31.1.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 27/1

(1)

För att säkerställa en enhetlig tillämpning av Kombinerade nomenklaturen, som är en bilaga till förordning (EEG) nr 2658/87, är det nödvändigt att anta bestämmelser för klassificering av de varor som avses i bilagan till den här förordningen.

(2)

Genom förordning (EEG) nr 2658/87 har allmänna bestämmelser fastställts för tolkningen av Kombinerade nomenklaturen. Dessa bestämmelser gäller också för varje annan nomenklatur som helt eller delvis grundar sig på denna eller som tillfogar underuppdelningar till den och som har upprättats genom särskilda unionsbestämmelser för tillämpningen av tulltaxebestämmelser eller andra åtgärder för varuhandeln.

(3)

Enligt dessa allmänna bestämmelser bör de varor som beskrivs i kolumn 1 i tabellen i bilagan klassificeras enligt motsvarande KN-nummer i kolumn 2 enligt den motivering som anges i kolumn 3 i tabellen.

(4)

Bindande klassificeringsbesked som har utfärdats av medlemsstaternas tullmyndigheter avseende klassificering av varor i Kombinerade nomenklaturen men som inte stämmer överens med reglerna i denna förordning bör, under en period på tre månader, kunna åberopas av innehavaren i enlighet med artikel 12.6 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (2).

(5)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från tullkodexkommittén.

31.1.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 27/3

(1)

I enlighet med artikel 6.2 första stycket i förordning (EG) nr 510/2006 har Polens ansökan om registrering av beteckningen ”Miód z Sejneńszczyny/ Łoździejszczyzny”/”Seinų / Lazdijų krašto medus” offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (2).

(2)

Inga invändningar enligt artikel 7 i förordning (EG) nr 510/2006 har inkommit till kommissionen och därför bör denna beteckning registreras.

31.1.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 27/5

(1)

I enlighet med artikel 6.2 första stycket i förordning (EG) nr 510/2006 har Tysklands ansökan om registrering av beteckningen ”Holsteiner Katenschinken / Holsteiner Schinken/ Holsteiner Katensrauchschinken/ Holsteiner Knochenschinken” offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (2).

(2)

Inga invändningar enligt artikel 7 i förordning (EG) nr 510/2006 har inkommit till kommissionen och därför bör denna beteckning registreras.

31.1.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 27/7

(1)

I genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 fastställs, i enlighet med resultatet av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärden vid import från tredjeländer, för de produkter och de perioder som anges i del A i bilaga XVI till den förordningen.

(2)

Varje arbetsdag fastställs ett schablonimportvärde i enlighet med artikel 136.1 i genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 med hänsyn till varierande dagliga uppgifter. Denna förordning bör därför träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

31.1.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 27/9

(1)

De representativa priserna och tilläggsbeloppen för import av vitsocker, råsocker och vissa sockerlösningar för regleringsåret 2011/12 har fastställts genom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 971/2011 (3). Priserna och tilläggen ändrades senast genom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 59/2012 (4).

(2)

De uppgifter som kommissionen för närvarande har tillgång till medför att dessa belopp bör ändras i enlighet med artikel 36 i förordning (EG) nr 951/2006.

(3)

Eftersom det är viktigt att denna åtgärd börjar tillämpas så snart som möjligt efter det att de uppdaterade uppgifterna har gjorts tillgängliga bör denna förordning träda i kraft samma dag som den offentliggörs.

31.1.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 27/11

(1)

Den 31 januari 2011 antog rådet beslut 2011/72/Gusp (1).

(2)

På grundval av en översyn av beslut 2011/72/Gusp bör de restriktiva åtgärderna förlängas till och med den 31 januari 2013.

(3)

Beslut 2011/72/Gusp bör ändras i enlighet med detta.

31.1.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 27/12

(1)

Den 5 april 2007, sex månader efter beviljandet av det statliga stöd som av kommissionen bedömts som förenligt med den inre marknaden (2), anmälde Italien en omstruktureringsplan för Legler SpA.

(2)

Den 25 september 2007 inledde kommissionen ett formellt granskningsförfarande avseende omstruktureringsplanen (3). Synpunkter från Italien mottogs den 30 november 2007.

(3)

Den 10 december 2007 mottog kommissionen synpunkter från en berörd part. Kommissionen vidarebefordrade synpunkterna till Italien genom en skrivelse av den 3 mars 2008. Italien gav sina synpunkter genom en skrivelse av den 20 maj 2008.

(4)

Den 23 juli 2008 drog de italienska myndigheterna tillbaka anmälan om omstruktureringsstöd och meddelade att man inte skulle fullfölja planen.

(5)

Kommissionen begärde ytterligare upplysningar från de italienska myndigheterna genom skrivelser av den 8 augusti 2008, den 22 oktober 2008, den 9 februari 2009, den 4 september 2009 och den 17 mars 2010, på vilka de italienska myndigheterna svarade genom skrivelser av den 26 september 2008, den 1 december 2008, den 3 juni 2009, den 6 oktober 2009, den 24 februari 2010 samt den 20 april 2010.

(6)

Legler SpA är moderbolag till en italiensk textiltillverkande koncern (nedan kallad Legler, koncernen eller företaget) som grundades 1863 och som, vid den tidpunkt då det formella granskningsförfarandet inleddes, bestod av flera rättsubjekt, nämligen Legler Ottana SpA, Legler Siniscola SpA och Legler Macomer SpA. Legler SpA ägde en minoritetsandel i Legler Maroc SA och 40 % av Legler Ottana SpA. Merparten av aktierna i Legler SpA innehades av holdingföretaget Piltar Ltd (nedan kallat Piltar).

(7)

År 2007 hade Legler 1 213 (4) anställda och anläggningar i regionen Sardinien (i Macomer i provinsen Oristano samt i Siniscola och Ottana i provinsen Nuoro) och i regionen Lombardiet (i Ponte San Pietro i provinsen Bergamo). Koncernens omsättning uppgick till 101 miljoner euro 2006 och till 30,9 miljoner euro i september 2007.

(8)

Leglers huvudsakliga verksamhet var tillverkning av denim av hög kvalitet. Företaget hade varit en ledande aktör inom denna sektor i Italien och Tyskland och en viktig leverantör till Frankrike och Beneluxländerna. Enligt de italienska myndigheterna består denimmarknaden av två segment: konfektionssektorn för kända märken (detta var Leglers huvudsakliga sektor) och produkter för massmarknaden, där konkurrensen främst är prisbaserad. Leglers största konkurrenter fanns i Italien, Grekland, Frankrike, Tunisien, Turkiet och Japan. Leglers problem började 2003, då en betydande del av produktionen omlokaliserades till Asien eller till länder söder om Medelhavet.

(9)

Den 30 maj 2007 beslutades vid ett styrelsemöte inom SFIRS SpA, ett investeringsbolag i regionen Sardinien, att SFIRS skulle köpa en skuld från Intex SpA, som befann sig i likvidation, till ett pris av 450 000 euro. Skulden tillhörde Legler SpA och Legler Siniscola SpA och hade ett nominellt värde på 17 miljoner euro.

(10)

Vid samma möte beslutade SFIRS även att 14,5 miljoner euro av Leglers skuld på 17 miljoner euro skulle omvandlas till aktieinnehav i Legler.

(11)

Den 31 maj 2007 genomfördes utbytet av skuld mot aktieinnehav vid Leglers bolagsstämma. Genom att omlägga en del av Leglers skuld (till ett nominellt värde av 14,5 miljoner euro) till kapital köpte SFIRS 49 % av stamaktierna (och 100 % av preferensaktierna (5)) i Legler SpA Återstående 51 % behöll Piltar.

(12)

I januari 2008 beslutade SFIRS att avhända sig sitt aktieinnehav i Legler SpA samt Leglerkoncernens återstående skuld, och offentliggjorde en inbjudan att lämna anbud för uppköp av Leglers aktier och skulder.

(13)

Det vinnande anbudet lades av företaget Ferratex s.r.l. (nedan kallat Ferratex) och uppgick till totalt 2 000 001 euro. Enligt de italienska myndigheterna återspeglade detta pris marknadsvärdet på SFIRS totala intäkter från Legler och dess dotterbolag, vilket uppskattades av en oberoende expert till 2 miljoner euro, plus det symboliska priset 1 euro för SFIRS andel av Leglers aktier, som även det grundades på en oberoende experts bedömning. Försäljningen ägde rum den 25 januari 2008.

(14)

Legler stoppade dock verksamheten vid samtliga anläggningar mellan december 2007 och augusti 2008, och sedan dess har verksamheten legat nere vid samtliga anläggningar.

(15)

Den 23 juli 2008 bytte Legler SpA namn till Texfer SpA Dotterbolagen på Sardinien döptes också om till Texfer Ottana SpA, Texfer Siniscola SpA och Texfer Macomer SpA.

(16)

Den 18 augusti 2008 förklarades koncernens moderbolag insolvent av behörig domstol, och den 13 november 2008 underställdes företaget ett kollektivt insolvensförfarande, ett så kallat amministrazione straordinaria, tillsammans med sina dotterbolag.

(17)

Garantin om undsättningsstöd åberopades av banken kort efter det att Legler visat sig vara oförmöget att återbetala undsättningslånet inom den fastställda tidsfristen. Det behöriga ministeriet återbetalade följaktligen lånet plus ränta den 16 september 2008.

(18)

Den 21 oktober 2010 försattes Texfer SpA i konkurs. Den 17 och 18 november 2010 försattes även Texfer Ottana SpA, Texfer Siniscola SpA och Texfer Macomer SpA i konkurs.

(19)

Under 2006 hade Legler ett negativt eget kapital på – 8,6 miljoner euro, jämfört med ett positivt värde på 17,2 miljoner euro under 2005. Företaget rapporterade förluster på 25,9 miljoner euro under 2006 och 28,1 miljoner euro under 2005. År 2006 uppgick företagets omsättning till 101,4 miljoner euro, jämfört med 124,2 miljoner euro 2005. Rörelseresultatet före räntor, skatter och avskrivningar var – 10,9 under 2006 och – 0,7 under 2005. Dessutom steg räntekostnaderna.

(20)

Den 30 november 2007 hade Legler ett negativt eget kapital på 16,3 miljoner euro. Förlusterna för perioden 2003–2007 var 94,9 miljoner euro, och företagets situation hade försämrats stadigt med ökande förluster och sjunkande omsättning.

(21)

Den 13 november 2008 underställdes koncernen kollektiva insolvensförfaranden enligt nationell rätt, vilket slutade med att företaget försattes i konkurs (se skälen (16–18).

(22)

Den omstruktureringsplan (piano industriale) som anmäldes av Italien (nedan kallad planen) omfattade en treårsperiod (2007–2009) och bestod av tre åtgärder: i) 13 miljoner euro i form av en garanti på medellång sikt för omstruktureringsperioden, som ersatte den sexmånadersgaranti som beviljats i statligt undsättningsstöd (6), ii) 13,2 miljoner euro i direktstöd, och iii) 13 miljoner euro i form av ett utbyte av skuld mot aktieinnehav. Den 31 maj 2007 genomförde dock SFIRS ett utbyte av skuld mot aktieinnehav till ett nominellt värde av 14,5 miljoner euro.

(23)

Trots att de italienska myndigheterna hade lämnat in en omstruktureringsplan (piano industriale) för perioden 2007–2009 hävdade de att den aktuella omstruktureringsperioden skulle löpa från den 1 juni 2007 till slutet av 2012. De enda uppgifter som tillhandahölls för att redovisa företagets omstrukturering från 2009 till 2012 var kassaflödet och skuldutvecklingen i det nystartade företaget (NewCo).

(24)

Inom denna bredare tidsram uppgick de totala kostnaderna för upprättandet av ett nytt företag från fusionen av Legler SpA och dess dotterbolag på Sardinien till 106,2 miljoner euro, varav 86,7 miljoner euro skulle gå till en omfattande omorganisering av koncernen, medan resten skulle användas för att återställa kapitalet och täcka förlusterna.

(25)

NewCo skulle fokusera på företagets traditionella kärnverksamhet, nämligen denim av hög kvalitet, medan de två andra produktionslinjerna (manchester och bomull) skulle läggas ner. Koncernens geografiska läge skulle också koncentreras till endast två anläggningar (Siniscola and Ottana), som ligger i samma region. Återstående tillgångar skulle säljas för att Legler skulle kunna lämna ett eget bidrag och minska energi-, transport- och personalkostnaderna. Anläggningen i Macomer omfattades inte av planen (7).

(26)

Enligt planen skulle även en ny aktieägare gå in tillsammans med SFIRS, och det angavs att man behövde kreditlinjer från privata källor för att omorganiseringen skulle kunna genomföras.

(27)

I sitt beslut att inleda förfarandet uttryckte kommissionen tvivel över huruvida utbytet av skuld mot aktieinnehav var fritt från inslag av statligt stöd. Kommissionen betvivlade att en privat investerare skulle ha gått med på att byta skulder mot aktier i företaget under rådande omständigheter, särskilt med tanke på att en del av företagets verksamhet hade legat nere under flera månader. De italienska myndigheterna hade dessutom inte försett kommissionen med något kontrafaktiskt scenario till stöd för SFIRS antagande att det var mer kostnadseffektivt att investera i Legler och betala omstruktureringskostnaderna än att försätta koncernen i konkurs.

(28)

När det gäller stödets förenlighet med den inre marknaden på grundval av gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (8) (nedan kallade riktlinjerna för undsättning och omstrukturering), undrade kommissionen för det första om Leglers svårigheter hade kunnat avhjälpas av den största aktieinnehavaren Piltar och om det hade förekommit en godtycklig kostnadsfördelning inom koncernen.

(29)

För det andra betvivlade kommissionen att planen skulle kunna återställa företagets lönsamhet på lång sikt, eftersom den planerade avyttringen av tillgångar och produktionslinjer verkade tämligen otydlig och många antaganden om villkoren för den framtida driften verkade orealistiska, med tanke på Leglers produktionsstopp. Kommissionen tvivlade också på att de föreslagna åtgärderna utgjorde faktiska kompensationsåtgärder och gick utöver det som var nödvändigt för att återställa lönsamheten, att nivån på det egna bidraget var tillräcklig och att principen ”för första och sista gången” hade respekterats.

(30)

Slutligen uppmanade kommissionen de italienska myndigheterna att lämna information om de frågor som uppstått (ursprunget för SFRS krediter, detaljerad information om Piltar och kostnadsfördelningen inom koncernen, kompensationsåtgärder, den faktiska sannolikheten för att Legler skulle finna en ny aktieinnehavare och tillgången till den privata finansiering som krävdes för Leglers omorganisering).

(31)

Genom en skrivelse av den 14 december 2007 lämnade en berörd part synpunkter på beslutet att inleda ett förfarande. Den tredje parten hävdade att åtgärderna i fråga skulle orsaka snedvridning av marknaden och påpekade att sektorn led av betydande överkapacitet. Den tillhandahöll statistik för världens samlade produktionskapacitet för denim under 2006, och enligt dessa siffror rådde en global överkapacitet på 27 %.

(32)

För det första förklarade de italienska myndigheterna hur SIFRS kom att bli den största aktieinnehavaren i Legler. I mars 2007 köpte SFIRS skulderna för Legler SpA och Legler Siniscola SpA från företaget Intex SpA, som var försatt i konkurs, till ett pris av 450 000 euro. Den 31 maj 2007 omvandlade SFIRS en del av den skulden, som hade ett nominellt värde på 14,5 miljoner euro, till aktier i Legler och köpte därmed 49 % av Leglers stamaktier (Piltar behöll återstående 51 %) och 100 % av företagets preferensaktier (9).

(33)

För det andra förklarade de italienska myndigheterna att Piltar endast var ett affärsverktyg som kontrollerades av fysiska personer. Det bildades uteslutande i syfte att köpa aktieinnehav i Legler och bedrev ingen annan affärsverksamhet. De italienska myndigheterna tillade att Piltar länge klargjort att man inte planerade att stödja företaget finansiellt och att man hade för avsikt att successivt avyttra sina aktier i koncernen. Det verkar som om SFIRS utöver 49 % aktier även erhöll rätten att köpa återstående 51 % av Leglers stamaktier.

(34)

För det tredje lovade de italienska myndigheterna att tillhandahålla information om kompensationsåtgärderna.

(35)

För det fjärde konstaterade Italien att man hade sett en uppmuntrande utveckling inom de marknadssegment som omfattas av Leglers omstruktureringsplan för att återställa den ekonomiska lönsamheten, som beskrivs i skäl (25). De italienska myndigheterna nämnde också företagets avsikt att se till att privata kreditlinjer och nya aktieinnehavare finansierar en del av planen, och fastslog att åtgärder redan hade vidtagits i detta avseende.

(36)

Vidare påpekade de italienska myndigheterna som svar på tredje partens kommentarer, att Leglers marknadsandel under 2006 inte var större än 0,27 %. Myndigheterna tillade att planen, i egenskap av kompensationsåtgärd, inbegrep en 22-procentig minskning av företagets kapacitet jämfört med 2006 och en 40-procentig minskning jämfört med 2005. Därför ansåg myndigheterna att stödet inte skulle snedvrida konkurrensen i en utsträckning som skulle hota det allmänna intresset.

(37)

I de skrivelser som inlämnades efter återkallandet av omstruktureringsplanen hävdade de italienska myndigheterna att utbytet av skuld mot aktieinnehav inte skulle utgöra statligt stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget, eftersom SFIRS hade agerat i enlighet med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi. Enligt de italienska myndigheterna skulle en privat investerare ha agerat på samma sätt för att undvika konkurs och återställa åtminstone en del av sina krediter på ett så effektivt sätt som möjligt, dvs. genom att omvandla de till kapital och omstrukturera företaget tillsammans med en ny privat investerare och en ny kreditlinje.

(38)

Enligt artikel 8.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 (10) får den berörda medlemsstaten återkalla en anmälan i den mening som avses i artikel 2, om det sker i god tid innan kommissionen har fattat ett beslut enligt artikel 4 eller 7.

(39)

I detta fall, där kommissionen har inlett ett formellt granskningsförfarande, ska kommissionen avsluta detta förfarande i enlighet med artikel 8.2 i samma förordning.

(40)

Kommissionen noterar att direktstödet på 13,2 miljoner euro inte har genomförts av Italien och att Italien inte kommer att fullfölja detta stödprojekt. Eftersom omstruktureringsplanen har återkallats, tjänar det formella granskningsförfarande som inletts inte längre något syfte.

(41)

Eftersom Italien olagligt genomfört de två andra anmälda omstruktureringsåtgärderna måste kommissionen, för att kunna avsluta det formella granskningsförfarandet, fastställa huruvida åtgärderna utgör statligt stöd i den betydelse som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget och, om så är fallet, huruvida detta stöd är förenligt med den inre marknaden.

(42)

Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(43)

I de fall statligt stöd i den betydelse som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget ska beviljas eller har beviljats ett företag i svårigheter, måste detta stöds förenlighet med den inre marknaden bedömas på grundval av riktlinjerna för undsättning och omstrukturering. Följaktligen kan stödet bedömas vara förenligt på grundval av artikel 107.3 c i EUF-fördraget endast om villkoren i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering är uppfyllda.

(44)

Garantin om undsättningsstöd till ett belopp av 13 miljoner euro upphörde inte att gälla vid slutet av den sexmånadersperiod för vilken kommissionen hade godkänt garantin, utan fortsatte att tillämpas efter det att anmälan om planen hade återkallats (se skäl 17).

(45)

Förlängningen av garantin om undsättningsstöd anmäldes som en åtgärd som beviljats medel från det behöriga ministeriet och som finansierats via statsbudgeten. Stödet gavs följaktligen med hjälp av statliga medel och kan därför tillskrivas staten. Garantin om undsättningsstöd utgör en selektiv förmån, eftersom den ger Legler tillgång till finansiella medel som företaget inte skulle ha erhållit på annat sätt, med tanke på dess ekonomiska situation. Undsättningsstödet befriade därmed Legler från de kostnader företaget annars skulle ha ådragit sig. Med tanke på att Legler höll på att genomföra en omstruktureringsprocess i syfte att återuppta produktionen riskerade stödet dessutom att snedvrida konkurrensen på den inre marknaden och påverka handeln mellan medlemsstaterna. Åtgärdens snedvridande effekt framhölls av en tredje part, som också påpekade att sektorn lider av överkapacitet.

(46)

Kommissionen anser därför att förlängningen av garantin om undsättningsstöd, som också är en omstruktureringsåtgärd, utgör statligt stöd i den betydelse som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(47)

Vid fastställandet av stödbeloppet åberopar kommissionen punkt 4.1 a i tillkännagivandet om garantier (11), där kommissionen konstaterar att ”för företag i svårigheter skulle en eventuell garantigivare på marknaden ta ut en hög avgift när garantin beviljas med tanke på den förväntade risken för betalningsförsummelse. Om sannolikheten för att låntagaren inte kommer att kunna betala tillbaka lånet blir särskilt stor kan det hända att en sådan marknadsmässig avgift inte finns, och i undantagsfall kan stödinslaget i garantin visa sig vara lika stort som det belopp som garantin faktiskt täcker”.

(48)

Mot bakgrund av Leglers stora ekonomiska problem vid den tidpunkt då garantin gavs (ökade förluster, minskad omsättning och negativt eget kapital, se skäl 19–21 och 52) anser kommissionen att det var högst osannolikt att företaget skulle beviljas ett banklån på marknaden utan statligt ingripande. Kommissionen anser därför att stödbeloppet motsvarar hela lånebeloppet (12).

(49)

Kommissionen påpekar att bytet genomfördes av SFIRS, ett offentligt företag vars största aktieägare, regionen Sardinien, utövar ett betydande inflytande på företagets beslut (13). Italien har aldrig förnekat detta. Kommissionen drar därför slutsatsen att åtgärden i fråga kan hänföras till staten och att den beviljades med hjälp av statliga medel. Denna åtgärd är också selektiv, eftersom den gynnar ett visst företag, dvs. Legler. Eftersom Legler höll på att genomföra en omstrukturering i syfte att återuppta produktionen riskerade stödet dessutom att snedvrida konkurrensen på den inre marknaden och påverka handeln mellan medlemsstaterna. Åtgärdens potentiellt snedvridande effekt framhölls även i de kommentarer som inlämnades av en tredje part, som också påpekade att sektorn lider av överkapacitet.

(50)

I sitt svar hävdade Italien att åtgärden i fråga inte gav Legler någon konkurrensfördel, eftersom man anser att stödet tillhandahållits i enlighet med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi.

(51)

För att fastställa huruvida Legler fått konkurrensfördelar med hjälp av statliga medel måste man, i enlighet med rättspraxis (14), överväga huruvida en privat investerare med liknande egenskaper som SFIRS under liknande omständigheter hade varit villig att genomföra ett liknande utbyte av skuld mot aktieinnehav, med hänsyn till den information som fanns tillgänglig och den utveckling som var att vänta vid tidpunkten för transaktionen.

(52)

Före det första noterar kommissionen utifrån Leglers redovisning att företaget 2007 hade ett kapital på 1,8 miljoner euro och ett negativt eget kapital på 16,2 miljoner euro. Under perioden 2003–2007 steg förlusterna till 94,9 miljoner euro och företagets situation förvärrades betydligt, med ökade förluster och minskad omsättning.

(53)

Kommissionen noterar också att SFIRS, trots den kritiska ekonomiska situation som beskrivs ovan, inte genomfört någon omfattande lönsamhetsanalys eller riskbedömning för transaktionen. Trots att kommissionen flera gånger begärt detta har Italien aldrig lämnat in ett väl underbyggt kontrafaktiskt scenario som visar att SFIRS val var att föredra framför alternativet att försätta Legler i konkurs.

(54)

Liknande kommentarer gjordes också av Italiens centralbank i en rapport (15) som publicerades efter en utredning av SFIRS verksamhet. I rapporten kritiserades SFIRS agerande, eftersom man inte gjort en tillfredsställande analys före utbytet av skuld mot aktieinnehav och för det motsägelsefulla beslutet att göra en ”investering” utan några konkreta utsikter att återfå de investerade pengarna.

(55)

Bortsett från denna bedömning var företagets ekonomiska situation sådan att ingen förnuftig privat investerare i en marknadsekonomi skulle ha genomfört en liknande transaktion.

(56)

I detta avseende noterar kommissionen också att den omstruktureringsplan (Piano Industriale) som företaget anmält inte kan betraktas som en realistisk grund för att förutse företagets framtida resultat. Enbart det faktum att planen inte omfattade hela utan endast en del av omstruktureringsperioden, och att den inte innehöll någon information om omstruktureringens vidare utveckling (se skäl 23), visar tydligt att en sådan brist på information skulle ha avskräckt en eventuell privat investerare från att genomföra den aktuella transaktionen.

(57)

När det gäller SFIRS reella utsikter att återfå de pengar som Legler är skyldigt, försämrade SFIRS faktiskt sin möjlighet att återkräva pengarna genom att byta ut skulderna mot aktieinnehav, jämfört med sin tidigare position som prioriterad fordringsägare.

(58)

SFIRS investering vid tidpunkten för utbytet av skuld mot aktieinnehav verkade ha ett alltför begränsat värde och tveksamma framtidutsikter för att uppväga de risker som angetts ovan, i synnerhet mot bakgrund av företagets kritiska ekonomiska situation. Detta blev särskilt tydligt vid den oberoende värderingen, där företaget gavs ett symboliskt värde på 1 euro.

(59)

Mot bakgrund av ovanstående omständigheter kan man dra slutsatsen att SFIRS i och med utbytet av skulder mot aktier inte agerade som en privat investerare skulle ha gjort under normala marknadsförhållanden. En privat investerare skulle inte ha genomfört en sådan transaktion utan att först göra en tillförlitlig och realistisk bedömning som visat att det skulle vara mer kostnadseffektivt att byta skulderna mot aktier i stället för att förbli företagets prioriterade fordringsägare.

(60)

Genom att byta ut skulder mot aktieinnehav gav SFIRS således Legler en konkurrensfördel.

(61)

Av ovanstående följer att utbytet av skulder mot aktieinnehav utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(62)

När det gäller beräkningen av stödbeloppet bör det noteras att begreppet statligt stöd är begränsat till stöd som ges med hjälp av statliga medel. Stödbeloppet måste beräknas på grundval av marknadsvärdet på den skuld som SFIRS omvandlade till aktier i Legler. Det nominella värdet på Leglers skuld till SFIRS var 17 miljoner euro och dess marknadsvärde dagen för utbytet var 450 000 euro. Den transaktion genom vilken SFIRS omvandlade 85,3 % av sina totala krediter, motsvarande ett nominellt värde på 14,5 miljoner euro, till aktier hade därmed ett marknadsvärde på 383 850 euro (dvs. 85,3 % av 450 000 euro). Den fördel som gavs med hjälp av statliga medel var därför 383 850 euro. Å andra sidan kan det nominella värdet på den utbytta skulden inte betraktas som en fördel annat än i strikt redovisningsmässig mening.

(63)

Eftersom de två anmälda åtgärderna har visat sig utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget måste kommissionen bedöma huruvida detta stöd är förenligt med den inre marknaden.

(64)

De statliga stödåtgärdernas förenlighet med den inre marknaden måste bedömas på grundval av riktlinjerna för undsättning och omstrukturering.

(65)

För att bedöma den statliga garantins förenlighet med den inre marknaden måste man skilja mellan förlängningen av undsättningsstödet och tillhandahållandet av en garanti på medellång sikt, som också är en omstruktureringsåtgärd (under omstruktureringsperioden).

(66)

När det gäller förlängningen av undsättningsstödet fastslås följande i punkt 26 i riktlinjerna: ”I de fall då medlemsstaten har tillhandahållit en omstruktureringsplan inom sex månader från dagen för godkännandet eller, i fråga om icke anmält stöd, från genomförandet av åtgärden, förlängs tidsfristen för återbetalningen av lånet eller avslutandet av garantin till dess att kommissionen har fattat sitt beslut om planen, om inte kommissionen beslutar att en sådan förlängning inte är motiverad.”

(67)

Anmälan av omstruktureringsplanen gjorde att undsättningsstödet kunde fortsätta längre än sex månader. Italien återkallade dock senare denna anmälan. Det framkommer i punkt 26 i riktlinjerna att anmälan av en omstruktureringsplan är ett nödvändigt villkor för att undsättningsstödet ska kunna förlängas. Om en anmäld omstruktureringsplan senare återkallas måste därför undsättningsstödet upphöra.

(68)

Det framgår av kommissionens beslutspraxis (målen Ernault  (16) och Huta Cynku  (17)) att om varken en omstruktureringsplan eller likvidationsplan har anmälts till kommissionen eller, som i detta fall, om omstruktureringsplanen återkallats, kan förlängningen av det aktuella undsättningsstödet inte fortsätta efter det datum då medlemsstaten återkallade anmälan om omstruktureringsplanen.

(69)

Eftersom garantin på medellång sikt (under omstruktureringsplanens löptid), som var avsedd att fungera som anmält omstruktureringsstöd, var en förlängning på garantin om undsättningsstöd var det förenligt till dess att Italien återkallade anmälan.

(70)

Därför bör den förlängda stödgarantins förenlighet med den inre marknaden bedömas från och med den dag då Italien återkallade sin anmälan (dvs. från och med den 24 juli 2008).

(71)

Beviljandet av statligt stöd till ett företag i svårigheter kan endast betraktas som förenligt på grundval av artikel 107.3 c i EUF-fördraget om samtliga villkor som fastställs i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering har respekterats.

(72)

Enligt punkterna 12 a och 14 i riktlinjerna är endast företag i svårigheter berättigade till omstruktureringsstöd.

(73)

Enligt punkt 9 i riktlinjerna anses ett företag, oavsett storlek, vara i svårigheter om det inte med egna finansiella medel eller med medel från ägare/aktieägare eller långivare kan hejda förluster som utan ingripanden från de offentliga myndigheterna leder till att företaget med största sannolikhet försätts i konkurs.

(74)

Enligt punkt 10 i riktlinjerna anses ett företag vara i svårigheter under följande omständigheter:

(75)

Av punkt 10 a i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering framgår att utan ingripanden från de offentliga myndigheterna kommer ett företag som har upplevt en omfattande förlust av det tecknade kapitalet med största sannolikhet att gå i konkurs på kort eller medellång sikt. I ett tidigare beslut (18) fastslog kommissionen att ett företag som har ett negativt eget kapital måste betraktas som ett företag i svårigheter. I sin dom i målet Biria (19) bekräftade tribunalen också att omfattande kapitalförluster verkligen är ett tecken på svårigheter, och att kommissionen haft rätt i sin slutsats att ett företag med negativt eget kapital är ett företag i svårigheter.

(76)

Legler uppfyllde kriteriet i punkt 10 a i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering, eftersom företaget hade ett negativt eget kapital 2006 (se skäl 19).

(77)

Kommissionen noterar också att Legler redan betraktades som ett företag i svårigheter i den betydelse som avses i punkt 10 a i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering den 22 maj 2007 när undsättningsstödet beviljades.

(78)

Leglers ekonomiska situation förbättrades inte därefter. Företaget försattes faktiskt i konkurs av behörig domstol 2008 (se skäl 16).

(79)

Kommissionen konstaterar också att Legler inte är ett nybildat företag i den mening som avses i punkt 12 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering.

(80)

Enligt punkt 13 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering är ett företag som ingår i eller håller på att tas över av en koncern i princip inte berättigat till stöd till undsättning och omstrukturering, förutom om det kan visas att det endast är det berörda företaget som är i svårigheter och att svårigheterna inte är en följd av godtycklig kostnadsfördelning inom koncernen och att företagets svårigheter är så allvarliga att de inte kan åtgärdas inom koncernen.

(81)

Kommissionen noterar att Piltar endast var ett affärsverktyg som inte bedrev någon affärsverksamhet utöver aktieinnehavet i Legler. I den information som kommissionen haft tillgång till finns inget som tyder på att företagets svårigheter varit ett resultat av godtycklig kostnadsfördelning inom koncernen. Eftersom Piltar helt ägdes av fysiska personer och inte bedrev någon affärsverksamhet utanför sina investeringar i Legler, hade företaget inte någon möjlighet att bidra till Leglers omstrukturering.

(82)

På grundval av ovanstående kan man dra slutsatsen att villkoren i punkt 9 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering är uppfyllda.

(83)

Med tanke på att Legler är berättigat till omstruktureringsstöd måste det nu avgöras om villkoren i punkterna 32–51 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering är uppfyllda.

(84)

Italien återkallade Leglers omstruktureringsplan, och har därför inte längre något åtagande avseende genomförandet av en omstruktureringsplan i den mening som avses i punkt 35 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering. Följaktligen kan kommissionen inte bedöma det olagliga stödet mot bakgrund av kriterierna i punkterna i 32–51 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering.

(85)

Kommissionen anser dessutom att den statliga garantin och utbytet av skulder mot aktieinnehav inte kan anses vara förenliga med den inre marknaden på någon annan rättslig grund.

(86)

Det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 i EUF-fördraget avseende det direkta stödet på 13,2 miljoner euro måste avslutas, eftersom Italien har återkallat sin anmälan och inte avser att fullfölja detta stödprojekt.

(87)

Kommissionen drar slutsatsen att den statliga garantin och utbytet av skuld mot aktieinnehav faller inom ramen för artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(88)

Italien genomförde dessa två åtgärder i strid med artikel 108.3 i EUF-fördraget.

(89)

I enlighet med EUF-fördraget och domstolens rättspraxis har kommissionen befogenhet att besluta att den berörda medlemsstaten ska upphäva eller ändra stödet om den fastställer att en stödåtgärd inte är förenlig med den gemensamma marknaden (20). Domstolen har också konsekvent framhållit att en stats skyldighet att upphäva stöd som kommissionen har betraktat som oförenligt med den inre marknaden är avsett att återställa den situation som rådde innan stödet beviljades (21). I detta avseende har domstolen fastställt att målet har uppnåtts så snart mottagaren har återbetalat de belopp som har beviljats genom olagligt stöd, och på så sätt förlorat den fördel som mottagaren har åtnjutit gentemot sina konkurrenter på marknaden och därmed har den situation som rådde innan stödet betalades återställts (22).

(90)

Enligt ovanstående rättspraxis föreskrivs i artikel 14 i rådets förordning (EG) nr 659/99 (23) att kommissionen vid negativa beslut i fall av olagligt stöd ska besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren.

(91)

Med hänsyn till att de aktuella åtgärderna betraktas som olagligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden måste stödbeloppen för dessa två åtgärder, dvs. 13 miljoner euro respektive 383 850 euro, återkrävas för att återställa den situation som rådde på marknaden innan stödet beviljades.

(92)

När det gäller den statliga garantin ska återkrävandet därför gälla från dagen efter Italiens återkallande av anmälan om omstruktureringsstöd, dvs. från och med den 24 juli 2008, och innefatta ränta på det återkrävda stödet till och med den dag det har återbetalats.

(93)

När det gäller utbytet av skuld mot aktieinnehav ska det återkrävda beloppet innefatta ränta från och med den dag då stödet ställdes till stödmottagarens förfogande, dvs. från och med den 31 maj 2007 och till och med den dag det har återbetalats.

a)

Det totala belopp (kapital och räntor) som ska återkrävas från stödmottagaren.

b)

En detaljerad beskrivning av de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras för att för att rätta sig efter detta beslut.

c)

Dokument som visar att stödmottagaren har anmodats att betala tillbaka stödet.

31.1.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 27/21

(1)

Genom kommissionens genomförandebeslut 2011/272/EU (2) avslutades, för räkenskapsåret 2010, räkenskaperna för alla utbetalningsställen utom för det tyska utbetalningsstället Rheinland-Pfalz, det grekiska utbetalningsstället OPEKEPE, det italienska utbetalningsstället ARBEA och det nederländska utbetalningsstället Dienst Regelingen.

(2)

Efter det att nya uppgifter har skickats in och ytterligare kontroller utförts kan kommissionen nu fatta beslut om huruvida de räkenskaper som lämnats in av det tyska utbetalningsstället Rheinland-Pfalz och det nederländska utbetalningsstället Dienst Regelingen är fullständiga, exakta och sanningsenliga.

(3)

Enligt artikel 10.2 första stycket i kommissionens förordning (EG) nr 885/2006 av den 21 juni 2006 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1290/2005 när det gäller godkännande av utbetalningsställen och andra organ och avslutande av räkenskaperna för EGFJ och EJFLU (3) ska de belopp, som till följd av beslutet om avslutande av räkenskaperna i artikel 10.1 första stycket i samma förordning ska betalas in av eller betalas ut till varje medlemsstat, fastställas genom att månadsbetalningarna för det aktuella räkenskapsåret, dvs. 2010, dras av från den utgift som godkänts för samma år enligt punkt 1. Kommissionen ska dra av det beloppet från eller lägga till det till den månatliga utbetalning som avser utgifter under andra månaden efter beslutet om räkenskapsavslutet.

(4)

Enligt artikel 32.5 i förordning (EG) nr 1290/2005 ska de ekonomiska följderna av den uteblivna indrivningen efter oegentligheter bäras till 50 % av den berörda medlemsstaten och till 50 % av EU-budgeten, om ingen indrivning har ägt rum inom fyra år efter det datum då det första administrativa eller rättsliga konstaterandet av oegentligheterna gjordes, eller inom åtta år i de fall då indrivningen ingår i ett rättsligt förfarande i det nationella rättsväsendet. I artikel 32.3 i samma förordning åläggs medlemsstaterna att tillsammans med årsräkenskaperna lämna in en sammanfattande redovisning till kommissionen av de förfaranden för återkrav som har inletts med anledning av oegentligheter. Tillämpningsföreskrifter för medlemsstaternas rapporteringsskyldigheter beträffande de belopp som ska återkrävas fastställs i förordning (EG) nr 885/2006. I bilaga III till den förordningen finns en förlaga till den tabell som medlemsstaterna ska lämna in under 2011. På grundval av de tabeller som medlemsstaterna fyller i bör kommissionen besluta vilka de ekonomiska följderna blir om ingen indrivning har ägt rum inom fyra respektive åtta år. Detta beslut påverkar inte framtida beslut om överensstämmelse i enlighet med artikel 32.8 i förordning (EG) nr 1290/2005.

(5)

Enligt artikel 32.6 i förordning (EG) nr 1290/2005 får medlemsstaterna besluta att inte fullfölja indrivningen. Ett sådant beslut får fattas endast om de redan åsamkade och förväntade kostnaderna för indrivningen tillsammans överstiger den summa som ska drivas in, eller om det visar sig omöjligt att genomföra indrivning därför att gäldenären eller de personer som är juridiskt ansvariga för oegentligheten är oförmögna att betala, vilket har fastställts enligt den berörda medlemsstatens nationella lagstiftning. Om ett sådant beslut har antagits inom fyra år efter det datum då det första administrativa eller rättsliga konstaterandet gjordes, eller inom åtta år i de fall då indrivningen ingår i ett rättsligt förfarande i det nationella rättsväsendet, bör de ekonomiska följderna av den uteblivna indrivningen till 100 % bäras av EU-budgeten. I den sammanfattande redovisning som avses i artikel 32.3 i förordning (EG) nr 1290/2005 anges de belopp för vilka medlemsstaterna beslutade att inte fullfölja indrivningsförfarandena och anledningarna till detta. Beloppen belastas inte de berörda medlemsstaterna utan bärs av EU-budgeten. Detta beslut påverkar inte framtida beslut om överensstämmelse i enlighet med artikel 32.8 i förordning (EG) nr 1290/2005.

(6)

Vid avslutandet av räkenskaperna för de berörda utbetalningsställena måste kommissionen ta hänsyn till de belopp som redan hållits inne från de berörda medlemsstaterna på grundval av genomförandebeslut 2011/272/EU.

(7)

I enlighet med artikel 30.2 i förordning (EG) nr 1290/2005 föregriper detta beslut inte beslut som antas senare av kommissionen om att undanta sådana utgifter som inte verkställts i överensstämmelse med EU-bestämmelserna från EU-finansiering.

31.1.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 27/24

(1)

Enligt kommissionens beslut 2006/502/EG (2) ska medlemsstaterna vidta åtgärder för att se till att endast barnsäkra tändare släpps ut på marknaden och förbjuda att leksaksliknande tändare släpps ut på marknaden.

(2)

Beslut 2006/502/EG antogs i enlighet med artikel 13 i direktiv 2001/95/EG, som begränsar giltighetstiden för beslutet till högst ett år men medger att det förlängs med ytterligare perioder som var och en inte överstiger ett år.

(3)

Giltighetstiden för beslut 2006/502/EG har flera gånger förlängts med perioder på ett år – den första gången genom kommissionens beslut 2007/231/EG (3) till och med den 11 maj 2008, den andra gången genom kommissionens beslut 2008/322/EG (4) till och med den 11 maj 2009, den tredje gången genom kommissionens beslut 2009/298/EG (5) till och med den 11 maj 2010, den fjärde gången genom kommissionens beslut 2010/157/EU (6) till och med den 11 maj 2011 och den femte gången genom kommissionens beslut 2011/176/EU (7) till och med den 11 maj 2012.

(4)

I brist på andra tillfredsställande åtgärder för barnsäkra tändare måste giltigheten för beslut 2006/502/EG förlängas med ytterligare tolv månader.

(5)

Beslut 2006/502/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättats genom direktiv 2001/95/EG.