1.7.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 167/1

(1)

Genom en skrivelse av den 1 april 2008 anmälde Rumänien ett individuellt utbildningsstöd för särskilda ändamål till ett belopp av 57 miljoner euro till förmån för biltillverkaren Ford Romania SA i Craiova.

(2)

Genom en skrivelse av den 10 september 2008 underrättade kommissionen Rumänien om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget (nu artikel 108.2 i EUF-fördraget) (2) avseende detta stöd och uppmanade berörda parter att inkomma med sina synpunkter (3).

(3)

Rumänien lämnade synpunkter i en skrivelse av den 7 november 2008. Den 18–19 november 2008 träffade kommissionen de rumänska myndigheterna och företrädare för Ford i anläggningen i Craiova.

(4)

Genom en skrivelse av den 26 november 2008 godtog kommissionen stödmottagarens begäran om förlängning av tidsfristen för att lämna synpunkter. Ford lämnade synpunkter i en skrivelse av den 18 december 2008. Dessa synpunkter översändes till Rumänien genom en skrivelse av den 9 mars 2009.

(5)

Kommissionen begärde ytterligare information genom skrivelser av den 6 mars 2009 och den 23 juni 2009. De rumänska myndigheterna svarade den 2 april 2009 respektive den 22 juli 2009.

(6)

Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från övriga berörda parter.

(7)

Stödmottagaren är Ford Romania SA, en del av Ford Motor Company, som den 12 september 2007 köpte den bilfabrik och affärsverksamhet som tidigare drivits i Craiova av SC Automobile Craiova SA och SC Daewoo Automobile SA av den rumänska privatiseringsmyndigheten AVAS (nedan kallad Ford Craiova).

(8)

I sitt beslut av den 27 februari 2008 konstaterade kommissionen att privatiseringsavtalet innefattade otillåtet stöd och föreskrev att 27 miljoner euro skulle återkrävas (4). Beloppet återbetalades med ränta den 27 juni 2008.

(9)

Ford köpte bilfabriken i Craiova för att från 2009 börja tillverka två nya fordonstyper (B-MAV, en liten multifunktionell modell, och ISV, ett lätt fordon som lämpar sig för varu- och/eller persontransport), och från 2011 en ny generation koldioxidsnåla motorer. För detta projekt krävs två nya produktionslinjer för en beräknad total investeringskostnad på 675 miljoner euro. Enligt privatiseringsavtalet har Ford åtagit sig att bibehålla den nuvarande personalstyrkan på 3 900 och skapa nya arbetstillfällen så att man vid utgången av 2012 har 9 000 anställda.

(10)

Anläggningen i Craiova ligger i en missgynnad region som är berättigad till stöd enligt artikel 107.3 a i EUF-fördraget. Genom sitt beslut av den 30 april 2008 godkände kommissionen 143 miljoner euro i regionalstöd till Ford Craiova, vilket motsvarar den högsta tillåtna stödnivån för ett investeringsprojekt av denna storlek i en region som är berättigad till en högsta basstödnivå på 50 % av de stödberättigande investeringskostnaderna (5).

(11)

Det anmälda stödet avser ett omfattande femårigt utbildningsprogram som Ford tänker erbjuda både den befintliga personalstyrkan (3 900) och framtida anställda vid bilfabriken i Craiova, upp till totalt 9 000 anställda. Utbildningsprogrammet beräknas kosta sammanlagt 185,5 miljoner euro (6), varav Ford kommer att bidra med 128,5 miljoner euro och 57 miljoner euro kommer att tillhandahållas av Rumänien i form av utbildningsstöd.

(12)

Utbildningsprogrammet har en tvådimensionell struktur.

(13)

I den vertikala dimensionen består programmet av flera skikt. Det första skiktet utgörs av utbildning som krävs enligt EU-lagstiftning eller rumänsk lagstiftning och/eller är nödvändig för en effektiv drift av anläggningen; detta skulle kunna definieras som ”företagsspecifik utbildning”. Detta utbildningsskikt berättigar inte till stöd. Den beräknade kostnaden på omkring 29,7 miljoner euro bärs i sin helhet av Ford. De övriga skikten utgörs av utbildning som endast delvis skulle erbjudas i avsaknad av stöd (upp till 40 % av hela kursinnehållet), utbildning som inte skulle erbjudas över huvud taget i avsaknad av stöd samt utbildning med anknytning till valet av personalkategorier.

(14)

I den horisontella dimensionen erbjuds inom programmet 269 kurser i fyra huvudsakliga ämnen/block:

(15)

Den företagsspecifika delen av utbildningsprogrammet, som i sin helhet kommer att finansieras av Ford, beräknas kosta 29,73 miljoner euro (13). För den kompletterande utbildning som uppges berättiga till stöd visas i tabellen nedan de stödberättigande kostnadernas fördelning mellan utbildningsprogrammens block och Fords eget bidrag (i miljoner euro).

Beloppen för det totala stödet och Fords bidrag enligt ovan anges i nominella värden. Rumänien och Ford betonar att företaget beslutat att sätta ett tak för det totala stödet på 57 miljoner euro. Skillnaden mellan det totala stöd som programmet skulle berättiga till och det begärda beloppet på 57 miljoner euro står företaget för som sitt eget bidrag, som därmed ökar till 98,8 miljoner euro.

(16)

Det sammanlagda antalet utbildningsdagar inom den företagsspecifika delen av programmet, som inte berättigar till stöd, är omkring 200 000 under en femårsperiod, och det sammanlagda antalet utbildningsdagar inom den stödberättigande delen av programmet är uppskattningsvis 800 000 under en femårsperiod. Det betyder att de 9 000 anställda i genomsnitt bör få omkring 111 utbildningsdagar totalt per person, som ska fördelas över en femårsperiod. Rumänien och Ford har också lämnat uppgifter som visar att de flesta av de lärare som medverkar i programmet (upp till 90 %) kommer att rekryteras från externa specialiserade utbildningscenter och att en stor del av utbildningen kommer att ges utanför fabriken (se i detta avseende även skäl 18, där de stödberättigande resekostnaderna för både deltagare och lärare anges).

(17)

Kostnaderna för utbildningsprogrammet beräknades med utgångspunkt i liknande kostnader som Ford haft för utbildning vid anläggningen i Dagenham (Storbritannien), justerade med hänsyn till kostnadsnivåerna i Rumänien och grundade på preliminära prognoser (uppgifter för 2008 justerade för förväntad inflation för de följande åren). På så sätt beräknades följande kostnader per utbildningsdag och deltagare (exklusive deltagarnas löner):

(18)

De stödberättigande kostnader som uppgetts för detta program (som omfattar totalt 9 000 anställda och ska pågå i fyra år) anges nedan (nominella värden, i miljoner euro):

(19)

Stödet består av ett direkt bidrag till Ford Craiova på 57 miljoner euro för en femårsperiod. Det föreslagna stödet avser ett utbildningsprojekt som beräknas kosta totalt 185,5 miljoner euro (nominellt värde), varav 155,8 miljoner euro anses berättiga till utbildningsstöd. Större delen av den stödberättigande kostnaden, 153,93 miljoner euro, avser allmän utbildning. Endast 1,88 miljoner euro av de stödberättigande kostnaderna avser särskild utbildning. För detta projekt har Rumänien tillämpat en stödnivå på 50 % för allmänna utbildningsåtgärder och 25 % för särskilda utbildningsåtgärder. Projektet berättigar därmed till 76,96 miljoner euro i stöd till allmän utbildning och 0,47 miljoner euro i stöd till särskild utbildning – sammanlagt 77,44 miljoner euro i stöd. Stödmottagaren har dock valt att begränsa det statliga stödet till 57 miljoner euro (se även skäl 15).

(20)

Rumänien vidhåller att det inte går att i förväg göra en realistisk uppskattning av de exakta kostnaderna per kurs för ett program som planeras pågå i fem år, och stödmottagaren måste därför medges en viss flexibilitet att omfördela stödet mellan olika stödberättigande kostnader, om de faktiska kostnaderna skulle avvika från de beräknade standardkostnaderna. Tack vare denna flexibilitet bör stödmottagaren kunna optimera utbildningsprogrammet medan det pågår, samtidigt som utbildningens omfattning, det totala stödbeloppet och stödnivåerna ändå respekteras.

(21)

Rumänien föreslog också i de synpunkter som lämnades i juli 2009 att stödet skulle betalas ut till stödmottagaren i förskott, med intervaller som skulle bestämmas i samråd med stödmottagaren (t.ex. kvartalsvis) och baserat på uppgivna standardkostnader. De faktiska kostnaderna under varje räkenskapsår skulle sedan göras till föremål för revision av stödmottagarens internrevisorer, och stödutbetalningarna skulle varje år justeras till de tillämpliga stödnivåerna. Reglerna och villkoren för utbetalningen av stödet skulle anges i en särskild rumänsk rättsakt.

(22)

I beslutet om att inleda den formella granskningen av den 10 september 2008 uttryckte kommissionen tvivel kring följande aspekter: stödets berättigande, stödets stimulanseffekt/nödvändighet, kumulering av regionalstöd och utbildningsstöd samt överensstämmelse med den så kallade Deggendorfprincipen (alla dessa frågor diskuteras nedan).

(23)

Framför allt följande frågor togs upp av kommissionen: i) om inte en del av den utbildning som uppgetts berättiga till stöd skulle behöva tillhandahållas av Ford under alla omständigheter, åtminstone för den befintliga personalstyrkan, för att möjliggöra drift av en fabrik där den senaste tillverkningstekniken införs, och ii) om inte företaget enligt europeiska och/eller rumänska säkerhetsföreskrifter i själva verket var skyldigt att tillhandahålla delar av den utbildning som erbjöds inom säkerhetsblocket. I så fall skulle stödet inte vara förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 107.3 c i EUF-fördraget, eftersom det skulle subventionera utbildning som skulle genomföras under alla omständigheter och alltså inte skulle ”underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter”.

(24)

Kommissionen ifrågasatte huruvida delar av den utbildning som föreslogs för framtida anställda var berättigad, eftersom Ford hade möjlighet att rekrytera kvalificerade nya anställda.

(25)

I beslutet om att inleda granskningsförfarandet ställdes frågan om delar av utbildningen inte i själva verket var avsedd att åtgärda obestämda regionala nackdelar i form av bristande kompetens hos den befintliga personalstyrkan, som redan kompenserats genom det regionala investeringsstöd som företagets beviljades 2008 (15).

(26)

Enligt etablerad rättspraxis (16) får inte nytt stöd betalas ut förrän otillåtet tidigare stöd återbetalats. De rumänska myndigheterna hade inte på dagen för inledandet av det formella granskningsförfarandet visat att det stöd i samband med privatiseringen av anläggningen i Craiova som förklarades oförenligt med EG-fördraget (nu EUF-fördraget) den 27 februari 2008 (17) återbetalats i sin helhet.

(27)

Sedan granskningsförfarandet inletts lämnade Rumänien synpunkter gällande i) den rättsliga grunden för bedömning av stödets förenlighet med fördraget, ii) stödets stimulanseffekt, och iii) överensstämmelsen med den s.k. Deggendorfprincipen.

(28)

Rumänien hävdar att stödet i enlighet med rättssäkerhetsprincipen bör bedömas med utgångspunkt i de kriterier som gällde vid tidpunkten för anmälan (april 2008). Vid den tiden gällde fortfarande kommissionens förordning (EG) nr 68/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd till utbildning (18), och den allmänna gruppundantagsförordningen (19) (nedan kallad gruppundantagsförordningen) offentliggjordes den 9 augusti 2008 och trädde i kraft den tjugonde dagen efter offentliggörandet.

(29)

Rumänien anser att de bedömningskriterier som följer av gruppundantagsförordningen delvis skiljer sig från dem som följer av förordning (EG) nr 68/2001. Man betonar dessutom att man i anmälan tagit hänsyn till de högsta stödnivåerna på 50 % för allmänt stöd och 25 % för särskilt stöd i enlighet med förordning (EG) nr 68/2001, medan gruppundantagsförordningen medger stödnivåer på 60 % för allmän utbildning och 25 % för särskild utbildning.

(30)

Rumänien anser vidare att kommissionen redan i och med besluten om Ford Genk  (20) och GM Antwerp  (21) intagit en rigid hållning till bedömning av utbildningsstöd enligt kriteriet om stimulanseffekt, vilket inte är förenligt med kommissionens allmänna hållning till utbildningsstöd och målen för Lissabonagendan.

(31)

Nödvändighet. Rumänien vidhåller i huvudsak att företaget i avsaknad av stöd skulle tillhandahålla ett mindre ambitiöst utbildningsprogram och i stället välja att endast erbjuda sina anställda den utbildning som är nödvändig för driften av anläggningen (motsvarande omkring 17 % av det föreslagna programmet – kostnaderna för detta skulle i sin helhet bäras av företaget) och mycket mindre av den kompletterande utbildningen.

(32)

Man menar att Ford skulle kunna driva anläggningen i Craiova utan att tillhandahålla den kompletterande utbildning som anses berättiga till stöd, eftersom den befintliga personalstyrkan har erfarenhet av biltillverkning och den nya teknik som ska användas i anläggningen gör det möjligt att ”lära sig genom att göra”, något som bekräftas vid andra Ford-anläggningar där ingen sådan kompletterande utbildning erbjudits.

(33)

Rumänien förklarar också ingående skillnaden mellan kurser som är nödvändiga för driften av anläggningen (och som i sin helhet kommer att finansieras av företaget) och kompletterande kurser (”nyttiga men inte oundgängliga”) inom varje utbildningsblock.

(34)

Säkerhet: De flesta av de kurser som erbjuds under de fyra föreslagna underämnena (grundläggande säkerhet på arbetsplatsen; säker användning av maskiner och personlig skyddsutrustning; fotgängarsäkerhet; identifiering och förebyggande av risker) betraktas som nödvändiga för att sprida en säkerhetskultur på arbetsplatsen. En del av dessa kurser kommer att ges för att uppfylla kraven till följd av europeiska och rumänska säkerhetsföreskrifter, och en del syftar till att uppfylla interna säkerhetsnormer vid en Ford-anläggning. När det gäller de senare förklarar Rumänien att Ford tillämpar interna säkerhetsnormer som är mer långtgående än lagstiftningens minimikrav. Varken de säkerhetskurser som krävs enligt lag eller de som har anknytning till företagets interna säkerhetspolicy anses dock berättiga till stöd. Kostnaderna för dessa kommer i sin helhet att bäras av företaget. Den kompletterande säkerhetsutbildningen, för vilken ett stöd på 3,2 miljoner euro begärs, består av individuell träning för att ytterligare främja medvetenhet och beteendeförändring samt skräddarsydd utbildning för utvalda anställda som kan tjäna som förebilder. Fördjupning av detta slag gagnar de anställda men är inte oundgänglig för företaget.

(35)

Grundläggande färdigheter: Detta utbildningsblock syftar till att främja de enskildas personliga utveckling och har mycket litet med själva arbetet att göra. En stor del av den utbildning som erbjuds inom detta block avser allmänna it-färdigheter, utbildning i engelska, läs-, skriv- och räknefärdigheter etc. Utbildningen i läs-, skriv- och räknefärdigheter syftar till att fylla luckor som konstaterats hos vuxna som arbetar inom industrisektorer världen över, oavsett utbildningsnivå. Utbildning i läs-, skriv- och räknefärdigheter är inte nödvändig för arbetet, eftersom den teknik som används vid anläggningen bygger på system av typen visuell fabrik, med förenklade, visuella arbetsinstruktioner. Utbildningen i läs-, skriv- och räknefärdigheter syftar till att förbättra anställdas förmåga att formulera tankar/begrepp och kommunicera dem flytande, och att göra kvantitativa tolkningar av förändringar i den omgivande miljön. På motsvarande sätt innefattar detta block utbildning för att ge anställda på alla nivåer grundläggande ledarskapsfärdigheter. Rumänien menar att sådana kunskaper gagnar anställda i alla kategorier, oavsett utbildningsnivå. Utbildning av detta slag gynnar främst de anställda själva, förbättrar deras livskvalitet och ger positiva spridningseffekter för regionen och samhället som helhet.

(36)

Fundamentala företags- och affärsvillkor: Det övergripande syftet med detta utbildningsblock är att ge allmänna avancerade managementfärdigheter och funktionella färdigheter. Tre utbildningsområden ger företagsspecifika managementfärdigheter (Ford-specifika it-system, Fords affärsprocesser och Fords interna kontrollprocesser), och kostnaderna för dessa bärs helt och hållet av företaget. Den kompletterande utbildningen ger kompetens som i stor utsträckning kan överföras till andra företag eller industrier i allmänna ämnen som projektledning, personal, inköp, finans, Sex Sigma (en metod för att minska antalet fel i upprepade processer som tillämpas i många industrier) och skräddarsydd utbildning för förebilder. Detta är utbildning som definitivt gynnar även företaget, eftersom den ger en bättre arbetsmiljö genom att bidra till en plattare hierarki, men framför allt gynnas deltagarna själva i och med att de blir attraktivare på arbetsmarknaden. För detta utbildningsblock begärs stöd på upp till 4,33 miljoner euro.

(37)

Industriella och tekniska färdigheter: Även detta block innefattar utbildning som går utöver vad som är nödvändigt för arbetet. De kurser som är nödvändiga för utförandet av normala uppgifter i produktionen, t.ex. lansering, underhåll samt gaffellyft, robotteknik och automation, kommer i sin helhet att finansieras av företaget. Kompletterande utbildning kommer att erbjudas på två allmänna områden: färdigheter på olika områden inom elektriska/mekaniska yrken (förbättrar arbetstagarnas anställbarhet men är inte nödvändig för arbetet) och utökad utbildning (fördjupning) i underhåll, automation och robotteknik. I båda fallen lär sig anställda att använda andra högteknologiska maskiner än dem som är nödvändiga för deras nuvarande arbete. Detta utbildningsblock uppges berättiga till stöd med upp till 18,9 miljoner euro.

(38)

Rumänien anser dessutom att det föreslagna stödets stimulanseffekt måste bedömas för utbildningsprogrammet som helhet, och inte separat för vart och ett av utbildningstemana eller de enskilda kurserna. Om utbildningsteman och/eller kurser bedöms individuellt utanför det övergripande sammanhanget blir resultatet sannolikt felaktigt. Vid en sådan individuell bedömning skulle ingen hänsyn tas till mervärdet av utbildningsprogrammet som helhet, som är större än bara summan av de fördelar som utbildning i specifika ämnen ger.

(39)

Berättigande. När det gäller berättigandet för utbildning som ges till nyanställda skiljer Rumänien mellan frågan om företagets (obestridda) förmåga att rekrytera kvalificerade nya anställda och frågan om huruvida kompletterande utbildning är berättigad i deras fall. Den kompletterande utbildningen ger allmänna färdigheter som inte är nödvändiga för arbetet och är därför berättigad och fördelaktig för alla personalkategorier, oavsett utbildningsbakgrund.

(40)

Obestämda regionala nackdelar. I frågan om huruvida det föreslagna utbildningsstödet kompenserar för obestämda regionala nackdelar i form av bristande kompetens, som redan kompenserats med hjälp av regionalstöd, hävdar Rumänien att regionalt investeringsstöd och utbildningsstöd har olika syften (och alltså avser olika problem) och täcker olika stödberättigande kostnader. Regionalt investeringsstöd syftar till att främja investeringar i EU:s missgynnade regioner, medan utbildningsstöd syftar till att åtgärda underinvestering i utbildning, en företeelse som konstaterats generellt i hela EU. Fördelarnas ”fördelning” när det gäller regionalstöd är dessutom den motsatta jämfört med utbildningsstöd: regionalstöd gynnar främst investeraren, medan utbildningsstöd framför allt gynnar de anställda.

(41)

Rumänien betonar vidare att ”obestämda” regionala nackdelar till följd av bristande kompetens på lokal nivå inte är ett av kriterierna för identifiering av EU:s missgynnade regioner – kriterierna innefattar nivån för BNP per capita, arbetslöshet, befolkningstäthet etc. Kommissionen har dessutom tidigare godkänt utbildningsstöd bl.a. på grundval av argumentet att det skulle bidra till att åtgärda konkurrensnackdelen till följd av den lokala personalstyrkans svaga kvalifikationer (Webasto  (22), Vauxhall Motors  (23).

(42)

Ett resonemang som går ut på att projekt som fått regionalt investeringsstöd inte får beviljas regionalt utbildningsstöd skulle dessutom innebära att unionens missgynnade regioner bestraffades eftersom de därmed inte skulle kunna stödja utbildningsprojekt.

(43)

Rumänien lämnade handlingar som visade att det otillåtna privatiseringsstödet på 27 miljoner euro (24) och upplupna räntor återbetalats av Ford Motor Company den 27 juni 2008. Rumänien anser därför att det anmälda stödet är förenligt med den så kallade Deggendorfprincipen.

(44)

I de synpunkter som Ford lämnade den 18 december 2008 uttryckte företaget sitt stöd för de omständigheter och argument som Rumänien lagt fram. Dessutom framfördes ytterligare argument gällande det föreslagna stödets stimulanseffekt.

(45)

Ford betonar att en stor del av detta omfattande utbildningsprogram finansieras med egna medel – upp till 128,5 miljoner euro av den beräknade totala kostnaden på 185,5 miljoner euro för hela projektet. Utbildning som krävs enligt lag och/eller är nödvändig för driften av anläggningen har inte heller uppgetts berättiga till stöd utan kommer i sin helhet att finansieras av företaget. Man började också redan 2009 erbjuda den befintliga personalstyrkan utbildning inom den företagsspecifika delen, som beräknas kosta omkring 29,7 miljoner euro.

(46)

När det gäller stödets potentiellt snedvridande effekt betonar Ford att programmet till större delen avser allmän utbildning, som främst gynnar de anställda och endast indirekt kommer att gynna företaget. Utbildningsstödet bör därför endast få en sekundärt och indirekt snedvridande effekt. Ford anser att överväganden som gäller stödets effekt med avseende på ”relevanta marknaders struktur” och ”sektorns eller branschens egenskaper” inte är relevanta när det gäller allmän utbildning, eftersom den inte medför några förändringar av den förväntade produktionen eller den tekniska förmågan i sig. Särskild utbildning, däremot, kan direkt förbättra företagets produktivitet och därmed påverka dess ställning på marknaden. Särskild utbildning utgör dock endast en mindre del av den föreslagna kompletterande utbildningen.

(47)

I fråga om huruvida det inte under alla omständigheter var nödvändigt att tillhandahålla delar av den utbildning som enligt anmälan berättigar till stöd för att säkra efterlevnad av företagets interna säkerhetsnormer, understryker Ford att ett sådant resonemang skulle leda till en snedvridning där en lägsta normeringsnivå eftersträvas; om bara företag med låga interna säkerhetsnormer kan beviljas utbildningsstöd skulle det i slutändan kunna göra företagen mindre benägna att höja sina egna interna säkerhetsnormer. Ford undrar därför om inte det föreslagna utbildningsstöd som stödmottagaren under alla omständigheter bör beviljas bör fastställas med utgångspunkt i objektiva kriterier som gäller alla företag i en viss sektor, i stället för med utgångspunkt i interna företagsnormer. I och med detta investeringsprojekt kommer Ford dessutom att 2012 vara Rumäniens största industriarbetsgivare. Investeringar av detta slag fungerar som en ”fyr” i ekonomin, och den rumänska regeringen stöder Fords planer på att låta anläggningen i Craiova tjäna som exempel för andra arbetsgivare och nyinvesterare.

(48)

Ford betonar också att den kompletterande utbildning som uppges berättiga till stöd inte generellt sett är nödvändig för driften av anläggningen, med tanke på det system för ”slimmad tillverkning” som i dag tillämpas inom Ford-koncernen. Biltillverkarna har över tiden gått från ”masstillverkning” till ”slimmad tillverkning”, en utveckling som framför allt är förenad med en beteendeförändring i och med att delaktigheten ökar på alla nivåer i den interna organisationen. Den del av utbildningsprogrammet som inte berättigar till stöd skulle vara tillräcklig för att få till stånd denna beteendeförändring.

(49)

Ford stöder de argument som Rumänien framfört mot tanken på eventuell överlappning mellan regionalt investeringsstöd och utbildningsstöd med avseende på obestämda regionala handikapp i form av lägre kompetensnivå, och anser dessutom att kompetens- och utbildningsnivån i en region bör beaktas vid bedömning av om en föreslagen utbildningsstödåtgärd har positiva externa effekter.

(50)

Ford presenterar en jämförelse mellan det utbildningsprogram som man erbjudit vid sin anläggning i Sankt Petersburg och det program som föreslås för anläggningen i Craiova. Syftet med jämförelsen är att visa att en Ford-anläggning kan drivas på ett effektivt sätt med ett mindre ambitiöst utbildningsprogram än det som föreslås för anläggningen i Craiova, och att stödet för den kompletterande utbildning som erbjuds där därför har en stimulanseffekt.

(51)

Ford anser att en jämförelse mellan de två utbildningsprojekten är relevant av följande skäl:

(52)

Det utbildningsprogram som erbjöds på anläggningen i Sankt Petersburg hade ungefär samma struktur som det som föreslås för Craiova-anläggningen. På anläggningen i Sankt Petersburg tillhandahöll Ford emellertid endast ett nödvändigt minimum av utbildning, och personal i ledande ställning fick mer utbildning än industriarbetare. Produktionen inleddes 2002 med utbildning endast på den miniminivå som är nödvändig för att uppfylla Fords kvalitets- och säkerhetskrav.

(53)

Ford gjorde en simulering av situationen om utbildningsprogrammet i Sankt Petersburg skulle tillämpas för de 9 000 anställda vid Craiova-anläggningen. Man kom fram till att ett utbildningsprogram av samma typ som det i Sankt Petersburg endast skulle motsvara omkring 26 % av den utbildning som föreslås erbjudas på anläggningen i Craiova. Ett sådant program skulle närmare bestämt bara erbjuda 57 % av säkerhetsutbildningen, 2 % av utbildningen i grundläggande färdigheter, 30 % av utbildningen i företags- och affärsvillkor och 47 % av utbildningen i industriella och tekniska färdigheter jämfört med den utbildning som föreslås för Craiova-anläggningen.

(54)

Den åtgärd till förmån för Ford Craiova som anmälts av Rumänien uppfyller de kumulativa villkoren för att betecknas som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget. Åtgärden består av ett direkt bidrag som finansieras av den rumänska staten med hjälp av statliga medel. Åtgärden är också selektiv, eftersom den innefattar individuellt ekonomiskt stöd för särskilda ändamål till en enda stödmottagare, Ford Craiova. Åtgärden kommer att ge stödmottagaren en fördel i och med att stödmottagaren slipper en del av kostnaderna för det föreslagna utbildningsprogrammet. Åtgärden snedvrider konkurrensen genom att det stödmottagande företaget gynnas i förhållande till konkurrenter som inte får stöd för liknande ändamål. Slutligen påverkas handeln mellan medlemsstaterna, eftersom stödmottagaren och dess konkurrenter säljer produkterna främst på EU-marknaden men även på EES- och världsmarknaden.

(55)

Rumänien ber om godkännande av stödet enligt de regler som gällde vid tiden för anmälan (april 2008). Rumänien vidhåller närmare bestämt i) att det föreslagna stödets förenlighet med fördraget bör bedömas enligt de kriterier som följer av förordning (EG) nr 68/2001 (25), som gällde vid tiden för anmälan, ii) att kommissionen inte bör tillämpa den allmänna gruppundantagsförordningen (som offentliggjordes den 9 augusti 2008 och trädde i kraft 20 dagar senare) (26) retroaktivt, och iii) att den överdrivet strikta tillämpningen av kriteriet om stimulanseffekt med början i t.ex. besluten om Ford Genk  (27) och GM Antwerp  (28) inte, på ett mer övergripande plan, är förenlig med kommissionens generella syn på utbildningsstöd.

(56)

I domen i målet Freistaat Sachsen mot kommissionen  (29) klargjorde EG-domstolen frågorna kring tillämpning i tiden av reglerna om statligt stöd vid bedömning av anmälda stödåtgärders förenlighet med den gemensamma marknaden. Domstolen slog fast att kommissionen för bedömningen av förenligheten ska tillämpa de bestämmelser, principer och granskningskriterier som gäller då beslut fattas, eftersom de kan anses bättre anpassade till konkurrenssituationen (30). I detta sammanhang tillägger domstolen följande: ”En medlemsstats anmälan av ett planerat stöd eller en planerad stödordning innebär följaktligen inte att en rättslig situation slutgiltigt har fastställts som innebär att kommissionen ska ta ställning till stödets eller stödordningens förenlighet med den gemensamma marknaden utifrån de bestämmelser som gäller vid tiden för denna anmälan. Det ankommer däremot på kommissionen att tillämpa de bestämmelser som gäller då beslut meddelas. Rättsenligheten av det beslut som kommissionen fattar i detta hänseende ska endast bedömas utifrån dessa bestämmelser.” (31)

(57)

Domstolen slår också fast att kommissionen, om bedömningen av stödets förenlighet görs enligt nya regler, ska ge berörda parter möjlighet att yttra sig över stödets förenlighet med dessa regler. Denna processuella skyldighet inträder emellertid inte om de nya reglerna inte innehåller några väsentliga ändringar i förhållande till de tidigare bestämmelserna (32).

(58)

Av ovanstående följer att kommissionen ska bedöma stödets förenlighet med EUF-fördraget enligt de regler och kriterier som gällde vid tiden för beslutet. Individuellt utbildningsstöd som inte uppfyller villkoren för undantag ska bedömas direkt på grundval av artikel 107.3 c i EUF-fördraget, enligt vilken ”stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset” kan anses som förenligt med EUF-fördraget. Förordning (EG) nr 68/2001 om utbildningsstöd (33) ersattes av gruppundantagsförordningen (34) tjugo dagar efter dess offentliggörande den 9 augusti 2009. Enligt skälen 29 och 32 och artikel 6.1 g i gruppundantagsförordningen bör individuellt utbildningsstöd som överstiger 2 miljoner euro per projekt, oavsett om det handlar om stöd för särskilda ändamål eller stöd inom ramen för en stödordning, bedömas individuellt av kommissionen enligt de kriterier som följer av tillämpliga EU-instrument. I detta sammanhang ska kommissionen förlita sig på meddelandet (35) om kriterier för bedömning av utbildningsstöd som omfattas av kravet på individuell anmälan (nedan kallat 2009 års meddelande om utbildningsstöd), som offentliggjordes den 11 augusti 2009 och trädde i kraft den tjugonde dagen efter offentliggörandet.

(59)

Sammanfattningsvis ska kommissionen i enlighet med principerna i Freistaat Sachsen-målet bedöma det anmälda stödets förenlighet i enlighet med artikel 107.3 c i EUF-fördraget, mot bakgrund av gruppundantagsförordningen och med utgångspunkt i de individuella bedömningskriterier som anges i 2009 års meddelande om utbildningsstöd.

(60)

Kommissionen anser att bedömning av det anmälda stödet enligt de regler och kriterier som följer av gruppundantagsförordningen och 2009 års meddelande om utbildningsstöd inte strider mot de berörda parternas processuella rättigheter (se skäl 57). Enligt Freistaat Sachsen-domen ska kommissionen ge de berörda parterna möjlighet att uttala sig om tillämpningen av de nya reglerna på det anmälda stödet endast om de nya bestämmelserna innebär väsentliga förändringar i förhållande till de tidigare bestämmelserna.

(61)

Kommissionen betonar i det avseendet att den i beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet från september 2008 angav att stödet skulle bedömas med utgångspunkt i gruppundantagsförordningen. De berörda parterna gavs därmed möjlighet att lämna synpunkter på bedömningen av det anmälda stödet med utgångspunkt i gruppundantagsförordningen. I sina synpunkter i november 2008 lade Rumänien också fram argument mot tillämpning av gruppundantagsförordningen på det aktuella fallet. Rumänien hävdade i synnerhet att de bedömningskriterier som följer av gruppundantagsförordningen delvis skiljer sig från de kriterier enligt förordning (EG) nr 68/2001 som tidigare tillämpats, särskilt i fråga om den högsta tillåtna stödnivån för allmän utbildning, som höjts från 50 % av de stödberättigande kostnaderna enligt förordning (EG) nr 68/2001 till 60 % av de stödberättigande kostnaderna enligt gruppundantagsförordningen (36).

(62)

Kommissionen anser dessutom att 2009 års meddelande om utbildningsstöd inte innebär några väsentliga förändringar när det gäller bedömningen av det slags stöd som avses i Freistaat Sachsen-domen (37). Genom 2009 års meddelande om utbildningsstöd kodifieras och stärks etablerade principer och kriterier för EU:s kontroll av statligt stöd, t.ex. resonemanget om marknadsmisslyckande/positiva externa effekter, distinktionen mellan allmän och särskild utbildning, stödets lämplighet som politiskt instrument, kriteriet om stimulanseffekt, proportionalitetsprincipen, analysen av stödets potentiellt snedvridande effekt.

(63)

Rumänien och stödmottagaren tycks främst inrikta sig på den enligt deras mening alltför strikta tolkningen och tillämpningen av stimulanskriteriet vid bedömningen av utbildningsstöd. Kommissionen anser dock att det uttryckliga omnämnandet av stimulanskriteriet i 2009 års meddelande om utbildningsstöd inte kan betecknas som en väsentlig ändring av bedömningsreglerna. Besluten om Ford Genk  (38) och GM Antwerp  (39), som Rumänien åberopar som exempel på en alltför strikt tolkning av kriteriet om stimulanseffekt, daterar sig i själva verket från tiden före anmälan. Kriteriet om stimulanseffekt nämns inte uttryckligen i förordning (EG) nr 68/2001, även om dess logiska grund är relevant för förenlighetsbedömningen av alla stödåtgärder enligt artikel 107.3 c i EUF-fördraget och var underförstådd i resonemanget i skälen 10 och 11 i förordningen kring den potentiella rollen för stöd när det gäller att korrigera marknadsbrister. Redan i de tidigare rambestämmelserna för stöd till utbildning från 1998 (40) bekräftades kriteriet om stimulanseffekt som ett av de viktigaste inslagen vid bedömning av förenlighet för stöd av denna typ (41). Under loppet av granskningen lämnade Rumänien och stödmottagaren dessutom ingående förklaringar om det föreslagna stödets stimulanseffekt, nödvändighet och lämplighet, om distinktionen mellan de allmänna och särskilda delarna av den föreslagna ”stödberättigande” utbildningen och om stödets potentiellt konkurrenssnedvridande effekt (som hävdades vara begränsad).

(64)

Mot bakgrund av dessa överväganden drar kommissionen slutsatsen att villkoren är uppfyllda för bedömning av stödet enligt de kriterier som följer av 2009 års meddelande om utbildningsstöd och av gruppundantagsförordningen, med skydd för de berörda parternas processuella rättigheter. Kommissionen konstaterar dessutom att inga synpunkter inkommit från andra tredje parter (stödmottagarens konkurrenter etc.) under loppet av den formella granskningen.

(65)

I 2009 års meddelande om utbildningsstöd anges kriterierna för bedömning av förenligheten med EUF-fördraget för utbildningsstöd som överstiger 2 miljoner euro som ska beviljas enskilda företag, oavsett om det sker för särskilda ändamål eller inom ramen för en stödordning. Bedömningen av sådana åtgärders förenlighet kräver en avvägning mellan det föreslagna stödets positiva effekter och dess negativa följder, för att avgöra om de förra uppväger de senare.

(66)

Det föreslagna stödets positiva effekter kommer att bedömas med utgångspunkt i i) det föreslagna stödets potential att åtgärda marknadsmisslyckanden och skapa positiva externa effekter (berättigande), ii) stödets lämplighet som politiskt instrument, iii) stödets stimulanseffekt och nödvändighet, iv) huruvida stödbeloppet begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att nå målen (proportionalitet). Stödets negativa effekter kommer att bedömas med avseende på dess potential att snedvrida konkurrensen och handeln inom unionen, vilket beror på stödets och den relevanta marknadens eller de relevanta marknadernas egenskaper.

(67)

Enligt punkterna 5–11 i 2009 års meddelande om utbildningsstöd ska stöd anses som berättigat om medlemsstaten visar att det bidrar till att åtgärda underinvestering i utbildning – ett marknadsmisslyckande som konstaterats i hela EU. Företag är ofta ovilliga att investera i utbildning av de anställda om utbildningen inte medför påtagliga och omedelbara vinster för företaget självt, eller inte är nödvändig för en effektiv drift av företaget. Utbildning kan dock ge fördelar även för ekonomin och samhället som helhet, särskilt om den kompetens som de anställda förvärvar kan överföras till andra arbetsplatser eller ge positiva spridningseffekter för samhället. I princip kommer företag att vara obenägna att investera i utbildning om inte de omedelbara vinsterna för företaget av utbildningen är större än dess spridningseffekter. Kort sagt motiveras stödet av sin potential att åtgärda ett specifikt marknadsmisslyckande, dvs. underinvestering i utbildning, vilket hänger samman med de positiva externa effekterna av utbildning.

(68)

För att avgöra om stödet är berättigat med hänsyn till dess potential att åtgärda underinvestering i utbildning kommer kommissionen först att analysera den föreslagna utbildningens art, dvs. om det rör sig om allmän eller särskild utbildning enligt artikel 38 i gruppundantagsförordningen, eller en kombination av dessa. Distinktionen mellan allmän och särskild utbildning är viktig, eftersom allmän utbildning antas kunna ge fler positiva externa effekter än särskild utbildning, som först och främst gynnar företaget självt. Stöd för allmän utbildning anses därför mer berättigat än stöd för särskild utbildning när det gäller att få företag att göra investeringar av detta slag.

(69)

I artikel 38.1 i gruppundantagsförordningen definieras särskild utbildning som ”utbildning som omfattar undervisning som direkt och i huvudsak kan användas i arbetstagarens nuvarande eller framtida anställning i företaget och som ger färdigheter som inte alls eller endast i begränsad utsträckning kan överföras till andra företag eller arbetsområden”. Allmän utbildning definieras i artikel 38.2 i gruppundantagsförordningen som ”utbildning som inbegriper undervisning som inte endast eller inte i huvudsak kan användas i arbetstagarens nuvarande eller framtida anställning i företaget, men som ger färdigheter som i stor utsträckning kan överföras till andra företag eller arbetsområden”. Även om båda typerna av utbildning i viss mån gynnar företaget självt, eftersom det under alla omständigheter kommer att få fördelar som följer av att ha en mer kvalificerad personalstyrka, ligger den grundläggande distinktionen mellan allmän och särskild utbildning i graden av ”överförbarhet” för de färdigheter som utbildningen ger.

(70)

I artikel 38.2 a och b i gruppundantagsförordningen och i punkt 9.2 i 2009 års meddelande om utbildningsstöd anges exempel på faktorer som kan tyda på att utbildningen är av allmän karaktär. Det handlar om följande faktorer: i) utbildningen organiseras gemensamt av olika företag eller utbildningsprojektet är öppet för anställda vid olika företag; ii) utbildningen attesteras, ger ett erkänt diplom eller valideras av offentliga myndigheter; iii) utbildningen ges till personalkategorier som kännetecknas av hög omsättning i företaget och i den berörda sektorn; iv) utbildningen kan vara värdefull för de anställda utanför deras aktuella tjänst (framtida tjänster i ett annat företag, socialt eller ökad trivsel).

(71)

Kommissionen konstaterar till att börja med att Rumänien och Ford lyckats visa att den fjärde faktorn i punkt 9.2 i 2009 års meddelande om utbildningsstöd är relevant, dvs. att den kompletterande ”stödberättigande” utbildning som ska erbjudas kommer att vara värdefull för de anställda utanför deras aktuella tjänst. Rumänien och Ford har framför allt visat att den kompletterande utbildning som ska tillhandahållas ger överförbar kompetens som är värdefull för anställda utanför deras tjänst, bidrar till deras trivsel, ökar deras livskvalitet och deras anställbarhet i andra företag eller sektorer och, inte minst, skapar positiva spridningseffekter för ekonomin och samhället som helhet, främst när det gäller en missgynnad region som får stöd enligt artikel 107.3 a i EUF-fördraget.

(72)

Det stöd som Rumänien föreslår avser alltså ett utbildningsprojekt där större delen av de kostnader som uppges vara stödberättigande hänger samman med allmän utbildning. Av de sammanlagda kostnader på 185,5 miljoner euro som budgeterats för hela utbildningsprojektet uppges 113,7 miljoner euro vara stödberättigande kostnader för allmän utbildning (exklusive lönekompensation), och endast 1,5 miljoner euro uppges vara stödberättigande kostnader för särskild utbildning (exklusive lönekompensation) (se skäl 15). Den kompletterande ”särskilda” utbildning som ska erbjudas inom blocken säkerhet, fundamentala företags- och affärsvillkor och industriella och tekniska färdigheter är nästan uteslutande av allmän karaktär, medan den kompletterande utbildningen inom blocket grundläggande färdigheter i sin helhet är allmän (se skäl 14 men även skälen 34–37).

(73)

Kommissionen anser att Rumänien och Ford på ett tillfredsställande sätt har visat på distinktionen mellan de allmänna och särskilda delarna av det föreslagna utbildningsprogrammet. Framför allt har Rumänien och Ford visat att den kompletterande ”stödberättigande” allmänna utbildning som ska erbjudas inom vart och ett av de fyra huvudsakliga utbildningsblocken ger färdigheter som kommer att vara värdefulla för de anställda utanför deras faktiska arbete vid anläggningen i Craiova, kompetens som är ”överförbar” i den mening som avses i 2009 års meddelande om utbildningsstöd och i gruppundantagsförordningen. Rumänien visar att den kompletterande utbildning som ska erbjudas inom blocket grundläggande färdigheter syftar till att främja de enskildas personliga utveckling och har mycket litet med själva arbetet att göra (se skäl 35). Den utbildning som erbjuds inom detta block ger allmänna kunskaper (t.ex. allmänna it-färdigheter, utbildning i engelska samt läs-, skriv- och räknefärdigheter) som gynnar anställda i alla kategorier, oavsett utbildningsbakgrund. Den skräddarsydda utbildningen i läs-, skriv- och räknefärdigheter, exempelvis, kommer att förbättra förmågan hos anställda med olika utbildningsbakgrund att kommunicera och förmedla begrepp och tankar och deras förmåga att göra kvantitativa tolkningar av förändringar i den omgivande miljön. Blocket innehåller även skräddarsydd ledarskapsutbildning för anställda i alla kategorier. Sådana färdigheter är av störst nytta för de anställda själva, förbättrar deras livskvalitet och ger positiva externa effekter för ekonomin och samhället som helhet. Dessa positiva externa effekter blir särskilt märkbara i den region där Craiova-anläggningen är belägen, som är en missgynnad region i EU som får stöd enligt artikel 107.3 a i EUF-fördraget.

(74)

Den kompletterande allmänna utbildning som ska erbjudas inom blocket fundamentala företags- och affärsvillkor kommer att ge allmänna färdigheter som i stor utsträckning kan överföras till andra företag eller industrisektorer, i övergripande ämnen som projektledning, personal, inköp, finans, Sex Sigma (en metod för att minska antalet fel i upprepade processer som tillämpas i många industrisektorer) (se skäl 36). Sådana allmänna färdigheter ökar sannolikt de anställdas attraktivitet på arbetsmarknaden. På liknande sätt kommer den kompletterande allmänna utbildning som ska erbjudas inom blocket industriella och tekniska färdigheter att omfatta två övergripande områden: förbättrade färdigheter för elektriska/mekaniska yrken, vilket ökar arbetstagarnas anställbarhet, och utökad utbildning (fördjupning) i underhåll, automation och robotteknik. I båda fallen lär sig de anställda att hantera andra typer av maskiner än den som de faktiskt använder i arbetet, och de färdigheter som förmedlas är därför överförbara.

(75)

Den kompletterande stödberättigande utbildning som ska erbjudas inom utbildningsblocket säkerhet (se skäl 34) innefattar både allmän och särskild utbildning och består av skräddarsydd träning i ökat säkerhetsmedvetande och säkerhetsrelaterad beteendeförändring. Eftersom den allmänna delen av den kompletterande säkerhetsutbildningen ger färdigheter som är till nytta för de anställda utanför deras faktiska arbetsuppgifter, och som de kan dra fördel av på en annan arbetsplats och även i privatlivet, kan denna utbildning anses ge det slags positiva externa effekter som är förknippade med allmän utbildning.

(76)

Kommissionen drar därför slutsatsen att Rumänien och Ford på ett tillfredsställande sätt har visat att de färdigheter som den kompletterande allmänna utbildningen ger bör vara värdefulla för de anställda utanför deras aktuella tjänst, t.ex. i andra framtida yrken, socialt eller för deras trivsel, i enlighet med punkt 9.2 d i 2009 års meddelande om utbildningsstöd. Denna slutsats bekräftas av de uppgifter som Ford och Rumänien lämnat (se skäl 16) för att visa att en stor del av de lärare som medverkar i programmet (upp till 90 %) kommer att vara externa lärare från särskilda utbildningscenter samt att en avsevärd del av utbildningen kommer att hållas utanför fabrikslokalerna (se även i detta avseende de stödberättigande resekostnaderna för både lärare och deltagare enligt skäl 18).

(77)

Samtidigt måste kommissionen konstatera att de övriga indikatorer på ”överförbarhet” som anges som exempel i artikel 38.2 a och b i gruppundantagsförordningen och i punkt 9.2 a–c i 2009 års meddelande om utbildningsstöd inte tycks vara tillämpliga i det aktuella fallet. Framför allt organiseras utbildningsprojektet av ett enda företag och är inte öppet för anställda från andra företag. Rumänien och Ford har inte lämnat några uppgifter om huruvida utbildningen kommer att attesteras. Eftersom större delen av utbildningen sannolikt kommer att genomföras med utvalda lärare från privata företag är det inte troligt att deltagarna kan få diplom eller intyg som erkänns eller valideras av de offentliga myndigheterna. De berörda parterna har inte lämnat några upplysningar om graden av rörlighet för de anställda till andra företag och/eller sektorer. Kommissionen anser därför att överförbarheten för den kompetens som förvärvas bör stärkas genom att intyg om deltagande utfärdas till deltagarna. Detta villkor är visserligen inte i sig tillräckligt för att punkt 9.2 b i 2009 års meddelande om utbildningsstöd ska vara uppfylld, men det skulle ändå stärka förenligheten med kravet på överförbarhet i genomförandestadiet. Frågan behandlas i artikel 2.5 i detta beslut. Kommissionen anser att den fjärde indikatorn i punkt 9.2 d i 2009 års meddelande om utbildningsstöd har styrkts. Mot bakgrund av alla dessa överväganden konstaterar kommissionen att kravet på överförbarhet är uppfyllt när det gäller den kompletterande allmänna utbildning som föreslås.

(78)

I beslutet om att inleda granskningsförfarandet ifrågasatte kommissionen att delar av den kompletterande ”stödberättigande” utbildningen verkligen var nödvändig för framtida anställda, särskilt med tanke på att stödmottagaren hade möjlighet att rekrytera personal med högre utbildningskvalifikationer. Dessa tvivel skingrades genom de tidigare slutsatserna i fråga om överförbarheten för den föreslagna kompletterande allmänna utbildningen och dess potential att ge positiva externa effekter i ett stödområde samt för ekonomin och samhället som helhet.

(79)

Mot bakgrund av ovanstående överväganden anses kriteriet om berättigande vara uppfyllt.

(80)

Enligt punkterna 10–11 i 2009 års meddelande om utbildningsstöd ska kommissionen bedöma om statligt stöd är det lämpligaste politiska instrumentet för att främja utbildning av det slag som föreslås. Kommissionen ska i det sammanhanget ta hänsyn till alternativen till att tillhandahålla det stöd som övervägs av Rumänien, t.ex. att stödja utbildning genom det regionala utbildningssystemet eller att hjälpa enskilda anställda att utbilda sig på annat sätt, utanför företaget.

(81)

Rumänien uppgav att man inom utbildningsprojektet nästan uteslutande kommer att använda sig av externa lärare, som med hjälp av ett specialiserat företag ska rekryteras från specialiserade privata företag i regionen eller utomlands. Kommissionen anser att alternativet att tillhandahålla (åtminstone en del av) den planerade utbildningen genom att utnyttja lokala offentliga utbildningsinstitutioner inte har undersökts tillräckligt. Trots detta godtar kommissionen Rumäniens argument att ett omfattande utbildningsprogram av det slag som föreslås för anläggningen i Craiova får ett mervärde tack vare de synergieffekter som skapas mellan de olika typerna av utbildning som erbjuds. Detta mervärde uppges vara större än summan av värdet av de enskilda kurserna i specifika ämnen.

(82)

Därför dras slutsatsen att även lämplighetskriteriet är uppfyllt.

(83)

Enligt punkt 12 i 2009 års meddelande om utbildningsstöd ska det föreslagna stödet anses ha en stimulanseffekt om det visas att det leder till att stödmottagaren ändrar sitt beteende och tillhandahåller mer och/eller bättre utbildning än vad som skulle ha varit fallet utan stödet. Efterlevnad av kriteriet om stimulanseffekt är ett oeftergivligt krav för godkännande av stöd (skäl 28 i gruppundantagsförordningen).

(84)

Stödets stimulanseffekt identifieras genom kontrafaktisk analys, dvs. genom att jämföra den utbildning som skulle tillhandahållas med respektive utan stöd (punkt 13 i 2009 års meddelande om utbildningsstöd).

(85)

För att demonstrera det föreslagna stödets stimulanseffekt lade Ford fram en jämförelse mellan det utbildningsprogram som företaget erbjudit de anställda vid bilfabriken i Sankt Petersburg och det som föreslås för anläggningen i Craiova. Företaget hade inte fått stöd för utbildningsprogrammet i Sankt Petersburg. Utbildningsprogrammet hade ungefär samma utformning som det utbildningsprojekt som föreslogs för anläggningen i Craiova, men programmet hade inte samma omfattning och innehåll. I Sankt Petersburg erbjöd företaget bara det minimum av utbildning som var nödvändigt för att uppfylla säkerhetskraven och Fords normer för kvalitet i produktionen. Ford uppger att Sankt Petersburg-programmet bara innehöll 57 % av säkerhetsutbildningen, 2 % av utbildningen i grundläggande färdigheter, 30 % av utbildningen i företags- och affärsvillkor och 47 % av utbildningen i industriella och tekniska färdigheter jämfört med den utbildning som föreslås för Craiova-anläggningen.

(86)

Kommissionen anser att jämförelsen mellan utbildningsprogrammen i Sankt Petersburg respektive Craiova inte är helt övertygande. De grundläggande förutsättningarna och produktionsförhållandena vid de två anläggningarna är inte jämförbara. I Sankt Petersburg tog Ford över en anläggning där man tidigare tillverkat stora motorer för varvs- och försvarsindustrin, medan man vid anläggningen i Craiova tidigare tillverkat fordon. I Sankt Petersburg var Ford inte tvunget att ta över den befintliga personalstyrkan. Det betydde att man kunde rekrytera yngre och mer kvalificerade men mindre erfarna anställda. Produktionen vid anläggningen i Sankt Petersburg är mindre än den som planeras vid Craiova-anläggningen. I Sankt Petersburg tillverkar Ford enbart fordon (sedan 2002 tillverkas modellerna Ford Focus II och Ford Mondeo där), medan anläggningen i Craiova kommer att tillverka både fordon (de multifunktionella modellerna B-MAV och ISV) och motorer. Den förra anläggningen har till skillnad från den senare ingen pressverkstad. Företaget bör därför ha olika behov av utbildning för att kunna driva anläggningen effektivt och uppfylla (sannolikt olikartade) lagstiftningsmässiga och interna säkerhets- och kvalitetsnormer.

(87)

Trots det anser kommissionen att jämförelsen med Sankt Petersburg under alla omständigheter bevisar att en Ford-bilfabrik kan drivas effektivt och uppfylla företagets interna kvalitets- och säkerhetsnormer med avsevärt mindre utbildning än den som föreslås för anläggningen i Craiova. Denna slutsats stöder Rumäniens argument att företaget utan stödet knappast skulle erbjuda mer utbildning vid Craiova-anläggningen än den som är nödvändig för driften av anläggningen (dvs. den så kallade företagsspecifika utbildningen, för vilken stödmottagaren anslagit 29,7 miljoner euro av sina egna medel). Ford uppger också att man utan stöd bara skulle erbjuda den företagsspecifika utbildningen (dvs. utbildning som är nödvändig för att hantera den nya tekniken på anläggningen och för att uppfylla interna säkerhets- och kvalitetsnormer, som inte uppgetts berättiga till stöd och för vilken företaget ska stå för hela kostnaden) och bara upp till 40 % av vissa kompletterande kurser (som förtecknas i de handlingar som lämnats avseende utbildningsprojektet). Ford har dessutom lämnat detaljerade uppskattningar gällande utbildningskostnader, budgetar, deltagare, innehåll och planering för det föreslagna utbildningsprogrammet på Craiova-anläggningen och tillräckliga motsvarande uppgifter om det utbildningsprogram som erbjudits på anläggningen i Sankt Petersburg – uppgifter som ska kontrolleras av kommissionen enligt punkt 15 a i 2009 års meddelande om utbildningsstöd. Företaget lämnade också omfattande uppgifter som gjorde det möjligt att urskilja vilka kurser som måste erbjudas enligt gällande europeisk och/eller rumänsk lagstiftning, i enlighet med punkt 15 b i 2009 års meddelande om utbildningsstöd. De budgeterade kostnaderna för den kompletterande, ”stödberättigande” delen av utbildningsprogrammet är trovärdiga jämfört med kostnaderna för den företagsspecifika (icke stödberättigande) delen av utbildningsprogrammet, som inleddes redan sommaren 2009. Även kriteriet i punkt 15 c i 2009 års meddelande om utbildningsstöd anses därför vara uppfyllt.

(88)

I beslutet om att inleda granskningsförfarandet undrade kommissionen om inte delar av det anmälda utbildningsprogram som uppgetts berättiga till stöd i själva verket var nödvändiga för att hantera den nya teknik som införts vid anläggningen i Craiova. I så fall skulle stödet bara bidra till att täcka företagets driftskostnader, dvs. kostnader som företaget skulle ha täckt under alla omständigheter, och det skulle därmed sakna stimulanseffekt. En sådan situation skulle likna den som konstaterades i ärendena med Ford Genk  (42), GM Antwerp  (43) och DHL Leipzig  (44), där kommissionen kom fram till att stödet var oförenligt med den gemensamma marknaden när det gällde de delar av utbildningsprogrammet som hade anknytning till t.ex. omstrukturering eller lansering av nya produkter eller som måste erbjudas enligt säkerhetsföreskrifterna. Kommissionen drog slutsatsen att stöd som är avsett att finansiera normala åtgärder som företag under alla omständigheter själva måste betala för inte har någon verklig stimulanseffekt utan bara innebär att stödmottagarens driftskostnader subventioneras genom att stödmottagaren befrias från kostnader som den normalt skulle ha tvingats stå för själv.

(89)

Rumänien och Ford framhåller att den utbildning som är nödvändig för att hantera den nya tekniken tydligt var skild från den kompletterande allmänna utbildningen, som inte är nödvändig för själva arbetet. Inom blocket fundamentala företags- och affärsvillkor ska företaget helt och hållet finansiera de företagsspecifika kurser som erbjuds i Ford-specifika it-system, Fords affärsprocesser och Fords interna kontrollprocesser. På samma sätt kommer företaget inom blocket industriella och tekniska färdigheter helt och hållet att finansiera kurser som är nödvändiga för arbetets utförande, t.ex. lansering, underhåll samt gaffellyft, robotteknik och automation. Inte heller den kompletterande utbildning som erbjuds inom blocket grundläggande färdigheter är nödvändig för själva arbetet eller för att kunna följa de mer specialiserade delarna av utbildningsprogrammet, eftersom den nya teknik som används vid anläggningen förlitar sig på visuella instruktioner som är enkla att följa och kan anammas genom att ”lära sig genom att göra”. Kommissionen godtar dessa argument, som är förenliga med konstaterandet att större delen av den föreslagna kompletterande ”stödberättigande” utbildningen ger allmän och överförbar kompetens utan direkt koppling till arbetets utförande. I detta sammanhang noterar kommissionen också att förbindelsen mellan den kompletterande utbildning som ska erbjudas och stödmottagarens affärsverksamhet (dvs. tillverkning av fordon och motorer) är mindre nära när det gäller kurser som erbjuds inom blocken säkerhet, grundläggande färdigheter och fundamentala företags- och affärsvillkor (se även skälen 35–36) än när det gäller kurser inom blocket industriella och tekniska färdigheter (se även skäl 37). Övervägandena ovan om nödvändigheten för stödmottagaren av den utbildning som erbjuds inom detta block lindrar dock denna farhåga och gör det möjligt att dra slutsatsen att förbindelsen mellan utbildningen i industriella och tekniska färdigheter och stödmottagarens verksamhet inte är sådan att det tyder på avsaknad av stimulanseffekt i den mening som avses i punkt 15 d i 2009 års meddelande om utbildningsstöd. Denna slutsats stärks av det faktum att Rumänien och Ford lämnat uppgifter som visar att en stor del av utbildningen kommer att erbjudas utanför själva fabrikslokalerna och av externa lärare som rekryteras från specialiserade externa utbildningscenter (se skälen 16 och 76). Även detta tyder på att förbindelsen mellan den erbjudna utbildningen och stödmottagarens verksamhet är mindre nära i den mening som avses i punkt 15 d i 2009 års meddelande om utbildningsstöd.

(90)

Samtidigt noterar kommissionen att Rumänien och stödmottagaren inte har lämnat uppgifter som visar att stödmottagaren inte kommer att inkludera kostnader som stödmottagaren kan komma att återvinna genom att dra fördel av den kompetens som de anställda förvärvar under utbildningen i de stödberättigande kostnaderna – i enlighet med punkt 16 sista stycket (tillsammans med fotnot 5) i 2009 års meddelande om utbildningsstöd. Kommissionen inser dock att sådana effekter kan vara svåra att kvantifiera och påvisa i efterhand när det gäller just det utbildningsprogram som föreslås i detta fall, där en stor del av den föreslagna kompletterande utbildningen är av allmän karaktär och i princip endast indirekt gynnar stödmottagaren, och den föreslagna utbildningens art och innehåll gör det uteslutet att den skulle kunna genomföras i samband med de anställdas aktuella uppgifter eller funktioner. Kommissionen anser dock att det är nödvändigt att kräva att stödmottagaren förbinder sig att undanta sådana kostnader från de uppgivna stödberättigande kostnaderna för genomförandet av programmet – se i detta avseende artikel 2.6 i detta beslut.

(91)

I beslutet om att inleda granskningsförfarandet undrade kommissionen också om inte företaget i själva verket enligt europeiska eller rumänska säkerhetsföreskrifter eller till följd av företagsinterna säkerhetsnormer var skyldigt att erbjuda delar av den säkerhetsutbildning som uppgetts berättiga till stöd. Rumänien och Ford lämnade handlingar som visar att den säkerhetsutbildning som föreskrifterna kräver kommer att tillhandahållas helt och hållet på företagets bekostnad, inom ramen för den företagsspecifika, icke stödberättigande delen av utbildningsprogrammet. Ford hävdar också att stödets stimulanseffekt inte bör bedömas med utgångspunkt i företagsinterna normer – i detta fall säkerhetsnormer – eftersom en sådan hållning skulle ha den snedvridande effekten att förmå företag att sänka sina interna normer (eller behålla dem på en låg nivå) för att försäkra sig om att vara berättigade till stöd. Kommissionen drar slutsatsen att även denna fråga besvarats på ett tillfredsställande sätt.

(92)

Enligt punkt 16 i 2009 års meddelande om utbildningsstöd ska kommissionen kontrollera att stödbeloppet begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att nå syftet med stödet. Kommissionen har därför undersökt om de uppgivna stödberättigande kostnaderna beräknats i enlighet med bestämmelserna i artikel 39.4 i gruppundantagsförordningen och begränsats till kostnaderna för utbildning som inte skulle ha genomförts utan stöd, och om de stödnivåer som anges i artikel 39.2 i gruppundantagsförordningen respekterats.

(93)

De kategorier stödberättigande kostnader som Rumänien uppgett för den kompletterande, ”stödberättigande” delen av utbildningsprogrammet (se skäl 18) uppfyller villkoren i artikel 39.4 i gruppundantagsförordningen och därmed punkt 16 i 2009 års meddelande om utbildningsstöd. Framför allt lämnade Rumänien och stödmottagaren separata kostnadsberäkningar för utbildningsprogrammets företagsspecifika (icke stödberättigande) respektive ”stödberättigande” allmänna och särskilda delar och gjorde i det senare fallet åtskillnad mellan följande kategorier: personalkostnader för lärare; resekostnader för lärare och deltagare, (inklusive logi); avskrivning av hjälpmedel och utrustning som används uteslutande för utbildningsprojektet; vägledning och rådgivning avseende utbildningsprojektet; lönekompensation för deltagare för de utbildningstimmar/utbildningsdagar som planeras. Vidare lämnade Rumänien och Ford ingående förklaringar i fråga om de kostnadsantaganden och prognoser som ligger bakom de uppgivna stödberättigande kostnaderna i olika kategorier, för både de allmänna och de särskilda delarna av den kompletterande utbildningen. Kommissionen noterar också att ingående förklaringar lämnats i fråga om det ungefärliga antalet anställda som varje enskild kurs riktar sig till (med åtskillnad mellan nuvarande och framtida anställda och separata beräkningar för varje år under vilket programmet genomförs) och, vilket hänger nära samman med detta, det uppskattade antalet utbildningsdagar/utbildningstimmar för varje kurs, utbildningsblock och genomförandeår. Rumänien visar också att de högsta stödnivåerna på 50 % för allmän utbildning och 25 % för särskild utbildning tillämpats för detta projekt. Den högsta stödnivå som tillämpats för den stödberättigande allmänna utbildningen är därmed lägre än den tillåtna nivån enligt artikel 39.2 a i gruppundantagsförordningen. Rumänien visar dessutom att stödmottagaren i själva verket begränsat stödbeloppet till 57 miljoner euro, trots att projektet, även om de lägre högsta stödnivåerna enligt förordning (EG) nr 68/2001 tillämpades på de beräknade stödberättigande kostnaderna, skulle ha varit berättigat till 76,96 miljoner euro i stöd till allmän utbildning och 0,47 miljoner euro i stöd till särskild utbildning.

(94)

I beslutet om att inleda granskningsförfarandet undrade kommissionen om inte (åtminstone delar av) det föreslagna utbildningsstödet i själva verket skulle kompensera för obestämda regionala nackdelar i form av bristande kompetens, som redan kompenserats genom det regionalstöd på 143 miljoner euro som kommissionen godkände i april 2008 för investeringar på Fords anläggning i Craiova (45).

(95)

Denna fråga hänger samman med frågan om förenlighet med kumuleringsreglerna i artikel 7 i gruppundantagsförordningen. Enligt punkt 3 i den artikeln får utbildningsstöd inte kumuleras med något annat stöd som helt eller delvis avser samma stödberättigande kostnader, om en sådan kumulering skulle leda till att stödet överskrider den högsta tillåtna stödnivån enligt artikel 39 i gruppundantagsförordningen.

(96)

Rumänien har visat att det anmälda utbildningsstödet och det tidigare beviljade regionalstödet inte avser samma stödberättigande kostnader. Det regionalstöd som godkändes i april 2008 avsåg stödberättigande kostnader för nyinvesteringar (inventarier, byggnader och mark) enligt punkt 4.2 i 2006 års riktlinjer för regionalstöd (46). I det aktuella fallet avser de anmälda stödberättigande kostnaderna helt olikartade kostnadskategorier: personalkostnader för lärare, resekostnader för lärare och deltagare, material och utrustning, avskrivning av hjälpmedel och utrustning, vägledning och rådgivning, lönekompensation för deltagare som endast avser utbildningstiden. Kommissionen konstaterar att Rumänien har styrkt distinktionen mellan stödberättigande kostnader som täcks av det beviljade regionalstödet och det utbildningsstöd som föreslås för anläggningen i Craiova.

(97)

Ett annat sätt att se på samma problem är att fråga sig om utbildningsstöd i sig är berättigat med tanke på att det skulle kompensera för en obestämd regional nackdel som regionalstödet redan kompenserat för. Rumänien har besvarat denna fråga genom att framhålla att regionalstöd och utbildningsstöd har olika syften och täcker olika stödberättigande kostnader. Syftet med regionalstöd är att stimulera till investeringar i unionens missgynnade regioner, medan utbildningsstöd syftar till att åtgärda underinvestering i utbildning. Regionalstöd gynnar först och främst det stödmottagande företaget, medan utbildningsstöd, särskilt när det kopplas till allmän utbildning, främst gynnar de anställda och först i andra hand företaget. Rumänien understryker dessutom att EU:s regler om statligt stöd inte förbjuder kumulering av regionalstöd och utbildningsstöd för samma företag. Om företag som beviljas regionalstöd inte skulle kunna få utbildningsstöd skulle dessutom EU:s mest missgynnade regioner i praktiken diskrimineras genom att hindras från att tillhandahålla utbildningsstöd, såsom Rumänien helt riktigt påpekar.

(98)

Mot bakgrund av övervägandena i punkt 94 drar kommissionen slutsatsen att det med utgångspunkt i de uppgifter som tillhandahållits kan anses att de proportionalitetsvillkor som följer av artikel 39.2 i gruppundantagsförordningen (där de tillämpliga stödnivåerna anges), artikel 39.4 i gruppundantagsförordningen (där de kategorier stödberättigande kostnader som får beaktas anges) och punkt 16 i 2009 års meddelande om utbildningsstöd är uppfyllda. När det gäller i synnerhet deltagarnas lönekostnader har endast de kostnader som avser utbildningstiden tagits i beaktande, i enlighet med de villkor som följer av artikel 39.4 f i gruppundantagsförordningen.

(99)

Kommissionen måste emellertid konstatera att de proportionalitetsrelaterade uppgifter som i detta fall lämnats för att visa att stödet begränsas till vad som är absolut nödvändigt nästan uteslutande utgörs av beräkningar av framtida kostnader och prognoser avseende framtida åtgärder. Detta gäller exempelvis det sammanlagda antal anställda som ska omfattas av det föreslagna utbildningsprojektet, där den totala personalstyrkan uppskattas till 9 000 personer 2012. Ett liknande resonemang har tillämpats vid beräkningen av stödberättigande kostnader för olika kategorier utgifter enligt artikel 39.4 i gruppundantagsförordningen. När det gäller ett så omfattande utbildningsprojekt som detta, som är avsett att rikta sig till 9 000 anställda och innefattar mer än 269 olika kurser som ska genomföras under en femårsperiod, tillstår kommissionen att det är motiverat att godta att de stödberättigande kostnader som anses nödvändiga bara kan vara uppskattningar som grundas på liknande tidigare kostnader (i samband med utbildningsprojekt som erbjudits på företagets övriga lokaliseringar) med hänsyn till realistiska kostnadsberäkningar och prognoser för Rumänien (se skäl 20). Det kan dock inte på förhand uteslutas att de faktiska kostnaderna i slutändan kan bli lägre än de prognostiserade. Det är därför nödvändigt att införa ytterligare säkerhetsåtgärder för att se till att proportionalitetsprincipen efterlevs under projektets genomförande. Detta problem hanteras genom de villkor som anges i artikel 2 i detta beslut.

(100)

Enligt punkt 17 i 2009 års meddelande om utbildningsstöd ska kommissionen göra en ingående bedömning av stödets potentiellt snedvridande effekt i fall där det föreslagna stödet kan leda till att stödmottagaren påtagligt ändrar sitt beteende på ett sätt som sannolikt snedvrider konkurrensen. Risken för snedvridning till följd av stöd kan variera beroende på egenskaperna hos stödet och den berörda marknaden eller de berörda marknaderna.

(101)

Kommissionen noterar att det föreslagna stödet nästan uteslutande avser allmän utbildning, som på grund av sin art antas gynna de anställda själva i första hand och först i andra hand stödmottagaren (även om denne kommer att få fördelar som följer av att ha en mer kvalificerad personalstyrka till sitt förfogande). Det skulle därmed kunna hävdas att stödet inte har någon betydande effekt med avseende på kvalitet, producerad kvantitet eller prissättning, dvs. effekter av det slag som gynnar stödmottagaren på konkurrenternas bekostnad. Efterlevnad av proportionalitetsprincipen bör också begränsa stödets snedvridande effekt.

(102)

Enligt punkt 18 i 2009 års meddelande om utbildningsstöd kan dock stödets selektivitet, stödets storlek och varaktigheten av det program som får stöd påverka sannolikheten för och omfattningen av snedvridning. Det föreslagna stödet är selektivt (det avser individuellt stöd för särskilda ändamål till ett stort företag), stödbeloppet är ovanligt högt (57 miljoner euro) och det utbildningsprogram som får stöd omfattar en femårsperiod (vilket för övrigt sammanfaller med den period under vilken två nya produktionsprojekt ska lanseras).

(103)

Kommissionen hyser särskilda farhågor för effekten av det ovanligt höga totala stödbelopp som föreslås, nämligen 57 miljoner euro. Ett så stort stöd skulle, särskilt om hela beloppet betalades ut på en gång till stödmottagaren, ha ungefär samma snedvridande effekt som ett direkt kontantbidrag. Det skulle innebära att stödmottagaren, åtminstone i de inledande skedena av programmets genomförande, skulle kunna använda beloppet även för andra operativa syften än för att täcka kostnaderna för ett pågående utbildningsprogram.

(104)

Ett annat problem är den eventuella ekonomiska fördel som stödmottagaren skulle kunna få till följd av att utbildningsstödet delvis skulle täcka lönekompensationen för de anställda för den tid under vilken de deltar i den kompletterande, ”stödberättigande” delen av utbildningen. Enligt de uppgifter som lämnats av Rumänien och Ford skulle det föreslagna utbildningsprojektet i genomsnitt innebära sammanlagt 111 utbildningsdagar per anställd (dvs. i genomsnitt 22,2 utbildningsdagar per år), innefattande både den företagsspecifika (icke stödberättigande) delen av utbildningsprogrammet och den kompletterande, ”stödberättigande” delen av programmet.

(105)

För att bedöma risken för snedvridning till följd av det föreslagna stödet måste kommissionen också ta hänsyn till sektorns egenskaper och strukturen hos den eller de marknader som är relevanta för det utbildningsprojekt som ska stödjas. För bedömningen av dessa aspekter utnyttjar kommissionen den analys av relevant produktmarknad, relevant geografisk marknad och marknadsandel som kommissionen gjorde i samband med bedömningen av regionalstödet till Ford Craiova (47). Slutsatserna av analysen har jämförts med aktuella uppgifter om bilförsäljning från konsultfirman Global Insight (48) och tolkats mot bakgrund av aktuella uppgifter om industrins kapacitetsutnyttjande.

(106)

Mottagaren av utbildningsstödet är ett stort företag i sektorn för motorfordonstillverkning. Ford kommer att tillverka två nya fordonstyper vid anläggningen i Craiova: B-MAV, ett litet multifunktionellt fordon byggt på en bottenplatta som enligt Fords klassificering tillhör personbilar i B-segmentet, och ISV, ett litet nyttofordon som kan användas för både persontransport och kommersiell transport, byggt på en bottenplatta som enligt Fords klassificering tillhör personbilar i C-segmentet. Från och med 2011 kommer man vid anläggningen i Craiova också att tillverka en ny linje med koldioxidsnåla motorer, som nästan uteslutande ska monteras i Ford-fordon.

(107)

I beslutet om regionalstöd från april 2008 drog kommissionen slutsatsen att den relevanta produktmarknaden och geografiska marknaden är desamma som dem som definierats för slutprodukterna (fordonen), i den mån motorerna är mellanprodukter som ska införlivas i Ford-fordon. När det gäller den relevanta produktmarknaden och geografiska marknaden för fordonen B-MAV och IVS tillämpade kommissionen olika alternativa produktmarknadsdefinitioner, eftersom det finns olika system för klassificering av de relevanta bilsegmenten. De fordon som tillverkas vid anläggningen i Craiova kommer huvudsakligen att säljas på EU- och EES-marknaderna, men företaget har också för avsikt att framöver exportera till andra globala marknader. Kommissionen gjorde en uppskattning av de relevanta marknadsandelarna under perioden 2007–2012 på EES-nivå och global nivå och kom fram till att den högsta möjliga relevanta marknadsandel som Ford nådde var 16,8 % på EES-nivå 2007, med en något avtagande tendens över tiden fram till 2013. Företag som tillverkar fordon med ungefär samma egenskaper som fordonen B-MAV och IVS är Renault och Opel respektive Renault, Citroën, Fiat och Volkswagen.

(108)

Den europeiska bilsektorn som helhet kännetecknas av överkapacitet i tillverkningen – under exempelvis 2007, som betraktades som ett bra år för bilförsäljningen i Europa, släppte tillverkarna ut 4 miljoner fler bilar på marknaden än vad som kunde säljas (49). Enligt ACEA (European Car Producers Association) minskade registreringen av nya lätta kommersiella fordon på upp till 3,5 ton med 31,4 % i Europa mellan juli 2008 och juli 2009 (50).

(109)

Kommissionen anser att egenskaperna hos sektorn (huvudsakligen överkapacitet) och de relevanta marknaderna (stark konkurrens mellan ett fåtal stora tillverkare) tyder på att det finns en tydlig risk för att stödet snedvrider konkurrensen. Dessa överväganden måste dock vägas mot behovet av att främja de framtida investeringar som krävs för att säkra den långsiktiga livskraften för den europeiska motorfordonssektorn som helhet. I kommissionens meddelande ”Insatser mot krisen i den europeiska bilindustrin” (51) identifieras en lång rad olika åtgärder för att hjälpa industrin genom den pågående krisen, däribland utbildningsstöd. Dessutom måste man komma ihåg att stödet visserligen är stort i absoluta termer men endast utgör en tredjedel av det sammanlagda finansiella åtagandet för utbildning av de anställda vid anläggningen i Craiova. Dessa överväganden utgör därför inte i sig själva tillräcklig grund för att avvisa stödet. De visar dock att det är nödvändigt att införa vissa villkor för utbetalningen av stödet, för att se till att det inte ger Ford alltför stor likviditet på kort sikt. Detta problem hanteras genom de villkor för genomförandet av programmet som anges i artikel 2 i beslutets avslutande avsnitt.

(110)

Kommissionen drog slutsatsen att det föreslagna stödets positiva effekter, nämligen i) att förmå stödmottagaren att erbjuda kompletterande allmän utbildning av ett slag som sannolikt skapar positiva spridningseffekter för ekonomin och samhället, särskilt i en region som får stöd enligt artikel 107.3 a i EUF-fördraget, ii) stödets lämplighet som politiskt instrument och iii) stödets stimulanseffekt visats på ett tillfredsställande sätt. Kommissionen har fortfarande vissa farhågor när det gäller det föreslagna stödets proportionalitet med utgångspunkt i uppskattningar av framtida kostnader och prognoser över framtida åtgärder, men drar ändå slutsatsen att den förhandsbevisning i fråga om proportionalitet som lagts fram i ärendet kan godtas. När det gäller de negativa effekterna med anknytning till stödets potential att snedvrida konkurrensen ger kommissionen uttryck för farhågor framför allt gällande effekten av individuellt stöd av denna storlek, bl.a. med tanke på sektorns och de relevanta marknadernas egenskaper. Kommissionen anser dock att dessa farhågor i fråga om proportionalitet och snedvridande effekter kan hanteras genom införande av vissa villkor avseende genomförandet av det program som ska få stöd, så att det säkras att stödet enbart betalas ut i retroaktiva regelbundna delbetalningar sedan Ford lämnat uppgifter som visar de faktiska kostnaderna. Kommissionen drar därför slutsatsen att det föreslagna stödets positiva effekter överstiger de potentiellt negativa effekter det ger upphov till. Tack vare denna övervikt för de positiva effekterna kan stödet betraktas som förenligt med EUF-fördraget enligt artikel 107.3 c.

(111)

Denna fråga behandlas i skälen 96–97. Kommissionen drog slutsatsen att det föreslagna stödet uppfyller de krav i fråga om kumulering av stöd som följer av artikel 7 i gruppundantagsförordningen.

(112)

Mot bakgrund av de handlingar som Rumänien lämnat för att visa att det otillåtna privatiseringsstödet på 27 miljoner euro och upplupna räntor återbetalats av Ford den 27 juni 2008 drar kommissionen slutsatsen att det föreslagna stödet är förenligt med den så kallade Deggendorfprincipen.

(113)

Kommissionen konstaterar att den utbildningsstödåtgärd som Rumänien anmält till förmån för Ford Romania SA i Craiova, bestående av stöd på sammanlagt 57 miljoner euro för ett femårigt utbildningsprogram som omfattar upp till totalt 9 000 anställda på anläggningen i Craiova, är förenlig med den gemensamma marknaden enligt artikel 107.3 c i EUF-fördraget.

(114)

Med hänsyn till de farhågor i fråga om stödets proportionalitet och potentiellt snedvridande effekt som framförs i skälen 99, 109 och 110 i detta beslut anser kommissionen att det är nödvändigt och motiverat att anta ett positivt beslut med villkor enligt artikel 7.4 i procedurförordningen (52). Avsikten med dessa villkor är att säkra proportionalitet under projektets genomförande (genom att se till att stödbeloppet begränsas till vad som är nödvändigt för att täcka de faktiska stödberättigande kostnaderna), att begränsa risken för snedvridning till följd av att hela stödbeloppet betalas ut på en gång och att öka överförbarheten för den kompetens som de anställda förvärvar under utbildningen.

(115)

Dessutom bör, som Rumänien själv föreslagit i sina synpunkter av den 9 juli 2009 (53), reglerna och villkoren för utbetalningen av stödet anges i en särskild rumänsk rättsakt.

(116)

Kommissionen har fattat sitt beslut med hänsyn till dessa överväganden.

1.7.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 167/21

(1)

Genom en skrivelse av den 29 augusti 2005, som diariefördes den 1 september 2005, anmälde Tyskland till kommissionen ett stöd som skulle beviljas i form av en bonus för små och medelstora företag till EverQ GmbH (nedan kallat Sovello  (2). Tyskland har lämnat ytterligare upplysningar till kommissionen genom skrivelser av den 28 oktober 2005, den 24 januari 2006 och den 4 april 2006, som diariefördes samma dag.

(2)

Den 7 juni 2006 godkände kommissionen bonusen för små och medelstora företag till Sovello (stödärende N 426/05 (3) med referensnummer K(2006) 2092 slutlig.

(3)

Under sin granskning av en annan anmäld stödåtgärd för Sovello (stödärende C 21/08 (4) – f.d. N 864/06) fann kommissionen belägg för att beslutet om stödärende N 426/05 kan ha fattats på grundval av ofullständig/felaktig information som har lämnats under anmälningsförfarandet.

(4)

Genom en skrivelse av den 17 mars 2008 gav kommissionen Tyskland möjlighet att lämna synpunkter på kommissionens avsikt att inleda ett formellt granskningsförfarandet innan den eventuellt upphäver sitt beslut av den 7 juni 2006 i enlighet med artikel 9 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (5). Tyskland lämnade sina synpunkter genom skrivelser av den 15 april 2008, som diariefördes den 15 respektive den 16 april 2008.

(5)

Genom en skrivelse av den 17 juni 2008 med hänvisning till K(2008) 2669 slutlig underrättade kommissionen Tyskland om sitt beslut om att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avseende den bonus till små och medelstora företag som beviljats Sovello.

(6)

Kommissionens beslut om att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (6). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med synpunkter.

(7)

Tyskland lämnade sina synpunkter genom en skrivelse av den 10 september 2008, som diariefördes samma dag. Tyskland lämnade ytterligare synpunkter genom skrivelser av den 20 mars, den 13 maj och den 16 november 2009, som diariefördes respektive dag. Den 2 april och den 13 oktober 2009 hölls möten med kommissionen och de tyska myndigheterna.

(8)

Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från berörda parter.

(9)

Syftet med stödprojektet (regionalstöd som beviljats inom ramen för godkända stödordningar samt den anmälda bonusen för små och medelstora företag) var att bygga en ny 30 MWt-anläggning (Sovello1) för tillverkning av solmoduler (ProdCom-kod 32.10.52.37) med hjälp av String-Ribbon-teknik (7). Den nya fabriken var Sovellos första produktionsanläggning. Byggarbetet inleddes i december 2004. Avsikten var att fabriken skulle ha en nominell produktionskapacitet på 30 megawatt toppeffekt (8) och vara fullt funktionsduglig senast den 31 december 2007. I själva verket började Sovello1 med sin tillverkning i april 2006.

(10)

Mottagaren av det anmälda stödet är Sovello. Sovello grundades som ett gemensamt företag i december 2004 mellan Q-Cells SE (9) (nedan kallat Q-Cells) – som äger 24,9 procent av aktierna – och det amerikanska företaget Evergreen Solar Inc. (nedan kallat Evergreen) – som äger 75,1 procent. Dessa förhållanden avspeglas i det ursprungliga huvudavtalet om det gemensamma företaget (10) av den 14 januari 2005 (nedan kallat MJVA1) mellan Evergreen och Q-Cells. Som framgår av MJVA1 förvärvade Q-Cells före detta avtalsdatum Topas 107 V.V. GmbH, ett skalbolag som sedan blev Sovello (då EverQ) genom Q-Cells försorg. Skalbolagets namn ändrades till EverQ den 11 februari 2005.

(11)

Evergreen producerar solmoduler och har patent på String-Ribbon-tekniken. Q-Cells är en av världens största solcellsproducenter. Avsikten med det gemensamma företaget Sovello var för det första att testa den ekonomiska bärkraften för tillverkning av solmoduler – med Evergreens String-Ribbon-teknik och Q-Cells kompetens inom tillverkning av solceller och erfarenhet av den tyska marknaden – samt att i ett senare skede möjliggöra industriell tillverkning av String-Ribbon-moduler.

(12)

I november 2005 anslöt sig Renewable Energy Corporation ASA (Norge) (nedan kallat REC) till det gemensamma företaget och tog en andel på 15 procent (på grundval av ett leveransavtal om kisel till Sovello), medan Evergreen och Q-Cells minskade sina andelar till 64 respektive 21 procent. Dessa förhållanden avspeglas i det andra huvudavtalet om det gemensamma företaget av den 25 november 2005 (nedan kallat MJVA2) mellan Evergreen, Q-Cells och REC. REC är en av världens största producenter av kiselmaterial till solcellsindustrin.

(13)

Vid tidpunkten för anmälan hade Q-Cells och REC en gemensam aktieägare, riskkapitalbolaget Good Energies Investment BV (nedan kallat Good Energies). Detta företag innehade 16 procent av aktierna i Q-Cells och 39 procent av aktierna i REC (läget den 7 mars 2006). Enligt de tyska myndigheterna var den enda koppling som fanns mellan Q-Cells, REC och Evergreen att de hade aktieandelar i Sovello.

(14)

Sedan den 19 december 2006 har parterna Evergreen, Q-Cells och REC vart och ett haft en andel på 33,3 procent i Sovello (ändring av MJVA2 av den 29 september 2006).

(15)

Den 5 februari 2007 tillkännagav Q-Cells sina planer på att förvärva en andel på 17,9 procent i REC. Samma dag tillkännagav Good Energies i ett pressmeddelande att det skulle sälja sin andel i REC till Q-Cells och Orkla ASA (den 26 februari 2007).

(16)

Den nuvarande aktieägarstrukturen för Sovello framgår av figuren nedan (läget det tredje kvartalet 2009):

(17)

Olika företagshandlingar och aktieägarbeslut illustrerar hur Sovello har utvecklats. Dokument ”Sovelloprojektet – ramavtal” (nedan kallat ramavtalet) undertecknades av de verkställande direktörerna för Evergreen och Q-Cells före MJVA1. I detta avtal beskrivs en möjlig transaktion mellan de båda företagen för bildande och drift av ett gemensamt företag för utveckling, tillverkning och försäljning av solenergiprodukter på basis av String-Ribbon-teknik. I avtalstexten anges att parterna är eniga om att Q-Cells ägande i Sovello måste vara mindre än 25 procent för att vissa tyska statliga subventioner ska komma i fråga. Avtalet har också till syfte att säkerställa att båda parter har en talan när det gäller större företagsbeslut och innehåller bestämmelser som visar på Q-Cells avgörande roll för det gemensamma företagets verksamhetsmöjligheter.

(18)

Enligt Sovellos bolagsordning har Q-Cells också en betydande beslutsrätt (styrelsen består av två personer som utnämns av Evergreen och en person som utnämns av Q-Cells, men för olika strategiska beslut krävs det enighet mellan minst en företrädare från respektive part).

(19)

Enligt MJVA1 har Evergreen ett innehav i Sovello på 75,1 procent och Q-Cells ett innehav på 24,9 procent. Detta innefattar emellertid att Q-Cells har möjlighet att öka sin ägarandel till 50 procent, förutsatt att detta inte leder till en minskning av investeringsstöden. Enligt MJVA1 finns det också möjlighet till andra avtal mellan parterna (om tjänster, teknik och marknadsföring). I praktiken innebar detta att moduler som tillverkades av Sovello distribuerades av Evergreen under varumärket Evergreen (fram till början av 2009).

(20)

Enligt MJVA2 gäller följande aktieägarstruktur: Evergreen 64 procent, Q-Cells 21 procent och REC 15 procent. Här bekräftas att Q-Cells kan öka sin andel upp till samma nivå som Evergreen, medan REC kan öka sin andel till 21 procent och att 33,3 procent gäller under förbehåll för ytterligare leveransavtal om kisel.

(21)

I tabell I nedan anges Sovellos tidsmässiga utveckling genom viktiga handlingar och företagsbeslut.

Tabell I

Sovellos utveckling

(22)

Projektets totala investeringskostnader uppgår till ett nominellt värde av 65 699 302 euro, varav 60 873 300 euro berättigar till regionalstöd. Av tabell II nedan framgår hur de totala investeringskostnaderna fördelar sig för det anmälda projektet.

Tabell II

Fördelning av projektkostnader (nominellt värde)

(23)

Utöver det ansökta stödet finansierades projektet med egna medel och banklån. Tabell III nedan ger en översikt över finansieringen av det anmälda projektet.

Tabell III

Projektets finansiering (nominellt värde)

(24)

Investeringen kommer att genomföras i Thalheim, Landkreis Bitterfeld, Sachsen-Anhalt i Tyskland, som är ett stödområde enligt artikel 107.3 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, med ett stödtak på 35 procent i bruttobidragsekvivalent (BBE), enligt riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål (12) (nedan kallade RAG 1998) och enligt den regionalstödskarta som har upprättats för Tyskland och som gäller fram till slutet av 2006 (13).

(25)

Det granskade stödet gäller en bonus för små och medelstora företag på 15 procentenheter, som har anmälts inom ramen för N 426/05 enligt de krav som ställs i godkännandebeslutet i enlighet med artikel 4.3 b i kommissionens förordning (EG) nr 70/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag (nedan kallat förordningen om gruppundantag för små och medelstora företag) (14), som ska beviljas som ett komplement till det regionalstöd som beviljats Sovello på grundval av de befintliga regionalstödsordningarna, förbundsregeringens och delstaternas gemensamma program (Gemeinschaftsaufgabe) för förbättring av den regionala ekonomiska strukturen (statligt stöd N 642/02 (15) och 2005 års lag om investeringsbidrag (statligt stöd N 142a/04 (16). Bonusen för små och medelstora företag motsvarar ett stödbelopp på 9 130 995 euro.

(26)

Enligt RAG 1998 får det regionala investeringsstödet till små och medelstora företag kompletteras med en bonus för små och medelstora företag (17). Bonusen för små och medelstora företag till Sovello beviljades som ett komplement till det regionalstöd som lagligen beviljats inom ramen för den tyska förbundsregeringens och delstaternas gemensamma program.

(27)

För att fastställa om ett företag utgör ett litet eller medelstort företag använder sig kommissionen av kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (18) (nedan kallad rekommendationen om små och medelstora företag). Kommissionen undersöker framför allt om företaget i fråga klarar vissa trösklar (personalstyrka, omsättning, balansomslutning). Vid dessa undersökningar beaktas motsvarande uppgifter för anknutna företag (de som har ett dominerande inflytande, framför allt genom att inneha en majoritet av rösträtterna) fullt ut, medan uppgifterna för partnerföretag (de som har innehar minst 25 procent av aktierna eller rösträtterna) beaktas proportionellt i förhållande till sin andel i målföretaget.

(28)

I sitt beslut N 426/05 (se skäl 2) inbegrep kommissionen de relevanta uppgifterna för Sovello och Evergreen i sin kalkyl, men däremot inte uppgifterna för Q-Cells och REC, eftersom dessa företags aktier och rösträtter understeg 25 procent vid tidpunkten för anmälan och fram till den tidpunkt då kommissionen fattade sitt beslut. Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att Sovello var ett litet eller medelstort företag och godkände det anmälda stödet.

(29)

Den nya information som kommissionen fick tillgång till vid sin bedömning av en annan anmäld stödåtgärd för Sovello består av MJVA1 mellan Evergreen och Q-Cells om bildandet av Sovello. Detta avtal lämnades inte till kommissionen i samband med den preliminära granskningen i ärende N 426/05. Denna information väckte farhågor om att det gemensamma företagets parter på artificiell väg hade hållit Q-Cells innehav under 25 procent (inledningsvis låg det på 24,9 procent) i syfte att få ett högre statligt stöd (inklusive en bonus för små och medelstora företag), trots att Q-Cells innehade en av tre styrelseposter i det gemensamma företaget samt vetorätt för viktiga beslut. Mot denna bakgrund uppmanade kommissionen Tyskland att inkomma med synpunkter på kommissionens avsikt att inleda det formella granskningsförfarandet innan den eventuellt upphävde sitt ursprungliga beslut av den 7 juni 2006 i enlighet med artikel 9 i förordning (EG) nr 659/1999.

(30)

Genom en skrivelse av den 15 april 2008 lämnade Tyskland en kopia av Sovellos bolagsordning och ramavtalet samt notariebestyrkta kopior av MJVA1, MJVA2 och den ändrade MJVA2. I denna skrivelse anförde Tyskland att i Sovello-ärendet var de formella kriterierna i fråga om de trösklar som fastställs i kommissionens rekommendation uppfyllda vid tidpunkten för anmälan och att det i rekommendationen om små och medelstora företag inte angavs några andra klart fastställda och praktiskt användbara kriterier. Tyskland hävdade att dessa formella kriterier för att fastställa om ett företag har status som litet eller medelstort företag ska vara avgörande. Därigenom kan man säkerställa att kommissionens kontroll av statligt stöd är rättssäker och förutsägbar. Om kommissionen ansåg att dessa formella kriterier inte längre var adekvata, skulle den överväga att själv ändra de tillämpliga bestämmelserna snarare än att ändra praxis i samband med enskilda ärenden.

(31)

Tyskland konstaterade vidare att man inte medvetet hade dolt eller undanhållit information vid tidpunkten för anmälan och att aktieägarnas inledande innehav (75,1 procent för Evergreen och 24,9 procent för Q-Cells) motiverades av ekonomiska hänsyn. Tyskland påpekade också att Q-Cells innehav i det ursprungliga gemensamma företaget inte innebar att Sovello var befriat från de typiska nackdelar som nystartade små och medelstora företag lider av.

(32)

Men kommissionen ansåg att även om Sovello uppfyllde de formella kriterierna i definitionen av små och medelstora företag, fanns det starka indikationer på att enda skälet till detta var att Q-Cells innehav i Sovello hållits under 25 procent på artificiell väg, med syftet att få en bonus för små och medelstora företag, medan Q-Cells faktiska inflytande i Sovello hade varit starkare. Kommissionen drog därför slutsatsen att den måste vara uppmärksam på möjligheten att mottagarens aktieägarstruktur kunde ha manipulerats för att kringgå definitionen av små och medelstora företag.

(33)

Den nya informationen fick därför kommissionen att tvivla på om Sovello faktiskt utgjorde ett litet eller medelstort företag i den mening som avses i rekommendationen om små och medelstora företag. I annat fall skulle den anmälda och godkända bonusen för små och medelstora företag var oförenlig med fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

(34)

Innan kommissionen upphävde sitt ursprungliga beslut av den 7 juni 2006, som kan ha fattats på ofullständig/felaktig information och fattade ett nytt beslut, inledde kommissionen det formella granskningsförfarandet i enlighet med artikel 9 i förordning (EG) nr 659/1999 där det fastställs att ”kommissionen får upphäva ett beslut […] efter det att den berörda medlemsstaten har beretts tillfälle att lämna sina synpunkter, om beslutet grundat sig på oriktiga upplysningar som lämnats under förfarandet och som varit avgörande för beslutet. Innan kommissionen upphäver ett beslut och fattar ett nytt beslut skall den inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 4.4. […]”

(35)

Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från berörda parter.

(36)

Tyskland anser att det inte föreligger några förutsättningar för att upphäva beslut N 426/05 med stöd av påstådd ny information. Tyskland hävdar att den information som landet lämnade till kommissionen i samband med anmälan av ärende N 426/05 varken var ofullständig eller felaktig och att artikel 9 i förordning (EG) nr 659/1999 följaktligen inte är tillämplig. Tyskland gör gällande att kommissionen hade underrättats om att Sovello var ett nygrundat teknikföretag inom solenergiindustrin – bildat som ett gemensamt företag mellan Evergreen och Q-Cells – vilket inte överskred trösklarna i definitionen av små och medelstora företag och omfattades av de typiska nackdelarna för små och medelstora företag. Tyskland tillägger att varken MJVA1 eller ramavtalet innehåller ny information som skulle kunna motivera att beslut N 426/05 upphävs.

(37)

Tyskland konstaterar att landet på kommissionens begäran (skrivelse av den 30 december 2005, D/57570) har lämnat en försäkran för Sovellos räkning i enlighet med det exempel som bifogas som bilaga till kommissionens meddelande ”Exempel på försäkran rörande uppgifter om ett företags status som tillhörande kategorin mikroföretag samt små och medelstora företag” (19) (nedan kallat kommissionens meddelande om exempel på försäkran) i samband med anmälan. I denna försäkran angavs att Evergreen är ett anknutet företag till Sovello och att Sovello är fristående från Q-Cells. Tyskland lämnade också en förklaring under ed från Q-Cells, där det angavs att detta företag varken är partnerföretag eller anknutet företag till Sovello.

(38)

Tyskland hävdar att varken de tyska myndigheterna eller Sovello såg att det fanns något i förordningen om gruppundantag för små och medelstora företag, i kommissionens meddelande om exempel på försäkran eller i kommissionens begäran om upplysningar som tydde på att de borde ha lämnat in avtalet om det gemensamma företaget i samband med anmälan. Tyskland anser sig därför ha lämnat fullständiga upplysningar vid den aktuella tidpunkten.

(39)

Tyskland noterar att i den tidigare rekommendationen om små och medelstora företag från 1996 (20) definierades små och medelstora företag både utifrån trösklar och från ett ”kriterium om oberoende”, medan man i den nuvarande definitionen av små och medelstora företag endast skiljer mellan fristående företag, partnerföretag och anknutna företag. Tyskland hävdar att den nuvarande förordningen om gruppundantag för små och medelstora företag jämförd med definitionen av små och medelstora företag är bindande för kommissionen och definitivt inte kan begränsas genom att man lägger till oskrivna kriterier. Varken EU-domstolen eller tribunalen har beaktat några sådana oskrivna kriterier i sina domar i mål som baseras på den nya definitionen av små och medelstora företag.

(40)

Tyskland ställer sig inte bakom att de kriterier om oberoende som fastställs i EU-domstolens dom i målet C-91/01, Italien mot kommissionen (21), (nedan kallat Solar Tech-målet) på grundval av den tidigare rekommendationen om små och medelstora företag från 1996 alltjämt gäller för mål som ska bedömas på grundval av den nya definitionen av små och medelstora företag. Att grunda bedömningen på sådana oskrivna kriterier skulle enligt Tyskland vara oförenligt med syftet att se över definitionen av små och medelstora företag i enlighet med skäl 8 i förordningen om gruppundantag för små och medelstora företag: ”För att vid tillämpningen av denna förordning eliminera olikheter som kan medföra snedvridningar av konkurrensen och för att underlätta samordningen mellan olika initiativ inom gemenskapen och på nationell nivå som rör små och medelstora företag samt av hänsyn till administrativ klarhet och rättssäkerhet […]”

(41)

Med tanke på rättssäkerhet och likabehandling hävdar Tyskland att kommissionen bör offentliggöra eventuella förändringar i definitionen av små och medelstora företag först (införlivande av nya tillkommande kriterier) innan den börjar tillämpa dessa förändringar på enskilda ärenden. Om den europeiska lagstiftaren hade velat beakta kriteriet ”de typiska nackdelarna för små och medelstora företag”, skulle den dessutom ha tagit med detta kriterium i sin nya definition av små och medelstora företag. Om ett företag lider av de typiska nackdelarna för små och medelstora företag ska därför enbart bedömas utifrån de formella kriterierna för små och medelstora företag. Tyskland tillägger att det skulle vara överflödigt att fastställa en tröskel på 25 procent för partnerföretag om denna tröskel inte tillämpades som ett kriterium i praktiken.

(42)

Tyskland påpekar att syftet med den nya definitionen av små och medelstora företag var att möjliggöra att stöd tillhandahålls till små och medelstora företag på ett enhetligt sätt och kan kontrolleras av nationella myndigheter och domstolar utifrån klara och entydiga definitioner. Tyskland drar därför slutsatsen att den nya definitionen av små och medelstora företag inte lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning eller oskrivna villkor.

(43)

Tyskland hävdar också att Sovellos situation inte är jämförbar med vare sig aktieägarstrukturen eller de ekonomiska förutsättningarna för företagen i målen Solar Tech och Pollmeier Malchow GmbH & Co KG mot kommissionen (22), där domarna baserades på den tidigare rekommendationen om små och medelstora företag från 1996.

(44)

I målet Solar Tech ägde ett stort företag (Permasteelisakoncernen) endast 24 procent av mottagaren, men grundaren och majoritetsägaren i koncernen, som även var verkställande direktör för Solar Tech, innehade 46 procent av kapitalet, samtidigt som koncernens styrelseordförande och en ledamot av Permasteelisas styrelse ägde vardera 15 procent av kapitalet. Mot bakgrund av detta ömsesidiga ekonomiska beroende, det eventuella inflytandet från Permasteelisas aktieägare samt de ekonomiska och organisatoriska banden till Permasteelisa, drog kommissionen slutsatsen att Solar Tech inte led av de typiska nackdelarna för små och medelstora företag och därför inte uppfyllde kriteriet om oberoende. Tyskland noterar emellertid att de båda aktieägarna i det gemensamma företaget Sovello – Evergreen och Q-Cells – var fristående från varandra och att minoritetsaktieägaren Q-Cells inte hade större inflytande i Sovello än någon annan aktieägare med ett innehav på 24,9 procent (se även punkt 5.3).

(45)

I målet Pollmeier ägdes mottagaren, dvs. Pollmeier, till 100 procent av en fysisk person via ett mellanliggande företag. Alla övriga företag som kontrollerades av denna fysiska person var verksamma inom samma eller parallella ekonomiska sektorer. Kommissionen ansåg att de företag som ägdes av denna fysiska person utgjorde en ekonomisk enhet och kumulerade de ekonomiska uppgifterna och personalstyrkan, som då överskred trösklarna för små och medelstora företag. Tyskland noterar att vid den tidpunkt då Sovello grundades var de båda aktieägarna fristående från varandra och hade olika syften (för Evergreens del rörde det sig om forskning och utveckling inom solenergiteknik och för Q-Cells del om framställning av solceller). Sovellos typiska nackdelar för små och medelstora företag kunde därför inte kompenseras av att det integrerades i en koncern med stora företag.

(46)

Tyskland hävdar att kommissionen överskrider sina befogenheter i sitt beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet av den 17 juni 2008 (se skäl 5) i och med att kommissionen förefaller utgå från att en mottagare automatiskt ska behandlas som en enda ekonomisk enhet tillsammans med det gemensamma företagets parter och att därför de ekonomiska uppgifterna och personalstyrkan för det gemensamma företagets samtliga parter alltid ska kumuleras vid beräkning av trösklarna för små och medelstora företag.

(47)

Tyskland menar att kommissionen därmed tar sig befogenheten att lyfta bort en hel grupp av företag (dvs. gemensamma företag) från tillämpningen av den rättsligt bindande definitionen av små och medelstora företag samt att tillämpa särskilda kriterier för små och medelstora företag när det gäller denna grupp av företag. Tyskland ifrågasätter om denna befogenhet kan härledas från EU-domstolens rättspraxis på grundval av den tidigare rekommendationen om små och medelstora företag från 1996 eller från tidigare kommissionspraxis.

(48)

Tyskland hävdar att Sovello, som vid tidpunkten för anmälan hade ett begränsat antal anställda och begränsade ekonomiska resurser, faktiskt led av typiska nackdelar för små och medelstora företag i samband med finansieringen av sitt investeringsprojekt, marknadsföringen av produkter samt sin affärs- och driftsorganisation. Tyskland erkänner att samarbetet med Evergreen och Q-Cells har lett till synergieffekter, men instämmer inte i att dessa skulle kunna kompensera för Sovellos typiska nackdelar för små och medelstora företag.

(49)

Tyskland hävdar att Sovello inte skulle ha fått extern finansiering för sitt investeringsprojekt i Thalheim utan statligt stöd. Andelen extern investering i Sovelloprojektet (8 miljoner euro, dvs. 13 procent av den totala investeringen) anges vara typisk för små och medelstora företag. Tyskland tillägger att endast […] av de […] tillfrågade banker var intresserade av att finansiera projektet, och att den ena av dessa endast var villig att tillhandahålla ett rörelsekapital på […] euro samt övergångsfinansiering på upp till 50 procent av det statliga stödet. Denna situation kan sägas vara typisk för små och medelstora företag, däremot inte för stora företag.

(50)

Tyskland konstaterar att låneavtalet för den externa finansieringen ingicks först den […] november 2005. Det var inte möjligt att förhandla fram gynnsamma utlåningsvillkor på grund av Sovellos […] värdighet och aktieägarnas […] finansiella deltagande (samt Sovellos […] ekonomiska ramar). Sovello hade svårt att ställa tillräcklig säkerhet för lånet (företaget ägde inte marken ännu, maskiner och utrustning hade fortfarande inte levererats, byggnaderna höll alltjämt på att uppföras och det fanns inget lager). Aktieägarna kunde inte heller ställa någon säkerhet […].

(51)

Tyskland konstaterar att aktieägarna endast kunde tillföra egna medel i ytterst begränsad omfattning. Fram till 2006 var det endast Evergreen som tillhandahöll någon finansiering utöver aktiekapital och kapitalreserver. Q-Cells […] tillskjuta något extra kapital, eftersom företagets […] resurser var […] bundna i dess egna investeringsprojekt.

(52)

Tyskland hävdar att investeringsprojektet inte skulle ha kunnat utföras utan statligt stöd, inklusive en bonus för små och medelstora företag.

(53)

Tyskland hävdar vidare att Sovello stod inför en betydande marknadsrisk, eftersom företaget ännu inte hade visat att String-Ribbon-tekniken kunde leda till kommersiellt gångbara produkter. Denna risk blev inte mindre av att Sovello hade ett försäljningsavtal med Evergreen, eftersom Evergreen också var ett litet eller medelstort företag och inte hade någon kännedom om den tyska marknaden. Den andra aktieägaren, Q-Cells, hade ingen erfarenhet av att sälja solmoduler, eftersom detta företag endast tillverkade solceller. Q-Cells var ju dessutom också ett litet eller medelstort företag (23) och måste fokusera på att marknadsföra sina egna produkter.

(54)

Tyskland hävdar att Sovello hade högre kostnader för sin affärs- och driftsorganisation än vad stora företag skulle ha. Sovello måste t.ex. […].

(55)

Tyskland förnekar att Q-Cells skulle ha haft något större inflytande i Sovello vid tidpunkten för anmälan än vad en vanlig aktieägare med ett innehav på 24,9 procent skulle ha haft i Sovello. Landet hävdar att en sådan andel inte är ovanlig för liknande projekt med nystartade företag i högteknologiska sektorer.

(56)

Tyskland förklarar att det var Evergreen som tog initiativ till att inleda projektet. Under tio års tid hade Evergreen satsat mer än […] miljoner dollar på att utveckla String-Ribbon-tekniken utan att lyckas få den att bli lönsam. Evergreens aktiekurs minskade från ungefär 20 USD år 2000 till ca 2 USD under 2003–2004. Evergreen måste ha största möjliga kontroll över investeringsprojektet för att säkerställa maximal avkastning för sina aktieägare vid en eventuell framgång, men kunde inte få fram tillräckligt med kapital om inte en affärspartner deltog finansiellt. Q-Cells var en bra kandidat eftersom företaget inte bara kunde erbjuda finansiering, utan också bidra med sina erfarenheter av att bygga industrianläggningar inom solcellssektorn och sina kunskaper om solcellsteknik. Mot denna bakgrund beslöt Evergreen att välja Q-Cells som part till det gemensamma företaget i stället för företaget […], som var starkare finansiellt men ville ha mer inflytande.

(57)

Vid den tidpunkt då MVJA1 ingicks med Evergreen hade Q-Cells redan investerat i ett stort projekt för framställning av traditionella solceller. Resurserna för att investera i andra projekt var därför begränsade. Enligt Tyskland var syftet med Q-Cells innehav i Sovello att få kunskap om ny teknik för framställning av wafers, solceller och solmoduler samt att dra nytta av företagets erfarenhet i fråga om att utveckla solcellsanläggningar.

(58)

Mot denna bakgrund godtog Q-Cells ett minoritetsinnehav på 24,9 procent. Tyskland anger att Q-Cells enligt samma logik hade godtagit ett liknande minoritetsinnehav (21,19 procent) i CSG Solar AG (24), ett företag som tillverkar solmoduler på basis av tunnfilmsteknik. Aktieinnehavet baseras inte enbart på det möjliga finansiella bidraget, utan också på den tekniska insatsfaktorn.

(59)

Tyskland understryker att aktieägarnas innehav av Sovellos aktiekapital helt och hållet avspeglade de faktiska avsikterna och det faktiska inflytandet för det gemensamma företagets båda parter och att rösträtterna fördelades i enlighet med detta. I praktiken innebar det att Evergreen kunde fatta viktiga affärsbeslut på egen hand, medan Q-Cells inte hade denna möjlighet.

(60)

Tyskland konstaterar att man hade enats om en eventuell framtida ökning av Q-Cells deltagande, med förbehåll för vissa villkor och för tillskott av motsvarande extrakapital. Ett av de villkor som angavs i MJVA1 var att en sådan ökning inte skulle äventyra det stöd som beviljats Sovello. Tyskland understryker att stödåtgärden var anledningen till att investeringsprojektet förlades till Tyskland och inte Förenta staterna, och att detta inte strider mot reglerna om statligt stöd. Tyskland tillägger att Q-Cells inte utövade något inflytande på detta beslut och att om det gemensamma företagets parter försökte säkra Sovellos finansiering, innebar detta inte att reglerna om statligt stöd överträddes eller kringgicks.

(61)

Enligt Tyskland är det skillnad mellan det befintliga inflytandet vid en viss tidpunkt och det potentiella framtida inflytande som grundar sig på en eventuell ökning av Q-Cells innehav. Tyskland understryker att det var ytterst osäkert om denna ökning skulle äga rum och att båda parter var på det klara med att det inte var något som skulle hända snabbt och definitivt inte innan den nya tekniken hade prövats och testats. Den ökning på upp till 50 procent som angavs i MJVA1 blev i själva verket aldrig verklighet. Med stöd av det andra avtalet (MJVA2) av den 22 november 2005 minskades tvärtom Q-Cells innehav till 21 procent. Enligt Tyskland visar detta tydligt att det inte finns någon ”automatisk mekanism” som gör det befogat att anta att det redan från början hade bestämts att Q-Cells skulle ha ett aktieinnehav i Sovello som översteg 24,9 procent.

(62)

Tyskland konstaterar vidare att det bara var ett övergångsarrangemang att Q-Cells tillhandahållit en person till Sovellos företagsledning (från december 2004 till april 2005) och att detta inte minskade inflytandet från Evergreen, som gjort detsamma från det gemensamma företagets start. Eftersom Evergreen hade majoritet i styrelsen hade företaget dessutom befogenhet att utse eller avsätta en person i ledningen.

(63)

Tyskland förnekar att formuleringen i ramavtalet – där det fastställdes att Q-Cells ägande i Sovello måste vara mindre än 25 procent för att vissa tyska statliga subventioner skulle komma i fråga – innebar att Q-Cells skulle ha haft ett större inflytande än vad som garanterades genom det faktiska innehavet på 24,9 procent. Tyskland förklarar att denna formulering endast avspeglar det som senare angavs i MJVA1, nämligen de båda parternas avsikt att inte bryta mot några av villkoren för statligt stöd. Tyskland hänvisar också till ett annat stycke i ramavtalet där det fastställs att eftersom Sovellos verksamhet skulle inbegripa en betydande majoritet av Evergreens tillverkningskapacitet, skulle Evergreen behöva inneha majoriteten av Sovellos kapital inom en snar framtid. Tyskland konstaterar slutligen att ramavtalet endast är ett arbetsdokument mellan parterna som inte var rättsligt bindande.

(64)

Tyskland förnekar att avtalen med Sovello visar att Q-Cells hade något inflytande utöver innehavet på 24,9 procent och understryker att samtliga dessa avtal ingicks på marknadsvillkor och att det inte fanns någon ytterligare koppling av ekonomisk, finansiell, organisatorisk eller annan karaktär mellan Q-Cells och Sovello.

(65)

Tyskland anser att de förändringar av ägandefördelningen som har gjorts efter grundandet av Sovello inte baseras på det ursprungliga MJVA1, utan är kopplade till REC:s inträde i det gemensamma företaget sedan detta företag hade samtyckt till att leverera stora kiselkvantiteter till Sovello i utbyte mot en andel på 15 procent i det gemensamma företaget (vilket fastställdes i MJVA2). Efter REC:s inträde minskade Evergreen sitt innehav med 11,1 procent och Q-Cells sitt innehav med 3,9 procent. Enligt Tyskland styrker detta att Q-Cells hade för avsikt att kvarstå som minoritetsaktieägare. Det var först senare, när REC hade samtyckt till att leverera ytterligare kisel och det hade visat sig att Sovello1 varit tekniskt framgångsrikt, som de tre aktieägarnas innehav fastställdes till 33,3 procent var (ändring av MJVA2 av den 29 september 2006, som trädde i kraft från och med den 19 december 2006).

(66)

Tyskland hävdar att den beslutsrätt som Q-Cells fick i det gemensamma företaget inte är ovanlig för unga gemensamma teknikföretag som Sovello och att den är jämförbar med beslutsrätten för riskkapitalinvesterare med minoritetsinnehav. Q-Cells har inte mer inflytande än en minoritetsaktieägare. Företaget bidrog med 24,9 procent av kapitalet, men också med sin kunskap om tillverkning av solceller och ville därför ha visst inflytande om beslut gällande avtal om det gemensamma företagets samarbete. Tyskland hävdar att denna rätt att påverka vissa företagsbeslut var nödvändig för att skydda Q-Cells, eftersom det annars inte kunde uteslutas att Evergreen kanske använde sitt inflytande på Sovellos ledning först och främst i eget intresse. Tyskland tillägger att det är allmän praxis att låta minoritetsaktieägare utse en ledamot till styrelsen.

(67)

Till stöd för argumentet att Q-Cells innehav på 24,9 procent inte fastställdes utifrån avsikten att få en bonus för små och medelstora företag hänvisar Tyskland också till den tyska bolagsrätten. För det första är Q-Cells inflytande i linje med bestämmelserna om skydd av minoritetsaktieägare. I detta sammanhang hänvisar Tyskland till artiklarna 50, 61 och 66 i GmbH-lagen, där det fastställs att minoritetsaktieägare i ett GmbH (med ett aktieinnehav på minst 10 procent) har vissa rättigheter, t.ex. att begära en bolagsstämma, att föra upp punkter på bolagsstämmans dagordning och att ta initiativ till företagets likvidation. Enligt Tyskland sträcker sig Q-Cells inflytande inte längre än vad en minoritetsaktieägare i ett GmbH med ett aktieinnehav på minst 10 procent har rätt till enligt tysk bolagsrätt. Som ett ytterligare skäl till den omfattande beslutsrätt som Q-Cells fick nämner Tyskland också att innehavet på enbart 24,9 procent understeg de 25 procent som enligt lag krävs för att utgöra en blockerande minoritet. Detta bristande rättsskydd för Q-Cells kompenserades därför med motsvarande beslutsrätt som tilldelades genom avtalen.

(68)

Tyskland bestrider de rättsliga grunder på vilka kommissionen inledde förfarandet och hävdar att man har lämnat fullständig och korrekt information vid tidpunkten för anmälan och att artikel 9 i förordning (EG) nr 659/1999 därför inte är tillämplig. Tyskland påpekar också att kommissionen ska grunda sin bedömning av ett företags status som litet eller medelstort företag enbart på om det uppfyller de formella kriterierna (personalstyrka och finansiella tak) i definitionen av små och medelstora företag och inte lägga till några ”oskrivna kriterier” för att kontrollera om ett företag omfattas av typiska nackdelar för små och medelstora företag. Tyskland bestrider att Sovello fick bonusen för små och medelstora företag i strid med reglerna om statligt stöd och menar att kommissionens påståenden om en eventuell manipulation saknar grund.

(69)

Tyskland menar att Sovello uppfyllde villkoren för definitionen av små och medelstora företag vid tidpunkten för anmälan: Q-Cells hade endast ett minoritetsinnehav på 24,9 procent i Sovello och var varken ett partnerföretag eller ett anknutet företag till Sovello i den mening som avses i definitionen av små och medelstora företag. Mot denna bakgrund ska inga uppgifter från Q-Cells beaktas vid beräkningen av trösklarna för små och medelstora företag. Tyskland förnekar att Q-Cells vid tidpunkten för anmälan hade ett större inflytande i Sovello än vad en vanlig aktieägare med ett innehav på 24,9 procent skulle ha haft. Tyskland anser dessutom att Sovello verkligen omfattades av de typiska nackdelarna för små och medelstora företag och menar att utan det statliga stödet, inklusive bonusen för små och medelstora företag, skulle investeringsprojektet inte ha utförts.

(70)

Den 7 juni 2006 godkände kommissionen en bonus för små och medelstora företag på 15 procent i BBE (som beviljades som ett komplement till regionalstöd) till Sovello. Därefter upptäckte kommissionen bevis för att detta ursprungliga beslut kan ha fattats på grundval av felaktig information som lämnats med den ursprungliga anmälan. Eftersom denna information kan ha varit avgörande för beslutet beslöt kommissionen den 17 juni 2008 att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avseende detta stöd för att upphäva beslut N 426/05 och anta ett nytt beslut.

(71)

Tyskland anmälde Sovellos bonus för små och medelstora företag genom en skrivelse av den 29 augusti 2005, som diariefördes den 1 september 2005.

(72)

Bonusen för små och medelstora företag till Sovello beviljades den 21 april 2005 (med förbehåll för kommissionens godkännande) som ett komplement till det regionalstöd som lagligen beviljats inom ramen för den tyska förbundsregeringens och delstaternas gemensamma program. Detta program innehåller en särskild bestämmelse (25) som innebär att Tyskland enskilt måste anmäla om det beviljas en bonus för små och medelstora företag som överskrider tröskeln för enskild anmälan i förordningen om gruppundantag för små och medelstora företag. Enligt den förordning om gruppundantag för små och medelstora företag som var tillämplig vid tidpunkten för anmälan var det tillåtet att tilldela investeringsstöd till små och medelstora företag med en stödnivå på 7,5 procent i nettobidragsekvivalent (NBE) för medelstora företag och 15 procent i NBE för småföretag överallt i EU. Om stödet beviljas i ett stödområde ska stöd också undantas upp till det belopp som är tillåtet enligt RAG 1998 samt den ytterligare bonusen för små och medelstora företag, enligt förordningen om gruppundantag för små och medelstora företag. I förordningen om gruppundantag för små och medelstora företag undantas emellertid inte stöd till vissa projekt med stödberättigande kostnader som överstiger 25 miljoner euro eller projekt som får ett bruttostöd på över 15 miljoner euro. Sådant stöd måste anmälas enskilt.

(73)

För att fastställa om ett företag utgör ett litet eller medelstort företag tillämpar kommissionen rekommendationen om små och medelstora företag.

(74)

I artikel 9 i förordning (EG) nr 659/1999 fastställs att ”kommissionen får upphäva ett beslut […] efter det att den berörda medlemsstaten har beretts tillfälle att lämna sina synpunkter, om beslutet grundat sig på oriktiga upplysningar som lämnats under förfarandet och som varit avgörande för beslutet. Innan kommissionen upphäver ett beslut och fattar ett nytt beslut skall den inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 4.4. […]”

(75)

Tyskland förnekar att man har lämnat felaktig eller till och med ofullständig information under något skede av den preliminära granskningen eftersom a) Tyskland har lämnat all information som krävs enligt kommissionens meddelande om exempel på försäkran och b) inga tillämpliga tester och bestämmelser i kommissionens meddelande omfattade några krav på att landet skulle lämna ytterligare information om bildandet av ett gemensamt företag och/eller bolagsordningen för ett sådant företag.

(76)

I kommissionens meddelande om exempel på försäkran anges emellertid att det inte är obligatoriskt att använda denna försäkran, utan att detta endast är tänkt att utgöra ett möjligt exempel, och att en sådan försäkran inte ska ersätta de kontroller eller granskningar som föreskrivs i medlemsstaternas eller gemenskapens lagstiftning. Under den preliminära granskningen uppmanade kommissionen Tyskland att antingen lämna en förklaring under ed från Q-Cells att denna aktieägare inte uppfyllde något av villkoren i artikel 3.3 a–d (26) i bilagan till rekommendationen om små och medelstora företag eller, om detta inte var möjligt, att lämna en kopia av Sovellos bolagsordning. Den 28 oktober 2005 lämnade de tyska myndigheterna en sådan förklaring under ed från Q-Cells. Eftersom Sovellos aktieägarstruktur förändrades genom att en tredje part införlivades till det gemensamma företaget (REC) medan den preliminära granskningen av det anmälda stödet pågick, lämnade de tyska myndigheterna också en förklaring under ed från denna nya aktieägare (den 4 april 2006). Beslut N 426/05 fattades efter en preliminär granskning på grundval av den information som lämnats av Tyskland.

(77)

Frågan som skulle undersökas av kommissionen var huruvida mottagaren var ett litet eller medelstort företag. Om det vid tidpunkten för den preliminära granskningen föreligger handlingar där det skriftligen uttryckligen anges att aktieägarstrukturen för ett gemensamt företag har utformats så att den ska uppfylla definitionen av små och medelstora företag eller visar på en tydlig avsikt att förändra företagets struktur så snart som statusen som litet eller medelstort företag har säkerställts, kan det inte hävdas att denna information åtminstone inte är relevant för att bedöma det ifrågavarande gemensamma företagets status som litet eller medelstort företag och inte är avgörande för kommissionens beslut.

(78)

Eftersom kommissionen inte fick någon av dessa handlingar (ramavtal, bolagsordning, MJVA1 eller MJVA2), hade den en ofullständig bild av de relevanta faktiska omständigheterna vid denna tidpunkt och fattade därför sitt inledande positiva beslut om Sovellos bonus för små och medelstora företag på grundval av ofullständig och därigenom felaktig information.

(79)

Kommissionen anser att Tyskland var skyldigt att lämna all information som var tillgänglig vid denna tidpunkt och som var relevant för beslut N 426/05. Kommissionen drar därför slutsatsen att den information som Tyskland har lämnat var ofullständig och därmed felaktig. Artikel 9 i förordning (EG) nr 659/1999 om ett objektivt förfarande som gör att kommissionen kan upphäva felaktiga beslut är därför tillämplig.

(80)

Enligt tysk lagstiftning var Tyskland skyldigt att kontrollera om definitionen av små och medelstora företag hade kringgåtts på något sätt. I bestämmelsen om den tyska ordning (27) som låg till grund för beviljandet av bonusen för små och medelstora företag anges det uttryckligen att status som litet eller medelstort företag inte kan komma i fråga – även om de formella kriterierna för definitionen av små och medelstora företag är uppfyllda – i fall där stora företag har den faktiska kontrollen eller när det rör sig om ekonomiska enheter som ekonomiskt sett inte kan anses vara små eller medelstora företag.

(81)

Tyskland hävdar att eftersom inga andra kriterier än de formella kriterierna om trösklar är klart fastställda i rekommendationen om små och medelstora företag, ska dessa formella kriterier vara avgörande för att fastställa om ett företag är att betrakta som litet eller medelstort företag. Därigenom kan man säkerställa att kommissionens kontroll av statligt stöd är rättssäker och förutsägbar. Tyskland hävdar vidare att eventuella ytterligare kriterier endast kan komma i fråga vid en översyn av definitionen av små och medelstora företag och inte i samband med enskilda ärenden.

(82)

I den definition av partnerföretag som finns i kommissionens rekommendation anges i själva verket inga andra kriterier än tröskeln på 25 procent av aktierna eller rösträtterna. Den innehåller inte heller någon särskild klausul för att förhindra kringgående. Kommissionen har emellertid ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller statligt stöd i syfte att skydda den inre marknaden mot otillbörliga snedvridningar av konkurrensen.

(83)

Kommissionen är medveten om att det finns ett behov av rättssäkerhet och insyn när det gäller tillämpningen av reglerna om statligt stöd. En bedömning som går utöver tillämpningen av formella kriterier ska hur som helst begränsas till synnerliga undantagsfall som klart och tydligt kan anses utgöra kringgående.

(84)

Kommissionen lägger emellertid inte till några ”ytterligare kriterier” till definitionen av små och medelstora företag, utan går helt enkelt bara utöver en rent formell analys. Detta måste vara möjligt om kommissionen ska kunna fatta ett individuellt beslut på grundval av artikel 6 i förordningen om gruppundantag för små och medelstora företag. Därigenom säkerställer kommissionen att bonusen för små och medelstora företag endast beviljas till verkliga små och medelstora företag där storleken verkligen utgör en nackdel och inte till företag som genom anknutna företag och/eller partnerföretag har tillgång till finansiering och medel som inte är tillgängliga för konkurrenter av motsvarande storlek. För att säkerställa att endast verkliga små och medelstora företag omfattas måste det finnas ett sätt att undanröja rättsliga arrangemang som har till syfte att kringgå definitionen av små och medelstora företag. En sådan strategi är i linje med domarna i målen Solar Tech och Pollmeier (se fotnoterna 20 och 21), där EU-domstolen godtog att kommissionen inte accepterade bonusen för små och medelstora företag om detta skulle leda till kringgående. Det följer därför implicit av definitionen av små och medelstora företag att denna definition inte är tillämplig när det föreligger en sådan risk och att kriterierna endast godtas på formell basis.

(85)

Tysklands argument att Sovello befann sig i en annan situation än Solar Tech och Pollmeier, och att dessa beslut fattades på grundval av 1996 års rekommendation om små och medelstora företag och därför inte ska tillämpas på den nuvarande definitionen av små och medelstora företag är inte relevant. Nyckelkriterierna i 1996 års rekommendation om små och medelstora företag för att fastställa vad som är ett partnerföretag (kapitalinnehav eller rösträtter på minst 25 procent) togs upp i rekommendation 2003/361/EG om små och medelstora företag och förfinades helt enkelt ytterligare. Men eftersom även de mest omfattande och detaljerade kriterier kan kringgås måste det hur som helst vara möjligt att bemöta eventuella försök att kringgå den tillämpliga definitionen av små och medelstora företag. För detta ändamål har EU-domstolen följt en mycket generell princip – inget kringgående.

(86)

I företagshandlingarna (ramavtalet, Sovellos bolagsordning av den 13 januari 2005 samt MJVA1) finns det klara indikationer på att den inledande företagsstrukturen var konstruerad och avsedd för att erhålla bonusen för små och medelstora företag. Punkt 5 i ramavtalet är tydligast på den här punkten:

”Parterna är införstådda med att för att vara berättigad till maximalt stöd ligger det i JVCo:s intresse att Q begränsar sitt kapitalinnehav i JVCo till dess att varken E eller JVCo längre klassificeras som ’små eller medelstora företag’ enligt reglerna för investeringsstöd osv., eller till dess att denna begränsning inte längre gäller. .” (kommissionens understrykning  (28))

(87)

Denna tydliga avsikt bekräftas genom artikel 2.5 c i MJVA1:

”Parterna ska i rimligaste mån eftersträva att så snart detta rimligtvis är möjligt efter tidsfristens slut, av VentureCo; samt att VentureCo får de medel som krävs för sin finansiering enligt de belopp som anges i avsnitt 2.4 b och 2.4 c inom utsatt tid.” (kommissionens understrykning)

(88)

Flera punkter pekar på att det redan från början var Evergreens och Q-Cells avsikt att de båda parterna skulle tilldelas lika rättigheter så snart bonusen för små och medelstora företag hade säkrats:

(89)

Kommissionen anser att bestämmelserna i bolagsordningen, ramavtalet och MJVA1 ger Q-Cells en grad av inflytande på Sovellos affärsbeslut som går utöver vad en minoritetsaktieägare med ett innehav på 24,9 procent skulle kunna förvänta sig enligt vanlig bolagsrätt (även om detta inte nödvändigtvis är ovanligt i ett arrangemang med ett gemensamt företag). I ramavtalet fastställs följande:

”JVCo:s ledning ska generellt sett vara strukturerad och balanserad så att hänsyn tas till varje parts relativa ekonomiska intresse i JVCo samt till det faktum att E inledningsvis behöver ha en högre grad av kontroll över JVCo till följd av att JVCo:s affärsverksamhet är av avgörande betydelse för E:s verksamhet på konsoliderad bas. Samtidigt ska JVCo:s ledningsstruktur omfatta bestämmelser som .” (kommissionens understrykning)

(90)

I ramavtalet anges dessutom att parterna ska enas om att fastställa vissa större företagsbeslut som kräver båda parternas samtycke på ett ömsesidigt överenskommet sätt.

(91)

I Sovellos ursprungliga bolagsordning fastställs följande:

(92)

Det faktum att Q-Cells har betydande beslutsrätt undergräver Tysklands argumentation att Evergreen behövde ett innehav som översteg 75 procent för att skydda sina intressen (och att Q-Cells innehav på 24,9 procent motiveras av andra överväganden än ett kringgående). Kommissionen konstaterar att Evergreen faktiskt inledningsvis var ute efter en majoritetsandel i Sovello (vilket angavs i punkt 5 i ramavtalet: ”Evergreen kommer att behöva inneha majoriteten av JVCo:s kapital inom en snar framtid”), men en sådan majoritet skulle också kunna uppnås med en annan innehavsnivå (mellan 51 och 75 procent).

(93)

Q-Cells inflytande på strategiska beslut bekräftas i Evergreens årsrapport för 2004, där följande anges:

”det strategiska i hög grad beroende av Q-Cells expertkunskaper”, (kommissionens understrykning)

Dessutom anges följande:

”trots sin inledande ställning som minoritetsaktieägare i det strategiska partnerskapet . Till följd av detta kommer vi kanske inte att kunna vidta vissa åtgärder som vi anser skulle ligga i vårt intresse, vilket skulle vara till stor nackdel för vår affärsverksamhet med tanke på det strategiska partnerskapets förväntade betydelse för vår gemensamma verksamhet. Vidare kan vi komma att bli ansvarsskyldiga gentemot tredje part för Q-Cells avgörande beslut och åtgärder inom ramen för det strategiska partnerskapet, och Q-Cells åtgärder kan komma att skada det strategiska partnerskapet och vår affärsverksamhet”. (kommissionens understrykning)

(94)

Följande utdrag från ramavtalet visar att Q-Cells hade en avgörande roll i Sovello för det gemensamma företagets verksamhetsmöjligheter:

(95)

I MJVA1 anges också en hel rad tjänster som kan tillhandahållas till Sovello (av de båda parterna Q-Cells och Evergreen): allmän rådgivning om ledningsfrågor, stöd vid ansökningar om statliga investeringsstöd, stöd vid tyska tillståndsansökningar, stöd vid urval och rekrytering av tysk ledningspersonal, stöd vid skattefrågor, rådgivning i fråga om företags- och organisationsstruktur, rådgivning och stöd gällande finansiering, förmedling av parternas leverantörer, rådgivning i samband med överföring av parternas teknik, tekniskt stöd, inköp av lokal infrastruktur, stöd i fråga om personal och rekrytering (artikel 9.9 i MJVA1). Även om det i dessa handlingar anges att tjänsterna ska tillhandahållas beräknat på marknadspriser eller självkostnad plus vinstprocent, visar allt detta att det finns nära kopplingar mellan Sovello och Q-Cells.

(96)

Den 24 januari 2005 kom parterna med ett pressmeddelande där följande angavs: ”Den planerade anläggningen kommer sannolikt att byggas på en tomt i närheten av Q-Cells befintliga solcellsanläggningar och bör därför kunna uppnå starka synergieffekter med Q-Cells verksamhet.”

(97)

Q-Cells förvärvade också skalbolaget för att bilda Sovello, och ledningen i detta företag var verkställande direktör och finansdirektör för Q-Cells, medan Q-Cells driftschef hade behörighet att underteckna.

(98)

Q-Cells tillhandahöll en person till Sovellos företagsledning, och även om Tyskland hävdar att detta bara var ett övergångsarrangemang och att Evergreen hade gjort detsamma visar detta återigen att det fanns mycket nära kopplingar mellan Q-Cells och Sovello, åtminstone i början av det gemensamma företaget.

(99)

Tyskland hävdade att Evergreen hade förhandlat med andra potentiella parter till det gemensamma företaget på basis av ett innehav som översteg 75 procent, men har inte inkommit med skriftliga belägg för några sådana förhandlingar. Tyskland erbjöd sig i någon skriftväxling att lämna förklaringar under ed från företrädare för Evergreen och Q-Cells om övervägandena bakom andelen på 24,9 procent, men har i slutändan inte lämnat några sådana förklaringar.

(100)

Mot denna bakgrund kan kommissionen inte godta argumentet att Q-Cells innehav på 24,9 procent är en nödvändig följd av den tyska bolagsrätten och inte beror på att man ville få en bonus för små och medelstora företag.

(101)

Kommissionen övertygas inte av Tysklands argumentation om att den möjlighet som ges Q-Cells i MJVA1 att öka sitt innehav till 50 procent inte villkorades enbart av ett fortsatt statligt stöd, utan också på ett beslut från båda parter om att utvidga produktionskapaciteten beroende på Sovello1:s ekonomiska framgång, eftersom följande fastställs i artikel 3.6 c i MJVA1:

”Ytterligare finansiering. Om VentureCo, skriftligen begär ytterligare finansiering från såväl E som Q utöver total tillförsel av egenkapital eller alternativ finansiering (’ytterligare finansiering’), och aktieägarna godkänner motsvarande kapitaltillskott i enlighet med bolagsordningen (’begäran om ytterligare finansiering’), ska följande gälla:

(102)

Efter en noggrann genomgång av olika bolagshandlingar drar kommissionen slutsatsen att vid tidpunkten för den ursprungliga anmälan var Sovellos formella ägande- och beslutsstruktur, inklusive såväl Q-Cells innehav på 24,9 procent och Q-Cells betydande inflytande på Sovellos beslutsfattande, medvetet och i grunden utformat för att Sovello skulle få bonusen för små och medelstora företag, samtidigt som de båda strategiska partnerna hela tiden hade som mål att upprätta partnerskapet på lika villkor så snart man hade fått bonusen för små och medelstora företag.

(103)

Tyskland hävdar också att Q-Cells deltagande grundas på tysk bolagsrätt. Landet hävdade framför allt att det hade en sådan betydelse för Evergreens ekonomiska framgång att det gemensamma företaget utvecklades framgångsrikt att Evergreen ville behålla högsta tänkbara beslutsrätt och inflytande i Sovello och därför inte accepterade att få aktier och beslutsrätter som inte översteg 75 procent under Sovellos första utvecklingsfas. Detta argument kan bara tolkas som att det innebär att Evergreen inte var redo att ge aktier och beslutsrätter till Q-Cells som skulle ha överstigit 25 procent.

(104)

För att förstå och bedöma trovärdigheten i denna argumentation har kommissionen granskat bestämmelserna i den tyska GmbH-lagen, som är den tillämpliga nationella lagstiftningen eftersom Sovello AG då var EverQ GmbH och omfattades av dessa bestämmelser.

(105)

Genom den tyska GmbH-lagen införs vissa lagstadgade minoritetsrättigheter, framför allt i artiklarna 50, 61, 66 och 53. De minoritetsrättigheter som fastställs i artiklarna 50, 61 och 66 avser rättigheter för aktieägare med rösträtter som överstiger 10 procent av rösterna och saknar därför betydelse för denna bedömning, eftersom Q-Cells ju har en sådan andel. Endast i artikel 53 i GmbH-lagen föreskrivs en minoritetsrätt som Q-Cells inte är berättigad till enligt lag på grund av sitt innehav på 24,9 procent. Enligt artikel 53 får en minoritetsaktieägare som innehar mer än 25 procent av rösträtterna förhindra en ändring i ett sådant företags bolagsordning. I egenskap av majoritetsaktieägare med rösträtter som översteg 75 procent kunde Evergreen därför med stöd av lagen fatta alla viktiga affärsbeslut, inklusive ändringar i bolagsordningen. Om det inte fastställdes att Q-Cells skulle få ytterligare beslutsrätter i bolagsordningens och MJVA:s bestämmelser om beslutsrätter, skulle Tysklands argumentation om att Evergreen behövde ett innehav som översteg 75 procent vara trovärdig och Q-Cells innehav på 24,9 procent skulle kunna motiveras som en följd av en strikt tillämpning av de lagstadgade rättigheterna och skulle därmed inte antas avspegla en artificiell företagsstruktur som syftade till att kringgå definitionen av små och medelstora företag.

(106)

Men enligt tysk bolagsrätt och utan att detta påverkar efterlevnaden av de lagstadgade bestämmelserna gäller avtalsfrihet, och företagets bolagsordning kan innehålla bestämmelser som ger ett skydd utöver det som fastställs enligt lag.

(107)

Detta är exakt den situation som gäller för Sovello, där parterna i bolagsordningen har fastställt att de båda måste samtycka till samtliga viktiga beslut, framför allt när det gäller en ändring av denna bolagsordning. Om man har enats om att enhällighet ska råda gäller inte ovanstående bestämmelse, eftersom den endast har till syfte att skydda rättigheterna för en minoritetsaktieägare, men inte att begränsa dennes rättigheter. Å andra sedan skulle det förstås ha stått parterna fritt att införa samma klausul i bolagsordningen, om de hade enats om ett annat innehav för Q-Cells än 24,9 procent. I det aktuella ärendet är argumentationen om minoritetsaktieägares rättigheter att blockera beslut inte relevant. Tysklands påståenden är därför motsägelsefulla; de lagstadgade rättigheterna för en majoritetsaktieägare med en majoritet som överstiger 75 procent är ett irrelevant argument när den betydande beslutsrätt som denna majoritet innebär begränsas genom avtal. Mot bakgrund av det ovanstående drar kommissionen slutsatsen att det inte fanns någon anledning att välja en andel på 24,9 procent med hänsyn till tysk bolagsrätt. Att Q-Cells tillfälligt minskat sitt innehav sedan REC hade gått med i det gemensamma företaget, vilket endast upprätthölls i tre månader efter kommissionens ursprungliga godkännande av bonusen för små och medelstora företag, förändrar inte denna analys.

(108)

Tyskland hävdar att i november 2005 (när REC tillkom och förvärvade 15 procent av aktierna), dvs. innan kommissionen fattade beslut N 426/05 om bonusen för små och medelstora företag, 1) upphörde MJVA1 att gälla och ersattes av MJVA2, och 2) reducerades Q-Cells innehav till 21 procent.

(109)

I allmänhet bedömer kommissionen ett ärende utifrån de förhållanden som gällde vid tidpunkten för anmälan om inte medlemsstaten uttryckligen ändrar anmälan. Men i ett ärende där ett företag redan inte är ett litet eller medelstort företag (även om trösklarna för små och medelstora företag formellt sett har respekterats) vid tidpunkten för den ursprungliga anmälan och där det kan vara tal om ett eventuellt kringgående av definitionen av små och medelstora företag, är kommissionen särskilt vaksam när det handlar om att kontrollera efterföljande förändringar som den underrättas om efter den ursprungliga anmälan. I det aktuella ärendet kan de ändringar i aktieägarstrukturen som har meddelats kommissionen efter den ursprungliga anmälan inte förändra den rättsliga bedömningen. Den förmodade avsikten att på artificiell väg hålla Q-Cells innehav under 25 procent förändras inte av de senare ändringarna i bolagsstrukturen (före beslut N 426/05 om bonusen för små och medelstora företag), och Q-Cells starka inflytande på Sovello kvarstår i MJVA2.

(110)

Det faktum att Q-Cells inflytande i det ursprungliga gemensamma företaget översteg innehavet på 24,9 procent bekräftas också av MJVA2, där det fastställs att vid en eventuell återbetalning av en del av stödet kommer de tre parterna att låna ut det belopp som ska återbetalas till Sovello enligt följande arrangemang: REC kommer att erbjuda ett lån proportionellt i förhållande till sitt innehav, och resten av lånet kommer att delas jämnt mellan Evergreen och Q-Cells.

(111)

De regler som gäller sedan REC har anslutit sig till det gemensamma företaget fastställs i MJVA2. Enligt MJVA2 får Q-Cells efter en begäran om ytterligare finansiering, som kan ha ett samband med en kapacitetsutvidgning eller ett annat sammanhang, öka sitt innehav upp till samma nivå som Evergreen (artikel 3.5 c). Med förbehåll för att ytterligare ett avtal om kiselleveranser ingås före den […] kan REC öka sitt innehav upp till 21 procent genom att erhålla 6 procent från Evergreen (artikel 3.4). Vid en begäran om ytterligare finansiering och enligt ett avtal om ytterligare kiselleveranser kan REC öka sitt innehav i Sovello till 33,3 procent (artikel 3.5 d), dvs. samma nivå som Evergreen och Q-Cells. Det interna företagsbeslutet att utöka produktionskapaciteten fattades i slutet av juni 2006. Enighet om att de tre parterna skulle ha lika stora innehav nåddes ca tre månader efter kommissionens ursprungliga godkännande av bonusen för små och medelstora företag, när både Q-Cells och REC ökade sina innehav till 33,3 procent (den ändrade MJVA2).

(112)

Utnämningsreglerna för ledningen och beslutsförfarandena i styrelsen bibehölls till stor del i MJVA2, och såväl Q-Cells som REC har rätt att utse en person i företagsledningen (två personer när deras innehav överstiger 30 procent). Beslut fattas genom en majoritet av företagsledningen, på villkor att minst två av de tre företagsägarna är eniga. Även detta går utöver den beslutsrätt som en minoritetsaktieägare kan förvänta sig under normala företagsförhållanden (även om det kan tänkas vara mindre ovanligt i ett gemensamt företag).

(113)

Det var dessutom Q-Cells som såg till att REC kom med i det gemensamma företaget. Q-Cells hade nära kund- och leverantörsförbindelser med REC och dess dotterbolag ScanModule AB, Glava, Sverige (”ScanModule”), ScanCell AS, Narvik, Norge (”ScanCell”) och ScanWafer ASA, Høvik, Glomfjord, Porsgrunn, Norge. REC levererade ju kisel och var den största waferleverantören till Q-Cells, och Q-Cells sålde en betydande del av sin solcellsproduktion till ScanModule. De solceller som tillverkades av ScanCell såldes på marknaden av Q-Cells. År 2004 ingicks dessutom ett muntligt avtal mellan Q-Cells och REC som rörde sälj- och marknadsföringsstöd från Q-Cells sida i Norge. Dessutom förekommer det också klara kopplingar genom Marcel Brenninkmeijer, som var ledamot av styrelsen för såväl Q-Cells som REC samt verkställande direktör för Good Energies, företaget som innehade 16 procent av aktierna i Q-Cells och 39 procent av aktierna i REC (se avsnitt 2.2). En liknande struktur upprättades för CSG Solar, där både Q-Cells och REC var minoritetsaktieägare och Q-Cells verkställande direktör såväl som Marcel Brenninkmeijer var ledamöter av styrelsen.

(114)

Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser kommissionen att Sovellos formella ägande- och beslutsstruktur såväl vid tidpunkten för anmälan som vid tidpunkten för beslut N 426/05 avsiktligt hade utformats för att Sovello skulle kunna få bonusen för små och medelstora företag (genom att hålla Q-Cells innehav under 25 procent), samtidigt som målet för de två och senare tre strategiska partnerna (där REC säkerställde tillgången på kisel) hela tiden hade varit att upprätta partnerskapet på lika villkor så snart som bonusen för små och medelstora företag erhållits. Tre månader efter kommissionens godkännande av bonusen för små och medelstora företag gjordes också en ändring av MJVA2 som innebar att de tre partnerna fick likvärdiga innehav (33,3 procent var).

(115)

Enligt artikel 2 i bilagan till rekommendationen om små och medelstora företag definieras små och medelstora företag som företag

(116)

Beräkningen av dessa trösklar är beroende av det aktuella företagets struktur (om det är ett fristående företag eller ett partnerföretag/anknutet företag i den mening som avses i artikel 3 i bilagan till rekommendationen om små och medelstora företag). Enligt artikel 4 i bilagan till rekommendationen om små och medelstora företag ska uppgifterna för beräkning av personalstyrkan och de finansiella beloppen hämtas från det senast godkända räkenskapsåret och beräknas på årsbasis. I artikel 6 i bilagan till rekommendationen om små och medelstora företag fastställs att uppgifter om anknutna företag/partnerföretag måste beaktas vid beräkningen av trösklarna för små och medelstora företag (100 procent för anknutna företag och för partnerföretag en procentsats som motsvarar deras innehav, dvs. minst 25 procent).

(117)

Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden anser kommissionen att Q-Cells skulle ha klassificerats som partnerföretag till Sovello (dvs. som om det hade haft ett innehav på 25 procent) i det ursprungliga beslutet om kommissionen hade fått ta del av all relevant information. Mot denna bakgrund gjorde kommissionen en förnyad beräkning av trösklarna för små och medelstora företag för Sovellos del enligt definitionen i rekommendationen om små och medelstora företag.

(118)

Evergreens majoritetsinnehav gjorde att det var ett anknutet företag till Sovello. Detta innebär att 100 procent av dess uppgifter måste beaktas vid beräkningen av trösklarna för små och medelstora företag. De uppgifter som har använts för Evergreen gäller 2004 (215 anställda, en årsomsättning på 18,9 miljoner euro och en balansomslutning på 36,5 miljoner euro). Samma år hade Sovello inga anställda, ingen omsättning och en balansomslutning på 0,025 miljoner euro. I slutet av 2004 hade Q-Cells 350 anställda, en årsomsättning på 128,7 miljoner euro och en balansomslutning på 105,6 miljoner euro).

(119)

Kommissionen gjorde en förnyad beräkning av trösklarna för små och medelstora företag för Sovellos del som omfattade 100 procent av Sovellos personalstyrka, omsättning och balansomslutning (uppgifter som har lämnats tillsammans med anmälan), 100 procent av uppgifterna för Evergreen (anknutet företag, uppgifter från slutet av 2004 som har lämnats tillsammans med anmälan) och 25 procent av uppgifterna för Q-Cells. På grundval av denna beräkning har samtliga trösklar för små och medelstora företag överskridits, och Sovello skulle därför inte uppfylla kraven för status som litet eller medelstort företag och därmed inte vara berättigat att få bonusen för små och medelstora företag.

(120)

Tyskland hävdar att kommission förefaller utgå från att en mottagare automatiskt ska behandlas som en enda ekonomisk enhet tillsammans med det gemensamma företagets parter, så att den utvecklar och tillämpar särskilda kriterier för små och medelstora företag när det gäller gemensamma bolag. Kommissionen anser att bedömningen av detta ärende visar att den argumentationen inte stämmer. I enlighet med artikel 6 i rekommendationen om små och medelstora företag beaktade kommissionen enbart Q-Cells uppgifter proportionellt (25 procent) eftersom den anser att Q-Cells innehav hölls under denna tröskel på artificiell väg.

(121)

Eftersom trösklarna för små och medelstora företag har överskridits finns det inget behov av att ytterligare undersöka om Sovello verkligen omfattades av de typiska nackdelarna för små och medelstora företag och om det var nödvändigt att bevilja bonusen för små och medelstora företag av dessa skäl. Tyskland anger emellertid flera ”nackdelar för små och medelstora företag” som Sovello uppges ha drabbats av (se avsnitt 5.2). Vad gäller den begränsade tillgången till finansiering och Tysklands argument att utan en bonus för små och medelstora företag skulle investeringsprojektet inte ha genomförts, noterar kommissionen att MJVA1 medger olika möjligheter till ”alternativ finansiering” om alternativet med statliga subventioner skulle utebli. I MJVA2 fastställs en ersättning för stödåterbetalningsåtagandena från det gemensamma företagets tre parter (i form av ett lån till Sovello, se skäl 110). Kommissionen är därför inte övertygad om att investeringen inte skulle ha genomförts utan bonusen för små och medelstora företag. När det gäller affärsrisken anser kommissionen att den kompenseras av Sovellos möjlighet att använda sig av de samlade erfarenheterna av Evergreen (distribution och försäljning), Q-Cells (närvaron på den tyska marknaden) och REC (verksam på solmodulsmarknaden genom sina dotterbolag) (se punkt 113). Kommissionen avfärdar Tysklands argument att Sovello hade högre drifts- och affärskostnader än stora företag, eftersom företaget fick ett betydande stöd från Q-Cells, vilket beskrivs i skälen 94 och 95, och hade säkerställt kiseltillgången genom REC (under 2005 förekom det allvarliga flaskhalsar i leveranserna inom solenergiindustrin).

(122)

Kommissionen anser att dess bedömning utifrån den nya informationen visar att Sovello, genom det gemensamma företagets parter som var verksamma inom samma bransch, kunde få tillgång till medel och stöd som inte var tillgängliga för konkurrenter av samma storlek som inte fick något stöd från anknutna företag eller partnerföretag. Tvärtemot vad Tyskland hävdar drar kommissionen därför slutsatsen att den bonus för små och medelstora företag som beviljats Sovello inte var nödvändig för att säkerställa investeringens finansiering.

(123)

Kommissionen anser följaktligen att Sovello inte varit berättigad till bonusen för små och medelstora företag på 15 procent, och att den beviljade bonusen för små och medelstora företag är oförenlig med den inre marknaden.

(124)

Enligt artikel 14.1 i förordning (EG) nr 659/1999 är kommissionen i princip skyldig att besluta att detta oförenliga stöd ska återkrävas från mottagaren.

a)

Det belopp (kapital och räntor) som ska återkrävas från stödmottagaren.

b)

En detaljerad beskrivning av de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras för att följa beslutet.

c)

Dokument som visar att mottagaren har anmodats att betala tillbaka stödet.

a)

Ett företag innehar en majoritet av rösterna för aktierna eller andelarna i ett annat företag.

b)

Ett företag har rätt att utse eller entlediga en majoritet av ledamöterna i ett annat företags styrelse, ledning eller tillsynsorgan.

c)

Ett företag har rätt att utöva ett bestämmande inflytande över ett annat företag enligt ett avtal som är slutet med detta eller enligt en bestämmelse i det företagets stadgar.

d)

Ett företag som är aktieägare eller delägare i ett annat företag förfogar till följd av en överenskommelse med andra aktieägare eller delägare i företaget ensamt över en majoritet av rösterna för aktierna eller andelarna i det företaget.”

1.7.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 167/39

(1)

Den 18 november 2005 antog Italien ett dekret som skulle ligga till grund för beviljande av en undsättningsstödgaranti till Ixfin SpA (nedan kallat Ixfin eller företaget). Efter anmälan från de italienska myndigheterna den 23 februari 2006 registrerade kommissionen inledningsvis ärendet som N 127/06. Sedan det slagits fast att stödet, i strid med bestämmelsen om genomförandeförbud, redan beviljats från december 2005 omregistrerades ärendet med nummer NN 13/06.

(2)

Genom en skrivelse av den 5 april 2006 begärde kommissionen ytterligare upplysningar, som Italien lämnade genom en skrivelse som registrerades den 29 maj 2006. Ett möte med de italienska myndigheterna hölls den 9 juni 2006. Vid detta möte meddelade Italien kommissionen att en omstruktureringsplan skulle läggas fram.

(3)

Genom en skrivelse som registrerades den 13 juni 2006 underrättade Italien kommissionen om att de italienska myndigheterna, till följd av en begäran från Ixfin om att höja stödbeloppet till 17,3 miljoner euro, hade gett sitt preliminära samtycke, dock med förbehåll för kommissionens tillstyrkan. Genom en skrivelse av den 19 juni 2006 begärde kommissionen ytterligare upplysningar, som Italien lämnade genom en skrivelse som registrerades den 26 juni 2006.

(4)

Den 5 juli 2006 skickade kommissionen en påminnelse om den omstruktureringsplan som aviserats.

(5)

Genom en skrivelse som registrerades den 9 augusti 2006 lämnade Italien ytterligare upplysningar som bekräftade att domstolen i Neapel (nedan kallad domstolen) försatt företaget i konkurs den 5 juli 2006. Efter en begäran från kommissionen om ytterligare upplysningar av den 29 november 2006 lämnade Italien en del av de begärda upplysningarna genom en skrivelse av den 7 december 2006. Kommissionen skickade en påminnelse den 22 december 2006 och bad Italien att lämna de upplysningar som saknades samt redogjorde närmare för vilka upplysningar som var nödvändiga. Kommissionen undrade framför allt om företaget sannolikt skulle likvideras och all affärsverksamhet upphöra när insolvensförfarandet avslutats, eller om det fanns någon möjlighet att företagets affärsverksamhet skulle kunna fortsätta i någon form, t.ex. efter avyttring med pågående verksamhet.

(6)

Italien svarade genom en skrivelse av den 14 mars 2007 och bekräftade att all verksamhet skulle upphöra. I samma skrivelse förklarade Italien emellertid att det på grund av svårigheter med att samla in relevant information inte i det skedet kunde avgöras om företagets affärsverksamhet eventuellt skulle kunna återupptas. Den 14 juni 2007 bad kommissionen Italien att hålla den underrättad om eventuella ytterligare åtgärder i samband med insolvensförfarandet och preciserade vilka upplysningar som ansågs som nödvändiga.

(7)

I oktober 2007 fick kommissionen genom uppgifter i pressen veta att Ixfin eventuellt mottog omstruktureringsstöd.

(8)

Den 11 december 2007 antog kommissionen ett beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet (2) (nedan kallat beslutet om att inleda granskningsförfarandet) och utfärdade en begäran om upplysningar med ett antal frågor som de italienska myndigheterna ombads besvara inom en månad samt uppmanade tredje parter att inkomma med sina synpunkter. Den 7 januari 2008 bad Italien om en förlängning av tidsfristen för synpunkter på beslutet om att inleda granskningsförfarandet. En förlängning till och med den 12 februari 2008 beviljades samma dag. Italien lämnade endast vissa upplysningar genom e-postmeddelanden av den 15 januari 2008, den 12 mars 2008 och den 25 mars 2008.

(9)

Den 25 mars 2008 mottog kommissionen synpunkter från tredje part från den särskilda förvaltare som utsetts för insolvensförfarandet (nedan kallad förvaltaren), vilka vidarebefordrades till Italien den 18 april 2008 tillsammans med en begäran om upplysningar. Den 24 april 2008 besvarade Italien denna begäran och kommenterade synpunkterna från tredje part.

(10)

Den 20 oktober 2008 bad kommissionen om ytterligare upplysningar, som Italien lämnade genom en skrivelse av den 30 oktober 2008. De italienska myndigheterna vidarebefordrade kommissionens begäran till förvaltaren. Förvaltaren lämnade ytterligare upplysningar den 18 november 2008.

(11)

Ixfin är ett stort företag baserat i Marcianise (Caserta) i regionen Kampanien.

(12)

Ixfin är ett italienskt företag som är verksamt inom kontraktstillverkningssektorn och tillverkar och monterar kretskort och andra elektroniska produkter. Företaget sysslar även med teletjänstcentraler och logistik.

(13)

Fram till 1999 var Ixfin ett dotterbolag inom Olivetti-koncernen och företagets produkter såldes med märket Olivetti. Olivetti beslutade 1999 att göra sig av med all sin tillverkningsverksamhet, och Ixfin såldes till Finmek SpA.

(14)

Sedan 2003 har Ixfin kontrollerats av Maxfin Srl, som i sin tur kontrolleras av Pufin Srl. Pufin Srl, som är verksamt inom sektorn för företagstjänster (handel, administration, logistik), är moderbolag inom Pufin-koncernen, som ägs av familjen Pugliese.

(15)

Ixfin kontrollerar direkt och indirekt fyra andra företag, nämligen Nicofin Srl (99 %), Uni.com Partecipazioni Srl (100 %), Uni.com SpA (100 %) och Uni.com Ricerche Srl (100 %).

(16)

Ixfins svårigheter berodde bl.a. på att företaget huvudsakligen fungerat som underleverantör för tredje parter och därför varit beroende av order från dem. Det senaste årtiondet har elektronikmarknaden genomgått en allmän kris som företagen i detta marknadssegment har övervunnit antingen genom att öka effektiviteten med hjälp av stordriftsfördelar eller genom att omlokalisera produktionen till länder med låga arbetskraftskostnader.

(17)

Så snart Ixfins allvarliga svårigheter började såldes företaget i mars 2004 till en investerare som var villig att tillhandahålla de resurser som krävdes för att återuppta företagets verksamhet. Investerarens plan genomfördes emellertid aldrig, vilket ledde till att företaget i september 2004 drabbades av solvensproblem. I december 2004 såldes företaget tillbaka till Pufin-koncernen, med en ytterligare förlust på 20 miljoner euro. Priset för transaktionen var endast symboliskt. I december 2004 upphörde företagets verksamhet.

(18)

Ixfins finansiella ställning då stödet beviljades sammanfattas i tabellen nedan.

Tabell 1

(19)

Den 18 november 2005 utfärdade ministeriet för ekonomisk utveckling (nedan kallat ministeriet) ett dekret som skulle ligga till grund för beviljande av en undsättningsstödgaranti till Ixfin. Finansieringen skulle tas från fonder som inrättats på grundval av förordning nr 35 av den 14 mars 2005 (5) (”decreto competitività”), senare ändrad genom artikel 11 i lag nr 80 av den 14 maj 2005 (6) och förtydligad genom beslut nr 101 av Comitato Interministeriale per la Programmazione Economica (interministeriella kommittén för ekonomisk planering) av den 29 juni 2005, enligt vilket sådant stöd endast får ges i form av en garanti och i syfte att undsätta ett företag i svårigheter.

(20)

Garantin gavs för att täcka ett lån från BancApulia (nedan kallad banken) på 15 miljoner euro, till tremånadersräntan enligt Euribor plus 1,25 punkter, dvs. en initialränta på 3,591 %. Lånets löptid var sex månader från och med den 30 december 2005.

(21)

Stödet användes främst för att betala en del av företagets skulder. Italien menade att dessa betalningar var brådskande eftersom en del av borgenärerna redan inlett domstolsförfaranden för att driva in sina fordringar.

(22)

De italienska myndigheterna underrättade vidare kommissionen om att Ixfin bett om att det belopp som omfattades av garantin skulle höjas till 17,3 miljoner euro.

(23)

Den 5 juli 2006 försattes företaget formellt i konkurs och likvidationsförfarandet (nedan kallat procedura fallimentare eller fallimento) inleddes (7).

(24)

I mars 2007 bad ministeriet, vars fordran registrerats enligt konkursförfarandet, den behöriga domstolen att fallimento-förfarandet skulle omvandlas till ett extraordinärt förvaltningsförfarande, ett förfarande som hanteras av en domstol och, när det slutförts, kan innebära att företaget i fråga tillåts fortsätta sin verksamhet (nedan kallat amministrazione straordinaria) (8), en åtgärd som införts genom lagstiftningsdekret nr 270 av den 8 juli 1999 (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 270/1999).

(25)

Innan det formella granskningsförfarandet inleddes fick kommissionen genom uppgifter i pressen dessutom veta att Ixfin eventuellt skulle kunna komma i åtnjutande av amministrazione straordinaria tack vare en överenskommelse om industriell förnyelse i Casertaområdet (Protocollo d’intesa per la reindustrializzazione della Provincia di Caserta, nedan kallat Protocollo). Denna överenskommelse, som undertecknats av de italienska myndigheterna, fackföreningarna och arbetsgivarorganisationen Confindustria, gav genom olika åtgärder möjlighet till en investering på mellan 40 miljoner och 60 miljoner euro. Enligt de uppgifter som kommissionen hade tillgång till i det skedet tycktes denna överenskommelse syfta till att återupprätta produktionen och bevara sysselsättningen i industriområdena i provinsen Caserta.

(26)

I beslutet om att inleda förfarandet uttryckte kommissionen, på grundval av de uppgifter som fanns tillgängliga i det skedet, tvivel beträffande undsättningsstödets förenlighet med gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (9) (nedan kallade riktlinjerna).

(27)

Kommissionen bad Italien att lämna ytterligare upplysningar för att visa att Ixfin var berättigat till stödet och, för att visa att svårigheterna var så allvarliga att de inte kunde åtgärdas inom koncernen, balansräkningar för Pufin och Maxfin.

(28)

Vad beträffar undsättningsstödets förenlighet med riktlinjerna ifrågasatte kommissionen om punkt 25 d i riktlinjerna iakttagits. För att det villkoret ska vara uppfyllt ska undsättningsstödets belopp begränsa sig till vad som är nödvändigt för att upprätthålla driften av företaget under den period för vilken stödet beviljats. Italien ombads i detta sammanhang att lämna ytterligare upplysningar om stödbeloppets lämplighet, bl.a. en bekräftelse av att garantin endast gällde ett lån på 15 miljoner euro och inte skulle höjas till 17,3 miljoner euro som företaget begärt.

(29)

Kommissionen betonade dessutom att undsättningsstödet inte främst fick syfta till att skjuta upp insolvensen utan måste vara inriktat mot omstrukturering. Kommissionen fick dock intrycket att undsättningsstödet enbart syftade till att senarelägga amorteringarna och därigenom rädda företaget från insolvens. Kommissionen bad bl.a. om bevis för att Ixfin försökt upprätta en omstruktureringsplan under denna period.

(30)

Kommissionen ifrågasatte också att stödet var förenligt med punkt 25 c i riktlinjerna, enligt vilken medlemsstaten senast sex månader efter det första genomförandet av undsättningsstödet ska överlämna en omstruktureringsplan, en likvidationsplan eller ett bevis på att garantin inte längre gäller.

(31)

Kommissionen ställde sig också tvivlande till att engångsvillkoret enligt punkterna 72 och följande i riktlinjerna uppfyllts.

(32)

I beslutet om att inleda granskningsförfarandet gav kommissionen dessutom uttryck för tvivel beträffande beviljandet av ytterligare stöd till Ixfin (se skäl 25 i det här beslutet) för att underlätta konkursförfarandet. Kommissionen noterade att sådant stöd inte skulle ha varit förenligt med kommissionens beslut i ärende N 214/03, även om det hade beviljats i enlighet med lag nr 181 från 1989 (eller senare förlängningar), eftersom godkännandet hävdades vara grundat på uteslutandet av företag i svårigheter enligt artikel 9. Ixfin är dock uppenbart ett företag i svårigheter enligt punkt 10 c i riktlinjerna eftersom det är föremål för ett konkursförfarande. Kommissionen konstaterade därför att sådant stöd kan betraktas som förenligt omstruktureringsstöd endast om det uppfyller villkoren i punkterna 31–51 i riktlinjerna.

(33)

Kommissionen fick emellertid varken någon anmälan om omstruktureringsstöd eller någon underrättelse om en omstruktureringsplan, varigenom stödet kunde ha uppfyllt de grundläggande villkoren för godkännande som omstruktureringsstöd enligt riktlinjerna. Framför allt betvivlade kommissionen allvarligt att en omstruktureringsplan, om en sådan funnits, skulle ha kunnat återställa företagets operativa och finansiella lönsamhet.

(34)

Den 15 januari 2008 vidarebefordrades protokollet från det möte om Ixfin som hölls på ministeriet den 9 januari 2008 till kommissionen. Av detta protokoll framgick att ministeriet beslutat att överklaga domstolens beslut att inte ge Ixfin tillgång till amministrazione straordinaria.

(35)

Den 12 mars 2008 underrättade de italienska myndigheterna kommissionen via e-post om att de haft svårigheter att få fram de begärda upplysningarna och bad om en provisorisk lösning. Den 25 mars 2008 bekräftade de italienska myndigheterna att Ixfin i själva verket inte beviljats det påstådda omstruktureringsstödet på 40 miljoner euro.

(36)

Genom en skrivelse av den 27 mars 2008 mottog kommissionen synpunkter från Ixfins förvaltare.

(37)

Vad beträffar Ixfins insolvens förklarade förvaltaren att Ixfin vid den aktuella tidpunkten fortfarande var föremål för fallimento-förfarandet. För att fallimento-förfarandet skulle kunna omvandlas till amministrazione straordinaria-förfarandet gällde procedurmässiga och materiella villkor. Genom sitt beslut av den 4 januari 2008 slog domstolen fast att det saknades förutsättningar för att återställa företagets ekonomiska jämvikt, och fallimento-förfarandet kunde följaktligen inte ersättas med amministrazione straordinaria-förfarandet. Ministeriet överklagade beslutet till Neapels appellationsdomstol (nedan kallad appellationsdomstolen).

(38)

Förvaltaren förklarade dessutom att företagets ekonomiska verksamhet upphört eftersom det fortfarande var föremål för fallimento-förfarandet.

(39)

Vad beträffar Protocollo förklarade förvaltaren att överenskommelsen antagits av premiärministerns kansli den 20 juni 2007. Den 25 oktober 2007 träffades en samordningsgrupp vars uppdrag var att utarbeta ett mer detaljerat investeringsprogram. Såsom framgår av förvaltarens synpunkter, och särskilt av domstolens beslut, skedde dock ingen konkret uppföljning av investeringsprogrammet, som förblev ett abstrakt dokument utan några uppgifter om projekt som skulle stödjas eller medel som skulle kunna utnyttjas. Förvaltaren betonade dessutom att inga andra offentliga medel vid sidan av undsättningsstödet beviljats för undsättning och/eller omstrukturering av Ixfin.

(40)

Förvaltaren uppgav också att Ixfin den 23 juni 2006 lagt fram ett förslag till omstruktureringsplan för Sviluppo Italia SpA, som inte beaktats med tanke på företagets konkurs. Förvaltaren vidarebefordrade en kopia av förslaget till omstruktureringsplan, som utarbetats av en konsult, till kommissionen.

(41)

När det gäller frågan om huruvida stödbeloppet var lämpligt överlämnade förvaltaren ansökningarna om undsättningsstöd, som lämnats av Ixfin till Sviluppo Italia SpA den 30 september 2005 och den 11 november 2005, till kommissionen.

(42)

Eftersom kommissionen hade bett om balansräkningar för Pufin och Maxfin för åren 2004, 2005 och 2006, lämnade förvaltaren kopior av dessa.

(43)

När det gäller fullgörandet av den statliga garantin uppgav förvaltaren att banken den 3 juli 2006 hade bett ministeriet att återbetala det garanterade lånet.

(44)

De italienska myndigheterna kommenterade synpunkterna från tredje part. De uppgav bl.a. att de nu hade bättre möjligheter än tidigare att bemöta påståendena i beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet.

(45)

När det gäller den statliga garantin för lånet på 15 miljoner euro från banken gjorde de italienska myndigheterna följande klargöranden.

(46)

För det första bekräftade de italienska myndigheterna att garantin endast gällde ett lån på 15 miljoner euro och att beloppet alltså inte höjts till 17,3 miljoner euro. De framhöll dessutom att stödbeloppet beräknats enligt formeln i bilagan till riktlinjerna.

(47)

För det andra underrättade ministeriet i de synpunkter som lämnades den 21 april 2008 och den 30 oktober 2008 kommissionen om att banken den 3 juli 2006 åberopat garantin på 15 miljoner euro plus gällande ränta, sammanlagt 15 154 457,72 euro. De italienska myndigheterna vidarebefordrade dessutom en skrivelse av den 20 september 2006, som låg till grund för ekonomi- och finansministeriets utbetalning till banken den 27 september 2006. Genom denna utbetalning erhöll ministeriet borgenärsrättigheter för det beloppet gentemot Ixfin.

(48)

För det tredje överlämnade de italienska myndigheterna en kopia av en skrivelse av den 30 november 2006, varigenom ministeriet bad de behöriga myndigheterna (allmänna åklagarmyndigheten i Neapel) att inkomma med en begäran om att det skulle läggas till i borgenärsförteckningen, i enlighet med artikel 93 i lagstiftningsdekret nr 270/1999.

(49)

Vad beträffar Ixfins fallimento-förfarande uppgav de italienska myndigheterna att företaget från och med konkursförklaringen den 5 juli 2006 fortsatt att vara föremål för fallimento-förfarandet, och uppgifterna från förvaltaren bekräftades i det avseendet. De italienska myndigheterna bekräftade dessutom att överklagandet av domstolens beslut ännu inte avgjorts.

(50)

Vad Protocollo beträffar bifogade de italienska myndigheterna en kopia av det och uppgav att inga bestämmelser om stöd till Ixfin ingår.

(51)

De italienska myndigheterna sände också kommissionen en kopia av utkastet till anmälan av omstruktureringsplanen, som dock enligt uppgift aldrig skickats till kommissionen eftersom domstolen officiellt förklarat Ixfin insolvent.

(52)

De italienska myndigheterna lämnade även en kopia av låneavtalet mellan banken och Ixfin, varav det framgår att lånet beviljades den 30 december 2005 till en ränta av 3,591 % (se skäl 20 i detta beslut) och inte 3,752 %, såsom anges i punkt 15 i beslutet om att inleda granskningsförfarandet på grundval av den information som inledningsvis var tillgänglig.

(53)

Genom sitt beslut av den 4 juni 2008, som delgavs den 15 juli 2008, fastställde appellationsdomstolen domstolens beslut och därmed slutsatsen att de materiella förutsättningarna för att ersätta fallimento-förfarandet med amministrazione straordinaria-förfarandet saknades. Ministeriet har överklagat beslutet till högsta kassationsdomstolen, som ännu inte avgett sitt slutliga avgörande i ärendet.

(54)

Kommissionen konstaterar i detta sammanhang att nationella myndigheter, enligt artiklarna 66–68 i tillkännagivandet från kommissionen om effektivare verkställande av kommissionsbeslut som ålägger medlemsstater att återkräva olagligt och oförenligt statligt stöd (10) får stödja stödmottagarens fortsatta ekonomiska verksamhet endast om omedelbar och effektiv återbetalning av stödet möjliggörs.

(55)

Enligt artikel 87.1 i EG-fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(56)

Garantin för Ixfin beviljades av den italienska staten med dess egna medel, eftersom Ixfin inte betalade någon avgift för den. Garantin gjorde det möjligt för Ixfin att få ett lån som företaget, som befann sig i allvarliga ekonomiska svårigheter, inte hade kunnat få utan den statliga garantin. I och med att Ixfin beviljades en lånegaranti fick företaget alltså en selektiv fördel med hjälp av statliga medel.

(57)

Stöd till undsättning och omstrukturering anses tillhöra de statliga stödåtgärder som har den största snedvridande effekten, eftersom sådant stöd gör det möjligt att hålla ett företag vid liv som utan statligt ingripande skulle försvinna från marknaden. Ixfin var verksamt inom tillverkning och distribution av elektroniska komponenter för både fordonsindustrin och telekommunikationssektorn. Handel med dessa produkter förekommer i EU och den relevanta marknaden är överstatlig, såsom påpekas i beslutet av den italienska konkurrensmyndigheten (11). Vid tidpunkten för mottagandet av stödet planerade Ixfin dessutom att återuppta sin tillverkningsverksamhet. Den fördel företaget fick genom garantin gav det alltså möjlighet att vidta åtgärder för att undsätta företaget och så småningom fortsätta med den ekonomiska verksamheten under en period. Det kan därför konstateras att stödet i fråga snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna, genom att gynna vissa företag.

(58)

Punkt 3.2 a i tillkännagivandet om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd i form av garantier (12) (nedan kallat tillkännagivandet) innehåller dessutom ett antal villkor för att inslag av statligt stöd ska kunna uteslutas i samband med en statlig garanti: låntagaren får inte befinna sig i ekonomiska svårigheter, garantin måste täcka högst 80 % av det utestående lånet och en marknadsorienterad avgift måste betalas. I det aktuella fallet täcker garantin hela lånet, ingen avgift har betalats och stödmottagaren är ett företag i svårigheter, vilket visas nedan i avsnitt VIII.2.1.

(59)

Åtgärden utgör därför statligt stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget.

(60)

Undantagen enligt artikel 87.2 i EG-fördraget är inte tillämpliga i det aktuella fallet. Vad beträffar undantagen enligt artikel 87.3 i EG-fördraget är det, eftersom stödets främsta syfte är att återställa företagets långsiktiga lönsamhet, bara undantaget i artikel 87.3 c i EG-fördraget som är tillämpligt, enligt vilket statligt stöd får beviljas för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Stödet kan endast anses förenligt med den gemensamma marknaden på grundval av artikel 87.3 c i EG-fördraget om villkoren i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter är uppfyllda.

(61)

Enligt punkt 9 i riktlinjerna anser kommissionen att ett företag är i svårigheter om det inte med egna finansiella medel eller med medel från ägare/aktieägare eller långivare kan hejda förluster som utan ingripanden från de offentliga myndigheterna leder till att företaget med största sannolikhet försätts i konkurs på kort eller medellång sikt. Enligt punkt 11 i riktlinjerna är de vanliga tecknen på att ett företag befinner sig i svårigheter ökande förluster, sjunkande omsättning, växande lager, överkapacitet, minskande kassaflöde, stigande skuldsättningsgrad och finansiella kostnader samt ett sjunkande värde, som kan gå ner till noll, på tillgångarna. Tabell 1 visar att skuldsättningsgraden ökade, kassaflödet minskade och ömsättningen sjönk från 104 miljoner euro till 3 miljoner euro på bara 17 månader.

(62)

Enligt punkt 10 c i riktlinjerna ska ett företag också anses befinna sig i svårigheter när det uppfyller villkoren i nationell lagstiftning för att vara föremål för ett kollektivt insolvensförfarande. I det aktuella fallet visade sig tecken på insolvens, nämligen företagets oförmåga att fullgöra sina skyldigheter i tid, redan i september 2004. Italien hävdade dessutom att man beviljat undsättningsstöd före anmälan på grund av företagets akuta behov av likvida medel. Ixfin försattes slutligen i konkurs av den behöriga domstolen den 5 juli 2006.

(63)

Mot denna bakgrund anser kommissionen att Ixfin är ett företag i svårigheter i den mening som avses i punkterna 10 och 11 i riktlinjerna.

(64)

Det bör dock noteras att företag som ingår i en koncern, enligt punkt 13 i riktlinjerna, i princip inte är berättigade till omstruktureringsstöd, förutom om det kan visas att det endast är det berörda företaget som är i svårigheter och att svårigheterna inte är en följd av en godtycklig kostnadsfördelning inom koncernen och att företagets svårigheter är så allvarliga att de inte kan åtgärdas inom koncernen.

(65)

Ixfin ingår i Pufin-koncernen. För det första bör det noteras att Ixfin har skulder på 3,7 miljoner euro till moderbolaget Maxfin. För det andra lämnade de italienska myndigheterna, sedan det formella granskningsförfarandet inletts, Maxfins balansräkningar av den 30 april 2005, den 30 april 2006 och den 30 juni 2006 och Pufins balansräkningar av den 30 juni 2004, den 30 juni 2005 och den 30 juni 2006 till kommissionen. Pufins och Maxfins ekonomiska resultat från 2003 till 2005 framgår av tabell 2. Tabell 2 visar att varken Maxfins eller Pufins finansiella ställning var sådan att de hade möjlighet att bevilja Ixfin nödvändiga medel i en omfattning som kan jämföras med det undsättningsstöd som beviljats av Italien. För det tredje har inte Ixfins dotterbolag de finansiella resurser som hade krävts för att frigöra tillräckliga medel för att rädda Ixfin. Följaktligen kunde varken Pufin, Maxfin eller Ixfins dotterbolag finansiera en undsättning av Ixfin, och Ixfins svårigheter var alltså så allvarliga att de inte kunde åtgärdas inom koncernen.

Tabell 2

(66)

För att skingra kommissionens tvivel beträffande huruvida det endast var det berörda företaget som var i svårigheter och svårigheterna inte var en följd av en godtycklig kostnadsfördelning inom koncernen, lämnade de italienska myndigheterna inledningsvis upplysningar som visar att företagets svårigheter hade flera orsaker: minskad orderingång, främst från de största kunderna, och ökad skuldsättningsgrad, särskilt sedan företaget förvaltats av investeraren mellan mars och december 2004 (se skäl 17 i detta beslut). De italienska myndigheterna påpekade dessutom att moderbolaget, efter återköpet av Ixfin, inte genomfört någon transaktion som skulle vara liktydig med en godtycklig kostnadsfördelning inom koncernen.

(67)

Kommissionen anser därför, på grundval av de uppgifter den har tillgång till, att Ixfin uppfyller villkoren i punkt 13 i riktlinjerna.

(68)

För att vara förenligt med den gemensamma marknaden ska undsättningsstödet uppfylla villkoren i punkt 25 i riktlinjerna.

(69)

Enligt punkt 25 a i riktlinjerna ska undsättningsstöd bestå av likvida medel i form av lånegarantier eller lån; i båda fallen ska låneräntan minst motsvara de räntor som gäller för lån till sunda företag.

(70)

För det första består undsättningsstödet i det aktuella fallet av likvida medel (se skäl 20 i detta beslut). Vad räntan beträffar måste kommissionen ompröva sin preliminära slutsats att den tycktes motsvara den ränta som normalt tillämpas för sunda företag. Eftersom den ränta som faktiskt tillämpades på det garanterade lånet var 3,591 %, att jämföra med kommissionens referensränta för Italien på 4,08 %, drar kommissionen slutsatsen att den i själva verket inte motsvarar den ränta som normalt tillämpas för sunda företag. Kommissionen anser därför att undsättningsstödet till Ixfin inte uppfyller kriterierna i punkt 25 a i riktlinjerna.

(71)

När det gäller villkoren i punkt 25 b i riktlinjerna, anser kommissionen att de uppfyllts i det aktuella fallet, eftersom undsättningsstödet syftar till att lindra allvarliga sociala problem och inte skapar allvarliga negativa så kallade sidoeffekter i andra medlemsstater.

(72)

Enligt punkt 25 d i riktlinjerna ska undsättningsstödet begränsa sig till vad som är nödvändigt för att upprätthålla driften av företaget; det nödvändiga beloppet ska grunda sig på det behov av likvida medel som uppkommit till följd av företagets förluster. Kommissionen konstaterar att stödbeloppet visserligen överensstämmer med formeln för fastställande av företagets behov av likvida medel i bilagan till riktlinjerna, men det uppgår till över 10 miljoner euro och de italienska myndigheterna har inte lämnat tillräckliga uppgifter för att förklara varför just detta belopp motsvarade vad som Ixfin behövde för att hålla sig flytande. Kommissionen anser därför att det inte tillräckligt tydligt visats att det stödbelopp som mottagits motsvarar vad som är nödvändigt för att upprätthålla driften av företaget enligt punkt 25 d i riktlinjerna.

(73)

Enligt punkt 25 e i riktlinjerna ska stödet beviljas i enlighet med det engångsvillkor som föreskrivs i punkterna 72 och följande i riktlinjerna. De italienska myndigheterna har hävdat att engångsvillkoret uppfyllts, dvs. att företaget inte beviljats något undsättnings- eller omstruktureringsstöd de senaste tio åren. Kommissionen anser därför, på grundval av de uppgifter den förfogar över, att kriteriet i punkt 25 e i riktlinjerna uppfyllts.

(74)

I det aktuella fallet inleddes den sexmånadersperiod under vilken undsättningsstöd enligt punkt 25 c i riktlinjerna får beviljas den 30 december 2005 och löpte ut den 30 juni 2006. Sist i punkt 25 a i riktlinjerna anges att lån ska återbetalas och lånegarantier upphöra inom sex månader efter den första utbetalningen till företaget. Sist i punkt 25 c föreskrivs dessutom att ”om det är fråga om icke-anmält stöd ska medlemsstaten, inom sex månader från och med det första genomförandet av en undsättningsåtgärd, överlämna en omstruktureringsplan, en likvidationsplan eller ett bevis på att lånet helt och hållet återbetalats och/eller att garantin inte längre gäller”. Undantag från sexmånadersregeln får göras enligt punkt 26 i riktlinjerna, om medlemsstaten tillhandahåller en omstruktureringsplan eller likvidationsplan inom sexmånadersperioden. Varken någon omstruktureringsplan eller någon likvidationsplan lämnades till kommissionen inom den ovannämnda perioden. Dessutom åberopades garantin den 3 juli 2006 och Ixfin återbetalade inte lånet över huvud taget. Undsättningsstödet till Ixfin måste därför betraktas som oförenligt med den gemensamma marknaden.

(75)

Kommissionen kan inte betrakta undsättningsstödet som en omstruktureringsåtgärd. För det första lämnades ingen omstruktureringsplan till kommissionen. För det andra uppfyller undsättningsstödet inte kraven i punkterna 31 och följande i riktlinjerna, som innehåller villkoren för omstruktureringsåtgärders förenlighet med den gemensamma marknaden. Kommissionen förfogar därför inte över fler uppgifter som skulle göra det möjligt att betrakta undsättningsstödet som en förenlig omstruktureringsåtgärd.

(76)

När det gäller det förmodade beviljandet av omstruktureringsstöd har de uppgifter som lämnats till kommissionen under loppet av det formella granskningsförfarandet lett till att alla tvivel om huruvida Ixfin beviljats omstruktureringsstöd (se skäl 32 i detta beslut) skingrats. Eftersom det inte kunnat slås fast att omstruktureringsstöd förekommit har det alltså blivit irrelevant att bedöma ett sådant stöds förenlighet med den gemensamma marknaden.

(77)

Kommissionen avslutar det formella granskningsförfarande som inleddes genom beslutet av den 11 december 2007 gällande olagligen beviljat undsättningsstöd och förmodat omstruktureringsstöd.

(78)

Kommissionen konstaterar att det statliga stöd i form av en garanti för ett lån på 15 miljoner euro som Italien, i strid med artikel 88.3 i EG-fördraget, olagligen beviljat Ixfin SpA är oförenligt med den gemensamma marknaden. Italien måste återkräva det oförenliga stödet från företaget.

(79)

När det gäller fastställandet av stödbeloppets storlek, hänvisar kommissionen till punkt 4.1 a i tillkännagivandet, där det anges att ”för företag i svårigheter skulle en eventuell garantigivare på marknaden ta ut en hög avgift när garantin beviljas med tanke på den förväntade risken för betalningsförsummelse. Om sannolikheten för att låntagaren inte kommer att kunna betala tillbaka lånet blir särskilt stor kan det hända att en sådan marknadsmässig avgift inte finns, och i undantagsfall kan stödinslaget i garantin visa sig vara lika stort som det belopp som garantin faktiskt täcker.”

(80)

Med tanke på Ixfins allvarliga ekonomiska svårigheter när garantin beviljades anser kommissionen att det var högst osannolikt att företaget skulle ha kunnat få ett banklån på marknaden utan det statliga ingripandet. Kommissionen drar därför slutsatsen att stödbeloppet motsvarar hela lånebeloppet.

(81)

Den formella granskningen avseende det förmodade omstruktureringsstödet avslutas eftersom det inte under granskningens lopp kunnat slås fast att Ixfin beviljats omstruktureringsstöd.

a)

Det totala belopp (kapital och ränta) som ska återkrävas av stödmottagaren.

b)

En detaljerad beskrivning av de åtgärder som redan vidtagits och som planeras för att följa beslutet.

c)

Handlingar som visar att stödmottagaren har beordrats att återbetala stödet.