(1)

Genom förordning (EG) nr 428/2005 (2) införde rådet en slutgiltig antidumpningstull på import av polyesterstapelfibrer (som definieras närmare i skäl 15) med ursprung i Kina och Saudiarabien, och ändrade förordning (EG) nr 2852/2000 (3) om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av polyesterstapelfibrer med ursprung i Sydkorea. Den 8 juli 2008 ogiltigförklarade förstainstansrätten artikel 2 i förordning (EG) nr 428/2005 i begränsad utsträckning i fråga om antidumpningstullen på varor som tillverkas och exporteras till gemenskapen av det sydkoreanska företaget Huvis Corp (4).

(2)

Genom förordning (EG) nr 1799/2002 (5) införde rådet en slutgiltig antidumpningstull på import av polyesterstapelfibrer med ursprung i Vitryssland. De åtgärder som infördes genom den förordningen upphörde att gälla den 11 oktober 2007.

(3)

Efter att klagomålet återkallats avslutade kommissionen genom beslut 2007/430/EG (6) (nedan kallat beslutet om avslutande) ett antidumpningsförfarande gällande import av polyesterstapelfibrer med ursprung i Malaysia och Taiwan (nedan kallad den tidigare undersökningen). I enlighet med artikel 9.1 i grundförordningen fastställdes att det inte stred mot gemenskapens intresse att upphäva antidumpningstullarna på import från Malaysia och Taiwan.

(4)

Efter att ha fastställt att det fanns tillräcklig bevisning till stöd för att de åtgärder som då var i kraft kanske inte längre var lämpliga eftersom det kunde strida mot gemenskapens intresse att behålla dem, inledde kommissionen på eget initiativ den 30 augusti 2007, genom ett tillkännagivande som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning (7), en partiell interimsöversyn av de då gällande åtgärderna beträffande import av polyesterstapelfibrer med ursprung i Kina, Saudiarabien, Sydkorea och Vitryssland (nedan kallade de berörda länderna). Översynen har begränsats till att utreda om en fortsatt tillämpning av åtgärderna eventuellt strider mot gemenskapens intresse, och beslutet härom kan komma att gälla retroaktivt från den 22 juni 2007, det datum då beslutet om avslutande trädde i kraft.

(5)

Såsom nämnts ovan upphörde de antidumpningsåtgärder som införts beträffande import med ursprung i Vitryssland att gälla den 11 oktober 2007. På grund av detta avbröts översynen i fråga om Vitryssland. Undersökningen bedrevs emellertid formellt fram till detta datum, och kommissionen behandlade särskilt frågan om de åtgärder som var i kraft mellan den 22 juni 2007 och den 11 oktober 2007 skulle upphävas med retroaktiv verkan, om slutsatserna motiverade detta.

(6)

Kommissionen underrättade officiellt gemenskapstillverkare, handlare, importörer och användare, användar- och tillverkarorganisationer, exportörer och företrädare för de berörda länderna om att förfarandet inleddes. Samtliga berörda parter gavs tillfälle att skriftligen lämna sina synpunkter och att begära att bli hörda.

(7)

Alla berörda parter som begärde att bli hörda, och som visade att det fanns särskilda skäl att höra dem, gavs tillfälle att bli hörda. Fullständiga svarsformulär mottogs från tolv tillverkare, tio användare, tre importörer, en europeisk tillverkarorganisation, en österrikisk–tysk tillverkarorganisation, en tysk sammanslutning av användare, två organisationer som hör till denna sammanslutning samt en europeisk användarorganisation.

(8)

Kommissionen mottog även synpunkter från andra tillverkare, användare och importörer som inte lämnade något fullständigt svar på frågeformuläret.

(9)

Bland de tillverkare och användare som deltog i undersökningen fanns två vertikalt integrerade koncerner som helt eller delvis tillverkar polyesterstapelfibrer för eget bruk.

(10)

Synpunkter inkom dessutom från en sammanslutning av kinesiska exportörer och två sydkoreanska exportörer, med stöd från deras myndigheter.

(11)

Inga vitryska eller saudiarabiska exportörer gav några synpunkter. Inga parter kommenterade heller åtgärderna gentemot dessa båda länder.

(12)

Kommissionen inhämtade och kontrollerade alla uppgifter som ansågs nödvändiga för att avgöra om en fortsatt tillämpning av åtgärderna strider mot gemenskapens intresse. Kontrollbesök genomfördes på plats hos följande berörda parter:

(13)

Undersökningsperioden för översynen (nedan kallad översynsperioden) omfattade perioden från och med den 1 juli 2006 till och med den 30 juni 2007. Undersökningen av utvecklingstendenser som är av betydelse för bedömningen omfattade perioden från och med den 1 januari 2004 till och med slutet av översynsperioden (nedan kallad skadeundersökningsperioden).

(14)

Under den tidigare undersökningen sträckte sig undersökningsperioden från och med den 1 januari till och med den 31 december 2005, och undersökningen av utvecklingstendenser av betydelse för bedömningen omfattade perioden från och med den 1 januari 2002 till och med den 31 december 2005.

(15)

Den berörda produkten är densamma som i de undersökningar som nämns i skälen 1–3, dvs. syntetstapelfibrer av polyestrar, inte kardade, kammade eller på annat sätt beredda för spinning. Denna produkt klassificeras för närvarande enligt KN-nummer 5503 20 00 . Produkten kallas vanligtvis polyesterstapelfibrer.

(16)

Produkten är en basråvara som används i olika faser av processen för tillverkning av textilprodukter. Polyesterstapelfibrer används i gemenskapen antingen för spinning, dvs. framställning av filamentgarn för tillverkning av textilier, med inblandning av andra fibrer såsom bomull och ull, i fiberduktillämpningar (non-woven applications) eller som fyllnadsmaterial, dvs. för stoppning eller vaddering av vissa textilvaror såsom kuddar, bilsäten och jackor.

(17)

Den sammanlagda förbrukningen i gemenskapen fastställdes på grundval av import- och exportstatistik från Eurostat, tillverkningen inom gemenskapsindustrin (enligt definitionen i skäl 26) och andra gemenskapstillverkare.

Tabell 1

(18)

Såsom framgår av tabellen ovan minskade förbrukningen av polyesterstapelfibrer något under skadeundersökningsperioden. Denna tendens står i stark kontrast till situationen vid den tidigare undersökningen, då förbrukningen i gemenskapen enligt förordningen om preliminär tull (8) ökade med 3 % under skadeundersökningsperioden för den undersökningen (2002–2005).

(19)

Volymen på importen till gemenskapen från de berörda länderna minskade med 28 % mellan 2004 och översynsperioden och marknadsandelen sjönk från 24,4 % till 18 %, medan priserna ökade med 16 %. Uppgifterna grundar sig på statistik från Eurostat.

Tabell 2

(20)

Den kraftiga ökningen av import från Sydkorea under översynsperioden berodde i första hand på att preliminära antidumpningstullar införts på importen från Taiwan under första halvåret 2007 (9). Sydkorea och Taiwan är de främsta tillverkarna av lågsmältande polyester och konjugatspunna silikonbehandlade polyesterhålfibrer (HCS). Eftersom nivån på de preliminära tullarna på import från Taiwan uppgick till 29,5 % för vissa företag, beslutade importörer i gemenskapen att skaffa lågsmältande polyester och HCS-fibrer från Sydkorea, där antidumpningstullarna var betydligt lägre.

(21)

Under skadeundersökningsperioden ökade importen från andra tredjeländer med 49 %. Anledningen till denna ökning är förknippad med att det i mars 2005 infördes en antidumpningstull på import från Kina och Saudiarabien, och att antidumpningsåtgärderna beträffande import från Indien, Indonesien och Thailand upphävdes i oktober 2006.

(22)

Över lag har importen således ökat från ca 370 000 ton till ca 400 000 ton under perioden. Om man tar den tidigare undersökningens undersökningsperiod som utgångspunkt har importen ökat från ca 380 000 ton till ca 400 000 ton.

(23)

Under översynsperioden tillverkades polyesterstapelfibrer av 19 företag i gemenskapen. Gemenskapstillverkarna var mycket samarbetsvilliga under undersökningen. Av de 19 gemenskapstillverkarna samarbetade tolv tillverkare som står för 70 % av tillverkningen fullt ut. Andra gemenskapstillverkare framförde synpunkter i samband med undersökningen men samarbetade inte fullt ut. Två tillverkarorganisationer (CIRFS och IVC) (10) har också inkommit med synpunkter. Samtliga gemenskapstillverkare har dessutom lämnat upplysningar om sin tillverkning. Om man tar hänsyn till alla inkomna synpunkter (enskilda tillverkare och organisationer) kan man dra slutsatsen att gemenskapstillverkare som står för 88 % av tillverkningen i gemenskapen har uttalat sig och motsätter sig att åtgärderna upphävs. Detta samarbete är betydligt mer omfattande än under den tidigare undersökningen, då endast tre företag som stod för drygt 25 % av tillverkningen i gemenskapen och en tillverkarorganisation (CIRFS) samarbetade med kommissionen och senare återkallade sitt klagomål.

(24)

Kommissionen granskade alla relevanta ekonomiska faktorer och index av betydelse för gemenskapstillverkarnas situation.

(25)

Såsom redan nämnts tillverkades polyesterstapelfibrer av 19 företag i gemenskapen under översynsperioden. Dessa 19 företags tillverkning utgör alltså den sammanlagda tillverkningen i gemenskapen i den mening som avses i artikel 4.1 i grundförordningen.

(26)

Tolv tillverkare i gemenskapen (Advansa GmbH, Fibracat Europa S.L., Fidion Srl, Frana Polifibre SpA, Greenfiber International SA, IMP Comfort Sp.z o.o., Märkische Faser, Nurel SA, ORV Manufacturing SpA, Silon s.r.o., Trevira GmbH och Wellman International Ltd) samarbetade fullt ut i undersökningen. Under översynsperioden tillverkade de 347 640 ton och stod för 70 % av gemenskapstillverkningen. De svarade följaktligen för en betydande del av den sammanlagda tillverkningen i gemenskapen av den berörda produkten under översynsperioden.

(27)

De tolv helt samarbetsvilliga gemenskapstillverkarna ansågs således utgöra gemenskapsindustrin i den mening som avses i artiklarna 4.1 och 5.4 i grundförordningen. De kallas nedan gemenskapsindustrin.

(28)

Mellan 2004 och översynsperioden utvecklades gemenskapsindustrins tillverkning och marknadsandel enligt följande:

Tabell 4

(29)

Efter en minskning 2005 har gemenskapstillverkningen ökat med 10 % jämfört med 2004. Denna ökning hänger bl.a. samman med att det 2006 öppnades nya produktionsanläggningar för polyesterstapelfibrer i Polen och Rumänien. Tillverkningen förväntas fortsätta att öka i och med att verksamheten vid de nyöppnade anläggningarna konsolideras och ytterligare en anläggning öppnas i Bulgarien, med en årskapacitet på mellan 12 000 och 14 500 ton. Också marknadsandelen minskade under 2005 men ökade 2006 och 2007. Om man jämför denna tabell med tillverkningen inom den tidigare undersökningens gemenskapsindustri (se skäl 70 i förordningen om preliminär tull) (11) under den undersökningens skadeundersökningsperiod (2002–2005) har utvecklingen vänt. Mellan 2002 och 2005 minskade den gemenskapsindustrins tillverkning med 9 % medan gemenskapsindustrins tillverkning under denna undersöknings skadeundersökningsperiod har ökat med 10 %. Även när det gäller marknadsandelen är situationen annorlunda. Gemenskapsindustrins marknadsandel vid den tidigare undersökningen minskade med 2,3 procentenheter medan den vid denna undersökning har ökat med nästan 5 procentenheter.

(30)

Mellan 2004 och 2005 minskade kapaciteten med 6 %. Från och med 2006 började kapaciteten öka och nådde en nivå på nästan 413 000 ton under översynsperioden (nästan 13 % mer än 2004). Denna ökning berodde framför allt på att två av de samarbetsvilliga tillverkarna hade inrättat nya anläggningar i Polen och Rumänien som togs i drift 2006. Kapacitetsutnyttjandet minskade med 2,4 procentenheter under skadeundersökningsperioden. Denna minskning hängde med största sannolikhet samman med den nya anläggningskapaciteten och den minskade förbrukningen i gemenskapen. Uppgifterna om produktionskapaciteten står i stark kontrast till uppgifterna från den tidigare undersökningen, då gemenskapsindustrins kapacitet minskade med 9 % under skadeundersökningsperioden (2002–2005).

Tabell 5

(31)

Under skadeundersökningsperioden ökade gemenskapsindustrins omsättning i gemenskapen och försäljningsvolymen för polyesterstapelfibrer med 13 % respektive 7 %. Denna ökning hänger samman med att två nya produktionsanläggningar togs i drift 2006 i Polen och Rumänien. Om man jämför dessa uppgifter med uppgifterna från den tidigare undersökningen, då försäljningsvolymen minskade med 1 % under skadeundersökningsperioden, har läget förändrats markant och det finns belägg för att gemenskapsindustrin har gjort betydande satsningar på att tillgodose efterfrågan.

(32)

Gemenskapsindustrins försäljningspris per enhet i EU ökade med 6,2 % under skadeundersökningsperioden (från 1 392 EUR/ton under 2004 till 1 478 EUR/ton under översynsperioden). Priserna har emellertid sjunkit något sedan 2005. Genomsnittskostnaden ökade med 9,7 % (från 1 388 EUR/ton under 2004 till 1 523 EUR/ton under översynsperioden). Denna kostnadsökning berodde i första hand på att genomsnittskostnaden för de flesta råvaror steg kraftigt till följd av att världsoljepriserna sköt i höjden. Siffrorna visar att gemenskapsindustrin tvingades till ett säljpris som inte täckte produktionskostnaderna fullt ut för att undvika att förlora marknadsandelar. Gemenskapsindustrins prisökningar har varit betydligt måttligare än under den tidigare undersökningen då de steg med 12 % under skadeundersökningsperioden.

Tabell 7

(33)

Sysselsättningen i gemenskapsindustrin ökade med 17,8 % mellan 2004 och översynsperioden, och genomsnittslönen per anställd minskade med 10 %. Även om tillverkningen av polyesterstapelfibrer inte är arbetsintensiv, följdes kapacitets- och produktionsökningen av en avsevärd ökning av antalet arbetstillfällen. Vid den tidigare undersökningen minskade antalet anställda med 19 % under skadeundersökningsperioden och den genomsnittliga arbetskraftskostnaden per anställd ökade med över 30 % – vilket återigen visar en helt annan situation.

Tabell 8

(34)

Lönsamheten från försäljningen (12) av den berörda produkten till icke-närstående kunder i gemenskapen har försämrats avsevärt, oberoende av om utgångspunkten är 2004 eller 2005. Situationen har därför försämrats avsevärt.

Tabell 9

(35)

Mellan 2004 och översynsperioden ökade gemenskapsindustrins investeringar med 109 %. Denna ökning kan till stor del förklaras av de nya anläggningar i Polen och Rumänien som togs i drift 2006.

(36)

Undersökningen visade att gemenskapsindustrin, i motsats till vad som sägs i skäl 3, utvidgar sina intressen i och sin tillverkning av den här produkten och att den blivit lönsammare.

(37)

Gemenskapsindustrin har kunnat öka sin marknadsandel med nästan 5 procentenheter under skadeundersökningsperioden. Denna ökning skedde emellertid under en period då förbrukningen minskade med mer än 1 %.

(38)

Under skadeundersökningsperioden ökade gemenskapsindustrins försäljningspriser med 6 %, men sedan 2005 har priserna sjunkit något. Här bör man beakta att denna prisökning, såsom förklaras i skäl 32, skedde under en tid då kostnaderna steg med 10 %.

(39)

Dessutom har sysselsättningen ökat avsevärt i och med att två nya anläggningar tagits i bruk (13). När det gäller lönsamheten har läget försämrats under senare år, även om det har skett en viss förbättring mellan 2006 och översynsperioden. För att kunna behålla sin ställning på marknaden har gemenskapsindustrin tvingats sälja med förlust.

(40)

Med detta i åtanke kan man dra slutsatsen att även om gemenskapsindustrin i viss mån har dragit nytta av antidumpningsåtgärderna beträffande import från de berörda länderna, så har den inte återhämtat sig från tidigare dumpning utan är fortfarande ömtålig och sårbar. Om åtgärderna upphör skulle samma eller större mängd import från de berörda länderna med största sannolikhet förvärra situationen.

(41)

Kina har reservkapacitet för ca 3 miljoner ton, vilket motsvarar 3,5 gånger gemenskapens hela förbrukning. Denna outnyttjade kapacitet har ökat med 37 % sedan 2005 (det år då antidumpningsåtgärderna infördes på import från Kina). Sydkoreas reservkapacitet kommer under nästa år att vara 114 000 ton, vilket motsvarar 14 % av gemenskapens hela förbrukning. Även om en del av denna reservkapacitet finns hos det företag för vilken en nollprocentig antidumpningstullsats gäller, finns merparten hos företag som omfattas av antidumpningstullar. För Saudiarabien finns inga uppgifter. För Vitryssland behövs ingen prognos i fråga om reservkapacitet eftersom åtgärderna löpte ut i oktober 2007. Dessa länders reservkapacitet skulle kunna avsättas i gemenskapen om åtgärderna hävdes.

(42)

Vissa av världens största exportmarknader skyddas av antidumpningstullar på import av polyesterstapelfibrer från Kina och Sydkorea. Både Turkiet och Förenta staterna har tullar på import från Kina, och i Förenta staterna är de hela 44,3 %. Den sydkoreanska exporten beläggs med antidumpningstullar på mellan 0 % och 24,6 % i Japan, Turkiet, Pakistan och Förenta staterna. Om åtgärderna skulle upphävas (se skäl 4), blir Europeiska unionen en av de viktigaste större marknaderna där export från Kina och Sydkorea inte omfattas av antidumpningsåtgärder.

(43)

Ett antal användare har hävdat att Kina motarbetar export av råvaror som polyesterstapelfibrer. Detta argument kan inte godtas. Enligt tillgänglig statistik ökar nettoflödet av polyesterstapelfibrer i Kina (jämförelse mellan tillverkning och inhemsk förbrukning) stadigt och förväntas öka under de närmaste åren, såsom framgår av nedanstående tabell:

Tabell 11

(44)

Detta är ett tydligt tecken på att exporten av polyesterstapelfibrer från Kina ökar och förväntas öka ytterligare i framtiden, trots påståendet att Kina motarbetar export av polyesterstapelfibrer. Argumentet avvisas därför.

(45)

En användarorganisation har angett att tillverkare av garn och fiberduk som framställs av polyesterstapelfibrer ofta har ett stort intresse att köpa fibrer med ursprung i EU för att framställa garn och fiberduk med ursprungsstatus för att sedan exportera dem till länder med vilka man har avtal om förmånsbehandling. Uppgifterna från användarna i den här undersökningen visar emellertid att 85–100 % av omsättningen i företag inom fiberduksbranschen för produkter innehållande polyesterstapelfibrer kommer från försäljning inom gemenskapen. Ursprungsreglerna för export till länder som ger förmånsbehandling torde alltså inte spela någon större roll för användare av polyesterstapelfibrer när de ska besluta varifrån produkterna ska köpas. Eftersom det inte finns några belägg för organisationens påstående avvisas argumentet.

(46)

Med tanke på ovanstående incitament dras därför slutsatsen att det är sannolikt att stora mängder kommer att exporteras till gemenskapen om antidumpningsåtgärderna skulle upphöra att gälla.

(47)

Gemenskapsindustrin har gjort stora satsningar i form av investeringar, vilket lett till avsevärd expansion. Gemenskapsindustrins situation har ändrats avsevärt på senare år, vilket inte minst framgår av nya industrianläggningar i Polen och Rumänien och en planerad expansion i Bulgarien.

(48)

Trots dessa nysatsningar i form av expansion och investeringar bör det dock noteras än en gång att gemenskapsindustrins situation i fråga om lönsamhet fortfarande är bekymmersam. Om antidumpningsåtgärderna hävs kommer den dumpade importen med all sannolikhet att öka väsentligt.

(49)

Stora importvolymer till dumpade priser skulle pressa gemenskapsindustrins priser ytterligare, minska dess vinstmarginaler och lönsamhet samt medföra ökade förluster. En sannolik följd av detta skulle bli att ytterligare investeringar avbryts, och det kan medföra färre innovationer, försämrat konkurrensläge för branschen i stort, nedskärningar och nedläggningar.

(50)

Mot bakgrund av vad som anförs ovan betraktas det som sannolikt att gemenskapsindustrin, om den utsattes för betydande dumpad import från Kina, Saudiarabien och Sydkorea utan några åtgärder, skulle lida ytterligare ekonomisk skada. På grundval av detta dras därför slutsatsen att det skulle strida mot gemenskapsindustrins intresse att upphäva åtgärderna.

(51)

Polyesterstapelfibrer används i gemenskapen antingen för a) spinning (dvs. framställning av filamentgarn för tillverkning av textilier, eventuellt med inblandning av andra fibrer såsom bomull och ull), eller i b) fiberduktillämpningar (non-woven applications) (dvs. tillverkning av duk och filt där fibrerna inte omvandlas till garn, med undantag av papper) eller som c) fyllnadsmaterial (dvs. för stoppning eller vaddering av vissa textilvaror såsom kuddar och bilsäten).

(52)

16 industriella användare skickade synpunkter i samband med den aktuella undersökningen. De står för 17 % av den samlade förbrukningen av polyesterstapelfibrer i gemenskapen och ungefär 13 % av importen från de berörda länderna. Endast tio användare (14) samarbetade dock fullt ut, och dessa står för ca 12 % av den samlade förbrukningen av polyesterstapelfibrer i gemenskapen (samtliga användare som samarbetade fullt ut arbetar med fiberduktillämpningar och fyllnadsmaterial). Bland de övriga användare som samarbetade delvis är endast en verksam inom spinneribranschen.

(53)

Den tyska sammanslutningen Gesamtverband Textil + Mode (som representerar både företag som arbetar med spinning och fiberduktillämpningar), två organisationer som hör till denna, nämligen Industrieverband Garne-Gewebe-Technische Textilien eV (IVGT) och Verband der Deutschen Heimtextilien-Industrie eV, samt en europeisk organisation som representerar företag inom fiberduksindustrin, Edana, har begärt att kommissionen upphäver de befintliga åtgärderna. Samtliga ovannämnda användare är medlemmar av någon eller flera av dessa sammanslutningar. De företag som dessa sammanslutningar företräder står för ca 30 % av den samlade förbrukningen av polyesterstapelfibrer i gemenskapen.

(54)

Enskilda användare samarbetade i större utsträckning med denna undersökning än vid den tidigare undersökningen. Det bör också noteras att endast de användare som motsatte sig ett införande av åtgärder (och som stod för ca 10 % av den samlade förbrukningen) gav sina synpunkter vid den tidigare undersökningen, medan det vid denna undersökning även deltog användare som ställde sig bakom ett bibehållande av åtgärderna.

(55)

Användare som står för ca 11 % av den samlade förbrukningen av polyesterstapelfibrer och 10 % av importen från de berörda länderna har lagt fram ett antal argument mot att tullarna bibehålls. Alla dessa användare är medlemmar av någon eller flera av de ovannämnda sammanslutningarna av användare, som också ställer sig bakom att tullarna avskaffas. De argument som användarna och sammanslutningarna framfört till stöd för ett avskaffande av tullarna analyseras nedan.

(56)

För det första hävdar de att de står inför en svår situation på grund av ökad konkurrens för deras färdigprodukter från länder som övergått från att exportera polyesterstapelfibrer till att exportera fiberdukprodukter (t.ex. Kina). De hävdar att om de gällande åtgärderna upphävs så kommer de att kunna köpa billigare fibrer och därmed bättre stå emot konkurrensen från färdigprodukter från Asien. Om marknadspriset för polyesterstapelfibrer sjunker kan lönsamheten komma att öka. Hänsyn bör tas till att deras kunder huvudsakligen är lågpriskedjor för vilka det är avgörande med lägsta möjliga priser och marginalen på färdigprodukter är mycket låg.

(57)

I samband med dessa argument bör det påpekas att information från användare som samarbetat med undersökningen visar att deras lönsamhet inte förändrats trots att det 2005 infördes antidumpningstullar på polyesterstapelfibrer med ursprung i Kina och att importen av färdigprodukter från detta land ökat. Detta beror på att polyesterstapelfibrernas andel i de samlade kostnaderna för produkter innehållande polyesterstapelfibrer också har legat kvar på samma nivå, vilket framgår av tabellen nedan.

Tabell 12

(58)

Situationen är alltså annorlunda än vid den tidigare undersökningen, då införandet av nya antidumpningstullar som i vissa fall kunde uppgå till nästan 30 % skulle haft en betydligt mer negativ effekt på polyesterstapelfiberanvändarnas kostnadsstruktur och deras möjlighet att ge sina kunder attraktiva erbjudanden.

(59)

Dessutom har deras omsättning i gemenskapen för produkter innehållande polyesterstapelfibrer ökat med mer än 10 % under skadeundersökningsperioden, vilket framgår av tabell 13.

Tabell 13

(60)

Siffrorna visar att den ökade importen av färdigvaror från Kina sedan 2005 inte har hindrat polyesterstapelfiberanvändarna i gemenskapen från att expandera och sälja sina varor till detaljhandeln samt behålla sin vinstmarginal. Inga argument har lagts fram i fråga om de slutpriser som konsumenterna betalar, medan det i den tidigare undersökningen drogs slutsatsen att nya tullar på upp till nästan 30 % kunde få effekter för konsumenterna.

(61)

De användare som förespråkar att åtgärderna upphävs har också hävdat att priset på polyesterstapelfibrer ökar inom gemenskapen trots en försvagad dollar. Detta påstående stämmer inte överens med de uppgifter kommissionen tagit del av under undersökningen. Även om priset på polyesterstapelfibrer ökade kraftigt under 2005 så har det varit stabilt sedan dess, vilket framgår av tabell 7 för polyesterstapelfibrer som tillverkas och säljs inom gemenskapen, samt i tabell 14 för importerade polyesterstapelfibrer (15):

Tabell 14

(62)

Med hänsyn till ovanstående tycks de befintliga åtgärderna inte ha haft någon överväldigande effekt på användarföretagens kostnader eller lönsamhet.

(63)

För det andra hävdar de användare som är emot åtgärderna att det råder avsevärda skillnader i sysselsättningen i gemenskapen mellan sektorn för tillverkning av polyesterstapelfibrer (ca 3 000 anställda) och industrin i senare led i förädlingskedjan (enligt uppgift 70 000 personer).

(64)

Även om 70 000 personer verkar i mesta laget kan det inte förnekas att användarindustrin är mer arbetsintensiv än tillverkarindustrin. Med tanke på att många av användarna inte samarbetat fullt ut (bara användare som står för 12 % av gemenskapens sammanlagda förbrukning av polyesterstapelfibrer har lämnat uppgifter om arbetstillfällen) har kommissionen inte kunnat få exakta uppgifter om sysselsättningen. Av tabell 15 framgår emellertid att de användare som samarbetat fullt ut i undersökningen har 5 009 anställda. Detta tyder på att åtminstone 40 000–45 000 personer är inblandade i tillverkningen av produkter som innehåller polyesterstapelfibrer. Av tabellen framgår också hur sysselsättningen har utvecklats hos de samarbetsvilliga användarna.

Tabell 15

(65)

Även om antalet företag som har samarbetat är begränsat, kan man dra slutsatsen att de befintliga antidumpningstullarna inte har förhindrat att sysselsättningen ökat avsevärt under skadeundersökningsperioden. Användarnas argument avvisas därför. Situationen var förvisso annorlunda vid den tidigare undersökningen, då införandet av ytterligare antidumpningstullar som kunde uppgå till 30 % kunde ha medfört förlorade arbetstillfällen inom användarsektorn.

(66)

För det tredje påpekar de användare som avses i detta avsnitt att efterfrågan ökar i fråga om fiberduk och fyllnadsmaterial för två särskilda typer av polyesterstapelfibrer, nämligen HCS-fibrer och lågsmältande polyester (se skäl 20), som bara tillverkas i begränsad utsträckning inom gemenskapen, medan Kina och Sydkorea har omfattande produktionskapacitet.

(67)

Enligt kommissionens bästa möjliga uppskattningar mot bakgrund av de uppgifter som de berörda parterna lämnat var den samlade förbrukningen i gemenskapen av lågsmältande polyester under översynsperioden mellan 85 000 och 90 000 ton, och förbrukningen av HCS mellan 65 000 och 70 000 ton. Gemenskapsindustrins försäljning av lågsmältande polyester och HCS är för närvarande 2 155 ton respektive 21 543 ton. Efterfrågan på dessa typer av polyesterstapelfibrer ökar stadigt och enligt en användarorganisation kommer bägge typer att öka med 6 % per år under de närmaste åren.

(68)

Tillverkarna av polyesterstapelfibrer i gemenskapen hävdar att tillverkningen av dessa specialfibrer i gemenskapen är begränsad eftersom den rådande dumpade prisnivån gör att de inte kan öka tillverkningen. Enligt de uppgifter som samlades in vid den tidigare undersökningen har kapaciteten för HCS och lågsmältande polyester utvecklats på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 16

(69)

Tabellen visar att gemenskapsindustrin skulle kunna tillgodose 88–95 % av den samlade efterfrågan på HCS och ca 37 % av den samlade efterfrågan på lågsmältande polyester om priserna skulle nå upp till en viss nivå. Även om gemenskapsindustrin tillverkar begränsade mängder av dessa specialfibrer så kan användarna köpa dem från Sydkorea och Kina med begränsade antidumpningstullar (endast 5,7 % från Huvis i Sydkorea och 4,9 % från Far Eastern i Kina). När det gäller möjligheten att köpa från Taiwan har det hävdats att tillverkningen av polyesterstapelfibrer i Taiwan minskar och att det kommer att leda till prisökningar eller utbudsbrist och att om den skulle ersättas av import från Kina och Sydkorea så skulle kostnadseffekterna av tullarna på dessa specialfibrer som importeras från Kina och Sydkorea bli betydande med anledning av gemenskapsanvändarnas låga vinstmarginal. Dessa argument kan inte godtas. Även om tillverkningen av polyesterstapelfibrer i Taiwan minskar, förväntas reservkapaciteten öka (den förväntade reservkapaciteten för 2008 är ca 122 000 ton och för 2009 150 000 ton). Det är med andra ord inte säkert att det skulle råda någon strukturell brist på dessa specialfibrer.

(70)

När det gäller priserna på dessa specialfibrer finns ingen officiell statistik, men enligt de uppgifter som samarbetsvilliga företag lämnat har priset på HCS (inkl. antidumpningstullar) ökat med endast 2 % mellan 2004 och översynsperioden, vilket framgår av tabellen nedan. Priserna sjönk till och med avsevärt under 2006. Ökningen mellan 2006 och översynsperioden berodde med all sannolikhet på att det under första halvåret 2007 infördes preliminära antidumpningstullar på import från Taiwan. Priset på lågsmältande polyester har å sin sida ökat med 18 % under skadeundersökningsperioden.

Tabell 17

(71)

Dessa uppgifter måste ses mot bakgrund av dessa specialfibrers betydelse för de samlade kostnaderna på produkter innehållande polyesterstapelfibrer. Utifrån de uppgifter som de samarbetsvilliga användarna lämnat står HCS för endast 1,98 % av den totala kostnaden för produkter innehållande polyesterstapelfibrer, och lågsmältande polyester för 4,38 %. Med tanke på att den genomsnittliga lönsamheten är ca 4 % är effekten på de samlade kostnaderna i samband med dessa specialfibrer, trots den avsevärda prisökningen för lågsmältande polyester, inte betydande. Detta påstående avvisas därför.

(72)

Situationen var annorlunda vid den tidigare undersökningen, då införandet av antidumpningstullar på nästan 30 % på import av lågsmältande polyester och HCS med ursprung i Taiwan, och de prisökningar som detta skulle ha medfört för de likadana produkterna, skulle fått större effekter på de samlade kostnaderna.

(73)

Användare som står för ca 6 % av gemenskapens samlade förbrukning av polyesterstapelfibrer och 3 % av importen från de berörda länderna har påpekat att det skulle äventyra lönsamheten i senare led i förädlingskedjan om åtgärderna upphävdes, eftersom konkurser i polyesterstapelfiberbranschen i EU skulle medföra höjda priser på polyesterstapelfibrer inom två år, och ökad import av produkter innehållande polyesterstapelfibrer följaktligen skulle vara att vänta.

(74)

Mot bakgrund av de argument som behandlas under D.4 ovan (sannolikheten för ökad import om åtgärderna skulle upphöra att gälla) är det inte uteslutet att detta skulle kunna inträffa, vilket i sin tur skulle kunna äventyra bibehållandet av verklig konkurrens.

(75)

Med hänsyn till alla ovannämnda faktorer dras slutsatsen att även om de flesta användare som medverkat vid undersökningen anser att fortsatta åtgärder strider mot deras intresse så visar undersökningen att fortsatta åtgärder inte skulle få någon avsevärt negativ effekt på deras ekonomiska och finansiella situation. Till skillnad från den tidigare undersökningen har användarna dessutom olika syn på vad det skulle få för effekter på deras näringsverksamhet om de befintliga åtgärderna skulle upphöra att gälla. Även om de flesta har bett kommissionen att upphäva antidumpningstullarna såsom anges ovan så finns bland de som samarbetat i undersökningen också en betydande andel som är emot att åtgärderna upphävs.

(76)

Sex importörer/handlare lämnade synpunkter i samband med undersökningen inom den tidsfrist som angavs i tillkännagivandet om inledande, men endast tre av dem (Saehan Europe, GSI Global Service International och Marubeni) samarbetade fullt ut och besvarade kommissionens alla frågor. Samtliga är lönsamma företag, och antalet anställda som arbetar med import eller handel med polyesterstapelfibrer är försumbart.

(77)

Det verkar inte som att bibehållna tullar skulle får några relevanta negativa effekter på deras verksamhet. De flesta anser att det ligger i deras intresse att åtgärderna beträffande import från Sydkorea upphävs, men inte beträffande importen från Kina eftersom det kommer att medföra ett enormt varuflöde och att priserna sjunker, liksom deras marginaler. De menar att eftersom Sydkorea har mycket mindre outnyttjad kapacitet än Kina så skulle effekterna av den sydkoreanska importen på priserna inte skada deras näringsverksamhet.

(78)

Därför dras slutsatsen att importörernas och handlarnas verksamhet på det hela taget inte kommer att påverkas avsevärt om åtgärderna upprätthålls eller upphävs.

(79)

Gemenskapstillverkare som enligt uppgift tillverkar 56 % av polyesterstapelfibrerna från återvunnet material har hävdat att import av dumpade polyesterstapelfibrer har påverkat återvinningsföretagens lönsamhet negativt. Det har också påtalats att 425 000 personer arbetar med insamling av polyetentereftalat åt återvinningsföretagen. Det bör poängteras att företag som sysslar med återvinning av PET-flaskor inte var intresserade av att medverka i denna undersökning trots uppmaningen i tillkännagivandet om inledande, och de frågeformulär som kommissionen skickade besvarades inte. Emellertid finns det en betydande och växande efterfrågan på återvunna PET-flaskor i Asien och även utan antidumpningsåtgärder kommer företag som återvinner PET-flaskor att kunna sälja sina produkter på världsmarknaden. Dessa påståenden avvisades således.

(80)

Vidare har gemenskapstillverkare påpekat att man vid framställning av polyesterstapelfibrer från återvunnet material använder mindre energi än vid den kemiska processen och att transporten av polyesterstapelfibrer från Asien genererar koldioxidutsläpp. Följaktligen skulle koldioxidutsläppen öka och EU:s mål i fråga om klimatförändringarna äventyras om gemenskapstillverkningen ersattes av dumpad import, särskilt från Kina och Sydkorea. Under alla omständigheter är analysen av gemenskapens intresse inriktad på vilka ekonomiska effekter åtgärderna får för näringsidkarna, och inte direkt på miljöaspekterna.

(81)

Rörande Saudiarabien (och Vitryssland) har inga argument lagts fram som föranleder slutsatsen att det inte skulle vara i gemenskapens intresse att bibehålla åtgärderna.

(82)

Med hänsyn till ovanstående kan man dra slutsatsen att gemenskapstillverkarna av polyesterstapelfibrer, inklusive gemenskapsindustrin, drar nytta av de gällande åtgärderna men att deras situation fortfarande är sårbar. Under skadeundersökningsperioden har de kunnat öka sin marknadsandel, tillverkning, kapacitet, omsättning och sysselsättning. Dessutom har de gjort stora satsningar i form av investeringar och har öppnat nya fabriker i Polen, Rumänien och Bulgarien. Vidare har Tergal, en betydande leverantör till spinneriindustrin, kommit till rätta med sina ekonomiska svårigheter och står enligt uppgifter från företaget sedan juli 2007 inte längre under tvångsförvaltning. Företagens ekonomiska situation är emellertid fortfarande bekymmersam och de skulle inte stå emot ett plötsligt inflöde av dumpad import. Bibehållna tullar kommer även i fortsättningen att vara till stor nytta för gemenskapsindustrin och kommer med all sannolikhet att bidra till att den på nytt blir bärkraftig. Denna situation står i stark kontrast till läget under den tidigare undersökningen, då det konstaterades att tillgången på polyesterstapelfibrer kunde bli problematisk på gemenskapsmarknaden på grund av att ett företag (La Seda) gått över till att tillverka andra produkter i större utsträckning, att en annan tillverkare (Pennine Fibers) gått i konkurs och att Tergal då hade ekonomiska svårigheter.

(83)

För användarna och importörerna har de befintliga antidumpningstullarna på import från de berörda länderna inte äventyrat deras bärkraft eller utbyggnadskapacitet. Om åtgärderna upphävs kommer därför eventuella fördelar för användare och importörer att vara begränsade, eftersom antidumpningsåtgärderna inte hade någon större effekt på deras ekonomiska situation. Tvärtemot denna slutsats visade analysen från den tidigare undersökningen att införandet av nya antidumpningsåtgärder som kunde uppgå till närmare 30 % skulle få effekter på priserna på polyesterstapelfibrer, särskilt HCS-fibrer och lågsmältande polyesterstapelfibrer, vilket skulle ha kunnat försätta en betydande mängd användare i ekonomiska svårigheter.

(84)

De begränsade fördelar som användare och importörer av polyesterstapelfibrer i gemenskapen kan tänkas få om åtgärderna upphävs skulle alltså inte stå i proportion till de stora nackdelar som det skulle innebära för gemenskapsindustrin.

(85)

Således kan man sluta sig till att det med hänsyn till gemenskapens intresse inte är motiverat att upphäva de befintliga åtgärderna på import från de berörda länderna.

(86)

Ett antal berörda parter har framhållit att antidumpningsåtgärder inte får införas på ett diskriminerande sätt, och i artikel 9.5 i grundförordningen föreskrivs följande: ”En antidumpningstull skall på ett icke-diskriminerande sätt och med ett i varje enskilt fall lämpligt belopp införas på import av en produkt, oavsett var den kommer ifrån, som konstaterats vara dumpad och vålla skada, […]”. Det har också påpekats att denna princip om icke-diskriminering är en grundläggande princip i WTO:s regler.

(87)

Enligt de berörda parter som åberopar principen om icke-diskriminering framgick det av förordning (EG) nr 2005/2006 att import av polyesterstapelfibrer från Taiwan och Malaysia dumpats och vållat skada. Det har hävdats att ”orsaken till att dessa bägge källor till import av polyesterstapelfibrer inte belades med antidumpningstullar är inte att kommissionen senare skulle funnit att import av polyesterstapelfibrer från Malaysia och Taiwan inte dumpades eller inte vållade skada […]”. Dessutom har det hävdats att kommissionens beslut att inte fortsätta med antidumpningsåtgärderna beträffande import av polyesterstapelfibrer från Malaysia och Taiwan efter den 22 juni 2007, trots att denna import ansågs vara dumpad och vålla skada, medför att fortsatta antidumpningsåtgärder på import av polyesterstapelfibrer från andra länder måste ogiltigförklaras.

(88)

Först och främst poängteras att klagomålet gällande Malaysia och Taiwan drogs tillbaka och att rådet inte nådde några slutgiltiga slutsatser i fråga om huruvida det vore lämpligt att införa antidumpningsåtgärder. Någon diskriminering föreligger därför inte.

(89)

För det andra är de rättsliga prövningarna av gemenskapens intresse enligt artikel 9.1 (som är tillämplig i fallet med Taiwan och Malaysia) och artikel 21 (som är tillämplig i detta fall) i grundförordningen inte desamma. I det förstnämnda fallet gäller prövningen huruvida avvägningen av de intressen som står på spel skulle ge ett så positivt utfall att kommissionen borde fortsätta förfarandet på eget initiativ även utan ett klagomål. I det senare gäller det huruvida intresseavvägningen ger ett så negativt resultat att åtgärder bör upphävas. Att prövningarna är olika till sin karaktär innebär att det inte kan förekomma någon diskriminering.

(90)

För det tredje, även om rådet rent hypotetiskt hade fattat ett slutgiltigt beslut om att inte införa antidumpningstullar på import av polyesterstapelfibrer med ursprung i Malaysia och Taiwan, så skulle det inte vara fråga om någon diskriminering i detta fall eftersom principen endast är tillämplig och man når liknande slutsatser för olika undersökningar av samma produkt. För efterlevnad av principen om icke-diskriminering enligt artikel 9.5 i grundförordningen och artikel 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal krävs med andra ord att jämförbara situationer inte behandlas olika och att olika situationer inte behandlas på samma sätt. Såsom anges ovan skiljer sig faktauppgifterna och slutsatserna i denna undersökning radikalt från faktauppgifterna och slutsatserna för Malaysia och Taiwan, och de båda situationerna är följaktligen inte jämförbara.

(91)

Med beaktande av ovanstående tillbakavisas de påståenden som lagts fram med anledning av tillämpningen av principen om icke-diskriminering.

(92)

Samtliga parter underrättades om de viktigaste omständigheter och överväganden som låg till grund för rekommendationen att bibehålla de gällande åtgärderna. De beviljades också en period inom vilken de kunde lämna synpunkter.

(93)

På grundval av de omständigheter och överväganden som nämns ovan dras slutsatsen att interimsöversynen bör avslutas i enlighet med artikel 11.3 i grundförordningen och att de befintliga antidumpningstullarna på import av polyesterstapelfibrer som tillverkas och exporteras till gemenskapen av de berörda länderna bör bibehållas.

(1)

I april 2004 tog Amsterdams kommun kontakt med kommissionen angående frågor rörande offentlig anbudsinfordran i samband med byggandet av ett FTTH-accessnät för telekommunikation (FTTH – fiber-to-the-Home: fiber till hemmet). Dessutom begärde kommunen att kommissionen skulle bekräfta att projektet saknade inslag av statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget. Genom en skrivelse av den 22 juli 2004 meddelade kommissionen Amsterdams kommun att en sådan bekräftelse endast kunde lämnas sedan åtgärden anmälts av de nederländska myndigheterna. Kommissionen sände de nederländska myndigheterna en kopia av denna skrivelse. Kommissionen begärde den 23 juli 2004 att de nederländska myndigheterna skulle tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar för bedömningen av åtgärden i ljuset av artikel 87.1 i EG-fördraget. I augusti 2004 begärde de nederländska myndigheterna en förlängning av tidsfristen, vilket kommissionen villfor den 7 september 2004.

(2)

I september 2004 ägde ett möte rum mellan de nederländska myndigheterna och kommissionen varvid Amsterdams kommuns planer presenterades och diskuterades. Den 7 oktober 2004 förklarade myndigheterna i sitt svar på kommissionens skrivelse av den 23 juli 2004 att projektet i Amsterdam inom kort skulle anmälas. Den 17 maj 2005 anmälde de nederländska myndigheterna genom en rekommenderad skrivelse slutgiltigt projektet – Amsterdams kommuns deltagande i ett företag som har hand om utbyggnaden av nätet och också äger det. Härvid påpekade myndigheterna att anmälan avsåg att nå klarhet om rättsläget och bad kommissionen att bekräfta att Amsterdams kommuns investering i den juridiska person som var ägare av nätet överensstämde med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi och således inte utgjorde statligt stöd.

(3)

Sedan de nederländska myndigheterna den 23 juni 2005 tillhandahållit ytterligare upplysningar och ett möte ägt rum den 28 juni 2005 mellan företrädare för Amsterdams kommun och kommissionen, gick kommissionen genom en skrivelse av den 15 juli 2005 närmare in på tillämpningen av principen om en privat investerare i en marknadsekonomi och begärde ånyo upplysningar från de nederländska myndigheterna.

(4)

I en skrivelse som inkom den 18 november 2005 förklarade de nederländska myndigheterna att planeringen drabbats av förseningar och att Amsterdams kommun fortfarande höll på med planeringen av projektet och utarbetandet av investeringsvillkoren. Myndigheterna meddelade att de behövde mer tid för att överlämna den efterfrågade informationen och begärde att kommissionen skulle skjuta upp sin bedömning till dess att alla uppgifter var tillgängliga.

(5)

Amsterdams kommun meddelade därefter kommissionen per e-post, registrerad den 23 december 2005, att Amsterdams kommunstyrelse enhälligt hade beslutat att investera i utbyggnaden av FTTH-nätet. I samma e-post förklarade kommunens representant vidare att förhandlingarna med BAM/DRAKA (i fråga om byggandet av nätet) och med BBned (för driften av nätet) samt förhandlingarna med ING RE och fem kommunala bostadsbolag (medinvesterare) förlöpte planenligt och sannolikt skulle avslutas i januari 2006.

(6)

Genom en skrivelse som inkom den 27 december 2005 mottog kommissionen ett klagomål över projektet från VECAI (branschorganisation för kabelföretag i Nederländerna, som i september 2007 ändrade sitt namn till ”NLKabel”) (2). UPC Nederland BV (en kabeloperatör som framför allt är verksam i Amsterdam, nedan kallad UPC (3)) hade till en början i mars 2005 informerat kommissionen om sina invändningar. Ett antal möten har ägt rum med de båda klagande. De hävdar att kommunens deltagande inte överensstämmer med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi och därför utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget.

(7)

Den 3 mars 2006 tillställde kommissionen de nederländska myndigheterna ett påminnelsebrev med en hänvisning till de nederländska myndigheternas tillkännagivande från november 2005 om att ytterligare information skulle tillhandahållas när man kommit längre i planeringen av projektet, vilket förväntades ske våren 2006. Kommissionen påminde även de nederländska myndigheterna om skyldigheten att invänta godkännande enligt artikel 88.3 i EG-fördraget.

(8)

Den 3 april 2006 svarade de nederländska myndigheterna på kommissionens skrivelse av den 3 mars 2006 och sände den 2 maj 2006 ytterligare upplysningar. Den 19 maj 2006 sände kommissionens avdelningar på nytt en skrivelse till de nederländska myndigheterna, där de hävdade att de hade mottagit information från UPC som väckte tvivel beträffande tillämpningen av principen om en privat investerare i en marknadsekonomi. De påminde ånyo myndigheterna om deras skyldighet att invänta godkännande (4).

(9)

I maj och juni 2006 skaffade de nederländska myndigheterna på nytt fram information (5). Efter ännu en begäran från kommissionen om upplysningar den 24 juli 2006 lämnade de nederländska myndigheterna in olika informationspaket (6). Efter en ny begäran om upplysningar den 29 september 2006 bad de nederländska myndigheterna den 13 oktober 2006 om en förlängning av svarsfristen.

(10)

Under tiden satte utbyggnaden av nätet officiellt i gång den 12 oktober 2006 (7). I ljuset av detta avslogs den av de nederländska myndigheterna begärda förlängningen av fristen. Myndigheterna lämnade in en del av sina svar innan fristen löpte ut den 26 oktober, men en betydande mängd information tillhandahölls även den 30 oktober och den 16, 20 och 21 november 2006.

(11)

UPC begärde i ett förfarande att distriktsdomstolen i Amsterdam skulle ålägga Amsterdams kommun att efterleva skyldigheten att invänta godkännande enligt artikel 88.3 i EG-fördraget och att stoppa projektet till dess att kommissionen fattat sitt beslut. Denna begäran av UPC avvisades av distriktsdomstolen. Domstolen menade i sin dom av den 22 juni 2006 att det inte var troligt att kommunens deltagande i projektet innebar statligt stöd. Enligt domstolen kunde det blotta faktum att kommunen hade tagit initiativet till projektet inte anses vara en stödåtgärd. Dessutom drog domstolen slutsatsen att de initiala kostnader som Amsterdam stått för (studier osv.) skulle återbetalas genom partnerskapet Glasvezelnet Amsterdam CV och därför inte utgjorde statligt stöd.

(12)

UPC meddelade kommissionen genom e-post den 22 september 2006 att företaget överklagat distriktsdomstolens dom (8). UPC och Amsterdams kommun meddelade kommissionen i november 2006 att appellationsdomstolen hade föreslagit UPC och Amsterdams kommun att avvakta kommissionens beslut innan domstolens dom skulle meddelas. Båda parterna godtog detta förslag (9).

(13)

Genom en skrivelse av den 20 december 2006 meddelade kommissionen Nederländerna sitt beslut om att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget avseende det anmälda stödet.

(14)

Genom en skrivelse av den 8 januari 2007 begärde de nederländska myndigheterna tillgång till olika handlingar som inlämnats av UPC och som omnämndes i beslutet om att inleda förfarandet. Genom en den 13 februari 2007 registrerad skrivelse gick UPC med på att låta de nederländska myndigheterna ta del av de efterfrågade handlingarna som kommissionen därefter tillställde myndigheterna.

(15)

I sitt utslag av den 18 januari 2007 ogillade appellationsdomstolen i Amsterdam (10) UPC Nederlands överklagande mot Amsterdams kommun och yrkandet om att arbetet i samband med åtgärden skulle stoppas. Appellationsdomstolen fann att kommissionen visserligen i sitt beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande hyste tvivel om huruvida principen om en privat investerare i en marknadsekonomi hade iakttagits, men att Amsterdams kommun genom att tillhandahålla närmare information ändock kunde göra det troligt att så inte var fallet. Under dessa omständigheter ansåg domstolen att goda chanser förelåg för att kommissionen ändå skulle komma till slutsatsen att det inte var fråga om statligt stöd. Enligt domstolen skulle kommunens intressen skadas om allt arbete stoppades i samband med GNA, medan UPC inte skulle uppleva någon betydande nackdel av kommunens förberedande arbeten.

(16)

Genom en skrivelse av den 5 mars 2007 begärde UPC i syfte att motivera sitt klagomål ytterligare hos kommissionen att få tillgång till konfidentiell information som inlämnats av de nederländska myndigheterna samt att ett ”data room” (11)-förfarande skulle anordnas för att företaget skulle kunna undersöka de nederländska myndigheternas påståenden. Genom en skrivelse av den 26 mars 2007 meddelade kommissionen UPC att statsstödsförfarandenas bestämmelser inte medger berörda parter tillgång till den efterfrågade konfidentiella informationen eller ”data room”-förfaranden.

(17)

De nederländska myndigheterna bemötte genom en skrivelse, som registrerades den 16 mars 2007, kommissionens beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande (nedan kallat beslutet om att inleda ett förfarande).

(18)

Efter någon skriftväxling mellan kommissionen och de nederländska myndigheterna i fråga om konfidentialitetsfrågan sändes den offentliga versionen av beslutet om att inleda ett förfarande den 23 april 2007 till de klagande och offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning (12). Kommissionen uppmanade berörda parter att inkomma med sina synpunkter på åtgärden i fråga.

(19)

Efter det att förfarandet inletts mottog kommissionen synpunkter från fem berörda parter, nämligen Liberty Global/UPC (13), Com Hem (14), Ono (15), France Telecom (16) och ytterligare en part som önskar förbli anonym (17). Genom en skrivelse, registrerad den 30 juli 2007, sände kommissionen dessa berörda parters synpunkter till de nederländska myndigheterna. De nederländska myndigheterna svarade genom en skrivelse av den 17 september 2007.

(20)

Kommissionens avdelningar träffade företrädare för Liberty Global/UPC den 5 juli 2007 och de nederländska myndigheterna den 5 november 2007. De nederländska myndigheterna sände ytterligare upplysningar den 9 och 12 november 2007.

(21)

Amsterdams kommun beslöt 2004 att undersöka möjligheterna till en investering i ett FTTH-accessnät för elektronisk kommunikation (18) (Citynet Amsterdam). Efter rapporterna, marknadsundersökningarna och de första kontakterna med potentiella investerare beslöt kommunen i december 2005 officiellt att börja med investeringen och fastställa villkoren för hur investeringen skulle kunna göras.

(22)

Det planerade fiberaccessnätet i Amsterdam ska betjäna 37 000 hushåll i Amsterdam och i kommundelarna Zeeburg, Osdorp och Oost-Watergraafsmeer, som tillsammans utgör ungefär 10 % av Amsterdams kommun. Kommunen har även tillkännagivit att den på lång sikt vill utvidga projektet till andra delar staden, med sammanlagt upp till 400 000 anslutna hushåll. Denna eventuella utvidgning ingår dock inte i det här bedömda projektet.

(23)

Amsterdamprojektet bygger på en modell med tre skikt som återges schematiskt i figur 1.

Figur 1

Förenklad översikt över projektet Citynet Amsterdam

(24)

Det första skiktet är den så kallade ”passiva nätinfrastrukturen” och omfattar kabelrör, fiberkablar och gatuskåp för utrustning.

(25)

Denna passiva infrastruktur aktiveras med telekommunikationsutrustning (det andra eller ”aktiva skiktet”) med hjälp av en operatör i grossistledet som administrerar och underhåller nätet och erbjuder grossisttjänster till operatörer i detaljistledet. Det aktiva skiktet innefattar administrations-, kontroll- och underhållssystem som är nödvändiga för att driva nätet, exempelvis växlar, router och splitter.

(26)

Operatören i grossistledet ger operatörerna i detaljistledet öppen och icke-diskriminerande tillgång för deras utbud av televisions-, bredband- och telefonitjänster och andra Internettjänster riktat till slutanvändarna (det tredje skiktet eller ”tjänsteskiktet”). För att kunna erbjuda dessa tjänster måste leverantörerna av detaljisttjänster bl.a. investera i utrustning, skaffa fram innehåll samt driva en egen tjänsteplattform (underhåll, kundvård och fakturering).

(27)

Ägare och förvaltare av den passiva infrastrukturen blir partnerskapet Glasvezelnet Amsterdam CV (nedan kallat GNA) (19), vari ingår som aktieägare Amsterdams kommun, två privata investerare, ING Real Estate (nedan kallat ING RE) (20) och Reggefiber (21), liksom fem dotterföretag till kommunala bostadsbolag (22). Den 11 april 2006 slöt parterna ett samarbetsavtal och investeringsavtalet (”CV-overeenkomst”) undertecknades den 26 maj 2006.

(28)

Amsterdams kommun investerar 6 miljoner euro, ING RE och Reggefiber vardera 3 miljoner euro, tre kommunala bostadsbolag var och en 1,5 miljoner euro och två kommunala bostadsbolag vardera 750 000 euro (23). Det totala deltagandet uppgår till 18 miljoner euro. Dessutom har GNA fått ett lån av […] (*1) på […] euro (24). Totalkostnaden för projektet är beräknad till 30 miljoner euro. Såsom anges i figur 1 äger Amsterdams kommun en tredjedel av aktierna i GNA, de två privata investerarna tillsammans ytterligare en tredjedel, medan dotterföretag till de kommunala bostadsbolagen kontrollerar den återstående tredjedelen.

(29)

GNA:s passiva nät ska aktiveras och drivas av BBned (25), på grundval av ett kontrakt mellan GNA och BBned som slöts den […]. BBned kommer att vara tvunget att göra de investeringar som behövs för att erbjuda tillgång till nätet för grossister. BBned ska hyra fiber från GNA och ha […] (26) rätt att erbjuda överföring i grossistledet och därmed sammanhängande tjänster till operatörerna i detaljistledet på egen risk. För användningen av det passiva nätet ska BBned betala en ersättning per hushåll som är anslutet till GNA.

(30)

Operatören i grossistledet ska obehindrat erbjuda icke diskriminerande tillgång till operatörer i detaljistledet som tillhandahåller tjänster på områdena television, telefoni och bredband/Internetåtkomst. De tjänster som kommer att erbjudas via det nya nätet ska konkurrera med det befintliga utbudet från kabel- och telekommunikationsföretag som t.ex. KPN och UPC. På grundval av en offentliga källa förefaller BBned ha slutit kontrakt med olika leverantörer av detaljisttjänster som redan börjat leverera ”triple play”-tjänster (27) via GNA-nätet till slutanvändarna. Kommissionen noterar att BBned också är verksamt på detaljistnivå via sina dotterföretag Pilmo och Bbeyond.

(31)

Den 20 december 2006 beslöt kommissionen att inleda ett formellt granskningsförfarande eftersom ofullständigt bevismaterial inkommit från de nederländska myndigheterna för bedömningen av om Amsterdams kommuns investering i GNA överensstämmer med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi. Kommissionen ansåg det såväl av materiella som av formella (28) skäl vara nödvändigt att inleda ett formellt granskningsförfarande.

(32)

Kommissionen var framför allt inte övertygad om att Amsterdams kommuns investering i GNA hade ägt rum ”samtidigt”, dvs. vid samma tidpunkt som de privata investeringarna från ING RE och Reggefiber. Dessutom var kommissionen inte säker på att villkoren för Amsterdams kommuns investering i GNA var desamma som villkoren för övriga parters investeringar. Dessa betänkligheter föranleddes främst av att Amsterdams kommun bidrog med pengar till Citynet-projektet innan GNA hade bildats (de s.k. förhandsinvesteringarna) (29). På grundval av den preliminära undersökningen betvivlade kommissionen även om GNA:s affärsplan verkligen var genomförbar. Det var således vid den tidpunkten inte möjligt att utesluta inslag av statligt stöd.

(33)

Bortsett från dessa svårigheter och effekten av eventuellt statligt stöd på de privata parternas investeringar motiverades förfarandet likaså av att de nederländska myndigheterna inte gett kommissionen alla upplysningar som behövdes för att kunna bedöma projektet.

(34)

Kommissionen inledde också slutligen det formella granskningsförfarandet för att ge de nederländska myndigheterna och berörda parter tillfälle att redogöra för sina synpunkter på kommissionens preliminära bedömning av den beskrivna åtgärden och att meddela eventuell relevant information angående åtgärden.

(35)

UPC sände sin synpunkter i en skrivelse som inkom den 17 juli 2007. Företaget vidhöll häri ståndpunkten att det redan före kommissionens beslut om att inleda ett förfarande (30) hade tillkännagett att Citynet-projektets affärsplan byggde på orealistiska ekonomiska hypoteser, framför allt i fråga om penetrationsgrad och grossistpriser, och att affärsplanen således inte föreföll kommersiellt hållbar. För att underbygga denna ståndpunkt lämnade UPC in en rapport från en konsultfirma, RBB Economics, som utgör en àjourförd version av andra rapporter utarbetade av samma firma i denna fråga (31). Rapporten lades fram innan det formella granskningsförfarandet inleddes (32).

(36)

När det gäller projektets kommersiella hållbarhet hävdar UPC att det nya fibernätet inte sätter operatörerna i stånd att erbjuda några betydande andra tjänster än de som redan levereras av de nuvarande operatörerna. Med hänsyn till att bredbandspenetrationen i de av GNA betjänade stadsdelarna redan uppgår till 65 % av hushållen, skulle det nya nätet inte kunna attrahera tillräckligt många användare för att göra affärsplanen lönsam.

(37)

För att understödja detta argument lade UPC fram uppgifter beträffande det totala bortfallet av kunder (33) för det egna kabelnätet i de områden där GNA redan erbjuder ”triple play”-tjänster (34). Detta bortfall avser perioden 1 januari 2006–1 juni 2007 i de områden där GNA-nätet ska byggas. De maximala kundbortfallssiffrorna visar att UPC:s penetration i fråga om analog kabel-TV, Internetanslutning, telefoni och digital television var stabil i de aktuella områdena, och till och med ökade något i fråga om Internetanslutning. UPC påpekar därför att det inte finns några tecken på att det på grund av GNA:s närvaro var fråga om någon tydlig nedgång av penetrationsgraden.

(38)

Vidare påstår UPC att den framgångsrika fiberkabelutbyggnaden i de nederländska orterna Nuenen och Hillegom (35), som de nederländska myndigheterna hänvisat till, inte utan vidare kan jämföras med projektet i Amsterdam eftersom dessa projekt ska ha fått betydande stöd från det nederländska ekonomiministeriet, nätet ägs gemensamt av invånarna och operatörerna, projekten är tämligen småskaliga (36) och de redan befintliga bredbandsoperatörerna bara erbjöd allmänna bredbandstjänster på de båda orterna. Detta i motsats till situationen i Amsterdam, där snabba tjänster redan erbjuds via de befintliga kabel- och telekommunikationsnäten.

(39)

Eftersom GNA:s affärsplan enligt UPC sannolikt inte är realistisk rimmar Amsterdams kommuns investering i GNA illa med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi och utgör statligt stöd. Under åberopande av kommissionens beslut i Appingedam-ärendet (37) upprepar UPC vidare sin tidigare ståndpunkt att något statligt stöd till projektet inte kan anses vara förenligt med fördraget eftersom det varken är nödvändigt eller proportionellt.

(40)

Vidare hyser UPC tvivel om huruvida den offentliga investeringen i GNA ägt rum på samma villkor som GNA:s övriga aktieägares investeringar. UPC hävdar att det faktum att Amsterdams kommun gjorde vissa förhandsinvesteringar och att andra GNA-aktieägare beslöt att delta i projektet efter det att kommunen hade låtit göra genomförbarhetsstudier, låter antyda att alla aktieägares investeringar inte skedde på samma villkor, vilket gör åtgärdens marknadskonformitet än mer tvivelaktig.

(41)

Slutligen framhåller UPC att om projektet misslyckas, skulle nätet eventuellt säljas billigt till någon annan operatör, som då inte behöver bära de totala investeringskostnaderna. Denna operatör skulle således kunna stärka sin konkurrensposition genom att profitera på ett offentligt finansierat projekt. UPC understryker även åtgärdens föregivna prejudicerande karaktär. Om kommissionen skulle dra slutsatsen att åtgärden inte utgör statligt stöd skulle andra kommuner kunde följa Amsterdam i spåren och bygga FTTH-nät. UPC framhåller att det nederländska ekonomiministeriet och ett teknikföretag, Arcadis (38), redan har tagit fram en gratis åtkomlig beräkningsmodell on-line (39), varigenom kommuner enligt företaget uppmuntras att anlägga egna FTTH-nät.

(42)

ONO, en spansk kabeloperatör som erbjuder radio-/TV-, överförings- och telekommunikationstjänster, anser att kommissionen strikt måste tillämpa testet gällande principen om privata investerare i en marknadsekonomi eftersom andra kommuner skulle kunna följa Amsterdams exempel och för liknande projekt stödja sig på denna princip, varigenom det offentliga stödet skulle kunna sprida sig. ONO hävdar att offentligt stöd endast kan tillämpas under väl avgränsade omständigheter, som t.ex. vid marknadsmisslyckanden, med tanke på att garantera åtgärdens proportionalitet eller för att efterleva principen om teknisk neutralitet, vilket det tydligen inte är fråga om i denna åtgärd. ONO hävdar att om Amsterdams investering utgör statligt stöd, skulle det vara oförenligt med den gemensamma marknaden, eftersom omständigheterna är identiska med dem i Appingedam-ärendet (40), och eventuellt utbetalat stöd måste i så fall krävas tillbaka. ONO pekar på beslutets föregivna prejudicerande karaktär i frågan om, och på vilka villkor, utbyggnaden av FTTH-näten kan stödjas med offentliga medel.

(43)

France Telecom (nedan kallat FT), den etablerade telekomoperatören för det fasta nätet i Frankrike, intar samma ståndpunkt som UPC och ONO. Företaget betvivlade att Amsterdams kommuns investering i Citynet-projektet överensstämmer med principen om privata investerare. FT stöder vidare kommissionens tillvägagångssätt att bland statsstödsåtgärder särskilja mellan ”vita”, ”gråa” och ”svarta” områden, vilket den gör vid bedömningar av stödets förenlighet (41). FT hävdar att statligt stöd inom ”svarta” områden (exempelvis Amsterdam) är svårt att rättfärdiga eftersom detta leder till allvarlig snedvridning av konkurrensen. Enligt FT skulle detta i synnerhet gälla för den föreliggande åtgärden eftersom byggandet av fiberaccessnätet kräver stora investeringar från marknadsaktörer.

(44)

De synpunkter som lämnats av Com Hem, en svensk kabeloperatör, ansluter till de som inkommit från de övriga operatörerna. Com Hem betvivlar generellt marknadskonformiteten hos Amsterdams kommuns investering. I de synpunkter Com Hem lämnar, hävdar företaget att de offentliga medlen för bredbandsprojekt i stadsområden sällan överensstämmer med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi och i hög grad snedvrider konkurrensen. Com Hem efterlyser vidare en sträng tillämpning av denna princip och understryker det föreliggande ärendets prejudicerande karaktär för framtida investeringar som görs av kommuner och andra offentliga organ.

(45)

En annan part som begärt att få förbli anonym och som erbjuder telekommunikationstjänster i olika europeiska länder, välkomnar kommissionens beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande. Detta företag hävdar att dess investeringar äventyras genom kommunernas initiativ med offentliga medel som snedvrider marknaden. Företaget förväntar sig att kommissionen ska förbjuda användningen av offentliga medel i projektet Citynet Amsterdam.

(46)

Genom en skrivelse som inkom den 16 mars 2007 svarade de nederländska myndigheterna på kommissionens beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande. Vidare tillkännagav de sina kommentarer angående de icke-konfidentiella versionerna av RBB:s studier som utförts på UPC:s uppdrag.

(47)

I alla sina kommentarer vidhåller de nederländska myndigheterna att Amsterdams kommuns investering i GNA överensstämmer med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi och således inte utgör statligt stöd.

(48)

De nederländska myndigheterna hävdar att fibernät i stor skala anläggs i Förenta staterna och Asien och att Europa därigenom hamnar på efterkälken. De påstår att projekt, som det i detta fall aktuella, är särskilt positiva för den europeiska ekonomin och helt ansluter sig till Lissabon-agendan (42).

(49)

Myndigheterna understryker vidare den konkurrensbefordrande karaktären hos GNA:s affärsmodell, som – i motsats till kabelföretagens slutna modell – erbjuder öppen och icke diskriminerande tillgång till alla operatörer i detaljistledet. De hävdar att den nya affärsmodellen bland annat främjar konkurrensen på tjänsteområdet, stimulerar till innovation och hjälper till att minska risken för tjänsteleverantörerna genom att göra det möjligt för dem att använda finansiering som passar riskprofilen för varje skikt.

(50)

De nederländska myndigheterna anser att det också med tanke på den bakgrund som projektets aktieägare har, framgår att GNA-projektet finansieras på ett sätt som är marknadskonformt. De framhåller att två privata investerare, liksom de kommersiella dotterföretagen till kommunala bostadsbolag, är beredda att delta i projektet på samma villkor som kommunen. Vidare nämner myndigheterna de öppna offentliga förfarandena för anbudsinfordran för byggandet av nätet och för erbjudandet av grossisttjänster via nätet. Vidare pekar de på att det faktum att GNA fått ett betydande banklån på marknadsvillkor tydligt visar att projektet och den bakomliggande affärsplanen är marknadskonform.

(51)

De nederländska myndigheterna hävdar också att de många jämförbara framgångsrika fiberprojekt som marknadsaktörer har utfört i hela Europa, och framför allt i Nederländerna (43), tillräckligt visar att dylika investeringar kan ske på normala marknadsvillkor.

(52)

I fråga om Amsterdams kommuns förhandsinvesteringar påpekade kommissionen i sitt beslut om att inleda ett förfarande att kommunen redan före bildandet av GNA hade vidtagit initiativ som föreföll gå längre än vad som kunde förstås med vanlig ”normal marknadspraxis”. Kommissionen ställde sig frågan om en del av startrisken för det arbete som GNA:s affärsplan bygger på, möjligen redan hade absorberats av Amsterdams kommun, innan ING och Reggefiber bidrog med sin investering i GNA. Av de upplysningar som överlämnats av de nederländska myndigheterna före inledandet av ett formellt granskningsförfarande framgick det inte tydligt om alla GNA:s aktieägare hade gjort sina investeringar på samma villkor.

(53)

I sitt svar understryker de nederländska myndigheterna att alla investerare den 24 maj 2006 hade förbundit sig att investera i GNA på samma villkor.

(54)

När det gäller förhandsinvesteringarna, som uppgår till ett belopp av […] euro, förklarar de nederländska myndigheterna att alla GNA:s aktieägare från första början överenskommit att Amsterdams kommuns förhandsinvesteringar ska återbetalas av GNA. För att understödja detta påstående framhåller de nederländska myndigheterna att förhandsinvesteringarna uppdelats i två delar.

(55)

Vad den första delen beträffar, förklarar de nederländska myndigheterna att även om avtalet om bildandet av GNA där alla parter förpliktigas göra investeringar på […] euro undertecknades först den 24 maj 2006, hade GNA:s framtida aktieägare i sina avsiktsförklaringar av den […] gemensamt beslutat om att skjuta till ett belopp på […] euro (exklusive moms) för projektets förberedelsekostnader. Detta belopp täckte bland annat kostnaderna för anbudsinfordran i samband med valet av konstruktören av nätet (BAM/Draka) och av operatören (BBNed), vissa kostnader i samband med anmälningsförfarandet samt vissa grävningsarbeten.

(56)

Vad beträffar förhandsinvesteringarnas andra del, som uppgår till […] euro, hävdade de nederländska myndigheterna att dylika förhandsinvesteringar helt överensstämmer med normal marknadspraxis: försiktiga privata investerare skulle vid gemensamma projekt gå till väga på samma sätt eftersom en av parterna vanligtvis måste överta ledningen. Vidare påpekade myndigheterna att kommunens förhandsinvesteringar inte minskade startrisken för GNA:s övriga aktieägares investeringar.

(57)

Vidare förklarade de nederländska myndigheterna att förhandsinvesteringarna inte gav någon som helst fördel för någon av parterna, och därför inte kunde innehålla inslag av statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget. Så inleddes exempelvis vissa grävningsarbeten eftersom civiltekniska arbeten utfördes i områden som var viktiga för det framtida byggandet av GNA:s nät. Eftersom alla grävningsarbeten i Amsterdam koordineras, skulle dessa grävningsarbeten ha varit omöjliga några månader senare, varigenom förseningar och extra kostnader skulle uppstå för GNA.

(58)

Vidare hävdar de nederländska myndigheterna att alla dessa kostnader var upptagna i affärsplanen och att det inte fanns några nya kostnadselement som övriga GNA-aktieägare inte kände till.

(59)

För att underbygga dessa påståenden har Amsterdams kommun lagt fram en rapport av revisionsföretaget Deloitte av den 18 januari 2007, där återbetalningen av förhandsinvesteringarna kontrolleras. I denna rapport anges att de ovan nämnda förhandsinvesteringarna på totalt […] euro helt hade betalats tillbaka, inklusive ränta, av GNA i slutet av 2006. De nederländska myndigheterna har meddelat kommissionen att den ränta (44) som tillämpades låg på […] %, vilket överensstämmer med nederländsk lagstiftning (45). Räntan uppgick till […] euro och betaldes av GNA den […].

(60)

Vidare betraktar inte de nederländska myndigheterna sina egna genomförbarhetsstudier som en del av förhandsinvesteringarna. Enligt de nederländska myndigheterna skulle alla försiktiga marknadsinvesterare göra sådana studier. De nederländska myndigheterna tillbakavisar påståendet att dessa studier skulle ha minskat eller eliminerat en del av startrisken för andra GNA-aktieägare, eftersom de övriga potentiella aktieägarna också är hänvisade till sin bedömning och själva måste uppskatta riskerna och fördelarna i samband med projektet.

(61)

På samma sätt finansierades de genomförbarhetsstudier som GNA:s övriga aktieägare, t.ex. ING RE eller Reggefiber, gjorde före sin investering i GNA, av de olika parterna utan att GNA belastades.

(62)

De nederländska myndigheterna hävdar att kommissionens inledande tvivel i fråga om ”samtidighet” och ”samma villkor” i samband med Amsterdams kommuns förhandsinvesteringar, vederbörligen undanröjts genom ovanstående förklaring samt GNA:s återbetalning av de ovan nämnda kostnaderna för förhandsinvesteringarna.

(63)

Vad gäller GNA:s affärsplan hävdar de nederländska myndigheterna att investeringar som görs av myndigheter iakttar principen om en privat investerare i en marknadsekonomi om de sker på samma villkor som gäller för privata investerare. Privata investerares deltagande bör garantera att projektet utförs på marknadsvillkor. De menar således att det inte var absolut nödvändigt för kommissionen att göra en analys av GNA:s affärsplan.

(64)

Dessutom anser de nederländska myndigheterna att alla antagandena i GNA:s affärsplan inte var optimistiska, utan snarare återhållsamma.

(65)

När det gäller affärsplanens finansiella indikatorer har kommissionen i beslutet om att inleda ett förfarande närmare bestämt jämfört de eftersträvade finansiella indikatorerna med relevanta offentliga komparativa uppgifter, nämligen den vägda genomsnittliga kapitalkostnaden (46) för liknande företag (47). Kommissionen drog preliminärt slutsatsen, att GNA:s finansiella målsättningar på det hela inte föreföll orealistiska, men var starkt beroende av utfallet för centrala framgångsfaktorer. Dessutom hävdade kommissionen att uppskattningarna av affärsplanens viktigaste framgångsfaktorer sannolikt är mycket osäkra med tanke på att Amsterdamprojektet är en novitet vad gäller den använda tekniken (fiberteknik), företagsmodellen (treskiktsmodell), de begränsade projektomfånget (varigenom bara begränsade stordriftsfördelar är möjliga) och den förväntade efterfrågan från användare efter snabba bredbandstjänster.

(66)

De nederländska myndigheterna menar att projektets internränta (48) inte bör jämföras med de vägda genomsnittliga kapitalkostnadssiffrorna för vertikalt integrerade företag, såsom kommissionen gör i sitt beslut om att inleda ett förfarande, eftersom dessa siffror återspeglar risken från alla de tre skikt som dessa nätoperatörer är verksamma på. GNA investerar däremot uteslutande i det passiva nätet, som har en förväntad ekonomisk livslängd på 30 år (eller t.o.m. längre) och som uppvisar fler likheter med infrastrukturinvesteringar där investerarna i allmänhet godtar en lägre avkastning.

(67)

Vad beträffar den planerade penetrationsgraden drog kommissionen i beslutet om att inleda ett förfarande den preliminära slutsatsen på basis av tillgängliga uppgifter att en penetrationsgrad på minst […] % enligt GNA:s ”minimiscenario” föreföll optimistiskt. Dessutom förefaller penetrationsmålet på […] % av alla hushåll efter […] månader mycket ambitiöst och denna siffra kan bara uppnås genom en storskalig ”penetrationspris”-strategi som leder till att andra företags kunder går över till GNA-nätet.

(68)

De nederländska myndigheterna hävdar att ett antal mycket framgångsrika fiberprojekt i Nederländerna redan genomförts där fibernäten kunnat nå en hög penetration. Enligt dem uppgick exempelvis fiberpenetrationen i Nuenen eller Hillegom efter ett år till mer än 80 %. Vidare menar de att den befintliga bredbandspenetrationsprocenten i detta fall inte är relevant: de tjänster som erbjuds via fibernät bör betraktas som en ny marknad i förhållande till de bredbandstjänster som för närvarande erbjuds av redan befintliga operatörer. Den befintliga bredbandspenetrationsprocenten bör således inte användas som norm. Dessutom finns det enligt myndigheterna talrika nya tjänster och tillämpningar (49) på gång för vilka det är nödvändigt med snabba symmetriska förbindelser som uteslutande kan skapas via ett FTTH-nät. Med dessa argument understryker de nederländska myndigheterna att en penetrationsgrad på ungefär […] % i […] i de delar av Amsterdam där nätet byggs ut inte bara är realistisk, utan till och med kan betraktas som en återhållsam målsättning.

(69)

Vad beträffar de grossistpriser som GNA tar ut av operatören i grossistledet påpekar kommissionen i sitt beslut om att inleda förfarandet att experterna visserligen menar att fibernät medför lägre operativa kostnader än befintliga koppar- och kabelnät, men att GNA:s grossistpriser dock är ännu mycket lägre än de priser som framträder i marknadsrapporterna.

(70)

De nederländska myndigheterna påpekar att fibernät medför lägre operativa kostnader och har en längre ekonomisk livslängd än de redan befintliga näten. Lägre grossistpriser är därigenom möjliga jämfört med vad som antyds av uppgifterna om de befintliga näten. Denna kostnadsfördel ger tillräckligt utrymme för relativt låga grossistpriser i förhållande till de priser som erbjuds på de befintliga kopparnäten.

(71)

I frågan om de uppskattade investeringskostnaderna är korrekta drog kommissionen slutsatsen i sitt beslut om att inleda ett förfarande att referenssiffror visar på att de av GNA uppskattade kapitalutgifterna per anslutning föreföll låga i jämförelse med marknadsinformation från andra källor.

(72)

Enligt de nederländska myndigheterna understöds genomförbarheten i fråga om de uppskattade investeringskostnaderna av topologin och särdragen för det geografiska område där nätet ska byggas: de berörda stadsdelarna i Amsterdam har en hög befolkningstäthet och många nya eller renoverade hyreshus, vilket minskar anläggningskostnaderna för nätet per hushåll.

(73)

Vad gäller beräkningen av nätets restvärde uppger de nederländska myndigheterna att uppskattningen i GNA:s affärsplan är realistisk eftersom fibernät kan ha en ekonomisk livslängd på 30 år eller till och med längre. Inom denna period kommer det inte att behövas några stora extra investerings- eller underhållskostnader i motsats till de befintliga koppar- och kabelnäten. Vidare hävdar myndigheterna att nätet när det väl har byggts kommer att ha ett viktigt ”strategiskt värde” tack vare sina ”drag av naturligt fiberaccessnätmonopol” som GNA i egenskap av att vara ”först på plan” kommer att dra nytta av.

(74)

De nederländska myndigheterna kommenterar vidare kommissionens preliminära slutsats att alla de antaganden som affärsplanen vilar på föreföll optimistiska och att projektets framgång äventyras, om också bara en av målsättningarna (t.ex. penetrationsgraden) inte uppnås.

(75)

Genomförbarheten hos antagandena undersöktes på uppdrag av de nederländska myndigheterna och bekräftades i en rapport från Stratix Consulting/Technische Universiteit Delft (50). I denna rapport bedöms också genomförbarheten i fråga om den planerade penetrationsgraden. På grundval av en undersökning av liknande projekt inom och utom Europa och framför allt i Nederländerna, varvid även den framtida marknadsefterfrågan efter symmetriska nät med hög bandbredd uppskattats (exempelvis fibernät), fastställs i den tidigare nämnda rapporten att de planerade GNA-penetrationssiffrorna kan betecknas som en återhållsam uppskattning. Vidare hävdas i rapporten att efterfrågan på fibernät till följd av den stigande efterfrågan på tjänster som bara kan erbjudas via fibernät, och med tanke på den öppna infrastrukturens konkurrensbefrämjande karaktär, måhända kommer att öka ännu snabbare och uppnå en högre nivå än vad som förutsågs för några år sedan.

(76)

Den främsta slutsatsen i studien, vilka delas av de nederländska myndigheterna, är att Amsterdams kommuns investering är kommersiellt hållbar och således är förenlig med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi.

(77)

För det första upprepar de nederländska myndigheterna sin ståndpunkt att kommissionens tvivel i fråga om investeringarnas ”samtidighet” och ”samma villkor” som föranleddes av Amsterdams kommun förhandsinvesteringar, vederbörligen har undanröjts genom att de ”förskotterade” beloppen återbetalats av GNA. Vidare menar de att GNA:s affärsplan är genomförbar och realistisk och att Amsterdams kommuns investeringar i GNA-projektet därför helt iakttar principen om en privat investerare i en marknadsekonomi.

(78)

För det andra understryker de nederländska myndigheterna på nytt sin åsikt att, i överensstämmelse med fast rättspraxis (51) och kommissionens beslut (52), ett betydande deltagande från privata investerare i ett projekt på samma villkor som offentliga investerare måste betraktas som ”övertygande bevis” för att principen om en privat investerare i en marknadsekonomi iakttagits och att det således inte är fråga om statligt stöd.

(79)

De nederländska myndigheterna hävdar med hänvisning till rådets förordning (EG) nr 659/1999 (53), att om ett företags konkurrensställning inte direkt skadas av den aktuella åtgärden kan det inte anses som berörd part. Därför uppmanar de nederländska myndigheterna kommissionen att inte beakta synpunkterna från ONO, France Telecom (54) och Com Hem eftersom dessa företag inte är verksamma på bredbandsmarknaden i Nederländerna, och framför allt inte i Amsterdam.

(80)

De nederländska myndigheterna anser att de parter som lämnat synpunkter i detta ärende inte beaktat att blotta faktumet att privata intressenter medverkar i investeringarna räcker för slutsatsen att investeringen överensstämmer med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi. Vidare hävdar de att någon analys av affärsplanen, enligt domstolens relevanta rättspraxis, inte behövdes, med tanke på dessa privata investerares medverkan.

(81)

Vad beträffar UPC:s påstående att bredbandspenetrationen i de zoner som GNA ska betjäna redan uppgår till 65 % och att GNA således inte skulle kunna nå den eftersträvade penetrationsgraden, påpekar de nederländska myndigheterna att den potentiella marknaden är mycket större eftersom inte bara bredbandstjänster, utan även televisions- och telefonitjänster och även andra nya tjänster kommer att erbjudas via GNA-nätet. Vad beträffar det kundbortfall som nämns av UPC som illustration på det bristande intresset för de tjänster som kan erbjudas via GNA:s nät, hävdar de nederländska myndigheterna att dessa uppgifter inte är relevanta eftersom tjänsteleveranserna via nätet inte startade förrän i mars 2007 och några slutsatser på basis av dessa uppgifter således ännu inte kan dras (55).

(82)

Av de orsaker som redogörs i skäl 79 betvivlar de nederländska myndigheterna att de fyra andra företagen kan betraktas som berörda parter. De anför att dessa parter endast har lämnat generella synpunkter son inte är relevanta vid bedömningen av den aktuella åtgärden. De nederländska myndigheterna anser det därför inte vara nödvändigt att bemöta dessa synpunkter. De kommenterar lika litet de berörda parternas synpunkter på förenligheten hos eventuellt statligt stöd i åtgärden. Enligt myndigheterna behöver förenligheten i föreliggande fall inte undersökas eftersom åtgärden inte har något inslag av statligt stöd.

(83)

Kommissionen har undersökt om åtgärden kan betraktas som statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget där det föreskrivs att: ”stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, [är] oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.” Härav följer att en åtgärd bara kan betraktas som statligt stöd om samtliga följande villkor är uppfyllda: 1) åtgärden ska finansieras med statliga medel och kunna tillskrivas staten, 2) den ska ge företagen en ekonomisk fördel, 3) fördelen ska vara selektiv och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen, och 4) åtgärden ska negativt påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(84)

Vid bedömningen av åtgärden ska hänsyn tas till marknadsomständigheterna: den elektroniska kommunikationssektorn liberaliserades för några år sedan helt i Europa. Framför allt vid investeringar i bredbandsnäten i så kallade ”svarta områden” där olika bredbandstjänster erbjuds via minst två konkurrerande infrastrukturnät (t.ex. telefon- och kabeltelevisionsnäten) (56) tar i regel privata företag initiativet. Kommissionen har på detta område som policy att vara strängare i sin bedömning av projekt med offentliga medel inom geografiska områden på grund av den konkurrenshämmande effekten på privata marknadsaktörers verksamhet (57).

(85)

För det första måste det bedömas om åtgärden finansieras direkt eller indirekt med statliga medel och kan tillskrivas staten (58).

(86)

I föreliggande ärende investerar Amsterdams kommun 6 miljoner euro i partnerskapet GNA. Eftersom en kommun måste betraktas som en offentlig myndighet måste denna investering anses vara en investering med statliga medel i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget (59). De nederländska myndigheterna har inte förnekat inslaget av statliga medel.

(87)

För att fastställa om det vid statliga finansiella investeringar i ett företag rör sig om en fördel i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget, använder sig kommissionen av principen om en privat investerare i en marknadsekonomi, i enlighet med domstolens relevanta rättspraxis. Enligt denna princip utgör en transaktion inte statligt stöd om stödåtgärden äger rum samtidigt med den privata investeringen och under omständligheter som skulle vara godtagbara för en privat investerare som agerar under normala marknadsvillkor (60).

(88)

När kapital under omständigheter som överensstämmer med normala marknadsvillkor, direkt eller indirekt, ställs till ett företags förfogande av staten, kan detta enligt fast rättspraxis inte betraktas som statligt stöd. Om kapitaltillskottet från en offentlig investerare också på lång sikt bortser från alla lönsamhetsutsikter måste detta betraktas som stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget (61).

(89)

På denna grundval måste ett kapitaltillskott med offentliga medel anses klara testet gällande en privat investerare i en marknadsekonomi och inte utgöra statligt stöd om det bland annat sker samtidigt som betydande kapitalbidrag från en privat investerare under jämförbara omständigheter (”samtidighets”-testet) (62).

(90)

I föreliggande fall skedde Amsterdams kommuns investering tillsammans med kapitaltillskotten från två privata investerare, ING RE och Reggefiber. Kommissionen ska därför först undersöka om kommunens investering klarar testet om en privat investerare i en marknadsekonomi genom att ha skett tillsammans med en omfattande privat investering. För detta använder kommissionen följande kriterier:

(91)

För det första måste det fastställas om dessa investerare är marknadsinvesterare och om de privata investerarnas investeringar har en reell ekonomisk effekt. Denna effekt måste utvärderas i absoluta termer (en betydande del av den totala investeringen) samt i förhållande till de berörda privata investerarnas finansiella styrka.

(92)

För det andra måste det undersökas om alla berörda parter har gjort investeringen samtidigt (”samtidighet”).

(93)

För det tredje måste det undersökas om investeringsvillkoren är identiska för alla aktieägare.

(94)

För det fjärde kan det i fall när staten, övriga investerare eller stödmottagaren har andra relationer vid sidan av investeringen (exempelvis i form av en bilaga innehållande en statsgaranti) finnas skäl till tvivel om huruvida likheten mellan investeringsvillkoren som sådana är att anse som tillräcklig (63).

(95)

Således ska kommissionen även undersöka GNA:s affärsplan, framför allt med tanke på påståendet från klaganden Liberty Global/UPC och andra berörda parter, om att det inte fanns någon underbyggd affärsidé innan GNA byggde nätet.

(96)

Såsom kommissionen medgav i sitt beslut om att inleda ett förfarande (64) kan både ING RE och Reggefiber utan tvivel betraktas som ”privata investerare” (65). Dessutom stämmer båda företagens affärsintressen överens med det av GNA genomförda projektet: ING RE investerar i fastigheter och infrastruktur och Reggefiber är involverat i ett antal projekt som rör fibernät i Nederländerna. Kommissionen påpekar vidare att de två privata investerarna kan bidra med olika typer av expertkunnande för att projektet ska lyckas.

(97)

I absoluta termer investerar företagen ett betydande belopp (vardera 3 miljoner euro) i partnerskapet GNA. En investering på 3 miljoner euro utgör visserligen i relativ mening en liten investering med tanke på både ING RE:s och Reggefibers finansiella styrka, men detta belopp har säkerligen betydelse med tanke på GNA:s totala kapitalisering och kapitaltillskotten från Amsterdams kommun.

(98)

Tillsammans äger de två privata investerarna en tredjedel av det totala aktiekapitalet. Inom ramen för det aktuella projekt utgör detta deltagande, även om det inte ger de två företagen hela bestämmanderätten över GNA, en betydande del av den totala investeringen. Därför betraktar kommissionen både ING RE och Reggefiber som de viktigaste aktieägare i GNA. Den största minoritetsaktieägaren (Amsterdams kommun) äger 33 % av GNA:s kapital. ING RE:s och Reggefibers aktievolym uppgår till hälften av den största minoritetsaktieägarens. Tillsammans har de lika stor aktieandel som kommunen. Övriga aktieägare, dvs. de fem kommunala bostadsbolagen, har var och en färre aktier än ING RE och Reggefiber. Härav följer att förhållandet inom GNA är att en enda aktieägare inte kan utöva bestämmanderätten i företaget. Dessutom kan de två privata investerarna var för sig, men i än högre grad gemensamt, ha utslagsgivande betydelse för att skapa en majoritet med bestämmanderätten inom GNA (66).

(99)

Vidare påpekar kommissionen att en tredjedel av aktierna enligt nederländsk bolagslagstiftning räcker för att skapa en blockerande minoritet vid viktiga beslut i GNA. Således kan de två privata investerarna tillsammans bilda en blockerande minoritet.

(100)

Kort sagt är både ING RE och Reggefiber marknadsinvesterare och deras investeringar har i sammanhang av GNA:s aktieägarstruktur en reell ekonomisk effekt såväl i absoluta termer som i relativ bemärkelse.

(101)

I sitt beslut om att inleda ett förfarande (67) medgav kommissionen att kommunen formellt sett gjort sin investering samtidigt med de privata investerarna i partnerskapet GNA, men förklarade sig tills vidare betvivla den faktiska samtidigheten för alla GNA-aktieägares investeringar eftersom kommunen redan hade tagit initiativ och gjort investeringar innan ett slutgiltigt avtal slutits med alla de övriga investerarna.

(102)

Kommissionen pekade på att kommunen beställde olika studier som en förberedelse för projektet 2003 och 2004. Kommunen vidtog emellertid dessutom ett antal initiativ som förefaller gå bortom dessa förberedande åtgärder. Trots att inga privata investerare hade gjort några fasta utfästelser började kommunen offentliggöra och organisera anbudsinfordringar och förde till och med förhandlingar om kontrakten för byggandet och driften av nätet. Dessutom finansierade kommunen vissa grävningsarbeten och köpte programvara för byggandet av nätet.

(103)

De nederländska myndigheterna har införskaffat närmare upplysningar (kontrollerade av Deloitte) om förhandsinvesteringarna och återbetalningen av förhandsinvesteringarna sedan det formella granskningsförfarandet hade inletts. Enligt revisorsrapporten från Deloitte uppgick den finansiering som gemensamt tillskjutits av GNA:s aktieägare till […] euro, av ett totalbelopp för förhandsinvesteringar på […] euro. Övriga […] euro finansierades inledningsvis bara av kommunen (68).

(104)

Tack vare de nya uppgifter som mottogs under den formella undersökningen kunde kommissionen fastställa följande fakta. För det första fanns en betydande del av arbetena och förhandsinvesteringarna ([…] euro) uttryckligen fastställda i de avsiktsförklaringar som GNA:s framtida aktieägare hade undertecknat och som finansierades av dessa investerare i förhållande till deras deltagande redan före bildandet av företaget, eftersom alla parter i projektet ansåg det vara nödvändigt att alla bidrog med lika mycket till GNA:s förberedelsekostnader.

(105)

För det andra var alla förhandsinvesteringarna (inklusive beloppet på […] euro som bara förfinansierades av Amsterdams kommun) upptagna i den affärsplan som investeringen byggde på. Om detta hade således alla aktieägare enats. Alla parter i projektet betraktade alltså dessa förhandsinvesteringar som positiva åtgärder som förberedde bildandet av GNA. Enligt de nederländska myndigheterna hade alla aktieägare avtalat att den initialt av kommunen finansierade delen skulle återbetalas av GNA. Med andra ord varken skadade eller påverkade kommunens agerande de övriga marknadsinvesterarna.

(106)

Med tanke på det ovan anförda anser kommissionen inte att Amsterdams kommuns begränsade förhandsinvesteringar före det formella bildandet av GNA ifrågasätter iakttagandet av principen om en privat investerare i en marknadsekonomi eftersom alla aktieägare hade enats om att dessa förhandsinvesteringar måste återbetalas till Amsterdams kommun.

(107)

I beslutet om att inleda förfarandet (69) hyste kommissionen inledningsvis tvivel om huruvida villkoren för investeringen var desamma för alla aktieägare. Kommissionen ställde sig framför allt frågan om de av Amsterdams kommun gjorda förhandsinvesteringarna möjligen avlägsnat eller minskat en del av den startrisk som var förenad med projektet för övriga investerande parter.

(108)

Dessa initiala betänkligheter berodde på att det inte rådde någon klarhet om kommunens alla ”förfinansierings”-aktiviteter, exempelvis vilka belopp som kommunen reellt hade utbetalat, trots att kommissionen vid flera tillfällen hade begärt en heltäckande översikt över kostnaderna för förhandsinvesteringarna (70) och de nederländska myndigheterna tillhandahållit viss information om avtalen mellan Amsterdam, GNA och dess aktieägare.

(109)

Det gick på grundval av de handlingar som de nederländska myndigheterna hade tillhandahållit fram till det att ett formellt granskningsförfarande inleddes, inte att beräkna eller kontrollera det totala beloppet för dessa förhandsinvesteringar, som kommissionen uppskattade till ungefär 1,5 miljoner euro. Vidare var kommissionen inte helt klar över hur dessa kostnader fördelade sig mellan aktieägarna och hur de togs upp i GNA:s affärsplan.

(110)

Kommissionen befarade framför allt att kommunens förhandsinvesteringar, delvis gjorda utan uttryckligt tillstånd från vissa andra investerare, kunde ha minskat investeringsrisken för övriga investerare i GNA och eventuellt ha påverkat deras investeringsvillighet i positiv riktning. De upplysningar som tillhandahållits av de nederländska myndigheterna efter inledandet av ett formellt granskningsförfarande har undanröjt dessa inledande betänkligheter.

(111)

För det första, enligt vad som framgår genom de av de nederländska myndigheterna tillhandahållna upplysningarna om återbetalningen av kostnaderna för förhandsinvesteringarna liksom av revisorsrapporten, uppgick de totala förhandsinvesteringarna till […] euro och kan delats upp i två delar: ett belopp på […] euro som pari passu skulle finansieras av alla GNA:s framtida aktieägare i enlighet med vad som fastställts i avsiktsförklaringarna, och ett belopp på […] euro som i första rummet uteslutande skulle finansieras av Amsterdams kommun. Alla dessa kostnader lades vederbörligen på GNA, inklusive ränta (71), och några extra projektkostnader verkar inte ha lämnats oupptagna.

(112)

För det andra fanns även alla kostnader i samband med förhandsinvesteringarna från början medtagna i GNA:s affärsplan, och inga nya kostnader förefaller således ha dykt upp efter undertecknandet av GNA-avtalet varigenom villkoren för de övriga aktieägarna skulle ha ändrats. Detta överensstämmer med tillkännagivandet att alla aktieägare hade enats om att de av Amsterdams kommun finansierade förhandsinvesteringarna måste gottgöras.

(113)

För det tredje kunde dessa initiativ och investeringar, även om Amsterdams kommun tog initiativet och stod för en del av projektkostnaderna, inte minska risken i samband med projektet för de övriga aktieägarna. Sina ursprungliga betänkligheter i beslutet om att inleda ett förfarande till trots drar kommissionen slutsatsen att de inledningsvis av kommunen finansierade investeringarna i begränsade förberedande anläggningsarbeten och i inköp av programvara, med tanke på deras karaktär och ringa finansiella betydelse, inte kunde ändra projektets riskprofil. Detsamma gäller för de förhandsinvesteringar vilkas kostnader skulle bäras av alla framtida aktieägare, i enlighet med vad som avtalades vid undertecknandet av de avsiktsförklaringarna. En analys av affärsplanen visar tydligt att affärsriskerna med investeringen i GNA är kopplade till om projektet lyckas under kommande år, framför allt i marknadsutvecklingshänseende, och inte med de första åtgärderna i samband med förberedelserna för projektet.

(114)

För det fjärde instämmer kommissionen inte i UPC:s argument om att de av kommunen gjorda genomförbarhetsstudierna hade minskat något av risken för GNA:s övriga aktieägare, eftersom de eventuellt först därefter beslutat sig för att investera i GNA. Kommissionen påpekar att en försiktig marknadsinvesterare normalt själv i en genomförbarhetsstudie skulle bedöma strategin och avkastningsutsikterna i ett investeringsprojekt (72) utan att detta skulle ses som ett sätt att minska de med projektet förbundna riskerna för övriga investerare. Om projektet skulle misslyckas måste under alla omständigheter alla investerare gemensamt bära förlusterna som uppstår på grund av dåliga affärsresultat eller, i värsta fall, genom GNA:s konkurs.

(115)

På grundval av det ovan anförda drar kommissionen slutsatsen att alla GNA:s aktieägare har gjort sina investeringar på samma villkor.

(116)

UPC har hävdat att ING RE eventuellt beslutat att investera i GNA-projektet, inte av ekonomiska skäl, utan snarare som en del av sin marknadsföringsstrategi för att underhålla goda relationer med Amsterdams kommun, som enligt UPC är en viktig affärspartner för ING RE.

(117)

En granskning måste ske om andra relationer existerade, bortsett från samarbets- och investeringsavtalet, som är relevanta för bedömningen av om investeringen överensstämmer med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi. I beslutet om att inleda ett förfarande (73) hänvisas till det faktum att de nederländska myndigheterna hade lämnat ett tillkännagivande där de meddelar att det inte finns några andra reaktioner mellan parterna, dvs. vid sidan av det anmälda avtalet, som är relevanta för bedömningen av om investeringen överensstämmer med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi.

(118)

Kommissionens egen undersökning och den av berörda parter inlämnade informationen innehåller inte någonting som antyder att tillkännagivandet från de nederländska myndigheterna inte skulle vara korrekt.

(119)

Således drar kommissionen slutsatsen att den investering som gjorts av Amsterdams kommun skett samtidigt och på jämförbara villkor med de betydande kapitalbidragen från de privata investerarna.

(120)

Amsterdams kommuns investering överensstämmer således med principen om marknadsinvesteraren och utgör inte statligt stöd.

(121)

Kommissionen har dessutom gjort en bedömning av GNA:s affärsplan, framför allt mot bakgrund av de tvivel som uttryckets i beslutet om att inleda ett förfarande samt påståendena från de berörda företagen Liberty Global/UPC, ONO, FT, Com Hem och en anonym part (74).

(122)

I beslutet om att inleda ett förfarande (75) intog kommissionen efter en första analys av GNA:s affärsplan och UPC:s kritiska synpunkter i detta avseende, ståndpunkten att inte bara de planerade resultatindikatorerna, utan alla antaganden som affärsplanen byggde på, föreföll optimistiska. Dessutom ansåg kommissionen att det skulle medföra stora konsekvenser för projektets framgång om målsättningarna (t.ex. penetrationsgraden) inte uppnås, och än mer om en av de bakomliggande hypoteserna skulle avvika från de planerade nivåerna.

(123)

Kommissionen mottog synpunkter på analysen av affärsplanen i beslutet om att inleda ett förfarande både från de nederländska myndigheterna och UPC, varför en grundlig undersökning kunde göras.

(124)

Kommissionen framhåller att GNA:s affärsplan avser ett nybildat företag utan något förflutet, som är verksamt i ett nytt, innovativt företagssegment, nämligen utbjudande av FTTH-teknik på grundval av en ”treskiktsmodell”, där den passiva och den aktiva infrastrukturen drivs och administreras separat, med öppen och icke diskriminerande tillgång för alla operatörer i detaljistledet, i enlighet med vad som beskrivs i skälen 21–30. I dylika fall bygger bedömningen av en affärsplan av ett nybildat företag av nödvändigtvis och oundvikligen på marknadsprognoser och hypoteser beträffande den förmodade utvecklingen av efterfrågan på och utbudet av FTTH-tjänster.

(125)

Kommissionen påpekar att den metod som använts för affärsplanen av PricewaterhouseCoopers (76), ett oberoende revisionsföretag, är kontrollerad och godkänd. Efter en första analys av den första versionen av GNA:s affärsplan har PricewaterhouseCoopers föreslagit några förändringar för att ta bort vissa inkonsekvenser. Dessa förslag beaktas i GNA:s modifierade affärsplan. Efter dessa modifikationer förklarade PricewaterhouseCoopers att modellen inte innehöll några integritetsproblem i tekniskt eller ekonomiskt hänseende och därefter inlämnades affärsplanen till kommissionen.

(126)

Efter kommissionens beslut om att inleda ett förfarande lade de nederländska myndigheterna fram en rapport, utarbetad av Stratix Consulting/Technische Universiteit Delft (77), som undersöker och bekräftar genomförbarheten hos GNA:s affärsplan, med särskild fokus på de antaganden som kommissionen hade betraktat som ”optimistiska” i sitt beslut om att inleda ett förfarande. Slutsatsen i rapporten är att affärsplanen var realistisk och att de bakomliggande antagandena på korrekt sätt byggde på den rådande marknadsutvecklingen och måste betraktas som ”återhållsamma” uppskattningar.

(127)

GNA har använt sig av tre viktiga resultatindikatorer för att mäta projektets framgång, nämligen framtida kassaflöde, avkastning på eget kapital samt internräntan.

(128)

Kommissionen anser att internräntan är den mest lämpade parametern för en analys av affärsplanen. Internräntan används för att fatta beslut om långsiktiga investeringar och för att jämföra olika investeringsprojekt med varandra. Internräntan för GNA:s affärsplan ligger på […] %.

(129)

Eftersom det gäller ett nytt projekt och marknaderna för bredbandstelekommunikation är mycket dynamiska är det vanskligt att göra någon jämförande analys. De offentliga siffrorna avseende internräntan från jämförbara projekt är begränsade, inte minst eftersom de betraktas som affärshemligheter och således sällan offentliggörs. De mest relevanta offentliga jämförande uppgifterna är de som rör den vägda genomsnittliga kapitalkostnaden för andra företag inom samma bransch. Uppgifter beträffande den vägda genomsnittliga kapitalkostnaden kan vara ett användbart kriterium eftersom ett projekt anses vara värt att genomföras om internräntan är högre än den vägda genomsnittliga kapitalkostnaden. På grundval av de uppgifter som kommissionen har till sitt förfogande, varierar branschsiffrorna mellan 8,1 % och 10,6 % (78). Internräntan verkar således ligga inom en godtagbar marginal.

(130)

I sina synpunkter hävdade UPC att den planerade internräntan för GNA, som i grund och botten är ett nystartat företag, till följd av projektets nyhet och stora risk måste vara högre än siffrorna för den vägda genomsnittliga kapitalkostnaden för ett etablerat företag som har en betydande kundbas och genererar kassaflöde, som exempelvis KPN eller UPC.

(131)

De nederländska myndigheterna ifrågasätter kommissionens bedömning gällande de kriterier som använts för utvärderingen av internräntan i beslutet om att inleda ett förfarande. De anser att siffrorna för den vägda genomsnittliga kapitalkostnaden syftar på vertikalt integrerade företag, medan GNA bara investerar i ett passivt nät, en investering som mer liknar en infrastrukturinvestering, för vilka investerarna i regel accepterar en lägre avkastning.

(132)

Kommissionen finner att den planerade internräntan i affärsplanen verkar stämma överens med marknadsförväntningarna för företag inom telekommunikationssektorn. Dessutom medger kommissionen att det berörda investeringsprojektet skiljer sig från ett projekt i ett vertikalt integrerat företag och har drag av en infrastrukturinvestering, för vilken det krävs lägre internränta.

(133)

Kommissionen har också undersökt de alternativa finansiella indikatorer som används i affärsplanen, exempelvis det positiva framtida kassaflödet och avkastningen på eget kapital. På grund av bristen på offentliggjord information (79) kunde kommissionen inte åstadkomma någon grundlig jämförande studie av dessa indikatorer och har därför bedömt dem på grundval av hur adekvata de är samt på den interna konsistensen med affärsplanen. På grundval av denna analys drar kommissionen slutsatsen att de siffror som ingår i affärsplanen är godtagbara för en privat investerare i en marknadsekonomi.

(134)

En av de viktigaste aspekterna av affärsplanen är den planerade penetrationsgraden. Eftersom GNA:s inkomster i hög grad kommer att bero på den uppnådda penetrationsgraden, dvs. procentandelen anslutna hushåll, är den planerade penetrationsgradens genomförbarhet av avgörande betydelse för hur väl GNA:s verksamhet kommer att lyckas.

(135)

GNA vill inom […] månader uppnå en penetrationsgrad på […] % av alla hushåll (enligt förväntningarna kommer penetrationen att vara mättad ungefär på denna nivå). Dessutom måste […] (80).

(136)

UPC förklarade sig i sin inlaga starkt betvivla om projektet kan skaffa sig någon betydande marknadsandel, exempelvis en planerad penetrationsgrad på 40 % som uppges i en investeringsrapport (81). På grundval av RBB-rapporten och uppgifter rörande de totala kundbortfallssiffrorna i områden där GNA redan erbjuder ”triple play”-tjänster, hävdar UPC att den nuvarande totala bredbandspenetrationen i de zoner som GNA avser att betjäna, redan har nått upp till 65 %. Enligt UPC understöds synpunkten att de operatörer i detaljistledet som via BBned använder sig av GNA-nätet inte kommer att kunna attrahera tillräckligt med kunder särskilt av den tämligen starka konkurrensen i området och de begränsade nya erbjudanden som finns tillgängliga på GNA:s fibernät.

(137)

UPC understryker vidare att företaget inte alls inser vari konkurrensfördelen för det nya fibernätet består jämfört med de nuvarande bredbandsoperatörernas befintliga tjänsteutbud bortsett från byggandet av symmetrisk bandbredd till detaljistkunder, en tjänst som det dock inte finns någon efterfrågan på. Dessutom förklarar UPC att det nya nätets mest avancerade bredbandsprodukt i termer av tillgänglig bandbredd (82) hittills inte varit någon framgång och att kunderna, varje gång mer avancerade produkter erbjuds på marknaden, är benägna att välja billigare och mindre sofistikerade produkter.

(138)

De nederländska myndigheterna hävdar däremot, att nya tjänster kan erbjudas via den symmetriska fiberbredbandsanslutning, t.ex. fildelning och andra ”peer-to-peer”-tillämpningar, HDTV och digital TV, som hör till en annan marknad än de nuvarande tjänsterna som erbjuds via asymmetriska anslutningar. Vidare understryker de nederländska myndigheterna, på grundval av en studie av Stratix Consulting och Technische Universiteit Delft, att olika framgångsrika förebilder, inte bara i Nederländerna, utan också i Förenta staterna och Japan, tyder på att den planerade penetrationsgraden är realistisk.

(139)

Kommissionen har studerat argumenten från de olika parterna. Kommissionen påpekar att GNA för att bestämma kurvan för penetrationsgraden, […]. I denna modell som används för att uppskatta den framtida penetrationsgraden finns alla hypoteser som krävs, exempelvis abonnenttillströmning, hastigheten på abonnenttillströmning och kundbortfall, liksom antagandena som UPC anser vara viktiga för bedömningen av affärsplanens genomförbarhet. Affärsplanen innefattar således de relevanta faktorer som behövs för att uppskatta penetrationsgraden.

(140)

När det gäller huruvida efterfrågan eller penetrationsgraden i affärsplanen går att genomföra påpekar kommissionen att detta till stor del kommer att bero på utvecklingen av marknaden, hur snabbt nya applikationer och ny teknik, som behöver snabba symmetriska fiberbredbandsanslutningar, kommer att börja användas av tjänsteleverantörerna samt kundernas reaktioner på dessa nya möjligheter. Dessa faktorer kan för ögonblicket ännu inte bedömas så väl, vilket ju framgår av de divergerande ståndpunkter som intas av UPC, som är mer skeptiskt vad beträffar marknadsutsikterna, och Reggefiber, ING RE och de Technische Universiteit Delft, som har ställt sig bakom uppskattningarna i affärsplanen å ena sidan som investerare och å andra sidan som oberoende konsulter.

(141)

Kommissionen noterar i fråga om de kundbortfallssiffror som UPC inlämnat för att visa att projektet inte kan uppnå någon betydande penetrationsgrad, att de inlämnade siffrorna avser perioden från 1 januari 2006 till 1 juni 2007, trots att de operatörer i detaljistledet som använder sig av GNA:s nät började leverera sina tjänster till kunder i begränsade delar av Amsterdam först i mars 2007. Med tanke på den mycket korta tid som förflutit sedan tjänsterna började erbjudas via GNA-nätet är kommissionen inte övertygad om att dessa kundbortfallssiffror redan nu kan ge någon användbar information.

(142)

Vad beträffar UPC:s argument att exemplen på framgångsrik utbyggnad av fibernät på mindre nederländska orter, som t.ex. Hillegom och Nuenen (83), inte bör tas i beaktande eftersom dessa orter i fråga om storlek, konkurrenssituation och understöd inte kan jämföras med Amsterdamprojektet, anser kommissionen att dessa projekt, även om det helt klart finns skillnader, dock ger nyttig information för den jämförande analysen i egenskap av exempel på nederländska fiberprojekt.

(143)

En branschanalys (84) utvisar att i genomsnitt cirka 20–25 % av befolkningen är beredd att gå över till ett nytt nät. […].

(144)

Med tanke på den nuvarande utvecklingen verkar dessutom efterfrågan på tjänster som levereras via fibernät med hög bandbredd öka snabbare än vad marknadsexperterna förväntade för några år sedan. De befintliga planerna att bygga fibernät, framför allt i Nederländerna och andra europeiska länder (85) visar på att investeringar i fiberaccessnäten är attraktiva. Därför är det inte orealistiskt att uppnå en penetrationsgrad på […] % av alla hushåll på […] månader.

(145)

Kommissionen drar således slutsatsen att en privat investerare i en marknadsekonomi skulle kunna investera i projektet på basis av de enligt affärsplanen förväntade penetrationsnivåerna, precis som Reggefiber och ING RE har gjort.

(146)

Grossistpriserna per anslutning som BBned måste betala till GNA för driften av det passiva nätet […].

(147)

Enligt UPC beräkningar måste GNA minst ta ut 20 till 22 euro per månad för en anslutning i grossistledet med ”triple play”-tjänster på sitt nät. På denna prisnivå skulle priserna för de slutliga detaljisttjänsterna av nöden vara högre än de nuvarande erbjudandena från befintliga operatörer, vilket enligt UPC väcker tvivel angående huruvida den planerade penetrationsgraden är möjlig att uppnå.

(148)

För att underbygga sina argumenten lade UPC fram beräkningar av (86) grossistpriserna på basis av priserna på detaljisttjänster som erbjuds av tjänsteleverantörerna (87) på GNA-nätet. UPC menar att det med nuvarande detaljistpriser är osannolikt att de tre skikten (det passiva, aktiva och detaljistskiktet) alla samtidigt kommer att vara vinstgivande.

(149)

Mot detta invänder de nederländska myndigheterna att andra kostnadsberäkningar är nödvändiga för den nya fibertekniken än vid traditionella koppar- eller kabelledningar. Ett fibernät medför exempelvis mycket lägre operativa kostnader (underhåll och administration) och har dessutom en längre ekonomisk livslängd, dvs. en längre avskrivningsperiod (till 30 år).

(150)

UPC hävdade vidare att de tre skikten (88) inte alla samtidigt kan vara vinstgivande. Kommissionen påpekar att den bedömt de grossistpriser som tagits ut för tillgång till det passiva skiktet, eftersom det är detta skikt som finns med i den undersökta affärsplanen och delvis bekostats med offentliga medel. Kommissionen kom till slutsatsen att dessa grossistpriser inte är orealistiska (89). Chanserna att överleva för de två andra skikten, som drivs av privata operatörer, påverkas i viss mån av de grossistpriser som tas ut för användningen av det passiva skiktet. Med tanke på att driften av det andra skiktet tilldelats BBned efter offentlig anbudsinfordran, att öppen och icke diskriminerande tillgång erbjuds alla operatörer i detaljistskiktet samt vidare med hänsyn till GNA:s grossistpriser är det enligt kommissionen osannolikt att de två övriga skikten inte skulle drivas med vinst.

(151)

Vad gäller de priser som GNA tar ut för att ge grossisttillgång finns indikationer på att fibernät möjligen medför lägre operativa kostnader än befintliga telekommunikations- och kabelnät. Kommissionen drar på basis av dessa överväganden och med hänsyn till referenssiffrorna och resultaten i rapporten från Stratix Consulting/Technische Universiteit Delft, slutsatsen att grossistpriserna i affärsplanen inte är orealistiska i förhållande till priserna på liknande tjänster som erbjuds av andra operatörer.

(152)

Kommissionen har dessutom utvärderat de planerade investeringskostnaderna. GNA räknar med […]. Detta medför en total kostnad för det passiva skiktet på […] euro per hushåll. De referenssiffror som kommissionen har samlat in för den sammantagna infrastrukturen (det aktiva och passiva skiktet tillsammans) varierar mellan 1 000 euro och 2 000 euro (90), medan relationen mellan investeringsbehoven för en passiv och en aktiv anslutning grovt räknat är två till en.

(153)

UPC ställer sig bakom kommissionens preliminära åsikt i beslutet om att inleda ett förfarande att affärsplanens överlevnadschanser i hög grad beror på investeringskostnaderna, och företaget framhåller att de beräknade kostnaderna utgörs av mycket låga uppskattningar. Mot detta invänder de nederländska myndigheterna att investeringskostnaderna är en följd av topologin i de berörda områdena, den höga befolkningstätheten och de många hyreshusen, varigenom anläggningskostnaderna per hushåll blir lägre. Dessutom understryker myndigheterna att GNA redan […] 2006 slöt ett kontrakt med teknikföretagen Van den Berg/BAM och Draka Comteq (91) på särskilda villkor, vilket skulle garantera att byggkostnaderna håller sig inom de marginaler som fastställts i affärsplanen.

(154)

Om hänsyn också tas till topografin i de berörda områdena (tätt befolkat område med plan terräng), det faktum att de kontrakterade anläggningsföretagen har gått med på att utföra arbetet till ett pris som överensstämmer med affärsplanen, och de tillgängliga referenssiffrorna, finner kommissionen att de uppskattade investeringssiffrorna verkar vara realistiska. Kommissionen noterar vidare att GNA har gjort sin beräkning med en viss marginal för det fall investeringskostnaderna skulle överskridas, något som stämmer överens med en försiktig marknadsinvesterares agerande och som än mer påvisar att uppskattningarna av investeringskostnaderna är tillförlitliga.

(155)

Det passiva nätets uppskattade restvärde är enligt GNA:s affärsplan av avgörande betydelse för uppnåendet av de finansiella målsättningarna och för att förse investerarna med en realsäkerhet. GNA bygger sin beräkning av nätets restvärde på flera uppgifter. Det uppskattade värdet på nätet i […] uppgår till […] euro. I GNA:s affärsplan sammanhänger värdet uteslutande med den uppnådda penetrationsgraden. Kommissionen har också gjort en bedömning av restvärdet på GNA:s nät på grundval av en alternativ multipel metod, och erhöll då ett värde på […] euro vid en penetrationsgrad på […] %, vilket är jämförbart med GNA:s uppskattning.

(156)

Enligt UPC är de referenssiffror som kommissionen använt i beslutet om att inleda ett förfarande (92) för att bestämma nätets restvärde alltför optimistiska, eftersom de avser ett etablerat företag med återkommande inkomster och kunder. UPC hävdar vidare att en uppskattning på maximalt 20 år förefaller skälig i fråga om nätets förväntade ekonomiska livslängd, i stället för […] som är utgångspunkten i GNA:s affärsplan. UPC rekommenderar vidare att nätets restvärde ska kontrolleras med hjälp av en utvärdering som bygger på kassaflödet.

(157)

De nederländska myndigheterna hävdar att beräkningen av nätets restvärde enligt affärsplanen är realistisk och bygger på en korrekt metod. Dessutom förklarar de att fibernätens ekonomiska livslängd kan uppgå till […] eller till och med längre. Vidare hävdar de att nätet när det väl är byggt kommer att ha restvärde på grund av fördelen av att ha varit ”först på plan” och eftersom byggandet av ett andra liknande nät möjligen inte är ekonomiskt lönsamt till följd av att fiberaccessnäten har drag av ett naturligt monopol. Dessa sistnämnda faktorer påvisar enligt myndigheterna än mer att nätet när det väl är byggt kommer att få ett betydande värde, även om målsättningarna i affärsplanen inte helt skulle uppnås.

(158)

Eftersom bara begränsade relevanta marknadsuppgifter fanns tillgängliga för denna parameter gjorde kommissionen en analys av nätets restvärde med hjälp av olika alternativa metoder, exempelvis en bedömning på grundval av det förväntade kassaflödet (93). Dessutom understöder ett antal branschrapporter (94) de nederländska myndigheternas ståndpunkt att den ekonomiska livslängden för fibernät kan uppgå till […]. På grundval av de tillgängliga uppgifterna skiljer sig restvärdet inte signifikant från det intervall som referensuppgifterna ger. Vidare uppmärksammar kommissionen att nätet som materiella anläggningstillgångar sannolikt kommer att ha ett betydande värde för GNA:s aktieägare, […] (95).

(159)

I sitt beslut om att inleda ett förfarande anförde kommissionen också ett antal preliminära metodologiska invändningar mot GNA:s affärsplan. Affärsplanen beaktar exempelvis inte bolagsskatten. De nederländska myndigheterna hävdar att GNA:s aktieägare som rättslig form har valt ”gesloten commanditaire vennootschap” som inte är skyldig att betala vinstskatt. GNA:s resultat kommer således att konsolideras direkt genom sina aktieägare och projektet bedöms på basis av ”resultat före skatt”.

(160)

Efter att ingående ha granskat åtgärden under den formella undersökningen har kommissionen fastställt att det som ger upphov till metodologiska invändningar är av liten betydelse, att det sammanhänger med GNA:s metodval och att det inte ifrågasätter överlevnadschanserna för den generella affärsplanen. Vidare påpekar kommissionen att såväl de privata investerarna som PriceWaterhouseCoopers som har kontrollerat affärsplanen, har instämt med de metodval som planen bygger på (96).

(161)

Kommissionen påpekar att de nederländska myndigheterna även har presenterat ett antal känslighetsanalyser och affärsscenarier (97) för att ytterligare understryka stadigheten i GNA:s affärsplan. Av denna information framgår på nytt att GNA:s affärsplan beaktar alla risker och chanser som projektet medför.

(162)

UPC kritiserade vidare i sin inlaga vissa antaganden i GNA:s affärsplan som inte nämns explicit i den bedömning av affärsplanen som ges i skälen 121 och följande. Företaget drar slutsatsen att planen inte är kommersiellt hållbar. Kommissionen skulle vilja upprepa att varken UPC eller RBB, den konsultfirma som har utarbetat olika rapporter för UPC inom ramen för undersökningen av detta ärende, hade tillgång till GNA:s faktiska affärsplan. Deras analyser var således baserade på offentlig information, framför allt på en analytikerrapport om genomförbarheten av ett projekt gällande ett fiberaccessnät i Amsterdam (98).

(163)

Kommissionen påpekar att de viktiga avgörande faktorer i affärsplanen som UPC uppmärksammar antingen redan har tagits upp av kommissionen i sin bedömning av GNA:s affärsplan, t.ex. penetrationsgrad, abonnenttillströmning, kundbortfall, grossistinkomster, investeringskostnader, nätets förväntade livslängd och beräkningen av ”restvärdet” eller så är de av ringa betydelse för denna bedömning, t.ex. den i planen valda metoden (99).

(164)

UPC underströk vidare att kommissionen inte bara borde beakta de separata antagandena, utan också relationen mellan dem. UPC hävdar exempelvis att kombinationen hög penetration och höga priser anses vara omöjlig. Kommissionen har utvärderat metoden och de siffror som affärsplanen bygger på, och har kommit till slutsatsen att den kan anses godtagbar för en privat investerare som agerar under normala villkor i en marknadsekonomi.

(165)

UPC hävdar vidare att kommissionen vid sina beräkningar gällande affärsplanen inte har beaktat det faktum att GNA kommer att erbjuda rabatter till användarna av nätet de första åren, eftersom dessa uppgifter först offentliggjorts i kommissionens beslut om att inleda ett förfarande. UPC menar att detta GNA:s bidrag till marknadsföringskostnaderna för hela projektet ytterligare minskar den finansiella avkastningen från projektet för investerarna och än mer bevisar att GNA:s affärsplan inte håller. Kommissionen påpekar att det är i överensstämmelse med normal marknadspraxis att nya tjänster i början erbjuds med rabatt för att bygga upp en viss kundbas. Vidare beaktades den finansiella effekten av denna rabatt helt i den av kommissionen analyserade affärsplanen.

(166)

Vad beträffar Arcadis-modellen (100), som av UPC anges som en möjlig modell för GNA:s affärsplan, påpekar kommissionen att denna modell inte ingick i det material som de nederländska myndigheterna lämnade in, och att myndigheterna har förklarat att något samband inte finns mellan det granskade projektet och Arcadis-modellen.

(167)

Kommissionen förfogar vidare inte över några indikationer på att det lån på […] euro som gavs av […], inte kom till stånd på marknadsvillkor. Den av […] (101) beräknade räntan och tillgångens potentiella säkerhetsvärde utgör tillräckliga belägg för att lånet gjordes upp på marknadsmässiga villkor.

(168)

Efter den formella undersökningen och efter bedömning av de ytterligare upplysningar som kommissionen mottagit blir slutsatsen att GNA:s affärsplan överensstämmer med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi.

(169)

Den viktigaste prognos som affärsplanen utgår ifrån är att utvecklingen av telekommunikations- och mediemarknaden i Nederländerna kommer att skapa en betydande efterfrågan på snabba bredbandstjänster, som till stor del kommer att tillgodoses genom FTTH-näten. På denna prognos, som understöds av rapporten från Stratix Consulting/Technische Universiteit Delft, bygger antagandena i fråga om priserna och GNA-nätets penetrationsgrad. Tillsammans med andra antaganden, exempelvis investeringskostnaderna, leder dessa faktorer till slutsatsen att projektet kommer att kunna gottgöra investerarna i tillräcklig grad.

(170)

Kommissionen har bedömt planen och dess antaganden genom att jämföra den med liknande projekt, samt genom att verifiera den interna konsistensen och genomförbarheten för antagandena. Slutsatsen av denna utvärdering är att affärsplanen är metodologiskt korrekt och tar hänsyn till alla relevanta faktorer som kan ha inflytande på om projektet lyckas.

(171)

Kommissionen finner vidare att GNA:s affärsplan inte innehåller några tydligt inkorrekta antaganden. De hypoteser som planen utgår ifrån är realistiska om de ses mot bakgrund av den viktigaste prognosen beträffande utvecklingen av telekommunikations- och mediemarknaden. Den förefaller också realistisk vid jämförelser med liknande projekt. De invändningar som kan resas mot vissa antaganden i affärsplanen av principiella skäl eller på grundval av en annan prognos gällande den framtida utvecklingen av de relevanta marknaderna, är inte så stora att de undergräver planens generella trovärdighet. Dylika meningsskiljaktigheter hör till den vida bedömningsmarginal som företagare använder sig av i sina investeringsbeslut.

(172)

Noteras bör att två privata investerare som också är specialiserade på investeringar i kommunikationsinfrastruktur, ING RE och Reggefiber, tagit en betydande andel i projektet på grundval av affärsplanen. […] (102). Bortsett från den finansiella avkastningen är det mycket möjligt att projektets strategiska värde (som ett ganska småskaligt ”provprojekt” för att testa FTTH-teknikens potential i tätt befolkade områden och den bakomliggande nya affärsmodellen (103) har bidragit till såväl de offentliga som de privata investerarnas beslut att godta en relativt stor risk (104).

(173)

På grundval av dessa skäl drar kommissionen slutsatsen att en privat investerare som agerar under normala förutsättningar i en marknadsekonomi skulle kunna investera i GNA på basis av affärsplanen. Detta bekräftas genom närvaron av två privata marknadsparter som investerar i GNA.

(174)

I fråga om synpunkterna från UPC, ONO, FT, Com Hem och den anonyma berörda parten med uppmaning till kommissionen om att strikt tillämpa principen om en privat investerare i en marknadsekonomi i föreliggande ärende med tanke på projektets föregivna ”prejudicerande karaktär” med tanke på andra bredbandsinvesteringar i Europa, vill kommissionen understryka att prövningen mot principen om en privat investerare i en marknadsekonomi alltid måste göras från fall till på grundval av befintlig rättspraxis och kommissionens egen beslutspraxis på området.

(175)

Sammanfattningsvis drar kommissionen således slutsatsen att Amsterdams kommuns investeringar inte utgör statligt stöd eftersom de skett samtidigt med ett betydande kapitalbidrag från en privat investerare på jämförbara villkor. Dessutom har det även framgått av undersökningen av affärsplanen att investeringarna skett i överensstämmelse med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi.

(176)

Efter inledandet av ett formellt granskningsförfarande har de nederländska myndigheterna på ett tillfredsställande sätt undanröjt de betänkligheter som kommissionen uttryckte i sitt beslut om att inleda ett förfarande. Framför allt har det slagits fast att alla Amsterdams kommuns förhandsinvesteringar återbetalats av GNA. Kommissionen har fastställt att Amsterdams kommun investerat i GNA på samma villkor som de privata parter som ingår i projektet, vars deltagande i projektet sker på basis av GNA:s affärsplan.

(177)

Kommissionen drar således slutsatsen att Amsterdams kommuns investeringar i GNA inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget, eftersom de skett i överensstämmelse med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi.