1.3.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 59/1

(1)

Erfarenheterna från genomförandet av kommissionens förordning (EU) nr 185/2010 av den 4 mars 2010 om detaljerade bestämmelser för genomförande av de gemensamma grundläggande standarderna avseende luftfartsskydd (2) har visat att genomförandebestämmelserna behöver ändras för vissa gemensamma grundläggande standarder.

(2)

Det handlar om att förtydliga eller förenkla vissa särskilda åtgärder avseende luftfartsskydd för att öka den rättsliga tydligheten, standardisera den gemensamma tolkningen av lagstiftningen och säkerställa bästa genomförande av de gemensamma grundläggande standarderna för luftfartsskydd.

(3)

Ändringarna rör genomförandet av ett begränsat antal åtgärder avseende tillträdeskontroll, övervakning och patrullering, säkerhetskontroll av passagerare och lastrumsbagage, säkerhetskontroller av frakt, post, förnödenheter som används ombord och varuleveranser till flygplatser samt utbildning av personer och säkerhetsutrustning.

(4)

Förordning (EU) nr 185/2010 bör därför ändras i enlighet med detta.

(5)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från kommittén för luftfartsskyddet inom den civila luftfarten.

1.3.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 59/9

(1)

I genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 fastställs, i enlighet med resultatet av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärden vid import från tredjeländer, för de produkter och de perioder som anges i del A i bilaga XVI till den förordningen.

(2)

Varje arbetsdag fastställs ett schablonimportvärde i enlighet med artikel 136.1 i genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 med hänsyn till varierande dagliga uppgifter. Denna förordning bör därför träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

1.3.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 59/11

(1)

Enligt artikel 136.1 i förordning (EG) nr 1234/2007 ska importtullen för produkter som omfattas av KN-numren 1001 19 00, 1001 11 00, ex 1001 91 20 (vanligt vete, för utsäde), ex 1001 99 00 (vanligt vete av hög kvalitet, av annat slag än för utsäde), 1002 10 00, 1002 90 00, 1005 10 90, 1005 90 00, 1007 10 90 samt 1007 90 00 motsvara det interventionspris som gäller för sådana produkter vid import och ökas med 55 % minus det cif-importpris som gäller för sändningen i fråga. Denna tull får dock inte vara högre än tullsatsen i Gemensamma tulltaxan.

(2)

För beräkning av den importtull som avses i artikel 136.1 i förordning (EG) nr 1234/2007 ska enligt punkt 2 i den artikeln representativa cif-importpriser upprättas regelbundet för produkterna i fråga.

(3)

Enligt artikel 2.2 i förordning (EU) nr 642/2010 ska importtullen för produkter som omfattas av KN-numren 1001 19 00, 1001 11 00, ex 1001 91 20 (vanligt vete, för utsäde), ex 1001 99 00 (vanligt vete av hög kvalitet, av annat slag än för utsäde), 1002 10 00, 1002 90 00, 1005 10 90, 1005 90 00, 1007 10 90 samt 1007 90 00 beräknas på det dagliga representativa cif-importpris som fastställs på det sätt som anges i artikel 5 i den förordningen.

(4)

De importtullar bör fastställas som ska gälla från och med den 1 mars 2012 och som ska tillämpas till dess att ett nytt fastställande träder i kraft.

(5)

Den här förordningen bör träda i kraft samma dag som den offentliggörs, eftersom denna åtgärd måste tillämpas fortast möjligt efter det att uppdaterade uppgifter har tillhandahållits.

1.3.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 59/14

(1)

Efter att ha mottagit upplysningar om den berörda åtgärden ställde Europeiska kommissionen frågor till de franska myndigheterna i en skrivelse av den 2 oktober 2001. Frankrikes ständiga representation vid Europeiska unionen svarade kommissionen genom en skrivelse av den 9 november 2001.

(2)

Åtgärden hade genomförts utan förhandstillstånd från kommissionen, varför den fördes in i registret över icke anmält stöd med nummer NN 39/03.

(3)

Kommissionen inledde det förfarande som anges i artikel 108.2 i EUF-fördraget beträffande det berörda stödet genom beslut K(2003) 2057 slutlig av den 9 juli 2003.

(4)

Beslutet om att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (2). Kommissionen har uppmanat övriga medlemsstater och berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödet i fråga. Kommissionen har inte fått in några synpunkter från berörda parter. De franska myndigheterna översände sina synpunkter genom skrivelser av den 8 och 10 oktober 2003 samt den 13 september och den 29 november 2005.

(5)

Den 25 februari 2011 översändes en begäran om kompletterande upplysningar till Frankrike och ett möte hölls den 29 mars 2011.

(6)

De franska myndigheterna svarade genom en skrivelse av den 24 maj 2011.

(7)

Branschövergripande sammanslutningar är grupperingar av aktörer som är representativa för olika yrkesgrupper inom en produktionskedja på jordbruksområdet, i förekommande fall inbegripet såväl produktion som bearbetning, saluföring och distribution, och som har erkänts som branschövergripande sammanslutningar av den behöriga administrativa myndigheten. De branschövergripande sammanslutningarnas existens, uppdrag och funktion regleras genom artiklarna L.631–1 och följande i den franska landsbygdslagen (Code rural). För att en sådan gruppering ska erkännas måste de behöriga myndigheterna kontrollera att olika villkor är uppfyllda, bland annat att grupperingens stadga är förenlig med lagen (artikel L.632–1 i landsbygdslagen) och att de organisationer som ingår i den branschövergripande sammanslutningen är representativa.

(8)

De branschövergripande sammanslutningarna har som mål att bedriva verksamhet som främjar samtliga aktörer inom en produktionskedja och de får ingå avtal i det syftet. Dessa avtal och de frivilliga avgifter som har tagits ut för att finansiera de verksamheter som föreskrivs i sådana avtal kan göras obligatoriska (”utvidgas”) genom interministeriellt beslut för samtliga aktörer i produktionskedjan, oavsett om de är medlemmar i en godkänd branschövergripande sammanslutning eller ej, om de uppfyller de mål som anges i förteckningen i lagen. Syftet med avtalen är främst att förbättra kunskapen om marknaden, förbindelserna mellan aktörerna samt kvaliteten hos och marknadsföringen av produkterna. Enligt landsbygdslagen får avtalen endast utvidgas om de är av ”gemensamt intresse” baserat på verksamheter som är ”förenliga med det allmänna intresset och förenliga med bestämmelserna i den gemensamma jordbrukspolitiken” (se artikel L.632–3 i landsbygdslagen).

(9)

Villkoren för att ta ut och fördela de frivilliga avgifter som har gjorts obligatoriska regleras individuellt i varje branschövergripande avtal.

(10)

De branschövergripande sammanslutningarna är privaträttsliga juridiska personer och de finansieras genom avgifter från den berörda sektorn, men systemet med obligatoriska frivilliga avgifter innebär att det krävs ett statligt ingripande, enligt följande villkor:

(11)

Syftet med det berörda stödet är att främja FoU-verksamhet, tekniskt stöd och säljfrämjande åtgärder (reklam) till förmån för uppfödningssektorn.

(12)

Detta beslut avser två typer av branschövergripande avgifter som har gjorts obligatoriska av de offentliga myndigheterna. Dels handlar det om avgiften på kött och slaktbiprodukter avsedda som livsmedel från nötkreatur, andra oxdjur och får, liksom på levande nötkreatur, andra oxdjur och får som sänds till ett annat EU-land eller som exporteras (köttavgiften), dels handlar det om avgiften till Fonds National de l’Élevage (nationalfonden för uppfödning; FNE-avgiften).

(13)

Följande branschövergripande avtal innefattar avgifter till Interbev som omfattas av detta beslut:

(14)

L’Association Nationale Interprofessionnelle du Bétail et des Viandes (Interbev) är den franska branschövergripande sammanslutningen för djur- och köttsektorn. Den bildades den 9 oktober 1979 på initiativ från organisationer som företrädde djur- och köttproduktionskedjan inom sektorn för nötkreatur, får och hästar och erkändes genom ett beslut av den 18 november 1980 (3). Organisationen ska försvara och stärka de gemensamma intressena för uppfödningen och industri-, hantverks- och handelsverksamheterna inom produktionskedjan. Interbev erkändes 1980 som branschövergripande sammanslutning för djur- och köttsektorn. Organisationen omfattar tretton nationella yrkesorganisationer som företräder olika yrken inom den ekonomiska kött- och djursektorn: Uppfödare, försäljare av levande djur, slaktare, grossister, industrier, distributörer.

(15)

Interbevs två främsta uppgifter är att upprätta branschavtal och kollektiv kommunikation och information. Till detta kommer forskningsprogram inom köttsektorn. De branschövergripande avtal som har slutits inom organisationen omfattar regler för verksamheten inom produktionskedjan. Dessa avtal kan läggas fram för de offentliga myndigheterna inom ramen för utvidgningsförfarandet. När utvidgningsbeslut har utfärdats genom ett gemensamt beslut av jordbruks- och ekonomiministerierna blir de åtgärder som föreskrivs i ett branschövergripande avtal obligatoriska för alla aktörer inom produktionskedjan.

(16)

Genom ett branschövergripande avtal av den 25 juli 1995 som utvidgades genom ett beslut av den 18 december 1995 (4) införde Interbev en avgift på kött och slaktbiprodukter avsedda som livsmedel från nötkreatur, andra oxdjur och får, liksom på levande nötkreatur, andra oxdjur och får som sänds till ett annat EU-land eller exporteras.

(17)

Avgifterna kom att belasta tre kategorier av kött och/eller djur enligt följande:

(18)

Det branschövergripande avtalet av den 25 juli 1995 ersattes av ett annat branschövergripande avtal den 12 juni 2001, vilket utvidgades genom ett beslut av den 19 september 2001 (6). Enligt artikel 1 i det beslutet ska avtalet utvidgas för en period på tre år efter dagen för offentliggörandet av beslutet, det vill säga fram till den 30 september 2004.

(19)

Det branschövergripande avtalet av den 12 juni 2001 innebar en fortsättning av det gamla systemet i fråga om vilka kategorier av kött och/eller djur som omfattades, men avgifterna höjdes: 0,1574 franska franc (0,024 euro) för kött och slaktbiprodukter av djur slaktade i Frankrike avsedda som livsmedel, 0,0656 franska franc (0,010 euro) för kött som förs in eller importeras för konsumtion i Frankrike, 11,15 franska franc (1,7 euro) för levande nötkreatur, andra oxdjur och får som sänds till ett annat EU-land eller exporteras.

(20)

Genom avtalet av den 12 juni 2001 infördes också en möjlighet att delvis betala tillbaka avgiften för kött som sänds till ett annat EU-land eller exporteras till tredjeland. Återbetalningen uppgick till 0,0656 franska franc/kg (0,010 euro).

(21)

I utvidgningarna 1995 och 2001 uteslöts bestämmelsen om avgift på kött som förs in eller importeras för konsumtion i Frankrike. Dessa produkter påverkas alltså inte av den obligatoriska köttavgiften.

(22)

Genom ett branschövergripande avtal av den 15 juni 1994, som utvidgades genom ett beslut av den 18 december 1995 (7), och genom ett beslut av den 19 september 2001 (8) införde Interbev en avgift till förmån för en fond för uppfödning, Fonds national de l’élevage. Enligt det senare beslutet ska avtalet utvidgas för en period på tre år efter dagen för offentliggörandet av beslutet, dvs. till den 30 september 2004.

(23)

Denna branschfond förvaltas av den nationella uppfödningsorganisationen (Confédération Nationale de l’Élevage, CNE) och inrättades för att tillgodose två huvudsakliga mål: dels att stimulera omstrukturering av organisationen och främja dess anpassning till uppfödarnas framtida behov av att klara av produktionen under en utveckling som kännetecknas av att uppfödarna blir allt färre och konfronteras med kraven i gemenskapspolitiken, dels att bidra till att vidmakthålla de kollektiva resurserna för tillämpad forskning och åstadkomma genetiska framsteg som i framtiden kommer att utgöra nyckelfaktorer för konkurrenskraften inom uppfödningen.

(24)

En avgift för att finansiera denna fond tas ut av fysiska eller juridiska personer som äger eller är medägare till nötkreatur och andra oxdjur och får som slaktas i Frankrike. Enligt de senaste uppgifterna från de franska myndigheterna är denna avgift 0,02 franska franc/kg (0,003 euro) netto slaktat kött (eller 7 franska franc/djur för vuxna nötkreatur, 2,40 franska franc/djur för kalvar och 0,36 franska franc/djur för får – 1,05, 0,36 respektive 0,054 euro).

(25)

Enligt de franska myndigheterna har inkomsterna från denna avgift använts för genetisk förbättring, genetiskt informationssystem, bioteknik och ekonomiska undersökningar.

(26)

De av Interbevs resurser som kommer från köttavgifterna används inom tre verksamhetsområden:

(27)

När det gäller information och säljfrämjande åtgärder handlar det om att finansiera kampanjer på olika teman i anslutning till kvalitetsprodukter av kött, särskilt mer allmänna kampanjer i tv och radio för nötkött och om PR-insatser. Säljfrämjande åtgärder på yttre marknader finansieras också, särskilt deltagande i branschmässor och reklam.

(28)

Tekniskt stöd hör närmast samman med certifiering och kvalitetsbedömning inom uppfödningen, särskilt för att avskaffa de begränsningar som drabbar aktörer som är verksamma inom dessa områden. Interbev utarbetar också kollektiva specifikationer för produktionskedjan och deltar i arbetet med att sprida och införa en stadga för bästa metoder i uppfödningen samt normer för bästa metoder vid arbete med kött. Vidare deltar Interbev i arbetet med att klargöra transaktioner i hela produktionskedjan.

(29)

Verksamheten med forskning och försök är den som är mest anpassad till produktionskedjans behov och är inriktad bl.a. på livsmedelssäkerhet, kvalitetsstyrning och djurskydd.

(30)

Interbevs resurser från FNE-avgifterna används för följande verksamheter:

(31)

Detta beslut gäller perioden 1996–2004, då det senaste branschövergripande avtal som omfattas av detta förfarande löpte ut.

(32)

Mottagarna för den berörda stödåtgärden är uppfödare av nötkreatur, andra oxdjur och får.

(33)

De viktigaste finansiella mottagarna av stödåtgärden är producenter, bearbetningsföretag och distributörer av jordbruksprodukter. Vissa av dessa verksamheter kan utföras för dessa mottagares räkning av privata företag.

(34)

Detta beslut påverkar inte kommissionens ståndpunkt i fråga om huruvida förfarandet för att välja de tjänsteleverantörer som får i uppdrag att genomföra Interbevs åtgärder är förenligt med bestämmelserna om offentlig upphandling.

(35)

För det första konstaterar kommissionen att den franska regeringen har gjort avgifterna obligatoriska genom att utvidga branschövergripande avtal. Detta gjordes genom ett beslut som publicerades i Republiken Frankrikes officiella tidning, dvs. det krävdes en offentlig rättsakt för att man skulle kunna ta ut dessa avgifter. Därför ansåg kommissionen när granskningsförfarandet inleddes att det rörde sig om skatteliknande avgifter, dvs. offentliga medel och att detta stöd var olagligt eftersom det inte hade anmälts.

(36)

Enligt punkt 194 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbruk och skogsbruk 2007–2013 (10) (nedan kallade riktlinjerna för jordbruket) ska allt olagligt stöd bedömas enligt de regler och riktlinjer som gällde när stödet beviljades. Riktlinjerna för jordbruket började tillämpas den 1 januari 2007. De föregående riktlinjerna, gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn (2000–2006) (11) började tillämpas den 1 januari 2000. Stöd som har beviljats efter den dagen ska alltså bedömas mot bakgrund av 2000 års riktlinjer. Allt stöd som har beviljats före den dagen ska däremot bedömas mot bakgrund av de bestämmelser och den praxis som gällde före den 1 januari 2000. De berörda stöden har beviljats sedan 1996.

(37)

Eftersom det är fråga om statligt stöd som finansieras genom en skatteliknande avgift, måste de verksamheter som finansieras med detta stöd samt finansieringen av stödet i sig granskas av kommissionen.

(38)

Kommissionen påpekade att förenligheten i de stöd som beviljades före den 1 januari 2002 måste granskas mot bakgrund av ramverket för nationellt stöd till reklam för jordbruksprodukter och vissa produkter som inte omfattas av bilaga II till EEG-fördraget (12) och att förenligheten i de stöd som beviljats efter den dagen måste granskas mot bakgrund av de riktlinjer för gemenskapen som var tillämpliga på statligt stöd till reklam för de produkter som omfattas av bilaga I till EG-fördraget och för vissa produkter som inte omfattas av bilaga I (13). Dessa båda texter delar i grunden samma principer och det föreskrivs bland annat negativa och positiva kriterier som måste uppfyllas. När det gäller taken för stöden måste kostnaderna för dessa åtgärder finansieras till minst 50 % av sektorn. I detta fall finansierades åtgärderna helt och hållet genom skatteliknande avgifter och branschens insatser uppfyller alltså per definition detta krav. När granskningsförfarandet inleddes ansåg kommissionen därför att de tillämpliga villkoren var uppfyllda.

(39)

Kommissionen påpekade att förenligheten i stöd som beviljats före den 1 januari 2000 måste granskas mot bakgrund av kommissionens praxis som baseras på förslaget till lämpliga åtgärder i fråga om stöd som beviljats av medlemsstaterna inom sektorn för boskapsuppfödning och boskapsuppfödningsprodukter (14) och att förenligheten i stöd som beviljats efter den dagen måste bedömas mot bakgrund av riktlinjerna för jordbruket. Kommissionens praxis före 2000 och riktlinjerna för jordbruket omfattar i huvudsak samma principer. De stöd som har beviljats för upp till 100 % av de stödberättigande kostnaderna är alltså godkända för den här typen av stöd. Dessutom måste stöden vara tillgängliga för samtliga aktörer som kan vara berörda. När granskningsförfarandet inleddes ansåg kommissionen därför att de tillämpliga villkoren var uppfyllda.

(40)

Kommissionen påpekade att det här stödets förenlighet måste bedömas mot bakgrund av gemenskapsramarna för statligt stöd till forskning och utveckling (15) och kommissionens meddelande om ändring av dessa ramar (16). Således kan en stödnivå på upp till 100 % vara förenlig med den gemensamma marknaden, om följande fyra villkor är uppfyllda: stödet är av allmänt intresse för sektorn, informationen offentliggörs i lämpliga tidningar, resultaten av arbetet görs tillgängliga på lika villkor både vad gäller kostnad och tid och stödet uppfyller de internationella handelsvillkor som EU har förbundit sig att uppfylla. När granskningsförfarandet inleddes ansåg kommissionen därför att de tillämpliga villkoren var uppfyllda.

(41)

Kommissionen undrar vilken den exakta karaktären är hos verksamhet som finansieras genom FNE-avgiften, vars mål är att ge impulser till omstrukturering av organisationerna och främja deras anpassning till uppfödarnas framtida behov samt att bidra till att vidmakthålla de kollektiva resurserna för tillämpad forskning och åstadkomma genetiska framsteg. Inkomsterna från denna avgift används enligt de franska myndigheterna för genetiska förbättringar, det genetiska informationssystemet, bioteknik och ekonomiska utredningar. Dessa uppgifter räcker inte för att kommissionen ska kunna avgöra om dessa verksamheter är förenliga med de gemenskapsbestämmelser som eventuellt ska tillämpas. Kommissionen kunde alltså inte när granskningsförfarandet inleddes dra slutsatsen att den verksamhet som finansieras genom FNE-avgiften är förenlig med EG-fördraget (17).

(42)

Sedan den 1 januari 1996 belastar avgiften bl.a. levande nötkreatur, andra oxdjur och får som sänds till andra medlemsstater samt nöt- och fårköttsprodukter som sänds till andra medlemsstater, även om en partiell återbetalning av avgiften infördes 2001. Enligt en dom i Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolen) (18) ska en skatt anses utgöra en överträdelse av förbudet mot diskriminering enligt artikel 110 i EUF-fördraget om de fördelar som inkomsterna av den ger i första hand gynnar de nationella produkter som bearbetas och saluförs på den nationella marknaden med hjälp av partiell ersättning för avgifter som belastar dessa och är till nackdel för nationella produkter som exporteras.

(43)

Under granskningsförfarandet ansåg kommissionen att inkomsterna av den skatt som erhålls genom avgifter som tas ut på produkter och levande djur som sänds till andra medlemsstater för att finansiera säljfrämjande åtgärder, tekniskt stöd samt forskning och försök som företas av Interbev skulle kunna vara en stödfinansieringsmetod som inte är förenlig med den inre marknaden med hänsyn till fördraget, särskilt artikel 107, och följaktligen att statligt stöd som finansieras på detta sätt kan vara oförenligt med fördraget i samma avseende. Skatten skulle kunna missgynna produktion av djur avsedda för export till andra medlemsstater, dels för att inkomsterna, genom det sätt de fördelas på, till sin natur är ägnade att gynna nationell produktion som saluförs i Frankrike till nackdel för den nationella produktion som exporteras, dels för att det i skattesatsen inte tas hänsyn till olikheten i nytta för nationella produkter beroende på om de saluförs i Frankrike eller utanför Frankrike.

(44)

På grundval av de uppgifter som fanns tillgängliga när granskningsförfarandet inleddes fann kommissionen under granskningsförfarandet inte anledning att tro att denna avgift belastar eller har belastat produkter som importeras från eller avsänds till andra medlemsstater.

(45)

När det gäller frågan om de obligatoriska frivilliga avgifternas förenlighet med systemet för den gemensamma organisationen av marknaderna ansåg kommissionen i samband med domen av den 22 maj 2003 i Freskot-målet (19) att de obligatoriska frivilliga avgifterna i detta fall varken direkt eller indirekt påverkade priset på de berörda slutprodukterna eftersom avgifterna inte påverkade produkternas pris, då dessa avgjordes på den fria marknaden. Den pålaga som belastar charkuteriprodukterna och de uppfödda djuren neutraliseras alltså av den fördel som de finansierade verksamheterna ger. Följaktligen kan man anse att avgifternas inverkan på priset är mycket begränsad eller obefintlig.

(46)

Genom skrivelser av den 8 och den 10 oktober 2003 lämnade de franska myndigheterna sina synpunkter på kommissionens beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i EUF-fördraget i fråga om den berörda stödåtgärden.

(47)

Genom skrivelser av den 13 september och den 29 november 2005 överlämnade de franska myndigheterna ytterligare synpunkter som svar på kommissionens begäran om kompletterande upplysningar.

(48)

Efter en begäran om ytterligare upplysningar från kommissionen den 25 februari 2011 och ett möte den 29 mars 2011 överlämnade de franska myndigheterna ytterligare synpunkter genom en skrivelse av den 24 maj 2011.

(49)

De franska myndigheterna konstaterar att kommissionen anser att medlen från dessa branschövergripande avgifter kan likställas med skatteliknande avgifter eftersom de har gjorts obligatoriska och att detta kan snedvrida konkurrensen på den inre marknaden. De franska myndigheterna konstaterar också att dessa åtgärder borde ha anmälts. Därefter har de framfört följande:

(50)

När det gäller de avgifter som har tagits ut för uppfödningsfondens respektive Interbevs räkning enligt de branschövergripande avtalen av den 15 juni 1994 respektive den 18 december 1995 anser de franska myndigheterna att kommissionen inledde sin granskning genom skrivelserna av den 16 januari 1995 (stöd NN 34/95) och av den 18 mars 1996 och avslutade granskningen genom skrivelsen (SG (96) D/6396) av den 15 juli 1996 där det konstaterade att ”åtgärderna i fråga omfattas i sin helhet av tillämpningsområdet för förordning (EEG) nr 2328/91 och måste granskas mot bakgrund av den förordningen. Genom artikel 35.2 i den förordningen utesluts tillämpningen av artiklarna 92 och 93 i fördraget.”

(51)

Som svar till kommissionen, som hävdade att den vid den tidpunkten inte uttalade sig om Interbevs övriga verksamheter (eftersom ärende nr NN 34/95 endast gällde investeringar i omstrukturering av uppfödning av mjölkkor), påpekade de franska myndigheterna att de i sitt svar på en skrivelse från kommissionen av den 18 mars 1996 hade anfört att ”den nationella uppfödningsfonden är avsedd […] att förbättra urvalet i aveln och att stödja forskningen, särskilt den genetiska […]” (skrivelse av den 13 september 2005).

(52)

De franska myndigheterna anser därför att kommissionen var fullständigt informerad om förekomsten av kommunikationsinsatser, säljfrämjande åtgärder, forskning och försök som finansierades av Interbev och hade kunnat begära ytterligare upplysningar av de franska myndigheterna i samband med det ärendet. Eftersom kommissionen inte vidtog några ytterligare åtgärder efter det drog de franska myndigheterna slutsatsen att kommissionen ansåg att dessa upplysningar var tillfredsställande.

(53)

Kommissionen framförde att en begäran om kompletterande uppgifter hade skickats (den 30 maj 1996) efter den ovannämnda skrivelsen, men de franska myndigheterna hävdade dels att de aldrig hade tagit emot någon begäran om kompletterande uppgifter, dels att det faktum att kommissionen inte hade vidtagit några åtgärder mellan den 30 maj 1996 och den 2 oktober 2001 innebar ett underförstått godkännande av att de berörda åtgärderna var förenliga med bestämmelserna.

(54)

Dessutom påpekade de franska myndigheterna att kommissionen hade informerats om Interbevs kommunikationsinsatser i samband med ärende C 18/95 i fråga om åtgärder till stöd för produktionskedjan för får.

(55)

Eftersom kommissionen inte hade tagit upp dessa avtal för granskning sedan dess, ansåg de franska myndigheterna att de med fog kunde anta att kommissionen inte motsatte sig tillämpningen av dem.

(56)

Därför anser de franska myndigheterna att det här förfarandet endast ska gälla det branschövergripande avtalet av den 12 juni 2001.

(57)

I sin skrivelse av den 24 maj 2011 och vid mötet den 29 mars 2011 överlämnade de franska myndigheterna slutligen uppgifter för hela den berörda perioden till kommissionen.

(58)

När det gäller de åtgärder som vidtagits med hjälp av medel från de avgifter som har tagits ut i enlighet med de nya branschövergripande avtalen av den 12 juni 2001 för Interbevs och FNE:s räkning, hade de franska myndigheterna inte ansett att det var nödvändigt att anmäla dem, eftersom de uteslutande finansierades med privata medel från den berörda produktionskedjan.

(59)

När det gäller Interbevs verksamhet konstaterar de franska myndigheterna att kommissionen, efter analysen av de uppgifter som de franska myndigheterna lämnade genom skrivelsen av den 9 november 2001, bedömde att verksamheten var förenlig med gemenskapens riktlinjer för stöd till jordbrukssektorn (2000–2006) och med gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till reklam för jordbruksprodukter och vissa produkter som inte omfattas av bilaga I. Myndigheterna bekräftar att Interbev under den period som detta beslut omfattar finansierade säljfrämjande åtgärder, tekniskt stöd, forskning och försök på samma villkor som de åtgärder som tidigare beskrivits i skrivelsen av den 9 november 2001.

(60)

När det gäller FNE lämnade de franska myndigheterna genom en skrivelse nedanstående förklaringar som svar på beslutet om att inleda förfarandet (den 8 och den 10 oktober 2003).

(61)

De åtgärder som har vidtagits med hjälp av resurser från FNE gäller tekniskt stöd och tillämpad forskning. De franska myndigheterna har bekräftat att dessa utformades i enlighet med punkterna 14 och 17 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn (2000–2006).

(62)

Först och främst preciseras det att de medel som har samlats in av FNE har använts till följande åtgärder:

(63)

När det gäller genetisk förbättring är FNE:s deltagande strikt begränsat till vissa kollektiva insatser som görs inom ramen för den nationella planen för genetisk förbättring och som har utformats av den nationella kommissionen för genetisk förbättring (Commission Nationale d’Amélioration Génétique, CNAG), med företrädare för staten, branschen, forskningen och utbildningen.

(64)

Den finansiering som har beviljats av FNE har främst gått till verksamhet inom den genetiska avdelningen hos uppfödningsinstitutet, vars huvudsakliga uppgift är att stödja organisationer på fältet som bidrar till den genetiska utvecklingen av idisslare; att utarbeta, underhålla och utveckla kravspecifikationer för förfaranden ute på fältet; att kontrollera förfarandena för att ta vara på och registrera nödvändiga uppgifter för den genetiska utvärderingen av avelsdjur i kollektiva databaser; att anpassa indexeringsförfaranden i partnerskap med INRA samt att införa förfaranden för utbyte av uppgifter internationellt och sprida officiella index i Frankrike.

(65)

Med anledning av sin insats för att rusta upp och utveckla informationssystemen för uppfödning deltar FNE i upprustningen av det genetiska informationssystemet (SIG). Denna upprustning inleddes 1995 för att modernisera och effektivisera ett kollektivt informationssystem som funnits sedan 20 år för att skapa en effektivare förvaltning av genetiska uppgifter och samtidigt göra det möjligt att integrera nya funktioner som krävs för indexeringen och för att minska kostnaderna.

(66)

Dessutom deltog FNE i en ekonomisk, teknisk och rättslig genomförbarhetsstudie av ett projekt i fråga om ett branschinformationssystem för uppfödning (SPIE) för att se till att officiella identifieringsuppgifter och andra uppgifter skulle kunna utnyttjas professionellt och branschövergripande.

(67)

Flera program för tillämpad forskning har fått stöd från FNE som har till uppgift att delta i studier inom områden som är av allmänt intresse för produktionskedjan för uppfödning, som stöd till programmet för tillämpad forskning och överföring av reproduktionsbioteknik (embryoöverföring, könsbestämning, in vitro-fertilisering, kloning). Studierna handlar om ny teknik i fråga om embryologi, vilket är särskilt intressant för framtida användning av molekylära markörer och avelsurval med hjälp av markörer. Programmet har lett till kraftigt förbättrade resultat i traditionell embryoöverföring, uppdatering och optimering av den franska metoden för könsbestämning av embryon, uppdatering av metoden för punktering av äggceller med hjälp av ekografi, samt förbättring av tekniken för in vitro-fertilisering.

(68)

FNE har också deltagit i ett pilotforskningsprojekt för homologisk rekombination. Detta projekt, som drivs av INRA, har handlat om hur man med en metod som bygger på transgenetik, där man genom att föra in en transgen på en viss plats i DNA, kan göra en kontrollerad ändring av djurens genom. Detta kommer att öppna vägen för att ersätta en gen med en annan utan att man behöver använda genetiskt modifierade organismer.

(69)

För övrigt har FNE deltagit i ett Idea-program för elektronisk identifiering av nötkreatur och får. Dessutom har FNE bidragit till finansieringen av nationella projekt inom ramen för gemenskapsprogrammet Idea för att förbättra tillförlitligheten i djuridentifieringen med hjälp av ny elektronisk teknik.

(70)

FNE har bidragit till finansieringen av ekonomiska undersökningar som har varit nödvändiga för uppfödningsorganisationerna för att bl.a. lösa problem i samband med de olika reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken, EU:s utvidgning, de senaste årens kriser och den globala utvecklingen.

(71)

Samtliga dessa undersökningar har genomförts under ledning av en grupp vid namn Groupe Économique du Bétail (GEB) för Institut de l’Élevage som garanterar samstämmighet mellan de olika undersökningar som efterfrågas av branschen och att de kompletterar tidigare gjorda undersökningar.

(72)

De undersökningar som har genomförts har handlat om övervakning av konjunkturen för produktionskedjorna för mjölk och kött i Frankrike och Europa, månatliga ekonomiska sammanställningar med djupgående analyser av de ekonomiska aspekterna på djurproduktion i Frankrike, Europa och globalt, särskilda studier som prisövervakning, övervakning av produktionskostnader, förhandlingar inom gemenskapen och inom Världshandelsorganisationen (WTO).

(73)

Den ekonomiska övervakning som utförs inom ramen för GEB innefattar konkret kännedom om hur företagen fungerar, är välkänd av uppfödningsnätverken och skapar synergieffekter effekter mellan en makro- och en mikroekonomisk metod.

(74)

FNE uppmanas dessutom att göra punktinsatser med stöd till nya federativa projekt för att underlätta uppfödningens anpassning till den socioekonomiska utvecklingen, t.ex. införandet av stadgan för god uppfödningspraxis, som är den största kollektiva åtgärden i sitt slag i Europa, och lanseringen av kommunikationsprojektet om uppfödaryrket efter den andra BSE-krisen, för att återställa förtroendet mellan uppfödare och allmänhet.

(75)

De franska myndigheterna har betonat att samtliga finansierade åtgärder har varit av allmänt intresse för alla nötkreaturs- och fåruppfödare. Det har aldrig varit fråga om åtgärder som endast kommit enskilda aktörer eller särskilda grupper av aktörer till godo.

(76)

FNE:s ekonomiska bidrag är för det allra mesta mindre än 50 % av kostnaderna för dessa studier och forskningsarbeten. De kan vara högre än 50 % inom vissa enstaka projekt, men stödnivån överskrider aldrig 100 %.

(77)

Vid finansiering av ekonomiska studier garanteras respekt dels för gränsen på 100 000 euro per uppfödare och treårsperiod, dels för bestämmelsen om tillgång till resultaten för samtliga uppfödare.

(78)

De franska myndigheterna har bekräftat att resultaten av alla ekonomiska undersökningar och de slutsatser som sammanställs vid utgången av alla forskningsprogram ges stor spridning. Resultaten från samtliga studier som finansieras av fonden publiceras och sprids systematiskt så att uppfödare och deras organisationer ute på fältet ska kunna dra fördel av dem och få tillgång till dem utan diskriminering.

(79)

Två stora spridningskanaler används: Uppfödarnas branschorganisationer och uppfödningsinstitutet, via tekniska och ekonomiska publikationer som har stor spridning bland uppfödare och tekniker.

(80)

Eftersom dessa studier är av allmänt intresse sker ingen kommersiell exploatering av resultaten. De verkliga mottagarna för dessa åtgärder är samtliga nötkreaturs- och fåruppfödare, som får ta del av de teoretiska och praktiska resultaten av dem.

(81)

De finansierade studierna leder inte till någon direkt utbetalning till producenter eller bearbetningsföretag.

(82)

När det gäller beskattningen av kött som förs in i Frankrike och som har sitt ursprung hos uppfödare i andra medlemsstater eller i tredjeländer, har kommissionen med hjälp av de uppgifter som de franska myndigheterna har överlämnat vid olika tillfällen kunnat konstatera att avgifter på importerat kött alltid har varit uteslutna från tillämpningsområdet för besluten om utvidgning av de branschövergripande avtalen 1995 och 2001.

(83)

Slutligen har kommissionen tagit upp det faktum att den avgift som tagits ut för FNE:s räkning riskerade att tillämpas på djur som har fötts upp utanför det nationella territoriet, men som har förts in i Frankrike för att slaktas där.

(84)

I sin skrivelse av den 6 oktober 2003 erkände de franska myndigheterna att denna invändning kunde vara berättigad mot bakgrund av principerna i gemenskapslagstiftningen. De åtog sig därför att ändra texten till avtalet för att utesluta alla avgifter för djur som fötts upp utanför det nationella territoriet, men som förts in i Frankrike för att slaktas där. De franska myndigheterna föreslog att de skulle översända den nya texten till kommissionen så snart det nya avtalet var formaliserat och undertecknat.

(85)

De tillade dock att importen av levande djur i praktiken var marginell och att det inte fanns någon risk för snedvridning av konkurrensen. Enligt tullmyndigheten hade 24 933”stora nötkreatur för slakt” importerats 2001 och 22 250 djur hade importerats 2002. Den nationella slakten uppgick till i storleksordningen 4 miljoner djur, varför den levande importen endast motsvarade 0,58 % av det totala antalet slaktade djur. Dessutom gällde mer än 70 % av denna import djur av hög slaktkvalitet som betingade ett högt pris och var avsedda för en viss konsumtionsnisch i norra Frankrike. Med hänsyn till det genomsnittliga importpriset för dessa djur (enligt tullmyndigheten 1,50 euro/kg levande djur, dvs. motsvarande 2,5 euro/kg netto) motsvarade den uttagna FNE-avgiften för dessa djur omkring en tusendel av djurets värde.

(86)

De uttagna obligatoriska frivilliga avgifterna hade enligt de franska myndigheterna dels minimerats genom det först var vanligt förekommande och sedan sattes i system att inga avgifter betalades för importerade djur, dels hade beloppet för den berörda frivilliga obligatoriska avgiften i förhållande till djurens värde varit så litet att det inte kunde ha lett till någon snedvridning av konkurrensen. I sin skrivelse av den 24 maj 2011 överlämnade de franska myndigheterna utskrivna exempel på beräkningen av avgifterna och företagens deklarationer, vilka visade att det i vissa fall kunde ha gjorts en återbetalning trots att detta inte var obligatoriskt.

(87)

Genom en skrivelse av den 13 september 2005 och den 24 maj 2011 bekräftade de franska myndigheterna att FNE-avgiften från och med 2003 endast gällde djur uppfödda och slaktade i Frankrike (20).

(88)

När det gäller avgifter för kött som sänds till andra medlemsstater tog kommissionen upp risken för diskriminering i ett avgiftssystem där man inte har tagit hänsyn till att vissa produkter som omfattas av avgiften kan sändas till områden utanför det nationella territoriet och ansåg att en sådan åtgärd riskerade att gynna nationella produkter som såldes i Frankrike.

(89)

Som beskrivs i skäl 16 och följande omfattades kött som sändes till andra medlemsstater av en frivillig obligatorisk avgift på 0,0126 euro/kg och från och med det branschövergripande avtalet av den 12 juni 2001 av en frivillig obligatorisk avgift på 0,024 euro/kg. Från och med det sistnämnda avtalet föreskrevs dessutom en återbetalning på 0,010 euro/kg.

(90)

När det gäller de obligatoriska frivilliga avgifterna för djur som sändes till andra medlemsstater lämnade de franska myndigheterna i sin skrivelse av den 24 maj 2011 förklaringar som skulle visa att dessa frivilliga obligatoriska avgifter stod i proportion till förmånerna av de åtgärder som finansierats genom dessa avgifter.

(91)

De franska myndigheterna förklarade att sändningarna av levande djur gällde beteskalvar. Som anges i skäl 17 och följande omfattades dessa djur av en frivillig obligatorisk avgift som beräknades per djur och inte per kilo kött.

(92)

De franska myndigheterna översände därför en beräkning för att göra det möjligt att jämföra avgiften per djur och per kilo. Enligt det branschövergripande avtalet av den 25 juli 1995 var den frivilliga obligatoriska avgiften 0,084 franska franc/kg slaktkropp och den frivilliga obligatoriska avgiften per levande djur för avsändning var 7 franska franc per slaktfärdigt nötkreatur (artikel 4). En beteskalv väger cirka 250–280 kg i levande vikt, vilket ger en genomsnittlig köttvikt (en kvot på 65 %) på 163 kg. Avgiften på 7 franska franc per djur motsvarade alltså en avgift på 0,042 franska franc/kg, vilket motsvarar hälften av avgiften på kött.

(93)

I det branschövergripande avtalet av den 12 juni 2001 ändrades denna bestämmelse, men samma förhållande behölls. Beloppen (i euro) var följande: En frivillig obligatorisk avgift vid slakt på 0,024 euro/kg slaktkropp (artikel 2) och en frivillig obligatorisk avgift vid sändning av levande djur på 1,7 euro/per nötkreatur (artikel 4). Avgiften på 1,7 euro per nötkreatur motsvarade alltså en avgift på 0,0104 euro/kg, vilket motsvarar hälften av avgiften på kött.

(94)

De franska myndigheterna uppskattar att de sammanlagda inkomsterna (38 136 670 euro) från den obligatoriska frivilliga avgift som har tagits ut av produkter som har sänts till andra medlemsstater (levande djur och kött) motsvarar 15 % av de sammanlagda inkomsterna från samtliga obligatoriska frivilliga avgifter som har tagits ut av Interbev mellan 1995 och 2004 (dvs. 252 855 282 euro). Sett sammantaget över åren 1995–2004 uppskattar de franska myndigheterna att dessa inkomster har stått väl i proportion till de åtgärder som de produkter som har sänts till andra medlemsstater har dragit fördel av.

(95)

För övrigt anger de franska myndigheterna att de djur och det kött som har sänts från Frankrike har dragit fördel dels av de insatser som har gjorts utanför det nationella territoriet, vilket motsvarar 21 490 848 euro, dels av de insatser som har gynnat samtliga djur och produkter oavsett destination. De franska myndigheterna anser att det sammanlagda beloppet för de insatser som har gynnat samtliga djur och produkter uppgår till 91 231 075 euro, varav det är rimligt att anta att endast 28 280 000 euro har finansierat insatser som har gjorts utanför det nationella territoriet.

(96)

De insatser som särskilt gällde exporterade djur och produkter handlade främst om säljfrämjande åtgärder (t.ex. internationella mässor, branschinformation och pr-verksamhet, gröna veckan i Berlin, styckningsutbildning i utlandet). De insatser som omfattade samtliga djur och produkter oavsett var de såldes, i och utanför Frankrike, handlade främst om reklamkampanjer som t.ex. ”europeiskt kvalitetsnötkött”, slaktbiprodukter, köttrasdjur och ett visst antal forskningsinsatser i fråga om livsmedelssäkerhet, djurskydd, kvalitetssäkring, produktegenskaper, åtgärder för certifiering eller spårbarhet för nötkött, vars resultat har fått bred spridning såväl inom som utanför Frankrike.

(97)

Sammantaget anser de franska myndigheterna att de produkter som sänts utanför Frankrike har främjats av branschövergripande insatser till ett värde av 49 770 000 euro. Detta belopp ska jämföras med de obligatoriska frivilliga avgifter som de har betalat, dvs. 38 136 670 euro. Den del av de obligatoriska frivilliga avgifter som har betalats för den exporterade franska produktionen under perioden 1995–2004 var balanserad i förhållande till de fördelar som de har fått av de insatser som finansierats av Interbev.

(98)

I sin skrivelse av den 13 september 2005 bekräftade de franska myndigheterna att de sända produkterna inte i sig omfattades av någon avgift för FNE:s räkning.

(99)

Artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget är tillämpliga på samtliga jordbruksprodukter i bilaga I till det fördraget som omfattas av en gemensam organisation av marknaden (alla jordbruksprodukter utom hästkött, honung, kaffe, alkohol av jordbruksursprung, vinäger som framställs av alkohol samt kork) i enlighet med olika förordningar som reglerar de respektive gemensamma organisationen av marknaden.

(100)

I artikel 107.1 i EUF-fördraget föreskrivs följande: ”Om inte annat föreskrivs i fördragen, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.”

(101)

Vid tidpunkten för de omständigheter som behandlas här gjordes artiklarna 107–109 i EUF-fördraget tillämpliga inom nötköttssektorn genom artikel 40 i rådets förordning (EG) nr 1254/1999 (21) om den gemensamma organisationen av marknaden för dessa produkter. Innan den förordningen antogs gjordes artiklarna tillämpliga inom samma sektor genom artikel 24 i rådets förordning (EEG) nr 805/68 av den 27 juni 1968 om den gemensamma organisationen av marknaden för nötkött (22). Inom sektorn för får- och getkött gjordes de tillämpliga genom artikel 23 i rådets förordning (EG) nr 2529/2001 av den 19 december 2001 om den gemensamma organisationen av marknaden för får- och getkött (23). Innan den förordningen antogs gjordes de tillämpliga för samma sektor genom artikel 22 i rådets förordning (EG) no 2467/98 av den 3 november 1998 om den gemensamma organisationen av marknaden för får- och getkött (24) och före dess genom artikel 27 i rådets förordning (EEG) nr 3013/89 av den 25 september 1989 om den gemensamma organisationen av marknaden för får- och getkött (25).

(102)

I dag tillämpas artiklarna 107–109 i EUF-fördraget för de båda sektorer som nämns i skäl 32 och följande i detta beslut genom artikel 180 i rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (förordningen om en samlad marknadsordning) (26)  (27).

(103)

Enligt domstolen ska ingripanden som direkt eller indirekt kan gynna företag eller som måste betraktas som en ekonomisk fördel som mottagaren inte skulle ha fått under normala marknadsvillkor betraktas som stöd (28). I det aktuella fallet har det beviljade stödet gynnat vissa företag som bedriver verksamhet inom sektorn för nötkreaturs- eller fåruppfödning genom åtgärder som kan främja producenter eller sektorer inom de produktionskedjor som Interbev företräder.

(104)

Enligt domstolens rättspraxis ska dessutom ingripanden som i olika former minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som, utan att vara bidrag i ordets stränga bemärkelse, har samma egenskaper och får samma effekter betraktas som stöd (29).

(105)

När det gäller förekomsten av en fördel måste detta bedömas för de eventuella mottagarna för åtgärderna för att främja köttproduktionskedjan samt de branschövergripande avgifterna i fråga och hur de finansieras. I det aktuella fallet har det beviljade stödet gynnat vissa företag som bedriver verksamhet inom sektorn för nötkreaturs- eller fåruppfödning genom åtgärder som kan främja producenter inom produktionskedjan.

(106)

För att en fördel ska klassificeras som statligt stöd i enlighet med domstolens rättspraxis måste den för det första beviljas direkt eller indirekt med statliga medel och för det andra kunna tillskrivas staten (30).

(107)

När det gäller egenskaperna hos de berörda avgifterna (obligatoriska frivilliga avgifter) anser kommissionen att detta är fråga om skatteliknande avgifter, dvs. offentliga medel. Kommissionen baserar sin bedömning på följande:

(108)

För det första måste det understrykas att skillnaden mellan privata och offentliga organ enligt domstolens fasta rättspraxis och särskilt enligt punkt 139 i Salvat-domen (31)”inte en avgörande omständighet för tillämpningen av fördragets regler på statligt stöd”. I Ladbroke-domen (32) bekräftas också mycket klart att artikel 107.1 i EUF-fördraget ”omfattar alla likvida medel som den offentliga sektorn faktiskt kan använda för att stödja företag och att det inte är relevant om dessa medel permanent ingår bland denna sektors tillgångar eller inte. Följaktligen är det så att även om beloppen […] inte permanent disponeras av staten är det förhållandet att de fortlöpande kontrolleras av staten och således kan disponeras av de behöriga myndigheterna tillräckligt för att de skall kunna anses utgöra statliga medel och anses falla inom tillämpningsområdet för artikel 107.1 i fördraget.”

(109)

Mot bakgrund av denna rättspraxis anser kommissionen för det första att det faktum att de obligatoriska frivilliga avgifterna i fråga bestod av bidrag från den privata sektorn och att de inte permanent kunde disponeras av staten inte är tillräckligt för att konstatera att de faller utanför tillämpningsområdet för artikel 107.1 i EUF-fördraget. Därför måste kommissionen också undersöka vilken grad av kontroll staten haft över intäkterna från dessa obligatoriska frivilliga avgifter och statens möjlighet att styra användningen av resurserna för att finansiera stödåtgärden.

(110)

I det här fallet konstaterar kommissionen att regeringens godkännande i form av erkännandet av Interbev är en nödvändig förutsättning för att inrätta de frivilliga obligatoriska avgifterna. Även om Interbev är en privaträttslig enhet bygger organisationens behörighet att ta ut frivilliga obligatoriska avgifter inom sin sektor på att staten godkänner dess funktion och mål (se skäl 14 i detta beslut).

(111)

Genom landsbygdslagen görs dessa avgifter dessutom obligatoriska för alla aktörer i den berörda branschen, eftersom de utvidgas genom ett interministeriellt beslut. För att denna typ av avgifter ska kunna tas ut krävs det följaktligen en rättsakt från de offentliga myndigheterna (33).

(112)

Därför konstaterar kommissionen att de granskade frivilliga obligatoriska avgifterna kan anses ligga under statlig kontroll och vara statliga medel.

(113)

Hur intäkterna från dessa frivilliga obligatoriska avgifter används avgörs dessutom av målen för och funktionen hos den branschövergripande sammanslutningen i enlighet med landsbygdslagen (se skälen 7–10). Staten kan alltså styra användningen av intäkterna från de frivilliga obligatoriska avgifterna för att finansiera de stödåtgärder som genomförs av Interbev. De fördelar som Interbev beviljar kan alltså tillskrivas staten.

(114)

Dessutom bör det påpekas att domstolen i mål C-345/02 Pearle (34) har identifierat vissa indicier för att det ska gå att avgöra huruvida skatteliknande avgifter ska betraktas som statliga medel som kan tillskrivas staten eller ej när de huvudsakligen tas ut av en branschövergripande sammanslutning till förmån för dess medlemmar.

(115)

Enligt den prövning som domstolen föreslog i det målet ska de obligatoriska avgifter som tas ut av en förmedlande organisation som företräder företagen inom vissa ekonomiska sektorer inte betraktas som statliga medel om samtliga följande villkor är uppfyllda:

(116)

Det är tydligt att den berörda åtgärden inte uppfyller samtliga villkor i Pearle-domen. För det första regleras Interbevs uppdrag och funktion genom nationell lagstiftning (se skälen 10 och 14) och finansieringen genom den frivilliga obligatoriska avgiften kräver ett statligt ingripande (se skäl 10). Enligt artikel 632–2-1 i landsbygdslagen ska branschövergripande sammanslutningar dessutom bidra till genomförandet av den nationella ekonomiska politiken och EU:s ekonomiska politik och kan prioriteras vid fördelningen av offentligt stöd. Interbev kan alltså betraktas som ett verktyg för att genomföra en politik med statligt stöd och genomför insatser som ligger i branschens allmänna intresse (se skälen 40 och 61). Dessutom kan den branschövergripande sammanslutningens budget även få tillskott genom ett direkt bidrag från staten, vilket också anges i Interbevs stadgar. När det slutligen gäller det allmänna intresset i fråga om den forskningsverksamhet som finansieras (se skäl 10) går det inte att säkert fastställa att stödmottagarna alltid är de som betalar skatten.

(117)

Mot bakgrund av detta konstaterar kommissionen att åtgärderna i fråga kan tillskrivas staten och finansieras med statliga medel.

(118)

För att omfattas av artikel 107.1 i EUF-fördraget måste stödet också påverka konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna. Detta kriterium förutsätter att stödmottagarna utövar ekonomisk verksamhet.

(119)

För att avgöra om detta stöd omfattas av artikel 107.1 i EUF-fördraget måste det slutligen avgöras om stödet riskerar att påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida konkurrensen.

(120)

Domstolen har konstaterat att när en fördel som beviljas av en medlemsstat förstärker en kategori företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom gemenskapen, måste de senare anses ha påverkats av denna fördel (35), vilket är tillräckligt för att visa att det sker en snedvridning av konkurrensen.

(121)

Förekomsten av handel mellan medlemsstaterna inom köttsektorn visas på ett tillfredsställande sätt av att det finns en gemensam organisation av marknaden för denna sektor (36). Som exempel kan nämnas att kommersiella gemenskapshandeln med köttprodukter i Frankrike motsvarade cirka 15 % av den sammanlagda handeln med dessa produkter inom EU (37).

(122)

De stöd som beviljas kan alltså påverka handeln mellan medlemsstaterna, eftersom de gynnar den nationella produktionen till nackdel för produktionen i övriga medlemsstater. Köttsektorn var i själva verket under den period som detta beslut avser ytterst öppen för konkurrens på gemenskapsnivå och därmed mycket känslig för alla åtgärder som främjade produktionen i någon medlemsstat.

(123)

Med beaktande av dessa överväganden anser kommissionen att de åtgärder som införts i det här fallet till förmån för mottagarna ger dem en fördel som andra aktörer inte kan komma i åtnjutande av och att de snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, och att de följaktligen riskerar att påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(124)

Därför konstaterar kommissionen att åtgärden i fråga omfattas av artikel 107.1 i EUF-fördraget och är statligt stöd.

(125)

De franska myndigheterna anser att detta beslut endast bör gälla det branschövergripande avtalet av den 12 juni 2001, som förklarats tidigare (se skäl 56).

(126)

Kommissionen hade i samband med stöd NN 34/95 inte tillgång till upplysningar om FNE-avgifterna eller om finansieringssystemet för stöd i samband med det ärendet (38). Dessutom gällde kommissionens ståndpunkt då endast investeringar till stöd för vissa uppfödare, särskilt för första anskaffning av djur. Inte heller intog kommissionen någon ståndpunkt i fråga om systemet med frivilliga obligatoriska avgifter eller det stöd till genetisk förbättring, genetiskt informationssystem, bioteknik, ekonomiska studier, säljfrämjande åtgärder, tekniskt stöd, forskning och försök som finansierats genom Interbev-avgifterna, eftersom dessa inte anmälts i den mening som avses i artikel 108.3 i EUF-fördraget.

(127)

Dessa åtgärder nämndes av Frankrike i deras skrivelse av den 29 april 1996 i samband med ärende NN 49/96, men endast i fråga om de verksamheter som avsåg FNE.

(128)

Som svar på den skrivelsen begärde kommissionen emellertid kompletterande uppgifter genom en skrivelse av den 30 maj 1996 (VI/021559) för att förstå egenskaperna hos och omfattningen av de finansieringsverktyg som underlättade den omstrukturering av uppfödningsorganen som identifieringen och urvalen av djuren innebar, liksom utvecklingsinsatserna. Kommissionen begärde också att en beskrivning skulle fyllas i. De franska myndigheterna svarade dock inte på denna skrivelse och kommissionen har aldrig uttalat sig om de berörda åtgärdernas förenlighet med den inre marknaden. Kommissionen inledde det förfarande som anges i artikel 108.2 i EUF-fördraget beträffande det berörda stödet genom en skrivelse av den 9 juli 2003 (39).

(129)

De branschövergripande avtalen av den 15 juni 1994 i fråga om uppfödningsfonden och av den 18 december 1995 i fråga om Interbev samt de statliga stöd som finansierats genom dessa avtal måste alltså fortfarande granskas med hänsyn till bestämmelserna om statligt stöd, i den mån de inte har godkänts av kommissionen.

(130)

Följaktligen gäller detta beslut även avtalen av den 15 juni 1994 för FNE och av den 18 december 1995 för Interbev. Vid analysen av dessa avtal uttalade sig kommissionen inte om de åtgärder som finansierats av de s.k. branschövergripande avgifterna.

(131)

Som anges i skäl 57 har de franska myndigheterna underförstått godtagit denna tolkning.

(132)

I artikel 107 i EUF-fördraget anges undantag till den generella principen om statliga stöds oförenlighet med EUF-fördraget, även om vissa av dem uppenbarligen inte är tillämpliga, särskilt dem som anges i punkt 2 i den artikeln. De har inte heller åberopats av de franska myndigheterna.

(133)

De undantag som föreskrivs i artikel 107.3 ska tolkas restriktivt vid granskning av stödprogram för vissa regioner eller sektorer, eller när allmänna stödprogram tillämpas i enskilda fall. De får endast beviljas om kommissionen kan fastställa att stödet är nödvändigt för att uppnå något av målen i fråga. Att enligt nämnda undantag medge stöd som inte förutsätter en sådan motprestation skulle innebära att handeln mellan medlemsstaterna påverkas och att konkurrensen snedvrids, vilket inte kan motiveras med hänsyn till gemenskapsintresset, och skulle följaktligen ge otillbörliga fördelar för aktörer i vissa medlemsstater.

(134)

Kommissionen anser att stöden i fråga inte är avsedda att främja den ekonomiska utvecklingen i en region där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning i enlighet med artikel 107.3 a. De är inte heller avsedda att främja genomförandet av ett viktigt projekt av gemensamt europeiskt intresse eller att avhjälpa en allvarlig störning i medlemsstatens ekonomi i enlighet med artikel 107.3 b. Stöden är inte heller avsedda att främja kultur eller bevara kulturarvet i enlighet med artikel 107.3 d.

(135)

I artikel 107.3 c föreskrivs dock att stöd för att underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. För att kunna omfattas av det undantag som avses i nämnda punkt måste stöden bidra till utvecklingen av sektorn i fråga.

(136)

Enligt punkt 194 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbruk och skogsbruk och kommissionens tillkännagivande om vilka regler som är tillämpliga för att avgöra om ett statligt stöd är olagligt (40) ska allt stöd som är olagligt i den mening som avses i artikel 1 f i rådets förordning (EG) nr 659/1999 (41) bedömas i enlighet med de bestämmelser och riktlinjer som gällde när stödet beviljades (42).

(137)

De särskilda riktlinjerna för jordbruket tillämpas sedan den 1 januari 2000. Allt statligt stöd som beviljats efter detta datum ska därför bedömas mot bakgrund av riktlinjerna. Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn tillämpades mellan den 1 januari 2000 och den 31 december 2006. Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbruk och skogsbruk 2007–2013 tillämpas från och med den 1 januari 2007.

(138)

Allt stöd som har beviljats före den dagen ska däremot i förekommande fall bedömas mot bakgrund av de bestämmelser och den praxis som gällde före den 1 januari 2000.

(139)

När det gäller frågan om de frivilliga obligatoriska avgifternas förenlighet med systemet för den gemensamma organisationen av marknaderna ansåg kommissionen i samband med domen av den 22 maj 2003 i Freskot-målet (43) att de frivilliga obligatoriska avgifterna i detta fall varken direkt eller indirekt påverkade priset på de berörda slutprodukterna eftersom avgifterna inte påverkade produkternas pris, då dessa avgjordes på den fria marknaden. Den pålaga som belastar charkuteriprodukterna och de uppfödda djuren neutraliseras alltså av den fördel som de finansierade verksamheterna ger. Följaktligen kan man anse att avgifternas inverkan på priset är mycket begränsad.

(140)

Finansieringen av denna ordning ger alltså inte upphov till några invändningar.

(141)

När det gäller stöd till säljfrämjande åtgärder måste förenligheten i de stöd som beviljades före den 1 januari 2002 granskas mot bakgrund av ramverket för nationellt stöd till reklam för jordbruksprodukter och vissa produkter som inte omfattas av bilaga II till EEG-fördraget (44) och de stöd som beviljats efter den dagen måste granskas mot bakgrund av de riktlinjer för gemenskapen som var tillämpliga på statligt stöd till reklam för de produkter som omfattas av bilaga I till EG-fördraget och för vissa produkter som inte omfattas av bilaga I (45).

(142)

Båda 1987 års ramar och riktlinjerna från 2002 omfattar i huvudsak samma principer. De innehåller negativa och positiva kriterier som alla nationella stöd måste uppfylla. Reklaminsatserna får alltså inte strida mot artikel 34 i EUF-fördraget eller mot gemenskapens sekundärlagstiftning, och den får heller inte lyfta fram enskilda företag. På grundval av de uppgifter som de franska myndigheterna har lämnat går det att dra slutsatsen att syftet med dessa åtgärder har varit förenligt med flera positiva kriterier i de nämnda ramarna och riktlinjerna, eftersom några av dem bidrar till målet med upptagning av överskott av jordbruksprodukter på marknaden och andra bidrar till målet med utveckling av produkter av hög kvalitet och sunda kostvanor.

(143)

Dessutom har de franska myndigheterna förklarat att budskapet i reklamen inte syftade till att avskräcka konsumenterna från att köpa produkter från andra medlemsstater eller att ge en nedsättande beskrivning av sådana produkter, samt att reklamen inte gynnade något varumärke från ett enskilt företag eller en enskild producent.

(144)

När det gäller taket för stödet kan reklaminsatserna finansieras med statliga medel upp till 50 % och resten ska betalas av branschorganisationerna och de branschövergripande mottagarna antingen via frivilliga avgifter eller genom skatteliknande eller obligatoriska avgifter. I det här fallet finansieras åtgärderna helt och hållet med skatteliknande avgifter och branschens ekonomiska bidrag till kampanjer uppgår per definition till 50 % av kostnaderna.

(145)

Kommissionen anser att det offentliga stödet till dessa reklaminsatser uppfyller de kriterier som anges i den tillämpliga gemenskapslagstiftningen.

(146)

Förenligheten i stöd som beviljats före den 1 januari 2000 måste granskas mot bakgrund av kommissionens praxis, som baseras på förslaget till lämpliga åtgärder i fråga om stöd som beviljats av medlemsstaterna inom sektorn för boskapsuppfödning och boskapsuppfödningsprodukter (46), och stöd som beviljats efter den dagen måste bedömas mot bakgrund av riktlinjerna för jordbruket (47).

(147)

Kommissionens praxis före 2000 och de riktlinjer för jordbruk som antogs 2000 omfattar i huvudsak samma principer. Stöd upp till 100 % av de stödberättigande utgifterna är alltså tillåtna när det framför allt gäller åtgärder för tekniskt stöd genom information och bokföringsstöd, åtgärder för spridning av ny teknik samt stöd till utbildning av arbetstagare inom jordbruket.

(148)

När riktlinjerna 2000 antogs infördes ytterligare ett villkor om att stödet måste vara tillgängligt för samtliga stödberättigade personer som är verksamma inom det berörda området på objektivt fastställda villkor och att det sammanlagda beviljade stödet inte får överskrida 100 000 euro per mottagare och treårsperiod eller, för små och medelstora företag, 50 % av de stödberättigande utgifterna, där det största av dessa belopp ska tillämpas. De franska myndigheterna förklarade att kriteriet om att alla potentiellt berörda aktörer ska få tillgång till resultaten helt och hållet är uppfyllt. Kommissionen anser mot bakgrund av de upplysningar som de franska myndigheterna har lämnat om bl.a. det mycket höga antalet mottagare, att kriteriet i fråga om stödtaket är uppfyllt.

(149)

Kommissionen anser att det offentliga stödet till de berörda insatserna för tekniskt stöd uppfyller de kriterier som anges i de tillämpliga gemenskapsreglerna.

(150)

När det gäller insatser för forskning och försök måste förenligheten i de stöd som beviljades före den 1 januari 2000 granskas mot bakgrund av gemenskapsramarna för statligt stöd till forskning och utveckling och kommissionens meddelande om ändringen av dessa ramar och stöd som beviljats efter den dagen måste granskas mot bakgrund av riktlinjerna för jordbruket, där det i punkt 17 hänvisas till de nämnda ramarna.

(151)

I dessa ramar sägs det att stöd på upp till 100 % är förenliga med den gemensamma marknaden, även om FoU-verksamheterna bedrivs av enskilda företag, under förutsättning att fyra villkor är uppfyllda:

(152)

De franska myndigheterna har förklarat att Interbevs tekniska forsknings- och försöksverksamhet kommer samtliga aktörer inom produktionskedjan till godo. Dessutom sprider organisationen de förvärvade kunskaperna och tekniska rekommendationerna genom att hålla utbildningar och distribuera dokumentation, meddelanden, sammanfattningar, faktablad samt via elektroniska medier. Alla uppfödare, slakterier, slaktare, bearbetningsföretag och försäljare inom produktionskedjan för nötkött och fårkött kan ta del av resultaten och få tillgång till forskningssammanställningar utan diskriminering och vid samma tidpunkt som alla andra genom en enkel begäran. Slutligen försäkrar de franska myndigheterna att åtgärderna inte leder till någon direkt utbetalning till producenter eller bearbetningsföretag och att de uppfyller de internationella handelsvillkor som EU har förbundit sig att uppfylla.

(153)

Kommissionen anser att det offentliga stödet till de berörda insatserna för forskning och försök uppfyller de kriterier som anges i de tillämpliga gemenskapsreglerna.

(154)

Förenligheten i det stöd till tekniskt stöd som beviljats före den 1 januari 2000 måste granskas mot bakgrund av kommissionens praxis, som baseras på förslaget till lämpliga åtgärder i fråga om stöd som beviljats av medlemsstaterna inom sektorn för boskapsuppfödning och boskapsuppfödningsprodukter (49), och stöd som beviljats efter den dagen måste bedömas mot bakgrund av riktlinjerna för jordbruket (50).

(155)

Kommissionens praxis före 2000 och de riktlinjer för jordbruk som antogs 2000 omfattar i huvudsak samma principer. Stöd upp till 100 % av de stödberättigande utgifterna är alltså tillåtna när det framför allt gäller åtgärder för tekniskt stöd genom information och bokföringsstöd, åtgärder för spridning av ny teknik samt stöd till utbildning av arbetstagare inom jordbruket.

(156)

När riktlinjerna 2000 antogs infördes ytterligare ett villkor om att stödet måste vara tillgängligt för samtliga stödberättigade personer som är verksamma inom det berörda området på objektivt fastställda villkor och att det sammanlagda beviljade stödet inte får överskrida 100 000 euro per mottagare och treårsperiod eller, för små och medelstora företag, 50 % av de stödberättigande utgifterna, där det största av dessa belopp ska tillämpas.

(157)

De franska myndigheterna har betonat att samtliga finansierade åtgärder har varit av allmänt intresse för alla nötkreaturs- och fåruppfödare. Det har aldrig varit fråga om åtgärder som endast kommit enskilda aktörer eller särskilda grupper av aktörer till godo.

(158)

FNE:s ekonomiska bidrag utgör för det allra mesta mindre än 50 % av kostnaderna för dessa studier och forskningsarbeten. De kan vara högre än 50 % inom vissa enstaka projekt, men stödnivån överskrider aldrig 100 %.

(159)

Vid finansiering av ekonomiska studier garanteras respekt dels för gränsen på 100 000 euro per uppfödare och treårsperiod, dels för bestämmelsen om tillgång till resultaten för samtliga uppfödare.

(160)

Kommissionen anser att det offentliga stödet till de berörda insatserna för tekniskt stöd uppfyller de kriterier som anges i de tillämpliga gemenskapsreglerna.

(161)

När det gäller insatser för forskning och försök måste förenligheten i de stöd som beviljades före den 1 januari 2000 granskas mot bakgrund av gemenskapsramarna för statligt stöd till forskning och utveckling och kommissionens meddelande om ändringen av dessa ramar och stöd som beviljats efter den dagen måste granskas mot bakgrund av riktlinjerna för jordbruket, där det i punkt 17 hänvisas till de nämnda ramarna.

(162)

I dessa ramar sägs det att stöd på upp till 100 % är förenliga med den gemensamma marknaden, även om FoU-verksamheterna bedrivs av enskilda företag, under förutsättning att fyra villkor är uppfyllda:

(163)

I detta fall har resultaten från varje ekonomisk undersökning och de uppgifter som lämnas vid utgången av varje forskningsprogram – när de har varit slutgiltiga – getts stor spridning. Resultaten från samtliga studier som finansieras av fonden publiceras och sprids systematiskt så att uppfödare och deras organisationer ute på fältet ska kunna dra fördel av dem och få tillgång till dem utan diskriminering.

(164)

Två stora spridningskanaler används: Uppfödarnas branschorganisationer och uppfödningsinstitutet, via tekniska och ekonomiska publikationer som har stor spridning bland uppfödare och tekniker.

(165)

Eftersom dessa studier är av allmänt intresse sker ingen kommersiell exploatering av resultaten. Frågor kring kostnader för utnyttjanderättigheter är därför inte relevanta. De verkliga mottagarna för dessa åtgärder är samtliga nötkreaturs- och fåruppfödare, som får ta del av de teoretiska och praktiska resultaten av dem.

(166)

De finansierade studierna leder inte till någon direkt utbetalning till producenter eller bearbetningsföretag. Åtgärderna kommer att uppfylla de allmänna och särskilda kriterier som anges i bilaga 2, ”Interna stöd: grund för undantag från åtagandena om sänkningar”, till det jordbruksavtal som slöts i Marrakech efter Uruguayrundan av de multilaterala handelsförhandlingarna.

(167)

Kommissionen anser att det offentliga stödet till de berörda insatserna för forskning och försök uppfyller de kriterier som anges i de tillämpliga gemenskapsreglerna.

(168)

Eftersom det statliga stödet finansieras med skatteliknande avgifter (de frivilliga obligatoriska avgifterna) måste kommissionen både granska de finansierade åtgärderna, dvs. stödet, och metoden för att finansiera dem. Enligt domstolen (51) måste kommissionen vid sin granskning av ett stöd beakta finansieringsmetoden för stödet när denna metod, särskilt i fråga om obligatoriska avgifter, är en integrerad del i stödåtgärden.

(169)

Det är flera faktorer som spelar in när man ska avgöra om finansieringsmetoden är en integrerad del av stödåtgärden: Intäkterna från avgiften måste vara reserverade för finansieringen av stödet och ska ovillkorligen anslås till finansieringen av stödet (52), avgiften ska användas till stödåtgärden i enlighet med den berörda nationella avgiften (53) och storleken på avgiften ska direkt påverka storleken på det statliga stödet (54).

(170)

Kommissionen har noterat följande när den har tillämpat dessa kriterier på åtgärden i fråga: För det första noteras den rättsliga grunden för åtgärderna i fråga, dvs. att obligatoriska avgifter fastställs i branschövergripande avtal som har utvidgats genom beslut. Detta innebär att varje avgift som tas ut uteslutande går till den berörda fonden utan att påverka Interbevs eller statens allmänna budget. Avgiften måste alltså anses vara reserverad för finansieringen av stödet och anslås till finansieringen av stödet på grundval av den gällande nationella lagstiftningen. För det andra finansieras stödåtgärderna uteslutande genom sektorsavgifter. Interbev använder sig inte av sina andra finansieringskällor för att komplettera finansieringen av de föreskrivna åtgärderna. Därav kan man dra slutsatsen att avgiftens belopp har direkt inverkan på beloppet för det statliga stödet.

(171)

Därför konstaterar kommissionen att metoden för att finansiera stödet, i detta fall genom frivilliga obligatoriska avgifter, är en integrerad del av stödåtgärden och således måste beaktas vid granskningen av stödets förenlighet. Finansieringsmetoden kan strida mot artikel 110 i EUF-fördraget, varför kommissionen inte kan förklara den förenlig med bestämmelserna om den medför en diskriminering mellan importerade produkter och nationella produkter (55), eller mellan exporterade produkter och nationella produkter (56).

(172)

I det här fallet har avgiften tagits ut på den nationella produktionen och även på kött och djur som har exporterats (inom ramen för de frivilliga obligatoriska avgifterna på kött) och importerats (inom ramen för de frivilliga obligatoriska avgifter som har tagits ut av FNE).

(173)

Kommissionens granskning gäller vissa aspekter av köttavgifterna och FNE-avgiften, i den utsträckning handeln mellan medlemsstaterna har kunnat påverkas av dessa avgifter.

(174)

Som anges i skäl 82 var avgifterna på importerat kött inte obligatoriska enligt fransk lagstiftning under 1996–2004. De utesluts därför från tillämpningsområdet för detta beslut, eftersom de inte varit statligt stöd. En av de avgörande faktorer som anges i skäl 10, dvs. den tvingande verkan, föreligger inte här. De åtgärder som finansierats genom den avgift som har tagits ut på importerade produkter är alltså inte statligt stöd och omfattas inte av detta beslut.

(175)

Som beskrivs i skäl 16 och följande (57) har avgifter tagits ut sedan den 1 januari 1996 för produkter som sänds till andra medlemsstater, även om det infördes en partiell återbetalning av denna avgift 2001. Enligt domstolens rättspraxis kan denna avgift innebära diskriminering av exportörerna om de åtgärder som finansieras med avgiften inte kommer dem till godo och inte kompenserar för den avgift som de betalar (58). Därför behöver det visas att användningen av inkomsterna från denna avgift inte har gynnat den nationella produktion som säljs i Frankrike till nackdel för den nationella produktion som exporteras.

(176)

De insatser som särskilt gällde exporterade djur och produkter har främst gällt säljfrämjande åtgärder (t.ex. internationella mässor, branschinformation och pr-verksamhet, gröna veckan i Berlin, styckningsutbildning i utlandet).

(177)

De insatser som omfattade samtliga djur och produkter oavsett var de såldes, i och utanför Frankrike, har främst gällt reklamkampanjer som t.ex. ”europeiskt kvalitetsnötkött”, slaktbiprodukter, köttrasdjur och ett visst antal forskningsinsatser i fråga om livsmedelssäkerhet, djurskydd, kvalitetssäkring, produktegenskaper, åtgärder för certifiering eller spårbarhet för nötkött, vars resultat har fått bred spridning såväl inom som utanför Frankrike.

(178)

De åtgärder som gällt antingen exklusivt för produkter och djur som har sänts till andra medlemsstater, eller även för nationella produkter, motsvarar enligt de franska myndigheterna inte samtliga åtgärder som finansierats med de frivilliga obligatoriska avgifterna.

(179)

Det måste fastställas år för år och sammantaget huruvida de produkter som har sänts till andra medlemsstater har främjats av de branschövergripande insatserna.

(180)

I följande tabell redovisas hur intäkterna i euro från de frivilliga obligatoriska avgifterna har fördelats på olika Interbevinsatser, år för år, samt procentandelen åtgärder som uteslutande gällt kött och djur som exporterats, eller som har gällt även för nationella produkter och djur.

(181)

Av tabellen framgår att för den berörda perioden som helhet har exporterade produkter främjats av ungefär 44 % av samtliga åtgärder som finansierats genom de frivilliga obligatoriska avgifterna. Det bör påpekas att de franska myndigheterna har uppgivit att de sammanlagda intäkterna från de avgifter som tagits ut av exporterade produkter under samma period utgjorde 15 % (59). Dessutom angav de franska myndigheterna att procentandelen på 15 % var ett genomsnitt och de lämnade uppgifter för varje år, av vilka det framgår att summan av de avgifter som tagits ut av exporterade produkter aldrig har överskridit 18 %.

(182)

Med hänsyn till konsekvenserna av domstolens dom i Nygård-målet (60) och att de åtgärder som finansierats med avgiften är statligt stöd i den mening som avses i artikel 107 i EUF-fördraget samt att avgiften inte har varit diskriminerande i strid med 110 i EUF-fördraget när den har tillämpats på exporterade produkter och djur som har fått ta proportionerlig del av de fördelar som avgifterna har medfört, anser kommissionen att inkomsterna från den avgift som har tagits ut på exporterade produkter för att finansiera Interbevs verksamhet är en finansiering av stöd som är förenlig med bestämmelserna i EUF-fördraget, särskilt artikel 107, och att det statliga stöd som har finansierats på detta sätt är förenligt med fördraget.

(183)

Enligt de franska myndigheterna riskerade den avgift som fram till 2003 tagits ut för FNE:s räkning att tillämpas på djur som har fötts upp utanför det nationella territoriet, men som har förts in i Frankrike för att slaktas där.

(184)

Efter det att kommissionen uttryckt sina tvivel har de franska myndigheterna bekräftat att de har ändrat texten i det branschövergripande avtalet för att utesluta alla avgifter på djur som importeras eller förs in i Frankrike. Enligt de franska myndigheterna gäller dessa avgifter enbart djur som föds upp och slaktas i Frankrike.

(185)

Ändringarna i detta branschövergripande avtal har inte anmälts till kommissionen. Det är endast cirkuläret av den 2 februari 2005 (se skäl 87) som har överlämnats. Där anges att FNE-avgifterna endast ska tillämpas på allt kött med ursprung i all slakteriverksamhet inom den europeiska delen av Frankrike för djur uppfödda i Frankrike.

(186)

Mellan den 1 januari 1996 och den 30 september 2004 togs avgiften på kött alltså även ut för djur som slaktades i Frankrike men som hade fötts upp utanför det nationella territoriet.

(187)

De franska myndigheterna har inte kunnat visa att de åtgärder som finansierats genom dessa avgifter har gynnat uppfödare som bedrivit sin verksamhet utanför det nationella territoriet. De som har betalat den frivilliga obligatoriska avgiften och som har exporterat sina produkter har inte fått någon återbetalning eller nedsättning, trots att de inte fullt ut har kunnat dra fördel av de berörda åtgärderna. Åtgärderna för forskning och utveckling och tekniskt stöd har i princip endast kunnat främja nationella produkter (kött från nötkreatur som fötts upp och slaktats i Frankrike).

(188)

Att importen av levande djur var marginell under den perioden (61) och att importörerna av levande djur om de så önskade hade möjlighet att deklarera antal ton importerade djur för att minska avgiftsunderlaget och begära återbetalning, påverkar inte kommissionens grundläggande bedömning. All diskriminering, hur liten den än är, omfattas dessutom av artikel 110 i EUF-fördraget.

(189)

Med hänsyn till konsekvenserna av domstolens dom i Nygård-målet (62) och att de åtgärder som finansierats med avgiften är statligt stöd i den mening som avses i artikel 107 i EUF-fördraget samt att avgiften har varit diskriminerande i strid med 110 i EUF-fördraget eftersom den har tillämpats på produkter från andra medlemsstater som trots detta inte fullt ut har fått ta del av de fördelar som avgifterna har medfört, anser kommissionen att inkomsterna från den avgift som har tagits ut på exporterade produkter för att finansiera Interbevs verksamhet är en finansiering av stöd som är oförenlig med bestämmelserna i EUF-fördraget, särskilt artikel 107, och att det statliga stöd som har finansierats på detta sätt är oförenliga med fördraget.

(190)

FNE-avgifterna har tillämpats på djur som har fötts upp och slaktats i Frankrike, varför kommissionen kan konstatera att exporterade produkter inte i sig har omfattas av någon avgift för FNE:s räkning och därför inte omfattas av detta beslut.

(191)

Som angavs i beslutet om att inleda förfarandet betonar kommissionen att Frankrike inte i enlighet med artikel 108.3 i EUF-fördraget hade meddelat kommissionen de utvidgningsbeslut som gjorde de frivilliga avgifterna obligatoriska och om de åtgärder som finansierades genom dessa innan de började tillämpas (se skäl 2 i det här beslutet).

(192)

I artikel 1 f i förordning (EG) nr 659/1999 anges mycket tydligt att nytt stöd som införs i strid med artikel 108.3 i EUF-fördraget är olagligt. Skyldigheten att anmäla statligt stöd fastställs i artikel 2 i samma förordning.

(193)

När det för det första gäller egenskaperna hos de berörda avgifterna konstaterar kommissionen att det krävs en offentlig rättsakt för att dessa avgifter ska kunna tas ut. Därför anser kommissionen att det är fråga om skatteliknande avgifter, dvs. offentliga medel.

(194)

Eftersom de frivilliga obligatoriska avgifterna är offentliga medel (som anges i skäl 106 och följande) som är en integrerad del av en stödordning (skäl 171 och följande) och de har använts för att finansiera fördelar för företag inom köttsektorn borde de ha anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 108.3 i fördraget.

(195)

Eftersom de åtgärder som Frankrike har genomfört innehåller statligt stöd, vilket förklaras i skälen 123 och 124, är det fråga om nytt stöd som inte har anmälts till kommissionen och det är alltså olagligt stöd i den mening som avses i fördraget.

(196)

Enligt kommissionens tillkännagivande om vilka regler som är tillämpliga för att avgöra om ett statligt stöd är olagligt (63) ska allt stöd som är olagligt i den mening som avses i artikel 1 f i förordning (EG) nr 659/1999 bedömas i enlighet med de bestämmelser och riktlinjer som gällde när stödet beviljades.

(197)

Mot bakgrund av det ovanstående anser kommissionen att finansieringen av denna ordning genom frivilliga obligatoriska avgifter inte ger upphov till några invändningar i den utsträckning avgifterna tas ut på nationella produkter och på exporterade produkter och djur (i detta fall ”köttavgifter” mellan 1996 och 2004).

(198)

Då avgifter också har tagits ut på importerade djur (i detta fall djuravgifter till förmån för FNE mellan 1996 och 2004) framgår av skälen ovan att systemet med frivilliga obligatoriska avgifter är oförenliga med den inre marknaden eftersom de strider mot artikel 110 i EUF-fördraget eftersom Frankrike inte har kunnat visa att även importerade produkter har gynnats av stödet i samma utsträckning som nationella produkter.

(199)

Dessutom har de berörda stöden inte anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 108.3 i EUF-fördraget och är alltså olagligt stöd i den mening som avses i artikel 1 f i förordning (EG) nr 659/1999.

(200)

Kommissionen beklagar att Frankrike har genomfört dessa stöd i strid med artikel 108.3 i EUF-fördraget.

(201)

Eftersom stödet har genomförts innan kommissionen fattat sitt slutgiltiga beslut bör det påpekas att det på grundval av den bindande karaktären av förfarandereglerna i artikel 108.3 i EUF-fördraget, vars direkta verkan domstolen har godkänt i flera domar (64), inte går att i efterhand göra något åt att det berörda stödet är olagligt (65).

(202)

Domstolen har erinrat om att när en stödåtgärd i vilken finansieringssättet ingår som en integrerad del har genomförts utan att anmälningsplikten uppfyllts ska de nationella domstolarna som regel besluta om återbetalning av de skatter eller avgifter som särskilt tagits ut för att finansiera stödet i fråga. Den har också påpekat att det är de nationella domstolarnas uppgift att säkerställa enskildas intressen vid ett eventuellt åsidosättande från de nationella myndigheternas sida av det förbud mot stöd som anges i artikel 108.3 sista meningen i EUF-fördraget och som har en direkt effekt. Ett sådant åsidosättande som kan åberopas av enskilda och som konstateras av nationella domstolar ska leda till att de senare säkerställer att alla slutsatser härav kommer att dras i enlighet med nationell rätt både vad gäller giltigheten av de rättsakter som utfärdats för genomförandet av stödåtgärderna och återkrävandet av sådant finansiellt stöd som beviljats (66).

(203)

Kommissionen anser det lämpligt att i förevarande fall anta ett villkorligt beslut genom att använda sig av den möjlighet som föreskrivs i artikel 7.4 i förordning (EG) nr 659/1999, där det anges att kommissionen får förena ett positivt beslut med villkor enligt vilka ett stöd kan anses förenligt med den gemensamma marknaden och får fastställa skyldigheter för att göra det möjligt att övervaka att beslutet efterlevs.

(204)

För att gottgöra överträdelsen av artikel 110 EUF-fördraget och retroaktivt undanröja diskrimineringen bör Frankrike betala tillbaka den del av avgiften som har tagits ut på importerade produkter (djuravgifter till förmån för FNE mellan 1996 och 2004) i proportion till de fördelar av stödet som inte har kommit dessa produkter till godo. När överträdelsen gottgjorts blir de berörda stöden förenliga med artikel 107 i EUF-fördraget.

(205)

Kommissionen ska fastställa de villkor som måste följas vid återbetalningen. Frankrike ska således betala tillbaka den del av avgiften som har tagits ut på importerade produkter från den dag då avgiften började tillämpas till och med den 30 september 2004 under fullt iakttagande av följande villkor:

a)

De som har ansvarat för inbetalningen av de frivilliga obligatoriska avgifterna får, om de kan tillhandahålla bevis för att avgifterna har påförts importerade produkter, inom en tidsfrist som fastställs i enlighet med nationell rätt, men under alla omständigheter inom sex månader räknat från dagen för anmälan av det här beslutet, kräva återbetalning av en proportionell andel av intäkterna från den avgift som var avsedd att finansiera åtgärder som uteslutande gynnat nationella produkter.

b)

Frankrike ska fastställa den eventuella diskriminering som förekommit mot importerade produkter. Frankrike ska därför under en referensperiod göra en ekonomisk jämförelse mellan å ena sidan intäkterna från avgiften på nationella produkter och å andra sidan de fördelar som dessa produkter är ensamma om att få.

c)

Återbetalning ska ske inom sex månader från och med den dag då ansökan lämnas in.

d)

De återbetalade beloppen ska uppdateras med räntan från och med den dag då avgifterna togs ut fram till den faktiska återbetalningen. Räntan ska beräknas på grundval av den referensräntesats som kommissionen fastställer med hjälp av metoden för fastställande av referens- och diskonteringsränta.

e)

De franska myndigheterna ska godta alla rimliga bevis från dem som erlagt avgiften som visar den del av den erlagda avgiften som har tagits ut på produkter från andra medlemsstater.

f)

För rätten till återbetalning får inga andra villkor ställas, särskilt inte att avgiften inte får ha övervältrats.

g)

I det fall den avgiftsskyldige inte ännu har betalat avgiften ska de franska myndigheterna avstå från att driva in den proportionella andel av avgiften som gäller importerade produkter från andra medlemsstater för vilken det har visats att avgiften ska användas för att finansiera den del av stödet som uteslutande främjar nationella produkter. De ska också avstå från att driva in eventuell förseningsränta för de avgifterna.

h)

I det fall kommissionen så begär ska Frankrike lämna in en fullständig rapport som visar att återbetalningarna genomförts på ett tillfredsställande sätt.

i)

Om en liknande avgift har tagits ut i en annan medlemsstat på samma produkter som har påförts en avgift i Frankrike, ska de franska myndigheterna till de avgiftsskyldiga återbetala den del av avgiften som har tagits ut på produkterna från den andra medlemsstaten.

j)

Frankrike ska informera alla potentiella avgiftsskyldiga om detta beslut.

1.3.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 59/34

(1)

Aviär influensa är en smittsam virussjukdom som drabbar fjäderfä och andra fåglar i fångenskap. Sjukdomen har en mycket stark inverkan på lönsamheten inom fjäderfäuppfödningen och kan störa handeln inom unionen och exporten till tredjeländer

(2)

Vid utbrott av aviär influensa finns det en risk för att smittämnet sprids till andra fjäderfäanläggningar i den medlemsstaten, men också till andra medlemsstater och tredjeländer genom handel med levande fjäderfän eller fjäderfäprodukter.

(3)

I rådets direktiv 2005/94/EG (2) om gemenskapsåtgärder för bekämpning av aviär influensa fastställs åtgärder som medlemsstaterna omedelbart ska vidta vid ett utbrott för att snabbt förhindra ytterligare spridning av viruset.

(4)

I beslut 2009/470/EG fastställs förfaranden för finansiellt stöd från unionen för särskilda veterinäråtgärder, inbegripet nödåtgärder. I enlighet med artikel 4.2 i det beslutet ska medlemsstaterna beviljas finansiellt stöd för kostnaderna för vissa åtgärder för att utrota aviär influensa.

(5)

I artikel 4.3 första och andra strecksatserna i beslut 2009/470/EG fastställs bestämmelser om hur stor procentsats av medlemsstatens kostnader som unionens finansiella stöd kan omfatta.

(6)

För utbetalningen av finansiellt stöd från unionen för nödåtgärder för att utrota aviär influensa gäller bestämmelserna i kommissionens förordning (EG) nr 349/2005 av den 28 februari 2005 om villkor för gemenskapsbidrag för nödåtgärder och bekämpning av vissa djursjukdomar som avses i rådets beslut 90/424/EEG (3).

(7)

Utbrott av aviär influensa kunde konstateras i Tyskland, Italien och Nederländerna under 2011. Tyskland, Italien och Nederländerna vidtog i enlighet med beslut 2005/94/EG åtgärder för att bekämpa dessa utbrott.

(8)

Myndigheterna i Tyskland, Italien och Nederländerna har genom rapporter till ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa samt genom kontinuerlig information om sjukdomsläget kunnat visa att de effektivt har genomfört de bekämpningsåtgärder som anges i direktiv 2005/94/EG.

(9)

Myndigheterna i Tyskland, Italien och Nederländerna har därmed uppfyllt alla sina tekniska och administrativa skyldigheter enligt bestämmelserna i artikel 4.2 i beslut 2009/470/EG och i artikel 6 i förordning (EG) nr 349/2005.

(10)

Det exakta stödbeloppet från unionen kan inte fastställas för närvarande, eftersom de uppgifter som lämnats om ersättningskostnader och driftsutgifter bygger på uppskattningar.

(11)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

1.3.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 59/36

(1)

I artikel 18.1 i ECBS-stadgan föreskrivs att Europeiska centralbanken (ECB) och de nationella centralbankerna i de medlemsstater som har euron som valuta får utföra lånetransaktioner med kreditinstitut och andra marknadsaktörer, varvid lån ska lämnas mot tillfredsställande säkerheter. De kriterier som avgör godtagbarheten av säkerheter vid Eurosystemets penningpolitiska transaktioner framgår av bilaga I till riktlinje ECB/2011/14 av den 20 september 2011 om Eurosystemets penningpolitiska instrument och förfaranden (1) (nedan kallad den allmänna dokumentationen).

(2)

Enligt punkt 1.6 i den allmänna dokumentationen får ECB-rådet när som helst ändra de instrument, villkor, kriterier och förfaranden som används för genomförandet av Eurosystemets penningpolitiska transaktioner. Enligt punkt 6.3.1 i den allmänna dokumentationen förbehåller sig Eurosystemet rätten att avgöra om en emission, emittent, gäldenär eller borgensman uppfyller kraven på hög kreditvärdighet på grundval av all information som det anser relevant.

(3)

Genom beslut ECB/2010/3 av den 6 maj 2010 om tillfälliga åtgärder som rör godtagande av omsättningsbara skuldinstrument som emitteras eller garanteras av grekiska staten (2) upphävdes, som en exceptionell åtgärd, tillfälligt Eurosystemets minimikrav för kreditkvalitetströsklar som tillämpas på omsättningsbara skuldinstrument som emitterats av grekiska staten eller som emitterats av enheter etablerade i Grekland och fullt ut garanteras av grekiska staten.

(4)

Republiken Grekland har, med avseende på deltagandet från den privata sektorn, beslutat att initiera ett erbjudande om skuldbyte riktat till innehavare av omsättningsbara skuldinstrument som emitterats av grekiska staten.

(5)

Republiken Greklands beslut har lett till att de omsättningsbara skuldinstrument som emitterats av grekiska staten eller som emitterats av enheter etablerade i Grekland och fullt ut garanteras av grekiska staten har blivit ännu mindre tillfredsställande som säkerheter för Eurosystemets transaktioner.

(6)

Beslut ECB/2010/3 ska upphöra att gälla.