11.8.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 206/1

(1)

Efter en kombinerad översyn vid giltighetstidens utgång och interimsöversyn i maj 2005 (nedan kallad den kombinerade översynen) införde rådet genom förordning (EG) nr 713/2005 (2) en slutgiltig utjämningstull på import av vissa bredspektrumantibiotika, nämligen trihydratamoxicillin, trihydratampicillin och cefalexin, som inte föreligger i avdelade doser eller i former eller förpackningar för försäljning i detaljhandeln (nedan kallade den berörda produkten), som för närvarande klassificeras enligt KN-nummer ex 2941 10 00 och ex 2941 90 00, med ursprung i Indien. Åtgärderna infördes i form av en värdetull på 17,3–32 %. De ursprungliga åtgärderna hade införts genom rådets förordning (EG) nr 2164/98 (3).

(2)

Efter en partiell interimsöversyn ändrade rådet genom förordning (EG) nr 1176/2008 (4) den utjämningstullsats som gäller för en indisk exportör.

(3)

Efter offentliggörandet av ett tillkännagivande om att giltighetstiden för de gällande slutgiltiga åtgärderna snart kommer att löpa ut (5), mottog kommissionen en begäran från två unionstillverkare, DMS och Sandoz, om inledande av en översyn vid giltighetstidens utgång av förordning (EG) nr 713/2005 enligt artikel 18.2 i grundförordningen. DSM och Sandoz (nedan kallade de sökande) svarar för en betydande del, i detta fall över 50 %, av unionens tillverkning av vissa bredspektrumantibiotika.

(4)

Begäran motiverades med att åtgärdernas upphörande sannolikt skulle leda till fortsatt eller återkommande subventionering och skada för unionsindustrin.

(5)

Innan kommissionen inledde översynen vid giltighetstidens utgång, och i enlighet med artiklarna 10.9 och 22.1 i grundförordningen, underrättade den Indiens myndigheter om att den hade mottagit en väl underbyggd begäran om översyn. Indiens myndigheter uppmanades att inleda samråd i syfte att klargöra situationen avseende påståendena i begäran och för att uppnå en ömsesidigt tillfredsställande lösning. Eftersom Indiens myndigheter svarade mycket sent på inbjudan har inget sådant samråd ägt rum.

(6)

Efter samråd med rådgivande kommittén fastställde kommissionen att det förelåg tillräcklig bevisning för att inleda en översyn vid giltighetstiden utgång och offentliggjorde den 12 maj 2010 i Europeiska unionens officiella tidning  (6) ett tillkännagivande om inledande av en översyn vid giltighetstidens utgång enligt artikel 18 i grundförordningen (nedan kallat tillkännagivandet om inledande).

(7)

Undersökningen beträffande fortsatt eller återkommande subventionering omfattade perioden 1 april 2009–31 mars 2010 (nedan kallad översynsperioden eller i tabeller ÖP). Undersökningen av de tendenser som är av betydelse för bedömningen av sannolikheten för fortsatt eller återkommande skada omfattade perioden från och med den 1 januari 2007 fram till översynsperiodens slut (nedan kallad skadeundersökningsperioden).

(8)

Kommissionen underrättade officiellt de sökande, andra kända unionstillverkare, exporterande tillverkare, importörer, leverantörer i tidigare led, de användare som den visste var berörda och Indiens myndigheter om att en översyn vid giltighetstidens utgång hade inletts. De berörda parterna gavs tillfälle att inom tidsfristen i tillkännagivandet om inledande lämna skriftliga synpunkter och begära att bli hörda.

(9)

Alla berörda parter som begärde att bli hörda och som visade att det fanns särskilda skäl att höra dem gavs tillfälle till detta.

(10)

Eftersom det föreföll finnas ett stort antal exporterande tillverkare av den berörda produkten i Indien som namngavs i begäran, ansågs det lämpligt att i enlighet med artikel 27 i grundförordningen undersöka om ett stickprovsförfarande borde användas. För att kommissionen skulle kunna besluta om huruvida ett stickprovsförfarande var nödvändigt och i så fall göra ett urval, ombads de ovannämnda parterna att i enlighet med artikel 27 i grundförordningen ge sig till känna inom 15 dagar efter det att översynen hade inletts och till kommissionen lämna de uppgifter som begärts i tillkännagivandet om inledande. Endast tre exporterande tillverkare gav sig till känna. Därför tillämpades inget stickprovsförfarande.

(11)

Kommissionen sände frågeformulär till alla parter som den visste var berörda och till de som gav sig till känna inom de tidsfrister som angavs i tillkännagivandet om inledande. Svar mottogs från tre unionstillverkare, tre exporterande tillverkare och Indiens myndigheter. Ingen av de andra tillverkarna besvarade frågeformuläret eller lämnade några uppgifter. Ingen av importörerna gav sig till känna under stickprovsförfarandet och inga övriga importörer lämnade några uppgifter till kommissionen eller gav sig till känna under undersökningen.

(12)

En av tillverkarna hävdade att bedömningen av unionsindustrins situation också borde inkludera uppgifter från en annan påstådd unionstillverkare. Eftersom det visade sig att detta företag inte tillverkade den undersökta produkten avvisades påståendet.

(13)

Kommissionen inhämtade och kontrollerade alla uppgifter som den ansåg vara nödvändiga för fastställandet av sannolikheten för fortsatt eller återkommande subventionering och skada och för fastställandet av unionens intresse. Kontrollbesök genomfördes på plats hos följande berörda parter:

(14)

Den produkt som omfattas av denna översyn är samma produkt som omfattas av förordning (EG) nr 713/2005, nämligen trihydratamoxicillin, trihydratampicillin och cefalexin, som inte föreligger i avdelade doser eller i former eller förpackningar för försäljning i detaljhandeln, som för närvarande klassificeras enligt KN-nummer ex 2941 10 00 och ex 2941 90 00, med ursprung i Indien (nedan kallad den berörda produkten).

(15)

Liksom vid den föregående översynen bekräftades det i denna undersökning att den berörda produkten och den produkt som de exporterande tillverkarna tillverkar och säljer på Indiens hemmamarknad samt den produkt som unionstillverkarna tillverkar och säljer i unionen har samma grundläggande fysiska och tekniska egenskaper och användningsområden, och att dessa produkter således utgör likadana produkter i enlighet med artikel 2 c i grundförordningen.

(16)

Tre exporterande tillverkare gav sig till känna och besvarade frågeformuläret, vilket anges i skäl 11. Endast två av de tre exporterandet tillverkarna rapporterade dock att de hade sålt den berörda produkten till unionen under översynsperioden.

(17)

På grundval av uppgifterna i begäran om översyn och svaren på kommissionens frågeformulär undersökte kommissionen följande system som påstods innebära subventioner:

(18)

Systemen a–f grundar sig på lagen om utrikeshandel från 1992 (Foreign Trade (Development and Regulation) Act 1992, nr 22/1992), som trädde i kraft den 7 augusti 1992. Genom utrikeshandelslagen bemyndigas Indiens myndigheter att utfärda tillkännagivanden om export- och importpolitiken. Dessa sammanfattas i dokument om utrikeshandelspolitiken som utfärdas av handelsministeriet vart femte år och uppdateras regelbundet. Två dokument om utrikeshandelspolitiken berör översynsperioden i det aktuella fallet, nämligen FTP 04–09 för perioden 2004–2009 och FTP 09–14 för 2009–2014. Det senare trädde i kraft i augusti 2009. Indiens myndigheter har dessutom fastställt de förfaranden som reglerar FTP 04–09 och FTP 09–14 i en förfarandehandbok, Handbook of Procedures, Volume I (nedan kallade HOP I 04–09 respektive HOP I 09–14). Förfarandehandboken uppdateras också regelbundet.

(19)

System g grundar sig på avsnitten 21 och 35A i lagen om bankverksamhet från 1949 (Banking Regulation Act), enligt vilken Indiens centralbank får ge landets affärsbanker instruktioner i fråga om exportkrediter.

(20)

System h grundar sig på lagen om inkomstskatt från 1961 (Income Tax Act), som ändras varje år genom skattelagen (Finance Act).

(21)

System i förvaltas av delstatsregeringen i Punjab och grundar sig på delstatens industripolitik och stimulansprogram.

(22)

System j förvaltas av delstatsregeringen i Gujarat och grundar sig på delstatens politik för stimulanser till industrin.

(23)

En detaljerad beskrivning av systemet återfinns i punkterna 4.1.1–4.1.14 i FTP 04–09 och FTP 09–14 samt i punkterna 4.1–4.30A i HOP I 04–09 och HOP I 09–14.

(24)

Systemet med förhandstillstånd består av sex delsystem, som beskrivs närmare i skäl 25. Delsystemen skiljer sig åt bland annat när det gäller vilka företag och verksamheter som är stödberättigade. Exporterande tillverkare och exporterande handlare som ”har anknytning till” tillverkare har tillgång till förhandstillstånd för fysisk export och förhandstillstånd för årligt behov. Exporterande tillverkare som levererar till en slutgiltig exportör har tillgång till förhandstillstånd för mellanliggande leverans. Huvudleverantörer som levererar till företag som ingår i de kategorier av ”leverans likställd med export” som nämns i punkt 8.2 i FTP 04–09 och FTP 09–14, t.ex. leverantörer till exportorienterade företag, har tillgång till förhandstillstånd för leverans likställd med export. Slutligen har mellanliggande leverantörer till exporterande tillverkare tillgång till förmåner från leveranser likställda med export inom ramen för delsystemen med dokument för förhandsbefrielse och ömsesidig inhemsk remburs.

(25)

Förhandstillstånd kan utfärdas i fråga om följande:

(26)

En av de två samarbetsvilliga exportörerna erhöll under översynsperioden förmåner inom ramen för systemet med förhandstillstånd. Företaget använde delsystem i för fysisk export. Det är således inte nödvändigt att fastställa huruvida de övriga delsystemen är utjämningsbara.

(27)

Importerade insatsvaror får inte överföras och måste användas för att tillverka den resulterande exportprodukten. Skyldigheten att exportera måste fullgöras inom en viss tidsfrist efter förhandstillståndets utfärdande. Efter den kombinerade översynen har tidsfristen förlängts till 36 månader (den var 24 månader med två förlängningar på 6 månader vardera).

(28)

För att Indiens myndigheter ska kunna företa kontroller har innehavaren av ett förhandstillstånd rättslig skyldighet att i det föreskrivna formatet för varje förhandstillstånd föra ett register över den faktiska förbrukningen av tullfritt importerade/inhemskt anskaffade varor (se punkterna 4.26 och 4.30 i samt tillägg 23 till HOP I 04–09 och HOP I 09–14). Detta register måste kontrolleras av en auktoriserad extern revisor eller kostnadsrevisor (”cost and works accountant”), som utfärdar ett intyg om att det föreskrivna registret och de relevanta underlagen har undersökts och att de uppgifter som lämnas enligt tillägg 23 är korrekta i alla avseenden.

(29)

När det gäller användningen av systemet med förhandstillstånd för fysisk export, fastställer Indiens myndigheter volymen och värdet av vad som får importeras och vad som måste exporteras och anger detta på förhandstillståndet. Dessutom ska myndigheternas tjänstemän vid import- och exporttillfällena registrera transaktionerna i förhandstillståndet. Den importvolym som tillåts inom ramen för detta system fastställs av Indiens myndigheter på grundval av standardnormer för input/output. Standardnormer för input/output finns för flertalet produkter, även den berörda produkten, och utfärdas av Indiens myndigheter. Efter den kombinerade översynen har standardnormer för input/output justerats neråt och under översynsperioden var de för den viktigaste råvaran 2,3–16,1 % lägre än under den kombinerade översynen, beroende på produkt och rutt.

(30)

Fastän standardnormerna för input/output hade sänkts, konstaterades det att för en av de berörda produkttyperna var den faktiska förbrukningen fortfarande lägre än standardnormerna. Dessutom konstaterades det att företaget inte förde det obligatoriska register över förbrukningen som avses i skäl 28 (tillägg 23), vilket ska kontrolleras av en extern revisor. Fastän detta krav överträddes erhöll företaget förmånerna inom ramen för systemet med förhandstillstånd, vilka dessutom mot bakgrund av den konstaterade överskattningen av standardnormerna för input/output var större än vad de borde ha varit enligt de rättsliga bestämmelserna.

(31)

Indiens myndigheter och en exporterande tillverkare lämnade synpunkter på systemet med förhandstillstånd.

(32)

Indiens myndigheter hävdade att detta system fungerade som ett godkänt restitutionssystem eller ett godkänt restitutionssystem som tillåter substitution som har ett kontrollsystem på plats i överensstämmelse med bilagorna I, II och III till grundförordningen för att övervaka kopplingen mellan tullfritt importerade insatsvaror och resulterande exportprodukter. Indiens myndigheter anförde vidare att i enlighet med grundförordningen kan man endast utjämna den avskrivning eller restitution av importavgifter som ligger utöver dem som tas ut på importerade insatsvaror som förbrukas vid tillverkningen av exportvaran. Vad beträffar förekomsten av ett kontrollsystem hävdade de med bestämdhet att det fanns ett adekvat kontrollsystem. I detta avseende hänvisade de till ett antal kontrollmöjligheter som stod till förfogande för Indiens myndigheter, bland annat standardnormer för input/output, kvantitativa uppgifter om import- och exportdokument samt kontroll av återbetalning efter fullgörande av import och export. Indiens myndigheter påpekade också att enligt systemet ska full tull inklusive ränta betalas för alla råvaror som inte använts.

(33)

Den exporterande tillverkaren som hade använt systemet med förhandstillstånd för sin försäljning i unionen hade inga synpunkter på undersökningsresultaten vad gäller beskrivningen och det praktiska genomförandet, som sammanfattas i avsnitten a–c, men tillverkaren bestred ett antal siffror i beräkningen av subventionsbeloppet. Efter det att beräkningen hade kontrollerats och visat att inget behövdes rättas till, klargjordes dessa frågor för det berörda företaget.

(34)

Befrielsen från importtull utgör en subvention i enlighet med artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen, dvs. ett finansiellt bidrag från Indiens myndigheter som innebär att den undersökta exportören beviljats en förmån.

(35)

Systemet med förhandstillstånd för fysisk export är dessutom klart och tydligt rättsligt knutet till exportresultat och anses därför vara selektivt och utjämningsbart i enlighet med artikel 4.4 första stycket a i grundförordningen. Ett företag kan inte erhålla förmåner inom ramen för detta system om det inte åtar sig att exportera.

(36)

Denna översyn vid giltighetstiden utgång har därför bekräftat att det huvudsakliga delsystem som använts i detta fall inte kan betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller som ett godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i enlighet med artikel 3.1 a ii i grundförordningen. Det uppfyller inte de regler som fastställs i bilaga I (led i), bilaga II (definition av och regler rörande restitutionssystem) och bilaga III (definition av och regler rörande restitutionssystem som tillåter substitution) till grundförordningen. Indiens myndigheter har inte på ett effektivt sätt tillämpat sitt kontrollsystem eller kontrollförfarande för att avgöra vilka insatsvaror och vilka mängder av dem som förbrukats vid tillverkningen av exportprodukten (se avsnitt II.4 i bilaga II till grundförordningen och, när det gäller restitutionssystem som tillåter substitution, avsnitt II.2 i bilaga III till grundförordningen). Standardnormerna för input/output kan inte i sig själva betraktas som ett system för att kontrollera den faktiska förbrukningen eftersom man funnit att de är alltför generösa och det fastställts att Indiens myndigheter inte kräver tillbaka de alltför stora förmåner som givits. Indiens myndigheter har inte utfört någon effektiv kontroll på grundval av ett korrekt fört register över den faktiska förbrukningen. Dessutom har Indiens myndigheter inte företagit några ytterligare granskningar avseende de insatsvaror som faktiskt förbrukats, vilket de normalt sett borde ha gjort när det saknas ett effektivt tillämpat kontrollsystem (se avsnitt II.5 i bilaga II och avsnitt II.3 i bilaga III till grundförordningen). Slutligen har det bekräftats att det i praktiken inte kan garanteras att auktoriserade revisorer har anlitats i kontrollförfarandet, trots att detta är obligatoriskt enligt lagstiftningen.

(37)

Systemet med förhandstillstånd för fysisk export är därför utjämningsbart.

(38)

Eftersom det inte rör sig om ett godkänt restitutionssystem eller ett godkänt restitutionssystem som tillåter substitution, motsvarar den utjämningsbara förmånen avskrivning av de totala importtullar som normalt tas ut vid import av insatsvaror. I detta avseende och rörande påståendet från Indiens myndigheter i skäl 32 ska det noteras att grundförordningen inte bara föreskriver att avskrivning av ett ”alltför stort” tullbelopp får utjämnas. Enligt artikel 3.1 a ii i grundförordningen och led i i bilaga I till grundförordningen får endast avskrivning av ett alltför stort tullbelopp utjämnas under förutsättning att villkoren i bilagorna II och III till grundförordningen uppfylls. Dessa villkor uppfylldes dock inte i detta fall. Om det fastställs att det saknas ett adekvat kontrollsystem är det ovannämnda undantaget för restitutionssystem således inte tillämpligt och det är de normala reglerna för utjämning av beloppet av obetalda tullar (förlorade intäkter) som är tillämpliga, snarare än en föregiven alltför stor avskrivning. I enlighet med avsnitt II i bilaga II och avsnitt II i bilaga III till grundförordningen är den undersökande myndigheten inte skyldig att beräkna omfattningen av den alltför stora avskrivningen. I enlighet med artikel 3.1 a ii i grundförordningen behöver den bara fastställa att tillräcklig bevisning föreligger för att motbevisa lämpligheten hos ett påstått kontrollsystem.

(39)

Subventionsbeloppet för den exportör som använde systemet med förhandstillstånd beräknades på grundval av uteblivna importtullar (grundläggande tull och särskild tilläggstull) på de varor som importerats inom ramen för det delsystem som använts för den berörda produkten under översynsperioden (täljare). I enlighet med artikel 7.1 a i grundförordningen drogs sådana avgifter som var nödvändiga för att få subventioner av från subventionsbeloppen i de fall då väl underbyggda ansökningar om detta lämnats in. I enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp över den exportomsättning som den berörda produkten genererade under översynsperioden (nämnare), eftersom subventionen var knuten till exportresultat och inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(40)

Den subventionsnivå som under översynsperioden fastställdes avseende detta system för den enda samarbetsvilliga tillverkaren uppgår till 12,3 %.

(41)

En detaljerad beskrivning av tullkreditsystemet återfinns i punkt 4.3 i FTP 04–09 och FTP 09–14 samt i kapitel 4 i HOP I 04–09 och HOP I 09–14.

(42)

Alla exporterande tillverkare och exporterande handlare kan komma i fråga för detta system.

(43)

En stödberättigad exportör kan ansöka om krediter inom ramen för tullkreditsystemet, vilka beräknas som en procentsats av värdet av de produkter som exporteras enligt detta system. Indiens myndigheterna har fastställt sådana procentsatser (tullkreditprocentsatser) för de flesta produkter, bl.a. den berörda produkten. Tullkreditprocentsatserna fastställs på grundval av standardnormerna för input/output (se skäl 29) och på tullbeloppet för den förmodade importen, oavsett om importtullar faktiskt har betalats. Tullkreditprocentsatserna för den berörda produkten under översynsperioden i den här undersökningen var 8 % för trihydratamoxicillin och 7 % för trihydratampicillin och cefalexin, vilket i samtliga fall är högre än under den kombinerade översynen.

(44)

För att kunna beviljas förmåner inom ramen för detta system måste ett företag exportera. Vid exporttillfället måste exportören lämna en deklaration till Indiens myndigheter med uppgift om att exporten sker inom ramen för tullkreditsystemet. För att varorna ska kunna exporteras utfärdar Indiens tullmyndigheter en exporthandling i samband med avsändningsförfarandet. Denna handling innehåller uppgifter om bl.a. storleken på den kredit inom ramen för tullkreditsystemet som ska beviljas för den exporttransaktionen. Vid denna tidpunkt vet exportören hur stor förmån företaget kommer att få. Så snart tullmyndigheterna utfärdat en exporthandling kan Indiens myndigheter inte längre påverka beviljandet av krediter inom ramen för tullkreditsystemet. Vid beräkningen av förmånen inom ramen för tullkreditsystemet ska den tullkreditprocentsats användas som var tillämplig vid den tidpunkt då exportdeklarationen lämnades. Det är därför inte möjligt att retroaktivt ändra förmånens storlek.

(45)

Det konstaterades att det enligt indiska redovisningsprinciper är möjligt att periodisera krediter inom ramen för tullkreditsystemet och bokföra dem som inkomster i affärsredovisningen, efter det att exportåtagandet uppfyllts. Sådana krediter kan användas för betalning av tull för efterföljande import av alla slags varor som får importeras utan begränsning, med undantag av kapitalvaror. Varor som importeras med hjälp av sådana krediter kan säljas på hemmamarknaden (och belastas då med omsättningsskatt) eller användas på annat sätt. Krediter inom ramen för tullkreditsystemet får överföras fritt och gäller under en period på 24 månader från och med utfärdandedagen.

(46)

En ansökan om krediter inom ramen för tullkreditsystemet lämnas på elektronisk väg och får omfatta ett obegränsat antal exporttransaktioner. Det finns i praktiken inga fasta tidsfrister för ansökningar om krediter inom ramen för tullkreditsystemet. Det elektroniska systemet för förvaltning av tullkreditsystemet utesluter inte automatiskt exporttransaktioner som äger rum efter utgången av de ansökningsperioder som anges i punkt 4.47 i HOP I 04–09 och HOP I 09–14. Vidare, vilket uttryckligen fastställs i punkt 9.3 i HOP I 04–09 och HOP I 09–14, kan ansökningar som kommer in sedan tidsfristen löpt ut alltid beaktas mot tillägg av en mindre förseningsavgift (dvs. 10 % av krediten).

(47)

Man fann att den samarbetsvilliga indiska exporterande tillverkaren använde detta system under översynsperioden.

(48)

Indiens myndigheter angav att ”förmånen för mottagaren” endast kan mätas och att subventionens utjämningsbarhet endast kan bestämmas när licenser för tullkreditsystemet säljs på marknaden, eftersom de medför en förmån endast om och när de säljs på marknaden. Med andra ord skulle krediter inom ramen för tullkreditsystemet inte vara utjämningsbara när de används för att betala tull på de importerade varor som används som insatsvaror vid tillverkningen av exportvaror.

(49)

Tullkreditsystemet innebär att subventioner beviljas i enlighet med artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen. En kredit inom ramen för tullkreditsystemet utgör ett finansiellt bidrag från Indiens myndigheter av den anledningen att krediten i slutändan kommer att användas för att avräkna importtullar, vilket minskar beloppet av de tullinkomster som Indiens myndigheter annars skulle ha fått. Krediter inom ramen för tullkreditsystemet innebär dessutom att exportörerna beviljas en förmån eftersom deras likviditet förbättras både om en licens säljs på marknaden och om den används för att betala tull på importerade varor, i motsats till vad Indiens myndigheter hävdade.

(50)

Tullkreditsystemet är vidare rättsligt knutet till exportresultat och betraktas därför som selektivt och utjämningsbart enligt artikel 4.4 första stycket a i grundförordningen.

(51)

Detta system kan inte betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller ett godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i enlighet med artikel 3.1 a ii i grundförordningen. Det uppfyller inte de strikta reglerna i led i i bilaga I, bilaga II (definition av och regler rörande restitutionssystem) och bilaga III (definition av och regler rörande restitutionssystem som tillåter substitution) till grundförordningen. En exportör har ingen skyldighet att faktiskt förbruka de tullfritt importerade varorna i tillverkningsprocessen, och krediten beräknas inte på grundval av faktiskt använda insatsvaror. Det finns inte heller något system eller förfarande för att kontrollera vilka insatsvaror som förbrukats vid tillverkningen av exportprodukten eller om det skett en alltför stor återbetalning av importtullar enligt led i i bilaga I och bilagorna II och III till grundförordningen. Slutligen är exportörer berättigade till förmåner enligt tullkreditsystemet oavsett om de verkligen importerar några insatsvaror. En exportör erhåller förmånen genom att helt enkelt exportera varor, utan att behöva visa att insatsvaror importerats. Exportörer som köper alla sina insatsvaror på hemmamarknaden och inte importerar några varor som kan användas som insatsvaror är således ändå berättigade till förmåner enligt tullkreditsystemet.

(52)

I enlighet med artiklarna 3.2 och 5 i grundförordningen beräknades storleken på den utjämningsbara subventionen som den förmån som mottagaren konstaterats erhålla under översynsperioden. I detta avseende ansågs det att mottagaren erhåller förmånen vid den tidpunkt då en exporttransaktion sker enligt detta system. Vid denna tidpunkt är Indiens myndigheter förpliktade att avstå från att driva in tullen, vilket utgör ett finansiellt bidrag enligt artikel 3.1 a ii i grundförordningen.

(53)

Mot bakgrund av ovanstående bör förmåner inom ramen för tullkreditsystemet beräknas som summan av alla krediter som förvärvats i samband med exporttransaktioner inom ramen för detta system under översynsperioden.

(54)

Vid beräkningen av subventionsbeloppen (täljare) drog man i de fall väl underbyggda ansökningar hade lämnats in av sådana avgifter som var nödvändiga för att få subventioner från de krediter som fastställts, i enlighet med artikel 7.1 a i grundförordningen.

(55)

I enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen fördelades dessa subventionsbelopp över den totala exportomsättningen under översynsperioden (nämnare), eftersom subventionen var knuten till exportresultatet och inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(56)

Den subventionsnivå som under översynsperioden fastställdes avseende detta system för den samarbetsvilliga exporterande tillverkaren uppgår till 6,9 %.

(57)

En detaljerad beskrivning av systemet återfinns i kapitel 5 i FTP 04–09 och FTP 09–14 samt i kapitel 5 i HOP I 04–09 och HOP I 09–14.

(58)

Exporterande tillverkare, exporterande handlare som ”har anknytning till” stödjande tillverkare samt tjänsteleverantörer är stödberättigade enligt detta system.

(59)

På villkor att ett företag gör ett exportåtagande får det importera kapitalvaror (nya och begagnade kapitalvaror som är högst tio år gamla) med en nedsatt tullsats. I detta syfte utfärdar Indiens myndigheter på ansökan och mot betalning av en avgift en licens inom ramen för detta system. Systemet innebär att en reducerad importtullsats på 5 % tas ut på samtliga kapitalvaror som importeras inom ramen för systemet. För att exportåtagandet ska anses kunna vara fullgjort måste företaget använda de importerade kapitalvarorna för att tillverka en viss kvantitet exportvaror under en viss period. Enligt FTP 09–14 kan kapitalvarorna importeras med 0 % tullsats inom ramen för systemet, men i så fall blir tidsperioden för fullgörande av exportåtagandet kortare.

(60)

Innehavaren av en licens enligt systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror kan också anskaffa kapitalvarorna på hemmamarknaden. I detta fall kan den inhemska tillverkaren av kapitalvarorna utnyttja rätten till tullfri import av sådana delar som behövs för att tillverka kapitalvarorna. Alternativt kan den inhemska tillverkaren utnyttja förmånen av den leverans likställd med export som anses ha ägt rum i fråga om leverans av kapitalvaror till en innehavare av en licens enligt detta system.

(61)

Man fann att båda de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna använde detta system under översynsperioden.

(62)

Efter meddelandet av uppgifter ifrågasatte Indiens myndigheter om systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror var utjämningsbart. De hävdade i synnerhet att subventioner enligt systemet för köp av kapitalvaror, där exportåtagandet redan hade uppfylls före översynsperioden, inte längre skulle vara knutna till exportresultatet. En exporterande tillverkare som hade erhållit subventioner enligt systemet hävdade att dessa subventioner inte borde ha beaktats eftersom de inte hade använts för att köpa kapitalvaror som skulle användas för tillverkningen av den berörda produkten.

(63)

Systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror innebär att subventioner beviljas i enlighet med artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen. Tullsänkningen utgör ett finansiellt bidrag från Indiens myndigheter, eftersom den innebär en minskning av de tullinkomster som Indiens myndigheter annars skulle ha fått. Tullsänkningen innebär också att exportören får en förmån, eftersom de tullar som inte behöver betalas vid import förbättrar företagets likviditet.

(64)

Kommissionen måste avvisa påståendet att subventioner enligt systemet för köp av kapitalvaror, där exportåtagandet redan hade uppfylls före översynsperioden, inte längre skulle vara knutna till exportresultatet. Det ifrågasätts inte heller att systemet rättsligt sett är knutet till exportresultat, eftersom licenserna i fråga inte kan erhållas utan ett exportåtagande. Systemet anses följaktligen vara selektivt och utjämningsbart enligt artikel 4.4 första stycket a i grundförordningen. I detta avseende är tidpunkten för när exportåtagandet verkligen uppfylldes ovidkommande. Vad gäller frågan om huruvida kapitalvarorna används för tillverkningen av den berörda produkten tillåter systemet, i enlighet med kapitel 5.2 i FTP 09–14, att kapitalvaror importeras både för tillverkningen och för för- och efterfaser av densamma (inklusive helt eller delvis nedmonterade kapitalvaror och mjukvarusystem). Därmed kan även varor som inte används för tillverkningen av den berörda produkten dra fördel av systemet. Dessutom fastställdes att exportåtagandet inom ramen för systemet uppfylldes med hjälp av export av den berörda produkten. Alltså avvisas påståendet.

(65)

Systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror kan inte betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i enlighet med artikel 3.1 a ii i grundförordningen. Kapitalvaror omfattas inte av sådana godkända system enligt led i i bilaga I till grundförordningen eftersom de inte förbrukas vid tillverkningen av exportvaran.

(66)

I enlighet med artikel 7.3 i grundförordningen beräknades subventionsbeloppet på grundval av beloppet av obetalda tullar på importerade kapitalvaror, fördelat över en period som motsvarade en normal avskrivningstid för sådana kapitalvaror i den berörda industrin. Räntor lades till detta belopp, så att förmånens hela värde över tiden skulle återspeglas. För detta ändamål ansågs marknadsräntan för lån i lokal valuta i Indien under översynsperioden vara lämplig.

(67)

I enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp på exportomsättningen under översynsperioden (nämnare), eftersom subventionen är knuten till exportresultat.

(68)

Den subventionsnivå som fastställdes avseende detta system för de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna under översynsperioden uppgår till 0,1–0,5 %.

(69)

En detaljerad beskrivning av fokusmarknadssystemet återfinns i punkt 3.9.1–3.9.2.2 i FTP 04–09 och punkt 3.14.1–3.14.3 i FTP 09–14 samt i punkt 3.20–3.20.3 i HOP I 04–09 och punkt 3.8–3.8.2 i HOP I 09–14.

(70)

Alla exporterande tillverkare och exporterande handlare kan komma i fråga för detta system.

(71)

Enligt detta system berättigar export av alla produkter till de länder som anges i tillägg 37 C till HOP I 04–09 och HOP I 09–14 till en tullkredit som motsvarar 2,5 % av FOB-värdet av de produkter som exporteras inom ramen för systemet. Vissa typer av exportverksamhet omfattas inte av systemet, t.ex. export av importerade eller omlastade varor, leverans likställd med export, export av tjänster och exportomsättning hos företag som omfattas av systemet med särskilda ekonomiska zoner/exportorienterade företag. Vissa typer av produkter, t.ex. diamanter, ädelmetaller, malm, spannmål, socker och petroleumprodukter, omfattas inte heller av systemet.

(72)

Tullkrediter inom ramen för fokusmarknadssystemet får överföras fritt och gäller under en period på 24 månader från och med utfärdandedagen av intyget om berättigande till krediterna. De kan användas för betalning av tull för efterföljande import av alla slags insatsvaror eller varor, inbegripet kapitalvaror.

(73)

Intyget om berättigande till krediterna utfärdas vid den hamn från vilken exporten gjorts och efter det att exporten utförts eller varorna sänts. Förutsatt att sökanden ger myndigheterna kopior av alla relevanta exporthandlingar (t.ex. exportorder, fakturor, fraktsedlar, bankintyg om att exporten utförts [bank realisation certificates]) kan Indiens myndigheter inte påverka beviljandet av tullkrediterna.

(74)

Efter meddelandet av uppgifter aviserade Indiens myndigheter att de fram till dess att intyget om berättigande till krediterna sålts på marknaden inte skulle ge mottagaren några förmåner, och att intyget därför inte skulle vara utjämningsbart. De hävdade att tullkrediter inom ramen för fokusmarknadssystemet inte skulle vara utjämningsbara när de används för att betala tull på de importerade varor som används som insatsvaror vid tillverkningen av exportvaror. Den samarbetsvilliga exporterande tillverkaren som hade erhållit förmåner enligt fokusmarknadssystemet hävdade att systemet är geografiskt relaterat till andra länder och att det därför inte kan utjämnas av unionen.

(75)

Fokusmarknadssystemet innebär att subventioner beviljas i enlighet med artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen. En kredit inom ramen för fokusmarknadssystemet utgör ett finansiellt bidrag från Indiens myndigheter eftersom krediten slutligen kommer att användas för att avräkna importtullar, vilket minskar de tullinkomster som Indiens myndigheter annars skulle ha fått. Tullkrediter inom ramen för fokusmarknadssystemet innebär dessutom att exportören beviljas en förmån eftersom dess likviditet förbättras, oavsett om intyget om berättigande till krediter används för att avräkna importtullar eller säljs på marknaden.

(76)

Fokusmarknadssystemet är vidare rättsligt knutet till exportresultat och betraktas därför som selektivt och utjämningsbart enligt artikel 4.4 första stycket a i grundförordningen. Det faktum att unionsländerna inte omfattas av fokusmarknadssystemet motsäger varken det praktiska genomförandet av systemet eller det sätt som förmånerna enligt fokusmarknadssystemet används, vilket anges i skäl 72–74. Detta påstående måste därför avvisas.

(77)

Detta system kan inte betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller ett godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i enlighet med artikel 2.1 a ii i grundförordningen. Det uppfyller inte de strikta reglerna i led i i bilaga I, bilaga II (definition av och regler rörande restitutionssystem) och bilaga III (definition av och regler rörande restitutionssystem som tillåter substitution) till grundförordningen. En exportör har ingen skyldighet att faktiskt förbruka de tullfritt importerade varorna i tillverkningsprocessen, och krediten beräknas inte på grundval av faktiskt använda insatsvaror. Det finns inte heller något system eller förfarande för att kontrollera vilka insatsvaror som förbrukats vid tillverkningen av den exporterade produkten eller om det skett en alltför stor återbetalning av importtull i enlighet med led i i bilaga I och bilagorna II och III till grundförordningen. En exportör är berättigad till förmåner enligt fokusmarknadssystemet oavsett om några insatsvaror verkligen importerats och erhåller förmånen genom att helt enkelt exportera varor, dvs. utan att behöva visa att några insatsvaror importerats. Exportörer som köper alla sina insatsvaror på hemmamarknaden och inte importerar några varor som kan användas som insatsvaror är således ändå berättigade till förmåner enligt fokusmarknadssystemet. Dessutom kan en exportör använda tullkrediterna enligt fokusmarknadssystemet för att importera kapitalvaror även om kapitalvaror inte omfattas av ett godkänt restitutionssystem enligt led i i bilaga I till grundförordningen, eftersom de inte förbrukas vid tillverkningen av exportvaran.

(78)

Storleken på den utjämningsbara subventionen beräknades som den förmån som mottagaren konstaterats erhålla under översynsperioden och som periodiserades av den samarbetsvilliga exporterande tillverkarens inom ramen för systemet och bokfördes som inkomst vid tidpunkten för exporttransaktionen. I enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp (täljare) över exportomsättningen under översynsperioden (nämnare), eftersom subventionen var knuten till exportresultat och inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(79)

Den subventionsnivå som under översynsperioden fastställdes avseende detta system för den samarbetsvilliga exporterande tillverkaren uppgår till < 0,1 %.

(80)

Under undersökningen framkom det att de indiska samarbetsvilliga tillverkarna inte beviljades några förmåner enligt detta system under översynsperioden. Någon ytterligare analys av systemet behövde därför inte göras i denna undersökning.

(81)

Under undersökningen framkom det att de indiska samarbetsvilliga tillverkarna inte beviljades några förmåner enligt dessa system under översynsperioden. Någon ytterligare analys av systemen behövde därför inte göras i denna undersökning.

(82)

Exportkreditsystemet beskrivs närmare i cirkulärskrivelsen om exportkrediter i utländsk valuta/rupier och om kundservice till exportörer (DBOD Nr DIR.(Exp). BC 07/04.02.02/2009–10) som utfärdats av Indiens centralbank och riktar sig till samtliga affärsbanker i Indien.

(83)

Exporterande tillverkare och exporterande handlare kan komma i fråga för detta system.

(84)

Inom ramen för detta system fastställer Indiens centralbank de obligatoriska maximala räntesatser för exportkrediter, både i indiska rupier och i utländsk valuta, som affärsbanker får ta ut av en exportör. Exportkreditsystemet består av två delsystem, dels systemet med exportkredit före sändning, som omfattar krediter till en exportör för finansiering av inköp, bearbetning, tillverkning, förpackning och/eller avsändning av varor före exporten, dels systemet med exportkredit efter sändning, som innebär att rörelsekapitallån kan tillhandahållas med syftet att finansiera exportfordringar. Centralbanken fastställer också att en viss del av bankernas nettokredit ska gå till exportfinansiering.

(85)

Centralbankens cirkulärskrivelse innebär att exportörer kan få exportkrediter till räntesatser som är förmånligare än de räntesatser som gäller för vanliga affärskrediter (så kallade kontantkrediter) och som fastställs på rent marknadsmässiga villkor. Ränteskillnaden kan vara mindre för företag med god kreditvärdighet. Företag med hög kreditvärdighet kanske till och med skulle kunna erhålla exportkrediter och kontantkrediter på samma villkor.

(86)

De förmånliga räntesatser inom ramen för exportkreditsystemet som fastställs i centralbankens cirkulärskrivelse enligt skäl 85 kan minska räntekostnaderna för en exportör i förhållande till sådana kreditkostnader som fastställs på rent marknadsmässiga villkor, och de innebär i detta fall att denna exportör erhåller en förmån enligt artikel 3.2 i grundförordningen. Exportfinansiering är inte i sig säkrare än finansiering för hemmamarknaden. Den betraktas faktiskt normalt som mer riskfylld, och beslut om den säkerhet som krävs för en viss kredit, oavsett finansieringsändamålet, fattas på rent affärsmässiga grunder av varje enskild affärsbank. Ränteskillnaderna mellan olika banker är en följd av centralbankens metod att fastställa maximala utlåningsräntor för varje enskild affärsbank. Affärsbankerna är dessutom inte tvungna att i samband med exportfinansiering bevilja mera förmånliga räntesatser för exportkrediter i utländsk valuta.

(87)

Trots att de förmånliga räntesatserna inom ramen för exportkreditsystemet beviljas av affärsbanker, utgör denna förmån ett finansiellt bidrag från myndigheterna i enlighet med artikel 3.1 a iv i grundförordningen. I detta sammanhang bör det noteras att varken artikel 3.1 a iv i grundförordningen eller WTO-avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder föreskriver att det måste föreligga en utgift i de offentliga räkenskaperna, t.ex. att Indiens myndigheter ersätter affärsbankerna för deras utgifter, för att en subvention ska anses föreligga. Det räcker att det föreligger statliga instruktioner att utföra de funktioner som räknas upp i artikel 3.1 a i, ii eller iii i grundförordningen. Indiens centralbank är ett offentligt organ och omfattas därför av definitionen av ”offentliga myndigheter” i artikel 2 b i grundförordningen. Den ägs till 100 % av staten, följer mål för den offentliga politiken, t.ex. penningpolitik, och dess ledning utses av Indiens myndigheter. Centralbanken ger instruktioner till privata organ, i enlighet med artikel 3.1 a iv andra strecksatsen i grundförordningen, i det att affärsbankerna är bundna av de villkor den föreskriver, däribland de obligatoriska maximala räntesatserna för exportkrediter enligt centralbankens cirkulärskrivelse och kravet på att en viss del av affärsbankernas nettokredit måste gå till exportfinansiering. Dessa instruktioner innebär att affärsbankerna måste utföra sådana funktioner som nämns i artikel 3.1 a i i grundförordningen, i detta fall ge lån i form av förmånlig exportfinansiering. En sådan direkt överföring av medel i form av lån på vissa villkor skulle i normala fall vara en uppgift för myndigheterna och skiljer sig i praktiken egentligen inte från de offentliga myndigheternas normala praxis i enlighet med artikel 3.1 a iv i grundförordningen. Denna subvention betraktas vara selektiv och utjämningsbar enligt artikel 4.4 a i grundförordningen eftersom de förmånliga räntesatserna endast är tillgängliga för finansiering av exporttransaktioner och därför är knutna till exportresultat.

(88)

Subventionsbeloppet beräknades på grundval av skillnaden mellan den ränta som betalats för de exportkrediter som använts under översynsperioden och det räntebelopp som skulle ha betalats om den enda samarbetsvilliga exporterande tillverkaren hade använt normala affärskrediter. I enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp (täljaren) över den totala exportomsättningen under översynsperioden (nämnare), eftersom subventionen var knuten till exportresultat och inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(89)

Den subventionsnivå som under översynsperioden fastställdes avseende detta system för den samarbetsvilliga exporterande tillverkaren var försumbar.

(90)

Under undersökningen framkom det att de indiska samarbetsvilliga tillverkarna inte beviljades några förmåner enligt detta system under översynsperioden. Någon ytterligare analys av systemet behövde därför inte göras i denna undersökning.

(91)

Under undersökningen framkom det att de indiska samarbetsvilliga tillverkarna inte beviljades några förmåner enligt detta system under översynsperioden. Någon ytterligare analys av systemet behövde därför inte göras i denna undersökning.

(92)

Under undersökningen framkom det att de indiska samarbetsvilliga tillverkarna inte beviljades några förmåner enligt detta system under översynsperioden. Någon ytterligare analys av systemet behövde därför inte göras i denna undersökning.

(93)

För de undersökta exporterande tillverkarna varierar de utjämningsbara subventionernas storlek, fastställd enligt bestämmelserna i grundförordningen och uttryckt i procent av värdet, mellan 7,5 % och 12,4 %. Dessa subventionsbelopp överstiger det tröskelvärde som anges i artikel 14.5 i grundförordningen.

(94)

Följaktligen anses det att subventioneringen fortsatte under översynsperioden, i enlighet med artikel 18 i grundförordningen.

(95)

I enlighet med artikel 18.2 i grundförordningen undersökte kommissionen huruvida det var sannolikt att subventioneringen skulle fortsätta eller återkomma om åtgärderna upphörde att gälla.

(96)

I detta hänseende erinras det om att endast två kända exporterande tillverkare av den berörda produkten samarbetade. Från de tillgängliga statistiska uppgifterna från Indien och unionen går det inte att fastställa dessa exportörers andel av de indiska exporterande tillverkarnas totala försäljning till unionen av den berörda produkten. Dessa statistiska uppgifter pekar dock på att det finns andra tillverkare som skulle kunna sälja den berörda produkten till unionen.

(97)

Det fastslogs att de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna under översynsperioden fortsatte att få utjämningsbara subventioner från Indiens myndigheter. De subventionssystem som analyserats ovan ger återkommande förmåner och det finns inget som tyder på att dessa program kan komma att fasas ut eller ändras inom överskådlig framtid, eller att de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna skulle sluta få förmåner enligt dessa system.

(98)

Det finns inga tillgängliga uppgifter som tyder på att de andra exporterande tillverkarna inte skulle fortsätta att få förmåner från de subventionssystem som analyserats ovan. Slutsatsen dras därför att subventioneringen på landsomfattande nivå fortsatte.

(99)

Mot bakgrund av de undersökningsresultat som beskrivs ovan dras slutsatsen att subventioneringen fortsatte under översynsperioden och troligen kommer att fortsätta i framtiden.

(100)

Under översynsperioden tillverkades den likadana produkten i unionen av följande unionstillverkare: Sandoz, DSM, Deretil, ACS Dobfar SpA och Antibioticos SA Sökandena begärde en översyn vid giltighetstidens utgång av de gällande antisubventionsåtgärderna. Alla tillgängliga uppgifter om unionstillverkarna, däribland uppgifterna som uppgavs i begäran om översyn och de uppgifter som inhämtats från unionstillverkare före och efter det att undersökningen inleddes, användes för att fastställa unionens sammanlagda tillverkning. På grundval av detta skattades unionens sammanlagda tillverkning under översynsperioden till 7 093 ton.

(101)

De unionstillverkare som svarar för unionens sammanlagda tillverkning utgör unionsindustrin i enlighet med artikel 9.1 i grundförordningen och kommer nedan att kallas unionsindustrin. Eftersom den likadana produkt som tillverkades av de tre unionstillverkarna, vilka lämnat in ett besvarat frågeformulär under översynsperioden, utgjorde upp till 95 % av unionens sammanlagda tillverkning av den likadana produkten, anses dessa tillverkares uppgifter vara representativa för hela unionsindustrin.

(102)

För att bedöma utvecklingen av importvolymerna och priserna användes Eurostats importstatistik för Taric-numren 2941101010, 2941102010 och 2941900030 för 2007–2008 och för Taric-numren 2941100010 och 2941900030 från och med 2009, enligt vad som var tillämpligt under perioden i fråga.

(103)

Med tanke på antalet unionstillverkare och det faktum att en unionstillverkare tillverkade den likadana produkten inom ramen för ett bearbetningsavtal med en annan tillverkare, anges uppgifterna rörande unionsindustrin vid behov endast som index eller intervall till skydd för konfidentiella uppgifter.

(104)

Unionsindustrin säljer den likadana produkten till icke-närstående kunder och säljer/överför den till närstående företag för vidare bearbetning.

(105)

Försäljning till icke-närstående enheter ansågs utgöra den ”öppna marknaden”. Försäljning/överföring till närstående enheter ansågs vara ”företagsintern användning”.

(106)

Vid beräkning av den synbara förbrukningen i unionen av den berörda produkten och den likadana produkten räknade kommissionen samman följande:

(107)

Det bör noteras att för att undvika en dubbelräkning av försäljningsvolymer uteslöts försäljningen inom ramen för ett bearbetningsavtal mellan två unionstillverkare från beräkningen ovan.

(108)

På grundval av detta ökade förbrukningen i unionen av den berörda produkten och den likadana produkten successivt med 28 % under skadeundersökningsperioden.

(109)

Importvolymen av den berörda produkten från Indien till fri omsättning har minskat med 96 % under skadeundersökningsperioden enligt uppgifter från Eurostat. Under 2008 sågs en betydande nedgång med 51 procentenheter, som fortsatte 2009 med ytterligare 43 procentenheter och under översynsperioden med 2 procentenheter.

(110)

En lite annorlunda utveckling kunde ses för importen inom ramen för förfarandet för aktiv förädling som inte omfattas av utjämningstullar och importtullar. Importen minskade med 92 % under 2007–2008, medan den ökade 2009 och var relativt oförändrad under översynsperioden.

(111)

Det genomsnittliga importpriset för den berörda produkten från Indien till fri omsättning ökade med 34 % under 2007–2009 och sjönk sedan markant under översynsperioden till en nivå som var 26 % lägre än 2007. Även importpriserna inom ramen för förfarandet för aktiv förädling utvecklades negativt och sjönk med 16 % under skadeundersökningsperioden. Att priserna för de två importförfarandena utvecklades olika kan förklaras av att den typ av den berörda produkten som huvudsakligen importerades, dvs. cefalexin, relativt sett är dyrare än andra typer.

(112)

Marknadsandelen för importen från Indien till fri omsättning eller inom ramen för förfarandet för aktiv förädling var mycket liten under skadeundersökningsperioden och minskade i båda fallen.

(113)

En unionstillverkare uppgav att importen från Indien, som grundades på uppgifter från Eurostat, har skattats felaktigt eftersom indisk exportstatik visar på större exportvolymer än de som Eurostat angett. Det bör noteras att det är kommissionens gängse praxis att använda uppgifter från Eurostat som grund för importstatistiken. Dessutom anger inte den indiska exportstatistiken den slutliga destinationen för exporten och om den faktiskt kommer till unionen. Påståendet måste därför avvisas.

(114)

Mot bakgrund av att den ytterst låga importvolymen från Indien som kom in på unionsmarknaden till fri omsättning kan ingen meningsfull slutsats dras vad gäller prisunderskridande. När det gäller importen inom ramen för förfarandet för aktiv förädling var prisunderskridandemarginalen negativ. Denna import var dock mindre än tio ton och berörde bara en produkttyp (cefalexin) som även är den dyraste produkttypen på marknaden och används mindre. Därför konstaterades att transaktionsdatan rörande import inom ramen för förfarandet för aktiv förädling inte var representativ och inte kunde användas för att beräkna prisunderskridandet på ett meningsfullt sätt samt inte var lämplig för ytterligare analys.

(115)

En unionstillverkare uppgav att en uppdelad analys av de två importkategorierna, dvs. till fri omsättning och inom ramen för förfarandet för aktiv förädling, inte överensstämmer med förfaringssättet i tidigare översynsförfaranden och även strider mot kommissionens etablerade praxis.

(116)

I detta avseende bör noteras att de volymer som importerades antingen inom ramen för förfarandet för aktiv förädling eller till fri omsättning inte var tillräckliga för att man ska kunna dra några meningsfulla slutsatser, vilket konstateras i skäl 115. Med hänsyn till den låga nivån på den sammanlagda volymen gäller även denna slutsats för den volymen.

(117)

Importen av den undersökta produkten från andra länder än Indien ökade med 62 % under skadeundersökningsperioden och marknadsandelarna ökade med mer än 10 procentenheter från 37,6 % till 47,7 %, vilket sammanföll med den ökade förbrukningen på unionsmarknaden. Bland exportländerna var Singapore, Kina och Oman de huvudsakliga leverantörerna på unionsmarknaden.

(118)

De genomsnittliga importpriserna från tredjeländer har minskat betydligt med 43 % under skadeundersökningsperioden. Fastän importpriserna från de främsta exportländerna (Singapore, Kina och Oman) underskred unionens priser med cirka 20 % under översynsperioden, produkt för produkt, och importvolymerna ansågs vara signifikanta, påverkade uppenbarligen inte denna lågprisimport unionsindustrins lönsamhet.

(119)

En unionstillverkare hävdade att analysen av utvecklingen av det genomsnittliga importpriset borde ha beaktat de olika produkttyperna. Det bör noteras att i linje med gängse praxis bör analysen av bland annat prisutvecklingen göras på grundval av den berörda produkten, oberoende av varje produkttyps andel. Det noteras också att i detta fall kunde ingen slutsats dras från utvecklingen av importpriser från tredjeländer under skadeundersökningsperioden. Detta påstående måste därför avvisas.

(120)

Samtliga unionstillverkare hävdade att import från bland annat Kina och Oman främst består av trihydratamoxicillin för veterinära användningsområden och att detta borde ha beaktats i prisanalysen. Det bör noteras att den undersökta produkten omfattar antibiotika avsedd både för människor och djur. Dessutom var de uppgifter som lämnades till stöd för detta påstående inte styrkta. Detta påstående måste därför avvisas.

(121)

En unionstillverkare ifrågasatte den grund på vilken prisjämförelserna för trihydratamoxicillin och trihydratampicillin gjordes under översynsperioden eftersom uppgifterna från Eurostat inte särskiljer dessa två produkttyper. I detta avseende visade det sig att unionsindustrins priser för dessa två produkttyper var snarlika och därför var det inte orimligt att göra en sammanslagen prisjämförelse.

(122)

När det gäller importen från Singapore hävdade samtliga unionstillverkare att närstående parter genomförde den till internpris. Under dessa omständigheter skulle de genomsnittliga priserna från tredjeländer snedvridas om dessa importer inkluderades. Det bör noteras att om denna import skulle uteslutas från prisjämförelsen skulle slutsatsen ovan vad gäller prisunderskridandemarginalen inte ändras signifikant och slutsatsen att lågprisimporten inte påverkade unionsindustrins lönsamhet skulle kvarstå.

(123)

När det gäller följande ekonomiska indikatorer för unionsindustrin konstaterades att en meningsfull analys och utvärdering måste inrikta sig på situationen på den öppna marknaden: försäljningsvolym och försäljningspriser på unionsmarknaden, marknadsandel och lönsamhet. I de fall där det var möjligt och berättigat jämfördes undersökningsresultaten sedan med uppgifterna för den företagsinterna marknaden för att ge en fullständig bild av unionsindustrins situation.

(124)

När det gäller de övriga ekonomiska indikatorerna konstaterades dock att dessa kan bedömas på ett rimligt sätt endast om hela verksamheten beaktas. Faktorer som tillverkning (för såväl den företagsinterna som den öppna marknaden), kapacitet, kapacitetsutnyttjande, investeringar, inventarier, lager, sysselsättning, produktivitet, löner, tillväxt och förmåga att anskaffa kapital beror på hela verksamheten, oavsett om produkterna säljs på den företagsintern eller den öppna marknaden.

(125)

Vissa av de ekonomiska indikatorerna i följande skäl har justerats efter det att en unionstillverkare inkommit med synpunkter på det slutliga meddelandet av omständigheter och överväganden, på vars grundval det föreslogs att avsluta förfarandet. Dessa ändringar var inte av sådan art att de ändrar slutsatsen vad gäller unionsindustrins situation.

(126)

Unionsindustrins tillverkningskapacitet var stabil 2007–2008 och sedan ökade den med 4 % 2008–2009 och med ytterligare 3 procentenheter under översynsperioden.

(127)

Tillverkningsvolymen erfor inte samma ökning på grund av oförutsedda tekniska problem hos en unionstillverkare under 2008 då tillverkningsvolymen sjönk med 5 % och sedan gradvis återhämtade sig fram till översynsperioden.

(128)

Den ökade tillverkningskapaciteten i kombination med en liten minskning av tillverkningen resulterade i att kapacitetsutnyttjandet minskade under skadeundersökningsperioden och nådde en nivå under översynsperioden som var 9 % lägre än 2007.

(129)

Unionsindustrins försäljningsvolym till icke-närstående parter under översynsperioden var något lägre än 2007, minskade med 7 % 2009 och ökade sedan med 6 procentenheter under översynsperioden.

(130)

Unionsindustrins genomsnittliga försäljningspris på unionsmarknaden ökade med 4 % under skadeundersökningsperioden. Priserna ökade först markant med 21 % under 2008 för att därefter sjunka med 17 procentenheter 2009 och förblev slutligen oförändrade under översynsperioden.

(131)

En unionstillverkare hävdade att inverkan av importpriserna från Indien på unionsindustrin inte hade bedömts på ett korrekt sätt. Först bör det noteras att inget prisunderskridande kunde påvisas, vilket anges i skäl 115. Dessutom ökade unionsindustrins priser med 4 % under skadeundersökningsperioden, vilket anges i föregående skäl. Under dessa omständigheter anses importen från Indien inte ha haft någon negativ inverkan på unionsindustrins situation.

(132)

Den minskade försäljningen på unionsmarknaden till icke-närstående parter avspeglades i utvecklingen av marknadsandelen som minskade med 22 procentenheter under översynsperioden i jämförelse med 2007.

(133)

Samtidigt som unionsindustrins försäljningsvolym till icke-närstående parter minskade trots en ökad efterfrågan under skadeundersökningsperioden, ökade den företagsinterna försäljningen med 28 %.

(134)

Marknadsandelen för unionsindustrins företagsinterna marknad ökade med 9 procentenheter 2008, för att sedan gradvis minska till samma nivå som 2007.

(135)

Marknadsandelen för hela unionsindustrin beräknades genom att summera volymerna för den öppna och den företagsinterna marknaden i unionen. Trots att denna volym ökade med 14 % under skadeundersökningsperioden, minskade unionsindustrins marknadsandel med 10 procentenheter eftersom förbrukningen på marknaden ökade med 28 % under samma period. Detta tyder på att unionsindustrin inte drog nytta av tillväxten i förbrukningen.

(136)

Lagernivån minskade med 54 % från 2007 fram till slutet av översynsperioden, vilket främst beror på den ökade företagsinterna efterfrågan.

(137)

Lönsamheten för unionsindustrins försäljning till icke-närstående parter på unionsmarknaden förbättrades betydligt med 153 procentenheter under översynsperioden. Denna utveckling kan förklaras med att priserna steg med i genomsnitt 2 % medan tillverkningskostnaderna minskade. I jämförelse med vinstmarginalen under översynsperioden i den senaste översynen har vinsten ökat med mer än 400 procentenheter.

(138)

Det bör noteras att med undantag av 2007 var unionsindustrins vinstnivå högre under skadeundersökningsperioden än den eftersträvade vinstmarginalen som fastställdes i den föregående översynen, dvs. 10 % (eftersträvad vinst).

(139)

Två unionstillverkare hävdade att lönsamheten inte hade bedömts på ett riktigt sätt eftersom vinsten som erhölls av närstående leverantörer i tidigare led drogs av från deras kostnader. I detta avseende är det etablerad praxis att dra av vinsten som erhållits av de närstående parterna som är inbegripna i tillverkningen av råvaror. Denna invändning kunde därför inte beaktas.

(140)

Lönsamheten för unionsindustrins företagsinterna försäljning på unionsmarknaden förbättrades med 51 % under översynsperioden. Denna utveckling kan till största delen förklaras med att priserna steg med i genomsnitt 10 %. Eftersom denna prisutveckling är grundad på internpriser bör dock ingen meningsfull slutsats dras av detta.

(141)

Investeringarna ökade under skadeundersökningsperioden. Investeringarna var knutna till ökningar i tillverkningskapacitet i syfte att leverera både till den företagsinterna och den öppna marknaden.

(142)

Undersökningen visade också att räntabiliteten, dvs. nettovinsten före skatt för produkten uttryckt som en andel av det bokförda nettovärdet på anläggningstillgångar som avsatts för produkten, minskade under skadeundersökningsperioden.

(143)

Kassaflödet ökade med 7 % under skadeundersökningsperioden eftersom minskningen i lönsamhet kunde kompenseras med en minskning av lagret under andra halvan av skadeundersökningsperioden.

(144)

Sysselsättningen ökade med 9 % under skadeundersökningsperioden vilket överensstämmer med investeringarna i tillverkningskapacitet, medan de genomsnittliga lönerna endast ökade med 6 %. Produktiviteten minskade med totalt 11 % på grund av de oväntade tekniska problem som drabbade en unionstillverkare.

(145)

Med tanke på omfattningen av den subventionerade importen från Indien kan storleken på den faktiska subventioneringen inte anses vara betydande.

(146)

Unionsindustrins situation har förbättrats avsevärt sedan den senaste översynen och även under skadeundersökningsperioden. Bedömningen är därför att unionsindustrin har lyckats återhämta sig helt från tidigare subventioneringar.

(147)

Volymen av den subventionerade importen av den berörda produkten var obetydlig mellan 2007 och översynsperioden. Med undantag av vissa skadeindikatorer, såsom marknadsandel, tillverkningsvolym och räntabilitet, utvecklades de flesta skadeindikatorerna positivt under skadeundersökningsperioden, inklusive lönsamhet (+ 153 %), försäljningspris (+ 4 %), försäljningsvolym (+ 14 %), sysselsättning (+ 10 %) och investeringar (+ 29 %). Lönsamhetsnivån som uppnåddes på unionsmarknaden var, med undantag för 2007, högre än den eftersträvade vinstmarginal som fastställdes i den föregående översynen, dvs. 10 %. Det positiva utveckling som det stora flertalet indikatorer uppvisar beror främst på unionsindustrins tillförlitlighet och de långvariga kundrelationer som den har utvecklat under de gångna åren, men även på den prisnivå som unionsindustrin lyckats uppnå på marknaden.

(148)

En unionstillverkare hävdade att analysen av pris- och vinstutvecklingen borde ta hänsyn till bristen på råvaror 2007 och 2008. Det hävdades att denna brist ledde till exceptionella pris- och vinstökningar 2008, och även till viss del 2009. I detta hänseende gäller de exceptionella pris- och vinstnivåerna endast 2008, vilket kan ses i tabellerna 5.5.2.1 och 5.5.4.1. De vinstnivåer som uppnåddes 2009 och under översynsperioden verkar inte längre vara påverkade av bristen på råvaror. Slutsatsen i skäl 139 om att vinsten under skadeundersökningsperioden var högre än den eftersträvade vinsten är fortfarande giltig.

(149)

Tack vare möjligheten att kunna sälja en viss del av de tillverkade produkterna på den företagsinterna marknaden kunde unionsindustrin upprätthålla ett högt kapacitetsutnyttjande, minska sina fasta kostnader och förbli konkurrenskraftig genom kostnadseffektivitet.

(150)

Mot bakgrund av den positiva utvecklingen av indikatorerna för unionsindustrin anses unionsindustrin inte ha lidit någon väsentlig skada under skadeundersökningsperioden.

(151)

Mot bakgrund av den låga importvolymen av den berörda produkten till unionen under skadeundersökningsperioden hade den subventionerade importen ingen skadlig inverkan på unionsindustrins resultat. Enligt vad som anges ovan anses unionsindustrin inte ha lidit någon väsentlig skada under skadeundersökningsperioden.

(152)

Eftersom de flesta skadeindikatorer uppvisade en positiv utveckling under skadeundersökningsperioden led inte unionsindustrin någon väsentlig skada under denna period. I enlighet med artikel 18.2 i grundförordningen undersökte kommissionen huruvida det var sannolikt att skadan skulle återkomma om åtgärderna upphörde att gälla.

(153)

Undersökningen visade att de tre samarbetsvilliga indiska tillverkarnas kapacitetsutnyttjande hade nått väldigt höga nivåer under översynsperioden. Mot denna bakgrund verkar det som om deras outnyttjade kapacitet, som skulle kunna riktas mot unionsmarknaden vid avsaknad av åtgärder, är begränsad.

(154)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade flera unionstillverkare att Indien hade en stor outnyttjad kapacitet och att de samarbetsvilliga indiska exporterande tillverkarnas kapacitetsutnyttjande inte var representativt för hela den indiska sektorn. En unionstillverkare hävdade till och med att den outnyttjade kapaciteten hos sju ledande indiska exportörer skulle motsvara volymer som var mycket större än förbrukningen på den öppna marknaden i unionen.

(155)

I detta hänseende bör det först understrykas att kapacitetsutnyttjandet för de tre samarbetsvilliga exporterande tillverkarna var ett beräknat vägt genomsnitt som grundats på kontrollerade uppgifter och som särskilt hänförde sig till den berörda produkten. Dessutom var dessa tre samarbetsvilliga exporterande tillverkarna stora tillverkare och ingick bland de sju indiska exportörer som hävdades vara ”ledande”. De uppgifter som unionstillverkarna lade fram om dessa sju indiska tillverkares outnyttjade kapacitet grundades huvudsakligen på ”kunskap om marknaden” och kunde inte styrkas med faktisk bevisning, fastän detta särskilt efterfrågades. Uppgifterna måste därför lämnas utan beaktande och det bekräftades, på grundval av tillgängliga kontrollerade uppgifter, att den outnyttjade kapaciteten i Indien verkar vara begränsad.

(156)

På grundval av indisk officiell statistik fastställdes att försäljningspriset till Indiens tio främsta exportmarknader i genomsnitt var cirka 20 % lägre än unionsindustrins försäljningspris på unionsmarknaden under översynsperioden. De indiska exportpriserna överensstämde med de andra huvudaktörernas priser på unionsmarknaden, vilket beskrivs i skäl 119. Det konstaterades att lågprisimporten under skadeundersökningsperioden från dessa andra länder inte hade en negativ verkan på unionsindustrins resultat. Under dessa omständigheter anses det inte sannolikt att de indiska exportpriserna skulle vara skadliga för unionsindustrin om åtgärderna skulle upphöra att gälla eftersom den redan är utsatt för konkurrens från andra exportländer med samma prisbeteende utan att ha lidit väsentlig skada.

(157)

Två unionstillverkare angav också att om åtgärderna skulle upphöra att gälla skulle de indiska tillverkarna omdirigera den export som för närvarande säljs på andra marknader till unionen på grund av unionsmarknadens attraktiva priser. Det bör noteras att om de indiska tillverkarna skulle omdirigera sin export till unionen skulle de konkurrera med andra tredjeländer som redan exporterar betydande mängder till unionen. Dessutom har det fastställts att import från tredjeländer till priser som är jämförbara med indiska exportpriser till andra marknader inte har påverkat unionsindustrins resultat, vilket anges i skäl 119. På denna grundval bedöms det att om indiska exportvolymer till unionen ökar till priser som är jämförbara med dem på andra exportmarknader, skulle unionsindustrin inte lida någon väsentlig skada.

(158)

Två unionstillverkare hävdade också att det faktum att Förenta staterna har importförbud mot vissa indiska tillverkningsanläggningar för antibiotika skulle resultera i att ytterligare mängder omdirigeras till unionsmarknaden. I detta avseende är dock slutsatsen i föregående skäl om en eventuell omdirigering av export fortfarande giltig.

(159)

Den företagsinterna marknaden stod för 50–60 % av unionsindustrins öppna och företagsinterna marknad under skadeundersökningsperioden och förbrukningen på unionsindustrins företagsinterna marknad ökade med mer än 20 % under samma period. Med tanke på marknadens egenskaper och storlek antar man att om åtgärderna skulle upphöra att gälla skulle den företagsinterna marknaden inte påverkas av den troliga ökningen av indisk export. Den företagsinterna marknaden skulle således sörja för att unionsindustrin även fortsättningsvis har ett högt kapacitetsutnyttjande och stordriftsfördelar.

(160)

Mot denna bakgrund konstaterades att om åtgärderna skulle upphöra att gälla är det inte troligt att den subventionerade importen från Indien skulle vålla unionsindustrin väsentlig skada eftersom de flesta skadeindikatorerna utvecklades positivt under skadeundersökningsperioden, även om importen från andra länder till jämförbara priser var betydande och ökande. Därför drogs slutsatsen att det inte är sannolikt att skadan återkommer om åtgärderna upphör att gälla.

(161)

En unionstillverkare hävdade att en analys borde gjorts avseende unionens intresse. Det är dock inte meningsfullt att undersöka unionens intresse eftersom det har konstaterats att det inte är sannolikt att skadan återkommer. Påståendet avvisades därför.

(162)

Mot bakgrund av slutsatsen om sannolikheten för fortsatt subventionering i skäl 100 och den inverkan det kan ha på framtida handelsflöden kommer kommissionen att övervaka importvolymerna av den berörda produkten. Om en betydande skillnad i dessa volymer skulle uppstå kommer kommissionen att överväga om någon åtgärd bör vidtas och i så fall vilken.

(163)

Övervakningen kommer att begränsas till en period på två år efter det att denna förordning offentliggjorts.

(164)

Mot bakgrund av resultaten av denna översyn bör utjämningstullen vid import av vissa bredspektrumantibiotika med ursprung i Indien upphöra.

(165)

De berörda parterna underrättades om de viktigaste omständigheter och överväganden som låg till grund för kommissionens förslag att avsluta undersökningen och gavs tillfälle att lämna synpunkter. De inkomna synpunkterna behandlades i de relevanta avsnitten men ändrade inte slutsatserna.

11.8.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 206/19

(1)

Den 2 mars 2011 antog rådet förordning (EU) nr 204/2011 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Libyen.

(2)

Mot bakgrund av den allvarliga situationen i Libyen och i enlighet med rådets genomförandebeslut 2011/500/Gusp av den 10 augusti 2011 om genomförande av beslut 2011/137/Gusp om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Libyen (2) bör ytterligare två enheter föras upp på förteckningen över fysiska och juridiska personer, enheter eller organ som är föremål för restriktiva åtgärder i bilaga III till förordning (EU) nr 204/2011.

11.8.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 206/21

(1)

Förordning (EG) nr 216/2008 syftar till att upprätta och upprätthålla en hög och enhetlig säkerhetsnivå inom den civila luftfarten i Europa. Förordningen skapar förutsättningar för att man ska kunna uppnå detta mål och andra mål som rör säkerheten inom den civila luftfarten.

(2)

Genomförandet av förordning (EG) nr 216/2008 samt den nya lagstiftningen om det gemensamma europeiska luftrummet II (2) förutsätter att mer detaljerade tillämpningsföreskrifter antas, särskilt vad gäller certifieringen av flygledare, i syfte att upprätthålla en hög och enhetlig säkerhetsnivå inom den civila luftfarten i Europa, garantera högsta möjliga krav på ansvarsmedvetande och kompetens, öka tillgången till flygledare och främja det ömsesidiga erkännandet av certifikat, samtidigt som målet om en allmän förbättring av flygsäkerheten och personalens kompetens fullföljs.

(3)

Flygledare samt personer och organisationer som medverkar i utbildning, testning, kontroll eller medicinsk bedömning av dessa flygledare måste uppfylla de relevanta grundläggande krav som fastställs i bilaga Vb till förordning (EG) nr 216/2008. Enligt den förordningen bör flygledare samt personer och organisationer som deltar i deras utbildning certifieras eller licensieras när de befunnits uppfylla de grundläggande kraven.

(4)

Det certifikat som infördes genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/23/EG av den 5 april 2006 om ett gemenskapscertifikat för flygledare (3) har visat sig vara en framgångsrik metod för erkännande av den särskilda betydelse som flygledarna har för ett säkert tillhandahållande av flygkontrolltjänster. Inrättandet av unionsomfattande normer för behörighet har också minskat skillnaderna inom detta område, vilket har lett till att arbetet kan organiseras effektivare inom ramen för det växande regionala samarbetet mellan leverantörerna av flygtrafiktjänster. Att upprätthålla och förbättra det gemensamma certifieringssystemet för flygledare inom unionen är därför en viktig del av det europeiska systemet för flygkontrolltjänst.

(5)

Direktiv 2006/23/EG har upphävts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1108/2009 (4). Bestämmelserna i direktiv 2006/23/EG fortsätter emellertid att gälla fram till den dag då de åtgärder som avses i artikel 8c.10 i förordning (EG) nr 216/2008 börjar tillämpas. I denna förordning fastställs dessa åtgärder.

(6)

Bestämmelserna i denna förordning återspeglar teknikens utvecklingsnivå, inbegripet bästa praxis och den vetenskapliga och tekniska utvecklingen, inom området flygledarutbildning. De har utvecklats på grundval av direktiv 2006/23/EG och innebär ett för medlemsstaterna gemensamt införlivande av de normer och rekommendationer som fastställs i konventionen angående internationell civil luftfart, som undertecknades i Chicago den 7 december 1944, och de säkerhetskrav (Eurocontrol Safety Regulatory Requirements) som antagits av Europeiska organisationen för säkrare flygtrafiktjänst (Eurocontrol), inrättad genom den internationella konventionen av den 13 december 1960.

(7)

För att säkerställa en enhetlig tillämpning av gemensamma krav för certifiering av och medicinska intyg för flygledare bör medlemsstaternas behöriga myndigheter samt, i tillämpliga fall, Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (byrån), följa gemensamma förfaranden för att bedöma om dessa krav uppfylls. Byrån bör utarbeta certifieringsspecifikationer, godtagbara sätt att uppfylla krav samt vägledningar för att främja den enhetlighet vid tillsyn som är nödvändig.

(8)

De särskilda förhållanden som kännetecknar unionens flygtrafik gör det nödvändigt att införa och effektivt tillämpa gemensamma normer för behörighet för flygledare som är anställda av leverantörer av flygtrafiktjänster som tillhandahåller flygledningstjänst/flygtrafiktjänster (ATM/ANS) till allmänheten.

(9)

Medlemsstaterna bör emellertid så långt det är möjligt se till att de tjänster som militär personal tillhandahåller eller ger tillgång till för allmänt bruk erbjuder en säkerhetsnivå som åtminstone motsvarar den som fastställts i de grundläggande kraven i bilaga Vb i grundförordningen. Medlemsstaterna kan också besluta att tillämpa principerna i denna förordning på militär personal som tillhandahåller tjänster till allmänheten enligt artikel 1.2 c i den förordningen.

(10)

De myndigheter som utför tillsyn och kontroll av överensstämmelse bör vara tillräckligt oberoende gentemot leverantörer av flygtrafiktjänster samt utbildningsleverantörer. Myndigheterna måste också kunna utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt. Den behöriga myndighet som utses för genomförandet av denna förordning kan vara samma organ som utsetts eller inrättats enligt artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 549/2004 av den 10 mars 2004 om ramen för inrättande av det gemensamma europeiska luftrummet (5), i dess lydelse enligt förordning (EG) nr 1070/2009. Byrån bör uppträda som behörig myndighet för genomförandet av denna förordning och utfärda och förnya certifikat för organisationer som bedriver flygledarutbildning och som är lokaliserade utanför medlemsstaternas territorium och, i tillämpliga fall, deras personal.

(11)

För att tillhandahålla flygtrafiktjänster krävs det högutbildad personal vars behörighet kan visas på olika sätt. För flygkontroll är det lämpligt att upprätthålla ett gemensamt certifieringssystem för flygledare i unionen, vilket bör ses som ett slags examensbevis för varje enskild flygledare. Behörigheten på certifikatet bör ange den typ av flygtrafikledningstjänst som en flygledare är behörig att tillhandahålla. Samtidigt visar de behörighetstillägg som ingår i certifikatet både flygledarens specifika behörighet och de behöriga myndigheternas bemyndiganden att tillhandahålla tjänster för en viss sektor eller grupp av sektorer. Därför bör myndigheterna ha möjlighet att utvärdera flygledarnas kvalifikationer när de utfärdar certifikat eller förlänger giltigheten för behörighetstilläggen. De behöriga myndigheterna bör också ha möjlighet att tillfälligt upphäva ett certifikat, behörigheter eller behörighetstillägg när kvalifikationerna ifrågasätts.

(12)

Säkerhetskulturen bör stärkas ytterligare, framför allt genom att integrera en tillförlitlig tillbudsrapportering och s.k. Just Culture för att dra lärdomar av tillbud. Denna förordning bör inte fastställa någon automatisk koppling mellan ett tillbud och tillfälligt upphävande av ett certifikat, en behörighet eller ett behörighetstillägg. Ett återkallande av certifikatet bör ses som en sista utväg för extrema fall.

(13)

För att stärka medlemsstaternas förtroende för varandras system för certifiering av flygledare är det nödvändigt att anta gemensamma regler för erhållande och bibehållande av certifikatet. För att garantera högsta möjliga säkerhetsnivå är det därför viktigt att införa enhetliga krav när det gäller utbildning, kvalifikationer, kompetens och tillträde till flygledaryrket. Detta bör leda till att säkra och högkvalitativa flygkontrolltjänster tillhandahålls samt bidra till att certifikaten erkänns i hela unionen, vilket ökar den fria rörligheten och förbättrar tillgången till flygledare.

(14)

Denna förordning ska inte leda till något kringgående av befintliga nationella bestämmelser om rättigheter och skyldigheter i anställningsförhållanden mellan arbetsgivaren och sökande flygledare.

(15)

För att göra kvalifikationerna jämförbara i hela unionen måste de utformas på ett tydligt och allmänt godtagbart sätt. Detta kommer att bidra till att garantera säkerheten, inte bara inom luftrum som kontrolleras av en leverantör av flygtrafiktjänster, utan i synnerhet i gränssnittet mellan olika tjänsteleverantörer.

(16)

Vid många tillbud och olyckor spelar kommunikation en avgörande roll. I denna förordning fastställs därför detaljerade språkkunskapskrav för flygledare. Dessa krav grundar sig på de krav som har antagits av Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) och utgör en möjlighet att tillämpa dessa internationellt godkända normer. Det är nödvändigt att tillämpa principerna om icke-diskriminering, öppenhet och proportionalitet när det gäller språkkraven, så att den fria rörligheten stimuleras samtidigt som säkerheten garanteras.

(17)

Målen för den inledande utbildningen beskrivs i Eurocontrols dokument ”Specification for the ATCO Common Core Content Initial Training”, som har utarbetats på begäran av medlemmarna i Eurocontrol och som betraktas som de accepterade normerna. För lokal utbildning måste bristen på allmänt godtagna normer uppvägas genom ett antal olika åtgärder, bland annat godkännande av examinatorer och kompetensbedömare, vilket bör garantera en hög kompetensnivå. Detta är mycket viktigt eftersom den lokala utbildningen är mycket dyr och av central betydelse för säkerheten. ICAO har utarbetat normer även inom områden där det inte finns några gemensamma europeiska utbildningskrav. I avsaknad av europeiska utbildningskrav kan medlemsstaterna utgå från dessa ICAO-normer.

(18)

Hälsokrav har utarbetats på begäran av Eurocontrols medlemsstater och anses vara lämpliga normer för att säkerställa överensstämmelse med denna förordning. I synnerhet utfärdandet av medicinska intyg bör ske i överensstämmelse med de krav som fastställs i Eurocontrols krav för europeiskt medicinskt intyg klass 3 för flygledare.

(19)

Certifiering av utbildningsorganisationer bör betraktas som en faktor som är av central betydelse för säkerheten och som bidrar till flygledarutbildningens kvalitet. Därför är det nödvändigt att fastställa kraven för utbildningsorganisationer. Utbildning bör ses som en tjänst på samma sätt som flygtrafiktjänster, som också är föremål för ett certifieringsförfarande. Genom denna förordning bör det vara möjligt att certifiera utbildning efter utbildningstyp, paket av utbildningstjänster eller paket av utbildnings- och flygtrafiktjänster, utan att åsidosätta utbildningens särdrag.

(20)

I denna förordning bekräftas EU-domstolens mångåriga rättspraxis i fråga om ömsesidigt erkännande av examensbevis och fri rörlighet för arbetstagare. Proportionalitetsprincipen, angivande av skäl för att införa kompensationsåtgärder och tillgång till lämpliga överklagandeförfaranden utgör grundprinciper som måste bli tillämpliga för flygledningssektorn på ett tydligare sätt. Medlemsstaterna bör ha rätt att vägra att erkänna certifikat som inte har utfärdats i enlighet med denna förordning. Eftersom syftet med förordningen är att säkerställa ömsesidigt erkännande av certifikat, reglerar den inte villkoren för tillträde till anställning.

(21)

Flygledaryrket är föremål för tekniska innovationer som förutsätter en regelbunden uppdatering av flygledarnas kompetenser. Denna förordning bör genomgå nödvändiga anpassningar till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen i enlighet med lämpligt förfarande med kontroll enligt artikel 5a i rådets beslut 1999/468/EG (6).

(22)

Denna förordning kan ha inverkan på flygledarnas dagliga arbete. Arbetsmarknadens parter bör informeras och höras på lämpligt sätt om alla åtgärder som får betydande sociala konsekvenser.

Arbetsmarknadens parter har därför rådfrågats inom ramen för byråns ”påskyndade förfarande”. Den branschvisa dialogkommitté som inrättats i enlighet med kommissionens beslut 98/500/EG av den 20 maj 1998 om inrättande av branschvisa dialogkommittéer för att främja dialogen mellan arbetsmarknadens parter på europeisk nivå (7) bör höras på lämpligt sätt om ytterligare genomförandeåtgärder som vidtas av kommissionen.

(23)

De allmänna villkoren beträffande ålder, medicinska krav, utbildningskrav och inledande utbildning för att erhålla certifikat bör inte påverka innehavarna av befintliga certifikat. Certifikat och medicinska intyg som har utfärdats av medlemsstaterna enligt direktiv 2006/23/EG bör anses vara utfärdade i enlighet med denna förordning i syfte att garantera fortsatta möjligheter till utövande av rättigheter som befintliga certifikat innebär och en smidig övergång för samtliga certifikatinnehavare och de behöriga myndigheterna.

(24)

Undantag bör medges i syfte att göra det möjligt att fortsätta tillämpa olika nationella förfaranden i frågor där det ännu inte hade införts några gemensamma regler under det påskyndade förfarande som tillämpades för dessa genomförandeåtgärder under den första fasen.

(25)

Byrån bör göra en utvärdering av det europeiska systemet för certifiering av flygledare och av de ytterligare förbättringar som krävs för en ”helhetsstrategi för flygsystemet” och för att säkerställa fullständig överensstämmelse med de grundläggande kraven enligt bilaga Vb i förordning (EG) nr 216/2008, i syfte att avge ett yttrande till kommissionen med eventuella ändringar av denna förordning.

(26)

I detta yttrande ska även sådana frågor tas upp där det under den första fas som det påskyndade förfarandet utgör inte fanns någon möjlighet att införa gemensamma regler i stället för olika nationella varianter. I de fall där detta är aktuellt föreslås det därför att medlemsstaternas nationella lagstiftning ska fortsätta att tillämpas under en övergångsperiod.

(27)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning grundas på det yttrande som har utfärdats av byrån i enlighet med artiklarna 17.2 b och 19.1 i förordning (EG) nr 216/2008.

(28)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättats i enlighet med artikel 65 i förordning (EG) nr 216/2008.

(a)

flygledarelever,

(b)

flygledare som fullgör sina uppgifter enligt förordning (EG) nr 216/2008, och

(c)

personer och organisationer som medverkar i certifiering, utbildning, testning, kontroll eller medicinsk bedömning av sökande i enlighet med denna förordning.

a)

den myndighet som har utsetts eller inrättats av den medlemsstat där sökanden har sin huvudsakliga verksamhet eller, i förekommande fall, sitt huvudkontor, såvida inte annat överenskommits i bilaterala eller multilaterala avtal mellan medlemsstater eller behöriga myndigheter,

b)

byrån om sökanden har sin huvudsakliga verksamhet eller, i förekommande fall, sitt huvudkontor, utanför medlemsstaternas territorium.

a)

kan ett certifikat, en behörighet eller ett behörighetstillägg upphävas tillfälligt om flygledarens kompetens ifrågasätts eller vid försumlighet,

b)

kan ett certifikat återkallas vid tjänstefel eller missbruk.

a)

vara minst 18 år gamla,

b)

åtminstone ha gymnasieexamen eller ett examensbevis som ger behörighet till universitetsstudier eller motsvarande, som ger möjlighet att fullfölja flygledarutbildningen,

c)

framgångsrikt ha slutfört den godkända inledande utbildning som är relevant för behörigheten och, i förekommande fall, behörighetstillägget, enligt del A i bilaga II,

d)

ha ett giltigt medicinskt intyg,

e)

ha visat att de har tillräckliga språkkunskaper i enlighet med de krav som fastställs i artikel 13.

a)

vara minst 21 år gamla – medlemsstaterna får emellertid föreskriva en lägre åldersgräns i vederbörligen motiverade fall,

b)

ha ett certifikat för flygledarelev,

c)

ha fullföljt en godkänd lokal utbildningsplan och fått godkänt resultat på därmed förenade examina eller bedömningar i enlighet med de krav som fastställs i del B i bilaga II,

d)

ha ett giltigt medicinskt intyg,

e)

ha visat att de har tillräckliga språkkunskaper i enlighet med de krav som fastställs i artikel 13.

a)

Behörighet för flygplatskontroll, visuell (ADV) som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla en flygkontrolltjänst för flygplatstrafik på en flygplats som inte har några publicerade flygprocedurer.

b)

Behörighet för flygplatskontroll, instrument (ADI) som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla en flygkontrolltjänst för flygplatstrafik på en flygplats som har publicerade flygprocedurer, och ska åtföljas av minst ett av de behörighetstillägg som beskrivs i artikel 11.1.

c)

Behörighet för inflygningskontroll, procedur (APP) som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla en flygkontrolltjänst för ankommande, avgående eller överflygande luftfartyg utan stöd av övervakningsutrustning.

d)

Behörighet för inflygningskontroll, övervakningsutrustning (APS) som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla en flygkontrolltjänst för ankommande, avgående eller överflygande luftfartyg med stöd av övervakningsutrustning, och ska åtföljas av minst ett av de behörighetstillägg som beskrivs i artikel 11.2.

e)

Behörighet för områdeskontroll, procedur (ACP) som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla en flygkontrolltjänst för luftfartyg utan stöd av övervakningsutrustning.

f)

Behörighet för områdeskontroll, övervakningsutrustning (ACS) som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla en flygkontrolltjänst för luftfartyg med stöd av övervakningsutrustning, och ska åtföljas av minst ett av de behörighetstillägg som beskrivs i artikel 11.3.

a)

Behörighetstillägg för kontrolltorn (TWR) som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla kontrolltjänster där flygplatskontrollen tillhandahålls från en arbetsposition.

b)

Behörighetstillägg för markrörelsekontroll (GMC) som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla markrörelsekontroll.

c)

Behörighetstillägg för markrörelseövervakningsutrustning (GMS), som beviljas tillsammans med behörighetstillägg för markrörelsekontroll eller behörighetstillägg för kontrolltorn, som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla markrörelseövervakning med stöd av system för övervakning av markrörelser på flygplats.

d)

Behörighetstillägg för luftkontroll (AIR) som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla luftkontroll.

e)

Behörighetstillägg för radar (RAD), som beviljas tillsammans med behörighetstillägg för luftkontroll eller behörighetstillägg för kontrolltorn, som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla flygplatskontroll med hjälp av övervakningsutrustning.

a)

Behörighetstillägg för radar (RAD) som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla en inflygningskontrolltjänst med stöd av primär och/eller sekundär radarutrustning.

b)

Behörighetstillägg för precisionsradar (PAR), som beviljas tillsammans med behörighetstillägg för radar, som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla precisionsinflygningar med stöd av radarutrustning för precisionsinflygning för luftfartyg vid slutlig inflygning till landningsbanan.

c)

Behörighetstillägg för övervakningsradarinflygning (SRA), som beviljas tillsammans med behörighetstillägg för radar, som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla icke-precisionsinflygningar, med stöd av övervakningsutrustning för luftfartyg vid slutlig inflygning till landningsbanan.

d)

Behörighetstillägg för automatisk beroende positionsövervakning (ADS) som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla inflygningskontrolltjänst med stöd av automatisk beroende positionsövervakning.

e)

Behörighetstillägg för terminalkontroll (TCL), som beviljas tillsammans med behörighetstillägg för radar eller behörighetstillägg för automatisk beroende positionsövervakning, som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla flygkontrolltjänster med stöd av all slags övervakningsutrustning för luftfartyg som opererar i ett visst terminalområde och/eller angränsande sektorer.

a)

Behörighetstillägg för radar (RAD) som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla områdeskontrolltjänster med stöd av övervakningsutrustning.

b)

Behörighetstillägg för automatisk beroende positionsövervakning (ADS) som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla områdeskontrolltjänster med stöd av automatisk beroende positionsövervakning.

c)

Behörighetstillägg för terminalkontroll (TCL), som beviljas tillsammans med behörighetstillägg för radar eller behörighetstillägg för automatisk beroende positionsövervakning, som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla flygkontrolltjänster med stöd av all slags övervakningsutrustning för luftfartyg som opererar i ett visst terminalområde och/eller angränsande sektorer.

d)

Behörighetstillägg för oceanområdeskontroll (OCN) som ska ange att certifikatinnehavaren är behörig att tillhandahålla flygkontrolltjänster för luftfartyg som trafikerar ett oceankontrollområde.

a)

sökanden har utövat de rättigheter som certifikatet ger under ett minsta antal timmar, som ska fastställas i den lokala kompetensplanen, under de senaste tolv månaderna,

b)

sökandens kompetens har bedömts i enlighet med del C i bilaga II, och

c)

sökanden har ett giltigt medicinskt intyg.

a)

kommunicera effektivt i situationer med enbart röst (telefon/radiotelefoni) och i situationer ansikte mot ansikte,

b)

kommunicera om allmänna, konkreta och arbetsrelaterade ämnen med precision och tydlighet,

c)

använda lämpliga kommunikativa strategier för att utbyta meddelanden och upptäcka och lösa missförstånd i ett allmänt eller arbetsrelaterat sammanhang,

d)

framgångsrikt och relativt obehindrat hantera de språkliga utmaningar som uppstår vid en komplikation eller ett oväntat händelseförlopp som inträffar i en vanlig arbetssituation eller kommunikativ uppgift som annars är välbekant, och

e)

använda en dialekt eller ett uttal som de som arbetar i luftfartsbranschen kan förstå.

a)

Tre år om de har visat att de håller operativ nivå (nivå 4) i enlighet med bilaga III, eller

b)

sex år om de har visat att de håller utvidgad nivå (nivå 5) i enlighet med bilaga III.

a)

ha ett certifikat för flygledare,

b)

ha utövat de rättigheter som deras certifikat innebär under en närmast föregående period av minst ett år eller en längre period som ska fastställas av den behöriga myndigheten med hänsyn till de behörigheter och de behörighetstillägg som utbildningen omfattar, och

c)

framgångsrikt ha genomgått en godkänd kurs för att bli operativ instruktör, där de nödvändiga kunskaperna och pedagogiska färdigheterna har bedömts genom lämpliga examina.

a)

24 månader fram till dess att flygledaren fyller 40 år,

b)

12 månader efter 40 års ålder.

a)

får inte vid någon tidpunkt utöva de rättigheter som deras certifikat innebär när de är medvetna om någon försämring av deras hälsotillstånd som skulle kunna göra dem oförmögna att utöva certifikatets rättigheter på ett säkert sätt,

b)

ska underrätta relevant leverantör av flygtrafiktjänster om att de blivit medvetna om någon försämring av hälsotillståndet eller att de påverkas av någon psykoaktiv substans eller medicin som skulle kunna göra dem oförmögna att utöva certifikatets rättigheter på ett säkert sätt.

a)

ha ett effektivt ledningssystem och tillräcklig personal med tillfredsställande kvalifikationer och erfarenhet för att tillhandahålla utbildning enligt denna förordning,

b)

tydligt fastställa regler för ansvarsskyldighet avseende säkerheten inom den godkända utbildningsorganisationen, inbegripet direkt ansvarsskyldighet för ledande befattningshavare avseende säkerheten,

c)

ha tillgång till nödvändiga faciliteter och lokaler och lämplig utrustning som behövs för den typ av utbildning som erbjuds,

d)

ge belägg för att kvalitetsstyrningssystemet utgör en del av ett ledningssystem som gör det möjligt att övervaka överensstämmelsen och tillförlitligheten hos de system och förfaranden som garanterar att de utbildningstjänster som tillhandahålls uppfyller de krav som fastställs i denna förordning,

e)

ha ett system för dokumentation som medger adekvat lagring och tillförlitlig spårbarhet för relevant verksamhet,

f)

visa att det finns tillräcklig finansiering för att genomföra utbildningen i överensstämmelse med denna förordning och att verksamheten har tillräcklig försäkringstäckning i överensstämmelse med den typ av utbildning som tillhandahålls.

a)

utfärda och återkalla certifikat, behörigheter och behörighetstillägg för vilka den relevanta utbildningen och bedömningen fullgjorts inom den behöriga myndighetens ansvarsområde,

b)

förlänga, förnya och tillfälligt upphäva behörigheter och behörighetstillägg, där rättigheterna utövas inom den behöriga myndighetens ansvarsområde,

c)

certifiera utbildningsorganisationer,

d)

godkänna utbildningskurser, lokala utbildningsplaner och lokala kompetensplaner,

e)

godkänna examinatorer eller kompetensbedömare,

f)

övervaka och granska utbildningssystemen,

g)

inrätta lämpliga överklagande- och anmälningsmekanismer,

h)

godkänna behovet av språkkunskaper på utvidgad nivå (nivå 5) i enlighet med artikel 13.5,

i)

godkänna de förfaranden som rör försämrat hälsotillstånd i överensstämmelse med artikel 17.3.

11.8.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 206/39

(1)

Vad gäller förfarandet och villkoren för godkännande ska rådets direktiv 91/414/EEG (2) i enlighet med artikel 80.1 c i förordning (EG) nr 1107/2009 tillämpas på de verksamma ämnen för vilka det har fastslagits att ansökningarna är fullständiga i enlighet med artikel 16 i kommissionens förordning (EG) nr 33/2008 (3). Flukvinkonazol är ett verksamt ämne för vilket det har fastslagits att ansökningen är fullständig i enlighet med den förordningen.

(2)

I kommissionens förordningar (EG) nr 451/2000 (4) och (EG) nr 1490/2002 (5) fastställs genomförandebestämmelser för den andra och tredje etappen i det arbetsprogram som avses i artikel 8.2 i direktiv 91/414/EEG och en förteckning över verksamma ämnen som ska bedömas för att eventuellt upptas i bilaga I till direktiv 91/414/EEG. Denna förteckning omfattade flukvinkonazol.

(3)

Anmälaren återkallade i enlighet med artikel 3.2 i kommissionens förordning (EG) nr 1095/2007 av den 20 september 2007 om ändring av förordning (EG) nr 1490/2002 om kompletterande tillämpningsföreskrifter för den tredje etappen av det arbetsprogram som avses i artikel 8.2 i rådets direktiv 91/414/EEG och om ändring av förordning (EG) nr 451/2000 samt om ändring av förordning (EG) nr 2229/2004 om ytterligare genomförandebestämmelser för den fjärde etappen i det arbetsprogram som avses i artikel 8.2 i rådets direktiv 91/414/EEG (6) sin ansökan om att det verksamma ämnet skulle upptas i bilaga I till direktiv 91/414/EEG inom två månader från förordningens ikraftträdande. Följaktligen antogs genom kommissionens beslut 2008/934/EG av den 5 december 2008 om att inte ta upp vissa verksamma ämnen i bilaga I till rådets direktiv 91/414/EEG och om återkallande av godkännanden för växtskyddsmedel som innehåller dessa ämnen (7) ett beslut om att inte uppta flukvinkonazol i bilaga 1.

(4)

Den ursprungliga anmälaren (nedan kallad sökanden) har i enlighet med artikel 6.2 i direktiv 91/414/EEG lämnat in en ny ansökan och begärt ett påskyndat förfarande i enlighet med artiklarna 14–19 i förordning (EG) nr 33/2008 om tillämpningsföreskrifter för direktiv 91/414/EEG i fråga om ett ordinarie och ett påskyndat förfarande för bedömning av verksamma ämnen som omfattades av det arbetsprogram som avses i artikel 8.2 i det direktivet men som inte införts i dess bilaga I.

(5)

Ansökan lämnades till Irland, som genom förordning (EG) nr 1490/2002 hade utsetts till rapporterande medlemsstat. Tidsfristen för det påskyndade förfarandet har följts. Specifikationen för det verksamma ämnet och de avsedda användningarna är desamma som de som anges i beslut 2008/934/EG. Ansökan uppfyller dessutom de återstående kraven på innehåll och förfarande i artikel 15 i förordning (EG) nr 33/2008.

(6)

Irland utvärderade de kompletterande uppgifter som sökanden lämnat och lade fram en kompletterande rapport. Rapporten lämnades till Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad myndigheten) och till kommissionen den 13 april 2010. Myndigheten skickade den kompletterande rapporten till övriga medlemsstater och sökanden för synpunkter, och vidarebefordrade därefter de mottagna synpunkterna till kommissionen. I enlighet med artikel 20.1 i förordning (EG) nr 33/2008 och på kommissionens begäran lade myndigheten den 25 februari 2011 fram sin slutsats om flukvinkonazol (8) för kommissionen. Medlemsstaterna och kommissionen granskade utkastet till bedömningsrapport, den kompletterande rapporten och myndighetens slutsats i ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa, och en rapport färdigställdes den 17 juni 2011 i form av kommissionens granskningsrapport om flukvinkonazol.

(7)

De olika undersökningar som gjorts har visat att växtskyddsmedel som innehåller flukvinkonazol i allmänhet kan antas uppfylla kraven i artikel 5.1 a och b i direktiv 91/414/EEG, särskilt när det gäller de användningsområden som undersöktes och som beskrivs i kommissionens granskningsrapport. Flukvinkonazol bör därför godkännas i enlighet med förordning (EG) nr 1107/2009.

(8)

I enlighet med artikel 13.2 i förordning (EG) nr 1107/2009 jämförd med artikel 6 i samma förordning och i ljuset av nya vetenskapliga och tekniska rön är det dock nödvändigt att införa vissa villkor och restriktioner.

(9)

Utan att det påverkar slutsatsen att flukvinkonazol bör godkännas, bör ytterligare bekräftande uppgifter krävas in.

(10)

Innan ett godkännande beviljas bör medlemsstaterna och berörda parter medges en rimlig tidsfrist för att anpassa sig till de nya krav som följer av godkännandet.

(11)

Utan att det påverkar tillämpningen av de skyldigheter som anges i förordning (EG) nr 1107/2009 som en följd av godkännandet och med hänsyn till den specifika situation som uppstår genom övergången från direktiv 91/414/EEG till förordning (EG) nr 1107/2009 bör dock följande gälla. Medlemsstaterna bör medges en sexmånadersperiod efter godkännandet för att se över godkännanden för växtskyddsmedel som innehåller flukvinkonazol. Medlemsstaterna bör i förekommande fall ändra, ersätta eller återkalla befintliga godkännanden. Genom undantag från den ovannämnda tidsfristen bör i enlighet med direktiv 91/414/EEG en längre period medges för inlämnande och bedömning av uppdateringen av den fullständiga dokumentationen enligt bilaga III för varje växtskyddsmedel och för varje avsett användningsområde i överensstämmelse med de enhetliga principerna.

(12)

Erfarenheter från tidigare upptaganden i bilaga I till direktiv 91/414/EEG av verksamma ämnen som bedömts enligt kommissionens förordning (EEG) nr 3600/92 av den 11 december 1992 om närmare bestämmelser för genomförandet av den första etappen i det arbetsprogram som avses i artikel 8.2 i rådets direktiv 91/414/EEG om utsläppande av växtskyddsprodukter på marknaden (9) har visat att det kan uppstå svårigheter vid tolkningen av de skyldigheter innehavarna av befintliga godkännanden har i fråga om tillgången till uppgifter. För att ytterligare svårigheter ska undvikas förefaller det därför nödvändigt att klargöra medlemsstaternas skyldigheter, särskilt skyldigheten att kontrollera att innehavarna av ett godkännande kan visa att de har tillgång till dokumentation som uppfyller kraven i bilaga II till det direktivet. Detta klargörande innebär dock inte att medlemsstaterna eller innehavarna av godkännanden åläggs några nya skyldigheter jämfört med de som åläggs i de direktiv om ändring av bilaga I till det direktivet som hittills har antagits eller i förordningarna om godkännande av verksamma ämnen.

(13)

I enlighet med artikel 13.4 i förordning (EG) nr 1107/2009 bör bilagan till kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 540/2011 (10) ändras i enlighet med detta.

(14)

I beslut 2008/934/EG fastställs att flukvinkonazol inte ska upptas i förteckningen och att godkännanden av växtskyddsmedel som innehåller detta ämne ska återkallas senast den 31 december 2011. Den rad som avser flukvinkonazol i bilagan till det beslutet bör utgå. Beslut 2008/934/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

(15)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

a)

om det gäller ett växtskyddsmedel som innehåller flukvinkonazol som enda verksamma ämne, vid behov senast den 31 december 2015 ändra eller återkalla godkännandet, eller

b)

om det gäller ett växtskyddsmedel som innehåller flukvinkonazol som ett av flera verksamma ämnen, vid behov ändra eller återkalla godkännandet senast den 31 december 2015 eller vid ett datum som fastställs för en sådan ändring eller ett sådant återkallande i respektive rättsakt eller rättsakter om upptagande av ämnet eller ämnena i fråga i bilaga I till direktiv 91/414/EEG eller om godkännande av ämnet eller ämnena, beroende på vilket datum som är det senaste.

11.8.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 206/44

(1)

Vad gäller förfarandet och villkoren för godkännande ska rådets direktiv 91/414/EEG (2) i enlighet med artikel 80.1 c i förordning (EG) nr 1107/2009 tillämpas på de verksamma ämnen för vilka det har fastslagits att ansökningarna är fullständiga i enlighet med artikel 16 i kommissionens förordning (EG) nr 33/2008 (3). Triazoxid är ett verksamt ämne för vilket det har fastslagits att ansökningen är fullständig i enlighet med den förordningen.

(2)

I kommissionens förordningar (EG) nr 451/2000 (4) och (EG) nr 1490/2002 (5) fastställs genomförandebestämmelser för den tredje etappen i det arbetsprogram som avses i artikel 8.2 i direktiv 91/414/EEG och en förteckning över verksamma ämnen som ska bedömas för att eventuellt upptas i bilaga I till direktiv 91/414/EEG. Denna förteckning omfattade triazoxid. Genom kommissionens beslut 2009/860/EG (6) beslöts att triazoxid inte skulle tas upp i bilaga I till direktiv 91/414/EG.

(3)

Den ursprungliga anmälaren (nedan kallad sökanden) har i enlighet med artikel 6.2 i direktiv 91/414/EEG lämnat in en ny ansökan och begärt ett påskyndat förfarande i enlighet med artiklarna 14–19 i förordning (EG) nr 33/2008 om tillämpningsföreskrifter för direktiv 91/414/EEG i fråga om ett ordinarie och ett påskyndat förfarande för bedömning av verksamma ämnen som omfattades av det arbetsprogram som avses i artikel 8.2 i det direktivet men som inte införts i dess bilaga I.

(4)

Ansökan lämnades till Förenade kungariket, som genom förordning (EG) nr 1490/2002 hade utsetts till rapporterande medlemsstat. Tidsfristen för det påskyndade förfarandet har följts. Specifikationen för det verksamma ämnet och de avsedda användningarna är desamma som de som anges i beslut 2009/860/EG. Ansökan uppfyller dessutom de återstående kraven på innehåll och förfarande i artikel 15 i förordning (EG) nr 33/2008.

(5)

Förenade kungariket utvärderade de nya uppgifter som sökanden lämnat och lade fram en kompletterande rapport. Rapporten lämnades till Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad myndigheten) och till kommissionen den 10 juni 2010.

(6)

Myndigheten skickade den kompletterande rapporten till övriga medlemsstater och sökanden för synpunkter, och vidarebefordrade därefter de mottagna synpunkterna till kommissionen. I enlighet med artikel 20.1 i förordning (EG) nr 33/2008 och på kommissionens begäran granskades den kompletterande rapporten av medlemsstaterna och myndigheten. Myndigheten lade sedan den 15 februari 2011 fram sin slutsats om triazoxid (7) för kommissionen. Medlemsstaterna och kommissionen granskade utkastet till bedömningsrapport, den kompletterande rapporten och myndighetens slutsats i ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa, och en rapport färdigställdes den 17 juni 2011 i form av kommissionens granskningsrapport om triazoxid.

(7)

Den rapporterande medlemsstatens kompletterande rapport och myndighetens nya slutsats inriktas på de farhågor som ledde till att ämnet inte infördes i bilaga I. Dessa utgjordes framför allt av det faktum att det inte var möjligt att göra en tillförlitlig bedömning av risken för konsumenterna eftersom det inte fanns uppgifter för fastställande av arten av rester i växtprodukter eller om eventuell överföring av rester i animaliska produkter.

(8)

De nya uppgifter som sökanden lämnat in visar att konsumenternas exponering kan anses vara godtagbar.

(9)

De kompletterande uppgifter som sökanden lämnat gör det därför möjligt att undanröja de farhågor som ledde till att ämnet inte togs upp i bilaga I. Några andra utestående vetenskapliga frågor har inte uppkommit.

(10)

De olika undersökningar som gjorts har visat att växtskyddsmedel som innehåller triazoxid i allmänhet kan antas uppfylla kraven i artikel 5.1 a och b i direktiv 91/414/EEG, särskilt när det gäller de användningsområden som undersöktes och som beskrivs i kommissionens granskningsrapport. Triazoxid bör därför godkännas i enlighet med förordning (EG) nr 1107/2009.

(11)

I enlighet med artikel 13.2 i förordning (EG) nr 1107/2009 jämförd med artikel 6 i samma förordning och i ljuset av vetenskapens och teknikens ståndpunkt är det dock nödvändigt att införa vissa villkor och restriktioner.

(12)

Utan att det påverkar slutsatsen att triazoxid bör godkännas, bör ytterligare bekräftande uppgifter krävas in.

(13)

I enlighet med artikel 13.4 i förordning (EG) nr 1107/2009 bör bilagan till kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 540/2011 av den 25 maj 2011 om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 vad gäller förteckningen över godkända verksamma ämnen (8) ändras i enlighet med detta.

(14)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

11.8.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 206/48

11.8.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 206/50

(1)

Den 11 augusti 2010 antog rådet beslut 2010/450/Gusp (1) om utnämning av Rosalind MARSDEN till Europeiska unionens särskilda representant (den särskilda representanten) för Sudan från och med den 1 september 2010 till och med den 31 augusti 2011.

(2)

Den 9 juli 2011 förklarade Republiken Sydsudan sin självständighet och uppdraget för den särskilda representanten täcker hädanefter två oberoende länder.

(3)

Rosalind MARSDEN bör utnämnas till Europeiska unionens särskilda representant för Republiken Sudan och Republiken Sydsudan från och med den 9 juli 2011 till och med den 30 juni 2012. Rådets beslut 2010/450/Gusp bör därför ändras och förlängas.

(4)

Den särskilda representanten kommer att genomföra sitt uppdrag i en situation som kan förvärras och som kan hindra förverkligandet av de mål för unionens yttre åtgärder som anges i artikel 21 i fördraget.

1.

Titeln ska ersättas med följande:

2.

Artiklarna 1, 2 och 3 ska ersättas med följande:

”Artikel 1

Europeiska unionens särskilda representant

Rosalind MARSDEN utnämns härmed till Europeiska unionens särskilda representant (den särskilda representanten) för Republiken Sudan (Sudan) och Republiken Sydsudan (Sydsudan) från och med den 9 juli 2011 till och med den 30 juni 2012. Den särskilda representantens uppdrag kan avslutas tidigare om rådet beslutar detta på förslag av Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik (den höga representanten).

Artikel 2

Politiska mål

Den särskilda representantens uppdrag ska grundas på Europeiska unionens (EU eller unionen) politiska mål för Republiken Sudan och Republiken Sydsudan och utföras i samarbete med de sudanesiska parterna, Afrikanska unionen (AU) och Förenta nationerna (FN) och andra nationella, regionala och internationella intressenter i syfte att uppnå en fredlig samexistens mellan Sudan och Sydsudan sedan det övergripande fredsavtalet löpt ut och Sydsudan blivit självständigt den 9 juli 2011. Unionens politiska mål är bland annat att aktivt bidra till att lösa återstående frågor med anknytning till det övergripande fredsavtalet och perioden efter att det löpt ut och att hjälpa parterna att genomföra det som överenskommits, att stödja ansträngningar för att stabilisera det instabila gränsområdet mellan nord och syd, att främja institutionsuppbyggnad och stabilitet, säkerhet och utveckling i Sydsudan, att underlätta en politisk lösning på konflikten i Darfur, att främja demokratisk samhällsstyrning, ansvarsskyldighet och respekt för de mänskliga rättigheterna, bland annat genom samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, att upprätthålla engagemanget i östra Sudan och att ge humanitär hjälp bättre tillträde till hela Sudan och Sydsudan.

Dessutom ska den särskilda representantens uppdrag baseras på unionens politiska mål att bidra till att motverka och undanröja de hot mot stabiliteten i Sydsudan och den omgivande regionen som Herrens motståndsarmé (Lord's Resistance Army, LRA) utgör.

Artikel 3

Uppdrag

1.   För att kunna nå dessa politiska mål ska den särskilda representanten ha i uppdrag att

2.   För fullgörandet av sitt uppdrag ska den särskilda representanten bland annat

3.

I artikel 4 ska följande punkt läggas till:

”3.   Den särskilda representanten ska verka i nära samarbete med Europeiska avdelningen för yttre åtgärder (Europeiska utrikestjänsten).”

4.

Artikel 5.1 ska ersättas med följande:

”1.   Det finansiella referensbeloppet på 1 820 000 EUR ska höjas med 955 000 EUR för att täcka utgifterna i samband med den särskilda representantens uppdrag för perioden från och med den 1 september 2010 till och med den 30 juni 2012.”

5.

Artikel 6 ska ersättas med följande:

”Artikel 6

Stabens inrättande och sammansättning

1.   Inom ramen för uppdraget och de ekonomiska medel som ställts till förfogande ska den särskilda representanten ansvara för inrättandet av sin stab. Staben ska inbegripa experter på särskilda policyfrågor enligt uppdragets krav. Den särskilda representanten ska snarast informera rådet och kommissionen om stabens sammansättning.

2.   Medlemsstaterna, unionens institutioner och Europeiska utrikestjänsten får föreslå att personal ska utstationeras för att arbeta tillsammans med den särskilda representanten. Lönen till personal som utstationeras av en medlemsstat eller en av unionens institutioner till den särskilda representanten ska betalas av den medlemsstat eller den av unionens institutioner som berörs eller av Europeiska utrikestjänsten. Experter som utstationeras av medlemsstaterna till unionens institutioner eller till utrikestjänsten får också placeras hos den särskilda representanten. Internationell kontraktsanställd personal ska vara medborgare i en medlemsstat.

3.   All utstationerad personal ska lyda administrativt under den utsändande medlemsstaten, unionsinstitutionen eller Europeiska utrikestjänsten och ska utföra sina uppgifter och agera på ett sätt som gagnar den särskilda representantens uppdrag.

4.   Kontor för den särskilda representanten ska inrättas i Bryssel, Khartoum och Juba och förses med den politiska, administrativa och logistiska personal som erfordras.”

6.

Artikel 8 ska ersättas med följande:

”Artikel 8

Säkerheten för säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter

Den särskilda representanten och personerna i hennes stab ska respektera de säkerhetsprinciper och miniminormer som fastställs i rådets beslut 2011/292/EU av den 31 mars 2011 om säkerhetsbestämmelser för skydd av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter (2).

7.

Artikel 10 ska ersättas med följande:

”Artikel 10

Säkerhet

I enlighet med unionens säkerhetsstrategi för personal som utstationeras utanför unionen i en operativ insats enligt avdelning V i fördraget ska den särskilda representanten vidta alla åtgärder som rimligen kan genomföras, i överensstämmelse med sitt uppdrag och med hänsyn till säkerhetssituationen i sitt geografiska ansvarsområde, för säkerheten för all den personal som lyder direkt under henne, särskilt genom att

8.

Artikel 11.2 ska ersättas med följande:

”2.   Den särskilda representanten ska regelbundet rapportera till Kusp om situationen i Darfur och om situationen i Sudan och Sydsudan.”

9.

Artikel 12.2 ska ersättas med följande:

”2.   På fältet ska nära kontakter upprätthållas med cheferna för unionens delegationer i bland annat Khartoum, Juba, Addis Abeba och New York samt med medlemsstaternas beskickningschefer. De ska på bästa sätt bistå den särskilda representanten vid genomförandet av uppdraget. Den särskilda representanten ska även upprätthålla förbindelser med andra internationella och regionala aktörer på fältet.”

10.

Artikel 13 ska ersättas med följande:

”Artikel 13

Översyn

Genomförandet av detta beslut och dess samstämmighet med andra insatser från unionen i regionen ska regelbundet ses över. Den särskilda representanten ska förelägga rådet, den höga representanten och kommissionen en lägesrapport före utgången av januari 2012 och en övergripande rapport om genomförandet av uppdraget vid uppdragets slut.”

11.8.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 206/53

(1)

Den 28 februari 2011 antog rådet beslut 2011/137/Gusp om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Libyen.

(2)

Med tanke på den allvarliga situationen i Libyen bör ytterligare två enheter föras in i förteckningarna över personer och enheter som är föremål för restriktiva åtgärder enligt bilaga IV till beslut 2011/137/Gusp.