15.12.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 333/1

(1)

Den 3 oktober 2008 förvärvade den nederländska staten för summan 12,8 miljarder euro Fortis Bank Nederland (”FBN”) (dvs. det nederländska dotterbolaget till det finansiella holdingbolaget Fortis SA/NV (2)) inklusive ABN AMRO Holdings tillgångar som ägdes av FBN (”ABN AMRO N”). Vid samma transaktion ersatte den nederländska staten också Fortis Bank SA/NV, det belgiska dotterbolaget till Fortis SA/NV, som fordringsägare för lån till FBN med ett nominellt värde av 16,1 miljarder euro (3). Den nederländska staten garanterade också FBN en kortfristig likviditetsfacilitet på 45 miljarder euro och samtyckte till att ersätta Fortis SA/NV för kostnader och skyldigheter som härrörde från konsortie- och aktieägaravtalet. I avtalet beskrivs rättigheter och skyldigheter för de tre finansinstituten (Fortis SA/NV, Banco Santander och Royal Bank of Scotland (”RBS”), eller de tre medlemmarna i konsortiet) som gemensamt hade lagt bud på ABN AMRO Holding via den nybildade juridiska personen ”RFS Holdings”. Den 7 oktober 2008 underrättade den nederländska staten kommissionen om sina åtgärder den 3 oktober 2008 (dvs. förvärvet av FBN för 12,8 miljarder euro, novation av långfristiga lån med ett nominellt värde av 16,1 miljarder euro och den kortfristiga likviditetsfaciliteten på 45 miljarder euro, nedan kallat ”de samlade transaktionerna av den 3 oktober 2008”), som åtgärder som inte utgör statligt stöd för att få rättslig klarhet om dessa åtgärder. Eftersom åtgärderna redan hade genomförts registrerade kommissionen ärendet som ett NN-ärende (dvs. NN53b/08).

(2)

Under de förhandlingar som ledde till förvärvet av FBN den 3 oktober 2008 förlitade sig den nederländska staten på en extern värdering som rapporterades av […] (4). En kopia av värderingen skickades till kommissionen den 15 oktober 2008.

(3)

Genom en skrivelse av den 30 oktober 2008 underrättade kommissionen det nederländska finansministeriet om sin preliminära bedömning att åtgärderna av den 3 oktober 2008 föreföll utgöra statligt stöd till FBN. Den 20 november 2008 ägde ett möte rum mellan kommissionens avdelningar och den nederländska staten.

(4)

Den 21 november 2008 beslutade den nederländska staten officiellt att den inte skulle hålla isär FBN och ABN AMRO N utan i stället fullfölja en sammanslagning av de båda företagen (”sammanslagningen”), i linje med Fortis SA/NV:s tidigare planer.

(5)

Den 3 december 2008 fattade kommissionen ett beslut (5) (”beslutet av den 3 december 2008”) där man förklarade att den nederländska statens åtgärder av den 3 oktober 2008 till förmån för Fortis Bank SA/NV utgjorde statligt stöd förenligt med den gemensamma marknaden. I skäl 4 i beslutet angavs det dock uttryckligen att kommissionen i ett separat förfarande skulle avgöra om de åtgärder som genomfördes den 3 oktober 2008 även innehöll stöd till FBN.

(6)

Den 17 december 2008 underrättade den nederländska staten kommissionen om sin avsikt att förvärva ABN AMRO N från FBN för 6,5 miljarder euro. Förvärvet ägde rum den 24 december 2008. Den 2 februari 2009 anmälde de nederländska myndigheterna av rättsäkerhetsskäl förvärvet till kommissionen som en åtgärd som inte utgjorde statligt stöd.

(7)

Den 24 december 2008 undertecknade RBS, Banco Santander och den nederländska staten en ändring av det konsortie- och aktieägaravtal genom vilket den nederländska staten ersatte Fortis SA/NV i konsortie- och aktieägaravtalet.

(8)

Den 6 mars 2009 skickade den nederländska staten kommissionen en förvärvsutredning (6) för de förvärvade företagen som hade utarbetats av […] på den nederländska statens begäran.

(9)

Genom ett beslut av den 8 april 2009 (”beslutet av den 8 april 2009”) inledde kommissionen det förfarande som föreskrivs i artikel 108.2 i fördraget som ärende C11/09 (ex-NN53b/08) gällande påstått stöd beviljat FBN och ABN AMRO N.

(10)

Den 6 maj 2009 mottog kommissionen ett klagomål från Van Lanschot Bank (”klaganden”), en nederländsk konkurrent till FBN och ABN AMRO N. Kommissionen vidarebefordrade skrivelsen till den nederländska staten den 22 juli 2009 och bad om synpunkter. Den 20 augusti begärde den nederländska staten förlängning av tidsfristen och skickade den 22 september 2009 ett ingående svar på klagomålet. Klaganden inkom skriftligen med mer information den 21 augusti 2009 och den 28 augusti 2009. Dessa skrivelser vidarebefordrades till den nederländska staten den 23 september 2009 och den nederländska staten svarade den 29 oktober 2009.

(11)

Den 15 maj 2009 skickade den nederländska staten en skrivelse till kommissionen med svar på ett antal frågor som togs upp i beslutet av den 8 april 2009. Ett ingående svar om innehållet – för vilket den nederländska staten hade begärt mer tid – skickades till kommissionen den 11 augusti 2009.

(12)

I ett icke-officiellt dokument som skickades den 15 juni 2009 och under ett uppföljningsmöte med kommissionen den 16 juni 2009 meddelade den nederländska staten kommissionen att man hade för avsikt att genomföra en rekapitaliseringsplan på 2,5 miljarder euro som skulle göra det möjligt för ABN AMRO N att separera från sitt moderföretag ABN AMRO Bank (7). Under detta möte tillkännagav den nederländska staten att ytterligare, ännu inte kvantifierade åtgärder skulle bli nödvändiga utöver den första injektionen av 2,5 miljarder euro.

(13)

I beslutet av den 8 april 2009 hade kommissionen inbjudit det nederländska finansiella tillsynsorganet (DNB) att kommentera kreditvärdigheten för både FBN och ABN AMRO N. Kommissionen mottog den begärda informationen om FBN i en skrivelse av den 18 juni 2009 och en uppdatering den 5 januari 2010. Den nederländska staten vidarebefordrade en skrivelse från DNB om ABN AMRO N den 20 januari 2010.

(14)

Den 6 juli 2009 skickade ABN AMRO Bank – ABN AMRO N:s moderföretag – en skrivelse till kommissionen med synpunkter på beslutet av den 8 april 2009. Den skrivelsen vidarebefordrades till den nederländska staten den 22 juli 2009 och den nederländska staten svarade den 22 september 2009.

(15)

Den 9 juli 2009 meddelade den nederländska staten kommissionen att FBN hade löst all kortfristig finansiering som hade mottagits från den nederländska staten under likviditetsfaciliteten på 45 miljarder euro av den 3 oktober 2008.

(16)

Den 15 juli 2009 underrättade den nederländska staten kommissionen om FBN:s planer på att förvärva Fortis Clearing Americas (”FCA”) från Fortis Bank SA/NV.

(17)

Den 17 juli 2009 anmälde den nederländska staten formellt en plan med rekapitaliseringsåtgärder till ett värde av 2,5 miljarder euro (8) som utgjordes av en kreditswapp (”CDS”) med en effekt på sänkningen av kapitalkravet på 1,7 miljarder euro (”instrumentet för sänkning av kapitalkravet”) och en obligatorisk konvertibel (Mandatory Convertible Security, ”MCS”) på 800 miljoner euro. Åtgärderna registrerades inledningsvis som ärende nr N 429/09, men eftersom åtgärderna genomfördes innan kommissionen hade fattat beslut om dem överfördes ärendet från registret över anmälda stöd till registret över icke-anmälda stöd (under nr NN2/10).

(18)

Den 10 september 2009 skickade den nederländska staten ett informellt dokument till kommissionen med en uppdatering om separationsprocessen och tillkännagav att kompletterande (icke kvantifierade) statliga stödåtgärder var oundvikliga.

(19)

Vid ett möte med kommissionen den 9 november 2009 tillkännagav den nederländska staten att FBN och ABN AMRO N skulle behöva kompletterande stöd på 4,39 miljarder euro, vilket skulle innebära att stödåtgärderna (inklusive de som anmäldes den 17 juli 2009) skulle uppgå till sammanlagt 6,89 miljarder euro. Åtgärderna beskrevs närmare i ett tillägg den 10 november 2009 till det informella dokumentet av den 10 september 2009 och i en kompletterande motivering av den 13 november 2009.

(20)

Den 26 november 2009 försåg den nederländska staten kommissionen med en rapport av den […] med synpunkter på transaktionen av den 24 december 2008. Det inlämnade materialet inkluderade också en del bakgrundsmaterial som förklarade […].

(21)

Den 4 december 2009 överlämnade den nederländska staten en första version (9) av en omstruktureringsplan för ABN AMRO Group till kommissionen (”omstruktureringsplanen från december 2009”), den nya enhet som blev följden av sammanslagningen av FBN och ABN AMRO N. Planen beskrev den nya enhetens strategi och innehöll också ekonomiska prognoser för ett grundscenario.

(22)

Den 14 januari 2010 anmälde den nederländska staten formellt de nya statliga stödåtgärderna på 4,39 miljarder euro utöver de åtgärder som redan anmälts i juli 2009. Kommissionen registrerade de nya åtgärderna under nr N19/10.

(23)

Genom ett beslut av den 5 februari 2010 (”beslutet av den 5 februari 2010”) beslutade kommissionen att utvidga det formella granskningsförfarandet C11/09 till de åtgärder som registrerats under nr NN2/10 och N19/10. Genom detta beslut godkände kommissionen tillfälligt dessa åtgärder som undsättningsstöd fram till den 31 juli 2010. Den nederländska staten skickade en skrivelse till kommissionen med ett åtagande om förbud mot prisledarskap giltigt till och med slutet av 2010.

(24)

Den 23 mars 2010 mottog kommissionen ett svar från den nederländska staten – som hade bett om förlängd tidsfrist – på beslutet av den 5 februari 2010. Den nederländska staten tillhandahöll också extra information om omstruktureringsplanen från december 2009 för den nya ABN AMRO Group, med bland annat ekonomiska prognoser för ett värsta scenario.

(25)

Kommissionen ställde kompletterande frågor den 8 april 2010 som besvarades den 7 maj 2010. Den nederländska staten försåg också kommissionen med extra information om korsvisa skuldförbindelser som följde av genomförandet av de korrigerande åtgärderna (10) den 26 maj 2010. Samma dag skickade kommissionen ett e-postmeddelande med uppföljningsfrågor, som besvarades den 9 juni 2010.

(26)

Den 20 juli 2010 bad den nederländska staten att kommissionen skulle förlänga det tillfälliga godkännandet av undsättningsstödåtgärder som registrerats under nr NN2/10 och N19/10. Den nederländska staten skickade också en skrivelse om förlängning av åtagandet om prisledarförbud till tidigast 30 juni 2011 eller fram till antagningdatumet för kommissionens slutliga beslut.

(27)

Den 30 juli 2010 beslutade kommissionen att förlänga det tillfälliga godkännandet av de undsättningsstödåtgärder som registrerats som ärendena nr NN2/10 och N19/10 tills kommissionen hade slutfört granskningsförfarandet C11/09.

(28)

Den 20 augusti 2010 skickade den nederländska staten ett dokument till kommissionen med en mer ingående förklaring till sin utträdesstrategi.

(29)

Den 5 oktober 2010 tillhandahöll den nederländska staten en affärsplan för ABN AMRO Groups private equity-division. En likartad plan för ABN AMRO Groups division ”Energy, Commodities and Transportation” skickades till kommissionen den 10 januari 2010.

(30)

Den 15 oktober 2010 meddelade ABN AMRO Group att den skulle utnyttja sin köpoption för att avsluta instrumentet för sänkning av kapitalkravet den 31 oktober 2010.

(31)

Den 8 november 2010 skickade den nederländska staten en uppdatering (omstruktureringsplanen från november 2010) – daterad den 29 oktober 2010 – av ABN AMRO Groups omstruktureringsplan av den 4 december 2009. Den 10 januari 2011 skickade den nederländska staten ett dokument som förklarade hur ABN AMRO Groups uppdaterade prognoser av den 8 november 2010 förhöll sig till de ursprungliga prognoserna av den 4 december 2009.

(32)

Under förfarandet ägde ett stort antal informationsutbyten, telefonkonferenser och möten rum mellan företrädare för den nederländska staten, ABN AMRO N och FBN och Europeiska kommissionen.

(33)

Våren 2007 skapade medlemmarna av konsortiet en ny juridisk person, ”RFS Holdings”, som skulle förvärva ABN AMRO Holding.

(34)

Medlemmarna av konsortiet avsåg att dela upp ABN AMRO Holding i tre delar, och upplägget för separationsprocessen beskrevs i konsortie- och aktieägaravtalet.

(35)

För att underlätta uppdelningen skapade konsortiets medlemmar så kallade ”värdepapper avseende viss rörelsegren” som representerade det ekonomiska ägarskap till företagen som tillskrevs varje konsortiemedlem. Som en följd av detta blev RBS, Banco Santander respektive Fortis SA/NV ekonomiska (11) ägare till den så kallade R-aktien, S-aktien respektive N-aktien (”ABN AMRO R”, ”ABN AMRO S” och ”ABN AMRO N”).

(36)

ABN AMRO R omfattade bland annat affärsenheterna Global Business & Markets, Asia, Global Transaction Services och det internationella nätverket, medan ABN AMRO S bland annat innefattade affärsenheterna Latin America och Antonveneta (Italien).

(37)

ABN AMRO N innefattade affärsenheterna Netherlands och Private Banking och även gruppen International Diamond and Jewelry.

(38)

Poster som inte tilldelades de enskilda medlemmarna av konsortiet sammanfördes i den så kallade ABN AMRO Z-aktien (”ABN AMRO Z”), som fortsatte ansvara för t.ex. huvudkontorets funktioner. Varje konsortiemedlem ägde en proportionell andel (12) i ABN AMRO Z.

(39)

Den 3 oktober 2008 förvärvade den nederländska staten FBN från Fortis Bank SA/NV för 12,8 miljarder euro. Som en följd av detta förvärv blev den nederländska staten även indirekt ägare till ABN AMRO N, eftersom FBN – inom Fortis Bank SA/NV – var juridisk ägare till ABN AMRO N. Den 3 oktober 2008 åtog sig den nederländska staten även att gottgöra Fortis SA/NV för eventuella avgifter Fortis SA/NV skulle drabbas av som en följd av att fortsätta vara part i konsortie- och aktieägaravtalet. Den 24 december 2008 undertecknade RBS, Banco Santander och den nederländska staten en ändring av det konsortie- och aktieägaravtal genom vilket den nederländska staten ersatte Fortis SA/NV i konsortie- och aktieägaravtalet.

(40)

Den 24 december 2008 förvärvade den nederländska staten ABN AMRO N från FBN för 6,5 miljarder euro och blev därigenom direkt ägare till ABN AMRO N. Före detta förvärv kontrollerade den nederländska staten indirekt ABN AMRO N via FBN.

(41)

Diagram 1:

Separation av ABN AMRO N

(42)

Den 21 november 2008 beslutade den nederländska staten att man skulle slå samman ABN AMRO N med FBN (vilket hade varit Fortis SA/NV:s oförverkligade avsikt). Sammanslagningen kunde genomföras först när ABN AMRO N hade separerats från ABN AMRO Bank, sitt moderbolag. Som ett första steg överfördes ABN AMRO N:s verksamheter till en ny juridisk person inom ABN AMRO Bank som fick namnet ABN AMRO II.

(43)

Den 6 februari 2010 separerades ABN AMRO II enligt beskrivningen i skäl 41 och döptes om till ABN AMRO Bank. Samtidigt döptes den juridiska person som tidigare var känd som ABN AMRO Bank om till ”The Royal Bank of Scotland NV” (”RBS NV”) (se diagrammet ovan).

(44)

Innan den nya enheten, ABN AMRO Bank, kunde gå samman med FBN måste den genomföra en korrigerande åtgärd. När Fortis SA/NV förvärvade ABN AMRO N 2007 hade kommissionen dragit slutsatsen (13) (”sammanslagningsbeslutet”) att en sammanslagning av ABN AMRO N och FBN skulle leda till koncentrationsproblem på den nederländska bankmarknaden, särskilt inom affärsbanks- och factoringsegmenten.

(45)

För att undvika dessa koncentrationsproblem åtog sig Fortis SA/NV att sälja ett antal verksamheter (dvs. factoringdivisionen IFN och affärsbanksverksamheten hos ”New HBU”) till Deutsche Bank. När den nederländska staten förvärvade FBN och ABN AMRO N den 3 oktober 2008 hade Fortis SA/NV ännu inte slutfört den planerade försäljningen av New HBU och IFN till Deutsche Bank. När den nederländska staten hade beslutat att gå vidare med sammanslagningen av FBN och ABN AMRO N återupptog man förhandlingarna med Deutsche Bank (14). Försäljningen av New HBU och IFN till Deutsche Bank slutfördes den 1 april 2010.

(46)

New HBU hade sammanlagda tillgångar på [10 – 20] miljarder euro och anställd personal motsvarande [1 000 – 1 500] heltidsekvivalenter. New HBU innefattade Hollandsche Bank Unie (”HBU”) (en affärsbank som ägdes av ABN AMRO N), vissa av ABN AMRO:s försäljningskontor (13 av totalt 78) och vissa av ABN AMRO:s företagskundenheter (2 av totalt 5).

(47)

ABN AMRO Bank och FBN sammanslogs officiellt till ABN AMRO Group den 1 juli 2010, såsom beskrivs i diagram 2 i skäl 49.

(48)

Den nederländska staten överförde förvaltningen av sin andel i ABN AMRO Z till den nya ABN AMRO Bank eftersom man inte ville avsätta resurser för den dagliga förvaltningen av detta delägande. Den nederländska staten förblev ändå rättslig ägare till ABN AMRO Z och har rätt till alla potentiella vinster och ansvarar för alla potentiella förluster för ABN AMRO Z (15).

(49)

Diagram 2:

Skapandet av ABN AMRO Group

(50)

ABN AMRO N – fristående den tredje största banken i Nederländerna efter Rabobank och ING – bestod av affärsenheterna Netherlands och Private Banking.

(51)

Den första affärsenheten, Netherlands, erbjöd banktjänster till allmänheten och företag via ett filialnät med 510 banker och 78 rådgivningskontor samt genom alternativa kanaler som Internet, bankomater (16) och callcentra. Affärsenheten Netherlands hade en personalstyrka motsvarande 19 000 heltidsekvivalenter.

(52)

Inom bankverksamhet för allmänheten hade affärsenheten Netherlands en stark kundfranchise fördelat på ”masstjänster” (över [3,5 – 5] miljoner kunder) och ”förmånstjänster” (mer än [250 000 – 420 000] kunder) (17), där man erbjöd ett brett urval av produkter (t.ex. inlåning, investering, hypotekslån, försäkringar, kreditkort och betaltjänster).

(53)

På företagsmarknaden betjänade ABN AMRO N [300 000 – 400 000] små och medelstora företagskunder (18) och [9 000 – 21 000] större företagskunder (men enligt villkoren i konsortie- och aktieägaravtalet tillskrevs ABN AMRO Banks större kunder RBS) med ett brett spektrum av produkter (bland annat krediter, betalnings- och kontanthantering, inlåning, statsobligationer, risk- och försäkringsförvaltning, komplexa finansiella lösningar och produkter, leasing och factoring).

(54)

Målgruppen för den andra affärsenheten, Private Banking, var enskilda med investerbara nettotillgångar över 1 miljon euro, med olika produkter för förmögenhetsförvaltning och förvaltning av fast egendom. Affärsenheten Private Banking hade byggt upp ett välutvecklat nätverk genom organisk tillväxt i Nederländerna och Frankrike och genom förvärv i Tyskland (Delbrück Bethmann Maffei) och Belgien (Bank Corluy). Enheten inkluderade även det franska joint venture-försäkringsbolaget Neuflize Vie.

(55)

Bland de företag den nederländska staten förvärvade den 3 oktober 2008 fanns även International Diamond and Jewelry Group, en division vars målgrupp är företag inom juveltillverkning och diamanthandel.

(56)

ABN AMRO Z innehöll inga driftstillgångar men inkluderade bland annat skattefordringar, ett antal andelar (bland annat i Saudi Hollandi Bank) och den återstående private equity-portföljen. När det gäller skulder fanns en bestämmelse om att reglera skyldigheter gentemot Förenta staternas justitiedepartement, andra bestämmelser (delvis personalrelaterade) och finansiering mellan företag av företagstillgångar. Såsom anges i fotnot 11 utgör den andel som ägs av den nederländska staten 33,81 % av ABN AMRO Z.

(57)

Ett antal viktiga finansiella proformadata för ABN AMRO N sammanfattas i tabell 1 nedan:

Tabell 1

(58)

För räkenskapsåret 2009 rapporterade ABN AMRO N en förlust på 117 miljoner euro. Förlusten berodde på ökad nedskrivning av lån, pressad räntemarginal, högre avgifter i samband med det nederländska systemet med garanti för inlåningsmedel och separations- och integrationskostnader (24). Utan separations- och integrationskostnader skulle ABN AMRO N ha registrerat en liten nettovinst för 2009 på 52 miljoner euro.

(59)

Fristående var FBN den fjärde största banken på den nederländska marknaden (efter Rabobank, ING och ABN AMRO N men före SNS REAAL).

(60)

Den nederländska staten (och tidigare Fortis SA/NV) ägde direkt 92,6 % av FBN, med investeringsinstrumentet Fortis FBN(H) och Preferred Investments BV ägde den återstående andelen på 7,4 % i form av preferensaktier. Den nederländska staten ägde 70 % av aktierna i investeringsinstrumentet. Återstående 30 % ägdes av ett antal privata investerare (25). De privatägda preferensaktierna hade ett nominellt värde på 210 miljoner euro och gav en (icke ackumulativ) utdelning på 5,85 % (26).

(61)

FBN:s verksamheter var uppdelade på tre segment – Retail Banking, Private Banking och Merchant Banking.

(62)

Verksamheten inom Retail Banking innefattade traditionella banktjänster för allmänheten (med ett nätverk med 157 filialer, [2 – 3] miljoner enskilda kunder och [20 000 – 60 000] små och medelstora företagskunder) men även Directbank (erbjöd hypotekslån via mellanhänder) och Alfams respektive ICS erbjöd produkter för finansiering av konsumentköp och betalkort.

(63)

Private Banking utvecklades huvudsakligen under varumärket Fortis Mees Pierson och erbjöd tjänster för förmögenhetsförvaltning (förvaltning av fast egendom, utlåning och försäkring) på segmenterad bas för [15 000 – 40 000] kunder i hela Nederländerna.

(64)

Inom Merchant Banking hade FBN sju olika underdivisioner. I divisionen ”Commercial Banking” (1), hade FBN 23 företagscentra som erbjud ett flertal produkter för företag med en omsättning på upp till 250 miljoner euro. Företag med en omsättning över 250 miljoner euro samt den offentliga sektorn betjänades av en annan underdivision: ”Corporate & Public Banking” (2). De övriga underdivisionerna var ”Investment Banking” (3) (27), ”Specialised Financial Services” (4) (28), ”Energy, Commodities & Transportation” (5), ”Global Markets & Institutional Banking” (6) (29) och ”Clearing Funds & Custody” (7) (30).

(65)

Ett antal viktiga finansiella data för FBN sammanfattas i tabell 2 nedan:

Tabell 2

(66)

2008 gjorde FBN en förlust på 18,5 miljarder euro, men den var till stor del kopplad till undantagsposter. Företaget var tvunget att rapportera en nettoförlust på 16,8 miljarder euro av sin andel i RFS Holdings och försäljningen därav och ådrog sig också en värdeminskning på 922 miljoner euro (exklusive skatt) i sin division Prime Fund Solutions på grund av Madoff-bedrägeriet (34). Den underliggande vinsten, exklusive dessa element, uppgick till 604 miljoner euro och realiserades nästan uteslutande under första halvåret 2008.

(67)

2009 gjorde FBN en nettovinst på 406 miljoner euro med hjälp av två exceptionella vinster (en kontantuppgörelse med Fortis Capital Company) och en Madoff-relaterad återhämtning av avsättningar på 16 miljoner euro. Den underliggande vinsten minskade till 27 miljoner euro (35) (från 604 miljoner euro 2008).

(68)

ABN AMRO Group, som skapades efter sammanslagningen av FBN och ABN AMRO Bank (dvs. ABN AMRO N-verksamheter) den 1 juli 2010, samlar all FBN:s och ABN AMRO N:s verksamhet i två separata affärsenheter, ”Retail and Private banking” och ”Commercial and Merchant banking”. 2008 hade gruppen en proformarörelseintäkt på 7,15 miljarder euro och en proformabalansomslutning på 360 miljarder euro. Enligt de senaste siffrorna (36) har ABN AMRO Group ett sammanlagt IFRS (37)-aktiekapital på 11,7 miljarder euro.

(69)

ABN AMRO Group är väl diversifierad med rörelseintäkter på 4,2 miljarder euro i ”Retail and Private banking” och 2,8 miljarder euro i ”Commercial and Merchant banking”. Geografiskt har huvuddelen av ABN AMRO Groups intäkter (nämligen [65 – 95] % av de totala intäkterna) sitt ursprung i Nederländerna.

(70)

I ”Retail and Private banking” har den integrerade ABN AMRO Group marknadsandelar på [15 – 20] % respektive [15 – 20] % (38) i ”masstjänster” respektive ”förmånstjänster” (39), vilket gör gruppen till den tredje största på den nederländska bankmarknaden med avseende på marknadsandel. Inom private banking (varumärket ABN AMRO Mees Pierson) är ABN AMRO Group med bred marginal störst på den nederländska marknaden med en marknadsandel på ca [30 – 40] % (40). Inom ”Commercial and Merchant banking” är ABN AMRO Groups marknadsandel ungefär [15 – 25] % (41).

(71)

ABN AMRO Group inkluderar inte längre New HBU och den factoringverksamhet hos IFN som avvecklades inom ramen för de korrigerande åtgärderna den 1 april 2010.

(72)

Som en del av omstruktureringsprocessen avvecklades även två små divisioner av FBN (nämligen Intertrust och PFS (Prime Fund Solutions)) och ingår inte längre i ABN AMRO Group.

(73)

I september 2009 sålde FBN (och dess partner Banque Générale du Luxembourg (”BGL”) (42) Intertrust till private equity-specialisten Waterland. Intertrust är en av de största aktörerna inom global förvaltning av anförtrodda medel och företagsförvaltning. Intertrust har 1 000 anställda experter i 19 länder och rörelseintäkter och riskviktade tillgångar på […] miljoner euro respektive EUR […] miljoner euro.

(74)

I maj 2010 meddelade FBN också försäljningen av PFS till Credit Suisse. PFS erbjöd fondtjänster för leverantörer av alternativa kapitalförvaltningstjänster, t.ex. administration, bankverksamhet, notariatförvaltning och finansiering. Kunderna representerade hela spannet från små fondförvaltare till stora globala institutioner som pensionsfonder och statsägda förmögenhetsfonder. PFS stod för den avsättning på 922 miljoner euro efter skatt i samband med Madoff-bedrägeriet som FBN registrerade 2008. PFS har intäkter på […] miljoner euro och riskviktade tillgångar på […] miljoner euro.

(75)

Den 4 mars 2011 offentliggjorde ABN AMRO Group sina resultat för räkenskapsåret 2010, vilka visade en nettoförlust på 414 miljoner euro. Exklusive separations- och integrationskostnader rapporterade ABN AMRO Group en underliggande vinst på 1 077 miljoner euro. Per den 31 december 2010 var ABN AMRO Groups Core Tier 1, Tier 1 och totala kapitalkvot 10,4 %, 12,8 % respektive 16,6 %. I samråd med den nederländska staten fastställde ABN AMRO Group en utdelningspolicy med ett målvärde för utdelning på 40 % av den rapporterade årliga vinsten.

(76)

Den nederländska staten överlämnade omstruktureringsplanen från december 2009 till kommissionen den 4 december 2009. Mer information tillhandahölls i mars 2010 (43). En sammanslagning mellan FBN och ABN AMRO N är central för det företagskoncept som utvecklas i omstruktureringsplanen från december 2009. ABN AMRO Group, den nya bank som uppstår genom omstruktureringsplanen från december 2009, kommer att fokusera på mittsegmentet på den nederländska marknaden (44) och kommer att vara aktiv inom ”Retail and Private Banking” och ”Commercial and Merchant Banking”.

(77)

Omstruktureringsplanen från december 2009 inleds med diagnosen att kapitalbehoven inte stod i proportion till de underliggande resultaten för FBN och ABM AMRO N utan snarare till behovet av att finansiera deras respektive separation från deras moderföretag och de kommande integrationskostnaderna inför sammanslagningen.

(78)

Det vidgås i omstruktureringsplanen från 2009 att i ett kontrafaktiskt scenario utan statligt stöd, utan den samordnade insatsen från Beneluxregeringarna, skulle Fortis SA/NV ha kollapsat och därvid dragit med sig FBN och ABN AMRO N.

(79)

Omstruktureringsplanen från december 2009 innehåller ekonomiska prognoser för perioden 2009–2012, med en uppdelning på divisionerna Retail Banking, Private Banking NL, Private Banking International och Commercial & Merchant Banking. Särskilt för 2012 beräknade ABN AMRO Group vinsten utan att räkna med övergångskostnader och antar att kostnadssynergierna redan gällde för hela året. Dessa prognoser gav ett grundscenario och ett värsta scenario.

(80)

Den 8 november 2010 uppdaterade den nederländska staten de ekonomiska prognoserna i omstruktureringsplanen från december 2009 för perioden till 2012 och tog med ytterligare prognoser för 2013 i omstruktureringsplanen från november 2010.

(81)

I grundscenariot utgår den nederländska staten från antagandet att affärsvolymerna kommer att öka i takt med inflationen. Personalkostnaderna antas öka med [1 – 6] % per år och övriga kostnader med mer blygsamma [1 – 5] % per år. Den nederländska staten förväntar sig också att ABN AMRO Groups avsättningar för låneförluster kommer att börja minska från den höga nivå som rapporterades 2009.

(82)

I grundscenariot i omstruktureringsplanen från november 2010 får ABN AMRO Group ett negativt nettoresultat på […] miljoner euro 2010 innan gruppen från 2011 återgår till vinst (dvs. en vinst på […] euro 2011).

(83)

För 2012 och 2013 förväntas ABN AMRO Groups nettovinst öka till […] miljoner euro respektive […] miljoner euro, vilket motsvarar en avkastning på eget kapital (45) (”RoE”) på ca […] %. Vinstförbättringen för ABN AMRO Group drivs av bättre rörelseintäkter (som bör återhämta sig efter den svaga siffran för 2009), det kostnadssänkningsprogram som vid marschfart bör sänka kostnaderna med EUR 1,1 miljarder per år före skatt och en normalisering av avsättningarna för låneförluster efter en topp 2009. Enligt prognosen blir kostnads-/inkomstkvoten för 2013 för ABN AMRO […] %.

(84)

Grundscenario

Tabell 3

(85)

För det värsta scenariot i omstruktureringsplanen från 2010 utgick den nederländska staten från mer konservativa antaganden än för grundscenariot. Man använde en räntemarginal som var 7,5 % lägre än i grundscenariot, försiktigare prognoser för provisioner och avgifter (tillväxt på 4 % per år i stället för 7 % som i grundscenariot), mindre synergieffekter (inverkan på - […] miljoner euro på vinsten 2013) och 15 % lägre återhämtningshastighet för prognoserna för låneförluster (inverkan på - […] miljoner euro på vinsten 2013).

(86)

Dessa mer konservativa siffror skulle ge ett lägre resultat, men ABN AMRO Group skulle fortfarande kunna visa en vinst. Prognosen enligt det värsta scenariot är en underliggande nettovinst på […] miljoner euro respektive […] miljoner euro för 2012 respektive 2013 (vilket kan jämföras med […] miljoner euro respektive […] miljoner euro i grundscenariot).

(87)

I sin omstruktureringsplan från december 2009 berörde den nederländska staten även sin utträdesstrategi och betonade att man inte har för avsikt att förbli en långsiktig investerare i ABN AMRO Group.

(88)

I en skrivelse till kommissionen av den 20 augusti 2010 gav den nederländska staten en mer ingående beskrivning av sin utträdesstrategi. Den nederländska staten förklarade att man överväger en placering i form av en börsintroduktion (47) men håller öppet för andra möjligheter, t.ex. en privat försäljning till en investerare eller marknadsdeltagare. I sin skrivelse av den 20 augusti 2010 tillkännager den nederländska staten att en första andel på [0 – 50] - [10 – 60] % kan göras tillgänglig för en börsintroduktion tidigast i […], följt av ett sekundärt erbjudande 2015 om ytterligare [0 – 50] - [10 – 60] %. Den nederländska staten vill få tillbaka sin ursprungliga investering plus sin finansieringskostnad på [2 – 5] %. Den nederländska staten har för avsikt att minska sin andel i ABN AMRO Group till högst [25 – 65] %, helst före utgången av [2014 – 2018]. Målet är ett fullständigt utträde. Det slutliga beslutet om börsintroduktion fattas av den nederländska finansministern och kommer att vara beroende av marknadsvillkoren, ”beredskapen för börsintroduktion” hos ABN AMRO Group och de förväntade intäkterna. Den 24 januari 2011 offentliggjorde den nederländska staten sin utträdesstrategi (48).

(89)

Omstruktureringsplanen från december 2009 (och även den uppdaterade omstruktureringsplanen från november 2010) visar att ABN AMRO Group efter genomförande av alla åtgärder för statligt stöd är tillräckligt kapitaliserad. Under omstruktureringsperioden bör Tier 1-kvoterna enligt prognosen ligga väl över […] % mellan 2009 och 2012 och öka ytterligare till […] % 2013.

(90)

I sin omstruktureringsplan från december 2009 förklarar den nederländska staten att ABN AMRO Group redan har avvecklat ett antal företag. Utöver försäljningen av New HBU och IFN under processen med korrigerande åtgärder avvecklade ABN AMRO N och FBN även Intertrust och PFS.

(91)

Jämfört med ABN AMRO Group representerade Intertrust och PFS tillsammans [0 – 5] %, [0 – 5] % respektive [0 – 5] % uttryckt som totala rörelseintäkter, kostnader och riskviktade tillgångar.

(92)

Under omstruktureringsprocessen gjorde FBN också ett förvärv för att korrigera en oförenlighet som följde av upplösningen av Fortis SA/NV. FBN var rättslig ägare till affärsenheten Brokerage, Clearing and Custody och dess kontor förutom Chicagokontoret, som hade förblivit en del av Fortis Bank SA/NV. För att korrigera denna oförenlighet i samband med separationen förvärvade FBN Fortis Clearing Americas Chicagokontor från Fortis Bank SA/NV den 31 juli 2009 för ett pris av ca […] miljoner US-dollar.

(93)

För att identifiera enskilda statliga stödåtgärder använder kommissionen i denna skrivelse samma koder som i sitt beslut av den 5 februari 2010.

(94)

Den 3 oktober 2008 förvärvade nederländska staten FBN (inklusive ABN AMRO N) från Fortis SA/NV för 12,8 miljarder euro (”åtgärd X”). Kommissionen inledde inte förfarandet för denna åtgärd, vilken inte som sådan innebar ett statligt stöd till FBN, även om åtgärden var en del av en transaktion som gav FBN statligt stöd (se skäl 32 i beslutet av den 8 april 2009).

(95)

Vid den tidpunkt då den nederländska staten förvärvade FBN var FNB starkt beroende av Fortis Bank SA/NV för sin finansiering. För att se till att FBN separerades helt från Fortis Bank SA/NV måste den nederländska staten helt avsluta finansieringsförhållandet mellan FBN och Fortis Bank SA/NV. För att avsluta de befintliga kopplingarna beviljade den nederländska staten FBN en kortfristig likviditetsfacilitet på 45 miljarder euro (”åtgärd Y1”) den 3 oktober 2008. Tack vare likviditetsfaciliteten kunde FBN betala tillbaka ett kortfristigt lån från Fortis Bank SA/NV på 34 miljarder euro. Den nederländska staten ersatte dessutom Fortis Bank SA/NV som kreditgivare för långfristiga lån till FBN på ett nominellt belopp av 16,1 miljarder euro i så kallad ”novation” (”åtgärd Y2”) (49).

(96)

Den kortfristiga likviditetsfacilitet som omfattas av åtgärd Y1 kvarstod till slutet av juni 2009. Medan den åtgärden var i kraft ändrades ersättningen ett antal gånger. Under perioden mellan den 6 oktober 2008 och den 23 oktober 2008 försåg den nederländska staten FBN med kortfristig finansiering via Eonia (50) (för dagslån på högst 5 miljarder euro) eller Euribor (51) (för mer långfristig likviditet på belopp om maximalt 40 miljarder euro) utan någon extra spridning. Efter den 23 oktober 2008 kom en kort period (fram till den 5 november 2008) när den nederländska staten tillämpade EONIA + 50 baspunkter och Euribor + 50 baspunkter. Under denna andra period gällde arrangemanget fortfarande belopp på högst 5 miljarder euro för dagslikviditet och 40 miljarder euro för mer långfristig likviditet. Under perioden mellan den 5 november 2008 och den 1 mars 2009 ändrade den nederländska staten ersättningen till EONIA + 25 baspunkter för dagslån, Euribor + 25 baspunkter för lån med en förfallotid (52) på mindre än 3 månader och Euribor + 50 baspunkter för lån med en förfallotid på mer än 3 månader (53). Efter den 1 mars 2009 utvecklade den nederländska staten ett tvåstegssystem som uppmuntrade FBN att minska sitt beroende av staten. En första tranche av det finansiella stödet (oberoende av förfallotid) gjordes tillgänglig till Euribor + 25 baspunkter, men när den gränsen överskreds kunde FBN bara få extra likviditet till Euribor + 50 baspunkter (54). Beloppet för den totala likviditetsfaciliteten och beloppet för den första gränsen sänktes gradvis. Den 9 juli 2009 meddelade den nederländska staten kommissionen att FBN hade återbetalat alla sina kortfristiga lån till staten.

(97)

De långfristiga lån som ersattes med ett nytt avtal med den nederländska staten (åtgärd Y2) uppgick till 16,1 miljarder euro, inklusive 8,15 miljarder euro i Tier 2-kapital (varav 3 miljarder euro för övre Tier 2) och 7,95 miljarder euro i lån med bättre förmånsrätt.

(98)

Den 24 december 2008 förvärvade nederländska staten ABN AMRO N från FBN för 6,5 miljarder euro (”åtgärd Z”). Den nederländska staten betalade inte kontant utan betalade köpet genom att annullera 6,5 miljarder euro i långfristig skuld som hade erhållits i samband med de integrerade transaktionerna den 3 oktober 2008 som en del av åtgärd Y2. Den nederländska staten avstod med andra ord krav på 6,5 miljarder euro gentemot FBN för att betala för ABN AMRO N (55).

(99)

Vissa av de åtgärder som omfattas av beslutet av den 5 februari 2010 (56) anmäldes till kommissionen i juli 2009 och återstoden anmäldes i januari 2010. I juli 2009 anmälde den nederländska staten ett instrument för sänkning av kapitalkravet eller (”åtgärd A” med en effekt på sänkningen av kapitalkravet på 1,7 miljarder euro), en obligatorisk konvertibel (”Mandatory Convertible Security”, MCS) på 500 miljoner euro (”åtgärd B1”) och en andra MCS-tranche på 300 miljoner euro (”åtgärd B2”).

(100)

I januari 2010 anmälde den nederländska staten ytterligare kapitalåtgärder till ett värde av 4,39 miljarder euro. Den nederländska staten utnyttjade ytterligare MCS-instrument på 2,28 miljarder euro för att täcka ytterligare separationskostnader (780 miljoner euro, ”åtgärd B3”), kapitalunderskottet på grund av försäljningen av New HBU (300 miljoner euro, ”åtgärd B4”) och integrationskostnader (1,2 miljarder euro, ”åtgärd B5”). För att föra FBN:s Tier 1-kapital i linje med tillsynskraven konverterade den nederländska staten dessutom 1,35 miljarder euro i FBN-Tier 2-kapital som den redan ägde till Tier 1-kapital (”åtgärd C”). Den nederländska staten betalade också övriga medlemmar i konsortiet 740 miljoner euro i kontanter (”åtgärd D”) såsom angavs i konsortie- och aktieägaravtalet för att reglera angelägenheter som uppkom först under loppet av separationsprocessen. Slutligen tillhandahöll den nederländska staten en garanti för korsvisa skuldförbindelser som följde av försäljningen av New HBU (”åtgärd E”).

(101)

Den nederländska staten sålde kreditskydd via en kreditswapp på en nederländsk inteckningsportfölj hos ABN AMRO N, som representerade ungefär [30 – 80] % av ABN AMRO N:s totala bostadslåneportfölj. Åtgärdens effekt var att minska ABN AMRO N:s riskviktade tillgångar.

(102)

Som gottgörelse för kreditskyddet mottog den nederländska staten en årsavgift på 51,5 baspunkter (räknat som en procentandel av portföljens värde i början av varje referensperiod).

(103)

Avgiften beräknades med metoden för kostnad i ekvivalent kapital. Den nederländska staten fastställde hur mycket kapital ABN AMRO N kunde frigöra tack vare instrumentet för kapitalsänkning (dvs. 1,7 miljarder euro, baserat på Basel I-kraven, som fortfarande tillämpades när avtalet om instrumentet för att sänka kapitalkravet genomfördes) och räknade sedan med en avkastning på 10 % på den kapitalsänkningen (dvs. 10 % av 1,7 miljarder euro), vilket motsvarade 51,5 baspunkter av det ursprungliga portföljvärdet på 34,5 miljarder euro.

(104)

Varje år behöll ABN AMRO N en första förlusttranche på 20 baspunkter (beräknat som en procentandel av det ursprungliga portföljvärdet).

(105)

ABN AMRO N behöll en vertikal riskandel på 5 % av den återstående risken.

(106)

Denna prissättning på instrumentet för kreditskydd skulle inte justeras när ABN AMRO N antog Basel II-kapitalkraven fullt ut, även om den kapitalsänkande effekten av instrumentet då skulle vara betydligt mindre.

(107)

I princip hade avtalet om en kreditswapp en förfallotid på sju år, men ABN AMRO N hade köpoptioner som gjorde att det gick att avsluta avtalet på ett antal förutbestämda referensdatum (t.ex. oktober 2010, januari 2011 och januari 2012) (57).

(108)

Enligt konsortie- och aktieägaravtalet var de tre medlemmarna i konsortiet skyldiga att se till att ABN AMRO Z förblev tillräckligt kapitaliserat. I det sammanhanget måste den nederländska staten bidra med 2,2 miljarder euro till kapitalunderskottet hos ABN AMRO Z. Syftet med instrumentet för sänkning av kapitalkravet, CRI, var att tillåta ABN AMRO N att bidra med en del av dessa 2,2 miljarder euro till ABN AMRO Z.

(109)

Den nederländska staten föredrog den okonventionella CRI-lösningen framför en traditionell kapitalökning eftersom man inte kunde öronmärka kapitalbidrag till ABN AMRO Bank före separationen. Eftersom ABN AMRO N inte var en separat juridisk person kunde med andra ord en kapitalinjektion i ABN AMRO Bank även ha gynnat de båda andra medlemmarna i konsortiet. Denna handlingslinje kunde ha fått allvarliga konsekvenser, särskilt vid scenarier med större problem.

(110)

När separationen ägde rum blev ABN AMRO N en separat juridisk person (nya ABN AMRO Bank). Den nederländska staten fortsatte enligt konsortie- och aktieägaravtalet att ha ansvar för att täcka ABN AMRO Z:s kapitalunderskott på 2,2 miljarder euro. Den nederländska staten beslutade att ABN AMRO N skulle använda kontanter från MCS-instrumenten (dvs. åtgärd B3 i den mån det gäller försiktighetsmarginalen på 500 miljoner euro och 1,2 miljarder från åtgärd B5) för att injicera 1,7 miljarder euro i ABN AMRO Z medan instrumentet för sänkning av kapitalkravet, CRI, fanns på plats i den nya ABN AMRO Bank för att täcka försiktighetsmarginalen på 500 miljoner euro och integrationskostnaden på 1,2 miljarder euro.

(111)

Den 15 oktober 2010 meddelade ABN AMRO Bank och den nederländska staten att CRI skulle avslutas den 30 oktober 2010. Eftersom ABN AMRO Bank under tiden hade genomfört Basel II-kraven hade instrumentet blivit mindre intressant och behovet av det hade minskat (58).

(112)

Eftersom instrumentet för sänkning av kapitalkravet inte räckte för att täcka hela ABN AMRO Z:s kapitalunderskott på 2,2 miljarder euro tillhandahöll den nederländska staten extra kapital till ABN AMRO Bank via en obligatorisk konvertibel.

(113)

Denna kategoriserades som Tier 1-hybridkapital med en kupong på 10 % och konverterades automatiskt till aktier i ABN AMRO II vid den tidpunkt då ABN AMRO N separerades från ABN AMRO Bank. Från den tidpunkten klassificerades den som Tier 1-kärnkapital. Konverteringen skedde till nominellt värde (59). Genom åtgärden kunde ABN AMRO II (omdöpt till ABN AMRO Bank) bidra med 500 miljoner euro till ABN AMRO Z.

(114)

För att täcka kostnader i samband med separationen av ABN AMRO N från ABN AMRO Bank tecknade den nederländska staten ytterligare obligatoriska konvertibler. En första tranche på ungefär 300 miljoner euro (åtgärd B2) anmäldes i juli 2009. Återstoden (dvs. 780 miljoner euro) anmäldes i januari 2010 (åtgärd B3).

(115)

Hela beloppet 1,08 miljarder euro (dvs. åtgärderna B2 och B3 tillsammans) behövdes för att täcka följande kostnader:

(116)

Den nederländska staten tillhandahöll en ytterligare uppdelning av separationskostnaderna på 480 miljoner euro. Dessa gällde exponering för korsvisa skuldförbindelser ([0 – 200] miljoner euro), likvidering av riskfördelningsbrev ([0 – 200] miljoner euro), återköp av värdepapperiseringsemissioner ([0 – 200] miljoner euro), överföring från ABN AMRO R av handelsrelaterade marknadsrisker för ABN AMRO N-kunder ([0 – 200] miljoner euro), avslutande av instrument för kapitalsänkning ([0 – 200] miljoner euro) och diverse separations- och likvideringskostnader ([0 – 300] miljoner euro).

(117)

Efter separationen från sitt moderbolag ABN AMRO Bank behövde ABN AMRO II sätta upp en egen penningmarknadsenhet, vilket kostade 90 miljoner euro.

(118)

Slutligen injicerade den nederländska staten ytterligare 500 miljoner euro i kapital för att se till att ABN AMRO N skulle kunna fungera med viss marginal över minimitillsynskraven.

(119)

FBN och ABN AMRO N kunde slås samman först när de koncentrationsproblem som identifierades i sammanslagningsbeslutet hade lösts. Därför beslutade den nederländska staten att sälja New HBU och IFN till Deutsche Bank. Denna transaktion ledde dock till ett ytterligare kapitalbehov på 470 miljoner euro som ABN AMRO N inte kunde hantera helt på egen hand. Den nederländska staten beslutade därför att hjälpa till och injicerade 300 miljoner euro i form av en obligatorisk konvertibel (60).

(120)

För att kunna genomföra sammanslagningen måste ABN AMRO N och FBN (och efter sammanslagningen ABN AMRO Group) inledande integrationskostnader på 1,2 miljarder euro (efter skatt) kopplade till kostnader för överskottspersonal, integration av IKT-plattformar och omstrukturering av filialnätverket. Eftersom ABN AMRO N och FBN inte själva kunde finansiera dessa kostnader beslutade den nederländska staten att injicera kapital i form av en obligatorisk konvertibel (61).

(121)

FBN måste öka sitt Tier 1-kapital efter att det nederländska finansiella tillsynsorganet (DNB) (62) hade angett att ett underskott på Tier 1-kapital på ca 1,26 miljarder euro förelåg. Efter separationen från sitt moderföretag Fortis SA/NV måste FBN också lägga ut 90 miljoner euro för att täcka kostnader i samband med att inrättande av en kassaenhet, Basel-relaterade modeller, licenser och konsulttjänster.

(122)

Den nederländska staten tillhandahöll detta extra kapital genom att konvertera Tier 2-skulder med ett nominellt värde av 1,35 miljarder euro till Tier 1-kapital. Följaktligen involverade transaktionen inga nya kontanta medel (63).

(123)

När konsortiemedlemmarna förhandlade om förvärvet av ABN AMRO Holding 2007 insåg de att alla fakta inte var kända vid den tidpunkten. Därför innehåller konsortie- och aktieägaravtalet ett antal allmänna principer för reglering av vissa betalningsskyldigheter som skulle bli uppenbara först under separationsprocessen. De exakta beloppen följer av en förhandlingsprocess i vilken den nederländska staten (och före det Fortis SA/NV) deltog.

(124)

Den totala summan 740 miljoner euro gäller

(…)

Dessa kassautbetalningar kompenserades delvis genom att den nederländska staten mottog […] från övriga konsortiemedlemmar i samband med strandade kostnader.

(125)

Återstoden av betalningsskyldigheterna avseende övriga konsortiemedlemmar (dvs. 740 miljoner euro) betalades i kontanta medel direkt till övriga medlemmarna och delvis till ABN AMRO Bank (nu RBS NV).

(126)

Även efter avvecklingen av New HBU kommer ABN AMRO Bank (nu RBS NV) och ABN AMRO II (eller deras rättsliga efterträdare) att fortsätta vara ersättningsskyldiga gentemot New HBU:s fordringsägare om New HBU inte kan uppfylla sina skyldigheter gentemot sina egna fordringsägare. Likaledes gäller korsvisa skuldförbindelser för New HBU gentemot ABN AMRO Banks och ABN AMRO II:s fordringsägare. Eftersom de korsvisa skuldförbindelserna härrörde från försäljningen av New HBU, som följde av ett beslut från ABN AMRO II och dess aktieägare, ålåg det även dem att hitta en lösning. Enligt den föreslagna lösningen enades den nederländska staten och Deutsche Bank (dvs. köparen av New HBU) om att New HBU och ABN AMRO II skulle kompensera varandra för dessa korsvisa skuldförbindelser genom att förse varandra med säkerhet så att kapitalkravet enligt tillsynsreglerna minskade till önskade 20 %. Som en följd av detta avtal måste ABN AMRO II tillhandahålla säkerhet för New HBU på belopp upp till 950 miljoner euro (minskande över tiden i takt med att underliggande skuldförbindelser förfaller) för New HBU:s skuldförbindelser gentemot ABN AMRO II och ABN AMRO Bank (nu RBS NV). Eftersom ABN AMRO II inte hade medel för att tillhandahålla den säkerhet som behövdes för skuldförbindelsen gentemot ABN AMRO Bank (nu RBS NV) tillhandahöll staten en motgaranti i form av en garanti för ABN AMRO Banks (nu RBS NV) skuld.

(127)

Den nederländska staten prissatte denna risk som om det rörde sig om en statlig garanti för en fordran med sämre säkerhet från ABN AMRO Bank (nu RBS NV). Prissättningen – som bygger på Europeiska centralbankens (”ECB”) rekapitaliseringsrekommendation (64)– sattes till 200 baspunkter plus medianen för CDS-spridningen (65).

(128)

Tabell 4 sammanfattar de åtgärder som bedöms i detta beslut. Kolumnen ”Skäl” är densamma som i tabell 1 i punkt 57 i beslutet av den 5 februari 2010. Såsom anges i skäl 110 har ordningsföljden för åtgärderna och deras syften ändrats efter separationen av ABN AMRO N från ABN AMRO Bank den 6 februari 2010. Närmare bestämt användes åtgärd A från och med det datumet för åtgärd B3:s (i den mån det gäller försiktighetsmarginalen) och åtgärd 5B:s syften och omvänt.

Tabell 4

(129)

I beslutet av den 8 april 2009 inledde kommission förfarandet eftersom det fanns anledning att tro att åtgärderna Y1, Y2 och Z (66) representerade statligt stöd till FBN och ABN AMRO N. Kommissionen trodde att dessa åtgärder gjorde det möjligt för FBN och ABN AMRO N att bli kvar på marknaden och fortsätta sin verksamhet. Kommissionen hade anledning att tro att dessa åtgärder selektivt gynnade FBN och ABN AMRO N.

(130)

I skälen 29 och 30 i beslutet av den 8 april 2009 noterade kommissionen att åtgärderna X, Y1 och Y2 ingick i samma försäljningskontrakt, vars syfte var att separera FBN från resten av Fortis SA/NV. Redan i beslutet av den 3 december 2008 drogs slutsatsen att den nederländska staten genom att ingå avtalet den 3 oktober 2008 inte hade agerat som en normal investerare i en marknadsekonomi.

(131)

I skäl 33 i beslutet av den 8 april 2009 hävdade kommissionen att åtgärd Y1 uppenbart gynnade FBN eftersom FBN hade mottagit ett finansieringsbelopp som inte hade gått att hitta på marknaderna, som vid den tiden var i fullständigt kaos. Med tanke på dessa extrema marknadsförhållanden tvivlar kommissionen på att de räntesatser som den nederländska staten krävde skulle ha varit godtagbara för en privat investerare. Kommissionen noterade också att soliditeten hos den nya finansieringskällan föreföll ge FBN en fördel. FBN var inte längre beroende av ett likviditetsbegränsat företag satt under press som Fortis SA/NV utan fick sin finansiering av den nederländska staten.

(132)

Kommissionen tvivlade på att åtgärd Y1 var förenlig med kommissionens meddelande ”Tillämpning av reglerna om statligt stöd på åtgärder till förmån för finansinstitut med anledning av den globala finanskrisen” (67) eftersom åtgärden varken var proportionerlig eller begränsad till ett nödvändigt minimum. Mer specifika betänkligheter togs upp i skäl 52 i beslutet av den 8 april 2009 om kompatibiliteten hos följande element: 1) den ersättning som FBN betalade, 2) den längsta period under vilken FBN kunde få finansiering, 3) den maximala löptiden för de berörda instrumenten och 4) likviditetsfacilitetens volym.

(133)

Kommissionen angav också att åtgärd Y2 kunde innehålla inslag av statligt stöd om Fortis Bank SN/NV vid tidpunkten för förvärvet var i en situation som innebar att man kunde begära omedelbar inlösen av långfristiga lån om ägarskapet till FBN skulle ändras. Om det faktiskt fanns en ägarskapsrelaterad klausul om inlösen skulle åtgärd Y2 tillåta FBN att utnyttja långfristiga lån till de räntor som gällde före finanskrisen. Enligt åtgärd Y2 hade FBN ingen skyldighet att hitta alternativ finansiering till gällande marknadsvillkor vid den tidpunkten. Eftersom Fortis Bank SA/NV hade rätt att begära inlösen kunde dessutom den nederländska statens val att tillhandahålla långfristiga i stället för kortfristiga lån ifrågasättas. I beslutet av den 8 april 2009 uttryckte kommissionen därför oro för att åtgärd Y2 innehöll statligt stöd för en längre period än vad som var strikt nödvändigt. För att kunna utvärdera åtgärd Y2:s eventuella inslag av statligt stöd begärde kommissionen att den nederländska staten skulle tillhandahålla mer information om villkoren för tidig inlösen i avtalen om långfristiga lån.

(134)

I skäl 54 i beslutet av den 8 april 2009 uttryckte kommissionen också tvivel på att den nederländska staten hade vidtagit tillräckliga åtgärder för att begränsa snedvridningen av konkurrensen, i linje med punkt 27 i bankmeddelandet.

(135)

Kommissionen uttryckte också oro för att ABN AMRO N kunde ha dragit indirekt nytta av de likviditetsåtgärder som hade erbjudits FBN. Kommissionen bad därför den nederländska staten lämna mer information om ABN AMRO N:s finansieringsposition och finansieringsstrategi.

(136)

När det gäller åtgärd Z tvivlade kommissionen på att den nederländska staten betalade marknadspris till FBN för förvärvet av ABN AMRO N. Kommissionen observerade att den nederländska staten betalade mer än deras egen värderingsexperts värdering under ”rådande marknadsvillkor” […] i sin rapport, vilket nämns i skäl 2. Vidare observerade kommissionen att den nederländska staten inte hade tillämpat någon korrigeringsfaktor för att avspegla nedgången på aktiemarknaden mellan oktober och december 2008, som var särskilt uttalad för bankaktier. Om den nederländska staten köpte ABN AMRO N till ett överpris var åtgärd Z liktydig med ett statligt stöd för att bidra till rekapitaliseringen av FBN.

(137)

Generellt observerade kommissionen även i beslutet av den 8 april 2009 att den nederländska staten ännu inte hade lämnat in en värdering från det nederländska finansiella tillsynsorganet (DNB) av FBN och ABN AMRO N. Inte heller hade den nederländska staten tillhandahållit någon lönsamhetsplan eller omstruktureringsplan med detaljerade ekonomiska prognoser. Eftersom vare sig någon lönsamhetsplan eller någon omstruktureringsplan fanns att tillgå kunde kommissionen inte avgöra huruvida ABN AMRO N och FBN hade tillräckligt med kapital och kunde uppnå en godtagbar vinstnivå som en följd av åtgärderna X, Y1, Y2 och Z.

(138)

När den nederländska staten den 17 juli 2009 och den 15 januari 2010 anmälde extra åtgärder till förmån för FBN och ABN AMRO N som åtgärder som inte utgör statligt stöd var kommissionen oroad över att vissa av dessa kompletterande åtgärder kunde utgöra extra statligt stöd till FBN och ABN AMRO N.

(139)

I beslutet av den 5 februari 2010 observerade kommissionen att den nederländska staten hade ett antal skyldigheter enligt konsortie- och aktieägaravtalet som inte var skyldigheter för ABN AMRO N. Åtgärder som vidtogs av den nederländska staten för att uppfylla dess skyldigheter enligt konsortie- och aktieägaravtalet (särskilt skyldigheten att bära kostnaden för ABN AMRO Z och skyldigheten att separera ABN AMRO N från ABN AMRO Bank) skulle vid första påseendet inte klassificeras som statligt stöd till ABN AMRO N.

(140)

Kommissionen angav att åtgärderna A och B1 föreföll vara utformade primärt för att täcka kapitalunderskottet för ABN AMRO Z, men samtidigt stod det inte klart för kommissionen huruvida det även fanns en indirekt fördel för ABN AMRO N:s ekonomiska verksamhet. I det sammanhanget ville kommissionen veta om ABN AMRO N och ABN AMRO Z – utan separat rättslig status – var tillräckligt väl avgränsade från varandra. Kommissionen ville också ha mer information om skälen till kapitalunderskottet för ABN AMRO Z och t.ex. om överföringen av Unicredito-aktier från ABN AMRO Z till ABN AMRO N. Kommissionen hade dessutom frågor när det gällde ABN AMRO N:s ersättning till ABN AMRO Z för att utföra huvudkontorsfunktioner. Kommissionen misstänkte att underkapitaliseringen av ABN AMRO Z åtminstone delvis var kopplad till det faktum att ABN AMRO N inte betalade marknadspris för ABN AMRO Z:s huvudkontorstjänster.

(141)

Trots att separationen av ABN AMRO N från ABN AMRO Bank är en skyldighet för nederländska staten enligt konsortie- och aktieägaravtalet kunde kommissionen inte utesluta att den statliga rekapitalisering som finansierade separationskostnaderna kunde utgöra statligt stöd. Kommissionen observerade att inte alla kostnader som kategoriserades som separationskostnader i strikt mening var kopplade till de separationsskyldigheter som beskrivs i konsortie- och aktieägaravtalet. Kommissionen observerade att kategorin ”separationskostnader” inkluderade en post på 500 miljoner euro som behövdes för att förse ABN AMRO Group med en försiktighetsmarginal som låg över minimikravet på aktsamhet.

(142)

Kommissionen observerade att den nederländska staten hjälpte FBN och ABN AMRO N att betala kostnaderna i samband med sammanslagningen. För att lösa de koncentrationsproblem som sammanslagningen skapade beslutade ABN AMRO N att sälja IFN och HBU, vilket ledde till ett nytt kapitalunderskott. Kommissionen observerade att FBN och ABN AMRO N kunde få vinning av fördelarna med sammanslagningen (t.ex. sammanslagningssynergier, fördelarna med att vara ett starkare företag med större marknadsavdelningar på den nederländska marknaden), medan den nederländska staten stod för kostnaderna i inledningsskedet. I det avseendet observerade kommissionen att det inte fanns någon skyldighet för den nederländska staten att betala dessa kostnader eftersom de hade sitt ursprung i den nederländska statens beslut av den 21 november 2008 att slå samman FBN och ABN AMRO N och inte i konsortie- och aktieägaravtalet.

(143)

Kommissionen noterade att sammanslagningen och de specifika villkoren runt separationen ledde till korsvisa skuldförbindelser (åtgärd E). Enligt den nederländska bolagslagstiftningen skulle ABN AMRO Bank (nu RBS NV) fortsätta vara ansvariga för New HBU:s innehavare av skuldförbindelser om New HBU (eller dess nya ägare Deutsche Bank) inte skulle uppfylla sina betalningsåtaganden. New HBU hade motsvarande skyldigheter gentemot ABN AMRO Banks (nu RBS NV) och ABN AMRO II:s innehavare av skuldförbindelser. Kommissionen kunde inte utesluta att lösningen med skadeersättningsanspråk, som implicerade att den nederländska staten garanterade innehavarna av skuldförbindelser hos ABN AMRO Bank (nu RBS NV) till en premie på 200 baspunkter plus medianen för CDS-spridningen, innebar statligt stöd.

(144)

Kommissionen tog också upp betänkligheter om utformningen av instrumentet för sänkning av kapitalkravet (åtgärd A). Kommissionen vidgår att åtgärd A skiljde sig i grunden från andra åtgärder avseende värdeminskade tillgångar eftersom den inte infördes för att skydda ABN AMRO N från ytterligare nedgångar av toxiska tillgångar med mycket osäker värdering. Kommissionen drog ändå slutsatsen att åtgärd A för att vara förenlig med den bör följa de allmänna principerna i kommissionens meddelande om behandlingen av värdeminskade tillgångar inom gemenskapens banksektor (68) (”meddelandet om värdeminskade tillgångar”). Närmare bestämt bör det finnas tillräckliga bevis för korrekt prissättning, vilket innebär att banken inte ska överföra förväntade förluster till staten. I det avseendet ville kommissionen också förstå vilken effekt ett antal specifika avtalsvillkor (t.ex. återkravsmekanismen och den vertikala andelen) skulle ha på faktiskt kassaflöde och faktisk prissättning. Slutligen tvivlade kommissionen också på att det fanns tillräckliga incitament för att ABN AMRO N skulle avsluta instrumentet så snart det inte längre var strikt nödvändigt.

(145)

Kommissionen var tveksam till att omstruktureringsplanen från december 2009 uppfyllde de kriterier som anges i kommissionens meddelande om återställandet av lönsamheten och bedömningen av omstruktureringsåtgärder inom finanssektorn under den rådande krisen enligt reglerna om statligt stöd (69) (”omstruktureringsmeddelandet”) när det gäller lönsamhet, ansvarsfördelning och otillbörlig snedvridning av konkurrensen.

(146)

Kommissionen erkände att ABN AMRO Group vid första påseendet skulle få tillräckliga intäkter för att täcka hela sin driftskostnad (inklusive värdeminskningar) och få en godtagbar avkastning på eget kapital. Kommissionen noterade dock också att avkastningen på eget kapital för ABN AMRO Group till stor del berodde på att ett antal antaganden förverkligades. För det första, om ABN AMRO Group vill bli kostnadseffektivt med en godtagbar kostnads-/inkomstkvot är det centralt att ABN AMRO Group förverkligar de planerade synergierna (dvs. 1,1 miljarder före skatt, vilket ska jämföras med en nettovinst 2013 på […] miljarder euro. För det andra, såsom anges i skäl 118 i beslutet av den 5 februari 2010, var det också avgörande för ABN AMRO Groups lönsamhet att förbättra sin nettoräntemarginal från de låga nivåerna för FBN och ABN AMRO N under andra halvåret 2008 och första halvåret 2009. I sitt beslut av den 5 februari 2010 angav kommissionen att man behövde fler uppgifter om dessa aspekter för att kunna bedöma om den långsiktiga lönsamheten verkligen hade återställts.

(147)

Kommissionen noterade också att omstruktureringsplanen från december 2009 ännu inte inkluderade ekonomiska prognoser för ett värsta scenario, vilket krävs enligt punkt 13 i omstruktureringsmeddelandet. Därför bad kommissionen om prognoser för ett värsta scenario så att man skulle kunna kontrollera hur ABN AMRO Group skulle prestera under mer pressande marknadsförhållanden.

(148)

Kommissionen observerade också att omstruktureringsplanen från december 2009 innehöll knapphändig information om mindre underdivisioner, vilket innebar att kommissionen inte kunde bedöma om alla lönsamhetsfrågor på den nivån hade behandlats tillräckligt ingående. Närmare bestämt tvivlade kommissionen på att lönsamheten för PFS, en division av FBN som rapporterade stora Madoff-relaterade förluster 2008, var tillräckligt garanterad.

(149)

Kommissionen ifrågasatte om det statliga stödet var begränsat till ett nödvändigt minimum för att återställa lönsamheten för ABN AMRO Group. I det avseendet noterade kommissionen att ABN AMRO Group hade angett att man ville göra små tilläggsförvärv, vilket man ansåg vara nödvändigt för att bygga upp kompetens som hade gått förlorad under separationsprocesserna från Fortis SA/NV och ABN AMRO Holding. I beslutet av den 5 februari 2010 framförde kommissionen att statligt stöd inte bör användas för att finansiera förvärv eller nyinvesteringar annat än om det är nödvändigt för att återställa ett företags lönsamhet. Kommissionen bad den nederländska staten att ge en närmare förklaring till ABN AMRO Groups förvärvspolicy och att bland annat tillhandahålla en detaljerad förteckning över verksamheter som ABN AMRO Group behövde återuppbygga av lönsamhetsskäl.

(150)

Kommissionen tvivlade också på att alla tillhandahållare av hybridkapital hade betalat sin andel av omstruktureringen. Kommissionen oroade sig bland annat för att innehavarna av preferensaktier i FBN (70) inte hade bidragit tillräckligt för att säkerställa att den nederländska statens intervention var begränsad till ett nödvändigt minimum.

(151)

Även när det gäller varaktigheten bör det statliga stödet begränsas till ett nödvändigt minimum. I det avseendet observerade kommissionen att ett antal åtgärder hade varit nödvändiga för att lösa tillfälliga problem, men kommissionen tvivlade på att den nederländska staten hade gjort tillräckligt för att se till att åtgärderna avvecklades när de inte längre var nödvändiga.

(152)

När det gäller åtgärd A observerade kommissionen att instrumentet för sänkning av kapitalkravet inte längre skulle vara attraktivt när ABN AMRO N fick genomföra Basel II-kraven. Även om instrumentet för sänkning av kapitalkravet innehöll villkor som medgav uppsägning i förtid av avtalet observerade kommissionen att det inte fanns något exakt tidsschema för den nederländska statens utträde.

(153)

Även när det gällde försiktighetsmarginalen på 500 miljoner euro noterade kommissionen att avsikten var att ABN AMRO Group skulle ersätta det beloppet med egenfinansierat kapital. Kommissionen observerade återigen att det inte fanns några som helst uppgifter om tidpunkter.

(154)

När det gäller integrationskostnaderna på 1,2 miljarder euro (dvs. åtgärd B5) observerade kommissionen att den nederländska staten hävdade att dessa skulle leda till betydande synergier på 1,1 miljarder euro (före skatt) per år, vilket i princip skulle kunna användas för återbetalning av det statliga stödet. Kommissionen observerade att den nederländska staten trots detta inte hade infört någon mekanism för att se till att en sådan återbetalning verkställdes. När det gällde kapitalbehoven i samband med försäljningen av New HBU drog kommissionen slutsatsen att kapitalkraven i samband med kreditparaplyet skulle minska snabbt i takt med att lånen gradvis skulle förfalla. Kommissionen betonade återigen att statligt stöd ska återbetalas när det inte längre behövs.

(155)

När det gäller snedvridning av konkurrensen noterade kommissionen att FBN:s och ABN AMRO N:s kapitalbehov till viss del berodde på deras separation från deras tidigare moderföretag och från inledande integrationskostnader och inte på överdrivet risktagande eller bristfällig förvaltning inom FBN eller ABN AMRO N i sig. Mot den bakgrunden drog kommissionen slutsatsen att ytterligare avvecklingar troligen inte skulle behövas.

(156)

Samtidigt uttryckte kommissionen dock tvivel på att omstruktureringsplanen från december 2009 innehöll tillräckliga förhållningsregler för att säkerställa att FBN och ABN AMRO N inte skulle använda det statliga stödet för att växa på bekostnad av sina konkurrenter, t.ex. genom att genomföra en ohållbar prispolitik eller förvärva andra finansinstitut, vilket skulle försvaga incitamenten för icke-stödmottagare att konkurrera, investera och utveckla innovationer och skulle kunna avskräcka andra aktörer från att komma in på den nederländska bankmarknaden.

(157)

När det gäller utträde framförde kommissionen att det skulle vara till hjälp om den nederländska staten utvecklade och tydligt förmedlade en utträdesstrategi. Den nederländska statens upprepade och massiva interventioner skulle faktiskt av insättarna kunna tolkas som ett tecken på att staten ger ett permanent stöd.

(158)

Klaganden hävdade att FBN och ABN AMRO N (inklusive deras dotterbolag, t.ex. Mone You och Mees Pierson) tack vare statligt stöd och statligt ägande kunde erbjuda ohållbart höga räntor på enskilda spar- och kapitalkonton och därigenom destabiliserade den nederländska bankmarknaden.

(159)

Klaganden var av uppfattningen att de räntesatser som erbjöds av FBN och ABN AMRO N var förlustskapande. I det avseendet hänvisade klaganden till att Euribor sjönk från 5 % i september 2008 till under 2 % i januari/februari 2009, medan de räntor som FBN och ABN AMRO N erbjöd på sparkonton faktiskt steg.

(160)

Klaganden pekar också på avvikelserna på den nederländska private banking-marknaden jämfört med retail banking-marknaden, vilket tenderar att öka den snedvridande effekten av vidtagna åtgärder. Sparandet är normalt högre inom private banking än inom retail banking. För lägre sparbelopp bryr sig kunderna mindre om bankens riskprofil eftersom de skyddas av den nederländska insättningsgarantin (upp till 100 000 euro). Riskmedvetenheten ökar dock när den gränsen passeras, vilket inte är ovanligt inom private banking.

(161)

Klaganden hävdade också att FBN och ABN AMRO N drog fördel av en underförstådd statlig garanti. Klaganden menade att kunder i FBN och ABN AMRO N är övertygade om att den nederländska staten inte tillåter att en statsägd bank går i konkurs.

(162)

Klaganden – som klarade krisen utan statligt stöd – betonade att man drabbades hårt av FBN:s och ABN AMRO N:s snedvridande beteende eftersom klaganden av tradition är starkt beroende av den nederländska sparmarknaden för att finansiera sina tillgångar (71). I absoluta tal hade klaganden 15 miljarder euro på spar- och kapitalkonton, vilket innebar att en höjning med 1 % av räntan skulle kosta företaget ca 150 miljoner euro per år (72). Utöver kostnadsökningen förelåg en volymeffekt, eftersom Van Lanschot förlorade kunder.

(163)

Enligt klaganden bestod FBN:s och ABN AMRO N:s ovanliga beteende under sommarmånaderna 2009.

(164)

Som ytterligare argument hänvisade klaganden till de ovanligt stora förändringarna av volym och marknadsandelar på den av tradition stabila nederländska sparmarknaden. I det avseendet hänvisade klaganden till pressmeddelanden från FBN och ABN AMRO N där man rapporterade insättningsflöden på 9 miljarder euro respektive 21 miljarder euro för första halvåret 2009 (73). Klaganden ansåg att dessa siffror var höga med tanke på att den totala nederländska sparmarknaden är värd ca 287 miljarder euro.

(165)

Som ett annat exempel på ovanlig prissättning hänvisade klaganden till att sparräntan i grannländer som Belgien, Frankrike och Tyskland hade följt Euribor-sänkningen medan de nederländska sparräntorna envist hade fortsatt ligga högt.

(166)

I en kommentar till beslutet av den 8 april 2009 som inledde det formella granskningsförfarandet tillhandahöll ABN AMRO Bank (dvs. moderbolaget till ABN AMRO N) mer information om sin finansieringsposition och sin finansieringsstrategi. ABN AMRO Bank förnekade att man hade dragit direkt eller indirekt fördel av finansieringsstöd till FBN (åtgärderna Y1 och Y2). ABN AMRO Bank påpekade att man inte hade behövt hjälp för att finansiera sig själv under krisen tack vare sin mångsidiga finansieringsstrategi. ABN AMRO Bank betonade också att dess likviditetsstatistik låg väl inom tillsynsgränserna och även inom bankens egna interna gränser.

(167)

Den nederländska staten erkände att FBN hade kunnat fullfölja sin verksamhet genom att bli uppköpt av staten (74) men hävdade att förvärvet var i linje med den så kallade ”marknadsekonomiska investerarprincipen”. Enligt den nederländska staten förelåg därmed ingen selektiv fördel och följaktligen inte heller något statligt stöd. Den nederländska staten hävdade att den genom att köpa andelar i FBN och ABN AMRO N syftade till en positiv långsiktig avkastning – även om de integrerade transaktionerna den 3 oktober 2008 primärt var avsedda att förhindra destabilisering av FBN och ABN AMRO N och det nederländska banksystemet som helhet. Den nederländska staten betonade att priset för FBN (inklusive ABN AMRO N) låg inom värderingsintervallet för deras egen värderingsexpert.

(168)

Den nederländska staten hävdade att man hade betalat ett skäligt marknadspris för FBN och påpekade att betalningen – även om den nederländska staten skulle ha betalat ett överpris – skulle ha betraktats som ett statligt stöd till Fortis SA/NV (som inte var det säljande företaget) och inte till FBN.

(169)

När det gäller åtgärd Y1 hävdade den nederländska staten att den tillhandahöll kortfristig finansiering till marknadsvillkor. Man hävdade att FBN före krisen fick finansiering från sitt moderbolag till Eonia och Euribor utan extra spridning. Den nederländska staten hävdade att den prissättning man tillämpade (som beskrivs i skäl 96) var i linje med marknadspraxis. Närmare bestämt hävdade man också att det prissättningssystem som användes för perioden efter den 5 november 2008 (med 50 baspunkters spridning för lån på längre än tre månader) var anpassat till den nederländska insättningsgarantin (75).

(170)

När det gäller den period under vilken FBN:s likviditetsfacilitet gjordes tillgänglig förklarade den nederländska staten att man inledde förhandlingar om att avsluta faciliteten i januari 2009 med målet att avsluta den så snart som möjligt. Med det målet för ögonen införde den nederländska staten i mars 2009 ett nytt tvåstegssystem för prissättning som gjorde finansiering dyrare om den överskred en viss fördefinierad gräns. Den nederländska staten antog att FBN skulle kunna återbetala likviditetsfaciliteten med 4 till 5 miljarder per månad och planerade att avsluta faciliteten i slutet av 2009. I praktiken återbetalade FBN likviditetsfaciliteten snabbare än förväntat. Den avslutades redan den 1 juli 2009.

(171)

Den nederländska staten hävdade att den maximala löptiden enligt likviditetsfaciliteten var proportionerlig. I det avseendet förklarade den nederländska staten att den under den första perioden (dvs. från den 6 till 23 oktober 2008) hade beviljat likviditet med en löptid på högst några veckor. När likviditetsfaciliteten sedan justerades förlängdes den maximala löptiden till nio månader för att undvika inlösningstoppar.

(172)

Den nederländska staten förklarade att likviditetsfacilitetens sammanlagda volym (dvs. 5 miljarder euro för dagslån och 40 miljarder euro för mer långfristig finansiering) byggde på FBN:s verkliga finansieringsbehov och därför var ett nödvändigt minimum. Den kortfristiga likviditetsfaciliteten på 45 miljarder euro tog hänsyn till den normala rörligheten av FBN:s kassasituation och tillät också FBN att omedelbart betala tillbaka 34 miljarder euro till Fortis SA/NV.

(173)

När det gäller långfristiga lån (dvs. åtgärd Y2) erkände den nederländska staten att Fortis Bank SA/NV kunde ha begärt återbetalning av lånen till fast ränta (men inte av dem med rörlig ränta) (76). Den nederländska staten hävdar dock att man bara hade ersatt Fortis Bank SA/NV och lämnat alla villkor i det befintliga avtalet oförändrade. Enligt den nederländska staten var kontraktet mellan Fortis Bank SA/NV och FBN ett normalt marknadskontrakt mellan två privata marknadsaktörer. Den nederländska staten hävdade att eftersom den ersatte en marknadsekonomisk investerare betedde den sig automatiskt i linje med den marknadsekonomiska investerarprincipen. Den nederländska staten ansåg i princip inte att den behövde motivera varför räntorna kunde ha varit högre eller varför den skulle ha ersatt de långfristiga lånen med mer kortfristiga (77).

(174)

Den nederländska staten hävdade också att det var vanligt att företag i samband med förvärv samtidigt tillhandahöll likviditet för nyförvärvade dotterbolag.

(175)

När det gällde om ABN MRO N hade fått statligt stöd eller inte, förnekade den nederländska staten att ABN AMRO N hade fått finansiering från den nederländska staten eller FBN. Den nederländska staten förklarade att ABN AMRO N med sin stora verksamhet inom retail och private banking hade tillräcklig egen finansiering.

(176)

När det gäller åtgärd Z hävdade den nederländska staten att transaktionspriset 6,5 miljarder euro var ett skäligt marknadspris. Den nederländska staten betonade att priset låg mellan värderingen [4 – 6,5] miljarder euro enligt ”gällande marknadsvillkor” och den ”konjukturcykeljusterade” värderingen [6,5 – 9] miljarder som beräknades av den externa värderingsexperten i oktober 2008 (före transaktionen den 3 oktober 2008). När det gäller det faktum att förvärvet (åtgärd Z) ägde rum två och en halv månader efter att värderingen gjordes menade den nederländska staten att inga korrigeringar krävdes eftersom osäkerheter redan avspeglades i värderingen från början av oktober 2008 (78). Den nederländska staten framförde också att investment banking och toxiska tillgångar normalt låg bakom förtroendeproblem hos andra banker och medförde betydande minskningar av aktiekursen för dessa banker. ABN AMRO N med sin stabila profil som affärsbank och företagsbank skilde sig däremot på ett grundläggande sätt från andra banker. Utifrån det sammanhanget hävdade den nederländska staten att en priskorrigering baserad på en jämförelse med andra banker inte var rimlig.

(177)

Den nederländska staten betonade också att övriga medlemmar i konsortiet, särskilt RBS, måste godkänna transaktionen och att […]. Den nederländska staten hänvisade också till punkterna 166 och 177 i den preliminära expertrapporten till Fortis SA/NV:s bolagsstämma den 11 februari 2009 i Bryssel (79) och hävdade att dessa punkter ger stöd för den nederländska statens argument att man betalade ett skäligt pris för FBN, ABN AMRO N, Fortis Insurance och Fortis Corporate Insurance den 3 oktober 2008, vilket därför utgör en giltig referens för försäljningspriset i december 2008.

(178)

Den nederländska staten genomförde åtgärd Z genom att avstå krav gentemot FBN. Dessutom hävdade den nederländska staten att kommissionen – i det fall den kom till slutsatsen att åtgärd Z innebar statligt stöd – borde tillämpa en korrigering. Eftersom motsvarande instrument hos andra banker handlade med en betydande rabatt i förhållande till pari (80) var det logiskt att värdet på de skuldinstrument som den nederländska staten avstod från också var under pari. Med andra ord gjorde gällande marknadsförhållanden att den nederländska staten inte hade rätt till parivärdet utan till ett lägre marknadsvärde. Den nederländska staten hävdade att den med hänsyn till de gällande marknadsförhållandena bara hade rätt till ett marknadsvärde på [4,55 – 5,85] miljarder euro (dvs. parivärdet av lånen på 6,5 miljarder euro korrigerade för en marknadsrabatt på [0,65 – 1,95] miljarder euro).

(179)

Den 18 juni 2009 vidarebefordrade det nederländska finansministeriet till kommissionen den värdering av FBN utförd av det nederländska finansiella tillsynsorganet (DNB) som kommissionen hade begärt i sitt beslut av den 8 april 2009. […] (81), (82), (83)

(180)

DNB underrättade också kommissionen […] ABN AMRO N genom en skrivelse av den 20 januari 2010. […]

(181)

Generellt hävdade den nederländska staten att de vidtagna åtgärderna inte utgjorde statligt stöd eftersom de

(182)

Den nederländska staten framförde att kommissionen borde tillämpa den marknadsekonomiska investerarprincipen på varje enskild åtgärd som den nederländska staten hade vidtagit. Särskilt när det gäller åtgärderna i samband med sammanslagningen (dvs. åtgärderna B4 och B5) betonade den nederländska staten att sammanslagningen var en investering med positivt diskonterat nettovärde och därför förenlig med den marknadsekonomiska investerarprincipen.

(183)

Med andra ord godtog inte den nederländska staten kommissionens preliminära ståndpunkt, såsom den utvecklas i skäl 96 i beslutet av den 5 februari 2010, dvs. att den marknadsekonomiska investerarprincipen inte gällde åtgärderna efter de integrerade transaktionerna den 3 oktober 2008, eftersom dessa åtgärder ingick i en större undsättnings- och omstruktureringsinsats.

(184)

Den nederländska staten erkände att den marknadsekonomiska investerarprincipen enligt reglerna för statligt stöd inte gäller när flera inbördes sammanbundna kapitalinjektioner görs under en kort period. Man hävdade ändå att denna analys inte gällde för FBN och ABN AMRO N eftersom de integrerade transaktionerna den 3 oktober 2008 – enligt den nederländska statens förmenande – inte innehöll statliga stödåtgärder och eftersom dessutom uppföljningsåtgärderna inte var kopplade till den inledande transaktionen.

(185)

Den nederländska staten hävdade att kommissionen borde ta hänsyn till de mycket speciella omständigheter som rådde när staten tvingades köpa FBN. Den nederländska staten påpekade också att försäljningen av New HBU hade varit mycket betungande både för den nederländska staten och för ABN AMRO N, med en negativ kapitaleffekt på 470 miljoner euro.

(186)

Den nederländska staten ansåg sig ha baserat alla sina åtgärder på principerna i bankmeddelandet (84) och kommissionens meddelande ”Tillämpning av reglerna om statligt stöd på åtgärder till förmån för finansinstitut med anledning av den globala finanskrisen” (85) (”rekapitaliseringsmeddelandet”). Generellt hävdade den nederländska staten att dess åtgärder var väl målinriktade, stod i proportion till de problem man ställdes inför och var utformade för att minimera negativa spridningseffekter på konkurrenterna.

(187)

Den nederländska staten framförde att åtgärderna A och B1 inte kan betraktas som statligt stöd eftersom staten hade avtalsenlig skyldighet att lösa kapitalproblem åt ABN AMRO Z. Den nederländska staten var enligt konsortie- och aktieägaravtalet skyldig att genomföra separationen av ABN AMRO Holding. Det nederländska finansiella tillsynsorganet tillät att separationen av ABN AMRO II inleddes först efter att alla medlemmarna i konsortiet hade betalat sin andel av kapitalunderskottet för ABN AMRO Z. Den nederländska staten erkände att den hade försett ABN AMRO Z med kapital via ABN AMRO N men betonade att ABN AMRO N endast fungerade som mellanhand. I slutänden passerade kapital bara genom ABN AMRO N till ABN AMRO Z och åtgärd A gav ingen selektiv fördel för ABN AMRO N.

(188)

När det gäller huruvida ABN AMRO Z:s kapitalunderskott var en följd av selektiva fördelar för ABN AMRO N angav den nederländska staten att medlemmarna i konsortiet redan vid tidpunkten för konsortiets förvärv av ABN AMRO Holdings (se skäl 33) hade försäkrat sig om att verksamheterna för de olika värdepappren avseende vissa rörelsegrenar (enligt definitionen i skäl 35) var tillräckligt väl avgränsade i förhållande till varandra. Detta upplägg innebar att det också fanns en tydlig åtskillnad mellan ABN AMRO N:s och ABN AMRO Z:s verksamheter. Exempelvis måste ABN AMRO N ha en egen struktur för företagsledning och egen rapportering. Den nederländska staten fäste också kommissionens uppmärksamhet på att ABN AMRO N hade separat rättslig status från och med den 6 februari 2010 (86).

(189)

Den nederländska staten tillhandahöll också bevis för att ABN AMRO Z:s kapitalunderskott redan förelåg vid tidpunkten för förvärvet den 3 oktober 2008. Den ingående balansen för ABN AMRO Z var redan negativ med 7,4 miljarder euro den 3 oktober 2008 och Fortis SA/NV:s andel därav var ca 2,5 miljarder euro. När det gäller källorna till kapitalunderskottet medgav den nederländska staten att en överföring av Unicredito-aktier till ett värde av 1 miljard euro hade gjorts från ABN AMRO Z till de operationella värdepappren avseende viss rörelsegren (inklusive ca 300 miljoner euro till ABN AMRO N) men tillhandahöll information som visade att överföringen av Unicredito-aktierna ägde rum i februari 2008, långt före den nederländska statens intervention. Därför skulle överföringen av Unicredito-aktier inte kunna betraktas som statligt stöd.

(190)

Med avseende på de kostnader ABN AMRO Z bar när det gällde huvudkontorsfunktioner betonade den nederländska staten att dessa kostnader minskade dramatiskt efter att konsortiet hade förvärvat ABN AMRO Holding enligt beskrivningen i skäl 33. Eftersom konsortiemedlemmarna inte hade något intresse av att upprätthålla ett stort integrerat huvudkontor var det logiskt att hålla nere dessa kostnader så mycket som möjligt. Uppgifter från den nederländska staten visade att de gruppfunktionskostnader som bars av ABN AMRO Z var [0 – 0,5] miljarder euro 2008 och [0 – 0,2] miljarder euro 2009, vilket den nederländska staten anser vara försumbart. Den nederländska staten betonade också att den gjorde ett åtagande att uppta dessa kostnader när den ersatte Fortis SA/NV som part i konsortie- och aktieägaravtalet, efter förvärvet av FBN (inklusive ABN AMRO N) den 3 oktober 2008.

(191)

Den nederländska staten hävdar att om kommissionen skulle anse att åtgärd A utgör statligt stöd bör meddelandet om värdeminskade tillgångar (87) inte tillämpas. Enligt den nederländska staten förelåg ingen osäkerhet när det gällde värderingen av skyddade tillgångar, vilka därför inte kunde anses vara ”värdeminskade” i den mening som avses i meddelandet. Om kommissionen inte skulle dela denna uppfattning menade den nederländska staten att ABN AMRO N:s kreditswapp fortfarande uppfyllde de allmänna principerna i detta meddelande. Vidare framförde den nederländska staten att kreditskyddsinstrumentet var nödvändigt och proportionellt samtidigt som det höll nere snedvridningen av konkurrensen till ett minimum.

(192)

Den nederländska staten försäkrade att ersättningen från instrumentet för sänkning av kapitalkravet – en 10 %-ig avkastning på frigjort kapital – var tillräckligt hög. Den nederländska staten tillhandahöll också bevis för att den första tranchen på 20 baspunkter var väsentligt högre än den förväntade förlusten. Den nederländska staten hävdade att de historiska förlusterna (dvs. [0 – 15] baspunkter) och förlustprognosen för 2010 (dvs. [0 – 30] baspunkter) på ABN AMRO N:s inteckningsportfölj gav en god prognos för ett urval av framtida förväntade förluster. Dessutom bekräftade marknadsinformation från kreditvärderingsrapporter (88) att förlusten för den första tranchen översteg de förväntade förlusterna. Den nederländska staten hänvisade också till ett dokument från investeringsbanken […], som simulerar hur den nederländska statens kassaflöden kan tänkas utvecklas under olika stresscenarier.

(193)

Den nederländska staten tror också att instrumentet för sänkning av kapitalkravet innehåller tillräckliga utträdesincitament. Den nederländska staten fäste kommissionens uppmärksamhet på de villkor som ingick i instrumentet och det faktum att instrumentet skulle bli tämligen oattraktivt när ABN fick verka enligt Basel II-kraven. Mot den bakgrunden trodde den nederländska staten att ABN AMRO N sannolikt skulle säga upp instrumentet för sänkning av kapitalkraven i januari 2011, när övergången till Basel II-kraven förväntades leda till en minskning av frigjort kapital.

(194)

Den nederländska staten förklarade att separationskostnaderna (dvs. åtgärderna B2 och B3) följde av konsortie- och aktieägaravtalet, till vilket den nederländska staten faktiskt var part sedan den 3 oktober 2008. Enligt konsortie- och aktieägaravtalets villkor var staten – till skillnad från ABN AMRO N – skyldig att dela upp ABN AMRO Holding i tre delar. Den nederländska staten förnekade att dessa kostnader gav ABN AMRO N en fördel och förklarade också att man stod för separationskostnaderna eftersom det var statens avtalsenliga skyldighet att genomföra separationen.

(195)

När det gäller försiktighetsmarginalen på 500 miljoner euro – också klassificerad som separationskostnader – hävdade den nederländska staten att detta var gängse bankpraxis. Banker kan inte fungera med endast det minsta kapital som krävs för att en enhet ska få vara verksam utan behöver en extra bekvämlighetsmarginal. I annat fall skulle banker även vid smärre motgångar omedelbart få ekonomiska problem. Den nederländska staten angav dock att dess bidrag till försiktighetsmarginalen borde vara temporärt och att ABN AMRO N långsiktigt bör skapa försiktighetsmarginalen på egen hand, utan hjälp från staten.

(196)

När det gäller åtgärd B4 hävdade den nederländska staten att åtgärden inte utgjorde statligt stöd. Den nederländska staten hävdade att beslutet att slå samman de båda bankerna redan hade fattats och delvis genomförts när FBN förvärvades. Den nederländska staten stödde sitt påstående genom att hänvisa till att ABN AMRO Asset Management redan hade separerats och integrerats i Fortis SA/NV vid tidpunkten för de integrerade transaktionerna den 3 oktober 2008. Den nederländska staten betonade också att kommissionen hade ålagt den att genomföra en korrigerande åtgärd för att lösa kvarstående koncentrationsproblem och att man hade ärvt korrigeringsåtgärden för New HBU från Fortis SA/NV. Den nederländska staten angav också att ABN AMRO N:s finansiella medel i slutänden inte skulle öka och försvarade därför sin ståndpunkt att åtgärd B4 inte utgjorde statligt stöd.

(197)

Den nederländska staten angav att de statliga medel som beviljats för integrationskostnader (åtgärd B5) bör ses som en rationell investering som ger sund avkastning i form av synergier. Den nederländska staten uppskattade dessa synergier till ca 1,1 miljarder euro per år (före skatt), medan de inledande integrationskostnaderna uppgick till 1,2 miljarder euro (efter skatt). Enligt den nederländska staten torde sammanslagningens positiva diskonterade nettovärde (med hänsyn till synergier, integrationskostnader och kostnaden för korrigeringsåtgärden) uppgå till ett plus på 2,88 miljarder euro (89).

(198)

Enligt den nederländska staten gav konverteringen av Tier 2- till Tier 1-kapital (åtgärd C) inte FBN någon selektiv fördel. Den nederländska staten hävdade att konverteringen låg i deras eget intresse eftersom det då gick att konvertera lån med en genomsnittlig kupong på 2,976 % till kapital som enligt deras egen uppfattning gav en attraktiv ersättning. I det avseendet hänvisade den nederländska staten till ABN AMRO Groups prognos för 2012 för en normaliserad avkastning på eget kapital på ca […] % som togs upp i omstruktureringsplanen från december 2009.

(199)

Om kommissionen skulle anse att åtgärd C utgör statligt stöd anser den nederländska staten att kommissionen inte bör betrakta alla avstådda lån som statligt stöd. Den nederländska staten förklarade att konverteringen kunde delas upp i en återbetalning av Tier 2-kapital till pari i kombination med en injektion av Tier 1-kärnkapital (utan några nettokassaeffekter). Enligt den nederländska staten kunde man inte rimligen ha förväntat sig återbetalning av Tier 2-kapital till pari vid den tidpunkten, eftersom jämförbara instrument hos andra banker handlade med en betydande rabatt i förhållande till pari som avspeglade de osäkra marknadsförhållandena. Den nederländska staten angav att en rabatt på [135 – 405] miljoner euro var motiverad, baserat på jämförbara siffror.

(200)

Den nederländska staten angav att betalningen på 740 miljoner euro (åtgärd D) var en av dess skyldigheter enligt konsortie- och aktieägaravtalet. Vidare betonade den nederländska staten att det endast förekommit betalningar till övriga medlemmar i konsortiet och inte till ABN AMRO N, vilket innebär att ABN AMRO N inte hade fått något statligt stöd.

(201)

När det gäller åtgärd E framförde den nederländska staten att ABN AMRO II inte drog nytta av motgarantin (som beskrivs i skäl 126) utan att åtgärd E bara gjorde det möjligt för ABN AMRO II att erbjuda Deutsche Bank en motgaranti. Den nederländska staten hävdade att motgarantin inte kunde användas av banken för att utveckla ny verksamhet och därför inte skulle ge upphov till någon snedvridning av konkurrensen.

(202)

Den nederländska staten ansåg att motgarantin var i linje med kommissionens rekapitaliseringsmeddelande. Den nederländska staten betonade att den hade baserat sin prissättning på ECB:s rekapitaliseringsrekommendation.

(203)

Den nederländska staten kommenterade också kommissionens misstanke att innehavarna av preferensaktier i FBN (90) inte hade bidragit tillräckligt när det gällde ansvarsfördelning. Den nederländska staten förklarade att investerarna i preferensaktier inte fick någon utdelning 2008 (varken kontant eller i form av utdelning som förfaller till betalning) och att handeln med preferensaktierna skedde till under pari. Den nederländska staten tillade att FBN:s förmåga att betala eller reservera fasta utdelningar i framtiden var beroende av att FBN fick tillräckliga IFRS-vinster. Den nederländska staten noterade att den utdelningsklausul som gäller för FBN:s preferensaktier inkluderade skrivningar som stoppade eller påtvingade utdelning (”dividend stopper” respektive ”dividend pusher”) (91) och att osäkerheten kring ABN AMRO Groups utdelningspolicy minskade den trygghetskänsla stopper/pusher-klausulen kunde inge investerare i preferensaktier.

(204)

När det gäller om kapital skulle återbetalas när de (tillfälliga) kapitalbehoven upphör framhöll den nederländska staten att den avsåg att använda ABN AMRO Groups utdelningspolicy på ett sätt som skulle innebära att ABN AMRO Group inte skulle ha något överskottskapital som kunde leda till en snedvridning av konkurrensen (92).

(205)

När det gäller snedvridning av konkurrensen angav den nederländska staten att den inte var enig med kommissionens ståndpunkt varken när det gällde att ABN AMRO N och FBN skulle ha fått en starkare ställning i Nederländerna som en följd av sammanslagningen eller att en sådan utveckling hotade att skapa en otillbörlig snedvridning av konkurrensen. Den nederländska staten anser att det omvända förhållandet gäller och pekade på att separationen av FBN och ABN AMRO N från deras respektive moderbolag och den efterföljande sammanslagningen var mycket arbetsintensiva, vilket man menar skulle ha inneburit att ledningen för FBN och ABN AMRO N hade mindre tid att ägna åt den dagliga affärsverksamheten. Därför skulle separationen och den efterföljande sammanslagningen ha haft en negativ inverkan på FBN:s och ABN AMRO N:s konkurrensläge (eller på ABN AMRO Groups konkurrensläge efter sammanslagningen).

(206)

Den nederländska staten betonade generellt att åtgärderna till förmån för FBN och ABN AMRO N enligt dess förmenande inte uppfyllde EU:s definition av statligt stöd och därför inte hade snedvridande effekter. Man ansåg att FBN:s och ABN AMRO N:s beteende på spar- och kapitalmarknaden är i linje med det en rationell marknadsaktör som skyddade sina kommersiella intressen skulle uppvisa. Den nederländska staten var av uppfattningen att de räntesatser som erbjöds av FBN och ABN AMRO N inte var snedvridande. Vidare hävdade man att det därmed inte förelåg någon överträdelse av EU:s konkurrensrätt.

(207)

Den nederländska staten presenterade ett antal jämförelsetabeller med erbjudna räntor på specifika kapital- och sparprodukter. Den nederländska staten förnekade att FBN och ABN AMRO N konsekvent erbjöd de högsta räntorna, särskilt jämfört med mindre nederländska banker som SNS, NIBC och DSB. Den nederländska staten påpekade också att räntorna på sparkonton var höga i Nederländerna redan före finanskrisen, delvis på grund av mindre bankers aggressiva prissättningspolitik. Den nederländska staten menade att bankerna under finanskrisen försökte skydda sin inlåningsverksamhet genom att erbjuda relativt höga räntor på sparprodukter för kunder.

(208)

Den nederländska staten kommenterade också prissättningsstrategin för MoneYou, ABN AMRO N:s Internetvarumärke, som lanserades på marknaden i september 2008. Den nederländska staten hävdade att MoneYou är en produkt som är särskilt avsedd för Internet och som därför skiljer sig påtagligt från mer traditionella produkter när det gäller kostnadsbas och servicenivå. Den nederländska staten hänvisade till att MoneYou hade behövt bygga upp ett renommé för varumärket under sina första sex månader på marknaden och därför hade varit tvingade att erbjuda räntor som i de flesta fall var något lägre än eller desamma som dem som erbjöds av liknande aktörer på Internetbankmarknaden (93). Från och med andra kvartalet 2009 sänktes de räntor som MoneYou erbjöd och MoneYou positionerade sig i det så kallade mellansegmentet (94). När det gäller MoneYou tillade den nederländska staten att den bara skaffade en begränsad volym medel (dvs. [0 – 5] miljarder euro), vilket representerar ungefär [0 – 5] % av den totala volymen på den nederländska sparmarknaden. Den nederländska staten tillade att tidigare Van Lanschot-kunder bara utgjorde en liten andel av MoneYous verksamhet (dvs. [0 – 5 000] konton eller [0 – 5] % MoneYous konton).

(209)

Den nederländska staten förnekar också att ABN AMRO N och FBN förlitade sig enbart på den nederländska sparmarknaden för sin egenfinansiering. Den nederländska staten tillhandahöll nya uppgifter som visade att ABN AMRO N hade emitterat en säkerställd obligation på 2 miljarder euro den 6 juli 2009 och att FBN hade emitterat skuldinstrument med statlig garanti på 15,5 miljarder euro. Enligt den nederländska staten var klagandens påståenden felaktiga och förhastade. Den nederländska staten angav att FBN bara behövde en viss tid på sig för att sätta upp en kassaverksamhet och emittera skuldinstrument med statlig garanti. Den nederländska staten uppgav också att kapital- och sparprodukter är viktiga även för att etablera en kundrelation och har ett annat och bredare syfte än andra finansieringsinstrument. I det avseendet påpekade den nederländska staten att om en bank förlorar marknadsandelar när det gäller sparande och kapital kan detta leda till förlust av marknadsandelar även för andra bankprodukter.

(210)

Den nederländska staten förnekade också att konsumenter och marknadsaktörer skulle uppfatta ABN AMRO N och FBN som säkrare banker än deras konkurrenter. Den nederländska staten hänvisade till FBN:s och ABN AMRO N:s betyg från kreditvärderingsinstitut, som t.ex. låg under Rabobanks betyg AAA. Dess relativa CDS-spreadar visade en liknande bild. Den nederländska staten menade också att det statliga ägarskapet inte gjorde ABN AMRO N eller FBN säkrare i konsumenters och marknadsaktörers ögon. I det sammanhanget påpekade den nederländska staten att många tillfälliga statliga interventioner hade visat att den nederländska staten om det vore möjligt skulle ingripa för vilken privatägd bank som helst. Följaktligen trodde den nederländska staten faktiskt att det inte förelåg någon skillnad i den allmänna uppfattningen om vilken säkerhet som erbjuds av nederländska privatägda banker och nederländska statsägda banker.

(211)

Den nederländska staten framförde att man vid beräkning av huruvida de räntesatser som erbjöds på sparande var förlustskapande inte borde jämföra med Euribor utan i stället med räntor som fastställts med utgångspunkt från en så kallad ”replikerande portfölj” (95). Med den metodiken erkände den nederländska staten att en tillfällig negativ marginal förelåg för vissa produkter. Den nederländska staten hävdade dock att detta var ett rationellt marknadsbeteende och i linje med (privatägda) konkurrenters marknadsbeteende just vid den aktuella tidpunkten.

(212)

Den nederländska staten framförde att dess synpunkter på klaganden som sammanfattats i skälen 206–211 fortfarande gällde.

(213)

Dessutom noterade den nederländska staten att klagandens påstående att ABN AMRO N:s och FBN:s marknadsandel hade ökat byggde på felaktig statistik. När det gällde den påstådda ökningen på 21 miljarder euro av inlåningen hos ABN AMRO N hävdade den nederländska staten att endast 5,1 miljarder berodde på nederländskt privatsparande och resten på företagskunders sparande och utländsk inlåning. Den nederländska staten tillhandahöll också data som visade att en stor del av FBN:s volymökning när det gällde inlåning och sparande härrörde från corporate banking, och inte från retail och private banking.

(214)

Den nederländska staten observerade att nederländska kunder hade investerat mer i sparande på grund av den osäkra makroekonomiska miljön. Den nederländska staten pekade på data från CBS (Central Bureau of Statistics), som visade att sparandet ökade med 7,7 % på årsbasis under första halvåret 2009. ABN AMRO N:s kundsparande ökade med 7,5 % på årsbasis, vilket tydde på att ABN AMRO N:s marknadsandel snarare minskade. FBN presenterade också bevis för att deras kundsparande hade utvecklats i linje med marknaden.

(215)

Den nederländska staten bekräftade att den inte hade tillhandahållit någon likviditetsfacilitet för ABN AMRO N och bekräftade därmed generellt ABN AMRO Banks argument.

(216)

Enligt artikel 107.1 i fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Därav följer att en statlig åtgärd betraktas som statligt stöd om den uppfyller något av följande fyra (kumulativa) kriterier:

(217)

Det första kriteriet uppfylls av åtgärderna Y1–E i tabell 4 i skäl 128 eftersom alla dessa åtgärder finansieras direkt med den nederländska statens resurser.

(218)

Huruvida en åtgärd utgör en selektiv fördel för FBN, ABN AMRO N eller ABN AMRO Group efter sammanslagningen (det andra kriteriet) analyseras i skälen 220–278, där varje åtgärd granskas separat.

(219)

Om en selektiv fördel föreligger i detta fall skulle även det tredje och fjärde kriteriet uppfyllas. Alla åtgärderna snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen eftersom de placerar FBN, ABN AMRO N eller ABN AMRO Group efter sammanslagningen i en gynnsam position i förhållande till andra, konkurrerande banker (tredje kriteriet). Vidare påverkar åtgärderna även handeln mellan medlemsstaterna. FBN, ABN AMRO N och ABN AMRO Group efter sammanslagningen är internationellt orienterade banker med verksamhet utanför Nederländerna, samtidigt som de konkurrerar på sin hemmamarknad med dotterbolag till utländska banker (fjärde kriteriet).

(220)

Det är lämpligt att påminna sig om att detta beslut endast bedömer potentiellt stöd till FBN, ABN AMRO N eller ABN AMRO Group efter sammanslagningen. Potentiellt stöd till Fortis Bank SA/NV som härrör från åtgärderna Y1 och Y2 bedömdes i beslutet av den 3 december 2008.

(221)

Såsom anges i skäl 52 i beslutet av den 3 december 2008 (96) och i den inledande stödbedömningen av dessa åtgärder i beslutet av den 8 april 2009 är de åtgärder som vidtogs den 3 oktober 2008 (dvs. åtgärderna X, Y1 och Y2) oupplösligt förenade. Den nederländska staten separerade FBN och ABN AMRO N från deras likviditetsbegränsade moderbolag genom förvärvet av FBN, men för att helt isolera FBN från dess moderbolags likviditetsproblem måste den nederländska staten också axla rollen som tillhandahållare av finansiering till FBN. Detta mål överfördes till åtgärderna Y1 och Y2. Den 3 oktober 2008 tog den nederländska staten dessutom över Fortis SA/NV:s skyldigheter enligt konsortie- och aktieägaravtalet.

(222)

Såsom anges i skäl 50 i beslutet av den 3 december 2008 kan kommissionen inte godta att den marknadsekonomiska investerarprincipen har tillgodosetts för de integrerade transaktionerna den 3 oktober 2008 genom vilka den nederländska staten förvärvade FBN (inklusive ABN AMRO N) för 12,8 miljarder euro och dessutom tillhandahöll en mycket stor summa för finansiering till FBN. Med tanke på de rådande marknadsförhållandena skulle ingen köpare ha kunnat och velat erbjuda så mycket för att rädda FBN (97). Vidare bekräftade kompletterande uppgifter som lämnades in av den nederländska staten att denna den 3 oktober 2008 även samtyckte till att gottgöra Fortis SA/NV för deras skyldigheter enligt konsortie- och aktieägaravtalet. Detta konsortie- och aktieägaravtal skulle ha gjort de integrerade transaktionerna den 3 oktober 2008 ännu mindre godtagbara för en marknadsekonomisk investerare. Utan en tillfredsställande förvärvsutredning skulle ingen investerare ha tagit över Fortis SA/NV:s skyldigheter enligt konsortie- och aktieägaravtalet, vilka i ett senare skede medförde stora skulder (som den nederländska staten redan delvis kände till den 3 oktober 2008).

(223)

För den nederländska staten var de integrerade transaktionerna den 3 oktober 2008 nödvändiga för att undvika stora negativa spridningseffekter till det nederländska banksystemet och den nederländska ekonomin (98). En marknadsekonomisk investerare skulle normalt inte ha tagit hänsyn till sådana spridningseffekter.

(224)

Viljan att undvika en allvarlig störning av det nederländska banksystemet och den nederländska ekonomin förklarar också varför den nederländska staten fattade sina beslut så snabbt. En marknadsekonomisk investerare skulle ha tagit mycket längre tid på sig för att utvärdera det potentiella behovet av ytterligare kapitalinjektioner och skulle också ha undersökt de berörda företagens ekonomi grundligare. Därmed skulle en marknadsekonomisk investerare med tillräckligt med tid för en grundlig förvärvsutredning ha haft en bättre överblick över uppföljningsinvesteringar och skulle ha tagit hänsyn till denna information vid sin värdering. Den nederländska staten, som var tvungen att handla snabbt för att bevara den ekonomiska stabiliteten i Nederländerna, kunde inte uppträda som en marknadsekonomisk investerare och ta sig mer tid för att göra en mer djupgående analys av de integrerade transaktionerna den 3 oktober 2008 och av skyldigheterna enligt konsortie- och aktieägaravtalet.

(225)

Därför bekräftar kommissionen sin bedömning att de integrerade transaktionerna den 3 oktober 2008 inte var i linje med den marknadsekonomiska investerarprincipen (den slutsatsen hade redan dragits i beslutet av den 3 december 2008, där det ansågs att dessa transaktioner var statligt stöd till Fortis Bank SA/NV).

(226)

När det gäller om en fördel föreligger möjliggjorde åtgärderna den 3 oktober 2008 sammantaget att FBN och ABN AMRO kunde separeras från Fortis SA/NV. Därför innebär åtgärderna en betydande fördel för FBN, som var högt integrerat i Fortis Bank SA/NV och särskilt var starkt beroende av denna för finansiering. I omstruktureringsplanen från december 2009 (se även skäl 78) medgav den nederländska staten att FBN skulle ha dragits ned av Fortis SA/NV utan statens ingripande. Utan de statliga stödåtgärderna skulle FBN fortsatt ha varit exponerat för Fortis SA/NV:s skulder. Fortis SA/NV var på gränsen till konkurs, och den exponeringen skulle ha hindrat FBN:s verksamhet påtagligt. Genom att avgränsa sin verksamhet från Fortis SA/NV kunde FBN i stor utsträckning undvika de problem och kostnader som normalt drabbar ett (finansiellt) företag i trångmål (t.ex. högre finansieringskostnader, sämre betalningsvillkor från leverantörer och motparter, högre personalkostnader för att behålla anställda, minskad verksamhet och riskviktade tillgångar för att bevara kapital) (99). Trots att ABN AMRO N på operativ nivå förblev ett separat företag befarade den nederländska staten kontaminering på grund av att marknaderna kunde tänkas koppla samman ABN AMRO N med dess framtida ägare Fortis SA/NV.

(227)

Även åtgärd Y1 – ett viktigt inslag i de integrerade transaktionerna den 3 oktober 2008 – gav FBN en stor fördel, särskilt med tanke på transaktionens storlek och de marknadsförhållanden som rådde vid den tidpunkten.

(228)

Den stora likviditetsfaciliteten på 45 miljarder euro (100) tillhandahölls när kapitalmarknaderna i princip var stängda, särskilt för stora belopp och för företag som FBN, med en relativt hög kvot mellan utlåning och inlåning. Att ett sådant högt likviditetsbelopp inte var lättillgängligt på marknaden bekräftas av att FBN behövde flera kvartal på sig för att ersätta den kortfristiga likviditetsfaciliteten med andra finansieringskällor. I slutänden återbetalade FBN hela den kortfristiga finansieringen från den nederländska staten i juni 2009, nio månader efter att likviditetsstödet beviljades. Refinansieringen skedde delvis med statligt garanterade låneemissioner (101).

(229)

Därför kan slutsatsen dras att åtgärd Y1 utgör statligt stöd eftersom den gav FBN en fördel i form av finansiering som inte hade gått att hitta på marknaden under de marknadsförhållanden som rådde vid den aktuella tidpunkten.

(230)

Med avseende på åtgärd Y2, den novation av långfristiga lån som genomfördes av Fortis Bank SA/NV, anser kommissionen att åtgärden ger FBN en selektiv fördel. Den information som lämnats av den nederländska staten visar att Fortis Bank SA/NV hade rätt till omedelbar återbetalning av lånen till fast ränta (med ett nominellt värde av 7,9 miljarder euro) på grund av bytet av ägare till FBN. Tack vare åtgärd Y2 behövde FBN inte hitta ny finansiering på marknaden för att kunna återbetala dessa lån. FBN kunde fortsätta dra fördel av befintliga lån till samma räntor som före finanskrisen.

(231)

Genom att godta novationen försåg den nederländska staten FBN med en långfristig skuld till samma räntenivåer som före finanskrisen. En marknadsekonomisk investerare skulle inte ha tillhandahållit dessa lån till samma räntor som före finanskrisen utan skulle ha förhandlat fram räntor som bättre skulle ha avspeglat de då rådande marknadsförhållandena, särskilt eftersom det rörde sig om relativt stora lånebelopp.

(232)

Därmed bör slutsatsen dras att åtgärd Y2 utgör statligt stöd till FBN eftersom den gav FNB en selektiv fördel i form av ett lån till den ränta som gällde före finanskrisen. Den nederländska staten försökte inte anpassa räntorna för inlösbara lån till de räntenivåerna som förelåg efter krisen och uppförde sig därmed inte som en marknadsekonomisk investerare.

(233)

Kommissionen har fått tillräckligt med information för att kunna dra slutsatsen att ABN AMRO N inte fick finansiering genom åtgärderna Y1 och Y2. Därför gynnades inte ABN AMRO N av dessa åtgärder.

(234)

Därmed är de integrerade transaktionerna den 3 oktober 2008 inte i linje med den marknadsekonomiska investerarprincipen och ger FBN en selektiv fördel. Tack vare dessa åtgärder kunde FBN bli kvar på marknaden och fortsätta sin verksamhet utan ytterligare kontaminering från sitt moderbolags problem. FBN fick dessutom en mycket stor summa i finansieringsstöd som inte fanns tillgänglig på marknaden med så kort varsel. Därför utgör åtgärderna Y1 och Y2 statligt stöd medan åtgärd X som sådan inte kan betraktas som statligt stöd till FBN, vilket fastställs i skäl 32 i beslutet av den 8 april 2009, utan utgör en del av en större transaktion – separationen av FBN från Fortis Bank SA/NV – som involverade statligt stöd till FBN.

(235)

Den nederländska staten har vidtagit ett stort antal åtgärder till förmån för FBN och ABN AMRO N, fördelade över en period på ca 18 månader. Den nederländska staten hävdar att var och en av dessa åtgärder bör prövas individuellt mot den marknadsekonomiska investerarprincipen (särskilt de sammanslagningsrelaterade åtgärderna B4 och B5). Baserat på åtgärdernas kronologi (I), åtgärdernas gemensamma syfte (II) och företagens situation vid tidpunkten för varje åtgärd (III) drar kommissionen slutsatsen att åtgärderna inte är tillräckligt väl åtskilda för att det ska gå att bedöma dem separat och oberoende av varandra i förhållande till den marknadsekonomiska investerarprincipen. Kommissionen anser att alla åtgärder är en del av en långdragen omstruktureringsprocess (102), (103).

(236)

Åtgärdernas kronologi (I) som beskrivs ovan i avsnitt 2.1 och 2.4 i detta beslut visar att alla åtgärderna har samband med varandra och vidtogs under en kort tidsperiod.

(237)

Dessutom är åtgärderna i samband med sammanslagningen klart kopplade till de föregående interventionerna. När den nederländska staten den 21 november 2008 – lite drygt sex veckor efter undsättningsinterventionen den 3 oktober 2008 – beslutade att slå samman FBN och ABN AMRO N kunde den göra detta endast därför att den just hade räddat de båda företagen från konkurs. Med andra ord skulle det i ett kontrafaktiskt scenario utan interventionen den 3 oktober 2008 inte ha varit möjligt att genomföra sammanslagningen, eftersom någotdera av de båda företagen inte längre skulle ha existerat eller endast existerat i betydligt krympt form. Detta skulle ha gett en sammanslagen enhet som skulle ha varit både mindre till storleken och mindre attraktiv, något som den nederländska staten vidgår i omstruktureringsplanen från december 2009 (se skäl 78).

(238)

Alla åtgärderna hade det gemensamma syftet (II) att helt återställa lönsamheten för FBN och ABN AMRO N. Omedelbart efter de integrerade transaktionerna den 3 oktober 2008 stod det klart att den nederländska staten bara hade stabiliserat situationen och att betydande driftsproblem fortfarande behövde lösas, bland annat på grund av de båda enheternas separation från sina respektive moderbolag.

(239)

Dessutom var sammanslagningen en åtgärd för att nå detta gemensamma mål, att helt återställa lönsamheten. Fristående var FBN:s finansieringsposition svag, eftersom FBN hade en relativt liten verksamhet inom retail banking och till stor del var beroende av kapitalmarknadsfinansiering (104). ABN AMRO N hade förlorat viktiga produktkompetenser och en stor del av sitt internationella nätverk. Båda företagen stod inför driftsproblem i samband med t.ex. IT, skatte- och riskförvaltning och det var också osäkert om de hade tillräcklig skala inom alla de verksamheter där de var aktiva. Den nederländska staten tittade på ett antal alternativ och beslutade snabbt att en sammanslagning i kombination med ytterligare kapitalökningar var det bästa sättet att återställa full lönsamhet. I ett sammanslagningsscenario kompenserade ABN AMRO N:s inlåningstäta verksamhet för FBN:s svaga finansieringsposition, medan FBN kunde tillföra större storlek och internationella filialer till ABN AMRO N. Vidare var den kombinerade enheten i ett bättre läge för att tackla praktiska problem och kunde även få ytterligare skalfördelar. Sammanslagningen innebar att varje enhet inte behövde återuppbyggas separat.

(240)

Med hänsyn till företagens situation vid tidpunkten för varje åtgärd (III) noterar kommissionen att företagens lönsamhet inte var helt återställd förrän efter att alla åtgärderna hade genomförts. De var inte lönsamma vid en mellanliggande tidpunkt, t.ex. den 21 november 2008, när beslutet om sammanslagningen fattades. I det avseendet betonar kommission att FBN i slutet av december 2008, dvs. efter sammanslagningsbeslutet, riskerade att hamna under det nederländska finansiella tillsynsorganets (DNB) lägsta kapitalkrav, eftersom FBN hade tvingats ta en nedskrivning av ABN AMRO N. ABN AMRO N var fortfarande bokfört hos FBN till en värdering som inte längre var realistisk (105) efter den värdering som användes i åtgärd X. Därmed hade en nedskrivning blivit oundviklig. För att lösa FBN:s kapitalproblem förvärvade den nederländska staten ABN AMRO N från FBN för 6,5 miljarder euro och vidtog ytterligare korrigerande kapitalåtgärder i slutet av 2009 med konvertering av Tier 2-kapital till Tier 1-kapital (se skäl 121 och fotnot 52 i detta beslut). Deklarationer från den nederländska staten, […] och […] bekräftar att FBN och ABN AMRO N fortfarande stod inför betydande lönsamhetsrelaterade problem efter de integrerade transaktionerna 3 oktober 2008 (106).

(241)

Kommission observerar också att den nederländska staten lämnade in en fullständig omstruktureringsplan först när alla åtgärder hade beslutats, vilket tyder på att lönsamheten var helt återställd först då. Under förfarandet bad kommission vid upprepade tillfällen om en detaljerad omstruktureringsplan (se t.ex. skäl 137). En sådan plan är oundgänglig för att bedöma om ett företag som har fått stöd har återställts helt och hållet.

(242)

Den 4 december 2009 lämnade den nederländska staten in en omstruktureringsplan, men denna första plan saknade viktiga element som nämns i omstruktureringsmeddelandet, t.ex. ekonomiska prognoser för ett värsta scenario. De nödvändiga kompletteringarna inkom den 23 mars 2010. Den nederländska staten svarade på tidigare begäranden från kommissionen om en omstruktureringsplan att sammanslagningen mellan FBN och ABN AMRO N spelade en avgörande roll för omstruktureringen av dessa företag. Enligt den nederländska staten behövde övergångsteamet från ABN AMRO Group tid för att utarbeta en plan och skulle inte ha kunnat ha full överblick över gruppens framtida form innan sammanslagningen var slutförd.

(243)

Åtgärd Z krävdes för att undvika att FBN:s kapitalkvoter föll under det lägsta kapitalkravet enligt tillsynsreglerna.

(244)

FBN:s kapitalproblem berodde på den höga värderingen av ABN AMRO N i FBN:s räkenskaper. Simuleringar i förvärvsrapporten från […] visar att en minskning av det bokförda värdet av ABN AMRO N till 6,5 miljarder euro skulle leda till Tier 1- och totala andelar eget kapital på 3,8 % respektive 7,6 % för FBN (107). Med andra ord fanns det risk för att FBN skulle hamna under den lägsta andelen eget kapital enligt tillsynsreglerna, 8 % (med högst hälften som Tier 2). Enligt […]-rapporten lyfte försäljningen av ABN AMRO N till den nederländska staten för 6,5 miljarder euro FBN:s Tier 1- och totala andelar eget kapital till 7,8 % respektive 15,7 %. Därigenom löstes FBN:s kapitalproblem så att företaget kunde finnas kvar på marknaden.

(245)

Åtgärden gav FBN en fördel i form av kapital som inte skulle ha gått att hitta på marknaderna. Företaget kunde inte heller använda internt genererad underliggande vinst för att lösa (en del av) problemet, delvis eftersom det ådrog sig förluster på 922 miljoner euro 2008 i samband med Madoff-bedrägeriet. Eftersom FBN riskerade att hamna under det lägsta kapitalkravet gjorde åtgärden det möjligt för FBN att följa tillsynskraven och fortsätta med sin verksamhet.

(246)

Kommission har kommit till slutsatsen att den nederländska statens köp av ABN AMRO N inte ägde rum till marknadsmässiga villkor av följande skäl:

(247)

En marknadsekonomisk investerare (108) med intresse av att förvärva ABN AMRO N i december 2008 skulle ha betalat marknadspris, med hänsyn till marknadsförhållandena vid den aktuella tidpunkten. I […]-rapporten hade den nederländska staten två värderingar: en ”konjukturcykeljusterad” värdering på [5 – 9] miljarder euro som antog en normalisering av marknaderna och en värdering som bygger på ”aktuella marknadsförhållanden” på [4 – 6,5] miljarder euro som byggde på marknadsförhållandena under de första dagarna i oktober 2008 (109). En marknadsekonomisk investerare skulle ha använt den värdering som byggde på aktuella marknadsförhållanden som utgångspunkt.

(248)

En korrigering av värderingen enligt ”gällande marknadsförhållanden” skulle i vilket fall behövas för att ta hänsyn till försämringen av marknadsförhållandena mellan den 3 oktober 2008 (dvs. datumet för […]-värderingsrapporten) och det datum då den nederländska staten fattade det faktiska beslutet att förvärva ABN AMRO N. Under den perioden föll Euro Stoxx 50-indexet med 22,2 % medan Euro Stoxx Banks-indexet föll med 45,3 %.

(249)

Den nederländska statens argument att ingen korrigering behövs med tanke på ABN AMRO N:s konservativa riskprofil (dvs. inga toxiska tillgångar, en god finansieringssituation osv.) kan inte godtas. Marknadsnedgången var allmänt utbredd, särskilt när det gällde bankaktier, vilket visade att den snarare var kopplad till försämrad ekonomi och försämrade marknadsvillkor och den tillhörande ökningen av nödvändiga riskpremier snarare än till vissa aktier. Med tanke på bakgrunden måste värderingen enligt ”gällande marknadsförhållanden” av den 3 oktober 2008 justeras ned så att en rimlig uppskattning erhålls av ABN AMRO N:s värde den 14 december 2008. Om man tillämpar de observerade procentuella nedgångarna av Euro Stoxx 50-indexet och Euro Stoxx Banks-indexet (22,2 % respektive 45,3 %) får man ett marknadsprisintervall för december 2008 på mellan [2,2 – 3,6] miljarder euro och [3,1 – 5,1] miljarder euro (dvs. [4 – 6,5] miljarder euro minskat med 22,2 % respektive med 45,3 %) (110).

(250)

Kommissionen kan godta de nederländska myndigheternas argument att en korrigering borde göras för att ta hänsyn till att den nederländska staten inte betalade transaktionen kontant. Som en följd av åtgärd Y2 ägde den nederländska staten skuldebrev som emitterats av FBN och betalade sedan FBN för ABN AMRO N genom att avstå en del av denna skuld till ett nominellt värde av 6,5 miljarder euro. Eftersom skuldebrev emitterade av andra banker vid denna tidpunkt handlades för under pari kan kommissionen godta att värdet av avstådda skuldinstrument var lägre än parivärdet. Baserat på tillgänglig marknadsinformation skulle kommissionen kunna godta en korrigering på [10 – 30] % eller [0,65 – 1,95] miljarder euro. Det skulle innebära ett faktiskt transaktionspris på [4,55 – 5,85] miljarder euro (6,5 miljarder euro minus [0,65 – 1,95] miljarder euro) i stället för 6,5 miljarder euro (111).

(251)

Stödbeloppet i åtgärd Z skulle då bli skillnaden mellan det erlagda priset och marknadsvärdet av ABN AMRO N. Det skulle då vara mellan [0 – 2,75] miljarder euro och ([4,55 – 5,85] miljarder euro minus [3,1 – 5,1] miljarder euro) och [0,95 – 3,65] miljarder euro ([4,55 – 5,85] miljarder euro minus [2,2 – 3,6] miljarder euro).

(252)

Kommission ser ingen grund för den nederländska statens påstående att dess värdering 6,5 miljarder euro styrktes på ett övertygande sätt genom övriga konsortiemedlemmars godkännande och genom en rapport från […]. Överpriset för ABN AMRO N påverkade inte de övriga medlemmarna i konsortiet, vilket innebär att deras samtycke till försäljningen inte var liktydigt med ett godkännande av själva värderingen. Det finns heller ingen indikation på att konsortiemedlemmarna själva gjorde en ny värdering. Skrivelsen […] ger heller inte stöd för den nederländska statens ståndpunkt. […] bekräftar bara metodiken och processen, och dess korta rapport kan inte ses som en trovärdig värderingsinsats. […]-rapporten använder dessutom det pris den nederländska staten betalade för FBN och ABN AMRO N den 3 oktober 2008 som utgångspunkt. Såsom beskrivs ovan är transaktionen av den 3 oktober 2008 inte en marknadsbaserad transaktion. En transaktion som innehåller stöd kan inte användas för att härleda ett marknadspris.

(253)

Rapporten från de experter som arbetade för Fortis SA/NV:s aktieägare ger heller inte stöd för hypotesen att den nederländska staten inte betalade ett överpris. Rapporten är bara en sekundär analys av värderingar och värderingsmetoder som användes under processen och ingen ny värdering. Vidare ska rapporten ses i sitt sammanhang. Fortis SA/NV:s aktieägare oroade sig för att de fick ett för lågt pris för de tillgångar som förvärvades av den nederländska staten, och rapporten behandlar huvudsakligen detta påstående, dvs. att den nederländska staten betalade ett för lågt pris. Slutligen bör det nämnas att de stycken till vilka den nederländska staten hänvisar inte säger något om ABN AMRO N i sig utan bara hänvisar till hela det paket av tillgångar som förvärvades av den nederländska staten.

(254)

Därför bör slutsatsen dras att åtgärd Z utgör ett statligt stöd till förmån för FBN eftersom åtgärden ger FBN kapital som gör det möjligt för företaget att bli kvar på marknaden. Det identifierade beloppet för detta stöd ligger mellan [0 – 2,75] miljarder euro och [0,95 – 3,65] miljarder euro.

(255)

Kommissionen har dragit slutsatsen att det var den nederländska statens ansvar – och inte ABN AMRO N:s – att täcka ABN AMRO Z:s kapitalunderskott. Från och med den 3 oktober 2008 var den nederländska staten bunden av villkoren i konsortie- och aktieägaravtalet. Följaktligen var den nederländska staten skyldig att genomföra separationen av ABN AMRO Holding på de villkor som anges i konsortie- och aktieägaravtalet. Eftersom det finansiella tillsynsorganet inte tillät att separationsprocessen inleddes förrän ABN AMRO Z:s kapitalproblem var lösta hade den nederländska staten och de övriga medlemmarna i konsortiet inget annat val än att täcka ABN AMRO Z:s kapitalbrist.

(256)

ABN AMRO N fungerade bara som mellanhand i en konstruktion för att förse ABN AMRO Z, som inte har någon operativ verksamhet, med nödvändigt kapital.

(257)

Kommission har inte funnit några bevis för indirekt stöd till ABN AMRO N. De förtydliganden som den nederländska staten lämnade bekräftade att alla ekonomiska transaktioner av betydelse mellan ABN AMRO Z och ABN AMRO N skedde till marknadsvillkor eller före den statliga interventionen den 3 oktober 2008.

(258)

Såsom nämns i skäl 110 behölls instrumentet för sänkning av kapitalkraven efter ABN AMRO II:s separation från ABN AMRO Bank för att täcka försiktighetsmarginalen på 500 miljoner euro och integrationskostnaderna på 1,2 miljarder euro, samtidigt som kontanta medel från de obligatoriska konvertiblerna injicerades i ABN AMRO Z. Från och med datumet för ABN AMRO II:s separation från ABN AMRO Bank (dvs. den 6 februari 2010) (till och med det att instrumentet för sänkning av kapitalkravet avslutades i oktober 2010) utgjorde därför instrumentet för sänkning av kapitalkravet ett statligt stöd till ABN AMRO II, medan beloppet 1,7 miljarder från obligatoriska konvertibler vars likvid överfördes till ABN AMRO Z upphörde att vara ett stöd till ABN AMRO N/ABN AMRO II på samma datum. Dessa förändringar ändrar därför inte stödvolymen utan bara de instrument som användes för att tillhandahålla stödet och deras varaktighet. Den ändrade formen ger inte anledning till några problem som behöver tas upp i beslutet i övrigt.

(259)

Därför bör slutsatsen dras att åtgärd A inte utgör statligt stöd. Enligt konsortie- och aktieägaravtalet hade den nederländska staten i egenskap av efterträdare till Fortis SA/NV avtalsenlig skyldighet att täcka ABN AMRO Z:s kapitalunderskott. Därför utgör åtgärden ingen selektiv fördel för ABN AMRO N och minskar inte heller kostnader som det företaget normalt skulle ha burit.

(260)

Eftersom instrumentet för sänkning av kapitalkravet inte räckte för att täcka ABN AMRO Z:s kapitalunderskott var den nederländska staten tvungen att injicera extra kapital via en obligatorisk konvertibel. Det resonemang som utvecklas för åtgärd A gäller även för åtgärd B1.

(261)

Därför bör slutsatsen dras att åtgärd B1 inte utgör statligt stöd, eftersom finansiering av ABN AMRO Z:s kapitalunderskott var en skyldighet för den nederländska staten enligt konsortie- och aktieägaravtalet och utgör heller inte någon selektiv fördel för ABN AMRO N.

(262)

Hela beloppet 1,08 miljarder euro (dvs. åtgärderna B2 och B3 tillsammans) inkluderar allmänna separationskostnader på 480 miljoner euro, 90 miljoner i kostnader i samband med inrättandet av en penningmarknadsenhet samt en försiktighetsbuffert på 500 miljoner euro. Det är viktigt att skilja mellan försiktighetsbufferten på 500 miljoner euro och övriga separationskostnader på 580 miljoner euro.

(263)

Med avseende på övriga separationskostnader godtar kommissionen att konsortie- och aktieägaravtalet innebär att den nederländska staten är skyldig att dela upp ABN AMRO Holding i tre separata delar, i enlighet med riktlinjerna i konsortie- och aktieägaravtalet. Med andra ord är separationskostnaderna en konsekvens av den nederländska statens avtalsenliga skyldigheter i egenskap av efterträdare till Fortis SA/NV. På nettobasis kommer ABN AMRO N inte att ha en bättre kapitalposition tack vare åtgärden, eftersom den nederländska staten injicerar kapital som omedelbart förbrukas av separationskostnader.

(264)

Resonemanget håller dock inte för försiktighetsmarginalen på 500 miljoner euro eftersom staten inte hade någon avtalsenlig skyldighet att tillhandahålla den. Om den nederländska staten inte hade tillhandahållit detta stöd skulle ABN AMRO N ha befunnit sig i en sämre ekonomisk position och skulle t.ex. ha kunnat tvingas minska sina riskviktade tillgångar för att frigöra kapital. Med andra ord är försiktighetsmarginalen en selektiv fördel som förbättrade ABN AMRO N:s konkurrensposition jämfört med ett scenario där åtgärden inte hade genomförts.

(265)

Därför bör slutsatsen dras att de allmänna separationskostnaderna inte utgör statligt stöd men att försiktighetsmarginalen på 500 miljoner däremot gör det (dvs. en del av åtgärd B3). Försiktighetsmarginalen ger ABN AMRO N extra kapital och utgör en selektiv fördel.

(266)

Kommissionen observerar att det inte fanns någon avtalsenlig eller ekonomisk skyldighet att slå samman FBN och ABN AMRO N när den nederländska staten förvärvade dessa företag. Fondfövaltningsdivisionen hos ABN AMRO N hade faktiskt integrerats med Fortis Bank SA/NV, men den divisionen är inte nödvändig för banker eftersom många andra banker hämtar sina fondförvaltningsprodukter från externa leverantörer. Det var den nederländska staten själv som den 21 november 2008 beslutade att slå samman ABN AMRO N och FBN eftersom man föredrog det alternativet framför andra omstruktureringsalternativ, t.ex. att låta de båda bankerna vara fristående, snabb försäljning av den ena eller båda företagen eller snabb försäljning av större dotterbolag.

(267)

FBN och ABN AMRO N kunde inte själva betala de inledande integrationskostnaderna för sammanslagningen. Kommission observerar att den nederländska staten har försvarat sammanslagningen offentligt med att säga att ”de båda bankerna är starkare tillsammans än ensamma” (112). Sammanslagningen borde faktiskt leda till stora synergifördelar (beräknas till 1,1 miljarder euro före skatt per år) och ett starkare konkurrensläge (t.ex. större marknadsandelar, bättre finansieringsbas osv.).

(268)

För att dra nytta av sammanslagningen måste FBN och ABN AMRO N ådra sig ett antal olika kostnader (dvs. kostnader i samband med korrigeringsåtgärden, integrationskostnader). Den nederländska staten betalade dessa kostnader genom en rekapitalisering (vid en tidpunkt då det fortfarande var svårt att få fram kapital) medan FBN och ABN AMRO N fick alla fördelar. Därför innebar detta en klar fördel för FBN och ABN AMRO N.

(269)

Enligt den nederländska staten har sammanslagningen ett positivt diskonterat nettovärde (113). Såsom redan har tagits upp i skälen 235–242 åtföljer dock åtgärderna B4 och B5 andra statliga stödåtgärder och är en del av en större omstruktureringsplan, varför den marknadsekonomiska investerarprincipen inte gäller.

(270)

Därför bör slutsatsen dras att åtgärderna B4 och B5 utgör statligt stöd på 300 miljoner euro respektive 1,2 miljarder euro. De ger FBN och ABN AMRO N en selektiv fördel genom att förse dem med kapital.

(271)

Åtgärd C försåg FBN med kapital som gjorde det möjligt för företaget att uppfylla det finansiella tillsynsorganets minimikrav. Om den nederländska staten inte hade konverterat sitt Tier 2-kapital till Tier 1-kapital skulle FBN ha tvingats avbryta sin verksamhet eller söka alternativa lösningar, t.ex. att minska sina riskviktade tillgångar för att frigöra Tier 1-kapital. Tack vare åtgärden fick FBN mer kapital och ett starkare konkurrensläge än i ett scenario utan stöd.

(272)

Den nederländska staten konverterade Tier 2-skuldinstrument med ett nominellt värde på 1,35 miljarder euro till motsvarande belopp i Tier 1-kapital. Denna konvertering leder till samma kassaflöde som i ett scenario där FBN hade återköpt de Tier 2-instrument som ägdes av staten till parikurs, följt av kapitalökning med samma belopp. Analogt med resonemanget i skäl 250 skulle kommissionen kunna godta att marknadsvärdet för de skuldinstrument den nederländska staten avstod låg under parivärdet. Med hänsyn till rabatterna för liknande instrument hos banker i samma kategori är en rabatt på [135 – 405] miljoner euro (eller [10 – 30] %) motiverad. Med andra ord betalade FBN indirekt [135 – 405] miljoner euro för mycket till den nederländska staten genom att underförstått återköpa instrumenten till pari. Stödbeloppet skulle därför vara [0,945 – 1,215] miljarder euro i stället för 1,35 miljarder euro.

(273)

Den nederländska staten påstående att åtgärden är i linje med den marknadsekonomiska investerarprincipen kan inte godtas. Åtgärden följer andra åtgärder som är kontaminerade med statligt stöd, såsom förklaras i skälen 235–242, varför principen inte är tillämplig.

(274)

Därför bör slutsatsen dras att åtgärd C utgör statligt stöd med beloppet [0,945 – 1,215] miljarder euro eftersom åtgärden ger FBN en fördel i form av extra kapital.

(275)

När det gäller betalningarna till övriga medlemmar i konsortiet har kommissionen dragit slutsatsen att dessa betalningar faktiskt utgör en del av skyldigheterna enligt konsortie- och aktieägaravtalet. Medlemmarna i konsortiet hade förväntat sig att vissa oväntade problem skulle uppkomma i samband med separationsprocessen, och konsortie- och aktieägaravtalet innehåller förfaranden för att lösa dessa. Kommissionen har inte funnit några bevis för att den nederländska statens betalningar till övriga konsortiemedlemmar har lett till någon extra överföring av tillgångar till ABN AMRO N eller till någon annan fördel för det företaget.

(276)

Därför bör slutsatsen dras att åtgärd D inte utgör statligt stöd eftersom åtgärden var en skyldighet för den nederländska staten enligt konsortie- och aktieägaravtalet och inte för ABN AMRO N. Åtgärden ger inte ABN AMRO N någon selektiv fördel.

(277)

Kommissionen har kommit till slutsatsen att de korsvisa skuldförbindelserna i hög grad har ett specifikt samband med separationen av ABN AMRO N från dess moderföretag ABN AMRO Bank (nu RBS NV). Enligt nederländsk bolagslag förblir Deutsche Bank i egenskap av köpare av New HBU ansvarig för ABN AMRO Banks skulder om den senare inte uppfyller sina skyldigheter. Därför vill Deutsche Bank gottgöras för den risk man löper i förhållande till ABN AMRO Bank. Om ABN AMRO N inte hade separerats från ABN AMRO Bank skulle dessa korsvisa skuldförbindelser mellan New HBU och ABN AMRO Bank inte ha existerat. Det innebär att den nederländska staten tillhandahåller ett garantiåtagande för en korsvis skuldförbindelse som existerar endast på grund av separation av ABN AMRO N. Den nederländska staten tillhandahåller ingen garanti för den korsvisa skuldförbindelsen mellan New HBU och ABN AMRO N.

(278)

Därför bör slutsatsen dras att det kan godtas att åtgärd E inte utgör statligt stöd, eftersom separationen av ABN AMRO N från ABN AMRO Bank är en skyldighet för den nederländska staten enligt konsortie- och aktieägaravtalet.

(279)

ABN AMRO Group (eller FBN och ABN AMRO N före sammanslagningen) har dragit fördel av rekapitaliseringsstöd på mellan 4,2 miljarder euro och 5,45 miljarder euro. Detta belopp motsvarar 2,75 % till 3,5 % vid jämförelse med ABN AMRO Groups riskviktade tillgångar.

(280)

Kommissionen observerar att även FBN drog fördel av ett mycket stort likviditetsstöd, både relativt sett och i absoluta tal.

Tabell 5

Statligt stöd: Sammanfattningstabell över rekapitaliseringsstöd och likviditetsstöd

(281)

Enligt artikel 107.3 b i fördraget har kommissionen rätt att förklara ett stöd förenligt med den inre marknaden om det är avsett att ”avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi”. När det gäller den nederländska ekonomin bekräftades risken för allvarlig störning i kommissionens olika godkännanden av åtgärder som vidtogs av de nederländska myndigheterna för att bekämpa finanskrisen, t.ex. garantisystemet.

(282)

I det avseendet är det dock viktigt att vara uppmärksam på att förstainstansrätten har betonat att artikel 107.3 b i fördraget ska tillämpas restriktivt (117), så att den ekonomiska störningen ska påverka hela medlemsstaten och inte bara ha regional effekt. Kommission noterar att ABN AMRO N och FBN är ledande nederländska banker med ett nationellt nätverk av filialer och ledande marknadspositioner inom ett brett urval segment på de nederländska marknaderna för retail banking och banktjänster för små och medelstora företag. Med tanke på de många osäkerheterna i samband med återhämtningen från den globala finansiella och ekonomiska krisen skulle det innebära en allvarlig störning av den nederländska ekonomin om dessa banker skulle upphöra. Därför kan statligt stöd från den nederländska staten bedömas enligt artikel 107.3 b i fördraget.

(283)

Kommission har gett mer ingående information om specifika åtgärder i sina meddelanden: bankmeddelandet, rekapitaliseringsmeddelandet och meddelandet om värdeminskade tillgångar samt om nödvändiga omstruktureringar i sitt omstruktureringsmeddelande.

(284)

De enskilda åtgärderna bör prövas mot relevanta meddelanden från kommissionen. Instrumentet för sänkning av kapitalkravet täcker inte värdeminskade tillgångar och är faktiskt en ställföreträdande rekapitaliseringsåtgärd. De allmänna principerna bakom meddelandet om värdeminskade tillgångar bör dock även gälla för instrumentet för sänkning av kapitalkravet för att vara i linje med den inre marknaden. För att upprätthålla lika konkurrensvillkor måste kommissionen kontrollera att instrumentet för sänkning av kapitalkravet inte användes för att flytta förväntade förluster på portföljen till staten. Åtgärd A bör alltså innehålla tillräckliga incitament för utträde, och om den ekonomiska situationen skulle försämras skulle ABN AMRO N fortfarande tvingas ta vissa förluster via en vertikal andel. Likviditetsåtgärderna (Åtgärderna Y1 och Y2) bör bedömas mot bankmeddelandet och rekapitaliseringsåtgärderna (och mer specifikt Z, B4 och B5 samt den försiktighetsmarginal på 500 miljoner euro som utgjorde en del av åtgärderna B3 och C) mot rekapitaliseringsmeddelandet.

(285)

För att följa bankmeddelandets principer bör åtgärderna Y1 och Y2 vara väl avpassade, proportionerliga och utformade för att undvika otillbörlig snedvridning av konkurrensen.

(286)

Kommissionen upprepar slutsatsen i skäl 51 i beslutet av den 8 april 2009 att åtgärden för att kapa alla kopplingar mellan FBN och dess likviditetsbegränsade moderbolag Fortis SA/NV var nödvändig för att skydda FBN från sitt moderbolags svårigheter, som vid den tidpunkten var akuta. Därför kan åtgärden anses vara väl avpassad för att undsätta FBN.

(287)

Åtgärderna Y1 och Y2 bör också vara proportionerliga och inte snedvrida konkurrensen i onödan. I det avseendet ser kommission med gillande på det prissättningssystem som den nederländska staten har utvecklat, som syftar till att skapa lika konkurrensvillkor inom garantisystemet (se skäl 169). När det gäller garantisystem har kommissionen konsekvent krävt att medlemsstaterna ska ta ut en premie på minst 50 baspunkter för garantiåtaganden som är längre än tre månader (och inte längre än 12 månader). Kommissionen fann att den nederländska staten inte konsekvent begärde Euribor + 50 baspunkter för lån med längre löptid än tre månader. Därför kan kommission förklara åtgärd Y1 förenlig med den inre marknaden endast på villkor att en korrigeringsbetalning på 18,2 miljoner euro görs för att se till att lån med längre löptid än tre månader faktiskt ersätts med Euribor + 50 baspunkter. Kommissionen noterar att det är positivt att alla likviditetsfaciliteter hade återbetalats och avslutats i juni 2009.

(288)

När det gäller åtgärd Y2 observerar kommissionen att FBN fick förmånen att få relativt billiga lån, vilket kan snedvrida konkurrensen, eftersom den nederländska staten inte ändrade ränta och löptid för lånen. Därför kan kommissionen förklara åtgärden förenlig med bankmeddelandet endast om alla villkor som anges längre fram i detta beslut, framför allt de särskilda villkoren för att begränsa snedvridning av konkurrensen, uppfylls.

(289)

Kommissionen har dragit slutsatsen att de berörda åtgärderna infördes för att tillgodose ett verkligt behov och att de representerade ett nödvändigt minimum för att återställa lönsamheten helt för berörda företag.

(290)

När det gäller ersättning observerar kommissionen att staten redan ägde 100 % av stamaktierna i FBN (och indirekt 100 % av dem i ABN AMRO N). Alla dessa åtgärder var oundgängliga för att bevara värdet av detta aktieinnehav.

(291)

ABN AMRO Group kommer att ha en avkastning på eget kapital på ca […] % 2013, vilket tyder på att en långsiktigt lönsam enhet skapades tack vare den statliga interventionen.

(292)

Alla tillgängliga värderingar av ABN AMRO Group ligger väl över det sammanlagda stödet från åtgärderna Z, B3, B4, B5 och C (dvs. mellan 4,2 miljarder euro och 5,45 miljarder euro). Därmed kommer staten att få en rimlig gottgörelse för det stöd som beviljades ABN AMRO N och FBN (118).

(293)

Med hänsyn till ovanstående har kommissionen dragit slutsatsen att åtgärderna Z, B3, B4, B5 och C är förenliga med rekapitaliseringsmeddelandet förutsatt att de villkor som anges längre fram i detta meddelande uppfylls.

(294)

Kommissionen vidgår att det instrument för sänkning av kapitalkravet som införts av den nederländska staten skiljer sig från traditionella åtgärder för värdeminskade tillgångar som bedömts i andra ärenden. Andra åtgärder för värdeminskade tillgångar är avsedda att frigöra bankerna från sådana tillgångar, men den portfölj som skyddas av instrumentet för sänkning av kapitalkravet är en traditionell nederländsk inteckningsportfölj vars resultat varken ABN AMRO N eller externa experter förväntade sig skulle försämras i någon högre utsträckning.

(295)

Kommissionen observerar att en traditionell rekapitalisering på ABN AMRO N:s nivå inte var läglig för den nederländska staten eftersom ABN AMRO N inte var en separat juridisk person vid den aktuella tidpunkten och nederländska staten skulle inte ha kunnat avgränsa sitt kapitalbidrag, vilket skulle ha haft negativa följder, särskilt i trångmålssituationer. Vidare var privata instrument för sänkning av kapitalkravet inte användbara med tanke på transaktionens storlek och komplexiteten i samband med separation av ABN AMRO Bank NV, moderbolaget till ABN AMRO N och ABN AMRO Z.

(296)

Med tanke på den speciella bakgrunden kan kommissionen godta att instrumentet för sänkning av kapitalkravet är ett alternativ till en traditionell kapitalökning snarare än ett skydd mot toxiska tillgångar och därför är en nödvändig och väl avpassad åtgärd för att lösa ABN AMRO Z:s specifika kapitalproblem.

(297)

Trots att åtgärden huvudsakligen är en ställföreträdande åtgärd för rekapitalisering bör den vara samstämmig med andra system för sänkning av kapitalkraven så att den inre marknaden skyddas, såsom beskrivs i skäl 284.

(298)

Kommissionen har dragit slutsatsen att den nederländska staten har tillhandahållit tillräckliga bevis för att värderingen var sådan att ABN AMRO N eller dess rättsliga efterträdare kommer att bära förväntade förluster. Marknadsdata (särskilt kreditbedömningsrapporter), historiska data och nya bevis från ABN AMRO N visar att den årliga första förlusttranchen på 20 baspunkter bör räcka för att täcka förväntade förluster.

(299)

Den ersättning ABN AMRO N betalar är inte lägre än den som begärs i meddelandet om värdeminskade tillgångar och rekapitaliseringsmeddelandet. Ersättningen innebär att ABN AMRO N kommer att betala 10 % på kapital som frigörs genom transaktionen som en följd av minskningen av de riskviktade tillgångarna. Den ersättningen är förmånlig i förhållande till de miniminivåer som anges i punkt 27 i rekapitaliseringsmeddelandet. Med tanke på den relativt höga ersättningen kan den vertikala andelen på 5 % och återkravsmekanismen anses vara i linje med punkt 24 och fotnot 15 i meddelandet om värdeminskade tillgångar.

(300)

Åtgärd A innehåller dessutom tillräckliga incitament för utträde. De köpoptioner som beskrivs i skäl 107 tyder på att det är lätt för ABN AMRO N (eller nu ABN AMRO Group) att avsluta åtgärden. Dessutom är prissättningen sådan att åtgärden blir dyrare ju längre tid som går. Enligt avtalsvillkoren kommer prissättningen inte att justeras när ABN AMRO Group börjar beräkna sitt kapital utifrån Basel II. Att ingen justering görs kommer att minska åtgärdens effekt på sänkningen av kapitalkravet medan garantiavgiften inte minskar. Dessutom beräknas den första förlusttranchen som en procentandel av det initiala portföljvärdet, så att den första förlusttranchen som en procentandel av den utestående portföljen (dvs. den initiala portföljen korrigerad för bland annat återbetalningar) gradvis ökar över tiden.

(301)

Med tanke på egenskaperna hos instrumentet för sänkning av kapitalkravet och på omstruktureringsplanerna från december 2009 respektive november 2010 som beskrivs under rubrik 2.3 i detta beslut anser kommissionen att åtgärd A är förenlig med de allmänna principerna i meddelandet om värdeminskade tillgångar och principen om den inre marknaden enligt skäl 284.

(302)

Att instrumentet för sänkning av kapitalkravet betalades in av ABN AMRO Group strax efter att man hade genomfört Basel II-kraven bekräftar efterhandsanalysen i skälen 294–301.

(303)

Med tanke på stödets storlek och räckvidd enligt beskrivningen i ovanstående stycken, särskilt att rekapitaliseringsstödet överstiger 2 % av de riskviktade tillgångarna, tror kommissionen att en mer genomgripande omstrukturering krävs, i linje med punkt 4 i omstruktureringsmeddelandet.

(304)

En omstruktureringsplan bör visa att bankens strategi bygger på ett sammanhängande koncept och att banken har återställt långsiktig lönsamhet utan hjälp av statligt stöd.

(305)

Såsom fastställdes redan i beslutet av den 5 februari 2010 byggde affärsmodellerna för FBN och ABN AMRO N inte på överdrivet risktagande och ohållbar lånepraxis. De både företagen blev dock sårbara och dåligt rustade inom vissa kärnområden som en följd av separationen från respektive modergrupper. Efter sönderfallet av dess moderföretag hade ABN AMRO N bristfällig tillgång till större företag, hade inte längre ett internationellt nätverk och saknade möjlighet att erbjuda ett antal olika produkter och IT-möjligheter. Även FBN drabbades hårt av separationen från sitt moderföretag och finansieringen därifrån och fick i hög grad förlita sig på kapitalmarknaderna. ABN AMRO Groups omstruktureringsplan från december 2009 (och även den uppdaterade omstruktureringsplanen från november 2010) visar att integration av ABN AMRO N och FBN ger en betydande förstärkning på områden där de enskilda företagen har svagheter. Kombinationen av FBN och ABN AMRO N bidrog till att undanröja en del av orosmomenten. ABN AMRO N:s omfattande verksamhet inom retail och private banking hade stor inlåning, vilket skapade en bättre finansieringsprofil för den integrerade gruppen. FBN kunde delvis lösa ABN AMRO N:s problem med ett bristfälligt internationellt nätverk och de båda grupperna kunde lösa exempelvis IT-relaterade problem bättre gemensamt (dvs. genom att de inte behövda återuppbygga var sin IT-plattform och uppsättning supportverktyg).

(306)

De ekonomiska prognoserna visar att den sammanslagna enheten i slutet av omstruktureringsperioden borde kunna täcka sina kostnader och få en rimlig avkastning på eget kapital på ca […] %. Även i ett stresscenario kommer företaget att kunna fortsätta göra vinst och samtidigt hålla sina kapitalkvoter över minimikraven. Därmed förefaller företagets kapitalbuffert vara tillräckligt hög – efter de upprepade statliga interventionerna – för att det ska klara framtida motgångar utan att behöva vända sig till staten igen.

(307)

Såsom siffrorna för andra halvåret 2008 och första halvåret 2009 visade är tillräckligt höga nettoränteintäkter av avgörande betydelse för att skapa ett helt lönsamt företag. Därför är en förutsättning för att omstruktureringsplanen från december 2009 och den uppdaterade omstruktureringsplanen från november 2010 ska kunna förklaras förenliga med lönsamhetskravet i omstruktureringsmeddelandet att ABN AMRO Group strävar efter att uppnå de uppdaterade nettoränteintäkter som anges i omstruktureringsplanen från november 2010. ABN AMRO Group bör lämna regelbundna rapporter till kommissionen om sina framsteg – minst varje kvartal. Om ABN AMRO Group observerar avvikelser från prognoserna ska korrigeringsåtgärder genast vidtas.

(308)

En omstruktureringsplan bör innehålla prognoser med nödvändig detaljgrad och en omstrukturering innebär också att man måste överge verksamheter som skulle fortsätta vara förlustbringande på medellång sikt av strukturella skäl (119). I punkt 120 i beslutet av den 5 februari 2010 uttrycker kommissionen tvivel på att lönsamheten för Prime Fund Solutions-divisionen – som rapporterade en betydande Madoff-relaterad förlust 2008 – hade hanterats på ett tillfredsställande sätt. Problemet hade lösts genom att PFS hade sålts till Credit Suisse (se även skäl 74). De detaljerade prognoserna på divisionsnivå visar att alla divisioner bidrar positivt till resultaten både i grundscenariot och i ett stresscenario. Kommissionen kan därför dra slutsatsen att det inte finns några andra divisioner med lönsamhetsproblem av strukturell karaktär och att inga ytterligare avvecklingar krävs för att förbättra företagets lönsamhet.

(309)

En omstruktureringsplan bör tydligt visa att stödet har begränsats till ett nödvändigt minimum. Kostnader i samband med omstruktureringen bör inte bäras av staten utan i så hög grad som möjligt även av dem som investerade i banken. Med andra ord bör banken och dess kapitalägare i största möjliga utsträckning bidra med egna medel till omstruktureringen. Omstruktureringsstöd bör begränsas till att täcka de kostnader som är nödvändiga för att återställa lönsamheten. Detta innebär att ett företag inte bör få offentliga medel som skulle kunna användas till att finansiera marknadssnedvridande verksamheter som inte har anknytning till omstruktureringen, till exempel förvärv (120).

(310)

Omstruktureringsmeddelandet tar upp att ett förbud mot förvärv krävs för att begränsa stödet till ett nödvändigt minimum. I punkt 23 i omstruktureringsmeddelandet sägs det uttryckligen att ”ett företag bör inte få offentliga medel som skulle kunna användas till att finansiera marknadssnedvridande verksamheter som inte har anknytning till omstruktureringen. Till exempel bör förvärv av aktier i andra företag eller nya investeringar inte finansieras genom statligt stöd, såvida detta inte är av avgörande betydelse för att återställa företagets lönsamhet.”

(311)

Omstruktureringsmeddelandet kopplar också ett förbud mot förvärv till snedvridning av konkurrensen. I punkterna 39 och 40 i meddelandet förklaras det att ”Statligt stöd får inte användas till skada för konkurrenter som inte åtnjuter liknande offentligt stöd” och att ”banker inte bör använda statligt stöd för förvärv av konkurrerande verksamheter. Detta villkor bör gälla i minst tre år och får fortsätta att gälla fram till slutet av omstruktureringsperioden, beroende på stödets räckvidd, storlek och varaktighet.”

(312)

I linje med punkt 40 i omstruktureringsmeddelandet kan stöd förklaras förenligt endast under förutsättning att ABN AMRO Group tillämpar ett strikt förbud mot förvärv (121) under tre år från och med datumet för detta beslut. Förbudet mot förvärv bör förlängas om den nederländska staten fortsätter äga mer än 50 % av ABN AMRO Group efter tre år. Förbudet bör dock inte gälla längre än fem år. En del av stödet har redan återbetalats, men vissa åtgärder (bland annat åtgärderna Z och C) kan inte återbetalas av banken på grund av den form i vilken de beviljades (dvs. inte i form av ett hybridskuldinstrument). Det går att använda avslutningen av det statliga ägarskapet för att uppskatta när fördelen från det statliga stödet upphör att gälla.

(313)

Kommissionen observerar att det redan i omstruktureringsplanen från december 2009 (kompletterad med prognoser för ett värsta scenario den 23 mars 2010) anges att ABN AMRO Group har blivit en lönsam enhet som bör ha en god avkastning på eget kapital och till och med förväntas göra hyggliga vinster under sämre ekonomiska förhållanden. Den uppdaterade omstruktureringsplanen från november 2010 bekräftar denna analys. Förvärv är inte nödvändiga för att återställa lönsamheten. Därför motverkar inte ett förbud mot förvärv återställningen till lönsamhet.

(314)

Kommissionen anser att det i enlighet med punkt 26 i omstruktureringsmeddelandet är oundvikligt med ett förbud mot hybridkuponger och inlösen (122). I samband med en omstrukturering är åtgärder som minskar de sammanlagda egna medlen inte förenliga med kraven på ansvarsfördelning och nödvändigt minimum.

(315)

Såsom anges i punkt 26 i omstruktureringsmeddelandet ”bör bankerna inte använda statligt stöd till ersättning för egna medel (eget kapital och efterställda skulder) om denna verksamhet inte ger tillräcklig avkastning”. Genom en grundlig bedömning av ABN AMRO Groups omstruktureringsplan från december 2009 (och den uppdaterade omstruktureringsplanen från november 2010) kan kommissionen dra slutsatsen att ABN AMRO Group inom ca två år bör ha återställt sin lönsamhet med en godtagbar avkastning på eget kapital på ca […] % 2012 respektive 2013. Mot den bakgrunden förefaller ett tvåårigt förbud mot hybridkuponger och inlösen (123) leda till att företagets kapitalägare tar en rimlig del av ansvaret (124). Därmed kan stödet förklaras förenligt endast under förutsättning att ett tvåårigt förbud mot hybridkuponger och inlösen föreligger såsom beskrivs närmare i artikel 8 i beslutets normativa del. Detta förbud mot kuponger och inlösen bör även gälla innehavare av FBNH preferensaktier för att undanröja det tvivel kommissionen uttrycker i skäl 130 i beslutet av den 5 februari 2010.

(316)

I andra fall är ansvarsfördelningsåtgärder nödvändiga också för att se till att räddade banker tar tillräckligt stort ansvar för konsekvenserna av sitt tidigare beteende genom att skapa tillräckliga incitament för framtida beteenden från sin egen och andras sida. Denna faktor är mindre relevant i detta fall eftersom företagets problem till stor del var kopplade till det tidigare moderföretaget Fortis SA/NV (se avsnitt 6.3.3 ”Åtgärder för att begränsa snedvridningar av konkurrensen”). Därför kan det ur ansvarsfördelningsperspektiv också godtas att inga större avvecklingar förekommer utöver PFS och Intertrust som tillsammans stod för […] % av den totala driftsinkomsten och […] % av de riskviktade tillgångarna.

(317)

När det gäller åtgärder som krävs för att begränsa snedvridningar av konkurrensen uppvisar detta ärende vissa atypiska egenskaper.

(318)

Punkt 28 i omstruktureringsmeddelandet tar upp vilken typ av snedvridningar av konkurrensen som kan förekomma om statligt stöd ges för att bevara den ekonomiska stabiliteten under systemiska kriser: ”I de fall banker konkurrerar med varandra på grundval av kvaliteten på sina produkter och tjänster kommer de som tar alltför stora risker eller har en affärsmodell som inte är hållbar till slut att förlora marknadsandelar och, eventuellt, försvinna från marknaden, medan effektivare konkurrenter kommer att kunna expandera eller gå in på de berörda marknaderna. Statligt stöd förlänger befintliga snedvridningar av konkurrensen som är följden av ett alltför högt risktagande och ohållbara affärsmodeller, eftersom det innebär ett konstlat stöd till stödmottagarnas marknadsstyrka. På så sätt kan stödet uppmuntra stödmottagarna till ett överdrivet risktagande samtidigt som de som inte får stöd får mindre incitament att konkurrera, investera och ägna sig åt innovation.”

(319)

Såsom förklaras i beslutet av den 3 december 2008 berodde svårigheterna för Fortis SA/NV och Fortis Bank SA/NV på överdrivet risktagande: i) Fortis Bank SA/NV investerade stora belopp i strukturerad kredit och ii) Fortis SA/NV beslutade att köpa ABN AMRO N till ett mycket högt pris. För att stöd till sådana banker ska tillåtas kräver kommissionen en betydande minskning av stödmottagarens marknadsnärvaro. I detta avseende observerar kommissionen att Fortis SA/NV har delats upp i fyra: de belgiska och internationella försäkringstillgångarna ingår fortfarande i det listade Fortis SA/NV (som efter Fortis SA/NV:s kollaps döptes om till Ageas), Fortis Bank SA/NV och BGL har förvärvats av BNP Paribas, den nederländska staten förvärvade FBN (inklusive ABN AMRO N) och den nederländska staten förvärvade även den nederländska försäkringsverksamheten (125). Med andra ord har Fortis SA/NV delats upp i mindre enheter och Fortis Bank SA/NV själv har delats i två delar (126).

(320)

Kommissionen observerar att de åtgärder till förmån för FBN och ABN AMRO N som bedöms i det här beslutet har särskilda egenskaper som skiljer sig från andra omstruktureringsärenden som kommissionen har haft hand om under den aktuella krisen, inklusive dem med Fortis Bank SA/NV och Fortis SA/NV. I detta ärende behövde FBN och ABN AMRO N inte statligt stöd främst för att de hade fattat felaktiga ledningsbeslut. Behovet av statligt stöd berodde t.ex. inte på ackumulering av överdrivna risker i samband med deras investeringar eller lånepolicy eller på att de hade tillämpat en ohållbar prissättningspolicy. Svårigheterna för Fortis SA/NV och Fortis Bank SA/NV berodde inte heller på en riskabel utlånings- eller prissättningspolicy inom retail banking, private banking eller commercial banking, som tvärtom var lönsamma verksamheter. Följaktligen anser kommissionen att stödet till FBN och ABN AMRO N är betydligt mindre snedvridande än det stöd som godkänts till finansinstitut som har ackumulerat överdrivna risker. Därför anser kommissionen inte att ytterligare avvecklingar behövs.

(321)

Det bör däremot säkerställas att det statliga stödet inte används av FBN och ABN AMRO N för tillväxt på konkurrenternas bekostnad, t.ex. genom att en olämplig prissättningspolicy tillämpas eller genom förvärv av andra finansinstitut. Om detta skulle inträffa skulle stödet innebära att ”de som inte får stöd får mindre incitament att konkurrera, investera och ägna sig åt innovation” och kunde undergräva ”incitamenten till gränsöverskridande verksamhet” genom att avskräcka aktörer från inträde på den nederländska marknaden.

(322)

Det statliga stödet kan därför förklaras förenligt endast om tillräckliga åtgärder tillämpas för att säkerställa att stödet inte används till skada för konkurrenter som inte åtnjuter liknande offentligt stöd. Lika konkurrensvillkor ska råda mellan banker som får offentligt stöd och banker som inte får det. Det statliga stödet bör inte försvaga incitamenten för dem som inte får stöd att konkurrera, investera och ägna sig åt innovation och inte heller skapa barriärer som undergräver gränsöverskridande verksamhet.

(323)

Omstruktureringsmeddelandet föreskriver att sådana övre gränsers karaktär och form ska bero på stödbeloppet samt villkoren för och omständigheter kring beviljandet. Hänsyn ska även tas till särdragen hos den marknad eller de marknader där den stödmottagande banken är verksam. Stödbeloppet har beskrivits i avsnitt 6.1.3 ”Kvantifiering av stöd”. De särskilda villkor och omständigheter som gällde för beviljande av stödet diskuteras i inledningen av det här avsnittet. Såsom nämns i punkt 32 av omstruktureringsmeddelandet har också bankens storlek och relativa betydelse på sin marknad eller sina marknader betydelse. Om den omstrukturerade banken har en begränsad återstående marknadsnärvaro är det mindre sannolikt att kompletterande åtgärder behövs. Därför har de villkor som krävs för att stöd ska förklaras förenligt huvudsakligen att göra med retail banking och private banking, eftersom företaget redan har minskat sin närvaro inom commercial banking genom avvecklingen av New HBU.

(324)

Stödet kan förklaras förenligt med omstruktureringsmeddelandet på villkor att ABN AMRO Group genomför de åtgärder som beskrivs i punkterna 325–329.

(325)

Inom retail banking och private banking kan stödet förklaras förenligt på villkor att ABN AMRO Group inte kommer att vara prisledare för standardiserade spar- och inteckningsprodukter. I linje med punkt 44 i omstruktureringsmeddelandet bör ABN AMRO Group inte erbjuda prisvillkor som inte kan matchas av konkurrenter som inte mottar stöd.

(326)

Eftersom ett förbud mot prisledarskap kan vara mindre effektivt inom segment med många icke-standardiserade produkter, t.ex. private banking i Nederländerna där ett specifikt klagomål inkom, krävs att ett ytterligare villkor uppfylls i linje med punkt 44 i omstruktureringsmeddelandet för att stödet ska kunna förklaras förenligt. ABN AMRO Group måste ha målsättningen att uppnå de nettoränteintäkter som presenterades för kommissionen den 8 november 2010. Därför bör ABN AMRO Group vidta lämpliga åtgärder så snart det blir uppenbart att resultaten blir lägre än prognoserna, särskilt om detta beror på låga räntemarginaler.

(327)

Eftersom ett förbud mot prisledarskap är svårt att genomföra och övervaka inom private banking krävs andra lämpliga åtgärder, t.ex. sådana som främjar marknadsinträde, såsom beskrivs i punkt 44 i omstruktureringsmeddelandet. I det avseendet är ett nödvändigt villkor för att stödet ska kunna förklaras vara förenligt att ABN AMRO Group genomför en åtgärd som underlättar omställning. Konkret bör ABN AMRO Group täcka sina egna administrations-, överförings- och transaktionskostnader för sina kunder i Private Banking NL. Dessa kostnader är en direkt följd av att förhållandet inom private banking har avslutats och portföljerna överförts (127). Åtgärden bör tillämpas under en period av två på varandra följande månader, med början så snart som möjligt och senast inom ett år från datum för beslutet. Så snart tvåmånadersperioden inleds kommer banken att på ett tydligt och entydigt sätt underrätta alla sina private banking-kunder om den möjlighet de erbjuds. ABN AMRO Group bör också överlämna bevis till kommissionen för att kundöverföringarna utförs enligt normala förfaranden och att inga fördröjningar förelegat under kundöverföringsprocessen.

(328)

Om åtgärderna för att begränsa otillbörlig snedvridning av konkurrensen och närmare bestämt de specifika åtgärderna inom retail banking och private banking genomförs korrekt skulle de också lösa de problem som klaganden tar upp. När kommissionen utredde klagomålet visade det sig att ABN AMRO tillfälligt hade prissatt vissa produkter med förlust men att den prissättningspolicyn hade använts i en likviditetsbegränsad miljö när alla banker konkurrerade aggressivt om inlåningen, samtidigt med att MoneYou kom igång (beslutet om lanseringen av MoneYou fattades före Fortis SA/NV kollaps).

(329)

I punkt 44 i omstruktureringsmeddelandet nämns också att banker inte får använda sig av statligt stöd som en konkurrensfördel när de marknadsför sina finansiella tjänster. Därför är ett villkor för att stödet ska förklaras förenligt att ABN AMRO Group inte använder statligt stöd för marknadsföringskampanjer och kommunikation med investerare under en period av tre år. Dessa förbud kan förlängas till upp till fem år så länge den nederländska staten har ett aktieinnehav på minst 50 % i ABM AMRO Group.

(330)

Med tanke på otillbörliga snedvridningar av konkurrensen ser kommissionen positivt på avvecklingen av PFS och Intertrust. Avvecklingen av PFS gör företaget mindre attraktivt för institutionella kunder, medan Intertrust bland annat tillhandahöll tjänster som kunde förstärka private banking-sidan. Som en följd av detta kan försäljningen av Intertrust göra det lättare för konkurrenter att förbättra sin konkurrenssituation i förhållande till ABN AMRO Mees Pierson. Kommissionen anser också att det faktum att en del av stödet har återbetalats bidrar till att minska de snedvridande effekterna på konkurrensen. Kommissionen ser också positivt på den utdelningspolicy som beskrivs i skäl 75.

(331)

Om alla villkor som tas upp i avsnitten 6.2 och 6.3 uppfylls till fullo ger omstruktureringsplanen från december 2009, uppdaterad genom omstruktureringsplanen från november 2010 tillräckliga bevis för att ABN AMRO Groups långsiktiga lönsamhet har återställts. Omstruktureringsplanen från december 2009 som uppdaterades genom omstruktureringsplanen från november 2010 ger tillräcklig ansvarsfördelning och innehåller adekvata åtgärder för att begränsa otillbörliga snedvridningar av konkurrensen. Därför kan kommission villkorligt förklara att omstruktureringsplanen från december 2009, uppdaterad genom omstruktureringsplanen från november 2010, är i linje med omstruktureringsmeddelandet.

—

rekapitaliseringsstöd till ett värde av mellan 4,2 miljarder euro och 5,45 miljarder euro till förmån för FBN och ABN AMRO N, och

—

71,7 miljarder euro i likviditetsstöd.

a)

Med ABN AMRO Group avses ABN AMRO Group och dess direkt eller indirekt helägda dotterbolag, inklusive de enheter där ABN AMRO Group har ensam kontroll i den mening som avses i rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (”EG:s koncentrationsförordning”) (128).

b)

Med rankas högst avses att erbjuda det mest attraktiva priset.

c)

Med privatkund avses en enskild kund (till skillnad från en företagskund).

d)

Med standardiserade spar- och depositionsprodukter för privatkunder avses alla standardiserade produkter för privatkunder som vid varje given tidpunkt utgör minst 85 % av volymen av ABN AMRO Groups produkter på spar- och depositionsmarknaden för privatkunder.

e)

Med standardiserade hypotekslåneprodukter avses alla standardiserade produkter som vid varje given tidpunkt utgör minst 85 % av volymen av ABN AMRO Groups hypotekslåneprodukter.

f)

Med Private Banking NL avses alla affärsenheten Private Bankings klienter utom de som tillhör Private Banking International (129)

—

sparkonton,

—

deposition på viss tid med en period på 1 år,

—

deposition på viss tid med en period på 2 år,

—

deposition på viss tid med en period på 3 år,

—

deposition på viss tid med en period på 4 år, och

—

deposition på viss tid med en period på 5 år.