19.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/1

(1)

Den 30 november 2000 införde rådet genom förordning (EG) nr 2603/2000 (2) slutgiltiga utjämningstullar på import av visst slags polyetentereftalat (nedan kallat PET-plast) med ursprung i bl.a. Indien (nedan kallat det berörda landet) (nedan kallad den ursprungliga undersökningen).

(2)

Efter en översyn vid giltighetstidens utgång införde rådet genom förordning (EG) nr 193/2007 (3) (nedan kallad antisubventionsförordningen) en slutgiltig utjämningstull på import av visst slags polyetentereftalat med ursprung i Indien för ytterligare fem år. Den berörda produkten omfattas av KN-nummer 3907 60 20. Den fastställda tullsatsen uppgår till mellan 0 och 106,5 euro/ton för individuellt namngivna exportörer och till 41,3 euro/ton för övriga företag.

(3)

Dessutom införde rådet genom förordning (EG) nr 192/2007 (4) (nedan kallad antidumpningsförordningen) en slutgiltig antidumpningstull på import av samma produkt med ursprung i Indien. Den fastställda tullsatsen enligt den förordningen uppgår till mellan 88,9 och 200,9 euro/ton för individuellt namngivna exportörer och till 181,7 euro/ton för övriga företag.

(4)

I enlighet med principen att ingen produkt ska beläggas med både antidumpnings- och utjämningstull i syfte att råda bot på en och samma situation som uppstått till följd av dumpning eller exportsubvention, beaktas beloppet av den utjämningstull som införts genom antisubventionsförordningen vid fastställandet av antidumpningstullens storlek, i enlighet med artikel 14.1 i grundförordningen.

(5)

Efter det att den slutgiltiga utjämningstullen införts meddelade Indiens myndigheter att omständigheterna avseende två subventionssystem (tullkreditsystemet och befrielse från inkomstskatt enligt avsnitt 80HHC i inkomstskattelagen) har ändrats på ett bestående sätt. Man hävdade därför att subventionsnivån torde ha minskat och att de åtgärder som införts delvis på grundval av dessa system borde ses över.

(6)

Kommissionen undersökte den bevisning som lämnats av Indiens myndigheter och fann att den var tillräcklig för att motivera inledandet av en översyn i enlighet med artikel 19 i grundförordningen, som begränsades till att omfatta subventionsnivån för import av visst slags polyetentereftalat med ursprung i Indien. Efter samråd med rådgivande kommittén inledde kommissionen genom ett tillkännagivande (5) i Europeiska unionens officiella tidning (nedan kallat tillkännagivandet om inledande) en partiell interimsöversyn på eget initiativ av förordning (EG) nr 193/2007.

(7)

Syftet med den partiella interimsöversynen var att bedöma om de gällande åtgärderna behöver fortsätta, upphävas eller ändras med avseende på de företag som omfattades av något av de två subventionssystem som uppgavs ha ändrats, i de fall då tillräcklig bevisning lämnats i överensstämmelse med de relevanta bestämmelserna i tillkännagivandet om inledande. Undersökningen skulle också bedöma behovet, beroende på resultaten från översynen, av att se över de åtgärder som tillämpas på andra företag som samarbetade i den undersökning som fastställde nivån på de gällande åtgärderna, eller de åtgärder som tillämpas på övriga företag.

(8)

Undersökningen omfattade perioden 1 april 2006–31 mars 2007 (nedan kallad översynsperioden).

(9)

Kommissionen underrättade officiellt Indiens myndigheter, de indiska exporterande tillverkare som samarbetade i den förra undersökningen, som i förordning (EG) nr 193/2007 uppgavs dra fördelar av något av de två ändrade subventionssystemen och som anges i bilagan till tillkännagivandet om inledande samt gemenskapstillverkarna om inledandet av den partiella interimsöversynen. Berörda parter hade möjlighet att skriftligen lämna sina synpunkter och begära att bli hörda. De muntliga och skriftliga synpunkter som lades fram av parterna togs under övervägande och beaktades om det ansågs lämpligt.

(10)

Med tanke på det stora antalet parter som omfattades av översynen förutsågs möjligheten att tillämpa ett stickprovsförfarande för undersökningen av subventionering, i enlighet med artikel 27 i grundförordningen.

(11)

Två exporterande tillverkare gav sig till känna och lämnade de uppgifter som krävdes för ett stickprov. Användningen av stickprov ansågs därför inte nödvändig. En av de två exporterande tillverkare som hade lämnat in ett stickprovsformulär meddelade dock senare kommissionen att företaget inte hade för avsikt att fylla i ett fullständigt frågeformulär och lämna de uppgifter som var nödvändiga för denna undersökning.

(12)

Kommissionen sände därför frågeformuläret till och fick svar från endast en tillverkare som omfattades av denna översyn, nämligen Pearl Engineering Polymers Ltd (nedan kallad företaget). Ett frågeformulär sändes också till Indiens myndigheter. Både företaget och Indiens myndigheter besvarade frågeformuläret.

(13)

Kommissionen inhämtade och kontrollerade också alla de uppgifter som den bedömde vara nödvändiga för fastställandet av subventionering. Kontrollbesök genomfördes på plats hos följande berörda parter:

(14)

Indiens myndigheter och övriga berörda parter underrättades om de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka kommissionen avsåg att föreslå en ändring av tullsatsen för den enda samarbetsvilliga indiska tillverkaren och för den icke-samarbetsvilliga exporterande tillverkare som nämns i bilagan till tillkännagivandet om inledande, samt om kommissionens avsikt att bibehålla de gällande åtgärderna för alla andra företag som inte samarbetade i denna partiella interimsöversyn. De gavs även möjlighet att lämna synpunkter inom en rimlig tidsfrist. Alla inlagor och synpunkter beaktades enligt vad som beskrivs nedan.

(15)

Den produkt som omfattas av denna översyn är samma produkt som omfattas av förordning (EG) nr 193/2007, dvs. PET-plast med en viskositetskvot på minst 78 ml/g, enligt ISO-standard 1628–5, med ursprung i det berörda landet. Den klassificeras för närvarande enligt KN-nummer 3907 60 20.

(16)

På grundval av de uppgifter som lämnats av Indiens myndigheter och den enda samarbetsvilliga exporterande tillverkaren samt svaren på kommissionens frågeformulär undersökte kommissionen följande system som påstods innefatta subventioner:

(17)

Systemen a, b, c, e och f grundar sig på utrikeshandelslagen (Foreign Trade Development and Regulation Act 1992) (nr 22/1992), som trädde i kraft den 7 augusti 1992. Genom utrikeshandelslagen bemyndigas Indiens myndigheter att göra tillkännagivanden om export- och importpolitiken. Dessa sammanfattas i dokument om export- och importpolitiken som utfärdas av handelsministeriet vart femte år och uppdateras regelbundet. Ett dokument om export- och importpolitiken är relevant för översynsperioden i detta fall, nämligen femårsplanen för perioden 1 september 2004-31 mars 2009 (nedan kallat dokumentet om export- och importpolitiken 2004–2009). De förfaranden som Indiens myndigheter tillämpar för export- och importpolitiken 2004–2009 beskrivs dessutom närmare i deras handbok för förfaranden för perioden 1 september 2004–31 mars 2009, volym 1 (nedan kallad förfarandehandboken). Även förfarandehandboken uppdateras regelbundet.

(18)

Det system med befrielse från inkomstskatt som anges i led d grundar sig på inkomstskattelagen (Income Tax Act) från 1961, som ändras varje år genom skattelagen (Finance Act).

(19)

I enlighet med artikel 11.10 i grundförordningen gav kommissionen Indiens myndigheter möjlighet att fortsätta att samråda avseende både de ändrade och de oförändrade systemen, i syfte att klargöra den faktiska situationen gällande subventionssystemen och nå en ömsesidigt tillfredsställande lösning. Efter dessa samråd och i frånvaro av en ömsesidigt tillfredsställande lösning beträffande dessa system beslutade kommissionen att alla system skulle tas med i undersökningen av subventionering.

(20)

En berörd part som företrädde gemenskapsindustrin hävdade att de indiska exportörerna hade tillgång till ytterligare en rad andra system och subventioner. Uppgifterna innehöll dock ingen slutgiltig bevisning för att sådana system användes av den samarbetsvilliga exporterande tillverkaren. Frågan har därför inte utretts vidare inom ramen för detta förfarande.

(21)

Systemet med förhandstillstånd beskrivs närmare i punkterna 4.1.1–4.1.14 i dokumentet om export- och importpolitiken 2004–2009 och i kapitel 4.1–4.30 i förfarandehandboken. Detta system kallades systemet med förhandslicenser under den föregående undersökningen som ledde till att den nu gällande slutgiltiga utjämningstullen infördes genom förordning (EG) nr 193/2007.

(22)

Systemet med förhandstillstånd består av sex delsystem, som beskrivs närmare i skäl 23. Delsystemen skiljer sig åt bl.a. vad beträffar vilka företag och verksamheter som omfattas. Tillverkande exportörer och exporterande handlare som ”har anknytning till” tillverkare har tillgång till förhandstillstånd för fysisk export och förhandstillstånd för årligt behov. Tillverkande exportörer som levererar till en slutgiltig exportör har tillgång till förhandstillstånd för mellanliggande leverans. Huvudleverantörer som levererar till företag som ingår i de kategorier av ”leverans likställd med export” som nämns i punkt 8.2 i dokumentet om export- och importpolitiken 2004–2009, t.ex. leverantörer till exportorienterade företag, har tillgång till förhandstillstånd för leverans likställd med export. Slutligen har mellanliggande leverantörer till tillverkande exportörer tillgång till förmåner från leveranser likställda med export inom ramen för delsystemen med dokument för förhandsbefrielse och med ömsesidig inhemsk remburs.

(23)

Förhandstillstånd kan utfärdas i fråga om följande:

(24)

Det fastställdes att den samarbetsvilliga exportören under översynsperioden endast erhöll förmåner knutna till den berörda produkten från två av delsystemen, nämligen förhandstillstånd för fysisk export (i) och förhandstillstånd för leverans likställd med export (iv). Det är således inte nödvändigt att fastställa huruvida de övriga delsystemen är utjämningsbara.

(25)

Efter det att den slutgiltiga utjämningstull som nu är i kraft infördes genom förordning (EG) nr 193/2007 har Indiens myndigheter ändrat kontrollsystemet för systemet med förhandstillstånd. För att det ska vara möjligt för myndigheterna att företa kontroller har innehavaren av ett förhandstillstånd rättslig skyldighet att i ett särskilt format korrekt redovisa förbrukningen och användningen av tullfritt importerade/inhemskt tillverkade varor (se kapitel 4.26 och 4.30 i samt tillägg 23 till förfarandehandboken), dvs. ett register över den faktiska förbrukningen. Detta register måste kontrolleras av en auktoriserad extern revisor eller kostnadsrevisor (”cost and works accountant”), som utfärdar ett intyg över att det föreskrivna registret och de relevanta underlagen har undersökts och att de uppgifter som lämnas enligt tillägg 23 är korrekta i alla avseenden. Dessa bestämmelser tillämpas dock bara på förhandstillstånd som utfärdats från och med den 13 maj 2005. Innehavarna av alla förhandstillstånd eller förhandslicenser som utfärdats före den dagen är skyldiga att följa de tidigare kontrollbestämmelserna, dvs. att i ett format som anges i tillägg 18 korrekt redovisa förbrukningen och användningen av importerade varor per licens (kapitel 4.30 i och tillägg 18 till förfarandehandboken).

(26)

När det gäller de delsystem som under översynsperioden användes av den enda samarbetsvilliga exporterande tillverkaren, dvs. de för fysisk export och leverans likställd med export, fastställer Indiens myndigheter volymen och värdet av vad som får importeras och vad som måste exporteras och anger detta på tillståndet. Dessutom ska myndigheternas tjänstemän vid import- och exporttillfällena dokumentera transaktionerna i tillståndet. Den importvolym som tillåts inom ramen för detta system fastställs av Indiens myndigheter på grundval av standardnormer för input/output. Standardnormer för input/output finns för flertalet produkter, även den berörda produkten, och offentliggörs i förfarandehandboken (volym II).

(27)

Det bör noteras att standardnormerna för input/output ses över regelbundet. Eftersom den samarbetsvilliga exportören använde tillstånd/licenser som utfärdats vid olika tillfällen, tillämpade företaget således också flera olika standardnormer under översynsperioden.

(28)

Importerade insatsvaror får inte överföras och måste användas för att tillverka den resulterande exportprodukten. Skyldigheten att exportera måste fullgöras inom en viss tidsfrist efter tillståndets utfärdande (24 månader med möjlighet till två förlängningar på 6 månader vardera).

(29)

Under översynen fastställdes det att den samarbetsvilliga exporterande tillverkaren visserligen kunde ange den totala råvaruförbrukningen, men att det inte fanns något egentligt förbrukningsregister för den berörda produkten. Man antog helt enkelt att förbrukningen överensstämde med standardnormerna för input/output. Det var därför inte möjligt att fastställa om de krav enligt standardnormerna som fastställts inom ramen för enskilda tillstånd/licenser i fråga om tullfria insatsvaror överskred den råvarumängd som krävs för att tillverka referenskvantiteten av den resulterande exportprodukten.

(30)

Under översynen fastställdes det vidare att råvarorna importerades inom ramen för tre olika tillstånd/licenser och olika standardnormer för input/output, och att de därefter blandades och införlivades fysiskt i processen för tillverkning av samma exportvara. Det faktum att tre olika standardnormer för input/output med olika förbrukningsnormer tillämpas för varje råvara framhäver ytterligare det problematiska i att fastställa den samarbetsvilliga exportörens faktiska förbrukning. Det står härvid klart att ett register över den faktiska förbrukningen är ett minimikrav för att det ska vara möjligt att kontrollera om mängden skattefria insatsvaror överskrider den råvarumängd som krävs för att tillverka referenskvantiteten av den resulterande exportprodukten.

(31)

Det fastställdes också att de kontrollkrav som ställts av Indiens myndigheter antingen inte uppfylldes eller ännu inte hade prövats i praktiken. När det gäller förhandslicenser som utfärdats före den 13 maj 2005 har de nödvändiga registren över den faktiska förbrukningen och lagren (enligt tillägg 18) inte sänts till de behöriga myndigheterna och således inte kontrollerats av Indiens myndigheter. När det gäller förhandstillstånd som utfärdats efter den 13 maj 2005 har de nödvändiga registren över den faktiska förbrukningen och lagren begärts in, men Indiens myndigheter har ännu inte kontrollerat om dessa register är förenliga med kraven enligt export- och importpolitiken. Det bör i synnerhet nämnas att registren kontrollerats av auktoriserade externa revisorer i enlighet med den gällande indiska lagstiftning som nämns i skäl 25, men att varken företaget eller den auktoriserade revisorn har redovisat hur denna certifieringsprocess gick till. Det finns ingen revisionsplan eller någon annan dokumentation av den revision som gjordes och inga bevarade uppgifter om den metod som användes och de särskilda krav som gällde för detta omfattande arbete, som kräver detaljerade tekniska kunskaper om produktionsprocessen, export- och importpolitiken och redovisningsmetoder. Med beaktande av denna situation anses det att den exportör som är föremål för undersökningen inte kunnat påvisa att de relevanta bestämmelserna inom ramen för export- och importpolitiken har uppfyllts.

(32)

Den samarbetsvilliga exportören ifrågasatte ovanstående undersökningsresultat, särskilt slutsatserna när det gäller den auktoriserade revisorn enligt skäl 31. Företaget menade att det inte finns några nationella eller internationella bestämmelser som föreskriver att ett granskat företag ska dokumentera hur en revision genomfördes. Tvärtom anges det i den indiska lagstiftningen att arbetshandlingarna är revisorns egendom. Under dessa omständigheter och med tanke på att ingen begäran om ett möte med den auktoriserade revisorn hade gjorts före kontrollbesöket, bör det faktum att det granskade företaget inte hade sådana styrkande handlingar vid kontrollbesöket inte läggas företaget till last. Vidare hävdade företaget att grundförordningen under alla omständigheter inte ger kommissionen rätt att kontrollera handlingar som hålls utanför det undersökta företaget, vilket skulle vara fallet med en oberoende revisor. Man menade också att den enda samarbetsvilliga tillverkarens faktiska förbrukning varit högre än standardnormerna för alla insatsvaror och att det inte skett någon alltför stor eftergift av tullar.

(33)

Här bör det påminnas om att den kontrollprocess som den auktoriserade revisorn utfört och utfärdandet av det relevanta intyget utgör delar av det kontrollsystem som Indiens myndigheter föreskriver i dokumentet om export- och importpolitiken. I detta syfte anges den auktoriserade revisorn i dokumentet om export- och importpolitiken som en aktör i genomförandet av systemet, och kommissionen måste undersöka om detta kontrollsystem tillämpats effektivt. Att företaget inte kunde visa att antingen det självt eller den utsedda auktoriserade revisorn hade någon dokumentation om vilka kontroller som utförts för att det intyg som föreskrivs i dokumentet om export- och importpolitiken skulle kunna utfärdas, visar att företaget inte kunde bevisa att de tillämpliga kraven i dokumentet om export- och importpolitiken hade uppfyllts. När det gäller företagets påstående att det ändå inte skett något alltför stor eftergift av tullar, påminns det om att den situation som konstaterades på plats (dvs. blandning av insatsvaror och tillverkade produkter, användning av olika standardnormer, frånvaron av de register över faktisk förbrukning som föreskrivs i dokumentet om export- och importpolitiken), visade att det, i väntan på att Indiens myndigheter skulle utföra de nödvändiga sista kontrollåtgärderna, inte var möjligt att göra någon beräkning av den faktiska förbrukningen och en resulterande alltför stor eftergift av tullar per tillstånd/licens och standardnorm.

(34)

Befrielsen från importtull utgör en subvention i enlighet med artikel 2.1 a ii och artikel 2.2 i grundförordningen, dvs. ett finansiellt bidrag från Indiens myndigheter som innebär att den undersökta exportören beviljats en förmån.

(35)

Systemen med förhandstillstånd för fysisk export och förhandstillstånd för leverans likställd med export är dessutom klart och tydligt rättsligt knutna till ett exportresultat och anses därför vara selektiva och utjämningsbara i enlighet med artikel 3.4 a i grundförordningen. Ett företag kan inte få förmåner inom ramen för dessa system om det inte åtar sig att exportera.

(36)

Inget av de två delsystem som använts i detta fall kan betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller ett godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 2.1 a ii i grundförordningen. Delsystemen uppfyller inte reglerna i led i i bilaga I, bilaga II (definition av och regler rörande restitutionssystem) och bilaga III (definition av och regler rörande restitutionssystem som tillåter substitution) till grundförordningen. Indiens myndigheter har inte tillämpat något effektivt kontrollsystem eller kontrollförfarande för att kunna avgöra vilka insatsvaror och vilka mängder av dem som förbrukats vid tillverkningen av den exporterade produkten (se avsnitt II.4 i bilaga II till grundförordningen och, när det gäller restitutionssystem som tillåter substitution, avsnitt II.2 i bilaga III till grundförordningen). Standardnormerna för input/output kan i sig själva inte betraktas som ett system för att kontrollera den faktiska förbrukningen, eftersom tullfria insatsvaror som importerats inom ramen för tillstånd/licenser med olika normvärden blandas inom en och samma process för tillverkning av en exportvara. En sådan process gör det inte möjligt för Indiens myndigheter att med tillräcklig noggrannhet kontrollera vilken mängd insatsvaror som faktiskt förbrukats i exportproduktionen och med vilket referensvärde de bör jämföras. Vidare har myndigheterna inte utfört, eller slutfört, någon effektiv kontroll grundad på ett korrekt fört register över förbrukningen. De har inte heller företagit några ytterligare granskningar avseende de insatsvaror som faktiskt förbrukats, vilket de normalt sett borde ha gjort när det saknas ett effektivt tillämpat kontrollsystem (se avsnitt II.5 i bilaga II och avsnitt II.3 i bilaga III till grundförordningen). Dessutom påminns det om att det berörda företaget inte förde något förbrukningsregister som möjliggjorde en kontroll av den faktiska förbrukningen av råvaror per produkttyp. Därför skulle Indiens myndigheter, även om det funnits ett effektivt kontrollsystem, inte ha kunnat avgöra vilka mängder insatsvaror som förbrukats vid tillverkningen av den exporterade produkten. Slutligen har deltagandet av auktoriserade revisorer i kontrollprocessen inte lett till någon förbättring av kontrollsystemet, eftersom det inte finns några närmare bestämmelser om hur auktoriserade revisorer ska utföra sina uppgifter och eftersom de uppgifter som lämnades under undersökningen inte tydde på att de ovannämnda bestämmelserna i grundförordningen hade efterlevts.

(37)

Dessa två delsystem är således utjämningsbara.

(38)

Eftersom det inte rör sig om ett godkänt restitutionssystem eller ett godkänt restitutionssystem som tillåter substitution motsvarar den utjämningsbara förmånen eftergiften av de totala importtullar som normalt tas ut vid import av insatsvaror. Det är härvid att märka att grundförordningen inte bara medger att eftergift av ett för stort tullbelopp utjämnas. Enligt artikel 2.1 a ii i grundförordningen och led i i bilaga I till grundförordningen får visserligen endast eftergift av ett för stort tullbelopp utjämnas, men detta förutsätter att villkoren i bilagorna II och III till grundförordningen är uppfyllda. Dessa villkor uppfylldes inte i detta fall. Om det fastställs att det saknas ett adekvat kontrollsystem är det ovannämnda undantaget för restitutionssystem således inte tillämpligt och de normala reglerna för utjämning av beloppet av obetalda tullar (förlorade intäkter), snarare än en föregiven för stor eftergift, är tillämpliga. I enlighet med avsnitt II i bilaga II och avsnitt II i bilaga III till grundförordningen är den undersökande myndigheten inte skyldig att beräkna omfattningen av den för stora eftergiften. I enlighet med artikel 2.1 a ii i grundförordningen behöver den bara fastställa att tillräcklig bevisning föreligger för att motbevisa lämpligheten hos ett påstått kontrollsystem.

(39)

Subventionsbeloppen för de exportörer som använde systemet med förhandstillstånd beräknades på grundval av uteblivna importtullar (grundläggande tull och särskild tilläggstull) på de material som importerats inom ramen för de två delsystemen och som använts för den berörda produkten under översynsperioden (täljare). I enlighet med artikel 7.1 a i grundförordningen drogs sådana avgifter som var nödvändiga för att få subventioner av från subventionsbeloppen i de fall då väl underbyggda ansökningar om detta lämnats in. I enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen fördelades dessa subventionsbelopp över den exportomsättning som den berörda produkten genererade under översynsperioden (nämnare), eftersom subventionen var knuten till exportresultat och inte beviljades på grundval av framställda, producerade, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(40)

Den subventionsnivå som under översynsperioden fastställdes avseende detta system för den enda samarbetsvilliga tillverkaren uppgår till 12,8 %.

(41)

Tullkreditsystemet beskrivs närmare i avsnitt 4.3 i dokumentet om export- och importpolitiken 2004–2009 och i kapitel 4 i förfarandehandboken.

(42)

Det fastställdes att den samarbetsvilliga exporterande tillverkaren inte erhöll några utjämningsbara förmåner genom tullkreditsystemet. Någon tilläggsanalys av systemet behövde därför inte göras i denna undersökning.

(43)

Systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror beskrivs närmare i kapitel 5 i dokumentet om export- och importpolitiken 2004–2009 och i kapitel 5 i förfarandehandboken.

(44)

Tillverkande exportörer, exporterande handlare som ”har anknytning till” tillverkare samt tjänsteleverantörer kan komma i fråga för detta system.

(45)

På villkor att ett företag gör ett exportåtagande får det importera kapitalvaror (nya och, sedan april 2003, begagnade kapitalvaror som är högst tio år gamla) till en reducerad tullsats. I detta syfte utfärdar Indiens myndigheter på ansökan och mot betalning av en avgift en licens inom ramen för detta system. Sedan april 2000 innebär systemet att en reducerad importtullsats på 5 % tas ut på samtliga kapitalvaror som importeras inom ramen för systemet. Fram till och med den 31 mars 2000 tillämpades en effektiv tullsats på 11 % (inklusive en tilläggsavgift på 10 %) eller, i fråga om import till ett högt värde, nolltullsats. För att exportåtagandet ska kunna anses vara fullgjort måste företaget använda de importerade kapitalvarorna för att tillverka en viss kvantitet exportvaror under en viss period.

(46)

Innehavaren av en licens enligt detta system kan också anskaffa kapitalvarorna på den inhemska marknaden. I detta fall kan den inhemska tillverkaren av kapitalvarorna ta i anspråk en rätt till tullfri import av sådana delar som behövs för att tillverka kapitalvarorna. Alternativt kan den inhemska tillverkaren ta i anspråk förmånen av den leverans likställd med export som anses ha ägt rum till följd av leverans av kapitalvaror till en innehavare av en licens enligt detta system.

(47)

Det inkom inga synpunkter rörande systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror efter meddelandet av uppgifter.

(48)

Systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror innebär att subventioner beviljas i den mening som avses i artikel 2.1 a ii och artikel 2.2 i grundförordningen. Tullsänkningen utgör ett finansiellt bidrag från Indiens myndigheter, eftersom den innebär en minskning av de tullinkomster som Indiens myndigheter annars skulle ha fått. Tullsänkningen innebär också att exportören får en förmån, eftersom de tullar som inte behöver betalas vid import förbättrar företagets likviditet.

(49)

Systemet är vidare rättsligt sett knutet till exportresultat, eftersom licenserna i fråga inte kan erhållas utan ett exportåtagande. Systemet anses följaktligen vara selektivt och utjämningsbart enligt artikel 3.4 a i grundförordningen.

(50)

Detta system kan inte betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller ett godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 2.1 a ii i grundförordningen. Kapitalvaror omfattas i enlighet med led i i bilaga I till grundförordningen inte av denna typ av godkända system, eftersom de inte förbrukas vid tillverkningen av de exporterade produkterna.

(51)

Den enda samarbetsvilliga exportören hade inte förvärvat några kapitalvaror under undersökningsperioden. Företaget var dock fortsättningsvis befriat från tullar på kapitalvaror som förvärvats före undersökningsperioden till det belopp som fastställts i den ursprungliga undersökningen. På samma sätt som i den ursprungliga undersökningen beräknades, i enlighet med artikel 7.3 i grundförordningen, det subventionsbelopp som erhållits under översynsperioden på grundval av beloppet av obetalda tullar på importerade kapitalvaror fördelat över en period som avspeglade den normala avskrivningsperioden för sådana kapitalvaror för den exporterande tillverkaren. I enlighet med etablerad praxis justerades det på detta sätt beräknade belopp som skulle hänföras till översynsperioden genom tillägg av ränta under denna period för att det fulla värdet av förmånen över tiden skulle avspeglas. För beräkningen av subventionsbeloppet (täljare) drogs sådana avgifter som var nödvändiga för att erhålla subventioner av från denna summa, i enlighet med artikel 7.1 a i grundförordningen. I enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp över exportomsättningen under översynsperioden (nämnare), eftersom subventionen var knuten till exportresultat och inte beviljades på grundval av framställda, producerade, exporterade eller transporterade kvantiteter. Den subventionsnivå som fastställdes avseende den förmån som företaget erhållit under översynsperioden uppgår till 0,3 %.

(52)

Genom detta system har exportörerna kunnat erhålla en förmån i form av en partiell befrielse från inkomstskatt på vinst av exportförsäljning. Den rättsliga grunden för denna befrielse finns i avsnitt 80HHC i inkomstskattelagen.

(53)

Denna bestämmelse upphävdes från och med beskattningsåret 2005/2006 (dvs. budgetåret 1 april 2004–31 mars 2005), varför avsnitt 80HHC i inkomstskattelagen inte längre medför någon förmån efter den 31 mars 2004. Den samarbetsvilliga exporterande tillverkaren erhöll inga förmåner genom detta system under översynsperioden. Följaktligen, och eftersom systemet har dragits tillbaka, är det i enlighet med artikel 15.1 i grundförordningen inte utjämningsbart.

(54)

Focus Market-systemet beskrivs närmare i kapitel 3.9 i dokumentet om export- och importpolitiken 2004–2009 och i kapitel 3.20 i förfarandehandboken. Företaget rapporterade visserligen detta system, men undersökningen visade att ingen förmån erhölls under översynsperioden. Eftersom det fastställts att den samarbetsvilliga exporterande tillverkaren inte erhöll några utjämningsbara förmåner genom detta system, ansågs det inte att någon tilläggsanalys av systemet behövde göras i denna undersökning.

(55)

Target Plus-systemet beskrivs närmare i kapitel 3.7 i dokumentet om export- och importpolitiken 2004–2009 och i kapitel 3.2 i förfarandehandboken.

(56)

Alla tillverkande exportörer kan ansöka om stöd genom detta system.

(57)

Detta system ger en premie till företag som ökar tillväxten i sin exportomsättning. I detta syfte kan stödberättigade företag genom systemet få en tullkredit på mellan 5 och 15 % av ett belopp som grundas på skillnaden mellan fob-värdena av exportförsäljningen under två på varandra följande budgetår.

(58)

Företag som vill omfattas av systemet ska lämna in en ansökan till handels- och industriministeriet. När ansökan beviljats utfärdar de behöriga myndigheterna en licens där tullkreditbeloppet anges.

(59)

Detta system avskaffades i mars 2006 och har gradvis ersatts med två nya system, Focus Market-systemet och Focus Product-systemet. Rätten att ansöka om en licens inom ramen för Target Plus-systemet kvarstod dock ända till mars 2007 och företag som använder systemet får utnyttja de relevanta tullkrediterna fram till mars 2009.

(60)

Den samarbetsvilliga tillverkaren ansåg att företaget inte fått någon förmån från detta system under översynsperioden och att det med tanke på att systemet avskaffades 2006 inte borde utjämnas. Undersökningen visade dock, såsom anges ovan, att företaget fått en förmån under översynsperioden. Dessutom kan företagen, även om systemet faktiskt avskaffats, fortsätta att utnyttja det till och med 2009.

(61)

Target Plus-systemet innebär att subventioner beviljas i den mening som avses i artikel 2.1 a ii och artikel 2.2 i grundförordningen. En kredit inom ramen för Target Plus-systemet utgör ett finansiellt bidrag från Indiens myndigheter, av den anledningen att krediten slutligen kommer att användas för att avräkna importtullar, vilket minskar beloppet av de tullinkomster som Indiens myndigheter annars skulle ha fått. Krediter inom ramen för Target Plus-systemet innebär också att exportörer får en förmån genom att deras likviditet förbättras.

(62)

Target Plus-systemet är vidare rättsligt sett knutet till exportresultat och anses följaktligen vara selektivt och utjämningsbart enligt artikel 3.4 a i grundförordningen.

(63)

Detta system kan inte betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller ett godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 2.1 a ii i grundförordningen. Det uppfyller inte de strikta reglerna i led i i bilaga I, bilaga II (definition av och regler rörande restitutionssystem) och bilaga III (definition av och regler rörande restitutionssystem som tillåter substitution) till grundförordningen. En exportör har ingen skyldighet att faktiskt förbruka de tullfritt importerade varorna i tillverkningsprocessen, och krediten beräknas inte på grundval av faktiskt använda insatsvaror. Det finns inte något system eller förfarande för att kontrollera vilka insatsvaror som förbrukats vid tillverkningen av den exporterade produkten eller om det skett en för stor återbetalning av importtull i den mening som avses i led i i bilaga I och bilagorna II och III till grundförordningen. Exportörerna har tillgång till förmåner enligt Target Plus-systemet oavsett om de importerar några insatsvaror över huvud taget. En exportör får förmånen genom att helt enkelt öka sin exportomsättning, utan att behöva visa att insatsvaror importerats. Exportörer som köper alla sina insatsvaror på den inhemska marknaden och inte importerar några varor som kan användas som insatsvaror är således ändå berättigade till förmåner enligt systemet.

(64)

Storleken på den utjämningsbara subventionen beräknades på grundval av den förmån som mottagaren konstaterats få under översynsperioden och som av den samarbetsvilliga exporterande tillverkaren bokförts som inkomst vid tidpunkten för exporttransaktionen. I enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp över exportomsättningen under översynsperioden (nämnare), eftersom subventionen var knuten till exportresultat och inte beviljades på grundval av framställda, producerade, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(65)

Den subventionsnivå som under översynsperioden fastställdes avseende detta system för den enda samarbetsvilliga tillverkaren uppgår till 0,7 %.

(66)

Den subventionsmarginal som fastställdes i den ursprungliga undersökningen uppgick till 5,8 % för den enda exporterande tillverkare som samarbetade i den aktuella partiella interimsöversynen.

(67)

Under denna partiella interimsöversyn fastställdes de utjämningsbara subventionernas storlek, uttryckt i procent av värdet, till totalt 13,8 % enligt följande:

(68)

Med beaktande av det ovanstående dras slutsatsen att subventionsnivån med avseende på den enda samarbetsvilliga exporterande tillverkaren har ökat.

(69)

I överensstämmelse med bestämmelserna i artikel 19 i grundförordningen och den grund för denna partiella interimsöversyn som anges i punkt 3 i tillkännagivandet om inledande konstateras att subventionsmarginalen för den enda samarbetsvilliga tillverkaren har ökat från 5,8 % till 13,8 % och att den utjämningstull som genom förordning (EG) nr 193/2007 infördes för denna exporterande tillverkare måste ändras på motsvarande sätt.

(70)

Det andra företag som berördes av den aktuella partiella interimsöversynen, Reliance Industries Ltd, hade den högsta subventionsmarginalen i den ursprungliga undersökningen, men samarbetade inte i denna översyn. Eftersom detta företag inte var samarbetsvilligt, måste en bedömning grundas på tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28 i grundförordningen. Med avseende på detta, och mot bakgrund av undersökningsresultaten rörande den enda samarbetsvilliga exportören, är det också troligt att denna icke-samarbetsvilliga exporterande tillverkare kommer att fortsätta att erhålla förmåner från de undersökta subventionssystemen i åtminstone lika hög utsträckning som den samarbetsvilliga exportören. Därför dras slutsatsen att subventionsnivån för den enda samarbetsvilliga exporterande tillverkare som berörs av översynen också har ökat till 13,8 % och att den utjämningstull som enligt förordning (EG) nr 193/2007 infördes för denna exporterande tillverkare måste ändras på motsvarande sätt.

(71)

När det gäller de företag som samarbetade i den ursprungliga undersökningen men som inte i bilagan till tillkännagivandet om inledande angavs som företag som omfattades av undersökningen, fanns det inget som tydde på att de utjämnings- och antidumpningstullsatser som tillämpades på dessa företag skulle behöva omräknas. De individuella tullsatser som tillämpas på alla parter som anges i artikel 1.2 i förordning (EG) nr 193/2007, med undantag av Pearl Engineering and Reliance Industries, förblir oförändrade.

(72)

När det däremot gäller de företag som inte samarbetade vare sig i denna översyn eller den ursprungliga undersökningen måste det anses att dessa kommer att fortsätta att erhålla förmåner från de undersökta subventionssystemen i åtminstone lika hög utsträckning som den samarbetsvilliga exportören. I syfte att undvika att bristande samarbetsvilja belönas ansågs det lämpligt att fastställa subventionsnivån för ”övriga företag” som den högsta nivå som fastställts för alla företag som samarbetade i den ursprungliga undersökningen, dvs. 13,8 %.

(73)

De ändrade utjämningstullsatserna bör fastställas med hänsyn till de nya subventionsnivåer som konstaterades under denna översyn, eftersom de skademarginaler som beräknats i den ursprungliga undersökningen är högre.

(74)

De individuella företagsspecifika utjämningstullsatser som anges i den här förordningen återspeglar situationen under den partiella interimsöversynen. De är därför endast tillämpliga på import av den berörda produkten som tillverkas av dessa företag. Import av den berörda produkten som tillverkats av något annat företag som inte särskilt nämns i denna förordnings normativa del, inbegripet enheter som är närstående de särskilt nämnda företagen, kan inte omfattas av dessa tullsatser utan bör i stället omfattas av den tullsats som gäller för ”övriga företag”.

(75)

Det erinras om att de gällande åtgärderna införts i form av en specifik tull per ton, i syfte att undvika att fluktuationer i priserna för PET-plast som orsakas av fluktuationer i råoljepriserna leder till att högre tullar tas ut. Det fastställda beloppet har beräknats med utgångspunkt i en tillämpning av utjämningstullsatsen på de exportpriser cif som använts vid beräkningen av nivån för undanröjande av skada under den ursprungliga undersökningen. Samma metod har använts för att fastställa de ändrade specifika tullarna inom ramen för denna undersökning.

(76)

Marginalerna och tullsatserna bör därför beräknas i enlighet med tabellen nedan:

(77)

Eventuella ansökningar om tillämpning av de individuella företagsspecifika utjämningstullsatserna (t.ex. till följd av att enhetens namn ändrats eller nya tillverknings- eller försäljningsenheter inrättats) bör snarast inges till kommissionen (6) tillsammans med alla relevanta upplysningar, särskilt om eventuella förändringar av företagets verksamhet i fråga om tillverkning, inhemsk försäljning eller exportförsäljning som hänger samman med t.ex. namnändringen eller de nya tillverknings- eller försäljningsenheterna. Vid behov, och efter samråd med rådgivande kommittén, kommer denna förordning att ändras genom en uppdatering av förteckningen över de företag som omfattas av individuella tullsatser.

(78)

Ändringen av utjämningstullsatsen kommer att påverka den slutgiltiga antidumpningstullsats som genom förordning (EG) nr 192/2007 införts för tillverkare i Indien.

(79)

I den ursprungliga antidumpningsundersökningen justerades antidumpningstullen i syfte att undvika eventuell dubbelräkning av effekterna av förmåner genom exportsubventioner. I detta hänseende kan det konstateras att det i artikel 14.1 i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (7) och i artikel 24.1 i den grundläggande antisubventionsförordningen anges att ingen produkt ska beläggas med både antidumpnings- och utjämningstull i syfte att råda bot på en och samma situation som uppstått till följd av dumpning eller exportsubvention. Både i den ursprungliga antisubventionsundersökningen och i den nuvarande partiella interimsöversynen konstaterades det att vissa av de undersökta subventionssystem som befanns vara utjämningsbara utgjorde exportsubventioner enligt artikel 3.4 a i den grundläggande antisubventionsförordningen. Dessa subventioner inverkade i sig på de indiska exporterande tillverkarnas exportpris, och medförde följaktligen en ökad dumpningsmarginal. Den slutgiltiga dumpningsmarginal som fastställts i den ursprungliga antidumpningsundersökningen berodde med andra ord till viss del på förekomsten av exportsubventioner.

(80)

De slutgiltiga antidumpningstullsatserna för de berörda exporterande tillverkarna måste därför nu justeras för att ta hänsyn till den ändrade nivån på den fördel som erhållits genom exportsubventioner under undersökningsperioden för den aktuella partiella interimsöversynen, i syfte att återspegla den faktiska dumpningsmarginal som återstår efter det att de justerade slutgiltiga utjämningstullarna införts för att undanröja effekten av exportsubventionerna.

(81)

Med andra ord behöver de nya subventionsnivåerna beaktas vid justeringen av de tidigare fastställda dumpningsmarginalerna.

(82)

Marginalerna och tullsatserna för de berörda företagen bör därför beräknas i enlighet med tabellen nedan:

(83)

I syfte att säkerställa att utjämnings- och antidumpningstullsatserna tillämpas korrekt bör nivån för den övriga tullen tillämpas inte enbart på icke-samarbetsvilliga exportörer utan också på de företag som inte exporterade något under översynsperioden. De sistnämnda företagen uppmanas emellertid att, när de uppfyller kraven i artikel 20 i grundförordningen, lämna in en begäran om översyn i enlighet med samma artikel för att få sin situation granskad individuellt.

19.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/13

19.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/15

(1)

De representativa priserna och tilläggsbeloppen för import av vitsocker, råsocker och vissa sockerlösningar för regleringsåret 2008/2009 har fastställts genom kommissionens förordning (EG) nr 945/2008 (3). Priserna och tilläggen ändrades senast genom kommissionens förordning (EG) nr 1212/2008 (4).

(2)

De uppgifter som kommissionen för närvarande har tillgång till medför att dessa belopp bör ändras i enlighet med bestämmelserna i förordning (EG) nr 951/2006,

19.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/17

(1)

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder (2) krävs det att företag som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat och vilkas värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad från och med 2005 ska upprätta sin koncernredovisning i enlighet med internationella redovisningsstandarder, nu allmänt kallade IFRS-standarder (International Financial Reporting Standards), antagna i enlighet med förordning (EG) nr 1606/2002 (nedan kallade antagna IFRS-standarder) för varje räkenskapsår som inleds den 1 januari 2005 eller därefter.

(2)

I kommissionens förordning (EG) nr 809/2004 av den 29 april 2004 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG i fråga om informationen i prospekt, dessas format, införlivande genom hänvisning samt offentliggörande av prospekt och annonsering (3) krävs att emittenter från tredjeland ska sammanställa den historiska finansiella informationen i prospekt om erbjudande av värdepapper till allmänheten eller om upptagande av värdepapper till handel på en reglerad marknad i enlighet med antagna IFRS-standarder eller i enlighet med ett tredjelands nationella redovisningsstandarder som motsvarar dessa standarder.

(3)

I syfte att bedöma likvärdigheten hos god redovisningssed i tredjeländer med antagna IFRS-standarder fastställs genom kommissionens förordning (EG) nr 1569/2007 av den 21 december 2007 om införande av en mekanism för fastställande av likvärdighet för redovisningsstandarder som tillämpas av tredjelandsemittenter av värdepapper enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG och 2004/109/EG (4) en definition av likvärdighet och en mekanism för att fastställa detta. I förordning (EG) nr 1569/2007 krävs också att kommissionens beslut ska leda till att emittenter från gemenskapen får använda IFRS-standarder som antagits i enlighet med förordning (EG) nr 1606/2002 i det berörda tredjelandet.

(4)

Finansiella rapporter som upprättats enligt IFRS-standarder som utfärdats av International Accounting Standards Board (IASB) ger användarna en tillräckligt god informationsnivå för att de ska kunna bedöma en emittents tillgångar, skulder, ställning och resultat samt framtidsutsikter. Det är därför lämpligt att tillåta emittenter från tredjeland att använda IFRS som utfärdats av IASB inom gemenskapen.

(5)

I december 2007 rådgjorde kommissionen med CESR avseende den tekniska bedömningen av likvärdigheten för god redovisningssed i Förenta staterna, Kina och Japan. I mars 2008 utvidgade kommissionen detta samråd till att även gälla god redovisningssed i Sydkorea, Kanada och Indien.

(6)

I sina yttranden från mars, maj 2008 respektive oktober 2008 rekommenderade CESR att god redovisningssed i Förenta staterna och Japan skulle anses likvärdig med IFRS-standarderna för användning inom gemenskapen. Dessutom rekommenderade CESR att man tillfälligt skulle acceptera bokslutshandlingar utfärdade i enlighet med god redovisningssed i Kina, Kanada, Sydkorea och Indien, dock högst fram till och med den 31 december 2011.

(7)

2006 slöt American Financial Accounting Standards Board och IASB ett samförståndsavtal som bekräftar deras målsättning att närma god redovisningssed i Förenta staterna och IFRS-standarderna till varandra, och som redogör för arbetsprogrammet för detta mål. Genom detta arbetsprogram har många större skillnader mellan god redovisningssed i Förenta staterna och IFRS-standarderna upphävts. Som en följd av samtalen mellan kommissionen och den amerikanska finansinspektionen (Securities and Exchange Commission – SEC) krävs dessutom inte längre omräkning för gemenskapsemittenter som utarbetar sina bokslutshandlingar i enlighet med IFRS-standarder som utfärdats av IASB. Det är därför lämpligt att anse god redovisningssed i Förenta staterna som likvärdig med antagna IFRS-standarder från och med den 1 januari 2009.

(8)

I augusti 2007 tillkännagav Accounting Standards Board of Japan (ASBJ) och International Accounting Standards Board (IASB) att de hade träffat en överenskommelse om att påskynda tillnärmningen genom att under 2008 undanröja de viktigaste skillnaderna mellan IFRS och god redovisningssed i Japan, och de övriga skillnaderna före slutet av 2011. De japanska myndigheterna kräver ingen omräkning för gemenskapsemittenter som utarbetar sina bokslutshandlingar i enlighet med IFRS-standarderna. Det är därför lämpligt att anse god redovisningssed i Japan som likvärdig med antagna IFRS-standarder från och med den 1 januari 2009.

(9)

Enligt artikel 4 i förordning (EG) nr 1569/2007 kan emittenter från ett tredjeland under en övergångsperiod som senast löper ut den 31 december 2011 få tillåtelse att använda redovisningsstandarder från ett tredjeland som håller på att närma sig till, eller har åtagit sig att anta, IFRS-standarderna, eller som har slutit ett avtal om ömsesidigt erkännande med gemenskapen senast den 31 december 2008.

(10)

I Kina har redovisningsstandarderna för affärsföretag kraftigt närmats till IFRS-standarderna, och omfattar nästan alla punkter som i dag ingår i IFRS. Eftersom redovisningsstandarderna för affärsföretag endast tillämpas sedan 2007 krävs emellertid ytterligare bevis för att de tillämpas korrekt.

(11)

Det kanadensiska redovisningsrådet (Accounting Standards Board of Canada) åtog sig i januari 2006 offentligt att senast den 31 december 2011 anta IFRS-standarderna och vidtar nu konkreta åtgärder för att garantera punktlig och fullständig övergång till IFRS senast den dagen.

(12)

Den koreanska finansövervakningskommissionen och det koreanska redovisningsinstitutet åtog sig i mars 2007 offentligt att senast den 31 december 2011 anta IFRS-standarderna och vidtar nu konkreta åtgärder för att garantera punktlig och fullständig övergång till IFRS senast den dagen.

(13)

Den indiska regeringen och det indiska institutet för auktoriserade revisorer (Indian Institute of Chartered Accountants) åtog sig i juli 2007 offentligt att senast den 31 december 2011 anta IFRS-standarderna och vidtar nu konkreta åtgärder för att garantera punktlig och fullständig övergång till IFRS senast den dagen.

(14)

Inget slutgiltigt beslut om likvärdighet för redovisningsstandarder som håller på att närma sig IFRS bör fattas innan det har utvärderats hur dessa redovisningsstandarder tillämpas av företag och revisorer, men det är ändå viktigt att stödja de insatser som görs i de länder som har åtagit sig att anpassa sina redovisningsstandarder till IFRS, och även i de länder som har åtagit sig att anta IFRS-standarderna. Därför är det lämpligt att låta emittenter från tredjeländer i gemenskapen utarbeta sina bokslut och halvårsrapporter i enlighet med god redovisningssed i Kina, Kanada, Sydkorea eller Indien under övergångsperioden på högst tre år. Därför bör förordning (EG) nr 809/2004 ändras för att återge dessa ändringar avseende god redovisningssed i Förenta staterna, Japan, Kina, Kanada, Sydkorea och Indien, i syfte att förbereda den historiska finansiella information som emittenter från tredjeland tillhandahåller och att stryka några inaktuella bestämmelser i förordningen.

(15)

Kommissionen bör fortsätta att med tekniskt stöd från CESR övervaka utvecklingen av god redovisningssed i dessa tredjeländer, i förhållande till antagna IFRS-standarder.

(16)

Länderna bör uppmuntras att anta IFRS-standarderna. EU kan besluta att de nationella standarder som har ansetts vara likvärdiga med IFRS-standarderna inte längre ska få användas för att sammanställa de uppgifter som krävs enligt direktiv 2004/109/EG eller förordning (EG) nr 809/2004 om genomförande av direktiv 2003/71/EG när de berörda länderna har antagit IFRS-standarderna som sina enda redovisningsstandarder.

(17)

De åtgärder som föreskrivs genom denna förordning är förenliga med yttrandet från Europeiska värdepapperskommittén.

1.

Punkterna 5 och 5a ska ersättas med följande:

”5.   Från och med den 1 januari 2009 ska tredjeländer lägga fram sin historiska finansiella information i enlighet med en av följande redovisningsstandarder:

5a   Emittenter från tredjeland omfattas inte av skyldighet att – enligt punkt 20.1 i bilaga I, punkt 13.1 i bilaga IV, punkt 8.2 i bilaga VII, punkt 20.1 i bilaga X, eller punkt 11.1 i bilaga XI – omräkna historisk finansiell information som ingår i ett prospekt och avser räkenskapsåren före de räkenskapsår som börjar den 1 januari 2012 eller därefter, eller skyldighet att – enligt punkt 8.2a i bilaga VII, punkt 11.1 i bilaga IX eller punkt 20.1a i bilaga X – tillhandahålla en skriftlig redogörelse för skillnaderna mellan de internationella redovisningsstandarder som antagits enligt förordning (EG) nr 1606/2002 och de redovisningsprinciper enligt vilka den historiska informationen upprättas för räkenskapsåren före de räkenskapsår som börjar den 1 januari 2012 eller därefter, under förutsättning att den historiska finansiella informationen har sammanställts i enlighet med god redovisningssed i Kina, Kanada, Sydkorea eller Indien.”

2.

Punkt 5b–5e ska utgå.

19.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/20

(1)

Förordning (EG) nr 1831/2003 innehåller bestämmelser om godkännande av fodertillsatser och de skäl och förfaranden som gäller för ett sådant godkännande.

(2)

En ansökan om godkännande av det preparat som anges i bilagan har lämnats in i enlighet med artikel 7 i förordning (EG) nr 1831/2003. Till ansökan bifogades de uppgifter och handlingar som krävs enligt artikel 7.3 i den förordningen.

(3)

Ansökan gäller ett nytt godkännande i kategorin ”zootekniska tillsatser” av ett preparat av Lactobacillus rhamnosus (CNCM-I-3698) och Lactobacillus farciminis (CNCM-I-3699) (Sorbiflore) som fodertillsats för smågrisar.

(4)

Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad myndigheten) konstaterar i sitt yttrande av den 15 juli 2008 (2) att ett preparat av Lactobacillus rhamnosus (CNCM-I-3698) och Lactobacillus farciminis (CNCM-I-3699) (Sorbiflore) inte inverkar negativt på djurs och människors hälsa eller på miljön och det är verkningsfullt när det gäller att förbättra viktökning, enligt de uppgifter som lämnats in av den sökande. Myndigheten konstaterar vidare att preparatet kan vara en potentiell luftvägsallergen. Myndigheten anser inte att det finns behov av särskilda krav för övervakning efter utsläppandet på marknaden. Den bekräftade även den rapport om analysmetoden för fodertillsatsen som lämnats av det referenslaboratorium som inrättats på gemenskapsnivå i enlighet med förordning (EG) nr 1831/2003.

(5)

Bedömningen av preparatet visar att det uppfyller villkoren för godkännande i artikel 5 i förordning (EG) nr 1831/2003. Preparatet bör därför godkännas för användning i enlighet med bilagan till den här förordningen.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

19.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/22

(1)

Enligt kommissionens förordning (EG) nr 798/2008 av den 8 augusti 2008 om fastställande av en förteckning över tredjeländer, områden, zoner eller delområden från vilka fjäderfä och fjäderfäprodukter får importeras till och transiteras genom gemenskapen samt kraven för veterinärintyg (4) får varor som omfattas av den förordningen endast importeras till eller transiteras genom gemenskapen från de tredjeländer, områden, zoner eller delområden som förtecknas i tabellen i del 1 i bilaga I till den förordningen. I förordningen fastställs även kraven för veterinärintyg för sådana varor och förlagorna för de veterinärintyg som åtföljer dem fastställs i del 2 i den bilagan. Förordning (EG) nr 798/2008 ska tillämpas från och med den 1 januari 2009.

(2)

Enligt artikel 10 i förordning (EG) nr 798/2008 ska varor, för vilka det i intyget krävs ett program för övervakning av aviär influensa, endast få importeras till gemenskapen från de tredjeländer, områden, zoner eller delområden som i minst sex månader har genomfört ett sådant program och om programmet uppfyller kravet i den artikeln och anges i kolumn 7 i tabellen i del 1 i bilaga I till den förordningen.

(3)

Brasilien, Chile, Förenta staterna, Kanada, Kroatien, Schweiz och Sydafrika har lämnat in sina program för övervakning av aviär influensa till kommissionen för bedömning. Kommissionen har undersökt dessa program och de uppfyller kraven i artikel 10 i förordning (EG) nr 798/2008. Programmen bör följaktligen anges i kolumn 7 i tabellen i del 1 i bilaga I till den förordningen.

(4)

I förordning (EG) nr 2160/2003 fastställs föreskrifter för bekämpning av salmonella och andra zoonotiska smittämnen i olika fjäderfäpopulationer i gemenskapen. I förordningen fastställs gemenskapsmål för att minska prevalensen av samtliga serotyper av salmonella av betydelse för folkhälsan i olika fjäderfäpopulationer. Från och med de datum som anges i kolumn 5 i bilaga I till den förordningen ska berörda tredjeländer lämna in ett kontrollprogram för relevanta arter eller kategorier till kommissionen, för att få upptas på eller kvarstå i de i gemenskapslagstiftningen föreskrivna förteckningarna över tredjeländer från vilka medlemsstaterna får importera de djur eller kläckägg som omfattas av den här förordningen. Sådana program ska vara likvärdiga med de program som medlemsstaterna lämnat in och de ska godkännas av kommissionen.

(5)

Kroatien har till kommissionen lämnat in sina kontrollprogram för salmonella hos avelsfjäderfä av Gallus gallus, kläckägg av dessa, värphöns av Gallus gallus, konsumtionsägg av dessa och dagsgamla kycklingar av Gallus gallus avsedda för avel eller värpning. Dessa program ger garantier som motsvarar garantierna i förordning (EG) nr 2160/2003. De bör därför godkännas.

(6)

Genom kommissionens beslut 2007/843/EG (5) godkändes de kontrollprogram för salmonella hos avelsflockar av Gallus gallus som Förenta staterna, Israel, Kanada och Tunisien hade lämnat in. Förenta staterna har nu till kommissionen lämnat in ett kontrollprogram för salmonella hos dagsgamla kyckling av Gallus gallus avsedda för värpning eller gödning. Detta program ger garantier som motsvarar garantierna i förordning (EG) nr 2160/2003 och bör därför godkännas. Israel har klargjort att dess kontrollprogram för salmonella endast gäller för produktionskedjan för slaktkycklingkött.

(7)

Schweiz har inom ramen för avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om handel med jordbruksprodukter (6) till kommissionen sänt in sina kontrollprogram för salmonella hos avelsfjäderfä av Gallus gallus, kläckägg av dessa, värphöns av Gallus gallus, konsumtionsägg av dessa och dagsgamla kycklingar av Gallus gallus avsedda för avel eller värpning samt slaktkycklingar. Dessa program ger garantier som liknar garantierna i förordning (EG) nr 2160/2003. Detta bör av tydlighetsskäl anges i kolumn 9 i tabellen i del 1 i bilaga I till förordning (EG) nr 798/2008.

(8)

Vissa andra tredjeländer som för närvarande finns förtecknade i del 1 i bilaga I till förordning (EG) nr 798/2008 har ännu inte lämnat in några kontrollprogram för salmonella till kommissionen, eller också ger de program som redan har lämnats in inte garantier som motsvarar garantierna i förordning (EG) nr 2160/2003. Eftersom kraven för avels- och bruksfjäderfä av Gallus gallus, kläckägg av dessa och dagsgamla kycklingar av Gallus gallus i förordning (EG) nr 2160/2003 ska tillämpas inom gemenskapen från och med den 1 januari 2009, bör import av sådana fjäderfän eller ägg från dessa tredjeländer inte längre godkännas efter detta datum. Förteckningen över tredjeländer, områden, zoner eller delområden i del 1 i bilaga I till förordning (EG) nr 798/2008 bör därför ändras i enlighet med detta.

(9)

För att ge garantier som är likvärdiga med garantierna i förordning (EG) nr 2160/2003 bör tredjeländer från vilka medlemsstaterna får importera slaktfjäderfä av Gallus gallus intyga att kontrollprogrammet för salmonella tillämpats på ursprungsflocken och att denna flock har testats med avseende på förekomst av serotyper av salmonella av betydelse för folkhälsan.

(10)

I kommissionens förordning (EG) nr 1177/2006 av den 1 augusti 2006 om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 beträffande krav för användningen av särskilda bekämpningsmetoder inom ramen för de nationella programmen för bekämpning av salmonella hos fjäderfä (7) fastställs vissa bestämmelser för användningen av antimikrobiella ämnen och vaccin inom ramen för de nationella kontrollprogrammen.

(11)

Tredjeländer från vilka medlemsstaterna får importera slaktfjäderfä av Gallus gallus bör intyga att de särskilda kraven för användning av antimikrobiella ämnen och vacciner som föreskrivs i förordning (EG) nr 1177/2006 tillämpas. Om antimikrobiella ämnen har använts för andra ändamål än bekämpning av salmonella bör det även anges i veterinärintyget, eftersom sådan användning kan påverka testningen avseende salmonella vid import. Förlagan till veterinärintyg för import av slaktfjäderfän och fjäderfän för vidmakthållande av viltstammen genom utsättning av andra arter än ratiter i del 2 i bilaga I till förordning (EG) nr 798/2008 bör därför ändras i enlighet med detta.

(12)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

19.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/36

(1)

Förordning (EG) nr 1831/2003 innehåller bestämmelser om godkännande av fodertillsatser och de skäl och förfaranden som gäller för ett sådant godkännande.

(2)

En ansökan om godkännande av det preparat som anges i bilagan har lämnats in i enlighet med artikel 7 i förordning (EG) nr 1831/2003. Till ansökan bifogades de uppgifter och handlingar som krävs enligt artikel 7.3 i den förordningen.

(3)

Ansökan gäller godkännande i kategorin ”zootekniska tillsatser” av preparatet Bacillus amyloliquefaciens CECT 5940 (Ecobiol och Ecobiol plus) som fodertillsats för slaktkycklingar.

(4)

Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad myndigheten) konstaterar i sitt yttrande av den 16 juli 2008 (2) att Bacillus amyloliquefaciens CECT 5940 (Ecobiol och Ecobiol plus) inte inverkar negativt på djurs och människors hälsa eller på miljön och att det är verkningsfullt när det gäller att stabilisera tarmfloran, enligt de uppgifter som lämnats in av den sökande. Myndigheten konstaterar vidare att Bacillus amyloliquefaciens CECT 5940 (Ecobiol och Ecobiol plus) inte medför några andra risker som enligt artikel 5.2 i förordning (EG) nr 1831/2003 skulle förhindra ett godkännande. Enligt yttrandet har användningen av preparatet ingen negativ inverkan på slaktkycklingar. Myndigheten anser inte att det finns behov av särskilda krav för övervakning efter utsläppandet på marknaden. Den bekräftade även den rapport om analysmetoden för fodertillsatsen som lämnats av det referenslaboratorium som inrättats på gemenskapsnivå i enlighet med förordning (EG) nr 1831/2003.

(5)

Bedömningen av preparatet visar att det uppfyller villkoren för godkännande i artikel 5 i förordning (EG) nr 1831/2003. Preparatet bör därför godkännas för användning i enlighet med bilagan till den här förordningen.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

19.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/38

(1)

Förordning (EG) nr 1831/2003 innehåller bestämmelser om godkännande av fodertillsatser och de skäl och förfaranden som gäller för ett sådant godkännande.

(2)

En ansökan om godkännande av det preparat som anges i bilagan har lämnats in i enlighet med artikel 7 i förordning (EG) nr 1831/2003. Till ansökan bifogades de uppgifter och handlingar som krävs enligt artikel 7.3 i den förordningen.

(3)

Ansökan gäller godkännande i kategorin ”zootekniska tillsatser” av ett nytt användningsområde för preparat av Saccharomyces cerevisiae CNCM I-1077 (Levucell SC20, Levucell SC10 ME) som fodertillsats för lamm.

(4)

Användningen av Saccharomyces cerevisiae CNCM I-1077 godkändes utan tidsgräns för mjölkkor och slaktboskap genom kommissionens förordning (EG) nr 1200/2005 (2) och till och med den 22 mars 2017 för mjölkgetter och mjölkfår genom kommissionens förordning (EG) nr 226/2007 (3).

(5)

Nya uppgifter har lämnats in till stöd för en ansökan om godkännande för lamm. Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad myndigheten) konstaterar i sitt yttrande av den 16 juli 2008 (4) att Saccharomyces cerevisiae CNCM I-1077 (Levucell SC20, Levucell SC10 ME) inte inverkar negativt på djurs och människors hälsa eller på miljön. Myndigheten konstaterar vidare att Saccharomyces cerevisiae CNCM I-1077 (Levucell SC20, Levucell SC10 ME) inte medför några andra risker som enligt artikel 5.2 i förordning (EG) nr 1831/2003 skulle förhindra ett godkännande. Enligt yttrandet är användningen av preparatet säker för lamm och det kan också ha positiva effekter på slutvikten och den genomsnittliga dagliga viktökningen. Myndigheten anser inte att det finns behov av särskilda krav för övervakning efter utsläppandet på marknaden. Den bekräftade även den rapport om analysmetoden för fodertillsatsen som lämnats av det referenslaboratorium som inrättats på gemenskapsnivå i enlighet med förordning (EG) nr 1831/2003.

(6)

Bedömningen av preparatet visar att det uppfyller villkoren för godkännande i artikel 5 i förordning (EG) nr 1831/2003. Preparatet bör därför godkännas för användning i enlighet med bilagan till den här förordningen.

(7)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

19.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/41

(1)

I kommissionens förordning (EG) nr 318/2007 (3) fastställs djurhälsokrav för import av vissa andra fåglar än fjäderfä till gemenskapen och villkoren för karantän för dessa fåglar efter import.

(2)

I bilaga V till den förordningen finns en förteckning över enskilda karantäner och karantänsstationer som godkänts av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna för import av vissa andra fåglar än fjäderfä.

(3)

Frankrike, Tyskland och Förenade kungariket har sett över sina godkända enskilda karantäner och karantänsstationer och har skickat en uppdaterad förteckning över dessa enskilda karantäner och karantänsstationer till kommissionen. Förteckningen över godkända enskilda karantäner och karantänsstationer i bilaga V till förordning (EG) nr 318/2007 bör därför ändras i enlighet med detta.

(4)

Förordning (EG) nr 318/2007 bör därför ändras i enlighet med detta.

(5)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

19.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 340/45

(1)

Kommissionens förordning (EEG) nr 3076/78 av den 21 december 1978 om import av humle från tredjeland (2) och kommissionens förordning (EEG) nr 3077/78 av den 21 december 1978 om godkännande av intyg för humle som importeras från tredjeland som likvärdiga med gemenskapsintyg (3) har ändrats flera gånger (4) på ett väsentligt sätt. För att skapa klarhet och överskådlighet bör dessa förordningar kodifieras.

(2)

I artikel 158.1 i förordning (EG) nr 1234/2007 anges att produkter inom humlesektorn endast får importeras från tredjeländer om deras kvalitetsegenskaper minst motsvarar dem som föreskrivits för liknande produkter som skördats inom gemenskapen eller som är framställda av sådana produkter. Det anges emellertid i punkt 2 i nämnda artikel att dessa produkter ska anses uppfylla denna standard om de åtföljs av ett intyg som utfärdats av myndigheterna i ursprungslandet och som godkänts som likvärdigt med det intyg som krävs för avsättning av humle och humleprodukter med ursprung i gemenskapen.

(3)

Kommissionens förordning (EG) nr 1850/2006 av den 14 december 2006 om närmare bestämmelser om certifiering av humle och humleprodukter (5) ställer mycket stränga krav när det gäller avsättning av humleprodukter, särskilt blandningar. För närvarande finns det inget effektivt system för kontroll vid gränserna av att dessa krav är uppfyllda. Den enda säkerheten är exportlandets åtagande att följa gemenskapens bestämmelser för dessa produkter. Det är därför nödvändigt att begära att sådana produkter åtföljs av ett intyg i enlighet med artikel 158.2 i förordning (EG) nr 1234/2007.

(4)

För att se till att gemenskapens regler om certifiering av humle efterlevs bör medlemsstaterna kontrollera att importerat humle motsvarar minimikraven för avsättning som anges i förordning (EG) 1850/2006.

(5)

Vissa tredjeländer har åtagit sig att beakta de krav som gäller för avsättning av humle och humleprodukter och bemyndigat vissa organ att utfärda likvärdiga intyg. Dessa intyg bör därför godkännas som likvärdiga med gemenskapsintyg och de produkter som omfattas av dem godkännas för fri omsättning.

(6)

De behöriga organen i dessa tredjeländer ansvarar för uppdatering av informationen i bilaga I och för att i en anda av nära samarbete vidarebefordra sådan information till kommissionen.

(7)

För att underlätta arbetet för medlemsstaternas myndigheter är det viktigt att ange utformningen av och, i den mån det krävs, innehållet i intyget samt regler för hur det ska användas.

(8)

Med hänsyn till praxis inom handeln måste det, i de fall då ett parti delas upp, överlåtas åt de behöriga myndigheterna att under deras tillsyn låta utfärda en avskrift av intyget för varje ny del av partiet.

(9)

I likhet med vad som gäller i gemenskapens bestämmelser om intyg, bör vissa produkter på grund av sin användning undantas från intyg enligt denna förordning.

(10)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från förvaltningskommittén för den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna.

a)

En beskrivning av produkten.

b)

Sorten eller sorterna.

c)

Ursprungslandet.

d)

Märkning och numrering enligt rubrik 9 i det likvärdiga intyget eller avskriften.

a)

När det gäller humlekottar

b)

När det gäller produkter tillverkade av humle förutom de uppgifter som anges i led a, plats och datum för tillverkningen.

a)

Små förpackningar för försäljning till privatpersoner för eget bruk.

b)

För vetenskapliga och tekniska undersökningar.

c)

För mässor som omfattas av de speciella tullbestämmelserna för sådana.