1.

Europeiska kommissionen har utfärdat ett tillkännagivande om EG-medlemsstaternas nationella domstolars tillämpning av reglerna om statligt stöd (2). Detta icke-bindande dokument innehåller de principer och regler som Europeiska kommissionen följer inom området för statligt stöd. I dokumentet förklaras också på vilket sätt samarbetet mellan Europeiska kommissionen och medlemsstaternas nationella domstolar planeras äga rum.

2.

Eftas övervakningsmyndighet (nedan kallad myndigheten) anser ovanstående tillkännagivande vara av betydelse för EES. För att behålla lika konkurrensvillkor och garantera en enhetlig tillämpning av EES-avtalets bestämmelser om statligt stöd i hela EES, antar myndigheten detta kapitel, varvid den alltid beaktar de nationella domstolarnas oberoende i Eftastaterna.

3.

Myndigheten är fast besluten att vidta stränga åtgärder mot olagligt och oförenligt statligt stöd. Möjligheten för privata parter att inleda förfaranden vid nationella domstolar har hittills endast spelat en begränsad roll när det gäller statligt stöd, men myndigheten anser ändå att sådana förfaranden kan vara till stor nytta för politiken om statligt stöd. Talan vid nationella domstolar ger tredje parter möjlighet att ta itu med och lösa många problem som rör statligt stöd direkt på nationell nivå. Nationella domstolar kan dessutom erbjuda rättssökande mycket effektiva åtgärder om reglerna för statligt stöd har överträtts. Detta kan i sin tur bidra till en bättre disciplin i fråga om statligt stöd i allmänhet.

4.

Det främsta syftet med detta kapitel är att informera nationella domstolar och tredje parter om åtgärder som kan vidtas om reglerna för statligt stöd har överträtts och att ge dem vägledning om den praktiska tillämpningen av dessa regler. Dessutom vill myndigheten utveckla sitt samarbete med de nationella domstolarna genom att införa mer praktiska verktyg till stöd för nationella domare i deras dagliga arbete.

5.

Detta kapitel ersätter kapitlet om samarbete mellan nationella domstolar och Eftas övervakningsmyndighet inom området för statligt stöd (3) i myndighetens riktlinjer och påverkar inte Efta-domstolens tolkning av tillämpliga bestämmelser i fördraget och andra regelverk.

6.

Den första fråga som nationella domstolar och potentiella rättssökande måste ställa sig är om den aktuella åtgärden verkligen utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 61 i EES-avtalet.

7.

Artikel 61.1 i EES-avtalet omfattar ”stöd som ges av EG-medlemsstater, Eftastater eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, i den utsträckning det påverkar handeln mellan de avtalsslutande parterna”.

8.

Begreppet statligt stöd avser inte endast bidrag (4), utan omfattar även bl.a. skattelättnader och investeringar med offentliga medel som görs under förhållanden där en privat investerare inte skulle ha investerat (5). Om stödet beviljas direkt av staten eller av offentliga eller privata organ som har inrättats av staten eller utsetts av den till att förvalta stödet saknar betydelse i detta sammanhang (6). För att offentligt stöd ska klassificeras som statligt stöd krävs dock att det gynnar vissa företag eller viss produktion (selektivitet) i motsats till allmänna åtgärder som inte omfattas av artikel 61.1 i EES-avtalet (7). Stödet måste också snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen och kunna påverka handeln mellan de avtalsslutande parterna i EES-avtalet (8).

9.

I Efta-domstolens och gemenskapsdomstolarnas (9) rättspraxis och i myndighetens och Europeiska kommissionens beslutspraxis diskuteras ofta huruvida vissa åtgärder utgör statligt stöd. Myndigheten har dessutom utfärdat detaljerad vägledning i en rad komplicerade frågor, t.ex. tillämpningen av principen om en privat investerare (10) och kriteriet privat fordringsägare (11), de omständigheter under vilka statliga garantier ska betraktas som statligt stöd (12), behandlingen av statliga myndigheters försäljning av mark (13), exportkreditförsäkringar (14), direkt beskattning av företag (15), riskkapitalinvesteringar (16) och statligt stöd till forskning, utveckling och innovation (17). Dessutom har kommissionens förordning om stöd av mindre betydelse (18) införlivats i EES-avtalet. Efta-domstolens och EG-domstolens rättspraxis och myndighetens vägledning och beslutspraxis kan vara ett värdefullt stöd för nationella domstolar och potentiella rättssökande i fråga om begreppet statligt stöd.

10.

Om de nationella domstolarna är osäkra på om det rör sig om statligt stöd kan de begära ett yttrande från myndigheten i enlighet med avsnitt 2 i detta kapitel. Detta påverkar inte den nationella domstolens möjlighet att hänskjuta ärendet till Efta-domstolen för ett rådgivande yttrande enligt artikel 34 i övervakningsavtalet.

11.

Enligt sista meningen i artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet får Eftastaterna inte genomföra statligt stöd innan myndigheten har godkänt det (genomförandeförbudet).

”Eftas övervakningsmyndighet ska underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Om den anser att någon sådan plan är oförenlig med EES-avtalets goda funktion enligt artikel 61, ska den utan dröjsmål inleda det förfarande som anges i punkt 2. Medlemsstaten i fråga får inte genomföra åtgärden förrän detta förfarande lett till ett slutgiltigt beslut.” (19)

12.

I många fall är det dock möjligt att lagligen genomföra statligt stöd innan myndigheten har godkänt det.

13.

Nationella rättsliga förfaranden i frågor om statligt stöd kan ibland gälla den allmänna gruppundantagsförordningens tillämplighet och/eller en befintlig eller godkänd stödordning. När det gäller om förordningen eller en stödordning är tillämplig eller inte, så kan den nationella domstolen endast bedöma om alla villkor i förordningen eller stödordningen är uppfyllda. Om så inte är fallet, kan domstolen inte bedöma om en stödåtgärd är förenlig, eftersom myndigheten ensam är behörig att göra sådana bedömningar (23).

14.

Om den nationella domstolen ska fastställa om åtgärden ingår i en godkänd stödordning, kan den endast kontrollera om alla villkor i det godkända beslutet är uppfyllda. Om de frågor som behandlas på nationell nivå gäller giltigheten hos ett beslut fattat av myndigheten, ska den nationella domstolen använda det förfarande som föreskrivs i artikel 34 i övervakningsavtalet. (24) Det är emellertid inte längre möjligt att ifrågasätta giltigheten hos ett beslut av myndigheten genom ett förhandsavgörande, om rättssökanden utan tvivel kunde ha överklagat beslutet till Efta-domstolen enligt artikel 36 i övervakningsavtalet, men inte gjorde detta (25).

15.

Den nationella domstolen får begära ett yttrande från myndigheten enligt avsnitt 2 i detta kapitel om den är tveksam i fråga om tillämpligheten av den allmänna gruppundantagsförordningen eller en befintlig eller godkänd stödordning.

16.

Både nationella domstolar och myndigheten har viktiga men olika roller vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd (26).

17.

Myndighetens huvudsakliga roll är att granska om planerade stödåtgärder är förenliga med EES-avtalet enligt kriterierna i artikel 61.2 och 61.3 i avtalet. Myndigheten är ensam behörig att bedöma förenligheten, men Efta-domstolen kan ompröva myndighetens bedömning. Nationella domstolar har inte behörighet att förklara en statlig stödåtgärd förenlig med artikel 61.2 eller 61.3 i EES-avtalet (27).

18.

Den nationella domstolens roll beror på stödåtgärden i fråga, om den har anmälts till myndigheten på vederbörligt sätt och om den har godkänts av myndigheten:

19.

När de nationella domstolarna skyddar enskildas intressen måste de se till att artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet tillämpas utan inskränkningar och ta full hänsyn till EES-marknadens intressen.

20.

De nationella domstolarnas roll under de omständigheter som anges ovan beskrivs närmare i avsnitt 1.2 och 1.3 i detta kapitel.

21.

Enligt EG-domstolens praxis ger genomförandeförbudet i artikel 88.3 i EG-fördraget, som avspeglas i den sista meningen i artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet, de berörda parterna (t.ex. stödmottagarens konkurrenter) enskilda rättigheter som har direkt effekt (30). De berörda parterna kan utöva sina rättigheter genom att väcka talan mot den beviljande medlemsstaten vid behöriga nationella domstolar. Att handlägga sådana former av talan och på så sätt skydda konkurrenternas rättigheter enligt artikel 88.3 i EG-fördraget är en av de nationella domstolarnas viktigaste uppgifter när det gäller statligt stöd.

22.

De nationella domstolarna i Eftastaterna fyller samma funktion. I Eftastaterna styrs emellertid EES-lagstiftningens verkan för den nationella lagstiftningen av Eftastaternas konstitutionella lagstiftning, med förbehåll för protokoll nr 35 till EES-avtalet. Enligt protokoll 35 förbinder sig Eftastaterna, för fall när det kan uppstå konflikter mellan genomförda EES-regler och andra författningsbestämmelser, att vid behov införa en författningsbestämmelse som innebär att EES-reglerna ska ha företräde i dessa fall. Enligt Efta-domstolen måste en sådan bestämmelse kunna åberopas inför en nationell rättsinstans av enskilda och av ekonomiska aktörer, och de måste kunna göra gällande de rättigheter som följer av EES-lagstiftningens bestämmelser (31) och som är eller har gjorts till del av respektive nationell rättsordning, om dessa bestämmelser är ovillkorliga och tillräckligt precisa (32). Enligt myndighetens åsikt, och i överensstämmelse med rättspraxis från EG-domstolen om den likalydande bestämmelsen i artikel 88.3 i EG-fördraget, uppfyller artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet det underförstådda villkoret i protokoll 35 till EES-avtalet att vara ovillkorlig och tillräckligt precis.

23.

Det faktum att den sista meningen i artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet har införlivats med Efta-staternas inhemska rättsordningar (33) ger de berörda parterna möjlighet att väcka talan vid nationella domstolar vid brott mot genomförandeförbudet. En nationell domstol ska följaktligen vidta alla lämpliga åtgärder, använda sig av samtliga juridiska möjligheter samt tillämpa alla relevanta bestämmelser i den nationella lagstiftningen för att ge verkan åt den nationella författning varigenom sista meningen i artikel 1.3 i del I av protokoll nr 3 till övervakningsavtalet införlivas (34).

24.

De nationella domstolarnas centrala roll i detta sammanhang beror också på att myndigheten själv har begränsade befogenheter att skydda konkurrenter och andra tredje parter mot olagligt stöd. I synnerhet kan myndigheten inte anta ett slutligt beslut om återkrav endast därför att stödet inte anmäldes i enlighet med artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet. (35) Myndigheten måste därför göra en fullständig bedömning av förenligheten, oavsett om genomförandeförbudet har följts eller inte. (36) Bedömningen kan vara tidskrävande och myndighetens behörighet att utfärda preliminära förelägganden om att återkräva stöd omfattas av mycket stränga lagkrav (37).

25.

Det är därför viktigt för konkurrenter och andra tredje parter som påverkas av olagligt statligt stöd att kunna väcka talan i en nationell domstol. Bland de åtgärder som kan vidtas av nationella domstolar ingår följande:

26.

Var och en av dessa åtgärder beskrivs närmare i avsnitt 1.2.1–1.2.6 i detta kapitel.

27.

De nationella domstolarna är förpliktade att skydda rättigheterna för de enskilda som har påverkats av brott mot genomförandeförbudet. De måste därför se till att en överträdelse av artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet får alla lämpliga rättsliga konsekvenser enligt den nationella lagstiftningen (38). De nationella domstolarnas skyldigheter omfattar inte bara olagligt stöd som redan betalats ut, utan också fall där man är på väg att göra en olaglig utbetalning. De nationella domstolarna måste skydda enskildas rättigheter mot eventuella överträdelser (39). Om olagligt stöd är på väg att utbetalas är den nationella domstolen därför skyldig att hindra utbetalningen.

28.

De nationella domstolarnas skyldighet att hindra utbetalning av olagligt stöd kan leda till en rad olika förfaranden beroende på vilka olika typer av åtgärder som kan vidtas enligt den nationella lagstiftningen. Ofta överklagar den rättssökande giltigheten hos den nationella rättsakt genom vilken det statliga stödet beviljats. Om rättsakten förklaras ogiltig till följd av Eftastatens brott mot artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet, blir den naturliga följden att hindra att det olagliga stödet betalas ut (40).

29.

Om en nationell domstol ställs inför olagligen beviljat stöd måste den se till att överträdelsen får alla de rättsliga konsekvenser som föreskrivs i den nationella lagstiftningen. Den nationella domstolen måste därför i princip kräva att stödmottagaren betalar tillbaka hela det olagliga statliga stödet (41). Att kräva fullständig återbetalning av olagligt stöd ingår i den nationella domstolens skyldighet att skydda den klagandes (t.ex. en konkurrent) enskilda rättigheter enligt artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet. Den nationella domstolen är således skyldig att kräva återbetalning oberoende av om stödåtgärden är förenlig med artikel 61.2 eller 61.3 i EES-avtalet.

30.

Eftersom de nationella domstolarna måste kräva full återbetalning av olagligt stöd oberoende av stödets förenlighet, kan behandlingen av ett återkrav gå fortare i en nationell domstol än genom ett klagomål till myndigheten. I motsats till myndigheten (42) kan och måste den nationella domstolen begränsa prövningen till en fastställelse av om åtgärden utgör statligt stöd och om den omfattas av genomförandeförbudet.

31.

De nationella domstolarnas skyldighet att återkräva olagligt stöd är emellertid inte absolut. Enligt målet SFEI (43) kan det finnas särskilda omständigheter under vilka återkrav av olagligt statligt stöd inte skulle vara lämpligt. Den rättsstandard som ska tillämpas i detta sammanhang bör motsvara den som gäller enligt artiklarna 14 och 15 i del II av protokoll 3 till övervakningsavtalet (44). Med andra ord, omständigheter som inte skulle hindra myndigheten från att kräva återbetalning kan inte ligga till grund för en nationell domstols beslut att inte kräva full återbetalning. Efta-domstolen tillämpar i detta sammanhang en mycket sträng norm (45). I linje med Efta-domstolens och EG-domstolens tolkning i denna fråga kan en mottagare av olagligen beviljat stöd i princip inte åberopa legitima förväntningar mot ett beslut av myndigheten om återbetalning (46). Skälet till detta är att en omdömesgill ekonomisk aktör skulle ha kunnat kontrollera om stödet hade anmälts eller inte (47).

32.

För att en nationell domstol ska kunna avstå från att kräva återbetalning enligt artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet måste det därför finnas ett specifikt och konkret sakförhållande som har skapat legitima förväntningar hos stödmottagaren (48). Detta kan vara fallet om myndigheten själv bestämt har försäkrat att åtgärden i fråga inte utgör statligt stöd eller att den inte omfattas av genomförandeförbudet (49).

33.

I linje med EG-domstolens rättspraxis (50) upphör den nationella domstolens skyldighet att kräva full återbetalning av olagligt statligt stöd att gälla om myndigheten vid den tidpunkt då domstolen fäller sin dom redan har beslutat att stödet är förenligt med EES-avtalet. Eftersom syftet med genomförandeförbudet är att se till att endast förenligt stöd genomförs, kan detta syfte inte omintetgöras om myndigheten redan har funnit att stödet är förenligt (51). Om myndigheten ännu inte har fattat ett beslut, påverkas inte den nationella domstolens skyldighet att skydda enskilda rättigheter enligt artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet, oberoende av om det pågår ett myndighetsförfarande eller inte (52).

34.

Enligt EES-lagstiftningen är den nationella domstolen inte längre skyldig att kräva full återbetalning om myndigheten fattat ett positivt beslut, men den nationella domstolen kan fortfarande ha en sådan skyldighet enligt den nationella lagstiftningen  (53). Om det finns en sådan skyldighet att kräva återbetalning, så påverkar detta dock inte Eftastatens rätt att genomföra stödet på nytt.

35.

När den nationella domstolen har beslutat att det olagliga stödet har betalats ut i strid med artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet måste den beräkna stödets storlek för att kunna fastställa det belopp som ska återbetalas. Efta-domstolens och gemenskapsdomstolarnas rättspraxis om tillämpningen av artikel 61.1 i EES-avtalet och artikel 87.1 i EG-fördraget samt myndighetens vägledning och beslutspraxis bör fungera som stöd för den nationella domstolen i detta sammanhang. Om den nationella domstolen ställs inför svårigheter vid beräkningen av stödbeloppet kan den begära bistånd från myndigheten. Detta beskrivs närmare i avsnitt 2 i detta kapitel.

36.

Den ekonomiska fördelen av olagligt stöd är inte begränsad till stödets nominella belopp, eftersom stödmottagaren dessutom får en ekonomisk fördel av att stödet genomförs för tidigt. Detta beror på att om stödet hade anmälts till myndigheten, så skulle stödet ha betalats ut senare, om alls. Detta skulle ha tvingat stödmottagaren att låna medel på kapitalmarknaderna till marknadsränta.

37.

Denna oberättigade tidsfördel är skälet till att artikel 14.2 i del II av protokoll 3 till övervakningsavtalet inte endast föreskriver återbetalning av det nominella stödbeloppet, när myndigheten beslutar om återkrav, utan också återbetalning av ränta. Räntan ska betalas från den dag då det olagliga stödet stod till stödmottagarens förfogande till den dag då det har återbetalats. Den ränta som ska tillämpas i detta sammanhang fastställs i myndighetens beslut nr 195/04/KOL av den 14 juli 2004 (54).

38.

I linje med EG-domstolens rättspraxis (55), och för genomförandet av artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet, ska de nationella domstolarna kräva att den ekonomiska fördel som följer av ett för tidigt genomförande av stödet (nedan kallad olaglig ränta) betalas tillbaka. Detta beror på att när olagligt stöd genomförs för tidigt, så leder det allra minst till att konkurrenterna beroende på omständigheterna skadas tidigare av stödet än de skulle behöva, sett ur konkurrenssynpunkt. Stödmottagaren har därför fått en otillbörlig fördel (56).

39.

Den nationella domstolen kan behöva uppfylla sin skyldighet att kräva återbetalning av olaglig ränta i två olika situationer:

40.

För att kunna uppfylla sin skyldighet att återkräva olaglig ränta måste de nationella domstolarna fastställa det räntebelopp som ska återkrävas. Följande principer gäller i detta sammanhang:

41.

Om det råder osäkerhet kan den nationella domstolen begära bistånd från myndigheten enligt avsnitt 2 i detta kapitel.

42.

De nationella domstolarna kan också pröva anspråk på ersättning för skada som stödmottagarens konkurrenter och andra tredje parter har orsakats på grund av det olagliga statliga stödet (63). En sådan skadeståndstalan riktas i regel mot den myndighet som beviljar statligt stöd. Talan kan vara särskilt viktig för den rättssökande, eftersom en framgångsrik skadeståndstalan, till skillnad från en talan vars enda mål är återbetalning, ger den rättssökande direkt ekonomisk ersättning för de förluster han eller hon har lidit. En sådan talan är naturligtvis beroende av nationella rättsregler. Myndigheten betonar i detta avseende att en nationell domstol ska vidta alla lämpliga åtgärder, använda sig av samtliga juridiska möjligheter samt tillämpa alla relevanta bestämmelser i den nationella lagstiftningen för att ge verkan åt den nationella författning varigenom sista meningen i artikel 1.3 i del I av protokoll nr 3 till övervakningsavtalet införlivas, och skydda de rättigheter som den lagen ger enskilda.

43.

Oberoende av möjligheten att yrka skadestånd enligt nationell lagstiftning kan brott mot genomförandeförbudet i regel vara skadeståndsgrundande i enlighet med Efta-domstolens rättspraxis (64). Eftastaterna ska ersätta individer för skador och förluster som de drabbats av på grund av överträdelser av skyldigheter enligt såväl sekundärlagstiftning grundad på EES-lagstiftningen som på själva EES-avtalet (65). Ett sådant ansvar föreligger i följande fall: i) Syftet med den bestämmelse som har överträtts är att ge rättigheter åt enskilda. ii) Överträdelsen är tillräckligt allvarlig. iii) Det finns ett direkt orsakssamband mellan brottet mot medlemsstatens skyldighet och den skada som de skadelidande parterna lidit (66).

44.

Det första kravet (en skyldighet som fastställs i EES-lagstiftningen och som har till syfte att skydda enskilda rättigheter) är enligt myndigheten uppfyllt vid överträdelser av artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet. Efta-domstolen har ansett att en bestämmelse som har överträtts ger rättigheter åt enskilda, om den berörda bestämmelsen är ovillkorlig och tillräckligt precis (67). Såsom anges i punkt 22 ovan, anser myndigheten att detta kriterium uppfylls av artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet.

45.

Kravet på en tillräckligt allvarlig överträdelse av EES-lagstiftningen kommer i allmänhet också att vara uppfyllt i fråga om artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet. Detta beror enligt Efta-domstolen på om den avtalsslutande parten i EES-avtalet, i samband med utövandet av sina rättsliga befogenheter uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. För att kunna fastställa om detta villkor är uppfyllt måste alla faktorer som kännetecknar situationen beaktas. Dessa omfattar bland annat den överträdda regelns grad av klarhet och precision, omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som genom den överträdda regeln lämnas åt de nationella eller de gemenskapsrättsliga myndigheterna, den vållade skadans avsiktliga eller oavsiktliga karaktär och den ursäktliga eller oursäktliga karaktären av en eventuell rättsvillfarelse (68). Med avseende på artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet bör det dock påpekas att Eftastaternas myndigheter inte har befogenhet att besluta om en statlig stödåtgärd ska anmälas eller inte. De har en i princip absolut skyldighet att anmäla alla sådana stödåtgärder innan de genomförs. Även om Efta-domstolen får ta hänsyn till om en överträdelse av EES-lagstiftningen är ursäktlig (69), ska Eftastaternas myndigheter i samband med statligt stöd vara fullt medvetna om denna skyldighet och kan normalt inte hävda att de inte kände till genomförandeförbudet. Om det råder osäkerhet kan Eftastaten alltid anmäla åtgärden till myndigheten för att få klarhet om rättsläget (70).

46.

Det tredje kravet att överträdelsen av EES-lagstiftningen måste ha orsakat den rättssökande en faktisk och säker ekonomisk skada kan uppfyllas på olika sätt.

47.

I många fall kommer den rättssökande att anföra att stödet var den direkta orsaken till förlorade intäkter. När en nationell domstol ställs inför ett sådant yrkande bör den beakta följande:

48.

Möjligheten att kräva skadestånd är i princip fristående från myndighetens eventuella samtida undersökning av samma stödåtgärd. En sådan pågående undersökning befriar inte den nationella domstolen från dess skyldighet att skydda enskilda rättigheter enligt artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet (73). Eftersom den rättssökande kan ha möjlighet att visa att han eller hon har lidit förlust på grund av att stödet genomförts för tidigt, närmare bestämt på grund av att stödmottagaren fått en olaglig tidsfördel, är det inte uteslutet att en skadeståndstalan kan bli framgångsrik även i fall där myndigheten redan har godkänt stödet vid den tidpunkt då den nationella domstolen fäller sitt avgörande (74).

49.

I vissa fall ger de nationella förfarandereglerna den nationella domstolen rätt att utgå från rimliga uppskattningar för att fastställa det faktiska skadeståndsbelopp som ska tillerkännas den rättssökande. I sådana fall och under förutsättning att effektivitetsprincipen (75) respekteras, skulle det vara möjligt att använda sådana uppskattningar även i samband med skadeståndsanspråk som bygger på artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet. Detta kan vara ett användbart verktyg för nationella domstolar som möter svårigheter i samband med beräkningen av skadestånd.

50.

De rättsliga villkoren för skadeståndsanspråk enligt EES-lagstiftningen och frågor om beräkningen av skadestånd kan också ligga till grund för en begäran om bistånd från myndigheten enligt avsnitt 2 i detta kapitel.

51.

Som beskrivs ovan har potentiella rättssökande rätt att väcka skadeståndstalan mot den myndighet som beviljat det statliga stödet. I vissa fall kan dock den rättssökande föredra att kräva skadestånd direkt från stödmottagaren.

52.

Eftersom artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet inte ålägger stödmottagaren några direkta skyldigheter, finns det i EES-avtalet inte någon grund för en sådan talan (76). Detta påverkar dock inte på något sätt möjligheten att väcka en framgångsrik skadeståndstalan mot stödmottagaren på grundval av nationell materiell rätt. I detta sammanhang måste potentiella rättssökande hänvisa till nationella bestämmelser om utomobligatoriskt ansvar (77).

53.

De nationella domstolarnas skyldighet att se till att brott mot genomförandeförbudet får alla nödvändiga rättsliga konsekvenser är inte begränsad till den slutgiltiga domen. I de nationella domstolarnas uppgifter enligt artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet ingår också att i lämpliga fall vidta interimistiska åtgärder för att skydda enskildas rättigheter (78). och säkerställa den ändamålsenliga verkan av artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet.

54.

Nationella domstolars behörighet att anta interimistiska åtgärder kan vara avgörande för berörda parter som snabbt måste få hjälp. På grund av de nationella domstolarnas möjlighet att snabbt vidta åtgärder mot olagligt stöd, deras närhet och de olika åtgärder som de har till sitt förfogande, har de goda förutsättningar att vidta interimistiska åtgärder i fall där olagligt stöd redan har betalats ut eller är på väg att betalas ut.

55.

De enklaste fallen är de där olagligt stöd ännu inte har betalats ut, men där det finns en risk för att det kommer att ske under den tid då det nationella domstolsförfarandet pågår. I sådana fall kan den nationella domstolens skyldighet att hindra överträdelser av artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet (79) innebära att domstolen måste fatta ett interimistiskt beslut som hindrar den olagliga utbetalningen tills ärendet har prövats i sak.

56.

Om den olagliga utbetalningen redan har gjorts är de nationella domstolarna enligt artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet normalt skyldiga att kräva fullständig återbetalning (inklusive olaglig ränta). På grund av effektivitetsprincipen (80) får den nationella domstolen inte skjuta upp detta genom att otillbörligt dra ut på förfarandet. Om förfarandet dras ut på detta sätt påverkar det inte bara de enskilda rättigheter som artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet skyddar, utan kan också direkt öka de negativa följder i konkurrenshänseende som följer av stödets olaglighet.

57.

Trots denna allmänna skyldighet kan det finnas fall där den nationella domstolens avgörande försenas. I sådana fall fordras det enligt skyldigheten att skydda de enskilda rättigheterna enligt artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet att den nationella domstolen använder alla interimistiska åtgärder som den har tillgång till enligt tillämpliga nationella förfaranderegler för att åtminstone få de konkurrenshämmande effekterna av stödet att upphöra tillfälligt (tillfälligt återkrav) (81). Tillämpningen av nationella förfaranderegler i detta sammanhang omfattas av kraven på likvärdighet och effektivitet (82).

58.

Om den nationella domstolen, på grundval av Efta-domstolens och gemenskapsdomstolarnas rättspraxis och myndighetens beslutspraxis, har kommit fram till en rimlig första bedömning om att åtgärden i fråga inbegriper olagligt statligt stöd, så anser myndigheten att den bästa åtgärden, om de nationella förfarandereglerna så medger, är att besluta att det olagliga stödet och den olagliga räntan ska sättas in på ett spärrat konto tills målet har prövats i sak. I sin slutgiltiga dom kommer den nationella domstolen antingen att besluta att medlen på det spärrade kontot ska återlämnas till den myndighet som beviljat statligt stöd om olagligheten bekräftas eller att medlen ska göras tillgängliga för stödmottagaren.

59.

Ett tillfälligt återkrav kan också vara ett mycket effektivt medel i fall där det nationella domstolsförfarandet löper parallellt med en undersökning utförd av myndigheten (83). En pågående undersökning utförd av myndigheten befriar inte den nationella domstolen från dess skyldighet att skydda enskilda rättigheter enligt artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet (84). Den nationella domstolen kan därför inte bara skjuta upp sitt förfarande tills myndigheten har antagit sitt beslut och lämna den rättssökandes rättigheter enligt artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet oskyddade under tiden. Om den nationella domstolen vill avvakta resultatet av myndighetens bedömning av om stödet är förenligt innan den antar ett slutligt och oåterkalleligt beslut om återkrav bör den därför vidta lämpliga interimistiska åtgärder. Även i detta fall är det lämpligt att placera medlen på ett spärrat konto.

60.

Nationella domstolar kan också komma att behandla frågor om statligt stöd i fall där myndigheten redan har beslutat om återkrav. Även om det i de flesta fall kommer att handla om att upphäva ett nationellt beslut om återkrav, kan tredje parter också kräva skadestånd från nationella myndigheter för att dessa inte har genomfört myndighetens beslut om återkrav.

61.

Enligt artikel 14.3 i del II av protokoll 3 till övervakningsavtalet ska Eftastaterna verkställa beslut om återkrav utan dröjsmål. Återkravsbeslut verkställs enligt den berörda medlemsstatens förfaranden enligt nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa beslutet. Om en nationell förfaranderegel hindrar att återkravsbeslutet verkställs omedelbart och effektivt ska den nationella domstolen inte tillämpa denna bestämmelse (88).

62.

Beslut om återkrav som nationella myndigheter fattat för att verkställa myndighetens beslut om återkrav får överklagas till nationella domstolar. De regler som gäller för sådana åtgärder beskrivs i detalj i kapitlet om återbetalning av olagligt och oförenligt statligt stöd (89) i myndighetens riktlinjer för statligt stöd. Nedan sammanfattas huvudprinciperna i dessa regler.

63.

Det är inte möjligt att ifrågasätta giltigheten i ett beslut av myndigheten genom förfaranden i en nationell domstol om den rättssökande kunde ha överklagat beslutet direkt till Efta-domstolen (90). Detta innebär också att om det hade varit möjligt att överklaga beslutet enligt artikel 36 i övervakningsavtalet, så får den nationella domstolen inte skjuta upp tillämpning av återkravsbeslutet på grunder kopplade till giltigheten hos myndighetens beslut (91).

64.

Om det inte är uppenbart att den klagande kan väcka talan om ogiltigförklaring enligt artikel 36 i övervakningsavtalet (t.ex. därför att åtgärden var en stödordning med stor räckvidd och den klagande inte kan visa att åtgärden berör honom eller henne direkt och personligen), måste de nationella domstolarna i princip ge rättsligt skydd. I de fall då talan gäller giltigheten och lagligheten hos myndighetens beslut måste den nationella domstolen använda det förfarande som föreskrivs i artikel 34 i övervakningsavtalet.

65.

Beviljandet av uppskov regleras under sådana omständigheter av mycket stränga lagkrav som definieras av EG-domstolen i rättspraxis från målen Zuckerfabrik (92) och Atlanta (93): En nationell domstol får bevilja uppskov med verkställandet av ett återkravbeslut på följande villkor: i) Domstolen hyser allvarliga tvivel om gemenskapsrättsaktens giltighet. Om den omtvistade aktens giltighet inte redan behandlas av Efta-domstolen, måste domstolen använda det förfarande som föreskrivs i artikel 34 i övervakningsavtalet. ii) Det är brådskande eftersom de interimistiska åtgärderna är nödvändiga för att förhindra att allvarlig och irreparabel skada orsakas den part som ansöker om interimistiska åtgärder. iii) Domstolen måste ta vederbörlig hänsyn till EES-marknadens intressen. I sin bedömning av om samtliga dessa villkor är uppfyllda måste den nationella domstolen iaktta varje dom från Efta-domstolen om lagenligheten i myndighetens beslut eller om tillämpningen av tillfälligt uppskov inom EES (94).

66.

Om Eftastaternas myndigheter inte följer ett beslut av myndigheten om återkrav enligt artikel 14 i del II av protokoll 3 till övervakningsavtalet kan det enligt myndighetens åsikt ligga till grund för skadeståndsanspråk i enlighet med Efta-domstolens rättspraxis (95), på samma sätt som brott mot genomförandeförbudet. Myndigheten anser att behandlingen av en sådan skadeståndstalan återspeglar de principer som beskrivs ovan i fråga om brott mot genomförandeförbudet (96). Detta beror på i) att Eftastatens återkravsskyldighet syftar till att skydda samma enskilda rättigheter som genomförandeförbudet, och på ii) att myndighetens återkravsbeslut inte ger de nationella myndigheterna något utrymme att fatta egna beslut. Brott mot återkravsskyldigheten ska därför i princip betraktas som tillräckligt allvarliga. Om en skadeståndstalan för underlåtenhet att genomföra ett beslut från myndigheten om återkrav kommer att vara framgångsrik eller inte beror följaktligen på om den rättssökande kan visa att han eller hon har lidit förlust som en direkt följd av det försenade återkravet (97).

67.

Nationella domstolar är skyldiga att ge effekt åt genomförandeförbudet och skydda enskildas rättigheter mot olagligt statligt stöd. I princip kan nationella förfaranderegler tillämpas på sådana förfaranden (98). Tillämpningen av nationell lagstiftning i sådana fall omfattas dock av följande två centrala villkor:

68.

Mer generellt får de nationella domstolarna inte tillämpa nationella förfaranderegler om tillämpningen skulle strida mot de principer som anges i punkt 67.

69.

Effektivitetsprincipen är av direkt betydelse för potentiella rättssökandes partsbehörighet i nationella domstolar enligt artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet. Enligt EES-lagstiftningen får nationella bestämmelser om partsbehörighet inte äventyra rätten till ett effektivt domstolsskydd (101). Nationella bestämmelser kan därför inte begränsa partsbehörigheten till att endast omfatta stödmottagarens konkurrenter (102). Tredje parter som inte påverkas av den snedvridning av konkurrensen som stödåtgärden leder till kan också ha ett berättigat intresse av ett annat slag (vilket har erkänts i skattemål) av att väcka talan vid en nationell domstol (103).

70.

Den rättspraxis som det hänvisas till ovan är särskilt relevant för statligt stöd i form av skattelättnader och andra ekonomiska förpliktelser. I sådana fall får personer som inte omfattas av samma skattelättnad bestrida sitt eget skattetryck på grundval av artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet (104).

71.

Skattebetalare som är tredje part kan dock hänvisa till genomförandeförbudet endast om deras egen skattebetalning är en integrerad del av den olagliga statliga stödåtgärden (105). Detta är fallet om skatteintäkterna enligt nationella bestämmelser helt och hållet avsätts för att finansiera det olagliga statliga stödet och direkt påverkar det stödbelopp som beviljats i strid med artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet (106).

72.

Om skattelättnaderna gäller allmänna skatter, uppfylls i regel inte ovanstående kriterier. Ett företag som är skattskyldigt för sådana skatter kan därför i allmänhet inte göra gällande att ett annat företags skattelättnad är olaglig enligt artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet (107). Av EG-domstolens fasta rättspraxis framgår också att det vid överträdelse av artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet inte är någon lämplig åtgärd att utvidga en skattelättnad till att omfatta även den rättssökande. En sådan åtgärd skulle inte undanröja det olagliga stödets konkurrenshämmande effekter utan i stället förstärka dem (108).

73.

Effektivitetsprincipen kan också påverka inhämtandet av bevis. Om bevisbördan i fråga om ett visst påstående gör det omöjligt eller orimligt svårt för en rättssökande att styrka sitt påstående (t.ex. därför att den rättssökande inte förfogar över nödvändiga skriftliga bevis), så måste den nationella domstolen använda alla tillgängliga medel enligt nationell processrätt för att ge den rättssökande tillgång till detta bevismaterial. Bland dessa medel kan, om så är tillåtet enligt nationell lagstiftning, ingå en skyldighet för den nationella domstolen att ålägga den svarande eller en tredje part att ge den rättssökande tillgång till de nödvändiga handlingarna (109).

74.

Enligt artikel 3 i EES-avtalet, som är utformad med artikel 10 i EG-fördraget som förebild, ska de avtalsslutande parterna vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att de skyldigheter som följer av EES-avtalet fullgörs och för att underlätta samarbetet inom ramen för avtalet (110). På grundval av EG-domstolens rättspraxis innebär Artikel 10 i EG-fördraget således att Europeiska kommissionen måste bistå nationella domstolar i deras tillämpning av EG-rätten (111). På samma sätt kan nationella domstolar vara skyldiga att bistå Europeiska kommissionen när denna fullgör sina uppgifter (112). Myndigheten anser att den själv har en liknande skyldighet att lojalt samarbeta med domstolar i Eftastaterna enligt motsvarande artikel 3 i EES-avtalet och artikel 2 i övervakningsavtalet.

75.

Med tanke på den nyckelroll som de nationella domstolarna spelar för verkställandet av reglerna om statligt stöd, är myndigheten beredd att bistå när helst det är nödvändigt för att avgöra ett mål. Redan i det föregående kapitlet i myndighetens riktlinjer för statligt stöd om samarbete mellan nationella domstolar och myndigheten inom området för statligt stöd (113), gavs nationella domstolar möjlighet att begära bistånd från myndigheten, men de nationella domstolarna har inte utnyttjat denna möjlighet annat än i undantagsfall. Myndigheten vill därför göra ett nytt försök att upprätta ett närmare samarbete med nationella domstolar genom att tillhandahålla mer praktiska och användarvänliga biståndsmekanismer. I samband med detta har myndigheten låtit sig inspireras av sitt tillkännagivande om samarbetet mellan myndigheten och Eftastaternas domstolar vid tillämpningen av artiklarna 53 och 54 i EES-avtalet (114).

76.

Myndighetens bistånd till nationella domstolar kan ges i två olika former:

77.

När myndigheten bistår nationella domstolar måste den iaktta sin tystnadsplikt och värna om sin egen verksamhet och sitt oberoende (115). Myndigheten måste därför förbli saklig och opartisk när den fullgör sina förpliktelser enligt artikel 3 i EES-avtalet mot nationella domstolar. Eftersom myndighetens bistånd till nationella domstolar ingår i dess plikt att tillvarata allmänintresset, har den ingen som helst avsikt att tjäna de privata intressena hos parterna i målet vid den nationella domstolen. Myndigheten kommer därför inte att höra någon av parterna i målet vid den nationella domstolen om dess bistånd till den nationella domstolen.

78.

Det bistånd som myndigheten ger nationella domstolar enligt detta kapitel är frivilligt och påverkar inte möjligheten för den nationella domstolen att begära ett förhandsavgörande från Efta-domstolen i en fråga om tolkningen eller giltigheten av EES-lagstiftningen i enlighet med artikel 34 i övervakningsavtalet.

79.

Myndighetens förpliktelse att bistå nationella domstolar vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd omfattar skyldigheten att överlämna relevanta upplysningar som den förfogar över till nationella domstolar (116).

80.

En nationell domstol kan begära bland annat följande typer av upplysningar från myndigheten:

81.

För att myndighetens samarbete med de nationella domstolarna ska fungera effektivt kommer begäran om upplysningar att handläggas så snabbt som möjligt. Myndigheten kommer att sträva efter att lämna de begärda upplysningarna till den nationella domstolen inom en månad från dagen för begäran. Om myndigheten måste begära klargöranden från den nationella domstolen, kommer denna enmånadsperiod att löpa från den dag då klargörandet inkommer. Om myndigheten måste rådgöra med tredje parter som berörs direkt av att upplysningarna överlämnas, kommer enmånadsperioden att löpa från den dag då detta samråd avslutas. Detta kan t.ex. gälla vissa typer av upplysningar som lämnats in av en privatperson (118), eller upplysningar som lämnats in av en Eftastat begärs av en domstol i en annan Eftastat.

82.

Vid överlämnande av upplysningar till nationella domstolar måste myndigheten vidare respektera fysiska och juridiska personers rättigheter enligt artikel 122 i EES-avtalet och artikel 14 i övervakningsavtalet (119). Enligt artikel 14 i övervakningsavtalet är ledamöter av myndigheten och myndighetens tjänstemän och övriga anställda förpliktade att inte lämna ut upplysningar som omfattas av tystnadsplikt. Enligt artikel 122 i EES-avtalet är de avtalsslutande parternas företrädare, delegater, experter, tjänstemän och andra anställda förpliktade att inte lämna ut upplysningar som omfattas av tystnadsplikt, även efter det att deras tjänsteåligganden har upphört. Detta gäller bland annat konfidentiella upplysningar och affärshemligheter.

83.

Artiklarna 3 och 122 i EES-avtalet jämförda med artikel 14 i övervakningsavtalet innebär inget undantagslöst förbud för myndigheten att överlämna upplysningar som omfattas av tystnadsplikt till nationella domstolar. Gemenskapsdomstolarna har bekräftat att förpliktelsen att samarbeta lojalt innebär att Europeiska kommissionen ska förse den nationella domstolen med alla upplysningar den frågar efter (120). Myndigheten, som gör samma tolkning, anser att detta även gäller upplysningar som omfattas av tystnadsplikt.

84.

Innan myndigheten överlämnar upplysningar som omfattas av tystnadsplikt till en nationell domstol, kommer den därför att påminna domstolen om dess skyldigheter enligt artikel 122 i EES-avtalet och artikel 14 i övervakningsavtalet. Myndigheten kommer att fråga domstolen om denna kan och kommer att skydda konfidentiella uppgifter och affärshemligheter. Om den nationella domstolen inte kan garantera detta, ska myndigheten inte överlämna de berörda upplysningarna (121). Om den nationella domstolen däremot kan garantera ett sådant skydd kommer myndigheten att överlämna de begärda upplysningarna.

85.

Även i vissa andra fall kan myndigheten kan vara förhindrad att röja upplysningar för en nationell domstol. Myndigheten kan framför allt vägra att överlämna upplysningar till en nationell domstol om det skulle störa EES-avtalets funktion. Detta skulle vara fallet om överlämnandet av upplysningar skulle riskera fullgörandet av de uppgifter som anförtrotts myndigheten (122) (t.ex. upplysningar om myndighetens interna beslutsprocess).

86.

När en nationell domstol ska tillämpa reglerna om statligt stöd i ett pågående mål, måste den iaktta alla relevanta EES-regler inom området för statligt stöd samt Efta-domstolens och gemenskapsdomstolarnas gällande rättspraxis. En nationell domstol kan också söka vägledning i myndighetens beslutspraxis och i myndighetens riktlinjer om tillämpning av reglerna om statligt stöd. Det kan dock förekomma fall där den nationella domstolen inte får tillräcklig vägledning från ovannämnda källor. Mot bakgrund av myndigheternas förpliktelser enligt artikel 3 i EES-avtalet och med tanke på den viktiga och komplicerade roll som nationella domstolar spelar vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd ger myndigheten nationella domstolar möjlighet att begära ett yttrande från myndigheten om relevanta frågor som gäller tillämpningen av reglerna om statligt stöd (123).

87.

Sådana yttranden kan i princip omfatta alla ekonomiska och juridiska frågor och frågor om sakomständigheter som uppkommer i samband med det nationella förfarandet (124). Frågor som gäller tolkningen av EES-lagstiftningen kan naturligtvis också leda till att den nationella domstolen begär ett rådgivande yttrande från Efta-domstolen enligt artikel 34 i övervakningsavtalet.

88.

Myndighetens yttranden skulle kunna gälla bland annat följande frågor:

89.

Som anges i punkt 17 ovan är myndigheten ensam behörig att bedöma en stödåtgärds förenlighet med EES-avtalets funktion enligt artikel 61.2 och 61.3 i EG-fördraget. Nationella domstolar är inte behöriga att bedöma om en stödåtgärd är förenlig. Myndigheten kan därför inte lämna yttranden om förenlighet, men den nationella domstolen kan begära upplysningar om förfaranden, t.ex. om myndigheten redan håller på att bedöma en viss stödåtgärds förenlighet (eller har för avsikt att göra det) och, om den redan håller på, när beslutet sannolikt kommer att antas (126).

90.

När myndigheten yttrar sig kommer den att begränsa sig till att lämna de faktauppgifter eller de uppgifter av ekonomisk eller juridisk natur som den nationella domstolen har begärt, utan att göra någon bedömning i sak av det mål som den nationella domstolen handlägger. Dessutom är inte myndighetens yttranden juridiskt bindande för den nationella domstolen.

91.

För att samarbetet med de nationella domstolarna ska fungera så effektivt som möjligt, kommer myndigheten att handlägga begäran om yttranden så snabbt som möjligt. Myndigheten kommer att sträva efter att lämna det begärda yttrandet till den nationella domstolen inom fyra månader från dagen för begäran. Om myndigheten måste begära klargöranden från den nationella domstolen, kommer denna fyramånadersperiod att löpa från den dag då klargörandet inkommer.

92.

I detta sammanhang bör man dock lägga märke till att nationella domstolars allmänna skyldighet att skydda enskilda rättigheter enligt artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet även gäller under den period då myndigheten arbetar med det begärda yttrandet. Skälet till detta är, som beskrivs i punkt 59 ovan, att de nationella domstolarnas skyldighet att skydda enskilda rättigheter enligt artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet gäller oavsett om man fortfarande väntar på ett yttrande från myndigheten eller inte (127).

93.

Som anges i punkt 77 i detta kapitel kommer myndigheten inte att höra parterna innan den lämnar sitt yttrande till den nationella domstolen. Användningen av myndighetens yttrande i det nationella förfarandet regleras av de nationella förfarandereglerna, som måste följa de allmänna principerna i EES-lagstiftningen.

94.

Nationella domstolar kan rikta sin begäran om bistånd enligt avsnitt 2.1 och 2.2 i detta kapitel, och alla andra skriftliga eller muntliga frågor om politiken för statligt stöd som kan uppkomma i det dagliga arbetet till

95.

Myndigheten kommer att lämna en redogörelse för samarbetet med nationella domstolar enligt detta kapitel i den årliga rapporten. Myndigheten kan också komma att publicera sina yttranden och iakttagelser på sin webbplats.

96.

Detta kapitel utfärdas som hjälp för nationella domstolar vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd. Det är inte bindande för de nationella domstolarna och påverkar inte deras självständighet. Kapitlet påverkar inte heller Eftastaternas och fysiska eller juridiska personers rättigheter och förpliktelser enligt EES-lagstiftningen.

97.

Detta kapitel ersätter det befintliga kapitlet i myndighetens riktlinjer för statligt stöd om samarbete mellan nationella domstolar och Eftas övervakningsmyndighet inom området för statligt stöd.

98.

Myndigheten har för avsikt att göra en översyn av kapitlet fem år efter det att det antagits.