(1)

Enligt rådets förordning (EG) nr 1085/2006 av den 17 juli 2006 om upprättande av ett instrument för stöd inför anslutningen (2) ska stöd ges till kandidatländer och potentiella kandidatländer till deras gradvisa anpassning till unionens normer och politik, inklusive i tillämpliga fall till unionsregelverket, med tanke på ett framtida medlemskap.

(2)

Förordning (EG) nr 1085/2006 gör klar åtskillnad på kandidatländer och potentiella kandidatländer.

(3)

Europeiska rådet välkomnade vid sitt möte den 17 juni 2010 kommissionens yttrande om Islands ansökan om medlemskap i unionen och konstaterade att Island uppfyller de politiska kriterier som fastställdes vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn 1993 och beslutade att anslutningsförhandlingar med Island borde inledas. Island är därmed ett kandidatland.

(4)

Europeiska rådet ställde sig vid sitt möte den 17 december 2010 bakom rådets slutsatser av den 14 december 2010 om utvidgning och beslutade att ge Montenegro status som kandidatland.

(5)

Rådet har uppmanat kommissionen att föreslå en ändring av artikel 19 i förordning (EG) nr 1085/2006 i syfte att förtydliga reglerna om deltagande i tilldelningen av bidragskontrakt finansierade genom IPA-medel för gränsöverskridande arbete och säkerställa överensstämmelse med andra instrument för externt bistånd, särskilt det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI).

(6)

I rådets förordning (EG) nr 389/2006 av den 27 februari 2006 om införande av en stödordning för att stimulera den ekonomiska utvecklingen inom den turkcypriotiska befolkningsgruppen (3) anges att den kommitté som inrättas genom rådets förordning (EEG) nr 3906/89 av den 18 december 1989 om ekonomiskt stöd till vissa länder i centrala och östra Europa (4) (nedan kallad Pharekommittén) ska bistå kommissionen i förvaltningen av stödet till den turkcypriotiska befolkningsgruppen. I enlighet med artikel 25 i förordning (EG) nr 1085/2006 har förordning (EEG) nr 3906/89 upphävts, men den är fortsatt tillämplig på rättsakter och åtaganden som avser genomförande av budgetåren före 2007. Eftersom förordning (EG) nr 389/2006 fortsätter att vara den grundläggande rättsakten för ekonomiskt stöd till den turkcypriotiska befolkningsgruppen efter dessa budgetår bör Pharekommittén vara kvar för detta ändamål.

(7)

Förordning (EG) nr 1085/2006 bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

I artikel 19 ska följande punkt läggas till:

2.

I artikel 25.1 ska andra stycket ersättas med följande:

”Dessa förordningar och förordning (EG) nr 2666/2000 ska fortsätta att gälla för rättsakter och åtaganden som avser genomförande av budgetåren före 2007, för genomförandet av artikel 31 i akten om villkoren för Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning och om anpassning av de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen (*1) samt för tillämpningen av artikel 3 enligt rådets förordning (EG) nr 389/2006 av den 27 februari 2006 om införande av en stödordning för att stimulera den ekonomiska utvecklingen inom den turkcypriotiska befolkningsgruppen (*2).

(*1)   EUT L 157, 21.6.2005, s. 203."

(*2)   EUT L 65, 7.3.2006, s. 5.” "

3.

I bilaga I ska följande införas efter posten angående Kroatien:

4.

I bilaga II ska följande poster utgå:

(1)

Det är nödvändigt att förtydliga reglerna om transitering genom det internationella transitområdet på flygplatser för att säkerställa rättssäkerhet och öppenhet.

(2)

Tredjelandsmedborgare som omfattas av kravet på visering för flygplatstransitering enligt artikel 3.1 och 3.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) (2), som innehar en giltig visering som utfärdats av en medlemsstat, Kanada, Japan eller Förenta staterna, eller som innehar ett giltigt uppehållstillstånd som utfärdats av en medlemsstat, Andorra, Kanada, Japan, San Marino eller Förenta staterna är undantagna från kravet på visering för flygplatstransitering. Det bör förtydligas att detta undantag också gäller för innehavare av giltiga viseringar eller uppehållstillstånd som utfärdats av de medlemsstater som inte deltar i antagandet av förordning (EG) nr 810/2009 och av de medlemsstater som ännu inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut.

(3)

I fråga om personer som innehar en giltig visering bör undantaget gälla när de reser till det utfärdande landet eller till ett annat tredjeland, och när de återvänder från det utfärdande landet efter att ha använt viseringen.

(4)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att förtydliga reglerna om transitering genom det internationella transitområdet på flygplatser, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(5)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (3), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i rådets beslut 1999/437/EG av den 17 maj 1999 om vissa tillämpningsföreskrifter för det avtalet (4).

(6)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (5), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (6).

(7)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (7), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (8).

(8)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll (nr 22) om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark. Eftersom denna förordning är en utveckling av Schengenregelverket ska Danmark, i enlighet med artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om denna förordning, besluta huruvida landet ska genomföra den i sin nationella lagstiftning.

(9)

Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (9). Förenade kungariket deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Förenade kungariket.

(10)

Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002 om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (10). Irland deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.

(11)

När det gäller Cypern utgör denna förordning en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.1 i 2003 års anslutningsakt.

(12)

När det gäller Bulgarien och Rumänien utgör denna förordning en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 4.1 i 2005 års anslutningsakt.

”b)

Tredjelandsmedborgare med giltigt uppehållstillstånd som utfärdats av en medlemsstat som inte deltar i antagandet av denna förordning eller av en medlemsstat som ännu inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut, eller med något av de giltiga uppehållstillstånd, som finns upptagna på förteckningen i bilaga V, som utfärdats av Andorra, Kanada, Japan, San Marino eller Förenta staterna, som garanterar innehavarens ovillkorliga rätt till återinresa.

c)

Tredjelandsmedborgare med giltig visering för en medlemsstat som inte deltar i antagandet av denna förordning eller för en medlemsstat som ännu inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut, Kanada, Japan eller Förenta staterna, när de reser till det utfärdande landet eller till ett annat tredjeland, eller när de återvänder från det utfärdande landet efter att ha använt viseringen.”