30.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 350/1

(1)

Rådet införde genom förordning (EG) nr 74/2004 (2) en slutgiltig utjämningstull på import av sänglinne av bomull enligt KN-nummer ex 6302 21 00, ex 6302 22 90, ex 6302 31 00 och ex 6302 32 90 med ursprung i Indien. Tullsatsen varierar mellan 4,4 % och 10,4 % för de enskilda företag som ingick i stickprovet, med en genomsnittlig tullsats för samarbetsvilliga företag på 7,6 % och en övrig tullsats på 10,4 %.

(2)

Efter det att den slutgiltiga antidumpningstullen hade införts meddelade de indiska myndigheterna att omständigheterna i fråga om två subventionssystem (tullkreditsystemet och befrielsen från inkomstskatt enligt paragraf 80HHC i lagen om inkomstskatt) hade ändrats och att dessa förändringar var av varaktig karaktär. Man menade att subventioneringsnivån därför troligen hade minskat och att de åtgärder som införts delvis på grundval av dessa system borde ändras.

(3)

Kommissionen undersökte den bevisning som de indiska myndigheterna lämnat och fann att den var tillräcklig för att motivera inledandet av en översyn i enlighet med artikel 19 i grundförordningen. Efter samråd med rådgivande kommittén inledde kommissionen genom ett tillkännagivande i Europeiska unionens officiella tidning  (3) på eget initiativ en partiell interimsöversyn av de gällande åtgärderna.

(4)

Syftet med den partiella interimsöversynen var att bedöma om de gällande åtgärderna bör bibehållas, upphävas eller ändras när det gäller de företag som haft förmåner från ett eller båda av de subventionssystem som påstods ha ändrats, där tillräcklig bevisning lagts fram i enlighet med relevanta bestämmelser i tillkännagivandet om inledande. Beroende på undersökningsresultaten kommer man under undersökningen även att bedöma behovet av att ändra de åtgärder som tillämpas på andra företag som var samarbetsvilliga i den ursprungliga undersökningen och/eller den övriga åtgärd som tillämpas på övriga företag.

(5)

Undersökningen omfattade perioden 1 oktober 2006–30 september 2007 (nedan kallad översynsperioden).

(6)

Kommissionen underrättade officiellt de indiska myndigheterna, de indiska exporterande tillverkare som var samarbetsvilliga i den tidigare undersökningen, konstaterades haft förmåner från åtminstone ett av de två subventionssystem som enligt vad som påstods hade ändrats och angavs i tillkännagivandet om inledande av den partiella interimsöversynen samt företrädarna för gemenskapstillverkarna om att den partiella interimsöversynen inleddes. Berörda parter hade möjlighet att skriftligen lämna sina synpunkter och begära att bli hörda. De muntliga och skriftliga synpunkter som lades fram av parterna togs under övervägande och beaktades om det ansågs lämpligt.

(7)

Med anledning av det stora antalet berörda parter i denna översyn, föreslog man att ett stickprovsförfarande skulle tillämpas vid subventionsundersökningen i enlighet med artikel 27 i grundförordningen.

(8)

För att kommissionen i enlighet med artikel 27.2 i grundförordningen skulle kunna välja ut ett stickprov ombads exportörer och företrädare för dem att inom tre veckor efter förfarandets inledande ge sig till känna och lämna grundläggande information om sin exportomsättning och inhemska omsättning och om vissa särskilda subventionssystem samt meddela namn på och verksamhet hos alla dem närstående företag. Även de indiska myndigheterna informerades.

(9)

Mer än 80 företag gav sig till känna och lämnade de upplysningar som krävdes för ett stickprovsförfarande. Dessa företag svarade för 95 % av Indiens sammanlagda export till gemenskapen under stickprovsundersökningsperioden.

(10)

Med tanke på det stora antalet företag, valdes ett stickprov med 11 exporterande företag och grupper med den största exportvolymen till gemenskapen ut, i samråd med gemenskapsindustrin, den indiska textilbranschorganisationen Texprocil och de indiska myndigheterna.

(11)

Dessa företag svarade för 64 % av den sammanlagda exporten från Indien till EU av den berörda produkten under stickprovsundersökningsperioden (1 april 2006–31 mars 2007). I enlighet med artikel 27 i grundförordningen omfattade det valda stickprovet den största möjliga representativa exportvolym som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande.

(12)

Fyra företag som inte ingick i stickprovet begärde att en individuell subventionsmarginal skulle fastställas i enlighet med artikel 27.3 i grundförordningen. Med hänsyn till det stora antalet ansökningar och det stora antalet företag som ingick i stickprovet ansågs det emellertid att sådana individuella undersökningar skulle ha blivit orimligt betungande i den mening som avses i artikel 27.3 i grundförordningen och skulle ha gjort det omöjligt att avsluta undersökningen i tid. Därför avslogs ansökningarna om fastställande av individuella marginaler från de fyra företag som inte ingick i stickprovet.

(13)

Under undersökningen konstaterades det att två företag som var närstående två exporterande företag som ingick i stickprovet inte tillverkade, exporterade eller på den inhemska marknaden sålde den berörda produkten under översynsperioden. De meddelade inte heller att de avsåg att göra det i framtiden. Man beslutade därför att utesluta dessa närstående företag ur stickprovet och beräkningen av individuella subventionsmarginaler.

(14)

De företag som inte ingick i stickprovet underrättades om att en eventuell utjämningstull på deras export skulle beräknas enligt artikel 15.3 i grundförordningen, dvs. att tullen skulle inte överstiga det vägda genomsnittet av de utjämningsbara subventioner som fastställts för företagen i stickprovet.

(15)

De företag som inte gav sig till känna inom tidsfristen i tillkännagivandet om inledande betraktades inte som berörda parter.

(16)

Svar på frågeformulären mottogs från alla exporterande tillverkare i Indien som ingick i stickprovet.

(17)

Kommissionen inhämtade och kontrollerade alla de uppgifter som den bedömde vara nödvändiga för fastställandet av subventionering. Kontrollbesök genomfördes på plats hos följande berörda parter:

(18)

De indiska myndigheterna och övriga berörda parter underrättades om de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka kommissionen avsåg att föreslå att de tillämpliga tullsatserna skulle ändras och de gällande åtgärderna fortsätta att tillämpas. De gavs även möjlighet att lämna synpunkter inom en rimlig tidsfrist. Alla inlagor och synpunkter beaktades enligt vad som beskrivs nedan.

(19)

Den produkt som är föremål för översynen är sänglinne av bomull, som är ren eller blandad med konstfibrer eller lin (i vilken lin inte är den dominerande fibern), blekt, färgad eller tryckt och med ursprung i Indien (nedan kallad den berörda produkten), som för närvarande klassificeras enligt KN-nummer ex 6302 21 00, ex 6302 22 90, ex 6302 31 00 och ex 6302 32 90, enligt definitionen i den ursprungliga undersökningen.

(20)

På grundval av de tillgängliga uppgifterna och svaren på kommissionens frågeformulär undersöktes följande system som påstods innefatta subventioner:

(21)

Systemen 1–5 grundar sig på utrikeshandelslagen (Foreign Trade (Development and Regulation) Act 1992) (nr 22/1992), som trädde i kraft den 7 augusti 1992. Genom utrikeshandelslagen bemyndigas de indiska myndigheterna att göra tillkännagivanden om export- och importpolitiken. Dessa sammanfattas i dokument om export- och importpolitiken som utfärdas av handelsministeriet vart femte år och uppdateras regelbundet. Ett dokument om export- och importpolitiken är relevant för översynsperioden i detta ärende, nämligen femårsplanen för perioden 1 september 2004–31 mars 2009 (nedan kallat dokumentet om export- och importpolitiken 2004–2009). De förfaranden som de indiska myndigheterna tillämpar för export- och importpolitiken 2004–2009 beskrivs också närmare i deras handbok för förfaranden för perioden 1 september 2004–31 mars 2009 (volym I) (nedan kallad förfarandehandboken 2004–2009). Förfarandehandboken uppdateras även den regelbundet.

(22)

Systemet med befrielse från inkomstskatt grundar sig på lagen om inkomstskatt (Income Tax Act) från 1961, som varje år ändras genom en skattelag (Finance Act).

(23)

Tullrestitutionssystemet grundar sig på paragraf 75 i tullagen (Customs Act) från 1962, paragraf 37.2 xvi i punktskattelagen (Excise Act) från 1944 och paragraferna 93A och 94 i skattelagen från 1994. Detta är ett nytt system som inte undersökts tidigare.

(24)

Systemet med finansiering av teknisk uppgradering grundar sig på en resolution av det indiska textilministeriet som den 31 mars 1999 offentliggjordes i den särskilda del I avsnitt I i Indiens officiella tidning. Detta är ett nytt system som inte undersökts tidigare.

(25)

Exportkreditsystemet grundar sig på paragraferna 21 och 35A i lagen om bankverksamhet (Banking Regulation Act) från 1949, enligt vilken Indiens centralbank får ge landets affärsbanker instruktioner i fråga om exportkrediter.

(26)

I enlighet med artikel 11.10 i grundförordningen bjöd kommissionen in de indiska myndigheterna till ytterligare samråd om de ändrade och de oförändrade systemen, även de som inte undersökts tidigare, i syfte att klargöra den faktiska situationen när det gäller dessa system och uppnå en ömsesidigt tillfredsställande lösning. Efter dessa samråd och eftersom man inte kom fram till en ömsesidigt tillfredsställande lösning beträffande dessa system, beslutade kommissionen att alla system skulle tas med i undersökningen av subventionering.

(27)

Tullkreditsystemet beskrivs närmare i punkt 4.3 i dokumentet om export- och importpolitiken 2004–2009 och i kapitel 4 i förfarandehandboken 2004–2009 (volym I).

(28)

Alla tillverkande exportörer och exporterande handlare kan komma i fråga för detta system.

(29)

Exportörer som omfattas av detta system kan ansöka om krediter inom ramen för tullkreditsystemet vilka beräknas som en procentsats av värdet av de produkter som exporteras enligt detta system. De indiska myndigheterna har fastställt sådana procentsatser (nedan kallade tullkreditprocentsatser) för flertalet produkter, däribland den berörda produkten. Tullkreditprocentsatserna fastställs på grundval av standardnormer för input/output och med beaktande av en antagen mängd importerade insatsvaror i exportprodukten samt tullbeloppet för denna antagna import, oavsett om importtullar faktiskt har betalats.

(30)

För att kunna få förmåner inom ramen för detta system måste ett företag exportera. Vid exporttillfället måste exportören lämna en deklaration till de indiska myndigheterna med uppgift om att exporten sker inom ramen för tullkreditsystemet. För att varorna ska kunna exporteras utfärdar de indiska tullmyndigheterna en exporthandling i samband med avsändningsförfarandet. Denna handling innehåller uppgift om storleken på den kredit inom ramen för tullkreditsystemet som ska beviljas för exporten i fråga, och därför vet exportören vid denna tidpunkt hur stor förmån företaget kommer att få.

(31)

Så snart tullmyndigheterna utfärdat en exporthandling kan de indiska myndigheterna inte längre påverka beviljandet av krediter inom ramen för tullkreditsystemet. Vid beräkningen av förmånen inom ramen för tullkreditsystemet ska den tullkreditprocentsats användas som var tillämplig vid den tidpunkt då exportdeklarationen lämnades. En ovanlig retroaktiv höjning av tullkreditprocentsatserna ägde rum under översynsperioden, då förmånen enligt tullkreditsystemet höjdes för export mellan den 1 april 2007 och den 12 juli 2008. Med tanke på principen om rättssäkerhet kan man dock inte anta att en retroaktiv sänkning av tullkreditprocentsatserna skulle kunna genomföras som ett negativt förvaltningsbeslut. Man kan därför konstatera att de indiska myndigheternas möjlighet att retroaktivt ändra nivån på förmånen är begränsad.

(32)

Krediter inom ramen för tullkreditsystemet får överföras fritt och gäller i en tolvmånadersperiod från och med utfärdandet. De kan användas för betalning av tull på efterföljande import av alla slags varor utan importbegränsning, med undantag för kapitalvaror. Varor som importeras med hjälp av sådana krediter kan säljas på den inhemska marknaden (och belastas då med omsättningsskatt) eller användas på annat sätt.

(33)

Ansökningar om krediter inom ramen för tullkreditsystemet görs elektroniskt och får omfatta ett obegränsat antal exporttransaktioner. Det finns i praktiken inga fasta tidsfrister för ansökningar. Det elektroniska system som används för förvaltningen av tullkreditsystemet utesluter inte automatiskt exporttransaktioner utanför ansökningsperiodernas tidsfrister i kapitel 4.47 i förfarandehandboken 2004–2009 (volym I). Dessutom anges det tydligt i kapitel 9.3 i förfarandehandboken 2004–2009 (volym I) att ansökningar som kommer in efter det att tidsfristerna för inlämnande har löpt ut alltid kan behandlas mot en mindre straffavgift (10 % av krediten).

(34)

Medan tullkreditprocentsatsen för export av den berörda produkten under den ursprungliga undersökningens undersökningsperiod var 8 %, var den vid översynsperiodens början endast 3,7 %, en sats som under översynsperioden ändrades till 6,7 % (fr.o.m. den 12 juli 2007) och undantagsvis tillämpades retroaktivt på export fr.o.m. den 1 april 2007.

(35)

De indiska myndigheterna och Texprocil gjorde gällande att inga alltför stora eftergifter skett vid tillämpningen av tullkreditsystemet och menade att systemet därför inte var utjämningsbart. Detta argument avvisas mot bakgrund av slutsatsen i skäl 38 att detta system inte kan betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 2.1 a ii i samt led i i bilaga I och bilagorna II och III till grundförordningen. Följaktligen är hela beloppet av uteblivna tullar utjämningsbart.

(36)

Tullkreditsystemet innebär att subventioner i den mening som avses i artikel 2.1 a ii och 2.2 i grundförordningen beviljas. En kredit inom ramen för tullkreditsystemet utgör ett finansiellt bidrag från de indiska myndigheterna, eftersom krediten slutligen kommer att användas för att avräkna importtullar, vilket minskar beloppet av de tullinkomster som de indiska myndigheterna annars skulle ha fått. Krediter inom ramen för tullkreditsystemet innebär också att exportörer får en förmån genom att deras likviditet förbättras.

(37)

Tullkreditsystemet är rättsligt sett knutet till exportresultat och anses följaktligen vara selektivt och utjämningsbart enligt artikel 3.4 a i grundförordningen.

(38)

Detta system kan inte betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 2.1 a ii i grundförordningen. Det uppfyller inte de strikta reglerna i led i i bilaga I, bilaga II (definition av och regler rörande restitutionssystem) och bilaga III (definition av och regler rörande restitutionssystem som tillåter substitution) till grundförordningen. En exportör har ingen skyldighet att faktiskt förbruka de tullfritt importerade varorna i tillverkningsprocessen, och krediten beräknas inte på grundval av faktiskt använda insatsvaror. Det finns inte heller något system eller förfarande för att kontrollera vilka insatsvaror som förbrukats vid tillverkningen av exportprodukten eller om det skett en alltför stor återbetalning av importtull enligt led i i bilaga I och bilagorna II och III till grundförordningen. Slutligen är exportörer berättigade till förmåner enligt tullkreditsystemet oavsett om de importerar några insatsvaror eller inte. En exportör får förmånen genom att helt enkelt exportera varor, dvs. utan att behöva visa att insatsvaror importerats. Exportörer som köper alla sina insatsvaror på den inhemska marknaden och inte importerar några varor som kan användas som insatsvaror är således ändå berättigade till förmåner enligt systemet.

(39)

I enlighet med artiklarna 2.2 och 5 i grundförordningen beräknades storleken på den utjämningsbara subventionen som den förmån som mottagaren konstaterats få under översynsperioden. I detta avseende anses mottagaren få förmånen då exporttransaktionen enligt detta system sker. Vid denna tidpunkt måste de indiska myndigheterna avstå från att driva in tullen, vilket utgör ett finansiellt bidrag i den mening som avses i artikel 2.1 a ii i grundförordningen. De indiska myndigheterna kan inte längre påverka beviljandet av subventionen när tullmyndigheterna väl utfärdat en exporthandling som innehåller uppgift om bl.a. storleken på krediten inom ramen för tullkreditsystemet för exporttransaktionen i fråga. Dessutom periodiserade de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna krediterna inom ramen för tullkreditsystemet och bokförde dem som inkomster vid exporttillfället.

(40)

För att ta hänsyn till inverkan av den retroaktiva höjningen av tullkreditprocentsatserna, ökades det värde på krediterna inom ramen för tullkreditsystemet som bokförts för export mellan den 1 april och den 12 juli 2007 där så var nödvändigt, eftersom den faktiska förmån som företagen är berättigade till när de erhåller krediten från de indiska myndigheterna är högre än den som det formellt görs anspråk på vid exporttillfället.

(41)

Vid beräkningen av subventionsbeloppet (täljare) drogs i de fall väl underbyggda ansökningar hade lämnats in sådana avgifter som var nödvändiga för att få subventioner av från de krediter som fastställts, i enlighet med artikel 7.1 a i grundförordningen. I enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp över den totala exportomsättningen under översynsperioden (nämnare), eftersom subventionen var knuten till exportresultat och inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(42)

Det kom in flera synpunkter på vissa detaljer i beräkningen av förmånen inom ramen för tullkreditsystemet. Där det befanns vara motiverat, justerades beräkningarna i enlighet med detta.

(43)

I motsats till vad några exporterande tillverkare påstått, måste även krediter inom ramen för tullkreditsystemet som erhålls vid export av andra produkter än den berörda produkten beaktas vid fastställandet av beloppet av utjämningsbara krediter inom ramen för tullkreditsystemet. Enligt tullkreditsystemet finns det ingen skyldighet att begränsa användningen av krediterna till import av tullfria insatsvaror som är knutna till en särskild produkt. Krediter inom ramen för tullkreditsystemet kan tvärtom överföras fritt och till och med säljas och användas för import av alla slags varor som får importeras utan begränsningar (insatsvarorna för den berörda produkten hör till denna kategori), med undantag för kapitalvaror. Den berörda produkten kan således komma i fråga för alla krediter inom ramen för tullkreditsystemet som uppstår.

(44)

Fem företag som ingick i stickprovet utnyttjade tullkreditsystemet under översynsperioden med subventionsmarginaler på 0,15 %–3,96 %.

(45)

Systemet med tillstånd för tullfri import beskrivs närmare i kapitel 4 i dokumentet om export- och importpolitiken 2004–2009 och i kapitel 4 i förfarandehandboken 2004–2009 (volym I). Systemet infördes den 1 maj 2006 och ersatte systemet med certifikat för tullfri påfyllning av insatsmaterial, som utjämnades genom den ursprungliga förordningen.

(46)

Tillstånd för tullfri import utfärdas till exporterande handlare eller tillverkande exportörer så att dessa kan importera insatsvaror som används vid tillverkningen av varor som är avsedda för export utan att betala grundläggande tull, tilläggstull, utbildningsskatt, antidumpningstull och skyddstull, i förekommande fall.

(47)

Systemet med tillstånd för tullfri import är tillämpligt före och efter export och möjliggör import av varor som fastställts enligt standardnormerna för input/output men som, när det gäller överlåtbara tillstånd för tullfri import, inte nödvändigtvis behöver användas i tillverkningen av exportprodukten.

(48)

Tillstånden för tullfri import omfattar endast importen av de insatsvaror som föreskrivs i standardnormerna. Importberättigandet är begränsat till den kvantitet och det värde som anges i standardnormerna, men det kan på begäran ändras av de regionala myndigheterna.

(49)

Exportskyldigheten är föremål för ett krav på minsta förädlingsvärde på 20 %. Exporten kan genomföras innan ett tillstånd för tullfri import utfärdas; i så fall fastställs importberättigandet i förhållande till den preliminära exporten.

(50)

När exportskyldigheten fullgjorts kan exportören begära att tillståndet för tullfri import görs överlåtbart, vilket i praktiken innebär ett tillstånd att sälja licensen för tullfri import på marknaden.

(51)

De indiska myndigheterna och Texprocil gjorde gällande att systemet med certifikat för tullfri påfyllning av insatsmaterial är ett legitimt restitutionssystem som tillåter substitution, eftersom systemet möjliggör påfyllning av insatsvaror som används i exportprodukten och ansågs vara rimligt, ändamålsenligt och förenligt med allmänt vedertaget handelsbruk i Indien. Eftersom kvantiteten, kvaliteten och de tekniska egenskaperna och specifikationerna motsvarar dem som föreligger hos insatsvaror som används i exportprodukten, ansåg de indiska myndigheterna och Texprocil att systemet var tillåtet enligt WTO-avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder. De indiska myndigheterna och Texprocil menade också att det relevanta villkoret vid bedömningen av huruvida det rörde sig om ett legitimt restitutionssystem som tillåter substitution var att undersöka vad som importeras och inte vem som importerar. Det hävdades även att man från myndigheternas sida inte beviljar några ytterligare förmåner. Man menade att systemet därför inte var utjämningsbart. Det lades inte fram någon ny bevisning till stöd för dessa argument, och de avvisas därför mot bakgrund av undersökningsresultaten i skälen 52–55, som visar att inget av delsystemen kan betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 2.1 a ii i samt led i i bilaga I och bilagorna II och III till grundförordningen. Följaktligen är hela förmånsbeloppet utjämningsbart.

(52)

Även om det finns vissa skillnader mellan tillämpningen av det nya systemet med tillstånd för tullfri import och systemet med certifikat för tullfri påfyllning av insatsmaterial, som utjämnades tidigare, måste det nya systemet anses vara en fortsättning av systemet med certifikat för tullfri påfyllning av insatsmaterial, eftersom det övertagit det tidigare systemets viktigaste inslag.

(53)

Både systemet med certifikat för tullfri påfyllning av insatsmaterial och systemet med tillstånd för tullfri import utgör en subvention i den mening som avses i artikel 2.1 a i och ii och 2.2 i grundförordningen, dvs. ett finansiellt bidrag i form av ett bidrag. De innefattar en direkt överföring av medel, eftersom de antingen kan säljas och omvandlas till kontanter eller användas för betalning av importtullar, vilket gör att de indiska myndigheterna förlorar intäkter som de annars skulle ha fått. Systemet med certifikat för tullfri påfyllning av insatsmaterial och systemet med tillstånd för tullfri import innebär också att exportörer får en förmån genom att deras likviditet förbättras.

(54)

Båda systemen är rättsligt sett knutna till exportresultat och anses följaktligen vara selektiva och utjämningsbara enligt artikel 3.4 a i grundförordningen.

(55)

Ingetdera systemet kan heller betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 2.1 a ii i grundförordningen. Systemen uppfyller inte de strikta reglerna i led i i bilaga I, bilaga II (definition av och regler rörande restitutionssystem) och bilaga III (definition av och regler rörande restitutionssystem som tillåter substitution) till grundförordningen. I synnerhet bör det nämnas i) att de medger återbetalning eller restitution i efterhand av importavgifter för insatsvaror som förbrukas i tillverkningsprocessen för en annan produkt, ii) att det inte finns något system eller förfarande för att kontrollera huruvida insatsvaror förbrukas vid tillverkningen av exportprodukten, och i så fall vilka insatsvaror, eller om det getts en alltför stor förmån enligt led i i bilaga I och bilagorna II och III till grundförordningen och iii) att möjligheten att överlåta certifikat/tillstånd innebär att en exportör som beviljats ett certifikat för tullfri påfyllning av insatsmaterial/ett tillstånd för tullfri import inte är skyldig att faktiskt använda det för att importera insatsvarorna.

(56)

Vid fastställandet av förmånen tog man hänsyn till att licenserna inom ramen för systemet med certifikat för tullfri påfyllning av insatsmaterial och systemet med tillstånd för tullfri import, till skillnad från tullkreditsystemet, inte har något nominellt värde eller någon kreditsats. På licensen anges den sammanlagda kvantitet av tillåtna insatsvaror som får importeras och det högsta sammanlagda cif-värdet för denna import. Följaktligen är förmånen inte känd vid exporttillfället, och den kan fastställas och bokföras i räkenskaperna först när licensen används för import eller säljs.

(57)

I de fall licenserna användes för import beräknades därför företagens förmåner på grundval av uteblivna importtullar. I de fall licenserna överläts (såldes) beräknades förmånen på grundval av intäkterna från försäljningen under översynsperioden.

(58)

Vid undersökningen konstaterade man att fem företag som exporterade inom ramen för systemet med certifikat för tullfri påfyllning av insatsmaterial och/eller systemet med tillstånd för tullfri import sålde sina tillstånd/certifikat till tredje man.

(59)

En exporterande tillverkare hävdade att den hade använt ett av sina tillstånd för tullfri import som restitution genom substitution och att företaget inte fått några alltför stora eftergifter av importtullar med denna licens. Vid undersökningen fastställde man att import- och exportkvantiteterna enligt denna licens inte hade uttömts och att licensen ännu inte avslutats och kontrollerats i enlighet med bestämmelserna i dokumentet om export- och importpolitiken. Därför, och med beaktande av undersökningsresultaten i skäl 55, drog man slutsatsen att företaget inte kunde bevisa att det inte fått någon alltför stor eftergift med denna licens. Hela beloppet av de tullar som företaget inte behövt betala för import med denna licens anses därför vara en subvention, och således avvisades påståendet.

(60)

Vid beräkningen av subventionsbeloppet (täljare) drogs i de fall väl underbyggda ansökningar hade lämnats in sådana avgifter som var nödvändiga för att få subventioner av från de förmåner som fastställts, i enlighet med artikel 7.1 a i grundförordningen. I enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp över den totala exportomsättningen under översynsperioden (nämnare), eftersom subventionen var knuten till exportresultat och inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(61)

Det kom in flera synpunkter på vissa detaljer i beräkningen av förmånen inom ramen för systemet med certifikat för tullfri påfyllning av insatsmaterial/systemet med tillstånd för tullfri import. Där det befanns vara motiverat, justerades beräkningarna i enlighet med detta.

(62)

I motsats till vad några exporterande tillverkare påstått, måste även krediter inom ramen för systemet med certifikat för tullfri påfyllning av insatsmaterial/systemet med tillstånd för tullfri import som erhålls vid export av andra produkter än den berörda produkten beaktas vid fastställandet av beloppet av utjämningsbara förmåner. Enligt systemet med certifikat för tullfri påfyllning av insatsmaterial/systemet med tillstånd för tullfri import finns det ingen skyldighet att begränsa användningen av krediterna till import av tullfria insatsvaror som är knutna till en särskild produkt. Krediter inom ramen för dessa system kan tvärtom överföras fritt och till och med säljas och användas för import av alla slags varor som får importeras utan begränsningar (insatsvarorna för den berörda produkten hör till denna kategori), med undantag för kapitalvaror. Den berörda produkten kan således komma i fråga för alla förmåner inom ramen för systemet med certifikat för tullfri påfyllning av insatsmaterial/systemet med tillstånd för tullfri import som uppstår.

(63)

Fyra företag som ingick i stickprovet konstaterades utnyttja dessa system under översynsperioden med subventionsmarginaler på 0,09 %–2,03 %.

(64)

Systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror beskrivs närmare i kapitel 5 i dokumentet om export- och importpolitiken 2004–2009 och i kapitel 5 i förfarandehandboken 2004–2009 (volym I).

(65)

Tillverkande exportörer, exporterande handlare som ”har anknytning till” tillverkare samt tjänsteleverantörer kan komma i fråga för detta system.

(66)

På villkor att ett företag gör ett exportåtagande utfärdar de indiska myndigheterna, efter ansökan och mot en avgift, en licens inom ramen för systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror. Med denna licens får företaget importera kapitalvaror (nya och, sedan april 2003, begagnade kapitalvaror som är högst tio år gamla) till en reducerad tullsats. Till och med den 31 mars 2000 tillämpades en effektiv tullsats på 11 % (inklusive en tilläggsavgift på 10 %) eller, i fråga om import till ett högt värde, en nolltullsats. Sedan april 2000 innebär systemet att en reducerad importtullsats på 5 % tas ut på samtliga kapitalvaror som importeras inom ramen för systemet. För att exportåtagandet ska anses vara fullgjort måste företaget använda de importerade kapitalvarorna för att tillverka en viss kvantitet exportvaror under en viss period. Den 9 maj 2008, dvs. efter översynsperioden, meddelade de indiska myndigheterna att den tull som ska betalas på import inom ramen för detta system sänktes till 3 %.

(67)

Innehavaren av en licens enligt detta system kan också anskaffa kapitalvarorna på den inhemska marknaden. I så fall ansöker licensinnehavaren om att licensen ska upphävas. Den inhemska tillverkare av kapitalvarorna som anges i upphävandeskrivelsen får rätt till leverans likställd med export och är berättigad till tullfri import av sådana delar som behövs för att tillverka kapitalvarorna. Den punktskatt som licensinnehavaren ska betala på det inhemska köpet av kapitalvaran kan dock återbetalas, eller så kan licensinnehavaren befrias från den. Innehavaren av licensen inom ramen för detta system är fortfarande skyldig att fullgöra exportåtagandet, som fastställs med hänsyn till de nominella tullar som inte behövts betalas på fob-värdet av importvarorna.

(68)

De indiska myndigheterna menade att det inte uppstod några förmåner när en innehavare av en licens inom ramen för systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror ansöker om upphävande av sin licens och köper kapitalvarorna på den inhemska marknaden, eftersom det inte utfärdats någon motsvarande myndighetsförordning om befrielse från betalning av punktskatt på sådana köp. De indiska myndigheterna bekräftade dock också att en innehavare av en licens inom ramen för detta system under vissa omständigheter skulle kunna köpa kapitalvaror utan att betala punktskatt, dvs. i fall där denna skatt inte hade avräknats inom ramen för Indiens centrala system för momskrediter (CENVAT). Dessutom är den inhemska leverantören av kapitalvarorna i dessa fall berättigad till skatteförmåner som återspeglas i priset på de levererade kapitalvarorna. Eftersom detta är en förmån som kan fås på villkor att produkter exporteras, då licensinnehavarens exportåtagande inte ändras när licensen upphävs, ansågs det att argumentet måste avvisas, och undersökningsresultaten förblir desamma.

(69)

Systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror innebär att subventioner i den mening som avses i artikel 2.1 a ii och 2.2 i grundförordningen beviljas. Tullsänkningen, eller vid köp på den inhemska marknaden skatteåterbetalningen eller skattebefrielsen, utgör ett finansiellt bidrag från de indiska myndigheterna, eftersom förmånen innebär en minskning av de inkomster som de indiska myndigheterna annars skulle ha fått.

(70)

Tullsänkningen innebär också att exportören får en förmån, eftersom de tullar som inte behöver betalas vid import förbättrar företagets likviditet. När det gäller återbetalningen av/befrielsen från punktskatt innebär den att exportören får en förmån, eftersom de skatter som inte behöver betalas vid köp av kapitalvarorna förbättrar företagets likviditet.

(71)

Systemet är vidare rättsligt sett knutet till exportresultat, eftersom licenserna i fråga inte kan erhållas utan ett exportåtagande. Systemet anses följaktligen vara selektivt och utjämningsbart enligt artikel 3.4 a i grundförordningen.

(72)

Detta system kan inte betraktas som ett godkänt system för avskrivning av ackumulerade indirekta skatter som tagits ut i tidigare led eller ett godkänt restitutionssystem eller godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 2.1 a ii i grundförordningen. Kapitalvaror omfattas i enlighet med leden h och i i bilaga I till grundförordningen inte av denna typ av godkända system, eftersom de inte förbrukas vid tillverkningen av exportprodukterna. När det gäller avskrivningen av ackumulerade indirekta skatter som tagits ut i tidigare led bör det noteras att exportörerna inte skulle vara berättigade till samma avskrivning om de inte var bundna av skyldigheten att exportera.

(73)

I enlighet med artikel 7.3 i grundförordningen beräknades subventionsbeloppet på grundval av beloppet av obetalda tullar på importerade kapitalvaror eller obetald/återbetald punktskatt på varor som köpts på den inhemska marknaden, beroende på vad som var tillämpligt, fördelat över en period som avspeglade den normala avskrivningsperioden för sådana kapitalvaror. I enlighet med etablerad praxis justerades det på detta sätt beräknade belopp som skulle hänföras till översynsperioden genom tillägg av ränta under denna period för att det fulla värdet av förmånen över tiden skulle avspeglas. För detta ändamål ansågs marknadsräntan i Indien under översynsperioden vara lämplig. För beräkningen av subventionsbeloppet (täljare) drogs sådana avgifter som var nödvändiga för att få subventioner av från denna summa, i enlighet med artikel 7.1 a i grundförordningen. I enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp över exportomsättningen under översynsperioden (nämnare), eftersom subventionen var knuten till exportresultat och inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(74)

Det kom in flera synpunkter på vissa detaljer i beräkningen av förmånen inom ramen för systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror. Där det befanns vara motiverat, justerades beräkningarna i enlighet med detta.

(75)

I motsats till vad några exporterande tillverkare påstått, måste även förmåner inom ramen för systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror som erhålls vid export av andra produkter än den berörda produkten beaktas vid fastställandet av beloppet av utjämningsbara förmåner. Enligt detta system finns det ingen skyldighet att begränsa användningen av förmånen till import av tullfria insatsvaror som är knutna till en särskild produkt. Den berörda produkten kan således komma i fråga för alla förmåner inom ramen för systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror som uppstår.

(76)

Fyra företag som ingick i stickprovet utnyttjade detta system under översynsperioden med subventionsmarginaler på upp till 1,45 %; för ett företag konstaterades förmånen vara försumbar.

(77)

Detta system beskrivs närmare i punkterna 4.1.1–4.1.14 i dokumentet om export- och importpolitiken 2004–2009 och i kapitel 4.1–4.30 i förfarandehandboken 2004–2009 (volym I). Detta system kallades systemet med förhandslicenser under den förra översynen, som ledde till införandet av den slutgiltiga utjämningstull som för närvarande är i kraft.

(78)

Systemet med förhandstillstånd består av sex delsystem, som beskrivs närmare i skäl 79. Delsystemen skiljer sig åt bl.a. i fråga om vilka företag och verksamheter som omfattas. Tillverkande exportörer och exporterande handlare som ”har anknytning till” tillverkare har tillgång till förhandstillstånd för fysisk export och förhandstillstånd för årligt behov. Tillverkande exportörer som levererar till en slutgiltig exportör har tillgång till förhandstillstånd för mellanliggande leverans. Huvudleverantörer som levererar till företag som ingår i de kategorier av ”leverans likställd med export” som nämns i punkt 8.2 i dokumentet om export- och importpolitiken 2004–2009, t.ex. leverantörer till exportorienterade företag, har tillgång till förhandstillstånd för leverans likställd med export. Slutligen har mellanliggande leverantörer till tillverkande exportörer rätt till förmåner från leveranser likställda med export inom ramen för delsystemen med dokument för förhandsbefrielse och med ömsesidig inhemsk remburs.

(79)

Förhandstillstånd kan utfärdas i fråga om följande:

(80)

Det fastställdes att två samarbetsvilliga exportörer under översynsperioden erhöll förmåner knutna till den berörda produkten från två av delsystemen, nämligen förhandslicens/förhandstillstånd för fysisk export och förhandslicens för mellanliggande leverans. Det var således inte nödvändigt att fastställa huruvida de övriga delsystemen bör utjämnas.

(81)

Sedan den slutgiltiga utjämningstull som för närvarande är i kraft infördes, har de indiska myndigheterna ändrat kontrollsystemet för systemet med förhandslicenser/systemet med förhandstillstånd. För att det ska vara möjligt för de indiska myndigheterna att göra kontroller har en innehavare av ett förhandstillstånd rättslig skyldighet att i ett särskilt format korrekt redovisa förbrukningen och användningen av varor som importerats tullfritt/köpts på den inhemska marknaden (se kapitel 4.26 och 4.30 i samt tillägg 23 till förfarandehandboken 2004–2009 (volym I)), dvs. ett register över den faktiska förbrukningen. Detta register måste kontrolleras av en extern auktoriserad revisor/kostnadsrevisor (”cost and works accountant”), som utfärdar ett intyg om att de föreskrivna registren och den relevanta bokföringen har granskats och att de uppgifter som lämnats enligt tillägg 23 i alla hänseenden är sanningsenliga och korrekta. Dessa bestämmelser gäller dock endast förhandstillstånd som utfärdats från och med den 13 maj 2005. För alla förhandstillstånd eller förhandslicenser som utfärdades före detta datum, måste innehavarna följa de kontrollbestämmelser som gällde tidigare, dvs. att korrekt redovisa förbrukningen och användningen av importerade varor per licens i det format som anges i tillägg 18 (se kapitel 4.30 i och tillägg 18 till förfarandehandboken 2002–2007 (volym I)).

(82)

När det gäller de delsystem som de två exporterande tillverkarna utnyttjade under översynsperioden, dvs. fysisk export och mellanliggande leverans, fastställer de indiska myndigheterna värdet och volymen av både den tillåtna importmängden och exportskyldigheten, och dessa anges på licenserna. Dessutom ska myndigheternas tjänstemän vid import- och exporttillfällena föra in transaktionerna i licensen. Den importvolym som tillåts inom ramen för detta system fastställs av de indiska myndigheterna på grundval av standardnormer för input/output. Standardnormer för input/output finns för flertalet produkter, även den berörda produkten, och offentliggörs i förfarandehandboken 2004–2009 (volym II).

(83)

Importerade insatsvaror får inte överföras och måste användas för att tillverka den resulterande exportprodukten. Skyldigheten att exportera måste fullgöras inom en viss tidsfrist efter licensens utfärdande (24 månader med möjlighet till två förlängningar på 6 månader vardera).

(84)

De indiska myndigheterna gjorde gällande att de tillämpade ett ändamålsenligt kontrollsystem för detta system i enlighet med tillägg 23 till förfarandehandboken 2004 - 2009 (volym I), och att inga alltför stora eftergifter skedde vid tillämpningen av systemet med förhandslicenser/systemet med förhandstillstånd. Man menade att systemet därför inte var utjämningsbart. Det lades inte fram någon ny bevisning till stöd för dessa påståenden, och de avvisas därför mot bakgrund av undersökningsresultaten, som visar att inget av delsystemen kan betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 2.1 a ii i samt bilagorna II och III till grundförordningen, eftersom det inte fanns något ändamålsenligt kontrollsystem.

(85)

Om det konstateras att ett ändamålsenligt kontrollsystem saknas kan detta enligt avsnitt II.5 i bilaga II och avsnitt II.3 i bilaga III till grundförordningen kompenseras genom att exportlandet gör en ytterligare granskning för att fastställa om det skett en alltför stor återbetalning. Eftersom inga sådana granskningar gjordes före kontrollbesöken och det inte bevisades att inga alltför stora betalningar tagits emot, avvisas argumenten.

(86)

Befrielsen från importtull utgör en subvention i enlighet med artikel 2.1 a ii och 2.2 i grundförordningen, dvs. ett finansiellt bidrag från de indiska myndigheterna som innebär att exportörerna beviljas en förmån.

(87)

Systemen med förhandslicenser/förhandstillstånd för fysisk export och förhandstillstånd för mellanliggande leverans är dessutom uppenbarligen rättsligt sett knutna till exportresultat och anses följaktligen vara selektiva och utjämningsbara enligt artikel 3.4 a i grundförordningen. Ett företag kan inte få förmåner inom ramen för dessa system om det inte åtar sig att exportera.

(88)

Inget av de två delsystem som använts i detta fall, förhandslicenser/förhandstillstånd för fysisk export och förhandstillstånd för mellanliggande leverans, kan betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 2.1 a ii i grundförordningen. Systemen uppfyller inte de strikta reglerna i led i i bilaga I, bilaga II (definition av och regler rörande restitutionssystem) och bilaga III (definition av och regler rörande restitutionssystem som tillåter substitution) till grundförordningen.

(89)

När det gäller den exporterande tillverkare som använde systemet med förhandstillstånd, fastställde man att de nya kontrollkrav som de indiska myndigheterna föreskriver inte hade använts i praktiken, eftersom licenserna ännu inte hade avslutats vid kontrolltillfället och därför inte hade kontrollerats i enlighet med reglerna i dokumentet om export- och importpolitiken. Företaget kunde således inte bevisa att det inte fått någon alltför stor eftergift med denna licens. Hela beloppet av de tullar som företaget inte behövt betala för import med denna licens anses därför vara en subvention.

(90)

De indiska myndigheterna tillämpade inte sitt kontrollsystem eller kontrollförfarande effektivt för att kunna avgöra vilka insatsvaror och vilka mängder av dem som förbrukats vid tillverkningen av exportprodukten (se avsnitt II.4 i bilaga II till grundförordningen och, när det gäller restitutionssystem som tillåter substitution, avsnitt II.2 i bilaga III till grundförordningen). Själva standardnormerna för input/output kan inte anses vara ett system för kontroll av den faktiska förbrukningen, eftersom insatsvaror som importeras tullfritt enligt tillstånd/licenser med olika standardnormsföreskrifter blandas i samma tillverkningsprocess för en exportvara. Denna typ av process gör att de indiska myndigheterna inte tillräckligt noggrant kan kontrollera vilka mängder av insatsvaror som förbrukats vid exporttillverkningen och med vilket standardnormsriktvärde de bör jämföras.

(91)

De indiska myndigheterna har vidare antingen inte utfört eller ännu inte slutfört någon effektiv kontroll grundad på ett korrekt fört register över faktisk förbrukning. De indiska myndigheterna har dessutom inte heller gjort någon ytterligare granskning grundad på de insatsvaror som faktiskt förbrukats, vilket de normalt sett borde ha gjort när det saknas ett effektivt tillämpat kontrollsystem (se avsnitt II.5 i bilaga II och avsnitt II.3 i bilaga III till grundförordningen).

(92)

Dessa två delsystem är således utjämningsbara.

(93)

Eftersom det inte rör sig om ett godkänt restitutionssystem eller godkänt restitutionssystem som tillåter substitution motsvarar den utjämningsbara förmånen storleken på den totala eftergiften av de importtullar som normalt tas ut vid import av insatsvaror. Här bör det noteras att grundförordningen inte föreskriver att endast en ”alltför stor” eftergift av tullar ska utjämnas. Enligt artikel 2.1 a ii i och led i i bilaga I till grundförordningen får visserligen endast en alltför stor eftergift av tullar utjämnas, förutsatt att villkoren i bilagorna II och III till grundförordningen är uppfyllda. Dessa villkor är emellertid inte uppfyllda i detta fall. Om det fastställs att det saknas ett adekvat kontrollsystem är det ovannämnda undantaget för restitutionssystem således inte tillämpligt, och de normala reglerna för utjämning av beloppet av obetalda tullar (uteblivna intäkter), snarare än en föregiven alltför stor eftergift, är tillämpliga. I enlighet med avsnitt II i bilaga II och avsnitt II i bilaga III till grundförordningen är den undersökande myndigheten inte skyldig att beräkna omfattningen av den alltför stora eftergiften. I enlighet med artikel 2.1 a ii i grundförordningen behöver den enbart fastställa att tillräcklig bevisning föreligger för att motbevisa lämpligheten hos ett påstått kontrollsystem.

(94)

Subventionsbeloppet beräknades på grundval av uteblivna importtullar (grundläggande tull och särskild tilläggstull) på de varor som importerats inom ramen för de två delsystem som använts för den berörda produkten under översynsperioden. I enlighet med artikel 7.1 a i grundförordningen drogs sådana avgifter som var nödvändiga för att erhålla subventioner av från subventionsbeloppet i de fall väl underbyggda ansökningar om detta lämnats in. I enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp över den exportomsättning som den berörda produkten genererade under översynsperioden (nämnare), eftersom subventionen var knuten till exportresultat och inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(95)

Det kom in flera synpunkter på vissa detaljer i beräkningen av förmånen inom ramen för systemet med förhandslicenser/systemet med förhandstillstånd. Där dessa synpunkter befanns vara motiverade, justerades beräkningarna i enlighet med detta.

(96)

I motsats till vad några exporterande tillverkare påstått, måste även förmåner inom ramen för systemet med förhandslicenser/systemet med förhandstillstånd som erhålls vid export av andra produkter än den berörda produkten beaktas vid fastställandet av beloppet av utjämningsbara förmåner. Enligt dessa system finns det ingen skyldighet att begränsa användningen av förmånen till import av tullfria insatsvaror som är knutna till en särskild produkt. Den berörda produkten kan således komma i fråga för alla förmåner inom ramen för systemet med förhandslicenser/systemet med förhandstillstånd som uppstår.

(97)

Två företag som ingick i stickprovet utnyttjade systemet med förhandslicenser eller systemet med förhandstillstånd, och förmånen varierade mellan 0,17 % och 1,74 %.

(98)

Ingen av de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna befann sig i en särskild ekonomisk zon eller en industriell frizon för bearbetning på export eller hade status som ett exportorienterade företag. Någon ytterligare analys av systemet behövde därför inte göras i denna undersökning.

(99)

Enligt detta system kunde exportörer få en förmån i form av en partiell befrielse från inkomstskatt på vinster från exportförsäljning. Den rättsliga grunden för denna befrielse fanns i paragraf 80HHC i lagen om inkomstskatt.

(100)

Denna bestämmelse avskaffades från och med taxeringsåret 2005–2006 (dvs. för räkenskapsåret 1 april 2004–31 mars 2005), och avsnitt 80HHC i lagen om inkomstskatt medför således inga förmåner efter den 31 mars 2004. Ingen av de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna fick någon förmån inom ramen för detta system under översynsperioden. Någon ytterligare analys av systemet behövde därför inte göras i denna undersökning.

(101)

Tullrestitutionssystemet grundar sig på paragraf 75 i tullagen (Customs Act) från 1962, paragraf 37.2 xvi i punktskattelagen (Excise Act) från 1944 och paragraferna 93A och 94 i skattelagen (Finance Act) från 1994.

(102)

Alla exportörer kan komma i fråga för detta system.

(103)

De indiska myndigheterna fastställer två typer av tullrestitutionssatser – satser för hela branschen, som ges som schablonbelopp till alla exportörer av en viss produkt, och varumärkessatser, som ges till enskilda företag för produkter som inte omfattas av satserna för hela branschen. Den första typen (satser för hela branschen) är den som är relevant när det gäller den berörda produkten.

(104)

Restitutionssatserna för hela branschen beräknas som en procentsats av värdet av de produkter som exporteras enligt detta system. De indiska myndigheterna har fastställt sådana restitutionssatser för olika produkter, däribland den berörda produkten. De fastställs på grundval av antagna indirekta skatter och importavgifter som tagits ut på varor och tjänster som använts vid tillverkningen av exportprodukten (importtullar, punktskatt, skatt på tjänster etc.), inklusive antagna indirekta skatter och importavgifter som tagits ut på varor och tjänster som använts vid tillverkningen av insatsvarorna, oavsett om dessa skatter och avgifter faktiskt betalats eller inte. Det finns ett tak för maxvärdet per enhet av exportprodukten som bestämmer storleken på tullrestitutionen. Om företaget kan begära återbetalning av vissa av dessa tullar från CENVAT-systemet är restitutionssatsen lägre.

(105)

Tullrestitutionssatserna för den berörda produkten ändrades flera gånger under översynsperioden. Till och med den 1 april 2007 var de tillämpliga satserna 6,4 %–6,9 %, beroende på produkttyp, och till och med den 1 september 2007 9,1 %–9,8 %. Den 13 december 2007, dvs. efter översynsperiodens slut, höjdes restitutionssatserna till 10,1 %–10,3 %, och höjningen tillämpades retroaktivt från och med den 1 september 2007, dvs. inom översynsperioden.

(106)

För att kunna få förmåner inom ramen för detta system måste ett företag exportera. Vid exporttillfället måste exportören lämna en deklaration till de indiska myndigheterna med uppgift om att exporten sker inom ramen för tullrestitutionssystemet. För att varorna ska kunna exporteras utfärdar de indiska tullmyndigheterna en exporthandling i samband med avsändningsförfarandet. Denna handling innehåller uppgift om bl.a. storleken på den tullrestitution som ska beviljas för exporttransaktionen i fråga. Exportören vet då hur stor förmån företaget kommer att få och bokför den i räkenskaperna som en fordran. Så snart tullmyndigheterna utfärdat en exporthandling kan de indiska myndigheterna inte längre påverka beviljandet av tullrestitutioner. Vid beräkningen av förmånen inom ramen för tullrestitutionssystemet ska i allmänhet den tullrestitutionssats användas som var tillämplig vid den tidpunkt då exportdeklarationen lämnades. En retroaktiv höjning av restitutionssatserna ägde rum under översynsperioden, vilket beaktades vid beräkningen av subventionens storlek.

(107)

Flera parter hävdade att tullrestitutionssystemet inte kunde utjämnas i denna undersökning, eftersom det inte uttryckligen nämndes i de antisubventionsfrågeformulär som sändes ut i början av undersökningen. Detta argument avvisas av följande skäl: syftet med denna översyn är enligt tillkännagivandet om inledande att fastställa ”subventionsnivån”, som har gjort att de exporterande tillverkarna av den berörda produkten fått förmåner; översynen omfattar alltså alla subventionssystem som de indiska myndigheterna tillämpar.

(108)

Det hävdades att tullrestitutionssystemet inte var knutet till exportresultat, eftersom förmånen enligt systemet inte hänförde sig till nivån på exportörernas export. Detta argument avvisas, eftersom förmånen enligt tullrestitutionssystemet endast kan begäras om varorna exporteras, vilket är tillräckligt för att kriteriet ”knutet till exportresultat” i artikel 3.4 a i grundförordningen ska vara uppfyllt. Mot bakgrund av denna slutsats är det inte nödvändigt att analysera argumentet att tullrestitutionssystemet inte skulle vara selektivt enligt artikel 3.2 och 3.3 i grundförordningen.

(109)

De indiska myndigheterna hävdade att tullrestitutionssystemet är ett restitutionssystem som är förenligt med bestämmelserna i grundförordningen och att förfarandet för fastställande av restitutionssatserna för hela branschen var rimligt, ändamålsenligt och förenligt med allmänt vedertaget handelsbruk i exportlandet i enlighet med avsnitt II.4 i bilaga II och avsnitt II.2 i bilaga III. Såsom anges i skäl 104 innebar detta förfarande en branschövergripande uppskattning av de insatsvaror som använts vid tillverkningen och de importtullar och indirekta skatter som uppstått. Detta förfarande var dock inte tillräckligt noggrant ens enligt de indiska myndigheternas inlaga. De indiska myndigheterna bekräftade att det fanns ett inslag av genomsnittsberäkning, vilket skulle medföra att den faktiska restitutionen var högre än de tullar som faktiskt betalats. De gjorde inte heller några ytterligare granskningar som grundade sig på de insatsvaror som faktiskt förbrukats, vilket de normalt sett borde ha gjort när det saknas ett effektivt tillämpat kontrollsystem (se avsnitt II.5 i bilaga II och avsnitt II.3 i bilaga III), och de kunde inte heller bevisa att det inte förekom en alltför stor eftergift. Den påstådda parallellen mellan kontrollen och stickprovsförfarandena i grundförordningen ansågs vara irrelevant, eftersom förfarandena klart och tydligt hänför sig till antisubventionsundersökningarna och inte ingår i kriterierna i bilagorna II och III. Således avvisas dessa argument.

(110)

Det hävdades också att man inte kunde sluta sig till att det förekom alltför stora eftergifter av att de indiska myndigheterna inte inkluderade alla indirekta skatter som skulle betalas i Indien i tullrestitutionssystemet, utan endast de indirekta skatterna på central nivå. Detta argument avvisas eftersom alltför stora eftergifter enligt avsnitt II.4 i bilaga II och avsnitt II.2 i bilaga III måste bedömas inom ramen för ett visst subventionssystem.

(111)

Tullrestitutionssystemet innebär att subventioner i den mening som avses i artikel 2.1 a ii och 2.2 i grundförordningen beviljas. Tullrestitutionsbeloppet motsvarar de uteblivna statliga intäkter som annars skulle ha tagits ut och betalats till de indiska myndigheterna. Tullrestitutionerna på export innebär också att exportörer får en förmån genom att deras likviditet förbättras.

(112)

Tullrestitutionssystemet är rättsligt sett knutet till exportresultat och anses följaktligen vara selektivt och utjämningsbart enligt artikel 3.4 a i grundförordningen.

(113)

Flera parter som berördes av förfarandet hävdade att tullrestitutionssystemet är ett restitutionssystem som är förenligt med bestämmelserna i grundförordningen och att den förmån som erhålls inom ramen för detta system därför inte bör utjämnas.

(114)

Under undersökningen fastställde man att systemet inte kan betraktas som ett godkänt system för avskrivning av ackumulerade indirekta skatter som tagits ut i tidigare led eller ett godkänt restitutionssystem eller godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 2.1 a ii i grundförordningen. Det uppfyller inte de strikta reglerna i leden h och i i bilaga I, bilaga II (riktlinjer för förbrukning av insatsvaror) och bilaga III (definition av och regler rörande restitutionssystem som tillåter substitution) till grundförordningen. Exportören är inte skyldig att vare sig i) föra bok över de tullar och skatter som betalats för importerade/inhemskt köpta varor eller inkorporerade tjänster eller ii) faktiskt förbruka dessa varor och tjänster i tillverkningsprocessen, och iii) restitutionsbeloppet beräknas inte i förhållande till de insatsvaror som exportören faktiskt använt och de tullar och skatter som faktiskt betalats.

(115)

Det finns inte heller något system eller förfarande för att kontrollera vilka insatsvaror som förbrukats vid tillverkningen av exportprodukten eller om det skett en alltför stor återbetalning av inhemska indirekta skatter enligt led h i bilaga I och bilaga II till grundförordningen eller av importtullar enligt led i i bilaga I och bilagorna II och III till grundförordningen.

(116)

Slutligen är exportörer berättigade till förmåner enligt tullrestitutionssystemet oavsett om de importerar några insatsvaror eller inte och har betalat tullar eller skatter på dessa inköp. En exportör får förmånen genom att helt enkelt exportera varor, dvs. utan att behöva visa att insatsvaror importerats eller att insatsvaror eller tjänster köpts på den inhemska marknaden och att importtullar eller inhemska indirekta skatter betalats. Följaktligen påverkas inte restitutionssatsen av om ett företag äger alla led i tillverkningen av insatsvarorna och den berörda produkten eller endast är en exporterande handlare.

(117)

I enlighet med artiklarna 2.2 och 5 i grundförordningen beräknades storleken på den utjämningsbara subventionen som den förmån som mottagaren konstaterats få under översynsperioden. I detta avseende anses mottagaren få förmånen då exporttransaktionen enligt detta system sker. Från och med denna tidpunkt måste de indiska myndigheterna betala ut restitutionsbeloppet till respektive exportör, vilket utgör ett finansiellt bidrag i den mening som avses i artikel 2.1 a i i grundförordningen. De indiska myndigheterna kan inte längre påverka beviljandet av subventionen när tullmyndigheterna väl utfärdat en exporthandling som innehåller uppgift om bl.a. storleken på tullrestitutionen för exporttransaktionen i fråga. Dessutom periodiserade de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna tullrestitutionerna och bokförde dem som inkomster vid respektive exporttillfälle.

(118)

För att ta hänsyn till inverkan av den retroaktiva höjningen av satserna, ökades det värde på krediterna inom ramen för tullrestitutionssystemet som bokförts för export mellan den 1 september och den 30 september 2007 där så var nödvändigt, eftersom den faktiska förmån som företagen är berättigade att få från de indiska myndigheterna är högre än den som det formellt görs anspråk på vid exporttillfället.

(119)

I enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp över den totala exportomsättningen under översynsperioden (nämnare), eftersom subventionen var knuten till exportresultat och inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(120)

Sju företag som ingick i stickprovet hävdade att de, trots att de utnyttjat tullrestitutionssystemet, inte fått alltför stora eftergifter, eftersom de skatter eller importtullar som de skulle betala översteg restitutionsbeloppen. Dessa påståenden måste avvisas. I skälen 113 och 115 konstateras det att de indiska myndigheterna inte hade ett adekvat kontrollsystem enligt bilagorna I, II och III till grundförordningen. Undersökningen visade också att företagen inte förde några förbrukningsregister eller hade några andra interna rapporteringssystem för att kunna redogöra för möjliga alltför stora eftergifter. Företagen utarbetade sådana rapporter under kontrollbesöken, och rapporterna omfattar till stora delar de skatter som företagen betalt i allmänhet.

(121)

Eftersom det inte rör sig om ett godkänt restitutionssystem eller godkänt restitutionssystem som tillåter substitution motsvarar den utjämningsbara förmånen eftergiften av det totala restitutionsbelopp som erhållits enligt tullrestitutionssystemet. I motsats till vad som sägs i de synpunkter efter meddelandet av uppgifter som lämnats av de indiska myndigheterna, Texprocil och vissa exportörer, föreskrivs det inte i grundförordningen att endast en ”alltför stor” eftergift av tullar ska utjämnas. Enligt artikel 2.1 a ii i och led i i bilaga I till grundförordningen får visserligen endast en alltför stor eftergift av tullar utjämnas, förutsatt att villkoren i bilagorna II och III till grundförordningen är uppfyllda. Dessa villkor är emellertid inte uppfyllda i detta fall. Om det fastställs att det saknas ett adekvat kontrollförfarande är det ovannämnda undantaget för restitutionssystem således inte tillämpligt, och de normala reglerna för utjämning av restitutionsbeloppet, snarare än en föregiven alltför stor eftergift, är tillämpliga. I enlighet med avsnitt II i bilaga II och avsnitt II i bilaga III till grundförordningen är den undersökande myndigheten inte skyldig att beräkna omfattningen av den alltför stora eftergiften. I enlighet med artikel 2.1 a ii i grundförordningen behöver den enbart fastställa att tillräcklig bevisning föreligger för att motbevisa lämpligheten hos ett påstått kontrollsystem. Det bör vidare noteras att de indiska myndigheterna i avsaknad av ett effektivt tillämpat kontrollsystem måste göra en ytterligare granskning i tid, dvs. i normala fall före det kontrollbesök på plats som görs i en undersökning avseende utjämningstull.

(122)

I motsats till vad några exporterande tillverkare påstått, måste även förmåner inom ramen för tullrestitutionssystemet som erhålls vid export av andra produkter än den berörda produkten beaktas vid fastställandet av beloppet av utjämningsbara förmåner. Enligt tullrestitutionssystemet finns det ingen skyldighet att begränsa användningen av förmånen till en särskild produkt. Den berörda produkten kan således komma i fråga för alla förmåner inom ramen för tullrestitutionssystemet som uppstår.

(123)

Alla företag som ingick i stickprovet utnyttjade tullrestitutionssystemet under översynsperioden med subventionsmarginaler på 1,45 %–7,57 %.

(124)

Systemet med finansiering av teknisk uppgradering infördes genom en resolution av det indiska textilministeriet som den 31 mars 1999 offentliggjordes i den särskilda del I avsnitt I i Indiens officiella tidning (nedan kallad resolutionen). När systemet godkändes skulle det gälla mellan den 1 april 1999 och den 31 mars 2004. Det förlängdes till och med den 31 mars 2007 och sedan igen till slutet av översynsperioden.

(125)

Befintliga eller nya tillverkare i bomullsbearbetnings-, textil- och juteindustrin kan komma i fråga för förmåner inom ramen för detta system.

(126)

Syftet med systemet är att ge stöd till teknisk modernisering i textil- och juteindustrin, inbegripet enheter för bearbetning av fibrer, garner, tyger, kläder och konfektionerade produkter. Systemet innehåller olika typer av förmåner i form av en kapitalsubvention, räntesubvention eller täckning av växelkursfluktuationer vid lån i utländsk valuta. Programmen under systemet skiljer på textil- och jutesektorerna samt maskinvävstols- och handvävstolssektorerna. Systemet med finansiering av teknisk uppgradering omfattar följande program:

(127)

Under undersökningen fastställde man att två företag som ingick i stickprovet hade fått förmåner inom ramen för systemet med finansiering av teknisk uppgradering för köp av maskiner som användes vid tillverkningen av den berörda produkten. Dessa företag utnyttjade ränteåterbetalningen på lån (program a) respektive 10 % kapitalsubvention för bearbetningsmaskiner tillsammans med 5 % ränteåterbetalning (program e).

(128)

I resolutionen finns en förteckning över de typer av maskiner vars köp subventioneras inom ramen för systemet med finansiering av teknisk uppgradering. För att få en förmån genom systemet med finansiering av teknisk uppgradering ansöker företagen hos affärsbanker eller andra kreditinstitut, som beviljar företagen lån på grundval av sin egen oberoende bedömning av låntagarnas kreditvärdighet. Om låntagaren är berättigad till en räntesubvention inom ramen för systemet skickar affärsbanken begäran till ett s.k. nodorgan (nodal agency) som sedan frigör förmånsbeloppet för den berörda affärsbanken. Affärsbankerna krediterar slutligen låntagarens konto med dessa medel. Nodorganen får ersättning från det indiska textilministeriet. De indiska myndigheterna ger nodorganen tillgång till de nödvändiga medlen kvartalsvis.

(129)

Det inkom inga synpunkter om detta system från de berörda parterna.

(130)

Systemet med finansiering av teknisk uppgradering utgör en subvention enligt artikel 2.1 a i i grundförordningen eftersom det innebär en direkt överföring av medel i form av ett bidrag. Subventionen innebär en förmån, eftersom finansierings- och räntekostnaderna för inköp av maskiner minskar.

(131)

Subventionen anses vara selektiv och därför utjämningsbar enligt artikel 3.2 a i grundförordningen, eftersom den selektivt riktas till en industri eller grupp av industrier, inbegripet tillverkare av den berörda produkten.

(132)

I enlighet med artikel 7.3 i grundförordningen beräknades kapitalsubventionsbeloppet på grundval av det belopp som de mottagande företagen sparat på de köpta maskinerna, fördelat över en period som avspeglade den normala avskrivningsperioden för sådana kapitalvaror. I enlighet med etablerad praxis justerades det på detta sätt beräknade belopp som skulle hänföras till översynsperioden genom tillägg av ränta under denna period för att det fulla värdet av förmånen över tiden skulle avspeglas. För detta ändamål ansågs marknadsräntan i Indien under översynsperioden vara lämplig. I enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp över den totala omsättningen för textilier under översynsperioden (nämnare), eftersom subventionen inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(133)

I enlighet med artikel 7.3 i grundförordningen beräknades räntesubventionsbeloppet på grundval av det belopp som faktiskt återbetalats under översynsperioden till de berörda företagen, vilket är knutet till den ränta som betalats på de kommersiella lån som tagits för köp av maskinerna i fråga. I enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp över den totala omsättningen för textilier under översynsperioden (nämnare), eftersom subventionen inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(134)

Två företag som ingick i stickprovet utnyttjade detta system under översynsperioden med subventionsmarginaler på 0,01 %–0,31 %.

(135)

Exportkreditsystemet beskrivs närmare i cirkulärskrivelse IECD nr 02/04.02.02/2006–07 (exportkrediter i utländsk valuta), cirkulärskrivelse IECD nr 01/04.02.02/2006–07 (exportkrediter i rupier) och cirkulärskrivelse DBOD.DIR(Exp.) nr 01/04.02.02/2007–08 (konsoliderad för exportkrediter i både rupier och utländsk valuta) som utfärdats av Indiens centralbank och som riktade sig till samtliga affärsbanker i Indien under översynsperioden. Cirkulärskrivelserna ändras och uppdateras regelbundet.

(136)

Tillverkande exportörer och exporterande handlare kan komma i fråga för detta system.

(137)

Enligt detta system fastställer Indiens centralbank de maximala räntesatser för exportkrediter, både i indiska rupier och i utländsk valuta, som affärsbanker får ta ut av en exportör. Exportkreditsystemet består av två delsystem, dels systemet med exportkredit före sändning, som omfattar krediter till en exportör för finansiering av inköp, bearbetning, tillverkning, förpackning och/eller avsändning av varor före exporten, dels systemet med exportkredit efter sändning, som innebär att rörelsekapitallån kan tillhandahållas med syftet att finansiera exportfordringar. Centralbanken fastställer också att en viss del av bankernas nettokredit ska gå till exportfinansiering.

(138)

Centralbankens cirkulärskrivelse innebär att exportörer kan få exportkrediter till räntesatser som är förmånligare än de räntesatser som gäller för vanliga affärskrediter (”kontantkrediter”) och som fastställs på rent marknadsmässiga villkor.

(139)

De indiska myndigheterna menade att kommissionen underlät att undersöka exportkreditsystemet i förhållande till bestämmelserna i led k i bilaga I till WTO-avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder och hävdade att exportkrediter i såväl indiska rupier som utländsk valuta, inte var utjämningsbara, i synnerhet som bankerna i fråga om lån i utländsk valuta var tillåtna att låna medel till ”internationellt konkurrenskraftiga räntesatser”.

(140)

Det bör noteras att de exportkreditsystem som anges i skäl 135 inte omfattas av led k i bilaga I till avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder, eftersom endast exportfinansiering med en löptid på minst två år normalt kan betraktas som ”exportkrediter” enligt den bestämmelsen, eftersom det är den definition som ges i OECD-överenskommelsen om riktlinjer för statsstödda exportkrediter. Således avvisas detta argument.

(141)

De förmånliga räntesatser inom ramen för exportkreditsystemet som fastställs i centralbankens cirkulärskrivelser enligt skäl 135 kan minska räntekostnaderna för en exportör i förhållande till sådana kreditkostnader som fastställs på rent marknadsmässiga villkor, och de innebär i detta fall att denna exportör erhåller en förmån enligt artikel 2.2 i grundförordningen. Exportfinansiering är inte i sig säkrare än finansiering för den inhemska marknaden. Den anses vanligtvis vara riskablare, och omfattningen av den garanti som krävs för en viss kredit, oavsett finansieringsändamålet, är ett rent affärsmässigt beslut hos en given affärsbank. Ränteskillnaderna mellan olika banker är en följd av centralbankens metod att fastställa maximala utlåningsräntor för varje enskild affärsbank. Affärsbankerna är dessutom inte tvungna att i samband med exportfinansiering bevilja eventuellt mera förmånliga räntesatser för exportkrediter i utländsk valuta.

(142)

Trots att de förmånliga räntesatserna inom ramen för exportkreditsystemet beviljas av affärsbanker, utgör denna förmån ett finansiellt bidrag från myndigheterna i den mening som avses i artikel 2.1 a iv i grundförordningen. I detta sammanhang bör det noteras att varken artikel 2.1 a iv i grundförordningen eller WTO-avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder föreskriver att det måste föreligga en utgift i de offentliga räkenskaperna, t.ex. att de indiska myndigheterna ersätter affärsbankerna för deras utgifter, för att en subvention ska anses föreligga, utan endast att det föreligger statliga instruktioner att utföra de funktioner som räknas upp i artikel 2.1 a i, ii eller iii i grundförordningen. Indiens centralbank är ett offentligt organ och omfattas därför av definitionen av ”offentliga myndigheter” i artikel 1.3 i grundförordningen. Den ägs till 100 % av staten och följer mål för den offentliga politiken, t.ex. penningpolitik, och dess ledning utses av den indiska regeringen. Centralbanken ger instruktioner till privata organ i det att affärsbankerna är bundna av villkoren, bl.a. de obligatoriska maximala räntesatserna för exportkrediter enligt centralbankens cirkulärskrivelse och kravet på att en viss del av affärsbankernas nettokredit måste gå till exportfinansiering. Dessa instruktioner innebär att affärsbankerna måste utföra sådana funktioner som nämns i artikel 2.1 a i i grundförordningen, i detta fall ge lån i form av förmånlig exportfinansiering. En sådan direkt överföring av medel i form av lån på vissa villkor skulle i normala fall vara en uppgift för myndigheterna och skiljer sig i praktiken egentligen inte från de offentliga myndigheternas normala praxis, i enlighet med artikel 2.1 a iv i grundförordningen.

(143)

Denna subvention anses vara selektiv och utjämningsbar enligt artikel 3.4 a i grundförordningen, eftersom de förmånliga räntesatserna endast är tillgängliga för finansiering av exporttransaktioner och således är knutna till exportresultat.

(144)

Subventionsbeloppet beräknades på grundval av skillnaden mellan den ränta som betalats för exportkrediter under översynsperioden och det belopp som skulle ha betalats om räntesatserna för normala affärskrediter hade tillämpats. I enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp (täljare) över den totala exportomsättningen under undersökningsperioden (nämnare), eftersom subventionen var knuten till exportresultat och inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(145)

Det kom in flera synpunkter på vissa detaljer i beräkningen av förmånen inom ramen för exportkreditsystemet. Där det befanns vara motiverat, justerades beräkningarna i enlighet med detta.

(146)

Alla företag och grupper som ingick i stickprovet fick subventioner genom detta system under översynsperioden med satser på upp till 1,05 %; för ett företag konstaterades förmånen vara försumbar.

(147)

För de undersökta exporterande tillverkarna varierade de utjämningsbara subventionernas storlek enligt bestämmelserna i grundförordningen, uttryckta i procent av värdet, mellan 5,2 % och 9,7 %.

(148)

I enlighet med artikel 15.3 i grundförordningen uppgick subventionsmarginalen för de samarbetsvilliga företag som inte ingick i stickprovet, beräknad på grundval av den vägda genomsnittliga subventionsmarginal som fastställts för de samarbetsvilliga företag som ingick i stickprovet, till 7,7 %. Eftersom samarbetsviljan i Indien totalt sett var betydande (95 %), fastställdes den övriga subventionsmarginalen för övriga företag till nivån för det företag som hade den högsta individuella marginalen, dvs. 9,7 %.

(149)

I enlighet med bestämmelserna i artikel 19 i grundförordningen och grunden för denna partiella interimsöversyn enligt punkt 3 i tillkännagivandet om inledande, konstateras det att subventioneringsnivån när det gäller de samarbetsvilliga tillverkarna har förändrats och att den utjämningstullsats som infördes genom förordning (EG) nr 74/2004 därför måste ändras i enlighet med detta.

(150)

Den slutgiltiga tull som för närvarande är i kraft fastställdes på grundval av subventionsmarginalerna, eftersom nivån för undanröjande av skada var högre. Eftersom även subventionsmarginalerna enligt denna översyn var lägre än nivån för undanröjande av skada, fastställs tullarna i enlighet med artikel 15.1 i grundförordningen på grundval av subventionsmarginalerna.

(151)

Subventionsmarginalen för företaget Pasupati Fabrics, som inte ingick i denna översyn, bibehölls på den nivå som fastställdes i den ursprungliga undersökningen, eftersom företaget konstaterades utnyttja ett subventionssystem som inte granskades i denna undersökning.

(152)

Företag som konstaterades vara varandra närstående har betraktats som en och samma rättsliga enhet (grupp) i samband med tulluppbörd och omfattas följaktligen av samma utjämningstull. För att säkra en korrekt vägning användes dessa gruppers exportvolymer av den berörda produkten under undersökningsperioden.

(153)

Företaget Prem Textiles, som ingick i stickprovet, meddelade under översynen att det hade bytt namn till Prem Textiles (International) Pvt. Ltd Efter det att man granskat dessa upplysningar och kommit fram till att namnbytet på intet sätt påverkar undersökningsresultaten i denna översyn, beslutade man att bevilja ansökan och kalla företaget Prem Textiles (International) Pvt. Ltd i denna förordning.

(154)

Eftersom samarbetsviljan i Indien totalt sett var betydande (95 %), fastställdes den övriga utjämningstullen för övriga företag till nivån för det företag som hade den högsta individuella marginalen, dvs. 9,7 %.

(155)

Följande tullsatser bör därför tillämpas:

(156)

De individuella företagsspecifika utjämningstullsatser som anges i denna förordning har fastställts på grundval av undersökningsresultaten. De återspeglar således den situation som i denna undersökning befunnits föreligga för dessa företag. Dessa tullsatser (i motsats till den genomsnittliga tull som gäller för företagen i bilaga I och den landsomfattande tull som gäller för ”övriga företag”) är således endast tillämpliga på import av produkter som har sitt ursprung i Indien och har tillverkats av de företag, dvs. de specifika juridiska personer, som nämns. Importerade produkter som tillverkats av ett annat företag som inte uttryckligen nämns i denna förordnings artikeldel med namn och adress, inbegripet juridiska personer som är de uttryckligen omnämnda företagen närstående, får inte omfattas av dessa tullsatser, utan ska omfattas av den tullsats som är tillämplig på ”övriga företag”.

(157)

Eventuella ansökningar om tillämpning av de individuella företagsspecifika utjämningstullsatserna (t.ex. till följd av att enhetens namn ändrats eller nya tillverknings- eller försäljningsenheter inrättats) bör snarast inges till kommissionen tillsammans med alla relevanta upplysningar, särskilt om eventuella förändringar av företagets verksamhet i fråga om tillverkning eller exportförsäljning som hänger samman med t.ex. namnändringen eller de nya tillverknings- eller försäljningsenheterna. Om det är motiverat kommer kommissionen, efter samråd med rådgivande kommittén, i sådana fall att ändra förordningen genom att uppdatera förteckningen över företag som omfattas av individuella tullsatser.

30.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 350/24

(1)

Genom rådets förordning (EG) nr 1628/2004 (2) infördes en slutgiltig utjämningstull på import av grafitelektroder av det slag som används för elektriska ljusbågsugnar, med en skenbar täthet av minst 1,65 g/cm3 och en elektrisk resistans på högst 6,0 μΩ.m, enligt KN-nummer ex 8545 11 00, och av nipplar som används för sådana elektroder, enligt KN-nummer ex 8545 90 90, oavsett om de importeras tillsammans eller separat, med ursprung i Indien. Tullen varierar mellan 7,0 % och 15,7 % på import från individuellt namngivna exportörer och en övrig tull på 15,7 % på import från andra exportörer.

(2)

Samtidigt införde rådet genom förordning (EG) nr 1629/2004 (3) en slutgiltig antidumpningstull på import av samma produkt med ursprung i Indien.

(3)

Efter det att den slutgiltiga utjämningstullen hade införts lämnade Indiens myndigheter synpunkter där de hävdade att omständigheterna beträffande två subventionssystem – Duty Entitlement Passbook Scheme (tullkreditsystemet) och Income Tax Exemption (systemet med befrielse från inkomstskatt) enligt avsnitt 80HHC i Income Tax Act (inkomstskattelagen) – hade förändrats och att dessa förändringar var bestående. De ansåg därför att nivån på subventionerna torde ha minskat som ett resultat av detta och att de åtgärder som införts delvis på grundval av dessa system borde ses över.

(4)

Kommissionen undersökte den bevisning som Indiens myndigheter hade ingett och fann att denna var tillräcklig för att motivera inledandet av en översyn enligt artikel 19 i den grundläggande antisubventionsförordningen. Efter samråd med rådgivande kommittén inledde kommissionen på eget initiativ en partiell interimsöversyn av de gällande åtgärderna genom ett tillkännagivande i Europeiska unionens officiella tidning  (4).

(5)

Syftet med denna partiella interimsöversyn är att bedöma om de gällande åtgärderna bör bibehållas, upphävas eller ändras för de företag som har gynnats av ett eller båda de ändrade subventionssystemen, även i fråga om andra system som dessa företag gynnats av i de fall där tillräcklig bevisning lämnats i enlighet med de relevanta bestämmelserna i tillkännagivandet om inledande.

(6)

Undersökningen omfattade perioden 1 oktober 2006–30 september 2007 (nedan kallad undersökningsperioden).

(7)

Kommissionen underrättade officiellt Indiens myndigheter, de två indiska exporterande tillverkare som anges i tillkännagivandet om inledande av den partiella interimsöversynen och gemenskapstillverkarna om att en partiell interimsöversyn hade inletts. Berörda parter fick möjlighet att skriftligen lämna sina synpunkter och begära att bli hörda. De muntliga och skriftliga synpunkter som lämnades av parterna togs under övervägande och beaktades om det ansågs lämpligt.

(8)

Kommissionen sände frågeformulär till två samarbetsvilliga exporterande tillverkare och till Indiens myndigheter. Svar mottogs från både de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna och Indiens myndigheter.

(9)

Kommissionen inhämtade och kontrollerade alla uppgifter som den ansåg nödvändiga för att avgöra frågan om subventionering. Kontrollbesök genomfördes på plats hos följande berörda parter:

(10)

Indiens myndigheter och övriga berörda parter underrättades om de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka kommissionen avsåg att föreslå en ändring av den tullsats som gäller för de två samarbetsvilliga indiska tillverkarna och bibehålla de nuvarande åtgärderna för alla andra företag, som inte samarbetade vid den partiella interimsöversynen. De gavs även möjlighet att lämna synpunkter inom en rimlig tidsfrist. Alla inlagor och synpunkter beaktades enligt nedan.

(11)

Den produkt som omfattas av denna översyn är samma produkt som omfattas av förordning (EG) nr 1628/2004, dvs. grafitelektroder av det slag som används för elektriska ljusbågsugnar, med en skenbar täthet av minst 1,65 g/cm3 och en elektrisk resistans på högst 6,0 μΩ.m, enligt KN-nummer ex 8545 11 00, och av nipplar som används för sådana elektroder, enligt KN-nummer ex 8545 90 90, oavsett om de importeras tillsammans eller separat, med ursprung i Indien.

(12)

På grundval av de uppgifter som lämnades av Indiens myndigheter och de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna samt på grundval av svaren på kommissionens frågeformulär undersökte kommissionen följande system som påstods innefatta subventioner:

(13)

Systemen a–c grundar sig på Foreign Trade (Development and Regulation) Act nr 22 från 1992 (lagen om utrikeshandel), som trädde i kraft den 7 augusti 1992. Genom utrikeshandelslagen bemyndigas Indiens myndigheter att utfärda tillkännagivanden om export- och importpolitiken. Dessa sammanfattas i dokument om export- och importpolitiken som utfärdas av handelsministeriet vart femte år och uppdateras regelbundet. Ett av dessa är relevant för undersökningsperioden i detta ärende, nämligen det som omfattar perioden från och med den 1 september 2004 till och med den 31 mars 2009 (nedan kallat dokumentet om export- och importpolitiken 2004–2009). De förfaranden som Indiens myndigheter tillämpar för export- och importpolitiken 2004–2009 beskrivs också närmare i en handbok om förfaranden för perioden 1 september 2004–31 mars 2009, volym I (nedan kallad förfarandehandboken volym I 2004–2009). Förfarandehandboken uppdateras även den regelbundet.

(14)

Det system med befrielse från inkomstskatt som anges i skäl 12 d grundar sig på lagen om inkomstskatt (Income Tax Act) från 1961, som ändras varje år genom skattelagen (Finance Act).

(15)

Det system med befrielse från skatt på elektricitet som anges i skäl 12 e grundar sig på avsnitt 3-B i delstaten Madhya Pradeshs Electricity Duty Act (lag om skatt på elektricitet) från 1949.

(16)

I enlighet med artikel 11.10 i den grundläggande antisubventionsförordningen bjöd kommissionen in Indiens myndigheter till extra samråd rörande både de ändrade och de oförändrade systemen i syfte att klargöra den faktiska situationen när det gäller dessa påstådda system samt uppnå en ömsesidigt godtagbar lösning. Efter dessa samråd och i frånvaro av en ömsesidigt godtagbar lösning beträffande dessa system beslutade kommissionen att alla dessa system skulle tas med i undersökningen av subventionering.

(17)

Systemet med förhandstillstånd beskrivs närmare i punkterna 4.1.1–4.1.14 i dokumentet om export- och importpolitiken 2004–2009 och i kapitlen 4.1–4.30 i förfarandehandboken volym I 2004–2009. Detta system kallades Advance Licence Scheme (systemet med förhandslicenser) i den tidigare översynen, som ledde till att den slutgiltiga utjämningstull som i dag är ikraft infördes genom förordning (EG) nr 1628/2004.

(18)

Systemet med förhandstillstånd består av sex delsystem, som beskrivs närmare nedan. Delsystemen skiljer sig åt bl.a. vad beträffar vilka företag och verksamheter som omfattas. Tillverkande exportörer och exporterande handlare som ”har anknytning till” tillverkare är berättigade till stöd enligt systemet med förhandstillstånd för fysisk export och förhandstillstånd för årligt behov. Tillverkande exportörer som levererar till en slutgiltig exportör är berättigade till förhandstillstånd för mellanliggande leverans. Huvudleverantörer som levererar till företag som ingår i de kategorier av ”leverans likställd med export” som nämns i punkt 8.2 i dokumentet om export- och importpolitiken 2004–2009, såsom leverantörer till exportorienterade företag, är berättigade till stöd enligt systemet med förhandstillstånd för leverans likställd med export. Slutligen har mellanliggande leverantörer till tillverkande exportörer rätt till förmåner från ”leveranser likställda med export” inom ramen för delsystemen med dokument för förhandsbefrielse och med ömsesidig inhemsk remburs.

(19)

Förhandstillstånd kan utfärdas i fråga om följande:

(20)

Det fastställdes att en av de samarbetsvilliga exportörerna under undersökningsperioden erhöll förmåner från det första delsystemet, dvs. förhandstillstånd för fysisk export. Det är därför inte nödvändigt att undersöka huruvida de övriga delsystemen är utjämningsbara.

(21)

Efter införandet genom förordning (EG) nr 1628/2004 av den slutgiltiga utjämningstull som i dag är ikraft, har Indiens myndigheter ändrat det kontrollsystem som är tillämpligt på systemet med förhandstillstånd. Konkret innebär detta att för att det ska vara möjligt för Indiens myndigheter att företa kontroller har innehavaren av ett förhandstillstånd rättslig skyldighet att i ett särskilt format korrekt redovisa förbrukningen och användningen av tullfritt importerade/inhemskt anskaffade varor (se kapitlen 4.26 och 4.30 i och tillägg 23 till förfarandehandboken volym I 2004–2009), dvs. ett register över den faktiska förbrukningen. Detta register måste kontrolleras av en auktoriserad extern revisor eller kostnadsrevisor (”cost and works accountant”), som utfärdar ett intyg över att det föreskrivna registret och de relevanta underlagen har undersökts och att de uppgifter som lämnas enligt tillägg 23 är korrekta i alla avseenden. Dessa bestämmelser tillämpas dock bara på förhandstillstånd som utfärdats från och med den 13 maj 2005. Innehavarna av alla förhandstillstånd eller förhandslicenser som utfärdats före den dagen är skyldiga att följa de tidigare kontrollbestämmelserna, dvs. att i det format som anges i tillägg 18 korrekt redovisa förbrukningen och användningen av importerade varor per licens (se kapitel 4.30 i och tillägg 18 till förfarandehandboken volym I 2002–2007).

(22)

När det gäller det delsystem som under undersökningsperioden användes av den samarbetsvilliga exporterande tillverkaren, dvs. det för fysisk export, fastställer Indiens myndigheter volymen och värdet av vad som får importeras och vad som måste exporteras och anger detta på tillståndet. Dessutom ska myndigheternas tjänstemän vid import- och exporttillfällena dokumentera transaktionerna i tillståndet. Den importvolym som tillåts inom ramen för detta system fastställs av Indiens myndigheter på grundval av standardnormer för input/output. Standardnormer för input/output finns för flertalet produkter, även den berörda produkten, och offentliggörs i förfarandehandboken volym II 2004–2009.

(23)

Importerade insatsvaror får inte överföras och måste användas för att tillverka den resulterande exportprodukten. Skyldigheten att exportera måste fullgöras inom en viss tidsfrist efter licensens utfärdande (24 månader med möjlighet till två förlängningar på 6 månader vardera).

(24)

Under översynen fastställdes det att de förhandslicenser som använts för import av råvaror under undersökningsperioden hade utfärdats före den 13 maj 2005. De nya kontrollkrav som ställts av Indiens myndigheter i förfarandehandboken volym I 2004–2009, såsom de beskrivs i skäl 21, har därför ännu inte prövats i praktiken. Vidare kunde företaget inte visa att de nödvändiga registren över den faktiska förbrukningen och lagren hade förts i det format som krävs enligt kapitel 4.30 i och tillägg 18 till förfarandehandboken volym I 2002–2007, som är tillämpliga på förhandslicenser som utfärdats före den 13 maj 2005. Med beaktande av denna situation anses det att den exportör som var föremål för undersökningen inte kunde påvisa att de vid den tidpunkten gällande bestämmelserna inom ramen för export- och importpolitiken hade uppfyllts.

(25)

Den samarbetsvilliga exportör som hade utnyttjat systemet med förhandstillstånd under undersökningsperioden hävdade att företaget frivilligt hade lämnat in de använda förhandslicenserna, trots att de utfärdats före den 13 maj 2005, för kontroll av en auktoriserad revisor, i enlighet med kraven i förfarandehandboken volym I 2004–2009, och att detta visar att det nu finns ett riktigt kontrollsystem enligt de nya bestämmelserna i förfarandehandboken.

(26)

Vid kontrollbesöket hos företaget fick kommissionen fick också ett intyg i det format som krävs enligt tillägg 23 till förfarandehandboken, vilket var undertecknat av en auktoriserad revisor och daterat den 1 februari 2008. Med tanke på att förhandslicenserna var från 2004 och de nya bestämmelserna i förfarandehandboken inte gällde för dem, måste man dock dra slutsatsen att detta var en frivillig åtgärd från företagets sida som inte visar att Indiens myndigheter faktiskt tillämpade ett effektivt kontrollsystem. Dessutom visade inte företaget att den alltför stora tulleftergift som den auktoriserade revisorn hade beräknat faktiskt hade betalats tillbaka till myndigheterna.

(27)

Befrielsen från importtull utgör en subvention i enlighet med artikel 2.1 a ii och 2.2 i grundförordningen, dvs. ett finansiellt bidrag från Indiens myndigheter som innebär att de undersökta exportörerna beviljas en förmån.

(28)

Systemet med förhandstillstånd för fysisk export är dessutom klart och tydligt rättsligt knutet till exportresultat och anses därför vara selektivt och utjämningsbart i enlighet med artikel 3.4 a i grundförordningen. Ett företag kan inte få förmåner inom ramen för dessa system om det inte åtar sig att exportera.

(29)

Det delsystem som använts i detta fall kan inte betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller som ett godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 2.1 a ii i grundförordningen. Det uppfyller inte de strikta reglerna i led i i bilaga I, bilaga II (definition av och regler rörande restitutionssystem) och bilaga III (definition av och regler rörande restitutionssystem som tillåter substitution) till grundförordningen. Indiens myndigheter tillämpade inte något effektivt kontrollsystem eller kontrollförfarande för att kunna avgöra vilka insatsvaror och vilka mängder av dem som förbrukats vid tillverkningen av den exporterade produkten (se avsnitt II.4 i bilaga II till grundförordningen och, när det gäller restitutionssystem som tillåter substitution, avsnitt II.2 i bilaga III till grundförordningen). Standardnormerna kan inte i sig själva betraktas som ett system för att kontrollera den faktiska förbrukningen, eftersom de inte gör det möjligt för Indiens myndigheter att med tillräcklig noggrannhet kontrollera vilka mängder insatsvaror som förbrukats i exportproduktionen. Vidare utförde inte Indiens myndigheter under undersökningsperioden någon effektiv kontroll som baserades på ett korrekt fört register över den faktiska förbrukningen. De har inte heller företagit några ytterligare granskningar avseende de insatsvaror som faktiskt förbrukats, vilket de normalt sett borde ha gjort när det saknas ett effektivt tillämpat kontrollsystem (se avsnitt II.5 i bilaga II och avsnitt II.3 i bilaga III till grundförordningen).

(30)

Detta delsystem är således utjämningsbart.

(31)

Eftersom det inte rör sig om ett godkänt restitutionssystem eller ett godkänt restitutionssystem som tillåter substitution motsvarar den utjämningsbara förmånen eftergiften av de totala importtullar som normalt tas ut vid import av insatsvaror. Det är härvid att märka att grundförordningen inte bara medger att en ”alltför stor” eftergift av tullar utjämnas. Enligt artikel 2.1 a ii i grundförordningen och led i i bilaga I till grundförordningen får visserligen endast en alltför stor eftergift av tullar utjämnas, men detta förutsätter att villkoren i bilagorna II och III till grundförordningen är uppfyllda. Dessa villkor uppfylldes dock inte i detta fall. Om det fastställs att det saknas ett adekvat kontrollsystem är det ovannämnda undantaget för restitutionssystem således inte tillämpligt och de normala reglerna för utjämning av beloppet av obetalda tullar (förlorade intäkter), snarare än en föregiven alltför stor eftergift, är tillämpliga. I enlighet med avsnitt II i bilaga II och avsnitt II i bilaga III till grundförordningen är den undersökande myndigheten inte skyldig att beräkna omfattningen av den alltför stora eftergiften. I enlighet med artikel 2.1 a ii i grundförordningen behöver den bara fastställa att tillräcklig bevisning föreligger för att motbevisa lämpligheten hos ett påstått kontrollsystem.

(32)

Subventionsbeloppet för den exportör som använde systemet med förhandstillstånd beräknades på grundval av uteblivna importtullar (grundläggande tull och särskild tilläggstull) på de material som importerats inom ramen för delsystemet och som använts för den berörda produkten under undersökningsperioden (täljare). I enlighet med artikel 7.1 a i grundförordningen drogs sådana avgifter som var nödvändiga för att få subventioner av från subventionsbeloppet i de fall då väl underbyggda ansökningar om detta lämnats in. I enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp över den exportomsättning som den berörda produkten genererade under undersökningsperioden (nämnare), eftersom subventionen var knuten till exportresultat och inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(33)

Den subventionsnivå som under undersökningsperioden fastställdes avseende detta system för den berörda samarbetsvilliga tillverkaren uppgår till 0,3 %.

(34)

Tullkreditsystemet beskrivs närmare i punkt 4.3 i dokumentet om export- och importpolitiken 2004–2009 och i kapitel 4 i förfarandehandboken volym I 2004–2009.

(35)

Alla exporterande tillverkare och exporterande handlare kan komma i fråga för detta system.

(36)

Exportörer som omfattas av detta system kan ansöka om krediter inom ramen för tullkreditsystemet vilka beräknas som en procentsats av värdet av de produkter som exporteras enligt detta system. Indiens myndigheter har fastställt sådana procentsatser (nedan kallade tullkreditprocentsatser) för flertalet produkter, däribland den berörda produkten. Tullkreditprocentsatserna fastställs på grundval av standardnormerna för input/output och med beaktande av en antagen mängd importerade insatsvaror i exportprodukten samt tullbeloppet för denna antagna import, oavsett om importtullar faktiskt har betalats.

(37)

För att kunna få förmåner inom ramen för detta system måste ett företag exportera. Vid exporttillfället måste exportören lämna en deklaration till Indiens myndigheter med uppgift om att exporten sker inom ramen för tullkreditsystemet. För att varorna ska kunna exporteras utfärdar de indiska tullmyndigheterna en exporthandling i samband med avsändningsförfarandet. Denna handling innehåller uppgifter om bl.a. storleken på den kredit inom ramen för tullkreditsystemet som ska beviljas för exporttransaktionen i fråga. Vid denna tidpunkt vet exportören hur stor kredit företaget kommer att få. Så snart tullmyndigheterna utfärdat en exporthandling kan de indiska myndigheterna inte längre påverka beviljandet av krediter enligt tullkreditsystemet. Vid beräkningen av krediten inom ramen för tullkreditsystemet ska den tullkreditprocentsats användas som var tillämplig vid den tidpunkt då exportdeklarationen lämnades.

(38)

Krediter inom ramen för tullkreditsystemet får överföras fritt och gäller i en tolvmånadersperiod från och med utfärdandet. De kan användas för betalning av tull för efterföljande import av alla slags varor som får importeras utan begränsning, med undantag för kapitalvaror. Varor som importeras med hjälp av sådana krediter kan säljas på den inhemska marknaden (och belastas då med omsättningsskatt) eller användas på annat sätt.

(39)

En ansökan om krediter inom ramen för tullkreditsystemet lämnas på elektronisk väg och får omfatta ett obegränsat antal exporttransaktioner. Det finns i praktiken inga fasta tidsfrister för ansökningar om krediter inom ramen för tullkreditsystemet. Det elektroniska systemet för förvaltning av tullkreditsystemet utesluter inte automatiskt exporttransaktioner som äger rum efter utgången av de ansökningsperioder som anges i kapitel 4.47 i förfarandehandboken volym I 2004–2009. Såsom klart anges i kapitel 9.3 i förfarandehandboken volym I 2004–2009 kan ansökningar som lämnas in efter sista ansökningsdagen alltid tas i beaktande mot betalning av en straffavgift (dvs. 10 % av krediten).

(40)

En samarbetsvillig exportör hävdade att alla krediter inom ramen för tullkreditsystemet som företaget fått hade använts för att importera material som använts vid tillverkningen av den berörda produkten, trots att det i princip var tillåtet att använda krediterna för andra syften, såsom anges ovan. Exportören menade att företagets faktiska användning av tullkreditsystemet i detta hänseende alltså överensstämde med ett normalt tullrestitutionssystem och att endast en eventuell alltför stor eftergift därför borde utjämnas. Enligt artikel 2.1 a ii i grundförordningen och led i i bilaga I till grundförordningen kan dock endast en alltför stor eftergift av tullar utjämnas om villkoren i bilagorna II och III till grundförordningen är uppfyllda. Som förklaras i skäl 43 var dessa villkor inte uppfyllda i detta fall. Därför är de normala reglerna för utjämning av beloppet av obetalda tullar (förlorade intäkter), snarare än en föregiven alltför stor eftergift, tillämpliga.

(41)

Tullkreditsystemet innebär att subventioner beviljas i den mening som avses i artikel 2.1 a ii och 2.2 i grundförordningen. En kredit inom ramen för tullkreditsystemet utgör ett finansiellt bidrag från Indiens myndigheter, av den anledningen att krediten slutligen kommer att användas för att avräkna importtullar, vilket minskar beloppet av de tullinkomster som Indiens myndigheter annars skulle ha fått. Krediter inom ramen för tullkreditsystemet innebär också att exportörer får en förmån genom att deras likviditet förbättras.

(42)

Tullkreditsystemet är rättsligt sett knutet till exportresultat och anses följaktligen vara selektivt och utjämningsbart enligt artikel 3.4 a i grundförordningen.

(43)

Detta system kan inte betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller ett godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 2.1 a ii i grundförordningen. Det uppfyller inte de strikta reglerna i led i i bilaga I, bilaga II (definition av och regler rörande restitutionssystem) och bilaga III (definition av och regler rörande restitutionssystem som tillåter substitution) till grundförordningen. En exportör har ingen skyldighet att faktiskt förbruka de tullfritt importerade varorna i tillverkningsprocessen, och krediten beräknas inte på grundval av faktiskt använda insatsvaror. Det finns inte heller något system eller förfarande för att kontrollera vilka insatsvaror som förbrukats vid tillverkningen av den exporterade produkten eller om det skett en alltför stor återbetalning av importtull i enlighet med vad som avses i led i i bilaga I och bilagorna II och III till grundförordningen. Slutligen är exportörer berättigade till förmåner enligt tullkreditsystemet oavsett om de alls importerar några insatsvaror. En exportör får förmånen genom att helt enkelt exportera varor, dvs. utan att behöva visa att insatsvaror importerats. Exportörer som köper alla sina insatsvaror på den inhemska marknaden och inte importerar några varor som kan användas som insatsvaror är således ändå berättigade till förmåner enligt systemet.

(44)

I enlighet med artiklarna 2.2 och 5 i grundförordningen beräknades storleken på den utjämningsbara subventionen som den förmån som konstaterats för mottagaren under undersökningsperioden. I detta avseende anses mottagaren få förmånen då exporttransaktionen enligt detta system sker. Vid denna tidpunkt blir Indiens myndigheter förpliktade att avstå från att driva in tullen, vilket utgör ett finansiellt bidrag enligt artikel 2.1 a ii i grundförordningen. Indiens myndigheter kan inte längre påverka beviljandet av eller storleken på subventionen när tullmyndigheterna väl utfärdat en exporthandling som innehåller uppgift om bl.a. storleken på krediten inom ramen för tullkreditsystemet för exporttransaktionen i fråga. Vidare periodiserade de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna krediterna inom ramen för tullkreditsystemet och bokförde dem som inkomster när exportåtagandet uppfylldes.

(45)

Vid beräkningen av subventionsbeloppet (täljare) drogs i de fall väl underbyggda ansökningar hade lämnats in sådana avgifter som var nödvändiga för att få subventioner av från de krediter som fastställts, i enlighet med artikel 7.1 a i grundförordningen. I enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp över den totala exportomsättningen under undersökningsperioden (nämnare), eftersom subventionen var knuten till exportresultat och inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(46)

De subventionsnivåer som under undersökningsperioden fastställdes avseende detta system för de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna uppgår till 6,2 % och 5,7 %.

(47)

Systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror beskrivs närmare i kapitel 5 i dokumentet om export- och importpolitiken 2004–2009 och i kapitel 5 i förfarandehandboken volym I 2004–2009.

(48)

Tillverkande exportörer, exporterande handlare som ”har anknytning till” tillverkare samt tjänsteleverantörer kan komma i fråga för detta system.

(49)

På villkor att ett företag gör ett exportåtagande får det importera kapitalvaror (nya och, sedan april 2003, begagnade kapitalvaror som är högst tio år gamla) till en reducerad tullsats. I detta syfte utfärdar Indiens myndigheter på ansökan och mot betalning av en avgift en licens inom ramen för detta system. Fram till och med den 31 mars 2000 tillämpades en effektiv tullsats på 11 % (inklusive en tilläggsavgift på 10 %) eller, i fråga om import till ett högt värde, nolltullsats. Sedan april 2000 innebär systemet att en reducerad importtullsats på 5 % tas ut på samtliga kapitalvaror som importeras inom ramen för systemet. För att exportåtagandet ska kunna anses vara fullgjort måste företaget använda de importerade kapitalvarorna för att tillverka en viss kvantitet exportvaror under en viss period.

(50)

Innehavaren av en licens enligt detta system kan också anskaffa kapitalvarorna på den inhemska marknaden. I detta fall kan den inhemska tillverkaren av kapitalvarorna ta i anspråk en rätt till tullfri import av sådana delar som behövs för att tillverka kapitalvarorna. Alternativt kan den inhemska tillverkaren ta i anspråk förmånen av den leverans likställd med export som anses ha ägt rum till följd av leverans av kapitalvaror till en innehavare av en licens enligt detta system.

(51)

Systemet innebär att subventioner beviljas i den mening som avses i artikel 2.1 a ii och 2.2 i grundförordningen. Tullsänkningen utgör ett finansiellt bidrag från Indiens myndigheter, eftersom den innebär en minskning av de tullinkomster som Indiens myndigheter annars skulle ha fått. Tullsänkningen innebär också att exportörerna får en förmån, eftersom de tullar som inte behöver betalas vid import förbättrar företagens likviditet.

(52)

Systemet är vidare rättsligt sett knutet till exportresultat, eftersom licenserna i fråga inte kan erhållas utan ett exportåtagande. Systemet anses följaktligen vara selektivt och utjämningsbart enligt artikel 3.4 a i grundförordningen.

(53)

Slutligen kan detta system inte betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller ett godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 2.1 a ii i grundförordningen. Kapitalvaror omfattas i enlighet med led i i bilaga I till grundförordningen inte av denna typ av godkända system, eftersom de inte förbrukas vid tillverkningen av de exporterade produkterna.

(54)

I enlighet med artikel 7.3 i grundförordningen beräknades subventionsbeloppet på grundval av beloppet av obetalda tullar på importerade kapitalvaror fördelat över en period som avspeglade den normala avskrivningsperioden för sådana kapitalvaror. I enlighet med etablerad praxis justerades det på detta sätt beräknade belopp, som skulle hänföras till undersökningsperioden, genom tillägg av ränta under denna period för att det fulla värdet av förmånen över tiden skulle avspeglas. För detta ändamål ansågs den långfristiga marknadsräntan i Indien under undersökningsperioden vara lämplig. För beräkningen av subventionsbeloppet (täljare) drogs i de fall väl underbyggda ansökningar hade lämnats in sådana avgifter som var nödvändiga för att få subventioner av från denna summa, i enlighet med artikel 7.1 a i grundförordningen. I enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp över exportomsättningen under undersökningsperioden (nämnare), eftersom subventionen var knuten till exportresultat och inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(55)

De subventionsnivåer som under undersökningsperioden fastställdes avseende detta system för de samarbetsvilliga tillverkarna uppgår till 0,7 % och 0,3 %.

(56)

En samarbetsvillig exportör påpekade ett fel i den metod som från början användes för att beräkna förmånerna från systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror, särskilt när det gäller det räntebelopp som tillämpades. Detta fel, som påverkade de båda samarbetsvilliga exportörerna, korrigerades.

(57)

Genom detta system har exportörerna kunnat erhålla en förmån i form av en partiell befrielse från inkomstskatt på vinst av exportförsäljning. Den rättsliga grunden för denna befrielse finns i avsnitt 80HHC i inkomstskattelagen.

(58)

Denna bestämmelse upphävdes från och med beskattningsåret 2005–2006 (dvs. budgetåret 1 april 2004–31 mars 2005), varför avsnitt 80HHC i inkomstskattelagen inte längre medför någon förmån efter den 31 mars 2004. De samarbetsvilliga exporterande tillverkarna erhöll inga förmåner genom detta system under undersökningsperioden. Följaktligen, och eftersom systemet har dragits tillbaka, är det i enlighet med artikel 15.1 i förordningen inte utjämningsbart.

(59)

Systemet baseras på avsnitt 80 I A i lagen om inkomstskatt. Denna bestämmelse infördes i lagen om inkomstskatt genom skattelagen från 2001.

(60)

Avsnitt 80 I A i lagen om inkomstskatt tillämpas på de företag som anlägger infrastruktur, inklusive elförsörjning, i någon del av Indien.

(61)

Enligt bestämmelserna i avsnitt 80 I A i lagen om inkomstskatt är ett belopp motsvarande vinsten från elkraftproduktionsverksamheten befriat från vinstkatt under tio på varandra följande år inom de första femton åren efter det att produktionsanläggningen tagits i drift. Anläggningen i fråga måste vara ny och ha tagits i drift den 1 april 2003 eller senare, och senast den 31 mars 2010.

(62)

Beräkningen av inkomstskatteavdraget ingår i företagets årliga skattedeklaration och revideras tillsammans med företagets resultaträkning och övriga räkenskaper. Den måste överensstämma med bestämmelserna i inkomstskattelagen, dvs. att den bokföringsmässiga värderingen av den producerade elektriciteten ska avspegla dess marknadsvärde. Det är skattemyndigheternas uppgift att kontrollera om beräkningen av inkomstskatteavdraget har skett i enlighet med inkomstskattelagen och överensstämmer med företagens reviderade räkenskaper. Undersökningen har visat att myndigheterna i praktiken har kontrollerat beräkningarna och vid behov justerat dem.

(63)

Undersökningen har visat att båda de undersökta exporterande tillverkarna har byggt interna kraftverk som en del av deras enheter för grafitproduktion. De har därför begärt motsvarande avdrag på inkomstskatten, i enlighet med inkomstskattelagen.

(64)

Befrielsen från inkomstskatt utgör en subvention i enlighet med artikel 2.1 a ii och 2.2 i grundförordningen, dvs. ett finansiellt bidrag från Indiens myndigheter som innebär att de undersökta exportörerna beviljas en förmån.

(65)

Undersökningen har dock visat att tillgången till systemet med befrielse från inkomstskatt enligt avsnitt 80 I A i inkomstskattelagen inte är begränsad till vissa företag i den mening som avses i artikel 3.2 a i grundförordningen. Detta system tycks vara tillgängligt för alla företag enligt objektiva kriterier. Inte heller har i detta ärende någon annan bevisning påträffats för att systemet är selektivt.

(66)

Vidare är det bundet till en annan produkt (elektricitet) än den berörda produkten, och förmåner inom ramen för detta system erhålls därför på grundval av en verksamhet som inte är produktion eller försäljning av den berörda produkten. Under dessa omständigheter anses det att de förmåner som de berörda exportörerna får inom ramen för detta system inte bör utjämnas.

(67)

Inom ramen för 2004 års industrifrämjande politik erbjuder delstaten Madhya Pradesh industriföretag som investerar i elproduktion för företagsintern förbrukning befrielse från skatt på elektricitet.

(68)

Beskrivningen av det system med befrielse från skatt på elektricitet som tillämpas av Madhya Pradeshs regering återfinns i avsnitt 3-B i lagen om skatt på elektricitet från 1949.

(69)

Alla industrier som är belägna inom Madhya Pradeshs regerings behörighetsområde och som investerar i nya kraftverk för egenproduktion.

(70)

Enligt ett tillkännagivande av Madhya Pradeshs regering av den 29 september 2004 kan företag eller personer som investerar i nya kraftverk för egenproduktion med en kapacitet på mer än 10 kW få ett intyg om befrielse från skatt på elektricitet från Madhya Pradeshs elektricitetsinspektorat. Befrielse ges endast för elektricitet som produceras för egen förbrukning och endast om det nya kraftverket inte är en ersättning för ett tidigare kraftverk. Befrielsen beviljas för en period av fem år.

(71)

Genom ett tillkännagivande av Madhya Pradeshs regering av den 5 april 2005 befriades det nya kraftverk som inrättats av en av de exporterande tillverkare som samarbetade i denna undersökning från skatt på elektricitet under tio år.

(72)

Den samarbetsvilliga exportör som beviljades befrielse från skatt på elektricitet hävdade att detta system inte är selektivt, utan tillämpas utan diskriminering på alla stödberättigade företag. Enligt denna exportör har Madhya Pradeshs regering ändrat sin ursprungliga politik att bevilja en befrielse under fem år till att bevilja en befrielse under tio år. Varken den samarbetsvilliga exportören eller Indiens myndigheter lämnade dock i sina svar in något offentliggjort tillkännagivande om en sådan ändring av politiken.

(73)

Detta system innebär att subventioner beviljas i den mening som avses i artikel 2.1 a ii och 2.2 i grundförordningen. Systemet innefattar ett finansiellt bidrag från Madhya Pradeshs regering, eftersom det minskar de delstatliga intäkter som annars skulle ha uppstått. Vidare innebär det en förmån för det mottagande företaget.

(74)

Även om 2004 års industrifrämjande politik och Madhya Pradeshs regerings tillkännagivande av den 29 september 2004 förutser en befrielseperiod på fem år, beviljades den berörda exporterande tillverkaren en befrielseperiod på tio år. Denna stimulansåtgärd förefaller därför inte vara beviljad på grundval av kriterier och villkor som är klart fastställda i lagar, förordningar och andra officiella handlingar.

(75)

Förmånen för den exporterande tillverkaren beräknades på grundval av storleken av den skatt på elektricitet som normalt skulle ha betalats under undersökningsperioden, men som i enlighet med detta system inte behövde betalas. I enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp (täljare) över den totala försäljningen under undersökningsperioden (nämnare), eftersom subventionen var knuten till all försäljning, både på den inhemska marknaden och för export, och inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(76)

För ett företag som erhöll förmåner inom ramen för systemet med befrielse från skatt på elektricitet fastställdes på detta sätt en subventionsmarginal på 0,7 %.

(77)

Det erinras om att i förordning (EG) nr 1628/2004 konstaterades de utjämningsbara subventionernas storlek, uttryckta i procent av värdet, vara 15,7 % respektive 7 % för de två exporterande tillverkare som samarbetade i den nu aktuella partiella interimsöversynen.

(78)

Under denna partiella interimsöversyn fastställdes de utjämningsbara subventionernas storlekar, uttryckta i procent av värdet, till följande:

(79)

I enlighet med artikel 19 i den grundläggande antisubventionsförordningen och de skäl för denna partiella interimsöversyn som anges i punkt 3 i tillkännagivandet om inledande konstateras att subventionsnivån för de samarbetsvilliga tillverkarna har ändrats, och att den utjämningstull som infördes genom förordning (EG) nr 1628/2004 därför måste ändras i enlighet med detta.

(80)

Den utjämningstull som är föremål för översyn var ett resultat av parallella antisubventions- och antidumpningsundersökningar (nedan kallade de ursprungliga undersökningarna). Enligt artikel 24.1 i grundförordningen och artikel 14.1 i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (5) justerades de antidumpningstullar som infördes genom förordning (EG) nr 1629/2004, eftersom subventionsbeloppen och dumpningsmarginalerna var resultatet av samma situation.

(81)

De subventionssystem som undersökts inom ramen för den nuvarande översynen, med undantag för systemet med befrielse från skatt på elektricitet, och som konstaterats vara utjämningsbara utgjorde exportsubventioner i den mening som avses i artikel 3.4 a i grundförordningen.

(82)

Antidumpningstullen bör därför justeras så att den avspeglar de nya subventionsnivåer som konstaterats i den nuvarande översynen, för såvitt gäller exportsubventionerna. Dessutom bör i enlighet med artikel 15.1 i grundförordningen nivån på utjämningstullarna inte vara högre än den nivå för undanröjande av skada som fastställdes i den ursprungliga undersökningen. I likhet med vad som var fallet i den ursprungliga undersökningen fastställdes den övriga subventionsmarginalen på nivån för det företag som hade den högsta individuella marginalen, eftersom graden av samarbetsvilja var hög (100 %).

(83)

Utjämningstullarnas och antidumpningstullarnas nivåer bör därför justeras enligt följande:

(84)

En samarbetsvillig exportör menade att eftersom den aktuella partiella interimsöversynen var begränsad till subventionsnivån borde antidumpningstullarna inte ändras.

(85)

I detta avseende påminns det om att det i tillkännagivandet om inledande av den aktuella översynen står att ”[f]ör företag som omfattas av både antidumpnings- och utjämningsåtgärder måste antidumpningsåtgärderna anpassas om utjämningsåtgärderna ändras”. Ändringen av antidumpningstullarna beror inte på några nya rön om dumpningsnivån, utan är en automatisk följd av att de ursprungliga dumpningsmarginalerna justerats för att återspegla den konstaterade nivån av exportsubventioner och av att den nivån nu ändrats.

(86)

De individuella företagsspecifika utjämningstullsatser som anges i den här förordningen återspeglar den situation som konstaterats under den partiella interimsöversynen. De är därför endast tillämpliga på import av den berörda produkt som tillverkas av dessa företag. Import av den berörda produkt som tillverkats av något annat företag som inte särskilt nämns i denna förordnings normativa del, inbegripet enheter som är närstående de särskilt nämnda företagen, kan inte omfattas av dessa satser utan bör i stället omfattas av den tullsats som gäller för ”alla andra företag”.

(87)

Eventuella ansökningar om tillämpning av dessa individuella företagsspecifika utjämningstullsatser (t.ex. till följd av att enhetens namn har ändrats eller att nya tillverknings- eller försäljningsenheter har inrättats) bör snarast inges till kommissionen (6) tillsammans med alla relevanta upplysningar, särskilt om eventuella förändringar av företagets verksamhet i fråga om tillverkning, inhemsk försäljning eller exportförsäljning som hänger samman med t.ex. namnändringen eller de nya tillverknings- eller försäljningsenheterna. Kommissionen bemyndigas härmed att vid behov, och efter samråd med rådgivande kommittén, ändra förordningen i enlighet med detta genom en uppdatering av förteckningen över de företag som omfattas av individuella tullsatser.

30.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 350/35

(1)

Den 20 oktober 2007 meddelade kommissionen genom ett tillkännagivande i Europeiska unionens officiella tidning att ett antidumpningsförfarande skulle inledas beträffande import till gemenskapen av vissa beredda eller konserverade citrusfrukter (mandariner osv.) med ursprung i Kina (2). Den 4 juli 2008 införde kommissionen genom förordning (EG) nr 642/2008 (3) (nedan kallad förordningen om preliminär tull) en preliminär antidumpningstull på import av vissa beredda eller konserverade citrusfrukter med ursprung i Kina.

(2)

Förfarandet inleddes till följd av ett klagomål som ingavs den 6 september 2007 av FNACV (den nationella spanska intresseorganisationen för frukt- och grönsaksindustrin) (nedan kallad den klagande) såsom företrädare för gemenskapstillverkare som svarar för 100 % av gemenskapens produktion av vissa beredda eller konserverade citrusfrukter (mandariner osv.). Klagomålet innehöll bevisning om dumpning av den berörda produkten och om därav följande väsentlig skada som ansågs tillräcklig för att motivera att ett förfarande inleddes.

(3)

Som anges i skäl 12 i förordningen om preliminär tull omfattade undersökningen om dumpning och skada perioden 1 oktober 2006–30 september 2007 (nedan kallad undersökningsperioden). Undersökningen av hur de faktorer som är relevanta för bedömningen av skada hade utvecklats omfattade perioden från och med den 1 oktober 2002 till och med undersökningsperiodens utgång (nedan kallad skadeundersökningsperioden).

(4)

Den 9 november 2007 gjorde kommissionen genom förordning (EG) nr 1295/2007 (4). import av samma produkt med ursprung i Kina till föremål för registrering.

(5)

Det bör erinras om att skyddsåtgärder tillämpades på samma produkt fram till den 8 november 2007. Kommissionen införde genom förordning (EG) nr 1964/2003 (5) provisoriska skyddsåtgärder beträffande import av vissa beredda eller konserverade citrusfrukter (mandariner osv.). Slutgiltiga skyddsåtgärder infördes senare genom förordning (EG) nr 658/2004 (6) (nedan kallad förordningen om skyddsåtgärder). Både de provisoriska och de slutgiltiga skyddsåtgärderna bestod i ett system med tullkvoter, dvs. tullen togs ut först när den tullfria importvolymen hade uttömts.

(6)

Efter det att en preliminär antidumpningstull hade införts på den berörda produkten med ursprung i Kina lämnade ett antal berörda parter skriftliga synpunkter. De parter som så önskade gavs även tillfälle att bli hörda.

(7)

Kommissionen fortsatte att inhämta och kontrollera alla uppgifter som ansågs nödvändiga för de slutgiltiga avgörandena. Kommissionen genomförde undersökningen särskilt med hänsyn till aspekter som rör gemenskapens intresse. I detta sammanhang genomfördes kontrollbesök på plats hos följande icke-närstående importörer i gemenskapen:

(8)

Alla parter underrättades om de viktigaste omständigheter och överväganden som låg till grund för rekommendationen att införa en slutgiltig antidumpningstull på import av den berörda produkten med ursprung i Kina och slutgiltigt ta ut de belopp för vilka säkerhet ställts i form av den preliminära tullen. De gavs även möjlighet att inom en viss tid efter denna underrättelse inkomma med synpunkter.

(9)

Några importörer föreslog ett gemensamt möte med alla berörda parter, i enlighet med artikel 6.6 i grundförordningen; en av parterna avböjde dock.

(10)

De muntliga och skriftliga synpunkterna från de berörda parterna behandlades och beaktades i tillämpliga fall.

(11)

Två icke-närstående importörer i gemenskapen hävdade att definitionen av den berörda produkten inte borde omfatta vissa typer av mandariner, på grund av antingen deras sockerhalt eller hur de var förpackade vid exporten. I detta avseende bör det noteras att dessa påståenden inte åtföljdes av någon som helst verifierbar information eller uppgifter som bevisar att dessa produkttyper har egenskaper som särskiljer dem från den berörda produkten. Det bör också noteras att olika förpackningsformat inte kan betraktas som en väsentlig egenskap när den berörda produkten ska definieras, särskilt som förpackningsformat redan har beaktats vid definitionen av den berörda produkten enligt skäl 16 i förordningen om preliminär tull. Dessa argument avvisas därför.

(12)

Två icke-närstående importörer i gemenskapen ifrågasatte att de kinesiska exporterande tillverkare som ingick i urvalet stod för 60 % av den totala exporten till gemenskapen. De kunde dock inte tillhandahålla någon verifierbar information som skulle kunna motsäga riktigheten av de stickprovsuppgifter som de samarbetsvilliga kinesiska exporterande tillverkarna lämnat och som till största delen bekräftades under resten av undersökningen. Argumentet avvisas därför.

(13)

Tre kinesiska samarbetsvilliga exporterande tillverkare framförde att deras närstående företag var exporterande tillverkare av den berörda produkten och därför borde ingå i bilagan med samarbetsvilliga exporterande tillverkare. Dessa påståenden ansågs berättigade och det beslutades att man skulle ändra den berörda bilagan i enlighet med detta. En icke-närstående importör i gemenskapen hävdade att export till gemenskapen genom handlare automatiskt borde omfattas av de åtgärder som tillämpas på de kinesiska exporterande tillverkarna. I detta avseende bör det noteras att antidumpningsåtgärder införs för sådana produkter som tillverkas av exporterande tillverkare i det land som är under undersökning och som exporteras till gemenskapen (oavsett vilket företag som handlar med dem) och inte för företagsenheter som endast sysslar med handel. Kravet avvisades därför.

(14)

Efter införandet av provisoriska åtgärder lämnade den kinesiska samarbetsvilliga exporterande tillverkaren inga kommentarer till resultaten när det gäller marknadsekonomisk status. Eftersom inga relevanta synpunkter inkommit, bekräftas härmed skälen 29–33 i förordningen om preliminär tull.

(15)

Eftersom inga relevanta synpunkter inkommit bekräftas härmed undersökningsresultaten i skälen 34–37 avseende individuell behandling i förordningen om preliminär tull.

(16)

Det bör erinras om att fastställandet av normalvärdet baserades på de uppgifter som gemenskapsindustrin lämnat. Uppgifterna kontrollerades sedan på plats hos de berörda gemenskapstillverkarna.

(17)

Sedan provisoriska åtgärder införts ifrågasatte alla de tre kinesiska samarbetsvilliga exporterande tillverkare som ingick i stickprovet och två icke-närstående importörer i gemenskapen användningen av gemenskapsindustrins priser för beräkning av normalvärdet. Det framfördes att normalvärdet borde ha beräknats på grundval av produktionskostnaderna i Kina med beaktande av lämpliga justeringar för skillnaderna mellan gemenskapsmarknaden och den kinesiska marknaden. Det ska i detta sammanhang påpekas att användningen av uppgifter från ett land som inte är en marknadsekonomi – i synnerhet från företag som inte beviljats marknadsekonomisk status – skulle strida mot artikel 2.7 a i grundförordningen. Argumentet avvisas därför. Det hävdades också att prisuppgifter från övriga importländer eller andra relevanta offentliggjorda uppgifter kunde ha använts som en rimlig lösning eftersom man inte hade något jämförbart land att samarbeta med. Sådana allmänna uppgifter skulle dock, i motsats till de uppgifter kommissionen använde, inte kunna verifieras och dubbelkontrolleras enligt artikel 6.8 i grundförordningen. Argumentet avvisas därför. Det lades inte fram några andra argument som kunde väcka tvivel om huruvida den metod som kommissionen använt är förenlig med bestämmelserna i artikel 2.7 a i grundförordningen, och särskilt den omständigheten att den i det aktuella ärendet är den enda rimliga grundval som återstår för beräkning av normalvärdet.

(18)

Eftersom inga andra relevanta synpunkter inkommit i detta avseende, bekräftas härmed skälen 38–45 i förordningen om preliminär tull.

(19)

Sedan de provisoriska åtgärderna införts hävdade en kinesisk samarbetsvillig exporterande tillverkare som ingick i stickprovet att företagets exportpris borde justeras för vissa kostnadskomponenter (särskilt kostnaden för sjötransport). I det sammanhanget bör det påpekas att denna fråga togs upp under kontrollbesöket på plats, både hos detta företag och hos de andra företag som ingick i stickprovet. Vid det tillfället lämnade varje företag uppgifter om de berörda utgifterna. Det belopp företaget åberopar sig på nu är betydligt högre än det som ursprungligen angavs. Det ska påpekas att detta nya krav helt enkelt baseras på en förklaring från en speditör och inte härrör från uppgifter som rör en faktisk transaktion. Ingen av de andra exporterande tillverkare som ingick i stickprovet ifrågasatte de uppgifter som använts för beräkning av kostnader för sjötransport. Dessutom kan detta påstående inte verifieras eftersom det lämnades in så sent. Det kan särskilt nämnas att den begärda justeringen inte rör några uppgifter som redan finns i handlingarna i ärendet. Efter att ha tagit del av detta påstående har dock kommissionen kontrollerat uppgifterna om de berörda utgifterna med hänsyn till deras betydelse för de exporttransaktioner till gemenskapen som företaget uppgett. Därför kom kommissionen till slutsatsen att det är lämpligare att använda genomsnittet av de sjöfraktkostnader som verifierades vid kontrollbesöket på plats för alla de kinesiska företag som ingick i stickprovet. Företagets exportpris justerades följaktligen i överensstämmelse med detta.

(20)

En annan kinesisk samarbetsvillig exporterande tillverkare som ingick i stickprovet påpekade två räknefel i beräkningen av företagens exportpris i relation till de exportuppgifter som företaget hade lämnat in. Påståendet ansågs berättigat och tillverkarens relevanta exportpris justerades i överensstämmelse med detta.

(21)

Eftersom inga andra synpunkter inkommit i detta avseende, bekräftas undersökningsresultaten i skäl 46 i förordningen om preliminär tull.

(22)

Eftersom inga synpunkter inkommit i detta avseende, bekräftas undersökningsresultaten i skälen 47 och 48 i förordningen om preliminär tull.

(23)

Med beaktande av det som anges ovan uppgår de slutgiltiga dumpningsmarginalerna, uttryckta i procent av priset cif vid gemenskapens gräns före tull, till följande:

Övriga företag, 139,4 %.

(24)

Eftersom det inte inkommit några väl underbyggda synpunkter bekräftas slutsatserna i skälen 52–54 i förordningen om preliminär tull.

(25)

En av de exporterande parterna hävdade att förbrukningen enligt förordning (EG) nr 658/2004 om skyddsåtgärder och den förbrukningsnivå som fastställs i förordningen om preliminär tull inte överensstämmer med varandra. Det bör understrykas att skillnaderna i storlek när det gäller förbrukningen huvudsakligen berodde på att den aktuella undersökningen inte omfattade exakt samma produkter och att olika antal medlemsstater ingick i de två undersökningarna. Inga nya och underbyggda uppgifter har inkommit i detta avseende. Undersökningsresultaten i skälen 55–57 i förordningen om preliminär tull bekräftas därför. Samtidigt bekräftas de efterföljande delarna av undersökningen som rör förbrukningen i detta avseende.

(26)

När det gäller marknadsandelar opponerade sig vissa berörda parter mot de uppgifter som kommissionen lägger fram i skäl 58, dvs. att den dumpade importen ökat sin marknadsandel. De hävdade att marknadsandelen för importen från Kina hade minskat, i motsats till kommissionens resultat. Utvärderingen av importen från Kina sett till volym och marknadsandel kontrollerades. Som anförs i skäl 58 i förordningen om preliminär tull var det bara under ett enda år som marknadsandelen för importen från Kina föll. Under resten av den undersökta perioden låg marknadsandelen för importen från Kina hela tiden kvar på en hög nivå. Därför bekräftas de resultat som lades fram i det preliminära skedet.

(27)

Vissa parter framförde att också importvolymerna efter undersökningsperiodens utgång borde undersökas för att man skulle kunna fastslå om importen från Kina håller på att öka. Det bör påpekas att tendenserna för importen från Kina utvärderades för perioden mellan 2002/03 och 2006/07, och att det under denna period kunde konstateras en klar ökning. I överensstämmelse med grundförordningens bestämmelser beaktas inte händelser som inträffat efter undersökningsperioden, utom när det föreligger särskilda omständigheter. Som anförs i skäl 48 undersöktes hur som helst importens storlek efter undersökningsperiodens slut, och det konstaterades att den var av betydande omfattning.

(28)

Tre samarbetsvilliga exporterande tillverkare opponerade sig mot kommissionens resultat rörande prisunderskridande. En tillverkare bestred den metod som använts för beräkning av underskridande och begärde en justering för de kostnader som handlarna bär för sin indirekta försäljning. I berättigade fall anpassades de berörda beräkningarna. Det framgick av den reviderade jämförelsen att priserna i gemenskapen för importen av den berörda produkten underskred gemenskapsindustrins priser med mellan 18,4 % och 35,2 % under undersökningsperioden, enligt uppgifter som lämnats av de samarbetsvilliga exporterande tillverkare som ingick i stickprovet.

(29)

Två importörer och importörernas intresseorganisation bestred den varaktighet för konserveringssäsongen som anges i skäl 79 i förordningen om preliminär tull. De hävdade att konserveringssäsongen i Spanien endast varar tre månader, inte fyra till fem månader som anges i förordningen om preliminär tull. Detta påstående är emellertid knutet till vilken gröda (av naturen varierande) som används och den kvantitet som produceras, och det har under alla omständigheter ingen inverkan på skadefaktorerna, såsom de analyseras av kommissionen.

(30)

Eftersom det inte inkommit några andra underbyggda uppgifter eller argument beträffande gemenskapsindustrins situation, bekräftas skälen 63–86 i förordningen om preliminär tull.

(31)

Efter offentliggörandet av förordningen om preliminär tull hävdade ett antal importörer och några exporterande tillverkare med hänvisning till skäl 83–86 i förordningen om preliminär tull att de uppgifter som kommissionen hade använt för att bestämma skadenivån varken var riktiga eller hade utvärderats på ett objektivt sätt. De hävdade att nästan alla skaderelaterade indikatorer visade på positiva tendenser, och att det därför inte finns några bevis för skada.

(32)

I detta sammanhang bör det påpekas att även om några indikatorer visar på små förbättringar, måste situationen för gemenskapsindustrin utvärderas i sin helhet och med hänsyn till den omständigheten att skyddsåtgärder tillämpades fram till och med undersökningsperiodens utgång. Detta undersöktes noga i skälen 51–86 i förordningen om preliminär tull. Den djupgående omstruktureringsprocess som dessa åtgärder möjliggjorde resulterade i en stor minskning i produktion och kapacitet, vilket under normala omständigheter skulle ha medfört en betydande förbättring av gemenskapstillverkarnas situation totalt sett, bl.a. när det gäller produktion, kapacitetsutnyttjande, försäljning samt pris- och kostnadsdifferentiering. I stället har volymindikatorerna förblivit svaga, lagren har ökat väsentligt och de finansiella indikatorerna har fortsatt att vara negativa – i några fall har de till och med förvärrats.

(33)

På grundval av detta anses det att slutsatserna i förordningen om preliminär tull beträffande den väsentliga skada som gemenskapsindustrin lidit inte ändrats. Eftersom det inte inkommit några andra underbyggda uppgifter eller argument, bekräftas därför slutsatserna slutgiltigt.

(34)

Några parter hävdade att volymen för kinesisk import hade varit stabil sedan 1982 och därför inte kunde ha vållat skada såsom det beskrivs i förordningen om preliminär tull (se skäl 58). Som förklaras i skäl 26 har faktiskt importen från Kina ökat kraftigt under den berörda perioden, till förfång för gemenskapsindustrins marknadsandel. Dessutom hänvisar man i detta påstående till importtendenser som sträcker sig långt utanför den berörda perioden, och påståendet måste därför avvisas.

(35)

Såsom nämns i skäl 28 dras slutgiltigt slutsatsen att priserna på importen från de kinesiska exporterande tillverkare som ingick i stickprovet under undersökningsperioden underskred gemenskapsindustrins genomsnittspriser med mellan 18,4 % och 35,2 %. Revideringen av prisunderskridandemarginalen påverkar inte slutsatserna om verkningarna av den dumpade importen i skälen 100 och 101 i förordningen om preliminär tull.

(36)

Efter införandet av den preliminära tullen hävdade några importörer vidare att växelkursen hade ett negativt inflytande på prisnivån. Växelkursen var enligt deras åsikt den viktigaste skadevållande faktorn. Kommissionens bedömning avser dock endast en skillnad mellan prisnivåer, och en analys av de faktorer som påverkar prisernas nivå behöver alltså inte göras. Det kunde därför konstateras att det finns ett klart orsakssamband mellan den höga dumpningsnivån och den väsentliga skada som gemenskapsindustrin har lidit, och därmed kan skäl 95 i förordningen om preliminär tull bekräftas.

(37)

Några berörda parter framförde att skadan inte berodde på dumpad import, utan den knappa tillgången på den färska frukt som utgör råvaran för burkmandariner.

(38)

Officiella uppgifter från det spanska jordbruksministeriet bekräftar dock att de mängder som stod till konserveringsindustrins förfogande var mer än tillräckliga för att täcka de spanska tillverkarnas produktionskapacitet.

(39)

I viss utsträckning konkurrerar tillverkarna med konsumentmarknaden för färskvaror om den färska frukten. Denna konkurrens bryter dock inte orsakssambandet. En tydlig och betydelsefull orsak till gemenskapsindustrins relativt låga produktion, försäljning och marknadsandel är snarare den prispress som orsakas av den massiva importen från Kina till mycket låga priser. I denna situation och eftersom marknadspriset bestäms av en import som utgör mer än 70 % av marknaden och som underskrider och pressar ned priserna, skulle det vara oekonomiskt att producera mer utan rimliga förväntningar om att kunna avsätta produkterna till priser som möjliggör normala vinster. Därför skulle den spanska industrin rimligen lätt kunna producera mycket större mängder, om marknadspriset inte hade tyngt deras ekonomiska resultat.

(40)

En annan omständighet som bekräftar denna analys är den att gemenskapstillverkarna fortsätter att hålla stora lager, vilket understryker att den skadevållande situationen för gemenskapsindustrin inte beror på otillräcklig produktion, utan på att produktionen inte kan säljas på grund av den kinesiska importen.

(41)

Då råvaran är en jordbruksprodukt är den underkastad säsongsmässiga fluktuationer. Icke desto mindre har kommissionen under den undersökta femårsperioden, som omfattade skördeperioder med såväl låga som höga priser, observerat att skada (t.ex. i form av ekonomiska förluster) uppstår oberoende av dessa fluktuationer, och därför finns det inte någon direkt korrelation mellan gemenskapsindustrins ekonomiska resultat och dessa säsongsmässiga fluktuationer.

(42)

Vissa parter hävdade att de kinesiska varorna var av högre kvalitet än gemenskapsindustrins. Det finns dock inte tillräcklig dokumentation som visar att eventuella prisskillnader skulle ha uppstått som en följd av detta, och det finns inte belägg för påståendet att konsumenterna föredrar kinesiska varor i en sådan omfattning att det orsakar den förvärrade situationen för gemenskapsindustrin. Under alla omständigheter skulle sådana prisskillnader vara till de kinesiska varornas fördel och leda till större prisunderskridande/försäljning till underpris. Eftersom det inte inkommit några nya och underbyggda uppgifter eller argument beträffande detta, bekräftas härmed slutsatserna i skäl 99 i förordningen om preliminär tull.

(43)

Några parter framförde att vissa tillverkares extraordinära kostnadsökningar låg till grund för skadan. Dessa påståenden var inte tillräckligt underbyggda. Kommissionens undersökning visade inte att det inträffat något som kunde ändra bedömningen av orsakssambandet eller beräkningen av nivån för undanröjande av skada.

(44)

Några parter framförde synpunkter rörande de ökade produktionskostnaderna och gemenskapens bristande förmåga att reducera dem. Vissa kostnader (t.ex. energi) har ökat, men deras betydelse är inte tillräckligt stor för att bryta orsakssambandet i en situation där en mycket stor dumpad kinesisk export får gemenskapsindustrins försäljning och produktion att minska (varvid dess enhetskostnader ökar) och pressar ned gemenskapsindustrins priser.

(45)

Det framfördes att EG:s stödordningar orsakade en artificiell tillväxt i EG:s tillverkningssektor och därefter främjade en reducerad råvarutillgång för den berörda produktens del. Detta var ett allmänt påstående som inte var tillräckligt underbyggt. Under alla omständigheter ändrades de berörda stödordningarna 1996, när stödet tillföll jordbrukarna i stället för tillverkarna av den berörda produkten. Kommissionens undersökning har inte avslöjat några restverkningar under undersökningsperioden vilka skulle kunna bryta orsakssambandet. När det gäller tillgången hänvisas till skälen 40 och 41.

(46)

Eftersom inga ytterligare nya och underbyggda uppgifter eller argument har inkommit bekräftas slutsatserna i skälen 87–101 i förordningen om preliminär tull.

(47)

Med anledning av ovanstående bekräftas de preliminära undersökningsresultaten att det finns ett orsakssamband mellan den väsentliga skada som gemenskapsindustrin lidit och den dumpade importen från Kina.

(48)

Från och med den 9 november 2007 blev importen från Kina föremål för registrering genom förordning (EG) nr 1295/2007. Detta skedde inför ett eventuellt införande av antidumpningstullar med retroaktiv verkan. Följaktligen och genom ett undantag har också utvecklingen efter undersökningsperioden undersökts (7). Eurostats uppgifter bekräftar att importen från Kina fortfarande är betydande, och detta har också bekräftats av vissa importörer. Importvolymen för de tio månaderna närmast efter undersökningsperiodens slut nådde en nivå på 74 000 ton med stabilt låga priser.

(49)

Ett antal parter kommenterade den låga spanska produktionsnivån, som de ansåg var otillräcklig för att försörja gemenskapsmarknaden. Det är riktigt att gemenskapsindustrin i nuvarande läge inte försörjer hela marknaden i EU, men det bör noteras att denna omständighet är kopplad till verkningarna av den skadevållande import som beskrivs ovan. Under alla omständigheter är syftet med åtgärderna inte att stänga gemenskapsmarknaden för kinesisk import, utan att undanröja verkningarna av skadevållande dumpning. Eftersom det bl.a. endast finns två försörjningskällor för dessa varor, anses det att kinesiska varor även om det införs slutgiltiga åtgärder fortfarande kommer att spela en betydelsefull roll i gemenskapen.

(50)

En intresseorganisation för importörer hävdade att antidumpningsåtgärder utan kvantitativa begränsningar inte skulle skydda den spanska industrin, utan automatiskt utlösa illegal handel. Detta är ett argument som snarare antyder att institutionerna måste kunna säkerställa lämplig tillsyn över åtgärdernas genomförande, och inte ett argument emot de fördelar gemenskapstillverkarna skulle kunna få genom åtgärder.

(51)

En annan importör hävdade att införandet av antidumpningsåtgärder inte skulle förbättra situationen för de spanska tillverkarna, eftersom importörerna i gemenskapen byggt upp stora lager med vilka de skulle kunna tillfredsställa efterfrågan på marknaden inom den närmaste framtiden. Lagrens storlek och denna ”lagerhamstring” bekräftades av en annan importör. Dessa kommentarer bekräftar kommissionens analys i förordningen om preliminär tull och i den här förordningen. Det bör dock påpekas att åtgärderna ska dämpa verkningarna av skadevållande dumpning under fem år, inte endast under ett år.

(52)

Eftersom inga andra nya och underbyggda uppgifter eller argument har inkommit i detta avseende bekräftas slutsatserna om gemenskapsindustrins intresse i skälen 103–106 och 115 i förordningen om preliminär tull.

(53)

De samarbetsvilliga importörerna uttryckte ett allmänt intresse för att upprätthålla två försörjningskällor för den berörda produkten, Spanien och Kina, för att kunna behålla försörjningssäkerheten till konkurrenskraftiga priser.

(54)

Icke desto mindre skulle majoriteten av importörerna om slutgiltiga åtgärder vidtogs föredra åtgärder som också innehåller kvantitativa komponenter. Kommissionen finner inte detta tillräckligt, som anförs i skäl 68.

(55)

Uppgifter från de samarbetsvilliga importörer som ingick i stickprovet kontrollerades och bekräftade att sektorn för burkmandariner utgör mindre än 6 % av deras samlade omsättning, och att importörerna i genomsnitt uppnådde en lönsamhet på över 10 % under både undersökningsperioden och perioden 2004–2008.

(56)

Ovanstående understryker att åtgärdernas potentiella verkningar för importörer och handlare som helhet inte skulle vara oproportionella i förhållande till sina positiva verkningar.

(57)

En användare som står för mindre än 1 % av förbrukningen lämnade allmänna synpunkter på den reducerade tillgången till mandariner i EU och de kinesiska varornas överlägsna kvalitet. Han uppmanades att samarbeta ytterligare och lämna in individuella uppgifter, men avstod och lämnade inga uppgifter som underbyggde påståendena. En annan detaljhandlare, som var medlem av importörernas största intresseorganisation, var rent allmänt emot en prishöjning. Det har inte kommit in några andra synpunkter rörande användarnas och detaljhandlarnas intresse under undersökningen. Under dessa omständigheter och eftersom inga underbyggda synpunkter inkommit från några användare och detaljhandlare, bekräftas slutsatserna i skälen 109–112 i förordningen om preliminär tull.

(58)

I motsats till vad en importör hävdade, beaktades konsumenternas intressen i det preliminära skedet. Kommissionens resultat sammanfattades i skälen 113 och 114 i förordningen om preliminär tull. Andra parter anförde att verkningarna för konsumenterna skulle vara betydande. Det lades dock inte fram några andra uppgifter som kunde väcka tvivel om slutsatserna i ovannämnda skäl. Även om tull skulle leda till ökande konsumentpriser, har ingen part bestridit den omständigheten att denna vara utgör en mycket liten del av hushållens utgifter för mat. Då det inte föreligger några synpunkter från konsumenterna eller har inkommit några nya och underbyggda uppgifter, bekräftas därför dessa slutsatser.

(59)

Ovanstående kompletterande analys av de intressen som står på spel har inte ändrat de preliminära slutsatserna i detta avseende. Uppgifter från de samarbetsvilliga importörer som ingick i stickprovet verifierades och bekräftade att sektorn för burkmandariner utgör mindre än 6 % av deras totala omsättning, och att importörerna i genomsnitt uppnådde ett tillfredsställande resultat både under undersökningsperioden och under perioden 2004–2008, så konsekvenserna av åtgärderna för importörerna kommer att vara minimala. Det har också fastslagits att de ekonomiska verkningarna för slutkonsumenten skulle vara obetydliga, eftersom det köps marginella mängder per konsument i konsumentländerna. Det konstateras att de slutsatser rörande gemenskapens intresse som fastställs i förordningen om preliminär tull inte har ändrats. Då det inte har inkommit några andra synpunkter, bekräftas dessa slutsatser i förordningen om preliminär tull slutgiltigt.

(60)

En importör hävdade att vinstmarginalen på 6,8 %, som användes som referens i det preliminära skedet, hade satts för högt. I detta avseende bör det påpekas att denna nivå användes i samband med skyddsåtgärder och godtogs som gemenskapsindustrins faktiska vinst under perioden mellan 1998/99 och 2001/02. Den avspeglar gemenskapstillverkarnas vinst i en normal handelssituation före den ökning av importen som åsamkade industrin skada. Argumentet avvisas därför.

(61)

Gemenskapstillverkarna hävdade att man vid fastställandet av den preliminära tullen inte tog hänsyn till den speciella situation som marknaden för konserverade mandariner befann sig i, med produktionen koncentrerad till endast ett land, samtidigt som större delen av försäljningen och importen är koncentrerad till ett annat europeiskt land. Därför krävde de att man vid de slutgiltiga beräkningarna skulle ta hänsyn till transportutgifterna från tillverkarlandet till konsumentlandet. Påståendet ansågs berättigat, och beräkningarna anpassades för att återspegla koncentrationen av försäljningen i de relevanta områdena i gemenskapen.

(62)

En part lämnade synpunkter rörande beräkningen av prisunderskridande och försäljningen till underpris. Där så var berättigat gjordes justeringar i slutskedet.

(63)

De skademarginaler som blev resultatet och som när så är berättigat beaktar de berörda parternas påpekanden, uttrycks i procent av det samlade importvärdet cif för varje enskild kinesisk exportör som ingick i stickprovet och är som framgår nedan lägre än de konstaterade dumpningsmarginalerna:

Övriga företag, 100,1 %.

(64)

Som anges i skäl 4 gjorde kommissionen den 9 november 2007 import av den berörda produkten med ursprung i Kina till föremål för registrering på grundval av en begäran från gemenskapsindustrin. Denna begäran har dragits tillbaka, och frågan har därför inte undersökts ytterligare.

(65)

Mot bakgrund av slutsatserna rörande dumpning, skada, orsakssamband och gemenskapens intresse samt enligt artikel 9.4 i grundförordningen, bör en slutgiltig antidumpningstull införas på en nivå som motsvarar den lägre av dumpnings- och skademarginalerna, i enlighet med bestämmelsen om lägsta tull. I detta fall bör tullsatsen därför fastställas till en nivå som motsvarar den konstaterade skadan.

(66)

På grundval av ovanstående och i överensstämmelse med den rättelse som offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (8), bör den slutgiltiga tullen fastställas till följande:

Övriga företag, 531,2 EUR/ton.

(67)

Ett antal parter begärde åtgärder där komponenterna pris och kvantitet kombinerades, så att det för inledande importmängder inte skulle betalas någon tull eller så att tullen reducerades. I vissa fall var detta knutet till ett licenssystem.

(68)

Denna möjlighet diskuterades, men förkastades av i synnerhet följande skäl. Antidumpningstullar införs eftersom exportpriset är lägre än normalvärdet. De mängder som exporteras till gemenskapen är relevanta för analysen av huruvida den dumpade importen vållar skada. Dessa mängder är dock normalt sett irrelevanta för den tullsats som bör införas. Om dumpad import förorsakar skada, kan man med andra ord kompensera för dumpningen genom en tull som tillämpas på den första sändning som importeras efter tullens ikraftträdande. Slutligen kan det sägas att i den mån det konstateras vara i gemenskapens intresse att varor under en viss period importeras utan tillämpning av antidumpningstull, tillåter artikel 11.4 i grundförordningen under vissa omständigheter att den upphävs.

(69)

Några parter har hävdat att varje form av åtgärder utan kvantitativa restriktioner kommer att leda till undvikande av tull. De hänvisade återigen till den ”lagerhamstring” som uppstod i kölvattnet av utvidgningen av Europeiska unionen den 1 maj 2004. Kommissionens undersökning har bekräftat att detta var ett klart försök till undvikande av tull. Mot bakgrund av dessa synpunkter och de förhållanden som beskrivs i skälen 123 och 125 i förordningen om preliminär tull, kommer kommissionen att övervaka utvecklingen för att se till att åtgärderna genomförs på ett korrekt vis.

(70)

Andra parter har hävdat att åtgärderna bör utesluta mängder som redan omfattas av befintliga försäljningskontrakt. Detta skulle i praktiken vara liktydigt med tullbefrielse, vilket skulle underminera den avhjälpande verkan av åtgärderna, och detta förslag måste därför avvisas. Det hänvisas också till skälen 51 och 52.

(71)

Genom förordningen om preliminär tull infördes en antidumpningstull i form av en särskild tull för varje företag som en följd av tillämpningen av nivån för undanröjande av skada på de exportpriser som användes vid beräkningen av dumpning under undersökningsperioden. Denna metod kan också godkännas i det skede då de slutgiltiga åtgärderna vidtas.

(72)

I ett sent skede av undersökningen erbjöd flera exporterande tillverkare i Kina prisåtaganden. Dessa åtaganden bedömdes inte som godtagbara med hänsyn till den betydande prisvolatiliteten för denna vara, risken för undvikande och kringgående av tullar när det gäller denna vara (se skälen 124 och 125 i förordningen om preliminär tull) och den omständigheten att det inte fanns några garantier från de kinesiska myndigheternas sida om att de utövade lämplig tillsyn över företag som inte beviljats marknadsekonomisk status.

(73)

Med hänsyn till storleken på den dumpningsmarginal som fastställts och med tanke på omfattningen av den skada som gemenskapsindustrin vållats, anses det nödvändigt att de belopp för vilka säkerhet ställts i form av den preliminära antidumpningstull som infördes genom förordningen om preliminär tull, tas ut slutgiltigt på en nivå som motsvarar beloppet för den preliminära antidumpningstull som införs. När det gäller de exporterande tillverkare för vilka den slutgiltiga tullen är något högre än den preliminära tullen, bör de belopp som preliminärt säkrats tas ut på den nivå som fastställs i förordningen om preliminär tull, i enlighet med artikel 10.3 i grundförordningen.

30.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 350/46

(1)

Bestämmelserna för att beräkna avgifter enligt kommissionens förordning (EG) nr 593/2007 av den 31 maj 2007 om de avgifter som tas ut av Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (2) måste regelbundet ses över för att säkerställa att det belopp som den sökande ska betala avspeglar komplexiteten i den uppgift som byrån utför och den faktiska arbetsbelastning som uppgiften innebär. Framtida ändringar av den förordningen kommer att finjustera de bestämmelserna, även på grundval av de uppgifter som kommer att bli tillgängliga inom Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (nedan kallad byrån) till följd av genomförandet av dess system för resursplanering (Enterprise Resource Planning system).

(2)

De avtal som avses i artikel 12.1 i förordning (EG) nr 216/2008 bör tillhandahålla en grund för utvärdering av den faktiska arbetsbelastning det innebär att certifiera tredjeländers produkter. I dessa avtal beskrivs i princip byråns förfarande för validering av certifikat som utfärdats i ett tredjeland med vilket gemenskapen har ett lämpligt avtal. Förfarandet bör resultera i en annan arbetsbelastning än i samband med det förfarande som krävs när byrån utför certifiering.

(3)

Reglerna för att beräkna avgifter måste förbli effektiva och rättvisa för alla sökande samtidigt som de leder till jämvikt mellan byråns samlade utgifter för certifieringsuppgifterna och samlade inkomster från de avgifter den tar ut. Detta bör också gälla för beräkningen av resekostnader utanför medlemsstaternas territorium. Den gällande formeln måste finjusteras för att säkerställa att den uteslutande avser de direkta kostnader som byrån har för dessa resor.

(4)

Erfarenheten från tillämpningen av förordning (EG) nr 593/2007 visar att det är nödvändigt att specificera när byrån får fakturera den avgift som ska betalas och att fastställa beräkningsmetoden för det belopp som ska betalas tillbaka om certifieringsuppdraget avbryts. Liknande regler måste föreskrivas för de fall ett certifikat återlämnas eller upphävs.

(5)

Av tekniska skäl bör ändringar föras in i bilagan till förordning (EG) nr 593/2007 i syfte att förbättra några definitioner eller klassificeringar.

(6)

Förordning (EG) nr 593/2007 bör därför ändras i enlighet med detta.

(7)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättas genom artikel 65 i förordning (EG) nr 216/2008.

1.

Artikel 6 ska ersättas med följande:

”Artikel 6

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 ska de motsvarande transportkostnader som uppstår när ett certifieringsarbete helt eller delvis utförs utanför medlemsstaternas territorium ingå i den avgift som debiteras sökanden, i enlighet med följande formel,

d = f + v + h – e

där

2.

Artikel 8 ska ändras på följande sätt:

3.

I artikel 12 ska femte stycket utgå.

4.

I artikel 14 ska punkt 3 utgå.

5.

Bilagan ska ändras i enlighet med bilagan till denna förordning.

a)

De avgifter som visas i tabell 1–5 i del I i bilagan ska tillämpas på alla ansökningar om certifikat som tas emot efter den 1 januari 2009.

b)

De avgifter som visas i tabell 6 i del I i bilagan ska tillämpas på alla årliga avgifter som tas ut efter den 1 januari 2009.

30.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 350/56

(1)

Genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 1720/2006/EG av den 15 november 2006 (3) inrättades ett handlingsprogram för livslångt lärande för perioden 2007–2013.

(2)

I artikel 9.2 i beslut nr 1720/2006/EG föreskrivs att de åtgärder som är nödvändiga för programmets genomförande, om det rör sig om andra åtgärder än de som anges i punkt 1, ska fastställas i enlighet med det förfarande som avses i artikel 10.3 i det beslutet, dvs. i enlighet med det rådgivande förfarande som fastställs i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (4).

(3)

Denna formulering i beslut nr 1720/2006/EG innebär bl.a. att andra urvalsbeslut än de som avses i artikel 9.1 i det beslutet omfattas av det rådgivande förfarandet och Europaparlamentets rätt till insyn.

(4)

Dessa förfarandekrav leder till att proceduren för tilldelning av bidrag till de sökande tar två till tre månader längre. Förfarandekraven orsakar många förseningar gentemot bidragsmottagarna, skapar en onödig börda för programförvaltningen och genererar inget mervärde på grund av bidragens art.

(5)

För att möjliggöra ett snabbare och effektivare genomförande av urvalsbesluten är det nödvändigt att ersätta det rådgivande förfarandet med en skyldighet för kommissionen att utan dröjsmål informera Europaparlamentet och medlemsstaterna om åtgärder som vidtagits för att genomföra beslut nr 1720/2006/EG utan bistånd av en kommitté.

1.

Artikel 9.2 ska ersättas med följande:

”2.   Kommissionen ska informera den kommitté som avses i artikel 10 och Europaparlamentet om alla andra urvalsbeslut som den fattar i samband med genomförandet av detta beslut, inom två arbetsdagar från det att besluten i fråga fattas. Denna information ska omfatta beskrivningar och en analys av de inkomna ansökningarna, en beskrivning av bedömningen och urvalsförfarandet samt förteckningar över både de projekt som föreslås få bidrag och de som fått avslag.”

2.

Artikel 10.3 ska utgå.

30.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 350/58

(1)

Genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 1904/2006/EG av den 12 december 2006 (2) inrättades programmet Ett Europa för medborgarna för åren 2007–2013.

(2)

I artikel 8.3 i beslut nr 1904/2006/EG föreskrivs att de åtgärder som är nödvändiga för programmets genomförande, om det rör sig om andra åtgärder än de som anges i punkt 2, ska fastställas i enlighet med det förfarande som avses i artikel 9.3 i det beslutet, dvs. i enlighet med det rådgivande förfarande som fastställs i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (3).

(3)

Denna formulering i beslut nr 1904/2006/EG innebär bl.a. att andra urvalsbeslut än de som avses i artikel 8.2 i det beslutet omfattas av det rådgivande förfarandet och Europaparlamentets rätt till insyn.

(4)

Dessa urvalsbeslut avser dock huvudsakligen mindre bidragsbelopp som inte medför politiskt känsligt beslutsfattande.

(5)

Dessa förfarandekrav leder till att proceduren för tilldelning av bidrag till de sökande tar två till tre månader längre. Förfarandekraven orsakar många förseningar gentemot bidragsmottagarna, skapar en onödig börda för programförvaltningen och genererar inget mervärde på grund av bidragens art.

(6)

För att möjliggöra ett snabbare och effektivare genomförande av urvalsbesluten är det nödvändigt att ersätta det rådgivande förfarandet med en skyldighet för kommissionen att utan dröjsmål informera Europaparlamentet och medlemsstaterna om åtgärder som vidtagits för att genomföra beslut nr 1904/2006/EG utan bistånd av en kommitté.

1.

Artikel 8.3 ska ersättas med följande:

”3.   Kommissionen ska informera den kommitté som avses i artikel 9 och Europaparlamentet om alla andra urvalsbeslut som den fattar i samband med genomförandet av detta beslut, inom två arbetsdagar från det att besluten i fråga fattas. Denna information ska omfatta beskrivningar och en analys av de inkomna ansökningarna, en beskrivning av bedömningen och urvalsförfarandet samt förteckningar över både de projekt som föreslås få bidrag och de som fått avslag.”

2.

Artikel 9.3 ska utgå.

30.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 350/60

(1)

Europeiska unionen har som mål att bevara och utveckla unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa inom vilket en hög säkerhetsnivå ska uppnås genom gemensamma insatser från medlemsstaternas sida när det gäller polissamarbete och straffrättsligt samarbete.

(2)

Gemensamma insatser på polissamarbetets område i enlighet med artikel 30.1 b i fördraget om Europeiska unionen och gemensamma insatser rörande straffrättsligt samarbete i enlighet med artikel 31.1 a i samma fördrag innebär att det blir nödvändigt att behandla relevant information, vilket bör omfattas av lämpliga bestämmelser om skydd av personuppgifter.

(3)

Lagstiftning som omfattas av avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen syftar till att främja polissamarbete och rättsligt samarbete med avseende på såväl samarbetets effektivitet som dess lagenlighet och överensstämmelse med grundläggande rättigheter, särskilt rätten till ett privatliv och rätten till skydd av personuppgifter. Gemensamma normer för behandling och skydd av personuppgifter i syfte att förebygga och bekämpa brott kan bidra till att uppnå dessa båda mål.

(4)

I Haagprogrammet för ett stärkt område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen, som antogs av Europeiska rådet den 4 november 2004, understryks behovet av en innovativ strategi i fråga om gränsöverskridande utbyte av information om brottsbekämpning, under noggrant iakttagande av centrala villkor på området skydd av personuppgifter. Kommissionen uppmanades att senast i slutet av 2005 lägga fram förslag om detta. Detta återspeglas i rådets och kommissionens handlingsplan för genomförande av Haagprogrammet för ett stärkt område med frihet, säkerhet och rättvisa (2).

(5)

Utbytet av personuppgifter inom ramen för polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet, särskilt enligt den princip om tillgänglighet som tas upp i Haagprogrammet, bör bygga på klara regler som stärker det ömsesidiga förtroendet mellan behöriga myndigheter och garanterar att den relevanta informationen skyddas på ett sätt som utesluter all diskriminering med avseende på sådant samarbete mellan medlemsstaterna samtidigt som enskildas grundläggande rättigheter respekteras fullt ut. Befintliga instrument på europeisk nivå är inte tillräckliga; Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (3) är inte tillämpligt i fråga om behandling av personuppgifter i samband med verksamheter som faller utanför gemenskapsrättens tillämpningsområde, till exempel sådana som anges i avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen, och under inga omständigheter på uppgiftsbehandling som rör allmän säkerhet, försvar, nationell säkerhet eller statlig verksamhet på det straffrättsliga området.

(6)

Detta rambeslut är endast tillämpligt på uppgifter som de behöriga myndigheterna samlar in eller behandlar för att kunna förebygga, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder. I detta rambeslut bör det överlåtas till medlemsstaterna att på nationell nivå mer exakt besluta vilka andra ändamål som ska anses oförenliga med det ändamål för vilket personuppgifterna ursprungligen insamlades. I allmänhet bör vidarebehandling för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål inte anses vara oförenlig med det ursprungliga ändamålet för behandlingen.

(7)

Tillämpningsområdet för detta rambeslut begränsas till behandlingen av sådana personuppgifter som överförs eller görs tillgängliga mellan medlemsstaterna. Inga slutsatser bör dras av denna begränsning beträffande unionens behörighet att anta rättsakter om insamling och behandling av personuppgifter på nationell nivå eller det lämpliga i att unionen gör detta i framtiden.

(8)

I syfte att underlätta informationsutbytet inom unionen vill medlemsstaterna säkerställa att den standard i fråga om dataskydd som fastställs inom nationell databehandling ska motsvara den som föreskrivs i rambeslutet. När det gäller nationell databehandling hindrar detta rambeslut inte medlemsstaterna från att föreskriva garantier för skydd av personuppgifter högre än dem som fastställs i detta rambeslut.

(9)

Detta rambeslut bör inte tillämpas på personuppgifter som en medlemsstat erhållit inom tillämpningsområdet för detta rambeslut och som härrör från denna medlemsstat.

(10)