel 3o i direktiv 2003/87/EG, som ensam ansvarar för en flygning, ska den anropssignal som används för flygkontrolltjänst användas. Anropssignalen ska vara

a)	den Icao-beteckning som anges i fält 7 i färdplanen, eller

b)	luftfartygets registreringsbeteckningar, när Icao-beteckningen för luftfartygsoperatören inte är tillgänglig.

4.   När luftfartygsoperatörens identitet inte är känd ska den behöriga myndigheten betrakta ägaren av luftfartyget som luftfartygsoperatör, såvida ägaren inte kan bevisa vem som var ansvarig luftfartygsoperatör.

Artikel 51

Inlämnande av övervakningsplaner

1.   Senast fyra månader innan en luftfartygsoperatör inleder luftfartsverksamhet som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG, ska luftfartygsoperatören lämna in en övervakningsplan för övervakning och rapportering av utsläpp i enlighet med artikel 12 till den behöriga myndigheten.

Trots vad som sägs i första stycket ska en luftfartygsoperatör, som utför luftfartsverksamhet som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG för första gången och som inte kunde förutses fyra månader innan verksamheten inleddes, lämna in en övervakningsplan till den behöriga myndigheten utan onödigt dröjsmål, men inte senare än sex veckor efter det att verksamheten utförts. Luftfartygsoperatören ska till den behöriga myndigheten ange godtagbara skäl till att en övervakningsplan inte kunde lämnas in fyra månader innan verksamheten inleddes.

Om den administrerande medlemsstaten enligt artikel 18a i direktiv 2003/87/EG inte är känd i förväg ska luftfartygsoperatören utan onödigt dröjsmål inlämna övervakningsplanen när information om den behöriga myndigheten i den administrerande medlemsstaten blir tillgänglig.

2.   Om luftfartygsoperatören avser att ansöka om tilldelning av gratis utsläppsrätter enligt artiklarna 3e eller 3f i direktiv 2003/87/EG ska luftfartygsoperatören även lämna in en övervakningsplan för övervakning och rapportering av uppgifter om tonkilometer. Övervakningsplanen ska inlämnas senast fyra månader före början av

a)	det övervakningsår som anges i artikel 3e.1 i direktiv 2003/87/EG för ansökningar enligt den artikeln, eller

b)	det andra kalenderåret i den period som anges i artikel 3c.2 i direktiv 2003/87/EG för ansökningar enligt artikel 3f i det direktivet.

Artikel 52

Övervakningsmetod för utsläpp från luftfartsverksamhet

1.   Varje luftfartygsoperatör ska fastställa de årliga koldioxidutsläppen från luftfartsverksamheten genom att multiplicera den årliga konsumtionen av varje bränsle uttryckt i ton efter bränslets emissionsfaktor.

2.   Varje luftfartygsoperatör ska fastställa bränsleförbrukningen för varje flygning och varje bränsle och ska inbegripa bränsle som förbrukats av hjälpkraftaggregatet. För detta ändamål ska luftfartygsoperatören använda en av de två metoder som anges i avsnitt 1 i bilaga III. Luftfartygsoperatören ska välja den metod som ger de mest kompletta och aktuella uppgifterna i kombination med den lägsta osäkerheten utan att medföra orimliga kostnader.

3.   Varje luftfartygsoperatör ska fastställa den tankade bränslemängd som avses i avsnitt 1 i bilaga III, med hjälp av

a)	bränsleleverantörens mätningar enligt angivelser på följesedlar eller fakturor för varje flygning, eller

b)	mätsystem som finns ombord på luftfartyget eller uppgifter som finns i massa- och balansdokumentationen, i luftfartygets tekniska journal eller som överförs elektroniskt från luftfartyget till luftfartygsoperatören.

4.   Luftfartygsoperatören ska bestämma den mängd bränsle som finns i tanken med hjälp av de mätsystem som finns ombord på luftfartyget och registrering av uppgifter i massa- och balansdokumentationen, eller luftfartygets tekniska journal, eller genom att överföra uppgifter elektroniskt från luftfartyget till luftfartygsoperatören.

5.   Luftfartygsoperatörer ska tillämpa nivå 2 som anges i avsnitt 2 i bilaga III.

Luftfartygsoperatörer med genomsnittliga rapporterade årliga utsläpp under den föregående handelsperioden som uppgår till högst eller mindre än 50 000 ton fossil koldioxid ska som ett minimikrav tillämpa nivå 1 enligt avsnitt 2 i bilaga III. Alla luftfartygsoperatörer kan som miniminivå tillämpa nivå 1 i enlighet med avsnitt 2 i bilaga III för bränsle-/materialmängder som motsvarar mindre än 5 000 ton fossil koldioxid per år eller mindre än 10 procent, eller högst 100 000 ton fossil koldioxid per år, beroende på vilket som är störst i absoluta utsläpp. Om rapporterade utsläpp inte är tillgängliga eller inte längre är tillämpliga för tillämpningen av detta stycke kan luftfartygsoperatören göra en konservativ uppskattning eller prognos för att fastställa de genomsnittliga årliga utsläppen.

6.   Om den tankade bränslemängden eller den kvarvarande bränslemängden i tankarna bestäms i volymenheter uttryckt i liter ska luftfartygsoperatören omvandla mängden från volym till massa med hjälp av den faktiska densiteten. Luftfartygsoperatören ska fastställa den faktiska densiteten genom

a)	användning av mätsystem ombord, eller

b)	att som faktisk densitet använda den densitet som bränsleleverantören avläser vid tankningen och som anges på fakturan eller följesedeln.

Den faktiska densiteten ska uttryckas i kg/liter och fastställas vid den temperatur då en viss mätning görs.

I fall då värdet för den faktiska densiteten inte finns tillgängliga ska ett standardvärde för densiteten på 0,8 kg/l användas efter godkännande från den behöriga myndigheten.

7.   För tillämpning av den beräkning som avses i första stycket ska luftfartygsoperatören använda standardemissionsfaktorerna i tabell 2 i bilaga III.

För rapporteringsändamål betraktas denna metod som nivå 1. För bränslen som inte omfattas av tabellen ska luftfartygsoperatören fastställa emissionsfaktorn, som betraktas som nivå 2, i enlighet med artikel 32. För sådana bränslen ska nettovärmevärdet bestämmas och rapporteras som en memorandumpost.

8.   Genom undantag från punkt 7, och om luftfartygsoperatören har erhållit den behöriga myndighetens godkännande, får luftfartygsoperatören härleda emissionsfaktorn, eller det kolinnehåll som den baseras på, eller nettovärmevärdet för kommersiella bränslen, från de inköpsregister för respektive bränsle som tillhandahålls av bränsleleverantören, under förutsättning att de har härletts i enlighet med erkända internationella standarder och de emissionsfaktorer som anges i tabell 2 i bilaga III kan tillämpas.

Artikel 53

Specifika bestämmelser for biomassa

För fastställande av biomassafraktionen i ett blandat bränsle ska artikel 39 tillämpas.

Trots vad som avses i artikel 39.2 ska den behöriga myndigheten tillåta användning av en metod för fastställande av biomassafraktion som ska tillämpas enhetligt i alla medlemsstater.

Enligt denna metod ska biomassafraktion, nettovärmevärde, emissionsfaktor och kolinnehåll för bränsle som används i en luftfartsverksamhet inom EU:s utsläppshandelssystem, som ingår i förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG, fastställas genom redovisade bränsleinköp.

Metoden ska baseras på kommissionens riktlinjer för att underlätta en konsekvent tillämpning i alla medlemsstater.

Användningen av biodrivmedel för luftfart ska bedömas i enlighet med artikel 18 i direktiv 2009/28/EG.

Artikel 54

Små utsläppskällor

1.   Luftfartygsoperatörer som utför färre än 243 flygningar per period under tre på varandra följande fyramånadersperioder och luftfartygsoperatörer som utför flygningar för vilka de totala koldioxidutsläppen understiger 25 000 ton koldioxid per år ska betraktas som små utsläppskällor.

2.   Genom undantag från artikel 52 får små utsläppskällor uppskatta bränsleförbrukningen med hjälp av verktyg som införts av Eurocontrol eller någon annan lämplig organisation som kan bearbeta alla relevanta uppgifter om flygtrafiken vilka motsvarar de uppgifter som är tillgängliga för Eurocontrol, och som kan undvika undervärderingar av utsläpp.

De tillämpliga verktygen får endast användas om de godkänts av kommissionen, inbegripet användningen av korrektionsfaktorer för att i förekommande fall kompensera för bristande noggrannhet i modelleringsmetoderna.

3.   Genom undantag från artikel 12 får en liten utsläppskälla som avser använda något av de verktyg som avses i punkt 2 endast lämna följande uppgifter i övervakningsplanen för utsläpp:

a)	Den information som krävs enligt punkt 1 i avsnitt 2 i bilaga I.

b)	Belägg för att de tröskelvärden för små utsläppskällor som anges i punkt 1 i denna artikel efterlevs.

c)	Namnet på eller en hänvisning till det verktyg som avses i punkt 2 i denna artikel som kommer att användas för att beräkna bränsleförbrukningen.

En liten utsläppskälla ska undantas från kravet på att lämna in de styrkande handlingar som avses i artikel 12.1 tredje stycket.

4.   Om en luftfartygsoperatör använder något av de verktyg som avses i punkt 2, och överskrider de tröskelvärden som anges i punkt 1 under ett rapporteringsår, ska luftfartygsoperatören underrätta den behöriga myndigheten om detta utan onödigt dröjsmål.

Luftfartygsoperatören ska, utan onödigt dröjsmål, underrätta den behöriga myndigheten om alla större ändringar av övervakningsplanen i den mening som avses i artikel 15.4 a vi för godkännande.

Den behöriga myndigheten ska dock tillåta att luftfartygsoperatören fortsätter att använda något av verktygen som avses i punkt 2 förutsatt att luftfartygsoperatören på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten kan påvisa att de tröskelvärden som avses i punkt 1 inte redan överskridits under de senaste fem rapporteringsperioderna, och inte kommer att överskridas igen från och med nästa rapporteringsperiod.

Artikel 55

Osäkerhetskällor

1.   Luftfartygsoperatören ska identifiera osäkerhetskällor och deras respektive grad av osäkerhet. Luftfartygsoperatören ska ta ställning till denna information vid val av övervakningsmetod enligt artikel 52.2.

2.   Om luftfartygsoperatören fastställer den tankade bränslemängden i enlighet med punkt 1 i artikel 52.3 så behöver luftfartygsoperatören inte tillhandahålla ytterligare belägg för osäkerhetsnivån.

3.   Där system som finns ombord används för att mäta den tankade bränslemängden eller bränslemängden i tankarna i enlighet med punkt b i artikel 52.3, ska graden av osäkerhet i mätningarna styrkas med

a)	luftfartygstillverkarens specifikationer för osäkerhetsnivån för bränslemätningssystemen ombord, och

b)	belägg för att man rutinmässigt kontrollerat att bränslemätningssystemen fungerar som de ska.

4.   Genom undantag från punkterna 2 och 3 får luftfartygsoperatören grunda osäkerheten för alla övriga delar av övervakningsmetoden på en konservativ expertbedömning där hänsyn tagits till det uppskattade antalet flygningar under rapporteringsperioden.

5.   Luftfartygsoperatören ska regelbundet utföra lämpliga kontroller, särskilt korskontroller mellan mängden tankat bränsle enligt fakturor och mängden tankat bränsle enligt mätsystemen ombord och vidta korrigerande åtgärder om betydande avvikelser upptäcks.

Artikel 56

Fastställande av uppgifter om tonkilometer

1.   Om luftfartygsoperatören har för avsikt att ansöka om tilldelning av gratis utsläppsrätter enligt artiklarna 3e eller 3f i direktiv 2003/87/EG ska luftfartygsoperatören övervaka uppgifter om tonkilometer för alla flygningar som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG under de övervakningsår som är relevanta för sådana tillämpningar.

2.   Luftfartygsoperatören ska beräkna uppgifter om tonkilometer genom att multiplicera avstånd, beräknat i enlighet med bestämmelserna i avsnitt 4 i bilaga III och uttryckt i kilometer (km), och nyttolast, beräknat som summan av massan för gods och post och massan för passagerare och incheckat bagage, uttryckt i ton (t).

3.   Luftfartygsoperatören ska bestämma massan för gods och post på grundval av den faktiska massa eller det standardvärde för massa som finns i massa- och balansdokumentationen för de berörda flygningarna.

Luftfartygsoperatörer som inte är ålagda att ha en massa- och balansdokumentation ska föreslå en lämplig metod i övervakningsplanen för fastställande av massan för gods och post, medan tomvikten för alla pallar och containrar som inte är nyttolast, och tjänstevikten, ska uteslutas.

4.   Luftfartygsoperatören ska fastställa massan för passagerare med hjälp av någon av följande nivåer:

a)	Nivå 1: Ett standardvärde på 100 kg per passagerare inbegripet incheckat bagage används.

b)	Nivå 2: Massan för passagerare och incheckat bagage enligt massa- och balansdokumentationen för den berörda flygningen används.

Den valda nivån ska dock gälla för samtliga flygningar under de övervakningsår som är relevanta för tillämpningar enligt artiklarna 3e eller 3f i direktiv 2003/87/EG.

KAPITEL V

DATAHANTERING OCH DATASTYRNING

Artikel 57

Dataflödesverksamhet

1.   Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska upprätta, dokumentera, genomföra och upprätthålla skriftliga förfaranden för dataflödesverksamhet för övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp och säkerställa att den årliga utsläppsrapporten som är resultatet av dataflödesverksamheten inte innehåller felaktigheter, och att den är förenlig med den godkända övervakningsplanen, de skriftliga förfarandena för dataflödesverksamhet och denna förordning.

Om luftfartygsoperatören avser att ansöka om tilldelning av gratis utsläppsrätter enligt artiklarna 3e eller 3f i direktiv 2003/87/EG ska första stycket även gälla för övervakningen och rapporteringen av uppgifter om tonkilometer.

2.   Beskrivningar av skriftliga förfaranden för dataflödesverksamhet som ingår i övervakningsplanen ska minst omfatta följande delar

a)	de uppgifter som anges i artikel 12.2,

b)	identifiering av de primära datakällorna,

c)	varje steg i dataflödet från primära uppgifter till årliga utsläpp eller uppgifter om tonkilometer som ska återspegla ordningsföljden och samverkan mellan dataflödesverksamheterna,

d)	relevanta bearbetningssteg för varje enskild dataflödesverksamhet inbegripet de formler och uppgifter som använts för att fastställa utsläppen eller uppgifterna om tonkilometer,

e)	relevanta system för elektronisk databehandling och datalagring som används samt samspelet mellan sådana system och andra insatser inbegripet manuell inmatning,

f)	hur resultat av dataflödesverksamhet registreras.

Artikel 58

Kontrollsystem

1.   Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska upprätta, dokumentera, genomföra och upprätthålla ett effektivt kontrollsystem för att säkerställa att den årliga utsläppsrapporten och, om tillämpligt, rapporten om tonkilometer, som är resultatet av dataflödesverksamheten, inte innehåller felaktigheter och att den är förenlig med den godkända övervakningsplanen och denna förordning.

2.   Det kontrollsystem som avses i punkt 1 ska bestå av

a)	en verksamhetsutövares eller luftfartygsoperatörs bedömning av de inneboende riskerna och kontrollriskerna,

b)	skriftliga förfaranden kopplade till kontrollverksamhet som ska minska de identifierade riskerna.

3.   De skriftliga förfaranden som är kopplade till kontrollverksamheten som avses i punkt 2 b ska minst omfatta

a)	kvalitetssäkring av mätutrustningen,

b)	kvalitetssäkring av de it-system som används för dataflödesverksamhet, inbegripet datateknik för processtyrning,

c)	åtskillnad av uppgifter i dataflödesverksamheten och kontrollverksamheten samt hantering av nödvändig behörighet,

d)	intern granskning och validering av data,

e)	korrigeringar och korrigerande åtgärder,

f)	kontroll av processer som lagts ut på entreprenad,

g)	redovisning och dokumentation samt hantering av dokumentversioner.

4.   Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska övervaka effektiviteten i kontrollsystemet, vilket omfattar att genomföra interna granskningar och med beaktande av sådant som kontrollören upptäcker vid kontrollen av de årliga utsläppsrapporterna, eller i förekommande fall, uppgifterna om tonkilometer, i enlighet med förordning (EU) nr 600/2012.

När kontrollsystemet visar sig vara ineffektivt eller inte står i proportion till de identifierade riskerna ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören sträva efter att förbättra kontrollsystemet och uppdatera övervakningsplanen eller de bakomliggande skriftliga förfarandena för dataflödesverksamhet, riskbedömningar och kontrollåtgärder, beroende på vad som är tillämpligt.

Artikel 59

Kvalitetssäkring

1.   För tillämpningen av artikel 58.3 a ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören se till att all relevant mätutrustning kalibreras, justeras och kontrolleras regelbundet, även innan den tas i bruk, och kontrolleras mot mätstandarder som kan hänföras till internationella mätstandarder när sådana finns tillgängliga, i enlighet med kraven i denna förordning och i proportion till de risker som identifierats.

Om delar av mätsystemen inte kan kalibreras ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören identifiera dessa i övervakningsplanen och föreslå alternativa kontroller.

När utrustningen inte uppfyller kraven ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören omedelbart vidta nödvändiga korrigerande åtgärder.

2.   Med avseende på systemen för kontinuerlig utsläppsmätning ska verksamhetsutövaren tillämpa kvalitetssäkring i enlighet med EN 14181-standarden Quality assurance of automated measuring systems (Kvalitetssäkring för automatiska mätsystem), inbegripet mätningar parallellt med referensmetoderna minst en gång om året, som ska utföras av behörig personal.

När utsläppsgränsvärden utgör en nödvändig grund för kvalitetssäkringen som bas för kalibrering och prestandakontroller ska årsgenomsnittet för timmedelvärdena för växthusgasen användas som ett ersättningsvärde för sådana gränsvärden. Om verksamhetsutövaren upptäcker en bristande överensstämmelse med kraven på kvalitetssäkring, inbegripet om en kalibrering måste utföras, ska detta rapporteras till den behöriga myndigheten och verksamhetsutövaren ska vidta korrigerande åtgärder utan onödigt dröjsmål.

Artikel 60

Kvalitetssäkring av informationsteknik

För tillämpningen av artikel 58.3 b ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören säkerställa att det it-system som verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören använder är utformat, dokumenterat, testat, genomfört, kontrollerat och underhållet på ett sådant sätt att man kan garantera en tillförlitlig, noggrann och punktlig bearbetning av data i enlighet med de risker som identifieras enligt artikel 58.2 a.

Kontrollen av informationstekniken ska omfatta åtkomstskydd, säkerhetskopior, återställning av data, kontinuitetsplanering och säkerhet.

Artikel 61

Åtskillnad mellan funktioner

För tillämpningen av artikel 58.3 c ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören utse personer som ansvarar för all dataflödesverksamhet och för all kontrollverksamhet på ett sådant sätt att motstridiga funktioner skiljs åt. I avsaknad av andra kontroller ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören se till att all relevant information och data för all dataflödesverksamhet som motsvarar de identifierade riskerna ska bekräftas av minst en person som inte har deltagit i fastställandet och registreringen av denna information eller dessa uppgifter.

Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska hantera den kompetens som krävs för det ansvarsområde som berörs, vilket omfattar lämplig fördelning av ansvarsområden, utbildning och resultatgranskningar.

Artikel 62

Intern granskning och validering av data

1.   För tillämpningen av punkt 58.3 d och baserat på de inneboende risker och kontrollrisker som identifierats i riskbedömningen som avses i artikel 58.2 a ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören granska och validera uppgifter till följd av de dataflödesverksamheter som avses i artikel 57.

Sådan granskning och validering av uppgifterna ska minst innefatta

a)	en kontroll av att uppgifterna är fullständiga,

b)	en jämförelse av uppgifterna som verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören erhållit, övervakat och rapporterat under flera år,

c)

en jämförelse av uppgifter och värden från olika system för insamling av driftsdata, inbegripet följande jämförelser, om tillämpligt: i) Jämförelse av uppgifter om bränsle- eller materialinköp med uppgifter om lagerförändringar samt uppgifter om förbrukning för de tillämpliga bränsle-/materialmängderna. ii) Jämförelse av beräkningsfaktorer som har bestämts genom analys, beräknats eller erhållits från leverantören av bränslet eller materialet med nationella eller internationella referensfaktorer för jämförbara bränslen eller material. iii) Jämförelse av utsläpp från mätningsbaserade metoder och resultaten av bekräftande beräkning enligt artikel 46. iv) Jämförelse av aggregerade uppgifter och rådata.

2.   Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska, i den mån det är möjligt, säkerställa att kriterierna för underkännande av uppgifter i granskningen och valideringen ska vara kända i förväg. För detta ändamål ska kriterierna för att underkänna uppgifter fastställas i dokumentationen om de relevanta skriftliga förfarandena.

Artikel 63

Korrigeringar och korrigerande åtgärder

1.   Då någon del av den dataflödesverksamhet som avses i artikel 57 eller den kontrollverksamhet som avses i artikel 58 visar sig inte fungera effektivt eller fungerar utanför de gränser som har fastställts i dokumentationen för förfarandena för dataflödesverksamhet och kontroller, ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören utan dröjsmål vidta lämpliga åtgärder och korrigera de underkända uppgifterna och samtidigt undvika att utsläppen underskattas.

2.   För tillämpningen av punkt 1 ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören minst

a)	bedöma giltigheten i resultaten av de tillämpliga stegen i den dataflödesverksamhet som avses i artikel 57 eller den kontrollverksamhet som avses i artikel 58,

b)	fastställa orsaken till funktionsstörningen eller felaktigheten i fråga,

c)	genomföra lämpliga korrigerande åtgärder, vilket omfattar att korrigera berörda uppgifter i utsläppsrapporten eller rapporten om tonkilometer, beroende på vad som är tilllämpligt.

3.   Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska utföra de korrigeringar och korrigerande åtgärder som avses i punkt 1 i denna artikel så att de svarar mot de inneboende risker och kontrollrisker som identifierats i riskbedömningen som avses i artikel 58.

Artikel 64

Processer som läggs ut på entreprenad

Om verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören lägger ut en eller flera dataflödesverksamheter enligt artikel 57 eller kontrollverksamheter enligt artikel 58 på entreprenad ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören

a)	kontrollera kvaliteten på de utlagda dataflödesverksamheterna och kontrollverksamheterna enligt denna förordning,

b)	fastställa lämpliga krav för resultaten av de utlagda processerna samt de metoder som används i dessa processer,

c)	kontrollera kvaliteten på de resultat och metoder som avses i punkt b i denna artikel,

d)	se till att utlagda verksamheter utförs på ett sådant sätt att de svarar mot de inneboende risker och kontrollrisker som identifierats i riskbedömningen som avses i artikel 58.

Artikel 65

Hantering av saknade uppgifter

1.   När uppgifter som är relevanta för att fastställa utsläppen från en anläggning saknas ska verksamhetsutövaren använda en lämplig skattningsmetod för att bestämma konservativa ersättningsuppgifter för respektive tidsperiod och saknad parameter.

Om skattningsmetoden inte har fastställts i ett skriftligt förfarande ska verksamhetsutövaren fastställa ett sådant skriftligt förfarande och söka den behöriga myndighetens godkännande för en lämplig uppdatering av övervakningsplanen i enlighet med artikel 15.

2.   När uppgifter som är relevanta för bestämning av en luftfartygsoperatörs utsläpp för en eller flera flygningar saknas, ska luftfartygsoperatören använda ersättningsuppgifter för motsvarande tidsperiod, beräknade enligt den alternativa metod som definieras i övervakningsplanen.

När ersättningsuppgifter inte kan bestämmas i enlighet med första stycket i denna punkt får utsläpp för flygningen eller flygningarna uppskattas av luftfartygsoperatören genom att bränsleförbrukningen bestäms med hjälp av ett verktyg som anges i artikel 54.2.

Artikel 66

Register och dokumentation

1.   Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska redovisa alla relevanta uppgifter och upplysningar, inbegripet uppgifter som anges i bilaga IX i minst tio år.

De dokumenterade och arkiverade övervakningsuppgifterna ska vara tillräckliga för att möjliggöra verifiering av den årliga utsläppsrapporten eller uppgifter om tonkilometer i enlighet med förordning (EU) nr 600/2012. Uppgifter som rapporteras av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören via ett system för elektronisk rapportering och datahantering som inrättats av den behöriga myndigheten kan betraktas som registerförda av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören om denne kan få tillgång till dessa uppgifter.

2.   Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska se till att relevanta dokument finns tillgängliga när och om de behövs för att dataflödesverksamheten och kontrollerna ska kunna utföras.

Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska på begäran göra denna information tillgänglig för den behöriga myndigheten samt för den kontrollör som kontrollerar utsläppsrapporten eller rapporten om uppgifter om tonkilometer i enlighet med förordning (EU) nr 600/2012.

KAPITEL VI

RAPPORTERINGSKRAV

Artikel 67

Tidpunkt och skyldigheter för rapportering

1.   Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska senast den 31 mars varje år lämna in en utsläppsrapport till den behöriga myndigheten som omfattar de årliga utsläppen under rapporteringsperioden och som är kontrollerad i enlighet med förordning (EU) nr 600/2012.

De behöriga myndigheterna får dock kräva att verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatörer lämnar in den kontrollerade årliga utsläppsrapporten tidigare än den 31 mars, dock tidigast den 28 februari.

2.   Om luftfartygsoperatören väljer att ansöka om tilldelning av gratis utsläppsrätter enligt artikel 3e eller 3f i direktiv 2003/87/EG ska luftfartygsoperatören senast den 31 mars året efter det övervakningsår som avses i artikel 3e eller 3f i det direktivet lämna in en rapport om tonkilometer till den behöriga myndigheten som innehåller uppgifter om tonkilometer för övervakningsåret och som är kontrollerade i enlighet med förordning (EU) nr 600/2012.

3.   De årliga utsläppsrapporterna och uppgifterna om tonkilometer ska minst innehålla de uppgifter som anges i bilaga X.

Artikel 68

Force majeure

1.   Om en luftfartygsoperatör inte kan tillhandahålla kontrollerade uppgifter om tonkilometer till den behöriga myndigheten inom den fastställda tidsfristen i enlighet med artikel 3e.1 i direktiv 2003/87/EG på grund av allvarliga och oförutsedda omständigheter utom dennes kontroll ska luftfartygsoperatören överlämna bästa tillgängliga uppgifter om tonkilometer, inbegripet uppgifter som om nödvändigt baseras på trovärdiga uppskattningar, till den behöriga myndigheten.

2.   Om de villkor som anges i punkt 1 uppfylls, ska medlemsstaten för tillämpningen av det som avses i artikel 3e.1 i direktiv 2003/87/EG, och i enlighet med artikel 3e.2, tillsammans med en förklaring till de omständigheter som ledde till underlåtandet att inlämna en rapport som kontrollerats i enlighet med förordning (EU) nr 600/2012, lämna in de mottagna uppgifterna för den berörda luftfartygsoperatören till kommissionen.

Kommissionen och medlemsstaterna ska använda dessa uppgifter för tillämpningen i artikel 3e.3 och 3e.4 i direktiv 2003/87/EG.

3.   Om medlemsstaten inlämnar uppgifter som rör en luftfartygsoperatör till kommissionen i enlighet med punkt 2 i denna artikel, ska den berörda luftfartygsoperatören se till att de inlämnade uppgifterna om tonkilometer kontrolleras så snart som möjligt, eller i alla händelser efter att de omständigheter som anges i punkt 1 av denna artikel har förändrats, i enlighet med förordning (EU) nr 600/2012.

Luftfartygsoperatören ska, utan onödigt dröjsmål, lämna in de kontrollerade uppgifterna till den behöriga myndigheten.

Den berörda behöriga myndigheten ska minska och offentliggöra den granskade tilldelningen av gratis utsläppsrätter till luftfartygsoperatören i enlighet med artikel 3e.4 i direktiv 2003/87/EG. Den nuvarande tilldelningen ska inte höjas. I förekommande fall ska luftfartygsoperatören lämna tillbaka eventuella överskott som utbetalats för utsläppsrätter enligt artikel 3e.5 i direktiv 2003/87/EG.

4.   Den behöriga myndigheten ska inrätta effektiva åtgärder för att säkerställa att den berörda luftfartygsoperatören uppfyller sina skyldigheter enligt punkt 3.

Artikel 69

Rapportering om förbättringar av övervakningsmetoden

1.   Varje verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör ska regelbundet kontrollera om den övervakningsmetod som tillämpas kan förbättras.

En verksamhetsutövare vid en anläggning ska inlämna en rapport som innehåller den information som avses i punkterna 2 och 3, till den behöriga myndigheten, där så är lämpligt, enligt följande:

a)	Verksamhetsutövaren vid en anläggning av kategori A ska lämna in en rapport till den behöriga myndigheten senast den 30 juni vart fjärde år.

b)	Verksamhetsutövaren vid en anläggning av kategori B ska lämna in en rapport till den behöriga myndigheten senast den 30 juni vartannat år.

c)	Verksamhetsutövaren vid en anläggning av kategori C ska lämna in en rapport till den behöriga myndigheten senast den 30 juni varje år.

Den behöriga myndigheten får fastställa ett alternativt datum för inlämnande, dock ej senare än den 30 september samma år som rapporten ursprungligen skulle lämnas in.

2.   Om verksamhetsutövaren inte tillämpar minst de föreskrivna nivåerna enligt artikel 26.1 första stycket och artikel 41.1 ska verksamhetsutövaren tillhandahålla en motivering till varför det inte är tekniskt möjligt eller skulle leda till orimligt höga kostnader att tillämpa de föreskrivna nivåerna.

Om det dock visar sig att åtgärder som behövs för att nå dessa nivåer har blivit tekniskt genomförbara och inte längre medför orimliga kostnader, ska verksamhetsutövaren underrätta den behöriga myndigheten om lämpliga ändringar av övervakningsplanen i enlighet med artikel 15 till den behöriga myndigheten, och lämna förslag om och en tidsplan för genomförande av relaterade åtgärder.

3.   Om verksamhetsutövaren tillämpar en alternativ övervakningsmetod enligt artikel 22 ska denne tillhandahålla en motivering till varför det inte är tekniskt möjligt eller skulle leda till orimligt höga kostnader att tillämpa minst nivå 1 för en eller flera bränsle-/materialmängder av större eller mindre omfattning.

Om det dock visar sig att åtgärder som behövs för att nå minst nivå 1 för dessa bränsle-/materialmängder har blivit tekniskt genomförbara och inte längre medför orimliga kostnader, ska verksamhetsutövaren underrätta den behöriga myndigheten om lämpliga ändringar av övervakningsplanen i enlighet med artikel 15, och lämna förslag om och en tidsplan för genomförande av relaterade åtgärder.

4.   Om verifikationsrapporten som fastställts i enlighet med förordning (EU) nr 600/2012 innehåller icke åtgärdade avvikelser eller rekommendationer för förbättringar enligt artiklarna 27, 29 och 30 i den förordningen ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören senast den 30 juni det år som verifikationsrapporten utfärdats av kontrollören lämna in en rapport till den behöriga myndigheten för godkännande. Denna rapport ska beskriva hur och när verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören har åtgärdat eller planerar att åtgärda de avvikelser som identifierats av kontrollören, och genomföra de rekommenderade förbättringarna.

I förekommande fall kan sådana rapporter kombineras med den rapport som avses i punkt 1 i denna artikel.

Om de rekommenderade förbättringarna inte skulle leda till en förbättring av övervakningsmetoden ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören motivera detta. Om de rekommenderade förbättringarna skulle leda till orimligt höga kostnader ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören tillhandahålla bevis för kostnadernas orimlighet.

Artikel 70

Den behöriga myndighetens fastställande av utsläpp

1.   Den behöriga myndigheten ska göra en konservativ uppskattning av utsläppen från en anläggning eller en luftfartygsoperatör när

a)	ingen kontrollerad årlig utsläppsrapport har lämnats in av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören inom den tidsfrist som krävs enligt artikel 67.1,

b)	den kontrollerade årliga utsläppsrapport som avses i artikel 67.1 inte stämmer överens med denna förordning, eller

c)	utsläppsrapporten från en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör inte har kontrollerats enligt förordning (EU) nr 600/2012.

2.   Om kontrollören har rapporterat om mindre allvarliga felaktigheter i enlighet med förordning (EU) nr 600/2012 vilka inte har korrigerats av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören innan kontrollutlåtandet utfärdades, ska den behöriga myndigheten bedöma dessa felaktigheter och göra en konservativ uppskattning av utsläppen från anläggningen eller luftfartygsoperatören, i tillämpliga fall. Den behöriga myndigheten ska underrätta verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören om huruvida rättelser av utsläppsrapporten krävs och vilka de är. Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska lämna denna information till kontrollören.

3.   Medlemsstaterna ska upprätta ett effektivt utbyte av information mellan behöriga myndigheter som ansvarar för godkännandet av övervakningsplaner och behöriga myndigheter som ansvarar för godkännande av årliga utsläppsrapporter.

Artikel 71

Tillgång till information

Utsläppsrapporter som innehas av den behöriga myndigheten ska göras tillgängliga för allmänheten av denna myndighet enligt nationella lagar som antagits i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG. Med avseende på tillämpningen av det undantag som fastställs i artikel 4.2 d i det direktivet får verksamhetsutövarna och luftfartygsoperatörerna i sin rapport ange vilken information de anser vara kommersiellt känslig.

Artikel 72

Avrundning av mätvärden

1.   Totala årliga utsläpp ska rapporteras som avrundade hela ton koldioxid eller koldioxidekvivalenter.

Tonkilometer ska rapporteras som avrundade mätvärden för tonkilometer.

2.   Alla variabler som används för att beräkna utsläppen ska avrundas så att de innefattar alla viktiga siffror för beräkning och rapportering av utsläpp.

3.   Alla uppgifter om flygningar ska avrundas så att de innefattar alla viktiga siffror för beräkningen av avståndet och nyttolasten enligt artikel 56 samt för rapportering av uppgifter om tonkilometer.

Artikel 73

Säkerställa överensstämmelse mellan rapporterade uppgifter

Varje verksamhet som anges i förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG och som utförs av en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör ska i förekommande fall märkas med koderna i följande rapporteringssystem:

a)	Det gemensamma rapporteringsformatet för nationella inventeringssystem för växthusgaser, godkänt av de berörda organen inom Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar.

b)	Anläggningens registreringsnummer i det europeiska registret över utsläpp och överföringar av föroreningar i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 166/2006 (12).

c)	IPPC-åtgärder enligt bilaga I till förordning (EG) nr 166/2006.

d)	Nace-koden enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1893/2006 (13).

KAPITEL VII

INFORMATIONSTEKNISKA KRAV

Artikel 74

Elektroniska format för datautbyte

1.   Medlemsstaterna får kräva att verksamhetsutövaren och luftfartygsoperatören använder elektroniska mallar eller särskilda filformat för inlämnande av övervakningsplaner och ändringar av övervakningsplanen, liksom för inlämnande av årliga utsläppsrapporter, uppgifter om tonkilometer, kontrollrapporter och rapporter om förbättringar.

De elektroniska mallar eller särskilda filformat som fastställs av medlemsstaterna ska minst innehålla den information som återfinns i de elektroniska mallar eller särskilda filformat som offentliggjorts av kommissionen.

2.   När medlemsstaterna fastställer de elektroniska mallar eller särskilda filformat som avses i föregående stycke kan de välja ett eller båda av följande alternativ:

a)	Specifikationer för filformat som använder ett språk för rapportering som bygger på en internationell standard (nedan kallat rapporteringsspråk för EU:s utsläppshandel) baserat på XML för användning tillsammans med avancerade automatiserade system.

b)	Mallar som offentliggjorts i en form som kan användas med standardprogramvara, inbegripet kalkylblad och ordbehandlingsfiler.

Artikel 75

Användning av automatiska system

1.   Om en medlemsstat väljer att använda automatiska system för elektroniskt datautbyte baserat på rapporteringsspråket för EU:s utsläppshandel enligt artikel 74.2 a ska dessa system, på ett kostnadseffektivt sätt och genom tekniska åtgärder i enlighet med dagens tekniknivå, säkerställa att

a)	data är tillförlitliga, så att elektroniska meddelanden inte ändras under överföringen,

b)	data är konfidentiella, tack vare säkerhetsteknik, särskilt krypteringsteknik, så att uppgifterna bara är tillgängliga för den part som den är avsedd för och att inga obehöriga parter kan få tillgång till uppgifterna,

c)	data är autentiska, så att både uppgiftsavsändarens och uppgiftsmottagarens identitet är känd och kontrollerad,

d)	data är oavvisliga, så att en part i en transaktion inte kan förneka att den har tagit emot en transaktion, samtidigt som den andra parten inte heller kan förneka att den har sänt en transaktion, genom att använda metoder såsom signeringstekniker eller oberoende revision av systemsäkerheten.

2.   Alla automatiserade system baserade på rapporteringsspråket för EU:s utsläppshandel som används av medlemsstaterna för kommunikation mellan den behöriga myndigheten, verksamhetsoperatören, luftfartygsoperatören, kontrollören och ackrediteringsorganen inom det som avses i förordning (EU) nr 600/2012 ska uppfylla följande icke funktionsmässiga krav, efter införande av tekniska åtgärder i enlighet med teknikens nuvarande nivå:

a)

Tillträdeskontroll, så att systemet endast är tillgängligt för behöriga och inga data kan läsas, skrivas eller uppdateras av obehöriga parter, genom att vidta tekniska åtgärder för att uppnå följande: i) Begränsning av det fysiska tillträdet till maskinvara på vilken automatiserade system körs med hjälp av fysiska hinder. ii) Begränsning av logisk åtkomst till de automatiserade systemen genom användning av teknik för identifiering, autentisering och tillståndsgivning.

b)	Tillgänglighet, så att dataåtkomst är säkerställd, även efter en längre tidsperiod och efter eventuell införsel av ny programvara.

c)	Logginformation, så att ändringar av data med säkerhet alltid kan hittas och analyseras i efterhand.

KAPITEL VIII

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 76

Upphävande av beslut 2007/589/EG och övergångsbestämmelser

1.   Beslut 2007/589/EG ska upphöra att gälla.

2.   Bestämmelserna i beslut 2007/589/EG ska fortsätta att tillämpas på övervakning, rapportering och kontroll av utsläpp och, i förekommande fall, verksamhetsuppgifter som inträffar före den 1 januari 2013.

Artikel 77

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den 1 januari 2013.

---

(1)  EUT L 275, 25.10.2003, s. 32.

(2)  EUT L 229, 31.8.2007, s. 1.

(3)  EUT L 140, 5.6.2009, s. 16.

(4)  EUT L 149, 12.6.2009, s. 69.

(5)  EUT L 140, 5.6.2009, s. 114.

(6)  EUT L 135, 30.4.2004, s. 1.

(7)  EGT L 373, 31.12.1991, s. 4.

(8)  Se sidan 1 i detta nummer av EUT.

(9)  EUT L 130, 17.5.2011, s. 1.

(10)  EUT L 122, 16.5.2009, s. 6.

(11)  EUT L 315, 29.11.2011, s. 1.

(12)  EUT L 33, 4.2.2006, s. 1.

(13)  EUT L 393, 30.12.2006, s. 1.

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---