(1)

I förordning (EG) nr 3223/94 anges som tillämpning av resultaten av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärdena vid import från tredje land för de produkter och de perioder som anges i bilagan till den förordningen.

(2)

Vid tillämpningen av dessa kriterier bör schablonvärdena vid import fastställas till de nivåer som anges i bilagan till denna förordning.

(1)

Rådets förordning (EG) nr 733/2007 av den 22 februari 2007 om ingående av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Kanadas regering om avslutande av de förhandlingar som inletts i enlighet med artikel XXIV.6 i GATT, som ändrar och kompletterar bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (3), föreskriver en tullkvot per kalenderår för import med en tullsats på 7 % värdetull för vissa beredningar av sådana slag som används vid utfodring av djur enlig KN-nummer 2309 90 .

(2)

I kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (4) fastställs de regler för förvaltningen av tullkvoter som är avsedda att användas i kronologisk ordning enligt datumen på tulldeklarationerna, samt regler för övervakningen av förmånsimport. För att få en enhetlig förvaltning i förhållande till liknande tullkvoter bör förvaltningen integreras i lagstiftningen i fråga.

(3)

Kommissionens förordning (EG) nr 2133/2001 (5) bör därför ändras.

(4)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från förvaltningskommittén för spannmål.

(1)

Under perioden 9–20 juli 2007 lämnades det i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 1832/2006 av den 13 december 2006 om övergångsåtgärder inom sockersektorn med anledning av Bulgariens och Rumäniens anslutning (3) för en kvantitet som motsvarar eller överskrider den tillgängliga kvantiteten för löpnummer 09.4346 (2006–2007).

(2)

Kommissionen bör därför fastställa en tilldelningskoefficient så att licenser kan utfärdas i proportion till den disponibla kvantiteten och meddela medlemsstaterna att den gällande gränsen har uppnåtts.

(1)

Enligt artikel 42 i anslutningsakten för Bulgarien och Rumänien får kommissionen anta övergångsåtgärder om sådana är nödvändiga för att underlätta övergången från det befintliga systemet i de nya medlemsstaterna till det system som uppstått genom tillämpningen av gemenskapens lagstiftning på veterinär- och växtskyddsområdet. I denna lagstiftning finns också bestämmelser som gäller saluföring av skogsodlingsmaterial.

(2)

I rådets direktiv 1999/105/EG av den 22 december 1999 om saluföring av skogsodlingsmaterial (1) föreskrivs att skogsodlingsmaterial får saluföras om kraven i artikel 6.1 och 6.3 i det direktivet uppfylls.

(3)

Enligt direktiv 1999/105/EG är det tillåtet att till dess att lagren är tömda saluföra skogsodlingsmaterial som lagrats före den 1 januari 2003.

(4)

Bulgarien och Rumänien har meddelat kommissionen och de andra medlemsstaterna att det finns lager av skogsodlingsmaterial som producerats på deras territorier från den 1 januari 2003 till den 31 december 2006. Saluföring av sådant material skulle inte vara tillåten utan att man beviljar en avvikelse från bestämmelserna i direktiv 1999/105/EG.

(5)

För att möjliggöra för dessa länder att saluföra lager av skogsodlingsmaterial som producerats från den 1 januari 2003 till den 31 december 2006, bör de få tillåtelse att på sina territorier fram till den 31 december 2009 saluföra skogsodlingsmaterial som producerats under ovannämnda period i enlighet med de nationella bestämmelser som tillämpades i Bulgarien och Rumänien vid tiden för produktionen.

(6)

I märkning eller åtföljande handlingar bör det anges att sådant material får saluföras endast i den medlemsstat där det producerats.

(7)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för utsäde och uppförökningsmaterial för jordbruk, trädgårdsnäring och skogsbruk.

(1)

Den 12 december 2003 antog Europeiska rådet en europeisk säkerhetsstrategi som manar till en internationell ordning grundad på faktisk multilateralism. I en värld med globala hot, globala marknader och globala medier är EU:s säkerhet och välstånd i allt större utsträckning beroende av ett effektivt multilateralt system. Utvecklingen av ett starkare internationellt samfund, välfungerande internationella institutioner och en regelbaserad internationell ordning är ett mål för EU.

(2)

Den europeiska säkerhetsstrategin innebär ett erkännande av Förenta nationernas stadga som den grundläggande ramen för internationella förbindelser. Att stärka Förenta nationerna och utrusta organisationen så att den kan leva upp till sitt ansvar och agera på ett effektivt sätt är en europeisk prioritering.

(3)

Förenta nationernas konvention från 1980 om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar, som ingicks i Genève den 10 oktober 1980 och ändrades den 21 december 2001 (konventionen om vissa konventionella vapen, nedan kallad ”CCW”) reglerar användningen i väpnade konflikter av vissa konventionella vapen som anses orsaka ytterst svårt lidande för soldaterna eller skadar civilbefolkningen urskillningslöst. CCW grundar sig på folkrättsprincipen att parternas rätt i en väpnad konflikt att välja krigföringens medel och metoder inte är obegränsad, och på den princip som i väpnade konflikter förbjuder användningen av vapen, projektiler, materiel och krigsföringsmetoder som är av en sådan art att de orsakar obefogad skada eller onödigt lidande.

(4)

Den 6 december 2006 antog FN:s generalförsamling en resolution om CCW, i vilken FN uppmanar alla de stater som ännu inte är parter i konventionen och tillhörande bifogade protokoll, att vidta alla åtgärder så snart som möjligt för att bli det för att i ett tidigt skede nå största möjliga anslutning till de instrumenten så att de slutligen kan bli universellt tillämpliga.

(5)

Det allra senaste protokollet som bifogats CCW, protokoll V om explosiva lämningar efter krig, antogs den 28 november 2003 vid ett möte mellan de stater som är parter i CCW (nedan kallat ”protokoll V”). Avsikten med protokoll V, som är det första instrument som förhandlats multilateralt för hantering av problemet med oexploderad och övergiven ammunition, är att undanröja det dagliga hotet som sådana lämningar efter krig utgör för befolkningar i behov av utveckling och mot humanitära biståndsarbetare som arbetar på fältet för att bistå dem. Efter det att protokollet har antagits, har 32 stater underrättat FN:s generalsekreterare, såsom depositarie för CCW, om att de samtycker till att binda sig vid protokoll V. Enligt artikel 5.3 i CCW trädde protokoll V i kraft den 12 november 2006. Ikraftträdandet av protokoll V visar att CCW har förutsättningar att bli ett dynamiskt instrument som kan svara på framsteg inom vapentekniken och utveckling av väpnade konflikters karaktär och hur de bedrivs.

(6)

Trots stora framsteg mot universell anslutning, har nästan hälften av FN:s medlemsstater ännu inte ratificerat eller på annat sätt anslutit sig till CCW och tillhörande protokoll. Anslutningsgraden är fortfarande låg i Afrika och Asien, särskilt Sydostasien, och i Mellanöstern. Hälften av de stater som ännu inte är parter i CCW är dock stater som är utsatta för minor och explosiva lämningar efter krig. Universaliseringen av CCW och alla dess tillhörande protokoll fortsätter att vara ett prioriterat mål för de stater som är parter i konventionen under perioden 2006–2011.

(7)

Vid den tredje översynskonferensen mellan de stater som är parter i CCW, vilken hölls i Genève den 7–17 november 2006, antogs en handlingsplan för främjandet av universaliseringen av CCW, i vilken det fastställs mål för ett förstärkt genomförande av CCW och tillhörande protokoll, främjandet av universalisering och utökat samarbete bland de stater som är parter i konventionen liksom ett sponsringsprogram.

(8)

I handlingsplanen för främjandet av universaliseringen av CCW fastställs den viktiga roll som FN:s regionala centrum för fred och nedrustning bör spela, och i lämpliga fall regionala organisationer, när det gäller att samordna regionala åtgärder i enlighet med varje regions särdrag, framför allt i de regioner där godtagandet av CCW fortfarande är lågt.

(9)

Det finansiella och administrativa ramavtal som ingicks mellan Europeiska gemenskapen, å ena sidan, och FN, å andra sidan, innehåller en ram för FN och gemenskapen för att förstärka deras samarbete, inklusive partnerskap angående program.