30.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 112/1

(1)

Till följd av ett klagomål gjorde Europeiska kommissionen förfrågningar om de åtgärder som behandlas i det här beslutet hos de franska myndigheterna genom skrivelser av den 19 juli 1999, den 16 december 1999, den 24 augusti 2000 och den 9 december 2000. Frankrike svarade kommissionen genom skrivelser av den 19 augusti 1999, den 24 februari 2000 och den 25 januari 2001. Kommissionen träffade de franska myndigheterna den 26 januari 2000 och en delegation från CIVDN (”Comité interprofessionnel des vins doux naturels” – den branschövergripande kommittén för naturligt söta viner) den 31 mars 2000.

(2)

Eftersom åtgärderna genomförts utan kommissionens förhandsgodkännande har de registrerats som icke-anmält stöd, med nummer NN 139/2002.

(3)

Genom en skrivelse av den 21 januari 2003 underrättade kommissionen Frankrike om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget avseende detta stöd.

(4)

Kommissionens beslut att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (2). Kommissionen uppmanade de andra medlemsstaterna och berörda tredjeparter att inkomma med synpunkter på stöden i fråga.

(5)

De franska myndigheterna översände sina synpunkter i skrivelser av den 16 och 18 juni 2003. Kommissionen har tagit emot synpunkter från den klagande, vilka vidarebefordrades till de franska myndigheterna i en skrivelse av den 6 augusti 2004. De franska myndigheterna svarade i sin tur genom en skrivelse av den 10 september 2004.

(6)

CIVDN beslutade 1996 att vidta åtgärder för omställning av vinodlingar. Genom röjning och återplantering av kvalitetsdruvor skulle en del av produktionen av naturligt söta viner i Pyrénées-Orientales ersättas för att råda bot på den strukturella kris som denna produktion drabbats av och som tog sig uttryck i ständigt minskade avsättningsmöjligheter. Syftet med stödet var att finansiera en kvalitetsförbättring av vindruvssorterna i regionen. Stödet upphörde helt den 1 augusti 2000.

(7)

För att genomföra omställningsplanen (Rivesaltes-planen) kunde producenterna i regionen få två typer av stöd:

(8)

Genom beslut 96–1 av den 5 juli 1996 inrättade CIVDN för kontrollerade ursprungsbeteckningar en branschövergripande avgift som skulle finansiera omställningsplanen för ”Rivesaltes” och ”Grand Roussillon”.

(9)

Avgiften, 50 franska franc (3) per hektoliter som producerades i Pyrénées-Orientales, där de berörda naturligt söta vinerna produceras, var avsedd att finansiera utbetalningen av ett bidrag (för arealuttag) för varje skifte där man 1995 producerade vinerna ”Rivesaltes” eller ”Grand Roussillon” och där bordsvin eller lantvin skulle produceras från och med skördeåret 1996 till och med skördeåret 2000. Den uppburna avgiften gick till en särskild fond.

(10)

Bidraget beviljades i praktiken de producenter som förbundit sig att inte använda någon av de kontrollerade ursprungsbeteckningarna ”Rivesaltes” eller ”Grand Roussillon” under en femårsperiod. Bidraget skulle kompensera för inkomstbortfall till följd av priseffekterna av att de bägge beteckningarna inte längre kunde användas. Bidraget förutsatte inte att produktionen skulle läggas ned eller minskas, utan var enbart en kompensation för att produktionen användes utan den kontrollerade ursprungsbeteckningen. Syftet var således att snabbt minska försäljningen av vin med kontrollerad ursprungsbeteckning.

(11)

Bidraget för arealuttag var 5 000 franc årligen per uttagen hektar. Stödberättigande skiften fick inte längre bidrag från och med det år då produktionen ställdes om.

(12)

Kommissionen har inte fått någon information om det totala stöd som betalats ut inom ramen för den här åtgärden. Det har inte lämnats någon information om inkomsterna från den branschövergripande avgiften och inte heller om hur många hektar som omfattats av åtgärden.

(13)

Enligt de franska myndigheterna omfattades 3 250 hektar av den plan som godkändes 1996 för omställning av odlingen för produktion av vin med den kontrollerade ursprungsbeteckningen ”Rivesaltes”: 1 250 hektar för produktion av ”Muscat de Rivesaltes”, 1 000 hektar för produktion av ”Côtes du Roussillon” och ”Côtes du Roussillon Villages” (sorterna Syrah, Mourvèdre, Roussanne, Marsanne och Vermentino) och 1 000 hektar för produktion av lantvin av särskilda druvor (bland annat sorterna Chardonnay, Cabernet och Merlot).

(14)

Som stöd för planen accepterade de franska myndigheterna att bidra med 111 miljoner franc enligt följande: 85 miljoner franc via Office national interprofessionnel des vins och 26 miljoner franc från lokala myndigheter (Languedoc-Roussillon och Conseil Général i departementet Pyrénées-Orientales).

(15)

Inom ramen för stödet skulle 25 000 franc/hektar gå till omställning till den kontrollerade ursprungsbeteckningen ”Muscat de Rivesaltes”, och 40 000 franc/hektar till omställning till den kontrollerade ursprungsbeteckningen ”Côtes du Roussillon Villages” och lantvin.

(16)

Enligt de franska myndigheterna kunde de faktiska kostnaderna för omställningen i regionen beräknas uppgå till 110 000 franc/hektar. Myndigheterna bekräftade att omställningsplanerna till stor del genomförts (2 350 hektar av de 3 250 hektar som planerats).

(17)

Den totala kostnaden för den genomförda omställningen uppgick enligt de franska myndigheterna till 258,5 miljoner franc (39,4 miljoner euro). De offentliga myndigheterna bidrog med 75,250 miljoner franc (11,01 miljoner euro) av de 111 miljoner franc (16,9 miljoner euro) som ursprungligen beräknats. Enligt informationen från de franska myndigheterna bidrog de offentliga myndigheterna sett till hela finansieringen med 29,11 % av kostnaderna för den omställning som genomförts.

(18)

De franska myndigheterna uppgav att de varje år, i enlighet med artikel 9 i rådets förordning (EEG) nr 822/87 av den 16 mars 1987 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin (4), till Europeiska gemenskapernas statistikkontor lämnar redovisningen av vinarealerna per departement och typ av druvor (druvor för vinframställning, bland annat druvor för kvalitetsviner fso och bordsvin) liksom redovisningen av röjningar och vinodlingar, presenterad på samma sätt per departement och typ av druvor. De franska myndigheterna bifogade en kopia av de tabeller som skickats in för regleringsåret 1997/1998.

(19)

Genom beslut 97-3 av den 29 december 1997 inrättade CIVDN från och med den 1 januari 1998 en branschövergripande avgift för att finansiera reklam och säljfrämjande åtgärder för och arbetet med följande kontrollerade ursprungsbeteckningar: ”Rivesaltes”, ”Grand Roussillon”, ”Muscat de Rivesaltes” och ”Banyuls”.

(20)

Beloppet exklusive skatt per hektoliter var följande: ”Banyuls et Banyuls Grand Cru”: 25 franc/hektoliter, ”Grand Roussillon”: 30 franc/hektoliter, ”Muscat de Rivesaltes”: 50 franc/hektoliter och ”Rivesaltes”: 30 franc/hektoliter.

(21)

Avgifterna gick till följande: ”Rivesaltes”: 25 franc/hektoliter för reklam och säljfrämjande åtgärder och 5 franc/hektoliter för arbetet med ursprungsbeteckningen, ”Grand Roussillon”: 45 franc/hektoliter för reklam och säljfrämjande åtgärder och 5 franc/hektoliter för arbetet med ursprungsbeteckningen, ”Banyuls”: 20 franc/hektoliter för reklam och säljfrämjande åtgärder och 5 franc/hektoliter för arbetet med ursprungsbeteckningen.

(22)

Genom beslut 98–1 av 10 juli 1998 inrättade CIVDN från och med den 1 september 1998 en branschövergripande avgift för att finansiera reklam och säljfrämjande åtgärder för och arbetet med följande kontrollerade ursprungsbeteckningar: ”Rivesaltes”, ”Grand Roussillon” och ”Maury”.

(23)

Avgiftsbeloppet exklusive skatt per hektoliter var följande: ”Grand Roussillon”: 25 franc/hektoliter, ”Maury”: 5 franc/hektoliter och ”Rivesaltes”: 35 franc/hektoliter.

(24)

Avgifterna gick till följande: ”Rivesaltes”: 30 franc/hektoliter för reklam och säljfrämjande åtgärder och 5 franc/hektoliter för arbetet med ursprungsbeteckningen, ”Grand Roussillon”: 20 franc/hektoliter för reklam och säljfrämjande åtgärder och 5 franc/hektoliter för arbetet med ursprungsbeteckningen, och ”Maury”: 5 franc/hektoliter för arbetet med ursprungsbeteckningen.

(25)

De två nämnda avgifterna avskaffades genom beslut 99–1 av den 17 december 1999, genom vilket CIVDN införde en branschövergripande avgift avsedd att finansiera reklam och säljfrämjande åtgärder för och arbetet med följande kontrollerade ursprungsbeteckningar: ”Banyuls”, ”Banyuls Grand Cru”, ”Muscat de Rivesaltes”, ”Rivesaltes”, ”Grand Roussillon” och ”Maury”.

(26)

Beloppen exklusive skatt per hektoliter var följande: ”Grand Roussillon”: 25 franc/hektoliter, ”Rivesaltes”: 35 franc/hektoliter, ”Banyuls” och ”Banyuls Grand Cru”: 25 franc/hektoliter, ”Muscat de Rivesaltes”: 55 franc/hektoliter, och ”Maury”: 0 franc/hektoliter.

(27)

Avgifterna gick till följande: ”Rivesaltes”: 30 franc/hektoliter för reklam och säljfrämjande åtgärder och 5 franc/hektoliter för arbetet med ursprungsbeteckningen, ”Grand Roussillon”: 20 franc/hektoliter för reklam och säljfrämjande åtgärder och 5 franc/hektoliter för arbetet med ursprungsbeteckningen, ”Muscat de Rivesaltes”: 50 franc/hektoliter för reklam och säljfrämjande åtgärder och 5 franc/hektoliter för arbetet med ursprungsbeteckningen samt ”Banyuls” och ”Banyuls Grand Cru”: 20 franc/hektoliter för reklam och säljfrämjande åtgärder och 5 franc/hektoliter för arbetet med ursprungsbeteckningen.

(28)

Genom beslut 00-1 förlängdes avgiften efter vissa mindre justeringar. Då granskningsförfarandet inleddes hade kommissionen inte några uppgifter om hur länge den sistnämnda ordningen varat eller om huruvida den förlängts.

(29)

Kommissionen konstaterade först och främst när det gäller typen av avgifter, att dessa godkänts direkt av den franska regeringen i enlighet med förfarandet i lag nr 200 av den 2 april 1943 om inrättande av en branschövergripande kommitté för naturligt söta viner och likörviner med kontrollerad ursprungsbeteckning. Regeringens godkännande är en förutsättning för att avgifter av denna typ skall kunna införas. Enligt lag nr 200 är dessa avgifter obligatoriska för alla medlemmar i berörda yrkesgrupperna så snart regeringen, eller i detta fall dess företrädare, gett sitt samtycke. För att denna typ av avgifter skall kunna tas ut krävs det följaktligen en rättsakt från de offentliga myndigheterna. Kommissionen ansåg därför vid granskningen att det rörde sig om skatteliknande avgifter, dvs. offentliga medel.

(30)

Det arealuttagsbidrag som fastställs i den franska bestämmelsen om stöd föreskrevs varken i den gemensamma organisationen av marknaden eller, mer konkret, i rådets förordning (EEG) nr 456/80 av den 18 februari 1980 om beviljande av bidrag för tillfällig och slutgiltig nedläggning av vissa vinodlingsarealer och bidrag för avstående från återplantering (5). I den förordningen föreskrevs endast bidrag för tillfällig eller slutgiltig nedläggning av produktionen, som skulle betalas ut då en producent beslutade att bidra till att minska gemenskapens vinodlingskapacitet, främst genom röjning av vinstockar. Eftersom kapaciteten inte minskat och ingen nedläggningsåtgärd finansierats av bidraget verkade åtgärden, då granskningsförfarandet inleddes, inte omfattas av den tidigare gemensamma organisationen av marknaden för vin som föreskrevs i förordning (EEG) nr 822/87.

(31)

Syftet med stödet förefaller därför ha varit att ekonomiskt underlätta för producenter som i egenskap av företagare beslutar att påbörja en rent kommersiell verksamhet för vilken utgifterna förefaller utgöras av kostnaderna i samband med utövandet av den ekonomiska verksamheten. I enlighet med kommissionens etablerade praxis och EG-domstolens rättspraxis (6), är driftsstöd stöd vars syfte är att befria ett företag från utgifter som det i normala fall själv skulle ha stått för i sin löpande förvaltning eller normala verksamhet. Detta behandlas också i punkt 3.5 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn (7) (”riktlinjerna för jordbruket”), enligt vilken det handlar om stöd som kan påverka mekanismerna för den gemensamma organisationen av marknaden.

(32)

Kommissionen konstaterade vidare att stödet beviljats per hektar och år och att det sålunda är nära förbundet med mängden producerat vin. Kommissionen påminde om att den aldrig kan godkänna ett stöd som inte är förenligt med bestämmelserna om den gemensamma organisationen av marknaden eller som inverkar störande på den berörda gemensamma organisationen av marknaden. Då granskningsförfarandet inleddes ansåg kommissionen att arealuttagsbidraget föreföll vara ett driftsstöd som skulle kunna inverka störande på mekanismerna för den gemensamma organisationen av marknaden för vin och att det därför kunde vara oförenligt med tillämpliga bestämmelser om marknad och konkurrens.

(33)

När det gäller kostnaderna för omställning förbjöds genom artikel 14 i förordning (EEG) nr 822/87 allt nationellt stöd för planteringar av vinodlingar från och med den 1 september 1988, med undantag av sådana vinodlingar som uppfyllde kriterier som framför allt skulle göra det möjligt att uppnå målet att minska produktionen eller förbättra kvaliteten utan att öka produktionen. Av detta följer att endast sådana druvsorter kunde tillåtas som var av högre kvalitet och som inte ökade produktionen i regionen i fråga.

(34)

I kommissionens förordning (EEG) nr 2741/89 av den 11 september 1989 om kriterier för tillämpning av artikel 14 i rådets förordning (EEG) nr 822/87 vad avser nationellt stöd till plantering av vinodlingsområden (8) fastställs kriterier för prövning av projekt för nationellt stöd till plantering av vinodlingsarealer som kan vara tillåtna enligt artiklarna 87, 88 och 89 i fördraget. Enligt artikel 2 i förordning (EEG) nr 2741/89 skall de nationella stödprojekten på ett tillfredsställande sätt överensstämma med målet att minska den producerade mängden eller förbättra kvaliteten utan att produktionen ökar.

(35)

Enligt artikel 5 i förordning (EEG) nr 2741/89 fick emellertid det stödbelopp som beviljades per hektar planterad vinareal inte överstiga 30 % av den faktiska kostnaden för röjning och plantering. Eftersom den totala kostnaden för den genomförda omställningen uppgick till 258 500 000 franc och de offentliga myndigheternas bidrag till 75 250 000 franc, konstaterade de franska myndigheterna att de offentliga myndigheterna, sett till hela finansieringen, bidrog med 29,11 % av kostnaderna för den genomförda omställningen. Enligt artikel 5 i förordning (EEG) nr 2741/89 skulle emellertid det avgörande vid beräkningen av kostnaderna för omställningen vara det stöd som beviljats per hektar planterad vinareal. Vid granskningen skulle detta innebära att övergripande beräkningar för omställningen i sin helhet är uteslutna och följaktligen även beräkningar på grundval av de genomsnittliga totala kostnaderna per hektar. Dessutom beräknade de franska myndigheterna detta genomsnitt i förhållande till de olika omställningsåtgärderna.

(36)

Vid granskningsförfarandet ansåg kommissionen, med hänsyn till de kostnader per hektar som de franska myndigheterna uppgett (110 000 franc/hektar), att de beviljade stöden i fråga borde ha varit maximerade till 33 000 franc/hektar respektive 30 % av de faktiska kostnaderna för varje enskild producent. Därav följer att varje överskridande av maximigränsen, det vill säga av 30 % av varje enskilds odlares faktiska kostnader, skulle kunna utgöra ett stöd som inte är förenligt med tillämpliga bestämmelser.

(37)

På grundval av de möjligheter som kommissionen har enligt artikel 10 i förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (9), har kommissionen anmodat de franska myndigheterna att skicka in all nödvändig information om de två omställningar som genomförts. Det rörde sig bland annat om följande: upplysningar om det antal vinodlare som beviljats nationellt stöd till plantering av vinodlingsarealer, den berörda arealen uppdelad efter marktyp, den andel av arealen där planteringen föregåtts av röjning, den andel av arealen som är godkänd för produktion av kvalitetsvin fso, vad de planterade arealerna var avsedda för (druvor för vinframställning, bordsdruvor, druvor för torkning, plantskola eller moderplantor för produktion av grundstammar, etc.) vilka sorter som använts, bevis på förhandsgodkännande från de franska myndigheterna för användningen av dessa sorter, produktionspotentialens utveckling, och alla relevanta upplysningar om stödnivån.

(38)

När det gäller stöd för reklam och säljfrämjande åtgärder som införts beträffande vissa kontrollerade ursprungsbeteckningar har de franska myndigheterna meddelat att bestämmelserna om avgiften avsedd för CIVDN:s finansiering regelbundet anmälts och redan har granskats och godkänts av kommissionen. Kommissionen godkände faktiskt, inom ramen för det statliga stödet nr N 184/97 (10) (Stöd och skatteliknande avgifter till förmån för CIVDN), fram till och med utgången av 2002, ett statligt stöd som finansierats av en skatteliknande avgift, för att bland annat täcka reklam och säljfrämjande åtgärder och driften av CIVDN. Enligt de uppgifter som inkommit har dock CIVDN tagit ut dessa avgifter utöver den skatteliknande avgift som var avsedd för de kommunikationsåtgärder och säljfrämjande åtgärder som redan godkänts av kommissionen. Vid granskningsförfarandet ansåg kommissionen att det tidigare godkännandet inte utgjorde ett underförstått godkännande av alla ändringar eller alla andra åtgärder som införts vid sidan av det redan godkända stödet.

(39)

Kommissionen har anmodat de franska myndigheterna att skicka in de uppgifter om bestämmelserna för detta stöd, inbegripet gällande icke-nämnda och icke-anmälda åtgärder, som krävs för att kommissionen skall kunna göra en bedömning av om de överensstämmer med i synnerhet de negativa och positiva kriterier som är tillämpliga när det gäller reklam och säljfrämjande åtgärder och med bestämmelserna om högsta tillåtna stödnivå. Dessa uppgifter borde också göra det möjligt att mäta effekten av en eventuell kumulering av bidrag mellan den ordning som tidigare godkändes och de ordningar som inte meddelats och som behandlas i det här beslutet.

(40)

Kommissionen har vidare konstaterat att de skatteliknande avgifterna i mycket stor utsträckning fungerar på samma sätt den skatteliknande avgift som kommissionen redan godkänt. Dessutom framgår det av de texter som inrättar avgifterna i fråga att dessa enbart gällde vinproduktionen i en bestämd region. Vid granskningen kunde det därför konstateras att inga importerade produkter omfattades eller hade omfattats av de skatteliknande avgifter som avses i det här fallet.

(41)

Den klagande har inkommit med de synpunkter som tas upp nedan och begärt konfidentiell behandling av sin identitet. Efter att ha gått igenom de åberopade skälen har kommissionen beslutat att tillmötesgå den klagandes önskan.

(42)

Enligt den klagande är arealuttagsbidraget och omställningsstödet två delar av en stödordning avsedd att minska saluföringen av en viss produktion. Arealuttagsstödet och omställningsstödet bör räknas samman för att man skall kunna bedöma om de överensstämmer med gemenskapsrätten.

(43)

Den klagande anser att Rivesaltes-planens självständiga finansiella förvaltning, som fastställs i CIVDN:s beslut 96–1 av den 5 juli 1996, inte följts, eftersom arealuttagsbidraget inte bara finansierats av den branschövergripande avgift som inrättades 1996. Mer än 11 miljoner franc till arealuttagsbidraget skall ha finansierats med CIVDN:s egna medel. Dessutom skall en del av medlen från avgifterna för reklam och säljfrämjande åtgärder ha använts för att finansiera planen, bland annat arealuttagsbidraget.

(44)

Enligt den klagande skall Conseil Général i Pyrénées-Orientales ha betalat ut 2 miljoner franc till CIVDN i början av regleringsåret 2000 för finansiering av arealuttagsbidraget. Dessutom skall Conseil Général i sin skrift ”L'accent Catalan” i mars 2003 ha uppgett att man, förutom arealuttagsbidraget och omställningsbidraget, direkt till vinodlarna betalat ut ett hektarstöd på 761 euro och sedan på 1 293 euro inom ramen för Rivesaltes-planen. Detta stöd har inte anmälts till kommissionen.

(45)

När det gäller stöden för reklam och säljfrämjande åtgärder menar den klagande att inkomsterna från de skatteliknande avgiften till förmån för CIVDN använts för att finansiera säljfrämjande kampanjer för egna produkter, dvs. vissa företags produkter, och inte för att finansiera kampanjer för olika kategorier av produkter med kontrollerad ursprungsbeteckning generellt sett. Detta sägs fortfarande vara praxis i den branschövergripande kommittén för vinerna ”Roussillon”, som ersatt det avvecklade CIVDN. Dessa stöd anses strida mot gemenskapsbestämmelserna, eftersom de inte har ett mål av allmänt intresse.

(46)

Enligt den klagande fortsatte CIVDN under 2001 och 2002 att kräva den skatteliknande avgiften av handlarna, samtidigt som den organisation som ersatte CIVDN, dvs. CIVR, började fakturera dessa avgifter i strid mot nationell rätt.

(47)

Genom en skrivelse av 16 juni 2003 lämnade de franska myndigheterna sina synpunkter på kommissionens beslut att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 i fördraget mot det anmälda stödet.

(48)

Inledningsvis bekräftade de franska myndigheterna att de aktuella åtgärderna inte förlängts efter den period som ursprungligen fastställts, dvs. fem år från och med regleringsåret 1996/1997. Kommissionen hade i alla händelser genom skrivelser av den 14 december 2000 och den 6 december 2001 informerats om CIVDN:s avveckling. CIVR, som ersatt CIVDN, har inte genomfört någon åtgärd av samma typ.

(49)

De franska myndigheterna förklarar att åtgärden inte var avsedd att minska vinproduktionskapaciteten, eftersom stödmottagarna åtagit sig att saluföra produktionen från de uttagna arealerna som bordsvin eller lantvin och inte vin med kontrollerad ursprungsbeteckning. Man kan inte, som kommissionen gör, likställa stödet med ett driftsstöd som på ett otillåtet sätt förbättrar likviditeten.

(50)

Syftet med stödet var att ge stödmottagarna ersättning för sitt åtagande att inte saluföra produktionen från uttagna skiften som viner med kontrollerad ursprungsbeteckning. Det gav således inte något inkomsttillskott för stödmottagarna utan var helt enkelt en ersättning för förlorade inkomster.

(51)

Då åtgärden genomfördes gav en hektar för odling för produktion av vin med den kontrollerade ursprungsbeteckningen ”Rivesaltes” (beräknat på grundval av den maximala tillåtna avkastningen på 40 hektoliter) 25 hektoliter naturligt sötade viner (1 140 franc/hektoliter) och 15 hektoliter bordsvin eller lantvin (350 franc/hektoliter), vilket ger en omsättning på mellan 32 250 franc och 33 000 franc per hektar. Efter arealuttaget kunde en hektar vinareal producera 50 hektoliter bordsvin eller lantvin (departementets genomsnittsavkastning), vilket ger en omsättning på mellan 12 500 franc och 17 500 franc per hektar.

(52)

Den genomsnittliga skillnaden efter uttaget (producenternas inkomstbortfall) uppgick således till ungefär 15 000 franc per hektar, från vilket man för fullständighetens skull måste dra av kostnaden för alkohol för framställning av naturligt sötade viner, dvs. 2 000 franc för 25 hektoliter. Nettodifferensen uppgick därför till 13 000 franc per hektar.

(53)

Även om man tar hänsyn till att skillnaden från och med 1999 minskat på grund av det sänkta priset för produktion av naturligt sötade viner (900 franc/hektoliter), så uppgick den i alla händelser till 6 500 franc per hektar [26 000 franc (omsättning/hektar för kontrollerad ursprungsbeteckning) – 17 500 franc (omsättning/hektar för bordsvin eller lantvin) – 2 000 franc (kostnad för alkohol för framställning av naturligt sötade viner)].

(54)

De franska myndigheterna anser att arealuttagsbidraget inte på något sätt kan anses utgöra ett driftsstöd som skulle ge stödmottagarna otillåtna kompletterande intäkter eller förbättra likviditeten.

(55)

De franska myndigheterna framhåller också att arealuttagsbidraget inte skadat mekanismerna inom den gemensamma organisationen av marknaden för vin till följd av störningar på marknaden. I departementet Pyrénées-Orientales destillerades inte heller några volymer inom ramen för den obligatoriska destillationen under regleringsåren 1996/1997–1999/2000. De volymer som gick till förebyggande destillation under de berörda regleringsåren visar att marknaden för bordsvin och lantvin fungerat normalt.

(56)

Dessutom framhåller de franska myndigheterna att denna åtgärd är solidarisk och inte har finansierats med anslag från den statliga budgeten, utan genom en branschövergripande avgift som betalas av producenterna själva.

(57)

Enligt de franska myndigheterna utgjorde den här åtgärden ett särskilt komplement till det nationella stöd för att förbättra vinodlingar som införts genom tillämpning av förordning (EEG) nr 2741/89.

(58)

De franska myndigheterna påminner om att stödet för förbättring av vindruvssorter anmäldes första gången 1993 (stöd nr N 769/93) och att det har behandlats i ett informationsdokument (FR/XXX/05.00/017) inom ramen för den kontinuerliga genomgången av nationella stöd. När det gäller den årliga rapporten konstaterar de franska myndigheterna att de uppgifter som krävs enligt artikel 8 i förordning (EEG) nr 2741/89 kan skickas ”tillsammans med det årliga meddelande som medlemsstaterna skall skicka enligt artikel 9 i förordning (EEG) nr 822/87”. I artikel 9 i förordning (EEG) nr 822/87 föreskrivs följande: ”Varje år före den 1 september skall medlemsstaterna … översända en underrättelse till kommissionen om utvecklingen av produktionskapaciteten inom vinodlingen, inbegripet en redovisning av vinarealerna inom deras territorium”. Före den 1 december varje år skall det även överlämnas en rapport ”om utvecklingen av produktionskapaciteten inom vinodlingen”.

(59)

De franska myndigheterna påminner om att de varje år, i enlighet med artikel 9 i rådets förordning (EEG) nr 822/87, till Europeiska gemenskapernas statistikkontor lämnar redovisningen av vinarealerna per departement och typ av druvor (druvor för vinframställning, bland annat druvor för kvalitetsviner fso och bordsvin) liksom redovisningen av röjningar och vinodlingar, presenterad på samma sätt per departement och typ av druvor. De franska myndigheterna har bifogat en kopia av de tabeller som skickats in för regleringsåret 1997/1998. De franska myndigheterna anser därför att de inte kan kritiseras för att inte ha uppfyllt de skyldigheter som följer av förordning (EEG) nr 822/87.

(60)

För att kunna upprätta en korrekt och fullständig översikt av omställningsstödet Rivesaltes-planen måste man enligt de franska myndigheterna ta hänsyn till det faktum att arealerna för ”Muscat de Rivesaltes” inte omfattades av det komplement till stödet för förbättring som fastställs i planen. För dessa arealer utgick endast förbättringsstöd till nivåer som överensstämmer med den nationella skalan. Det belopp på 85 miljoner franc som de franska myndigheterna uppgett i sina tidigare skrivelser inbegrep 31 miljoner franc i nationellt stöd för förbättring av vinodlingar för produktion av ”Muscat”-vin.

(61)

Situationen när det gäller omställningsstöd inom ramen för Rivesaltes-planen för arealer för produktion av lantvin av särskilda druvor och ”Côtes du Roussillon Villages” ser ut enligt följande:

(62)

Inom ramen för planen betalades totalt 36,623 miljoner franc ut för förbättring av vinodlingar för en areal på 1 238 hektar och till 875 producenter.

(63)

I 221 fall betalades mer än 33 000 franc per hektar ut för en areal på 166 hektar. Detta motsvarar 0,883 miljoner franc.

(64)

De franska myndigheterna har skickat in en förteckning över de sorter som använts i samband med omställningen liksom de olika beslut där stödnivån fastställs varje år.

(65)

De franska myndigheterna förklarar först att dessa åtgärder inte förlängts efter den 31 december 2000.

(66)

De reklamåtgärder och säljfrämjande åtgärder som genomförts med hjälp av inkomster från de ”frivilliga obligatoriska avgifterna” (CVO) är av samma slag som de åtgärder som finansierats med medlen från den skatteliknande avgift som anmälts till och godkänts av kommissionen (stöden nr N 230/90 (11) och N 184/97).

(67)

De anslag som tas från inkomster från de frivilliga obligatoriska avgifterna har således gjort det möjligt att intensifiera de åtgärder som genomförts med hjälp av den skatteliknande avgiften. Det har visat sig nödvändigt att intensifiera de säljfrämjande åtgärderna för dessa viner för att utveckla avsättningsmöjligheterna med hänsyn till en marknadssituation som allvarligt påverkar den lokala vinodlingsekonomin.

(68)

I detta avseende noterar de franska myndigheterna att säljfrämjande åtgärder får finansieras upp till 100 %. När det gäller stöd till reklam påpekar de franska myndigheterna att det rört sig om kampanjer till förmån för produkter med kontrollerad ursprungsbeteckning som finansierats med medel från skatteliknande avgifter och frivilliga bidrag.

(69)

På kommissionens begäran har de franska myndigheterna skickat exempel på reklammaterial och säljfrämjande material.

(70)

De franska myndigheterna svarade på synpunkterna från tredjepart genom en skrivelse av den 10 september 2004. De konstaterar att det hävdas att stöden skall ha använts för andra syften än de ursprungliga och endast ha gynnat ett konkurrerande företag. De franska myndigheterna ogillar dessa påståenden, som direkt ifrågasätter de olika berörda förvaltningarnas ärlighet, och har uppmanat kommissionen att inte ta hänsyn till dessa argument.

(71)

Artikel 87.1 i fördraget lyder: ”Om inte annat föreskrivs i detta fördrag, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.

(72)

I artikel 76 i förordning (EEG) nr 822/87, som var tillämplig då stöden beviljades, fastställdes att om inte annat angavs i förordningen, skulle artiklarna 92, 93 och 94 (nuvarande artiklarna 87, 88 och 89) i fördraget tillämpas på framställning av och handel med vinprodukter.

(73)

Sådana åtgärder som, oavsett form, direkt eller indirekt kan gynna företag anses utgöra stöd, liksom åtgärder som kan anses ge det mottagande företaget ekonomiska fördelar som det inte skulle ha erhållit under normala marknadsmässiga förhållanden.

(74)

Kommissionen noterar att den offentliga myndigheten måste anta en rättsakt för att de aktuella avgifterna skall kunna tas ut och att de resurser som genererats har bidragit till genomförandet av statsstödda åtgärder. Det har inte fastställts att stödmottagarna alltid är de som betalar den aktuella skatten. De uppfyller därför inte de kriterier som domstolen angivit i sin rättspraxis för att inte omfattas av artikel 87.1 i fördraget (12). Kommissionen anser därför att det rör sig om skatteliknande avgifter, dvs. offentliga medel.

(75)

Enligt domstolens rättspraxis skall sådana åtgärder anses utgöra stöd som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar företagets budget och som därigenom, utan att det är fråga om subventioner i strikt bemärkelse, har samma karaktär och får samma effekter som dessa (13).

(76)

När det gäller frågan om stödets förekomst eller beskaffenhet bör detta avgöras sett till Rivesaltes-planens potentiella stödmottagare och de branschövergripande avgifterna för reklam och säljfrämjande åtgärder för och arbetet med vissa kontrollerade ursprungsbeteckningar och deras finansiering. Det aktuella stödet har främjat vissa företag på så vis att det endast beviljats producenter av produkter med kontrollerad ursprungsbeteckning i vissa regioner.

(77)

I syfte att avgöra om stödet omfattas av artikel 87.1 i fördraget måste det slutligen fastställas om det kan påverka handeln mellan medlemsstater.

(78)

Domstolen har konstaterat att när en fördel som beviljas av en medlemsstat förstärker en kategori företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom gemenskapen, skall denna handel anses påverkas av denna fördel (14).

(79)

Det faktum att det finns en gemensam organisation av marknaden inom vinsektorn visar att det bedrivs handel mellan medlemsstaterna inom sektorn.

(80)

Nedanstående tabell visar som exempel den kommersiella handelns omfattning när det gäller vinprodukter mellan Frankrike och övriga medlemsstater under de två sista år då åtgärderna pågick i Frankrike.

(81)

De stöd som beviljats kan således påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen i den mån de främjar viss nationell vinproduktion på bekostnad av produktionen i andra medlemsstater. I själva verket är vinodlingssektorn extremt öppen för konkurrens på gemenskapsnivå och därför mycket känslig för produktionsgynnande åtgärder i enskilda medlemsstater.

(82)

Mot bakgrund av ovanstående anser kommissionen att åtgärderna till förmån för företag som producerar produkter med kontrollerad ursprungsbeteckning i vissa regioner utgör en fördel som finansieras med offentliga medel som andra företag inte får, och som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag och viss produktion, vilket gör att den kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. Åtgärden utgör därför stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget.

(83)

I artikel 87 i fördraget medges dock undantag från huvudprincipen att statliga stöd är oförenliga med fördraget, även om det är tydligt att vissa av dessa undantag inte är tillämpliga i det aktuella fallet, särskilt de som föreskrivs i punkt 2 i nämnda artikel. Dessa undantag har inte åberopats av de franska myndigheterna.

(84)

De undantag som föreskrivs i artikel 87.3 i fördraget skall tolkas restriktivt vid granskning av stödprogram för vissa regioner eller sektorer, eller när allmänna stödprogram tillämpas i enskilda fall. De får endast beviljas om kommissionen kan fastställa att stödet är nödvändigt för att uppnå något av målen i fråga. Att enligt nämnda undantag medge stöd som inte förutsätter en sådan motprestation skulle innebära att handeln mellan medlemsstaterna påverkas och att konkurrensen snedvrids, vilket inte kan motiveras med hänsyn till gemenskapsintresset, och skulle följaktligen ge otillbörliga fördelar för aktörer i vissa medlemsstater.

(85)

Kommissionen anser att stöden i fråga inte är avsedda att främja den ekonomiska utvecklingen i en region där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning i enlighet med artikel 87.3 a i fördraget. De är inte heller avsedda att främja genomförandet av ett viktigt projekt av gemensamt europeiskt intresse eller att avhjälpa en allvarlig störning i medlemsstatens ekonomi i enlighet med artikel 87.3 b i fördraget. Stöden är inte heller avsedda att främja kultur eller bevara kulturarvet i enlighet med artikel 87.3 d i fördraget.

(86)

I artikel 87.3 c i fördraget föreskrivs att stöd för att underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. För att kunna omfattas av det undantag som avses i nämnda punkt måste stöden bidra till utvecklingen av sektorn i fråga.

(87)

Kommissionen konstaterar att de franska myndigheterna inte till kommissionen anmält de bestämmelser som inrättar de aktuella stöden, vilket krävs enligt artikel 88.3 i fördraget. I artikel 1 f i förordning (EG) nr 659/1999 definieras olagligt stöd som ett nytt stöd som införs i strid med artikel 88.3 i fördraget. Kravet på anmälan av statliga stöd anges också i artikel 1 c i nämnda förordning (EG) nr 659/1999 (15).

(88)

Eftersom de åtgärder som införts i Frankrike innehåller inslag av stöd rör det sig om nya stöd som inte anmälts till kommissionen och som därför är olagliga i den mening som avses i fördraget.

(89)

Enligt punkt 23.3 i riktlinjerna för jordbruket och kommissionens tillkännagivande om vilka regler som är tillämpliga för att avgöra om ett statligt stöd är olagligt (16) måste allt stöd som är olagligt i den mening som avses i artikel 1 f i förordning (EG) nr 659/1999 bedömas i enlighet med de bestämmelser och riktlinjer som gällde när stödet beviljades.

(90)

Riktlinjerna för jordbruket tillämpas sedan den 1 januari 2000. Allt statligt stöd som beviljats efter detta datum skall därför bedömas mot bakgrund av riktlinjerna. I gengäld skall allt stöd som har beviljats före detta datum i tillämpliga fall bedömas mot bakgrund av de bestämmelser och den praxis som rådde före den 1 januari 2000.

(91)

I punkt 3.2 i riktlinjerna för jordbruket fastställs att även om artiklarna 87, 88 och 89 i fördraget skall tillämpas fullt ut på de sektorer som omfattas av den gemensamma organisationen av marknaden förblir dock tillämpningen av dessa artiklar underordnad de bestämmelser som fastställts i den berörda lagstiftningen. Med andra ord kan en medlemsstats hänvisning till bestämmelserna i artiklarna 87, 88 och 89 i fördraget inte påverka tillämpningen av förordningen om den aktuella gemensamma organisationen av marknaden (17). Kommissionen måste också kontrollera att stödet inte innebär att de aktuella marknaderna inte kan fungera som de skall, vilket skulle innebära att det är oförenligt med den gemensamma marknaden.

(92)

Stöden inom ramen för Rivesaltes-planen beviljades mellan den 1 januari 1997 och den 31 juli 2000, dvs. innan rådets förordning (EG) nr 1493/1999 av den 17 maj 1999 om den gemensamma organisationen om marknaden för vin trädde i kraft den 1 augusti 2000. Eftersom det rör sig om åtgärder som omfattas av den gemensamma organisationen av marknaden för vin bör de granskas mot bakgrund av den lagstiftning som gällde vid den tidpunkten, närmare bestämt förordning (EEG) nr 822/87.

(93)

När det gäller stöd till reklam och säljfrämjande åtgärder för vissa produkter med kontrollerad ursprungsbeteckning, som enligt de franska myndigheterna inte förlängts efter den 31 december 2000, måste de beviljade stödens förenlighet granskas mot bakgrund av gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till reklam för produkter som omfattas av bilaga I till EG-fördraget och vissa produkter som inte omfattas av bilaga I till fördraget (18). I punkt 70 i dessa riktlinjer fastställs att allt olagligt stöd i den mening som avses i artikel 1 f i förordning (EG) nr 659/1999 måste bedömas enligt de regler och riktlinjer som gällde då stödet beviljades.

(94)

När det gäller statligt stöd som finansieras genom en skatteliknande avgift skall den verksamhet som finansieras genom detta stöd och finansieringen av stödet i sig granskas av kommissionen.

(95)

Arealuttagsbidraget finansierades genom en branschövergripande avgift som myndigheterna gjort obligatorisk för omställning av vinodlingen. Syftet med bidraget var att ersätta producenterna för de inkomstbortfall som berodde på att de åtagit sig att inte längre använda den kontrollerade ursprungsbeteckningen ”Rivesaltes” och ställa om produktionen för att börja producera bordsvin och lantvin.

(96)

Arealuttagsbidragen inom ramen för det franska stödet föreskrevs dock inte i den gemensamma organisationen av marknaden eller, mer konkret, i förordning (EEG) nr 456/80. I den förordningen föreskrevs endast bidrag för tillfällig eller slutgiltig nedläggning av produktionen som skulle utbetalas då en producent beslutade att bidra till att minska gemenskapens vinodlingskapacitet, främst genom röjning av vinstockar.

(97)

Kommissionen konstaterar att den franska åtgärden inte hade som mål att minska vinproduktionen utan endast att förmå producenterna att avstå från att använda den kontrollerade ursprungsbeteckningen ”Rivesaltes”. Eftersom någon minskning av vinproduktionskapaciteten inte ägt rum och bidraget inte har finansierat någon nedläggning omfattas inte åtgärden av tillämpningsområdet för den tidigare gemensamma organisationen av marknaden för vin.

(98)

Förordning (EEG) nr 456/80 verkar inte kunna tillämpas eftersom produktion inte lagts ned, men åtgärden bör granskas mot bakgrund av andra övergripande bestämmelser om statligt stöd. Enligt artikel 17 i förordning (EEG) nr 456/80 skulle förordningen inte utgöra något hinder för att stöd beviljas enligt nationell lagstiftning i syfte att uppnå mål motsvarande dem i denna förordning; dock måste det undersökas om stödet är förenligt med artiklarna 92, 93 och 94 i fördraget (nuvarande artiklarna 87, 88 och 89).

(99)

Den aktuella åtgärden innebar inte att produktion skulle läggas ned. Den kan således inte likställas med en åtgärd avsedd att uppnå mål som motsvarar målen i förordning (EEG) nr 456/80, med andra ord en minskning av vinproduktionskapaciteten.

(100)

De franska myndigheterna har förklarat att åtgärden inte var avsedd att minska vinproduktionskapaciteten, eftersom stödmottagarna åtagit sig att saluföra produktion från de uttagna arealerna som bordsvin eller lantvin och inte vin med kontrollerad ursprungsbeteckning.

(101)

De franska myndigheterna preciserar att syftet med bidraget var att ge stödmottagarna ersättning för sitt åtagande att inte saluföra produktionen från uttagna skiften som viner med kontrollerad ursprungsbeteckning. Enligt myndigheterna medförde det således inte något inkomsttillskott för stödmottagarna, utan det var helt enkelt en ersättning för förlorade inkomster. Man kan inte likställa stödet med ett driftsstöd som på ett otillåtet sätt skulle förbättra likviditeten.

(102)

Tvärtemot vad de franska myndigheterna uppger anser kommissionen att syftet med det nationella stödet var att ekonomiskt underlätta för producenter som i egenskap av företagare beslutar att påbörja en rent kommersiell verksamhet för vilken utgifterna utgjordes av kostnaderna i samband med utövandet av den ekonomiska verksamheten. Statens ersättning för ett inkomstbortfall, som de ekonomiska aktörerna frivilligt valt, utgör ett offentligt stöd som minskar de ekonomiska effekterna av en sådan åtgärd.

(103)

I enlighet med kommissionens etablerade praxis som tillämpades innan riktlinjerna för jordbruket antogs den 1 januari 2000 och i enlighet med EG-domstolens rättspraxis (19), är driftsstöd stöd vars syfte är att befria ett företag från utgifter som det i normala fall själv skulle ha stått för i sin löpande förvaltning eller normala verksamhet. Domstolen påminner om att det är etablerad rättspraxis att driftsstöd aldrig kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden, med tillämpning av artikel 87.3 c, om det hotar påverka handeln i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

(104)

Denna princip tas upp i punkt 3.5 i riktlinjerna för jordbruket, där det fastställs att ensidiga statliga stödåtgärder som endast har till syfte att förbättra producenternas finansiella situation, men som inte på något sätt bidrar till sektorns utveckling, och i synnerhet stöd som enbart beviljas på grundval av pris, kvantitet, produktionsenhet eller enhet av produktionsmedel, anses utgöra driftstöd som inte är förenliga med den gemensamma marknaden. I punkt 3.5 noteras att sådana stöd på grund av sina egenskaper även kan inverka störande på mekanismerna för den gemensamma organisationen av marknaden.

(105)

Kommissionen noterar att stödet beviljats per hektar och år för en kontinuerlig produktion och att det således var nära knutet till den kvantitet vin som producerats.

(106)

Kommissionen anser därför att arealuttagsbidraget är ett driftsstöd som skulle kunna inverka störande på mekanismerna för den gemensamma organisationen av marknaden för vin och att det därför är oförenligt med tillämpliga bestämmelser om marknad och konkurrens.

(107)

Genom artikel 14 i förordning (EEG) nr 822/87 förbjöds allt nationellt stöd för planteringar av vinodlingar från och med den 1 september 1988, med undantag av sådana vinodlingar som uppfyllde kriterier som framför allt gjorde det möjligt att uppnå målet att minska produktionen eller förbättra kvaliteten utan att öka produktionen.

(108)

I förordning (EEG) nr 2741/89 fastställs kriterier för granskning av projekt för nationellt stöd till plantering av vinodlingsarealer som kan vara tillåtna enligt artiklarna 92, 93 och 94 i fördraget (nuvarande artiklarna 87, 88 och 89).

(109)

Enligt artikel 2 i förordningen skall de nationella stödprojekten på ett tillfredsställande sätt överensstämma med det mål som fastställs i artikel 14.2 andra strecksatsen i förordning (EEG) nr 822/87, dvs. att minska den producerade mängden eller att förbättra kvaliteten utan att produktionen ökar.

(110)

Enligt artikel 3 i den förordningen skall plantering ske med sorter som på den aktuella vinodlingsjorden inte anses vara högavkastande, har visat sig innebära en kvalitetsförbättring och uttryckligen har godkänts av de nationella myndigheterna för det berörda stödprojektet.

(111)

De franska myndigheterna har påmint om att de varje år, i enlighet med artikel 9 i rådets förordning (EEG) nr 822/87, till Europeiska gemenskapernas statistikkontor lämnar redovisningen av vinarealerna per departement och typ av druvor (druvor för vinframställning, bland annat druvor för kvalitetsviner fso och bordsvin) liksom redovisningen av röjningar och vinodlingar, presenterad på samma sätt per departement och typ av druvor. De franska myndigheterna bifogade en kopia av de tabeller som skickats in för regleringsåret 1997/1998.

(112)

Kommissionen har från de franska myndigheternas sida fått information om de sorter som användes vid omställningarna, vilket gjort att den kunnat konstatera att de villkor som nämns i skälen 107–110 har uppfyllts. På grundval av liknande informationen har kommissionen tidigare kunnat konstatera att sorterna hade de egenskaper som krävdes enligt gemenskapslagstiftningen då stöden beviljades.

(113)

Enligt artikel 5 i förordning (EEG) nr 2741/89 fick det stödbelopp som beviljades per hektar planterad vinareal inte överstiga 30 % av den faktiska kostnaden för röjning och plantering. De kostnader som skall beaktas vid beviljandet av stödet kan fastställas schablonmässigt för varje område, särskilt på grundval av de geomorfologiska förhållandena.

(114)

Enligt den information som först lämnades från de franska myndigheterna bidrog myndigheterna, sett till all finansiering, med 29,11 % av kostnaderna för den omställning som gjorts. De franska myndigheterna konstaterar att det totala stödbeloppet inte överskridit den övre gräns på 30 % som fastställdes i gemenskapslagstiftningen.

(115)

Enligt artikel 5 i förordning (EEG) nr 2741/89 skulle den avgörande faktorn vid beräkningen av kostnaderna för omställningen vara det stöd som beviljats per hektar planterad vinareal. Det skulle innebära att övergripande beräkningar för omställningen i sin helhet är uteslutna och följaktligen även beräkningar på grundval av de genomsnittliga totala kostnaderna per hektar.

(116)

Kommissionen anser, med hänsyn till de kostnader per hektar som de franska myndigheterna uppgett (110 000 franc/hektar), att de beviljade stöden i fråga borde ha varit maximerade till 33 000 franc/hektar respektive 30 % av de faktiska kostnaderna för varje enskild producent.

(117)

Enligt den nya information som de franska myndigheterna lämnat skall, inom ramen för planen, totalt 36,623 miljoner franc ha betalats ut för förbättring av vinodlingar för en areal på 1 238 hektar och till 875 producenter. Antalet fall där beloppet 33 000 franc/hektar överskridits anges uppgå till 221 och avse 166 hektar. Det motsvarar 883 000 miljoner franc.

(118)

Kommissionen konstaterar att varje överskridande av gränsen på 30 % av de faktiska kostnaderna eller gränsen på 33 000 franc per hektar, i enskilda fall, utgör ett statligt stöd som inte är förenligt med tillämpliga bestämmelser.

(119)

Kommissionen har, inom ramen för det statliga stödet nr N 184/97 och till och med utgången av 2002, godkänt ett statligt stöd som finansierades genom en skatteliknande avgift för att bland annat täcka reklam och säljfrämjande åtgärder samt driften av CIVDN. Den ursprungliga åtgärden godkändes av kommissionen 1990 inom ramen för det statliga stödet nr N 230/90. Kommissionen konstaterade att stödet för kollektiva säljfrämjande åtgärder för att förbättra och bekräfta de naturligt sötade vinernas kvalitetsimage hos konsumenterna och utveckla försäljningen hade beviljats i enlighet med rambestämmelserna för nationellt stöd till förmån för reklam för jordbruksprodukter och vissa produkter som inte förtecknas i bilaga II till EEG-fördraget, utom fiskeprodukter (20). Dessa rambestämmelser gäller för den här typen av stöd. Kommissionen konstaterade dessutom att CIVDN:s administrativa kostnader inte skulle betraktas som stöd.

(120)

Kommissionen anser att det godkännande som givits inom ramen för det statliga stödet nr N 184/97 inte innebär ett underförstått godkännande av alla ändringar eller alla andra åtgärder som införts vid sidan av det redan godkända stödet.

(121)

De franska myndigheterna har bekräftat att de reklamåtgärder och säljfrämjande åtgärder som genomförs med inkomster från den frivilliga obligatoriska avgiften varit av samma slags som de åtgärder som finansierats med medel från den skatteliknande avgift som anmälts och godkänts av kommissionen. Enligt de franska myndigheterna handlade det endast om en ökning av den totala budgeten för åtgärden.

(122)

Eftersom samma villkor skall ha tillämpats då dessa stöd beviljades kan kommissionen, med hänvisning till beslutet om det statliga stödet nr N 184/97, konstatera att de stöd för reklam och säljfrämjande åtgärder för och arbetet med de kontrollerade ursprungsbeteckningarna som finansierats av de nya avgifterna är förenliga med de tillämpliga konkurrensbestämmelserna.

(123)

Kommissionen noterar de synpunkter som inkommit från tredjepart, enligt vilka de finansierade åtgärderna strider mot konkurrensbestämmelserna om stöd till reklam för jordbruksprodukter, eftersom betalning gjorts till vissa företag. Det underlag som lämnats visar snarare att åtgärderna är säljfrämjande åtgärder som kan jämföras med tekniskt stöd som kan beviljas vinodlare.

(124)

I enlighet med domstolens rättspraxis (21) anser kommissionen under normala omständigheter att en finansiering av stöd genom obligatoriska avgifter kan inverka på stödet genom att det får en skyddseffekt som går längre än själva stödet. De aktuella avgifterna utgör obligatoriska avgifter. Kommissionen anser att en följd av denna rättspraxis är att stöd inte får finansieras genom skatteliknande avgifter som också belastar importerade produkter från andra medlemsstater.

(125)

Kommissionen har redan konstaterat, bland annat inom ramen för det statliga stödet nr N 184/97, att den ordning som de franska myndigheterna infört inte påverkar importerade produkter.

(126)

Av bestämmelserna om inrättande av de skatteliknande avgifterna framgår att åtgärderna endast påverkar produktionen av naturligt sötade viner med kontrollerad ursprungsbeteckning i Pyrénées-Orientales. När det gäller arealuttagsbidraget har det finansierats med en avgift som endast påverkar den regionala produktionen av sådant vin som berörs av åtgärden och inte några importerade produkter.

(127)

Det kan därför konstateras att inga importerade produkter omfattas eller har omfattats av de skatteliknande avgifter som avses i det här fallet.

(128)

Det statliga stöd i form av arealuttagsbidrag som Frankrike beviljade franska vinproducenter som åtagit sig att inte använda de kontrollerade ursprungsbeteckningarna ”Rivesaltes” och ”Grand Roussillon” under skördeåren 1996–2000 är inte förenligt med den gemensamma marknaden.

(129)

Det statliga stöd i form av planen för omställning av vinodlingar för produktion av vin med den kontrollerade ursprungsbeteckningen ”Rivesaltes” som Frankrike beviljade under skördeåren 1996–2000 och som överskred 30 % av de faktiska kostnaderna och/eller den övre gränsen på 5 030,82 euro/hektar (33 000 franc/hektar) i enskilda fall, är inte förenligt med den gemensamma marknaden.

(130)

Det statliga stöd i form av åtgärder för reklam och säljfrämjande åtgärder för och arbetet med de kontrollerade ursprungsbeteckningarna ”Rivesaltes”, ”Grand Roussillon”, ”Muscat de Rivesaltes” och ”Banyul” som Frankrike beviljade under perioden 1 januari 1998–31 december 2000 är förenligt med den gemensamma marknaden, i enlighet med artikel 87.3 c i fördraget.

(131)

De aktuella åtgärderna har inte anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 88.3 i fördraget och utgör därför olagligt stöd i den mening som avses i artikel 1 f i förordning (EG) nr 659/1999.

(132)

Kommissionen beklagar att Frankrike har genomfört de nämnda stöden i strid med artikel 88.3 i fördraget.

(133)

Eftersom det rör sig om stöd som genomförts utan att invänta kommissionens slutgiltiga beslut bör det påpekas att, på grundval av den bindande karaktären av förfarandereglerna i artikel 88.3 i fördraget vars direkta verkan domstolen har godkänt i sina domar av den 19 juni 1973 i mål C-77/72, Carmine Capolongo mot Azienda Agricole Maya (22), den 11 december 1973 i mål C-120/73, Gebrüder Lorenz GmbH mot Förbundsrepubliken Tyskland och Land/Rheinland/Pfalz (23) och den 22 mars 1977 i mål C-78/76, Steinike och Weinlig mot Förbundsrepubliken Tyskland (24), kan man inte i efterhand göra något åt att det berörda stödet är olagligt (dom av den 21 november 1991 i mål C-354/90, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires m.fl. mot Frankrike (25)).

(134)

Domstolen har erinrat om att när en stödåtgärd i vilken finansieringssättet ingår som en del har genomförts utan att anmälningsplikten uppfyllts skall de nationella domstolarna som regel besluta om återbetalning av de skatter eller avgifter som särskilt tagits ut för att finansiera stödet i fråga. Den har också påpekat att det är de nationella domstolarnas uppgift att säkerställa enskildas intressen vid ett eventuellt åsidosättande från de nationella myndigheternas sida av det förbud mot stöd som anges i artikel 88.3 sista meningen i fördraget och som har en direkt effekt. Ett sådant åsidosättande som kan åberopas av enskilda och som konstateras av nationella domstolar skall leda till att de senare säkerställer att alla slutsatser härav kommer att dras i enlighet med nationell rätt både vad gäller giltigheten av de rättsakter som utfärdats för genomförandet av stödåtgärderna och återkrävandet av sådant finansiellt stöd som beviljats (26).

(135)

I det fall ett olagligt stöd är oförenligt med den gemensamma marknaden skall kommissionen, enligt artikel 14.1 i förordning (EG) nr 659/1999, besluta att den berörda medlemsstaten skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren. Detta är nödvändigt för att återställa den tidigare situationen genom att upphäva alla de finansiella fördelar som har beviljats mottagaren av det olagligen beviljade stödet sedan den dag då stödet beviljades.

(136)

I artikel 14.2 i förordning (EG) nr 659/1999 föreskrivs att det stöd som skall återkrävas skall innefatta ränta med en lämplig räntesats som fastställs av kommissionen. Räntan skall betalas från och med det datum då det olagliga stödet stod till stödmottagarens förfogande.

(137)

Stöden skall betalas tillbaka enligt de förfaranden som föreskrivs i fransk lagstiftning. Beloppen skall innefatta ränta från det datum då stödet utbetalades till det datum då det har återbetalats. De skall beräknas på grundval av den referensräntesats som kommissionen bestämmer med hjälp av metoden för fastställande av referens- och diskonteringsränta (27).

(138)

Kommissionen har inte någon information om det totala stödbelopp som beviljats som arealuttagsbidrag, eftersom den inte fått några uppgifter om inkomstbeloppen och antalet hektar för vilka stöd beviljats. Utan att slutsatserna påverkas noterar kommissionen tredjeparts uppgift om att arealuttagsbidraget skall ha varit föremål för finansiering och kompletterande offentligt stöd som inte deklarerats av de franska myndigheterna. Enligt den information som kommissionen har tillgång till har det offentliga stödet för finansiering av omställningsstödet uppgått till 11,01 miljoner euro.

(139)

Detta beslut påverkar inte kommissionens eventuella slutsatser när det gäller finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken genom Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ).

30.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 112/14

(1)

Genom en skrivelse av den 15 oktober 2004, registrerad den 25 oktober, tog kommissionen emot ett klagomål som gjorde gällande att olagligt statligt stöd beviljats Frucona Košice, a.s. i Slovakien. Den klagande lämnade kompletterande uppgifter den 3 februari 2005. Den 24 maj 2005 hölls ett möte med denne.

(2)

På grundval av den klagandes uppgifter anmodade kommissionen genom en skrivelse av den 6 december 2004 Slovakien att yttra sig om den omtvistade åtgärden. Genom en skrivelse av den 4 januari 2005, registrerad den 17 januari, informerade Slovakien kommissionen om det eventuellt olagliga stödet till Frucona Košice a.s. och begärde att det skulle godkännas som undsättningsstöd till ett företag i ekonomiska svårigheter. Slovakien lämnade kompletterande uppgifter genom en skrivelse av den 24 januari 2005, registrerad den 28 januari 2005. Kommissionen begärde ytterligare uppgifter genom en skrivelse av den 9 februari 2005, som besvarades genom en skrivelse av den 4 mars 2005, registrerad den 10 mars 2005. Den 12 maj 2005 hölls ett möte med de slovakiska myndigheterna.

(3)

Genom en skrivelse av den 5 juli 2005 underrättade kommissionen Slovakien om att den beslutat att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 i EG-fördraget med avseende på nämnda stöd.

(4)

Kommissionens beslut att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning  (2). Kommissionen uppmanade berörda parter att inkomma med synpunkter.

(5)

De slovakiska myndigheterna lämnade kommentarer genom en skrivelse av den 10 oktober 2005, registrerad den 17 oktober 2005. Kommissionen mottog synpunkter från en berörd part (stödmottagaren) genom en skrivelse av den 24 oktober 2005, registrerad den 25 oktober 2005. Den lämnade dessa till de slovakiska myndigheterna, som fick tillfälle att yttra sig. Synpunkterna från de slovakiska myndigheterna lämnades genom en skrivelse av den 16 december 2005, registrerad den 20 december 2005. Den 28 mars 2006 hölls ett möte med stödmottagaren, som fick tillfälle att yttra sig. De slovakiska myndigheterna lämnade kompletterande uppgifter genom en skrivelse av den 5 maj 2006, registrerad den 8 maj 2006.

(6)

Mottagare av stödet är företaget Frucona Košice a.s. (nedan kallat ”stödmottagaren”), som vid den aktuella tidpunkten framställde sprit och spritbaserade drycker, alkoholfria drycker, konserverad frukt och grönsaker samt vinäger. Stödmottagaren har upphört att framställa sprit och spritbaserade drycker. Företaget är dock verksamt inom partihandel med sprit och spritbaserade drycker. Det är beläget i en region som är berättigad till regionalstöd enligt artikel 87.3 a i EG-fördraget.

(7)

Vid den aktuella tidpunkten sysselsatte stödmottagaren cirka 200 personer. I sina synpunkter på beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet lämnade stödmottagaren uppgifter till kommissionen om sin omsättning (inklusive punktskatter och mervärdesskatt), som anges i följande tabell:

Tabell 1:

Omsättning per produktområde inklusive punktskatter och mervärdesskatt [i SKK]

(8)

Dessa uppgifter skiljer sig betydligt från de uppgifter som kommissionen fått från de slovakiska myndigheterna och som redovisades i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet (5). I sitt yttrande om stödmottagarens synpunkter ifrågasatte de slovakiska myndigheterna inte de ovan angivna siffrorna. Enligt de slovakiska myndigheterna motsvarar stödmottagaren kriterierna på ett medelstort företag.

(9)

Den omtvistade stödåtgärden handlar om att en skatteskuld avskrivits av skattekontoret Košice IV (nedan kallat ”skattekontoret”) inom ramen för ett så kallat ackord med borgenärer. Detta förfarande regleras i lag 328/91 om konkurser och ackord (nedan kallad ”konkurslagen”).

(10)

Ackord med borgenärer är ett förfarande som övervakas av domstol och syftar liksom konkursförfarande till att reda ut den ekonomiska situationen för företag på obestånd (6). Vid konkursförfarande avvecklas företaget och dess tillgångar antingen säljs till en ny ägare eller också läggs företaget ner. Vid ett ackord fortsätter dock ett företag på obestånd sin verksamhet utan ägarbyte.

(11)

Det är företag på obestånd som tar initiativ till ackordsförfarande. Syftet är att uppnå en överenskommelse med borgenärerna som innebär att företaget betalar en del av skulderna medan resten avskrivs. En sådan överenskommelse måste godkännas av berörd domstol.

(12)

Borgenärer med prioriterade fordringar, exempelvis panträtt, är förmånsberättigade. För att ett förslag till ackordsuppgörelse skall kunna godkännas måste samtliga förmånsberättigade borgenärer bifalla det, medan det för övriga borgenärer räcker med en kvalificerad majoritet. Förmånsberättigade borgenärer röstar för sig och har rätt att lägga in veto mot förslaget.

(13)

Förmånsberättigade borgenärer har en privilegierad ställning även vid konkursförfarande. Vid ett konkursförfarande bör intäkter från försäljning av tillgängliga tillgångar främst användas till att betala de förmånsberättigade borgenärernas fordringar. Om dessas samtliga fordringar inte kan täckas genom sådan försäljning, skall restbeloppet föras till de övriga borgenärernas fordringar. I den andra gruppen fördelas medlen proportionellt bland borgenärerna.

(14)

Enligt konkurslagen skall ett företag som begär en ackordsuppgörelse med borgenärerna till domstolen lämna en förteckning över åtgärder för en rekonstruktion av företaget och för den löpande finansieringen av verksamheten efter ackordet.

(15)

Enligt lag 511/92 om förvaltning av skatter och avgifter samt omorganisering av lokala uppbördsorgan (nedan kallad ”lagen om skatteförvaltning”) kan företag hos skattemyndigheten ansöka om uppskov med skatt. På berört belopp utgår ränta och säkerhet måste ställas för skatteskulden.

(16)

I lagen om skatteförvaltning regleras även indrivning av skatter, vars syfte är att tillgodose statens skattekrav genom försäljning av fast egendom, lösöre eller företaget som helhet.

(17)

Stödmottagaren utnyttjade från november 2002 till november 2003 lagens möjlighet till uppskov med betalning av punktskatten på sprit (7). Denna skatteskuld uppgick till totalt 477 015 759 SKK (12,6 miljoner euro). Innan skattekontoret godkände uppskovet, säkerställde det i enlighet med lagen att samtliga skattekrav kunde täckas med stödmottagarens tillgångar. De slovakiska myndigheterna hävdar att värdet av dessa säkerheter enligt stödmottagarens redovisning uppgick till 397 476 726 SKK (10,5 miljoner euro). Stödmottagaren hävdar dock att dessa säkerheter enligt sakkunnigas beräkningar uppgick till 193 940 000 SKK (5 miljoner euro) vid 2003 års utgång. Detta är enligt stödmottagaren också värdet på de tillgångar som ställts som säkerhet (lösöre, fast egendom och fordringar), uttryckt i så kallade expertpriser.

(18)

Från och med den 1 januari 2004 föreskrevs i den ändrade lagen om skatteförvaltning att ansökan om skatteuppskov bara kan göras en gång per år. Stödmottagaren utnyttjade denna möjlighet för punktskatten i december 2003, som skulle betalas i januari 2004. Denne kunde dock varken betala eller skjuta upp den punktskatt för januari 2004 som skulle betalas den 25 februari 2004. På grund av detta blev stödmottagaren ett företag på obestånd i konkurslagens mening. Likaledes förlorade företaget sin licens för tillverkning och bearbetning av sprit.

(19)

Den 8 mars 2004 lämnade stödmottagaren in en ansökan om ackord till den behöriga länsrätten. Länsrätten beviljade ett ackordsförfarande genom beslut av den 29 april 2004, då den kunde konstatera att alla rättsliga krav uppfylldes. På sammanträdet den 9 juli 2004 röstade borgenärerna för den ackordsuppgörelse som stödmottagaren föreslagit. Ackordet fastställdes den 14 juli 2004 genom beslut av den länsrätt som övervakade förfarandet.

(20)

I augusti 2004 överklagade skattekontoret detta domstolsbeslut. Högsta domstolen beslöt den 25 oktober 2004 att inte ta upp överklagadet och fastställde länsrättens beslut och dess verkställighet från och med den 23 juli 2004. Länsrättens beslut överklagades senare av statsåklagaren inom ramen för ett särskilt överklagande. Detta ärende ligger fortfarande hos högsta domstolen.

(21)

Borgenärerna inklusive skattekontoret kom överens med stödmottagaren om följande ackord: att denne skulle betala 35 % av skulderna inom en månad efter det att uppgörelsen blivit bindande och att borgenärerna skulle skriva av 65 % av sina fordringar. Alla borgenärer behandlades således lika. De konkreta beloppen per borgenär anges i följande tabell:

Tabell 2:

Stödmottagarens skulder före och efter ackordet [SKK]

(22)

Skattekontorets fordringar ingick i ackordsuppgörelsen och uppgick till 640 793 831 SKK (16,86 miljoner euro). De bestod av obetalda punktskatter för perioden maj 2003 till mars 2004, mervärdesskatt för perioden januari–april 2004 plus straffavgifter och räntor. Skattekontorets avskrivna fordringar uppgick i sin tur till 416 515 990 SKK (11 miljoner euro). Genom uppgörelsen tillfördes skattekontoret 224 277 841 SKK (5,86 miljoner euro).

(23)

Under förfarandet var skattekontoret en förmånsberättigad borgenär och röstade som sådan för uppgörelsen. Det var förmånsberättigat eftersom säkerhet ställts för vissa av dess fordringar under förfarandet, vilket sammanhängde med stödmottagarens skatteuppskov från åren 2002 och 2003 (se skäl 17). Alla övriga borgenärer röstade för ackordsförslaget. Deras fordringar var däremot vanliga affärsmässiga fordringar utan säkerhet.

(24)

I sitt ackordsförslag beskrev stödmottagaren i enlighet med konkurslagen sin planerade omorganisering av produktion, distribution och arbetskraft (inklusive avsked av övertaliga anställda).

(25)

Vad gäller organisation och arbetskraft planerade stödmottagaren följande åtgärder: bildandet av en gemensam produktionsenhet för hela produktionen, omställning av transportmedlen genom utrangering av fordon med lägst restvärde samt omorganisering av affärsverksamheten. Utöver dessa åtgärder skulle 50 anställda avskedas från mars till maj 2004. Ytterligare 50 anställda skulle under samma period arbeta för 60 procent av normal lön.

(26)

Vad gäller produktion och teknik angav stödmottagaren att eftersom företaget förlorat sin licens för sprittillverkning, skulle det hyra ut motsvarande produktionsmedel från och med april 2004. Stödmottagaren planerade minska eller avbryta produktionen av vissa olönsamma alkoholfria drycker och angav att varje ny produkt inom denna kategori skulle föregås av en lönsamhetsanalys.

(27)

Stödmottagaren angav vidare följande åtgärder: omstrukturering av kostnaderna till följd av lägre produktionskostnader genom den nedlagda sprittillverkningen samt nedläggning av en del av företagets transportverksamhet. Vidare försäljning av gammal utrustning som skrot.

(28)

Stödmottagaren planerade också att sälja administrationsbyggnaden, försäljningslokalen och rekreationsanläggningen och nämnde möjligheten att sälja eller hyra ut utrustningen för ättikframställning. I sina kommentarer till beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet hävdade de slovakiska myndigheterna att försäljningen av administrationsbyggnaden, försäljningslokalen och rekreationsanläggningen ännu inte skett.

(29)

Stödmottagaren planerade en omfattande försäljning av sina lager av färdigvaror (10).

(30)

Enligt förslaget skulle stödmottagaren finansiera ackordet dels med egna medel (försäljning från lager) som uppgick till [mindre än 150] miljoner SKK, dels med extern finansiering i form av lån på 100 miljoner SKK från en affärsbank. I stödmottagarens synpunkter på inledandet av det formella granskningsförfarandet uppgav denne att skulden till slut betalades med intäkter från en emission av nya aktier (21 miljoner SKK, dvs. 0,56 miljoner euro), intäkter från försäljning från lager ([mindre än 150] miljoner SKK, dvs. [mindre än 3,9] miljoner euro) samt ett lån från leverantören Old Herold s. r. o. ([70–130] miljoner SKK, dvs. [1,8–3,4] miljoner euro). Fakturan från Old Herold s. r. o. skulle betalas inom 40 dagar, vilket enligt stödmottagaren var en lång period med tanke på dennes kritiska situation. Denna längre betalningsfrist gjorde det möjligt för stödmottagaren att säkerställa tillräckligt med kontanta medel.

(31)

När granskningsförfarandet inletts, underrättade de slovakiska myndigheterna kommissionen om att stödmottagarens resterande skuld på 224 277 841 SKK betalades den 17 december 2004. De hävdade att de tills kommissionen avslutat förfarandet stoppat den avskrivningen av skulden som godkänts under ackordsförfarandet.

(32)

I sitt beslut att inleda det formella granskningsförfarandet uttryckte kommissionen farhågor om att den omtvistade avskrivningen av en skatteskuld skulle utgöra statligt stöd. Kommissionen drog slutsatsen att skattekontorets agerande vid ackordsförfarandet inte skulle motsvara kriteriet på en borgenär i en marknadsekonomi. Den konstaterade framför allt att skattekontoret hade en annan rättslig ställning än övriga borgenärer, eftersom det hade prioriterade fordringar och kunde driva in skatten. Kommissionen uttryckte tvivel om att ackordet, jämfört med konkursförfarande eller skatteindrivning, gett staten bästa möjliga utdelning.

(33)

Den uttryckte också tvivel om att det omtvistade stödet skulle vara förenligt med den gemensamma marknaden. Framför allt uttryckte den tvivel om att stödet skulle kunna avse undsättningsstöd, som de slovakiska myndigheterna hävdade. Undsättningsstöd kan bara avse likviditetsstöd i form av lånegarantier eller lån. Den omtvistade åtgärden avser emellertid avskrivning av en skuld, vilket motsvarar ett icke återbetalningspliktigt bidrag. Åtgärden i fråga genomfördes utan krav på att stödmottagaren inom sex månader från godkännandet av undsättningsåtgärden skulle lägga fram en omstrukturerings- eller likvidationsplan eller också återbetala hela stödet.

(34)

Kommissionen har också granskat om den omtvistade åtgärden är förenlig med omstruktureringsstöd men har uttryckt tvivel om att två huvudkriterier uppfylls: Att det finns en omstruktureringsplan som inom rimlig tid återupprättar företagets långsiktiga lönsamhet och att stödet är begränsat till vad som är absolut nödvändigt.

(35)

Stödmottagaren inkom med följande synpunkter utöver de uppgifter om sakförhållandena som redovisas i del II.

(36)

Denne hävdar att de ekonomiska svårigheterna i början av 2004 berodde på en ändring av lagen om skatteförvaltning, som begränsade rätten att ansöka om skatteuppskov till bara en gång om året. Det var en viktig förändring för stödmottagaren, då denne menade sig ha varit beroende av denna möjlighet under tidigare år.

(37)

I det egentliga ärendet hävdade stödmottagaren att kommissionen inte har rätt att granska åtgärden i fråga, eftersom den trädde i kraft före landets anslutning och därefter inte var tillämplig. Den påstås ha trätt i kraft före anslutningen, eftersom ackordsförfarandet inleddes den 8 mars 2004 och enligt stödmottagaren godkändes av domstolen den 29 april 2004, dvs. före Slovakiens inträde i Europeiska unionen. Vidare påstås att skattemyndigheten under förhandlingarna före ackordsförfarandet uttryckligen samtyckte till den föreslagna uppgörelsen. I december 2003 hölls ett möte med skattemyndigheten i Slovakien och skattekontoret skickade den 3 februari 2004 en skrivelse till stödmottagaren, där den påstås ha bekräftat att en uppgörelse var möjlig.

(38)

Stödmottagaren hävdade vidare att om kommissionen vidhåller sin rättighet, utgör den omtvistade åtgärden inte statligt stöd då kriteriet på en borgenär i en marknadsekonomi är uppfyllt.

(39)

För det första hävdar stödmottagaren att jämförelsen mellan ackordsförfarande och skatteindrivning är missvisande, för om det första inleds utesluts det andra eller avbryts. Skattekontoret kunde därför inte välja en skatteindrivning. Stödmottagaren hävdar vidare att om denne inte frivilligt inlett ackordsförfarandet, skulle företaget några veckor eller månader senare enligt lag tvingats inleda ett konkursförfarande eller ackordsförfarande enligt reglerna om betalningsoförmåga.

(40)

För det andra hävdar stödmottagaren att statens beslut att undvika en konkurs och i stället söka en lösning i form av ackordsförfarande innebar att kriteriet på en borgenär i en marknadsekonomi uppfylldes. Som bevis anför stödmottagaren utlåtanden från två revisorer och en konkursförvaltare om att skattekontoret får ut mer av ett ackordsförfarande än av ett konkursförfarande och dessutom snabbare. Stödmottagaren bifogar också ytterligare material och statistik för att visa att konkursförfarandet i Slovakien tar i genomsnitt 3–7 år och ger mycket begränsad utdelning på försäljningen av tillgångar (11).

(41)

Stödmottagaren grundar främst sin analys på en rapport från revisionsföretaget EKORDA av den 7 juli 2004, som skattekontoret påstås ha haft tillgång till vid borgenärernas omröstning den 9 juli 2004. Det bifogas dock inga bevis på detta.

(42)

Enligt en rapport från företaget EKORDA skulle intäkterna från en försäljning av tillgångar vid konkurs högst ge 204 miljoner SKK (5,3 miljoner euro) och efter avräkning av olika avgifter på 45 miljoner SKK hamna på 159 miljoner SKK (4,2 miljoner euro). Stödmottagaren korrigerar avgifterna som bör frånräknas (36 miljoner SKK) och kommer fram till summan 168 miljoner SKK (4,4 miljoner euro). Även om skattekontoret som enda förmånsberättigad och dessutom största borgenär skulle erhålla merparten av dessa intäkter, skulle de understiga vad den erhöll efter ackordet.

(43)

Företaget EKORDA utgick från bokföringsvärdet per den 31 mars 2004 av anläggningstillgångar, lager, kassa och kortfristiga fordringar, justerade med avseende på osäkra eller små fordringar. EKORDA korrigerade stödmottagarens nominella tillgångsvärde med en så kallad omräkningsfaktor för varje tillgångsslag, för det fall försäljning skulle ske genom konkursförfarande (45 % för anläggningstillgångar, 20 % för lager och kortfristiga fordringar och 100 % för kassa).

(44)

Som mycket viktiga bevekelsegrunder för beslutet att rädda stödmottagaren anförde EKORDA de framtida skatteintäkterna av stödmottagarens verksamhet (12), liksom även utvecklingen av regionens sysselsättning samt livsmedelsindustrins utveckling i Slovakien.

(45)

Stödmottagaren hänvisar till två andra rapporter. Revisorn Marta Kochová konstaterade att den maximala intäkten från en försäljning av tillgångarna (ej värderade) skulle uppgått till 100 miljoner SKK (2,6 miljoner euro), dvs. bara 78 miljoner SKK (2 miljoner euro) sedan avgifter på 22 miljoner SKK dragits av. Ingen annan information om denna rapport lämnades. Konkursförvaltare Holovačová påstås ha nämnt att ackordsförfaranden i allmänhet är fördelaktigare för borgenärer än konkurser. En aspekt är det faktum att en borgenär är intresserad av att gäldenären fortsätter sin verksamhet (framtida affärs- eller skatteintäkter).

(46)

För det tredje hävdar stödmottagaren att hänsyn bör tas till långsiktiga aspekter, exempelvis framtida skatteintäkter. Det hävdas att sociala och politiska hänsyn enligt rättspraxis inte skall tas vid kriteriet på en borgenär i en marknadsekonomi (13), men att detta inte är tillämpligt när en myndighet räknar med framtida skatteintäkter. Enligt stödmottagaren kan myndighetens situation här jämföras med en privat fordringsägare som är leverantör och intresserad av att kundens verksamhet kan fortsätta. Stödmottagaren hänvisar sedan till rättspraxis om kriteriet på en borgenär i en marknadsekonomi.

(47)

Denne drar slutsatsen att kriteriet uppfyllts och att den omtvistade åtgärden inte innebär statligt stöd.

(48)

Skulle emellertid kommissionen komma till en annan slutsats, menar stödmottagaren att den omtvistade åtgärden är förenlig med omstruktureringsstöd. Denne hävdar att skattekontoret före samtycket till uppgörelse granskat om stödmottagarens verksamhetsplan skulle kunna återställa den långsiktiga lönsamheten. Att det formellt sett saknas en omstruktureringsplan anser stödmottagaren är irrelevant, när kommissionen granskar ärendet i efterhand och den kan konstatera att stödmottagaren faktiskt överlevt. Denne anser dock att en detaljerad omstruktureringsplan krävs vid en förhandsgranskning. Stödmottagaren beskriver därefter kort de omstruktureringsåtgärder som bifölls: ökning av eget kapital, avsked av anställda, försäljning från lager. Denne anser vidare att nedläggningen av produktionen av sprit och spritbaserade drycker samt uthyrningen av produktionsmedel till företaget Old Herold s. r. o. i praktiken utgör en omstruktureringsåtgärd. Även om nedläggningen ursprungligen berodde på en förlorad licens, ansökte stödmottagaren inte om en ny licens efter uppgörelsen.

(49)

Enligt stödmottagaren uppfylldes även kravet på att denne på ett betydande sätt skulle bidra till omstruktureringen.

(50)

Avslutningsvis hävdar stödmottagaren att det vid tillämpningen av riktlinjerna för omstruktureringsstöd också borde beaktas att företaget verkar i en stödregion och där är en av de största arbetsgivarna.

(51)

Vid inledandet av det formella förfarandet lämnade de slovakiska myndigheterna några kommentarer om den faktiska situationen, vilka redan redovisats i avsnitt II.

(52)

De bekräftade att skattekontoret i samband med omröstningen om ackordsförfarandet inte tog hänsyn till aspekten statligt stöd. Skattekontoret betraktade inte uppgörelsen som statligt stöd, så man krävde inte att stödmottagaren skulle lämna en annan omstruktureringsplan än den verksamhetsplan som förelades domstolen i enlighet med rättsreglerna om obestånd.

(53)

De slovakiska myndigheterna har följande kommentarer till stödmottagarens synpunkter.

(54)

De skulle i det aktuella ärendet inte ta hänsyn till stödmottagarens synpunkter på konkursförfarandens genomsnittliga längd och genomsnittliga intäkter från försäljning av tillgångar. De menar att eftersom antalet borgenärer var litet och det uppenbart fanns realiserbara tillgångar som översteg det till staten inbetalda beloppet efter ackordet, skulle konkursförfarandet blivit kortare än genomsnittet och skattekontorets intäkt blivit större än vid ackordet. Den slovakiska skattemyndigheten genomförde den 21 juni 2004 en kontroll på platsen och konstaterade att stödmottagarens kassa den 17 juni 2004 uppgick till 161,3 miljoner SKK, att fordringarna uppgick till 62,8 miljoner SKK, att lagren av sprit och spritbaserade drycker var värda 84 miljoner SKK och att anläggningstillgångarnas bokföringsvärde motsvarade 200 miljoner SKK.

(55)

De slovakiska myndigheterna anser att skatteindrivning var ett reellt alternativ för skattekontoret. De bekräftar att skattekontoret hade möjlighet att inleda ett sådant förfarande före ackordsförfarandet, liksom också om domstolen vägrat att tillstyrka ackordet (eftersom skattekontoret som förmånsberättigad borgenär inte skulle ha röstat för).

(56)

Myndigheterna håller inte med om stödmottagarens påstående om att det var ändringen av lagen om skatteförvaltning som framkallade dennes ekonomiska svårigheter. De menar att svårigheterna förorsakades av stödmottagarens ekonomiska strategi att använda de indirekta skatterna i sin affärsverksamhet. I stället borde denne helt enkelt inkasserat skatterna från sina kunder och betalat in dem.

(57)

De slovakiska myndigheterna håller inte med om att mötet med skattemyndigheten i Slovakien i december 2003 skulle bevisa att skattekontoret samtyckt till ett ackord. De bifogar en skrivelse av den 6 juli 2004 från skattemyndigheten till det underställda skattekontoret, där denna ålägger det att inte samtycka till stödmottagarens förslag om uppgörelse, då det inte var fördelaktigt för staten. Denna skrivelse hänvisar till en annan skrivelse av mycket allmän karaktär från finansministeriet. I den sistnämnda skrivelsen av den 15 januari 2004, ställd till skattemyndigheten i Slovakien, ålades denna att inte godkänna förslag till borgenärer om uppgörelser som innebär att skattekontor avskriver skatteskulder. Skrivelsen av den 3 februari 2004 som stödmottagaren hänvisar till (se skäl 37), tolkar de slovakiska myndigheterna dessutom som ett uttryckligt avvisande av ackordet på 35 %.

(58)

De meddelar att stödmottagaren från januari 2001 till mars 2004 inte betalt punktskatter med fastställd eftersläpning och regelbundet begärt uppskov med sina skattebetalningar.

(59)

Enligt de slovakiska myndigheterna gör de två revisionsrapporternas mycket olika skattningar (se skäl 41 och 45) att bägge rapporternas tillförlitlighet kan betvivlas. Myndigheterna hyser främst tvivel om den omräkningsfaktor som företaget EKORDA tillämpar på omsättningstillgångarna. Denna faktor borde vara högre än 20 %.

(60)

Slutligen pekar de slovakiska myndigheterna på att stödmottagaren inte utarbetade en genomförbar omstruktureringsplan och att de åtgärder som föreslogs i samband med ackordsförfarandet inte kan betraktas som omstruktureringsåtgärder.

(61)

Eftersom en del av de för ärendet väsentliga händelserna utspelades före Slovakiens EU-anslutning den 1 maj 2004, måste kommissionen först fastställa om den är behörig i samband med den omtvistade åtgärden.

(62)

De åtgärder som genomfördes före anslutningen och inte är giltiga efter denna kan kommissionen inte granska ens med åberopande av den så kallade övergångsordningen enligt bilaga IV.3 i anslutningsakten. Den kan inte heller åberopa kapitel 88 i EG-fördraget. Varken enligt anslutningsakten eller EG-fördraget skall kommissionen granska dessa åtgärder eller ha befogenhet att göra det.

(63)

Å andra sidan har kommissionen enligt fördraget befogenhet att granska de åtgärder som vidtogs efter anslutningen. För fastställande av tidpunkterna när olika åtgärder vidtogs, tillämpas som avgörande kriterium det juridiskt bindande beslut varmed behöriga nationella myndigheter utlovar stöd (14).

(64)

Stödmottagaren hävdar på denna punkt att den omtvistade åtgärden vidtogs före anslutningen och inte äger giltighet efter denna (se skäl 37).

(65)

Kommissionen kan inte godta stödmottagarens argument. Förslaget om ackordsförfarande presenterades inte av myndigheten som beviljade stödet utan av stödmottagaren. Inte heller är domstolens beslut att tillåta ett ackordsförfarande ett beslut av stödorganet. Detta beslut tillät bara stödmottagaren och dennes borgenärer att fortsätta förhandlingarna om en uppgörelse men innebar uppenbarligen inte att stöd gavs. Det finns inga bevis för att skattemyndigheten i Slovakien skulle samtyckt till den omtvistade åtgärden på mötet i december 2003. Tvärtom har de slovakiska myndigheterna förnekat att det skulle finnas något sådant förhandsgodkännande. Skrivelsen av den 3 februari 2004 innehåller en uttrycklig vägran att godkänna förslaget om ett ackord på 35 %.

(66)

En behörig myndighet fattade den 9 juli 2004 beslut om att delvis avskriva fordringarna i och med att skattekontoret godkände det ackord som stödmottagaren föreslog.

(67)

Detta faktum gör att frågan om åtgärden äger giltighet efter anslutningen saknar grund.

(68)

Kommissionen har därför dragit slutsatsen att den är behörig att granska den omtvistade åtgärden i enlighet med artikel 88 i EG-fördraget.

(69)

Enligt artikel 87.1 i EG-fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(70)

Avskrivning av en skuld till ett offentligt organ, som ett skattekontor, är en form av utnyttjande av statliga medel. En åtgärd som gynnar ett enskilt företag är selektiv.

(71)

Före händelserna som ledde till att förfarandet vid obestånd inleddes, var stödmottagaren verksam på marknaderna för sprit och spritbaserade drycker, alkoholfria drycker, konserverad frukt och grönsaker. År 2003 var stödmottagaren Slovakiens tredje största tillverkare av sprit och spritbaserade drycker. Efter att stödmottagaren förlorat licensen för tillverkning av sprit och spritbaserade drycker i mars 2004, var denne verksam inom partihandel med sprit och spritbaserade drycker som tillverkats av ett annat företag, nämligen Old Herold s. r. o. Detta företag tillverkade produkterna med stödmottagarens produktionsmedel som företaget hyrde. Alla sektorer där stödmottagaren verkar i dag och var verksam före ackordsförfarandet omfattas av handel mellan medlemsstaterna.

(72)

I beslutet att inleda det formella förfarandet uttryckte kommissionen farhågor om att åtgärden snedvridit eller hotat att snedvrida konkurrensen genom att ge stödmottagaren en fördel som denne inte kunnat uppnå på normala marknadsvillkor. Med andra ord tvivlade kommissionen på att staten agerat mot stödmottagaren som en borgenär i en marknadsekonomi.

(73)

Det har konstaterats att skulduppgörelsen innebar samma villkor för de privata borgenärerna som för skattekontoret. Stödmottagaren skulle inom fastställd tid betala borgenärerna 35 % av skulderna, vilket denne också gjorde. Resterande 65 % avskrevs.

(74)

Före uppgörelsen hade dock skattekontoret en fördelaktigare rättslig och ekonomisk ställning än de privata borgenärerna. Det måste därför undersökas om skattekontoret utnyttjade alla tillgängliga medel för att få största möjliga utdelning för sina fordringar, som en borgenär i en marknadsekonomi skulle göra.

(75)

För att kunna bedöma om kriteriet på en borgenär i en marknadsekonomi uppfyllts, måste kommissionen fastställa om skattekontoret erhöll mer genom att acceptera stödmottagarens villkor för en uppgörelse än det skulle fått genom ett konkursförfarande eller en skatteindrivning.

(76)

Kort uttryckt menar Slovakien att åtgärden innebär statligt stöd. Slovakien medger att frågan om statligt stöd helt enkelt inte beaktades i samband med uppgörelsen. Däremot hävdar stödmottagaren att åtgärden inte innebär stöd och lägger fram nämnda dokument, framför allt de två revisorernas rapporter.

(77)

På grundval av stödmottagarens och de slovakiska myndigheternas uppgifter har kommissionen konstaterat följande fakta om stödmottagarens ekonomiska situation det aktuella året, i en omfattning som är relevant för kriteriet på en borgenär i en marknadsekonomi. Kommissionen kan i stödmottagarens bokföring inte styrka stödmottagarens uppgifter av den 31 mars 2004 eller de slovakiska myndigheternas uppgifter av den 17 juni 2004. Den har dock ingen anledning att ifrågasätta någon av dessa uppgifter.

Tabell 3:

Stödmottagarens ekonomiska situation 2003–2004 [i miljoner SKK]

(78)

Kommissionen granskar först de underlag som stödmottagaren lägger fram som bevisning för att skattekontoret skulle erhållit mindre genom ett konkursförfarande än genom ackordsförfarandet. Eftersom varken de slovakiska myndigheterna eller stödmottagaren lagt fram någon beräkning om en skatteindrivning, kommer kommissionen att undersöka hur mycket skattekontoret skulle ha kunnat driva in. Slutligen kommer kommissionen att granska de indicier som både de slovakiska myndigheterna och stödmottagaren lagt fram.

(79)

Kommissionen anser att EKORDA-rapporten inte är någon tillförlitlig utgångspunkt för att jämföra det föreslagna ackordsförfarandet med ett möjligt konkursförfarande. De slovakiska myndigheterna delar dessa tvivel.

(80)

Inledningsvis konstaterar kommissionen att EKORDA i sin rapport av den 7 juli 2004 (bara två dagar före borgenärernas möte) vid beräkningarna utgick från stödmottagarens tillgångar per den 31 mars 2004. Av tabell 3 framgår det klart att de olika tillgångarna minskat betydligt efter den 31 mars 2004. Framför allt såldes en betydande del av lagren, vilket stärkte kassatillgångarna. Dessa förändringar har stor betydelse för kassatillgångarna när EKORDA tillämpar omräkningsfaktorn 20 % på lager och kortfristiga fordringar respektive 100 % på kassatillgångar. Förutsätter man att EKORDA:s omräkningsfaktorer är korrekta och använder EKORDA:s tillämpade metod, visar följande tabell hur annorlunda dess beräkningsresultat skulle blivit, om det utgått från uppgifterna av den 28 april 2004 och 17 juni 2004, dvs. fortfarande före borgenärernas möte den 9 juli 2004. Av dessa uppgifter framgår också att EKORDA:s föreslagna omräkningsfaktorer inte är realistiska.

Tabell 4:

Jämförelse av troliga intäkter vid en försäljning av stödmottagarens tillgångar i samband med ett konkursförfarande [i milj. SKK]

(81)

Nämnas bör att i den verksamhetsplan som stödmottagaren förelade domstolen planerades en försäljning från lager på [minst 150] miljoner SKK under perioden mars–maj 2004. EKORDA måste därför vara medveten om att stödmottagarens tillgångar förändrades betydligt efter den 31 mars 2004. EKORDA tog dock ingen hänsyn till detta.

(82)

Om man tagit hänsyn till stödmottagarens tillgångars bokföringsvärde per den 28 april 2004, skulle intäkterna blivit större vid en konkurs (238 miljoner SKK, 6,3 miljoner euro) än det belopp som stödmottagaren föreslog vid ackordsförfarandet (225 miljoner SKK, 5,93 miljoner euro (26). Denna slutsats skulle ha varit ännu mer befogad, om analysen gjorts i juni 2004 (275 miljoner SKK, 7,2 miljoner euro), då skattekontoret fortfarande skulle haft tid att utnyttja sin vetorätt och avvisa förslaget. I så fall skulle ackordsförfarandet avbrutits. Det bör återigen påpekas att dessa beräkningar utgår från skattningar och den metod som EKORDA tillämpade.

(83)

Kommissionen kan dock inte acceptera EKORDA:s metod och förutsättningarna för dess analys kan inte betraktas som tillförlitliga. Denna slutsats understryker de slovakiska myndigheternas tvivel enligt punkterna 55 och 60.

(84)

Framför allt förklarar EKORDA i sin rapport inte hur man fastställt de tre omräkningsfaktorerna. De slovakiska myndigheterna anger att omräkningsfaktorn för lager bör vara högre än 20 %.

(85)

Kommissionen konstaterade att stödmottagaren under 2004 erhöll [mindre än 150] miljoner SKK från försäljning från lager (se skäl 30). Detta är mer än [40–50] % av lagrens bokföringsvärde som EKORDA baserade sin värdering på. Det visar tydligt att omräkningsfaktorn på 20 % var för låg. Balansräkningens utveckling under 2004 styrker denna slutsats när det gäller lager. Dessutom beräknade stödmottagaren i sin verksamhetsplan intäkterna från försäljning från lager under mars–maj 2004 till [knappt 110] miljoner SKK (se skäl 30). EKORDA tog inte hänsyn till denna beräkning. Avslutningsvis gör stödmottagarens verksamhet att man kan förutsätta att lagren bestod av färdiga produkter, lätta att sälja direkt till distributörer eller konsumenter, och inte av halvfabrikat som kräver ytterligare bearbetning.

(86)

EKORDA tillämpade dessutom dubbel justering i samband med de kortfristiga fordringarna. För det första justerade man deras bokföringsvärde med 40 %, varefter man justerade ytterligare en gång med en låg omräkningsfaktor på 20 % (bokföringsvärdet var 166 miljoner SKK och EKORDA använde 98 miljoner SKK i sina beräkningar). Detta är en tveksam metod. Det kan accepteras att fordringarnas bokföringsvärde justeras för att ange deras faktiska värde vid en viss tidpunkt. EKORDA ger dock ingen förklaring till varför intäkterna vid en konkurs/likvidation bara skulle bli en femtedel (20 miljoner SKK) av den summa som stödmottagaren själv trodde sig kunna erhålla från sina gäldenärer (98 miljoner SKK).

(87)

Omräkningsfaktorn på 45 % för anläggningstillgångar framstår också som för låg. Enligt stödmottagaren uppgick värdet av dennes tillgångar som lämnats som säkerhet till skattekontoret till 194 miljoner SKK (27). Enligt stödmottagaren baseras detta värde på priser som skattats av oberoende experter kring årsskiftet 2003/2004. Kommissionen anser att ett sådant ”expertpris” normalt bör motsvara tillgångarnas allmänna pris, dvs. uttrycka det pris för vilket man i allmänhet kan sälja dem. EKORDA ger dock ingen förklaring till varför vid en konkurs intäkterna från en försäljning av anläggningstillgångar bara skulle uppgå till 45 % av bokföringsvärdet på 205 miljoner SKK (28), medan stödmottagaren själv värderade tillgångarna till ett mycket högre belopp.

(88)

Kommissionen har två synpunkter på stödmottagarens påstående att det skulle varit svårt att hitta en köpare, eftersom huvuddelen av maskinerna och utrustningen som ställts som säkerhet bara kunde användas till framställning av sprit och spritbaserade drycker, alkoholfria drycker eller konserverade produkter. För det första bör det påpekas att ”expertpriset” på den fasta egendom som ställts som säkerhet uppgick till 105 miljoner SKK, som redan det är ett högre belopp än de totala intäkter som EKORDA räknar med (92 miljoner SKK). För det andra visar företagets faktiska utveckling att vissa av dess produktionstillgångar snabbt fann en användare i form av Old Herold s.r.o, när det förlorade sin licens för framställning av sprit och spritbaserade drycker. Det verkar alltså som en konkurrent haft omedelbart intresse av dessa produktionstillgångar.

(89)

EKORDA-rapportens tillförlitlighet beror också på beräkningen av olika avgifter vid ett konkursförfarande. Dessa drogs från de totala intäkterna från en försäljning av tillgångarna. Medan EKORDA drog ifrån avgifter på 45 miljoner SKK, angav stödmottagaren 36 miljoner SKK i sina underlag och revisor Kochová räknade med högst 22 miljoner SKK. Noggrannheten i EKORDA:s beräkningar kan betvivlas med sådana differenser, både när det gäller avgifterna och de möjliga intäkterna från ett konkursförfarande. Det bör dock påpekas att per den 17 juni 2004 skulle i stödmottagarens fall intäkterna från en konkurs bli större än vid det föreslagna ackordsförfarandet, även vid avgifter på 36 miljoner SKK.

(90)

Avslutningsvis konstaterar kommissionen att de slovakiska myndigheterna inte håller med stödmottagaren om att skattekontoret skulle ha haft tillgång till EKORDA-rapporten före mötet med fordringsägarna den 9 juli 2004.

(91)

När det gäller Kochovás rapport kan kommissionen inte bedöma denna, då den inte har tillgång till den. Enligt tillgängliga uppgifter är det inte klart när och varför rapporten utarbetades, inte heller vilka förutsättningar och uppgifter den baserar sig på. Kommissionen har dock noterat att denna revisors slutsatser skiljer sig betydligt från EKORDA:s. I konkursförvaltare Holovačovás rapport konstateras det bara allmänt att ett ackordsförfarande är förmånligare för fordringsägare än en konkurs. Kommissionen anser inte att någon av dessa två rapporter styrker stödmottagarens påstående om att kriteriet på en borgenär i en marknadsekonomi skulle ha uppfyllts.

(92)

På grundval av tillgängligt bevismaterial drar kommissionen därför slutsatsen att en försäljning av tillgångarna genom ett konkursförfarande med största sannolikhet skulle gett stödmottagarens borgenärer större intäkter. Kommissionen anser att nästan hela intäkten från en konkurs skulle tillfallit skattekontoret, eftersom skattekontoret först skulle ha gottgjorts som förmånsberättigad fordringsägare och sedan skulle ha fått merparten av de med övriga fordringsägare delade intäkterna (då dess fordringar var större än övrigas).

(93)

Till skillnad från privata fordringsägare hade skattekontoret rätt att tillgripa skatteindrivning, som skulle ha inneburit en försäljning av fast egendom, maskiner och utrustning eller av hela företaget. Stödmottagarens argument om att ett ackordsförfarandet skyddar företaget från skatteindrivning anser kommissionen inte vara relevant. De slovakiska myndigheterna bekräftade att en skatteindrivning var ett möjligt alternativ för skattekontoret, antingen före ackordsförfarandet eller sedan skattekontoret lagt in veto mot det föreslagna ackordsförfarandet. Denna möjlighet måste därför granskas i samband med kriteriet på en borgenär i en marknadsekonomi. Stödmottagaren jämför inte det föreslagna ackordsförfarandet med det möjliga resultatet av en skatteindrivning.

(94)

I sin analys utgår kommissionen från de uppgifter stödmottagaren och de slovakiska myndigheterna lämnat. Det måste här nämnas att de slovakiska myndigheterna bekräftat att den säkerhet som ställdes till skattekontoret uppgick till 397 miljoner SKK, vilket också angavs i beslutet om att inleda det formella förfarandet. Beloppet sägs ha återfunnits i stödmottagarens bokföring. Stödmottagaren anger å andra sidan att värdet av de tillgångar som ställdes som säkerhet i ”expertpriser” uppgår till 194 miljoner SKK (se skäl 17). Även om kommissionen inte behöver fastställa vilken uppgift som är korrekt, kan följande slutsatser dras.

(95)

För det första var säkerheten motvärdet av stödmottagarens skatteskuld vid uppskov, vilket föreskrivs i lagen om skatteförvaltning. I ett expertutlåtande som stödmottagaren lämnat sägs att värdet av stödmottagarens tillgångar i praktiken bara motsvarade hälften av säkerheten, vilket i så fall innebär att de säkerheter staten kräver vid uppskov inte var tillräckliga. Det skatteuppskov som skattekontoret godkände mellan november 2002 och november 2003 och som totalt gällde 477 miljoner SKK uppfyllde alltså med all sannolikhet inte kriteriet på en borgenär i en marknadsekonomi. Eftersom skatteuppskoven gällde före och inte efter anslutningen, har kommissionen inte befogenhet att bedöma om åtgärderna är förenliga med den gemensamma marknaden. I just detta fall behöver kommissionen inte heller fastställa om åtgärderna innebär ett statligt stöd. Om de föregående skatteuppskoven emellertid innebar ett statligt stöd, kan man inte längre hänvisa till kriteriet på en borgenär i en marknadsekonomi när skulder efter uppskov senare (delvis) skrivs av.

(96)

För det andra skulle en borgenär i en marknadsekonomi om så varit möjligt föredragit en skatteindrivning framför ackordsförfarandet, även om man vid beräkningen av intäkterna från detta förfarande utgått från det av stödmottagaren föreslagna lägre värdet.

(97)

Vid en skatteindrivning kan skattekontoret direkt sälja gäldenärens tillgångar (fordringar och andra omsättningstillgångar, lösöre, fast egendom). När skattekontoret röstade för ett ackordsförfarande, hade stödmottagaren lager på 84 miljoner SKK, indrivningsbara fordringar på 63 miljoner SKK och kassatillgångar på 161 miljoner SKK (se skäl 54). Nämnas bör att bara omsättningstillgångarna (308 miljoner SKK, 8,1 miljoner euro) skulle ha överskridit intäkterna från ackordsförfarandet (225 miljoner SKK, 5,93 miljoner euro). Även om fordringarna räknades bort (29), skulle övriga omsättningstillgångar (245 miljoner SKK, 6,4 miljoner euro) fortfarande överskrida intäkterna från ackordsförfarandet. Utöver omsättningstillgångarna hade stödmottagaren också andra tillgångar, som uppgick till drygt 194 miljoner SKK.

(98)

En skatteindrivning skulle dessutom inte ha inneburit några administrativa avgifter, som däremot krävs vid ett konkursförfarande. Det är ett förfarande som skattekontoret själv inleder och handlägger, varför det kan förutsättas ske snabbt.

(99)

Kommissionen drar därför slutsatsen att en skatteindrivning av stödmottagarens tillgångar skulle lett till större intäkter än uppgörelsen.

(100)

Kommissionen uppmärksammar särskilt de slovakiska myndigheternas skrivelse som skattedirektören på Slovakiens skattemyndighet skickade till direktören på skattekontoret (se skäl 57). Denna skrivelse är ett klart bevis på att Slovakiens skattemyndighet (som tidigare haft direktkontakter med stödmottagaren) var emot ackordsförslaget och beordrade det lokala skattekontoret att inte rösta för det. Skälet som angavs i skrivelsen var att ackordsförslaget ”inte var förmånligt” för staten.

(101)

De slovakiska myndigheterna visar också på att finansministeriet i början av 2004 klart hade instruerat skattekontoren att inte acceptera uppgörelser med förslag om avskrivning av skattekontorens fordringar (30). Denna instruktion utfärdades i samband med den ändring och komplettering av lagen om skatteförvaltning av den 1 januari 2004 som syftade till striktare skatteuppbörd.

(102)

Kommissionen konstaterar vidare att skattekontoret självt överklagade uppgörelsen redan den 2 augusti 2004, dvs. inte ens en månad efter samtycket till denna.

(103)

Stödmottagaren har anfört att skattekontoret uttryckligen samtyckte till en uppgörelse innan denne inledde förfarandet. Kommissionen anser att det bevismaterial stödmottagaren lagt fram snarare pekar på motsatsen. I en skrivelse av den 3 februari 2004 skriver direktören på skattekontoret att även om han i princip inte är emot ett ackordsförfarande, kan han inte gå med på stödmottagarens förslag om en uppgörelse om att 35 % av skatteskulden betalas.

(104)

Därför kan kommissionen bara dra slutsatsen att de slovakiska myndigheterna var emot stödmottagarens förslag till en uppgörelse. De var det redan innan ackordsförfarandet inleddes den 8 mars 2004, före fordringsägarnas omröstning den 9 juli 2004 och efter domstolens godkännande av uppgörelsen.

(105)

Stödmottagaren har påpekat att långsiktiga aspekter bör beaktas, exempelvis statens framtida skatteintäkter (se skäl 46).

(106)

För det första bör det här framhållas att kriteriet på en borgenär i en marknadsekonomi skiljer sig från kriteriet på en privat investerare i en marknadsekonomi. En privat investerare i en marknadsekonomi kan besluta om att inleda en affärsrelation med ett företag, och styrs då av det långsiktiga strategiska perspektivet om rimlig avkastning på sin investering (31). En ”borgenär i en marknadsekonomi” har däremot redan en affärsrelation eller offentligrättslig relation till företaget på obestånd och kommer att försöka utverka en återbetalning av skulder (32) med bästa möjliga ränta och betalningsterminer. En hypotetisk borgenär i en marknadsekonomi kommer därför att ha andra motiv än en privat investerare i en marknadsekonomi. I rättspraxisen har därför olika kriterier tagits fram för dessa två situationer.

(107)

När det för det andra gäller analogin med en leverantör, är det viktigt att uppmärksamma att en sådan borgenärs fordringar och statens fordringar är fundamentalt olika. Eftersom en leverantörs relationer till ett företag på obestånd baseras på avtal, kan en leverantör bevisligen drabbas om denne förlorar kunden. Om företaget på obestånd avvecklas eller säljs, kommer leverantören att tvingas hitta en ny kund eller ingå avtal med den nye ägaren. Riskerna är större om leverantören är väsentligt beroende av företaget på obestånd. En sådan leverantör kommer givetvis att tänka på framtida konsekvenser. Däremot kommer statens relationer till ett företag på obestånd att baseras på offentlig rätt och kommer därför inte att vara beroende av parternas vilja. Varje ny ägare av det avvecklade företagets tillgångar blir automatiskt skattskyldig. Dessutom är staten aldrig beroende av en enskild skattebetalare. Avslutningsvis är det viktigaste argumentet att staten vid skatteuppbörd aldrig styrs av vinsthänsyn och inte agerar affärsmässigt eller med affärsmässiga hänsyn. Den anförda analogin är därför inte relevant.

(108)

Kommissionen anser att statens situation i detta fall inte kan jämföras med en hypotetisk privat investerares situation i en marknadsekonomi eller med en hypotetisk beroende borgenärs situation i en marknadsekonomi. Hänsyn kan därför inte tas till förlorade framtida skatteintäkter när kriteriet på en borgenär i en marknadsekonomi tillämpas.

(109)

Av stödmottagarens lämnade skatteöversikt framgår att huvuddelen av de skatter denne betalade från 1995 var indirekta skatter (punktskatter och mervärdesskatt). Eftersom sådana skatter betalas av slutkonsumenterna, skulle en avveckling av stödmottagaren inte påverka uppbörden, då konsumenterna skulle fortsätta att köpa beskattade produkter från andra producenter (i detta fall främst spritbaserade drycker och sprit). Stödmottagarens argument om betydande förlorade skatteintäkter i framtiden är därför inte trovärdigt.

(110)

På grundval av denna bevisning anser kommissionen att kriteriet på en borgenär i en marknadsekonomi i detta fall inte har uppfyllts, utan att staten gav stödmottagaren en fördel som denne inte kunnat erhålla på marknadens villkor.

(111)

Kommissionen anser därför att den omtvistade åtgärden utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget.

(112)

Det statliga stöd som stödmottagaren erhållit motsvarar den skuld skattekontoret avskrev vid ackordsförfarandet, dvs. 416 515 990 SKK.

(113)

Åtgärdens huvudsyfte är att stödja ett företag i svårigheter. I sådana fall kan undantaget enligt artikel 87.3 c i EG-fördraget tillämpas, där statligt stöd tillåts för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter, om det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset och om vissa villkor är uppfyllda.

(114)

Mot bakgrund av stödmottagarens produktionsprofil granskade kommissionen, om de särskilda reglerna för jordbrukssektorn var tillämpliga i detta fall. Utifrån de slovakiska myndigheternas upplysningar om stödmottagarens omsättning drog kommissionen i sitt beslut om att inleda det formella förfarandet slutsatsen att flertalet av stödmottagarens produkter inte var förtecknade i bilaga I till EG-fördraget, varför de allmänna reglerna om statligt stöd var tillämpliga på dem.

(115)

I sina synpunkter på beslutet om att inleda det formella förfarandet invände stödmottagaren mot de slovakiska myndigheternas upplysningar om dennes omsättning (se tabell 1). Denne invände dock inte mot kommissionens beslut om att vid sin bedömning utgå från de allmänna reglerna om statligt stöd. Utan hänsyn till om stödmottagarens uppgifter var korrekta (33), granskade kommissionen huruvida ovannämnda slutsats håller mot bakgrund av nya uppgifter. Kommissionen drog slutsatsen att stödmottagarens omsättning avser produkter som inte är förtecknade i bilaga I till EG-fördraget. Därför omfattas de av de allmänna reglerna om statligt stöd och inte av sektorsreglerna.

(116)

Stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter regleras av gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (34) (nedan kallade ”de nya riktlinjerna”), som ersätter de tidigare riktlinjerna från 1999 (35) (nedan kallade ”riktlinjerna från 1999”).

(117)

I övergångsreglerna i de nya riktlinjerna föreskrivs att de senare skall tillämpas på granskning av förenligheten med den gemensamma marknaden av alla undsättnings- eller omstruktureringsstöd som beviljas utan kommissionens godkännande (olagligt stöd). Detta gäller om stödet eller en del av det beviljades efter den 1 oktober 2004, alltså efter det att riktlinjerna offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning (punkt 104). Om det olagliga stödet emellertid beviljades före den 1 oktober 2004, skall granskningen företas på grundval av de riktlinjer som var tillämpliga när stödet beviljades (punkt 104).

(118)

Kommissionen konstaterar att skattekontoret godkände uppgörelsen den 9 juli 2004, med ikraftträdande den 23 juli 2004. Detta innebär att det olagliga stödet beviljades före den 1 oktober 2004. Därför var riktlinjerna från 1999 tillämpliga vid den tidpunkt då stödet beviljades.

(119)

Kommissionen drar slutsatsen att stödmottagaren är ett medelstort företag enligt kommissionens förordning (EG) nr 70/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag (36).

(120)

Enligt punkt 5 c i riktlinjerna från 1999 anses ett företag befinna sig i svårigheter, om det uppfyller villkoren i nationell lagstiftning för att vara föremål för ett kollektivt insolvensförfarande.

(121)

Stödmottagaren deltog i ett ackordsförfarande, som enligt definitionen i konkurslagen kan tillämpas på insolventa företag. Företaget är alltså berättigat till stöd till undsättning och omstrukturering.

(122)

Den omtvistade åtgärden beskrevs av de slovakiska myndigheterna som undsättningsstöd. I enlighet med riktlinjerna från 1999 tvivlade kommissionen på att stödet var förenligt med villkoren för ett undsättningsstöd. Skälen anges i avsnitt III.

(123)

Varken de slovakiska myndigheterna eller stödmottagaren reste invändningar mot dessa tvivel. Inte heller lämnades någon ny bevisning in till kommissionen.

(124)

Eftersom tvivlen inte har undanröjts, drar kommissionen slutsatsen att stödet inte uppfyller villkoren för undsättningsstöd enligt riktlinjerna från 1999.

(125)

Kommissionen uttryckte tvivel om att stödet skulle vara förenligt med omstruktureringsstöd enligt riktlinjerna från 1999. Skälen anges i avsnitt III.

(126)

Kommissionen konstaterar att de slovakiska myndigheterna, som skall bevisa att det statliga stödet är förenligt med den gemensamma marknaden, inte lämnat in någon ny bevisning beträffande denna slutsats. Kommissionen har tagit vederbörlig hänsyn till stödmottagarens synpunkter.

(127)

Enligt riktlinjerna från 1999 skall omstruktureringsstöd förutsätta en realistisk och enhetlig omstruktureringsplan som syftar till att återställa företagets långsiktiga lönsamhet. Medlemsstaten skall förbinda sig att följa planen, som måste godkännas av kommissionen. Kan företaget inte genomföra planen, betraktas detta som missbruk av stödet.

(128)

Omstruktureringsplanen skall göra det möjligt att återställa den långsiktiga lönsamheten inom rimlig tid och utifrån realistiska antaganden om de framtida villkoren för verksamheten. I omstruktureringsplanen skall de omständigheter beskrivas som ledde till att företaget hamnade i svårigheter och lämpliga åtgärder skall anges för att lösa dessa problem. Omstruktureringen får inte begränsa sig till ett finansiellt stöd i syfte att återbetala lån och överbrygga tidigare förluster, utan att frågan om orsakerna till dessa förluster utreds.

(129)

För företag i stödområden samt små och medelstora företag föreskrivs i riktlinjerna från 1999 att bidragsvillkoren skall vara mindre strikta i fråga om uppvägande åtgärder och övervakningsrapporter. Dessa omständigheter befriar dock inte sådana företag från kravet på att utarbeta en omstruktureringsplan och medlemsstaterna från förpliktelsen att bara ge stöd till en omstrukturering om en omstruktureringsplan genomförs.

(130)

Sedan det formella granskningsförfarandet inleddes bekräftade de slovakiska myndigheterna att den omstruktureringsplan som stödmottagaren skulle utarbeta för att ackordsförfarandet skulle kunna inledas bara hade granskats av den berörda domstolen, dvs. inte av den myndighet som beviljade stödet. De bekräftade också att skattekontoret inte övervakat genomförandet av planen.

(131)

I motsats till detta påstående hävdade stödmottagaren att skattekontoret granskat verksamhetsplanens möjligheter att återställa den långsiktiga lönsamheten redan före godkännandet av ackordsuppgörelsen. Detta påstående styrktes dock inte av stödmottagaren.

(132)

Denne hävdade vidare att avsaknaden av en formell omstruktureringsplan är irrelevant om kommissionen granskar stödet i efterhand, eftersom den då kan bedöma om stödmottagaren verkligen blivit lönsam. Enligt stödmottagaren kan en formell omstruktureringsplan bara krävas i samband med en förhandsbedömning och bara en sådan bedömning omfattas av riktlinjerna från 1999.

(133)

Denna argumentation är inte korrekt. Riktlinjerna från 1999 omfattar både bedömning av förenlighet och av olagligt stöd. En bedömning förutsätter alltid att omstruktureringsstödet är knutet till en genomförbar omstruktureringsplan. Kommissionen skall göra en bedömning på grundval av uppgifter som är tillgängliga när stödet beviljades.

(134)

Avslutningsvis kan slutsatsen dras att skattekontoret som bidragsgivare inte hade tillfälle att utvärdera en omstruktureringsplan och villkora avskrivningen av sina fordringar till dess genomförande, övervakat i vederbörlig ordning. Därmed uppfylldes inte det första formella villkoret, som är helt tillämpligt även på en bedömning i efterhand.

(135)

När det gäller verksamhetsplanens innehåll, lämnade de slovakiska myndigheterna inga uppgifter som skulle ha undanröjt kommissionens tvivel om att denna plan faktiskt var en sådan omstruktureringsplan som föreskrivs i riktlinjerna från 1999.

(136)

Kommissionen måste vidhålla sin slutsats, som den anförde i beslutet om att inleda det formella förfarandet. Den inlämnade verksamhetsplanen är en plan som enbart handlar om stödmottagarens akuta problem med den växande skulden till staten. I denna analyseras över huvud taget inte de omständigheter som ledde till stödmottagarens svårigheter, inte heller företagets dåvarande ekonomiska situation eller dess ekonomiska perspektiv. Eftersom en sådan analys saknades, föreslog stödmottagaren inte några konkreta åtgärder för att åtgärda svårigheternas orsaker. Den enda åtgärd som beskrivs närmare är den föreslagna ekonomiska omstruktureringen genom en uppgörelse med fordringsägarna.

(137)

I planen nämns över huvud taget inte det kapitaltillskott som stödmottagaren angivit som en av omstruktureringsåtgärderna. Inga uppgifter i akten tyder på att kapitaltillskottet från företaget Hydree Slovakia skulle uppfattas som en åtgärd för att säkerställa att stödmottagaren på lång sikt inte återgår till sin strategi att finansiera produktionen med sina mervärdes- och punktskatteskulder, vilket till slut ledde till dess svårigheter. De slovakiska myndigheterna bekräftade att kapitaltillskottet inte på något sätt minskar risken för en upprepning av de ekonomiska problemen. Dessa tvivel stärks om man beaktar att kapitaltillskottet uppgick till 21 miljoner SKK och omstruktureringsskulden utgjorde 644 miljoner SKK.

(138)

Kapitaltillskottet är i sig inget bevis på att marknaden skulle tro på att stödmottagarens långsiktiga lönsamhet återställs. Kommissionen konstaterar att stödmottagaren trots aktiva ansträngningar inte lyckades utverka något lån från en privatbank.

(139)

Kommissionen konstaterar vidare att stödmottagaren tvingades hyra ut produktionsmedel till konkurrenten Old Herold s. r. o., eftersom stödmottagaren förlorat sin licens för framställning av sprit och spritbaserade drycker. Orsaken var alltså inte att produktionen i fråga skulle gå med förlust och alltså kräva en omstrukturering. Faktum är att stödmottagaren efter förfarandet hade kunnat ansöka om en ny licens men inte gjorde det. Kommissionen konstaterar dock att stödmottagaren fortsätter sälja produkter som företaget Old Herold framställer med dennes utrustning och varumärke. Stödmottagaren planerar till och med att öka denna försäljning, enligt vad som sägs i årsredovisningen för perioden 29 april 2004 till 30 december 2004. Uthyrningen av produktionsmedlen kan därför inte betraktas som en omstruktureringsåtgärd, eftersom alla tillgängliga uppgifter visar att det inte var nödvändigt att omstrukturera denna del av produktionen.

(140)

För övriga föreslagna åtgärder i verksamhetsplanen kvarstår kommissionens tvivel. Dessa åtgärder ingår i normal affärsverksamhet och utgör helt enkelt inte några rationaliseringsåtgärder (försäljning av gammal utrustning eller fordon). De två föreslagna strukturåtgärderna beskrevs mycket vagt, utan närmare uppgifter om konkreta produkter eller tidsramar (nedläggningen av produktionen av olönsamma alkoholfria drycker och försäljningen av vissa fastigheter). De slovakiska myndigheterna bekräftade att de fastigheter som skulle säljas (administrationsbyggnaden, försäljningslokalen och rekreationsanläggningen) ännu inte hade sålts den 10 oktober 2005, dvs. denna planerade åtgärd genomfördes inte som angivits.

(141)

Det saknas en formell omstruktureringsplan och en riktig analys av problemen, av nödvändiga åtgärder för att lösa dessa och av marknadsvillkor och marknadsperspektiv. Kommissionen drar därför slutsatsen att stödmottagarens framlagda verksamhetsplan inte är en riktig omstruktureringsplan i den mening som avses i riktlinjerna från 1999 (37). Kommissionens tvivel om att stödmottagaren skulle återställa den långsiktiga lönsamheten har därför inte undanröjts.

(142)

Kommissionen drar slutsatsen att avsaknaden av en riktig omstruktureringsplan gör att dess tvivel på den långsiktiga lönsamheten kvarstår. Redan avsaknaden av en sådan leder till slutsatsen att stödet inte är förenligt med den gemensamma marknaden. Kommissionen kommer dock också att analysera ett annat centralt kriterium i riktlinjerna från 1999, nämligen att stödet skall begränsas till vad som är absolut nödvändigt.

(143)

Enligt punkt 40 i dessa riktlinjer skall stödbeloppet och stödnivån begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att möjliggöra en omstrukturering med hänsyn till stödmottagarens finansiella resurser. Stödmottagaren skall i väsentlig utsträckning bidra till omstruktureringen med egna medel.

(144)

Omstruktureringskostnaderna uppgick till 644 591 440 SKK (16,96 miljoner euro), vilket var den totala skuld som omstrukturerades genom uppgörelsen. Stödmottagaren betalade 35 % av denna summa, dvs. 225 607 028 SKK (5,93 miljoner euro).

(145)

De slovakiska myndigheterna har inte lämnat någon ytterligare förklaring när det gäller de tvivel som kommissionen har framfört på denna punkt. Stödmottagaren har förklarat sin finansiering av betalningen av den skuld som återstod efter uppgörelsen (se skäl 30). Enligt stödmottagaren uppgick dennes egna bidrag här till [mindre än 300] miljoner SKK ([mindre än 7,9] miljoner euro).

(146)

För det första anser kommissionen att stödmottagarens disponibla medel översteg den utestående skulden efter uppgörelsen. Detta innebär att stödet inte begränsades till vad som var absolut nödvändigt.

(147)

Viktigare är dock kommissionens slutsats att det lån som företaget Old Herold gav inte uppfyllde kravet på eget bidrag i riktlinjerna från 1999. Skuldförbindelser utgör ett löpande sätt att finansiera ett företags verksamhet. De utgör kortfristiga skulder som dock måste återbetalas. Bara om leverantörer tillåter längre betalningsfrister än vad som är praxis, får företaget ytterligare medel för en omstrukturering. Ett sådant uppskov är ett tecken på att marknaden tror på att lönsamheten kan återupprättas.

(148)

Stödmottagaren har aldrig visat att företaget Old Herolds betalningsuppskov skulle avvikit från normal affärspraxis mellan stödmottagaren och dennes leverantörer. En betalningsfrist på 40 dagar kan betraktas som normal affärspraxis, särskilt med tanke på att den beviljades efter uppgörelsen. Stödmottagaren hade då inte längre ekonomiska svårigheter. Huvudsyftet med uppgörelsen var just att hjälpa stödmottagaren ur dennes ekonomiska problem.

(149)

Kommissionen drar därför slutsatsen att denna längre betalningsfrist inte kan betraktas som en extern finansiering av omstruktureringen.

(150)

Utan detta uppskov skulle stödmottagarens egna bidrag i enlighet med riktlinjerna från 1999 uppgå till [mindre än 170] miljoner SKK ([mindre än 4,5] miljoner euro), dvs. utgöra [mindre än 27] % av omstruktureringskostnaderna.

(151)

Riktlinjerna från 1999 innehöll inga tröskelvärden för när stödmottagarens egna bidrag skall betraktas som väsentligt.

(152)

Mot bakgrund av kommissionens praxis vid tillämpningen av dessa riktlinjer och att kommissionens politik utmynnade i införandet av tröskelvärden i de nya riktlinjerna (38), anser kommissionen att stödmottagarens bidrag på [mindre än 27] % är ganska lågt. I enlighet med riktlinjerna från 1999 skulle ett sådant bidrag bara kunna godkännas, om alla övriga stödkrav uppfylldes. Kommissionen skulle då tvingas bedöma uppfyllandet av kriterier som huruvida företaget var verksamt i stödområdet, i vilken mån finansieringen avspeglar marknadens tilltro (utöver stödmottagaren och dennes aktieägare), företagets långsiktiga lönsamhet eller andra kännetecken för det konkreta fallet.

(153)

Mot bakgrund av ovanstående kan kommissionen i detta fall inte betrakta stödmottagarens eget bidrag som väsentligt. Den drar slutsatsen att dess tvivel på att stödmottagarens egna bidrag skulle vara väsentligt och att stödet skulle begränsats till vad som är nödvändigt inte har undanröjts.

(154)

Kommissionen drar slutsatsen att stödet inte är förenligt med den gemensamma marknaden, varken som stöd till undsättning eller som stöd till omstrukturering. Dessutom gäller inte något av undantagen i EG-fördraget.

(155)

Kommissionen konstaterar att Slovakien olagligt beviljat en avskrivning av en skuld till förmån för Frucona Košice a.s., vilket strider mot artikel 87.3 i EG-fördraget. Detta stöd är inte är förenligt med den gemensamma marknaden enligt något av undantagen i EG-fördraget.

(156)

Även om skattekontorets avskrivning uppskjutits tills kommissionens förfarande avslutats, finner kommissionen att stödmottagarens fördel uppstod vid det tillfälle när skattekontoret beslöt att avstå från en del av sina fordringar och därmed ge ett stöd till stödmottagaren. I tiden skedde detta när uppgörelsen med borgenärerna trädde i kraft den 23 juli 2004. Stödmottagarens fördel i förhållande till konkurrenterna är det faktum att skattekontoret inte drev in sina skattekrav.

(157)

För återställande av den föregående situationen skall det statliga stödet återkrävas.

30.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 112/32

(1)

Enligt artikel 88.3 i EG-fördraget och rambestämmelserna för statligt stöd till varvsindustrin (1) (nedan kallade rambestämmelserna) underrättade Tyskland genom en skrivelse av den 19 oktober 2005 (registrerad av kommissionen samma dag) kommissionen om sin avsikt att bevilja företaget Detlef Hegemann Rolandwerft GmbH & Co. KG (”Rolandwerft”) regionalstöd. Genom en skrivelse av den 16 november 2005 begärde kommissionen ytterligare upplysningar, som Tyskland lämnade genom en skrivelse av den 23 december 2005 (registrerad samma dag). Genom en skrivelse av den 18 januari 2006 (registrerad samma dag) gjorde Tyskland ändringar i det anmälda stödet.

(2)

Genom en skrivelse av den 22 februari 2006 underrättade kommissionen Tyskland om sitt beslut att inleda ett förfarande enligt artikel 88.2 i EG-fördraget med anledning av detta stöd. Kommissionens beslut att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Kommissionen anmodade Tyskland och övriga berörda parter att inkomma med synpunkter. Verband für Schiffbau und Meerestechnik inkom med sina synpunkter genom en skrivelse av den 28 juni 2006 (registrerad samma dag). Stödmottagarna yttrade sig genom en skrivelse av den 30 juni 2006 (registrerad den 7 juli 2006).

(3)

Synpunkterna skickades till Tyskland genom en skrivelse av den 17 juli 2006. Tysklands svar inkom till kommissionen genom en skrivelse av den 11 augusti 2006 (registrerad samma dag).

(4)

Tyskland skickade sitt svar på inledandet av ett formellt granskningsförfarande genom en skrivelse av den 6 april 2006 (registrerad samma dag). Skrivelsen följdes av bilagor som skickades in genom en skrivelse av den 11 april 2006 (registrerad den 12 april 2006). Kommissionen begärde ytterligare upplysningar den 17 augusti 2006, vilka Tyskland inkom med genom en skrivelse av den 14 september 2006 (registrerad den 15 september 2006). Tyskland lämnade kommissionen ytterligare upplysningar genom en skrivelse av den 20 november 2006 (registrerad samma dag). Ett möte mellan varvet och företrädare för Tyskland ägde rum den 22 november 2006. Efter mötet lämnade Tyskland kommissionen ytterligare upplysningar genom en skrivelse av den 24 november 2006 (registrerad samma dag).

(5)

Rolandwerft är mottagare av stödet. Rolandwerft ligger i tyska Niedersachsen, i Berne i Landkreis Wesermarsch, som är ett stödområde enligt artikel 87.3 c i EG-fördraget. Varvet ligger vid floden Weser, som utmynnar i Nordsjön. Varvet ingår i Hegemann-koncernen och är ett storföretag, som enligt kommissionens åsikt inte kan klassificeras som ett litet eller medelstort företag enligt definitionen på småföretag respektive små och medelstora företag (2).

(6)

Rolandwerft bygger havsgående fartyg. Kärnverksamheten är inriktad på nybyggnad av feederfartyg, som är den minsta klassen av containerfartyg. Dessutom bygger varvet specialfartyg som RoRo- och LoLo-fartyg och biltransportfartyg. År 1999 reagerade Rolandwerft på den ändrade efterfrågan på marknaden och började bygga större fartyg med en längd på […] (3) meter, en vikt på […] ton och en lastkapacitet på 850 TEU (tjugofotsenheter). För att kunna bygga större fartyg måste varvet genomföra ett investeringsprogram för att anpassa varvet, vilket bl.a. omfattade en utvidgning av fartygshissen. En förlängning av utrustningskajen planerades också, men planerna fick skjutas upp av ekonomiska skäl. Till Rolandwerfts affärsområden hör också reparation av fartyg. Reparationsarbetena utförs såväl till lands som till sjöss.

(7)

För närvarande förtillverkas fartygen i sektioner i hall 3 och i större moduler på utebyggplatsen. De förtillverkade fartygsdelarna flyttas över utebyggplatsen till bygghall 1, där de monteras ihop till nya fartyg. De nybyggda fartygen flyttas till fartygshissen och sjösätts. Fartygen fortsätter utrustas vid en utrustningskaj, som är avsedd för fartyg med en längd på högst 140 meter. Utrustningskomponenterna lyfts med en 50-tons kajkran och en 8-tons byggkran, som båda rör sig på kranbanan på kajen.

(8)

Sedan början av 1990-talet har Rolandwerft utrustat två fartyg samtidigt (utom under perioder med svag efterfrågan). Båda fartygen (som var kortare på den tiden) kunde förtöjas vid den ursprungliga kajen. När Rolandwerft började bygga större fartyg 1999 blev kajen för kort. Av ekonomiska skäl förlängde Rolandwerft emellertid inte kajen genast, utan införde som tillfällig lösning bruket att förtöja det ena fartyget parallellt med det fartyg som var förtöjt vid kajen (”parallell kajplats”). För varje fartyg som utrustades på den parallella kajplatsen måste Rolandwerft hyra en extra bilkran omkring […] gånger för en period av […] och en mindre flytande kran […] gånger för en period av […].

(9)

Att utrusta och reparera fartyg på en parallell kajplats visade sig dock vara omständligt, kostsamt och oekonomiskt. Dessutom var olycksfallsrisken större.

(10)

Stödets syfte är att främja investeringar i fem olika delar av varvet: varvshallarna 1 och 3, kajanläggning 1, svetsautomaterna och byggandet av en ny kaj. Största delen av investeringarna har redan genomförts. Det ansöktes om stöd innan investeringarna började.

(11)

Enligt uppgifter från Tyskland leder investeringarna till att 35 nya arbetsplatser skapas vid Rolandwerft. En del av tillverkningen sköttes tidigare på entreprenad av ett stålföretag i […], som tillverkade förskeppssektioner åt Rolandwerft. Tack vare investeringarna kan Rolandwerft återigen integrera tillverkningen av förskeppssektioner i sin egen produktionsprocess.

(12)

Med hjälp av investeringarna skall hall 1 förlängas med 55 meter. Enligt vad som meddelats kommissionen måste en stor del av fartygsbyggandet i dagens läge ske utomhus. När investeringsprojektet har genomförts kommer nästan allt arbete att kunna utföras inne i hallen.

(13)

I hall 3 finns anläggningarna för tillverkning av sektioner. Hallporten var ursprungligen bara 17,4 meter bred, medan de fartyg som byggs vid Rolandwerft vanligen har en bredd på 22,2 meter. Därför kunde sektionerna inte byggas i den riktning som monteringen förutsatte, utan måste byggas på tvären i hallen för att senare kunna transporteras genom porten. Därefter måste sektionerna vändas nittio grader med hjälp av bilkranar för att kunna fogas samman med de angränsande sektionerna. Den här metoden var tidsödande och kostsam. På grund av den smala hallporten var också sektionernas djup begränsat, så att Rolandwerft tvingades tillverka fartygen i fler sektioner än vad som egentligen var nödvändigt. För att avhjälpa problemet måste hallporten breddas. Den delen av projektet genomfördes 2004.

(14)

År 2004 genomfördes vidare en del av investeringsprojektet som innebar att hallen förlängdes i nordvästlig riktning. I den här delen av hallen svetsas sektionerna ihop till moduler. Tack vare förlängningen av hallen kan svetsarbeten numera utföras inne i hallen, oberoende av vädret. Kranbanorna förlängdes till den nya delen av sektionshallen.

(15)

De enskilda sektionerna byggs ovanpå kölblocken, med vilka sektionerna också transporteras. Eftersom Rolandwerft bygger större fartyg efter de investeringar som gjordes 1999, motsvarade det gamla kölblockssystemet inte längre kraven. Dessutom måste sektionerna passas exakt mot varandra innan de svetsas ihop. Innan investeringarna gjordes använde man en bilkran, vilket var kostsamt och tidskrävande. Därför investerade varvet 2004 i moderna hydrauliska kölblock, varefter det blev mycket enklare att passa in sektionerna i varandra.

(16)

Ett annat investeringsprojekt, som inleddes i augusti 2005, gäller en förlängning av hall 3 i sydöstlig riktning och tjänar också syftet att arbetena inte längre skall behöva utföras utomhus.

(17)

Till investeringsprojektet hör också att kranbanan vid den ursprungliga kajen förlängs med 96 meter. Kajen är 200 meter lång. Innan kranbanan förlängdes kunde bara omkring hälften av fartygen utrustas med hjälp av kranen. För att utrusta den andra hälften måste Rolandwerft sätta in […] bilkranar. Kranbanan förlängdes på ett sådant sätt att fartygen nu kan utrustas med kranen i sin fulla längd. Också den här investeringen genomfördes 2004.

(18)

År 2004 investerade varvet också i moderna svetsautomater som gör att förekommande svetsarbeten kan utföras automatiskt och snabbare än tidigare.

(19)

Investeringsprogrammet för åren 2005 och 2006 omfattar byggandet av en ny, kompletterande utrustningskaj. Meningen är att den ursprungliga kajen skall förlängas med cirka 180 meter för detta ändamål. Byggandet av utrustningskajen kräver bl.a. följande åtgärder: Muddring av flodbottnen, fyllnadsarbeten på landsidan och anslutning till gatu- och vägnätet. Dessutom måste kranbanan förlängas med ytterligare 150 meter, en 35-tons kran måste anskaffas och installeras och underhållet måste säkerställas. Arbetena i anslutning till detta påbörjades i augusti 2005.

(20)

Beslutet att börja bygga större fartyg från och med 1999 gav upphov till dessa investeringsprojekt. Redan då investerade varvet i att förbättra utrustningen av fartygshissen för att anpassa sina anläggningar. Enligt stödmottagarna senarelades investeringarna i kajen huvudsakligen av två skäl: För det första behövdes de disponibla medlen mer akut för Peene-varvet (också en del av Hegemann-koncernen), som vid den tidpunkten genomgick en omfattande omstrukturering. På grund av en konjunktursvacka som varade några år fanns det inga pengar att slutföra investeringsåtgärderna vid Rolandwerft. För det andra var det lättast att skjuta upp investeringarna, eftersom det var fullt möjligt tekniskt sett (om än något oekonomiskt) att utrusta och reparera fartyg som ligger parallellt intill varandra.

(21)

Investeringsprojektet har dessutom den fördelen att varvet tack vare den nya kajen i fortsättningen kan delta i anbudsförfaranden för nybyggnad och reparation av örlogsfartyg. Med tanke på riskerna med att arbeta med två parallellt liggande fartyg samtidigt hade Rolandwerft ditintills inte fått bygga och reparera fartyg för den tyska flottan. På grund av riskerna vägrade den tyska flottan tilldela Rolandwerft kontrakt, trots att varvet i princip hör till dem som kan konkurrera om sådana kontrakt.

(22)

Kostnaderna för projektet uppgår till sammanlagt 13 miljoner euro och fördelar sig på följande sätt – Tabell:

(23)

Tyskland avser att bevilja Rolandwerft ett statligt stöd på 1,56 miljoner euro. De stödberättigande kostnaderna motsvarar de totala kostnaderna på 13 miljoner euro för projektet, och stödnivån blir således 12 %. Stödet beviljas enligt en godkänd regionalstödsordning (4). Det ansöktes om stöd innan investeringarna började.

(24)

Stödet beviljas av delstaten Niedersachsen via NBank Hannover.

(25)

Det formella granskningsförfarandet inleddes eftersom kommissionen hyste tvivel om stödets förenlighet med de tillämpliga rambestämmelserna. Kommissionen tvivlade på att investeringarna i den nya utrustningskajen kunde betraktas som investeringar i befintliga anläggningar.

(26)

Dessutom misstänkte kommissionen att Rolandwerfts investeringar skulle kunna leda till en ökning av varvets produktionskapacitet, vilket vore oförenligt med rambestämmelserna och den gemensamma marknaden.

(27)

Kommissionen mottog synpunkter från stödmottagaren Rolandwerft och från Verband für Schiffbau und Meerestechnik.

(28)

Enligt stödmottagaren ökar investeringsprojektet inte varvets kapacitet att bygga fartyg. Stödmottagaren hänvisar till att varje produktionsökning följs av en kapacitetsökning vid de aktuella befintliga anläggningarna. Det behöver dock inte betyda att varvets kapacitet ökar också totalt sett. I fallet Rolandwerft ledde investeringarna visserligen till en produktionsökning, men det betyder inte att varvets totalkapacitet ökar. I stället absorberas produktivitetsökningen av en ökad intern produktionsverksamhet, då varvet självt sköter tillverkning som tidigare lades ut på entreprenad. Därför ökar inte produktionsvolymen mätt i kompenserade bruttoton (compensated gross tonnes, CGT).

(29)

Stödmottagaren lägger fram en översikt över de fartyg som tillverkats de senaste åren samt över varvets orderböcker. År 2004 tillverkade Rolandwerft […] fartyg, vilket motsvarar cirka […] CGT. År 2006 planerade man bygga […] fartyg med en kapacitet på […]. För 2007 och 2008 eftersträvas en årlig produktionsvolym på […] CGT.

(30)

Stödmottagaren förklarar att varvet tidigare vid enstaka tillfällen köpt sektioner eller kompletta fartygsskrov av andra företag. Rolandwerfts produktionsvolym kan dock inte ökas genom köp av skrov och sektioner från underleverantörer, eftersom det tar en viss tid att utrusta ett fartyg och de befintliga anläggningarna inte gör det möjligt att effektivt utrusta fler fartyg. Det är till exempel bara möjligt att bygga ett fartyg i taget i de nuvarande hallarna. Hopmonteringen i hall 1 tar ungefär […] veckor per fartyg.

(31)

Stödmottagaren lade fram information om produktionsgången vid varvet. Enligt uppgifterna har varvet redan full belastning, och det kommer inte att finnas någon möjlighet att tillverka fler fartyg ens efter det att investeringsprojektet har genomförts. Varvsanläggningarnas totalkapacitet är begränsad till omkring […]–[…] CGT, vilket man kunde ha uppnått redan innan investeringsprojektet genomfördes genom att anlita underleverantörer.

(32)

Stödmottagaren konstaterar att varvet tack vare investeringsprojektet skulle kunna delta i anbudsförfaranden för att bygga, reparera och bygga om örlogsfartyg. Hittills har varvet inte haft den möjligheten, eftersom arbetena krävde en parallell kajplats. Produktionsvolymen i CGT skulle därför minska jämfört med dagens nivå, eftersom örlogsfartyg inte betraktas som handelsfartyg. Slutligen konstaterar stödmottagaren att även om kommissionen inte delar Tysklands uppfattning att rambestämmelserna inte förbjuder investeringsstöd till projekt som är förknippade med en produktionsökning, saknar det relevans för bedömningen av stödets förenlighet med den gemensamma marknaden, eftersom det inte är fråga om någon kapacitetsökning.

(33)

Stödmottagaren anför vidare att investeringarna enbart avser befintliga anläggningar. Särskilt investeringarna i en förlängning av kajen för att båda fartygen skall kunna utrustas direkt från kajanläggningen avser inte byggande av en ny anläggning. Varvet har redan nu två parallella kajplatser för utrustning av fartyg. Stödmottagaren betonar att den parallella kajplatsen innebär en förhöjd säkerhetsrisk och att flottan därför vägrar tilldela Rolandwerft kontrakt. Syftet med den planerade investeringen är att bygga om den nuvarande kajen för att höja dess produktivitet. Stödmottagaren lägger fram uppgifter om hur många veckor per år den parallella kajplatsen har använts och hur den skall användas i framtiden.

(34)

Stödmottagaren uppger vidare att syftet med förlängningen av kranbanan och installeringen av en kran i samband med förlängningen av kajen är att man skall kunna upphöra med den ineffektiva och kostsamma användningen av de bilkranar och flytande kranar som för närvarande används vid utrustning av fartyg på den parallella kajplatsen. Investeringsprojektet skulle göra det möjligt att utrusta det andra fartyget direkt från kajen, vilket skulle öka kostnadseffektiviteten och produktiviteten.

(35)

Det tyska Verband für Schiffbau und Meerestechnik (nedan kallat förbundet) anser att kommissionens misstankar om en eventuell kapacitetsökning saknar grund i rambestämmelserna. Det rådande marknadsläget berättigar inte heller till några betänkligheter, och framför allt leder det planerade stödet inte till att konkurrensen snedvrids.

(36)

Förbundet anser att gemenskapens politik när det gäller statligt stöd till varvsindustrin har ändrat inriktning under årens lopp. Rambestämmelserna innehåller inga klausuler som förbjuder investeringsstöd för att öka kapaciteten. Förbundet utgår från att sådana klausuler inte längre betraktas som ändamålsenliga. Förbundet påpekar vidare att de sektorspecifika bestämmelser som tidigare ingick i rambestämmelserna har frångåtts i mån av möjlighet. Kapacitetsfrågan nämns endast i samband med nedläggningsstöd. Andra typer av stöd, t.ex. stöd till omstrukturering, omfattas av de allmänna bestämmelserna om statligt stöd.

(37)

Förbundet hävdar vidare att en snäv tolkning av bestämmelserna strider mot initiativet LeaderSHIP 2015, som är ett led i genomförandet av Lissabonstrategin. Det europeiska näringslivets konkurrenskraft och produktivitet skall ökas med hjälp av investeringar i forskning, utveckling och innovation, vilket kräver investeringar i moderna produktionsanläggningar. Om statligt investeringsstöd inte får åtföljas av kapacitetsökningar strider det mot syftet med initiativet LeaderSHIP 2015, särskilt syftet att befästa och stärka positionen inom vissa marknadssegment. Ett av marknadssegmenten är marknaden för små och medelstora containerfartyg, där Europa fortfarande har en utmärkt position i förhållande till Korea och Kina.

(38)

Förbundet anser att de planerade investeringarna inte snedvrider konkurrensen. Det finns ingen överkapacitet för närvarande eftersom det råder högkonjunktur på den globala varvsmarknaden. Efterfrågan är fortsatt gynnsam, men väntas minska något 2008 och 2009. Tack vare den kontinuerligt ökande världshandeln ökar också sjötransporterna. Detta gäller särskilt transporten av industrivaror med containerfartyg. Efterfrågan på större fartyg på 5 000–8 000 TEU, som inte kan anlöpa mindre hamnar, ökar. Det leder i sin tur till en större efterfrågan på mindre feederfartyg som används till att fördela containrarna. Rolandwerft kan tillverka fartyg på högst 900 TEU.

(39)

Enligt förbundet är feederfartyg ett viktigt segment inom de tyska varvens affärsområde. De viktigaste konkurrenterna är ändå de kinesiska varven, som är klara marknadsledare med 42,5 % av alla kontrakt på världsmarknaden. Tyskland kommer god tvåa med 26,8 % av kontrakten.

(40)

Inom segmentet för fartyg på högst 900 TEU finns det bara ett fåtal europeiska konkurrenter, som framför allt är etablerade i Tyskland och Nederländerna. Förbundet ser en stor tillväxtpotential inom det segmentet. Eftersom de kinesiska varven erbjuder sina fartyg till låga priser kan tyska och andra europeiska varv behålla sin marknadsposition endast genom att hålla hög kvalitet och fortlöpande öka sin produktivitet.

(41)

Förbundet framhåller vidare att Kina och Vietnam ökar sin kapacitet att bygga nya fartyg och därmed också ökar sina marknadsandelar. Det här visar att konkurrensen inom varvsindustrin är snarare global än europeisk.

(42)

I sina synpunkter på det formella granskningsförfarandet hänvisar Tyskland till att punkt 26 i rambestämmelserna inte innehåller några bestämmelser om kapacitet. Punkt 26 innehåller i synnerhet inga bestämmelser som förbjuder investeringsstöd för projekt som utöver en produktivitetsökning leder till en kapacitetsökning. Tyskland betonar dessutom att en ökning av produktiviteten är ett av de viktigaste målen för gemenskapens politik inom denna sektor av ekonomin. Syftet med initiativet LeaderSHIP 2015 är att förbättra de europeiska varvens konkurrenskraft och att minska de nackdelar den europeiska varvsindustrin har drabbats av på grund av att fartygsbyggandet i Asien subventioneras. Enligt Tyskland kan detta mål endast nås genom en ökad produktivitet.

(43)

Tyskland menar vidare att man utifrån punkt 3 i rambestämmelserna inte kan dra slutsatsen att effekterna av ett investeringsprojekt på kapaciteten måste beaktas när projektets förenlighet med den gemensamma marknaden bedöms. Dessutom anser Tyskland att det inte längre är de faktorer som anges i punkt 3 i rambestämmelserna som präglar varvssektorn, utan kännetecknande för nuläget är framför allt en välfylld orderstock, höga priser och kapacitetsbrist.

(44)

Tyskland betonar dessutom att den europeiska varvsindustrins marknadsandel har minskat under de senaste årtiondena och att Japan, Korea och Kina har ökat sina marknadsandelar med hjälp av statligt stöd. Sådant stöd nämns i punkt 3 c i rambestämmelserna som en av de faktorer som skall beaktas. De europeiska varven måste därför göra allt de kan för att öka sin produktivitet.

(45)

Enligt tysk uppfattning leder en produktivitetsökning automatiskt till en ökad produktion vid anläggningen. En produktivitetsökning enligt rambestämmelserna kan därför inte betyda att samma volym tillverkas med en mindre insats, dvs. med mindre arbete. Tyskland hänvisar därefter till syftet med regionalstöd, som skall främja regional utveckling och skapande av sysselsättning. En produktivitetsökning kan därför inte i det avseendet leda till att antalet arbetsplatser minskar.

(46)

Tyskland konstaterar om marknadsläget att frakttrafiken håller på att öka och att en tendens mot större fartyg kan skönjas inom segmentet för containerfartyg. Det finns redan fartyg med en lastkapacitet på 5 000 TEU och i de nya prognoserna talas det redan om fartyg med en lastkapacitet på 8 000 TEU. Eftersom sådana större fartyg bara kan anlöpa ett fåtal hamnar, behövs det ändå mindre fartyg för att fördela lasten vidare. Därför kommer den livliga efterfrågan på de feederfartyg på 850 TEU som Rolandwerft tillverkar inte att försvagas.

(47)

Dessutom redogör Tyskland närmare för investeringsprojekten och bifogar bilder för att åskådliggöra åtgärderna och situationen vid varvet.

(48)

Förlängningen av hall 1 gör det möjligt att bygga ett komplett fartyg i hallen, vilket inte är möjligt för närvarande. Arbetet skulle bli produktivare och effektivare om de nuvarande produktionsytorna fick tak över sig.

(49)

Tyskland förklarar vidare att ett fartyg som ligger vid kaj 1 för närvarande tar upp bara två tredjedelar av kajen. Den södra änden av den oanvända kajen skall förlängas. Detta leder inte till att en ”ny anläggning” byggs i den mening som avses i rambestämmelserna. När kajen har förlängts utrustas den med en kran som ersätter den nuvarande bilkranen.

(50)

Tyskland hänvisar till att den parallella kajplatsen användes […] gånger per år (inklusive leveranser) under perioden 2003–2005. Tyskland bekräftar återigen att den parallella kajplatsen kommer att flyttas till den nya kajen. Den nya kajen kommer att användas ungefär lika länge under ett år som den parallella kajplatsen har använts under de senaste åren. Tyskland förklarar vidare att utrustandet av ett fartyg på den parallella kajplatsen medför en större risk, eftersom den erforderliga flytande kranen måste placeras mitt i floden Weser. Därför kommer inga fartyg att utrustas på den parallella kajplatsen vid kaj 1 i framtiden.

(51)

Enligt Tysklands uppfattning kan förlängningen av utrustningskajen, som skall göra det möjligt att utrusta två fartyg från kajen, inte jämföras med byggandet av en ny anläggning. Det rör sig bara om en liten förlängning av den nuvarande kajen. Också utan investeringsprojektet vore kajen längre än ett feederfartyg, så varvet kan i alla händelser utrusta två kortare fartyg samtidigt.

(52)

Tyskland anser att Rolandwerft därför redan har två utrustningsplatser, även om den ena av dem ligger i den ”andra raden”. Eftersom det andra fartyget inte ligger inom räckhåll för kajkranen, måste bilkranar eller flytande kranar användas. Efter förlängningen av kajen blir arbetet betydligt effektivare, eftersom fartyget kan utrustas direkt från kajen. Tyskland betonar dessutom att den tyska flottan vägrar tilldela Rolandwerft kontrakt därför att varvet utrustar fartyg i parallella rader.

(53)

Enligt Tyskland är det inte fråga om att bygga en ny anläggning, om den andra kajplatsen placeras vid en förlängd kaj som redan finns, utan snarare en åtgärd för att öka produktiviteten vid båda kajplatserna, då dessa inte längre är parallella utan ligger efter varandra. De nya kranen som skall monteras på den nya kajen ersätter de nuvarande bilkranarna och flytande kranarna. Arbetet blir produktivare när den nya kranen tas i bruk.

(54)

Tyskland betonar att åtgärden därför är nödvändig därför att det är tidsödande och ineffektivt att utrusta ett fartyg som ligger intill ett annat. Dessutom ger projektet Rolandwerft en möjlighet att delta i den tyska flottans anbudsförfaranden för reparation och ombyggnad av fartyg.

(55)

Tyskland förklarar vidare att Rolandwerft ursprungligen byggde mindre feederfartyg, och då var det möjligt att förtöja två fartyg vid kajen samtidigt. Marknadsefterfrågan koncentrerades emellertid alltmer på bredare och längre feederfartyg, så att det inte längre samtidigt fanns plats för två sådana fartyg placerade efter varandra. Varvet började därför tillämpa metoden att i samband med utrustning och reparation av fartyg förtöja ett andra fartyg parallellt med det fartyg som låg direkt vid kajen. Kajförlängningen innebär endast att anläggningarna anpassas till längre fartyg.

(56)

Tyskland konstaterar att Rolandwerft tidigare vid enstaka tillfällen har samarbetat med Peene-varvet och utrustat fartygsskrov som Peene-varvet har förtillverkat. På senare tid har Rolandwerft dock endast tillverkat fartyg som helt och hållet tillverkats vid det egna varvet. Tyskland förklarar att reparationsverksamheten inte kan utökas så länge som den nuvarande nybyggnadsvolymen bibehålls. En del av reparationsarbetena utförs på land. Därför behövs det en utebyggplats, som dock redan används till att bygga nya fartyg.

(57)

Tyskland förklarar vidare att den nya kranen inte enbart kommer att användas vid den nya kajen, utan att den också leder till en optimering av kapaciteten att lyfta last vid den ursprungliga kajen, eftersom den ökar den maximala lyftkraften vid den ursprungliga kajen.

(58)

Tyskland hänvisar till att förbundet delar denna ståndpunkt. Tyskland anser att förbundets ställningstagande har stor tyngd, eftersom det företräder den tyska sjötransportsektorns, de tyska varvens och deras leverantörers politiska och ekonomiska intressen. Dessutom har förbundet i egenskap av företrädare för olika intressegrupper tillgång till senaste information om marknaden. Om förbundet finner att det planerade stödet till Rolandwerft inte är till nackdel för den tyska varvsindustrin borde kommissionen ta hänsyn till detta. Tyskland framhåller vidare att inga negativa ställningstaganden som riktar sig mot stödet har inkommit till kommissionen.

(59)

När det gäller stödmottagarens egna synpunkter betonar Tyskland att Rolandwerft anser att investeringsprojektet inte leder till någon kapacitetsökning. Tyskland bekräftar att man inte anser den här frågan relevant för bedömningen av stödets förenlighet med den gemensamma marknaden.

(60)

Enligt artikel 87 i EG-fördraget är stöd som lämnas av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Enligt EG-domstolens och förstainstansrättens rättspraxis uppfylls villkoret att handeln skall påverkas om det stödmottagande företaget ägnar sig åt ekonomisk verksamhet som omfattar handel mellan medlemsstater.

(61)

Stödet beviljas av delstaten Niedersachsen och skall således betraktas som statligt stöd. Det ger Rolandwerft en fördel som varvet inte hade fått på marknaden. Rolandwerft bygger havsgående fartyg. Eftersom sådana fartyg omfattas av handel hotar åtgärden snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstater. Stödet är följaktligen ett statligt stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget och skall bedömas därefter.

(62)

I artikel 87.2 och 87.3 i EG-fördraget anges vilka undantag från det generella stödförbudet i artikel 87.1 som kan komma i fråga.

(63)

Kommissionen har utfärdat rambestämmelser för bedömning av stöd inom varvssektorn. De innehåller särskilda bestämmelser om stöd till varvsindustrin, i den mån varvssektorns särdrag kräver särbehandling. I rambestämmelserna avser ”nybyggnad av fartyg” nybyggnad inom gemenskapen av havsgående handelsfartyg med automatisk framdrivning. Med ”reparation av fartyg” avses reparation eller återställande i gott skick inom gemenskapen av havsgående handelsfartyg med automatisk framdrivning. Rolandwerfts affärsverksamhet omfattas av dessa definitioner, så stödet i fråga skall bedömas mot bakgrund av rambestämmelserna. Rolandwerft tillverkar inga fiskefartyg för gemenskapen. Enligt riktlinjerna för granskning av statligt stöd inom sektorn för fiske och vattenbruk (5) får varv inte beviljas stöd för nybyggnad av fiskefartyg.

(64)

I punkt 26 i rambestämmelserna heter det att ”Regionalstöd för nybyggnad, reparation eller ombyggnad av fartyg kan betraktas som förenligt med den gemensamma marknaden bara om det beviljas för investeringar för att förbättra eller modernisera befintliga varv i syfte att öka produktiviteten i befintliga anläggningar och inte är kopplat till en finansiell omstrukturering av varvet/varven i fråga”.

(65)

Stödnivån får inte överstiga 12,5 % eller det tillämpliga taket för regionalstöd enligt artikel 87.3 c i EG-fördraget, beroende på vilket som är lägre. I det här fallet skall taket på 12,5 % tillämpas. Dessutom skall stödet begränsas till de stödberättigande kostnaderna enligt definitionen i de tillämpliga riktlinjerna för statligt regionalstöd (6).

(66)

Syftet med dessa investeringsåtgärder är att rationalisera produktionsprocessen vid Rolandwerft genom att förbättra utrustningen vid anläggningarna och genom att lägga tak över det område som tidigare låg utomhus. Dessa åtgärder kan därför betraktas som investeringar i modernisering eller sanering av ett befintligt varv.

(67)

En del av projektet avser förlängningen av hall 1 samt förlängningen av hall 3 mot nordväst och sydost. Kommissionen anser att förlängningen av fartygshallarna avser befintliga anläggningar. Projektet leder de facto inte till att det byggs en ny kompletterande fartygshall. Syftet med förlängningen är bara att nybyggnad av fartyg som tidigare skett utomhus nu skall börja utföras inne i hallen.

(68)

Övriga investeringar i hall 3, som syftar till att förlänga kranbanan och bredda hallporten samt modernisera kölblocken, skall också betraktas som investeringar i befintliga anläggningar. Kommissionen anser vidare att förlängningen av kranbanan på kaj 1 och investeringarna i moderna svetsautomater också är investeringar i befintliga anläggningar. Detta ansåg kommissionen redan i sitt beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande.

(69)

Kommissionen utgår från att syftet med investeringarna är att öka produktiviteten vid befintliga anläggningar. Förlängningen av hallarna kommer att leda till ökad produktivitet, eftersom arbetet numera kan utföras oberoende av väderlek. Breddningen av portarna i hall 3 leder till en betydande kostnadssänkning, eftersom sektionerna inte längre måste vändas och eftersom djupare sektioner kan byggas. Detsamma gäller förlängningen av kranbanan i hall 3 och på kaj 1, som avlägsnar behovet av […] bilkranar, anskaffningen av hydrauliska kölblock, varefter det inte längre är nödvändigt att manuellt rikta enskilda sektioner med hjälp av bilkranar, och anskaffningen av svetsautomater, som sparar tid och pengar jämfört med manuell svetsning.

(70)

Investeringsprojektet har en tydlig effekt på produktiviteten, men däremot är kapacitetseffekterna obetydliga, eftersom inga nya anläggningar uppstår och eftersom alla kapacitetsökningar bara är en följd av den ökade produktiviteten vid de befintliga anläggningarna. Stödmottagaren hänvisade också till att produktivitetsökningen inte i sig leder till någon ökad kapacitet vid varvet mätt i kompenserade bruttoton, eftersom produktivitetsökningen absorberas av en ökad intern produktion vid anläggningarna, då varvet självt sköter tillverkning som tidigare lades ut på entreprenad. Kommissionen anser därför att det inte är fråga om någon oproportionerlig ökning av kapaciteten.

(71)

Kommissionens slutsats blir därför att åtgärderna 1–6 i tabellen i punkt 22 kan betraktas som investeringar i modernisering eller sanering av ett befintligt varv för att öka produktiviteten vid befintliga anläggningar. Kostnaderna på 8 360 000 euro i samband med detta skall således betraktas som stödberättigande kostnader.

(72)

Åtgärderna 7 och 8 i tabellen i punkt 22 avser byggande av en ny kompletterande kaj och anskaffning av en ny kran. Kommissionen anser att dessa investeringar kan klassificeras som sanerings- och moderniseringsåtgärder av två orsaker. För det första brukade Rolandwerft redan före investeringsprojektet utrusta och reparera två fartyg samtidigt genom att förtöja ett fartyg parallellt intill det fartyg som låg direkt vid kajen. Det var en ineffektiv och kostnadsintensiv metod. Tack vare investeringarna kan två fartyg förtöjas direkt vid kajen vid Rolandwerft och på det sättet kan båda fartygen utrustas under gynnsammare förutsättningar. För det andra är dessa investeringar de sista i en rad investeringar som inleddes 1999 för att anpassa varvet till byggande av större fartyg. Varvet hade ställt om sin produktion eftersom efterfrågan hade förskjutits från betydligt mindre feederfartyg till de feederfartyg som tillverkas vid Rolandwerft i dag. Kommissionen är av den uppfattningen att en anpassning av produktionen till efterfrågan på marknaden kan ses som en modernisering.

(73)

Syftet med investeringarna är också att öka produktiviteten vid de befintliga anläggningarna. Att utrusta fartyg vid den ursprungliga kajen blir mer ekonomiskt, då fartygen inte längre ligger bredvid varandra och då man inte längre behöver gå över det fartyg som ligger vid kajen. Även om det finns fog för antagandet att den nya kajen inte enbart innebär att en redan befintlig anläggning flyttas, anser kommissionen ändå att byggandet av den nya utrustningskajen leder till att produktiviteten ökar vid den ursprungliga kajen.

(74)

Också den andra kranen, som kommer att monteras på den förlängda kajen, leder till en produktivitetsökning vid den ursprungliga kajen. De båda kranarna har tillsammans en lyftkraft på totalt 85 ton, vilket skall jämföras med den tidigare maximala lyftkraften på 50 ton. Det betyder att kajkranarna kommer att kunna lyfta last som tidigare krävde en flytande kran. Efter investeringarna behövs de flytande kranarna bara till att montera in fartygsmotorn. Övrigt lyftarbete kan utföras med de båda kranarna på den förlängda kajen. För det andra kommer den ursprungliga kranen ofta att användas vid arbeten som utförs på en byggplats utomhus strax bakom kajen. Efter investeringarna kan den andra kranen användas när den första kranen behövs för arbeten på denna utebyggplats. På så sätt behöver arbetet med att utrusta fartyg inte avbrytas i sådana faser.

(75)

Kommissionen drar därför slutsatsen att syftet med investeringarna är att öka produktiviteten vid de befintliga anläggningarna.

(76)

Kommissionen anser vidare att investeringarna inte kommer att leda till en oproportionerligt stor ökning av kapaciteten.

(77)

Kommissionen konstaterar inledningsvis att två fartyg har utrustats samtidigt vid Rolandwerft i 15 års tid. Att utrusta fartyg som ligger parallellt intill varandra var tänkt som en tillfällig lösning i väntan på att investeringarna skulle genomföras. Att den tillfälliga lösningen blev så pass långvarig beror enligt uppgifter från Tyskland på det speciella marknadsläget och de specifika förhållandena vid varvet. Varvets ägare, Hegemann-koncernen, hade beslutat att i första hand investera de disponibla medlen i Peene-varvet. Efter det att omstruktureringen av Peene-varvet slutförts 2005 och marknaden återhämtat sig kunde Hegemann-koncernen nu avsluta projektet med att modernisera Rolandwerft. Eftersom varvet under de senaste 15 åren regelbundet har utrustat två fartyg samtidigt (bortsett från avbrott under perioder av låg efterfrågan), ser kommissionen ingen anledning anta att Rolandwerft skulle ha haft kapacitet att utrusta bara ett fartyg före investeringarna.

(78)

I tekniskt hänseende hindrar flaskhalsar i de tidigare arbetsfaserna, dvs. i varvshallarna och på utebyggplatsen, Rolandwerft från att öka sin produktion av nya fartyg och sin reparationsverksamhet. Hallarna och utebyggplatsen är redan fullt belastade, vilket hindrar en eventuell produktionsökning. När det gäller reparationsverksamheten förklarade Tyskland att cirka 50 % av varje reparationsuppdrag måste utföras på land, dvs. på utebyggplatsen, men att dess kapacitet redan är fullt utnyttjad på grund av nybyggnad av fartyg. Därför är extra reparationsarbeten möjliga bara i stället för och inte utöver nybyggnad av fartyg. Samma argument gäller för ombyggnad av fartyg. Eftersom investeringarna inte avser flaskhalsarna kan kapaciteten att bygga, reparera och bygga om fartyg inte öka. Dessutom måste det framhållas att det skulle kräva stora insatser att arbeta bort dessa flaskhalsar, som är typiska för det här varvet, eftersom det skulle kräva en fördubbling av produktionsprocessen.

(79)

Kommissionen har vidare undersökt om den nya kajen skulle leda till en ökning av varvets kapacitet när det gäller att utrusta fartygsskrov som tillverkats av något annat företag. Också i det fallet är det varvshallarna som utgör flaskhalsen. Medan de nya fartyg som byggs vid Rolandwerft förutrustas i varvets hallar, är fartygsskrov som tillverkats av något annat företag i regel nästan tomma och kräver omfattande utrustningsarbeten. Att utrusta dessa fartygsskrov kräver tekniska anläggningar på kajen som normalt sett behövs i hallarna för nybyggnad av fartyg. När varvshallarna och de anläggningar som hör till dem är fullt belastade, kan anläggningarna inte samtidigt användas till att utrusta fartygsskrov. Därför kan Rolandwerft inte utvidga sin verksamhet när det gäller att utrusta fartygsskrov som tillverkats av något annat företag och samtidigt bibehålla sin nuvarande höga nivå på området nybyggnad och reparation av fartyg.

(80)

Tyskland har dessutom uppgett att Rolandwerft för närvarande inte utrustar fartygsskrov och inte heller planerar sådan verksamhet. Under år med stark efterfrågan är en sådan verksamhet mycket osannolik, eftersom potentiella leverantörer av fartygsskrov har orderböckerna fyllda för flera år framåt och Rolandwerft därför inte kan skaffa förtillverkade fartygsskrov av erforderlig kvalitet på marknaden. Den affärsverksamhet Rolandwerft faktiskt bedrivit under de senaste åren bekräftar denna uppgift, eftersom inga extra förtillverkade fartygsskrov har utrustats vid varvet, även om det hade varit teoretiskt möjligt att genomföra vid den parallella kajplatsen. Dessutom har Tyskland anfört att det kan antas att också Rolandwerfts orderstock skulle krympa vid en tillbakagång på marknaden, då varvets leverantörer återigen skulle ha ledig kapacitet och de skulle finnas fartygsskrov att tillgå på marknaden, I ett sådant fall skulle Rolandwerft av ekonomiska skäl snarare utnyttja sin egen kapacitet till att bygga egna fartygsskrov än till att utrusta förtillverkade fartygsskrov. Även om varvet utrustade förtillverkade fartygsskrov skulle en sådan verksamhet inte komplettera nybyggnad av fartyg utan ersätta den.

(81)

Kommissionen konstaterar att även om investeringarna hypotetiskt ledde till en svag kapacitetsökning när det gäller att utrusta fartygsskrov som tillverkats av något annat företag, skulle en sådan ökning av anförda tekniska skäl i alla händelser vara minimal. Eftersom den uppnådda produktivitetsökningen, främst tack vare kostnadsbesparingarna då hyrkranar inte längre behövs, vore betydande kan en obetydlig kapacitetsökning på grund av ibland förekommande utrustning av fartygsskrov inte betraktas som oproportionerlig.

(82)

Kommissionen konstaterar vidare att Rolandwerft till stöd för sitt påstående att ingen kapacitetsökning eftersträvas har utfäst sig att inte utvidga användningen av den nya kajen under en femårsperiod. Det här frivilliga åtagandet från Tysklands sida innebär att varvet begränsar sin verksamhet på den nya kajen när det gäller nybyggnad av fartyg, utrustande av förtillverkade fartygsskrov samt reparation och ombyggnad av fartyg till […] per år under fem år efter det att investeringarna i den nya kajen har slutförts. Användningen av den nya kajen under bara […] motsvarar den verksamhetsplan för de närmaste åren som varvet lagt fram för kommissionen. Dessutom har Rolandwerft förbundit sig att inte bygga två fartyg parallellt under samma period. Kommissionen konstaterar att dessa åtaganden inte kan betraktas som bevis för att investeringarna inte leder till en kapacitetsökning. Kommissionen anser dock att åtagandena är ytterligare ett bevis för att de tekniska, praktiska och ekonomiska skäl som stödmottagaren har åberopat är berättigade och att syftet med investeringarna inte är att öka kapaciteten utan att öka produktiviteten.

(83)

Kommissionen anser därför att investeringarna i den nya kajen och anskaffningen av den nya kranen har till syfte att sanera eller modernisera ett befintligt varv för att öka produktiviteten vid de befintliga anläggningarna. Investeringen leder inte till en oproportionerligt stor kapacitetsökning. Kommissionen anser därför att byggandet av en ny kaj och anskaffningen av den nya kranen uppfyller villkoren för regionalt investeringsstöd i rambestämmelserna. Därför är investeringarna på 4 640 000 euro stödberättigande.

(84)

Kommissionens slutsats är att det planerade regionalstödet till Rolandwerft, som uppgår till 12 % av 13 000 000 euro, dvs. 1 560 000 euro, uppfyller villkoren för regionalstöd i rambestämmelserna. Det planerade stödet uppfyller därför alla villkor för förenlighet med den gemensamma marknaden.

30.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 112/41

(1)

Genom en skrivelse av den 19 februari 2004 (D/51178) sände kommissionen en begäran om upplysningar till de franska myndigheterna om den skatteordning för leasing, som omfattar vissa företag som budgetministern godkänt, som infördes genom artikel 77 i lag nr 98–546 av den 2 juli 1998 avseende diverse ekonomiska och finansiella åtgärder (2). Genom en skrivelse av den 18 mars 2004 begärde de franska myndigheterna en förlängning av den tidsfrist som hade fastställts för att lämna de begärda upplysningarna. Kommissionen tog, genom en skrivelse av den 3 maj 2004 (A/33117), emot de upplysningar som begärts från de franska myndigheterna. Genom en skrivelse av den 6 juli 2004 (D/54933) begärde kommissionen att få kompletterande upplysningar från de franska myndigheterna, som den tog emot den 2 augusti 2004 (A/36007).

(2)

Genom en skrivelse av den 14 december 2004 (D/205909) underrättade kommissionen de franska myndigheterna om sitt beslut att inleda det formella granskningsförfarandet genom tillämpning av artikel 88.2 i fördraget. Beslutet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning  (3). I detta beslut uppmanade kommissionen Frankrike och berörda tredje parter att lämna sina synpunkter inom en given tidsfrist.

(3)

Genom skrivelser av den 6 januari 2005 (A/30266) och den 4 februari 2005 begärde de franska myndigheterna en förlängning av denna tidsfrist. Kommissionen efterkom denna begäran genom skrivelser av den 11 januari 2005 (D/50220) respektive den 16 februari 2005 (D/51190).

(4)

Kommissionen tog den 15 mars 2005 (A/32251) emot synpunkter från de franska myndigheterna. Den tog också emot synpunkter från sexton berörda parter inom utsatt tidsfrist, som överlämnades till de franska myndigheterna den 9 juni 2005 (D/54454).

(5)

Genom en skrivelse av den 7 juli 2005 (A/35587) begärde de franska myndigheterna en förlängning av den föreskrivna tidsfristen för att kommentera synpunkterna från de berörda parterna. Kommissionen efterkom denna begäran och de franska myndigheterna lämnade slutligen sina synpunkter genom en skrivelse av den 20 juli 2005 (A/35981).

(6)

Genom ett e-postmeddelande av den 2 mars 2006 (A/31655) sände de franska myndigheterna kompletterande upplysningar om stödordningen i fråga till kommissionen.

(7)

Enligt artikel 39 C, första stycket, i den allmänna skattelagstiftningen (CGI), sprids avskrivningen av tillgångar som hyrs genom leasing eller som på annat sätt ger förfoganderätt över den normala användningsperioden.

(8)

I artikel 77 i lag nr 98–546 införs två bestämmelser i den allmänna skattelagstiftningen i avsikt att bekämpa skatteflykt när handelsbolag och ekonomiska intressegrupperingar (4) (EIG) genomför finansiella transaktioner med lös egendom.

(9)

I artikel 39 C, andra stycket, i den allmänna skattelagstiftningen föreskrivs att avdragsgilla avskrivningar på leasade tillgångar inte får överstiga det hyresbelopp som fastställts av en ekonomisk intressegruppering, med avdrag för andra avgifter i samband med den uthyrda egendomen.

(10)

Eftersom den degressiva avskrivningen och de finansiella kostnaderna koncentreras till de första åren som tillgången används, uppvisar den ekonomiska intressegrupperingen en förlust under dessa år och resultatet blir positivt först under en senare period, när de insamlade leasingavgifterna överstiger de faktiska kostnaderna (inklusive avskrivningar och finansiella kostnader). Då ekonomiska intressegrupperingar omfattas av handelsbolagslagen kan de skriva av de förluster som uppstår under de första årens verksamhet från de skattepliktiga vinster som dess medlemmar har nått genom nuvarande verksamhet. Den övre gräns för avskrivningar som anges i artikel 39 C, andra stycket, i den allmänna skattelagstiftningen syftar därmed till att bekämpa missbruk av denna form av finansiering för att undslippa skatt.

(11)

Ett undantag från denna restriktion har dock införts i den allmänna skattelagstiftningen, genom ett avskrivningssystem som gynnar vissa företag. I artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen anges att den övre gräns som föreskrivs i artikel 39 CA, andra stycket, i den allmänna skattelagstiftningen inte är tillämplig för ekonomiska intressegrupperingars finansiering av lös egendom som degressivt får skrivas av under en period på minst 8 år (5), under förutsättning att finansieringen godkänts på förhand av budgetministern.

(12)

Detta godkännande omfattar flera villkor. Dessa består i huvudsak av följande:

(13)

I allmänhet köper den ekonomiska intressegrupperingen – som i princip består av finansinstitut – den tillgång som skall finansieras till marknadspris och hyr ut den till leasingtagaren. Den leasingavgift som leasingtagaren betalar och priset på köpoptionen när kontraktet löper ut gör det möjligt för den ekonomiska intressegrupperingen att täcka sina egna finansieringskostnader, inklusive kapital och ränta.

(14)

Bortsett från att den övre gränsen för avskrivningen hävdes (6) gör ministeriets godkännande det möjligt att höja den degressiva avskrivningskoefficient, som vanligtvis tillämpas på tillgången i fråga, med en punkt. När den ekonomiska intressegrupperingen, efter att två tredjedelar av den normala användningsperioden har förflutit, säljer tillgången till leasingtagaren undantas realisationsvinsten från skatt.

(15)

Vad gäller villkoret att det skall finnas ett betydande ekonomiskt och socialt intresse (7), har de franska myndigheterna indikerat att det inte finns några riktlinjer för att utvärdera ett sådant intresse och att undersökningen i första hand utförts mot bakgrund av investeringens indirekta resultat på arbetsmarknaden, konkurrensvillkoren och verksamhetens utveckling på det berörda ekonomiska området, men även dess bidrag till utvecklingen eller bildandet av ett produktionscentrum, förvaltningscentrum eller ett beslutscentrum, och i andra hand investeringens bidrag för att förbättra säkerheten och skyddet av miljön.

(16)

En överlåtelse av tillgången till leasingtagaren av minst två tredjedelar av den skatteförmån som den ekonomiska intressegrupperingen får genom godkännandet (8), skall enligt artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen göras i form av en minskning av leasingavgiften eller av priset på köpoptionen. Dessutom bör det exakta beloppet, som den ekonomiska intressegrupperingen skall överföra till leasingtagaren, fastställas innan godkännandet beviljas.

(17)

På kommissionens begäran lämnade de franska myndigheterna en översikt över samtliga ansökningar om godkännande per verksamhetssektor och de stödmottagare som för närvarande omfattas av stödordningen:

(18)

De franska myndigheterna har informerat om att av de 56 ansökningar som inte godkändes, drogs 21 ansökningar tillbaka, 13 ansökningar följdes inte upp och 22 ansökningar avslogs. De franska myndigheterna preciserade att av de 22 ansökningar som avslogs rörde 15 finansiering av en tillgång inom sjöfartssektorn och resterande 7 finansiering av en tillgång inom luftfartssektorn.

(19)

De franska myndigheterna påpekade också att godkännandeprocedurerna enligt artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen upphävdes den 14 december 2004, dvs. den dag när de underrättades om beslutet om att det formella granskningsförfarandet skulle inledas.

(20)

I sitt beslut av den 14 december 2004 ansåg kommissionen att en förmån hade beviljats genom tillämpningen av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen till de investerare som deltog i de skattemässigt gynnade ekonomiska intressegrupperingarna och de leasingtagare av tillgångarna som finansierades av de ekonomiska intressegrupperingarna. Beträffande stödåtgärdens selektivitet noterade kommissionen i första hand att budgetministern föreföll ha befogenhet att göra en skönsmässig bedömning av villkoren för beviljandet av godkännande, vilket gjorde det möjligt för honom att efter subjektiva kriterier välja ut vilka stödmottagare som skulle omfattas av stödordningen. I andra hand ansåg kommissionen att det skattesystem som föreskrivs i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen utgjorde en stödåtgärd som i huvudsak gynnade transportsektorn. Kommissionen ansåg att stödåtgärden i fråga inte motiveras av det franska skattesystemets art eller funktion. Enligt kommissionens åsikt omfattade förmånerna i fråga också en användning av statliga medel, vilket ledde till en snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln inom gemenskapen.

(21)

Beträffande bedömningen av stödordningens förenlighet med den gemensamma marknaden ansåg kommissionen att inget av de undantag som anges i artikel 87.2 och 87.3 i fördraget i dåvarande skede var tillämpliga. Inte heller föreföll skatteordningen uppfylla villkoren i gemenskapens riktlinjer och rambestämmelser som har antagits på området statligt stöd. Den måste därmed anses vara oförenlig med den gemensamma marknaden.

(22)

Kommissionen beslutade sig följaktligen för att inleda det formella granskningsförfarandet för att undanröja tvivlen om stödordningen utgör statligt stöd och om den är förenlig med den gemensamma marknaden.

(23)

I sina synpunkter hävdade de franska myndigheterna att den stödordning som anges i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen inte utgör statligt stöd. Den är bara en teknisk metod för att tillämpa den allmänna lag som gör det möjligt för offentliga myndigheter att övervaka finansieringsmetoden, och inte ett undantag från den allmänna lagstiftningen. Begränsningen av den avdragsgilla avskrivningen i artikel 39 C, andra stycket, i den allmänna skattelagstiftningen utgår från en förmodan om skatteflykt, och syftet var att hindra att denna finansieringsmekanism användes för att undslippa skatt. Skatteordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen syftade även till att bekämpa skatteflykt. Då de stora kapitalvaror som omfattas av denna stödordning karaktäriseras av en relativt lång räntabilitet, motiverades användningen av leasing inte bara som ett försök att undslippa skatt, utan också som en ekonomisk nödvändighet.

(24)

De franska myndigheterna hävdade att de villkor för godkännande som skall vara uppfyllda gör det möjligt att genomföra kontroller på förhand av finansieringen av kapitalvaror som leasas med köpoption, så att all finansiering som i första hand görs för att undslippa skatt inte omfattas av skatteordningen i fråga.

(25)

Det påstods vara fallet när det gäller villkoret att investeringen måste vara av betydande ekonomiskt och socialt intresse, särskilt vad gäller sysselsättning, som för att uppfyllas kräver att ansökan om godkännande backas upp av åtaganden om att anställa personal. De franska myndigheterna preciserade att de arbetstillfällen som skapas måste bevaras under minst den period som tillgången används, dvs. så länge som leasingavtalen eller förfoganderätten gäller, vilket är minst åtta år. De framhöll också att de arbetstillfällen som skapas måste leda till en nettoökning av antalet anställda i det företag som ansöker om godkännande och att dessa måste vara direkt relaterade till investeringen.

(26)

De franska myndigheterna påpekade att vissa ansökningar om godkännande hade avslagits på grund av finansieringsprojektets avsaknad av ett betydande ekonomiskt och socialt intresse. Två slags situationer utmärks vid en sådan avsaknad av intresse. I första hand avsaknaden av rekrytering eller otillräcklig rekrytering, såväl kvantitativt som kvalitativt, för att förstärka eller möjliggöra etablerandet av ett förvaltningscentrum eller beslutscentrum. I andra hand en situation där sökandens finansiella ställning gör det möjligt för denne att få tillgång till andra finansieringsmetoder, som inte kräver inslag av incitament.

(27)

Villkoret kopplat till att merparten av den skatteförmån som medlemmarna i den ekonomiska intressegrupperingen gynnas av genom tillämpning av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen överlåts till leasingtagaren gjorde det också möjligt att bekämpa undslippandet av skatt genom att utesluta transaktioner som bara var avsedda att generera ett ökat kassaflöde från att omfattas av skatteordningen.

(28)

De franska myndigheterna hävdade att de kontroller som har införts inte var skönsmässiga. De hänvisade till rättspraxis i det franska författningsrådet enligt vilken ett godkännande, som det som anges i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen, inte var av skönsmässig art, utan bara gav budgetministern befogenhet att säkerställa att transaktionen i fråga uppfyllde de villkor som fastställs i lag (9).

(29)

De franska myndigheterna hävdade att den skatteförmån som var kopplad till avdraget av avskrivningsbeloppet inte ledde till en förlust av skatteintäkter, utan till en annorlunda fördelning över tiden av beskattningsunderlaget. Dessutom var fastställandet av den exakta delen av den förmån som förbehölls de investerare som var medlemmar i den ekonomiska intressegrupperingen av sådan art att den påminde om en ersättning vars belopp var ett resultat av marknadsvillkoren och resultatet av en klassisk affärsmässig förhandling.

(30)

De franska myndigheterna lade fram flera argument som svar på kommissionens påståenden om stödordningens selektivitet.

(31)

I första hand påstod de att stödordningen var en allmän åtgärd som var tillämplig på både industri- och transportsektorn. Som exempel på detta hänvisade de till maskiner för pappersmassaindustrin, förvaringsanläggningar för kolväte, tryckpressar och kylanläggningar, som alla är industriella tillgångar som kan skrivas av enligt en degressiv metod under en period på minst åtta år. Vidare påpekade de franska myndigheterna att vissa transportmedel inte omfattas av stödordningen, såsom lastbilar och bussar, på grund av att dessa har en kortare avskrivningsperiod. Avskrivningsperioden i fråga tillämpas därmed på alla tillgångar som behöver en relativt lång period för att nå räntabilitet på kapitalet.

(32)

I andra hand påstods den förmån i stödordningen som koncentreras till transportmedel i själva verket bero på en utveckling som ligger utanför de franska myndigheternas kontroll, dvs. dels utvecklingen i industriföretagens finansiella situation, dels hur attraktiva transportmedlen är för investerarna. Dessa tillgångar är mycket attraktiva för investerarna, som för att begränsa sina risker väljer tillgångar som det är lätt att förhandla om, utifall operatören skulle stöta på svårigheter.

(33)

I tredje hand gynnade inte stödordningen franska företag, då nationaliteten inte är ett kriterium för att bli medlem i en ekonomisk intressegruppering. En utländsk investerare, särskilt ett finansinstitut, kan därmed omfattas av stödordningen och gynnas av ett ökat kassaflöde, oberoende av var denne har sin skatterättsliga hemvist.

(34)

Även om man antar att den stödordning som anges i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen utgör ett undantag från allmän lagstiftning, har den ett obegränsat tillämpningsområde, obegränsad varaktighet och baseras på objektiva och horisontella kriterier för att bekämpa skatteflykt. Den kan därför inte klassificeras som statligt stöd, på samma sätt som stödordningen i kommissionens beslut 96/369/EG av den 13 mars 1996 om skattemässigt stöd i form av avskrivning till förmån för tyska flygbolag (10).

(35)

Beträffande undantaget från skatt på realisationsvinst vid överlåtelse av tillgången, påpekade de franska myndigheterna att den förmån som medlemmarna i den ekonomiska intressegrupperingen får vid ett sådant undantag också måste överlåtas med minst två tredjedelar till leasingtagaren av tillgången. De vidhåller att detta undantag, som omfattas av vissa villkor, motiveras av det franska skattesystemets art och funktion. Det var nödvändigt för att, vid en tidigare överföring än väntat, garantera att man behöll den skatteförmån som var ett resultat av avdraget av avskrivningarna enligt villkoren i den allmänna lagstiftningen. Vidare påpekade de franska myndigheterna att detta undantag skulle komma att omfattas av den allmänna lagstiftningen från och med den 1 januari 2007. Från detta datum undantas varje realisationsvinst på aktier och andelar som innehas sedan minst två år från skatt, med förbehåll för en del av kostnaderna och avgifterna motsvarande 5 % av resultatet netto av den realisationsvinst från transaktionen som tas med i beräkningen av det skattepliktiga beloppet. Med hänsyn till det datum då avtalet om förfoganderätten över tillgångarna ingicks mellan de ekonomiska intressegrupperingarna och leasingtagarna, måste det datum då en för tidig överlåtelse av dessa tillgångar var möjlig ligga efter den 1 januari 2007, då en sådan överlåtelse inte kunde äga rum förrän efter två tredjedelar av avtalens löptid genomförts. Medlemmarna i den ekonomiska intresseföreningen gynnades då av detta undantag genom tillämpning av den allmänna lagstiftningen.

(36)

De franska myndigheterna hävdade också att undantaget från skatt på realisationsvinst vid överlåtelse inte är automatisk. Ett av villkoren för detta undantag är att den faktiska leasingtagaren av tillgången kan påvisa att denne, med tanke på tillgångens kostnad, inte kunde förvärva tillgången direkt utan att riskera sin finansiella jämvikt. Enligt rapporten från rapportören i nationalförsamlingens finansutskott av den 25 mars 1998, skall detta villkor ses mot bakgrund av införandet av alternativa mekanismer till skatteavdraget vid teckning av andelar i fartyg (nedan kallat delägarsystemet), som upphävdes genom 1998 års finanslag.

(37)

Beträffande skatteordningens förenlighet med den gemensamma marknaden hävdar de franska myndigheterna att även under antagandet att stödordningen utgör statligt stöd är den förenlig med artikel 87.3 i fördraget, eftersom den underlättar utvecklingen av vissa verksamheter, utan att snedvrida handelsvillkoren i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. I själva verket gynnar inte artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen de nationella ekonomiska operatörerna framför operatörer i andra medlemsstater och den är inte mer fördelaktig än gällande stödordningar i andra medlemsstater.

(38)

De franska myndigheterna hänvisade till den särskilda situationen för sjötransport, där det är operatörerna som i huvudsak använder stödordningen. De konstaterade att stödordningen har samma effekt som delägarsystemet – en stödordning för att finansiera fartyg som är registrerade i Frankrike – som tidigare har anmälts till och godkänts av kommissionen på grundval av artikel 87.3 i fördraget (11). Delägarsystemet upphävdes 1998 på grund av dess överdrivet stora budgetkostnader. De franska myndigheterna påpekar också att lagstiftaren har beslutat att anpassa skatteleasingen vid en tidpunkt när antalet handelsfartyg registrerade i Frankrike stagnerar och det finns en vilja att begränsa skattekostnaderna. Ikraftträdandet av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen har inte lett till en expandering av den franska sjöfartssektorn, utan en konsolidering och förnyelse av de fartyg som seglar under fransk flagg. Under samma period har dock fartygsflottan i andra medlemsstater expanderat, både i antal och tonnage. Ikraftträdandet av stödordningen har därför inte haft en negativ påverkan på utvecklingen av sjötransportsektorn i andra medlemsstater.

(39)

Vidare passar stödordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen perfekt ihop med gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till sjötransport (nedan kallade riktlinjerna från 1997) och meddelande C (2004) 43 från kommissionen – gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till sjötransport (nedan kallade riktlinjerna från 2004) (12). Den bidrar särskilt till att öka gemenskapens fartygsflottas konkurrenskraft på världsmarknaden för sjötransporter, att bevara sysselsättningen inom gemenskapen, såväl på land som till sjöss, att bevara sjöfartskunnandet inom gemenskapen och utveckla sakkunskapen i fråga om sjöfart (punkt 2.2. i riktlinjerna). Dessutom bidrar den till att effektivt förbättra säkerheten och skyddet av miljön genom att möjliggöra en förnyelse av fartygsflottan. Beträffande bevarandet av sysselsättningen för sjöfolk och högkvalitativa anställningar på land, påpekade de franska myndigheterna att, bland de motprestationer som krävdes för ett godkännande ingick kravet att på unionens territorium ha ett strategiskt beslutscentrum för förvaltningen av sjöfartsverksamheten och fartygen. Inte bara anställningar kopplade till den direkta förvaltningen av sjötransport, utan också de som är kopplade till därtill hörande aktiviteter som försäkrings-, mäklar- och finansieringsverksamhet gynnas därmed indirekt av stödordningen.

(40)

De franska myndigheterna påpekade dock att det varken i riktlinjerna från 1997 (13) eller i riktlinjerna från 2004 (14) fastställs ett direkt förhållande mellan det stöd som är nödvändigt för att bevara och utveckla sjöfarten och hur många arbetstillfällen som skall skapas. Det anges dessutom i riktlinjerna från 2004 att ”för närvarande finns det inga belägg för att någon stödordning skulle snedvrida konkurrensen i handeln mellan medlemsstaterna i en utsträckning som skulle strida mot det gemensamma intresset”, och att ”det har visat sig att sådana åtgärder garanterar högkvalitativ sysselsättning […]” (punkt 3.1).

(41)

Slutligen, vad gäller tillämpningen av principen om berättigade förväntningar, hänvisar de franska myndigheterna till kommissionens beslut 2002/15/EG av den 8 maj 2001 om statligt stöd som Frankrike genomfört till förmån för företaget Bretagne Angleterre Irlande (BAI eller Brittany Ferries) (15), där stödordningen i fråga undersöktes.

(42)

De franska myndigheterna hänvisar också till sin skrivelse till kommissionen av den 17 mars 1998 (A/32232) där den nämner införandet av artikel 39 C, andra stycket, och 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen. De anser att, trots denna skrivelse och de olika ärenden som kommissionen undersökt (16), som nämns i artikel 39 i den allmänna skattelagstiftningen, har inga förfaranden inletts avseende denna stödordning under de sex år som följde på dess ikraftträdande.

(43)

Mot denna bakgrund skulle kommissionens tystnad ha skapat en berättigad förväntning om att artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen är förenlig med den gemensamma marknaden, vilket utesluter varje eventuellt återkrav från de berörda företagen.

(44)

Sexton berörda parter har, inom utsatt tidsfrist, sänt sina synpunkter till kommissionen i enlighet med artikel 88.2 i fördraget. En förteckning över dessa berörda parter bifogas detta beslut.

(45)

Beträffande frågan om stödordningen kan klassificeras som stöd, motsatte sig majoriteten av de berörda parterna kommissionens ståndpunkt i detta avseende.

(46)

Enligt bland andra Caisse Nationale des Caisses d’Epargne et de Prévoyance (nedan kallad CNCE), Calyon Corporate and Investement Bank (nedan kallad Calyon) samt BNP Paribas (nedan kallad BNP) utgör inte bestämmelsen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen statligt stöd, utan skapar ett kontrollsystem för tillämpning av den allmänna lagstiftningen i relation till avskrivningarna av vissa tillgångar. Kombinationen av artiklarna 39 C, andra stycket, och 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen har som syfte att bekämpa alltför stora förluster av skatteinkomster, vilket arbetet i parlamentet innan antagandet av lag nr 98–546 vittnar om (rapport från finansutskottet till nationalförsamlingen av den 25 mars 1998).

(47)

Société Générale (SG), BNP och Brittany Ferries hävdar för sin del att artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen inte skapar något skatteområde som undantas från den allmänna lagstiftningen, utan en återgång till allmän lagstiftning vad gäller avskrivningar. Stödordningen är därmed av allmänt slag. Enligt SG skall den ekonomiska förmån som är en följd av skatteuppskovet genom tillämpning av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen jämföras med den allmänna lagstiftningen för avskrivningar och inte den restriktiva undantagsordningen i artikel 39 C, andra stycket, i den allmänna skattelagstiftningen. Vidare är stödordningen öppen för alla ekonomiska aktörer med verksamhet på det franska territoriet, och artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen hänvisar inte till någon särskild tillgång eller ekonomisk sektor. Beviljandet av förmåner till följd av tillämpningen av denna artikel är varken förbehållen den franska handelsflottan eller franska finansinstitut.

(48)

Identiteten på medlemmarna i den ekonomiska intressegrupperingen är inget kriterium för beviljande av godkännande och stödordningen innehåller inga restriktioner vad gäller medlemmarna i ekonomiska intresseföreningar, som är de som tillför finansiella medel. Enligt dessa berörda parter är det därför inte rimligt att anta att de kombinerade bestämmelserna i artiklarna 39 C och 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen skulle ge medlemmarna i ekonomiska intresseföreningar en selektiv skatteförmån.

(49)

Det godkännande som anges i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen beviljas inte skönsmässigt. Tvärtom omfattas, enligt Gaz de France och BNP, godkännandet från ministeriet av objektiva och icke-diskriminerande villkor. BNP påminde om att det, enligt domstolens rättspraxis (17), åligger kommissionen att påvisa att de ekonomiska aktörerna behandlats skönsmässsigt inom ramen för enskilda åtgärder, då administrationens utrymme för skönsmässig bedömning kunde leda till att en stödåtgärd betraktas som selektiv bara när det är fråga om en enskild åtgärd och inte den allmänna stödordning på vilken denna stödåtgärd baserar sig. BNP påpekade att skatteförvaltningen inte kan införa villkor som inte föreskrivs i lag. I detta ärende anger lagen uttryckligen vilka kriterier som är tillämpliga för att bedöma förekomsten av ”ett betydande ekonomiskt och socialt intresse”. BNP, CNCE och Calyon hänvisade i detta sammanhang till författningsrådets beslut (18), som de franska myndigheterna nämner. Alla beslut om att inte bevilja godkännande kan på grund av ett överskridande av befogenheter överklagas inför förvaltningsdomstol, vilken kan avkunna en dom om orsakerna till ett sådant avslag.

(50)

Enligt bland annat Calyon och BNP beror stödordningens selektivitet på marknadens praxis och transportmedlens egenskaper (vissa återvinnings- och likviditetsgarantier på lång sikt) och inte ordalydelsen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen. Transporttillgångarna ansågs ha egenskaper som gjorde dem lämpliga för långsiktig finansiering. Även om artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen inte kräver ett godkännande på förhand av budgetministern, skulle stödordningens mottagare ha varit desamma som de nuvarande mottagarna.

(51)

Enligt BNP motiverades villkoren för tillämpning av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen av det franska skattesystemets art och funktion, där vissa verksamhetssektorer behövde betydande investeringar.

(52)

CNCE hävdar också att finansiella förmåner liknande dem som är ett resultat av tillämpningen av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen kan uppnås genom att tillämpa bestämmelserna i den allmänna lagstiftningen. I själva verket gav inte egenskaperna i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen upphov till någon verklig differentiering i förhållande till den allmänna lagstiftningen om avskrivning om man jämför de skattemässiga följdernas omfattning. Enligt CNCE utgörs dessa egenskaper dels av vinsten från höjningen med en punkt av den degressiva avskrivningskoefficienten och dels av möjligheten att gynnas av undantaget från realisationsvinsten. BNP medger dock att staten beräknar budgetkostnaden för tillämpningen av artikel 39 CA genom att utgå från artikel 39 C, andra stycket, i den allmänna skattelagstiftningen.

(53)

Beträffande höjningen med en punkt av avskrivningskoefficienten påstods det att förmånen kompenserades av det faktum att de bokförda förlusterna var avdragsgilla, genom tillämpning av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen, bara i storleksordningen en fjärdedel av den vinst som omfattas av företagsskatt enligt allmän lagstiftning som varje medlem i den ekonomiska intressegrupperingen tjänade från sin verksamhet. Vidare syftade denna skatteförmån till att kompensera de särskilda begränsningar eller restriktioner som ålagts för att kunna bevilja godkännandet. BNP preciserade att den vinst som ekonomiska intressegrupperingar får från höjningen med en punkt av avskrivningskoefficienten omfattas av villkor och är relativt blygsam. Den kan därför inte ge någon konkurrensfördel. Air France påpekade i detta sammanhang att en finansiering som genomförs genom tillämpning av stödordningen, jämfört med en finansiering som omfattar ett direkt lån, ger en besparing på mellan 6 och 10 % av priset för ett flygplan. Det hävdar också att den besparing som leasingtagaren gör kan jämföras med den potentiella finansiella vinst som kan fås från andra stödordningar.

(54)

Beträffande, i första hand, undantaget från skatt på realisationsvinst påpekade CNCE att det bara kunde begäras genom det franska skattesystemet och därför inte kunde klassificeras som statligt stöd. Dess ekonomiska rationalitet gjorde det nödvändigt eller funktionellt i förhållande till systemets effektivitet. Undantaget från skatt på realisationsvinst berättigades av behovet av att bevara de likviditetsfördelar som följer av den första delen i bestämmelserna i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen. Enligt Calyon gör undantaget det möjligt att, i det specifika fallet med fartyg, försätta redaren i en situation som är jämförbar med den han skulle ha haft om han hade köpt fartyget direkt och om han hade haft tillräcklig finansiell kapacitet att dra av avskrivningarna för skatteändamål. Enligt BNP var undantaget från skatt på realisationsvinst utformat så att man inte skulle ifrågasätta den förmån som var kopplad till uppskovet med skatt om leasingtagaren löste in köpoptionen tidigare än väntat. SG påpekade för sin del att undantaget från skatt på realisationsvinst bara var avsett att uppväga de särskilda begränsningar som var kopplade till stödordningen i fråga, som bland annat omfattar ett förbud mot att överlåta leasingtagarens andelar, utom om leasingtagaren redan från början uttryckligen begärt detta. Detta undantag skulle därmed kompensera de höjda driftskostnaderna för leasingtagaren.

(55)

Enligt Brittany Ferries var inte det undantag från skatt på realisationsvinst som anges i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen mer förmånlig än det som var ett resultat av bestämmelserna i den allmänna lagstiftningen (med förbehåll för 5 % för kostnader och avgifter) som tillämpas från år 2007.

(56)

Air France gör gällande att skattebesparingarna från skattesystemet kan jämföras med dem som uppnås genom andra former av finansiering med skattereglering i världen. De transaktioner som finansieras genom tillämpning av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen åtföljs av motprestationer som förmånerna i stödordningen skall ställas i relation till. Air France påpekade för övrigt att, i vissa fall, kan ekonomiska intressegrupperingar genom avtal överföra de skattemässiga riskerna och därtill hörande kostnader på leasingtagaren, vilket får till följd att man kraftigt minskar de potentiella besparingar som leasingtagarna kan göra.

(57)

Slutligen hävdar flera berörda parter, bland annat Compagnie Méridionale de navigation, att stödordningen leder till att redarna utsätts för många krav som staten kräver som motprestation för att bevilja godkännande. Förmånerna från stödordningen kompenserade bara merkostnaderna för att segla fartyg under fransk flagg, vilket egentligen berodde på att kostnaderna för en fransk besättning är en av de högsta i Europa. Fouquet Sacop underströk att stödordningen hade lett till att det hade valt en snabb utveckling av fartyg som seglar under fransk flagg, då kraven och merkostnaderna kopplade till denna flagg uppvägdes av stödordningen i fråga. CMA CGM, Broström Tankers, Pétro Marine och Louis Dreyfus Armateurs hävdar att, utan förmånen i stödordningen skulle de inte ha kunnat investera i fartyg som seglar under fransk flagg och inte kunnat delta i utvecklingen av gemenskapens flotta. Bourbon Maritime påpekar att bestämmelserna i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen gör det möjligt att bevara högkvalitativa arbetstillfällen i samband med den direkta förvaltningen av sjötransporter samt därtill hörande verksamhet och att de effektivt bidrar till att förbättra säkerheten och skyddet av miljön.

(58)

Beträffande, i andra hand, villkoret i artikel 87.1 i fördraget om påverkan på handeln mellan medlemsstaterna, påpekade flera berörda parter att medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar och leasingtagarna av de berörda tillgångarna kunde vara utländska operatörer eller deras franska dotterbolag. Vidare ansågs inte stödordningen vara mer förmånlig än de stödordningar som tillämpas i andra medlemsstater. SG preciserade att de av deras kunder som berördes av godkännandena och som var franska var i minoritet.

(59)

Beträffande, i tredje hand, stödordningens förenlighet med den gemensamma marknaden, ansåg CNCE att de godkännanden som beviljats fartygsredare följde innehållet i gemenskapens riktlinjer från 1997 och 2004 (19). Stödåtgärden i fråga skulle därmed vara förenlig med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c i fördraget, tolkad mot bakgrund av principerna i gemenskapens riktlinjer.

(60)

Brittany Ferries vidhåller att stödordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen är förenlig med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c i fördraget i den omfattning denna bestämmelse bara avser att kompensera ”marknadsmisslyckanden” på området finansiering av investeringar i tunga kapitalvaror. Majoriteten av de berörda parterna understryker vidare att de andra medlemsstaterna har agerat på samma sätt och har infört liknande stödåtgärder.

(61)

Beträffande, i fjärde hand, tillämpningen av principen om berättigade förväntningar, vidhöll majoriteten av de berörda parterna – som tog emot stöd från stödordningen – att de alltid varit övertygade om att stödåtgärden inte var ett statligt stöd i enlighet med artikel 87.1 i fördraget. Tillämpningen av ovannämnda princip i detta ärende skulle därmed utesluta ett eventuellt återkrav.

(62)

SG påpekade att enligt den stödordning som föregick den nuvarande, kunde underskott i handelsbolag som genererades av avskrivningar i sin helhet balanseras gentemot medlemmarnas skattepliktiga resultat i handelsbolaget. Kommissionen har dock aldrig bedömt en stödordning enligt allmän lagstiftning som statligt stöd.

(63)

Det framhölls också att kommissionen hade avstått från att agera under sex års tid. Enligt Calyon förefaller det som om kommissionen hade känt till flera finansieringstransaktioner genom tillämpning av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen utan att ha tagit upp frågan om deras giltighet i enlighet med artikel 87 i fördraget (20). CNCE hävdar att den period som förlöpte mellan det datum då kommissionen fick kännedom om stödet och det datum då det formella granskningsförfarandet inleddes var överdrivet lång och Calyon ansåg perioden vara orimligt lång. Kommissionen skulle för övrigt redan undantagsvis ha fastställt förekomsten av en berättigad förväntning från stödmottagaren som uteslöt en återbetalning av stödet, eftersom en period på ungefär tre år hade förflutit mellan det att kommissionen fick kännedom om åtgärden och till dess att den antog sitt slutliga beslut (21).

(64)

Vissa berörda parter betonade också att kommissionen tidigare hade godkänt delägarsystemet – en stödordning som skattemässigt var mer förmånlig än stödordningen i detta ärende – och att detta faktum hade gett upphov till deras berättigade förväntningar om att stödordningen var lagenlig. Enligt CNCE förutsätter inte skapandet av en berättigad förväntan hos stödmottagarna att kommissionen har uttalat sig om en identisk stödordning. Enbart godkännandet av en jämförbar stödordning skulle kunna ge upphov till en sådan förväntan. I sitt beslut av den 8 maj 2001 (22) godkände kommissionen en liknande stödordning. CNCE och SG hänvisar också till flera liknande stödordningar som godkänts av kommissionen (23) och till domstolens dom i målet RSV mot kommissionen (24).

(65)

Brittany Ferries anser att kommissionens beslut av den 8 maj 2001 (25) för företagets del hade gett upphov till en berättigad förväntan om att stödordningen i fråga inte omfattade statligt stöd.

(66)

CNCE betonade också att Frankrike hade antagit lag nr 98–546 ungefär tre månader efter att ha informerat kommissionen om den i enlighet med artikel 88.3 i fördraget. Då kommissionen inte lämnade något svar inom två månader efter anmälan, omfattades stödåtgärden av gällande stödordningar i enlighet med rättspraxis i målet Lorenz (26).

(67)

Två av de berörda parterna, som begärde att deras identitet inte skulle avslöjas, lämnade sina synpunkter till kommissionen inom ramen för det formella granskningsförfarandet.

(68)

I synpunkterna som den lämnade till kommissionen inom angiven tidsfrist, vidhöll den första av dessa parter att stödordningen i fråga var olaglig. Parten begärde att kommissionen skulle utvidga nuvarande administrativa förfarande till att omfatta delägarsystemet. Denna part anser, i likhet med kommissionen i dess beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet, dels att stödordningen är selektiv då den gynnar franska rederier, dels att den påverkar handeln mellan medlemsstaterna, särskilt på marknaden för trafik över Engelska kanalen. Parten påpekar i detta sammanhang, vilket framgick i budgetutskottets rapport av den 25 mars 1998, att stödordningen i detta ärende, som ersätter delägarsystemet, har införts för att tillmötesgå den franska sjöfartsindustrin.

(69)

Dessutom bidrog skattebestämmelserna i fråga genom att främja de franska operatörerna till att öka överkapaciteten på marknaden för trafik över Engelska kanalen genom att ge de operatörer inom sektorn som inte hade finansiella resusrser möjlighet att förvärva nya fartyg. Den snedvridning av konkurrensen som följer av tillämpningen av stödordningen illustreras dessutom av företagen Seafrance och Brittany Ferries förvärv av fartyg genom denna skattemekanism. Dessa företags kapacitet ökade betydligt efter förvärven av nya fartyg.

(70)

Den andra berörda parten, som begärde att dess identitet inte skulle avslöjas, hänvisar i sina synpunkter till de franska operatörernas förmånliga konkurrenssituation, främst vad gäller Brittany Ferries, då deras fartyg finansieras genom stödordningen. Den hänvisar till Brittany Ferries fortsatta närvaro på förbindelsen över Engelska kanalen och förbindelsen mellan Frankrike och Irland, trots de ogynnsamma konkurrensvillkoren på dessa förbindelser, vilka för övrigt har lett till att P&O försvunnit från marknaden.

(71)

Enligt de franska myndigheterna bekräftar synpunkterna från flertalet berörda tredje parter deras inställning vad gäller bedömningen av stödordningen, som är följande:

(72)

Beträffande synpunkterna från de två berörda parter vars identitet är konfidentiell hävdar de franska myndigheterna att de baseras på felaktiga eller oklara uppgifter.

(73)

Beträffande argumentet om att Brittany Ferries stödberättigande i skatteordningen för ekonomiska intressegrupperingar indirekt hade lett till att P&O dragit sig ur västra och centrala Engelska kanalen, svarade de franska myndigheterna att bara två fartyg i Brittany Ferries omfattades av stödordningen och att finansieringen av dess fartyg Mont St Michel genom denna mekanism hade godkänts av kommissionen den 8 maj 2001 (27).

(74)

De franska myndigheterna framhåller att en grundlig undersökning skulle ha utförts av de brittiska konkurrensmyndigheterna när ovannämnda operatör drog sig ur marknaden. Ingen snedvridning av konkurrensen ansågs då vara orsak till utträdet. Vissa operatörers minskade omsättning berodde på den ständigt ökade konkurrensen från lågprisflygen och inte på att nya fartyg togs i bruk av andra redare.

(75)

Beträffande en av de berörda parternas önskan om att kommissionen skulle utvidga undersökningen till att omfatta delägarsystemet, påminner de franska myndigheterna om att denna stödordning har förklarats vara oförenlig med bestämmelserna i fördraget i kommissionens beslut av den 3 maj 1996.

(76)

Slutligen skulle inte ökningen av kapaciteten i trafiken över Engelska kanalen bero på de företag som gynnats av skatteordningen för ekonomiska intressegrupperingar. Hänsyn bör dock tas till nya operatörer på de rutter på vilka de tidigare operatörerna bedrev sin verksamhet. De franska myndigheterna påpekar i detta sammanhang att Eurotunnel dubblerade fraktkapaciteten mellan 2000 och 2003 och att P&O har köpt Stena Lines andel av deras gemensamma företag och att det har moderniserat sin fartygsflotta.

(77)

Till följd av det formella granskningsförfarande som inleddes på grundval av artikel 88.2 i fördraget och med hänsyn till de argument som de franska myndigheterna och de berörda parterna lagt fram i detta sammanhang anser kommissionen att skatteordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen utgör statligt stöd i enlighet med artikel 87.1 i fördraget.

(78)

Enligt artikel 87.1 i fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(79)

Klassificeringen av en nationell stödåtgärd som statligt stöd förutsätter att följande kumulativa villkor är uppfyllda: 1) åtgärden ger en förmån genom statliga medel, 2) förmånen är selektiv, och 3) åtgärden snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och kan påverka handeln mellan medlemsstaterna (28).

(80)

Det är lämpligt att ange skälen till varför kommissionen anser att stödordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen, som beskrivs ovan, uppfyller dessa kumulativa villkor.

(81)

Det bör påminnas om att det i artikel 39 C, första stycket, i den allmänna skattelagstiftningen föreskrivs att avskrivningen av den tillgång som leasas ut eller som i annan form ger förfoganderätt sprids över den normala användningsperioden.

(82)

Artikel 39 C, andra stycket, och artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen avser avskrivningsregler som är tillämpliga på finansiering, särskilt av ekonomiska intressegrupperingar, av tillgångar som leasas ut eller som i annan form ger förfoganderätt. Enligt de franska myndigheterna har dessa två bestämmelser införts för att hindra att denna finansieringsmetod missbrukas.

(83)

De franska myndigheterna och de berörda parterna hävdar att stödordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen motsvarar en återgång till allmän lagstiftning vad gäller avdrag av avskrivningar, det vill säga bestämmelserna i artikel 39.1, andra stycket, och artikel 39 C, första stycket, i den allmänna skattelagstiftningen, och därför inte utgör statligt stöd. De anser dock att artikel 39 C, andra stycket, i den allmänna skattelagstiftningen utgör ett undantag från bestämmelserna i dessa artiklar.

(84)

Enligt fast rättspraxis kräver tillämpningen av artikel 87.1 i fördraget att det fastställs om en statlig åtgärd, inom ramen för en given rättslig ordning, är av ett sådant slag att den gynnar vissa företag eller viss produktion framför andra, vilka befinner sig i en rättslig och faktisk situation som är jämförbar med det mål som eftersträvas i stödordningen (29).

(85)

För att fastställa vad som utgör en förmån i enlighet med rättspraxis för statligt stöd, är det absolut nödvändigt att bestämma en referenspunkt eller det gemensamma system som är tillämpligt, inom ramen för en given rättslig ordning, gentemot vilken förmånen skall jämföras (30). EG-domstolen har för övrigt fastställt att det är av avgörande betydelse att bestämma en referenspunkt då det gäller skatteåtgärder, eftersom förekomsten av en förmån bara kan avgöras när den jämförs med en normal beskattning, dvs. den skattesats som gäller i det geografiska område som utgör referensram (31).

(86)

För att bestämma referenspunkten inom ramen för stödordningen med avskrivningar av tillgångar som leasas ut eller som på annat sätt ger förfoganderätt, skall bara hänsyn tas till bestämmelser som avser finansieringen av dessa tillgångar genom handelsbolag, såsom ekonomiska intressegrupperingar. I annat fall är inte de faktiska och rättsliga situationer som har bedömts för att fastställa förmånen jämförbara, varken för medlemmarna i den ekonomiska intressegrupperingen eller för leasingtagarna av tillgångarna i fråga.

(87)

Den referenspunkt som är tillämplig i detta ärende för att fastställa den avdragsgilla avskrivningen utgör i princip begränsning för en sådan avskrivning för tillgångar som finansieras av ekonomiska intressegrupperingar, som föreskrivs i artikel 39 C, andra stycket, i den allmänna skattelagstiftningen (32). Kriteriet kan inte vara artikel 39 C, första stycket, i den allmänna skattelagstiftningen, då denna bestämmelse inte är tillämplig på en finansieringstransaktion som genomförs av ekonomiska intressegrupperingar, det vill säga genom strukturer som grupperar flera juridiska enheter, generellt finansinstitut, som delar de risker som ingår i en transaktion mellan sig, i motsats till en finansieringstransaktion som genomförs av ett enda finansinstitut som självt bär de risker som ingår. Det bör vidare påpekas att, i motsats till de finansieringsmetoder som inte leder till att man använder en ekonomisk intressegruppering, gör en finansieringstransaktion genom en sådan öppen och genomblickar skattestruktur det möjligt att nå skatteoptimering, då eventuella förluster som registreras av en ekonomisk intressegruppering under de första åren av dess verksamhet kan dras av från den beskattningsbara vinst som dess medlemmar tjänar genom sin nuvarande verksamhet.

(88)

Kommissionen anser därför inte att de franska myndigheternas och vissa av de berörda parternas påståenden är motiverade vad gäller att stödordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen utgör en återgång till allmän lagstiftning om avskrivningar och att artikel 39 C, andra stycket, i den allmänna skattelagstiftningen utgör en referenspunkt gentemot vilken skatteförmånen till följd av tillämpningen av artikel 39 CA skall bedömas. Det bör vidare noteras att artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen uttryckligen anger att skatteförmånen skall beräknas utifrån saldot av de positiva eller negativa diskonterade värdena som är relaterade till skatteminskningar eller ytterligare skattepåslag, jämfört med de värden som är ett resultat av tillämpningen av andra stycket i den artikeln.

(89)

Det bör påpekas att bara medlemmar i ekonomiska intressegrupperingar (33), som finansierar lös egendom vars avskrivningsperiod uppgår till minst åtta år uppfyller kraven för skatteförmånerna till följd av tillämpningen av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen, nämligen 1) ett undantag från den övre principiella gränsen för avdragsgilla avskrivningar, 2) en ökning med en punkt av avskrivningskoefficienten och 3) ett eventuellt undantag från skatt på realisationsvinst vid överlåtelse.

(90)

Beträffande borttagandet av den övre gränsen för avdragsgilla avskrivningar genom tillämpning av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen bör det påminnas om att varje medlem i ekonomiska intressegrupperingar, under den period som tillgången får skrivas av, dvs. under den period de ekonomiska intressegrupperingarna uppvisar förlust, kan dra av dessa förluster från sina egna skattepliktiga vinster i förhållande till sina rättigheter. Ingen hänsyn tas i detta sammanhang till den övre gränsen för avskrivning i artikel 39 C, andra stycket, i den allmänna skattelagstiftningen.

(91)

Följaktligen möjliggör tillämpningen av undantaget i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen en minskning under förlustperioden för var och en av medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar av det underlag som normalt skulle ha varit beskattningsbart enligt artikel 39 C, andra stycket, i den allmänna skattelagstiftningen. Det faktum att avskrivningsbeloppet inte begränsas till det betalda leasingbeloppet, med avdrag för andra avgifter för den leasade tillgången, gör det möjligt att öka avskrivningsbeloppet under de första räkenskapsåren med förlust. Det förhållande att dessa förluster, enligt artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen, bara får dras av i storleksordningen en fjärdedel av den beskattningsbara vinsten till den normala företagsskattesats som varje medlem i den ekonomiska intressegrupperingen tjänar från sina övriga verksamheter, kan begränsa förmånen, men inte ifrågasätta dess förekomst.

(92)

De franska myndigheterna hävdar i detta sammanhang att de skattebesparingar som därmed uppnås under de första åren av finansieringen neutraliseras av de ytterligare skatter som skall betalas så snart de ekonomiska intressegrupperingarna börjar göra vinster, då hyresavgifterna för leasingen överstiger avskrivningarna. Kommissionen anser dock att förmånen uppstår genom den försenade skatteinbetalningen och motsvarar saldot av de diskonterade värdena av de skatter som betalats under hela avskrivningsperioden med hänsyn tagen till de räntesatser som tillämpas.

(93)

I den franska senatens rapport nr 413 (34) bekräftas för övrigt denna bedömning då den anger att ”de skattebesparingar som medlemmarna uppnår under de första verksamhetsåren uppvägs av den merskatt som senare skall betalas när finansieringsformen ger vinst”. Denna tidsförskjutning gör det möjligt, enligt rapporten, att uppnå ett förbättrat kassaflöde som motsvarar skillnaden mellan de diskonterade värdena på skattebesparingarna under de första verksamhetsåren och de ytterligare skatteinbetalningarna under de påföljande åren. Kommissionen påpekar också att det, i skatteinstruktion nr 120, av den 17 juni 1999 (35), anges att skatteförmånen till följd av tillämpningen av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen gör det möjligt att uppnå skattebesparingar.

(94)

Det förefaller därför som om den stödordning som införs genom artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen syftar till att göra det möjligt för medlemmarna i de ekonomiska intressegrupperingarna att gynnas av en förmån i form av uppskov med skatteinbetalning.

(95)

Inget stöd kan därmed ges argumentet om att leasingtagare för vilka ekonomiska intressegrupperingar inte får godkännande för, enligt artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen, kan använda sig av andra finansieringsmetoder för att undslippa den övre gränsen för avdragsgilla avskrivningar enligt artikel 39 C, andra stycket, i den allmänna skattelagstiftningen, och att dessa inte befinner sig i en missgynnad ställning jämfört med de leasingtagare som ekonomiska intressegrupperingar får godkänt för. Det skall dock först och främst påpekas att när det gäller en stödordning kan kommissionen begränsa sig till att undersöka stödordningens allmänna egenskaper, utan att behöva undersöka varje fall som det kan tillämpas på (36). Ett sådant argument innebär att man måste beakta enskilda situationers faktiska och rättsliga omständigheter (37), vilka dessutom är hypotetiska.

(96)

Slutligen kan man inte utesluta att leasingtagare som inte omfattas av bestämmelserna i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen är oförmögna att använda alternativa finansieringsmetoder. Det skulle dock kunna vara fallet om en bank, på grund av det berörda företagets finansiella situation, beslutade att inte själv åta sig riskerna för finansieringen (själva leasingen) eller om, av orsaker som har att göra med balansräkningsstrukturen eller leasingtagarnas finansieringsförmåga, andra finansieringsmetoder visade sig vara omöjliga (direkt investering genom lån eller egna medel). Även under antagandet att dessa leasingtagare faktiskt kunde använda alternativa finansieringsmetoder och därigenom undvika den övre gränsen för avskrivningar, kvarstår faktum att den mest fördelaktiga lösning som från början valdes måste överges till förmån för ett mindre gynnsamt andra val och att de inte gynnades av den särskilda skattebehandlingen för leasing från ekonomiska intressgrupperingar (den skyldighet som anges i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen om att en del av skatteförmånen skall överlåtas på leasingtagaren).

(97)

Bortsett från att den övre gränsen för beloppet för den avdragsgilla avskrivningen tas bort gynnas medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar av en ökning med en punkt av den degressiva avskrivningskoefficienten och, under antagandet att tillgången överförs tidigare än väntat till leasingtagaren och vissa villkor är uppfyllda, ett undantag från skatt på realisationsvinst (38).

(98)

Den höjda koefficienten och det eventuella undantaget från skatt på realisationsvinst vid överlåtelse utgör förmåner som medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar gynnas av genom tillämpningen av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen, men som de inte gynnas av genom tillämpning av den skatteram som det hänvisas till, dvs. artikel 39 C, andra stycket, i den allmänna skattelagstiftningen. Tillämpningen av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen kan, vad gäller dessa två förmåner, inte utgöra en återgång till allmän lagstiftning om avskrivningar, som de franska myndigheterna påstår, eftersom sådana skatteförmåner inte alls föreskrivs i artikel 39 C, första stycket, i den allmänna skattelagstiftningen.

(99)

Argumentet om att undantaget från skatt på realisationsvinst vid överlåtelse, räknat från år 2007, skulle komma att omfattas av allmän lagstiftning är irrelevant då förekomsten av förmånen måste bedömas mot bakgrund av den rättsliga ram som gäller och inte en framtida rättslig situation (39). Parterna påstår inte heller att en ändring av den gällande rättsliga ramen skulle leda till att den förmån som tidigare beviljades försvann.

(100)

Vad gäller det statliga ursprunget på den förmån som är ett resultat av tillämpningen av stödordningen, bör det påminnas att stödbegreppet är mer allmänt än det i en subvention för det omfattar inte bara positiva förmåner, såsom själva subventionerna, utan också interventioner som, i varierande former, mildrar de avgifter som normalt ingår i ett företags budget och som därför, utan att vara subventioner i strikt mening, är av samma slag och har samma effekt (40). Därav följer att en åtgärd genom vilken de offentliga myndigheterna beviljar vissa företag ett undantag, en minskning av eller ett uppskov med skatteinbetalning som, även om det inte omfattar en överföring av statliga medel, placerar stödmottagarna i en mer gynnsam finansiell situation än andra skattebetalare utgör statligt stöd i enlighet med artikel 87.1 i fördraget (41). Även om de åtgärder som är ett resultat av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen inte omfattar någon överföring av statliga medel, kan det inte förnekas att de leder till en förlust av skatteintäkter och därmed utgör en statlig finansiering.

(101)

Under dessa omständigheter anser kommissionen att medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar gynnas av förmåner i form av skattebesparingar (avlägsnande av den övre gränsen för avskrivningar och en ökning av avskrivningskoefficienten) och, i händelse av att tillgången på vissa villkor överlåts tidigare än väntat, ett undantag från skatt, som båda utgör en kostnad för den franska statens budget.

(102)

Sammanfattningsvis anser kommissionen att den förmån som medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar gynnas av, eftersom de måste överlåta minst två tredjedelar av den totala skatteförmånen till följd av tillämpningen av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen till leasingtagaren av tillgången, utgör högst en tredjedel av den totala förmånen. Kommissionen påminner om att medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar huvudsakligen består av finansinstitut.

(103)

Beträffande leasingtagarna konkretiseras överlåtandet av en del av den totala skatteförmån som medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar gynnas av, enligt den omtvistade bestämmelsen, i form av en minskning av leasingbeloppet eller en minskning av priset på köpoptionen. Den förmån som överlåts på leasingtagarna minskar därmed de avgifter som normalt belastar deras budget inom ramen för leasingverksamheten. Då överlåtelsen motsvarar minst två tredjedelar av den förmån som beviljas medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar, måste leasingtagarna genom denna åtgärd anses ha beviljats en statlig förmån i enlighet med artikel 87 i fördraget, som uppgår till minst två tredjedelar av den totala förmånen.

(104)

De franska myndigheterna och vissa berörda parter hävdar dock att den skatteordning som införts i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen utgör en allmän åtgärd enligt fransk skattelagstiftning. Det är därför lämpligt att undersöka om den totala förmån som gynnar medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar och leasingtagare är av selektivt slag.

(105)

Det bör påpekas att en statlig åtgärds särskilda egenskaper, dvs. dess selektiva egenskaper, utgör en av egenskaperna i begreppet statligt stöd i enlighet med artikel 87.1 i fördraget. Det är nödvändigt att kontrollera om skatteordningen ger förmåner som bara gynnar vissa företag eller vissa verksamhetssektorer (42).

(106)

I princip skiljer sig en skatteåtgärd som sannolikt kan klassificeras som statligt stöd från en allmän skatteåtgärd genom att antalet stödmottagare, rättsligt eller i praktiken, tenderar att begränsas. För att en stödåtgärd skall klassificeras som statligt stöd, skall de företag som gynnas av denna tillhöra en särskild kategori genom tillämpning, rättsligt eller i praktiken, av det kriterium som införts genom åtgärden i fråga (43).

(107)

I detta ärende tillämpas artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen bara på rörliga tillgångar som degressivt kan skrivas av under en period på minst åtta år och som är nya när de förvärvas, med undantag för fartyg som kan förvärvas i andra hand. Det anges för övrigt i den franska senatens rapport nr 413 (44) att ”skatteordningen har för avsikt att uppmuntra investeringar i stora kapitalvaror genom en mycket förmånlig beskattning”.

(108)

Den lägre skattenivå som är ett resultat av tillämpningen av denna bestämmelse gynnar därför rättsligt bara medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar som finansierar sådana tillgångar (45) och leasingtagare av dessa tillgångar, genom skyldigheten att överlåta minst två tredjedelar av den totala skatteförmån som gynnar medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar. De investerare – medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar – som inte finansierar de tillgångar som avses i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen och de leasingtagare som har en avskrivningsperiod som understiger åtta år kan däremot inte kräva att omfattas av skatteförmånen.

(109)

Även om de leasingtagare som inte omfattas av stödordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen kan ha intresse av att använda en annan finansieringsform än den skattemässiga för ekonomiska intressegrupperingar, omfattas de inte av denna finansieringsform.

(110)

Med tanke på varaktigheten på avskrivningen av tillgångarna, som anges i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen, gynnar denna skatteordning huvudsakligen de företag som bedriver verksamhet inom transportsektorn, särskilt sjöfart och luftfart samt ekonomiska intressegrupperingar som finansierar tillgångar inom denna sektor.

(111)

Det framgår av de uppgifter som de franska myndigheterna lämnat att 182 av de 189 ansökningar om godkännande som lämnats genom tillämpning av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen rör transportsektorn. Dessutom representerar sjöfartssektorn, enligt dessa uppgifter, 75 % av de ansökningar om godkännande som lämnats in och 82 % av de godkännanden som beviljats (se tabellen i skäl 17).

(112)

Å andra sidan motiverades inrättandet av denna undantagsordning av en övre gräns för avskrivningar av tillgångar som finansieras av ekonomiska intressegrupperingar, huvudsakligen genom lagstiftarens avsikt att främja transportsektorn, och särskilt sjöfartssektorn.

(113)

Detta faktum framgår av flera omständigheter.

(114)

I första hand är det bara fartyg bland de tillgångar som är stödberättigande enligt artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen som uttryckligen anges i skatteinstruktion nr 120 (46). Det anges sålunda att de enda begagnade tillgångar som får omfattas av skatteordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen är fartyg. Beträffande förfarandet för att bevilja godkännande anges också att ansökningar om godkännande för fartyg skall lämnas innan dessa beställs, eftersom de börjar skrivas av så snart de lagts i dockning (47).

(115)

I andra hand framgår det av det förberedande arbetet inför antagandet av lag nr 98–546 och särskilt av den franska senatens rapport nr 413 (48) att den tidigare skatteordningen tillämpades på samtliga näringslivssektorer medan artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen enbart tillämpas på ”stora kapitalvaror (flygplan, höghastighetståg, fartyg, osv.)”. Vad gäller sjöfartssektorn kritiseras i senatens rapport att skatteordningen inte är tillräckligt förmånlig jämfört med delägarsystemet för att öka investeringarna i denna sektor. Det anges också att införandet i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen av en bestämmelse som föreskriver undantag från skatt på realisationsvinst vid tidigare överlåtelse än väntat av tillgången till leasingtagaren, motiverades av att skatteordningen i fråga var mindre gynnsam för sjöfartsinvesteringar. De franska myndigheterna hävdar i detta avseende, på samma sätt som i sina synpunkter av den 3 maj 2004, att det var mot bakgrund av oron för det stagnerande antalet handelsfartyg registrerade i Frankrike och viljan att minska skattekostnaderna, som möjligheten infördes för ekonomiska intressegrupperingar att, på vissa villkor, omfattas av undantaget från skatt på realisationsvinst vid överlåtelse av tillgången utöver uppskovet av skatteinbetalningen i samband med avskrivningen.

(116)

I tredje hand bekräftas i den allmänna rapporten nr 66 om utkastet till finanslag från 1999 (49), att ”lag nr 98–546 […] har gjort det möjligt att inrätta en ny skatteordning till förmån för sjöfartsinvestering”. I den anges också att, även om den priviligierade finansieringsordning för leasing som införs genom artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen inte bara gäller fartyg, har den i huvudsak utformats för denna sektor.

(117)

Mot bakgrund av samtliga dessa överväganden anser kommissionen att stödordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen har en selektiv karaktär, då den gynnar vissa ekonomiska operatörer som är verksamma inom transportsektorn samt i finanssektorn. Då denna ordning inte är tillämplig på alla ekonomiska operatörer, kan den inte anses vara en allmän skattepolitisk åtgärd.

(118)

Denna bedömning kan inte ifrågasättas genom de argument som de franska myndigheterna anför.

(119)

I första hand kan inte de franska myndigheternas argument, som baseras på den mångfald sektorer som potentiellt omfattas av skatteåtgärden, godtas. Bortsett från det faktum att bara vissa tillgångar omfattas av skatteordningen, kan inte det mycket marginella antalet ansökningar om godkännande för finansiering av tillgångar från andra sektorer än transport (50) anses vara sådana att stödordningens särart kan ifrågasättas på grundval av dem. Det faktum att det antal företag som får omfattas av en åtgärd är mycket stort, eller att dessa företag tillhör olika verksamhetssektorer, räcker inte för att ifrågasätta dess selektiva karaktär (51).

(120)

I andra hand, tvärtemot vad de franska myndigheterna påstår, är det argument enligt vilket motsvarande skatteåtgärder förekommer i övriga medlemsstater inte relevant för att motivera skatteordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen. En jämförelse mellan de skatteregler som är tillämpliga i samtliga medlemsstater eller i vissa medlemsstater, skulle oundvikligen snedvrida syftet med bestämmelserna om kontroll av statligt stöd. I avsaknad av harmonisering på gemenskapsnivå av medlemsstaternas skattebestämmelser skulle en sådan bedömning innebära en jämförelse mellan olika faktiska och rättsliga situationer som beror på skillnader i medlemsstaternas lagar eller andra författningar (52). Det har också framhållits att det faktum att en medlemsstat, som genom unilaterala åtgärder försöker närma de befintliga konkurrensvillkoren i en viss ekonomisk sektor till dem som gäller i andra medlemsstater, inte kan ta bort åtgärdernas inslag av statligt stöd (53). På samma sätt påverkar inte den omständigheten att konkurrenter i andra medlemsstater gynnas av jämförbara skatteåtgärder, även olagliga, ordningens klassificering som stöd (54).

(121)

I tredje hand, påstår Frankrike och de berörda parterna att stödordningens icke selektiva karaktär har fastställts på grundval av avsaknaden av skönsmässig bedömning från de franska myndigheternas sida när det gäller att bevilja godkännanden.

(122)

Kommissionen påminner om att även interventioner som vid en första anblick är allmänt tillämpliga på företag enligt rättspraxis kan innehålla en viss selektivitet och därför betraktas som åtgärder avsedda att främja vissa företag eller viss produktion. Det är fallet när den administration som skall tillämpa en allmän regel förfogar över en viss befogenhet att göra en skönsmässig bedömning vid tillämpningen av åtgärden (55).

(123)

I detta ärende skall det påpekas att eftersom skatteordningen bara omfattar leasingtagare av vissa tillgångar och de medlemmar i ekonomiska intressegrupperingar som finansierar dessa och huvudsakligen omfattar transport- och finanssektorn, är specificitetskriteriet redan uppfyllt. Andra finansieringsprojekt som rör tillgångar från andra sektorer än transport eller som har en avskrivningsperiod som understiger åtta år, skulle kunna inkludera säkerheter av sådant slag att de utesluter skatteoptimering. Med tanke på denna skatteordnings begränsade tillämpningsområde är det, för att fastställa den omtvistade stödåtgärdens selektiva karaktär, inte nödvändigt att fastställa att de behöriga nationella myndigheterna förfogar över ett utrymme för eget skön vid tillämpningen av stödåtgärden (56).

(124)

När de franska myndigheterna utfrågades om omfattningen på den undersökning de genomför för att fastställa om investeringen ur allmän synvinkel och särskilt ur en sysselsättningssynvinkel är av ett betydande ekonomiskt och socialt intresse (57), påpekade de franska myndigheterna att detta intresse bedömdes efter sex kriterier, inklusive investeringens effekter på näringslivet i det område i vilket den genomförs och i vilket leasingtagaren bedriver verksamhet. Kommissionen anser att bedömningen av detta villkor måste inbegripa en skönsmässig bedömning från de nationella myndigheternas sida.

(125)

Även om en sådan målsättning är legitim, finns det ingen koppling mellan detta villkor att investeringen skall vara av ekonomiskt intresse och det syfte som lagstiftaren vill uppnå genom att kräva ett godkännande på förhand från ministeriet för genomförandet av investeringen. Det villkor som styr godkännandet är avsett att göra det möjligt att hindra att den finansieringsmetod som de ekonomiska intressegrupperingarna använder inte har som målsättning att undvika skatt. Det villkor som är kopplat till investeringens ekonomiska intresse är inte av sådant slag att det förhindrar ett undvikande av skatt. Det är inte alls säkert att finansieringstransaktionerna, oavsett avskrivningsperioden för tillgångarna i fråga, har som målsätttning att undvika skatt och inte heller att de är av ett betydande ekonomiskt och socialt intresse, särskilt vad gäller sysselsättning.

(126)

Det är i detta sammanhang lämpligt att på nytt hänvisa till den franska senatens rapport nr 413 (58), där det framgår att villkoret om ett betydande ekonomiskt och socialt intresse är ”ett sätt att främja de tillgångar som produceras på det nationella territoriet eller de finansieringar som genomförs till förmån för en fransk leasingtagare”. Mer generellt anges för övrigt också i rapporten att godkännandeförfarandet ger myndigheterna en alltför stor handlingsfrihet.

(127)

Det olämpliga villkor som är kopplat till investeringens ekonomiska intresse mot bakgrund av det mål som eftersträvas ökar därför, enligt kommissionen, det utrymme för skönsmässig bedömning som de nationella myndigheterna förfogar över vid sin tillämpning.

(128)

Vad gäller det utrymme för skönsmässig bedömning som de franska myndigheterna förfogar över för att bevilja godkännanden, skall det påpekas att det franska författningsrådets beslut av den 30 december 1987 (59), som de franska myndigheterna och vissa berörda parter hänvisade till, är irrelevant i detta sammanhang. Det ärendet rörde en skatteåtgärd som föreskrev att en ny juridisk person som var ett resultat av en sammanslagning av två företag, under en begränsad tidsperiod, kunde ta över samtliga eller delar av de sammanslagna företagens förluster och att, om en del av tillgångarna överläts till ett företag i koncernen kunde eventuella förluster som ännu inte dragits av innan sammanslagningen, med godkännande från budgetministern och inom gränserna för detta godkännande, dras av gentemot framtida vinster. Det franska författningsrådet uppmanades att yttra sig om godkännandeförfarandets förenlighet med artikel 34 i författningen, som anförtror lagstiftaren uppgiften att fastställa tillämpningsområdet för en skatteförmån. Det framhöll att stödordningen inte gav lagstiftaren möjlighet att vidaredelegera sina befogenheter på skatteområdet till ministern och att den sistnämnda bara anförtroddes befogenheter att, i enlighet med lagstiftarens målsättning att förhindra skatteflykt, försäkra sig om att de villkor som fastställdes i lag uppfylldes. I det beslutet uppmanades det franska författningsrådet att yttra sig om efterlevnaden av lagstiftnings- och tillsynsmyndigheternas befogenheter på skatteområdet och inte alls om huruvida ministern hade befogenheter att anta de enskilda åtgärder som är nödvändiga för tillämpning av lagen.

(129)

Kommissionen anser att villkoren i artikel 87.1 i fördraget inte kan ifrågasättas genom rättspraxis i nationella domstolar.

(130)

I fjärde hand, som svar på argumentet om att de nationella myndigheterna inte hade skönsmässiga befogenheter, eftersom deras beslut kunde leda till att talan väcktes vid nationella domstolar för att ifrågasätta motiven för avslag om godkännande, skall det påpekas att för att undvika klassificeringen som en allmän åtgärd är det inte nödvändigt att kontrollera om skattemyndighetens agerande är godtyckligt. Det räcker med att konstatera att skattemyndigheten har skönsmässiga befogenheter som gör det möjligt för den att variera villkoren för beviljande av skatteförmånen i fråga i förhållande till egenskaperna på de investeringsprojekt som den skall bedöma (60). Det har vidare framhållits att de avskrivningar av skulder som beviljats inom ramen för rättsliga förfaranden och i överensstämmelse med gällande nationell lag var av selektivt slag då de inte automatiskt härrörde från tillämpningen av lagen, utan från skönsmässiga beslut som fattats av de offentliga organen. EG-domstolen påpekar att artikel 87.1 i fördraget inte skiljer mellan statliga interventionsåtgärder efter orsak eller syften, utan definierar dem i förhållande till deras effekter (61). I detta ärende kan inte det faktum att beslut om att avslå godkännanden kan leda till att åtal väcks i en nationell domstol ifrågasätta att de nationella myndigheterna förfogade över ett utrymme för skönsmässig bedömning inom ramen för tillämpningen av villkoren för beviljande av ministeriets godkännande.

(131)

Slutligen anser kommissionen att de franska myndigheternas påstående om att det inte gjordes någon åtskillnad i fråga om nationaliteten på medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar och leasingtagare inte kan ifrågasätta den selektiva arten på stödordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen (62), särskilt då det i den franska senatens rapport nr 413 (63) anges att villkoret kopplat till att investeringen är av ett betydande ekonomiskt och socialt intresse är ett sätt att främja produktionen av varor i Frankrike eller finansieringstransaktioner som genomförs till förmån för en fransk leasingtagare.

(132)

Mot bakgrund av det som anges ovan anser kommissionen att den stödordning som anges i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen är av selektivt slag.

(133)

De franska myndigheterna hävdar att de kombinerade bestämmelserna i artiklarna 39 C, andra stycket, och 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen är ett sätt att utföra förhandskontroller som skattemyndigheterna förfogar över för att bekämpa skatteflykt genom missbruk av finansieringstransaktioner av rörliga tillgångar av skattemässigt transparenta strukturer, som ekonomiska intressegrupperingar. De anser att den stödordning som anges i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen därmed berättigas genom skattesystemets art och funktion. De preciserar att stödordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen baseras på objektiva och horisontella kriterier för bekämpning av skatteflykt.

(134)

Det är korrekt att begreppet statligt stöd inte omfattar statliga åtgärder som inför en differentiering mellan företag när denna differentiering härrör från arten och funktionen på det avgiftssystem som den utgör en del av. Detta berättigande, som grundas på skattesystemets art och funktion, återspeglar en specifik skatteåtgärds samstämmighet med den interna logiken i skattesystemet i allmänhet. Skattedifferentieringar kan inte bara dikteras av allmänna syften och målsättningar som staten följer genom att anta stödåtgärderna i fråga (64).

(135)

I detta ärende anser kommissionen att man, genom att begränsa beloppet för de avdragsgilla avskrivningarna, genom artikel 39 C, andra stycket, i den allmänna skattelagstiftningen faktiskt försöker bekämpa missbruket av skattemässigt transparenta strukturer i avsikt att uppnå skattebesparingar som ett led i finansieringen av tillgångar som leasas ut eller som på annat sätt ger förfoganderätt. Denna målsättning är klart nödvändig och rationell för att garantera effektiviteten i skattesystemet med avskrivningar av tillgångar som leasas ut eller som på annat sätt ger förfoganderätt och måste därför betraktas som en integrerad del i stödordningen (65).

(136)

Den stödordning som införs genom artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen berättigas inte av arten och funktionen på det franska systemet för avskrivning av tillgångar som leasas ut eller på annat sätt ger förfoganderätt. Även om undantag tillåts från den övre principiella gränsen för avskrivningar som anges i artikel 39 C, andra stycket, i den allmänna skattelagstiftningen, får dessa undantag enbart baseras på villkor som är av sådant slag att de hindrar att skattemässigt transparenta strukturer som ekonomiska intressegrupperingar använder finansiering av tillgångar för att undvika skatt.

(137)

Begränsningen av tillämpningsområdet för finansiering av avskrivningsbara tillgångar under en period på minst åtta år kan inte berättigas, vare sig i sig självt eller i kombination med övriga villkor för beviljande av godkännande, mot bakgrund av det mål som de franska myndigheterna eftersträvar. De har för övrigt, inom ramen för nuvarande administrativa förfarande, inte lämnat någon förklaring beträffande valet att, mot bakgrund av det syfte som fullföljs för att bekämpa skatteflykt, begränsa detta undantag till tillgångar med denna avskrivningsperiod.

(138)

Såsom redan har konstaterats lämnar villkoret om ett ekonomiskt och socialt intresse, särskilt på sysselsättningsområdet, ett utrymme för skönsmässig bedömning till de nationella myndigheterna. Detta villkor har för övrigt ingen koppling till den målsättning som Frankrike fullföljer för att bekämpa skatteflykt. Denna sociala målsättning är i sig inte av ett sådant slag att den utesluter att stödordningen klassificeras som statligt stöd i enlighet med artikel 87.1 i fördraget, då denna artikel inte skiljer mellan statliga interventioners orsaker eller syften, utan definierar dem i förhållande till deras effekter (66). Det har nyligen fastställts att artikel 87.1 i fördraget inte skulle vara effektiv om särskilda åtgärder uteslöts från klassificeringen som statligt stöd av orsaker relaterade till skapande eller bevarande av sysselsättning, eftersom majoriteten av stödåtgärderna beviljas för att skapa eller bevara sysselsättning (67).

(139)

De franska myndigheterna gör också gällande att skatteordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen möjliggjort ett förnyande och en konsolidering av handelsflottan. På samma sätt påpekar Air France att stödordningen främjar förnyandet av dess flygplansflotta, vilket blivit nödvändigt genom ändrade miljönormer. Bortsett från det faktum att sådana påståenden bekräftar kommissionens bedömning vad gäller stödordningens selektiva karaktär, kan inte fullföljandet av ekonomiskpolitiska eller industripolitiska målsättningar anses utesluta en selektiv åtgärd från tillämpningen av artikel 87.1 i fördraget (68). Det framhölls i ett liknande sammanhang att en stödordning som föreskriver en räntesubvention på lån till fysiska personer, små och medelstora företag, lokala och regionala offentliga organ och organ som tillhandahåller offentliga tjänster för att köpa eller leasa fordon, med köpoption, var en stödåtgärd och inte kunde berättigas av det faktum att den var avsedd att förnya Spaniens industriella fordonspark för att skydda miljön och förbättra vägsäkerheten (69).

(140)

Samtliga grunder av allmänt intresse som stödordningen har som målsättning eller effekt att bidra till, nämligen sysselsättning, förnyelse eller konsolidering av de fartyg eller flygplan som berörs, berättigas inte av arten och funktionen på skattesystemet i fråga, oavsett hur välgrundade dessa är, och är till och med irrelevanta när det gäller att klassificera en åtgärd som statligt stöd i enlighet med artikel 87.1 i fördraget.

(141)

Kommissionen anser också att det är irrelevant för tillämpningen av artikel 87.1 i fördraget att stödordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen är mindre gynnsam för sina stödmottagare än delägarsystemet, då stödordningen i detta ärende bedöms av kommissionen vid den tidpunkt då den genomförs (70).

(142)

Mot bakgrund av vad som anges ovan anser kommissionen att stödordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen inte berättigas av arten och funktionen på skattesystemet i fråga och att dess selektiva karaktär därför inte kan ifrågasättas.

(143)

Det har tidigare konstaterats att mottagarna av skatteordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen dels består av ekonomiska operatörer verksamma inom sektorerna transport och industri och dels av medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar som finansierar tillgångar inom dessa sektorer, som huvudsakligen består av finansinstitut. Samtliga dessa operatörer är verksamma på gemenskapsmarknaderna i ovannämnda sektorer.

(144)

I princip snedvrids konkurrensvillkoren av stöd avsett att befria ett företag från kostnader som det normalt hade fått bära inom ramen för sin dagliga förvaltning eller normala verksamhet (71). Det har framhållits att varje beviljande av stöd till ett företag som utövar sin verksamhet på gemenskapsmarknaden kan förorsaka snedvridningar av konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna (72).

(145)

Mot bakgrund av arten och den internationella dimensionen av sektorerna i fråga anser kommissionen att stödet i fråga förstärker operatörernas ställning i de sektorer som deltar i den nationella handeln och handeln inom gemenskapen.

(146)

Mottagarna av stödordningen i fråga befinner sig i en privilegierad ställning i förhållande till sina nationella konkurrenter (73) och de konkurrenter i andra medlemsstater som inte främjas av denna stödordning, endera för att de inte finansierar eller använder tillgångar som är berättigade till att omfattas av stödordningen eller för att de inte är skattskyldiga i Frankrike.

(147)

Även om det ur formell synvinkel är korrekt att det inte finns något rättsligt hinder för ekonomiska operatörer från andra medlemsstater än Frankrike att finansiera eller använda de tillgångar som avses i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen, kan det inte förnekas att skatteordningen i praktiken gynnar de operatörer som har sin beskattningsort i Frankrike. Det bör noteras att samtliga berörda parter som omfattas av stödordningen och som lämnat synpunkter inom ramen för det formella granskningsförfarandet är företag etablerade enligt fransk lag. Det är också värt att notera att vad gäller den sektor som i huvudsak berörs av skattebestämmelserna, nämligen sjöfart, har de franska myndigheterna själva hävdat att antagandet av bestämmelserna var avsedda att minska det stagnerade antalet handelsfartyg som är registrerade i Frankrike och minska skattekostnaderna. Slutligen skall det påminnas om att det i den franska senatens rapport nr 143 (74) anges att denna skatteordning är ett sätt att främja tillgångar som produceras på det nationella territoriet eller finansieringar som genomförs till förmån för en fransk leasingtagare.

(148)

Följaktligen, utan att det är nödvändigt att genomföra en ekonomisk analys av den faktiska situationen på de berörda marknaderna (75) och mot bakgrund av det faktum att den skatteordning som Frankrike infört för att förstärka ställningen för de ekonomiska operatörer som omfattas av den jämfört med andra operatörer som konkurrerar om handeln inom gemenskapen, anser kommissionen att denna skatteordning påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen mellan dessa operatörer.

(149)

Mot bakgrund av vad som anges ovan anser kommissionen att skatteordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen utgör stöd i enlighet med artikel 87.1 i fördraget.

(150)

Det har redan konstaterats att de skatteförmåner som följer av tillämpningen av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen dels utgörs av att den övre gränsen för avdragsgilla avskrivningar tas bort, dels höjningen med en punkt av avskrivningskoefficienten och, slutligen, ett eventuellt undantag från skatt på realisationsvinst vid överlåtelser.

(151)

Stödbeloppet motsvarar, för varje leasingtransaktion, skillnaden mellan nuvärdet på skatteinbetalningarna under den totala avskrivningsperioden, med hänsyn till höjningen med en punkt av avskrivningskoefficienten, och de som skulle ha varit ett resultat av bestämmelserna i artikel 39 C, andra stycket, i den allmänna skattelagstiftningen, till vilka skall läggas eventuella undantag från skatt på realisationsvinst vid överlåtelse (76). Detta belopp fastställs, för varje leasingtransaktion, i enlighet med de bestämmelser som anges i punkterna 46 och 47 i skatteinstruktion nr 120 (77) för att överlåta en del av den totala förmånen till lesingtagaren.

(152)

Beträffande den exakta fördelningen av den totala förmån som uppstår genom tillämpning av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen, krävs att medlemmarna i en ekonomisk intressegruppering – som direkta stödmottagare – skall överlåta minst två tredjedelar av denna förmån till leasingtagaren av tillgången i fråga. Inom ramen för varje leasingtransaktion fastställs det exakta beloppet för den förmån som skall överlåtas till leasingtagaren, i enlighet med bestämmelserna i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen, när godkännandet beviljas.

(153)

I enlighet med artikel 88.3 i fördraget måste medlemsstaterna anmäla alla planer på att bevilja eller ändra stöd. De kan inte genomföra de föreslagna åtgärderna innan detta förfarande har resulterat i ett slutligt beslut.

(154)

I detta ärende har de franska myndigheterna genom en skrivelse av den 17 mars 1998 (A/32232) informerat kommissionen om införandet av bestämmelserna om att begränsa avskrivningen av de tillgångar som leasas ut för att hindra att denna mekanism bara används för att undvika skatt och föreskriva ett undantag till denna begränsning. I denna skrivelse framhöll de franska myndigheterna att denna skatteordning inte verkade utgöra statligt stöd som skall förhandsanmälas till kommissionen genom tillämpning av artikel 88.3 i fördraget.

(155)

Kommissionen anser att skrivelsen under dessa omständigheter inte kan betraktas som en anmälan i enlighet med artikel 88.3 i fördraget. Kommissionen understryker att skrivelsen i fråga inte överensstämde med de formella regler som nämns i kommissionens skrivelse till medlemsstaterna SG (81) 12740, av den 2 oktober 1981, som gällde vid tidpunkten för händelserna. Frankrike agerade därmed olagligt när det genomförde stödordningen i strid med artikel 88.3 i fördraget.

(156)

I den utsträckning stödordningen utgör statligt stöd i enlighet med artikel 87.1 i fördraget måste dess eventuella förenlighet bedömas mot bakgrund av de undantag som anges i artikel 87.2 och 87.3. Det skall påpekas att de faktiska stödmottagarna av stödordningen, enligt uppgifter från de franska myndigheterna, är verksamma inom transportsektorerna sjöfart, luftfart och järnväg samt, marginellt, inom industrisektorn (78). Stödmottagarna återfinns också inom finanssektorn, då medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar huvudsakligen är finansinstitut.

(157)

Undantagen i artikel 87.2 i fördraget, som avser stöd av social karaktär som beviljas enskilda konsumenter, stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer och andra exceptionella händelser samt stöd som ges till näringslivet i vissa områden i Förbundsrepubliken Tyskland, är inte relevanta i detta sammanhang, oavsett vilka stödmottagarna av stödordningen i fråga är.

(158)

Beträffande undantaget i artikel 87.3 b i fördraget räcker det att notera att skatteordningen i fråga inte är ett viktigt projekt av gemensamt europeiskt intresse och inte avser att avhjälpa en allvarlig störning i den franska ekonomin. Den syftar inte heller till att främja kultur och bevara kulturarvet i enlighet med undantaget i artikel 87.3 d i fördraget.

(159)

Kommissionen påpekar i detta avseende att varken de franska myndigheterna eller de berörda parterna nämnde ovannämnda undantag under det administrativa förfarandet.

(160)

Undersökningen av undantagen i artikel 87.3 a och 87.3 c i fördraget kommer att genomföras sektor per sektor.

(161)

Kommissionen anser att det i fallet med undantaget i artikel 87.3 c i fördraget, som medger stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset, inte finns någon grund att anse att det stöd som beviljats luftfartssektorn genom tillämpning av stödordningen skulle vara förenligt med den gemensamma marknaden. Inga av de undantag som anges i kommissionens riktlinjer om tillämpningen av artiklarna 92 och 93 i fördraget och artikel 61 i EES-avtalet på statligt stöd i luftfartssektorn (79) är tillämpliga i detta ärende.

(162)

Det skall dock noteras att kommissionen, undantagsvis, godkänner vissa driftstöd inom luftfartssektorn:

(163)

Kommissionen godtar att Frankrike i de beräkningar av stöd som skall återkrävas inte tar med stödbelopp som avser:

(164)

I alla andra fall är stöd som beviljas lufttransportbolag genom tillämpning av stödordningen oförenliga med fördraget.

(165)

I enlighet med artikel 87.3 c i fördraget anges i gemenskapens riktlinjer från 1997, och sedan i dem från 2004 (83), de statliga stödordningar som kan beviljas för att främja intressena i gemenskapens sjöfartsföretag gentemot konkurrensen från tredje länder vid fullföljandet av allmänna målsättningar såsom att:

(166)

Mot bakgrund av ovannämnda målsättningar godkänns i gemenskapens riktlinjer från 1997 och 2004 vissa skatteåtgärder till förmån för rederier för att förbättra deras konkurrenskraft (punkt 3.1).

(167)

Syftet med statligt stöd inom ramen för den gemensamma sjöfartspolitiken är att främja konkurrenskraften i gemenskapens flotta på världsmarknaden. Följaktligen, bör det i skatteordningar generellt krävas en koppling till en gemenskapsflagga.

(168)

De förmåner som dessa stödordningar ger bör underlätta utvecklingen av sjöfartssektorn och sysselsättningen inom denna sektor av intresse för gemenskapen. Ovannämnda skatteförmåner bör strikt begränsas till sjöfartsverksamhet. Om ett sjöfartsföretag också utövar annan kommersiell verksamhet, måste det finnas en strikt åtskillnad i bokföringen mellan de två verksamheterna för att förhindra eventuella ”spillover-effekter” till andra verksamheter.

(169)

Det kan inte förnekas att stödordningen syftar till att främja finansieringen av fartyg som seglar under fransk flagg och att utveckla sjöfartssektorn och sysselsättningen inom denna.

(170)

Dessutom underlättar stöd som beviljats genom tillämpning av stödordningen finansieringen av fartyg och bidrar därmed till förnyandet av gemenskapens flotta. I detta avseende delar kommissionen de franska myndigheternas åsikt om att stöden bidrar till att konsolidera och föryngra den fartygsflotta som seglar under fransk flagg (84). Den ansluter sig särskilt till argumentet om att stödordningen, på grund av den godkännandemekanism som gör att tillämpningen av stödordningen åläggs skyldigheten att på gemenskapens territorium förfoga över ett strategiskt beslutscentrum för att förvalta sjöfartsverksamhet och fartyg och som beaktar sysselsättningsrelaterade överväganden, bidrar till att bevara sysselsättningen till sjöss och på land inom gemenskapen (85). Detta har också bekräftats av flertalet redare, som är berörda parter, som understryker den viktiga uppgift stödordningen har för att uppväga merkostnaderna för den personalstyrka som seglar under fransk flagg, bevara arbetstillfällen av hög kvalitet inom sjöfartssektorn och bidra till underhåll, eller utveckling av, en flotta under en medlemsstats flagga (86). Kommissionen påpekar dock att de stöd som beviljas, vid tillämpning av gemenskapens riktlinjer från 2004, om fartygen är bogserbåtar eller mudderverk, bara kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden om åtminstone 50 % av deras årliga verksamhet motsvarar definitionen på sjötransport (87).

(171)

Mot bakgrund av vad som anges ovan kan skatteordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen, i den utsträckning den överensstämmer med punkt 3.1 i gemenskapens riktlinjer från 2004, anses gynna sjöfartssektorn och överensstämma med de målsättningar som anges i gemenskapens tillämpliga riktlinjer.

(172)

För att kunna omfattas av undantaget i artikel 87.3 c i fördraget, måste stöd som beviljas genom stödordningen vara strikt proportionerligt i förhållande till den målsättning som följs och inte påverka handeln i en utsträckning som strider mot det gemensamma intresset.

(173)

De franska myndigheterna har i detta avseende uppmärksammat regeln om begränsning av stöd som anges i kapitel 11 i gemenskapens riktlinjer från 2004 som föreskriver följande: ”Den högsta stödnivå som kan tillåtas är en sänkning till noll av inkomstskatt och sociala avgifter för sjöfolk samt en sänkning av företagsskatten på sjöfartsverksamhet i enlighet med punkt 3.1 näst sista stycket. Större bidrag än så får inte heller andra stödordningar leda till, eftersom en snedvridning av konkurrensen måste undvikas. Varje stödordning som anmäls av en medlemsstat granskas visserligen individuellt, men summan av stöd som beviljas enligt kapitlen 3 till 6 får inte överskrida totalbeloppet av inbetalade skatter och socialförsäkringsavgifter för sjöfartsverksamhet och sjöfolk”. För att genomföra denna bestämmelse måste de franska myndigheterna kontrollera det årliga stöd som en given redare tar emot från denna stödordning, tillsammans med det som beviljas genom alla stödordningar som berörs av avsnitten 3 till 6 i gemenskapens riktlinjer från 1997 och 2004, inklusive systemet för schablonbeskattning av tonnaget för sjötransportföretag (88) och undantag från sociala avgifter och betalningen av sjötransportdelen av näringsskatten, som för samma redare inte får överstiga det totala belopp för skatter och sociala avgifter som normalt skulle ha ålagts sjötransportverksamhet och sjöfolk. Varje belopp som eventuellt överstiger ovannämnda belopp är oförenligt med den gemensamma marknaden och skall återkrävas.

(174)

Kommissionen anser följaktligen att det stöd som beviljats rederierna, genom tillämpningen av den stödordning som införts i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen, är förenligt med artikel 87.3 c i fördraget, med förbehåll för de villkor som anges i skälen 172 och 173.

(175)

Kommissionen anser att de undantag som föreskrivs i artikel 87.3 a i fördraget avseende stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i vissa regioner, inte är tillämpligt på stödordningen i fråga i den mån den används för att finansiera tillgångar inom järnvägstransportsektorn. Kommissionen har däremot undersökt stödordningens förenlighet med den gemensamma marknaden i enlighet med artikel 87.3 c i fördraget.

(176)

Med hänsyn till järnvägsföretagens villkor och minskningen av marknaden för järnvägstransporter, måste processen med att byta ut det rullande järnvägsmaterialet påskyndas för att kunna konkurrera med andra transportmedel. En mer omfattande och snabbare insats för att föryngra eller förnya det rullande materialet behövs för att undvika ytterligare minskningar av marknadsandelen för järnvägstransporter i förhållande till andra transportmedel som inte är lika hållbara och mer skadliga för miljön.

(177)

Kommissionen anser att ett utbyte av det rullande materialet är förenligt med den gemensamma politiken för utveckling av driftskompatibiliteten. Den bidrar dessutom till säkerhet och modernisering av tjänsterna när det gäller punktlighet, tillförlitlighet och snabbhet. Eftersom utbytet av det rullande materialet är ett väsentligt inslag i politiken för att förstärka utvecklingen av järnvägssektorn, anser kommissionen att de föreslagna åtgärderna inte strider mot det gemensamma intresset.

(178)

Kommissionen anser därför att stöd som beviljats järnvägsföretag, genom tillämpning av den stödordning som genomförts enligt artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen, är förenligt med artikel 87.3 c i fördraget.

(179)

Beträffande undantaget i artikel 87.3 c i fördraget, som godkänner stöd som underlättar utvecklingen av vissa näringsverksamheter när det inte påverkar handeln i en negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset, finns inga inslag i stödordningen som tyder på att det stöd som beviljats genom den till industrisektorn skulle vara förenligt med den gemensamma marknaden.

(180)

Kommissionen kan inte utesluta möjligheten att vissa tillgångar inom industrisektorn har finansierats genom tillämpning av artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen i enlighet med de villkor som anges i riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål (89), inklusive villkoret att investeringen genomförs i ett område som är stödberättigat enligt artikel 88.3 a eller 88.3 c i fördraget och villkoret att stödmottagarnas bidrag till finansieringen av investeringen uppgår till minst 25 %. De övre gränserna för de regionala stödnivåerna måste iakttas om ett företag gynnats av en kumulering av stödet i fråga och av godkända stöd för regionala ändamål.

(181)

Med förbehåll för dessa villkor, anser kommissionen att de stödåtgärder som beviljats sektorn är förenliga med den gemensamma marknaden.

(182)

När det gäller finanssektorn anser kommissionen att de icke-sektorsindelade undantag som det hänvisas till ovan inte är relevanta för ändamålet att bedöma förenligheten vad gäller det stöd som gynnat medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar med den gemensamma marknaden.

(183)

Mot bakgrund av leasingtransaktionernas allmänna karaktär anser kommissionen att stödåtgärderna för sjötransport-, luftfarts- och järnvägssektorn samt industrisektorn kan förklaras vara förenliga med den gemensamma marknaden, inte bara vad gäller leasingtagarna av tillgångarna i fråga, utan också vad gäller de medlemmar i ekonomiska intressegrupperingar som berörs. Medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar skall inte straffas för att de inte tillhör ovannämnda sektorer, då deras förmedling varit nödvändig för att genomföra finansieringen i fråga, så att leasingtagarna kunnat gynnas av ovannämnda undantag. Kommissionen anser att denna bedömning stöds av det faktum att den del av den totala förmån som skall överlåtas till leasingtagaren, som motsvarar minst två tredjedelar av den totala förmånen i enlighet med artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen, är, såsom de franska myndigheterna gör gällande, resultatet av en kommersiell förhandling mellan medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar och leasingtagarna. Denna omständighet bekräftar i sjäva verket att bara den del av den totala förmån som är oundgänglig för genomförandet av de målsättningar som fullföljs, i enlighet med reglerna för bedömningen av stödåtgärdernas förenlighet, bevaras av medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar.

(184)

Kommissionen påminner om att allt stöd som anses vara oförenligt med den gemensamma marknaden och som beviljas i enlighet med stödordningen i fråga skall återkrävas genom tillämpning av artikel 14.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget [numera artikel 88 i fördraget] (90).

(185)

I artikel 14.1 i förordning (EG) nr 659/1999 anges att ”kommissionen skall inte återkräva stödet om detta skulle stå i strid med en allmän princip i gemenskapsrätten”. I detta avseende anses det att kommissionen på eget initiativ måste överväga de exceptionella omständigheter som, i enlighet med artikel 14.1, berättigar att den avstår från att yrka återbetalning av de stöd som olagligt beviljats när detta återkrav strider mot en allmän princip i gemenskapsrätten (91).

(186)

Det grundläggande kravet på rättssäkerhet syftar till att säkerställa förutsägbarheten i rättsliga situationer och förhållanden som styrs av gemenskapsrätten och som hindrar att kommissionen på obestämd tid dröjer med utövandet av sin behörighet (92).

(187)

Även om man i detta ärende inte kan anse att det förekommit någon överträdelse av principen om berättigade förväntningar (93), anser kommissionen att, mot bakgrund av de mycket specifika omständigheterna i ärendet, principen om rättssäkerhet inte har beaktats gentemot stödmottagarna av stödordningen i fråga.

(188)

Kommissionen anser att det finns en rad exceptionella indicier som dels tyder på att kommissionen dröjt med utövandet av sin behörighet vad gäller att undersöka stödordningen, dels att stödmottagarna avsiktligt vilseletts att tro att stödordningen var laglig.

(189)

Det bör påpekas att de franska myndigheterna, genom sin skrivelse av den 17 mars 1998, informerade kommissionen om förekomsten av mekanismen i artikel 39 C, andra stycket, och artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen. Det är korrekt att denna skrivelse inte utgör en anmälan i enlighet med artikel 88.3 i fördraget (94) och att det faktum att kommissionen inte reagerade på skrivelsen inte i sig själv utgör en överträdelse av principen om rättssäkerhet, då bestämmelserna i artiklarna 87 och 88 i fördraget annars skulle bli utan verkan. Faktum kvarstår dock att kommissionen vid denna tidpunkt uppmärksammade stödordningen i fråga (95).

(190)

Dessutom, frågade kommissionen under undersökningen av de två klagomål som lämnades in till den om påstådda stödåtgärder som skulle ha beviljats rederierna Sea France respektive BAI, vid två tillfällen de franska myndigheterna om hur vissa av deras fartyg hade finansierats. I sina svar av den 10 juli 2000 och den 2 april 2003, klargjorde de franska myndigheterna för den stödordning som anges i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen (96), och beskrev tydligt dess innehåll.

(191)

Då kommissionen inte följde upp dessa skrivelser, i vilka stödordningen i fråga beskrevs, och som de franska myndigheterna lämnat på dess begäran, kan kommissionen anses ha dröjt med utövandet av sin behörighet på obestämd tid, eftersom det formella granskningsförfarandet inte inleddes förrän den 14 december 2004 och därmed lämnade utrymme för tvivel på om stödordningen var laglig.

(192)

Beträffande de franska myndigheternas hänvisning till kommissionens beslut av den 8 maj 2001 om statligt stöd som Frankrike har genomfört till förmån för Brittany Ferries (97), skall det påpekas att kommissionen konstaterade att den stödordning som då gällde var en allmän stödåtgärd då den var öppen för alla näringslivssektorer och omfattades av den allmänna lagstiftningen. Det är korrekt att stödordningen i detta ärende var den som gällde före 1998, men det skall påpekas att detta faktum inte förtydligades i grunderna till detta beslut och att denna omständighet kan ha bidragit till att avsiktligt vilseleda stödmottagarna av stödordningen i fråga.

(193)

Samtliga faktorer som nämns ovan illustrerar tillsammans detta ärendes exceptionella karaktär och berättigar, i avsikt att respektera efterlevnaden av principen om rättssäkerhet gentemot stömottagarna av stödordningen, en begränsning av återkravet av stöd genom att en åtskillnad göra efter det datum när det beviljades.

(194)

Kommissionen anser därför att Frankrike inte skall återkräva det oförenliga stöd som olagligt beviljats efter ikraftträdandet under 1998 av lag nr 98–546 inom ramen för den finansiering beträffande vilken de behöriga nationella myndigheterna har åtagit sig att bevilja förmånen i stödordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen genom en juridiskt bindande rättsakt (98) som föregick offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning av den 13 april 2005 och kommissionens beslut av den 14 december 2004 om att inleda det formella granskningsförfarandet i enlighet med artikel 88.2 i fördraget.

(195)

Vad gäller de finansieringstransaktioner där de behöriga nationella myndigheterna bara har åtagit sig att bevilja förmånen i stödordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen genom en juridiskt bindande rättsakt innan ovannämnda offentliggörande, kommer det oförenliga stödet att återkrävas av stödmottagarna. Hänsyn kommer att tas till beloppet på de eventuella förmåner som medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar har behållit och det belopp som överlåtits till leasingtagaren (99). I det fall stödet delvis är förenligt med den gemensamma marknaden när det gäller leasingtagaren av den berörda tillgången, fastställs det belopp som skall återkrävas av medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar i samma proportion som den som tillämpas på den del av förmånen som överlåts till leasingtagaren av tillgången.

(196)

Kommissionen anser det lämpligt att i detta sammanhang precisera att det faktum att de skatterelaterade och rättsliga risker som medlemmarna i ekonomiska intressegrupperingar utsätter sig för i vissa fall kan ha påverkats av leasingtagarnas avtal inte kan omintetgöra principen om att kommissionens avsikt när den vid behov återkräver olagligt stöd är att beröva de olika stödmottagarna den förmån de gynnats av på sina respektive marknader jämfört med sina konkurrenter och återställa situationen som den var innan stödet utbetalades. Lika lite som genomförandet av detta syfte är beroende av i vilken form stödet har beviljats, lika lite beror genomförandet på vad stödmottagarna har kommit överens om i avtalet (100).

(197)

Kommissionen konstaterar att Frankrike olagligt genomfört stödordningen i artikel 39 CA i den allmänna skattelagstiftningen, i strid med artikel 88.3 i fördraget.

(198)

Frankrike måste därför vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet, med undantag för det stöd som de behöriga nationella myndigheterna åtagit sig att bevilja genom en juridiskt bindande rättsakt som föregick offentliggörandet av Europeiska unionens officiella tidning den 13 april 2005, beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet, med undantag för det som avser tillgångar inom järnvägssektorn och, för övriga transaktioner, efter avdrag av högsta tillåtna stödbelopp enligt de särregler som är tillämpliga på statligt stöd och med hänsyn till stöd som redan beviljats på andra grunder. Dessa särregler består av gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till sjötransport från 1997 och från 2004, riktlinjerna om statligt stöd för regionala ändamål från 1998, ändrade 2000, och riktlinjerna för finansiering av flygplatser och för statliga igångsättningsstöd för flygbolag med verksamhet på regionala flygplatser från 2005 och, slutligen, för finansiering av tillgångar inom industrisektorn, riktlinjerna om statligt stöd för regionala ändamål.

(199)

Det oförenliga stöd som de behöriga nationella myndigheterna har åtagit sig att bevilja genom en juridiskt bindande rättsakt innan ovannämnda offentliggörande skall återkrävas från stödmottagarna i enlighet med skälen 151, 152 och 194–196.

(200)

Beträffande detta stöd uppmanar kommissionen Frankrike att till den översända bifogade formulär om hur förfarandena för återkrav framskrider samt en fullständig förteckning över de stödmottagare som omfattas av återkravet.

1.

sjötransportsektorn och luftfartssektorn, till högsta tillåtna belopp enligt gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till sjötransport eller motsvarande riktlinjer för statligt stöd till luftfart, med hänsyn till eventuellt stöd som redan beviljats under den berörda perioden,

2.

järnvägssektorn,

3.

industrisektorn, till högsta tillåtna stöd enligt riktlinjerna om statligt stöd för regionala ändamål.