ISSN 1725-2628 doi:10.3000/17252628.L_2009.263.swe |
||
Europeiska unionens officiella tidning |
L 263 |
|
Svensk utgåva |
Lagstiftning |
52 årgången |
Innehållsförteckning |
|
I Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och som ska offentliggöras |
Sida |
|
|
FÖRORDNINGAR |
|
|
|
||
|
|
||
|
* |
||
|
* |
||
|
* |
||
|
|
DIREKTIV |
|
|
* |
Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet ( 1 ) |
|
|
II Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och vars offentliggörande inte är obligatoriskt |
|
|
|
BESLUT |
|
|
|
Kommissionen |
|
|
|
2009/739/EG |
|
|
* |
Kommissionens beslut av den 2 oktober 2009 om rutiner för utbyte av information på elektronisk väg mellan medlemsstaterna enligt kapitel VI i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden [delgivet med nr K(2009) 7493] ( 1 ) |
|
|
|
2009/740/EG |
|
|
* |
|
|
|
(1) Text av betydelse för EES |
SV |
De rättsakter vilkas titlar är tryckta med fin stil är sådana rättsakter som har avseende på den löpande handläggningen av jordbrukspolitiska frågor. De har normalt en begränsad giltighetstid. Beträffande alla övriga rättsakter gäller att titlarna är tryckta med fetstil och föregås av en asterisk. |
I Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och som ska offentliggöras
FÖRORDNINGAR
7.10.2009 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 263/1 |
KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 929/2009
av den 6 oktober 2009
om fastställande av schablonvärden vid import för bestämning av ingångspriset för vissa frukter och grönsaker
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,
med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (”enda förordningen om de gemensamma organisationerna av marknaden”) (1),
med beaktande av kommissionens förordning (EG) nr 1580/2007 av den 21 december 2007 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordningar (EG) nr 2200/96, (EG) nr 2201/96 och (EG) nr 1182/2007 avseende sektorn för frukt och grönsaker (2), särskilt artikel 138.1, och
av följande skäl:
I förordning (EG) nr 1580/2007 anges som tillämpning av resultaten av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärdena vid import från tredje land för de produkter och de perioder som anges i bilaga XV, del A till den förordningen.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
De schablonvärden vid import som avses i artikel 138 i förordning (EG) nr 1580/2007 ska fastställas i bilagan till den här förordningen.
Artikel 2
Denna förordning träder i kraft den 7 oktober 2009.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.
Utfärdad i Bryssel den 6 oktober 2009.
På kommissionens vägnar
Jean-Luc DEMARTY
Generaldirektör för jordbruk och landsbygdsutveckling
(1) EUT L 299, 16.11.2007, s. 1.
(2) EUT L 350, 31.12.2007, s. 1.
BILAGA
Fastställande av schablonvärden vid import för bestämning av ingångspriset för vissa frukter och grönsaker
(EUR/100 kg) |
||
KN-nr |
Kod för tredjeland (1) |
Schablonvärde vid import |
0702 00 00 |
MK |
28,7 |
ZZ |
28,7 |
|
0707 00 05 |
TR |
114,4 |
ZZ |
114,4 |
|
0709 90 70 |
TR |
110,4 |
ZZ |
110,4 |
|
0805 50 10 |
AR |
93,2 |
CL |
77,5 |
|
TR |
80,9 |
|
ZA |
69,8 |
|
ZZ |
80,4 |
|
0806 10 10 |
BR |
235,1 |
EG |
159,5 |
|
TR |
103,6 |
|
US |
152,0 |
|
ZZ |
162,6 |
|
0808 10 80 |
BR |
63,0 |
CL |
87,3 |
|
NZ |
70,3 |
|
US |
80,3 |
|
ZA |
67,3 |
|
ZZ |
73,6 |
|
0808 20 50 |
AR |
82,8 |
CN |
58,3 |
|
TR |
97,2 |
|
ZA |
78,9 |
|
ZZ |
79,3 |
(1) Landsbeteckningar som fastställs i kommissionens förordning (EG) nr 1833/2006 (EUT L 354, 14.12.2006, s. 19). Koden ”ZZ” betecknar ”övrigt ursprung”.
7.10.2009 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 263/3 |
KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 930/2009
av den 6 oktober 2009
om ändring av de representativa priser och tilläggsbelopp för import av vissa sockerprodukter som fastställs genom förordning (EG) nr 877/2009 för regleringsåret 2009/10
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,
med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (enda förordningen om de gemensamma organisationerna av marknaden) (1),
med beaktande av kommissionens förordning (EG) nr 951/2006 av 30 juni 2006 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 318/2006 för handel med tredjeländer i sockersektorn (2), särskilt artikel 36.2 andra stycket andra meningen, och
av följande skäl:
(1) |
De representativa priserna och tilläggsbeloppen för import av vitsocker, råsocker och vissa sockerlösningar för regleringsåret 2009/10 har fastställts genom kommissionens förordning (EG) nr 877/2009 (3). Priserna och tillläggen ändrades senast genom kommissionens förordning (EG) nr 928/2009 (4). |
(2) |
De uppgifter som kommissionen för närvarande har tillgång till medför att dessa belopp bör ändras i enlighet med bestämmelserna i förordning (EG) nr 951/2006, |
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
De representativa priser och tilläggsbelopp för import av de produkter som avses i artikel 36 i förordning (EG) nr 951/2006, och som fastställs i förordning (EG) nr 877/2009 för regleringsåret 2009/10, ska ändras i enlighet med bilagan till den här förordningen.
Artikel 2
Denna förordning träder i kraft den 7 oktober 2009.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.
Utfärdad i Bryssel den 6 oktober 2009.
På kommissionens vägnar
Jean-Luc DEMARTY
Generaldirektör för jordbruk och landsbygdsutveckling
(1) EUT L 299, 16.11.2007, s. 1.
(2) EUT L 178, 1.7.2006, s. 24.
(3) EUT L 253, 25.9.2009, s. 3.
(4) EUT L 262, 6.10.2009, s. 38.
BILAGA
De ändrade representativa priser och tilläggsbelopp för import av vitsocker, råsocker och produkter enligt KN-nummer 1702 90 95 som gäller från och med den 7 oktober 2009
(EUR) |
||
KN-nummer |
Representativt pris per 100 kg netto av produkten i fråga |
Tilläggsbelopp per 100 kg netto av produkten i fråga |
1701 11 10 (1) |
35,59 |
0,61 |
1701 11 90 (1) |
35,59 |
4,23 |
1701 12 10 (1) |
35,59 |
0,47 |
1701 12 90 (1) |
35,59 |
3,93 |
1701 91 00 (2) |
40,52 |
5,31 |
1701 99 10 (2) |
40,52 |
2,18 |
1701 99 90 (2) |
40,52 |
2,18 |
1702 90 95 (3) |
0,41 |
0,27 |
(1) Fastställande för den standardkvalitet som definieras i punkt III i bilaga IV till förordning (EG) nr 1234/2007.
(2) Fastställande för den standardkvalitet som definieras i punkt II i bilaga IV till förordning (EG) nr 1234/2007.
(3) Fastställande per 1 % sackarosinnehåll.
7.10.2009 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 263/5 |
KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 931/2009
av den 5 oktober 2009
om förbud mot fiske efter sill i Ices-delområde 28.1 med fartyg som för estnisk flagg
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,
med beaktande av rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (1), särskilt artikel 26.4,
med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 2847/93 av den 12 oktober 1993 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken (2), särskilt artikel 21.3, och
av följande skäl:
(1) |
I rådets förordning (EG) nr 1322/2008 av den 28 november 2008 om fastställande för år 2009 av fiskemöjligheter och därmed förbundna villkor för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i Östersjön (3), fastställs kvoter för 2009. |
(2) |
Enligt de uppgifter som kommissionen har mottagit har fångsterna av det bestånd som anges i bilagan till den här förordningen, gjorda av fartyg som är registrerade i den medlemsstat som anges i samma bilaga, eller som för den medlemsstatens flagg, medfört att kvoten för 2009 är uppfiskad. |
(3) |
Det är därför nödvändigt att förbjuda fiske efter detta bestånd samt förvaring ombord, omlastning och landning av fångster av detta bestånd. |
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Uppfiskad kvot
Den fiskekvot för 2009 som tilldelats den medlemsstat som anges i bilagan till denna förordning för det bestånd som anges i samma bilaga ska anses vara uppfiskad från och med den dag som fastställs i bilagan.
Artikel 2
Förbud
Fiske efter det bestånd som anges i bilagan till denna förordning, och som bedrivs av fartyg som är registrerade i den medlemsstat som anges i samma bilaga, eller som för den medlemsstatens flagg, är förbjudet från och med den dag som fastställs i bilagan. Från och med den dagen är det även förbjudet att omlasta och landa fångster av detta bestånd gjorda av sådana fartyg och att förvara dessa fångster ombord.
Artikel 3
Ikraftträdande
Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.
Utfärdad i Bryssel den 5 oktober 2009.
På kommissionens vägnar
Fokion FOTIADIS
Generaldirektör för havsfrågor och fiske
(1) EGT L 358, 31.12.2002, s. 59.
(2) EGT L 261, 20.10.1993, s. 1.
(3) EUT L 345, 23.12.2008, s. 6.
BILAGA
Nr |
E2/EE/BS/001 |
Medlemsstat |
Estland |
Bestånd |
HER/03D.RG |
Art |
Sill (Clupea harengus) |
Område |
Delområde 28.1 |
Datum |
12.7.2009 |
7.10.2009 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 263/7 |
KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 932/2009
av den 5 oktober 2009
om förbud mot fiske efter gråsej i område VI, EG-vatten i område Vb, EG-vatten och internationella vatten i områdena XII och XIV med fartyg som för spansk flagg
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,
med beaktande av rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (1), särskilt artikel 26.4,
med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 2847/93 av den 12 oktober 1993 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken (2), särskilt artikel 21.3, och
av följande skäl:
(1) |
I rådets förordning (EG) nr 43/2009 av den 16 januari 2009 om fastställande för år 2009 av fiskemöjligheter och därmed förbundna villkor för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i gemenskapens vatten och, för gemenskapens fartyg, i andra vatten där fångstbegränsningar krävs (3) fastställs kvoter för 2009. |
(2) |
Enligt de uppgifter som kommissionen har mottagit har fångsterna av det bestånd som anges i bilagan till den här förordningen, gjorda av fartyg som är registrerade i den medlemsstat som anges i samma bilaga, eller som seglar under den medlemsstatens flagg, medfört att kvoten för 2009 är uppfiskad. |
(3) |
Det är därför nödvändigt att förbjuda fiske efter detta bestånd samt förvaring ombord, omlastning och landning av fångster av detta bestånd. |
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Uppfiskad kvot
Den fiskekvot för 2009 som tilldelats den medlemsstat som anges i bilagan till denna förordning för det bestånd som anges i samma bilaga ska anses vara uppfiskad från och med den dag som fastställs i bilagan.
Artikel 2
Förbud
Fiske efter det bestånd som anges i bilagan till denna förordning, och som bedrivs av fartyg som är registrerade i den medlemsstat som anges i samma bilaga, eller som seglar under den medlemsstatens flagg, är förbjudet från och med den dag som fastställs i bilagan. Från och med den dagen är det även förbjudet att förvara ombord, omlasta och landa fångster av detta bestånd gjorda av sådana fartyg.
Artikel 3
Ikraftträdande
Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.
Utfärdad i Bryssel den 5 oktober 2009.
På kommissionens vägnar
Fokion FOTIADIS
Generaldirektör för havsfrågor och fiske
(1) EGT L 358, 31.12.2002, s. 59.
(2) EGT L 261, 20.10.1993, s. 1.
(3) EUT L 22, 26.1.2009, s. 1.
BILAGA
Nr |
22/T&Q |
Medlemsstat |
Spanien |
Bestånd |
POK/561214 |
Art |
Gråsej (Pollachius virens) |
Område |
VI, EG-vatten i område Vb, EG-vatten och internationella vatten i områdena XII och XIV |
Datum |
1.9.2009 |
7.10.2009 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 263/9 |
KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 933/2009
av den 6 oktober 2009
om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 779/98 beträffande öppnande och förvaltning av vissa tullkvoter avseende import till gemenskapen av fjäderfäköttprodukter med ursprung i Turkiet
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,
med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (”enda förordningen om de gemensamma organisationerna av marknaden”) (1), särskilt artiklarna 144.1 och 148, jämförda med artikel 4,
med beaktande av rådets förordning (EG) nr 779/98 av den 7 april 1998 om import till gemenskapen av jordbruksprodukter med ursprung i Turkiet och om upphävande av förordning (EEG) nr 4115/86 och om ändring av förordning (EG) nr 3010/95, särskilt artikel 1 (2), och
av följande skäl:
(1) |
I sitt beslut nr 1/98 av den 25 februari 1998 beträffande handelsordningen för jordbruksprodukter (3) upprättade associeringsrådet EG–Turkiet en förmånsordning tillämplig på import till gemenskapen av jordbruksprodukter med ursprung i Turkiet. |
(2) |
Genom kommissionens förordning (EG) nr 1383/2007 av den 26 november 2007 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 779/98 beträffande öppnande och förvaltning av vissa tullkvoter avseende import till gemenskapen av fjäderfäkött med ursprung i Turkiet (4), vilken ersatte förordning (EG) nr 1396/98 (5), öppnades tullkvoter för import av fjäderfäköttprodukter och fastställdes bestämmelser för kvoternas förvaltning. |
(3) |
”Först till kvarn”-principen har visat sig fördelaktig inom andra jordbrukssektorer, och i syfte att underlätta administrationen bör därför bör den kvot som denna förordning avser förvaltas enligt den metod som anges i artikel 144.2 a i förordning (EG) nr 1234/2007. Detta bör ske i enlighet med artiklarna 308a, 308b och 308c.1 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (6). |
(4) |
På grund av de särskilda förhållanden som uppstår vid övergången från ett förvaltningssystem till ett annat, bör den kvot som denna förordning avser betraktas som icke-kritisk i den mening som avses i artikel 308c i förordning (EEG) nr 2454/93. Det går emellertid inte att utesluta att kvoten blir kritisk i den mening som avses i den artikeln till följd av nya omständigheter. |
(5) |
Förordning (EG) nr 1383/2007 bör därför upphöra att gälla och ersättas med en ny förordning. Förordning (EG) nr 1383/2007 bör dock fortsätta att vara tillämplig på de importlicenser som utfärdats under importkvotperioderna före dem som omfattas av den här förordningen. |
(6) |
De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från förvaltningskommittén för den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna. |
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
1. Genom denna förordning öppnas den tullkvot som anges i bilagan för import av fjäderfäköttprodukter.
Tullkvoten öppnas på årsbasis för perioden från och med den 1 januari till och med den 31 december (”importkvotperiod”).
2. Den kvot som anges i bilagan till denna förordning ska förvaltas i enlighet med artiklarna 308a, 308b och 308c.1 i förordning (EEG) nr 2454/93. Artikel 308c.2 och 308c.3 i den förordningen ska inte tillämpas.
Artikel 2
Innan produkter som importeras enligt den kvot som anges i bilagan till denna förordning får övergå till fri omsättning, ska ett ursprungsbevis uppvisas i enlighet med bestämmelserna i artikel 16 i protokoll nr 3 till beslut nr 1/98 fattat av associeringsrådet EG–Turkiet.
Artikel 3
Förordning (EG) nr 1383/2007 ska upphöra att gälla. Den ska dock vara tillämplig på de tullsatser som följer av licenser som utfärdats före den 1 januari 2010, fram till det att de löper ut.
Artikel 4
Denna förordning träder i kraft den sjunde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Den ska tillämpas från och med den 1 januari 2010.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.
Utfärdad i Bryssel den 6 oktober 2009.
På kommissionens vägnar
Mariann FISCHER BOEL
Ledamot av kommissionen
(1) EUT L 299, 16.11.2007, s. 1.
(2) EGT L 113, 15.4.1998, s. 1.
(3) EGT L 86, 20.3.1998, s. 1.
(4) EUT L 309, 27.11.2007, s. 34.
(5) EGT L 187, 1.7.1998, s. 41.
(6) EGT L 253, 11.10.1993, s. 1.
BILAGA
Löpnummer |
KN-nummer |
Kvottullsats (euro per ton) |
Årlig tullkvot (nettovikt i ton) |
09.0244 |
0207 25 10 |
170 |
1 000 |
0207 25 90 |
186 |
||
0207 27 30 |
134 |
||
0207 27 40 |
93 |
||
0207 27 50 |
339 |
||
0207 27 60 |
127 |
||
0207 27 70 |
230 |
DIREKTIV
7.10.2009 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 263/11 |
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2009/103/EG
av den 16 september 2009
om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet
(kodifierad version)
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 95.1,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (2), och
av följande skäl:
(1) |
Rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (3), rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon (4), rådets tredje direktiv 90/232/EEG av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon (5), Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring) (6) har ändrats flera gånger på väsentliga punkter (7). För att skapa klarhet och överskådlighet bör dessa fyra direktiv samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG av den 11 maj 2005 om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon (8) kodifieras. |
(2) |
Ansvarsförsäkring för motorfordon (motorfordonsförsäkring) har stor betydelse för EU-medborgarna, både som försäkringstagare och som skadelidande. Även för försäkringsföretagen är sådan försäkring av stort intresse, eftersom den står för en stor del av skadeförsäkringsrörelsen inom gemenskapen. Motorfordonsförsäkringen påverkar också den fria rörligheten för personer och fordon. Det bör därför vara ett viktigt mål för gemenskapens åtgärder på området för finansiella tjänster att den inre marknaden för motorfordonsförsäkring förstärks och befästs. |
(3) |
Varje medlemsstat bör vidta de åtgärder som är ändamålsenliga för att fordon som är normalt hemmahörande inom dess territorium ska omfattas av ansvarsförsäkring. Försäkringens omfattning och villkor ska bestämmas inom ramen för dessa åtgärder. |
(4) |
För att undvika möjliga feltolkningar av detta direktiv och underlätta försäkring av fordon med tillfälliga registreringsskyltar bör definitionen av det territorium där fordonet är normalt hemmahörande avse territoriet i den stat vars registreringsskylt fordonet bär, oavsett om denna skylt är permanent eller tillfällig. |
(5) |
Utan avsteg från det allmänna kriteriet att det är registreringsskylten som avgör inom vilket territorium fordonet ska anses vara normalt hemmahörande, bör en specialbestämmelse införas för olyckor som vållas av fordon utan registreringsskylt eller med en registreringsskylt som inte, eller inte längre, tillhör fordonet. I sådana fall, och endast i skaderegleringssyfte, bör det territorium där olyckan inträffade anses vara det territorium inom vilket fordonet är normalt hemmahörande. |
(6) |
Ett förbud mot systematiska kontroller av innehav av motorfordonsförsäkring bör gälla fordon som är normalt hemmahörande inom en annan medlemsstats territorium och fordon som är normalt hemmahörande inom tredjelands territorium vid inresa till det egna territoriet från en annan medlemsstat. Endast icke-systematiska kontroller som inte är diskriminerande och som utförs inom ramen för en kontroll som inte uteslutande syftar till försäkringskontroll får tillåtas. |
(7) |
Kontroll av gröna kort för fordon, som är normalt hemmahörande i en medlemsstat och som passerar in på en annan medlemsstats territorium, kan avskaffas genom en överenskommelse mellan de nationella försäkringsbyråerna, varigenom varje försäkringsbyrå garanterar ersättning enligt den nationella lagstiftningen för förlust eller skada som berättigar till ersättning och som orsakats inom dess territorium av ett sådant fordon, oavsett om detta är försäkrat eller ej. |
(8) |
En sådan överenskommelse om garanti förutsätter att alla motorfordon som är hemmahörande i gemenskapen och som färdas inom gemenskapens territorium är försäkrade. Varje medlemsstats nationella lagstiftning bör därför innehålla bestämmelser om obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon. Denna försäkring ska gälla inom hela gemenskapen. |
(9) |
Det regelsystem som ställs upp i detta direktiv bör även kunna omfatta fordon som är normalt hemmahörande i ett tredjeland med vilket de nationella byråerna i medlemsstaterna träffar en motsvarande överenskommelse. |
(10) |
Medlemsstaterna bör kunna förordna om undantag från det allmänna kravet på obligatorisk försäkring när det gäller fordon tillhöriga särskilda fysiska eller juridiska personer, offentliga eller privata. Vid olyckor som orsakats av dessa fordon bör den medlemsstat som förordnar om undantag utse en myndighet eller ett organ som ersätter skadelidande vid olyckor i en annan medlemsstat. Inte endast skadelidande vid olyckor som orsakats av dessa fordon utomlands bör erhålla vederbörlig ersättning, utan även skadelidande vid olyckor som sker i den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande, oberoende av om de är bosatta på den statens territorium eller inte. Dessutom bör medlemsstaterna se till att den förteckning över personer som är befriade från försäkringsplikt och de myndigheter eller organ som ansvarar för ersättning till skadelidande vid olyckor som orsakats av sådana fordon meddelas kommissionen för offentliggörande. |
(11) |
En medlemsstat bör kunna göra undantag från det allmänna kravet på obligatorisk motorfordonsförsäkring när det gäller vissa slag av fordon eller vissa fordon med särskild registreringsskylt. I detta fall får de andra medlemsstaterna vid inresan på deras territorium kräva innehav av ett giltigt grönt kort eller att en gränsförsäkring tecknats för att garantera ersättning till skadelidande vid en olycka som dessa fordon kan orsaka på deras territorium. Eftersom avskaffandet av gränskontroller inom gemenskapen inte gör det möjligt att säkerställa att fordon som korsar gränsen har försäkringsskydd, kan ersättning därför inte garanteras för skadelidande vid olyckor som vållas utomlands. Det bör dessutom säkerställas att skadelidande får vederbörlig ersättning inte endast vid olyckor som orsakats av dessa fordon utomlands utan även vid olyckor i den medlemsstaten där fordonet är normalt hemmahörande. I detta syfte bör medlemsstaterna behandla skadelidande vid olyckor som orsakats av dessa fordon på samma sätt som skadelidande vid de olyckor som orsakats av oförsäkrade fordon. Ersättning av skadelidande vid olyckor som orsakats av oförsäkrade fordon bör betalas av skadeersättningsorganet i den medlemsstat där olyckan ägde rum. Vid utbetalning till skadelidande vid olyckor med fordon för vilka undantaget tillämpas bör skadeersättningsorganet ha ett ersättningskrav mot skadeersättningsorganet i den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande. Sedan denna möjlighet till undantag genomförts och tillämpats under en viss period bör kommissionen mot bakgrund av erfarenheterna därav vid behov lägga fram förslag som syftar till att ersätta det eller upphäva det. |
(12) |
Medlemsstaternas skyldighet att se till att försäkringen omfattar åtminstone vissa minimibelopp utgör ett viktigt inslag för att säkerställa skydd av skadelidande. Minimibeloppet för täckning av personskador bör beräknas så att full och rättvis ersättning utgår till skadelidande med mycket svåra skador, under beaktande av att olyckor med flera skadelidande är ovanliga och att antalet olyckor där flera skadelidande fått mycket svåra skador vid ett och samma tillbud är lågt. Det bör finnas ett minimibelopp för varje skadelidande eller för varje skadehändelse. För att underlätta införandet av dessa minimibelopp bör en övergångsperiod fastställas. En tidsfrist som är kortare än denna övergångsperiod bör finnas, där medlemsstaterna bör kunna öka beloppen till åtminstone hälften av nivåerna. |
(13) |
För att säkerställa att minimibeloppet för täckningskapaciteten inte urholkas med tiden bör en klausul om regelbunden översyn finnas, varvid man bör använda som referens det europeiska konsumentprisindexet (EKPI) som offentliggörs av Eurostat i enlighet med rådets förordning (EG) nr 2494/95 av den 23 oktober 1995 om harmoniserade konsumentprisindex (9). Förfarandet för en sådan översyn bör också fastställas. |
(14) |
Det är nödvändigt att införa bestämmelser om ett organ som garanterar att skadelidande inte blir utan ersättning, när det fordon som orsakat skadan är oförsäkrat eller oidentifierat. Det är viktigt att den skadelidande får möjlighet att direkt och i första hand vända sig till detta organ. Medlemsstaterna bör emellertid ha möjlighet att förordna om vissa begränsade undantag beträffande utbetalning av ersättning från detta organ och att ersättning för sakskador orsakade av oidentifierade fordon ska begränsas eller innehållas, detta med hänsyn till risken för bedrägeri. |
(15) |
Det ligger i de skadelidandes intresse att rättsverkningarna av särskilda friskrivningsklausuler begränsas till förhållandet mellan försäkringsgivaren och den person som varit vållande till olyckshändelsen. För fall då ett fordon stulits eller tillgripits med våld får medlemsstaterna föreskriva att ersättning ska utbetalas av det ovannämnda organet. |
(16) |
För att lätta den ekonomiska bördan för detta organ får medlemsstaterna införa bestämmelser om viss självrisk i de fall organet svarar för ersättning för sakskador orsakade av oförsäkrade fordon eller, där det är motiverat, fordon som stulits eller tillgripits med våld. |
(17) |
Möjligheten att välja att begränsa eller hindra berättigade ersättningar till skadelidande med motiveringen att fordonet inte identifierats bör inte kunna tillämpas om organet har utbetalt ersättning för betydande personskador till en skadelidande från den olycka där sakskadan uppstod. Medlemsstaterna kan, i fråga om sakskador, föreskriva en självrisk för den skadelidande upp till den nivå som fastställs i detta direktiv. Villkoren för att personskador ska betraktas som betydande bör fastställas enligt lagar och andra författningar i den medlemsstat där olyckan inträffar. Vid fastställandet av dessa villkor får medlemsstaten beakta bland annat om skadan har krävt sjukhusvård. |
(18) |
När en olyckshändelse orsakas av ett oförsäkrat fordon har organ som ersätter skadelidande vid olyckor orsakade av fordon som inte är försäkrade eller kan identifieras bättre möjligheter än den skadelidande att göra krav gällande mot den som vållat skadan. Det finns därför anledning att föreskriva att organet inte ska kunna kräva att den skadelidande, för att denne ska få ersättning, kan visa att den som vållat skadan inte har förmåga eller vägrar att betala. |
(19) |
I händelse av tvist mellan det organ som avses ovan och en försäkringsgivare som meddelar ansvarsförsäkring, om vem av dessa som ska ersätta den skadelidande, bör medlemsstaterna, för att undvika att betalning av ersättning till den skadelidande fördröjs, se till att en av dessa har att i första hand svara för betalning av ersättning i avvaktan på att tvisten löses. |
(20) |
De skadelidande vid olyckshändelser med motorfordon bör tillförsäkras jämförbar behandling, oavsett var inom gemenskapen skadan inträffar. |
(21) |
Familjemedlemmar till försäkringstagaren, till föraren eller till annan person som är ansvarig bör beredas samma skydd som annan tredje man, i vart fall beträffande personskador. |
(22) |
Personskador och sakskador som drabbar fotgängare, cyklister och andra icke-motoriserade trafikanter, vilka är den minst skyddade parten vid olyckor, bör omfattas av den obligatoriska försäkringen för det fordon som är inblandat i olyckan om de skadelidande är berättigade till ersättning i enlighet med nationell civilrätt. Denna bestämmelse ska inte påverka vare sig skadeståndsansvaret eller nivån på skadestånden vid en enskild olycka enligt nationell lagstiftning. |
(23) |
Att samtliga passagerare i ett fordon omfattas av försäkringen är ett viktigt framsteg som uppnåtts genom nu gällande lagstiftning. Detta förhållande skulle dock äventyras om passagerare uteslöts från försäkringsskyddet enligt nationell lagstiftning eller vissa villkor i ett försäkringsavtal på grund av att de hade, eller borde ha haft, kännedom om att föraren av fordonet vid tillfället för olyckan var påverkad av alkohol eller av något annat berusningsmedel. En passagerare har vanligen inte förutsättningar för att kunna avgöra graden av berusning hos föraren. Målet att motverka att personer som är påverkade av ett berusningsmedel kör bil uppnås inte genom att minska försäkringsskyddet för passagerare som drabbas av en olycka. Skyddet för dessa passagerare genom den obligatoriska motorfordonsförsäkringen påverkar dock varken det ansvar som passagerarna kan ha ådragit sig enligt den tillämpliga nationella lagstiftningen eller nivån på eventuella skadestånd vid en enskild olycka. |
(24) |
All obligatorisk fordonsförsäkring bör omfatta hela gemenskapens territorium. |
(25) |
Vissa försäkringsgivare inför i sina avtal klausuler enligt vilka avtalet upphör att gälla om fordonet befinner sig utanför den medlemsstat där det är registrerat under längre tid än en viss angiven period. En sådan praxis strider mot den princip som fastställs i detta direktiv, enligt vilken den obligatoriska motorfordonsförsäkringen ska omfatta hela gemenskapens territorium på grundval av en enda premie. Det bör därför särskilt anges att försäkringsskyddet ska fortsätta att gälla under hela avtalstiden, oavsett om fordonet under någon tid befinner sig i en annan medlemsstat, dock utan att detta påverkar kraven på registrering av motorfordon i den nationella lagstiftningen i en medlemsstat. |
(26) |
I den försäkrades intresse bör varje försäkringsavtal vara sådant att en och samma premie ger det skydd som krävs i varje medlemsstat enligt dess lagstiftning eller det skydd som krävs i den medlemsstat där fordonet normalt är hemmahörande, om detta skydd är högre. |
(27) |
Åtgärder bör vidtas för att göra det lättare att skaffa försäkringsskydd för fordon som importeras från en medlemsstat till en annan, även om fordonet ännu inte registrerats i införselmedlemsstaten. Ett tillfälligt undantag bör kunna ges från den allmänna regeln för fastställandet av den medlemsstat där risken är belägen. Under en period av 30 dagar från och med det datum då fordonet levererades, ställdes till förfogande eller avsändes till köparen bör införselmedlemsstaten anses vara den medlemsstat där risken är belägen. |
(28) |
Den som önskar ingå ett nytt avtal om motorfordonsförsäkring med ett annat försäkringsföretag bör kunna styrka olyckor och försäkringsfall som inträffat under tiden för det föregående avtalet. Försäkringstagaren bör ha rätt att när som helst begära ett intyg om ersättningskrav i samband med det eller de fordon som har omfattats av försäkringsavtalet under åtminstone de senaste fem åren av avtalsförhållandet, eller om avsaknad av sådana ersättningskrav. Försäkringsföretaget eller ett organ som kan ha utsetts av en medlemsstat för att tillhandahålla obligatorisk försäkring eller sådana intyg bör förse försäkringstagaren med detta intyg inom 15 dagar från det att intyget begärdes. |
(29) |
För att säkerställa ett tillfredsställande skydd av skadelidande vid trafikolyckor bör medlemsstaterna inte tillåta försäkringsföretag att ta ut självrisk av en skadelidande part. |
(30) |
Rätten att åberopa försäkringsavtalet och rikta anspråk direkt mot försäkringsföretaget är av stor betydelse för skyddet av personer som skadas i varje slag av trafikolycka. För att underlätta snabb och effektiv skadereglering och för att kostsamma rättsliga förfaranden så långt möjligt ska kunna undvikas bör en rätt att rikta anspråk direkt mot det försäkringsföretag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för den ansvariga personen utsträckas till alla som drabbas av trafikolyckor. |
(31) |
För att ge ett tillräckligt skydd av skadelidande vid trafikolyckor bör ett förfarande med motiverat ersättningsanbud utsträckas till att omfatta varje slag av trafikolycka. Samma förfarande bör också gälla på motsvarande sätt om olyckan behandlas via systemet av nationella försäkringsbyråer. |
(32) |
Enligt artikel 11.2 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (10), jämförd med artikel 9.1 b i samma förordning, kan den skadelidande framställa sitt krav till den ansvariga partens försäkringsbolag i den medlemsstat där den skadelidande är bosatt. |
(33) |
Genom systemet med byråer för grönt kort säkerställs en oproblematisk skadereglering i den skadelidandes hemland, även i de fall då motparten kommer från ett annat europeiskt land. |
(34) |
Skadelidande som drabbas av förlust eller skada till följd av en olycka med motorfordon som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde och som inträffar i en annan stat än den där de är bosatta bör kunna få möjlighet att i den medlemsstat där de är bosatta framställa ersättningskrav mot en skaderegleringsrepresentant som utsetts där av den ansvariga partens försäkringsföretag. Denna lösning skulle göra det möjligt att handlägga en skada som uppstår utanför den medlemsstat där den skadelidande är bosatt genom ett förfarande som denne är förtrogen med. |
(35) |
Detta system med skaderegleringsrepresentanter i den medlemsstat där den skadelidande är bosatt påverkar varken den materiella rätt som ska tillämpas i det enskilda fallet eller frågan om domstols behörighet. |
(36) |
Rätten att rikta anspråk direkt mot försäkringsföretaget för den part som har lidit förlust eller skada är ett logiskt komplement till att sådana representanter utses och förstärker dessutom den rättsliga ställningen för skadelidande i olyckor med motorfordon som inträffar utanför den medlemsstat där den skadelidande är bosatt. |
(37) |
Det bör föreskrivas att den medlemsstat i vilken försäkringsföretaget är auktoriserat kräver att företaget utser skaderegleringsrepresentanter som är bosatta eller etablerade i de andra medlemsstaterna för att samla all information som krävs i samband med ersättningskrav som härrör från denna typ av olyckor och att vidta lämpliga åtgärder för att reglera anspråken på försäkringsföretagets vägnar och för dess räkning, inbegripet utbetalning av ersättning. Skaderegleringsrepresentanten bör ha tillräcklig befogenhet för att företräda försäkringsföretaget gentemot personer som har lidit skada i samband med sådana olyckor samt för att företräda försäkringsföretaget inför nationella myndigheter och, om så krävs, även inför domstol, i den mån detta är förenligt med bestämmelserna i internationell privaträtt om domstols behörighet. |
(38) |
Skaderegleringsrepresentantens verksamhet är otillräcklig för att utgöra grund för domstols behörighet i den medlemsstat där den skadelidande är bosatt om detta inte föreskrivs i bestämmelserna i internationell privaträtt om domstols behörighet. |
(39) |
Ett av villkoren för tillträde till och bedrivande av sådan försäkringsverksamhet som omfattas av klass 10 i punkt A i bilagan till rådets första direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (11), utom fraktförares ansvar, bör vara att försäkringsföretaget utser representanter med ansvar för skaderegleringen. Detta villkor bör därför omfattas av den övergripande officiella auktorisation som beviljas av myndigheterna i den medlemsstat där försäkringsföretaget etablerar sitt huvudkontor, enligt avdelning II i direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) (12). Detta villkor bör gälla även för försäkringsföretag som har sitt huvudkontor utanför gemenskapen men som har fått en auktorisation som ger dem tillträde till att bedriva försäkringsverksamhet i en av gemenskapens medlemsstater. |
(40) |
Utöver att det säkerställs att försäkringsföretaget har en representant i den stat där den skadelidande är bosatt, bör även den skadelidandes särskilda rätt att få sina anspråk reglerade snabbt garanteras. Därför måste det i nationell lag införas lämpliga effektiva och systematiska, ekonomiska eller motsvarande administrativa sanktioner – såsom domstolsföreläggande kombinerat med administrativa böter, regelbunden rapportering till övervakande myndigheter, kontroller på platsen, offentliggörande i den nationella officiella tidningen samt i pressen, tillfälligt förbud för företaget att driva verksamhet (förbud att ingå nya kontrakt under en viss tid), utnämning av en särskild företrädare hos de övervakande myndigheterna med ansvar för att kontrollera att rörelsen drivs i enlighet med försäkringslagstiftningen, indragning av auktorisation att bedriva denna sorts verksamhet, sanktioner mot direktörer och ledning – i de fall då försäkringsföretaget eller dess representant inte uppfyller sin skyldighet att lägga fram ett ersättningsanbud inom rimlig tid. Detta bör inte utesluta användning av andra åtgärder – särskilt i enlighet med tillsynsregler – som kan anses lämpliga. Emellertid är det ett villkor att ansvaret, ersättningen och skadorna inte är tvistiga, så att försäkringsföretaget kan lämna ett motiverat anbud inom den föreskrivna tiden. Det motiverade ersättningsanbudet bör vara skriftligt samt innehålla grunderna för hur ansvar och skador har bedömts. |
(41) |
Förutom dessa sanktioner är det lämpligt att föreskriva att ränta bör utgå på det ersättningsbelopp som den skadelidande har erbjudits av försäkringsföretaget eller tillerkänts av domstol om anbudet inte har givits inom den föreskrivna tiden. Om medlemsstaterna har gällande nationella regler som omfattar kravet på dröjsmålsränta kan denna bestämmelse överföras genom en hänvisning till dessa regler. |
(42) |
Skadelidande som drabbas av förlust eller skada till följd av en olycka med motorfordon har ibland svårt att få reda på vilket försäkringsföretag som meddelat ansvarsförsäkring för användning av motorfordon som är inblandade i en olycka. |
(43) |
I de skadelidandes intresse bör medlemsstaterna inrätta informationscentrum för att se till att information om varje olycka där ett motorfordon är inblandat snabbt blir tillgänglig. Dessa informationscentrum bör också förse de skadelidande med information om skaderegleringsrepresentanterna. Det är nödvändigt att dessa centrum samarbetar med varandra och snabbt besvarar förfrågningar om information om skaderegleringsrepresentanter från informationscentrum i andra medlemsstater. Det verkar lämpligt att sådana centra hämtar in information om när försäkringsskyddet faktiskt har slutat gälla, men inte om när det ursprungliga försäkringsavtalet löper ut om avtalet har förlängts därför att det inte sagts upp. |
(44) |
Särskilda bestämmelser bör fastställas för sådana fordon (till exempel statliga eller militära fordon) som är undantagna från skyldigheten att ha ansvarsförsäkring. |
(45) |
När den skadelidande har ett legitimt intresse av att bli informerad om identiteten hos fordonets ägare som vanligtvis kör fordonet eller den registrerade innehavaren, till exempel om han kan få ersättning endast från dessa personer på grund av att fordonet inte är försäkrat i vederbörlig ordning eller skadan överstiger försäkringsbeloppet, bör denna information också lämnas. |
(46) |
Vissa uppgifter som lämnas, till exempel namn på och adress till ägaren eller den som vanligtvis kör fordonet samt försäkringsbrevets nummer eller fordonets registreringsnummer, är personuppgifter i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (13). Behandlingen av sådana uppgifter som krävs enligt det här direktivet bör därför överensstämma med de nationella åtgärder som vidtas enligt direktiv 95/46/EG. Namn och adress på den som vanligtvis kör fordonet bör endast lämnas ut om detta föreskrivs i nationell lagstiftning. |
(47) |
Det är nödvändigt att det finns ett skadeersättningsorgan till vilket den skadelidande kan vända sig i fall då försäkringsföretaget inte har utsett en representant eller uppenbarligen förhalar skaderegleringen eller då försäkringsföretaget inte kan identifieras för att säkerställa att den skadelidande inte blir utan den ersättning han har rätt till. Ingripande från skadeersättningsorganet bör begränsas till sällsynta enskilda fall när försäkringsföretaget har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter trots de hotande sanktionernas avhållande effekt. |
(48) |
Skadeersättningsorganets uppgift ska vara att reglera anspråket på ersättning för förlust eller skada som den skadelidande drabbats av utomlands endast i fall som är möjliga att bedöma objektivt, och därför bör detta organ begränsa sin verksamhet till att kontrollera att skaderegleringsrepresentanten har lämnat ett ersättningsanbud i enlighet med fastställda tidsfrister och förfaranden, utan att vidta en bedömning i sak. |
(49) |
Juridiska personer som enligt lag övertar den skadelidandes ersättningsanspråk mot den som bär ansvaret för olyckan eller den sistnämndes försäkringsföretag (t.ex. annat försäkringsföretag eller socialförsäkringsorgan) bör inte ha rätt att framställa motsvarande anspråk hos skadeersättningsorganet. |
(50) |
Skadeersättningsorganet bör ha rätt att överta den skadelidandes ersättningskrav i den utsträckning som organet har betalat ersättning till den skadelidande. För att underlätta för det skadeersättningsorgan som har betalat ersättning i den skadelidandes stat att göra sina krav på försäkringsföretaget gällande när detta företag inte har tillsatt en representant eller uppenbarligen förhalar skaderegleringen, bör detta organ också ha rätt att automatiskt få ersättning från motsvarande organ i den stat där försäkringsföretaget är etablerat, i utbyte mot att den skadelidandes ersättningskrav överförs till det sistnämnda organet. Detta organ befinner sig i ett bättre läge för att väcka talan om återkrav mot försäkringsföretaget. |
(51) |
Även om medlemsstaterna får föreskriva att anspråket mot skadeersättningsorganet kan vara subsidiärt bör den skadelidande inte vara skyldig att framställa anspråk mot den som bär ansvaret för olyckan innan anspråket framställs mot skadeersättningsorganet. Den skadelidandes ställning bör i detta fall vara åtminstone densamma som i samband med anspråk mot garantifonden. |
(52) |
Detta system kan göras funktionsdugligt genom ett avtal mellan de skadeersättningsorgan som inrättats eller godkänts av medlemsstaterna om deras uppgifter, skyldigheter och ersättningsförfaranden. |
(53) |
Om det är omöjligt att identifiera försäkringsgivaren för fordonet bör det föreskrivas att den som slutligen ska utge det belopp som betalats ut som ersättning till den skadelidande ska vara den garantifond som finns i den medlemsstat där det icke försäkrade fordon, vars användning orsakat olyckan, är normalt hemmahörande. Om det inte är möjligt att identifiera fordonet måste bestämmelser införas så att den som slutligen ska utge beloppet är den garantifond som finns i den medlemsstat där olyckan skett. |
(54) |
Detta direktiv får inte påverka medlemsstaternas skyldigheter vad gäller de tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning och tillämpning av de direktiv som anges i bilaga I del B. |
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL 1
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Definitioner
I detta direktiv avses med
1. fordon: varje slags motorfordon som är avsett för färd på land och som drivs av mekaniskt förmedlad kraft men som inte är spårbundet samt släpfordon, även om det inte är tillkopplat,
2. skadelidande: personer som är berättigade till ersättning för förlust eller skada orsakad av fordon,
3. nationell försäkringsbyrå: en branschorganisation som bildats enligt rekommendation nr 5 antagen den 25 januari 1949 av kommittén för vägtransporter under landtransportkommittén inom Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa och som inom ett land omfattar försäkringsföretag som har auktorisation avseende ansvarsförsäkring för motorfordon,
4. territorium inom vilket ett fordon är normalt hemmahörande:
a) |
territoriet för den stat med vars registreringsskylt fordonet är försett, oavsett om skylten är permanent eller tillfällig, eller |
b) |
i de fall där registrering inte krävs för ett visst slags fordon men fordonet ska vara försett med en försäkringsskylt eller ett märke motsvarande en registreringsskylt: den stats territorium där försäkringsskylten eller märket utfärdas, eller |
c) |
i de fall där varken registreringsskylt, försäkringsskylt eller märke krävs för särskilda slags fordon, den stats territorium inom vilket den person som har hand om fordonet har sin stadigvarande bostad, eller |
d) |
i de fall där fordon som saknar registreringsskylt eller har en registreringsskylt som inte, eller inte längre, motsvarar fordonet blivit inblandade i en olycka, den stats territorium inom vilket olyckan inträffade, när det gäller skadereglering enligt artikel 2 a eller enligt artikel 10, |
5. grönt kort: ett internationellt försäkringsbevis utfärdat av en nationell försäkringsbyrå enligt rekommendation nr 5 antagen den 25 januari 1949 av kommittén för vägtransporter under landtransportkommittén inom Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa,
6. försäkringsföretag: ett företag som har fått officiell auktorisation enligt artikel 6 eller artikel 23.2 i direktiv 73/239/EEG,
7. etableringsställe: ett försäkringsföretags huvudkontor, agentur eller filial, enligt definitionen i artikel 2 c i rådets andra direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster (14).
Artikel 2
Tillämpningsområde
Bestämmelserna i artiklarna 4, 6, 7 och 8 är tillämpliga för fordon som normalt är hemmahörande inom en medlemsstats territorium
a) |
efter det att en överenskommelse träffats mellan de nationella försäkringsbyråerna enligt vilken varje nationell byrå garanterar att det i överensstämmelse med dess nationella lagstiftning om obligatorisk försäkring sker skadereglering avseende olyckshändelser inom dess territorium orsakade av fordon som är normalt hemmahörande inom en annan medlemsstats territorium, oavsett om sådana fordon är försäkrade eller ej, |
b) |
från den dag som fastställs av kommissionen, sedan denna i nära samarbete med medlemsstaterna förvissat sig om att en sådan överenskommelse träffats, |
c) |
under den tid överenskommelsen gäller. |
Artikel 3
Obligatorisk försäkring av motorfordon
Om inte annat följer av artikel 5 ska varje medlemsstat vidta de åtgärder som är lämpliga för att fordon som är normalt hemmahörande inom dess territorium ska omfattas av ansvarsförsäkring.
Försäkringens omfattning och villkor ska bestämmas inom ramen för de åtgärder som avses i första stycket.
Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är lämpliga för att försäkringsavtalet ska täcka även följande:
a) |
Förlust eller skada som orsakas inom en annan medlemsstats territorium, enligt där gällande lag. |
b) |
Förlust eller skada som orsakas medborgare i medlemsstaterna vid direkt färd mellan två territorier i vilka fördraget gäller, om det inte finns någon nationell försäkringsbyrå som är ansvarig för det territorium som passeras. I ett sådant fall ska förlusten eller skadan täckas enligt den lag om obligatorisk försäkring som gäller i den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande. |
Den försäkring som avses i första stycket ska obligatoriskt omfatta både sakskador och personskador.
Artikel 4
Kontroll av försäkringar
Medlemsstaterna ska avstå från att kontrollera innehav av ansvarsförsäkring för fordon som är normalt hemmahörande inom en annan medlemsstats territorium och för fordon som är normalt hemmahörande inom tredjelands territorium vid inresa till det egna territoriet från en annan medlemsstats territorium. Medlemsstaterna får dock utföra icke-systematiska kontroller av försäkringar under förutsättning att de genomförs på ett icke-diskriminerande sätt och inom ramen för en kontroll som inte uteslutande syftar till försäkringskontroll.
Artikel 5
Undantag från obligatorisk försäkring av motorfordon
1. En medlemsstat får förordna om undantag från artikel 3 för särskilda fysiska eller juridiska personer, offentliga eller privata. En lista över sådana personer ska upprättas av medlemsstaten och överlämnas till de övriga medlemsstaterna och till kommissionen.
En medlemsstat som förordnar om sådant undantag ska vidta lämpliga åtgärder för att se till att ersättning utbetalas för sådan förlust eller skada som orsakats inom dess territorium och inom en annan medlemsstats territorium av fordon som tillhör ifrågavarande personer.
Särskilt ska staten ange vilken myndighet i den stat där förlust eller skada uppkommer som, i enlighet med det landets lag, svarar för ersättning till skadelidande i fall då bestämmelserna i artikel 2 a inte kan tillämpas.
Den ska till kommissionen överlämna listan över personer som undantagits från obligatorisk försäkring samt myndigheter eller organ som ansvarar för ersättningen.
Kommissionen ska offentliggöra listan.
2. En medlemsstat får förordna om undantag från artikel 3 för särskilda slag av fordon eller fordon med särskild registreringsskylt. En lista över sådana fordonsslag och fordon ska upprättas av medlemsstaten och överlämnas till de övriga medlemsstaterna och till kommissionen.
I det fallet ska medlemsstaterna se till att sådana fordon som avses i första stycket behandlas på samma sätt som fordon för vilka sådan försäkringsskyldighet som avses i artikel 3 inte har uppfyllts.
Den garantifond i den medlemsstat där olyckan inträffat kan kräva ersättning från den garantifond i den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande.
Från och med den 11 juni 2010 ska medlemsstaterna rapportera till kommissionen om genomförandet och den praktiska tillämpningen av detta led.
Efter att ha gått igenom rapporterna ska kommissionen vid behov lägga fram förslag om att ersätta eller upphäva detta undantag.
Artikel 6
Nationell försäkringsbyrå
Varje medlemsstat ska se till att, när en olyckshändelse orsakats inom dess territorium av ett fordon som är normalt hemmahörande i en annan medlemsstat, den nationella försäkringsbyrån, oavsett den skyldighet som följer av första strecksatsen i artikel 2a, erhåller
a) |
upplysning om var fordonet är normalt hemmahörande och om dess registreringsnummer, om sådant finns, |
b) |
upplysning, så långt möjligt, om fordonets försäkring, i den mån sådana uppgifter framgår av grönt kort som innehas av den som omhänderhar fordonet, och i den utsträckning dessa uppgifter krävs av den medlemsstat inom vars territorium fordonet är normalt hemmahörande. |
Varje medlemsstat ska också se till att försäkringsbyrån översänder den information som avses i leden a och b till den nationella försäkringsbyrån i den stat inom vars territorium fordonet som avses i första stycket normalt är hemmahörande.
KAPITEL 2
BESTÄMMELSER RÖRANDE FORDON SOM ÄR NORMALT HEMMAHÖRANDE INOM ETT TREDJELANDS TERRITORIUM
Artikel 7
Nationella åtgärder rörande fordon som är normalt hemmahörande inom ett tredjelands territorium
Varje medlemsstat ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att fordon, som är normalt hemmahörande inom ett tredjelands territorium och som passerar in på ett territorium där fördraget gäller, inte brukas inom statens territorium, om förlust eller skada som orsakas av ett sådant fordon inte täcks av ansvarsförsäkring, som uppfyller kraven i de olika medlemsstaternas lagstiftning om obligatorisk sådan försäkring och har giltighet inom hela det territorium där fördraget gäller.
Artikel 8
Dokument rörande fordon som är normalt hemmahörande inom ett tredjelands territorium
1. Alla fordon som är normalt hemmahörande inom ett tredjelands territorium ska, innan de passerar in på det territorium där fördraget gäller, vara försedda med antingen ett giltigt grönt kort eller bevis om gränsförsäkring, som utvisar att de är försäkrade enligt artikel 7.
Dock ska fordon som är normalt hemmahörande inom ett tredjelands territorium behandlas som fordon som är normalt hemmahörande inom gemenskapen, om de nationella försäkringsbyråerna i samtliga medlemsstater var för sig garanterar att olyckshändelser som inträffar inom deras territorium och som orsakas av sådana fordon regleras enligt varje stats nationella lagstiftning om obligatorisk ansvarsförsäkring.
2. När kommissionen, i nära samarbete med medlemsstaterna, har konstaterat att garantier som omnämns i punkt 1 andra stycket har ställts, ska kommissionen bestämma från vilken dag och för vilka slag av fordon medlemsstaterna inte längre ska kräva att dokument som avses i punkt 1 första stycket ska uppvisas.
KAPITEL 3
MINIMIBELOPP SOM TÄCKS AV OBLIGATORISK FÖRSÄKRING
Artikel 9
Minimibelopp
1. Varje medlemsstat ska, utan att det påverkar dess rätt att fastställa högre garantibelopp, kräva att den obligatoriska försäkringen som avses i artikel 3 ger ersättning med minst följande:
a) |
Vid personskador: ett minimibelopp på 1 000 000 EUR för varje skadelidande eller 5 000 000 EUR per skadehändelse oavsett antalet skadelidande. |
b) |
Vid sakskador: 1 000 000 EUR för varje skadehändelse oavsett antalet skadelidande. |
Medlemsstaterna får vid behov införa en övergångsperiod som sträcker sig till den 11 juni 2012 som längst för att anpassa minimibeloppen för försäkringstäckningen till de belopp som anges i första stycket.
De medlemsstater som inför en sådan övergångsperiod ska informera kommissionen om detta och ange övergångsperiodens längd.
Senast den 11 december 2009 ska medlemsstaterna höja garantierna till åtminstone hälften av den nivå som föreskrivs i första stycket.
2. Efter den 11 juni 2005 eller efter utgången av någon av de övergångsperioder som avses i punkt 1 första strecksatsen ska de belopp som anges i samma punkt ses över vart femte år, med hänsyn till det europeiska konsumentprisindexet (EKPI) enligt förordning (EG) nr 2494/95.
Beloppen ska justeras automatiskt. Beloppen ska höjas med den procentuella förändring som anges i EKPI för den aktuella perioden, dvs. de fem år som omedelbart föregår översynen som avses i stycke 1, och rundas av uppåt till närmaste 10 000-tal EUR.
Kommissionen ska meddela de justerade beloppen till Europaparlamentet och rådet och se till att de offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.
KAPITEL 4
ERSÄTTNING FÖR SAKSKADOR OCH PERSONSKADOR ORSAKADE AV OIDENTIFIERADE FORDON ELLER AV FORDON FÖR VILKA SÅDAN OBLIGATORISK FÖRSÄKRING SOM AVSES I ARTIKEL 3 INTE TECKNATS
Artikel 10
Ersättningsansvarigt organ
1. Varje medlemsstat ska inrätta eller auktorisera ett organ med uppgift att svara för ersättning, åtminstone upp till den gräns som den obligatoriska försäkringen ska ersätta, för sakskador och personskador orsakade av oidentifierade fordon eller av fordon för vilka sådan obligatorisk försäkring som avses i artikel 3 inte tecknats.
Bestämmelserna i första stycket ska inte påverka medlemsstaternas rätt att anse ersättning från detta organ som subsidiär eller ej och inte heller rätten att införa regler om skadereglering mellan detta organ och den person eller de personer som är ansvariga för olyckshändelsen och andra försäkringsgivare eller socialförsäkringsorgan som ska ersätta den skadelidande för samma skada. Medlemsstaterna får dock inte tillåta att organet, som villkor för betalning av ersättning, ställer krav på att den skadelidande kan visa att den som är ansvarig inte har förmåga eller vägrar att betala.
2. Den skadelidande ska alltid kunna vända sig direkt till detta organ, som ska ha skyldighet att, på grundval av uppgifter som inhämtats från den skadelidande, lämna denne ett motiverat besked angående utbetalning av ersättning.
Medlemsstaterna får emellertid utesluta ersättning från organet till förmån för personer som frivilligt har stigit in i det fordon som orsakade sak- eller personskadan, om organet kan styrka att personerna visste att fordonet var oförsäkrat.
3. Medlemsstaterna får begränsa eller utesluta ersättning från organet när det gäller sakskador orsakade av oidentifierade fordon.
Om organet emellertid har utbetalat ersättning för betydande personskador för någon skadelidande från samma olycka där sakskada orsakats av ett oidentifierat fordon får medlemsstaterna inte utesluta ersättning för sakskada med motiveringen att fordonet inte identifierats. Medlemsstaterna får dock föreskriva en självrisk om högst 500 EUR för den skadelidande för sådan sakskada för vilken den skadelidande kan vara ansvarig.
Villkoren för att personskador ska betraktas som betydande ska fastställas enligt lagar och andra författningar i den medlemsstat där olyckan inträffar. I detta avseende får medlemsstaterna beakta bland annat om skadan har krävt sjukhusvård.
4. Varje medlemsstat ska tillämpa sina lagar och andra författningar vid utbetalning av ersättning från organet, dock inte i strid med annan praxis som är förmånligare för den skadelidande.
Artikel 11
Tvister
I händelse av tvist mellan det organ som avses i artikel 10.1 och den försäkringsgivare som meddelat ansvarsförsäkringen, om vem som ska betala ersättning till den skadelidande, ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att en av dessa parter ska ha skyldighet att i första hand svara för betalning av ersättning till den skadelidande utan fördröjning.
Om det blir slutligt avgjort att den andre parten skulle ha betalat hela eller en del av ersättningen, ska denna part återbetala det ifrågavarande beloppet till den part som har betalat.
KAPITEL 5
SPECIFIKA KATEGORIER AV SKADELIDANDE, UTESLUTNINGSKLAUSULER, ENGÅNGSPREMIE, FORDON SOM AVSÄNDS FRÅN EN MEDLEMSSTAT TILL EN ANNAN
Artikel 12
Specifika kategorier av skadelidande
1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 13.1 andra stycket, ska den försäkring som avses i artikel 3 omfatta ansvarighet för personskador som drabbar alla passagerare med undantag av föraren.
2. Familjemedlemmar till försäkringstagaren, till föraren eller till annan person som är civilrättsligt ansvarig vid en trafikolycka, och vars ansvarighet omfattas av en sådan försäkring som avses i artikel 3, får inte på grund av sådan släktskap undantas från försäkringsskydd för personskador.
3. Den försäkring som avses i artikel 3 ska omfatta personskador och sakskador som drabbar fotgängare, cyklister och andra icke-motoriserade trafikanter som, till följd av en olycka där ett motorfordon är inblandat, är berättigade till ersättning i enlighet med nationell civilrätt.
Denna artikel ska inte påverka vare sig skadeståndsansvaret eller skadebeloppet.
Artikel 13
Uteslutningsklausuler
1. Varje medlemsstat ska vidta alla de åtgärder som är lämpliga för att bestämmelser eller villkor i försäkringsavtal som utfärdats i enlighet med artikel 3 inte, såvitt avser tillämpningen av den artikeln, ska tillämpas på ersättningskrav från tredje man som orsakats skador vid en trafikolycka, om dessa föreskriver att försäkringen inte omfattar fordon som nyttjas eller förs av
a) |
personer som inte har uttryckligt eller underförstått tillstånd härtill, |
b) |
personer som inte har körkort för det ifrågavarande fordonet, |
c) |
personer som bryter mot lagstadgade tekniska föreskrifter rörande fordonets skick och säkerhet. |
Bestämmelser eller villkor som avses i första stycket a får dock göras gällande gentemot personer som frivilligt färdats i det fordon som orsakat skadorna, om försäkringsgivaren kan bevisa att dessa personer känt till att fordonet var stulet.
Medlemsstaterna ska kunna avstå från att tillämpa bestämmelserna i första stycket beträffande olyckshändelser som inträffar inom deras territorium, om och i den utsträckning den skadelidande kan erhålla ersättning för skadan från ett socialförsäkringsorgan.
2. Om ett fordon har stulits eller tillgripits med våld, får medlemsstaterna föreskriva att det organ som avses i artikel 10.1 ska betala ersättning i försäkringsgivarens ställe under de förutsättningar som anges i punkt 1 i denna artikel. Om fordonet är normalt hemmahörande i en annan medlemsstat, kan detta organ inte framställa krav mot något organ i den medlemsstaten.
Medlemsstater som föreskriver att det organ som avses i artikel 10.1 ska betala ersättning i de fall där fordonet har stulits eller tillgripits med våld, får beträffande sakskador bestämma en självrisk om högst 250 EUR, som den skadelidande har att svara för.
3. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att lagbestämmelser eller villkor i ett försäkringsavtal, som undantar en passagerare från ett sådant försäkringsskydd med hänvisning till att han eller hon visste eller borde ha vetat att föraren vid olyckstillfället var påverkad av alkohol eller något annat berusningsmedel, ska anses ogiltiga när det gäller skadeståndskrav från en sådan passagerare.
Artikel 14
Engångspremie
Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att all obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon ska
a) |
på grundval av en enda premie och för hela avtalstiden omfatta hela gemenskapens territorium, även under perioder när fordonet befinner sig i andra medlemsstater under avtalstiden, och |
b) |
på grundval av denna enda premie tillförsäkra det skydd som krävs i varje medlemsstat enligt dess lagstiftning, eller det skydd som krävs enligt lagstiftningen i den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande, om detta är högre. |
Artikel 15
Fordon som avsänds från en medlemsstat till en annan
1. Med avvikelse från artikel 2 d andra strecksatsen i direktiv 88/357/EEG ska, när ett fordon avsänds från en medlemsstat till en annan, den medlemsstat där risken är belägen anses vara införselmedlemsstaten omedelbart efter att köparen accepterar mottagandet av fordonet, för en period av 30 dagar, trots att fordonet inte är formellt registrerat i införselmedlemsstaten.
2. Om fordonet är inblandat i en olycka under den tidsperiod som nämns i punkt 1 och inte är försäkrat, ska det organ i införselmedlemsstaten som avses i artikel 10.1 vara ersättningsskyldigt i enlighet med artikel 9.
KAPITEL 6
INTYG, SJÄLVRISK, DIREKTANSPRÅK
Artikel 16
Intyg om tredje mans skadeståndskrav
Medlemsstaterna ska se till att försäkringstagaren ska ha rätt att när som helst begära ett intyg om tredje mans skadeståndskrav i samband med det eller de fordon som har omfattats av försäkringsavtalet under åtminstone de senaste fem åren av avtalsförhållandet, eller om avsaknad av sådana ersättningskrav.
Försäkringsföretaget eller ett organ som kan ha utsetts av en medlemsstat för att tillhandahålla obligatorisk försäkring eller sådana intyg ska förse försäkringstagaren med detta intyg inom 15 dagar från det att intyget begärdes.
Artikel 17
Självrisk
Försäkringsföretag ska inte tillämpa självrisk gentemot den skadelidande parten i en olycka när det gäller den försäkring som avses i artikel 3.
Artikel 18
Direktanspråk
Medlemsstaterna ska se till att skadelidande parter vid olyckor vållade av ett fordon som omfattas av försäkring enligt artikel 3 har rätt att rikta anspråk direkt mot det försäkringsföretag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för den ansvariga personen.
KAPITEL 7
SKADEREGLERING AV ALLA FORMER AV OLYCKOR ORSAKADE AV FORDON SOM OMFATTAS AV FÖRSÄKRING I ENLIGHET MED ARTIKEL 3
Artikel 19
Förfarande för skadereglering
Medlemsstaterna ska införa det förfarande som avses i artikel 22 för skadereglering av alla former av olyckor orsakade av fordon som omfattas av försäkring i enlighet med artikel 3.
Vid olyckor som får regleras genom det system av nationella försäkringsbyråer som föreskrivs i artikel 2 ska medlemsstaterna införa samma förfarande som i artikel 22.
Vid tillämpningen av detta förfarande ska varje hänvisning till försäkringsföretag uppfattas som en hänvisning till nationell försäkringsbyrå.
Artikel 20
Särskilda bestämmelser om ersättning till följd av olyckor som inträffat i en annan medlemsstat än den där den skadelidande har sin stadigvarande bostad
1. Syftet med artiklarna 20–26 är att fastställa särskilda bestämmelser tillämpliga på skadelidande som är berättigade till ersättning för förlust eller skada orsakad av olyckor som inträffar i en annan medlemsstat än den där den skadelidande har sin stadigvarande bostad och som har orsakats genom användning av fordon som är försäkrade och normalt är hemmahörande i en medlemsstat.
Utan att det påverkar tillämpningen av tredjelands lagstiftning om civilrättsligt ansvar och internationell privaträtt ska dessa bestämmelser också tillämpas på skadelidande som är bosatta i en medlemsstat och som är berättigade till ersättning för förlust eller skada orsakad av olyckor som inträffar i tredjeland vars nationella försäkringsbyråer är anslutna till gröna kort-systemet när sådana olyckor orsakas genom användning av fordon som är försäkrade och normalt hemmahörande i en medlemsstat.
2. Artiklarna 21 och 24 ska gälla endast vid olyckor som har orsakats genom användning av ett fordon som är
a) |
försäkrat genom ett etableringsställe i en annan medlemsstat än den där den skadelidande har sin stadigvarande bostad, och |
b) |
normalt hemmahörande i en annan medlemsstat än den där den skadelidande har sin stadigvarande bostad. |
Artikel 21
Skaderegleringsrepresentanter
1. Varje medlemsstat ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att alla försäkringsföretag som täcker de risker som klassificeras i klass 10 under punkt A i bilagan till direktiv 73/239/EEG, utom fraktförares ansvar, utser en skaderegleringsrepresentant i varje medlemsstat utom den där de fick sin officiella auktorisation.
Skaderegleringsrepresentanten ska ha ansvaret för att handlägga och reglera ersättningsanspråk som uppstår genom olyckor i sådana fall som avses i artikel 20.1.
Skaderegleringsrepresentanten ska vara bosatt eller etablerad i den medlemsstat där han är utsedd.
2. Valet av skaderegleringsrepresentanter ska överlåtas till försäkringsbolaget.
Medlemsstaterna får inte inskränka denna valmöjlighet.
3. Skaderegleringsrepresentanten kan arbeta för ett eller flera försäkringsbolag.
4. Skaderegleringsrepresentanten ska vid sådana ersättningsanspråk samla in all nödvändig information med anknytning till regleringen av anspråken och vidta nödvändiga åtgärder för att förhandla fram en reglering av anspråken.
Kravet på att en skaderegleringsrepresentant ska utses ska inte frånta den skadelidande eller dennes försäkringsföretag rätten att väcka talan direkt mot den som har orsakat olyckan eller dennes försäkringsföretag.
5. Skaderegleringsrepresentanterna ska ha tillräckliga befogenheter för att företräda försäkringsföretaget gentemot skadelidande i sådana fall som avses i artikel 20.1 och för att tillmötesgå deras anspråk till fullo.
De måste kunna behandla ärendet på det eller de språk som är officiella i den medlemsstat där den skadelidande har sin stadigvarande bostad.
6. Utnämning av en skaderegleringsrepresentant ska inte i sig innebära att en filial öppnas enligt artikel 1 b i direktiv 92/49/EEG och skaderegleringsrepresentanten ska inte anses vara ett etableringsställe enligt artikel 2 c i direktiv 88/357/EEG eller, ett etableringsställe enligt förordning (EG) nr 44/2001.
Artikel 22
Förfarande vid ersättningsanspråk
Medlemsstaterna ska föreskriva en skyldighet som, åtföljd av lämpliga effektiva och systematiska, ekonomiska eller motsvarande administrativa sanktioner, innebär att, inom tre månader från den dag när den skadelidande framställde sitt ersättningsanspråk antingen direkt till försäkringsföretaget för den som har orsakat olyckan eller till dess skaderegleringsrepresentant,
a) |
försäkringsföretaget för den som har orsakat olyckan eller detta företags skaderegleringsrepresentant är skyldig att lämna ett motiverat ersättningsanbud i sådana fall då ansvaret inte bestrids och skadeersättningen har beräknats, eller |
b) |
det försäkringsföretag som ersättningsanspråket ställts till eller detta företags skaderegleringsrepresentant är skyldig att lämna ett motiverat svar på vad som anförts i anspråket i sådana fall då ansvaret bestrids eller inte klart har fastställts eller skadeersättningen inte har beräknats fullständigt. |
Medlemsstaterna ska anta bestämmelser som säkerställer att ränta utgår på det ersättningsbelopp som den skadelidande erbjuds av försäkringsföretaget eller tillerkänns av domstol, om inget anbud lämnats inom tremånadersfristen.
Artikel 23
Informationscentrum
1. För att bereda den skadelidande möjlighet att begära ersättning, ska varje medlemsstat inrätta eller godkänna ett informationscentrum, som ska vara ansvarigt för att
a) |
föra ett register över
|
b) |
eller samordna sammanställningen och spridningen av dessa uppgifter, samt |
c) |
hjälpa behöriga personer att erhålla den information som omnämns i led a i–v. |
Den information som avses i led a i, ii och iii ska arkiveras i sju år efter det att fordonet har upphört att vara registrerat eller försäkringsavtalet har upphört att gälla.
2. Försäkringsföretag som avses i punkt 1 a iii ska meddela informationscentrumen i samtliga medlemsstaters namn och adress på den skaderegleringsrepresentant som de har utsett i varje medlemsstat i enlighet med artikel 21.
3. Medlemsstaterna ska se till att den skadelidande har rätt att under sju år efter olyckan från informationscentrumet i den stat där han är bosatt, den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande eller den medlemsstat där olyckan inträffade utan dröjsmål få följande information:
a) |
Försäkringsföretagets namn och adress. |
b) |
Försäkringsbrevets nummer. |
c) |
Namn och adress på försäkringsföretagets skaderegleringsrepresentant i den stat där den skadelidande har sin stadigvarande bostad. |
Informationscentrumen ska samarbeta med varandra.
4. Informationscentrumet ska ge den skadelidande namn och adress på fordonets ägare eller den som vanligtvis kör fordonet eller den registrerade innehavaren om den skadelidande har ett legitimt intresse av att få denna information. För att kunna uppfylla denna bestämmelse ska informationscentrumet särskilt vända sig till
a) |
försäkringsföretaget, eller |
b) |
fordonsregistret. |
Om fordonet omfattas av undantaget enligt artikel 5.1 första stycket ska informationscentrumet meddela den skadelidande namnet på den myndighet eller det organ som enligt artikel 5.1 tredje stycket i det direktivet har utsetts att svara för ersättning till skadelidande i fall då förfarandet i artikel 2 a inte är tillämpligt.
Om fordonet omfattas av undantaget enligt artikel 5.2 ska informationscentrumet meddela den skadelidande namnet på det organ som täcker fordonet i det land där det är normalt hemmahörande.
5. Utan att det påverkar deras skyldigheter enligt ska medlemsstaterna se till att de informationscentrum som inrättats eller godkänts i enlighet med punkterna 1 och 4 ger den i dessa punkter angivna informationen till alla parter som varit inblandade i en trafikolycka orsakad av ett fordon som omfattas av försäkring i enlighet med artikel 3.
6. De personuppgifter som framkommer till följd av punkterna 1–5 ska behandlas i enlighet med sådana nationella bestämmelser som antagits enligt direktiv 95/46/EG.
Artikel 24
Skadeersättningsorgan
1. Varje medlemsstat ska inrätta eller godkänna ett skadeersättningsorgan som ska ha ansvaret för att ersätta skadelidande i sådana fall som avses i artikel 20.1.
Sådana skadelidande får kräva ersättning från skadeersättningsorganet i den medlemsstat där de har sin stadigvarande bostad
a) |
om försäkringsföretaget eller dess skaderegleringsrepresentant, inom tre månader från det datum då den skadelidande framförde sitt ersättningsanspråk till försäkringsföretaget för det fordon vars användning orsakade olyckan eller till dess skaderegleringsrepresentant, inte har lämnat ett motiverat svar på vad som anges i ersättningsanspråket, eller |
b) |
om försäkringsföretaget har underlåtit att utse en skaderegleringsrepresentant i den medlemsstat i vilken den skadelidande har sin stadigvarande bostad i enlighet med artikel 20.1; i detta fall får skadelidande inte framföra ersättningsanspråk till skadeersättningsorganet, om de har framfört ett ersättningsanspråk direkt till försäkringsföretaget för det fordon vars användning orsakade olyckan och om de har mottagit ett motiverat svar inom tre månader efter det att de framförde anspråket. |
Skadelidande får dock inte framföra ersättningsanspråk till skadeersättningsorganet, om de har vidtagit rättsliga åtgärder direkt mot försäkringsföretaget.
Skadeersättningsorganet ska ingripa inom två månader från den dag då den skadelidande framför sitt ersättningsanspråk till organet men ska avbryta vidtagna åtgärder om försäkringsföretaget eller dess skaderegleringsrepresentant senare har lämnat ett motiverat svar på ersättningsanspråket.
Skadeersättningsorganet ska omedelbart underrätta
a) |
försäkringsföretaget för det fordon vars användning har orsakat olyckan eller skaderegleringsrepresentanten, |
b) |
skadeersättningsorganet i den medlemsstat där det försäkringsföretag som har utfärdat försäkringsbrevet är etablerat, |
c) |
den som orsakade olyckan, om denne är känd, |
om att det har mottagit ett ersättningsanspråk från den skadelidande och att det kommer att svara på anspråket inom två månader från det att detta framfördes.
Denna bestämmelse ska inte påverka medlemsstaternas rätt att anse ersättning från detta organ som subsidiär eller ej och inte heller rätten att införa regler om skadereglering mellan detta organ och den person eller de personer som har orsakat olyckan och andra försäkringsföretag eller socialförsäkringsorgan som ska ersätta den skadelidande med avseende på samma olycka. Medlemsstaterna får dock inte tillåta att organet som villkor för betalning av ersättning ställer andra krav än dem som anges i detta direktiv, bland annat krav på att den skadelidande kan visa att den som är ansvarig inte har förmåga eller vägrar att betala.
2. Det skadeersättningsorgan som har betalat ut ersättning till den skadelidande i den medlemsstat där denne har sin stadigvarande bostad ska ha rätt att av skadeersättningsorganet i den medlemsstat där det försäkringsföretag som har utfärdat försäkringsbrevet är etablerat, kräva ersättning för det belopp som har betalats ut som ersättning.
Det senare organet ska överta den skadelidandes rättigheter mot den person som har orsakat olyckan eller dennes försäkringsföretag om skadeersättningsorganet i den medlemsstat där den skadelidande har sin stadigvarande bostad har ersatt denne för förlusten eller skadan.
Varje medlemsstat är skyldig att erkänna detta övertagande av rättigheter i enlighet med vad som har fastställts i någon annan medlemsstat.
3. Denna artikel får verkan
a) |
efter det att ett avtal ingåtts mellan de skadeersättningsorgan som har inrättats eller godkänts av medlemsstaterna om deras uppgifter, skyldigheter och ersättningsförfaranden, |
b) |
från och med den dag som kommissionen fastställer efter det att den i nära samarbete med medlemsstaterna har förvissat sig om att ett sådant avtal ingåtts. |
Artikel 25
Skadeersättning
1. Om det inte är möjligt att identifiera fordonet eller om det inom två månader från olyckan är omöjligt att identifiera försäkringsföretaget, kan den skadelidande ansöka om ersättning hos skadeersättningsorganet i den medlemsstat där han har sin stadigvarande bostad. Ersättningen ska lämnas i enlighet med artiklarna 9 och 10. Skadeersättningsorganet ska därefter, i enlighet med de villkor som anges i artikel 24.2, ha ett ersättningsanspråk
a) |
i de fall då försäkringsföretaget inte kan identifieras, mot garantifonden i den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande, |
b) |
i de fall då det rör sig om ett oidentifierat fordon, mot garantifonden i den medlemsstat där olyckan inträffade, |
c) |
i de fall då det rör sig om ett fordon från tredjeland, mot garantifonden i den medlemsstat där olyckan inträffade. |
2. Denna artikel ska även gälla olyckor som orsakas av sådana fordon från tredjeland som omfattas av artiklarna 7 och 8.
Artikel 26
Centralt organ
Medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att underlätta de skadelidandes, deras försäkringsbolags och deras rättsliga representanters tillgång till de grundläggande uppgifter som behövs för skaderegleringen.
Dessa grundläggande uppgifter ska vid behov göras tillgängliga i elektronisk form vid ett centralt kontor i varje enskild medlemsstat, och finnas tillgängliga för de parter som är inblandade i ärendet, på deras egen begäran.
Artikel 27
Sanktioner
Medlemsstaterna ska fastställa sanktioner för överträdelser av de nationella bestämmelser som de antar för att överföra detta direktiv och därvid vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om alla ändringar av de bestämmelser som antagits i enlighet med denna artikel så snart som möjligt.
KAPITEL 8
AVSLUTANDE BESTÄMMELSER
Artikel 28
Nationella bestämmelser
1. Medlemsstaterna får i enlighet med fördraget behålla eller sätta i kraft bestämmelser som är mer förmånliga för den skadelidande parten än de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv.
2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texterna till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom de områden som omfattas av detta direktiv.
Artikel 29
Upphörande
Direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 90/232/EEG, 2000/26/EG och 2005/14/EG, i deras lydelse enligt de direktiv som anges i bilaga I del A, ska upphöra att gälla, utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter vad gäller tidsfristerna för införlivande med nationell lagstiftning och tillämpningen av de direktiv som anges i bilaga I del B.
Hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvisningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga II.
Artikel 30
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 31
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Strasbourg den 16 september 2009.
På Europaparlamentets vägnar
J. BUZEK
Ordförande
På rådets vägnar
C. MALMSTRÖM
Ordförande
(1) EUT C 224, 30.8.2008, s. 39.
(2) Europaparlamentets yttrande av den 21 oktober 2008 (ännu ej offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 13 juli 2009.
(3) EGT L 103, 2.5.1972, s. 1.
(4) EGT L 8, 11.1.1984, s. 17.
(5) EGT L 129, 19.5.1990, s. 33.
(6) EGT L 181, 20.7.2000, s. 65.
(7) Se bilaga I del A.
(8) EUT L 149, 11.6.2005, s. 14.
(9) EGT L 257, 27.10.1995, s. 1.
(10) EGT L 12, 16.1.2001, s. 1.
(11) EGT L 228, 16.8.1973, s. 3.
(12) EGT L 228, 11.8.1992, s. 1.
(13) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.
(14) EGT L 172, 4.7.1988, s. 1.
BILAGA I
DEL A
Upphävda direktiv med en förteckning över deras efterföljande ändringar
(som det hänvisas till i artikel 29)
Rådets direktiv 72/166/EEG |
|
Rådets direktiv 72/430/EEG |
|
Rådets direktiv 84/5/EEG |
Endast artikel 4 |
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG |
Endast artikel 1 |
Rådets direktiv 84/5/EEG |
|
Punkt IX.F i bilaga I till 1985 års anslutningsakt |
|
Rådets direktiv 90/232/EEG |
Endast artikel 4 |
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG |
Endast artikel 2 |
Rådets direktiv 90/232/EEG |
|
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG |
Endast artikel 4 |
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG |
|
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG |
Endast artikel 5 |
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG |
|
DEL B
Tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning och tillämpning
(som det hänvisas till i artikel 29)
Direktiv |
Tidsfrist för införlivande |
Datum för tillämpning |
72/166/EEG |
31 december 1973 |
— |
72/430/EEG |
— |
1 januari 1973 |
84/5/EEG |
31 december 1987 |
31 december 1988 |
90/232/EEG |
31 december 1992 |
— |
2000/26/EG |
19 juli 2002 |
19 januari 2003 |
2005/14/EG |
11 juni 2007 |
— |
BILAGA II
JÄMFÖRELSETABELL
Direktiv 72/166/EEG |
Direktiv 84/5/EEG |
Direktiv 90/232/EEG |
Direktiv 2000/26/EG |
Detta direktiv |
Artikel 1 punkterna 1–3 |
|
|
|
Artikel 1 punkterna 1–3 |
Artikel 1 punkt 4 första strecksatsen |
|
|
|
Artikel 1 punkt 4 a |
Artikel 1 punkt 4 andra strecksatsen |
|
|
|
Artikel 1 punkt 4 b |
Artikel 1 punkt 4 tredje strecksatsen |
|
|
|
Artikel 1 punkt 4 c |
Artikel 1 punkt 4 fjärde strecksatsen |
|
|
|
Artikel 1 punkt 4 d |
Artikel 1 punkt 5 |
|
|
|
Artikel 1 punkt 5 |
Artikel 2.1 |
|
|
|
Artikel 4 |
Artikel 2.2 inledningen |
|
|
|
Artikel 2 inledningen |
Artikel 2.2, första strecksatsen |
|
|
|
Artikel 2 a |
Artikel 2.2 andra strecksatsen |
|
|
|
Artikel 2 b |
Artikel 2.2 tredje strecksatsen |
|
|
|
Artikel 2 c |
Artikel 3.1 första meningen |
|
|
|
Artikel 3 första stycket |
Artikel 3.1 andra meningen |
|
|
|
Artikel 3 andra stycket |
Artikel 3.2 inledningen |
|
|
|
Artikel 3 tredje stycket inledningen |
Artikel 3.2 första strecksatsen |
|
|
|
Artikel 3 tredje stycket led a |
Artikel 3.2 andra strecksatsen |
|
|
|
Artikel 3 tredje stycket led b |
Artikel 4 inledningen |
|
|
|
Artikel 5.1 första stycket |
Artikel 4 led a första stycket |
|
|
|
Artikel 5.1 första stycket |
Artikel 4 led a andra stycket första meningen |
|
|
|
Artikel 5.1 andra stycket |
Artikel 4 led a andra stycket andra meningen |
|
|
|
Artikel 5.1 tredje stycket |
Artikel 4 led a andra stycket tredje meningen |
|
|
|
Artikel 5.1 fjärde stycket |
Artikel 4 led a andra stycket fjärde meningen |
|
|
|
Artikel 5.1 femte stycket |
Artikel 4 led b första stycket |
|
|
|
Artikel 5.2 första stycket |
Artikel 4 led b andra stycket första meningen |
|
|
|
Artikel 5.2 andra stycket |
Artikel 4 led b andra stycket andra meningen |
|
|
|
Artikel 5.2 tredje stycket |
Artikel 4 led b tredje stycket första meningen |
|
|
|
Artikel 5.2 fjärde stycket |
Artikel 4 led b tredje stycket andra meningen |
|
|
|
Artikel 5.2 femte stycket |
Artikel 5 inledningen |
|
|
|
Artikel 6 första stycket inledningen |
Artikel 5 första strecksatsen |
|
|
|
Artikel 6 första stycket led a |
Artikel 5 andra strecksatsen |
|
|
|
Artikel 6 första stycket led b |
Artikel 5 avslutningen |
|
|
|
Artikel 6 andra stycket |
Artikel 6 |
|
|
|
Artikel 7 |
Artikel 7.1 |
|
|
|
Artikel 8.1 första stycket |
Artikel 7.2 |
|
|
|
Artikel 8.1 andra stycket |
Artikel 7.3 |
|
|
|
Artikel 8.2 |
Artikel 8 |
|
|
|
— |
|
Artikel 1.1 |
|
|
Artikel 3 fjärde stycket |
|
Artikel 1.2 |
|
|
Artikel 9.1 |
|
Artikel 1.3 |
|
|
Artikel 9.2 |
|
Artikel 1.4 |
|
|
Artikel 10.1 |
|
Artikel 1.5 |
|
|
Artikel 10.2 |
|
Artikel 1.6 |
|
|
Artikel 10.3 |
|
Artikel 1.7 |
|
|
Artikel 10.4 |
|
Artikel 2.1 första stycket inledningen |
|
|
Artikel 13.1 första stycket inledningen |
|
Artikel 2.1 första strecksatsen |
|
|
Artikel 13.1 första stycket led a |
|
Artikel 2.1 andra strecksatsen |
|
|
Artikel 13.1 första stycket led b |
|
Artikel 2.1 tredje strecksatsen |
|
|
Artikel 13.1 första stycket led c |
|
Artikel 2.1 första stycket avslutningen |
|
|
Artikel 13.1 första stycket inledningen |
|
Artikel 2.1 andra och tredje styckena |
|
|
Artikel 13.1 andra och tredje styckena |
|
Artikel 2.2 |
|
|
Artikel 13.2 |
|
Artikel 3 |
|
|
Artikel 12.2 |
|
Artikel 4 |
|
|
— |
|
Artikel 5 |
|
|
— |
|
Artikel 6 |
|
|
— |
|
|
Artikel 1 första stycket |
|
Artikel 12.1 |
|
|
Artikel 1 andra stycket |
|
Artikel 13.3 |
|
|
Artikel 1 tredje stycket |
|
— |
|
|
Artikel 1a första meningen |
|
Artikel 12.3 första stycket |
|
|
Artikel 1a andra meningen |
|
Artikel 12.3 andra stycket |
|
|
Artikel 2 inledningen |
|
Artikel 14 inledningen |
|
|
Artikel 2 första strecksatsen |
|
Artikel 14 led a |
|
|
Artikel 2 andra strecksatsen |
|
Artikel 14 led b |
|
|
Artikel 3 |
|
— |
|
|
Artikel 4 |
|
Artikel 11 |
|
|
Artikel 4a |
|
Artikel 15 |
|
|
Artikel 4b första meningen |
|
Artikel 16 första stycket |
|
|
Artikel 4b andra meningen |
|
Artikel 16 andra stycket |
|
|
Artikel 4c |
|
Artikel 17 |
|
|
Artikel 4d |
Artikel 3 |
Artikel 18 |
|
|
Artikel 4e första stycket |
|
Artikel 19 första stycket |
|
|
Artikel 4e andra stycket första meningen |
|
Artikel 19 andra stycket |
|
|
Artikel 4e andra stycket andra meningen |
|
Artikel 19 tredje stycket |
|
|
Artikel 5.1 |
|
Artikel 23.5 |
|
|
Artikel 5.2 |
|
— |
|
|
Artikel 6 |
|
— |
|
|
|
Artikel 1.1 |
Artikel 20.1 |
|
|
|
Artikel 1.2 |
Artikel 20.2 |
|
|
|
Artikel 1.3 |
Artikel 25.2 |
|
|
|
Artikel 2 inledningen |
— |
|
|
|
Artikel 2 led a |
Artikel 1 punkt 6 |
|
|
|
Artikel 2 led b |
Artikel 1 punkt 7 |
|
|
|
Artikel 2, led c, d och e |
— |
|
|
|
Artikel 4.1 första meningen |
Artikel 21.1 första stycket |
|
|
|
Artikel 4.1 andra meningen |
Artikel 21.1 andra stycket |
|
|
|
Artikel 4.1 tredje meningen |
Artikel 21.1 tredje stycket |
|
|
|
Artikel 4.2 första meningen |
Artikel 21.2 första stycket |
|
|
|
Artikel 4.2 andra meningen |
Artikel 21.2 andra stycket |
|
|
|
Artikel 4.3 |
Artikel 21.3 |
|
|
|
Artikel 4.4 första meningen |
Artikel 21.4 första stycket |
|
|
|
Artikel 4.4 andra meningen |
Artikel 21.4 andra stycket |
|
|
|
Artikel 4.5 första meningen |
Artikel 21.5 första stycket |
|
|
|
Artikel 4.5 andra meningen |
Artikel 21.5 andra stycket |
|
|
|
Artikel 4.6 |
Artikel 22 |
|
|
|
Artikel 4.7 |
— |
|
|
|
Artikel 4.8 |
Artikel 21.6 |
|
|
|
Artikel 5.1 första stycket inledningen |
Artikel 23.1 första stycket inledningen |
|
|
|
Artikel 5.1 första stycket led a inledningen |
Artikel 23.1, första stycket, led a inledningen |
|
|
|
Artikel 5.1 första stycket led a 1 |
Artikel 23.1 första stycket led a i |
|
|
|
Artikel 5.1 första stycket led a 2 |
Artikel 23.1 första stycket led a ii |
|
|
|
Artikel 5.1 första stycket led a 3 |
Artikel 23.1 första stycket led a iii |
|
|
|
Artikel 5.1 första stycket led a 4 |
Artikel 23.1 första stycket led a iv |
|
|
|
Artikel 5.1 första stycket led a 5 inledningen |
Artikel 23.1 första stycket led a v inledningen |
|
|
|
Artikel 5.1 första stycket led a 5 i |
Artikel 23.1 första stycket led a v första strecksatsen |
|
|
|
Artikel 5.1 första stycket led a 5 ii |
Artikel 23.1 första stycket led a v andra strecksatsen |
|
|
|
Artikel 5.1 andra stycket |
Artikel 23.1 andra stycket |
|
|
|
Artikel 5.2, 5,3 och 5.4 |
Artikel 23.2, 23.3 och 23.4 |
|
|
|
Artikel 5.5 |
Artikel 23.6 |
|
|
|
Artikel 6.1 |
Artikel 24.1 |
|
|
|
Artikel 6.2 första stycket |
Artikel 24.2 första stycket |
|
|
|
Artikel 6.2 andra stycket första meningen |
Artikel 24.2 andra stycket |
|
|
|
Artikel 6.2 andra stycket andra meningen |
Artikel 24.2 tredje stycket |
|
|
|
Artikel 6.3 första stycket |
Artikel 24.3 |
|
|
|
Artikel 6.3 andra stycket |
— |
|
|
|
Artikel 6a |
Artikel 26 |
|
|
|
Artikel 7 inledningen |
Artikel 25.1 inledningen |
|
|
|
Artikel 7 led a |
Artikel 25.1 led a |
|
|
|
Artikel 7 led b |
Artikel 25.1 led b |
|
|
|
Artikel 7 led c |
Artikel 25.1 led c |
|
|
|
Artikel 8 |
— |
|
|
|
Artikel 9 |
— |
|
|
|
Artikel 10.1–10.3 |
— |
|
|
|
Artikel 10.4 |
Artikel 28.1 |
|
|
|
Artikel 10.5 |
Artikel 28.2 |
|
|
|
|
Artikel 29 |
|
|
|
Artikel 11 |
Artikel 30 |
|
|
|
Artikel 12 |
Artikel 27 |
Artikel 9 |
Artikel 7 |
Artikel 7 |
Artikel 13 |
Artikel 31 |
|
|
|
|
Bilaga I |
|
|
|
|
Bilaga II |
II Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och vars offentliggörande inte är obligatoriskt
BESLUT
Kommissionen
7.10.2009 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 263/32 |
KOMMISSIONENS BESLUT
av den 2 oktober 2009
om rutiner för utbyte av information på elektronisk väg mellan medlemsstaterna enligt kapitel VI i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden
[delgivet med nr K(2009) 7493]
(Text av betydelse för EES)
(2009/739/EG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,
med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (1), särskilt artikel 36 andra meningen,
efter att ha hört Europeiska datatillsynsmannen, och
av följande skäl:
(1) |
Medlemsstaternas skyldighet enligt artiklarna 28–36 i direktiv 2006/123/EG att bistå varandra och samarbeta effektivt förutsätter informationsutbyte mellan deras behöriga myndigheter. För att samarbetet mellan medlemsstaterna ska fungera väl måste det få stöd av tekniska medel som möjliggör direkt, snabb kommunikation mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter. Enligt artikel 34.1 i direktiv 2006/123/EG ska kommissionen i samarbete med medlemsstaterna inrätta ett elektroniskt system för informationsutbyte mellan medlemsstaterna med hänsyn tagen till befintliga informationssystem. |
(2) |
Informationssystemet för den inre marknaden (IMI), som inrättats med stöd av Europaparlamentets och rådets beslut 2004/387/EG av den 21 april 2004 om interoperabelt tillhandahållande av alleuropeiska e-förvaltningstjänster för offentliga förvaltningar, företag och medborgare (IDABC) (2), är ett elektroniskt verktyg avsett att stödja en rad rättsakter som rör den inre marknaden och som förutsätter informationsutbyte mellan medlemsstaternas förvaltningar. Eftersom IMI möjliggör säkert och strukturerat informationsutbyte på elektronisk väg mellan de behöriga myndigheterna och eftersom det också gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att enkelt finna rätt samarbetspartner i andra medlemsstater och kommunicera med denna snabbt och effektivt bör IMI användas för informationsutbyte i enlighet med direktiv 2006/123/EG. |
(3) |
För att medlemsstaternas behöriga myndigheter effektivt ska kunna utbyta information på elektronisk väg måste praktiska rutiner för sådan kommunikation via IMI fastställas. |
(4) |
Utöver förfrågningar om information eller kontroller, inspektioner och utredningar samt svar på sådana förfrågningar stadgas i direktiv 2006/123/EG om två särskilda former av informationsutbyte: informationsutbyte om allvarliga specifika skeenden och omständigheter som har samband med en tjänsteverksamhet och som skulle kunna orsaka allvarlig skada för människors hälsa eller säkerhet eller för miljön (nedan kallade varningar) i enlighet med artiklarna 29.3 och 32.1 i direktiv 2006/123/EG, och informationsutbyte om undantagsvisa åtgärder avseende tjänsters säkerhet (nedan kallade undantag i enskilda fall) i enlighet med artiklarna 18 och 35 i direktiv 2006/123/EG. |
(5) |
Eftersom varningar rör allvarliga hot mot människors hälsa eller säkerhet eller mot miljön är det viktigt med nära samarbete mellan de olika medlemsstaternas behöriga myndigheter för att undanröja hotet och hålla myndigheterna tillräckligt underrättade om andra myndigheters åtgärder och om hotet undanröjts eller kvarstår. För att de behöriga myndigheterna ska kunna utöva effektiv tillsyn över tjänsteleverantörerna och deras tjänster och ombesörja ett adekvat skydd av personuppgifter i varningarna, måste bestämmelser fastställas om avslutande av en varning som ingetts av en medlemsstat med stöd av direktiv 2006/123/EG när förutsättningarna i artiklarna 29.3 och 32.1 inte längre föreligger. Medlemsstaterna bör ges möjlighet att invända mot förslag om avslutande av en varning om hot om allvarlig skada av människors hälsa eller säkerhet eller av miljön kvarstår. |
(6) |
Enligt artikel 43 i direktiv 2006/123/EG ska man vid genomförandet och tillämpningen av det direktivet, och då särskilt av bestämmelserna om tillsyn, följa reglerna om skydd av personuppgifter i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (3) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (4). Således bör informationsutbytet på elektronisk väg mellan medlemsstaterna ske enligt reglerna om skydd av personuppgifter i direktiven 95/46/EG och 2002/58/EG. Kommissionens behandling av uppgifter bör utföras enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (5). |
(7) |
För att ge personuppgifter ett starkt skydd inom IMI har kommissionen antagit beslut 2008/49/EG av den 12 december 2007 om genomförandet av informationssystemet för den inre marknaden (IMI) med avseende på skyddet av personuppgifter (6) och rekommendation 2009/329/EG av den 26 mars 2009 om riktlinjer för skyddet av personuppgifter i informationssystemet för den inre marknaden (IMI) (7). |
(8) |
De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättats genom artikel 40 i direktiv 2006/123/EG. |
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Användning av IMI för informationsutbyte
1. Informationssystemet för den inre marknaden (IMI) ska användas vid utbyte av information på elektronisk väg mellan medlemsstaterna i enlighet med bestämmelserna om administrativt samarbete i kapitel VI i direktiv 2006/123/EG och möjliggöra
a) |
förfrågningar om information och kontroller, inspektioner och utredningar samt svar på sådana förfrågningar enligt kapitel VI i direktiv 2006/123/EG, |
b) |
varningar i enlighet med artiklarna 29.3 och 32.1 i direktiv 2006/123/EG, |
c) |
förfrågningar och anmälningar i enskilda fall i enlighet med förfarandet i artikel 35.2, 35.3 och 35.6 i direktiv 2006/123/EG. |
2. De IMI-samordnare som avses i artikel 8 i beslut 2008/49/EG får utses till kontaktpunkter i enlighet med artikel 28.2 i direktiv 2006/123/EG.
Artikel 2
IMI:s funktioner vid förfrågningar om information och om kontroller, inspektioner och utredningar samt svar på sådana förfrågningar
Vid förfrågningar om information och om kontroller, inspektioner och utredningar samt svar på sådana förfrågningar ska IMI möjliggöra
a) |
sändning av förfrågningar, |
b) |
sändning av och begäran om ytterligare information, |
c) |
mottagning av förfrågningar, |
d) |
vidarebefordran av förfrågningar, |
e) |
svar på förfrågningar. |
Artikel 3
IMI:s funktioner vid varningar
1. Vid utbyte av information om varningar ska IMI möjliggöra
a) |
sändning av varningar när förutsättningarna i artiklarna 29.3 och 32.1 i direktiv 2006/123/EG föreligger, |
b) |
sändning av och begäran om ytterligare information om varningar, |
c) |
återkallelse av varningar som sänts utan att förutsättningarna i artiklarna 29.3 och 32.1 i direktiv 2006/123/EG föreligger, |
d) |
rättelse av information i varningar, |
e) |
sändning av förslag om avslutning av varningar, |
e) |
invändning mot förslag om avslutning av varningar, |
g) |
avslutning av varningar när förutsättningarna i artiklarna 29.3 och 32.1 i direktiv 2006/123/EG inte längre föreligger. |
2. Vid sändning av varningar och därtill hörande information till andra medlemsstater och vid mottagning av varningar från andra medlemsstater ska IMI tillhandahålla en funktion som varningssamordnare. Funktionen som varningssamordnare får utföras av de IMI-aktörer som omnämns i artiklarna 7 och 8 i beslut 2008/49/EG.
3. Före radering från systemet enligt förfarandet i artikel 4 i beslut 2008/49/EG får informationen i avslutade varningar, inbegripet personuppgifter, inte vara synlig för någon användare av IMI.
Artikel 4
IMI:s funktioner vid undantag i enskilda fall
Vid utbyte av information om undantag i enskilda fall ska IMI möjliggöra
a) |
sändning av förfrågningar till etableringsmedlemsstaten enligt artikel 35.2 i direktiv 2006/123/EG, |
b) |
svar på förfrågningar som sänts enligt artikel 35.2 i direktiv 2006/123/EG, |
c) |
sändning av anmälningar till kommissionen och etableringsmedlemsstaten enligt artikel 35.2 och 35.6 i direktiv 2006/123/EG, |
d) |
automatisk underrättelse till en samordnare om de åtgärder som avses i punkterna a, b och c. |
Artikel 5
Skydd av personuppgifter
Behandling av personuppgifter vid informationsutbyte på elektronisk väg mellan medlemsstaterna ska utföras i enlighet med direktiven 95/46/EG och 2002/58/EG.
Kommissionens behandling av personuppgifter ska utföras i enlighet med förordning (EG) nr 45/2001.
Artikel 6
Adressater
Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 2 oktober 2009.
På kommissionens vägnar
Charlie McCREEVY
Ledamot av kommissionen
(1) EUT L 376, 27.12.2006, s. 36.
(2) EUT L 181, 18.5.2004, s. 25.
(3) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.
(4) EGT L 201, 31.7.2002, s. 37.
(6) EUT L 13, 16.1.2008, s. 18.
(7) EUT L 100, 18.4.2009, s. 12.
7.10.2009 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 263/35 |
KOMMISSIONENS BESLUT
av den 6 oktober 2009
om beviljande av undantag för Frankrike i enlighet med beslut 2008/477/EG om harmonisering av frekvensbandet 2 500–2 690 MHz för markbundna system som kan tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster i gemenskapen
[delgivet med nr K(2009) 7514]
(Endast den franska texten är giltig)
(2009/740/EG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,
med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 676/2002/EG av den 7 mars 2002 om ett regelverk för radiospektrumpolitiken i Europeiska gemenskapen (radiospektrumbeslutet) (1), särskilt artikel 4.5,
med beaktande av kommissionens beslut 2008/477/EG av den 13 juni 2008 om harmonisering av frekvensbandet 2 500–2 690 MHz för markbundna system som kan tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster i gemenskapen (2), särskilt artikel 2.2, och
av följande skäl:
(1) |
Enligt beslut 2008/477/EG måste medlemsstaterna senast den 13 december 2008 på icke-exklusiv grund anvisa frekvensbandet 2 500–2 690 MHz och därefter göra det tillgängligt för markbundna system som kan tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster i enlighet med vissa parametrar. |
(2) |
I artikel 2.2 i beslut 2008/477/EG anges att medlemsstaterna genom undantag från bestämmelserna får begära övergångsperioder som kan omfatta frekvensdelningsarrangemang i enlighet med artikel 4.5 i beslut nr 676/2002/EG. |
(3) |
Frankrike har meddelat kommissionen att på grund av det faktum att det aktuella bandet för närvarande utnyttjas exklusivt för mobila elektroniska kommunikationstjänster för nationella säkerhetsändamål (Rubis-systemet) kan Frankrike inte uppfylla de krav som fastställs i beslut 2008/477/EG inom tidsfristen. |
(4) |
Genom en skrivelse av den 15 december 2008 begärde Frankrike därför ett tillfälligt undantag från dessa krav för att man ska kunna fortsätta att använda denna utrustning under den tid som ny utrusning som använder olika frekvensband installeras. Genom en skrivelse av den 29 juni 2009 tillhandahölls ytterligare förtydliganden avseende denna begäran. |
(5) |
Frankrike har lämnat in ett tillräckligt tekniskt underlag för sin begäran som framför allt grundar sig på behovet av att utan något avbrott hålla det nuvarande Rubis-kommunikationssystemet i fullt driftsdugligt skick under övergångsperioden och att införskaffa och installera ny utrustning. |
(6) |
Den första genomförandefasen löper fram till den 1 januari 2012 och innebär att frekvensbandet 2 500–2 690 MHz i enlighet med beslut 2008/477/EG blir tillgängligt i de mest tätbefolkade områdena i Frankrike. Den andra fasen omfattar alla övriga områden som inte inbegrips i den första fasen och kommer att göra frekvensbanden tillgängliga senast den 31 december 2013. Enda undantaget är Korsika där spektrumet kommer att bli tillgängligt senast den 31 maj 2014. |
(7) |
Med hänsyn till den tid som övergången beräknas ta och för att denna ska kunna ske så snabbt som möjligt påbörjade de franska myndigheterna denna process den 1 juli 2009. |
(8) |
För att säkra att övergångsperioden förvaltas korrekt bör det lämnas en rapport om hur övergången fortskrider och i vilken mån åtagandena uppfylls. |
(9) |
Ledamöterna i radiospektrumkommittén angav vid sitt sammanträde den 2 oktober 2008 att de inte har några invändningar mot detta övergångsundantag. |
(10) |
Det begärda undantaget skulle inte försena genomförandet av beslut 2008/477/EG på något orimligt sätt eller ge upphov till orimliga skillnader vad gäller konkurrensvillkor eller rättslig situation mellan medlemsstaterna. Begäran är motiverad och ett övergångsundantag är lämpligt för att underlätta ett fullständigt genomförande av beslut 2008/477/EG. |
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Frankrike beviljas härmed rätten att senarelägga det fullständiga genomförandet av beslut 2008/477/EG till den 31 maj 2014 i enlighet med de villkor som fastställs i artiklarna 2 och 3.
Artikel 2
Frankrike ska i enlighet med beslut 2008/477/EG göra tillgängligt frekvensbandet 2 500–2 690 MHz i de mest tätbefolkade områdena i Frankrike senast den 1 januari 2012, inkluderat regionen Ile de France, så att åtminstone hälften av den franska befolkningen är täckt det datumet. Frankrike ska i enlighet med beslut 2008/477/EG göra tillgängligt frekvensbandet 2 500–2 690 MHz inom alla övriga områden senast den 31 december 2013, med undantag för Korsika där det ska bli tillgängligt senast den 31 maj 2014.
Artikel 3
Frankrike ska lämna en första rapport senast den 1 januari 2012 och en andra rapport senast den 31 maj 2014 om genomförandet av beslut 2008/477/EG.
Artikel 4
Detta beslut riktar sig till Republiken Frankrike.
Utfärdat i Bryssel den 6 oktober 2009.
På kommissionens vägnar
Viviane REDING
Ledamot av kommissionen
(1) EGT L 108, 24.4.2002, s. 1.
(2) EUT L 163, 24.6.2008, s. 37.