26.5.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 139/1

(1)

Till följd av ett klagomål mottaget den 10 maj 2001 skickade kommissionen en skriftlig fråga till Förbundsrepubliken Tyskland den 9 november 2001. Som svar på denna fråga från kommissionen anmäldes åtgärden genom en skrivelse av den 5 mars 2002 mottagen den 8 mars 2002. Eftersom åtgärden redan hade genomförts vid den tidpunkten, registrerades den bland icke anmälda stödordningar (stöd nr NN 159/02).

(2)

Tyskland har skickat kompletterande uppgifter genom en skrivelse av den 20 november 2002, mottagen den 25 november 2002, och genom en skrivelse av den 28 april 2003, mottagen den 2 maj 2003, genom en skrivelse av den 27 maj 2003, mottagen den 28 maj 2003 och genom ett fax av den 2 oktober 2003.

(3)

Genom en skrivelse av den 19 februari 2004, SG-Greffe (2004) D/200645, underrättade kommissionen Tyskland om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget) avseende detta stöd.

(4)

Kommissionens beslut om att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (3). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödet i fråga.

(5)

Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från berörda parter (4).

(6)

Tyskland inkom med sina synpunkter till kommissionen genom en skrivelse av den 18 mars 2004, mottagen den 23 mars 2004. Ytterligare synpunkter lämnades genom en skrivelse av den 10 januari 2006, registrerad den 10 januari 2006, och genom en skrivelse av den 13 juli 2007, registrerad den 16 juli 2007.

(7)

Genom en skrivelse av den 21 oktober 2008, SG-Greffe (2008) D/206430, underrättade kommissionen Tyskland om sitt beslut om att utvidga det förfarande som anges i artikel 108.2 i EUF-fördraget avseende detta stöd.

(8)

Kommissionens beslut att utvidga förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning  (5). Kommissionen uppmanade berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödet i fråga.

(9)

Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från berörda parter.

(10)

Tyskland lämnade (efter ansökan om förlängd frist av den 17 november 2008, godtagen av kommissionen den 21 november 2008) synpunkter till kommissionen genom en skrivelse av den 23 december 2008, registrerad den 5 januari 2009.

(11)

Kredit an die Gesellschaft für Weinabsatz mit nachfolgendem Forderungsverzicht [lån till Gesellschaft für Weinabsatz (vinförsäljningsföretag) och åtföljande avstående från fordringar]

(12)

Åtgärden genomfördes på grundval av ett skriftligt avtal mellan Wiederaufbaukasse der rheinland-pfälzischen Weinbaugebiete (rekonstruktionsfond för Rheinland-Pfalz vinodlingsområden, WAK) och Gesellschaft für Weinabsatz Pfalz GmbH (pfalziskt vinförsäljningsföretag, GfW).

(13)

Syftet var att bevilja lån till GfW för uppköp av druvmust från vinodlare och vinhandlare. De tillgångar för vilka säkerhet ställts betraktades enligt överenskommelse som pantförskrivna tillgångar. Dessa tillgångar blev också föremål för olika grader av återtagandeförbehåll (Eigentumsvorbehalt) till vinodlarnas och vinhandlarnas (Weinbaugetriebe und Kommissionäre) förmån i form av enkelt, utvidgat eller förlängt återtagandeförbehåll. Fordringarna avstods när GfW hamnade i ekonomiska svårigheter på grund av en nedgång i marknadspriserna.

(14)

WAK är en offentligrättslig juridisk person i delstaten Rhenland-Pfalz, registrerad i Mainz. Rekonstruktionsfonden är verksam inom vinodlingssektorn och fungerar på samma sätt som en bank. WAK beviljar lån för omarrondering av mark (Flurbereinigung). WAK finansieras genom bidrag, avgifter, lån och stöd (artikel 8.1 i Weinbergsaufbaugesetz [lag om främjande av vinodlare]).

(15)

Stödmottagaren var GfW som beviljades ett lån av WAK på villkor som inte var förenliga med marknadsvillkoren.

(16)

GfW var ett helägt dotterföretag till Bauern- und Winzerverband Rheinland-Pfalz Süd (jordbrukar- och vinodlarförbundet södra Rheinland-Pfalz). Förbundet grundades 1984 för saluföring av vin, och verksamheten bestod i produktion och saluföring av mousserande vin, druvmust, druvgelé, druvsprit och brandy. GfW tillhandahöll även tjänster till vinodlare i samband med destilleringsåtgärder (Destillationsmaßnahmen). Här ingick sådana åtgärder som omfattas av den gemensamma organisationen av marknaden (6) och sådan statligt finansierad destillation som vanligtvis görs på grundval av rådsbeslut (7). I samband med detta fungerade GfW som rådgivare för små vinproducenter och organiserade transport av vin till destillerierna.

(17)

Andra möjliga stödmottagare är de vinodlare och vinhandlare från vilka GfW, med hjälp av lånet, hade möjlighet att köpa druvmust och som inte avstod från några av sina fordringar hos GfW när WAK beslutade att göra detta, dvs. när GfW hamnade i ekonomiska svårigheter.

(18)

Under 1999 köpte GfW 44 miljoner liter druvmust med hjälp av ett lån på 15 302 696,25 euro från WAK och egna resurser. 60 % av druvmusten höll minst 60 grader Öchsle och i genomsnitt minst 81 grader Öchsle. 40 % av druvmusten var vanligt bordsvin med en minimihalt på 44 Öchsle-grader, som man köpte in för att dra nytta av de förmånliga villkoren vid förebyggande destillation. Ett genomsnittspris på 0,38 euro per liter betalades för all den köpta druvmusten. Inget färdigt vin köptes upp. Köpet genomfördes på grundval av enkelt, utvidgat eller förlängt återtagandeförbehåll (einfache, erweiterte, verlängerte Eigentumsvorbehalte) för vinodlarna och vinhandlarna. Samtidigt avtalades att dessa säkrade tillgångar skulle betraktas som pantförskrivna för WAK.

(19)

Enligt den information som lämnats av Tyskland, var GfW:s affärsplan att dra förmån av destillationsmöjligheterna enligt förordning (EEG) nr 822/87 för 40 % av druvmusten samt att bearbeta 60 % av druvmusten till råvin för framställning av mousserande vin och att sälja det till producenter av mousserande vin. GfW planerade vidare att lagra 20 % av råvinet under nio månader till ett år, i syfte att dra nytta av EU:s vinlagringsstöd enligt förordning (EEG) nr 822/87 innan det såldes på marknaden för råvin för framställning av mousserande vin.

(20)

Den 11 november 1999 mottog vinodlarna och vinhandlarna en avbetalning på 80 % av inköpspriset. I genomsnitt betalades ett förskott på 0,31 euro per liter.

(21)

Under 1999 skickade GfW 40 % av sitt lager till förebyggande destillation. Med tanke på prisfallet på marknaden för råvin i slutet av 1999 beslutade GfW att inte sälja något råvin det året, utan att i stället vänta på marknadens återhämtning under 2000.

(22)

På grund av den jämförelsevis mycket stora skörden och den minskade försäljningen av mousserande vin under 2000 gick marknaden för vitt vin tillbaka ännu mer (på vissa ställen föll genomsnittspriserna med så mycket som 0,20 euro). Stora mängder av det bulkvin som fortfarande fanns i lager fick skickas på en ny destillationsrunda.

(23)

Till följd av en ändring av den gemensamma organisationen av marknaden av vin som antogs 1999 och som trädde i kraft den 1 augusti 2000, ersattes förebyggande destillation i enlighet med förordning (EEG) nr 822/87 av destillation för att försörja sektorn för spritdrycker i enlighet med förordning (EG) nr 1493/1999. Villkoren var betydligt sämre, och bara omkring hälften av det tidigare priset på 0,50–0,55 euro per liter för förebyggande destillation kunde betalas.

(24)

Till följd av prisfallet 2000 visade det sig vara omöjligt för GfW att uppnå de väntade vinsterna, vare sig på vinmarknaden eller genom försörjning av marknaden för spritdrycker. Det bokförda värdet för GfW:s lager måste därför minskas väsentligt, och till följd av detta kom GfW:s skulder att överstiga tillgångarna.

(25)

På grund av de kommersiella problem som beskrivs ovan upprättades en preliminär redovisning för året till och med den 31 oktober 2000, som granskades av en revisor. Den 31 oktober 2000 översteg GfW:s skulder (15 670 155 euro) dess omsättningstillgångar (9 886 856 euro) med 5 783 299 euro och GfW hade skulder enligt tabellen nedan. Enligt en rapport utarbetad av Wirtschaftsprüfungsgesellschaft Falk & Co. GmbH, skulle GfW mycket snart ställas inför insolvensförfarande med tanke på att skulderna översteg tillgångarna (Überschuldung), om inget gjordes för att undvika detta.

(26)

Tabell 1

(27)

Enligt §19 i den tyska insolvenslagen (Insolvenzordnung) är skulder som överstiger ett företags tillgångar skäl att inleda insolvensförfarande. Därför var GfW:s styrelse skyldiga att, i enlighet med § 64 GmbHG jämförd med § 19 InsO, inom tre veckor efter det att skulderna kom att överstiga tillgångarna (Überschuldung) ansöka om inledning av insolvensförfarandet.

(28)

Med tanke på den hotande konkursen bad GfW vissa fordringsägare (WAK, vinodlingsföretagen och omkring 130 vinhandlare som deltagit i det köp som beskrivs i skäl 18) att avstå från delar av sina utestående fordringar så att företaget skulle kunna fortsätta med handeln. När det gäller vinodlarföretagen och vinhandlarna skulle avståendet täcka 90 % av de utestående fordringarna, vilket innebar att de bara skulle få ytterligare 2 % av det avtalade inköpspriset. Det återstående underskottet skulle undanröjas genom det nödvändiga underordnandet av fordringar och avståendet av fordringar från WAK:s sida.

(29)

I egenskap av huvudfordringsägare (se tabell 1) med en svagare säkerhetsställning, hade WAK ett väsentligt intresse av att undvika den hotande konkursen. WAK försökte därför övertyga vinodlarna och vinhandlarna om att avstå en del av sina fordringar. WAK undertecknade också ett skriftligt avtal med GfW, daterat den 4 december 2000, där man samtycker till att underordna en del av sina utestående fordringar (motsvarande GfW:s underskott) till förmån för andra fordringsägare. Det slutliga beloppet för underordnandet skulle specificeras först när vinodlarnas och vinhandlarnas deklarationer om avstående av fordringar hade mottagits, i syfte att hålla det underordnade beloppet så lågt som möjligt. Man enades också om att WAK, om det i ett senare skede skulle visa sig nödvändig att undvika insolvensförfarande, skulle avstå ett fordringsbelopp motsvarande det underordnade beloppet.

(30)

1 700 av de totalt 2 700 vinodlarna och vinhandlarna förklarade sig villiga att avstå 90 % av sina återstående fordringar, vilket motsvarade ungefär 60 % av fordringarna från gruppen som helhet. De återstående vinodlarna och vinhandlarna förkastade dock uttryckligen erbjudandet eller svarade inte på förfrågan. Det var tydligt att några av dem beslutat att inte avstå sina fordringar på grund av sin starkare säkerhetsställning – vissa hade ett förlängt återtagandeförbehåll och hade redan fått en avbetalning på 80 % av det avtalade priset. Detta innebar att deras intäkt skulle bli högre vid ett insolvensförfarande än de 2 % av det avtalade inköpspriset som erbjöds.

(31)

Dessutom hade ett antal vinodlare och vinhandlare inkommit med klagomål mot GfW och dessa hade behandlats av domstolen som föreslog förlikning. Enligt förlikningsavtalet skulle GfW betala 70 % av de återstående fordringarna och 30 % skulle avstås. Domstolen beslutade också att GfW skulle betala 80 % av domstolsavgiften. Liknande förlikningsavtal föreslogs av andra domstolar, och mot bakgrund av detta, kunde GfW inte längre vänta sig att övriga vinodlare och vinhandlare skulle avstå 90 % av sina återstående fordringar. Vidare hade flera vinodlare och vinhandlare nu deklarerat att de skulle begära 100 % av de återstående 20 %.

(32)

Enligt § 305a i den tyska insolvenslagen har en förlikning utanför domstol som syftar till att uppnå skuldförlikning misslyckats om så bara en enda fordringsägare beslutar att väcka talan efter det att förlikningsförhandlingarna utanför domstol har inletts.

(33)

Därför kunde GfW inte längre be vinodlarna och vinhandlarna att avstå en del av sina fordringar, såsom varit dess ursprungliga avsikt. I stället undertecknade GfW ett avtal med WAK den 21 februari 2001 i vilket WAK ger full täckning för GfW:s underskott år 2000 genom att avstå 5 005 441,60 euro av sina fordringar. För den återstående skulden för tidsperioden 1 januari 2001–31 december 2001 skulle ingen ränta tas ut. I avtalet anges också att vinodlarnas och vinhandlarnas återstående fordringar skulle regleras helt och hållet. På så sätt garanterades säkerhet för WAK:s icke underordnade fordringar, underskottssituationen åtgärdades, insolvensförfarandet undveks för tillfället och GfW kunde fortsätta med handeln.

(34)

Under perioden 1 november 2000–31 december 2000 gjorde GfW återbetalningar på lånet till WAK till ett värde av 1 440 446,92 euro. Under perioden 2001–2005 fortsatte GfW med handeln och gjorde regelbundna återbetalningar på sitt lån till WAK på sammanlagt 3 728 969,40 euro. Dessutom gjorde GfW räntebetalningar under 2001 på totalt 149 757,16 euro till WAK.

(35)

På grund av minskad omsättning på GfW:s verksamhetsområden samt otillräcklig kapitalisering hade GfW den 31 december 2004 beslutat att upphöra med all verksamhet och att avveckla GfW. Alla återstående lager på de återstående verksamhetsområdena såldes. Hela vinsten användes till att ersätta WAK. Man avtalade med köparen (en privatperson) att värdet av hela det återstående lagret enligt inventeringslistan den 31 december 2004, skulle överföras till WAK i slutet av år 2005. Värdet skulle vara det ursprungliga inköpsvärdet, dvs. 79 579,79 euro.

(36)

GfW upplöstes den 1 juni 2005 och avskrevs från handelsregistret under 2006. Det finns varken någon rättslig efterträdare eller någon juridisk person från vilken stödet skulle kunna återvinnas.

(37)

Den 31 december 2005 hade 9 897 154,65 euro av lånet återbetalats och räntebetalningar hade gjorts på 793 994,99 euro. Efter likvidationen av GfW:s återstående tillgångar (87 079,79 euro) förklarades WAK:s återstående fordringar på omkring 313 000 euro omöjliga att återvinna, och avskrevs. Den del av lånet som aldrig återbetalades uppgick därför till totalt 5 318 441,60 euro (det ursprungliga avståendet av fordringar på 5 005 441,60 euro plus de utestående fordringarna efter likvideringen på 313 000 euro).

(38)

Lånet från WAK på 15 302 696,25 euro till GfW beviljades 1999 genom flera delbetalningar under en löptid på 12–18 månader:

(39)

Ränta togs ut enligt följande:

(40)

Den 11 november 1999 mottog leverantörerna en avbetalning på 80 % av det avtalade priset. Till följd av det förlängda återtagandeförbehåll som beviljades vissa leverantörer, vilket inte skulle komma att avslutas efter beredning eller blandning, användes dessutom en del av lagret som säkerhet för dessa leverantörers återstående fordring på 20 %. Lagren skulle även betraktas som pantförskrivna för WAK. På grund av återtagandeförbehållet hade WAK dock endast en andrahandsfordring på en del av lagret, så länge de fordringar som omfattades av återtagandeförbehåll inte hade reglerats. Den största risken med avseende på prisfluktuationerna hamnade sålunda hos GfW och dess fordringsägare, främst WAK.

(41)

På det lån som WAK beviljat GfW betalades endast begränsad ränta: från 11 november 1999 till 31 december 1999 (till en räntesats på 3,28 %), från 1 januari 2000 till 31 december 2000 (3,51–5,15 %) och från 1 januari 2001 till 31 december 2001 (4,55–5,25 %). Ingen ytterligare ränta begärdes efter den 31 december 2001.

(42)

Med tanke på den risk som WAK tog när man lånade ut pengarna till GfW, borde en betydande riskavgift ha tagits ut ovanpå den vanliga räntesatsen. Eftersom ingen sådan riskavgift lades till räntan förekom ett stödinslag vid den tidpunkt då lånet beviljades. Detta stödinslag kan beräknas som skillnaden mellan den tillämpade räntesatsen och räntesatsen på marknaden plus den riskavgift som borde ha tagits ut.

(43)

Enligt kommissionens meddelande om metoden för fastställande av referens- och diskonteringsränta (8), ändrat genom kommissionens meddelande beträffande en teknisk anpassning av metoden för fastställande av referensräntan och diskonteringsräntan (9), som var tillämpligt under den aktuella perioden, låg Tysklands grundreferensränta mellan 5,23 % och 6,33 %. Enligt meddelandet är den referensränta som fastställs på detta sätt en miniminivå, som kan ökas i situationer som medför särskilda risker (exempelvis företag i svårigheter, avsaknad av sådana säkerheter som normalt begärs av bankerna osv.). I sådana fall kan tillägget beräknas till 400 räntepunkter eller ännu mer om ingen privat bank skulle ha accepterat att bevilja lånet i fråga.

(44)

Enligt tyska uppgifter låg de räntesatser som tyska banker tog ut under samma period för liknande krediter mellan 5,25 % och 6,50 % (VR-Bank Südliche Winstrasse e.G) och 5,40 % och 6 % (Die Kreissparkasse Bad Dürkheim).

(45)

Engångsåtgärd.

(46)

Kommissionen inledde det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 i EUF-fördraget, eftersom den misstänkte att underordnandet av och avståendet från fordringar kunde utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107 i EUF-fördraget.

(47)

På grundval av den information som fanns tillgänglig när det formella granskningsförfarandet inleddes hade kommissionen, i synnerhet, undersökt huruvida underordnandet av och avståendet från fordringar var förenliga med kriteriet ”privat fordringsägare”.

(48)

Kriteriet ”privat fordringsägare” används för att bedöma huruvida en privat fordringsägare skulle ha eller har handlat på samma sätt som den offentliga fordringsägaren under samma marknadsvillkor. I det föreliggande fallet hade privata fordringsägare fordringar på GfW motsvarande 5,5 miljoner euro den 31 oktober 2000, men ingen av dem avstod från sina fordringar. Rapporten från ett oberoende revisionsföretag visade visserligen att WAK handlade logiskt ur ekonomisk synpunkt när man underordnade och avstod en del av sina fordringar, men förklarade inte varför ingen av de övriga fordringsägarna var beredda att avstå sina fordringar.

(49)

När kommissionen inledde det formella granskningsförfarandet drog den slutsatsen att det i det stadiet inte kunde uteslutas att WAK:s underordnande av och avstående från sina fordringar (lånet till GfW och framtida räntebetalningar på detta lån) inte var förenliga med kriteriet ”privat fordringsägare” och gav en överdriven fördel inte bara för GfW men även för de övriga fordringsägare (i första hand vinodlare och vinhandlare) vars fordringar reglerades till fullo.

(50)

Det formella granskningsförfarandet utvidgades då till att även omfatta beviljandet av själva lånet. Det uttrycktes främst tvivel kring huruvida lånet hade beviljats enligt marknadsvillkoren (ingen riskavgift togs ut) och med tillräckliga säkerheter.

(51)

I det utvidgade granskningsförfarandet väcktes på nytt frågan om huruvida stöd även beviljats vinodlarna och vinhandlarna. Den information som då fanns tillgänglig verkade tyda på att det pris som betalats för druvmusten var högre än det relevanta marknadspriset, att syftet med transaktionen inte var att maximera vinsten utan att stödja marknaden och att den säkerhetsställning som beviljades vinodlarna och vinhandlarna enligt försäljningsavtalet var fördelaktigare än under normala förhållanden.

(52)

Tvivlen vad avser priset förstärktes genom handlingar som lämnats av Tyskland när förfarandet inleddes första gången; de visade att literpriset för bordsvin (exklusive moms) i Rheinland-Pfalzregionen under 1999 hade fluktuerat mellan ett minimipris på 0,26 euro (oktober/november), 0,30 euro (juni/september) och 0,35 euro (april) och ett maximipris på 1,10 euro (februari, juni, november/december). Minimimarknadspriset för bordsvin vid den tidpunkt då lånet beviljades var därför 0,26 euro per liter.

(53)

Det genomsnittliga inköpspriset på 0,38 euro per liter förefaller därför vara högre än det lägsta marknadspriset på omkring 0,26 euro per liter.

(54)

Kommissionen mottog information som tydde på att ovan nämnda avstående från fordringar finansierats genom WAK-medel. Den offentliga myndighet som finansierar WAK, delstaten Rheinland-Pfalz, uppgavs ha undersökt möjligheterna till ett kapitaltillskott i WAK på grund av minskat eget kapital, men beslutade slutligen att inte göra detta.

(55)

Kommissionen mottog ett klagomål om att statligt stöd skulle vara inblandat i WAK:s avstående från fordringar. Klaganden ansåg att GfW konkurrerade på marknaden för vindestillat och att konkurrenterna skulle få betydande svårigheter att sälja sina egna produkter till följd av avståendet från fordringar till förmån för nämnda företag. Klaganden tillhandahöll flera nya tidningsartiklar innehållande information rörande WAK:s avstående från fordringar till förmån för GfW.

(56)

Samma klaganden vidarebefordrade också ett brev denne mottagit från åklagarmyndigheten i Kaiserslautern (centrala ekobrottsmyndigheten) till svar på ett brev från klaganden. Brevet från åklagarmyndigheten i Kaiserslautern summerar den information som mottagits i form av tidningsartiklar och uttalanden, och informerar i brevet klaganden om att det inte finns några grunder för att inleda en brottsutredning (strafrechtliches Ermittlungsverfahren einzuleiten) på grundval av den information som mottagits.

(57)

Kommissionen mottog inte några synpunkter inom ramen för det formella granskningsförfarandet.

(58)

De upprepade skrivelserna från klaganden efter det att det första granskningsförfarandet inletts tillförde inte några nya fakta eller argument.

(59)

Tyskland har lämnat omfattande information om villkoren för WAK:s lån till GfW. De ingår i beskrivningen av åtgärden i avsnitt II.

(60)

Tyskland håller i sina synpunkter med om att den ränta som togs ut av WAK för lånet till GfW var lägre än marknadsräntan. Man erkänner att skillnaden mellan marknadsräntan och den ränta som togs ut utgör stöd till GfW i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(61)

De tillhandahåller också bevis på att GfW hade försatts i likvidation och upplösts den 1 juni 2005. Alla återstående lager på de återstående verksamhetsområdena hade sålts. Hela vinsten användes till att ersätta WAK. Man hade enats med köparen (en privatperson) om att värdet av hela det återstående lagret enligt inventeringslistan den 31 december 2004, skulle överföras till WAK vid årsslutet. Värdet skulle vara det ursprungliga inköpsvärdet, dvs. 79 579,79 euro. GfW hade avförts från handelsregistret under 2006 och det fanns varken någon rättslig efterträdare eller någon juridisk person från vilket stödet kunde återvinnas. Mot bakgrund av etablerad rättspraxis (10) är återvinning därför, enligt Tyskland, omöjlig.

(62)

Tyskland försäkrar att GfW:s beviljande av enkelt, utvidgat eller förlängt återtagandeförbehåll till vinodlarna och vinhandlarna i samband med försäljningen av druvmusten var förenligt med gängse affärspraxis. Tyskland försäkrar också att det, trots ägandeförbehållet, även är förenligt med gängse affärspraxis att betrakta tillgångar för vilka säkerhet ställts som pantförskrivna tillgångar, på det sätt som WAK gjorde för lånet till GfW.

(63)

Tyskland uppger att GfW:s inköp av druvmust hösten 1999 skedde till marknadspris, eftersom 60 % av den druvmust som köptes upp var kvalitetsdruvmust (minst 60 grader Öchsle) och inte vanligt bordsvin såsom antas vid inledandet av granskningsförfarandet. Enligt Tyskland är kvalitetskraven för framställning av mousserande vin högre än kraven för bordsvin (minst 60 respektive 44 grader Öchsle). De återstående 40 procenten druvmust var vanlig druvmust för framställning av bordsvin och köptes in i syfte att dra nytta av de förmånliga villkoren vid förebyggande destillation.

(64)

I sina synpunkter betonar Tyskland att GfW:s saluföringsidé för 60 % av lagret inbegrep inköp av kvalitetsdruvmust i stora kvantiteter som sedan skulle bearbetas till enhetliga partier råvin för framställning av mousserande vin (Sektgrundwein), i enlighet med vinproducenternas homogenitets- och kvalitetskrav. Råvin för framställning av mousserande vin kräver en låg nivå av SO2 och höga halter av fruktsyra. Detta kunde endast uppnås om druvmusten köptes in under höstförsäljningsperioden och genom GfW egen bearbetning av druvmusten till råvin.

(65)

Enligt Tysklands uppgifter låg baspriset för en liter druvmust som håller 60 grader Öchsle på 0,312 euro per liter på marknaden för mousserande vin. För varje ytterligare Öchsle-grad (upp till högst 80 grader Öchsle), betalades 0,005 euro per liter. Vinodlarna och vinhandlarna fick betalt för sin kvalitetsdruvmust (60 % av den inköpta druvmusten) i enlighet med denna princip.

(66)

I detta sammanhang hänvisar Tyskland till begreppet relevant marknad. Enligt landets åsikt kan inte marknadspriset för vanligt bordsvin användas som riktmärke för dessa 60 % av lagret, eftersom den relevanta marknaden för GfW inte är marknaden för vanligt bordsvin utan marknaden för kvalitetsråvin för användning inom framställningen av mousserande vin. Man hänvisar även till teorin om utbytbarheten på efterfrågesidan som visar att två produkter aldrig handlas på samma marknad om den ena inte kan bytas ut mot den andra, även om priset på den ena ändras. I det föreliggande fallet gör de särskilda kraven avseende druvmust och råvin för framställning av mousserande vin att det inte är möjligt att ersätta dessa med vanlig bordsvindruvmust eller vanligt bordsvin, även om priset på bordsvin skulle minska väsentligt. Därför kommer ett sänkt pris på bordsvin inte att påverka priset på druvmust för framställning av mousserande vin, eftersom dessa två varor inte kan ersätta varandra.

(67)

Enligt importstatistiken från det tyska vinodlarförbundet (Deutsche Weinbauverband) för åren 1998–2001 låg marknadspriset för importerat vitt vin (vars höga kvalitet lämpar sig för framställning av mousserande vin) på 0,38 euro per liter, dvs. betydligt högre än de 0,26 euro per liter som noterats för bordsvin. Tyskland drar i sina synpunkter slutsatsen att det rör sig om två separata marknader: en marknad för vanligt bordsvin och bordsvindruvmust, och en marknad för sådant kvalitetsråvin och sådan kvalitetsdruvmust som krävs för framställning av mousserande vin.

(68)

Enligt Tyskland bör man därför dra slutsatsen att den relevanta marknaden för vin som inte är avsett att destilleras är marknaden för kvalitetsråvin för framställning av mousserande vin, med mycket högre priser (0,38 euro per liter) och inte marknaden för vanligt bordsvin med lägre priser (0,26 euro per liter). Tyskland anser därför att det pris som GfW betalade för druvmusten överensstämmer med marknadspriset på den relevanta markanden och att det innebar en normal vinstmarginal.

(69)

GfW planerade vidare att delta i EU:s lagrings- och destillationsprogram (GfW hade redan tidigare erbjudit vinodlare dessa tjänster). Inom ramen för lagringsprogrammet betalades 0,06 euro per liter för 20 % av lagren, vilka senare skulle säljas som råvin för framställning av mousserande vin. Inom ramen för destillationsprogrammet betalades 0,50–0,55 euro per liter för de 40 % av lagret som skickades till destillering.

(70)

Enligt Tyskland var det möjligt att utnyttja dessa möjligheter i vinstsyfte när WAK beviljade lånet till GfW. Å ena sidan hade GfW för avsikt att använda 40 % av den inköpta musten till förebyggande destillation i december 1999 till ett betydligt högre destillationspris än inköpspriset (0,50–0,55 euro per liter). Å andra sidan sade prognoserna att producenterna av mousserande vin skulle betala relativt höga priser (mellan 0,36 och 0,41 euro per liter) för stora partier av enhetligt, garanterat kvalitetsråvin. Tyskland anser att GfW kunde ha uppnått en genomsnittlig försäljningsintäkt på 0,44 till 0,46 euro per liter, vilket är långt över det genomsnittspris på 0,38 euro per liter som betalades till vinodlarna och vinhandlarna.

(71)

Planeringen baserades på följande antaganden om riktpriser:

(72)

Baserat på dessa antaganden förväntades ett genomsnittligt försäljningspris på 0,44 till 0,46 euro/liter.

(73)

Ovanstående prognostiserade försäljningsresultat i följande vinstberäkning:

(74)

Baserat på en total volym på omkring 44 miljoner liter, kunde en total vinst på omkring 2,64–3,96 miljoner euro förväntas.

(75)

Tyskland hänvisar också till att det marknadspris som anges av Europeiska kommissionen i besluten om att inleda granskningsförfarandet (0,26 euro per liter) är den lägsta prisnoteringen för bordsvin i november 1999. Den fullständiga prisnoteringen på marknaden för bordsviner för november 1999 sträcker sig från 0,26 till 0,56 euro per liter. Detta speglar för övrigt den fullständiga prisspridningen för hela 1999. För 2000 låg spridningen mellan 0,20 euro och 0,41 euro per liter. Tyskland betonar också att Öchsletalet för 60 % av den druvmust som köptes in av GfW låg på i genomsnitt 81 grader Öchsle, vilket är mycket högre än kravet för bordsviner (44), och detta återspeglades naturligtvis i det pris som GfW betalade för musten.

(76)

Enligt Tyskland fastställdes det att GfW hotades av insolvens efter ett delårsbokslut i november 2000. GfW hade då ett underskott i räkenskaperna på omkring 6 miljoner euro, vilket bekräftades när årsräkenskaperna upprättades för 2000. Skälen till underskottet var att värdet på det lager som fortfarande var i GfW:s ägo hade sjunkit på grund av den betydande marknadsprisnedgången, vilket innebar att GfW endast skulle kunna sälja sitt lager till ett lägre pris än först planerat.

(77)

Enligt de tyska uppgifterna hade WAK den 31 oktober 2000 fortfarande fordringar på GfW på omkring 10 miljoner euro. Som pantförskrivning hade WAK GfW:s tillgångar, för vilka säkerhet ställts, värderade till 5,7 miljoner euro vid samma tidpunkt. Dessa omfattades av återtagandeförbehåll (enkelt, utvidgat eller förlängt) till förmån för vinodlarna och vinhandlarna, vilket enligt Tyskland skulle ge dem prioritet vid eventuell insolvens. Enligt Tyskland skulle GfW alltså, vid eventuell insolvens, vara tvungen att reglera betalningarna till vinodlarna och vinhandlarna till ett värde på omkring 3,5 miljoner euro, innan betalning till någon annan fordringsägare kunde göras.

(78)

För att åtgärda underskottssituationen i tid och undvika inledande av insolvensförfarandet i enlighet med § 64 GmbHG jämförd med § 19 InsO, krävdes omedelbara insatser.

(79)

Tyskland påpekar att WAK, i egenskap av huvudfordringsägare med en svagare säkerhetsställning, hade ett väsentligt intresse av att undvika den hotande konkursen. WAK försökte därför övertala vinodlarna och vinhandlarna att avstå en del av sina fordringar och enades den 4 december 2000 med GfW om följande:

(80)

Trots en framgångsrik inledning av förhandlingarna, då en majoritet av vinodlarna och vinhandlarna samtyckte till att avstå sina fordringar, misslyckades GfW till slut på grund av samordnade åtgärder mellan vissa vinodlare och vinhandlare och deras advokater. De var inte villiga att avstå sina fordringar på grund av sin förmånliga säkerhetsställning till följd av sitt utvidgade eller förlängda åtagandeförbehåll och ingav klagomål. Dessa klagomål behandlades av domstolen, som förslog förlikningsavtal. Enligt förlikningsavtalet skulle GfW betala 70 % av de återstående fordringarna och 30 % skulle avstås. Domstolen beslutade också att GfW skulle betala 80 % av domstolsavgiften. Liknande förlikningsavtal föreslogs av andra domstolar. Mot bakgrund av detta, kunde GfW inte längre vänta sig att vinodlarna och vinhandlarna skulle avstå 90 % av sina återstående fordringar. Vidare hade flera vinodlare och vinhandlare nu deklarerat att de skulle begära 100 % av de återstående 20 %. Det faktum att 1 700 av 2 700 vinodlare och vinhandlare redan hade uppgett att de skulle vara villiga att avstå en del av sina fordringar var inte längre relevant, eftersom det i § 305a i den tyska insolvenslagen anges att en förlikning utanför domstol som syftar till att uppnå skuldförlikning har misslyckats om så bara en enda fordringsägare beslutar att väcka talan efter det att förlikningsförhandlingarna utanför domstol har inletts.

(81)

Den 21 februari 2001 kom WAK därför överens med GfW om att täcka GfW:s underskott för 2000 genom att avstå 5 005 441,60 euro av sina fordringar, att inte ta ut någon ränta på den återstående skulden för tidsperioden 1 januari 2001–31 december 2001 och att vinodlarnas och vinhandlarnas fordringar skulle regleras helt. Säkerheten för icke underordnade fordringar garanterades. GfW:s underskottssituation åtgärdades, insolvensförfarandet undveks och GfW kunde fortsätta med handeln.

(82)

Tyskland anser att underordnandet av och avståendet från fordringarna båda är förenliga med kriteriet ”privat fordringsägare”. Som stöd för detta yttrande hänvisar Tyskland till relevant rättspraxis.

(83)

Att avstå en del av fordringarna kan krävas för att öka det belopp som faktiskt återvinns (11). En privat fordringsägare skulle handla på ett sätt som minimerar förlusterna. I det fall en fordring inte omfattades av tillräcklig säkerhet, skulle ett avtal om att skjuta upp betalningen öka chanserna till återbetalning utan förluster eftersom gäldenären skulle ges möjlighet att klara krisen och förbättra sin situation (12). I domen i HAMSA-målet tillbakavisar förstainstansrätten (i dag tribunalen) kommissionens tidigare praxis att kräva lika avstående av fordringar för privata respektive offentliga fordringsägare, dvs. att avståendet står i proportion till deras andel av skulden. Förstainstansrätten fastställer i stället att kriteriet ”privat fordringsägare” kan tillämpas även när proportionerna mellan olika fordringsägares avståenden är assymetriska. Förstainstansrätten betonar att fordringsägarens ställning i egenskap av fordringsägare med hypotek, förmånsrätt eller oprioriterade fordringar är avgörande, dvs. vilken rangordning de olika fordringsägarnas säkerheter har. Förstainstansrätten fastställde att en offentlig fordringsägare handlar som en privat fordringsägare när denne beslutar att avstå en del av sina fordringar efter en omfattande och rimlig utvärdering av hur stort belopp som kommer att kunna återvinnas, av risken för likvidation och av sannolikheten för att företagets lönsamhet kan återställas (13). Slutligen hänvisar Tyskland till kommissionens beslut i Huta Cynku-målet, där kommissionen fastställde att ingen fördel och därmed inget statligt stöd förekommer när en omstrukturering skulle leda till högre intäkter än likvidation (14).

(84)

På dessa grunder resonerar Tyskland att både underordnandet av och avståendet från fordringarna var förenligt med kriteriet ”privat investerare”, med tanke på WAK:s ställning som huvudfordringsägare och dess svagare säkerhetsställning jämfört med vinodlarna och vinhandlarna, och att de inte utgör statligt stöd. I ett insolvensförfarande skulle WAK ha förlorat åtminstone samma och högst sannolikt en betydligt större andel av sin återstående fordring.

(85)

Det var endast genom att undvika insolvens för GfW och reglera vinodlarnas och vinhandlarnas återstående fordringar som WAK kunde få fullständiga säkerhetsrättigheter med avseende på det återstående lagret och kunde säkra en högre återbetalning av sina återstående fordringar än vad som hade varit fallet vid insolvens.

(86)

Ur ett förhandsperspektiv handlade WAK, enligt Tyskland, korrekt – särskilt som de lyckades säkra en högre återbetalning genom att ha omvandlat sin svaga säkerhetsställning till en prioriterad fordring (hypotek) och undvikit den hotande konkursen för GfW. Enligt Tyskland skulle vilken privat bank som helst ha agerat på samma sätt i samma situation.

(87)

Enligt Tyskland skulle en förhandsutvärdering av GfW:s räkenskaper ha lett till bedömningen att WAK, genom GfW:s fortsatta handel, skulle ha kunnat få till stånd en återbetalning på 5 112 918,81 miljoner euro. Om insolvensförfarande i stället hade inletts gentemot GfW, skulle WAK endast ha kunnat få till stånd en återbetalning på högst 2,4 miljoner euro. Detta innebär en skillnad på minst 2,7 miljoner euro.

(88)

Detta bekräftas av en rapport från den 3 februari 2003, som utarbetats av en oberoende revisionsfirma (15) och beställts av WAK och som lämnats in av de Tyskland. I rapporten dras slutsatsen att WAK handlade logiskt ur ekonomisk synpunkt när man underordnade och avstod en del av sina fordringar på beloppet ovan samt avstod från framtida räntebetalningar. Skälen till denna slutsats har lagts fram av Tyskland och anges nedan:

(89)

Tyskland betonar att en efterhandsutvärdering visar att valet att underordna och avstå fordringar var mer logiskt i ekonomiskt hänseende, eftersom de återbetalningar som mottogs genom undvikande av insolvens för GfW uppgick till 4 670 517,65 euro, vilket är mer än de maximala 2,4 miljoner euro som hade kunnat säkras genom insolvensförfarandet.

(90)

Tyskland drar slutsatsen att eftersom underordnandet av och avståendet från fordringar var förenligt med kriteriet ”privat fordringsägare”, förekom inget stöd till vinodlarna och vinhandlarna vid tidpunkten för WAK:s underordnande av och avstående från fordringar.

(91)

Fram till dess att rådets förordning (EG) nr 479/2008 av den 29 april 2008 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin (16) trädde i kraft reglerades odling och bearbetning av vin av förordning (EG) nr 1493/1999. Enligt artikel 71 i förordning (EG) nr 1493/1999 ska artiklarna 87, 88 och 89 i fördraget (nu artiklarna 107, 108 och 109 i EUF-fördraget) tillämpas på produktion av och handel med de produkter som omfattas av den förordningen. Före den 31 juli 2000 reglerades odling och bearbetning av vin genom förordning (EEG) nr 822/87. Enligt artikel 76 i förordning (EEG) nr 822/87 ska artiklarna 92, 93 och 94 i fördraget (nu artiklarna 107, 108 och 109 i EUF-fördraget) tillämpas på produktion av och handel med de produkter som förtecknas i artikel 1 förordningen. De berörda åtgärderna måste därför granskas mot bakgrund av reglerna om statligt stöd.

(92)

Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är statligt stöd sådant stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, otillåtet i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(93)

WAK är ett offentligrättsligt företag och finansieras dels med medel från förbundsstaten Rheinland-Pfalz och dels med hjälp av skatteliknande avgifter. Stödet finansieras därför med statliga medel.

(94)

Stöd till ett företag förefaller påverka handeln mellan medlemsstater om företaget är verksamt på en marknad som är öppen för handel inom EU (17). Handeln med jordbruksprodukter inom unionen är omfattande. Det föreliggande stödet riskerar således att påverka handeln mellan medlemsstaterna (18).

(95)

Domstolen har fastställt att för att kunna bestämma om en statlig åtgärd utgör stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget måste det också bestämmas huruvida det mottagande företaget har fått en ekonomisk fördel som det inte skulle ha fått under normala marknadsvillkor (19) och/eller huruvida åtgärden gjort det möjligt för företaget att klara kostnader som det annars skulle ha behövt reglera med egna finansiella medel (20). Detta skulle vara tillräckligt för att fastställa om det förekommit snedvridning av konkurrensen (21).

(96)

Lånet från WAK på 15 302 696,25 euro beviljades under hösten 1999. Ränta togs ut av GfW till en räntesats på mellan 3,28 och 5,25 % under lånets löptid. Ingen riskavgift togs ut. Referensräntan för Tyskland låg under denna period mellan 5,23 % och 6,33 %.

(97)

Tyskland är ense med kommissionen om att lånet inte beviljades till marknadsvillkor. Om lånet beviljats till marknadsvillkor hade en högre grundränta tagits ut och en riskavgift hade lagts till med tanke på den begränsade säkerheten och pantförskrivningen för det erbjudna lånet.

(98)

Det går att dra slutsatsen att lånet till GfW innehöll ett inslag av statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget eftersom GfW fick en ekonomisk fördel som företaget inte skulle ha fått under normala marknadsvillkor. Stödinslaget beräknas som skillnaden mellan uttagen ränta och referensräntan plus en adekvat riskavgift.

(99)

Möjlig överföring av stödet till rättsliga efterträdare

(100)

Enligt Tyskland likviderades GfW och upplöstes den 1 juni 2005. Alla återstående lager på de återstående verksamhetsområdena hade sålts. Hela vinsten användes till att ersätta WAK. Man hade enats med köparen (en privatperson) om att värdet av hela det återstående lagret enligt inventeringslistan den 31 december 2004, skulle överföras till WAK i slutet av år 2005. Värdet skulle vara det ursprungliga inköpsvärdet, dvs. 79 579,79 euro. GfW hade avförts från handelsregistret under 2006 och det fanns varken någon rättslig efterträdare eller någon juridisk person från vilket stödet kunde återvinnas. Mot bakgrund av etablerad rättspraxis (22) är återvinning därför, enligt Tyskland, omöjlig.

(101)

Eftersom GfW:s återstående tillgångar såldes skulle den person som köpte dem ha kunnat dra nytta av det stöd som beviljats GfW. Eftersom den personen betalade det ursprungliga inköpspriset och marknaden hade gått tillbaka de senaste åren, är det dock tydligt att det pris som köparen betalade minst motsvarade marknadspriserna. Kommissionen drar därför slutsatsen att inget stöd överförts till köparen av GfW:s återstående lager. GfW upphörde samtidigt att existera och något stöd kan därför inte återvinnas.

(102)

Underordnandet av fodringar och avståendet från fodringar respektive räntebetalningarna finansierade med WAK:s egna medel och ett motsvarande lån som togs av WAK, och bör därför betraktas som finansierade med statliga medel.

(103)

För att fastställa om underordnandet av fordringar och avståendet från fodringar respektive räntebetalning utgör ett statligt stöd till GfW i den mening som avses i artikel 107.1 i FEUF, är det nödvändigt att fastställa om GfW härigenom får en ekonomisk fördel som det inte skulle ha fått under normala marknadsvillkor och/eller om åtgärden gjorde det möjligt för GfW att undvika att betala kostnader som det normalt skulle ha reglerat med hjälp av egna finansiella medel. Denna bedömning måste göras mot bakgrund av kriteriet ”privat fordringsägare”. Kriteriet ”privat fordringsägare” används för att bedöma huruvida en privat fordringsägare skulle ha eller har handlat på samma sätt som den offentliga fordringsägaren under samma marknadsvillkor.

(104)

Enligt fastställd rättspraxis kan avstående av en del av fordringarna vara nödvändigt i syfte att öka det belopp som faktiskt återvinns. En privat fordringsägare skulle handla på ett sätt som minimerar förlusterna (23). I det fall en fordring inte omfattades av tillräcklig säkerhet, skulle ett avtal om att skjuta upp betalningen öka chanserna till återbetalning utan förluster eftersom gäldenären skulle ges möjlighet att klara krisen och förbättra sin situation (24).

(105)

I domen i HAMSA-målet (25) tillbakavisar förstainstansrätten kommissionens tidigare praxis att kräva lika andel av avstående av fordringar för privata respektive offentliga fordringsägare i förhållande till deras andel av skulden. Domstolen fastställer i stället att kriteriet ”privat fordringsägare” kan tillämpas även när förhållandet mellan olika fordringsägare vad gäller avståendet är asymmetriskt. Punkterna 168 och 169 i domen lyder som följer:

”När ett företag vid en kraftig försämring av dess finansiella situation föreslår ett avtal, eller en rad avtal, om att justera skulderna till sina fordringsägare för att förbättra sin situation och undvika likvidation, måste varje fordringsägare göra ett val med avseende på å ena sidan det belopp som den erbjuds inom ramen för det föreslagna avtalet, och å andra sidan det belopp som den uppskattar att den kan erhålla vid en eventuell likvidation av företaget. Fordringsägarens val påverkas av en rad faktorer, såsom dess egenskap av fordringsägare med hypotek, förmånsrätt eller oprioriterade fordringar, dess eventuella säkerheter och deras omfattning, dess bedömning av företagets chans att återhämta sig och vad som skulle komma den till godo om företaget likviderades. Om det till exempel visade sig att ett företags tillgångar hade ett sådant realisationsvärde att endast de fordringar som var förenade med hypotek eller förmånsrätt skulle få betalt om företaget likviderades, skulle de oprioriterade fordringarna inte ha något värde. I en sådan situation, skulle den omständigheten att en fordringsägare med oprioriterade fordringar frivilligt avstod från betalning för en betydande del av sin fordran inte utgöra någon verklig eftergift.

Härav följer bland annat att det, om det är okänt vilka faktorer som har avgjort vad de alternativ som fordringsägarna erbjudits var värda, inte endast på den grunden att förhållandet mellan de belopp som olika slags fordringsägare har avstått från är till synes oproportionerligt går att dra några slutsatser avseende skälen till att de har gått med på de föreslagna skuldnedskrivningarna.”

(106)

I HAMSA-målet (26) fastställde förstainstansrätten vidare att en offentlig fordringsägare handlar som en privat fordringsägare när denne beslutar att avstå en del av sina fordringar efter en omfattande och rimlig utvärdering av hur mycket som kommer att kunna återvinnas, av risken för likvidation och sannolikheten att företagets lönsamhet kan återställas. I Huta Cynku-målet (27) beslutade kommissionen, slutligen, att ingen fördel och därmed inget statligt stöd kan anses förekomma i det fall en omstrukturering skulle leda till högre intäkter än likvidation.

(107)

Vid bedömningen av huruvida en privat fordringsägare skulle ha handlat eller har handlat på samma sätt som WAK är det, med hänvisning till den rättspraxis som citeras ovan, nödvändigt att undersöka vilka valmöjligheter som WAK hade när man drog slutsatsen att GfW stod inför konkurs, och de ekonomiska följderna av dessa valmöjligheter. Som ett andra steg är det också nödvändigt att göra samma undersökning med avseende på vinodlarna och vinhandlarna och sedan bedöma huruvida WAK:s situation kan jämföras med och bedömas utifrån vinodlarnas och vinhandlarnas agerande.

(108)

När WAK informerades om att GfW hotades av insolvens, hade man två valmöjligheter: WAK kunde antingen låta insolvensförfarandet inledas, eller undvika detta genom att sluta ett avtal med GfW som innebar att GfW skulle kunna fortsätta med handeln. På grundval av den information som lämnats in av Tyskland och som stöds av en rapport av den 3 februari 2003, utarbetad av en oberoende revisionsfirma (se skäl 88), skulle de ekonomiska följderna (enligt Tyskland) vara följande: Om insolvensförfarandet inleddes kunde WAK förvänta sig att återvinna högst omkring 2,4 miljoner euro av sina fordringar. Om WAK undertecknade ett avtal med GfW, där man avstod en del av sina fordringar och på så sätt möjliggjorde för GfW att fortsätta med handeln, kunde WAK vid en förhandsbedömning förvänta sig att återvinna omkring 5,1 miljoner euro av sina fordringar. Skillnaden mellan det två valmöjligheterna blir 2,7 miljoner euro till förmån för det alternativ som möjliggör för GfW att undvika insolvensförfarandet. Vinodlarnas och vinhandlarnas eventuella vilja att göra samma sak hade endast ett mycket begränsat inflytande på återvinningsbegränsningarna, och ändrade inte resultatet vid en jämförelse av de två alternativen.

(109)

Uppskattningen av återvinningsbeloppet vid insolvens (2,4 miljoner euro) i rapporten är baserat på Tysklands antagande att vinodlarnas och vinhandlarnas fordringar på 4,4 miljoner euro måste regleras före WAK:s fordringar. Enligt Europeiska kommissionen borde det, med stöd av den tyska insolvenslagen, bara vara skulden till de vinodlare och vinhandlare som omfattades av förlängt återtagandeförbehåll som skulle behöva regleras före WAK:s skuld. De övriga skulderna skulle ha samma ställning som WAK:s skuld. Europeiska kommissionens egna beräkningar visar dock att WAK, i det fall WAK:s respektive vinodlarnas och vinhandlarnas fordringar alla skulle ha samma ställning, ändå kunde förvänta sig att återvinna högst 4,7 miljoner euro vid insolvens (baserat på en maximal total återbetalning på 6,8 miljoner euro vid insolvens och på att WAK, vinodlarna och vinhandlarna skulle ersättas i proportion till den respektive skulden till dem – 10 miljoner euro för WAK och 4,4 miljoner euro för vinodlarna och vinhandlarna). Man kan därför dra slutsatsen att det mest fördelaktiga alternativet för WAK, vid en förhandsutvärdering var att göra det möjligt för GfW att undvika insolvens.

(110)

Vinodlarna och vinhandlarna å andra sidan stod inför en helt annan beräkning. För det första hade de redan mottagit 80 % av betalningen för sina levererade varor. För det andra skulle de enligt GfW:s erbjudande endast få tillbaka 10 % av de 20 procenten i återstående skuld till dem. Detta innebar att de i själva verket endast skulle få tillbaka ytterligare 2 % av det avtalade inköpspriset om de undertecknade avtalet. Detta är helt klart mindre än vad de skulle kunna vänta sig vid ett insolvensförfarande, oavsett deras säkerhetsställning (enkelt, utvidgat eller förlängt återtagandeförbehåll). De kunde förvänta sig att få tillbaka 48 % av sina återstående fordringar (2,1 miljoner euro av totalt 4,4 miljoner euro i skuld till dem). Det är därför inte någon överraskning att vissa vinodlare och vinhandlare avböjde GfW:s erbjudande. För det tredje måste det ha varit uppenbart att det var i WAK:s intresse att avstå en del av sina fordringar och undvika insolvens även om vinodlarna och vinhandlarna inte gjorde samma sak, vilket också skulle medföra att vinodlarna och vinhandlarna fick en större andel av sina återstående fordringar än de erbjudna 10 procenten. För det fjärde hade flera av dem redan väckt talan mot GfW vid domstol, och domstolen hade avgjort till deras förmån och tvingat GfW att reglera 80 % av de återstående fordringarna.

(111)

Trots att vinodlarna, vinhandlarna och WAK alla var fordringsägare hos GfW kan man dra slutsatsen att deras olika valmöjligheter och utgången av dessa val var så olika för WAK respektive vinodlarna och vinhandlarna, att de inte går att jämföra. Det faktum att vinodlarna och vinhandlarna valde att inte avstå från sina fordringar bör inte väga negativt i analysen av huruvida WAK handlade i enlighet med kriteriet ”privat investerare”.

(112)

Efter att ha vägt WAK:s olika valmöjligheter mot varandra drar kommissionen slutsatsen att underordnandet av och avståendet från en del av fordringarna av den 4 december 2000 och av den 21 februari 2001 till ett totalt belopp av 5 005 441,60 euro samt avståendet av räntebetalningarna av den 31 december 2000 var det mest fördelaktiga alternativet för WAK och uppfyller därför kriteriet ”privat fordringsägare”. Underordnandet av och avståendet från fordringarna utgör ett slags anstånd med skulden, vilket är mer fördelaktigt för fordringsägaren än likvidering. I enlighet med fastställd rättspraxis (28) kommer en offentlig fordringsägare att avväga om det finns någon fördel med att erhålla det belopp som erbjuds enligt omstruktureringsplanen jämfört med det belopp som skulle kunna återvinnas vid likvidation av företaget. GfW fick ingen fördel som företaget inte skulle ha fått under normala marknadsvillkor och sålunda fick GfW heller inget statligt stöd till följd av WAK:s beslut att underordna och avstå en del av sina fordringar.

(113)

Vid inledandet av förfarandet uttrycktes tvivel kring huruvida WAK hade hållit underordnandet av och avståendet från fordringarna på lägsta möjliga nivå. Enligt de Tyskland avstod WAK den andel av sina fordringar som krävdes för att täcka GfW:s underskott för 2000, vilket enligt den tyska insolvenslagen (se skäl 25) var nödvändigt för att undvika insolvensförfarande och möjliggöra för GfW att fortsätta med handeln. I det första avtalet (undertecknat den 4 december 2000) mellan GfW och WAK kommer WAK överens med GfW om att, i syfte att undvika insolvens för GfW, underordna fordringar till samma värde som GfW:s underskott efter det att vinodlarna och vinhandlarna gått med på att avstå 90 % av sina återstående fordringar. De enas vidare om att WAK, om nödvändigt, kommer att avstå det belopp WAK gått med på att underordna (se skälen 79 och 80). Skälet till att avståendet av fordringar blev större än först väntat var att vinodlarna och vinhandlarna beslutade att inte avstå några av sina fordringar av de skäl som anges i skäl 110 ovan, trots WAK:s och GfW:s ansträngningar att övertala dem att bidra med sin del för att hjälpa GfW att undvika insolvens (se skälen 79 och 80 i de tyska synpunkterna). Som påpekas i skäl 108 hade vinodlarnas och vinhandlarnas beslut att inte avstå några av sina återstående fordringar endast ett begränsat inflytande på WAK:s ekonomiska bedömning och ändrade inte utgången av denna: att det var ekonomiskt mest fördelaktigt för WAK att se till att GfW undvek insolvensförfarandet.

(114)

Kommissionen drar därför slutsatsen att WAK:s partiella underordnande och avstående av fordringar var den mest fördelaktiga möjligheten för WAK, och är därför förenlig med kriteriet ”privat fordringsägare” och bör sålunda inte betraktas som statligt stöd till GfW i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(115)

Vid inledningen av det formella granskningsförfarandet och det därpå följande utvidgade granskningsförfarandet väcktes frågan om huruvida stöd även beviljats vinodlarna och vinhandlarna. För det första föreföll den säkerhetsställning som GfW beviljade vinodlarna och vinhandlarna i samband med uppköpen vara relativt stark och tvivel väcktes kring huruvida den beviljade säkerhetsställningen verkligen var förenlig med normal affärsverksamhet. För det andra uppskattades det pris som betalades för druvmusten vara högre än marknadspriset. För det tredje ifrågasattes vinodlarnas och vinhandlarnas beslut att inte avstå några av sina fordringar när GfW hotades av insolvens tillsammans med WAK:s beslut att underordna och sedan avstå en del av sina fordringar, trots att vinodlarna och vinhandlarna beslutat att inte avstå 90 % av sina återstående fordringar (20 % av lagervärdet).

(116)

Tyskland har i sina synpunkter försäkrat att det beviljande av enkelt, utvidgat eller förlängt återtagandeförbehåll till de olika vinodlarna och vinhandlarna som skedde i samband med inköpet av druvmusten faktiskt var förenligt med gängse affärspraxis. Det gav visserligen vinodlarna och vinhandlarna en relativt stark säkerhetsställning, särskilt för dem som beviljades förlängt återtagandeförbehåll, men det var helt förenligt med gängse affärspraxis och säkerhetsställningen var inte starkare än vid transaktioner med en privat uppköpare.

(117)

Kommissionen hänvisar till de rekommendationer (29) som tyska vinproducenters och vinhandlares förbund, Trier, tyska vinhandlares förbund, Mainz, och tyska vinodlarförbundet, Bonn (Der Bundesverband der Deutschen Weinkellereien und des Weinfachhandels e.V., Trier, der Bundesverband der Deutschen Weinkommissionäre e.V., Mainz und der Deutsche Weinbauverband eV, Bonn) registrerat hos den tyska konkurrensmyndigheten (Bundeskartellamt) i enlighet med § 22 Abs. 3 Nr 2 i lagen om förbud mot konkurrensbegränsningar (des Gesetzes gegen Wettbewerbsbeschränkungen) (30). Den första utgåvan av rekommendationerna registrerades 1990 och den nuvarande utgåvan registrerades 2005. Av rekommendationerna framgår tydligt att säljaren ska behålla äganderätten till varan till dess att det fulla priset har betalats, för det fall det fulla uppköpspriset inte betalas vid tidpunkten för överföringen av varan. De säkerhetsställningar som beviljades vinodlarna och vinhandlarna i det föreliggande fallet gav olika grader av säkerhet. Endast de som fått förlängt återtagandeförbehåll åtnjöt full betalningssäkerhet. Detta innebär att säkerhetsställningen för vinodlare och vinhandlare genomsnittligt sett inte var stark nog för att nå upp till rekommendationerna ovan. Med hänvisning till rekommendationerna och den faktiska säkerhetsställning som beviljades, godtar kommissionen därför Tysklands försäkran om att det är förenligt med normal affärspraxis att bevilja säkerhetsställning på det sätt som skedde till vinodlarna och vinhandlarna i det här fallet och att den säkerhetsställning som beviljades inte var starkare än vad som beviljas enligt ett normalt avtal mellan två privata aktörer. Det rör sig därför inte om statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(118)

I samband med att förfarandena inleddes togs det upp att det pris som GfW betalat för druvmusten hade varit högre än marknadspriset. Som marknadspriset användes priset på bordsvin och det pris som noterats som referenspris var 0,26 euro per liter. Tyskland har i sina synpunkter lämnat omfattande information om GfW:s affärsstrategi, vilka har visat att den vanliga marknaden för bordsvin inte är den relevanta marknaden och att GfW:s strategi innehöll tre delar. Första delen var att köpa in bordsvindruvmust och delta i EU:s destillationsprogram (40 % av lagret). Andra delen var att köpa kvalitetsdruvmust i syfte att sälja den på marknaden för kvalitetsråvin för användning i framställningen av mousserande vin (60 % av lagret). Den tredje delen var att delta i EU:s lagringsprogram med 20 % av lagret innan det såldes för framställning av mousserande vin. Vid analys av om två produkter hör hemma på samma marknad, använder kommissionen Kommissionens tillkännagivande om definitionen av relevant marknad i gemenskapens konkurrenslagstiftning  (31). Enligt punkt 7 i tillkännagivandet omfattar en relevant produktmarknad ”alla varor eller tjänster som på grund av sina egenskaper, sitt pris och konsumenternas tilltänkta användning betraktas som utbytbara”.

(119)

Marknaden för den druvmust som köptes in i avsikt att utnyttja EU:s destillationsprogram är naturligtvis marknaden för vanligt bordsvin. Det relevanta priset måste dock vara det pris som betalats för vin som skickats till destillering.

(120)

I likhet med alla traditionella interventionsåtgärder på jordbruksmarknaderna har förebyggande destillation av vin enligt artikel 38 i förordning (EEG) nr 822/87 till huvudsyfte att få bort ett vinöverskott från marknaden, och därför måste priset för sådan frivillig destillation vara högt nog för att det ska löna sig för producenterna att skicka vin till destillering. Det faktiska årspriset för destillationsåtgärden fastställdes av rådet till 65 % av det så kallade riktpriset.

(121)

Själva riktpriset fastställdes av rådet en gång om året och det fastställdes uttryckligen i syfte att stödja marknaden. För att det skulle kunna fungera som stöd måste det fastställas tillräckligt högt. Riktpriserna för de olika typerna av vin fastställdes genom rådets förordning (EG) nr 1676/1999 av den 19 juli 1999 om fastställande av riktpriser för vinsektorn produktionsåret 1999/2000 (32). Priset för typ AII (vitt bordsvin framställt av druvsorterna Sylvaner eller Müller-Thurgau) fastställdes till 82,81 euro/hl och för typ AIII (vitt bordsvin framställt av druvsorten Riesling) till 94,57 euro/hl. Det exakta belopp som betalades för destillering var, enligt bilaga III till kommissionens förordning (EG) nr 1681/1999 av den 26 juli 1999 om fastställande av uppköpspriser, stöd och vissa andra belopp som för produktionsåret 1999/2000 skall tillämpas i samband med interventionsåtgärder inom vinsektorn (33), beroende av det levererade vinets alkoholhalt, eftersom kommissionen det året beräknade priset för förebyggande destillation (65 % av riktpriset) per volymprocent alkohol per hektoliter, och inte per hektoliter.

(122)

Kommissionens viktigaste roll vad avser destillering av vin var att bedöma den faktiska marknadssituationen och att i förhållande till denna fastställa vilka kvantiteter som skulle få omfattas av förebyggande destillation varje år i varje medlemsstat. Genom kommissionens förordning (EG) nr 2367/1999 av den 5 november 1999 om införande av förebyggande destillation enligt artikel 38 i rådets förordning (EEG) nr 822/87 för produktionsåret 1999/2000 (34) tilldelades den tyska marknaden för vin 148 000 hektoliter för produktionsåret 1999/2000. Genom kommissionens förordning (EG) nr 546/2000 av den 14 mars 2000 om ändring av förordning (EG) nr 2367/1999 om införande av förebyggande destillation enligt artikel 38 i rådets förordning (EEG) nr 822/87 för produktionsåret 1999/2000 (35) ökades kvantiteten till 468 000 hektoliter. Genom förordning (EG) nr 2367/1999 begränsas den kvantitet som får skickas till destillering till 40 % av produktionen. Enligt kommissionens register destillerade de tyska producenterna omkring 400 000 hektoliter inom ramen för ordningen.

(123)

Enligt Tyskland var priset för vin som skickades till destillering 0,50–0,55 euro per liter. Med beaktande av beräkningsmetoden ovan anser kommissionen det pris som uppges av Tyskland var realistiskt.

(124)

Kommissionen drar slutsatsen att det på grund av EU:s marknadsintervention avseende en väsentlig andel av vinet, skapades två separata marknader. En där referenspriset var det pris som betalades för vin som skickades till destillering (i det här fallet 0,50–0,55 euro per liter) och en annan där referenspriset var marknadspriset. De 0,26 euro per liter som omtalas i beslutet om att inleda förfarande kan därför inte betraktas som det relevanta referenspriset för den druvmust som köptes in i syfte att skickas till destillering.

(125)

För att kunna fastställa vilken som var den relevanta marknaden för den druvmust som köptes in för att bearbetas till råvin för framställning av mousserande vin, måste man först fastställa om det finns två separata marknader för vin och om den druvmust som GfW köpte in hör hemma på samma marknad som bordsviner eller inte. Det måste också fastställas om vin av högre kvalitet uppnådde högre priser. I sin statistik hänvisar kommissionen alltid till olika priser beroende på vinets kvalitet. Enligt kommissionens interna vinexperter är priset på vin inte detsamma för varje parti och den vinstatistik som finns ger endast genomsnittspriser för olika kvalitetsnivåer. Det verkliga priset påverkas av flera faktorer. Huvudfaktorerna är kvalitet, lagring, renommé, efterfrågan och alkoholhalt/Öchsle-grader. Öchsle-graden anger mognadsnivån och sockerhalten i druvorna. Den är viktig eftersom den är avgörande för vinets slutliga naturliga alkoholhalt. Enligt Deutsches Weininstitute (tyska vininstitutet) kräver framställningen av sekt/mousserande vin att råvinet har en hög alkoholhalt (36).

(126)

Detta stöder Tysklands påstående att druvmustens Öchsle-grad måste vara högre om slutprodukten är ett mousserande vin än om den är ett bordsvin, och att en avgift måste betalas för druvmust med en högre grad Öchsle. Kommissionen godtar därför Tysklands argument att det finns separata marknader och att priset verkligen måste ha varit högre för den druvmust som skulle användas för framställning av mousserande vin än för druvmust för framställning av bordsvin. Därmed godtar kommissionen också att det pris som betalades av GfW vid tidpunkten för uppköpet inte kan jämföras med priset för bordsvin (0,26 euro/liter), så som skett i samband med inledandet av förfarandet.

(127)

Tyskland lämnar sedan information rörande det pris som kan uppnås på den relevanta marknaden, dvs. marknaden för kvalitetsdruvmust för användning vid framställningen av mousserande vin. Enligt denna information låg baspriset för en liter druvmust som håller 60 grader Öchsle på 0,312 euro per liter på marknaden för mousserande viner. För varje ytterligare Öchsle-grad (upp till högst 80 grader Öchsle), betalades 0,005 euro per liter. Vinodlarna och vinhandlarna fick betalt för sin kvalitetsdruvmust (60 % av den inköpta druvmusten) i enlighet med denna princip. Enligt importstatistiken från det tyska vinodlarförbundet (Deutsche Weinbauverband) för åren 1998–2001 (som lämnats in av Tyskland) låg marknadspriset för importerat vitt bulkvin (vars höga kvalitet lämpar sig för framställning av mousserande vin) vidare på 0,38 euro per liter.

(128)

Kommissionen kan godta Tysklands argument att marknadspriset på den relevanta marknaden låg på omkring 0,38 euro per liter, mot bakgrund av informationen från kommissionens egna vinexperter om hur priset på vin fastställs, informationen från Deutsches Weininstitute enligt ovan och vinstkalkylen i GfW:s affärsplan.

(129)

GfW:s affärsplan, som lämnats in av Tyskland, visar att GfW, vid den tidpunkt då företaget köpte in druvmusten, förväntade sig kunna skicka 40 % av lagret till förebyggande destillation till ett pris på 0,50–0,55 euro per liter, att sälja 60 % av lagret till ett pris av 0,375 euro per liter och att för 20 % av lagret kunna få ytterligare EU-stöd för lagring av vin på 0,06 euro per liter innan vinet såldes för 0,375 euro per liter ett år senare. Företaget förväntade sig kunna sälja lagret till ett genomsnittspris på 0,44–0,46 euro och få en vinst på mellan 0,06 och 0,09 euro per liter. Detta skulle ha inneburit en total vinst på omkring 2,64–3,96 miljoner euro.

(130)

Under 1999 skickade GfW 40 % av sitt lager till förebyggande destillation till ett pris på 0,50–0,55 euro per liter. På grund av en prisnedgång på vinmarknaden i slutet av 1999 (inte alls väntat med tanke på de högre priserna året innan) beslutade GfW att inte sälja sitt återstående lager det året utan lagra det och sälja det under 2000 eller dra nytta av en andra omgång förebyggande destillation, om marknadspriserna skulle förbli låga. Detta beslut var baserat på antagandet att den förebyggande destillationen skulle fortsätta. Genom förordning (EG) nr 1493/1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin avskaffades emellertid förebyggande destillation. I stället infördes en möjlighet till frivillig destillation för att försörja marknaden för spritdrycker. Den nyligen införda åtgärden för krisdestillation kan endast användas i undantagsfall vid störningar på marknaden. I skäl 35 i förordning (EG) nr 1493/1999 hänvisas uttryckligen till avskaffandet av destillationsordningen som en konstgjord avsättningsmöjlighet för överskottsproduktion. Den nya förordningen trädde i kraft den 31 juli 2000.

(131)

För GfW innebar detta att destillationsåtgärderna under produktionsåret 2000/01 var betydligt mindre förmånliga än under tidigare år. Vid destillation för försörjning av marknaden för spritdrycker kunde endast hälften av det tidigare genomsnittspriset på 0,50–0,55 euro uppnås.

(132)

Tyskland anser att denna utveckling inte kunde förutses när GfW beslutade att behålla vinet i lager. Kommissionen å sin sida, anser att denna utveckling faktiskt kunde förutses. Enligt den nya gemensamma organisationen av marknaden för vin fastställdes uttryckligen att destillationssystemet skulle avvecklas. Det borde därför ha stått klart för GfW vid den tidpunkt då företaget beslutade att utnyttja en andra omgång destillation, att destillationsåtgärden från andra hälften av 2000 och framåt inte längre skulle innebära undantag från de sjunkande priserna på marknaden.

(133)

Argumenten kring om GfW borde ha känt till ändringen i förordningen är dock irrelevanta. I affärsplanen vid tiden för uppköpet – som är den bakgrund mot vilken GfW:s agerande som en privat investerare bör bedömas – ingick bara en första omgång av förebyggande destillation, som verkligen ägde rum och för vilken GfW fick EUR 0,50–0,55 euro per liter. Affärsplanen innehöll inte någon andra omgång förebyggande destillation och därmed ingick inte de väntade inkomsterna från sådan destillation i den totala vinstberäkningen vid tiden för uppköpet. En andra destillationsomgång ingick inte i affärsplanen, och även om det inte råder något tvivel om GfW:s beslut att försöka utnyttja en andra destillationsomgång när marknadspriserna föll var ett dåligt beslut, kan det inte betraktas som statligt stöd till vinodlarna och vinhandlarna vid tiden för uppköpet.

(134)

Mot bakgrund av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att GfW betalade marknadspriset för druvmust producerad under hösten 1999 och att inget statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget därför beviljades vinodlarna och vinhandlarna.

(135)

I skäl 114 dras slutsatsen att WAK:s underordnande av och avstående från fordringar skedde helt och hållet i egenintresse och i enlighet med kriteriet ”privat fordringsägare”, och därför inte utgjorde statligt stöd till GfW. Det faktum att WAK:s beslut var förmånligt för vinodlarna och vinhandlarna är inte relevant, eftersom detta inte var avsikten utan bara en konsekvens av WAK:s försök att återvinna så mycket av sina egna medel som möjligt.

(136)

Kommissionen drar slutsatsen att WAK, när man underordnade och avstod sina fordringar, inte beviljade vinodlarna och vinhandlarna statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(137)

Eftersom stödinslaget i WAK:s lån till GfW har beviljats och utbetalats utan föregående anmälan till kommissionen, rör det sig om olagligt stöd i den mening som avses i artikel 1 f i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (37).

(138)

Det måste därför undersökas om något av undantagen från förbudet mot statligt stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är tillämpligt.

(139)

Ur den nuvarande synvinkeln är undantagen enligt artikel 107.2 och 107.3 a, b och d inte tillämpliga eftersom stödet inte är något av följande:

(140)

Artikel 107.3 c utgör därför det enda undantag som eventuellt kan tillämpas.

(141)

Vid den tidpunkt då stödet beviljades utvärderades stöd till primärproducenter direkt mot bakgrund av artikel 107.3 c i EUF-fördraget. Enligt den tidens praxis kunde stöd till investeringar, krediter, boskapssektorn, producentorganisationer, marknadsföring och reklam, ersättning för skador orsakade av sjukdomar, försäkringspremier och tekniskt stöd anses vara förenligt med den inre marknaden om det uppfyllde vissa kriterier. Ingen av de ovan nämnda formerna för förenligt stöd kan dock användas som underlag för att undanta det föreliggande stödet.

(142)

För fullständighetens skull undersöker kommissionen också om riktlinjerna för undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter inte kan vara tillämpliga i det aktuella fallet. Det första villkoret för att kunna beviljas stöd till undsättning och omstrukturering är att företaget i fråga ska anses vara i svårigheter i den mening som avses i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (38). Det finns inget i de uppgifter som kommissionen förfogar över som tyder på att företaget var i svårigheter i den mening som avses i ovan nämnda riktlinjer vid tidpunkten för beviljande av stödet. Det var först ett år senare på grund av en nedgång på marknaden som GfW hamnade i svårigheter.

(143)

I alla händelser vill kommissionen framhålla att det åligger den berörda medlemsstaten att för att fullgöra sin samarbetsskyldighet gentemot kommissionen lämna alla upplysningar som kommissionen kan behöva för att kontrollera att villkoren för det undantag man önskar åtnjuta är uppfyllda (39). I det föreliggande fallet har Tyskland inte tillhandahållit tillräcklig information för att kommissionen ska kunna granska uppgifterna mot bakgrund av dessa riktlinjer. Tyskland har inte heller överlämnat dokumentation i en utsträckning som gör det möjligt för kommissionen att bedöma stödet mot bakgrund av andra former av förenligt stöd som nämns i punkt 126, och detta trots den information som kommissionen lämnar i punkt 44 i beslutet att inleda granskningsförfarandet.

(144)

Stödåtgärder vars förenlighet bedöms direkt mot bakgrund av artikel 107.3 c i EUF-fördraget måste bedömas restriktivt. Det måste tydligt kunna visas att stödåtgärdens positiva effekter överväger de negativa effekter stödet skulle kunna få för konkurrensen och den inre marknadens funktion. Ensidiga statliga stödåtgärder som endast har till syfte att förbättra producenternas finansiella situation, men som inte på något sätt bidrar till sektorns utveckling, anses inte uppfylla dessa kriterier och utgör därför driftsstöd som inte är förenliga med den gemensamma marknaden.

(145)

Av skälen ovan är det stöd som beviljades GfW som ett inslag i lånet inte förenligt med något av de möjliga undantag från artikel 107.3 som anges ovan. Därmed är stödet oförenligt med den gemensamma marknaden.

(146)

Inga andra undantag enligt artikel 107.3 c i EUF-fördraget är tillämpliga.

(147)

Av ovanstående skäl finner kommissionen att det lån som beviljats GfW inte kan betraktas som förenligt med den inre marknaden. Kommissionen konstaterar vidare att Tyskland har genomfört den aktuella åtgärden på ett olagligt sätt.

(148)

Av ovannämnda skäl finner kommissionen att det därpå följande underordnandet av fordringar och avståendet från fordringar och från framtida räntebetalningar inte utgör statligt stöd till förmån för GfW och inte heller för vinhandlarna och vinodlarna.

(149)

Av ovanstående skäl finner kommissionen att uppköpet av druvmust skedde till marknadspriserna och i enlighet med gängse affärspraxis och att det därför inte utgör statligt stöd till vinodlarna och vinhandlarna.

(150)

När ett olagligt beviljat statligt stöd befinns vara oförenligt med den inre marknaden blir den naturliga följden av detta att stödet bör återvinnas, för att så långt det är möjligt återställa den konkurrenssituation som existerade innan stödet beviljades.

(151)

Eftersom det inte finns någon rättslig efterträdare till GfW är återvinning inte möjlig i enlighet med fastställd rättspraxis (40).

26.5.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 139/18

(1)

Genom sitt beslut av den 14 januari 2009 godkände kommissionen tillfälligt en rekapitalisering av Anglo Irish Bank (nedan kallad Anglo) (2). Denna rekapitalisering genomfördes inte eftersom Irland i stället beslutade att nationalisera Anglo. Genom sitt beslut av den 16 februari 2009 drog kommissionen slutsatsen att nationaliseringen av Anglo inte utgjorde statligt stöd (3).

(2)

Genom sitt beslut av den 26 juni 2009 godkände kommissionen på grundval av artikel 87.3b i EG-fördraget ett krisstöd till Anglo i form av ett kapitaltillskott på 4 miljarder euro (4 000 miljoner euro) för en sexmånadersperiod. Kommissionen noterade Irlands åtagande att anmäla en omstruktureringsplan till kommissionen senast i slutet av november 2009 (4).

(3)

Den 30 november 2009 anmälde Irland en omstruktureringsplan till kommissionen (5) (nedan kallad den ursprungliga omstruktureringsplanen för Anglo), som utformats av Anglo. Den 24 november och den 18 december 2009 skickade kommissionen en begäran om upplysningar till Irland om den ursprungliga omstruktureringsplanen för Anglo.

(4)

Den 17 februari 2010 informerade Irland kommissionen om sin avsikt att tillföra nytt kapital till Anglo på ett belopp av högst 10,44 miljarder euro (nedan kallad den andra rekapitaliseringen).

(5)

Genom sitt beslut av den 31 mars 2010 (6) godkände kommissionen tillfälligt den andra rekapitaliseringen till dess att den fattat ett slutligt beslut om Anglos omstruktureringsplan. I detta beslut underrättade kommissionen även Irland om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat fördraget) avseende den ursprungliga omstruktureringsplanen för Anglo och de stödåtgärder som Irland planerade att vidta i samband med detta (nedan kallat beslutet om att inleda förfarandet). Beslutet att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 7 augusti 2010. Kommissionen uppmanade berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödet i fråga. Kommissionen mottog inga synpunkter från berörda parter.

(6)

Den 31 maj 2010 lämnade Irland in en ändrad omstruktureringsplan för Anglo Irish Bank (nedan kallad den andra omstruktureringsplanen för Anglo).

(7)

Den 2 juni 2010 skickade kommissionen en begäran om upplysningar till Irland avseende den andra omstruktureringsplanen för Anglo. Dessa frågor diskuterades också vid ett möte den 24 juni 2010 mellan tjänstemän från kommissionen, de irländska myndigheterna och företrädare för Anglo. De irländska myndigheterna besvarade dessutom frågorna genom skrivelser av den 9 och 12 juli 2010.

(8)

Den 28 juni 2010 lämnade Irland in en anmälan till kommissionen om ett ytterligare kapitaltillskott på högst 10 054 miljoner euro till förmån för Anglo (nedan kallad den tredje rekapitaliseringen) (7).

(9)

Genom sitt beslut av den 10 augusti 2010 (8) godkände kommissionen tillfälligt den tredje rekapitaliseringen till dess att den fattat det slutliga beslutet om Anglos slutliga omstruktureringsplan.

(10)

Den 31 augusti 2010 lämnade Irland in ett nytt förslag till kommissionen om en omstrukturering av Anglo. Förslaget omfattade en uppdelning och avveckling av banken under en tioårsperiod.

(11)

Mot bakgrund av en detaljerad bedömning av Anglos framtidsutsikter meddelade den irländska finansministern den 30 september 2010 att avvecklingen av Anglo skulle kräva ett sammanlagt ackumulerat kapitaltillskott på 29,3 miljarder euro enligt grundprognoserna, och ytterligare 5 miljarder euro enligt ett stresscenario.

(12)

Den 26 oktober 2010 lämnade Irland in en omstruktureringsplan för Anglo (nedan kallad den tredje omstruktureringsplanen för Anglo), med detaljerade förklaringar om genomförandet av den omstrukturering av enheten som anmäldes för första gången i skrivelsen av den 31 augusti 2010.

(13)

Under de följande veckorna begärde kommissionens avdelningar vissa klargöranden samt begärde kompletterande upplysningar den 29 oktober 2010. De irländska myndigheterna svarade genom ett antal e-postmeddelanden och konferenssamtal.

(14)

Den 8 december 2010 anmälde Irland en ytterligare rekapitalisering på 4 946 miljoner euro till kommissionen (nedan kallad den fjärde rekapitaliseringen) och statliga garantier till förmån för Anglo med avseende på vissa skulder.

(15)

Genom sitt beslut av den 21 december 2010 (9) godkände kommissionen tillfälligt den fjärde rekapitaliseringen och garantierna till förmån för Anglo för vissa skulder till dess att Anglos slutliga omstruktureringsplan godkänts.

(16)

Genom sitt beslut av den 30 mars 2010 godkände kommissionen tillfälligt en rekapitalisering på 2,7 miljarder euro av Irish Nationwide Building Society (nedan kallad INBS) för en sexmånadersperiod från och med det datum då rekapitaliseringen började genomföras (den 22 december 2009) eller, om Irland lämnade in en omstruktureringsplan före detta datum, till dess att kommissionen hade antagit ett slutligt beslut om omstruktureringsplanen för INBS (nedan kallad den första rekapitaliseringen av INBS) (10).

(17)

Den 30 mars 2010 meddelade den irländska finansministern dessutom att INBS, till följd av den minskade balansomslutningen efter överföringarna till National Asset Management Agency (nationellt organ för kapitalförvaltning) (nedan kallad NAMA), inte hade någon framtid som en oberoende och fristående enhet.

(18)

Den 22 juni 2010 anmälde Irland en omstruktureringsplan för INBS till kommissionen (nedan kallad omstruktureringsplanen för INBS). Enligt planen skulle företaget fortsätta att förvaltas som ett företag med pågående verksamhet i väntan på en industriell köpare.

(19)

Under de följande veckorna meddelade Irland informellt kommissionen om att man övervägde andra alternativ för INBS:s framtid. Irland planerade särskilt att undersöka marknadsintresset för ett förvärv av delar av INBS.

(20)

Den 30 september 2010 gjorde den irländska finansministern ett offentligt uttalande om situationen för den irländska banksektorn, och meddelade att INBS behövde en ytterligare rekapitalisering på 2,7 miljarder euro (vilket innebar en sammanlagd rekapitalisering på 5,4 miljarder euro). Det kapitaltillskottet (nedan kallad den andra rekapitaliseringen av INBS) anmäldes till kommissionen den 12 oktober 2010.

(21)

Genom sitt beslut av den 21 december 2010 godkände kommissionen tillfälligt den andra rekapitaliseringen av INBS för en sexmånadersperiod, eller om Irland lämnade in en omstruktureringsplan senast den 31 januari 2011, till dess att kommissionen hade fattat ett slutligt beslut om rekapitaliseringsplanen för INBS (11).

(22)

Den 28 november 2010 nåddes ett avtal mellan Irland och Europeiska unionen, Europeiska centralbanken (nedan kallad ECB) och Internationella valutafonden (nedan kallad IMF) om ett stödprogram för Irland (nedan kallat stödprogrammet). Som en del av stödprogrammet gick Irland med på att genomföra vissa bankrekapitaliseringar och omorganisationsåtgärder enligt ett program för återhämtning av banksystemet (nedan kallat återhämtningsprogrammet). Inom ramen för återhämtningsprogrammet anges i memorandumet om den ekonomiska och finansiella politiken (nedan kallat memorandumet) de åtgärder som är nödvändiga för att återskapa finanssektorns bärkraftighet på Irland (12). Följande anges i punkt 10 i memorandumet: ”Snabba och beslutsamma åtgärder kommer att vidtas för att lösa situationen för Anglo Irish Bank (Anglo) och Irish Nationwide Building Society (INBS) på ett sätt som skyddar insättarna och stärker banksystemet. I detta syfte kommer vi senast i slutet av januari 2011 att lämna in ett reviderat förslag till kommissionen som utarbetats i samarbete med IMF för att lösa problemen med Anglo och INBS” (13).

(23)

Den 12 januari 2011 lämnade Irland upplysningar till kommissionen angående en planerad försäljning av tillgångar i form av insättningar från Anglo och INBS. Kompletterande upplysningar om försäljningen lämnades den 2 och 21 februari 2011.

(24)

Den 16 januari 2011 lämnade Irland upplysningar till kommissionen om den planerade avvecklingen av Anglos och INBS:s verksamheter. Den 31 januari 2011 anmälde Irland en gemensam omstruktureringsplan till kommissionen (nedan kallad den gemensamma omstruktureringsplanen).

(25)

Den 5 april 2011 uppdaterade Irland den gemensamma omstruktureringsplanen genom att inbegripa resultaten av de överföringar av insättningar och obligationer som gjorts till NAMA under tiden och genom att ersätta prognosresultaten och balansomslutningarna för Anglo och INBS för 2010 med de faktiska uppgifterna, som hade blivit kända under den tiden. En ytterligare uppdatering mottogs den 21 april 2010.

(26)

Mätt i balansomslutning är Anglo en Irlands största aktiva banker. Per den 31 december 2010 uppgick bankens balansomslutning till 72,2 miljarder euro (14) och den hade en låneportfölj på […] ( (15)) miljarder euro. När det gäller affärsmodell var Anglo en ”monoline-bank”, som specialiserade sig på lån för kommersiella fastigheter på tre kärnmarknader: Irland, Förenade kungariket och Förenta staterna. Ända sedan finanskrisen bröt ut registrerade Anglo stora förluster, som främst berodde på nedvärderingar av bankens låneportfölj. Anglo nationaliserades av Irland den […] 2009.

(27)

En detaljerad beskrivning av Anglo och bankens svårigheter lämnas i avsnitten 2.2 och 2.3 i beslutet om att inleda förfarandet av den 31 mars 2010.

(28)

Anglos affärsmodell visade sig vara ohållbar och ledde till finansiella svårigheter och förluster utan motstycke till följd av den globala finanskrisen. Affärsmodellen var alltför starkt koncentrerad på lån för kommersiella fastigheter och ledde till alltför stora exponeringar mot denna sektor i ekonomin, som drabbades särskilt hårt under finanskrisen. Priserna på kommersiella fastigheter minskade från den högsta till den lägsta nivån med över 62 procent på Irland, 37 procent i Förenade kungariket och 45 procent i Förenta staterna (16). Dessutom finansierades Anglos utlåning delvis av kapitalmarknadsfinansiering (wholesale funding), en finansieringskälla som sinade till följd av finanskrisen.

(29)

Anglos riskhantering var inte tillräckligt utvecklad, vilket utlöste en okontrollerad ökning av balansomslutningen kombinerat med en riskabel lånepolicy (exempelvis lån i relation till värde [loan-to value, LTV] och räntelån), särskilt under de år som den irländska fastighetsboomen varade. Under perioden 1984–2008 ökade bankens balansomslutning räknat i genomsnittlig årlig tillväxttakt med cirka 30 procent per år, och nådde […] miljarder euro 2008. Andelen lån i förhållande till inlåning (loan-to-deposit ratio) ökade från 100 procent före 1990 till ett genomsnitt på 217 procent under perioden från 2008–2009.

(30)

Anglo beviljades fyra rekapitaliseringar och en skuldlättnadsåtgärd, som gjorde att banken kunde överföra cirka 35 miljarder euro i värdeminskade lån till NAMA, samt statliga garantier för de flesta av sina skulder (se skäl 66).

(31)

En detaljerad beskrivning av INBS lämnas i avsnitt 2.1 i kommissionens beslut av den 30 mars 2010 om den första rekapitaliseringen av INBS. Här ges därför en kort sammanfattning.

(32)

INBS är ett hypoteksinstitut och hade en årlig balansomslutning på 12,1 miljarder euro per den 31 december 2010. Före finanskrisen var INBS Irlands sjätte största finansinstitut sett till balansomslutning. Institutet erbjöd traditionella banktjänster till sina medlemmar (dvs. sparkonton och hypotekslån). Under åren före finanskrisen expanderade INBS aggressivt verksamheten rörande riskabla lån för kommersiella fastigheter, som blev institutets huvudsakliga verksamhet. INBS bedrev främst verksamhet på Irland, där det hade ett nätverk med 50 filialer och 40 anslutna mäklare, och i Förenade kungariket, dock utan filialer.

(33)

INBS:s låneportfölj per den 31 december 2010 uppgick till 1,9 miljarder euro efter överföringen av 8,5 miljarder euro i lån till NAMA (17). Insättningarna uppgick till 3,9 miljarder euro per den 31 december 2010. INBS visade en förlust på 3,3 miljarder euro 2009.

(34)

INBS:s svårigheter orsakades av en alltför hög exponering för irländska lån för kommersiella fastigheter med dålig täckning (cirka 80 procent av INBS:s sammanlagda låneportfölj). När finanskrisen bröt ut och fastighetspriserna, i synnerhet priserna för kommersiella fastigheter, föll kraftigt i både Irland och Förenade kungariket, exponerades INBS följaktligen starkt för förluster i sin låneportfölj. Till följd av dessa förluster tvingades INBS till betydande nedskrivningar under 2009 och 2010.

(35)

INBS beviljades två rekapitaliseringar, en räddningsåtgärd som gjorde att institutet kunde överföra cirka 8,9 miljarder euro i värdeminskade fastighetslån till NAMA och statliga garantier för de flesta av sina skulder (se skäl 67).

(36)

Före Irlands första rekapitalisering av INBS ägdes det av sina medlemmar. Till följd av den första rekapitaliseringen av INBS har staten tagit över hela kontrollen över banken. Medlemmarna har följaktligen förlorat kontrollen över INBS och förlorat alla sina ekonomiska äganderättigheter.

(37)

Den ursprungliga omstruktureringsplanen för Anglo anmäldes till kommissionen den 30 november 2009. En utförlig beskrivning av denna omstruktureringsplan lämnas i avsnitt 2.4 i beslutet om att inleda förfarandet, där kommissionen uppgav en rad skäl till att den tvivlade på att planen uppfyller de villkor som fastställs i meddelandet om omstrukturering (18). Kommissionen ifrågasatte särskilt om planen skulle leda till att Anglos långsiktiga lönsamhet återställdes och om den skulle bidra till att begränsa omstruktureringskostnaderna och snedvridningarna av konkurrensen. Av dessa skäl beslutade kommissionen att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i fördraget med avseende på denna plan. Samtidigt begärde kommissionen att en reviderad omstruktureringsplan skulle lämnas in senast den 31 maj 2010.

(38)

Den 31 maj 2010 lämnade Irland in en reviderad omstruktureringsplan, som innehöll betydande ändringar av omstruktureringsstrategin för Anglo.

(39)

Enligt kommissionens begäran i beslutet om att inleda förfarandet angavs ett antal möjliga omstruktureringsscenarier i den andra omstruktureringsplanen för Anglo: i) en hundraprocentlig likvidation av Anglo under en tolvmånadersperiod, ii) en hundraprocentig avveckling av Anglo under en tioårsperiod, iii) en hundraprocentig avveckling av Anglo under en tjugoårsperiod, iv) en stabilisering av hela Anglo så att banken skulle kunna fortsätta att förvaltas som ett företag med pågående verksamhet, och v) en uppdelning bestående av en åttioprocentig avveckling av Anglo genom inrättande av ett kapitalförvaltningsbolag medan den resterande delen av banken skulle fortsätta att bedriva verksamhet (en sanerad del av banken ”a good bank”).

(40)

De irländska myndigheterna ansåg att scenariot med en uppdelning enligt punkt v i skäl 39 var det alternativ som var att föredra. Enligt detta scenario skulle kapitalförvaltningsbolaget inneha ”tillgångar av lägre kvalitet” som inte skulle överföras till NAMA eller till den sanerade delen av banken (låneportföljen skulle uppgå till 13,6 miljarder euro vid en uppdelning), och skulle förvaltas med målsättningen att återvinna så stora tillgångar som möjligt och samtidigt minimera den statliga finansieringen. Kapitalförvaltningsbolaget skulle inte inleda några nya verksamheter och skulle likvideras 2020.

(41)

Den sanerade delen av banken skulle enligt detta scenario bli en betydligt mindre statligt ägd affärsbank som skulle kunna skapa långsiktig lönsamhet med en starkt minskad balansomslutning och en lägre riskprofil. Man planerade att privatisera den sanerade delen av banken inom en tidsram på fem år, vilket skulle innebära att staten delvis skulle få avkastning på sin investering i Anglo.

(42)

Den 26 oktober 2010 preciserade Irland sin skrivelse av den 31 augusti 2010 genom att lämna in ett betydligt reviderat förslag om omstrukturering av Anglo. I den tredje omstruktureringsplanen för Anglo beskrevs de allmänna dragen i en uppdelning av Anglo i två sinsemellan oberoende statligt ägda juridiska enheter, nämligen en finansieringsbank och en återhämtningsbank, en lösning som skulle leda till en avveckling av Anglo under en period på cirka tio år. Ytterligare statligt stöd i form av kapitaltillskott, fortsatt finansiering från den irländska centralbanken och en omfattande struktur bestående av statliga garantier för de två bankernas livstid skulle behövas. I planen förutsågs ett kapitalkrav på 29,3 miljarder euro enligt grundscenariot och 34 miljarder euro enligt stresscenariot.

(43)

Irland uppgav att den nya strategin för Anglos omstrukturering, enligt vilken Anglo skulle upphöra med sin utlåningsverksamhet, var nödvändig till följd av de försämrade marknadsförhållandena. Irland hävdade vidare att finansieringsvillkoren för Anglo och den allmänna uppfattningen av staten (överhögheten) hade försämrats sedan den andra omstruktureringsplanen lämnades in, samtidigt som rabatterna på de lån som överförts till NAMA och förlusterna i den del av låneportföljen som inte tagits över av NAMA var högre än förväntat.

(44)

Omstruktureringsplanen för INBS lämnades in till kommissionen den 22 juni 2010. Enligt de krav som ställdes i det första beslutet om rekapitalisering av INBS övervägdes flera alternativ för banken i omstruktureringsplanen: i) en omstrukturering och fortsatt verksamhet med utsikten att sälja banken omkring 2013, ii) en omedelbar avveckling, och iii) en gradvis avveckling som skulle slutföras till 2020. En försäljning var det alternativ som krävde minst statligt stöd, förutom det belopp på 2,7 miljarder euro som redan tillförts av staten vid den tidpunkt då planen lämnades in.

(45)

Under förberedelserna inför försäljningen var det meningen att INBS skulle bli ett litet spar- och låneinstitut. INBS skulle överföra en avsevärd andel av sin befintliga kommersiella låneportfölj till NAMA, upphöra med kommersiell utlåning och endast tillhandahålla bolån och sparkonton till sina kunder.

(46)

Omstruktureringsplanen för INBS innehöll inga särskilda åtgärder för att begränsa den snedvridning av konkurrensen som skulle skapas till följd av stödet.

(47)

Den 31 januari 2011 lämnade Irland in den gemensamma omstruktureringsplanen för Anglo och INBS till kommissionen. I planen förutses en sammanslagning av Anglo och INBS till en enda enhet (nedan kallad den sammanslagna enheten) efter försäljningen av deras respektive inlåningsverksamheter. Den sammanslagna enheten skulle ha statligt tillstånd och vara fullständigt reglerad och helägd av staten. Irland uppgav att den gemensamma balansomslutningen efter en sammanslagning kommer att uppgå till [60–70] miljarder euro.

(48)

Den sammanslagna enheten kommer att i) avveckla Anglos kvarstående kommersiella låneportfölj under en tioårsperiod genom inlösen och försäljningar, ii) avveckla INBS:s verksamhet med privata hypotekslån under en period på […] år […] och iii) förlita sig på […]. Den sammanslagna banken kommer endast att inneha ett lågt belopp av insättningar och kommer inte att inleda någon ny utlåningsverksamhet eller andra verksamheter.

(49)

Den sammanslagna enheten kommer att inneha de olika skuldförbindelser som har använts för rekapitaliseringen av såväl Anglo som INBS. Alla skuldförbindelser kommer att lösas in enligt respektive återbetalningsplan (19). […]. Den sammanslagna enheten kommer också att inneha ett lågt belopp av efterställda fordringar, som kommer att motsvara det belopp som enheten inte lyckas köpa tillbaka inom ramen för den successiva skuldförvaltningen.

(50)

Syftet med den föreslagna gemensamma omstruktureringsplanen är att undvika risken för ytterligare förluster från ny utlåning, effektivt styra avvecklingen av låneportföljerna och se till att behoven av statligt stöd är så låga som möjligt. En avveckling av de två låneportföljerna i en sammanslagen enhet skapar synergier när det gäller kapacitet, infrastruktur och processer.

(51)

Enligt stödprogrammet åtog sig Irland att före sammanslagningen överföra inlåningen (som tas upp som en skuld i balansräkningen) och NAMA:s obligationer (som tas upp som en tillgång i balansräkningen) för Anglo och INBS till bärkraftiga institut genom ett öppet förfarande. Paketet med NAMA-obligationer samt inlåningen lades ut för budgivning. Försäljningen av cirka 12,2 miljarder euro i inlåning och cirka 15,9 miljarder euro i NAMA-obligationer för båda enheterna slutfördes (20) den 24 februari 2011.

(52)

Till skillnad från de tidigare versionerna av omstruktureringsplanerna för Anglo kommer den sammanslagna enheten i princip inte att inneha insättningar för att finansiera sina tillgångar, utan kommer i stället att upphöra med sin verksamhet på inlåningsmarknaden.

(53)

Enligt de åtaganden som ingicks (se avsnitt 2.2.5.1) kommer den sammanslagna enheten emellertid att få behålla ett lågt belopp av företagsinsättningar som innehas som en garanti för de lån som beviljats ett antal företag (övertagna säkrade tillgångar eller insättningar i lånekonton). Den gemensamma omstruktureringsplanen utgår från antagandet att det kommer att finnas insättningar till ett belopp på högst 1 miljard euro vid tidpunkten för sammanslagningen.

(54)

Den gemensamma omstruktureringsplanen grundas på följande antaganden:

(55)

Den sammanslagna enheten behöver en bred uppsättning statliga garantier (se även skäl 69, som täcker följande exponeringar:

(56)

Enligt den gemensamma omstruktureringsplanen kommer den sammanslagna enheten inte att betala för de statliga garantierna under ELG-ordningens varaktighet, utom för garantier för insättningar (50 räntepunkter) samt för utestående redan garanterade obligationer (för vilka en avgift på 95–125 räntepunkter kommer att betalas under ELG-ordningens varaktighet till dess att de förfaller).

(57)

Enligt grundscenariot bygger den gemensamma omstruktureringsplanen på förutsättningen att inget ytterligare kapital kommer att behövas förutom det kapitaltillskott som redan tillförts hittills, dvs. 34,7 miljarder euro (29,3 miljarder euro för Anglo och 5,4 miljarder euro för INBS) (22). Dessa belopp motsvarar de belopp som redan godkänts enligt de fyra besluten om räddningsåtgärder för Anglo och de två besluten om räddningsåtgärder för INBS (23). I omstruktureringsplanen anges att i ett stresscenario (något som i synnerhet innebär större nedskrivningar och förluster vid försäljningen av lån) skulle kapitalkraven öka till högst 38 miljarder euro, vilket innebär ytterligare ett kapitaltillskott på 3,3 miljarder euro […] under planens löptid (dvs. tio år). Förutom risken för större nedskrivningar och förluster vid försäljningen av lån anges även flera andra risker i planen, som kan leda till att den sammanslagna enheten får ett kapitaltillskott på […] 3,3 miljarder euro i ett stresscenario.

(58)

I den gemensamma omstruktureringsplanen anges för det första att det finns en risk för en ökning av finansieringskostnaderna och växelkursriskerna. […] (24). Sammanlagt kommer den sammanslagna enheten att behöva ha tillgång till ett belopp på cirka […] i form av finansiering från centralbanken vid tidpunkten för sammanslagningen. Denna finansiering skulle gradvis minska till […]. Om behovet av finansiering från centralbanken inte kan tillgodoses i den utsträckning som krävs under den planerade varaktigheten (25), måste den sammanslagna enheten förlita sig på andra finansieringskällor i den mån sådana finns att tillgå, något som kan bli dyrare.

(59)

Dessutom utgörs en del av den sammanslagna enhetens tillgångar av långsiktiga tillgångar med fast ränta (mest skuldförbindelser) vars finansiering är mycket kortsiktig […].

(60)

[…].

(61)

I den gemensamma omstruktureringsplanen framhålls också de risker som är förbundna med den sammanslagna enhetens svårigheter att fortsätta bedriva verksamheten under upplösningen. […]. Sammanslagningen kan i slutändan leda till ökade verksamhetsrisker, och detta i sin tur kan innebära att enheten behöver mer kapital.

(62)

Det är svårt att bedöma sannolikheten för att dessa risker materialiseras. Dessa risker och osäkerhetsfaktorer inbegreps inte i beräkning av kapitalbehoven i stresscenariot.

(63)

Irland har ingått ett antal åtaganden för den sammanslagna enheten, särskilt i syfte att begränsa en snedvridning av konkurrensen till följd av det statliga stöd som ges till Anglo och INBS. Den fullständiga texten för dessa åtaganden bifogas detta beslut i bilaga I. Kommissionen lämnar också en icke uttömmande sammanfattning i skälen 63–66 i detta beslut.

(64)

Irland ska se till att den sammanslagna enheten uppfyller de åtaganden som anges i bilaga I. Irland ska lämna in regelbundna rapporter om de åtgärder som vidtas för att uppfylla dessa åtaganden. Den första rapporten ska lämnas till kommissionen senast sex månader efter datumet för meddelandet av detta beslut, och därefter i sexmånadersintervaller.

(65)

Både Anglo och INBS har mottagit betydande belopp i statligt stöd. Efter sammanslagningen kommer den sammanslagna enheten också att omfattas av flera statliga åtgärder. Detta avsnitt innehåller en redogörelse för dessa åtgärder (se även tabell 1).

(66)

Under räddningsperioden vidtogs flera statliga stödåtgärder till förmån för Anglo som hade godkänts av kommissionen i de olika beslut som hänför sig till detta ärende (27), och som anges i punkterna a–v i detta skäl och i skälen 67–69:

(67)

Under räddningsperioden har INBS omfattats av åtgärderna j–o nedan som godkändes av kommissionen:

(68)

Förutom de statliga stödåtgärderna a–o som avses i skälen 66 och 67 beviljades Anglo och INBS ytterligare räddningsåtgärderna (åtgärderna p och q) före sammanslagningen.

(69)

Efter sammanslagningen kommer den sammanslagna enheten att omfattas av åtgärderna r–v nedan:

(70)

Åtgärderna a–o i skälen 66 och 67 har redan analyserats av kommissionen inom ramen för de tidigare besluten om Anglo och INBS och anses utgöra räddningsstöd. Förutom räddningsåtgärderna anmälde Irland ytterligare åtgärder till kommissionen för att möjliggöra uppdelningen av Anglo och INBS, dvs. åtgärderna p–v i skälen 68 och 69.

(71)

När det gäller de åtgärder som redan godkänts av kommissionen (dvs. åtgärderna a–o i skälen 66 och 67), är det viktigt att påpeka att CIFS-ordningen löpte ut den 30 september 2010 (åtgärderna a och j i skälen 66 och 67). Denna garantiordning har ersatts av ELG-ordningen och den förnyade tillämpningen av ELG-ordningen på kortfristiga skulder (åtgärderna c, g, l och n i skälen 66 och 67). Efter sammanslagningen kommer dessa ordningar att ersättas av enskilda statliga garantier (åtgärderna r och v i skäl 69) så snart ELG-ordningen har löpt ut, se skälen 77 och 81.

(72)

När det gäller åtgärderna d och m i skälen 66 och 67 slutfördes överföringen av […] i lån till NAMA i november 2010 till ett genomsnittligt värderingsavdrag (”haircut”) på 62 procent för Anglo och 64 procent för INBS.

(73)

I samband med den fjärde rekapitaliseringen mottog Anglo också en statlig garanti för sina transaktioner utanför balansomslutningen (åtgärd i i skäl 66). Denna garanti, som Anglo inte betalar någon avgift för, ger försäkringar till Anglos motparter i derivattransaktioner (mestadels hedgekontrakt) och clearingarrangemang.

(74)

Anglo och INBS hade båda beviljats ytterligare räddningsåtgärder före sammanslagningen och har följaktligen omfattats av den faktiska omstruktureringen (åtgärderna p och q i skäl 68). Från mars 2009 och fram till sammanslagningen hade Anglo redan mottagit likviditetsstöd i nödlägen från den irländska centralbanken som delvis var statligt garanterat (åtgärd p). Den statligt garanterade delen av stödet från ELA-ordningen har fluktuerat, från […] miljarder euro i september 2010 till […] miljarder euro i mars 2011. Anglo betalar ränta till den irländska centralbanken som består av ECB:s basränta (för närvarande 125 räntepunkter) plus […] räntepunkter (nedan kallade punkter) för likviditetsstödet, men betalar ingen avgift för garantin.

(75)

INBS har också mottagit en statlig garanti från ELG-ordningen som betalats ut av den irländska centralbanken (åtgärd q i skäl 68). Sammanlagt mottog INBS en statlig garanti för sitt likviditetsstöd på […] miljarder euro från den 24 februari 2011 och fram till sammanslagningen med Anglo. INBS betalar också ränta till den irländska centralbanken, som består av ECB:s basränta (för närvarande 125 punkter för likviditetsstödet, men betalar ingen avgift för den statliga garantin.

(76)

Den sammanslagna enheten […] från flera statliga garantier och ett kapitaltillskott på 3,3 miljarder euro i ett stresscenario (åtgärderna r–v i skäl 69).

(77)

Den sammanslagna enheten kommer likaså att omfattas av en statlig garanti för de insättningar som kommer att överföras till den från både Anglo och INBS (åtgärd r i skäl 69). Maxbeloppet för dessa insättningar kommer att uppgå till 1,05 miljarder euro. De består särskilt av insättningar som varken är säkrade eller kopplade till ett lånekonto, vilket överförs till den sammanslagna enheten, och har därför inte överförts bort från Anglo och INBS. Den sammanslagna enheten kommer att betala en schablonavgift på 50 punkter under ELG-ordningens varaktighet och ingen avgift alls därefter.

(78)

Den sammanslagna enheten kommer också att omfattas av en åtgärd som Anglo beviljades före sammanslagningen, det vill säga en fortsatt statlig garanti för transaktioner utanför balansomslutningen till ett uppskattat belopp på cirka […] miljarder euro (47) (åtgärd s i skäl 69). Den sammanslagna enheten kommer inte att betala någon avgift för den garantin.

(79)

För att finansiera uppdelningen av Anglo och INBS anges i den gemensamma omstruktureringsplanen att den sammanslagna enheten kommer att omfattas av en statlig garanti från ELG-ordningen (åtgärd t i skäl 69). Sammanlagt kommer den sammanslagna enheten att ha tillgång till likviditetsstöd i nödlägen på upp till […] miljarder euro i början av sammanslagningen, ett belopp som därefter kommer att minska till […]. Den sammanslagna enheten kommer att betala en ränta på […] punkter till den irländska centralbanken för valutafinansiering i euro och […] punkter för finansiering av utländska valutor, men kommer inte att betala någon avgift för den statliga garantin.

(80)

Enligt den gemensamma omstruktureringsplanen […] i händelse av en ytterligare försämring av dess finansiella ställning (stresscenario – åtgärd u i skäl 69). I detta fall, […]upp till 3,3 miljarder euro i kapital […]. En sådan strategi kommer att garantera att den sammanslagna enheten uppfyller de lägsta lagstadgade kapitalkrav som fastställts av den irländska finanstillsynsmyndigheten (för närvarande en sammanlagd kapitalkvot på 8 procent).

(81)

Avslutningsvis kommer den sammanslagna enheten att omfattas av en statlig garanti för den befintliga kapitalmarknadsfinansieringen på omkring 3 miljarder euro som kommer att överföras från Anglo till den sammanslagna enheten (åtgärd v i skäl 69). Den sammanslagna enheten kommer att betala en avgift på 95–125 punkter under ELG-ordningens varaktighet och kommer inte att betala någon avgift alls därefter.

(82)

Kommissionen inledde det formella granskningsförfarandet med avseende på den ursprungliga omstruktureringsplanen för Anglo den 31 mars 2010 i och med antagandet av beslutet om att inleda förfarandet. Sedan dess har Irland vid flera tillfällen gjort genomgripande förändringar av omstruktureringsplanen för Anglo innan den gemensamma omstruktureringsplanen för Anglo och INBS lämnades in den 31 januari 2011. De flesta punkter som kommissionen hyste tvivel om i beslutet om att inleda förfarandet (se avsnitt 4.3.1 i det beslutet (54)) rörde specifikt den ursprungliga omstruktureringsplanen för Anglo, som byggde på förutsättningen att Anglo skulle delas upp i en sanerad del och i en avvecklingsenhet. De punkter som kommissionen hyste tvivel om är alltså inte längre relevanta eftersom Anglo inte kommer att inleda några nya verksamheter, utan i stället kommer att slås samman med INBS och inrikta sig på att ordna upp sin låneportfölj över tid.

(83)

För att ge en helhetsbild lämnas emellertid i avsnitt 3.1 en sammanfattning av de tvivel som kommissionen gav uttryck för i sitt beslut om att inleda förfarandet.

(84)

När det gäller frågan om hur den sanerade delen av banken ska bli lönsam igen (i beslutet om att inleda förfarandet benämns den sanerade enheten även som ”NewCo”) och avvecklingen under ordnade former av bankens avvecklingsenhet (i beslutet om att inleda förfarandet benämns bankens avvecklingsenhet även som ”Old Anglo”, alltså ”f.d. Anglo”), gav kommissionen uttryck för tvivel eftersom den vid tidpunkten för det beslutet inte hade tillgång till tillräckligt mycket information om de båda enheternas affärsplaner. Kommissionen tvivlade också på huruvida uppskattningen av värdeminskningen av både de lån som överförts till NAMA och de lån som inte överförts till NAMA var tillräcklig. Dessutom verkade de makroekonomiska antaganden som lämnades i den ursprungliga omstruktureringsplanen för Anglo vara ofullständiga, vilket föranledde tvivel om deras rimlighet. Kommissionen uttryckte även tvivel angående vissa nya verksamheter som den sanerade delen av banken skulle bedriva inom områden som den inte har någon tidigare erfarenhet av. Kommissionen tvivlade dessutom på att banken finansierings- och likviditetsbehov för den sanerade delen skulle kunna tillgodoses enligt planen.

(85)

När det gäller ansvarsfördelningen och Anglos eget bidrag ifrågasatte kommissionen om Anglos egna bidrag till omstruktureringen var tillräckligt med tanke på att den sanerade delen av banken skulle expandera och börja bedriva ny verksamhet, något som skulle kräva betydande investeringar. Kommissionen påpekade dessutom att de irländska myndigheterna i den ursprungliga omstruktureringsplanen för Anglo inte hade undersökt om Anglo kunde bidra till sin omstrukturering genom att sälja ut tillgångar eller på andra sätt.

(86)

I fråga om åtgärderna för att begränsa den snedvridning av konkurrensen som orsakas av det omfattande statliga stöd som lämnats till Anglo uppgav kommissionen att den tvivlade på huruvida de åtgärder som angavs i planen var tillräckliga för att uppväga de snedvridande effekterna som stödet till Anglo ger upphov till.

(87)

Kommissionen mottog inga synpunkter från berörda parter efter det att beslutet om att inleda förfarandet offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(88)

Irland lämnade inga synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet, utan lämnade i stället in den andra omstruktureringsplanen för Anglo och därefter den tredje omstruktureringsplanen för Anglo den 26 oktober 2010.

(89)

Den tredje omstruktureringsplanen har nu ersatts av den gemensamma omstruktureringsplan som Irland lämnade in den 31 januari 2011.

(90)

Det måste bedömas om åtgärderna i den gemensamma omstruktureringsplanen utgör statligt stöd. I enlighet med artikel 107.1 i fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(91)

När det gäller de åtgärder som kommissionen redan har godkänt tillfälligt som räddningsstöd i dess tidigare beslut om Anglo och INBS (dvs. åtgärderna a–o i skälen 66 och 67), har kommissionen redan dragit slutsatsen att dessa åtgärder utgör statligt stöd till förmån för Anglo och INBS. En ny bedömning av om dessa åtgärder utgör statligt stöd är därför inte nödvändig i detta beslut.

(92)

De åtgärder som måste bedömas i detta beslut för att fastställa om de utgör statligt stöd beskrivs i skälen 68 och 69. Följande åtgärder är relevanta: åtgärd p för Anglo, åtgärd q för INBS och åtgärderna r–v för den sammanslagna enheten. I detta sammanhang ska det noteras att Irland godtar att åtgärderna utgör statligt stöd.

(93)

Åtgärderna p–v i skälen 68 och 69 finansieras med hjälp av statliga medel eftersom de utgörs av statliga garantier och direkta bidrag som finansieras av staten. De ska därför anses utgöra statligt stöd.

(94)

Kommissionen ska även bedöma huruvida de åtgärder som avses i skälen 66–69 ger stödmottagaren eller stödmottagarna en selektiv fördel. De berörda åtgärderna är selektiva eftersom de endast gynnar Anglo, INBS och den sammanslagna enheten.

(95)

De åtgärder som avses i skälen 66–69 gynnar den ekonomiska verksamhet som både Anglo och INBS fortsätter att bedriva fram till sammanslagningen och därefter den verksamhet som bedrivs av dess efterföljare, dvs. den sammanslagna enheten.

(96)

Anglo gynnas av en statlig garanti som täcker […] miljarder euro av det likviditetsstöd i nödlägen som banken mottar från den irländska centralbanken (åtgärd p i skäl 68), som ger Anglo möjlighet att finansiera sina tillgångar. Denna garanti utgör en fördel för Anglo, eftersom en sådan garanti inte skulle finnas tillgänglig på marknaden och […]. Anglo behöver dessutom inte betala ersättning för denna statliga garanti. Det faktum att Anglo inte behöver betala någon ersättning utgör en ytterligare fördel för Anglo, eftersom enheten på så sätt kan undvika de kostnader som är förknippade med garantin.

(97)

Av samma skäl utgör den statliga garanti för likviditetsstöd i nödlägen som INBS har mottagit från den 24 februari 2011 och framåt till ett belopp på […] miljarder euro en fördel för INBS (åtgärd q i skäl 68).

(98)

När det gäller åtgärderna till förmån för den sammanslagna enheten kommer den att gynnas av flera fortsatta statliga garantier. Det handlar om garantier för återstående insättningar (åtgärd r i skäl 68), för transaktioner utanför balansomslutningen (åtgärd s i skäl 69), för likviditetsstöd (åtgärd t i skäl 69) och för den befintliga kapitalmarknadsfinansieringen (åtgärd v i skäl 69). Den sammanslagna enheten betalar endast en avgift för garantin […], insättningarna och kapitalmarknadsfinansieringen under ELG-ordningens varaktighet (inga avgifter kommer att betalas därefter), men betalar inga avgifter för de andra garantierna. Dessa garantier ger den sammanslagna enheten en fördel genom att bidra till att enheten inte får svårigheter att betala sina skulder. Utan den nödvändiga finansieringen genom garantin i form av krisstöd, den återstående inlåningen och marknadskapitalfinansieringen och utan garantin för enhetens skulder utanför balansräkningen är en avveckling under ordnade former i själva verket omöjlig. Det faktum att den sammanslagna enheten inte behöver betala någon avgift för flera av dessa garantier ger den dessutom en ytterligare fördel, eftersom den undviker högre finansieringskostnader och därmed ökade förluster.

(99)

Avslutningsvis […] 3,3 miljarder euro enligt stresscenariot för att täcka ytterligare förluster till följd av avvecklingen av dess låneportfölj. […] Rekapitaliseringen […] en fördel för den sammanslagna enheten eftersom den bidrar till att garantera att enheten kan uppfylla de gällande lagstadgade kapitalkraven under avvecklingsperioden. […].

(100)

Kommissionen drar slutsatsen att åtgärderna p–v i skälen 66 och 67 kan leda till en snedvridning av konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(101)

Såsom anges i avsnitt 6.1.4 skulle både Anglo och INBS ha fått betalningssvårigheter utan de statliga stödåtgärderna och skulle fullständigt ha försvunnit från de marknader där de var aktiva. Till följd av det mycket höga statliga stödet kunde de fortsätta bedriva verksamhet på inlåningsmarknaden (fram till dess att deras insättningar överfördes till Allied Irish Bank och Irish Life & Permanent i februari 2011) och i en mycket begränsad omfattning på marknaden för kommersiella fastighetslån och bolånemarknaden (betalning av befintliga lån). Det statliga stödet ledde därför till en snedvridning av konkurrensen. Anglo och INBS konkurrerade inte bara med irländska banker på dessa marknader, utan även med de utländska aktörer som är aktiva på den irländska marknaden. Anglo var också aktiv (både när det gäller inlåning och kommersiell utlåning) i Förenade kungariket, och har följaktligen konkurrerat med inhemska aktörer i Förenade kungariket och aktörer från andra medlemsstater som är aktiva på den marknaden. Det ska emellertid noteras att dessa två enheters verksamheter har begränsats alltmer under de senaste åren, vilket innebär att de negativa effekterna på konkurrensen och handeln har begränsats.

(102)

När det gäller den sammanslagna enheten kommer den att bedriva en viss begränsad ekonomisk verksamhet på en marknad där både irländska och utländska banker fortfarande är aktiva. Särskilt relevant är att enheten kommer att få behålla ett litet belopp insättningar och bevilja vissa lån till befintliga kunder för att öka kapitalvärdet på de berörda lånen enligt de åtaganden som gjorts av Irland (se avsnitt 2.3.2). Utan de statliga stödåtgärderna skulle enheten inte kunna bedriva dessa verksamheter. Det ska noteras att den sammanslagna enhetens balansomslutning kommer att minskas till följd av avvecklingen och att snedvridningen av konkurrensen och inverkan på handeln kommer att minska betydligt till följd av den mycket begränsade verksamhet som den sammanslagna enheten kommer att fortsätta att bedriva på konkurrensutsatta marknader.

(103)

Avslutningsvis är principen om en privat investerare i en marknadsekonomi inte tillämplig på de åtgärder som avses i skälen 66–69, eftersom dessa åtgärder ingår i ett omfattande paket med räddningsåtgärder till förmån för Anglo och INBS. Även om principen skulle vara tillämplig är dessa åtgärder i alla händelser inte förenliga med normalt marknadsbeteende. En privat investerare i en marknadsekonomi skulle inte vidta alla dessa åtgärder för att rädda Anglo och INBS och sedan slå ihop dem för att avveckla låneportföljen, eftersom chanserna att investeraren skulle kunna få tillbaka sina investeringar (de rekapitaliseringar som gjorts av Anglo och INBS uppgår tillsammans till totalt 34,7 miljarder euro i ett grundscenario) är minimala. Ingen aktör i en marknadsekonomi som befinner sig i en liknande situation som staten skulle heller ha kunnat tillhandahålla det kapital- och finansieringsbelopp som behövs för att underlätta avvecklingen av både Anglo och INBS. Med hänsyn till situationen på marknaden och efterfrågan på irländska tillgångar och skulder, skulle det inte vara möjligt för en marknadsaktör att anskaffa sådan finansiering.

(104)

Irland har för avsikt att införa nya stödåtgärder (åtgärderna r–v i skäl 69) för att underlätta avvecklingen av Anglo och INBS. Dessa åtgärder kommer att möjliggöra en sammanslagning av Anglo och INBS till en juridisk enhet. Huvudsyftet med den sammanslagna enheten är att avveckla Anglos och INBS:s låneportföljer för att maximera intäkterna och minska kostnaden för de irländska skattebetalarna.

(105)

Enligt den gemensamma omstruktureringsplanen kommer den sammanslagna enheten endast att bedriva begränsad utlåning i den mån detta krävs till följd av avtalsenliga skyldigheter och då endast för att garantera att låneportföljens kapitalvärde bibehålls. På så vis begränsas de situationer där enheten konkurrerar med andra banker till ett minimum. Den sammanslagna enheten kommer enligt Irland endast att realisera sina tillgångar när de löper ut eller genom att avyttra dem på marknaden. Den sammanslagna enheten kommer att använda vinsten från sådana avyttringar för att betala tillbaka sina skulder när de förfaller och finansiera kostnaderna för sin fortsatta verksamhet samt eventuella kvarstående tidigare skulder. Kommissionen drar därför slutsatsen att den sammanslagna enheten kommer att fortsätta att bedriva vissa begränsade ekonomiska verksamheter efter sammanslagningen och att den följaktligen ska betraktas som mottagare av de statliga stödåtgärderna.

(106)

När det gäller Anglo och INBS kunde båda bankerna innan den planerade sammanslagningen fortsätta bedriva sin verksamhet tack vare statliga garantier för sina skulder, rekapitaliseringar och en åtgärd för övertagande av värdeminskade tillgångar (åtgärderna a–o i skälen 67 och 68). Anglo och INBS är därför stödmottagare av dessa åtgärder.

(107)

På grundval av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärderna a–v i skälen (68) och (69) utgör statligt stöd.

(108)

Både Anglo och INBS har mottagit enskilt statligt stöd i form av flera rekapitaliseringar. Anglo mottog sammanlagt 29,3 miljarder euro genom fyra kapitaltillskott (55). INBS mottog sammanlagt 5,4 miljarder euro genom två kapitaltillskott.

(109)

Både Anglo och INBS har deltagit i NAMA (åtgärderna d och m i skälen 66 och 67). När det gäller stödbeloppet för åtgärden för övertagande av värdeminskade tillgångar, dvs. överföringen av tillgångar till NAMA, ska det noteras att det i fotnot 2 till punkt 20a i meddelandet om behandlingen av värdeminskade tillgångar inom gemenskapens banksektor (nedan kallat meddelandet om värdeminskade tillgångar) (56) fastställs att stödbeloppet för en åtgärd i form av övertagande av värdeminskade tillgångar motsvarar skillnaden mellan tillgångarnas överföringsvärde (som vanligen grundar sig på deras verkliga ekonomiska värde) och marknadspriset. Det är emellertid mycket svårt att beräkna marknadsvärdet för de täckta tillgångarna eftersom de huvudsakligen utgörs av lån som inte är föremål för handel. Dessutom kan det verkliga stödbeloppet fastställas först efter det att Irland har slutfört sin värdering av de tillgångar som överförts till staten i enlighet med kommissionens beslut i ärende N 725/09 (57), som kommer att leda till definitiva slutsatser om det faktiska stödbeloppet. I detta sammanhang har kommissionen fått tillgång till uppgifter om de stödbelopp som ingick i den första och andra tranchen av de lån som överfördes till NAMA. Kommissionen väntar fortfarande på uppgifterna om de sista trancherna.

(110)

På grundval av de uppgifter som finns tillgängliga om den första och andra tranchen som överfördes till NAMA kan ett antal slutsatser dras. För det första uppgick den första tranchen med kommersiella fastighetslån som Anglo överförde till NAMA med ett nominellt värde på 9 251 miljoner euro. Denna överföring omfattade ett stödbelopp på 870 miljoner euro, vilket motsvarar 9,4 procent av de nominella lånebalanser som överförts. För det andra överförde Anglo i den andra tranchen lån till ett nominellt värde på 6 747 miljoner euro till NAMA. Denna överföring omfattade ett stödbelopp på 427 miljoner euro och motsvarar 6,3 procent av de nominella lånebalanser som överförts. Den genomsnittliga procentandelen stöd för de nominella lånebalanserna uppgår följaktligen till 7,9 procent. När denna genomsnittliga procentandel tillämpas på de utestående trancherna (19 miljarder euro) skulle stödbeloppet för dessa trancher bli omkring 1,5 miljarder euro. Sammanlagt kan det statliga stödbeloppet i samband med överföringen av Anglos kommersiella fastighets- och utvecklingslån och associerade lån till NAMA därför uppskattas till cirka 2 797 miljoner euro (58).

(111)

INBS överförde lånebalanser med ett nominellt värde på 669 miljoner euro i den första tranchen. Denna överföring omfattade ett stödbelopp på 70 miljoner euro, som motsvarar 10,5 procent av de nominella lånebalanser som överförts. Som en del av den andra tranchen överförde INBS lånebalanser med ett nominellt värde på 591 miljoner euro. Denna överföring ledde till ett stödbelopp på 43,7 miljoner euro som motsvarar 7,4 procent av de nominella lånebalanser som överförts. Den genomsnittliga procentandelen stöd för de nominella lånebalanserna för de två trancherna är följaktligen 9 procent. När denna genomsnittliga procentandel tillämpas på de utestående trancherna (7,7 miljarder euro) kan stödbeloppet för dessa trancher därför uppskattas till omkring 693 miljoner euro. Sammanlagt kan det statliga stödbeloppet i samband med överföringen av INBS:s kommersiella fastighets- och utvecklingslån och associerade lån till NAMA således uppskattas till cirka 806 miljoner euro (59).

(112)

Även om det exakta beloppet av statligt stöd för de utestående trancherna kommer att bekräftas först i ett senare skede är det inte nödvändigt att känna till det exakta stödbeloppet för dessa sista trancher för att bedöma om den gemensamma omstruktureringsplanen är förenlig med fördraget, eftersom i) kommissionen redan har godkänt metoden för att fastställa överföringspriset i sitt beslut om NAMA (60), ii) eventuella ändringar i stödbeloppet inte kommer att påverka kommissionens bedömning av stödet i detta beslut med tanke på de stora belopp som redan är involverade och att Anglo och INBS fullständigt kommer att försvinna från marknaden, och iii), och i synnerhet, eftersom ett ökat stöd inte skulle leda till en ökning av den konkurrenssnedvridning som skapas till följd av avvecklingen av den sammanslagna enheten, eftersom detta inte skulle innebära att den sammanslagna enheten skulle bedriva fler konkurrensutsatta verksamheter.

(113)

Anglo och INBS har också deltagit i CIFS- och ELG-ordningarna (åtgärderna a, c, g, j, l och n i skälen 66 och 67). De täckta skuldbeloppen för varje institut har fluktuerat med tiden. I Anglos fall nådde exempelvis de skulder som täcktes av CIFS-ordningen en högsta nivå på […] miljarder euro i september 2008, för att sedan minska till […] miljarder euro per den 30 juni 2010, något som delvis berodde på införandet av ELG-ordningen. Den del av Anglos skulder som täcktes av ELG-ordningen minskade dessutom till […] miljarder euro per den 31 mars 2011, från en topp på […] miljarder euro per den 30 juni 2010 till följd av överföringen av dess insättningar till Allied Irish Banks. Samma tendens kan observeras för INBS.

(114)

Dessutom har både Anglo och INBS mottagit statliga stödgarantier för kortfristiga skulder och likviditetsstöd i krislägen, och Anglo har dessutom mottagit en statlig garanti på […] för sina skulder utanför balansomslutningen.

(115)

När det gäller företag som befinner sig i finansiella svårigheter ska det noteras att om en bank inte kan skaffa tillräckligt med lånade medel utan säkerhet för att täcka hela sitt finansieringsbehov kan stödinslaget i sådana garantier höjas upp till skuldernas nominella värde. Så var uppenbarligen fallet när Anglo och INBS började använda CIFS-ordningen 2008 samt ELG-ordningen, garantin för kortfristiga skulder 2010 och garantin för deras ELA, och dessutom gynnades Anglo även av en statlig garanti för sina skulder utanför balansomslutningen. I detta sammanhang fanns det en betydande överlappning mellan de olika garantierna, närmare bestämt CIFS- och ELG-ordningarna, som kunde leda till dubbelräkning. Samtidigt har de belopp som täcks av de olika garantierna fluktuerat under tiden (CIFS, ELG och ELA). Det ska även erinras om att dessa två bankers deltagande i den statliga garantiordningen inte beaktas i beräkningen av stödbeloppet i förhållande till deras riskvägda tillgångar för att avgöra om en djupgående omstrukturering är nödvändig. Stödinslaget i garantin kommer däremot att beaktas inom ramen för omstruktureringen. Av dessa skäl har kommissionen inte beräknat det stödbelopp som är förknippat med dessa statliga garantier.

(116)

Den sammanslagna enheten […] ett ytterligare belopp på 3,3 miljarder euro i kapital i händelse att stresscenariot förverkligas.

(117)

Den sammanslagna enheten gynnas även av statliga garantier för dess återstående insättningar som uppgår till högst 1 miljard euro, sina transaktioner utanför balansomslutningen som uppskattas uppgå till ett bruttobelopp på högst […] och en fortsättning av den statliga garantin för ELA eller någon annan liknande stödordning som den mottar, som beräknas uppgå till högst […] i början av sammanslagningen. När det gäller beräkningen av beloppet av statligt stöd anser kommissionen att slutledningarna i skäl (115) gäller för de garantier som lämnas till den sammanslagna enheten.

(118)

På grundval av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att Anglo har gynnats av statligt stöd i form av rekapitaliseringar och räddningsåtgärder till ett belopp på minst 32 miljarder euro (43,9 procent av de riskvägda tillgångarna). INBS har å sin sida gynnats av statligt stöd i form av rekapitaliseringar och en räddningsåtgärd av ett belopp på minst 6,2 miljarder euro (59 procent av de riskvägda tillgångarna). Dessa siffror är avsevärt högre än den gräns på 2 procent som anges i rekapitaliseringsmeddelandet (61) och meddelandet om värdeminskade tillgångar.

(119)

Avslutningsvis drar kommissionen slutsatsen att det sammanlagda statliga stödet när beloppen för rekapitaliseringarna och räddningsåtgärderna till förmån för Anglo och INBS samt rekapitaliseringen av den sammanslagna enheten i ett stresscenario räknas ihop kan uppskattas till minst 41,5 miljarder euro (62).

(120)

När förenligheten av den gemensamma omstruktureringsplanen för Anglo och INBS bedöms är det först nödvändigt att bedöma om artikel 107.3b i fördraget är tillämplig innan man bedömer om den gemensamma omstruktureringsplanen uppfyller kraven i rekapitaliseringsmeddelandet och omstruktureringsmeddelandet.

(121)

Enligt artikel 107.3b i fördraget kan kommissionen förklara stöd förenligt med den gemensamma marknaden om det är avsett att ”avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi”. I detta avseende har marknadsvillkoren varit svåra i hela världen sedan fjärde kvartalet 2008. Irland har drabbats särskilt hårt av finanskrisen. Den ekonomiska nedgången kombinerad med ett fall i fastighetspriserna och de irländska bankernas exponering för mark- och fastighetsutvecklingen har lett till avsevärda värdeminskningar för irländska banker. De irländska bankerna har också haft konstanta svårigheter att skaffa finansiering och kapital från marknaderna till följd av den osäkra situationen på fastighetsmarknaderna på Irland. Till följd av detta har den irländska staten också satts under press, vilket i slutändan ledde till att stödprogrammet upprättades.

(122)

Kommissionen har emellertid insett att den globala finanskrisen kan skapa allvarliga störningar i en medlemsstats ekonomi och att stödåtgärder till förmån för banker är lämpliga åtgärder för att åtgärda denna situation. Detta har bland annat kommit till uttryck i bankmeddelandet (63), rekapitaliseringsmeddelandet, meddelandet om värdeminskade tillgångar och omstruktureringsmeddelandet. När det gäller den irländska ekonomin har detta bekräftats av kommissionen i olika beslut om godkännande av de åtgärder som vidtas av Irland för att bekämpa finanskrisen (64).

(123)

Med tanke på de särskilda omständigheter som råder på Irland och att situationen på finansmarknaderna har förbättrats, men ännu inte stabiliserats, anser kommissionen att åtgärderna i fråga kan bedömas enligt artikel 107.3b i fördraget.

(124)

Anglo, INBS och den sammanslagna enheten har och kommer att gynnas av flera statliga stödåtgärder vars förenlighet inte har bedömts tidigare av kommissionen. Stödåtgärderna omfattar den statliga garantin för ELA för både Anglo och INBS (åtgärderna p och q i skäl 68) och de statliga garantierna och rekapitaliseringen enligt stresscenariot […] (åtgärderna r–v i skäl 69). Dessutom har Anglo och INBS gynnats av åtgärder som kommissionen har förklarat förenliga som räddningsstöd (åtgärderna a–o i skälen 66 och 67), men som nu måste bedömas för att avgöra om de är förenliga som omstruktureringsstöd. Dessa åtgärders förenlighet och den gemensamma omstruktureringsplanen måste bedömas mot bakgrund av bankmeddelandet, rekapitaliseringsmeddelandet och omstruktureringsmeddelandet.

(125)

Även om Anglo och INBS har gynnats av räddningsåtgärder i och med överföringen av tillgångar till NAMA ger avvecklingen av Anglo och INBS i sig inte upphov till statligt stöd i form av en räddningsåtgärd. Alla tillgångar och skulder som innehas av Anglo och INBS kommer att slås samman till en enda enhet i det enda syftet att avveckla dem helt och hållet. Det är därför inte nödvändigt att bedöma sammanslagningen och avvecklingen av tillgångarna enligt meddelandet om värdeminskade tillgångar.

(126)

I punkt 15 i bankmeddelandet anges att alla stöd eller stödordningar, för att vara förenliga i enlighet med artikel 107.3b i fördraget, måste uppfylla de allmänna förenlighetskriterierna i enlighet med artikel 107.3 i fördraget, vilket innebär att de måste uppfylla följande villkor:

(127)

Dessa allmänna kriterier gäller både rekapitaliseringar och garantier. I rekapitaliseringsmeddelandet vidareutvecklas de tre principerna i bankmeddelandet, och det anges att rekapitaliseringar kan bidra till att återställa den finansiella stabiliteten. I punkt 6 i rekapitaliseringsmeddelandet anges dessutom att rekapitaliseringar kan vara ett lämpligt sätt att lösa problemen med finansinstitut som håller på att bli insolventa.

(128)

Syftet med en rekapitalisering av den sammanslagna enheten enligt stresscenariot (åtgärd u i skäl 69) är att se till att enheten förfogar över tillräckligt kapital för att uppfylla de lagstadgade kapitalkraven medan den avvecklar Anglos och INBS:s låneportföljer. Ett kapitaltillskott är den effektivaste och mest direkta åtgärden för att hantera en eventuell kapitalbrist som kan uppstå i stresscenariot, eftersom ett kapitaltillskott direkt bidrar till att förbättra den sammanslagna enhetens totala kapitaltäckningsgrad.

(129)

[…]

(130)

Syftet med de statliga garantier som lämnats till Anglo och INBS för den ELA de mottar (åtgärderna p och q i skäl 68) och de statliga garantier som lämnats till den sammanslagna enheten för dess återstående insättningar (åtgärd r i skäl 69), dess kapitalmarknadsfinansiering (åtgärd v i skäl 69), den statliga garantin för den ELA som enheten mottar (åtgärd t i skäl 69) och dess skulder utanför balansomslutningen (åtgärd s i skäl 69), är att se till att den finansiering som den sammanslagna enheten gynnas av är säker och att enheten inte kommer att få betalningssvårigheter. Denna finansiering behövs för att se till att Anglo och INBS har tillräckliga medel för att täcka sina tillgångar, samtidigt som finansieringen av den sammanslagna enheten kommer att ge den möjlighet att avveckla Anglos och INBS:s låneportföljer över tid […].

(131)

Rekapitaliseringen av den sammanslagna enheten i ett stresscenario är lämplig, eftersom en rekapitalisering effektivt bidrar till att uppfylla målet att säkerställa att den sammanslagna enheten uppfyller de lagstadgade kapitalkraven. Åtgärden bidrar därför effektivt till att uppnå målet att se till att den sammanslagna enheten inte får betalningssvårigheter.

(132)

Garantiåtgärderna är lämpliga eftersom de garanterar att Anglo och INBS går samman och att den enhet som blir resultatet av sammanslagningen därefter har tillräckliga medel för att utföra sina uppgifter, samtidigt som eventuella betalningssvårigheter förhindras.

(133)

De olika statliga stödåtgärderna garanterar dessutom att den finansiella stabiliteten på Irland upprätthålls.

(134)

Enligt bankmeddelandet måste stödåtgärden vara nödvändig för att uppnå målet, såväl när det gäller stödbeloppet som åtgärdens utformning. Detta krav innebär att kapitaltillskott och garantier måste begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att nå målet. I detta sammanhang konstaterar kommissionen att kapitaltillskottet endast kommer att tillföras i stresscenariot, och att det är begränsat till ett belopp på 3,3 miljarder euro. Rekapitaliseringen kommer att bidra till att garantera att den sammanslagna enheten kan uppfylla de berörda lagstadgade kapitalkraven. När det gäller de statliga garantierna kommer de att säkerställa att det finns tillgängliga medel för att den sammanslagna enheten ska kunna uppfylla sina skyldigheter när den fortsätter verksamheten.

(135)

När det gäller den ersättning som den sammanslagna enheten måste betala för rekapitaliseringen kommer staten inte att motta någon fast ersättning för rekapitaliseringen. Anglo, INBS och den sammanslagna enheten betalar inte heller någon avgift för ELA-garantin, och den sammanslagna enheten betalar inte heller någon avgift för garantin för skulderna utanför balansomslutningen. Den sammanslagna enheten kommer också att upphöra att betala avgifter för garantin för kapitalmarknadsfinansiering och insättningar när ELG-ordningen har löpt ut.

(136)

När det gäller rekapitaliseringen anges i punkterna 15 och 44 i rekapitaliseringsmeddelandet att det i välmotiverade fall kan vara nödvändigt att på kort sikt acceptera en lägre ersättning för nödlidande banker, utifrån antagandet och på villkor att kostnaderna kommer att avspeglas i omstruktureringsplanen. Den sammanslagna enheten är i grunden ett verktyg för att underlätta en avveckling av Anglo och INBS under ordnade former. Enheten kommer inte att bedriva några ekonomiska verksamheter förutom vad som är absolut nödvändigt för att avveckla låneportföljen. Irland har gjort tillräckliga åtaganden i det avseendet (se avsnitt 2.3.2). Anglo och INBS kommer båda att försvinna från de irländska utlånings- och insättningsmarknaderna. Det är därför möjligt att dra slutsatsen att en omstrukturering i den formen uppväger den bortfallna ersättningen. Slutligen har Anglo och INBS nationaliserats fullständigt och deras respektive aktieägare har förlorat sina rättigheter och intressen i båda instituten. Till följd av detta kommer alla eventuella vinster som realiseras när avvecklingen av den sammanslagna enheten slutförs att tillfalla staten i sin helhet.

(137)

I bankmeddelandets punkt 26 anges att lämpliga avgifter bör betalas för garantiordningar. Avgifterna bör i möjligaste mån motsvara det som kan betraktas som ett marknadspris, med hänsyn till de svårigheter mottagarna under rådande förhållanden kan ha att betala fulla belopp. Såsom anges i skäl (135) är det viktigt att påpeka att den sammanslagna enheten kommer att betala för avvecklingen av Anglo och INBS. Mot bakgrund av dessa omständigheter drar kommissionen slutsatsen att det i detta fall är motiverat att den sammanslagna enheten inte betalar avgifter för garantin.

(138)

Kommissionen drar slutsatsen att rekapitaliseringen av den sammanslagna enheten i ett stresscenario och de statliga garantierna för Anglo, INBS och den sammanslagna enheten är nödvändiga för att garantera att den sammanslagna enheten kan uppfylla sina kapitalkrav och se till att tillräckliga medel finns tillgängliga, samtidigt som eventuella risker för att den sammanslagna enheten får betalningssvårigheter minskas. När det gäller ersättningen för stödåtgärderna för att säkerställa att stödet begränsas till vad som är absolut nödvändigt, är det motiverat att ingen ersättning betalas med tanke på att Anglo och INBS ska avvecklas via den sammanslagna enheten.

(139)

Den sammanslagna enheten kommer att genomföra avvecklingen av Anglo och INBS, och till följd av detta kommer båda instituten att upphöra med sin verksamhet på de irländska inlånings- och utlåningsmarknaderna. Såsom fastställs i skäl (105) kommer den sammanslagna enheten att bedriva vissa begränsade ekonomiska verksamheter för att avveckla Anglos och INBS:s låneportföljer. Kommissionen anser det vara positivt att Irland har gjort de nödvändiga åtagandena för att se till att de ekonomiska verksamheter som utförs av den sammanslagna enheten kommer att begränsas till vad som är absolut nödvändigt. Den utlåning som beviljas av den sammanslagna enheten kommer endast att ske inom ramen för förvaltningen av de låneportföljer som övertagits från Anglo och INBS (omstrukturering av lån, bevarande av värdet på säkerheter) och kommer att omfattas av stränga begränsningar. Den sammanslagna enheten kommer inte att inkassera insättningar eller inleda nya verksamheter. Den snedvridning av konkurrensen som orsakas av det omfattande stödet till Anglo, INBS och den sammanslagna enheten kommer följaktligen att bli begränsad.

(140)

Kommissionen drar följande slutsatser: i) rekapitaliseringen av den sammanslagna enheten i ett stresscenario och garantierna är lämpliga för att säkerställa avvecklingen av Anglo och INBS, ii) Anglo och INBS kommer att upphöra med sina verksamheter på de irländska inlånings- och utlåningsmarknaderna, iii) det faktum att investeringen i Anglo, INBS och den sammanslagna enheten inte kommer att leda till någon ersättning eller intäkter är motiverat med tanke på omständigheterna, och iv) det finns tillräckliga åtgärder för att begränsa de negativa spridningseffekterna för andra konkurrenter.

(141)

I omstruktureringsmeddelandet fastställs de regler om statligt stöd som är tillämpliga på omstruktureringen av finansinstitut under den rådande finanskrisen. Enligt omstruktureringsmeddelandet måste omstruktureringar av finansinstitut under den rådande finanskrisen för att var förenliga med artikel 107.3b i fördraget

(142)

Syftet med den gemensamma omstruktureringsplanen är att den sammanslagna enheten ska avveckla Anglo och INBS under ordnade former. En bedömning av den sammanslagna enhetens lönsamhet är därför inte nödvändig.

(143)

Den gemensamma omstruktureringsplanen omfattar en avveckling av Anglo och INBS under ordnade former på grundval av statligt stöd. Båda bankernas låneportföljer kommer att avvecklas under en tioårsperiod. Irland har uppskattat de nödvändiga kapitaltillskotten till […] för att skydda den sammanslagna enheten mot risken för att råka i betalningssvårigheter. Dessutom kommer enheten att gynnas av statliga garantier för att kunna vidta de åtgärder som krävs för avvecklingen av Anglos och INBS:s tillgångar.

(144)

Det finns följaktligen lämpliga förutsättningar för att avveckla den sammanslagna enhetens tillgångar under ordnade former.

(145)

I omstruktureringsmeddelandet anges att stöd bör begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att begränsa snedvridningar av konkurrensen och hindra ett överdrivet risktagande, och att stödmottagaren bör lämna ett eget bidrag till omstruktureringskostnaderna. Därför ska a) både omstruktureringskostnaderna och stödbeloppet vara begränsade, och b) det krävs ett betydande eget bidrag.

(146)

Enligt omstruktureringsmeddelandets principer ska stödbeloppet begränsas till vad som är absolut nödvändigt och bankerna ska först använda sina egna medel för att finansiera omstruktureringen.

(147)

Irland har beslutat att Anglo och INBS inte ska fortsätta med sina verksamheter med tanke på de massiva förluster som båda instituten har dragit på sig och den osäkerhet som en fortsatt verksamhet från deras sida skulle förmedla till marknaden. Staten skulle i synnerhet riskera att ständigt behöva tillföra Anglo och INBS kapital så länge som de båda bankerna är aktiva för att täcka förluster och se till att båda instituten uppfyller de nya kapitalkrav som har fastställts av den finansiella tillsynsmyndigheten. Genom att välja alternativet att avveckla båda bankerna har Irland fått slut på marknadsspekulationen i Anglo och INBS och har klargjort kostnaden för det statliga stöd som de gynnas av.

(148)

Irlands beslut kombinerat med de åtaganden som anges i avsnitt 2.3.2 kommer att garantera att stödet inte används för att utveckla nya verksamheter, något som skulle kräva både kapital och finansiering, och bidrar därför till att begränsa stödbeloppet till vad som är absolut nödvändigt. Den sammanslagna enheten kommer inte att bevilja nya lån, utan kommer i stället att begränsa verksamheten till att förvalta Anglos och INBS:s låneportföljer enligt stränga begränsningar.

(149)

Som ett led i avvecklingen av både Anglo och INBS har Irland beslutat att slå samman de båda enheterna så att det bara ska finnas en enda förvaltare av avvecklingen av dem. Denna lösning kommer sannolikt att skapa synergier när det gäller avvecklingen av låneportföljen, personalfrågor och förvaltning av medlen. Även om synergierna blir begränsade kommer de att underlätta avvecklingen av tillgångarna. […] I detta specifika fall bidrar en sammanslagning av de två enheterna till att det kapital som Irland måste tillföra bankerna begränsas.

(150)

Mer generellt kommer en sammanslagning av de två bankerna att underlätta avvecklingsstrukturen, och kan dessutom bidra till att minska de strukturella kostnaderna, om än i begränsad omfattning.

(151)

Alternativt skulle Irland kunna överväga en omedelbar likvidation av Anglo och INBS. Kommissionen anser emellertid att en likvidation skulle bli mer kostsam än en avveckling under ordnade former och att detta alternativ dessutom skulle kräva mer statligt stöd […].

(152)

När det gäller de kommersiella lån som överförts till den sammanslagna enheten från Anglo förutses i den gemensamma omstruktureringsplanen en värdeminskning av det nominella värdet av […] (65). Med tanke på de rabatter som Anglos marknadsrådgivare uppskattade i maj 2010, skulle en nödförsäljning av den del av Anglos lån som inte omfattas av NAMA leda till betydligt större förluster än en avveckling av låneportföljen under ordnade former ([…]) (66). Generellt sett skulle de förluster som uppstår till följd av en omedelbar likvidation av Anglo orsaka större förluster för de parter som skulle bära lånen än om lånen avvecklas under en lång tidsperiod. Det är viktigt att betona att inga transaktioner av den omfattning som diskuteras här har förekommit i samband med irländska lån. Alla siffror är följaktligen uppskattningar som grundas på expertåsikter, och i händelse av en snabb försäljning är det långtifrån säkert att man skulle lyckas finna en köpare av denna enorma volym av tillgångar, inte ens till mycket låga priser.

(153)

Vid en likvidation skulle inkomsterna från avyttringen av tillgångarna fördelas för att återbetala innehavare av prioriterade obligationer, insättare och statligt garanterad finansiering från ECB och Irlands centralbank. […].

(154)

I Anglo täcks ett belopp på cirka […] miljarder euro i skulder utan säkerhet inte av den statliga garantin (67). […]. Återstoden av Anglos skulder utan säkerhet (cirka 3 miljarder euro) garanteras av staten, och staten skulle återbetala det nominella beloppet till de berörda skuldinnehavarna. Vid en likvidation skulle innehavarna av prioriterade obligationer utan säkerhet bidra till förlusterna med ett nettobelopp på totalt högst […] miljarder euro. Detta belopp är mindre än de merförluster som skulle uppstå vid en nödförsäljning av Anglos tillgångar.

(155)

Vid en likvidation skulle dessutom innehavarna av efterställda skuldförbindelser tvingas ta på sig förlusterna. Eftersom de efterställda skulderna har köpts tillbaka under de senaste åren och de resterande utestående efterställda skulderna är små, skulle dessa förluster inte heller uppväga det ytterligare statliga stöd som skulle krävas för att återbetala de andra innehavarna av de mer prioriterade skuldförbindelserna (68).

(156)

Sammanfattningsvis skulle en snabb likvidation av låneportföljen, under förutsättning att detta skulle vara genomförbart – vilket är långtifrån säkert – ge upphov till en högre kostnad för Irland än kostnaderna för den planerade avvecklingen under en tioårsperiod av Anglo och INBS, enligt vilken de tillgångar som är lättare att avyttra kommer att säljas först, medan de tillgångar som det inte finns någon marknad för kommer att innehas under ett antal år.

(157)

I INBS:s fall gäller liknande överväganden som för Anglo i fråga om bankens portfölj med kommersiella lån (som nästan helt har överförts till NAMA). De allra flesta av INBS:s skulder har också garanterats av Irland (69).

(158)

När det gäller INBS:s hypotekslån anger Irland i omstruktureringsplanen för INBS att det på grundval av låneportföljens kvalitet och tillgänglig marknadsinformation om transaktioner som omfattar liknande tillgångar av bättre kvalitet på Irland och i Förenade kungariket […], är rimligt att förvänta sig en hög rabatt på eventuella kortsiktiga transaktioner rörande INBS:s hypotekslån.

(159)

I den gemensamma omstruktureringsplanen uppskattas de sammanlagda förlusterna för INBS:s låneportfölj att uppgå till cirka […], baserat på värdeminskningar av […]. Om hypotekslånen skulle avyttras under 2011, […]. Fördelen med en avveckling av INBS under ordnade former skulle kunna minskas om en högre rabatt än väntat erbjöds för hypotekslånen. Det är emellertid sannolikt att rabatten […].

(160)

Kommissionen drar slutsatsen att en avveckling av Anglo och INBS under ordnade former genom en sammanslagen enhet bidrar till att minska omstruktureringskostnaderna och begränsar det statliga stödet till vad som är absolut nödvändigt.

(161)

Enligt principerna för den stödmottagande bankens eget bidrag under omstruktureringsfasen krävs i) att den stödmottagande banken i första hand använder sig av egna medel för att finansiera omstruktureringen, till exempel genom försäljning av tillgångar, och iii) att de kostnader som är förknippade med omstruktureringen delas på ett lämpligt sätt av dem som investerade i banken, genom att förlusterna absorberas med tillgängligt kapital och genom att en lämplig ersättning för statliga ingripanden betalas. Ansvarfördelningen syftar dels till att begränsa snedvridningen av konkurrensen, dels till att förhindra ett överdrivet risktagande (70).

(162)

I avvecklingen av Anglo och INBS maximeras de båda institutens egna bidrag eftersom alla tillgångar ska säljas ut och hela vinsten går till att finansiera avvecklingen. Värdet på tillgångarna har emellertid sjunkit så mycket i värde att vinsten från försäljningen av dem verkar liten jämfört med det kapital som tillförts båda bankerna.

(163)

Dessutom har båda bankerna sålt sina innehav i form av insättningar.

(164)

När det gäller ansvarsfördelning krävs i omstruktureringsmeddelandet att omstruktureringskostnaderna inte bara bärs av staten, utan även av bankens tidigare investerare och aktieägare.

(165)

I Anglos fall har de privata aktieägarna försvunnit helt, och banken har nationaliserats fullständigt.

(166)

När det gäller INBS ägdes banken av sina medlemmar före statens rekapitalisering. Särskilt ”aktiemedlemmarna” (personer som hade tecknat ett kapitalkonto hos INBS) hade rätt till vinst på eventuellt överskott av de tillgångar som realiserades vid upphörandet av ömsesidigheten (omvandlingen av INBS till en vanlig bank) eller vid en avveckling eller upplösning. Till följd av den första rekapitaliseringen av INBS har staten helt tagit över kontrollen av INBS genom att utfärda speciella investeringsaktier, och detta i sin tur har lett till att medlemmarna har förlorat alla rättigheter till vinst på överskottet av de tillgångar som realiserats till förmån för staten (exempelvis vid en försäljning av INBS). Till följd av detta har aktiemedlemmarnas ekonomiska rättigheter helt försvunnit.

(167)

Både Anglos aktieägare och INBS:s medlemmar har således bidragit i största möjliga utsträckning genom att lämna över kontrollen och ägarskapet av instituten till staten.

(168)

Innehavarna av efterställda skuldförbindelser har också bidragit till omstruktureringen i betydande utsträckning genom två skuldförvaltningsöversyner (Liability Management Exercise) i Anglo och en i INBS. De två skuldförvaltningsöversynerna i Anglo, som genomfördes i augusti 2009 respektive december 2010, ledde till stora förluster för obligationsinnehavarna, gav upphov till cirka 3,5 miljarder euro i vinst före skatt och tillförde ytterligare klass 1-kärnkapital till banken (71). INBS genomförde en skuldförvaltningsöversyn 2009, där obligationsinnehavarna växlade in sina säkerheter till en rabatt på 42 procent på nominellt värde, vilket innebar att INBS frigjorde ett belopp på 112 miljoner euro i klass 1-kärnkapital.

(169)

Sammanlagt kommer den sammanslagna enheten att inneha 500 miljoner euro i efterställda skuldförbindelser (per den 31 december 2010), och detta är betydligt mindre än den efterställda skuld som innehades av Anglo och INBS per den 31 december 2008 (5 miljarder euro respektive 300 miljoner euro). Detta åskådliggör de massiva förluster som innehavarna av efterställda obligationer tagit på sig. Irland har dessutom lovat att den sammanslagna enheten inte kommer att betala kuponger eller utnyttja köpoptioner på efterställda skuldinstrument och hybridkapitalinstrument om den inte har en lagstadgad skyldighet att göra det.

(170)

Med tanke på det ovanligt stora statliga stöd som dessa två institut har mottagit jämfört med deras storlek och den motsvarande kostnaden för staten, är det motiverat att överväga om en ansvarsfördelning som inbegriper de prioriterade långivarna är ett möjligt alternativ. I detta sammanhang har prioriterade obligationsinnehavare samma överordnade nivå som kapitalkontoinnehavare på Irland. […]. Såsom redan angetts skulle en likvidation av bankerna leda till ett betydligt större behov av statligt stöd och större kostnader för skattebetalarna. Hittills har kommissionen inte mottagit något detaljerat förslag om hur de prioriterade långivarna skulle kunna vara med och dela […] på ansvaret utan att statens kostnader för avvecklingen ökar.

(171)

Generellt sett drar kommissionen slutsatsen att inom den nuvarande rättsliga ramen uppfyller Anglos och INBS:s egna bidrag till avvecklingen de villkor som fastställs i omstruktureringsmeddelandet.

(172)

Enligt omstruktureringsmeddelandet måste åtgärder för att begränsa snedvridningar av konkurrensen stå i proportion till stödbeloppet och det stödmottagande institutets närvaro på marknaden efter omstruktureringen.

(173)

Såsom beskrivs tidigare i avsnitt 6.2.5 är de belopp som mottagits av Anglo, INBS och deras efterföljare, dvs. den sammanslagna enheten, ovanligt högt, både i absoluta tal och när de jämförs med institutens storlek och riskvägda tillgångar. Detta visar på omfattningen av de båda institutens misslyckande.

(174)

Samtidigt är snedvridningen av konkurrensen begränsad, eftersom instituten nästan helt kommer att försvinna från alla marknader där de var närvarande. Den sammanslagna enhetens kommersiella verksamhet kommer att begränsas i så stor utsträckning som möjligt genom de åtaganden som Irland gjort enligt vad som anges i avsnitt 2.3.2. Enheten kommer att avveckla Anglos och INBS:s låneportföljer och kommer inte att inleda några nya verksamheter. Den kommer också att upphöra med inlåning (72). Samtliga åtaganden som gjorts av Irland kommer att fortsätta att gälla till dess att tillgångarna avvecklats fullständigt.

(175)

I nedanstående skäl förklaras anledningen till att Irlands åtaganden bidrar till att garantera att snedvridningen av konkurrensen begränsas till vad som är absolut nödvändigt.

(176)

Kommissionen anser att det är positivt att Irland har lovat att den sammanslagna enheten inte kommer att inleda några nya verksamheter och inte kommer att gå in på nya marknader. Enheten kommer endast att avveckla Anglos och INBS:s låneportföljer och likvideras när de övertagna tillgångarna har avvecklats.

(177)

Dessutom kommer den sammanslagna enheten inte ha tillstånd att förvärva eller delta i andra företag. På så vis förhindras den att använda statliga medel för en expansion av verksamheten.

(178)

Den sammanslagna enheten kommer inte att bevilja lån till nya kunder och kommer att begränsa sin utlåningsverksamhet till att förvalta Anglos och INBS:s låneportföljer. Detta innebär att enheten aktivt kommer att förvalta dessa låneportföljer på ett sätt som maximerar tillgångarnas kapitalvärde, vilket är normal affärspraxis för alla företag med pågående verksamhet.

(179)

När det gäller portföljen med kommersiella lån innebär en aktiv förvaltning även en begränsad ytterligare utlåning till låntagare för att avsluta eller förbättra ett bolån om detta bidrar till att bevara eller öka tillgångarnas kapitalvärde. Sådan aktiv förvaltning kommer emellertid att vara begränsad, eftersom den sammanslagna enhetens portfölj av kommersiella lån inte får överstiga prognoserna i den gemensamma omstruktureringsplanen med mer än […] under något år under planens löptid. Detta övergripande tak för ökningen av portföljen av kommersiella lån kompletteras dessutom med flera andra tak som gäller för särskilda låntagare enligt vad som anges i avsnitt 2.3.2.

(180)

Irland har dessutom lovat att inga ytterligare bolån kommer att beviljas när det gäller INBS:s hypotekslån (om banken inte har en avtalsenlig skyldighet att göra detta). Bolåneportföljen kommer att förvaltas för att öka dess kapitalvärde och ny utlåning kommer att vara strängt begränsad. Taket för ytterligare bolån kommer att vara 20 miljoner euro för perioden 2011–2012, och 5 miljoner euro per år därefter. Dessa tak (ett årligt genomsnitt på 10 miljoner euro 2011 och 2012, och 5 miljoner euro per år därefter) utgör mindre än 1 procent av det nominella värdet av den sammanslagna enhetens låneportfölj, och hindrar således enheten från att expandera verksamheten till att omfatta hypoteksmarknaden.

(181)

Det övergripande taket för låneportföljen och de åtaganden som Irland gjort kommer att bidra till att garantera att Anglos och INBS:s låneportföljer förvaltas på ett försiktigt sätt med målsättningen att maximera avkastningen, och den sammanslagna enheten förhindras också från att inleda helt ny utlåningsverksamhet med nya eller befintliga kunder. Den sammanslagna enhetens kommersiella verksamhet kommer därför att begränsas till vad som är absolut nödvändigt, och Irlands åtaganden kommer att garantera att den sammanslagna enhetens verksamheter inte kommer att ge upphov till några allvarligare problem när det gäller snedvridning av konkurrensen.

(182)

Enligt stödprogrammet slutfördes försäljningen av cirka 12,2 miljarder euro i insättningar från Anglo och INBS och cirka 15,9 miljarder euro i NAMA-obligationer från båda enheterna den 24 februari 2011 (se avsnitt 2.3.1.1).

(183)

Den sammanslagna enheten har emellertid behållit upp till 1 miljard euro av insättningarna vid datumet för överföringen av insättningarna.

(184)

Vissa av dessa företagsinsättningar innehas som en garanti för lån som beviljats flera företag (överföringskonton). Innehavet av dessa insättningar ingår i de avtalsenliga inlåningsarrangemangen mellan instituten och vissa av deras kunder, och ingår därför i avvecklingen av Anglos och INBS:s låneportföljer under ordnade former. Den sammanslagna enhetens verksamhet i detta avseende kommer emellertid att vara begränsad, eftersom den inte kommer att bedriva inlåning med nya kunder och den inlåning som enheten kommer att fortsätta att inneha kommer att återbetalas successivt.

(185)

Den sammanslagna enheten kommer att minska den återstående inlåningen i ungefär samma takt som de tillgångar som är relaterade till eller förknippade med inlåningen avvecklas (eller i ungefär samma takt som hela låneportföljen avvecklas om det inte finns några relaterade eller förknippade tillgångar). Irland har dessutom lovat att den sammanslagna enhetens låneportfölj inte kommer att överstiga prognoserna i den gemensamma omstruktureringsplanen med mer än 200 miljoner euro vid någon tidpunkt.

(186)

Avslutningsvis minskas den sammanslagna enhetens kommersiella verksamheter på inlåningsmarknaden dramatiskt, och begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att avveckla Anglos och INBS: låneportföljer under ordnade former. Irlands åtaganden kommer således att garantera att den sammanslagna enhetens inlåningsverksamhet inte leder till en betydande snedvridning av konkurrensen på den irländska inlåningsmarknaden.

(187)

Kommissionen drar slutsatsen att de ovanligt höga statliga stödbeloppen inte leder till en otillbörlig snedvridning av konkurrensen eftersom de uppvägs av att de berörda bankerna drar sig bort från marknaden i motsvarande grad. Åtgärderna för att förhindra snedvridningar av konkurrensen uppfyller kraven i omstruktureringsmeddelandet, eftersom den sammanslagna enheten inte kommer att inleda någon ny verksamhet och kommer att upphöra med inlåningsverksamheten, samtidigt som dess utlåning kommer att begränsas till normal förvaltning och avveckling av Anglos och INBS:s låneportföljer. Den sammanslagna enheten kommer till slut att fullständigt försvinna från de irländska inlånings- och utlåningsmarknaderna, och kommer därför inte längre att snedvrida konkurrensen. Dessutom kommer den sammanslagna enheten att tillämpa ett förbud mot förvärv.

(188)

I punkt 46 i omstruktureringsmeddelandet anges att kommissionen för att kunna kontrollera att omstruktureringsplanen genomförs på ett korrekt sätt kommer att begära in detaljerade regelbundna rapporter. Irland ska därför lämna sådana rapporter till kommissionen var sjätte månad, från och med dagen för delgivandet av detta beslut.

(189)

När det gäller omstruktureringen av Anglo och INBS kommer även en övervakningsförvaltare att utses för en treårsperiod. Förvaltaren kommer att övervaka att Irland uppfyller de åtaganden som ingåtts. Övervakningsförvaltaren kommer att ha ansvar för att övervaka alla åtaganden (se bilaga II). Förvaltaren kommer särskilt att regelbundet övervaka om den sammanslagna enheten förvaltar Anglos och INBS:s låneportföljer enligt villkoren i åtagandena och se till att förvaltningen av Anglos och INBS:s låneportföljer inte leder till snedvridningar av konkurrensen på marknaden.

(190)

Kommissionen drar slutsatsen att den gemensamma omstruktureringsplanen för Anglo och INBS uppfyller kraven i omstruktureringsmeddelandet. Enligt planen ska Anglos och INBS:s tillgångar avvecklas under ordnade former. Bankernas egna bidrag är tillräckliga, ansvarsfördelningen är betydande och det statliga stödet begränsas till vad som är absolut nödvändigt. Åtgärderna för att begränsa konkurrenssnedvridningar är lämpliga och avvecklingen kommer att övervakas på lämpligt sätt.

(191)

Åtgärderna a–v i skälen 66–69, som anges i tabell 1, anses utgöra omstruktureringsstöd. När det gäller de stödåtgärder som omfattas av beslutet om att inleda förfarandet av den 31 mars 2010 anser kommissionen i enlighet med artikel 7.3 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (73) att dessa åtgärder är förenliga med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3b i EUF-fördraget. När det gäller de återstående åtgärder som omfattas av detta beslut gör kommissionen i enlighet med artikel 4.3 i förordning (EG) nr 659/1999 inga invändningar mot dessa åtgärder eftersom de är förenliga med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3b.

a)

[…] rekapitaliseringar av Anglo Irish Bank till ett belopp av 29,44 miljarder euro.

b)

Genomförda rekapitaliseringar av Irish Nationwide Building Society till ett belopp av 5,4 miljarder euro.

c)

Genomförda statliga garantier för Anglo Irish Bank, inbegripet garantordningen för kreditinstitut (CIFS), ordningen för stödberättigade garantier (ELG), likviditetsstödet i nödlägen (ELA) och garantier för kortfristiga skulder och skulder utanför balansomslutningen.

d)

Genomförda statliga garantier för Irish Nationwide Building Society, inbegripet CIFS, ELG, ELA samt garantier för kortfristiga skulder.

e)

Genomförd räddningsåtgärd för Anglo Irish Bank, dvs. överföring av stödberättigade lån till National Assets Management Agency (NAMA) på 35 miljarder euro.

f)

Genomförd räddningsåtgärd för Irish Nationwide Building Society, dvs. överföring av stödberättigade lån till NAMA på 8,9 miljarder euro.

g)

[…] rekapitalisering av den sammanslagna enheten på 3,3 miljarder euro i ett stresscenario.

h)

Planerade garantier till den sammanslagna enheten för dess kapitalmarknadsfinansiering, insättningar samt skulder utanför balansomslutningen.