ISSN 1725-2628

Europeiska unionens

officiella tidning

L 32

European flag  

Svensk utgåva

Lagstiftning

femtionde årgången
6 februari 2007


Innehållsförteckning

 

II   Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och vars offentliggörande inte är obligatoriskt

Sida

 

 

BESLUT

 

 

Kommissionen

 

 

2007/51/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 18 februari 2004 om statligt stöd C27/2001 (ex NN 2/2001) om genomförandet av programmet för att begränsa föroreningar från jordbruket (PMPOA) i Frankrike under perioden 1994–2000 [delgivet med nr K(2004) 415]

1

 

 

2007/52/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 19 maj 2004 om den stödordning som Italien planerar att genomföra till förmån för fjäderfäföretag – AIMA-program för fjäderfäsektorn – C 59/2001 (ex N 97/1999) [delgivet med nr K(2004) 1802]

14

 

 

2007/53/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 24 maj 2004 om ett förfarande enligt artikel 82 i EG-fördraget och artikel 54 i EES-avtalet mot Microsoft Corporation – Ärende COMP/C-3/37.792 – Microsoft  ( 1 )

23

 

 

2007/54/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 2 juni 2004 om det statliga stöd som Italien, regionen Sicilien, planerar att bevilja för marknadsföring av och reklam för jordbruksprodukter [delgivet med nr K(2004) 1923]  ( 1 )

29

 

 

2007/55/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 9 november 2005 om de stöd som Frankrike planerar att bevilja producenter och återförsäljare av likörvinerna Pineau des Charentes, Floc de Gascogne, Pommeau de Normandie och Macvin du Jura [delgivet med nr K(2005) 4189]

37

 

 

2007/56/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 16 maj 2006 om det statliga stöd nr C 26/2004 (f.d. N 38/2004) som Förbundsrepubliken Tyskland har beviljat Schneider Technologies AG [delgivet med nr K(2006) 1857]  ( 1 )

49

 

 

2007/57/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 7 juni 2006 om det statliga stöd som Tyskland har genomfört till förmån för förvärv av ägarandelar i vinodlarkooperativ [delgivet med nr K(2006) 2070]

56

 

 

2007/58/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 28 augusti 2006 om ingåendet av ett avtal mellan Japans regering och Europeiska atomenergigemenskapen om samarbete inom området för fredlig användning av kärnenergi

64

 

*

Avtal om samarbete mellan Japans regering och Europeiska atomenergigemenskapen om fredlig användning av kärnenergi

65

 

 

2007/59/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 26 september 2006 om det statliga stöd som Nederländerna beviljat Holland Malt BV [delgivet med nr K(2006) 4196]

76

 

 

2007/60/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 26 oktober 2006 om inrättande av Genomförandeorganet för det transeuropeiska transportnätet genom tillämpning av rådets förordning (EG) nr 58/2003

88

 

 

2007/61/EG

 

*

Beslut nr 1/2006 från den gemensamma veterinärkommitté som inrättats genom avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om handel med jordbruksprodukter av den 1 december 2006 om ändring av tilläggen 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 10 till bilaga 11 till avtalet

91

 

 

2007/62/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 8 december 2006 om nationella bestämmelser som anmälts av Danmark angående vissa industriella växthusgaser [delgivet med nr K(2006) 5934]

130

 

 

2007/63/EG

 

*

Beslut nr 2/2006 av den 13 december 2006 av den kommitté som inrättats genom avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om ömsesidigt erkännande, om listning av ett organ för bedömning av överensstämmelse i det sektoriella kapitlet om personlig skyddsutrustning

135

 

 

2007/64/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 15 december 2006 om fastställande av reviderade ekologiska kriterier och de bedömnings- och kontrollkrav som är knutna till dessa kriterier för tilldelning av gemenskapens miljömärke till växtmedier [delgivet med nr K(2006) 6962]  ( 1 )

137

 

 

2007/65/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 15 december 2006 om fastställande av kommissionens standardsäkerhetsrutiner och beredskapsnivåer och om ändring av dess arbetsordning om operativa förfaranden för hantering av krislägen

144

 

 

2007/66/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 18 december 2006 om ett tidsbegränsat försök med ökad högsta vikt för ett parti utsäde av vissa foderväxter i enlighet med rådets direktiv 66/401/EEG [delgivet med nr K(2006) 6572]  ( 1 )

161

 

 

2007/67/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 18 december 2006 om tillåtelse för medlemsstaterna att förlänga de provisoriska tillstånd som beviljats det nya verksamma ämnet tritosulfuron [delgivet med nr K(2006) 6573]  ( 1 )

164

 

 

2007/68/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 18 december 2006 om en begäran från Republiken Lettland att få tillämpa en reducerad mervärdesskattesats för leverans av fjärrvärme, naturgas och el till hushåll [delgivet med nr K(2006) 6592]

165

 

 

2007/69/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 18 december 2006 om tillstånd för Rumänien att skjuta upp tillämpningen av vissa bestämmelser i rådets direktiv 2002/53/EG vad gäller saluföringen av utsäde av vissa sorter av lantbruksväxter [delgivet med nr K(2006) 6568]  ( 1 )

167

 

 

2007/70/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 20 december 2006 om förlängning av tidsfristen för utsläppande på marknaden av biocidprodukter som innehåller vissa verksamma ämnen som inte granskats inom det tioåriga arbetsprogram som avses i artikel 16.2 i direktiv 98/8/EG [delgivet med nr K(2006) 6707]

174

 

 

2007/71/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 20 december 2006 om inrättande av en grupp vetenskapliga experter för ursprungsbeteckningar, geografiska beteckningar och garanterade traditionella specialiteter

177

 

 

2007/72/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 20 december 2006 om förlängning av vissa beslut om statligt stöd [delgivet med nr K(2006) 6927]  ( 1 )

180

 

 

2007/73/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 20 december 2006 om utnämning av ledamöter i den granskningsgrupp för redovisningsstandarder som inrättats genom kommissionens beslut 2006/505/EG av den 14 juli 2006 om inrättande av en granskningsgrupp för redovisningsstandarder med uppgift att bistå kommissionen med yttranden om objektivitet och opartiskhet i rekommendationer från European Financial Reporting Advisory Group (EFRAG)

181

 

 

2007/74/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 21 december 2006 om fastställande av harmoniserade referensvärden för effektivitet vid separat produktion av el och värme genom tillämpning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG [delgivet med nr K(2006) 6817]  ( 1 )

183

 

 

2007/75/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 22 december 2006 om inrättande av en expertgrupp för internprissättning

189

 

 

2007/76/EG

 

*

Kommissionens beslut av den 22 december 2006 om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen med avseende på ömsesidigt bistånd [delgivet med nr K(2006) 6903]  ( 1 )

192

 

 

2007/77/EG

 

*

Beslut nr 35/2006 22 december 2006 av den gemensamma kommitté som inrättats genom avtalet om ömsesidigt erkännande mellan Europeiska gemenskapen och Amerikas förenta stater om listning av ett organ för bedömning av överensstämmelse i den sektoriella bilagan om telekommunikationsutrustning

198

 

 

REKOMMENDATIONER

 

 

Kommissionen

 

 

2007/78/EG

 

*

Kommissionens rekommendation av den 22 december 2006 om säkra och effektiva informations- och kommunikationssystem i fordon: uppdatering av den europeiska principförklaringen om användargränssnitt

200

 


 

(1)   Text av betydelse för EES

SV

De rättsakter vilkas titlar är tryckta med fin stil är sådana rättsakter som har avseende på den löpande handläggningen av jordbrukspolitiska frågor. De har normalt en begränsad giltighetstid.

Beträffande alla övriga rättsakter gäller att titlarna är tryckta med fetstil och föregås av en asterisk.


II Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och vars offentliggörande inte är obligatoriskt

BESLUT

Kommissionen

6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/1


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 18 februari 2004

om statligt stöd C27/2001 (ex NN 2/2001) om genomförandet av programmet för att begränsa föroreningar från jordbruket (PMPOA) i Frankrike under perioden 1994–2000

[delgivet med nr K(2004) 415]

(Endast den franska texten är giltig)

(2007/51/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT FÖLJANDE BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 88.2 första stycket i detta,

efter att i enlighet med nämnda artikel ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig (1) och med beaktande av dessa synpunkter, och

av följande skäl:

I.   FÖRFARANDE

(1)

Efter det att kommissionen fått kännedom om Frankrikes program för att begränsa föroreningar från jordbruket (nedan kallat PMPOA eller programmet), sändes den 24 februari 2000 en skrivelse till de franska myndigheterna med begäran om närmare uppgifter om hur programmet hade tillämpats sedan 1994. I en skrivelse av den 31 maj 2000 lämnade Frankrike viss information, däribland uppgifter som bekräftade att programmet hade existerat sedan 1994. Kommissionen begärde kompletterade uppgifter i en skrivelse av den 11 juli 2000. De franska myndigheterna svarade med en skrivelse av den 26 december 2000.

(2)

De franska myndigheterna anmälde den 13 februari 1991 ett statligt stöd för privata investeringar i miljöåtgärder vid anläggningar för svinuppfödning. Kommissionen godkände stödet genom en skrivelse av den 11 december 1991 (2). De franska myndigheterna har också översänt skrivelserna DEPSE/SDEE nr 93-7005 av den 2 mars 1993 och DEPSE/SDEE nr 7027 av den 5 november 1992 om investeringsstöd inom nötköttssektorn. Detta har skett inom ramen för ett samfinansierat strukturprogram och i enlighet med artikel 29.4 i rådets förordning (EEG) nr 2328/91 av den 15 juli 1991 om förbättring av jordbruksstrukturens effektivitet (3). Den 29 juli 1993 fattade kommissionen, i enlighet med förordning (EEG) nr 2328/91, ett beslut som möjliggör ett ekonomiskt bidrag från gemenskapen till denna gemensamma åtgärd (4). Det nationella stödet har emellertid inte anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 88.3 i fördraget (5). Enligt de franska myndigheterna har dessa bestämmelser, som fanns innan PMPOA trädde i kraft, införlivats i PMPOA genom skrivelsen DEPSE nr 7016 av den 22 april 1994. De utgör den del av PMPOA som gäller nötkreatur och svin. Inte heller denna skrivelse har anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 88.3 i fördraget.

(3)

De franska myndigheterna anmälde genom en skrivelse av den 13 juni 1994 ett statligt stöd för investeringar i miljöskydd inom fjäderfäuppfödning. Detta stöd införlivades senare i PMPOA som en programdel för fjäderfä, och det godkändes av kommissionen genom en skrivelse av den 26 april 1995 (6).

(4)

De franska myndigheterna har inte i enlighet med artikel 88.3 i fördraget anmält det avtal av den 8 oktober 1993 varigenom programmet inrättades och inte heller någon annan handling som beskriver programmets uppläggning, särskilt när det gäller uppgifter om finansieringsnyckeln (7). Framför allt har kommissionen inte underrättats om vattenmyndigheternas bidrag till programmets finansiering.

(5)

De franska myndigheterna har inte heller underrättat kommissionen om de planerade investeringsstöden till nötköttssektorn.

(6)

Kommissionen har inte fått någon anmälan om unga lantbrukare.

(7)

I en skrivelse av den 11 april 2001 meddelade kommissionen Frankrike sitt beslut att inleda ett förfarande angående PMPOA i enlighet med artikel 88.2 i fördraget. Detta beslut avser endast tillämpningen av PMPOA under perioden 1994–2000.

(8)

Kommissionens beslut att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (8). Kommissionen uppmanade de andra medlemsstaterna och intresserade tredje parter att inkomma med synpunkter på stödet i fråga. Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från tredje part. De franska myndigheterna lämnade sina synpunkter i en skrivelse av den 21 juni 2001.

(9)

Förlängningen av PMPOA från och med 2001 har godkänts av kommissionen genom en skrivelse av den 30 oktober 2001 (9).

II.   BESKRIVNING

1.   Stödsystemet

(10)

PMPOA är resultatet av ett avtal som ingicks mellan franska staten och de franska jordbruksorganisationerna den 8 oktober 1993. Avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994. Programmets syfte är att göra det möjligt för jordbrukare att anpassa utrustning och arbetsmetoder för att förbättra miljöskyddet och i synnerhet vattenskyddet. De föroreningar som programmet riktar sig mot är förorening av vatten med växtskyddsmedel och organiska och oorganiska gödselmedel.

(11)

Programmet syftar särskilt till att uppfylla kraven i rådets direktiv nr 91/676/EEG av den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket (10) (nedan kallat nitratdirektivet) samt nationella bestämmelser om riktlinjer för god lantbrukspraxis. Det rör alla typer av produktion, både djuruppfödning och växtodling.

(12)

För att uppfylla kraven och förhindra att vattenresurser förorenas av stallgödsel bedömdes det vara nödvändigt att genomföra arbeten för att förbättra djurstallar och gödselhantering. Kostnaderna enbart för arbetet med byggnaderna beräknades då uppgå till ungefär en miljard euro, med en tidsplan som sträckte sig fram till 2002. Ett investeringsprogram inleddes, och finansieringen fördelades enligt följande: djuruppfödarna 1/3, staten (ministeriet för jordbruk och fiske) och de lokala myndigheterna 1/6 vardera och vattenmyndigheterna (11) 1/3. I gengäld måste de uppfödare som kunde beviljas stöd betala de föroreningsavgifter som tas ut av vattenmyndigheterna.

(13)

Genom en skrivelse till de berörda administrativa instanserna den 24 februari 1994, preciserade de franska miljö- och jordbruksministerierna vilka delar av förfarandet som överfördes till den nationella övervakningskommitté som hade ansvaret för att genomföra programmet: tidsplan, finansieringsnycklar, genomförande hos uppfödarna.

(14)

Beträffande programmets koppling till klassificerade anläggningar, framhöll de franska myndigheterna i skrivelsen att det ligger i uppfödarens intresse att, när de arbeten som planerats i avtal om utsläppsbegränsning har genomförts, uppfylla kraven om vattenskydd i ministerdekreten av den 29 februari 1992 om djuruppfödning.

(15)

Programmet har genomförts sektorsvis genom skrivelser med stödbestämmelser från ministeriet för jordbruk och fiske till regionernas och departementens prefekter. De franska myndigheterna har på begäran från kommissionen sänt in kopior av följande skrivelser:

Skrivelse DEPSE/SDEEA nr 7016 av den 22 april 1994, ”Stöd för uppfyllande av bestämmelser vid uppfödningsanläggningar för nötkreatur och svin”.

Skrivelse DEPSE/SDEEA nr 7021 av den 18 april 1995, ”Stöd för uppfyllande av bestämmelser vid uppfödningsanläggningar för fjäderfä”.

Skrivelse DEPSE/SDEEA nr 7028 av den 19 juni 1995, ”Stöd för uppfyllande av bestämmelser vid uppfödningsanläggningar”.

Skrivelse DEPSE/SDEEA nr 7001 av den 15 januari 1996, ”Stöd för uppfyllande av bestämmelser vid uppfödningsanläggningar när det gäller unga lantbrukare som etablerar sig från och med den 1 januari 1996”.

(16)

Stödmottagarna var lantbrukare eller ägare till fastigheter som används för lantbruksändamål, särskilt inom sektorerna för nötkreatur, svin och fjäderfä. Investeringarna användes till att rusta upp befintliga byggnader för att öka kapaciteten att lagra stallgödsel och förbättra lagringsförhållandena så att kraven i nitratdirektivet kunde uppfyllas (12).

(17)

Finansieringen bestod av ett statligt stöd på högst 35 % av kostnaderna, i form av ett kapitalbidrag på 30 % av kostnaderna och ett subventionerat lån som motsvarade ett stöd på 5 % av kostnaderna. Vattenmyndigheternas bidrag på upp till en tredjedel av kostnaderna nämndes inte i de skrivelser som avses i skäl 15.

(18)

Inom sektorerna för nötkreatur och svin kunde stöd också ges till lantbrukare som genomförde sitt projekt inom ramen för en fysisk förbättringsplan i mindre gynnade områden. Detta stöd lämnades i form av ett kapitalbidrag på 30 % och ett lån motsvarande en subvention på 15 %. Stödsatserna är högre för unga lantbrukare (43,75 % i slättområden och 56,25 % i mindre gynnade områden). För unga lantbrukare inom fjäderfäsektorn höjs stödsatsen med 5 % med hjälp av ett subventionerat lån.

(19)

Genom skrivelse DEPSE/SDEEA nr 7001 av den 15 januari 1996 ändrades stödnivån för unga lantbrukare som etablerar sig från och med den 1 januari 1996. Kapitalbidraget höjdes från 30 % till 35 % i mindre gynnade områden och i områden som prioriterats för landsbygdsutveckling. I detta sammanhang ges inga subventionerade lån. I övriga områden höjs kapitalbidraget från 30 % till 32,5 %. Det är tillåtet att ge kompletterande lån motsvarande en subvention på 2,5 %.

(20)

För att få stödet skulle producenterna lägga fram en förhandsstudie som på deras egen bekostnad genomförts av godkända tekniker, och denna användes för att utforma producentens investeringsplan. Översynen låg till grund för ett avtal om begränsning av föroreningar (se skäl 21) och därigenom också för fastställande av stödunderlaget för var och en av de parter som bidrog till den offentliga finansieringen av arbetet. Studierna utgjorde 2 % av investeringskostnaderna och stöddes med högst 50 % från staten och 50 % från vattenmyndigheterna upp till ett tak på 6 000 franska franc (FRF) exklusive skatt (dvs. 914 euro).

(21)

Avtalet om begränsning av föroreningar var uppfödarens garanti för att programmets stödsystem skulle tillämpas och att eventuella avgifter till vattenmyndigheten skulle ersättas. Det var ett förtroendeavtal som givetvis framhöll förekomsten av miljöproblem i uppfödningen, men vars mål var att underlätta problemens lösning. Det undertecknades av alla finansierande parter, däribland uppfödaren.

2.   Argument framförda av kommissionen vid inledningen av granskningsförfarandet

(22)

För det första ansåg kommissionen att vattenmyndigheternas bidrag till PMPOA var ett statligt stöd enligt artikel 87.1 i fördraget. Vattenmyndigheterna har bidragit till att finansiera investeringar inom PMPOA med upp till en tredjedel av kostnaderna. Deras bidrag blev inte känt av kommissionen förrän efter offentliggörandet av en utvärderingsrapport om programmets förvaltning och resultat, utarbetad av franska finansinspektionen (Inspection générale des finances), ständiga kommittén för samordning av kontroller (Comité permanent de coordination des inspections) inom ministeriet för jordbruk och fiske samt rådet för lantbruksteknik (Conseil général du génie rural des eaux et forêts) (13).

(23)

Kommissionen har beaktat att det i artikel 2 i det franska dekret nr 66-700 av den 14 september 1966 om finansieringsmyndigheter för avrinningsområden (agences financières de bassin) anges att vattenmyndigheterna är statliga myndigheter och ekonomiskt självständiga juridiska personer och att den franska lagstiftningen alltså är otvetydig när det gäller myndigheternas statliga karaktär.

(24)

Kommissionens slutsats i beslutet om att inleda förfarandet blev, mot bakgrund av den lagstiftning som antagits i Frankrike när det gäller vattenmyndigheterna och deras arbetssätt, och mot bakgrund av domstolens och förstainstansrättens rättspraxis (14), att vattenmyndigheterna är att betrakta som en förlängning av staten och att dessa myndigheters investeringsstöd till jordbruksföretag utgör ett statligt stöd (15).

(25)

Kommissionen ansåg att de belopp som tilldelats uppfödare av nötkreatur, svin och fjäderfä, inklusive de belopp som kom från vattenmyndigheterna, gav dessa uppfödare en fördel som andra producenter inte kunde få. Det rörde sig alltså om ett stöd som lämnades av Frankrike och som snedvred eller hotade att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag och viss produktion och därigenom kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna. Följaktligen omfattas stödet av artikel 87.1 i fördraget.

(26)

Kommissionen drog också slutsatsen att de statliga stöd som Frankrike tillämpade utgjorde nya stöd som inte hade anmälts till kommissionen och därför kunde vara olagliga i fördragets mening. Kommissionen grundade sig i synnerhet på artikel 1 f i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (16), där olagligt stöd definieras som ett nytt stöd som införs i strid med den tidigare artikel 93.3 (nu artikel 88.3) i fördraget. Begreppet nytt stöd omfattar allt stöd, det vill säga stödordningar och individuellt stöd, som inte är befintligt stöd, inbegripet ändringar av befintligt stöd.

(27)

Kommissionen påminde om att alla stödordningar som har godkänts av kommissionen och där betydande ändringar görs i efterhand – i det aktuella fallet en offentlig myndighets bidrag till finansieringen av ett stöd som anmälts till kommissionen, vilket på ett betydande sätt ändrar finansieringsnyckeln och följaktligen stödnivån – utgör nya stöd som måste anmälas till kommissionen enligt artikel 88 i fördraget och godkännas av kommissionen. Denna anmälningsskyldighet bekräftas i artikel 1 c i förordning (EG) nr 659/1999. Enligt kommissionen föreföll den förändrade stödnivån i sig utgöra en sådan ändring av stödets innehåll som nödvändiggör anmälan enligt artikel 88.2 i fördraget.

(28)

Kommissionen gjorde därefter en utvärdering av stöden i fråga med beaktande av punkt 23.3 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn (17) (nedan kallade riktlinjerna för jordbruket), enligt vilka olagligt stöd i den mening som avses i artikel 1 f i förordning (EG) nr 659/1999 kommer att bedömas i enlighet med de bestämmelser och riktlinjer som är i kraft då stödet beviljas.

(29)

I fråga om subventionerade investeringar och stödens utformning inom svinsektorn, ansåg kommissionen att investeringarnas karaktär i praktiken hade övertagits av PMPOA och att investeringarna i huvudsak motsvarade dem som hade anmälts till kommissionen och godkänts av denna. För nötkreaturssektorn kunde kommissionen, när förfarandet inleddes, konstatera att stödet var i överensstämmelse med gemenskapens konkurrenslagstiftning, även om stödet vid det tillfället inte granskades särskilt utifrån den aspekten. Kommissionen konstaterade att PMPOA:s regler för fjäderfäsektorn var utformade på exakt samma sätt som de bestämmelser kommissionen tidigare hade godkänt. Angående stödet till unga lantbrukare som etablerar sig från och med den 1 januari 1996, konstaterade kommissionen att stödordningen inte innebar några ändringar när det gällde stödberättigande investeringar, utan inskränkte sig till en ändring av stödets utformning i den del som finansieras av staten.

(30)

Kommissionen kunde alltså dra slutsatsen att stöden visserligen inte var helt lagliga, när det gällde investeringarnas art och de stödformer som de franska myndigheterna hade föreskrivit, men att de tillämpades i enlighet med gemenskapens då gällande konkurrensregler. Därför ifrågasatte kommissionen inte denna del av stödets tillämpning.

(31)

Beträffande stödens finansieringsnyckel påminde kommissionen om att stödtaket för investeringar i miljöskyddsåtgärder var 35 % av kostnaderna (45 % i mindre gynnade områden) enligt det regelverk som gällde när programmet trädde i kraft. Genom artikel 12.5 femte strecksatsen i förordning (EEG) nr 2328/92, enligt vilken nationella stöd skulle granskas på grundval av de tidigare artiklarna 92 och 93 (nu 87 och 88) i fördraget, godkändes stöd till investeringar för skydd och förbättring av miljön, under förutsättning att de inte leder till en produktionsökning. Kommissionen beaktade i beslutet om statligt stöd nr N 136/91 att man enligt praxis betraktade en stödnivå för denna typ av stöd på 35 % av de stödberättigande kostnaderna som förenlig med den gemensamma marknaden (45 % i mindre gynnade områden enligt rådets direktiv 75/268/EEG av den 28 april 1975 om jordbruk i bergsområden och i vissa mindre gynnade områden (18). Dessa stödnivåer bekräftades i punkt 3.2.3 i riktlinjerna för statligt stöd för miljöskydd (19), strax efter det att programmet trädde i kraft.

(32)

I de sektorsskrivelser om PMPOA:s tillämpning som anges i skäl 15 hade de franska myndigheterna också uttryckligen nämnt dessa stödtak och hur skulle tillämpas. De skrev att ”Europeiska unionen har godkänt att stödnivån för offentliga stöd till denna typ av investeringar kopplade till miljöförbättringar i undantagsfall får uppgå till 35 %”.

(33)

I beslutet om att inleda förfarandet drog kommissionen slutsatsen att programmet inte höll sig inom de godkända stödnivåerna för denna typ av investeringar. Detta mot bakgrund av att programmets finansieringsnyckel anger att en tredjedel av investeringskostnaderna finansieras av staten och kommunerna (dvs. en sjättedel var om de står för lika stora delar), en tredjedel av vattenmyndigheterna och en tredjedel av lantbrukarna, och särskilt mot bakgrund av att vattenmyndigheternas bidrag utgör ett statligt stöd. Genom vattenmyndigheternas bidrag till finansieringen av PMPOA skulle den offentliga stödnivån ha höjts till två tredjedelar av investeringskostnaderna, det vill säga ungefär 66,6 % av utgifterna. Detta skulle enligt kommissionen ha inneburit att de tillåtna stödnivåerna hade överskridits med ungefär 31,6 % (21,6 % i mindre gynnade områden). Samma överskridelse skulle ha gällt för stödordningen för unga lantbrukare som etablerar sig från och med den 1 januari 1996, eftersom de ändringar som gjorts i stödordningen endast avser stödets utformning i den del som finansieras av staten och därför inte leder till en total höjning av stödnivån för unga lantbrukare.

(34)

Kommissionen beaktade också att den, sedan den 1 januari 2000 då riktlinjerna för jordbruket trädde i kraft och med stöd av punkt 4.1.1.2 i dessa, trots allt tillåter en stödnivå för denna typ av investeringar på 40 % av kostnaderna (50 % i mindre gynnade områden). För unga lantbrukare är den tillåtna nivån 45 % (55 % i mindre gynnade områden). Detta innebär, om man tillämpar de mest generösa reglerna för de stöd som beviljades 2000, att taket överskreds med 26,6 % (16,6 % i mindre gynnade områden) och för unga lantbrukare med 21,6 % (11,6 % i mindre gynnade områden), för investeringar som har gjorts från och med den 1 januari 2000 och uppfyller samtliga de villkor som fastställs i riktlinjerna för jordbruket.

(35)

Det investeringsstöd som godkändes av kommissionen grundade sig på en högsta tillåten offentlig stödnivå på 35 % av kostnaderna för dessa investeringar (45 % i mindre gynnade områden), eller 40–55 % beroende på omständigheterna från och med den 1 januari 2000. I beslutet om att inleda förfarandet var kommissionen därför tvungen att konstatera att de stödnivåer som hade beviljats genom tillämpningen av PMPOA inte motsvarade de stödnivåer som kommissionen hade godkänt, och att all offentlig finansiering som överskred de godkända nivåerna följaktligen utgjorde statligt stöd som inte är förenligt med fördraget.

(36)

Efter att ha granskat de uppgifter som lämnats av de franska myndigheterna, tvivlade kommissionen på att de investeringsstöd som finansierats inom ramen för PMPOA under perioden 1994–2000 var förenliga med den gemensamma marknaden, särskilt när det gällde stödbelopp som beviljats över de godkända nivåerna på 35 % eller till och med 45 %. Av denna anledning inledde kommissionen förfarandet enligt artikel 88.2 i fördraget.

(37)

Kommissionen drog också slutsatsen att de stödnivåer som hade tillämpats av de franska myndigheterna för att genomföra utredningar vid företagen var förenliga med gällande konkurrensregler.

III.   SYNPUNKTER FRAMFÖRDA AV FRANKRIKE

(38)

I en skrivelse av den 21 juni 2001 lade de franska myndigheterna fram sina synpunkter på kommissionens beslut att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 i fördraget mot det anmälda stödet.

(39)

De franska myndigheterna noterade kommissionens uppfattning att vattenmyndigheternas stöd var av offentlig karaktär. Enligt myndigheterna har den franska regeringen för avsikt att ändra lag nr 64/1245 av den 16 december 1964 om vattenanvändning och bekämpning av vattenföroreningar, som innehåller grundläggande principer för vattenmyndigheternas verksamhet. Ändringen innebär att bestämmelserna för beräkning av avgifter och riktlinjerna för myndigheternas ekonomiska stödprogram i framtiden kommer att bli föremål för omröstning i parlamentet.

(40)

De franska myndigheterna anser emellertid att det är möjligt att överskrida stödnivåerna 35 % och 45 % med hänvisning till artikel 12.5 i förordning (EEG) nr 2328/91 och artikel 12.3 d i rådets förordning (EG) nr 950/97 av den 20 maj 1997 om förbättring av jordbruksstrukturens effektivitet (20). Enligt de franska myndigheterna kan man enligt dessa bestämmelser avstå från att tillämpa förbud mot stöd och begränsningar av stödnivåer för vissa investeringar, däribland investeringar i miljöskydd.

(41)

När det gäller påverkan på konkurrensen till följd av vattenmyndigheternas deltagande i PMPOA, anser de franska myndigheterna att vattenmyndigheterna inte otillbörligt gynnar en viss nationell sektor, och detta av nedanstående skäl. Det rör sig om improduktiva investeringar som, även med höga stödnivåer, belastar lantbruksföretagens ekonomi och försätter de berörda uppfödarna i ett ogynnsamt läge jämfört med dem som inte gör sådana investeringar. Den senare gruppen är för övrigt avsevärt mycket större i Frankrike. Enligt de franska myndigheternas uppfattning innebär detta alltså att konkurrensen i allmänhet snedvrids till de berörda uppfödarnas nackdel och inte till deras fördel.

(42)

De franska myndigheterna anser att om det har förekommit sådan snedvridning av konkurrensen som avses artikel 87 i fördraget, kan detta bara vara i förhållande till andra medlemsstaters uppfödare som har gjort liknande arbeten, men med stödnivåer på högst 35 %, eller 45 % i mindre gynnade områden. Enligt de franska myndigheterna måste en sådan eventuell snedvridning bedömas från fall till fall.

(43)

De franska myndigheterna fortsätter sitt resonemang med att hävda att de stödnivåer som tillämpats för dessa arbeten varierar avsevärt mellan olika uppfödare beroende på programmets exakta tillämpningsföreskrifter. Myndigheterna förklarar att dessa nivåer i allmänhet ligger klart under 60 % om de beräknas som stödets värde uttryckt i procent av investeringsbeloppet, i enlighet med artikel 7.2 i förordning (EEG) nr 2328/91 och artikel 7.2 i förordning (EG) nr 950/97.

(44)

Enligt de franska myndigheterna definieras den allmänna ramen för programmets tillämpning i de tillämpningsföreskrifter för statliga stöd som har översänts till kommissionen. Vattenmyndigheterna har å sin sida antagit samma förteckning över stödberättigande arbeten, men stödtaken har inte alltid varit desamma. Dessutom har tekniska begränsningar (t.ex. antal m2 som upptas av rastgårdar under tak) lagts till lokalt, såväl för stöd från vattenmyndigheterna som för stöd från staten eller kommunerna. Dessa begränsningar minskar ofta den finansierbara delen av stödberättigande arbeten. Vissa vattenmyndigheter har också kunnat fastställa en övre gräns för det sammanlagda stödet per djurenhet kväve (DE-N).

(45)

Till följd av dessa olika gränser ligger enligt de franska myndigheterna den beviljade stödnivån, i förhållande till uppfödarens utgifter för stödberättigande arbeten, i praktiken alltid under de högsta nivåer som programmet tillåter.

(46)

De franska myndigheterna förklarade att vissa uppfödare passar på att utföra moderniseringsarbeten i samband med arbeten som är nödvändiga för att förbättra miljöeffektiviteten. Dessa arbeten är inte stödberättigande och får därför inte stöd inom ramen för PMPOA.

(47)

Inom nötkreatursuppfödningen, som utgör 80 % av de uppfödningsanläggningar som kan få stöd från PMPOA, uppges stödnivån vara tämligen låg, oftast mellan 35 och 50 %, och mycket varierande mellan olika produktionssystem. Detta förklaras av att det finns många olika typer av stallgödsel – flytande, fast eller oftast blandat – och därmed av lagringsutrymmen, både när det gäller utformning (gödselplattor, gödselbrunnar) och kapacitet. En annan förklaring är att investeringarna i lagringsutrymmen och betongbelagda ytor och tak över rastgårdar omfattas av tekniska begränsningar eller särskilt låga maximibelopp för finansiering.

(48)

I anläggningar för uppfödning av svin och fjäderfä med icke-egenproducerat foder är den befintliga lagringskapaciteten för gödsel mestadels tillräcklig för att klara perioder då gödselspridning är förbjuden. Arbetena består därför i att se till att lagringsutrymmen och betongbelagda ytor är vattentäta eller att installera system för tvåfasutfodring, för att minska utsläppen av föroreningar från anläggningar för svinuppfödning, eller förbättra gödselhanteringen i fjäderfäanläggningar. Den faktiska stödnivån kan i dessa fall uppgå ända till 60 % av kostnaden för stödberättigande arbeten, som framgår av tabell 1. I de flesta fall är dock kostnaden för arbeten betydligt lägre än när det gäller nötkreatur.

(49)

Enligt de franska myndigheterna visar en undersökning av 20 000 ärenden inom vattenmyndigheten Loire-Bretagnes avrinningsområde att den genomsnittliga stödnivån är 40 %.

(50)

En del av dessa ärenden avser nya byggnader som uppförts inom ramen för programmet när det av olika skäl har bedömts vara olämpligt att utföra de föreslagna arbetena i befintliga byggnader. Enligt de franska myndigheterna måste dessa fall behandlas separat eftersom stödet alltså inte längre är ett stöd för miljöskydd, utan ett stöd för modernisering enligt artikel 7.2 b i förordning (EEG) nr 2328/91 och artikel 12.4 c i förordning (EG) nr 950/97. Stödbeloppet kan därför inte bli högre än 35 % eller 26,25 % (respektive 45 eller 38,75 % i mindre gynnade områden) av arbetskostnaden, beroende på om uppfödaren kan få en fysisk förbättringsplan eller ej. I dessa fall är den faktiska stödnivån, i exemplen i tabell 2, alltid mycket lägre än dessa nivåer – kolumn (a) visar hur stor kostnaden för miljöarbetena skulle ha varit om byggnaderna hade bevarats.

(51)

Arbeten i befintliga byggnader och i nya byggnader kan också utföras inom samma företag.

(52)

De franska myndigheterna menade också att om jämförelsen skulle göras från fall till fall, så borde de uppfödare som betalar en årlig avgift till en vattenmyndighet strängt taget uteslutas ur jämförelsen inom ramen för artikel 87 i fördraget.

Tabell 1

Exempel på faktiska stödnivåer för ombyggnadsarbeten inom ramen för PMPOA

(belopp i FRF)

Typ av uppfödning

Nödvändiga förbättringar

Total kostnad för arbeten (a)

Stödberättigande kostnad för arbeten

Godkänt belopp: staten (c)

Godkänt belopp: vattenmyndighet (d)

Totalt stöd (e)

Faktisk stödnivå (e/b)

Blandad uppfödning:

52 mjölkkor, 20 am- och dikor och kvigor, totalt 120 DE-N

Vattentätning och övertäckning av rastgård. Ökad lagringskapacitet för gödsel. Anläggning av flytgödselbrunn.

334 154

257 372

236 550

236 550

141 930

55,1  %

60 mjölkkor och kvigor, totalt 80 DE-N

Tätning av befintlig gödselbrunn. Anläggning av täckt gödselbrunn. Vattentätning av rastgård.

328 178

328 178

272 038

272 038

163 222

49,7  %

90 mjölkkor och kvigor, totalt 120 DE-N

Anläggning av gödselplatta. Ökad lagringskapacitet i gödselbrunn. Separation av dagvatten. Gödslingsplan.

1 220 700

671 020

495 800

495 800

252 780

36,7  %

Blandad uppfödning: 450 slaktsvin, 84 nötkreatur (mjölkkor och köttdjur), totalt 115 DE-N

Övergång till gödsellagring i 9 månader. Tak över rastgård. Vattenfontän för grisar.

196 380

188 330

177 225

177 225

115 195

57,5  %

147 suggor, 27 galtar, 1 840 slaktsvin, totalt 223 DE-N

Separat vattennät. Tak över mindre gårdar.

93 180

305 510

16 163

16 163

10 505

34,4  %

210 suggor, 1 318 slaktsvin, totalt 167 DE-N

Vattentätning av gödselplatta. Avloppsnät. Fasutfodring.

100 293

55 375

55 375

55 375

33 225

60 %

242 000 avelsfjäderfä, totalt 1 128 DE-N

Anläggning för bortledning och torkning av gödsel.

1 575 200

547 700

310 930

310 930

186 558

34,6  %


Tabell 2

Exempel på faktiska stödnivåer vid anläggning av nya byggnader

(belopp i FRF)

Typ av uppfödning

Nödvändiga förbättringar

Uppskattad kostnad gamla byggnader (a)

Total kostnad för arbeten (b)

Godkänt belopp: staten (c)

Godkänt belopp: vattenmyndighet (d)

Totalt stöd (e)

Faktisk stödnivå (e/b)

80 mjölkkor och kvigor, totalt 123 DE-N

Bygge av stall med djupströbädd för alla djur. Installation av vattenrännor.

380 120

468 502

328 640

90 880

118 592

25,3  %

75 am- och dikor och kalvar, totalt 116 DE-N

Bygge av lösdriftsstall. Ökad lagringskapacitet för flyt- och fastgödsel.

280 634

741 807

212 436

111 211

97 094

13,1  %

82 am- och dikor och kalvar, totalt 134 DE-N

Bygge av lösdriftsstall. Tätning av betongbelagda ytor. Ökad lagringskapacitet för flyt- och fastgödsel.

605 565

1 197 152

437 153

196 951

190 231

15,9  %

70 am- och dikor och kalvar, totalt 110 DE-N

Bygge av lösdriftsstall. Tätning av betongbelagda ytor. Anläggning av urinbrunn.

160 940

565 612

88 550

6 000

26 565

4,7  %

34 650 värphöns, totalt 214 DE-N

Bygge av hönsstallar. Utrymme för gödsellagring. Torkanläggning för gödsel.

368 454

2 309 993

368 454

176 454

163 472

7,1  %

IV.   BEDÖMNING

1.   Inledning: artikel 87.1 i fördraget

(53)

Artikel 87.1 i fördraget lyder: ”Om inte annat föreskrivs i detta fördrag, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.

(54)

Artiklarna 87–89 i fördraget blev tillämpliga inom grisköttssektorn genom artikel 21 i rådets förordning (EEG) nr 2759/75 av den 29 oktober 1975 om den gemensamma organisationen av marknaden för griskött (22). De blev tillämpliga inom nötköttssektorn genom artikel 40 i rådets förordning (EG) nr 1254/99 av den 17 maj 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för nötkött (23). Innan den sistnämnda förordningen antogs var artiklarna tillämpliga inom samma sektor med stöd av artikel 24 i rådets förordning (EEG) nr 805/68 av den 27 juni 1968 om den gemensamma organisationen av marknaden för nötkött (24). De blev tillämpliga inom fjäderfäsektorn genom artikel 19 i rådets förordning (EEG) nr 2777/75 av den 29 oktober 1975 om den gemensamma organisationen av marknaden för fjäderfäkött (25).

1.1.   Är det fråga om en selektiv fördel finansierad med statliga medel

(55)

För att fastställa stödets karaktär måste man granska de enskilda lantbruksföretag som har gjort investeringar inom ramen för PMPOA. Kommissionen anser att PMPOA-finansieringen har inneburit en selektiv fördel för franska lantbrukare.

(56)

Kommissionen anser, tvärtemot vad de franska myndigheterna för fram i sina synpunkter, att investeringarnas improduktiva karaktär inte förtar fördelen av stödet i rent ekonomiska termer, eftersom det täcker en kostnad som i normala fall skulle belasta stödmottagaren, och därigenom ger denne en fördel gentemot konkurrenter som inte får ett sådant stöd.

(57)

Dessutom, även om man antar att dessa improduktiva investeringar till en början skulle kunna belasta företagens ekonomi och, enligt de franska myndigheterna, försätta de berörda uppfödarna i ett ogynnsamt läge jämfört med dem som inte gör sådana investeringar, så motsvarar investeringarna trots allt ett bestämt lagkrav och alla berörda företag måste på sikt göra liknande investeringar för att undvika att bryta mot lagen.

1.2.   Påverkan på handeln

(58)

För att avgöra om det ifrågavarande stödet omfattas av artikel 87.1 i fördraget, måste man först och främst fastställa om stödet kan påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(59)

Domstolen har slagit fast att om en fördel som beviljas av en medlemsstat stärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom gemenskapen skall denna handel anses påverkas av detta stöd (26).

(60)

Det förefaller som om det ifrågavarande stödet kan påverka handeln mellan medlemsstaterna genom att gynna nationell produktion på bekostnad av andra medlemsstaters produktion. De berörda sektorerna är i själva verket särskilt öppna för konkurrens på gemenskapsnivå och följaktligen mycket känsliga för varje åtgärd som gynnar produktionen i en eller annan medlemsstat.

(61)

Tabell 3 visar storleken av handeln mellan Frankrike och de andra medlemsstaterna för de berörda produkterna under det första året efter det att PMPOA trädde i kraft.

Tabell 3

Frankrike/EU 11

Nötkött

Griskött

Fjäderfä

Import 1994

 

 

 

ton

525 000

463 000

85 000

miljoner ecu

1 664

860

170

Export 1994

 

 

 

ton

796 000

361 000

389 000

miljoner ecu

2 368

669

863

1.3.   Slutsatser om stödets karaktär i den mening som avses i artikel 87 i EG-fördraget

(62)

De åtgärder som granskas i detta beslut utgör statligt stöd i fördragets mening eftersom de ger stödmottagarna en ekonomisk fördel som andra sektorer inte kan få. Kommissionen drar följaktligen slutsatsen att dessa åtgärder faller under artikel 87.1 i fördraget.

2.   Det ifrågavarande stödets olaglighet

(63)

I artikel 1 f i förordning (EG) nr 659/1999 definieras olagligt stöd som ett nytt stöd som införs i strid med artikel 88.3 i fördraget. Begreppet nytt stöd omfattar, enligt artikel 1 c i den nämnda förordningen, allt stöd, det vill säga stödordningar och individuellt stöd, som inte är befintligt stöd, inbegripet ändringar av befintligt stöd.

(64)

Alla stödordningar som har godkänts av kommissionen och där betydande ändringar görs i efterhand – i det aktuella fallet en myndighets bidrag till finansieringen av ett stöd som anmälts till kommissionen, vilket på ett betydande sätt ändrar finansieringsnyckeln och följaktligen stödnivån – utgör nya stöd som enligt artikel 88 i fördraget måste anmälas till kommissionen för godkännande.

(65)

Enligt domstolen gäller skyldigheten att underrätta kommissionen om planer att vidta eller ändra stödåtgärder, enligt artikel 88.3 första meningen i fördraget, inte endast den ursprungliga planen, utan omfattar också senare ändringar av planen. Sådana uppgifter kan lämnas till kommissionen inom ramen för de överläggningar som den ursprungliga anmälan ger upphov till (27).

(66)

Denna anmälningsskyldighet bekräftas i artikel 1 c i förordning (EG) nr 659/1999.

(67)

Det måste också klargöras att det informationsblad som ingår i den förteckning över stöd som upprättats av det franska jordbruksministeriet endast är av informativt värde och inte kan betecknas som anmälan i fördragets mening. Dessutom lämnas det inte någon information om vattenmyndigheternas bidrag till programmet, samtidigt som det anges att statens bidrag uppgår till 35 % av investeringskostnaderna.

(68)

Kommissionen har inte kunnat bedöma omfattningen av vattenmyndigheternas bidrag till programmet och vilka effekter deras bidrag kan ha haft på det offentliga stödet till de aktuella investeringarna. Närmare bestämt har kommissionen inte kunnat undersöka de eventuella återverkningar på stödnivån som riskerar att uppstå när en offentlig inrättning bidrar till stödets finansiering. Det är därför inte säkert att de stöd som har beviljats av de franska myndigheterna överensstämmer med de åtgärder som godkändes av kommissionen inom ramen för de statliga stöden nr N 136/91 och N 342/94.

(69)

Den förändrade stödnivån utgör i sig en sådan ändring av stödets innehåll som kräver anmälan enligt artikel 88.2 i fördraget.

(70)

De franska myndigheterna har inte underrättat kommissionen om de planerade investeringsstöden till nötköttssektorn. De franska myndigheterna hävdade att de hade skäl att anta att åtgärden var förenlig med gemenskapslagstiftningen, eftersom kommissionen ansåg att den berättigade till ekonomiskt bidrag från gemenskapen. Enligt artikel 12.5 i förordning (EEG) nr 2328/91, som var tillämplig på den tiden, är stöd till investeringar för skydd och förbättring av miljön tillåtna, under förutsättning att de inte leder till en produktionsökning och att de är i överensstämmelse med artiklarna 92–94 i fördraget (nu artiklarna 87–89). Detta innefattar skyldigheten att anmäla alla statliga stöd i enlighet med den tidigare artikel 93.3 i fördraget, i all synnerhet som stödvillkoren 1994 inte motsvarade de villkor som meddelades till kommissionen 1991.

(71)

Av ovanstående framgår att de statliga stöd som Frankrike tillämpade utgjorde nya stöd som inte hade anmälts till kommissionen och därmed var olagliga enligt fördraget.

3.   Granskning av stödets förenlighet

(72)

Artikel 87 i fördraget ger dock möjlighet till undantag, även om vissa av dem uppenbarligen inte är tillämpliga, exempelvis de som anges i punkt 2 i den artikeln. De franska myndigheterna har inte heller åberopat dem.

(73)

De undantag som anges i artikel 87.3 i fördraget måste tolkas strikt vid granskning av alla stödprogram med regionala eller sektoriella syften och vid varje enskild tillämpning av generella stödprogram. Undantag kan medges endast om kommissionen kan fastställa att stödet är nödvändigt för att förverkliga något av de angivna målen. Att medge de ovan nämnda undantagen för stöd som inte ger ett sådant utbyte skulle innebära att handeln mellan medlemsstaterna påverkas och att konkurrensen snedvrids på ett sätt som inte kan motiveras med hänsyn till gemenskapsintresset, och skulle samtidigt ge otillbörliga fördelar för aktörer i vissa medlemsstater.

(74)

Kommissionen anser att stöden i fråga inte är avsedda att främja den ekonomiska utvecklingen i en region där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning, i enlighet med artikel 87.3 a i fördraget. De är inte heller avsedda att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse eller för att avhjälpa en allvarlig störning i medlemsstatens ekonomi, i enlighet med artikel 87.3 b i fördraget. De är inte heller avsedda att främja kultur eller bevara kulturarvet, i enlighet med artikel 87.3 d i fördraget.

(75)

Enligt artikel 87.3 c i fördraget kan stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner anses vara förenligt med den gemensamma marknaden, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. För att detta undantag skall kunna medges måste stöden bidra till utvecklingen av sektorn i fråga.

(76)

Vid inledningen av förfarandet drog kommissionen slutsatsen att stöden visserligen inte var helt lagliga, när det gällde de subventionerade investeringarna och stödens utformning, men att de tillämpades i enlighet med gemenskapens då gällande konkurrensregler. Därför har kommissionen inte skäl att ifrågasätta denna del av stödets tillämpning.

(77)

Följande granskning av stödens förenlighet avser därför endast de stödnivåer som tillämpats av de franska myndigheterna.

(78)

Vid inledningen av förfarandet påpekade kommissionen att stödtaket för investeringar i miljöskyddsåtgärder var 35 % av kostnaderna (45 % i mindre gynnade områden) enligt det regelverk som gällde när programmet trädde i kraft.

(79)

De franska myndigheterna anser emellertid att det är möjligt att överskrida stödnivåerna 35 % och 45 % med hänvisning till artikel 12.5 i förordning (EEG) nr 2328/91 och artikel 12.3 d i förordning (EG) nr 950/97. Enligt de franska myndigheterna ger dessa bestämmelser möjlighet att avstå från att tillämpa förbud mot stöd och begränsningar av stödnivåer för vissa investeringar, däribland investeringar i miljöskydd.

(80)

Kommissionen noterar först att genom artikel 12.5 femte strecksatsen i förordning (EEG) nr 2328/92, som förutsatte att nationella stöd skulle granskas på grundval av de tidigare artiklarna 92 och 93 (nu 87 och 88) i fördraget, godkändes stöd till investeringar för skydd och förbättring av miljön, under förutsättning att de inte leder till en produktionsökning. Såsom redan framgått anser kommissionen att de investeringar som fick de aktuella stöden inte medförde någon produktionsökning eftersom de endast avsåg miljöskyddsåtgärder på landsbygden (i synnerhet lagring och behandling av gödsel).

(81)

När det mera konkret gäller tillåtna stödnivåer påpekade kommissionen, i sitt beslut om statligt stöd nr N 136/91 riktat till Frankrike, att man enligt praxis betraktade en stödnivå för denna typ av stöd på 35 % av de stödberättigande kostnaderna som förenlig med den gemensamma marknaden (45 % i mindre gynnade områden).

(82)

Dessa stödnivåer bekräftades i riktlinjerna för statligt stöd för miljöskydd, strax efter det att PMPOA började tillämpas. I punkt 3.2.3 i dessa riktlinjer anges att investeringsstöd för miljöskyddsändamål kan godkännas upp till vissa nivåer. I andra stycket i fotnoten på s. 14 angavs att ”för de investeringar som omfattas av artikel 12.1 och 12.5 i rådets förordning (EEG) nr 2328/91 (…) är den högsta stödnivån 35 % eller 45 % (…) i mindre gynnade områden. Dessa högsta stödnivåer skall tillämpas oavsett företagets storlek. Följaktligen får de inte höjas för små och medelstora företag på det sätt som anges längre ned i detta avsnitt. För investeringar i mål 1- och mål 5b-områden förbehåller sig kommissionen rätten att lämna godkännande, efter granskning av fall där stödnivåerna överskrider de ovan nämnda, om medlemsstaten kan motivera dessa.”

(83)

Förordning (EEG) nr 2328/91 upphävdes genom förordning (EG) nr 950/97. I artikel 12.2 e i förordning (EG) nr 950/97 angavs att medlemsstaterna får bevilja stöd till investeringar för ”skydd och förbättring av miljön under förutsättning att sådana investeringar inte leder till en ökning av produktionskapaciteten”. I artikel 12.3 i samma förordning angavs att ”vad gäller enskilda eller samverkande företag som uppfyller villkoren i artiklarna 5 och 9, är investeringsstöd som överstiger de värden och belopp som anges i artiklarna 7.2, 7.3 och 11, förbjudna”. Enligt artikel 12.3 andra stycket led d i samma förordning skall dock detta förbud inte tillämpas på ”investeringar för att skydda och förbättra miljön”.

(84)

I artikel 12.2 och 12.3 i förordning (EG) nr 950/97 angavs emellertid att artiklarna 92–94 i fördraget (nu 87–89) skulle tillämpas på dessa stöd. Detta innebar en hänvisning till de konkurrensregler som gällde vid den tiden, det vill säga till den gemenskapspraxis som redan anförts i beslutet om statligt stöd nr N 136/91 och till villkoren i riktlinjerna för statligt stöd för miljöskydd.

(85)

På grundval av de bestämmelser som var tillämpliga under perioden 1994–1999 och som beskrivs i detta beslut kan kommissionen endast dra slutsatsen att den högsta stödnivån för de aktuella stöden var 35 % av kostnaderna (45 % i mindre gynnade områden) och att de stöd som beviljats över dessa nivåer följaktligen inte följde bestämmelserna.

(86)

När det gäller stöd till investeringar i jordbruksföretag år 2000 anges emellertid i punkt 4.1.1.2 i riktlinjerna för jordbruket, som är tillämpliga sedan den 1 januari 2000, att den högsta nivån för statligt stöd är 40 % av den stödberättigande investeringen, respektive 50 % i mindre gynnade områden. För investeringar som unga lantbrukare gör inom fem år efter etableringen har den högsta stödnivån dock höjts till 45 %, respektive 55 % i mindre gynnade områden.

(87)

I punkt 4.1.2.4 i riktlinjerna för jordbruket anges som specialfall att om investeringar leder till extra kostnader i samband med skydd och förbättring av miljön kan de högsta stödnivåerna på 40 % och 50 % som avses i punkt 4.1.1.2 i riktlinjerna höjas med 20 respektive 25 procentenheter. Denna ökning kan således beviljas för investeringar i syfte att följa nya miniminormer som införs, i enlighet med de villkor som anges i artikel 2 i kommissionens förordning (EG) nr 1750/1999 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 1257/1999 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden (28). Ökningen måste strikt begränsas till de extra stödberättigande kostnader som krävs för att uppnå uppsatt mål och den gäller inte för investeringar som leder till en ökad produktionskapacitet.

(88)

Kommissionens förordning (EG) nr 1/2004 av den 23 december 2003 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag som är verksamma inom produktion, bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter (29) trädde i kraft den 23 januari 2004, och därmed ändrades det juridiska läget för det aktuella fallet. Genom den förordningen tillåts på vissa villkor stöd till små och medelstora jordbruksföretag och de undantas från anmälningsskyldigheten enligt artikel 88.3 i fördraget.

(89)

De franska myndigheterna har framhållit att mottagarna av de investeringsstöd som finansierats av PMPOA under perioden 1994–2000 var små och medelstora företag i enlighet med artikel 2.4 i förordning (EG) nr 1/2004.

(90)

I artikel 20.2 i förordning (EG) nr 1/2004 anges att enskilda stöd och stödordningar som har genomförts innan förordningen träder i kraft och stöd som beviljas enligt dessa stödordningar, utan kommissionens godkännande och i strid med anmälningsskyldigheten enligt artikel 88.3 i fördraget, skall anses vara förenliga med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 i fördraget och skall undantas enligt förordningen om de uppfyller de villkor som anges i artikel 3 i förordningen, med undantag för kraven i punkt 1 och punkt 2 b och c i den artikeln.

(91)

I artikel 3.3 i förordning (EG) nr 1/2004 anges att stöd som beviljas enligt en sådan stödordning som avses i punkt 2 skall anses vara förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c i fördraget och skall undantas från anmälningsskyldigheten enligt artikel 88.3 i fördraget, under förutsättning att det beviljade stödet uppfyller samtliga villkor i förordningen.

(92)

Artikel 4 i förordning (EG) nr 1/2004 innehåller de villkor som måste uppfyllas i det aktuella fallet, det vill säga när det gäller ett oanmält investeringsstöd till små och medelstora företag.

(93)

Enligt artikel 4.1 i förordning (EG) nr 1/2004 skall stöd till investeringar i jordbruksföretag för produktion av jordbruksprodukter anses vara förenligt med den gemensamma marknaden och undantas från anmälningsskyldigheten, bland annat under förutsättning att stödets bruttonivå inte överskrider 50 % av stödberättigande investeringar i mindre gynnade områden, och 40 % i andra områden.

(94)

Om investeringarna leder till extra kostnader i samband med skydd och förbättring av miljön kan dock de högsta stödnivåerna på 50 % och 40 % höjas med 25 respektive 20 procentenheter. Denna ökning kan beviljas endast för investeringar som går utöver lägsta gällande gemenskapskrav eller för investeringar som görs för att uppfylla nyligen införda minimikrav. Ökningen skall strängt begränsas till de extra stödberättigande kostnader som krävs och den skall inte gälla investeringar som leder till ökad produktionskapacitet.

(95)

I det aktuella fallet är det uppenbart att det rör sig om investeringar för skydd och förbättring av miljön, som bland annat omfattades av kraven i nitratdirektivet. Detta direktiv antogs 1991 och kraven kunde därför inte anses vara nya år 2000.

(96)

Kommissionen har redan uttalat sig om denna problematik i samband med det statliga stödet nr N 355/2000 och godkänt PMPOA:s fortsättning under perioden 2001–2006. Kommissionen håller fast vid det resonemang som fördes vid det tillfället och betonar även nu att den inte kan bortse från att det första franska åtgärdsprogrammet för genomförande av nitratdirektivet inte antogs förrän 1997, och att de första verkliga krav på resultat som ålades uppfödarna, i enlighet med programmet, kom efter denna tidpunkt. Även om det tycks uppenbart att Frankrike inte har visat prov på snabbhet i överförandet av direktivet, och att Frankrike borde ha antagit de nödvändiga bestämmelserna mycket tidigare (30), är onekligen de första krav som uppfödarna kände till av mycket senare datum.

(97)

Dessutom innehåller nitratdirektivet, i motsats till annan gemenskapslagstiftning, inga detaljerade krav som de ekonomiska aktörerna måste rätta sig efter utan föregående åtgärd av medlemsstaten. Direktivet innehåller inte heller något slutdatum för anpassning av anläggningar.

(98)

Av denna anledning, och mot bakgrund av de särskilda omständigheter som gäller för nitratdirektivet, anser kommissionen fortfarande att de krav som infördes för uppfödarna kunde betraktas som nya krav enligt förordning (EG) nr 1/2004. Alla andra tolkningar skulle innebära att uppfödarna straffas för Frankrikes overksamhet på det rättsliga planet.

(99)

Kommissionen anser att de investeringar som gjorts i områden som inte är känsliga enligt nitratdirektivet, och där direktivets krav inte är tillämpliga, ändå kunde omfattas av höjda stödnivåer, eftersom mindre stränga krav än de som anges i nitratdirektivet var tillämpliga och de planerade arbetena gick utöver de befintliga minimikraven i dessa områden.

(100)

När det gäller investeringar i känsliga områden måste kommissionen, i överensstämmelse med det tidigare resonemanget om att de krav som ålades uppfödarna kan betraktas som nya, dra slutsatsen att en höjd stödnivå kunde tillämpas i det aktuella fallet. Stödnivån kunde därför vara 60 % av investeringskostnaden, respektive 75 % i mindre gynnade områden.

(101)

De siffror som meddelats av de franska myndigheterna visar att stödnivån i praktiken aldrig har överskridit 60 % av kostnaderna, och kommissionen anser därför att de stöd som har beviljats inom ramen för PMPOA under perioden 1994–1999 kan godkännas.

(102)

Kommissionen anser, mot bakgrund av ovanstående resonemang, att den anmälda åtgärden är förenlig med gemenskapens konkurrensregler och särskilt med artikel 87.3 c i fördraget.

V.   SLUTSATS

(103)

Den åtgärd som består i att bevilja investeringsstöd till lantbruksföretag inom ramen för programmet för att begränsa föroreningar från jordbruket (PMPOA) under perioden 1994–2000 kan medges undantag enligt artikel 87.3 c i fördraget.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Den ordning för statligt stöd som Frankrike har infört för att finansiera investeringar som görs av jordbruksföretag inom ramen för programmet för att begränsa föroreningar från jordbruket (PMPOA) under perioden 1994–2000 är förenligt med den gemensamma marknaden i enlighet med artikel 87.3 c i fördraget.

Artikel 2

Detta beslut riktar sig till Republiken Frankrike.

Utfärdat i Bryssel den 18 februari 2004.

På kommissionens vägnar

Franz FISCHLER

Ledamot av kommissionen


(1)  EGT C 179, 23.6.2001, s. 18.

(2)  Statligt stöd nr N 136/91.

(3)  EGT L 218, 6.8.1991, s. 1.

(4)  C(93) 1888.

(5)  Se förstainstansrättens dom av den 15 september 1998 i de förenade målen T-126/96 och T-127/96, Breda Fucine Meridionali SpA m.fl. mot kommissionen, Rättsfallssamling 1998, s. II-3437. Förstainstansrätten tog där fasta på kommissionens argument att en underrättelse från en medlemsstat inte kan godtas som giltig anmälan om den inte innehåller en uttrycklig hänvisning till artikel 88.3 i fördraget och om den inte har lagts fram för generalsekretariatet. Stödet bör därför betraktas som ej anmält.

(6)  Statligt stöd nr N 342/94.

(7)  Se fotnot 5.

(8)  Se fotnot 1.

(9)  Statligt stöd nr N 355/2000.

(10)  EGT L 375, 31.12.1991, s. 1.

(11)  Enligt de uppgifter som kommissionen har tillgång till – delvis hämtade från vattenmyndigheternas webbplats (http://www.eaufrance.com) – är vattenmyndigheterna statliga myndigheter, inrättade 1964 som ekonomiskt självständiga juridiska personer. De övervakas av miljöministeriet och finans- och ekonomiministeriet och styrs av ett administrativt råd vars sammansättning är representativ för de olika vattenanvändarna. De är fördelade på sex stora avrinningsområden som täcker hela landet: Adour-Garonne, Artois-Picardie, Loire-Bretagne, Rhin-Meuse, Rhône-Méditerrannée-Corse och Seine-Normandie. Organisationen är likadan i de olika avrinningsområdena och består av en kommitté för avrinningsområdet, en vattenmyndighet och ett administrativt råd. Verksamhetens inriktning fastställs av kommittén för avrinningsområdet och rör fyra viktiga områden: vattenanvändning, föroreningsbekämpning, skydd av vattenmiljöer och övervakning av vattenkvaliteten i inlandsvatten och kustvatten.

Enligt planerna för perioden 1997–2001 kommer vattenmyndigheterna att bidra till finansieringen av arbeten omfattande ungefär 16 miljarder euro för att bevara vattenresurserna och motverka vattenföroreningar. De ger tekniska råd till politiker, företagare och jordbrukare och ekonomiskt stöd till sådant arbete som är nödvändigt för att motverka föroreningar och skydda vattenresurserna. Vattenmyndigheterna finansieras med proportionella avgifter från förorenare, användare och konsumenter. Avgifterna omfördelas sedan i form av stöd (subventioner och lån) till kommuner, industrier och jordbruk (och mer allmänt anläggningsföretag) för att utföra arbeten som reningsverk, avloppssystem, vattenverk, vattenreglering, undersökningar och mätsystem.

(12)  Uppgifter om de subventionerade investeringarna finns i beslutet om att inleda förfarandet.

(13)  Rapport färdigställd den 26 juli 1999 och offentliggjord 2000 på franska jordbruksministeriets webbplats: http://www.agriculture.gouv.fr.

(14)  Se särskilt förstainstansrättens dom av den 12 december 1996, Compagnie nationale Air France mot kommissionen, mål T-358/94, Rättsfallssamling 1996, s. II-2109; domstolens dom av den 22 mars 1977, mål 78/76, Steinike & Weinlig mot Tyskland, Rättsfallssamling 1977, s. 595, Svensk specialutgåva s. 329; förstainstansrättens dom av den 31 januari 2001, förenade målen T-197/97 och T-198/97, Weyl Beef Products BV m.fl. mot kommissionen, Rättsfallssamling 2001, s. II-303; domstolens dom av den 30 januari 1985, mål 290/83, kommissionen mot Frankrike, Rättsfallssamling 1985, s. 439, Svensk specialutgåva s. 39; meddelande från kommissionen av den 26 mars 1997 – miljöskatter och miljöavgifter på den inre marknaden (KOM (97) 9 slutlig).

(15)  Se kommissionens fullständiga resonemang om vattenmyndigheternas offentliga karaktär i beslutet om att inleda förfarandet.

(16)  EGT L 83, 27.3.1999, s. 1.

(17)  EGT C 28, 1.2.2000, s. 2 och rättelse, EGT C 232, 12.8.2000, s. 17.

(18)  EGT L 128, 19.5.1975, s. 1.

(19)  EGT C 72, 10.3.1994, s. 3.

(20)  EGT L 142, 2.6.1997, s. 1.

(21)  1 FRF = 0,15 euro

(22)  EGT L 282, 1.11.1975, s. 1.

(23)  EGT L 160, 26.6.1999, s. 21.

(24)  EGT L 148, 28.6.1968, s. 24.

(25)  EGT L 282, 1.11.1975, s. 77.

(26)  Domstolens dom av den 17 september 1980, mål 730/79, Philip Morris Holland BV mot kommissionen, Rättsfallssamling 1980, s. 2671, punkt 11.

(27)  Domstolens dom av den 9 oktober 1984, förenade målen 91 och 127/83, Heineken Brouwerijen BV mot Inspecteur der Vennootschapsbelasting i Amsterdam och Utrecht. Rättsfallssamling 1984, s. 3435.

(28)  EGT L 214, 13.8.1999, s. 31. I artikel 2 andra stycket anges att ”i de fall investeringar görs för att de nya minimikraven för naturmiljön […] skall efterlevas, får stöd emellertid lämnas för att dessa nya krav skall kunna uppnås. I dessa fall får en tidsperiod bestämmas för uppfyllandet av dessa minimikrav, i den mån det behövs en sådan period för att lösa de särskilda problem som uppkommer när kraven skall uppfyllas och i den mån som denna period respekterar den särskilda lagstiftning som berörs.”

(29)  EUT L 1, 3.1.2004, s. 1.

(30)  Det bör noteras att kommissionen, efter att ha inlett ett överträdelseförfarande mot Frankrike, anmälde denna stat till EG-domstolen för dålig tillämpning av nitratdirektivet. Domstolen dömde Frankrike för att inte på vederbörligt sätt ha förtecknat förorenade vatten och, som en följd därav, underlåtit att ange tillhörande känsliga områden (domstolens dom av den 27 juni 2002, mål C-258/00, kommissionen mot Frankrike, Rättsfallssamling 2002 s. I-05959).


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/14


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 19 maj 2004

om den stödordning som Italien planerar att genomföra till förmån för fjäderfäföretag – AIMA-program för fjäderfäsektorn – nr C 59/2001 (ex N 97/1999)

[delgivet med nr K(2004) 1802]

(Endast den italienska texten är giltig)

(2007/52/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 88.2 första stycket,

efter att i enlighet med nämnda artikel ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig, och

av följande skäl:

I.   FÖRFARANDE

(1)

Genom en skrivelse av den 17 december 1999, som registrerades den 22 december 1999, anmälde Italiens ständiga representation vid Europeiska unionen åtgärden i fråga till kommissionen i enlighet med artikel 88.3 i fördraget. Åtgärden gällde en rad stöd från det italienska jordbruksmarknadsförbundet AIMA (Associazione Italiana dei Mercati Agricoli) till förmån för den italienska fjäderfämarknaden, som hade drabbats av en dramatisk minskning av konsumtionen och försäljningen av fjäderfä till följd av 1999 års dioxinkris.

(2)

Genom skrivelser av den 8 augusti 2000, som registrerades den 9 augusti 2000, av den 15 november 2000, som registrerades den 21 november 2000, av den 27 februari 2001, som registrerades den 1 mars 2001, och av den 23 maj 2001, som registrerades den 28 maj 2001, lämnade Italiens ständiga representation vid Europeiska unionen de kompletterande uppgifter som kommissionen hade begärt av de italienska myndigheterna genom sina skrivelser av den 18 februari 2000 (ref. AGR 5073), av den 2 oktober 2000 (ref. AGR 25123), av den 10 januari 2001 (ref. AGR 000449) och av den 24 april 2001 (ref. AGR 009825).

(3)

Genom en skrivelse av den 30 juli 2001 underrättade kommissionen Italien om sitt beslut att inleda förfarandet i artikel 88.2 i fördraget med anledning av stödet i fråga.

(4)

Kommissionens beslut att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (1). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med synpunkter på stödet.

(5)

De italienska myndigheterna lämnade sina synpunkter i en skrivelse av den 24 oktober 2001, som registrerades den 26 oktober 2001. Det har inte inkommit några synpunkter från andra berörda parter till kommissionen.

II.   BESKRIVNING

Rättslig grund

(6)

AIMA:s nationella stödprogram för 1999. Rättslig grund för det föreslagna stödet är artikel 3.l d i lag nr 610/82, genom vilken AIMA bemyndigas ”att med hjälp av medel från den egna ekonomiska förvaltningen leverera sådana livsmedelsprodukter till utvecklingsländer som har valts ut i samförstånd med utrikesministeriet och efter samråd med den nationella livsmedelsmyndigheten, med hänsyn till utvecklingen på den inre marknaden och beroende på tillgängligheten […]”.

Bakgrund

(7)

Italiens nationella organ för fjäderfäuppfödning UNA (Unione Nazionale dell'Avicoltura) uppmanade AIMA att ingripa på marknaden för att lindra de svåra konsekvenserna av dioxinkrisen inom sektorn för fjäderfäkött.

(8)

Efter det att AIMA (skrivelse av den 17 december 1999) hade vägrat att köpa upp 17 000 ton osålt kött till ett värde av 40 miljarder italienska lira (ungefär 20 miljoner euro) föreslog UNA först att en del av köttet (11 450 ton) skulle säljas på utvecklingsländernas marknad till förmånliga priser. Skillnaden mellan varans verkliga kommersiella värde och försäljningspriset (cirka 20 miljarder italienska lira, dvs. 50 % av det kommersiella marknadsvärdet) skulle AIMA stå för.

(9)

Sedan kommissionen (skrivelse av den 18 februari 2000) hade påpekat att åtgärden var att betrakta som ett exportbidrag som täckte skillnaden mellan priset för fjäderfä i tredje världen och priset på den italienska marknaden (och att stödet därför på grund av sin karaktär var oförenligt med den gemensamma marknaden, med tanke på gemenskapens skyldigheter inom ramen för Världshandelsorganisationen och den gemensamma organisationen av marknaden), nämnde de italienska myndigheterna inte längre det ursprungliga syftet med stödet (skrivelse av den 10 augusti 2000). I stället ansåg de italienska myndigheterna att de italienska fjäderfäproducenternas förluster kunde anses vara en följd av exceptionella händelser (och inte av normala marknadsrisker) och att förlusterna därför skulle omfattas av undantaget enligt artikel 87.2 b i fördraget.

Åtgärd

(10)

Programmet i fråga gäller ersättning till de fjäderfäproducenter som har drabbats av sjunkande priser och minskad försäljning till följd av dioxinkrisen och konsumenternas oro. Stödet motsvarar skillnaden mellan genomsnittspriserna i de länder som inte berördes av dioxinkrisen och priserna i Italien i juni och juli 1999, dvs. den period som ersättningen gäller. Genomsnittspriserna i de länder som inte berördes av krisen (utom Italien) uppgick enligt de italienska myndigheterna till 137,89 euro/100 kg i juni och till 132,35 euro/100 kg i juli. Prisskillnaden är således 53,966 euro/100 kg i juni och 46,218 euro/100 kg i juli (2). Stödet uppgår till högst 21 150 italienska lira/100 kg (10,92 euro/100 kg) respektive 15 400 italienska lira/100 kg (7,95 euro/100 kg). Stödet beviljas för kött som producerades och salufördes i juni och juli 2001 och uppgår totalt till högst 10 329 138 euro.

(11)

För att motivera stödet uppger de italienska myndigheterna att dioxinkrisen inte bara ledde till en betydande produktions- och försäljningsnedgång (på grund av de störningar på marknaden som krisen ledde till) utan också till en betydande minskning av konsumtionen av fjäderfäprodukter. Enligt de italienska myndigheternas uppgifter sålde de italienska producenterna följande kvantiteter till sänkta priser: 34 700 000 kg kött i juni 1999 (jämfört med 52 000 000 kg i juni 1998) och 30 200 000 kg i juli 1999 (jämfört med 51 000 000 kg i juli 1998 (3). Trots de förebyggande åtgärder som UNA vidtog för att undvika en kris genom överproduktion av fjäderfäkött (i mars månad slaktades kycklingar som skulle ha blivit slaktmogna under de följande månaderna), lyckades man på grund av dioxinkrisen inte uppnå tillfredsställande resultat i sektorn.

(12)

I sina skrivelser av den 21 november 2000 och den 28 maj 2001 redogjorde de italienska myndigheterna för den viktiga roll som medierna spelade under krismånaderna: Den oro som medierna spridde förvärrade enligt de italienska myndigheterna den drastiska minskningen av konsumtionen av fjäderfäkött (som i juni var 29,1 %, i juli 10,1 %, i augusti 16,2 % och under hela året 5,9 % lägre än ett år tidigare). Den minskade efterfrågan ledde till sjunkande priser, framför allt i juni och juli (30 % respektive 30,1 % lägre priser än samma månader ett år tidigare). För att klara av situationen var de italienska producenterna dessutom tvungna att lägga kycklingkött på lager, närmare bestämt 4 150 ton i juni, 9 271 ton i juli och 2 595 ton i augusti, eftersom dessa kvantiteter inte kunde säljas.

(13)

Stödet avser inte ersättning för bortskaffande av sådana djur eller animalieprodukter som är olämpliga för konsumtion eller saluföring.

Stödbelopp

(14)

Det planerade bidraget uppgår totalt till högst 20 miljarder italienska lira (10 329 138 euro).

Skäl till att förfarandet inleds

(15)

Förfarandet i artikel 88.2 i fördraget inleddes, eftersom kommissionen hyste tvivel om stödets förenlighet med den gemensamma marknaden. Kommissionen betvivlade att det var möjligt att jämställa stödet i fråga med ett stöd som syftar till att ersätta förluster till följd av en exceptionell händelse. De italienska myndigheterna hänvisade nämligen till artikel 87.2 b i fördraget, enligt vilken stöd för att avhjälpa skador som orsakats av exceptionella händelser är förenligt med den gemensamma marknaden. I stödanmälan betraktas dioxinkrisen som en exceptionell händelse.

(16)

Begreppet ”exceptionell händelse” definieras inte i fördraget. Kommissionen tillämpar denna bestämmelse från fall till fall efter granskning av händelsen i fråga. I samband med dioxinkrisen i Belgien, som gällde livsmedel och djurfoder producerade i Belgien, kom kommissionen – på grund av karaktär och omfattning av de restriktioner som krävdes för att skydda landets folkhälsa (4) – fram till att det rörde sig om en exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b i fördraget.

(17)

Det finns tidigare exempel på definitionen av begreppet ”exceptionell händelse”, bland annat inom ramen för flera stöd till Storbritannien (5) i samband med BSE-krisen: Kommissionen kom då fram till att det rörde sig om en exceptionell händelse. Anledningen till detta var framför allt förbudet mot export av nötkött och den minskade konsumtionen av nötkött till följd av den osäkerhet och oro som uppgifterna om BSE gav upphov till. Det måste dock understrykas att de nämnda exemplen gäller länder som var direkt drabbade (BSE i Storbritannien och dioxin i Belgien) och inte, som i föreliggande fall, ett land där marknaden stördes på grund av att konsumenterna var oroliga för dioxin.

(18)

I nämnda fall godkände kommissionen att producenterna fick ersättning för sina intäktsförluster på villkor att förlusten av marknadsandelar och konsumtionsnedgången inte bara berodde på oron i samhället utan också på sådana exceptionella omständigheter som hindrade normal försäljning av produkterna i fråga (en rad offentliga åtgärder kombinerade med ett exceptionellt beteende hos konsumenter och medier). I ovan nämnda beslut kunde det alltid påvisas en direkt och omedelbar koppling mellan företagens förluster och de faktorer som gjorde att det förelåg en exceptionell händelse.

(19)

För att kommissionen skall kunna godkänna ersättning för förluster i enlighet med artikel 87.2 b i fördraget måste det finnas en koppling mellan jordbruksproducenternas intäktsförluster och en exceptionell händelse. De italienska myndigheterna uppmanades att visa detta men kunde inte ge någon övertygande förklaring. Att oron i samhället spridde sig snabbt, och ledde till starka störningar på de italienska uppfödarnas marknad, förlust av marknadsandelar och följaktligen en lägre omsättning än normalt, kan på grundval av tillgängliga uppgifter inte i sig anses utgöra en exceptionell händelse enligt fördraget. Dessutom finns det inget som pekar på att Italiens eller gemenskapens myndigheter skulle ha vidtagit åtgärder för att hindra försäljningen.

(20)

Även om man hade lyckats visa att medieeffekten i Italien var större än i övriga europeiska länder, eftersom allmänheten där är känsligare i frågor som rör livsmedelssäkerhet och eftersom det finns en mycket kritisk opinion mot boskapssektorns produktionssystem, verkade dessa argument i det dåvarande läget inte räcka för att visa att den aktuella händelsen var exceptionell.

(21)

Kommissionen undrade i stället varför de italienska producenterna inte hade utnyttjat situationen för att öka sin försäljning av fjäderfäprodukter utomlands (eller i det egna landet) med tanke på att Italien, i motsats till Belgien, inte hörde till de länder som direkt berördes av dioxinkrisen.

(22)

En annan aspekt som ännu behövde klargöras var de italienska myndigheternas uppgifter om att uppfödarna var tvungna att frysa in det osålda köttet (4 150,8 ton i juni, 9 271,3 ton i juli och 2 595,9 ton i augusti). Utifrån dessa uppgifter kunde det dock inte uteslutas att de fjäderfäprodukter som förblev osålda under krisen och som frystes in inte kunde säljas vid en senare tidpunkt. I så fall skulle förlusterna har varit mindre än vad som uppgavs inom ramen för fallets granskning. Dessutom kunde kommissionen inte avgöra hur mycket kött som förblev osålt på grund av oron för förekomsten av dioxin och minskad efterfrågan. Kommissionen kunde inte heller bedöma omfattningen av den överproduktion som berodde på en felaktig bedömning av efterfrågan under sommaren.

(23)

På grund av det ovan sagda kunde kommissionen inte utesluta att stödet i fråga helt enkelt var avsett att förbättra producenternas ekonomiska situation utan att på något sätt främja utvecklingen inom sektorn. På samma sätt som ett driftstöd baserades stödet dessutom bara på pris, kvantitet eller produktionsenhet. Enligt punkt 3.5 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn (6) (nedan kallade ”riktlinjerna”) är ett driftstöd oförenligt med den gemensamma marknaden.

(24)

Kommissionen betvivlade därför att de intäktsförluster som fjäderfäsektorns producenter hade ådragit sig var kopplade till en exceptionell händelse. Kommissionen ställde sig också tveksam till att stödet i fråga skulle uppfylla villkoren för att kunna godkännas som stöd enligt artikel 87.2 b eller 87.3 c i fördraget (enligt det sistnämnda artikelledet skall stödet underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter, vilket inte heller verkar vara fallet) eller för att kunna anses stämma överens med någon av punkterna i riktlinjerna.

III.   SYNPUNKTER FRÅN ITALIEN

(25)

I sin skrivelse av den 24 oktober 2001, som registrerades den 26 oktober 2001, påminner de italienska myndigheterna först och främst om att kommissionen i sitt beslut om att inleda förfarandet inte ifrågasatte minskningen av konsumtionen av fjäderfäprodukter under juni, juli och augusti, samt, i mindre omfattning, fram till och med december 1999.

(26)

Eftersom kommissionen inte har ifrågasatt förlusterna till följd av minskad försäljning och sjunkande priser, var det enligt de italienska myndigheterna endast fråga om att visa att det fanns en koppling mellan förlusterna och dioxinkrisen. Att det fanns en sådan koppling framgick enligt de italienska myndigheterna av att de första uppgifterna om dioxinkycklingar spriddes den 28 maj 1999 kl. 19.00 och att försäljningen plötsligt minskade från och med juni 1999 (29 % lägre försäljning än i juni 1998). Konsumtionen i Italien utvecklades enligt de italienska myndigheterna parallellt med den oro som medierna spridde i samhället, med ett stort försäljningsras vid tidpunkten för de första uppgifterna om dioxin, en återhämtning under juli månad när mediernas intresse hade svalnat och en förnyad försäljningsminskning under augusti månad till följd av uppmärksamheten kring Europeiska unionens beslut att fördubbla gränsvärdena för dioxin i vissa produkter. Från och med september svalnade mediernas intresse för händelsen allt mer, och konsumtionen av fjäderfäprodukter återgick långsamt till det normala.

(27)

Enligt de italienska myndigheterna kan det därför inte förnekas att det finns en koppling mellan oron i samhället till följd av uppgifterna om dioxin i Belgien och konsumtions- och prisnedgången.

(28)

Enligt de italienska myndigheterna återstår det således att visa att dioxinkrisen i Italien kan betraktas som en exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b i fördraget. På grund av karaktär och omfattning av de restriktioner som krävdes för att skydda landets folkhälsa har kommissionen redan erkänt att den belgiska dioxinkrisen var av exceptionellt slag. Det är visserligen sant att dioxinkrisen inte berörde Italien direkt. Enligt de italienska myndigheterna kan det dock inte förnekas att krisens effekter inte gjorde halt vid de nationella gränserna utan också drabbade närliggande länder såsom Italien.

(29)

De italienska myndigheterna hävdar att varje oförutsebar eller svårligen förutsebar händelse måste betraktas som exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b i fördraget, liksom naturkatastrofer. Det är därför händelsen som sådan som måste bedömas och inte de åtgärder som antas för att avhjälpa situationen och som bara är en följd av själva händelsen. När det gäller BSE-fallet i Storbritannien har kommissionen enligt de italienska myndigheterna erkänt att händelsen var av exceptionellt slag med hänvisning till förbudet mot köttexport men framför allt på grund av att konsumtionen av nötkött hade rasat till följd av den osäkerhet och oro som uppgifterna om BSE väckte. Efter dioxinlarmet 1999 skall samma situation ha uppstått i Italien. Exportförbudet mot Storbritannien påverkade inte konsumtionsnedgången i någon större utsträckning, eftersom både icke-brittiska och brittiska konsumenter under alla omständigheter skulle ha minskat sin konsumtion av nötkött, med eller utan förbud, och på så sätt hindrat dessa produkters avsättning utomlands. Det bör enligt de italienska myndigheterna tilläggas att alla tredjeländer förbjöd import av fjäderfäkött med ursprung i EU under 1999 års dioxinkris.

(30)

Anledningen till att de italienska producenterna varken inriktade sig på utländska marknader eller den inhemska marknaden beror enligt de italienska myndigheterna på att händelsen var gränsöverskridande och spridde sig långt utanför Belgien.

(31)

En rad italienska fjäderfäföretags intäkter under perioden juni–augusti 1999 visar enligt de italienska myndigheterna tydligt och klart att både priser och försäljning sjönk.

IV.   RÄTTSLIG BEDÖMNING

Förekomst av stöd

(32)

Enligt artikel 87.1 i fördraget ”är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.

(33)

Enligt artikel 19 i rådets förordning (EEG) nr 2777/75 av den 29 oktober 1975 om den gemensamma organisationen av marknaden för fjäderfäkött (7) skall artiklarna 87, 88 och 89 i fördraget gälla för produktionen av och handeln med de produkter som anges i förordningen, om inte annat följer av förordningen.

(34)

Den planerade åtgärden avser utbetalning av offentliga medel till vissa företag. Stödet i fråga (som uppgår till 20 miljarder italienska lira) beviljas selektivt de uppfödare som anses ha ådragit sig förluster till följd av dioxinkrisen. Åtgärden gynnar dessutom viss produktion (den i sektorn för uppfödning av fjäderfä) och kan komma att störa handeln med tanke på Italiens andel av EU:s totala fjäderfäproduktion (13,2 %). Bruttofjäderfäproduktionen i Italien uppgick 2001 till 1 134 000 ton och den i EU-15 till 9 088 000 ton (8).

(35)

Åtgärden i fråga motsvarar därför definitionen av statligt stöd i artikel 87.1.

Stödets förenlighet med fördraget

(36)

Det finns undantag från förbudet mot statligt stöd. I föreliggande fall åberopar de italienska myndigheterna undantagen i artikel 87.2 b i fördraget, enligt vilken stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser är förenligt med den gemensamma marknaden.

(37)

Eftersom begreppet ”exceptionell händelse” inte definieras i fördraget, måste det undersökas om dioxinkrisen i Italien kan jämställas med en exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b i fördraget.

(38)

Vid bedömningen av åtgärder för ersättning av förluster till följd av naturkatastrofer eller exceptionella händelser har kommissionen, i enlighet med riktlinjerna (9), konsekvent intagit ståndpunkten att begreppen ”naturkatastrof” och ”exceptionell händelse” i artikel 87.2 b måste tolkas restriktivt, eftersom denna typ av stöd utgör ett undantag från den allmänna principen i artikel 87.1 att statligt stöd inte är förenligt med den gemensamma marknaden. Kommissionen har hittills godtagit att jordbävningar, laviner, jordskred och översvämningar kan utgöra naturkatastrofer. Såsom exceptionella händelser har kommissionen hittills godtagit krig, inre oroligheter och strejker samt, med vissa förbehåll och beroende på deras omfattning, större kärnkraftsolyckor eller industriella olyckor och bränder som resulterar i omfattande förluster. Å andra sidan har kommissionen inte accepterat att en brand på en enskild bearbetningsanläggning som täcks av en normal företagsförsäkring kan anses vara en exceptionell händelse. Generellt godtar kommissionen inte heller att utbrott av djur- eller växtsjukdomar kan anses utgöra naturkatastrofer eller exceptionella händelser. I ett fall har kommissionen emellertid erkänt ett mycket omfattande utbrott av en helt ny djursjukdom som en exceptionell händelse. På grund av de uppenbara svårigheterna att förutse sådana händelser kommer kommissionen även fortsättningsvis att bedöma förslag att bevilja stöd enligt artikel 87.2 b i varje enskilt fall och beakta sin tidigare praxis inom detta område. I synnerhet när det gäller stöd i en så känslig sektor som fjäderfäsektorn är det nödvändigt att analysera varje enskild åtgärd, eftersom alla ingrepp på marknaden kan störa den gemensamma organisationen av marknaden.

(39)

Generellt kan kommissionen inte godta att en kemisk förorening av livsmedel i sig kan anses utgöra en exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b. Tvärtom följer föroreningsrisken av att det inte sörjs för högsta möjliga kvalitetsnivå i hela livsmedelskedjan.

(40)

Kommissionen fick ta hänsyn till många faktorer innan det kunde avgöras om dioxinkrisen i Belgien var en exceptionell händelse. Kommissionen undersökte först omfattningen av de åtgärder som vidtogs för att motverka krisen och skydda folkhälsan, bland annat förbud mot grossist- och detaljhandelsförsäljning av fjäderfäkött, förbud mot handel med och export till tredjeland av vissa produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel eller foder samt införande av en rad villkor, däribland övervakning, spårbarhet och kontroll av de berörda produkterna (10). Att händelsen förklarades vara exceptionell berodde således på två faktorer, nämligen att de belgiska myndigheterna hade kungjort och antagit nödåtgärder samt att det var omöjligt att få avsättning för produktionen, vilket försatte de belgiska producenterna i en krissituation. Krisen skilde sig på grund av sin art och sina följder för berörda aktörer tydligt från vanliga förhållanden och sprängde ramen för vanliga marknadsvillkor. Till detta bidrog starkt den snabbt ökande oron bland konsumenterna och det embargo mot belgiska djur och animaliska produkter som infördes i flera tredjeländer. Följden var starka störningar på de belgiska producenternas marknader, förlust av marknadsandelar och följaktligen en lägre omsättning än under normala marknadsförhållanden.

(41)

Varken produkternas kemiska förorening eller försäljningsraset räckte i sig för att händelsen skulle kunna kallas exceptionell, utan för detta krävdes en kombination av betydande restriktiva försäljnings- och exportåtgärder för produkterna i fråga, minskad försäljning och sjunkande priser. Konsumenternas oro och reaktion på dioxinförgiftningen av fjäderfäköttet förstärkte bara händelsens exceptionella karaktär.

(42)

I de italienska producenternas fall kan det slås fast att det varken vidtogs några försäljnings- eller exportbegränsande åtgärder eller några restriktiva åtgärder för att skydda konsumenternas hälsa, eftersom landet inte direkt berördes av krisen. De enda oförutsebara och störande faktorerna på marknaden var spridningen av oro i samhället och konsumenternas reaktion på en förorening som hade inträffat i ett annat land.

(43)

Situationen i Italien kan inte jämställas med situationen i de länder som direkt berördes av krisen. Dioxinkrisen förklarades som exceptionell händelse i Belgien, men inte som exceptionell händelse i sig. Såsom sägs i skälen 35–38 räcker det inte med kemiskt förorenade livsmedel eller oro i samhället för att det skall föreligga en exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b.

(44)

De italienska myndigheterna hänvisar också till BSE-krisen i Storbritannien. I det fallet var nötköttssektorns exceptionella situation direkt kopplad till totalförbudet mot export av levande djur och nötkött från Storbritannien till länder inom och utanför EU. I Storbritannien fick de marknadsåtgärder som vidtogs i samband med BSE-krisen effekter av aldrig skådad omfattning. Kommissionen påminner om att krisåtgärderna bland annat omfattade ett totalembargo mot brittiskt kött och alla köttprodukter som kunde hamna i livsmedels- eller foderkedjan. Embargot ledde till en inhemsk konsumtionsnedgång av aldrig skådat slag. Konsumtionsnedgången var i detta fall kopplad till omfattande marknadsrestriktioner och ledde till en situation som kunde anses vara exceptionell.

(45)

I samband med senare BSE-fall i EU (11) har kommissionen påmint om att minskad försäljning eller minskade intäkter inte kan betraktas som exceptionell händelse. Den minskade försäljningen anses vara en följd av en exceptionell händelse som i sin tur är resultatet av en ovanlig kombination av olika faktorer. Liksom i ovan nämnda fall godkändes stöd för hantering av en exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b i de länder som var direkt berörda och där en rad faktorer bidrog till att göra krisen till en exceptionell händelse: ytterst negativa följdverkningar för EU:s jordbruksproducenter; oron bland konsumenterna; embargo i många tredjeländer mot djur och köttprodukter från EU; flera incidenter utanför uppfödarnas kontroll som förvärrade krissituationen och som ökade konsumenternas farhågor. Följden var starka störningar på de europeiska producenternas marknad, den efterföljande förlusten av marknadsandelar och följaktligen en lägre omsättning än under normala marknadsförhållanden.

(46)

Vid bedömningen av krisen som exceptionell händelse tog kommissionen hänsyn till en viktig faktor, nämligen att nötköttsmarknaden var stabil och jämn innan krisen bröt ut. Såsom visas längre ned (se skälen 52–55), och såsom de italienska myndigheterna själva har uppgett (se skrivelserna av den 28 augusti 2000 och den 15 november 2000), gällde detta inte för den italienska fjäderfämarknaden, som redan före krisen präglades av överproduktion och pristryck.

(47)

I alla nämnda fall, och särskilt i dem som de italienska myndigheterna lyfter fram, inträffade den exceptionella händelsen i det drabbade landet och ledde till en serie restriktiva åtgärder, marknadsövervakning och hälsokontroll och dessutom till sjunkande priser och minskad försäljning av produkterna i fråga.

(48)

En exceptionell händelse måste åtminstone ha sådana inslag som gör att händelsen på grund av sin art och sina följder för berörda aktörer tydligt skiljer sig från vanliga förhållanden och spränger ramen för vanliga marknadsvillkor. Att en händelse är oförutsebar eller svår att förutse kan bidra till att göra händelsen exceptionell men räcker inte för att kvalificera det inträffade som exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b.

(49)

I föreliggande fall skiljer sig det påstådda försäljningsraset inte från andra händelser som påverkar efterfrågan, exempelvis att en exportmarknad stängs. En sådan händelse är också oförutsägbar, men den ingår i de normala, kommersiella risker som ett företag tar och har inga inslag av exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b i fördraget.

(50)

Enligt de italienska myndigheterna hade de italienska producenterna inga andra avsättningsmöjligheter, eftersom krisen spred sig utanför Belgien och nedgången av konsumtionen av fjäderfäkött drabbade hela Europa.

(51)

Enligt kommissionens uppgifter var fjäderfäexporten inom gemenskapen konstant under juni och augusti 1999 i förhållande till årets utveckling och ökade till och med jämfört med 1998. I juli 1999 var exporten inom gemenskapen större än tendensen för hela året och minst lika stor som samma månad ett år tidigare. Även om denna ökning inte räckte för att ta hand om hela det produktionsöverskott som de italienska myndigheterna nämner, så begränsade ökningen ändå krisens följder för producenterna, eftersom de kunde sälja en del av sin produktion på gemenskapsmarknaden. De italienska myndigheterna har inte lagt fram några siffror som visar att det inte fanns några andra avsättningsmöjligheter på gemenskapsmarknaden utan har bara bekräftat att även de andra europeiska länderna minskade sin konsumtion av fjäderfäkött på grund av krisen. De italienska myndigheterna hävdar dock att vissa länder, såsom Danmark, Grekland, Spanien, Irland, Österrike, Portugal, Finland, Sverige och Storbritannien, kan tas som referensländer för fastställandet av ett jämförelsepris (se skäl 7), eftersom dessa länder inte berördes av krisen. De skulle dock också ha kunnat vara mottagare av åtminstone en del av överskottsproduktionen.

(52)

Enligt kommissionens linje när det gäller tillämpningen av artikel 87.2 b i fördraget på jordbruksområdet måste all överkompensation för förlusterna uteslutas.

(53)

Den av de italienska myndigheterna planerade ersättningsmekanismen bygger på stöd till köttproduktion och köttförsäljning under juni och juli 1999, beräknat på grundval av skillnaden mellan genomsnittspriserna i de länder som inte berördes av krisen och genomsnittspriserna i Italien. Enligt de italienska myndigheterna uppgår denna skillnad till 53,966 euro/100 kg i juni och 46,218 euro/100 kg i juli. Stödet uppgår till 21 150 italienska lira/100 kg (10,92 euro/100 kg) respektive 15 400 italienska lira/100 kg (7,95 euro/100 kg).

(54)

Det finns två problem med den här beräkningsmetoden. Det första har att göra med de italienska myndigheternas uppgifter om att det osålda köttet frystes in (12). Detta gjorde att de fjäderfäprodukter som förblev osålda under krisen skulle ha kunnat säljas vid en senare tidpunkt. I så fall skulle förlusterna har varit mindre än vad som uppgavs inom ramen för fallets granskning. De italienska myndigheterna har inte kommenterat denna punkt. Risken för överkompensation genom en senare försäljning av en del av produktionen, förmodligen till normala priser, är därför inte utesluten. Dessutom har de italienska myndigheterna förklarat att det i juni 1999 slaktades 43 170,1 ton fjäderfä och i juli 47 485,9 ton, dvs. totalt 90 656 ton (se skrivelsen av den 15 november 2000), medan det såldes kött till en kvantitet av 34 700 tonkg i juni 1999 och 30 200 ton i juli, dvs. totalt 64 900 ton. Det frystes in 4 150,8 ton kött i juni och 9 271,3 ton i juli, dvs. totalt 13 422,1 ton. Det har inte lämnats några uppgifter om vad som hände med den köttproduktion som varken såldes eller frystes in och för vilken någon annan kommersiell användning inte kan uteslutas.

(55)

Därefter hänvisar Italien till genomsnittspriserna i de andra europeiska länder som inte berördes av krisen, dock utan att beakta att priserna i Italien redan var låga i juni 1999 och att prisutvecklingen för fjäderfäkött varierade kraftigt. Följande tabell visar utvecklingen i Italien 1998, 1999 och 2000 (13):

Månatligt pris för hel kyckling i

euro/100kg

Image

(56)

Enligt de italienska myndigheternas uppgifter präglades den italienska sektorn för fjäderfäkött redan av överproduktion. I mars bestämde sig producenterna för att slakta en del av de kycklingar som skulle slaktas i april och maj för att minska köttutbudet i juni med 4,8 %. De italienska myndigheterna uppger att slakt och saluföring av 10 % av juni månads produktion flyttades till juli och augusti på grund av dioxinkrisen och att utbudet under dessa två månader därför ökade. Enligt kommissionens uppgifter ökade kycklingsuppfödningen i februari, mars och april, så att en produktionsökning med 5,6 % i juni var att vänta.

(57)

Om man jämför 1999 års uppgifter om slakt av fjäderfä mellan maj och augusti 1999 med samma period ett år tidigare, framgår det att slakten ökade i maj 1999 och att fjäderfäutbudet därför gick upp med nästan 9 %. I juni 1999 var utbudet 10 % lägre än i juni 1998, och i juli 1999 slaktades närmare 10 % fler djur än i juli 1998. Utvecklingen mot ökat utbud fortsatte i augusti 1999 (+6,5 %). Med tanke på att priserna normalt följer utbudet kan man därför dra slutsatsen att det var överproduktion som låg bakom prissänkningen jämfört med april, då priserna redan var lägre än det europeiska genomsnittet. Om man jämför de italienska fjäderfäpriserna i juni och juli med genomsnittspriset i de länder som inte berördes av dioxinkrisen, skulle detta leda till en övervärdering av den italienska fjäderfäproduktionens beräknade värde.

(58)

På grund av de italienska fjäderfäprisernas fluktuationer, och med tanke på att utvecklingen gick mot lägre priser redan före dioxinkrisen, är det inte korrekt att jämföra försäljningspriserna i juni 1999 och i juni 1998. En sådan jämförelse tar inte hänsyn till den redan befintliga överproduktionen på den italienska fjäderfämarknaden och den redan kännbara prisminskning som detta ledde till. Enligt de italienska myndigheterna hade producenterna redan vidtagit åtgärder för att korrigera läget på marknaden genom att i mars i förebyggande syfte slakta det fjäderfä som inte skulle ha slaktats förrän i april och maj. Syftet var att minska utbudet i juni och juli. Detta strider mot uppgifterna om kycklinguppfödning och följaktligen också mot produktionsprognoserna, enligt vilka utbudet skulle öka i juni och sjunka något i juli (1,6 %). På grund av dessa faktorer var alla prognoser om försäljningspriserna i juni och juli 1999 (jämfört med priserna i juni 1998 eller med priserna i de europeiska länder som inte berördes av dioxinkrisen) osäkra.

(59)

Kommissionen kommer därför fram till att stödet inte kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden på grundval av artikel 87.2 b i fördraget, eftersom oro i samhället i sig inte utgör någon exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b och på grund av att den metod för förlustberäkning som de italienska myndigheterna föreslår kan leda till en övervärdering av de italienska fjäderfäproducenternas förluster.

(60)

Inte heller på grundval av artikel 87.3 i fördraget kan stödet betraktas som förenligt med den gemensamma marknaden. Artikel 87.3 a är inte tillämplig, eftersom stödet inte är avsett att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning.

(61)

Stödet omfattas inte av artikel 87.3 b, eftersom det inte är avsett att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse eller för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi.

(62)

Stödet har inte heller de syften som nämns i artikel 87.3 d.

(63)

De italienska myndigheterna har vederbörligen anmält lagen i fråga i enlighet med artikel 88.3 i fördraget. När det gäller artikel 87.3 c skall stödet därför utvärderas med tillämpning av riktlinjerna (14). Enligt punkt 23.3 i riktlinjerna skall riktlinjerna tillämpas på nya statliga stöd, inbegripet ännu inte behandlade anmälningar från medlemsstaterna, från och med den 1 januari 2000.

(64)

Stöd för att kompensera intäktsförluster till följd av en djursjukdom regleras i punkt 11.4. Det offentliga stödet får inbegripa en rimlig ersättning för förlorade intäkter med beaktande av svårigheterna att förnya besättningarna eller nyplantera och eventuella karantän- eller väntetider som de behöriga myndigheterna inför eller rekommenderar för att sjukdomen skall kunna elimineras innan besättningen på företaget förnyas eller markerna nyplanteras. Ett nödvändigt villkor för stödet är således obligatorisk slakt av djuren på order av hälsovårds- eller veterinärmyndigheten inom ramen för ett program för att förebygga eller utrota djursjukdomen.

(65)

Av de anmälda åtgärderna framgår klar att hälsovårds- eller veterinärmyndigheterna inte gav order om att slakta djuren inom ramen för ett program för att förebygga eller utrota djursjukdomen, eftersom den kemiska föroreningen inte berörde de italienska företagen. Stödet i fråga uppfyller därför inte villkoren i punkt 11.4 i riktlinjerna.

(66)

Av ovanstående framgår att stödet till företag i sektorn för fjäderfäproduktion varken kan betraktas som ett stöd som syftar till att ersätta förluster till följd av en exceptionell händelse enligt artikel 87.2 b eller som ett stöd som omfattas av något av undantagen i artikel 87.3. Stödet är därför att betrakta som ett driftstöd, som enligt punkt 3.5 i riktlinjerna (15) är oförenligt med den gemensamma marknaden.

(67)

Stödet strider också mot reglerna i rådets (EG) nr 2777/75 av den 23 oktober 1975 om den gemensamma organisationen av marknaden för fjåderfåkött, där det föreskrivs att endast följande åtgärder får vidtas med avseende på de produkter som anges i artikel 1.1 i den förordningen: åtgärder för att främja en bättre organisation av produktionen, förädlingen och saluförandet; åtgärder för att förbättra kvaliteten; åtgärder för att möjliggöra kort- och långsiktiga prognoser på grundval av de produktionsmedel som används; åtgärder för att underlätta registreringen av prisutvecklingen på marknaden. För att ta hänsyn till eventuella begränsningar av den fria omsättningen till följd av åtgärder för att förhindra spridning av djursjukdomar, får extraordinära åtgärder för att stödja marknader som påverkas av sådana begränsningar vidtas i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 17. Sådana åtgärder får endast vidtas i den mån och under den tid som det är absolut nödvändigt för att stödja denna marknad. Italien har inte vidtagit någon sådan åtgärd i föreliggande fall. Alla andra slag av offentligt stöd får bara beviljas i enlighet med artiklarna 87–89 i fördraget. Såsom framgår av föregående skäl följer stödet i fråga inte reglerna för statligt stöd och är därför inte förenligt med den gemensamma marknaden.

V.   SLUTSATSER

(68)

Av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att AIMA-programmets stöd till förmån för fjäderfäsektorn utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 och att det inte omfattas av något av undantagen i artikel 87.2 eller 87.3.

(69)

En begäran om återbetalning av stödet är inte nödvändig, eftersom programmet har anmälts i enlighet med artikel 88.3 i fördraget, där det föreskrivs att åtgärden inte får genomföras förrän kommissionen har godkänt den.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Det stöd som Italien avser att bevilja inom ramen för AIMA:s nationella stödprogram för 1999 är oförenligt med den gemensamma marknaden.

Italien får inte genomföra stödåtgärderna.

Artikel 2

Italien skall inom två månader från delgivningen av detta beslut underrätta kommissionen om vilka åtgärder som har vidtagits för att följa beslutet.

Artikel 3

Detta beslut riktar sig till Republiken Italien.

Utfärdat i Bryssel den 19 maj 2004.

På kommissionens vägnar

Franz FISCHLER

Ledamot av kommissionen


(1)  EGT C 254, 13.9.2001, s. 2.

(2)  De diskonterade priserna i Italien var 83,924 euro/100 kg respektive 86,132 euro/100 kg.

(3)  I dessa siffror ingår kvantiteter köpta av både konsumenter och lokala myndigheter.

(4)  Se bland annat kommissionens beslut om de statliga stöden nr NN 87/99, NN 88/99, NN 89/99, N 380/99, N 386/99, NN 95/99 och N 384/99.

(5)  Se de statliga stöden nr N 299/96, N 290/96, N 278/96 och N 289/96.

(6)  EGT C 232, 12.8.2000.

(7)  EGT L 282, 1.11.1975, s. 77.

(8)  Källa: Eurostat och Europeiska kommissionen.

(9)  EGT C 28, 1.2.2000, s. 2.

(10)  Åtgärderna utmynnade i tre kommissionsbeslut: Beslut 1999/363/EG av den 3 juni 1999 om skyddsåtgärder när det gäller dioxinförgiftning av vissa animaliska produkter avsedda att användas som livsmedel eller foder (EGT L 141, 4.6.1999, s. 24). Åtgärderna gällde framför allt fjäderfäkött och alla biprodukter av fjäderfä, såsom ägg och äggprodukter, fett, animaliskt protein, råmaterial för tillverkning av livsmedel, osv. Beslut 1999/368/EG av den 4 juni 1999 och beslut 1999/389/EG av den 11 juni 1999 om skyddsåtgärder när det gäller dioxinförgiftade produkter avsedda att användas som livsmedel från nöt och svin (EGT L 142, 5.6.1999, s. 46 och EGT L 147, 12.6.1999, s. 26). Åtgärderna gällde framför allt nöt- och svinkött samt mjölk och mjölkprodukter.

(11)  Se bland annat stöden nr N 113/A/2001 (beslut SG 01 290550 av den 27 juli 2001), N 437/2001 (beslut SG 01 290526D av den 27 juli 2001), N 657/2001 (beslut SG 01 292096 av den 9 november 2001) och NN 46/2001 (beslut SG 01 290558 D av den 27 juli 2001).

(12)  Se skrivelsen av den 23 maj 2001, där de italienska myndigheterna förklarar att producenterna var tvungna att frysa in 4 150,8 ton i juni, 9 271,3 ton i juli och 2 595,9 ton i augusti.

(13)  Siffrorna gäller total export av fjäderfäkött inom gemenskapen (slaktkroppsvikt).

(14)  EGT C 28, 1.2.2000, s. 2.

(15)  Förstainstansrättens dom av den 8 juni 1995 i mål T 459/1993, Siemens SA mot Europeiska kommissionen, REG 1995, s. II-01675.


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/23


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 24 maj 2004

om ett förfarande enligt artikel 82 i EG-fördraget och artikel 54 i EES-avtalet mot Microsoft Corporation

– Ärende COMP/C-3/37.792 – Microsoft

(Endast den engelska texten är giltig)

(Text av betydelse för EES)

(2007/53/EG)

Den 24 mars 2004 fattade kommissionen ett beslut om ett förfarande enligt artikel 82 i EG-fördraget och artikel 54 i EES-avtalet. I enlighet med artikel 21 i förordning nr 17 (1) offentliggör kommissionen härmed namnen på parterna och huvuddragen i beslutet, med hänsyn tagen till företagens berättigade intresse av att deras affärshemligheter skyddas. En icke-konfidentiell version av beslutets fullständiga text finns på ärendets giltiga språk och kommissionens arbetsspråk på Generaldirektoratet för konkurrens webbplats: http://europa.eu.int/comm/competition/index_en.html

I.   SAMMANFATTNING AV ÖVERTRÄDELSEN

Parter som omfattas av beslutet samt överträdelsens art och varaktighet

(1)

Detta beslut riktar sig till Microsoft Corporation.

(2)

Microsoft Corporation har brutit mot artikel 82 i EG-fördraget och artikel 54 i EES- avtalet genom att

från oktober 1998 till dagen för detta beslut vägra att tillhandahålla information om interoperabilitet och tillåta användning av denna information för att utveckla och distribuera produkter som kan användas i operativsystem för arbetsgruppsservrar, och

från maj 1999 till dagen för detta beslut endast sälja Windows operativsystem till klientdatorer på villkor att köparen samtidigt förvärvar Windows Media Player.

De berörda marknaderna

Operativsystem för klientdatorer

(3)

Operativsystem är programvaruprodukter som styr en dators grundläggande funktioner. ”Klientdatorer” är datorer för allmänt bruk, utvecklade för att användas av en person i sänder. Datorerna kan också kopplas till ett datornätverk.

(4)

En distinktion skulle kunna göras mellan i) operativsystem för s.k. ”Intelkompatibla” klientdatorer och ii) operativsystem för klientdatorer som inte är Intelkompatibla. ”Intelkompatibla” avser i detta sammanhang en specifik typ av hårdvara. Anpassning (s.k. ”porting”) av ett operativsystem som inte är Intelkompatibelt (exempelvis Apples Macintosh) så att det kan köras i Intelkompatibel hårdvara är en långdragen och kostsam process. Frågan om att i definitionen av den relevanta marknaden inbegripa operativsystem för Intelkompatibla klientdatorer och klientdatorer som inte är Intelkompatibla kan dock lämnas därhän, eftersom skillnaden inte kommer att vara så stor att den ändrar resultatet av bedömningen av Microsofts marknadsstyrka.

(5)

Operativsystem för handburen teknisk utrustning, såsom PDAs (”personal digital assistants”), ”intelligenta” mobiltelefoner och operativsystem för servrar, kan f.n. inte betraktas som konkurrenskraftiga alternativ till operativsystem för klientdatorer.

(6)

Vad gäller alternativen på utbudssidan, måste en programvara som f.n. inte finns på marknaden för operativsystem till klientdatorer genomgå väsentliga förändringar för att anpassas till konsumenternas specifika behov på den marknaden. Detta omfattar mycket tidskrävande utvecklings- och testförfaranden (ofta mer än ett år) och stora utgifter som innebär en avsevärd kommersiell risk. Därutöver skulle en sådan ny aktör mötas av omfattande hinder för tillträde på marknaden, vilket också konstateras i diskussionen om Microsofts dominerande ställning på den berörda marknaden.

Operativsystem för arbetsgruppsservrar

(7)

”Tjänster som utförs av arbetsgruppsservrar” är de grundläggande tjänster vilka utnyttjas av kontorsanställda i deras dagliga arbete, närmare bestämt delning av filer som är lagrade på servrarna, delning av skrivare samt central administration av deras rättigheter som nätverksanvändare genom organisationens IT-avdelning. ”Operativsystem för arbetsgruppsservrar” är operativsystem som utformas och marknadsförs för att kollektivt förmedla dessa tjänster till ett relativt litet antal klientdatorer sammankopplade i små eller medelstora nätverk.

(8)

Uppgifter som samlats in av kommissionen i samband med undersökningen visar att kunderna ser tjänster utförda av arbetsgruppsservrar som en väl avgränsad uppsättning tjänster som tillhandahålls av servern. Fil- och utskriftshantering å sin sida samt hantering av användare och användargrupper å sin sida hör särskilt nära ihop: funnes det inte någon ordentlig hantering av användare och användargrupper, hade användaren inte någon effektiv och säker tillgång till delning av fil- och utskriftshantering.

(9)

Arbetsgruppsservrar (servrar som kör operativsystemet åt en arbetsgrupp) måste särskiljas från högkapacitetsservrar som vanligen behövs för att stödja tjänster som är avgörande för vissa uppgifter, såsom inventeringskontroll, flygreservationer eller banktransaktioner. Sådana tjänster kan inbegripa stöd vid lagring av stora mängder data och kräva maximal (”bergfast”) tillförlitlighet och tillgänglighet (2). Tjänsterna utförs av särskilt dyrbara maskiner (som i bland kallas ”företagsservrar”) eller stordatorer. Operativsystem för arbetsgruppsservrar installeras däremot vanligen i enklare datorer.

(10)

Alla lågkapacitetsservrar används emellertid inte som arbetsgruppsservrar. Lågkapacitetsservrar kan exempelvis också installeras i ”utkanten” av ett nätverk och, till skillnad från arbetsgruppservers centrala tjänster, vara inriktade på serverkontakter mot webben (3), webbcachning (4), eller brandväggsfunktioner (5).

(11)

Det bör också framhållas att emedan det endast är fil-, utskrifts- och grupptjänster samt användare och användargrupphantering som utgör arbetsgruppsserverns centrala tjänster, kan operativsystem för arbetsgruppsservrar användas till att köra tillämpningsprogram, precis som andra operativsystem. Dessa tillämpningsprogram är ofta nära kopplade till användare och användargrupphantering. Eftersom operativsystem för arbetsgruppsservrar i regel körs med billig hårdvara, kräver dessa tillämpningsprogram i allmänhet inte någon extremt hög tillförlitlighet.

Direktuppspelande mediespelare

(12)

Mediespelaren är en klientprogramvara, vars huvudsakliga funktion är att avkoda, dekomprimera och spela (och vidare tillåta processning av) digitala ljud- och videofiler som laddas ned eller spelas upp direkt från Internet (och andra nätverk). Mediespelare kan också spela upp ljud- och videofiler som finns lagrade på fysiska databärare såsom cd- och dvd-skivor.

(13)

Vad gäller utbytbarheten på efterfrågesidan, är vanliga uppspelningsapparater såsom cd- och dvd-spelare inte några alternativ till mediespelare, eftersom de endast innehar en mindre del av mediespelarnas funktioner. Det är inte troligt att mediespelare som är beroende av en tredje parts äganderättsskyddade teknologi, till skillnad från Microsofts Windows Media Player, RealNetworks RealOne Player och Apples QuickTime Player, inskränker den tredje partens handlingsutrymme. Mediespelare som inte kan ta emot ljud- och videofiler som direktöverförs via Internet utgör inte ett alternativ till direktuppspelande mediespelare, eftersom de inte uppfyller konsumentens särskilda efterfrågan på direktuppspelning.

(14)

Vad gäller alternativen på utbudssidan, innebär de betydande nödvändiga investeringarna i forskning och utveckling, skyddet av befintlig medieteknik med hjälp av IP-rättigheter och de indirekta nätverkseffekter som utmärker marknaden inträdeshinder för programutvecklare av annan programvara, inklusive icke-direktuppspelande mediepelare.

Dominerande ställning

Operativsystem för klientdatorer

(15)

Microsoft har medgivit att företaget har en dominerande ställning på marknaden för operativsystem till persondatorer.

(16)

Denna dominerande ställning utmärks av marknadsandelar som har varit mycket stora åtminstone sedan 1996 (över 90 % på senare år) och väldigt höga inträdeshinder. Dessa inträdeshinder är särskilt kopplade till förekomsten av indirekta nätverkseffekter. Populariteten av operativsystem för klientdatorer bland användare härstammar från dess popularitet bland återförsäljarna av datorprogram, vilka i sin tur väljer att inrikta sina utvecklingsinsatser på de operativsystem till klientdatorer som är populärast bland användarna. Detta skapar en självunderbyggande dynamik som skyddar Windows i egenskap av de facto-standard för operativsystem till klientdatorer (”inträdeshinder för tillämpningsprogram”).

Operativsystem för arbetsgruppsservrar

(17)

Kommissionen kan konstatera att Microsoft har en dominerande ställning på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar. Denna slutsats bygger i synnerhet på följande iakttagelser:

Kommissionen har undersökt olika sorters data för att mäta Microsofts andel av marknaden för operativsystem till arbetsgruppsservrar. Alla dessa uppgifter bekräftar att Microsoft har den utan jämförelse största marknadsandelen, vilken enligt alla mätningar ligger över 50 % och enligt de flesta mätningar ligger mellan 60 och 75 %.

Det finns hinder för inträde på marknaden för operativsystem till arbetsgruppsservrar. Det skall särskilt nämnas att ju enklare det är att få tag i tekniker som är utbildade i att administrera ett visst operativsystem för arbetsgruppsservrar, desto fler kunder är benägna att köpa just det operativsystemet till sina arbetsgruppsservrar. Det innebär i sin tur att ju populärare ett operativsystem till arbetsgruppsservrar är bland kunderna, desto lättare är det för tekniker (och desto villigare är teknikerna) att skaffa sig kunskaper om den produkten. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv kan denna mekanism formaliseras i termer av nätverkseffekter.

Det finns starka kommersiella och tekniska kopplingar mellan marknaden för operativsystem till klientdatorer och marknaden för operativsystem till arbetsgruppsservrar. Som ett resultat därav har Microsofts dominans på marknaden för operativsystem till klientdatorer ett betydande inflytande över den angränsande marknaden för operativsystem till arbetsgruppsservrar.

Att vägra tillgång till information

(18)

I beslutet görs följande iakttagelser:

Microsoft har vägrat förse Sun med information som Sun behöver för att utveckla operativsystem till arbetsgruppsservrar så att dessa störningsfritt skall kunna integreras i Active Directorys domänarkitektur, vilket är ett nät av sammanlänkade protokoll mellan datorer och servrar, respektive servrar och servrar som organiserar arbetsgruppers Windowsnät. Det är värt att notera att Microsoft, för att ge Sun möjlighet att erbjuda en sådan störningsfri integration, endast skulle behöva tillhandahålla specifikationer för de berörda protokollen, dvs. teknisk dokumentation, och inte avslöja Windows programvarukod eller än mindre ge Sun tillåtelse att reproducera den. Därutöver föreligger två andra faktiska omständigheter kring denna vägran att tillhandahålla information som måste framhållas. För det första är det avslag som Sun fick av Microsoft en del i ett större handlingsmönster, där återförsäljare av operativsystem till arbetsgruppsservrar förvägras relevant information. För det andra innebär Microsofts avslag en störning i tidigare leveransled, eftersom den analoga informationen om tidigare versioner av Microsofts produkter indirekt redan hade överlämnats till Sun och den övriga branschen genom en licens till AT&T.

Microsofts avslag innebär en risk för att konkurrensen elimineras på den berörda marknaden för operativsystem till arbetsgruppsservrar, eftersom den innehållna informationen är oumbärlig för konkurrenter som verkar på denna marknad. Uppgifter från konsumentledet bekräftar kopplingen mellan dels den privilegierade interoperabiliteten som operativsystemen i Microsofts arbetsgruppsservrar har med Microsofts dominerande operativsystem för klientdatorer, dels deras snabbt ökande dominans (och den ökande upptagningen av de utmärkande dragen i Active Directorys domänarkitektur som är oförenliga med konkurrenters produkter). Kommissionens undersökning visar också att det inte finns något faktiskt eller potentiellt alternativ till den innehållna informationen.

Microsofts avslag begränsar den tekniska utvecklingen till nackdel för konsumenterna, i direkt motsats till särskilt artikel 82 b i EG-fördraget. Hade konkurrenterna tillgång till den innehållna informationen, kunde de erbjuda konsumenterna nya och bättre produkter. Uppgifter från undersökningen av marknaden visar att konsumenterna särskilt värdesätter varuegenskaper såsom säkerhet och tillförlitlighet, även om sådana egenskaper ges en andrarangens ställning p.g.a. av Microsofts fördelar vad gäller interoperabilitet. Därför skadas konsumenterna indirekt av Microsofts avslag.

(19)

Dessa exceptionella omständigheter leder till slutsatsen att Microsofts avslag innebär att företaget missbrukar en dominerande ställning på ett sätt som är oförenligt med artikel 82, såvida det inte är objektivt motiverat.

(20)

Microsofts motivering till att företaget inte tillhandahåller den berörda information och låter konkurrenter utnyttja den för att framställa kompatibla produkter är att det vore liktydigt med att licensiera immateriella äganderättigheter. Kommissionen har inte intagit någon ståndpunkt avseende giltigheten av Microsofts allmänna anspråk på immateriell äganderätt, vilka ändå endast skulle kunna bedömas från fall till fall när Microsoft har förberett de relevanta specifikationerna. Enligt rättspraxis kan emellertid ett företags intresse av att utöva sina immateriella äganderättigheter i sig inte utgöra en objektiv motivering, när sådana exceptionella omständigheter som de ovan beskrivna har konstaterats.

(21)

Kommissionen har undersökt om den av Microsofts anförda motiveringen, med beaktande av de specifika omständigheterna i detta fall, väger tyngre än dessa exceptionella omständigheter och slöt sig till att Microsoft inte hade anfört något som helst bevis till stöd för detta. I synnerhet är det så att ett åläggande om att tillhandahålla relevant information inte skulle kunna leda till ”kloning” av Microsofts produkter. Kommissionen har också tagit hänsyn till det faktum att den av typ information som Microsoft vägrar att tillhandahålla vanligen utlämnas i branschen.

(22)

Dessutom har kommissionen utgått från det åtagande som IBM gav kommissionen 1984 (”IBM-garantin”) (6) och från programvarudirektivet 1991 (7). Microsoft medger förvisso att IBM-garantin och programvarudirektivet kan ge användbar vägledning i detta ärende. Kommissionen har också kunnat konstatera att en order om att i detta ärende tillhandahålla information skulle ligga i linje med IBM-garantin, eftersom den bara skulle gälla gränssnittsspecifikationer. Kommissionen har också dragit slutsatsen att avslaget i fråga var en vägran att tillhandahålla information om systemens samverkansförmåga i den mening som avses i programvarudirektivet. I detta sammanhang har kommissionen noterat att programvarudirektivet innebar en begränsning av det upphovsrättsliga skyddet av programvaran (även i fråga om företag utan dominerande ställning) till förmån för samverkansförmågan, varigenom vikten av samverkansförmågan inom programvarubranschen betonas. Kommissionen har också noterat att det uttryckligen framgår av programvarudirektivet att bestämmelserna inte påverkar tillämpningen av artikel 82 i EG-fördraget, särskilt om ett företag med dominerande ställning vägrat att tillhandahålla information som krävs för en fungerande samverkan.

(23)

Microsoft hävdade vidare att företagets vägran att tillhandahålla information om interoperabilitet inte syftar till att begränsa konkurrensen på marknaden för operativsystem till arbetsgruppsservrar, eftersom företaget inte hade något ekonomiskt incitament att följa en sådan strategi. Kommissionen tillbakavisade Microsofts argument, eftersom de grundar sig på en ekonomisk modell som inte är anpassad till fakta i föreliggande ärende och dessutom är oförenliga med de åsikter som Microsofts ledning givit uttryck för i företagsinterna dokument som kommissionen fått tillgång till i samband med undersökningen.

Kopplad försäljning

(24)

Av beslutet framgår att Microsoft har gjort sig skyldig till överträdelse av artikel 82 i EG-fördraget genom att koppla försäljningen av Windows Media Player till Windows operativsystem (Windows). Kommissionen grundar sitt beslut att Microsofts agerande uppfyller kriterierna för missbruk genom kopplad försäljning på fyra sakförhållanden: i) Microsoft har en dominerande ställning på marknaden för operativsystem för klientdatorer; ii) Windows operativsystem till klientdatorer och Windows Media Player är två separata produkter; iii) Microsoft ger inte kunderna möjlighet att köpa Windows utan Media Player; och iv) den kopplade försäljningen hindrar konkurrensen. Kommissionens beslut innebär dessutom ett tillbakavisande av Microsofts argument för att motivera den kopplade försäljningen av Windows Media Player.

(25)

Microsoft medger att företaget har en dominerande ställning på marknaden för operativsystem till klientdatorer.

(26)

Enligt kommissionens beslut är mediespelare som kan användas för direktuppspelning och operativsystem till klientdatorer två separata produkter (varigenom kommissionens tillbakavisar Microsofts argument att Windows Media Player utgör en integrerad del av Windows). I beslutet fastslås för det första att, fastän Microsoft under en tid har kopplat försäljningen av sin mediespelare till Windows, det i dag finns en särskild efterfrågan från konsumenternas sida på fristående mediespelare som kan särskiljas från efterfrågan på operativsystem till klientdatorer. För det andra utvecklar och säljer ett antal återförsäljare fristående mediespelare. För det tredje utvecklar och säljer Microsoft versioner av sin Windows Media Player för andra operativsystem till klientdatorer. Slutligen marknadsför Microsoft Windows Media Player i direkt konkurrens med mediespelare från andra företag.

(27)

Vad gäller det tredje inslaget i den kopplade försäljningen, fastslås det i beslutet att Microsoft inte ger kunderna möjlighet att köpa Windows utan Windows Media Player. Persondatortillverkare måste licensiera Windows med Windows Media Player. Om de vill installera en alternativ mediespelare i Windows, kan det bara göras vid sidan av Windows Media Player. Detta gäller även om en användare köper Windows i en butik. Microsofts argument att kunder varken behöver betala ”extra” för Windows Media Player eller använda sig av Windows Media Player anses i beslutet som irrelevant när det gäller att avgöra om det föreligger tvång enligt artikel 82 i EG-fördraget.

(28)

I beslutet förklaras varför den kopplade försäljningen i just detta fall kan begränsa konkurrensen. I beslutet fastslås att det är den kopplade försäljningen av Windows Media Player till Windows som ger Microsofts mediespelare en allestädesnärvaro på klientdatorer. Den bevisningen som hänför sig härtill avslöjar att alternativa distributionssätt bara är näst bäst. Genom att koppla Windows Media Player till Windows kan Microsoft erbjuda innehållsleverantörer och programutvecklare som stödjer Windows medieteknik möjligheten att genom Windows monopol nå nästan alla världens persondatoranvändare. Bevisen pekar på att stöd till olika medietekniker medför nya kostnader. Windows Media Players allestädesnärvaro föranleder i sig innehållsleverantörer och programvaruutvecklare att huvudsakligen använda sig av Windows mediespelare. Konsumenter föredrar i sin tur att använda Windows Media Player, eftersom det finns ett bredare urval av program och innehåll för den produkten. Microsofts kopplade försäljning förstärker och snedvrider dessa ”nätverkseffekter” till företagets egen fördel och underminerar därmed allvarligt konkurrensprocessen på marknaden för mediespelare. Av bevisen framgår att användningen av Windows Media Player ökar p.g.a. den kopplade försäljningen, samtidigt som användarna anser att andra mediespelare är av högre kvalitet. Marknadsdata om användning av mediespelare, formatanvändning och innehåll som erbjuds på webbplatser pekar på att Windows Media Player och Windows medieformat används mer och mer till nackdel för de största konkurrerande mediespelarna (och mediespelarteknikerna). Medan denna trend till förmån för Windows Media Player och Windows medieformat understryks i beslutet, framhålls det också att enligt domstolens rättspraxis är kommissionen inte tvungen att bevisa att konkurrensen har begränsats eller att det föreligger en risk för att all konkurrens undanröjs för att fastställa förekomsten av missbruk i form av kopplade försäljning. Antitrustutredningar på vissa programvarumarknader skulle annars ske för sent, eftersom bevis på marknadseffekter endast skulle kunna framläggas när marknaden redan ”tippat över”.

(29)

I beslutet diskuteras slutligen Microsofts argument för att motivera den kopplade försäljningen av Windows Media Player, i synnerhet de påstådda effektivitetsvinsterna med att koppla försäljningen av Windows Media Player till Windows. Vad avser de påstådda distributionsvinsterna, tillbakavisar kommissionen Microsofts argument att den kopplade försäljningen skulle sänka konsumenternas transaktionskostnader genom att minska tidsåtgången och förvirringen när de får en färdig uppsättning förhandsinställningar i sin persondator. Fördelen med att ha en mediespelare förinstallerad tillsammans med persondatorns operativsystem måste inte innebära att Microsoft väljer mediespelare åt konsumenterna. Persondatortillverkare kan garantera att de kan möta efterfrågan på de av konsumenterna utvalda förinstallerade mediespelarna. I beslutet fastslås också att Microsoft inte har framhållit att ”integrationen” av Windows Media Player skulle vara nödvändig för att uppnå tekniska effektivitet. Den kopplade försäljningen av Windows Media Player avskärmar snarast Microsoft från faktisk konkurrens från potentiellt mer effektiva återförsäljare av mediespelare som skulle kunna utmana företagets ställning och därmed minska den kunskap och det kapital som investerats i innovation av mediespelare.

II.   KORRIGERANDE ÅTGÄRDER

Att vägra tillgång till information

(30)

Enligt beslutet åläggs Microsoft att lämna ut information som företaget har vägrat att tillhandahålla samt att tillåta att denna används till utveckling av kompatibla produkter. Åläggandet att lämna ut information är begränsat till protokollspecifikationer och till att säkerställa interoperabiliteten med de specifika drag som definierar ett typiskt nätverk av arbetsgrupper. Åläggandet gäller inte bara i förhållande till Sun, utan varje företag som vill utveckla produkter för att konkurrera med Microsoft på marknaden för operativsystem till arbetsgruppsservrar. I den utsträckning kommissionens beslut innebär att Microsoft avstår från att till fullo genomdriva sina immateriella äganderättigheter, motiveras detta av behovet av att få slut på missbruket.

(31)

De villkor på vilka Microsoft skall utlämna information och tillåta användning därav måste vara rimlig och icke-diskriminerande. Kravet på att Microsofts villkor skall vara rimliga och icke-diskriminerande gäller i synnerhet de avgifter som Microsoft kan tänkas ta ut för att tillhandahålla informationen. Sådana avgifter skall exempelvis inte återspegla det strategiska värdet av Microsofts styrka på marknaden för operativsystem till klientdatorer eller på marknaden för operativsystem till arbetsgruppsservrar. Dessutom har Microsoft inte rätt att införa begränsningar för den typ av produkter som specifikationerna kan komma att användas på, om sådana begränsningar försämrar incitamentet att konkurrera med Microsoft, eller på ett onödigt sätt hämmar konkurrenternas innovationsförmåga. Slutligen måste de villkor som Microsoft hädanefter ställer upp vara tillräckligt förutsägbara.

(32)

Microsoft måste tillhandahålla de relevanta protokollspecifikationerna i rimlig tid, dvs. så snart som företaget har skapat en fungerande och tillräckligt stabil tillämpning av dessa protokoll i sina produkter.

Kopplad försäljning

(33)

Vad gäller missbruk i form av kopplad försäljning, åläggs Microsoft genom detta beslut att till försäljning erbjuda slutanvändare och OEM-tillverkare inom EES en fullt fungerande version av Windows som inte inbegriper Windows Media Player. Microsoft behåller rätten att tillhandahålla Windows tillsammans med Windows Media Player.

(34)

Microsoft skall avstå från varje åtgärd som med motsvarande verkan skulle kunna koppla försäljning av Windows Media Player till Windows, genom att exempelvis reservera den privilegierade interoperabiliteten med Windows för Windows Media Player, ge selektiv tillgång till Windows API eller via Windows gynna Windows Media Player framför konkurrenternas produkter. Microsoft är också förhindrad att ge OEM-tillverkare eller användare rabatt under villkor att de köper Windows tillsammans med Windows Media Player eller faktiskt, ekonomiskt eller på annat sätt, upphäver eller begränsar OEM-tillverkares eller användares frihet att välja den version av Windows som inte inbegriper Windows Media Player. Den version av Windows som saknar Windows Media Player får inte ha sämre prestanda än den som inbegriper mediespelaren, dock med undantag för Windows Media Players funktion som ju per definition inte ingår i denna version av Windows.

III.   BÖTER

Grundbelopp

(35)

Kommissionen anser att överträdelsen i sig är en mycket allvarlig överträdelse av artikel 82 i EG-fördraget och artikel 54 i EES-avtalet.

(36)

Dessutom har mönstret av Microsofts utestängande handlande en hävstångseffekt som har en betydande inverkan på marknaden för operativsystem till arbetsgruppsservrar och direktuppspelande mediespelare.

(37)

För att kunna bedöma överträdelsernas allvar skall marknaderna för operativsystem till klientdatorer, arbetsgruppsservrar och mediespelare anses omfatta EES.

(38)

Det initiala bötesbelopp som skall åläggas Microsoft bör, för att återspegla överträdelsens allvar under rådande omständigheter, uppgå till 165 732 101 euro. Mot bakgrund av Microsofts avsevärda ekonomiska styrka (8), och för att garantera en avskräckande effekt på Microsoft, kommer detta belopp att justeras upp med faktor 2 till 331 464 203 euro.

(39)

Slutligen höjs grundboten med 50 % p.g.a. överträdelsens varaktighet (fem och ett halvt år). Grundboten fastslås därför till 497 196 304 euro.

Försvårande respektive förmildrande omständigheter

(40)

Det föreligger inte några försvårande eller förmildrande omständigheter av betydelse för detta beslut.


(1)  EGT  13, 21.2.1962, s. 204/62. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1/2003 (EGT L 1, 4.1.2003, s. 1).

(2)  Tillförlitlighet är liktydigt med operativsystemets förmåga att fungera under en lång tidsperiod utan att det brister i funktion eller måste startas om. Tillgänglighet är liktydigt med operativsystemets förmåga att fungera under en lång tidsperiod utan att det måste tas ur funktion för rutinunderhåll eller uppgraderingar. En annan aspekt av tillgängligheten är hur snart operativsystemet kan återuppta funktionen efter det att ett fel har uppstått.

(3)  I en Internetserver lagras webbsidor, vilka man får tillgång till genom standardiserade webbprotokoll.

(4)  En cache är en plats där kopior från webben tillfälligt lagras. Webbcaching är ett sätt att lagra webbfiler för senare användning på ett sätt som påskyndar tillgängligheten för slutanvändaren.

(5)  En brandvägg är en maskin- eller programvarulösning som avskärmar datornätverk och därmed skyddar dem från externa hot.

(6)  Kommissionen, ärende IV/29.479. Kommissionen avbröt den undersökning som inletts på 70-talet efter garantin från IBM.

(7)  Rådets direktiv 91/205/EEG (EGT L 122, 17.5.1991, s. 42).

(8)  Microsoft är f.n. världens största företag sett till börsvärdet (se http://news.ft.com/servlet/ContentServer? pagename=FT.com/StoryFT/FullStory&c=StoryFT&cid=1051390342368&p=1051389855198 och http://specials.ft.com/spdocs/global5002003.pdf – Financial Times ”World's largest Companies”, uppdaterad den 27 maj 2003, tryckt den 13 januari 2004). Enligt samma sätt att mäta har Microsoft haft en konstant hög placering på listan över världens största företag sett till börsvärdet. Microsoft var världens största företag år 2000, det femte största 2001 och näst störst 2002 (se http://specials.ft.com/ln/specials/global5002a.htm (för år 2000, tryckt den 24 januari 2003), http://specials.ft.com/ft500/may2001/FT36H8Z8KMC.html (för år 2001, tryckt den 24 januari 2003), http://specials.ft.com/ft500/may2002/FT30M8IPX0D.html (för år 2002, tryckt den 24 januari 2003)). Microsofts vinster och tillgångar är också betydande. Microsofts deklaration till börskommittén för det amerikanska budgetåret mellan juli 2002 och juni 2003 visar att företaget ägde en kapitalreserv (inklusive investeringar på kort sikt) på 49 048 000 dollar den 30 juni 2003. Vad gäller vinsterna visar samma deklaration att under det amerikanska budgetåret mellan juli 2002 och juli 2003, uppgick Microsofts vinst till 13 217 000 dollar utav intäkter på 33 187 000 dollar (vinstmarginal 41 %). Windows produkter med anknytning till operativsystemet för persondatorer under perioden (produktsegmentet persondatorer) gav Microsoft vinster på 8 400 000 dollar av intäkter på 10 394 000 dollar (vinstmarginal 81 %).


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/29


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 2 juni 2004

om det statliga stöd som Italien, regionen Sicilien, planerar att bevilja för marknadsföring av och reklam för jordbruksprodukter

[delgivet med nr K(2004) 1923]

(Endast den italienska texten är giltig)

(Text av betydelse för EES)

(2007/54/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 88.2 första stycket,

efter att i enlighet med nämnda artikel (1) ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig, och med beaktande av dessa synpunkter,

och av följande skäl:

I.   FÖRFARANDE

(1)

I enlighet med artikel 88.3 i EG-fördraget anmälde Italiens ständiga representation vid Europeiska unionen genom en skrivelse av den 2 september 1997, registrerad den 5 september 1997, artikel 6 i regionen Siciliens lag nr 27/1997 till kommissionen.

(2)

Genom ett telex (VI/41836) av den 28 oktober 1997 uppmanade kommissionen de italienska myndigheterna att inkomma med kompletterande uppgifter om det stöd som planeras på grundval av artikel 6 i regional lag nr 27/1997.

(3)

Genom en skrivelse av den 19 januari 1998 inkom de italienska myndigheterna med kompletterande uppgifter och meddelade att lagen hade trätt i kraft. Ärendet registrerades därför av registreringsenheten som ett icke anmält stöd med referensnummer NN 36/98, vilket meddelades Italien i en skrivelse av den 3 april 1998 (SG(98)D/32328). De italienska myndigheterna hade emellertid angivit att stöd på grundval av den aktuella lagen inte skulle komma att beviljas förrän ett positivt beslut fattats på grundval av artikel 88.3 i EG-fördraget.

(4)

I ett telex av den 31 maj 2000 (VI/13937), vilket föregicks av en version på engelska i ett telex av den 14 april (2000/VI/10442), uppmanade kommissionen de italienska myndigheterna att skicka in uppgifter om de bestämmelser som ingår i regional lag nr 27/1997 och även skicka själva lagtexten.

(5)

De italienska myndigheterna inkom med kompletterande uppgifter om artikel 5 i lagen genom en skrivelse av den 31 juli 2002, registrerad den 5 augusti 2002.

(6)

I ett telex av den 22 oktober 2002 (AGR 024925) uppmanade kommissionen de italienska myndigheterna att förtydliga och förklara de kompletterande uppgifter som de italienska myndigheterna nyligen hade skickat in och även förtydliga och förklara de åtgärder som ingår i regional lag nr 27/1997. I samma skrivelse informerade kommissionen även de italienska myndigheterna om möjligheten att dra tillbaka anmälan på villkor att inga stödåtgärder enligt artikel 6 i regional lag nr 27/1997 eller enligt eventuella andra bestämmelser i lagen hade genomförts och på villkor att de italienska myndigheterna kunde garantera att inga stöd betalats ut eller skulle komma att betalas ut på grundval av den aktuella lagen.

(7)

Då de italienska myndigheterna inte svarade på ovannämnda telex uppmanade kommissionen i ett telex av den 20 december 2002 (AGR 30657) myndigheterna att inkomma med de begärda uppgifterna inom en månad. Kommissionen angav vidare att i de fall då ett tillfredsställande svar inte inkommer inom tidsfristen förbehåller sig kommissionen rätten att besluta om ett föreläggande om att lämna upplysningar i enlighet med artikel 10.3 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (2).

(8)

I en skrivelse av den 10 juli 2003 (SG (2003) D/230470) underrättade kommissionen Italien om det beslut (K(2003) 2054 slutlig) som kommissionen fattade den 9 juli 2003 på grundval av artikel 10.3 i förordning (EG) nr 659/1999 om ett föreläggande för Italien att lämna upplysningar om artiklarna 6 och 4 i regional lag nr 27/1997.

(9)

I föreläggandet uppmanade kommissionen Italien att inom 20 arbetsdagar från dagen för anmälan av beslutet inkomma med alla de handlingar, upplysningar och datumangivelser som behövdes för bedömningen av huruvida de stöd som föreskrivs i lagen hade beviljats och om de var förenliga med den gemensamma marknaden. I föreläggandet uppmanades Italien även att lämna ett antal andra uppgifter utöver de uppgifter som behövs för bedömningen av stödet.

(10)

Kommissionen har inte fått något svar på föreläggandet och Italien har inte heller begärt någon förlängning av tidsfristen.

(11)

I en skrivelse av den 17 december 2003 (SG(2003)D/233550) underrättade kommissionen de italienska myndigheterna om sitt beslut av den 16 december 2003 (K(2003) 4473 slutlig) om att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget avseende stödåtgärderna enligt artikel 4 (marknadsföring av sicilianska produkter) och artikel 6 (kooperativ, cantine sociali) i regional lag nr 27/1997.

(12)

Kommissionens beslut om att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (3). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödet i fråga.

(13)

I en skrivelse av den 10 februari 2004, registrerad den 13 februari 2004, begärde Italiens ständiga representation, för regionen Siciliens räkning, förlängning med 20 dagar av den tidsfrist för inlämning av uppgifter om artikel 4 (marknadsföring av sicilianska produkter) i regional lag nr 27/1997 som fastställs i kommissionens beslut K(2003) 4473 av den 16 december 2003. De italienska myndigheterna angav också att de hade för avsikt att dra tillbaka sin anmälan om stöd enligt artikel 6 (kooperativ, cantine sociali), då stödet, enligt skrivelsen, inte hade genomförts.

(14)

I ett telex (AGR 05312) av den 23 februari 2004 bekräftade kommissionen att Italiens begäran om förlängning av tidsfristen hade godkänts med verkan från den 13 februari 2004.

(15)

I en skrivelse av den 18 februari 2004, registrerad den 26 februari 2004, överlämnade Italiens ständiga representation en begäran om ytterligare förlängning av tidsfristen med 20 arbetsdagar.

(16)

I en skrivelse av den 24 februari 2004, registrerad den 1 mars 2004, som bekräftades genom en skrivelse av den 12 mars 2004, registrerad den 17 mars 2004, informerade de italienska myndigheterna kommissionen om att de önskade dra tillbaka anmälan avseende stödåtgärden enligt artikel 6 (kooperativ, cantine sociali) i regional lag nr 27/1997, vilken enligt de italienska myndigheterna aldrig genomförts.

(17)

Genom ett telex (AGR 07074) av den 11 mars 2004 underrättades de italienska myndigheterna om att tidsfristen för inlämning av upplysningar och kommentarer inte skulle komma att förlängas längre än till och med den 24 mars 2004, då beslutet om inledande av förfarandet hade offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning den 24 februari 2004 och tidsfristen för berörda parters synpunkter också skulle komma att löpa ut den 24 mars 2004. I samma telex bekräftade kommissionen att den underrättats om tillbakadragandet av anmälan avseende artikel 6 (kooperativ, cantine sociali) i regional lag nr 27/1997.

(18)

De italienska myndigheterna inkom med synpunkter avseende artikel 4 (marknadsföring av sicilianska produkter) i regional lag nr 27/1997 genom en skrivelse av den 15 mars 2004 (registrerad den 18 mars 2004).

(19)

I likhet med beslutet om inledande av förfarandet (4) avser det här beslutet endast statligt stöd för jordbruksprodukter som förtecknas i bilaga I till fördraget enligt artikel 4 (marknadsföring av sicilianska produkter) i regional lag nr 27/1997 och som antingen har beviljats eller kommer att beviljas efter det att gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till reklam för produkter som omfattas av bilaga I till EG-fördraget och vissa produkter som inte omfattas av bilaga I till fördraget (5) (nedan kallade ”riktlinjerna för statligt stöd till reklam”) trädde i kraft, dvs. efter den 1 januari 2002.

(20)

Vidare finns ingen anledning att beskriva och bedöma de stödåtgärder som föreskrivs i artikel 6 (kooperativ, cantine sociali) i regional lag nr 27/1997, då anmälan av åtgärderna drogs tillbaka av Italien genom en skrivelse av den 24 februari 2004, registrerad den 1 mars 2004.

II.   DETALJERAD BESKRIVNING AV STÖDET

(21)

Artikel 4 (marknadsföring av sicilianska produkter) innebär en ändring av artikel 17 i regional lag nr 14/1966 och i artikeltexten anges följande: ”1. Reklamkampanjer i enlighet med artikel 15 skall genomföras av den lokala myndigheten eller via utrikeshandelsinstitutet och specialiserade organ, eller av konsortier bestående av Ente fiera del Mediterraneo och Ente fiera di Messina eller dessa båda och en eller flera handelskamrar i regionen. Programmen kan löpa över tre år. 2. Reglerna för offentlig upphandling skall iakttas i de fall då reklamkampanjerna läggs ut på organ utanför den statliga och regionala förvaltningen, utom beträffande de konsortier som nämns i föregående punkt.”

(22)

Trots att kommissionen vid flera tillfällen begärt upplysningar och trots det föreläggande att inkomma med upplysningar som ingick i kommissionens beslut av den 9 juli 2003, har de italienska myndigheterna inte inkommit med några upplysningar som skulle kunna motbevisa kommissionens misstanke om att det stöd som föreskrivs i artikel 4 utgör statligt stöd av det slag som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget och de italienska myndigheterna har inte heller inkommit med några uppgifter som skulle kunna göra det möjligt att betrakta stödet som förenligt med den gemensamma marknaden. Det finns inte heller några uppgifter om huruvida stöd redan har beviljats eller inte.

(23)

I sitt beslut att inleda det förfarande som avses i artikel 88.2 i EG-fördraget konstaterade kommissionen att det i den aktuella fasen av förfarandet och i avsaknad av uppgifter från de italienska myndigheterna inte var möjligt att avgöra om artikel 4 i regional lag nr 27/1997 avsåg nytt statligt stöd eller ändringar av statligt stöd för marknadsföring av och reklam för jordbruksprodukter som förtecknas i bilaga I till fördraget.

(24)

Vidare uttryckte kommissionen tvivel angående stödåtgärdernas förenlighet med den gemensamma marknaden, eftersom kommissionen i avsaknad av uppgifter från de italienska myndigheterna inte kunde avgöra om de åtgärder som skulle finansieras genom artikel 4 var förenliga eller inte med de gällande bestämmelserna på området, dvs. riktlinjerna för statligt stöd till reklam.

(25)

Mot bakgrund av de genomförandebestämmelser för programmen och marknadsförings- och reklamkampanjerna som anges i artikel 4 och som beskrivs ovan i skäl 21 uttryckte kommissionen dessutom tvivel om huruvida stödåtgärderna skulle komma att genomföras i enlighet med gemenskapens regler för offentlig upphandling. Särskilt det faktum att de organ som genomför kampanjerna var avsedda att väljas ut direkt fick kommissionen att betvivla att det skulle komma att ingås skriftliga avtal med ekonomiska villkor mellan den upphandlande myndigheten och de utvalda tjänsteleverantörerna och att de strikta villkoren i domstolens dom i Teckal-målet (6) skulle komma att iakttas. Utifrån hypotesen att villkoren inte skulle komma att iakttas betvivlade kommissionen vidare att urvalet av mellanhänder skulle komma att ske i enlighet med de tillämpliga bestämmelserna i rådets direktiv 92/50/EEG (7), och därmed inte heller i enlighet med de principer som fastställs i fördraget, särskilt principen om likabehandling och principen om insyn, genom vilka den offentlighet som krävs av domstolen kan garanteras (8).

III.   SYNPUNKTER FRÅN BERÖRDA PARTER

(26)

Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från berörda parter.

IV.   KOMMENTARER FRÅN ITALIEN

(27)

Italien inkom, på regionen Siciliens vägnar, med kommentarer på det aktuella stödet genom en skrivelse av den 15 mars 2004, registrerad den 18 mars 2004.

(28)

I skrivelsen kommenterar de italienska myndigheterna artikel 4 och bekräftar tillbakadragandet av anmälan beträffande artikel 6 i regional lag nr 27/1997.

(29)

De italienska myndigheterna påpekar bland annat att man aldrig tillämpat den ändring av artikel 17 i regional lag 14/1966 som införs genom artikel 4 (marknadsföring av sicilianska produkter) och som avser reklamkampanjer som genomförs av konsortier bestående av Ente fiera del Mediterraneo och Ente fiera di Messina eller dessa båda tillsammans med en eller flera handelskamrar i regionen, då de aktuella konsortierna aldrig bildats.

(30)

Enligt de uppgifter som tillhandahållits genomförs reklamkampanjerna av den lokala myndigheten eller via utrikeshandelsinstitutet (enligt standardavtal under perioderna 1993–1998 och 2001–2003 och under 1999 enligt avtal mellan Ministero delle attività produttive och regionerna). Ansökningar om finansiering av projekt lämnas in årligen och de ansvariga myndigheterna gör urvalet och ser till att projekten ges de förutsättningar som krävs för att de skall kunna genomföras i enlighet med gällande bestämmelser och marknadsprinciperna, utom i de fall då det finns avtal om ensamrätt med organisatörerna.

(31)

Den lokala myndighetens behörighetsområde omfattar inte endast jordbrukets livsmedelsindustri, utan även andra sektorer som hantverkssektorn, förlagssektorn och textilsektorn. Inom den aktuella sektorn finansieras följande verksamheter upp till 100 % med statliga medel:

a)

Deltagande i mässor och utställningar i Italien och i utlandet, dvs. kostnader för platshyra, utrustning av stånd, vatten- och elförsörjning, upptagning i mäss- och utställningskataloger, reklam, tolkning, transport och försäkringar.

b)

Organisation av internationella workshops i Italien och i utlandet, dvs. kostnader för organisation och genomförande av workshops som lokalhyra, utrustning, mötesplanering, tolkning och reklam.

c)

Reklam via media (press, radio, TV och affischering).

(32)

Stödmottagare för de utgifter som avses i punkt a och b är företagssammanslutningar och företag som är registrerade vid handelskamrarna på Sicilien. Stödmottagarna väljs ut genom en årlig ansökningsomgång och urvalet görs på grundval av kriterier som fastställts i förväg och offentliggjorts i regionen Siciliens officiella tidning. På grundval av det fjärde skälet i kommissionens förordning (EG) nr 69/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse (9) bör de stöd som avses i punkt a och b inte betraktas som exportstöd, utan bör från och med 2002 betraktas som stöd av mindre betydelse. När det gäller jordbrukets livsmedelsindustri bör de aktuella stöden mot bakgrund av riktlinjerna för statligt stöd till reklam, kunna betraktas som mjukt stöd för organisation av tävlingar, utställningar och mässor av det slag som avses i punkt 14.1 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn (10). I den regionala lagen anges visserligen inte att stödet inte får överskrida det högsta tillåtna beloppet på 100 000 euro per stödmottagare och treårsperiod, men de enskilda stöden för deltagande i mässor och utställningar är avsedda att vara avsevärt lägre.

(33)

Beträffande reklam via media anger de italienska myndigheterna att varken de reklamkampanjer som genomförs i Italien eller de reklamkampanjer som genomförs i gemenskapen avser produkter från något specifikt företag, utan det är fråga om allmän reklam, utan specifika uppgifter om ursprung, inte ens när det är fråga om produkter som är typiska för regionen. När det gäller reklam för jordbrukets livsmedelsindustri handlar det budskap som förmedlas till konsumenterna om en produkt eller en grupp av produkter, men det hänvisas inte särskilt till specifika producenter i regionen. Reklamen är generisk, konsumenterna uppmanas inte att köpa en viss produkt på grund av dess regionala ursprung och det är inte heller fråga om negativ reklam som drabbar produkter från andra medlemsstater. Reklamen strider således inte mot artikel 28 i EG-fördraget.

(34)

De italienska myndigheternas kommentarer avser marknadsförings- och reklamkampanjer både i gemenskapen och i tredje land, då det är samma villkor som gäller och dessa iakttas.

V.   BEDÖMNING AV STÖDET

(35)

Enligt artikel 87.1 i EG-fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(36)

Den aktuella åtgärden innebär att stöd som finansieras med regionala offentliga medel beviljas enskilda jordbruksföretag på Sicilien, vilket ger dessa en otvetydig ekonomisk och finansiell fördel i förhållande till andra företag som inte får stöd. Domstolens rättspraxis säger att om ett statligt finansiellt stöd förstärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande innebär det en möjlig snedvridning av konkurrensen i förhållande till företag som inte får sådant stöd (11).

(37)

Åtgärden påverkar handeln mellan medlemsstaterna, särskilt med tanke på att Italiens handel med jordbruksprodukter i gemenskapen är mycket omfattande, vilket framgår av följande tabell (12) som visar det sammanlagda värdet av importen och exporten av jordbruksprodukter mellan Italien och resten av EU under perioden 1997–2001 (13). Det bör noteras att Sicilien är en av de viktigaste jordbruksregionerna i Italien.

 

Alla jordbruksprodukter

 

(miljoner ecu/euro)

(miljoner ecu/euro)

 

Export

Import

1997

9 459

15 370

1998

9 997

15 645

1999

10 666

15 938

2000

10 939

16 804

2001

11 467

16 681

(38)

Det bör dessutom påpekas att ett stöd till ett företag, enligt domstolen, kan vara sådant att det påverkar handeln mellan medlemsstaterna i negativ riktning och snedvrider konkurrensen om företaget konkurrerar med produkter som kommer från andra medlemsstater, även om företaget inte självt exporterar sina produkter. När en medlemsstat ger ett företag stöd kan detta leda till att den inhemska produktionen faktiskt förblir oförändrad eller ökar, vilket medför minskade möjligheter för andra medlemsstaters företag att exportera sina produkter till denna medlemsstats marknad. Sådant stöd påverkar således handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen (14).

(39)

Kommissionen konstaterar därför att den aktuella åtgärden omfattas av förbudet i artikel 87.1 i fördraget. De italienska myndigheterna har inte invänt mot detta.

(40)

I artikel 87.2 och 87.3 anges vilka undantag som gäller för förbudet i artikel 87.1.

(41)

I det aktuella förfarandet är de undantag som anges i artikel 87.2 a–c uppenbarligen inte tillämpliga på grund av stödets art och syfte. De italienska myndigheterna har inte heller åberopat artikel 87.2 a–c.

(42)

Inte heller artikel 87.3 a i fördraget kan tillämpas eftersom stöden inte är avsedda att främja utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning. De italienska myndigheterna har dessutom inte åberopat artikel 87.3 a.

(43)

Samma sak gäller för artikel 87.3 b eftersom stödet i fråga inte är avsett att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse och inte heller att avhjälpa en allvarlig störning i Italiens ekonomi. De italienska myndigheterna har dessutom inte åberopat artikel 87.3 b.

(44)

Vidare är de aktuella stödåtgärderna inte avsedda som stöd för att främja kultur eller för att bevara kulturarvet enligt artikel 87.3 d och de italienska myndigheterna har inte åberopat den artikeln.

(45)

Med tanke på stödets art och syfte är det endast undantaget i artikel 87.3 c i fördraget som eventuellt kan tillämpas.

Tillämpliga bestämmelser

(46)

Möjligheten till undantag enligt skäl 45 måste bedömas mot bakgrund av bestämmelserna för statligt stöd till marknadsföring och reklam inom jordbrukssektorn, dvs. riktlinjerna för statligt stöd till reklam (15).

(47)

Enligt punkt 7.1 i riktlinjerna för statligt stöd till reklam skall kommissionen tillämpa riktlinjerna på nya statliga stöd, och även på anmälningar från medlemsstaterna som är under behandling, med verkan från och med den 1 januari 2002. Olagligt stöd i den mening som avses i artikel 1 f i förordning (EG) nr 659/1999 kommer att bedömas enligt de regler och riktlinjer som gällde då stödet beviljades.

(48)

I enlighet med beslutet om inledande av förfarandet, i vilket kommissionen uttrycker tvivel om stödets förenlighet med gällande bestämmelser för denna typ av stöd (16), avser det här beslutet endast statliga stöd för marknadsföring av och reklam för jordbruksprodukter som förtecknas i bilaga I till fördraget, som antingen har beviljats eller kommer att beviljas efter den 1 januari 2002.

(49)

När det gäller stöd till marknadsföring anges i punkt 8 i riktlinjerna för statligt stöd till reklam att marknadsföring i form av spridning till allmänheten av vetenskapliga rön, anordnande av eller deltagande i mässor, utställningar eller liknande PR-arrangemang, samt marknadsanalyser och marknadsundersökningar inte skall betraktas som reklam. Statligt stöd till sådana marknadsföringsåtgärder i vidare bemärkelse omfattas av punkterna 13 och 14 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn (17). Eftersom det i anmälan inte anges att stödåtgärderna endast skulle avse små och medelstora företag är det i det aktuella förfarandet inte möjligt att tillämpa kommissionens förordning (EG) nr 1/2004 av den 23 december 2003 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag som är verksamma inom produktion, bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter (18).

(50)

När det gäller stöd till reklam anges i punkt 7 i riktlinjerna att med reklam skall avses inte bara alla åtgärder via media (press, radio, TV eller affischering) som är avsedda att få konsumenterna att köpa en viss produkt, utan även alla andra åtgärder som är avsedda att få ekonomiska aktörer eller konsumenter att köpa en viss produkt och alla former av direktreklam med samma syfte, även reklamkampanjer på försäljningsställen.

Stöd till marknadsföring

(51)

På grundval av de tillgängliga uppgifterna kan slutsatsen dras att de stöd till deltagande i mässor och workshops i och utanför gemenskapen som beskrivs i skäl 31 a–b och skäl 32 i det här beslutet endast kan betraktas som stöd till marknadsföring på villkor att de beskrivna verksamheterna inte innehåller åtgärder med vilka syftet är att få ekonomiska aktörer eller konsumenter att köpa en viss produkt eller åtgärder i form av direktreklam med samma syfte. Enligt punkt 7 i riktlinjerna skall åtgärder med vilka syftet är att få ekonomiska aktörer eller konsumenter att köpa en viss produkt eller åtgärder i form av direktreklam med samma syfte betraktas som stöd till reklam.

(52)

Om de aktuella stöden till deltagande i mässor och workshops i och utanför gemenskapen betraktas som stöd till marknadsföring enligt avsnitt 13 och 14 i riktlinjerna för statligt stöd till jordbrukssektorn får de beviljas upp till 100 %, men får inte överskrida 100 000 euro per stödmottagare och treårsperiod. I de fall det är fråga om företag som omfattas av definitionen av små och medelstora företag enligt kommissionens förordning (EG) nr 70/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag (19) får beloppet överskridas, dock högst med 50 % av de stödberättigande utgifterna. Vid beräkningen av stödbeloppet betraktas tjänstemottagaren som stödmottagare. Av de italienska myndigheternas kommentarer framgår att stödet till marknadsföringsåtgärder inte överskrider den högsta tillåtna stödnivån, varför stödet kan anses förenligt med gällande bestämmelser på området (20).

(53)

Enligt avsnitt 14 i riktlinjerna bör den aktuella typen av stöd, för att motverka snedvridningar av konkurrensen, i princip finnas tillgängligt för alla stödberättigade personer inom det berörda området på objektivt definierade villkor. På grundval av de upplysningar som lämnats av de italienska myndigheterna, vilka återges i skäl 32 i det här beslutet, kan konstateras att det villkoret är uppfyllt (21). Stöd som är begränsat till identifierade grupper för att endast gynna deras medlemmar kan inte anses främja utvecklingen av sektorn som helhet utan måste betraktas som driftstöd. När det är producentgrupper eller andra jordbruksorganisationer för ömsesidigt stöd som svarar för tillhandahållandet av sådana tjänster skall tjänsterna vara tillgängliga för alla jordbrukare. I sådana fall bör eventuella bidrag till den berörda gruppens eller organisationens administrativa kostnader begränsas till kostnaderna för tillhandahållandet av tjänsten.

Stöd till reklam

(54)

I den mån det ingår åtgärder med vilka syftet är att få ekonomiska aktörer eller konsumenter att köpa en viss produkt eller åtgärder i form av direktreklam med samma syfte (som reklam på inköpsställen och reklam som riktar sig till jordbrukets bearbetningsindustri, parti- eller detaljhandeln, restauranger, hotell och andra cateringföretag) skall det stöd till deltagande i mässor och workshops som beskrivs ovan bedömas på grundval av de gällande reglerna för statligt stöd till reklam, vilket även gäller de åtgärder i form av reklamkampanjer via medierna (press, radio, TV eller affischering) som beskrivs i skäl 31 c och skäl 33 i det här beslutet.

(55)

Enligt riktlinjerna för stöd till reklam skall producenter och aktörer normalt själva stå för reklamkostnaderna som en del av sin normala ekonomiska verksamhet.

(56)

Stöd till reklam för jordbruksprodukter skall därför inte betraktas som driftsstöd utan som förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c i EG-fördraget. Stödet får inte påverka handeln i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset (negativt kriterium) utan skall underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner (positivt kriterium). Statligt stöd skall dessutom iaktta gemenskapens internationella åtaganden som, när det gäller jordbruk, anges i WTO-avtalet om jordbruk från 1994.

(57)

För att uppfylla de negativa kriterier som anges i artikel 3.1 i riktlinjerna statligt stöd till reklam får stödet inte avse reklamkampanjer som strider mot artikel 28 i EG-fördraget (avsnitt 3.1.1), reklamkampanjer som strider mot sekundärrätten (avsnitt 3.1.2) eller reklamkampanjer för särskilda företag (avsnitt 3.1.3). Om genomförandet av statligt finansierade reklamkampanjer anförtros åt privata företag för att utesluta möjligheten av stöd till de företag som genomför kampanjerna, skall det under alla omständigheter säkerställas att valet av det berörda privata företaget har baserats på marknadsprinciper på ett icke diskriminerande sätt, vid behov med användning av anbudsförfaranden som är förenliga med gemenskapsrätten och särskilt med rättspraxis (22). Dessutom skall det göras så mycket reklam att det är tillräckligt för att öppna tjänstemarknaden för konkurrens och för att kontrollera att förmedlingen av anbud sker på ett oberoende sätt.

(58)

Utifrån de uppgifter som de italienska myndigheterna lämnat förefaller de kriterier som anges i avsnitt 3.1.1 (reklamkampanjer som strider mot artikel 28 i EG-fördraget) och i avsnitt 3.1.3 (reklamkampanjer för särskilda företag) vara uppfyllda när det gäller de reklamåtgärder som beskrivs i skälen 30, 31 c och 33 i det här beslutet. De italienska myndigheterna har däremot inte lämnat några uppgifter som skulle kunna styrka att även kriteriet i avsnitt 3.1.2 (reklamkampanjer som strider mot sekundärrätten) är uppfyllt.

(59)

Utöver de negativa kriterierna i avsnitt 3.2 i riktlinjerna för stöd till reklam skall reklamkampanjer som beviljas stöd uppfylla minst ett av de positiva kriterierna, som syftar till att visa att stödet underlättar utvecklingen av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner. Ett positivt kriterium anses uppfyllt om den reklam som får stöd avser något av följande: jordbruksprodukter som det finns överskott av eller underutnyttjade arter, nya produkter eller ersättningsprodukter som ännu inte produceras i överskott, högkvalitativa produkter, inklusive produkter som framställs eller erhålls med hjälp av miljövänliga produktions- eller fångstmetoder, som produkter från ekologiskt jordbruk, utveckling av vissa regioner, utveckling av små och medelstora företag enligt definitionen i förordning (EG) nr 70/2001, projekt som genomförs av organisationer som är officiellt erkända enligt rådets förordning (EG) nr 104/2000 av den 17 december 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter (23), och projekt som genomförs gemensamt av producentorganisationer eller av andra organisationer inom fiskesektorn och som erkänts av nationella myndigheter.

(60)

De uppgifter som de italienska myndigheterna lämnat innehåller inget som tyder på att de aktuella reklamåtgärderna uppfyller något av de positiva kriterierna.

(61)

Beträffande det högsta tillåtna stödbeloppet för reklam för jordbruksprodukter anges i avsnitt 5 i riktlinjerna för statligt stöd till reklam att direkt stöd från en allmän statlig budget som regel inte får överskrida det belopp som sektorn själv har avsatt till en viss reklamkampanj. I fall av stöd till reklam bör sålunda graden av direkt stöd inte överskrida 50 % och företag inom branschen måste bidra med minst 50 % av kostnaden, antingen genom frivilliga bidrag eller genom uttag av skatteliknande avgifter eller obligatoriska avgifter. Kommissionen får, för att ta hänsyn till de positiva kriterier som anges i avsnitt 3.2 i riktlinjerna för statligt stöd till reklam, tillåta att det ovan angivna taket för direkt stöd höjs till 75 % av kostnaderna om det är fråga om reklam för produkter som producerats av små och medelstora företag i stödberättigade områden enligt artikel 87.3 a i EG-fördraget.

(62)

Av de uppgifter som de italienska myndigheterna lämnat och som återges i skäl 31 i det här beslutet framgår att marknadsförings- och reklamåtgärderna inom stödordningen finansieras till 100 % med statliga medel. Villkoret att 50 % (eller 25 % i vissa fall) av finansieringen skall komma från sektorn är således inte uppfyllt.

(63)

Kommissionen måste därför dra slutsatsen att de aktuella stöden till reklam inte uppfyller villkoren i avsnitt 3.1.2 (reklamkampanjer som strider mot sekundärrätten), avsnitt 3.2 (positiva kriterier) och avsnitt 5 (högsta tillåtna stödbelopp) i riktlinjerna för statligt stöd till reklam.

(64)

Samma slutsats gäller för åtgärder som genomförs i gemenskapen och utanför gemenskapen. Då stöd till reklamkampanjer som genomförs utanför gemenskapen inte uttryckligen omfattas av riktlinjerna för statligt stöd till jordbrukssektorn har kommissionen en viss handlingsfrihet i bedömningen av sådana åtgärder. Enligt kommissionens praxis kan sådana åtgärder anses förenliga med den gemensamma marknaden och finansiering på upp till 80 % tillåtas om åtgärderna följer gällande bestämmelser för statligt stöd inom gemenskapen (24). I det aktuella ärendet framgår det av de uppgifter som de italienska myndigheterna lämnat och som återges i skälen 31 och 33 i det här beslutet att det är samma åtgärder som skall genomföras både i och utanför gemenskapen och att stödnivån är 100 %. Detta innebär att varken kriterierna i avsnitt 3.1.2 (reklamkampanjer som strider mot sekundärrätten) eller avsnitt 3.2 (positiva kriterier) i riktlinjerna för statligt stöd till reklam iakttas och inte heller de högsta tillåtna stödnivåerna för statligt stöd (25). Stöden är därför inte förenliga med den gemensamma marknaden.

(65)

Föreliggande beslut avser bara statligt stöd inom jordbrukssektorn till marknadsföring av och reklam för jordbruksprodukter som förtecknas i bilaga I till fördraget. Beslutet är inte att betrakta som ett formellt ställningstagande från kommissionens sida när det gäller frågan om huruvida urvalet av tjänsteleverantörer är förenligt med gemenskapens lagstiftning och rättspraxis för offentlig upphandling. Kommissionen förbehåller sig rätten att göra en mer ingående bedömning i frågan mot bakgrund av bestämmelserna för offentlig upphandling.

VI.   SLUTSATS

(66)

På grundval av ovanstående kan det konstateras att åtgärderna för statligt stöd för marknadsföring, på villkor att de följer avsnitt 13 och 14 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn, kan betraktas som förenliga med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 c, då det är fråga om stöd för att underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter.

(67)

Åtgärderna för statligt stöd till reklam följer inte gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till reklam för produkter som omfattas av bilaga I till EG-fördraget och vissa produkter som inte omfattas av bilaga I till fördraget och är därför inte förenliga med den gemensamma marknaden och får endast genomföras på villkor att de ändras på ett sådant sätt att de följer riktlinjerna.

(68)

Oförenligt stöd som eventuellt redan beviljats måste krävas åter från stödmottagarna.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Det statliga stöd inom jordbrukssektorn som Italien planerar genomföra till förmån för marknadsföring för jordbruksprodukter som förtecknas i bilaga I till fördraget på grundval av artikel 4 i regionen Siciliens lag nr 27/1997 är förenligt med den gemensamma marknaden.

Genomförandet av stödet godkänns följaktligen.

Artikel 2

Det statliga stöd inom jordbrukssektorn som Italien planerar genomföra till förmån för reklam för jordbruksprodukter som förtecknas i bilaga I till fördraget på grundval av artikel 4 i regionen Siciliens lag nr 27/1997 är oförenligt med den gemensamma marknaden.

Stödordningen får därför inte genomföras.

Artikel 3

Italien skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att från stödmottagarna återkräva det stöd som avses i artikel 2 och som olagligen redan utbetalats till stödmottagarna.

Återkravet skall ske utan dröjsmål och i enlighet med förfarandena i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa detta beslut. Det stöd som skall återkrävas skall innefatta ränta som löper från den dag stödet stod till stödmottagarens förfogande till den dag det har återbetalats. Räntan skall beräknas på grundval av den referensränta som används vid beräkningen av bidragsekvivalenten inom ramen för regionalstöd.

Artikel 4

Italien skall ändra sina nationella bestämmelser avseende statligt stöd till reklam för jordbruksprodukter som förtecknas i bilaga I till fördraget så att stödet blir förenligt med gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till reklam för produkter som omfattas av bilaga I till EG-fördraget och vissa produkter som inte omfattas av bilaga I till fördraget.

Artikel 5

Italien skall inom två månader från delgivningen av detta beslut underrätta kommissionen om vilka åtgärder som har vidtagits för att följa beslutet.

Artikel 6

Detta beslut riktar sig till Republiken Italien.

Utfärdat i Bryssel den 2 juni 2004.

På kommissionens vägnar

Franz FISCHLER

Ledamot av kommissionen


(1)  EUT C 48, 24.2.2004, s. 2.

(2)  EGT L 83, 27.3.1999, s. 1. Förordningen ändrad genom 2003 års anslutningsakt.

(3)  Se fotnot 1.

(4)  Se punkterna 27, 28 och 29 i det beslut som offentliggjordes i EUT C 48, 24.2.2004, s. 2.

(5)  EGT C 252, 12.9.2001, s. 5.

(6)  Domstolens dom av den 18 november 1999 i mål C-107/98, Teckal Srl mot Comune di Viano och Azienda Gas-Acqua Consorziale (AGAC) di Reggio Emilia, REG 1999, s. I-8121.

(7)  EGT L 209, 24.7.1992, s. 1. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslutningsakt.

(8)  Domstolens dom av den 7 december 2000 i mål C-324/98, Telaustria Verlags GmbH och Telefonadress GmbH mot Telekom Austria AG, REG 2000, s. I-10745.

(9)  EGT L 10, 13.1.2001, s. 30.

(10)  EGT C 28, 1.2.2000, s. 2. Rättad i EGT C 232, 12.8.2000, s. 17.

(11)  Domstolens dom av den 17 september 1980 i mål C-730/79,. Philip Morris Holland BV mot Europeiska gemenskapernas kommission, Rec. 1980, s. 2671, punkterna 11 och 12.

(12)  Källa: Eurostat.

(13)  Enligt domstolens rättspraxis är det villkor som gäller påverkan på handeln uppfyllt om det stödmottagande företaget utövar en ekonomisk verksamhet som är föremål för handel mellan medlemsstaterna. Det faktum att stödet förstärker företagets position i förhållande till konkurrerande företag inom handeln mellan medlemsstaterna är tillräckligt för att stödet skall anses påverka handeln i fråga. När det gäller statligt stöd inom jordbrukssektorn har en rättspraxis etablerats som säger att det faktum att ett stöd sammantaget uppgår till ett relativt ringa belopp och att det fördelas på många jordbrukare inte utesluter att handeln inom gemenskapen och konkurrensen kan påverkas. Se domstolens dom av den 19 september 2002 i mål C-113/00, Konungariket Spanien mot Europeiska kommissionen, REG 2002, s. I-7601, punkterna 30–36 och 54–56, samt domstolens dom av den 19 september 2002 i mål C-114/00, Konungariket Spanien mot Europeiska kommissionen, REG 2002, s. I-7657, punkterna 46–52 och 68–69.

(14)  Domstolens dom av den 13 juli 1988 i mål 102/87, Frankrike mot Europeiska kommissionen, Rec. 1988, s. 4067.

(15)  Se fotnot 5.

(16)  Se punkt 27, 28 och 29 i det beslut som offentliggjordes i EUT C 48, 24.2.2004, s. 2.

(17)  Se fotnot 9.

(18)  EUT L 1, 3.1.2004, s. 1.

(19)  EGT L 10, 13.1.2001, s. 33. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 364/2004 (EUT L 63, 28.2.2004, s. 22).

(20)  Åtgärder för marknadsföring och reklam inom jordbrukssektorn som genomförs utanför gemenskapen behandlas inte särskilt i riktlinjerna för statligt stöd till jordbrukssektorn. Det innebär att kommissionen har viss handlingsfrihet i bedömningen. Enligt kommissionens praxis kan sådana åtgärder, om de är förenliga med de bestämmelser för statligt stöd som gäller inom gemenskapens territorium, betraktas som förenliga med den gemensamma marknaden (se t.ex. Italien/Toscana stöd N 656/02, stöd NN 150/02 (ex N 109/02) (kommissionens skrivelse K(2003) 1747 av den 11.6.2003) och stöd NN 44/03 (ex N 6/03) (kommissionens skrivelse K(2003) 2534 av den 23.7.2003.

(21)  I kommissionens beslut K(2002) 1768 slutligt av den 7.5.2002 (stöd N 241/01 Italien/Handelskamrar) anges att inga faktiska eller juridiska begränsningar gäller för gemenskapsföretags etablering och registrering vid lokala handelskamrar. Se även stöd N 62/01 (Italien/Handelskammarföreningarna i Piemonte och Venetien) kommissionens beslut SG(2001) D/290914 av den 8.8.2001.

(22)  Mål C-324/98, citerat ovan.

(23)  EGT L 17, 21.1.2000, s. 22. Förordningen ändrad genom 2003 års anslutningsakt.

(24)  Se till exempel följande stödärenden: Italien/Toskana stöd N 656/02, stöd NN 150/02 (ex N 109/02) (kommissionens skrivelse K(2003) 1747 av den 11.6.2003) och stöd NN 44/03 (ex N 6/03) (kommissionens skrivelse K(2003) 2534 av den 23.7.2003).

(25)  Se fotnot 23.


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/37


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 9 november 2005

om de stöd som Frankrike planerar att bevilja producenter och återförsäljare av likörvinerna Pineau des Charentes, Floc de Gascogne, Pommeau de Normandie och Macvin du Jura

[delgivet med nr K(2005) 4189]

(Endast den franska texten är giltig)

(2007/55/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 88.2 första stycket,

efter att i enlighet med nämnda artikel gett berörda parter tillfälle att yttra sig (1), och

av följande skäl:

I.   FÖRFARANDE

(1)

Genom en skrivelse av den 23 juni 2003 anmälde Frankrikes ständiga representation vid Europeiska unionen, i enlighet med artikel 88.3 i fördraget, ett stöd som Frankrike planerade att bevilja producenter och återförsäljare av likörvinerna Pineau des Charentes, Floc de Gascogne, Pommeau de Normandie och Macvin du Jura. Kompletterande information skickades in genom skrivelser av den 9 augusti, den 24 och 28 november 2003 och den 17 och 24 februari 2004.

(2)

Genom en skrivelse av den 20 april 2004 meddelade kommissionen Frankrike sin avsikt att inleda förfarandet i artikel 88.2 i fördraget.

(3)

Kommissionens beslut att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (2). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på åtgärden i fråga.

(4)

Kommissionen har inte mottagit några synpunkter på stödet.

(5)

I en skrivelse av den 11 juni 2004, diarieförd den 14 juni 2004, skickade Frankrike in sina synpunkter till kommissionen.

II.   BESKRIVNING

(6)

De anmälda stöden bygger på de stöd som tidigare anmälts och som godkänts av kommissionen inom ramen för de statliga stöden nr N 703/95 (3) och N 327/98 (4). De avser reklam och marknadsföring, program för forskning och försök, tekniskt stöd samt åtgärder för att uppmuntra kvalitetsproduktion.

(7)

Kommissionens beslut om det statliga stödet nr N 703/95 har upphävts genom en dom i Europeiska gemenskapernas domstol.

(8)

I fråga om stöden N 703/95 och 327/98, som ursprungligen planerades för en period på fem år från och med 1995/1996, har sju delutbetalningar gjorts, av vilka den sista täckte perioden maj 2001 till april 2002. På grund av de budgetrestriktioner som regeringen infört är anslaget för den sista delutbetalningen fortfarande låst. Slutdatumet för det tidigare stödets giltighet flyttades fram till den 30 april 2002.

(9)

I fråga om de produkter för vilka det nya stödet beviljas finns det några förändringar jämfört med det tidigare stödet. Ett exempel är att näringsidkarna inom sektorn för eaux-de-vie (Armagnac, Calvados, Cognac) inte begärde att stödet skulle förlängas. Därför beslöt de franska myndigheterna att stödet enbart skulle kunna beviljas för likörviner med kontrollerad ursprungsbeteckning (AOC).

(10)

För samtliga berörda branschorganisationer och samtliga nedan beskrivna stöd finns det under en femårsperiod en budget på sammanlagt 12 000 000 euro, med följande fördelning: Pineau des Charentes, 9 360 000 euro; Floc de Gascogne, 2 040 000 euro; Pommeau de Normandie, 360 000 euro och Macvin du Jura, 240 000 euro.

(11)

Programmen för forskning och försök, det tekniska stödet och åtgärderna för att uppmuntra kvalitetsproduktion finansieras uteslutande med statliga medel. Insatserna för reklam och marknadsföring finansieras dels av staten, dels av de berörda branschorganisationerna med hjälp av medlemmarnas ”frivilliga obligatoriska avgifter” (nedan kallade ”CVO-avgifter”). Staten finansierar högst 50 % av kostnaderna för reklam inom EU.

(12)

CVO-avgifterna tas ut på de volymer likörviner AOC som säljs av det berörda områdets vinodlare, destillatörer, återförsäljare och grossister.

(13)

För Pineau de Charente uppgick medlemsavgiften år 2002 till 12,96 euro/hl; för Floc de Gascogne var den 0,25 euro/hl; för Pommeau de Normandie 30,79 euro/hl; och för Macvin de Jura 2,75 euro/hl.

1.   Reklam och marknadsföring

(14)

De franska myndigheterna förklarade att programmen på det här området skulle genomföras på vissa marknader inom Europeiska unionen, inklusive Frankrike, och på marknader i tredjeländer. Syftet med reklamen var att öka kunskapen om likörvinerna och göra konsumenterna mer intresserade av att köpa dessa viner, dock utan att göra reklam för ett visst företag och dess produkter. Alla berörda produkter har en skyddad ursprungsbeteckning: Pineau des Charentes, Floc de Gascogne, Pommeau de Normandie och Macvin du Jura.

(15)

Åtgärderna gynnar samtliga organiserade producenter av likörviner eftersom dessa enligt de franska myndigheterna inte på egen hand skulle kunna genomföra en sådan här satsning på att öka försäljningen av sina produkter.

(16)

I reklamkampanjerna kommer man att vara mycket noga med att se till att konsumenterna inte avråds från att köpa produkter från andra medlemsstater och att det inte talas i nedsättande ordalag om sådana produkter.

(17)

Det kommer att handla om reklam-, informations och kommunikationskampanjer av olika slag, t.ex. reklam i media, PR-material och reklamkampanjer på olika försäljningsställen. Det kommer också att röra sig om PR-arrangemang, mässor och utställningar, seminarier, broschyrer och informationsmaterial, samt en utvärdering av hur kampanjen uppfattades och vilka resultat den gav.

(18)

De franska myndigheterna utlovade en presentation av allt reklammaterial som skulle användas i kampanjerna.

(19)

Stöden kommer att uppgå till högst 50 % av kostnaderna för kampanjer inom Europeiska unionen, inklusive Frankrike, och till 80 % av kostnaderna för kampanjer i tredjeländer.

(20)

I euro innebär detta följande belopp:

 

EU

Tredjeländer

Totalt

Floc de Gascogne

1 490 000

212 500

1 702 500

Pineau des Charentes

6 956 000

1 000 000

7 956 000

Pommeau de Normandie

360 000

360 000

Macvin du Jura

175 000

175 000

TOTALT

8 981 000

1 212 500

10 193 500

2.   Forskningsprogram

(21)

Enligt de franska myndigheterna skall stödet för forskning och försök gå till all forskning som är av generell art och som gagnar hela sektorn.

(22)

För Pineau des Charentes: mikrobiologi, bakteriella förändringar och konsekvenser (vilket innebär att man identifierar orsakerna till att mjölksyrebakterier utvecklas, att man förfinar kontamineringstest och kurativa tekniker); åldringsmekanismer (att identifiera karakteristiska analyskriterier för oxidering, samt påvisa de bakomliggande faktorerna); att bygga upp en analytisk databas (allmänna analyser – vinifierbar alkoholhalt, socker, pH, eventuell kemisk eller bakteriell kontaminering, metaller, katjoner, flyktiga ämnen, resthalter av växtskyddsmedel).

(23)

För Floc de Gascogne: studier i fråga om druvsorter och druvblandningar, i syfte att optimera harmoniseringen i druvblandningarna för att få ett friskare och fruktigare vin (strävan efter höga sockerhalter, levande och intensiv färg och en konsekvent total syrahalt); studier om vilka sorter av Armagnac som går att använda för att framställa Floc de Gascogne (analytisk uppföljning – halter av koppar, etanol, etylacetat och alkohol, samt för förbättra de sorter av Armagnac som används); studier för att få fram typer av Floc de Gascogne som är avsedda att konsumeras vid vissa särskilda tillfällen, kvantitativa och kvalitativa test, bevarande.

(24)

För Macvin du Jura: teknisk utveckling (övervakning av hur olika grupper av druvsorter i Jura mognar, i syfte att kunna fastställa mognadsgraden och vilka druvsorter som är lämpligast för att framställa Macvin du Jura); gallring och klassificering av vinodlingarna; kvalitet på musten och i pressningen, dvs. hur vinets aromatiska kvaliteter påverkas av framställningsmetoderna som bl.a. innebär tillsats av enzymer och att skalen får ligga kvar och laka ur i musten vid låg temperatur; hur vinet påverkas av att SO2 tillsätts när de skal som sjunkit till botten rörs om; klarning och behandling inför buteljeringen (jämförelse mellan olika metoder för att få fram och bevara ett klart vin efter buteljeringen).

(25)

Denna forskning kommer att finansieras till 100 %. Den preliminära fördelningen av stödet för de fem åren är följande, inklusive ITK-kostnader och bibliografiska kostnader, samt kostnader för spridning av resultaten till samtliga aktörer: Pineau des Charentes: 912 600 euro; Floc de Gascogne: 118 000 euro; Macvin du Jura: 65 000 euro.

3.   Tekniskt stöd

(26)

Enligt de franska myndigheterna kommer det tekniska stödet att i första hand bestå av teknisk utbildning som syftar till bättre produktionsprocesser på alla nivåer (primärproduktion, vinifiering, provning) samt kunskapsspridning.

(27)

Dessa åtgärder kommer att finansieras upp till 100 %, dock inte över det tak som nämns ovan. Under de fem åren kommer stödet preliminärt att fördelas på följande sätt: Pineau des Charentes: 280 800 euro; Floc de Gascogne: 169 000 euro.

4.   Stöd för kvalitetsprodukter

(28)

Enligt planerna kommer stöd för kvalitetsprodukter att beviljas för Pineau des Charentes och Floc de Gascogne. Det rör sig om följande åtgärder: HACCP och spårbarhet (utarbetande och spridning av ett referensunderlag som uppfyller tekniska och lagstadgade krav); tekniska och ekonomiska studier för att uppmuntra satsningar på kvalitet.

(29)

Under de fem åren kommer stödet preliminärt att fördelas på följande sätt: Pineau des Charentes: 210 600 euro; Floc de Gascogne: 50 500 euro.

III.   INLEDANDE AV FÖRFARANDET I ARTIKEL 88.2 I FÖRDRAGET

(30)

När det gäller det planerade stödets art, samt villkoren för och finansieringen av det, visade den preliminära granskningen att det i grunden inte fanns någon anledning att ifrågasätta stöden, även om kommissionen i fråga om stödet för reklam krävde garantier från Frankrike om att produkternas nationella ursprung aldrig skulle komma i första hand.

(31)

Kommissionen inledde förfarandet i artikel 88.2 i fördraget eftersom det fanns frågetecken kring huruvida stöden var förenliga med gemenskapslagstiftningen, särskilt artikel 90 i fördraget.

(32)

I detta sammanhang bör det påpekas att kommissionens beslut om det statliga stödet nr N 703/95, som förlängs genom den nu anmälda åtgärden, upphävdes av EG-domstolen (5).

(33)

I sin dom erinrar domstolen om att den franska regeringen under 1992 och 1993 (6) införde en differentierad beskattning av likörviner respektive naturligt söta viner. Detta innebar att punktskatten på likörviner från och med den 1 juli 1993 uppgick till 1 400 FRF (7) per hektoliter, och på naturligt söta viner till 350 FRF per hektoliter.

(34)

Under åren 1993/1994 vägrade vissa franska producenter att betala den höjda punktskatten på likörviner. När den här ”skattestrejken” upphörde i juni 2004 motiverade ordföranden i det nationella förbundet för producenter av likörviner AOC detta med att den franska regeringen planerade att ge de franska producenterna en kompensation för skillnaden i beskattning, dels genom en årlig kompensation, dels genom en särskild kompensation för perioden 1994-1997.

(35)

Portvinsexportörernas organisation (Associação dos Exportadores de Vinho do Porto), nedan kallad ”AEVP”, skickade 1995 in två klagomål till kommissionen. AEVP hävdade att det fanns en koppling mellan den differentierade beskattningen på likörviner och naturligt söta viner å ena sidan, och å andra sidan de stöd som betalades ut till franska producenter av likörviner. Enligt AEVP var syftet med stöden att ge de franska producenterna av likörviner kompensation för den högre beskattningen, vilket fick till resultat att det endast var de utländska producenterna av likörviner som i själva verket behövde betala den högre skatten. Denna diskriminerande beskattning skulle således strida mot artikel 95 i fördraget (numera artikel 90).

(36)

Domstolen konstaterade att en del av stöden faktiskt verkade gynna en viss kategori producenter, nämligen i första hand franska producenter av likörviner som missgynnades av beskattningen. Om det dessutom fanns en koppling mellan beskattningen och de planerade stöden skulle detta innebära stora svårigheter i fråga om att bedöma huruvida stöden var förenliga med fördraget.

(37)

Domstolen menade att det under dessa förhållanden endast fanns en möjlighet för kommissionen att granska de frågor som togs upp i AEVP:s klagomål, nämligen att inleda förfarandet i artikel 93.2 i fördraget (numera artikel 88.2).

(38)

När det gäller kommissionens beslut konstaterade domstolen dessutom att det fanns brister i motiveringen. Det fanns ingen förklaring till varför kommissionen hade dragit slutsatsen att det inte fanns någon grund för AEVP:s klagomål i fråga om överträdelse av artikel 95 i fördraget (numera artikel 90).

(39)

Domstolen ansåg därför att beslutet stred mot EU-lagstiftningen, dels på grund av att förfarandet i artikel 93.2 i fördraget (numera artikel 88.2) inte hade inletts, dels på grund av att skyldigheten att ge en motivering i enlighet med artikel 190 i fördraget (numera artikel 253) inte hade iakttagits.

(40)

Efter denna dom ansåg kommissionen att en grundlig granskning på grundval av artikel 90 i fördraget var ofrånkomlig i fråga om åtgärden, som ju är en förlängning av de stöd som godkändes i det beslut som sedan upphävdes av domstolen.

(41)

Inom ramen för den preliminära granskningen av åtgärden ställde kommissionen ett antal frågor till Frankrike för att få klarhet i huruvida det statliga stödet i fråga i själva verket inte innebar att de franska producenterna av likörvin var ensamma om att inte behöva betala hela den skatt som föreskrivs artikel 402a i den franska skattelagstiftningen (code général des impôts).

(42)

I sina svar under denna första fas underströk Frankrike att det tidigare inte funnits och i dagsläget inte heller fanns någon koppling mellan de planerade stöden och punktskatterna.

(43)

Frankrike anser att stödet (2,4 miljoner euro per år, 12 miljoner euro under en femårsperiod) inte på något sätt kan jämföras med de belopp som sektorn genererar i form av punktskatter. De 150 000 hl likörvin AOC som säljs skulle, med en punktskatt på 214 euro/hl, generera mer än 32 miljoner euro per år i skatteintäkter.

(44)

Denna särskilda skatt på likörviner, 214 euro/hl jämfört med 54 euro/hl på naturligt söta viner, innebär att skatten på likörviner är 24 miljoner euro högre. Frankrike framhåller att detta belopp inte heller kan jämföras med de belopp som de planerade stöden uppgår till.

(45)

Enligt Frankrike har det aldrig funnits någon bestämmelse om att de skatteintäkter som genereras genom artikel 402a i den franska skattelagstiftningen skulle användas för åtgärder som gynnar de franska producenterna av likörviner. Under perioden 1 januari 1995–31 december 2000 överfördes skatteintäkterna till en särskild fond (”fonds de solidarité vieillesse”). Under perioden 1 januari 2001–31 december 2003 användes pengarna via en fond som finansierar arbetstidsförkortningar. Från och med den 1 januari 2004 går skatteintäkterna till den allmänna statsbudgeten.

(46)

Efter att ha gått igenom den här informationen ansåg kommissionen emellertid att de nya uppgifterna inte var av sådan art att alla tvivel kategoriskt kunde avfärdas i fråga om en eventuell koppling mellan skatten och stödet.

(47)

Det fanns visserligen inte något direkt samband mellan stödet (2,4 miljoner euro) och punktskatteintäkterna på likörviner (32 miljoner euro), eller mellan stödet (2,4 miljoner euro) och de högre punktskatterna på likörviner jämfört med naturligt söta viner (24 miljoner euro), men kommissionen ansåg inte att detta på ett tillfredsställande sätt kunde styrka att det inte fanns någon koppling mellan skatten och stödet. Man kunde således på det här stadiet i förfarandet inte utesluta att stödet åtminstone delvis skulle kunna vara ett sätt att ge de franska producenterna av likörviner en ersättning, dvs. en kompensation som övriga producenter i EU inte kunde få.

(48)

Kommissionen ansåg också att det var nödvändigt att beakta domstolens synpunkter och ge berörda tredje parter en möjlighet att framföra sina synpunkter i fråga om en eventuell överträdelse av artikel 90 i fördraget.

(49)

I sitt beslut att inleda förfarandet i artikel 88.2 i fördraget bad kommissionen därför Frankrike att inkomma med ytterligare information och siffror till stöd för sina argument.

(50)

I första hand ombads Frankrike att precisera huruvida det redan tidigare hade funnits utfästelser från statens sida att bevilja de franska producenterna av likörvin en ersättning eller en kompensation, om än partiell, för de effekter som uppstod när skatten infördes 1993.

(51)

Kommissionen bad också Frankrike att redovisa siffror på dels de intäkter som skatten på likörviner genererade i fråga om franska viner respektive importerade viner, dels vilka belopp det rörde sig om per vinkategori (franska viner eller viner från andra EU-länder).

(52)

Efter att ha konstaterat att Pineau de Charentes är vida överlägset i fråga om utbetalning av de anmälda stöden (78 %), följt av Floc de Gascogne (17 %), Pommeau de Normandie (3 %) och Macvin du Jura (2 %), bad kommissionen Frankrike att förklara om det för respektive vinsort fanns ett samband mellan dessa procentandelar och statens intäkter i form av skatt på likörviner.

(53)

Eftersom stöden är koncentrerade till satsningar på reklam ombads Frankrike att förklara huruvida denna inriktning är representativ för den franska statens prioritering beträffande andra jordbruksprodukter, särskilt kvalitetsprodukter.

(54)

Kommissionen bad Frankrike att redovisa budgeten för de stöd som avsåg reklamkampanjer i Frankrike för var och en av de fyra vinsorterna.

(55)

När det gäller finansieringen av stöden ombads Frankrike också att redogöra för en eventuell koppling mellan de resurser som å ena sidan genereras genom de ”frivilliga obligatoriska avgifterna” och de resurser som å andra sidan kommer från den nationella budgeten.

IV.   SYNPUNKTER FRÅN FRANKRIKE

(56)

Genom en skrivelse av den 10 januari 2005 lämnade Frankrike följande information och kommentarer:

(57)

I fråga om reklamkampanjer (se skäl (28)) garanterade de franska myndigheterna att reklamen inte skulle fokusera på att likörvinerna kom från Frankrike.

(58)

Beträffande kopplingen mellan skatten på likörviner och stöden underströk Frankrike än en gång att det inte fanns något samband mellan skatteintäkterna och de stöd som betalades ut från den statliga budgeten. Skatteintäkterna, inklusive de som kommer från likörviner, går till statens allmänna budget. Enligt Frankrike är olika myndigheter helt oberoende när de fattar beslut i fråga om stöd till vissa branscher. I det här fallet är syftet med stöden att avhjälpa vissa strukturella nackdelar, t.ex. att konsumenterna har dålig kunskap om dessa viner, att företagen är små och utspridda och att de inte har resurser att befästa sin ställning på marknaden.

(59)

Frankrike bekräftade att det inte finns någonting i den franska lagstiftningen som medger en kompensation för de punktskatter som producenterna av likörviner betalar in (se skäl (49)).

(60)

Beträffande de skatteintäkter som genereras genom försäljning av franska respektive importerade likörviner (se skäl (50)) förklarade Frankrike först att man med hjälp av skattestatistiken (som utarbetas på grundval av hur hög skatten här) inte kan göra åtskillnad mellan franska respektive importerade produkter.

(61)

Siffrorna för år 2003 visar att skatteintäkterna på naturligt söta viner och likörviner, oberoende av ursprung, uppgick till 142,5 miljoner euro, med följande fördelning: 25,2 miljoner euro kom från naturligt söta viner med en skatt på 54 euro/hl, vilket motsvarar en volym på 467 000 hl; 117,3 miljoner euro kom från likörviner med en skatt på 214 euro/hl, vilket motsvarar en volym på 548 000 hl.

(62)

Beträffande likörvinerna kan man med hjälp av skördedeklarationerna särskilja den franska produktionen av dessa viner. Den uppgick till 94 477 hl Pineau des Charentes, 2 091 hl Macvin du Jura, 5 680 hl Pommeau och 6 057 hl Floc de Gascogne.

(63)

Frankrike redovisade följande tabell som visar fördelningen av stöden och produktionen av de olika likörvinerna (se skäl (51)).

Ursprungsbeteckning

Produktion (hl)

Procentuell andel av produktionen

Procentuell andel av stöden

Pineau des Charentes

112 436 hl (2001)

87 %

78 %

Floc de Gascogne

8 413 hl (2003)

7 %

17 %

Pommeau

5 111 hl (2002)

4 %

3 %

Macvin du Jura

2 717 hl (2002)

2 %

2 %

(64)

Frankrike konstaterade att respektive likörvins procentandelar i fråga om produktion respektive stöd ligger nära varandra, dock utan att helt och hållet sammanfalla. Frankrike påpekar att det är branschföreträdarna som kommit överens om den här fördelningen, och att detta inte är något som myndigheterna har ålagt dem.

(65)

När det gäller kommissionens fråga om budgeten för reklamkampanjer (se skäl) redovisade Frankrike siffror som visar att dessa belopp, särskilt i fråga om kvalitetsviner fso, uppgick till mellan 50 och 74 % av den totala budgeten för samtliga vintyper.

(66)

Frankrike redovisade siffror som visar hur stor andel av budgeten som gick till reklamkampanjer som genomfördes i Frankrike. Hela branschen var överens om att den här fördelningen inte skulle ändras om de nya stöden godkändes.

Likörviner AOC

Budget 2003 marknadsföring

Varav marknadsföring i Frankrike

Planerade stöd (2,4 milj. EUR/år)

Varav marknadsföring i Frankrike

Pineau

1 671 000 EUR

74 %

1 872 000 EUR

74 %

Floc

279 000 EUR

64 %

408 000 EUR

64 %

Pommeau

166 000 EUR

100 %

72 000 EUR

100 %

Macvin

22 600 EUR

100 %

48 000 EUR

100 %

(67)

I fråga om en eventuell koppling mellan de resurser som kommer från CVO-avgifterna respektive den statliga budgeten har Frankrike redovisat följande tabell:

Ursprungsbeteckning

Kvantiteter

Medlemsavgifter

Medlemsavgifter som används för marknadsföring

Statliga stöd för marknadsföring

Pineau

112 436 hl

12,96 EUR/hl

1 457 000 EUR

1 591 000 EUR

Floc

8 413 hl

0,25 EUR/hl

279 000 EUR

340 000 EUR

Pommeau

5 111 hl

30,79 EUR/hl

157 000 EUR

72 000 EUR

Macvin

2 717 hl

2,75 EUR/hl

75 000 EUR

35 000 EUR

(68)

De intäkter som skulle gå till reklam har inte dragits av från de belopp som kom in genom de ”frivilliga obligatoriska avgifterna”. Aktörerna kan också skaffa sig resurser på andra sätt, t.ex. genom att tillhandahålla tjänster eller sälja PR-material. Frankrike bekräftade att reklamkampanjerna skulle finansieras privat till minst 50 % av de stödberättigande kostnaderna.

(69)

För att kunna jämföra de planerade stöden och de skatteintäkter som skulle komma från de volymer som skördas (8) redovisade Frankrike följande siffror:

Ursprungsbeteckning

Beräknade intäkter per år från punktskatter

Planerade stöd

Stöd/punktskatter

Pineau des Charentes

20 218 078 EUR

1 872 000 EUR

9,3  %

Floc de Gascogne

1 296 198 EUR

408 000 EUR

31,5  %

Pommeau

1 215 520 EUR

72 000 EUR

5,9  %

Macvin du Jura

447 474 EUR

48 000 EUR

10,7  %

(70)

Frankrike framhåller att denna tabell är särskilt signifikativ, eftersom det inte finns något kvantitativt samband som visar att syftet med stöden var att ge en kompensation för punktskatterna.

V.   BEDÖMNING

1.   Stödets karaktär. Tillämpning av artikel 87.1 i fördraget

(71)

Enligt artikel 87.1 i fördraget är, om inte annat föreskrivs i fördraget, stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(72)

Om artikel 87.1 i fördraget skall kunna tillämpas måste emellertid följande fyra villkor vara uppfyllda: (1) åtgärden i fråga måste finansieras av staten eller med statliga medel, (2) den måste på ett selektivt sätt rikta sig till vissa företag eller produktionssektorer, (3) den måste ge de stödmottagande företagen en ekonomisk fördel, (4) den måste påverka handeln inom gemenskapen, och den måste snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen.

(73)

I det här fallet anser kommissionen att dessa villkor är uppfyllda. Detta innebär följande:

1.1   Statliga medel

(74)

Programmen för forskning, det tekniska stödet och åtgärderna för att uppmuntra kvalitetsproduktion finansieras uteslutande med statliga medel.

(75)

Däremot finansieras marknadsföringen och reklamen delvis av staten och delvis (minst 50 %) av de berörda branschorganisationerna, via de ”frivilliga obligatoriska avgifter” som medlemmarna betalar in.

(76)

På grundval av vad som sagts ovan anser kommissionen att budgeten för marknadsföring och reklam i sin helhet utgörs av statliga medel.

(77)

Enligt kommissionens gängse praxis anses sådana obligatoriska avgifter som används för att finansiera olika former av stöd vara skatteliknande avgifter. Om det är staten som ålägger företagen att betala dessa avgifter, eller om avgifterna slussas vidare via ett statligt organ, rör det sig således om statliga resurser.

(78)

I det här fallet är det den franska regeringen som gjorde avgifterna obligatoriska, inom ramen för en utvidgning av en överenskommelse i branschen. Detta gjordes genom ett beslut som publicerades i Republiken Frankrikes officiella tidning. För att avgifterna skulle få full effekt krävdes det alltså ett statligt ingripande.

(79)

När man bedömer huruvida en åtgärd utgör statligt stöd eller inte skall man enligt EG-domstolens praxis också undersöka huruvida åtgärden i fråga verkligen kan tillskrivas staten  (9). I det här sammanhanget innehåller praxis under senare tid (10) vissa relevanta inslag.

(80)

Domstolen har klargjort att vissa åtgärder som branschorganisationer finansierar via avgifter som de tar ut av sina medlemmar inte skall omfattas av artikel 87.1 i fördraget. Skälen till detta är följande: (a) avgifterna gick obligatoriskt till att finansiera åtgärden i fråga; (b) organisationen eller statsmakterna kunde aldrig fritt disponera dessa resurser; (c) åtgärden i fråga kunde tillskrivas endast medlemmarna i branschorganisationen, och den ingick inte en statlig politik (…).

(81)

Om staten enbart agerar som förmedlare och aldrig ingriper i branschens verksamhet, och om den dessutom aldrig kan använda sig av de resurser som mobiliseras eftersom dessa obligatoriskt går till att finansiera åtgärderna i fråga, tycks denna rättspraxis innebära att kriteriet om att staten kan tillskrivas åtgärden i fråga inte är uppfyllt. I ett sådant fall behöver således åtgärderna inte nödvändigtvis anses utgöra statliga stöd.

(82)

I det här fallet är emellertid kriterierna i Pearl-domen inte uppfyllda. Det faktum att staten finansierar 50 % av kostnaderna för marknadsföring och reklam visar klart att detta är en statlig politik och att de medel som används i finansieringen i sin helhet måste betraktats som offentliga medel som används för åtgärder som kan tillskrivas staten.

1.2   Selektivitet

(83)

Åtgärderna är selektiva, eftersom de enbart gynnar franska producenter av likörviner.

1.3   Begreppet ”fördel”

(84)

Producenterna av likörviner får en ekonomisk fördel i form av finansiering av vissa verksamheter (forskningsprojekt, tekniskt stöd, utveckling av kvalitetsprodukter, marknadsföring och reklam). Detta innebär en konkurrensfördel för stödmottagarna. Om ett statligt stöd leder till att ett företag får en konkurrensfördel innebär detta enligt EG-domstolens rättspraxis att konkurrensen snedvrids gentemot andra företag som inte får samma stöd (11).

1.4   Effekter på handeln och snedvridning av konkurrensen

(85)

Dessa stödåtgärder tycks påverka handeln mellan medlemsstaterna så till vida att de gynnar den nationella produktionen på bekostnad av andra medlemsstaters produktion. Vinsektorn är extremt konkurrensutsatt på EU-nivå, och det är just därför som det finns en gemensam organisation av marknaderna inom sektorn.

(86)

Detta framgår av följande tabell som visar handeln med vin i EU och i Frankrike under åren 2001, 2002 och 2003 (12).

Vin 1 000

År

Import EU

Export EU

Import FR

Export FR

2001

39 774

45 983

5 157

15 215

2002

40 453

46 844

4 561

15 505

2003

43 077

48 922

4 772

14 997

(87)

Vissa planerade åtgärder skall genomföras utanför EU. Med tanke på att de marknader där EU-aktörerna är verksamma är så nära kopplade till varandra kan det inte uteslutas att ett stöd kan snedvrida konkurrensen inom EU i och med att det ger vissa aktörer en konkurrensfördel (13), trots att stödet är avsett för produkter som exporteras utanför EU (14).

(88)

Mot bakgrund av vad som sagts ovan omfattas åtgärderna i fråga av artikel 87.1 i fördraget, och de kan endast anses förenliga med fördraget om något av undantagen kan åberopas.

2.   Granskning av huruvida stöden är förenliga med fördraget

(89)

Det enda undantag som är tänkbart i detta fall är undantaget i artikel 87.3 c, där det anges att stöd för att underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

(90)

För att detta undantag skall kunna åberopas måste stöden i fråga vara förenliga med lagstiftningen om statliga stöd. Kommissionen prövar i första hand om det går att tillämpa förordning (EG) nr 1/2004 av den 23 december 2003 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag som är verksamma inom produktion, bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter (15). Om så inte är fallet prövar kommissionen om det går att tillämpa någon annan rättslig grund, t.ex. gemenskapens riktlinjer.

(91)

Eftersom de planerade stöden inte är begränsade till små och medelstora företag kan förordning (EG) nr 1/2004 inte tillämpas. I sin bedömning grundade sig därför kommissionen på följande bestämmelser: (a) gemenskapens riktlinjer för statliga stöd inom jordbrukssektorn (16) (nedan kallade ”jordbruksriktlinjerna”); (b) gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till reklam för produkter som omfattas av bilaga I till EG-fördraget och vissa produkter som inte omfattas av bilaga I till fördraget (17) (nedan kallade ”reklamriktlinjerna”) och (c) gemenskapens regler för statliga stöd till forskning och utveckling (18) (nedan kallade ”FoU-reglerna”).

(92)

Eftersom de planerade stöden åtminstone delvis skulle finansieras genom obligatoriska avgifter som kunde jämställas med skatteliknande avgifter, gjorde kommissionen också en bedömning av finansieringen.

2.1.   Åtgärderna

2.1.1.   Stöd för reklam och marknadsföring

(93)

Gemenskapens riktlinjer för statliga stöd för reklam för produkter som omfattas av bilaga I till fördraget (19) (nedan kallade ”reklamriktlinjerna”) innehåller negativa och positiva kriterier som alla nationella stöd måste uppfylla. Enligt punkterna 16-30 i riktlinjerna får reklamen inte bryta mot artikel 28 i fördraget eller mot gemenskapens sekundärlagstiftning, och den får inte heller lyfta fram enskilda företag.

(94)

De franska myndigheterna förklarade att åtgärderna inte skulle gynna enskilda företag, att reklamen inte skulle misskreditera andra EU-produkter, och att det nationella ursprunget inte skulle framhävas i jämförelser som skulle kunna missgynna andra produkter.

(95)

Ett omnämnande av det nationella ursprunget måste vara sekundärt i förhållande till huvudbudskapet till konsumenterna, och det får inte vara det viktigaste skälet till att konsumenterna får rådet att köpa produkten. I det här fallet är det viktigt att det franska ursprunget inte är det viktigaste budskapet i de kampanjer som genomförs i Frankrike.

(96)

Tack vare de exempel som de franska myndigheterna skickat in och Frankrikes uttryckliga utfästelser, kan man dra slutsatsen att det franska ursprunget inte sätts i förgrunden och att ett omnämnande av detta ursprung kommer att bli sekundärt i förhållande till huvudbudskapet.

(97)

När det gäller de positiva kriterierna, enligt punkterna 31-33 i reklamriktlinjerna, måste produkterna i en reklamkampanj uppfylla åtminstone ett av följande villkor: det måste röra sig om överskottsprodukter, underutnyttjade arter, nyproduktion eller ersättningsprodukter som ännu inte produceras i överskott, utveckling av vissa regioner, utveckling av små eller medelstora företag eller högkvalitativa produkter, inklusive ekologiska produkter.

(98)

De franska myndigheterna förklarade att syftet med åtgärderna var att utveckla de berörda regionerna, vilket skulle ske genom att skapa bättre avsättningsmöjligheter för deras typiska produkter. Det var nödvändigt att stödja de små och medelstora företagen i områdena i fråga. De företag som producerar dessa viner är nästan alltid småföretag. De har få anställda, och det rör sig ofta om familjeföretag. Syftet med stödet var också att satsa på kvalitetsprodukter (AOC-viner).

(99)

När det gäller stöd för reklam för jordbruksprodukter med en skyddad ursprungsbeteckning eller en geografisk beteckning som registrerats på EU-nivå (20), granskar kommissionen att alla producenter av produkter med skyddad ursprungsbeteckning har samma rätt att få stöd. Syftet med denna granskning är att se till att stöden inte bara går till vissa producenter. Detta innebär att det är AOC-märkningen som måste användas i reklamen och inte vilken logotyp eller etikett som helst, såvida inte alla producenter har rätt att använda en sådan. Om stöden av praktiska skäl betalas ut till en producentsammanslutning kräver kommissionen uttryckliga försäkringar om att stöden verkligen kommer att betalas ut till alla producenter, även till dem som inte är medlemmar i sammanslutningen.

(100)

De franska myndigheterna garanterade att stöden för de åtgärder som genomförs kollektivt skulle betalas ut till alla producenter av produkter som förekommer i reklamen, utan diskriminering, samt till aktörer i försäljningsledet.

(101)

I fråga om det tak som föreskrivs i punkt 60 i riktlinjerna kan upp till 50 % av reklamkostnaderna finansieras med statliga resurser. Resten måste de stödmottagande branschorganisationerna själva stå för.

(102)

De franska myndigheterna garanterade att den offentliga finansieringen skulle begränsas till 50 % av kostnaderna för kampanjer inom EU. Resten skulle således de stödmottagande aktörerna själva bidra med.

(103)

Reklamkampanjer utanför EU skulle kunna finansieras med upp till 80 %. Detta ligger helt i linje med kommissionens praxis (21) i fråga om producenternas deltagande i den här typen av åtgärder, vilket särskilt framgår av rådets förordning (EG) nr 2702/1999 av den 14 december 1999 om informations- och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter i tredje land (22), i vilken frågan om medfinansiering tas upp. När det gäller åtgärder som gemenskapen genomför i tredjeländer föreskrivs det i artikel 9 i den förordningen att de organisationer som lämnar in förslag själva skall stå för en del av finansieringen av PR, marknadsföring och reklam för jordbruksprodukter och livsmedel. I fråga om åtgärder som pågår i minst två år skall organisationerna själva i regel stå för 20 % av kostnaderna, gemenskapen för högst 60 % och medlemsstaterna för 20 %. Att stödmottagarna själva skall finansiera minst 20 % av kostnaderna förefaller således rimligt, med tanke på att en snedvridning av konkurrensen gentemot andra EU-produkter måste undvikas.

(104)

För att visa att deras garantier håller gav de franska myndigheterna kommissionen några exempel på vilka typer av marknadsföring och reklam som finansieras genom det anmälda stödet.

(105)

Kommissionen kunde då konstatera att stöden i fråga uppfyller kraven i gemenskapslagstiftningen.

2.1.2.   Stöd till forskning

(106)

När det gäller stöd för forskning och försök samt för spridning av resultat, sägs det i punkt 17 i jordbruksriktlinjerna att stöd för forskning och utveckling skall granskas på grundval av kriterierna i gemenskapsramarna för statligt stöd till forskning och utveckling (23). I dessa ramar sägs det att stöd på upp till 100 % är förenliga med den gemensamma marknaden, även om FoU-verksamheterna bedrivs av enskilda företag, under förutsättning att fyra villkor är uppfyllda:

a)

Stödet skall vara av allmänt intresse inom sektorn i fråga, och det får inte leda till en snedvridning av konkurrensen inom andra sektorer.

b)

Information skall publiceras i lämpliga tidningar som har minst rikstäckande spridning och som inte är begränsade till medlemmar av någon enskild organisation, så att det ges garantier för att alla som kan tänkas vara intresserade av verksamheten utan svårighet kan få reda på att den genomförs eller har genomförts, och att resultaten vid förfrågan är eller blir tillgängliga för alla berörda parter. Denna information får inte offentliggöras senare än den information som eventuellt ges till medlemmar av enskilda organisationer.

c)

Alla intresserade parter, inklusive stödmottagarna, skall på lika villkor kunna utnyttja resultaten av verksamheten, både vad gäller tid och kostnader.

d)

Stödet skall uppfylla kraven i bilaga 2, ”Interna stöd: grund för undantag från åtagandena om sänkningar”, till jordbruksavtalet från Uruguayrundan av de multilaterala handelsförhandlingarna (24).

(107)

De franska myndigheterna garanterade att följande villkor skulle uppfyllas:

a)

Det skulle enbart röra sig om forskning av allmänt intresse för sektorn i fråga, och resultaten skulle kunna användas och spridas generellt och på ett sätt som inte påverkar handeln eller leder till att konkurrensen snedvrids gentemot andra sektorer.

b)

De validerade resultaten av varje forskningsprogram skulle publiceras i ett antal tidningar som är lätt åtkomliga för intresserade parter. Resultaten skall spridas på ett sätt som innebär att hela branschen och alla intresserade återförsäljare, utan diskriminering och samtidigt som alla andra, på egen förfrågan får tillgång till all information. Slutsatser eller resuméer skall publiceras i sådana publikationer som branschorganisationerna riktar till allmänheten, men även mer specialinriktade publikationer från de tekniska organ som på ett eller annat sätt deltagit i verksamheterna, samt i diverse broschyrer. Branschfolket skall få tillgång till dessa via de vanliga kanalerna och via jordbruks- och fiskeministeriet.

c)

Eftersom forskningen skall vara av allmänt intresse för sektorn kommer resultaten inte att utnyttjas i kommersiella syften. Frågor kring kostnader för utnyttjanderättigheter är därför inte relevanta.

d)

De franska myndigheterna försäkrade att finansieringen inte kommer att innebära direkta utbetalningar till producenter eller bearbetare, och att åtgärderna kommer att uppfylla de internationella handelskriterier som Europeiska unionen åtagit sig att iaktta.

(108)

Kommissionen kunde konstatera att stöden i fråga uppfyller kraven i gemenskapslagstiftningen.

2.1.3.   Tekniskt stöd

(109)

Om stöden på objektivt fastställda villkor är tillgängliga för alla stödberättigade personer inom det berörda området, är stöd av det här slaget, enligt punkt 14 i jordbruksriktlinjerna, tillåtna under förutsättning att det totala stödbeloppet under en treårsperiod inte överskrider 100 000 euro per stödmottagare. Stödnivån kan då vara upp till 100 % eller, om det är fråga om små och medelstora företag, 50 % av de stödberättigande kostnaderna (beroende på vilket belopp som är högst). De franska myndigheterna har åtagit sig att uppfylla dessa villkor.

(110)

Kommissionen kunde konstatera att stöden i fråga uppfyller kraven i gemenskapslagstiftningen.

2.1.4.   Stöd för kvalitetsprodukter

(111)

Enligt punkt 13 i jordbruksriktlinjerna är stöd av de här slaget tillåtna, med en stödnivå på upp till 100 % eller, om det är fråga om små och medelstora företag, upp till 50 % av de stödberättigande kostnaderna (beroende på vilket belopp som är högst), under förutsättning att stöden är tillgängliga för alla stödberättigade personer inom det berörda området och om de beviljas på objektivt fastställda villkor, samt under förutsättning att det totala stödbeloppet under en treårsperiod inte överskrider 100 000 euro per stödmottagare. De franska myndigheterna har åtagit sig att uppfylla dessa villkor.

(112)

Kommissionen kunde konstatera att stöden i fråga uppfyller kraven i gemenskapslagstiftningen.

2.2.   Finansiering av stöden

2.2.1   De obligatoriska avgifterna (CVO-avgifterna)

(113)

I enlighet med domstolens rättspraxis (25) anser kommissionen normalt att en finansiering av stöd genom obligatoriska avgifter kan inverka på stödet genom en skyddseffekt som går längre än själva stödet. De aktuella avgifterna (CVO) utgör otvivelaktigt obligatoriska avgifter. Kommissionen anser att en följd av denna rättspraxis är att stöd inte får finansieras genom skatteliknande avgifter som också belastar produkter som importeras från andra medlemsstater.

(114)

CVO-avgifterna tas ut på de volymer likörvin AOC som säljs av det berörda områdets vinodlare, destillatörer, återförsäljare och grossister. De franska myndigheterna förklarade också att de obligatoriska avgifterna, till skillnad från sådana skatter som enligt gemenskapens direktiv tas ut på alkohol och alkoholhaltiga drycker, per definition endast belastar likörviner med de kontrollerade ursprungsbeteckningarna i fråga, dvs. endast produkter från de avgränsade områden som föreskrivs i lagstiftningen, vilket i sin tur innebär att avgifterna inte belastar likörviner från andra medlemsstater.

(115)

I fråga om grossisterna är det ju inte uteslutet att de säljer även importerade produkter. De franska myndigheterna preciserade emellertid att grossisternas obligatoriska avgifter enbart skulle avse de berörda AOC-likörvinerna, dvs. Pineau des Charentes, Floc de Gascogne, Pommeau de Normandie och Macvin du Jura. Alla importerade viner är således undantagna från avgiften.

(116)

Eftersom åtgärden bara avser inhemska likörviner med kontrollerad ursprungsbeteckning kan man dra slutsatsen att importerade produkter inte beskattas.

(117)

När det gäller statliga stöd som finansieras via skatteliknande avgifter har domstolen också ställt upp andra kriterier som kan vara relevanta i det här sammanhanget. I målet Nygard (26) slog domstolen fast att en skatt skall anses utgöra en överträdelse av förbudet mot diskriminering enligt artikel 90 i fördraget om intäkterna särskilt gynnar inhemska beskattade produkter som bearbetas och saluförs på den inhemska marknaden, genom att ge en partiell kompensation för avgifter som belastar dessa och därigenom vara till nackdel för inhemska produkter som exporteras.

(118)

Stöden för marknadsföring och reklam, som är de enda som finansieras via de frivilliga obligatoriska avgifterna, gynnar saluföringsledet och kan därför vara av ett annat intresse för återförsäljare som enbart säljer på export utanför Frankrike eller utanför Europeiska unionen.

(119)

De franska myndigheterna försäkrade emellertid att både den nationella kommittén för Pineau des Charentes och branschkommittén för Floc de Gascogne finansierar reklam- och marknadsföringskampanjer såväl i Frankrike som i Europeiska unionen och i länder utanför unionen. Det är respektive styrelse, där aktörerna i samtliga led är representerade, som fattar beslut och är helt oberoende i dessa frågor.

(120)

Branschorganisationerna för cider respektive Jura-viner har emellertid för närvarande inga planer på att finansiera kampanjer utanför Frankrike. Enligt de franska myndigheterna är det branschorganisationerna själva som har beslutat om den här inriktningen på den inhemska marknaden eftersom man i första hand satsar på att befästa sin ställning på hemmamarknaden, samtidigt som man är medveten om att de här vinerna ännu inte kan sägas vara några storsäljare utomlands. De franska myndigheterna försäkrade att den här inriktningen inte missgynnar någon återförsäljare: försäljningen utanför Frankrike är nämligen marginell, och det finns inga återförsäljare som är specialiserade på export.

(121)

De franska myndigheterna åtog sig att se till att de åtgärder som finansieras med hjälp av branschorganisationernas avgifter inte skulle gynna de exporterade produkterna i mindre utsträckning än de produkter som säljs på den inhemska marknaden.

(122)

Kommissionen noterar detta åtagande och anser att den information som Frankrike har lämnat inte innehåller något som för närvarande skulle kunna tyda på att de exporterade likörvinerna diskrimineras.

(123)

Kommissionen vill emellertid rikta de franska myndigheternas uppmärksamhet mot vad domen i Nygard-målet innebär i fråga om diskriminering mellan exporterade produkter och produkter som säljs på den inhemska marknaden. Domstolen slog bland annat fast att en eventuell diskriminering mellan produkter skulle fastställas i nationell rättspraxis. Därför måste man under en referensperiod göra en ekonomisk jämförelse mellan å ena sidan skatteintäkterna från nationella produkter som säljs på den inhemska marknaden, och å andra sidan de fördelar som dessa produkter är ensamma om att få.

2.2.2.   Förenlighet med andra bestämmelser i fördraget

(124)

Ett statligt stöd som genom vissa av sina regler innebär en överträdelse av andra bestämmelser i fördraget kan inte anses vara förenligt med den gemensamma marknaden. I det här fallet granskade kommissionen huruvida det fanns någon grund för AEVP:s klagomål gentemot stöd N 703/95, i fråga om en eventuell överträdelse av artikel 90 i fördraget. Kommissionen kan för övrigt också konstatera att AEVP inte har inkommit några synpunkter inom ramen för det här förfarandet.

(125)

Enligt artikel 90 i fördraget får ingen medlemsstat, direkt eller indirekt, på varor från andra medlemsstater lägga interna skatter eller avgifter, av vilket slag de än är, som är högre än de skatter eller avgifter som direkt eller indirekt läggs på liknande inhemska varor.

(126)

I det här fallet är den franska skatten på likörviner lika hög på franska viner som på viner från andra medlemsstater.

(127)

Den inhemska skatten skulle endast kunna anses vara diskriminerande och strida mot artikel 90 i fördraget om de franska producenterna via stöd som var förbehållna endast dem skulle få en partiell kompensation för den skatt de betalar, vilket också skulle innebära att de utländska producenterna var ensamma om att betala hela skatten.

(128)

Det bör i första hand påpekas att skatter inte ingår i tillämpningsområdet för fördragets bestämmelser om statliga stöd, såvida de inte utgör ett sätt att finansiera ett statligt stöd och därmed också utgör en oskiljaktig del av ett sådant stöd.

(129)

Skatten på likörviner påverkar således inte bedömningen av huruvida de planerade stöden är förenliga med gemenskapslagstiftningen, och därför bör man i detta sammanhang endast göra en bedömning av skatten om det finns en tillräckligt klar koppling mellan skatten och stöden.

(130)

Domstolens dom av den 13 januari 2005 i målet Streekgewest Westelijk Noord-Brabant (27), som för övrigt avkunnades efter det att förfarandet i artikel 88.2 i fördraget hade inletts i fråga om det här ärendet, klargjorde under vilka omständigheter det skall anses finnas en tillräckligt klar koppling mellan en skatt och ett stöd, det vill säga att skatten utgör en oskiljaktig del av stödet.

(131)

För att man skall kunna anse att en skatt eller en del av en skatt utgör en oskiljaktig del av ett stöd, sägs det i skäl 26 i den dom som avses ovan att det i den gällande nationella lagstiftningen måste finnas en bindande koppling i fråga om hur skatteintäkterna används mellan en skatt och ett stöd, dvs. att skatten får direkta effekter på stödet och att den därmed också påverkar bedömningen av huruvida stödet är förenligt med den gemensamma marknaden.

(132)

När det gäller att göra en bedömning av en medlemsstats budget slog domstolen i målet Streekgewest fast att även om det finns ett inslag av kompensation som visar sig i skatte- och stödnivåerna, så är inte denna omständighet i sig själv tillräcklig för att påvisa en bindande koppling mellan en skatt och ett stöd (28).

(133)

I det här fallet framhöll Frankrike att intäkterna från skatten betalas in till statens allmänna budget, och att det inte finns någonting i den nationella lagstiftningen som medger att producenter av likörviner får kompensation för en skatt som de betalar. Kommissionen har inte tillgång till någon information som tyder på motsatsen. Kommissionen konstaterar således att det inte finns någon bindande koppling mellan skatten på likörviner och stöden till producenterna, utan att det för den skull är nödvändigt att påvisa att det inte finns något kvantitativt samband mellan de belopp som skatten genererar och de belopp som betalas ut i form av stöd.

(134)

Kommissionen kan dessutom konstatera att de tabeller som Frankrike redovisat efter det att förfarandet i artikel 88.2. i fördraget inleddes visar att det inte finns något kvantitativt samband mellan skatteintäkterna och stöden.

(135)

Eftersom det inte finns någon tillräckligt klar koppling mellan skatten och de planerade stöden finns det heller ingen anledning att i enlighet med förfarandet i artikel 88 i fördraget undersöka i vilken utsträckning skatten påverkar bedömningen av huruvida de anmälda stöden, i enlighet med artikel 90 i fördraget, är förenliga med den gemensamma marknaden.

VI.   SLUTSATSER

(136)

Kommissionen konstaterar således att de stöd som Frankrike planerade att införa omfattas av undantaget i artikel 87.3 c i fördraget. Stöden anses således förenliga med den gemensamma marknaden.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Det statliga stöd som Frankrike planerar att bevilja producenter och återförsäljare av likörviner, till ett belopp av 12 miljoner euro, är förenligt med den gemensamma marknaden i enlighet med artikel 87.3 c i fördraget.

Detta stöd får således beviljas.

Artikel 2

Detta beslut riktar sig till Republiken Frankrike.

Utfärdat i Bryssel den 9 november 2005.

På kommissionens vägnar

Mariann FISCHER BOEL

Ledamot av kommissionen


(1)  EUT C 42, 18.2.2005, s. 2.

(2)  Se fotnot 1.

(3)  Skrivelse till de franska myndigheterna av den 21 november 1996, nr SG(96) D/9957).

(4)  Skrivelse till de franska myndigheterna av den 4 augusti 1998, nr SG(98) D/6737).

(5)  Domstolens dom av den 3 maj 2001, mål C-204/97, Republiken Portugal mot Europeiska kommissionen, Rec. s. I-03175.

(6)  Ändring i statens budget (”Loi de finances rectificative”) nr 93-859 av den 22 juni 1993.

(7)  1 FRF = 0,15 EUR.

(8)  Dessa volymer kan skilja sig från de volymer som senare kommer att säljas.

(9)  Domstolens dom av den 16 maj 2002, mål C-482/99, Republiken Frankrike mot kommissionen, Rec. 2002, s. I-4397, skäl 24, samt mål C-126/01 GEMO, dom av den 20 november 2003, Rec. 2003, s. I-13769.

(10)  Domstolens dom av den 15 juli 2004, mål C/345/02, Pearle mot Hoofdbedrijfschap Ambachten, Rec. 2004, s. I-7139.

(11)  Dom av den 17 september 1980, mål 730/79, Philippe Morris/kommissionen, Rec. 1980, s. 2671, skälen 11 och 12.

(12)  Agriculture in the European Union, Statistical and economic information 2004, GD Jordbruk, Europeiska kommissionen.

(13)  Domstolens dom av den 10 december 1969, förenade målen 6 och 11-69, kommissionen/Republiken Frankrike, Rec. skäl 20.

(14)  Domstolens dom av den 21 mars 1990, mål C-142/87, Belgien/kommissionen, Rec., skäl 35.

(15)  EGT L 1, 1.1.2004, s. 1.

(16)  EGT C 232, 12.8.2000, s. 17.

(17)  EGT C 252, 12.9.2001, s. 5.

(18)  EGT C 45, 17.2.1996, s. 5, senare ändrade beträffande tillämpningen inom jordbruket, EGT C 48, 13.2.1998, s. 2.

(19)  EGT C 252, 12.9.2001, s. 5.

(20)  I enlighet med rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EGT L 208, 24.7.1992, s. 1).

(21)  Statligt stöd nr N 166/2002.

(22)  EGT L 327, 21.12.1999, s. 7.

(23)  Se fotnot 18

(24)  EGT L 336, 23.12.1994, s. 22.

(25)  Domstolens dom av den 25 juni 1970, mål 47/69, Republiken Frankrike mot Europeiska gemenskapernas kommission, Rec. XVI, s. 487.

(26)  Dom av den 23 april 2002 i mål C-234/99, Niels Nygard mot Svineafgiftsfonden, Rec 2002, s. I 3657.

(27)  Domen har ännu inte offentliggjorts i rättsfallssamlingen.

(28)  Skäl 27 i domen.


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/49


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 16 maj 2006

om det statliga stöd nr C 26/2004 (f.d. N 38/2004) som Förbundsrepubliken Tyskland har beviljat Schneider Technologies AG

[delgivet med nr K(2006)1857]

(Endast den tyska texten är giltig)

(Text av betydelse för EES)

(2007/56/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 88.2,

med beaktande av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, särskilt artikel 62.1 a,

efter att i enlighet med nämnda artiklar ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig (1), och med beaktande av dessa synpunkter, och

av följande skäl:

I.   FÖRFARANDE

(1)

Den 24 mars 2003 mottog kommissionen ett klagomål gällande ett flertal förmodade stödåtgärder till förmån för Schneider Technologies AG (”Schneider AG”). Klaganden, Gebrüder Schneider GmbH & Co. KG, är ett holdingbolag, som innehade aktierna i Schneider AG och som tillhör två bröder i familjen Schneider.

(2)

Den 14 juli 2004 inledde kommissionen ett formellt granskningsförfarande med avseende på tre lån från Bayerische Landesanstalt für Aufbaufinanzierung (”LfA”) och två lån från Bayerische Forschungsstiftung (”BFS”) för forskning och utveckling (”FoU”). Kommissionens beslut om att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 22 februari 2005 (2). Kommissionen uppmanade alla berörda parter att inkomma med synpunkter på det misstänkta stödet. Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från tredje part (3). Tyskland överlämnade sitt svar på inledandet av det formella granskningsförfarandet genom skrivelser av den 16 och 24 september 2004, som registrerades samma dag.

(3)

Kommissionen begärde ytterligare upplysningar den 6 september 2005, vilka Tyskland inkom med genom en skrivelse av den 5 oktober 2005 (registrerad den 6 oktober 2005). Kompletterade upplysningar överlämnades i en skrivelse av den 6 februari 2006 (registrerad den 7 februari 2006).

II.   BESKRIVNING

1.   STÖDMOTTAGAREN

(4)

Schneider AG var ett stort tyskt företag med säte i Türkheim, Bayern, som tillverkade färg-tv-apparater. Vid sidan av sin tillverkningsverksamhet deltog företaget på 1990-talet i ett ambitiöst projekt för utveckling av laserteknik för bildskärmar, som utlovade skarpare bilder, bättre ljusprestanda, obegränsad bildskärmsstorlek och flexibilitet i fråga om projektionsytan. Båda verksamheterna överfördes mellan 2000 och 2002 till två nybildade dotterföretag till Schneider AG, nämligen Schneider Electronics AG (”SE”), som övertog tillverkningen av tv-apparater, och Schneider Laser Technologies AG (”SLT”).

(5)

LfA, som har till uppdrag att främja den regionala ekonomin, är sedan 1998 aktieägare i Schneider AG. Åren 1999 och 2000 var LfA den största aktieinnehavaren med en andel på 35,6 %. Lehman Brothers, en privat investeringsbank, äger 26,6 % av aktierna, Gebr. Schneider GmbH & Co. KG 14,6 % och andra privata investerare 23,2 %.

(6)

Vid denna tidpunkt bedömde marknaden framgångsutsikterna för Schneider AG som ytterst positiva med hänsyn till dess ledande roll inom laserteknik för bildskärmar. Mellan 1998 och 2000 steg kursen för Schneider-aktierna nästan tiofalt, och från 1999 till 2000 med cirka två och en halv gång. De positiva förväntningarna i fråga om företagets framtid delades även av den nästa största investeraren, Lehman Brothers, vilket framgår av en studie från april 2000, där vinst prognostiserats för avdelningen för underhållningselektronik från slutet av 2000 och för bildskärmslasertekniken från sista kvartalet 2001. Lehman Brothers köpte [...] (*1) aktier av LfA från mitten av 1999 till mitten av 2000.

(7)

Företagen utvecklades dock inte som väntat. SE producerade tv-apparater av lägre kvalitet och kunde inte konkurrera med de framför allt från Asien importerade billiga produkterna. Eftersom divisionen för tv-apparater inte inbringade någon vinst stod Schneider AG utan de resurser som SLT behövde för att fortsätta sitt arbete med lasertekniken, som avancerat avsevärt långsammare än förväntat. En första prototyp blev klar först i maj 2000, mycket senare än planerat, och den var bara lämpad för industriell användning. Fram till 2002 hade företaget inte utvecklat någon produkt lämpad för privata avnämare, vilket var det egentliga ekonomiska målet för SLT.

(8)

I mars 2002 inleddes tre separata konkursförfaranden för Schneider AG och dess två dotterföretag. Konkursförvaltaren avyttrade tillgångarna i Schneider AG och SE till det kinesiska elektronikföretaget TCL och tillgångarna i SLT till Jenoptik Laser, Optik, Systeme GmbH (nedan kallat ”LOS”). TCL och LOS hade vid varje tillfälle lagt fram det högsta anbudet.

2.   DE EKONOMISKA ÅTGÄRDERNA

(9)

I sitt beslut om att inleda ett förfarande uttryckte kommissionen tvivel om huruvida de båda åtgärderna var fördragsförenliga.

2.1   DE TRE LFA-LÅNEN

(10)

De tre LfA-lånen utgjorde en del av helhetskoncept som hösten 1999 avtalades mellan LfA, Lehman Brothers, klaganden och en grupp av banker. Tyskland förklarade att företaget redovisat förluster 1998, varefter det gjort fruktlösa försök att öka försäljningen av tv-apparater via fackhandeln. Ledningen beslöt därför att omstrukturera företaget och att utvidga OEM-verksamheten (original equipment manufacturer). Företaget behövde likviditet för att finansiera denna omstrukturering, förfinansiera produktion för större order och täcka förluster.

(11)

Det första LfA-lånet (”lån 1”) på 2,1 miljoner euro beviljades i september 1999 med en ränta på [...] %. Det andra LfA-lånet (”lån 2”) på 5,1 miljoner euro beviljades också i september 1999 med en ränta på [...] %. Det tredje lånet (”lån 3”) på 5,6 miljoner euro beviljades i februari 2000 med en ränta på [...] %. De första två lånen gavs på ett år. Lån 3 löpte fram till den 31 december 2001 och hade därmed en löptid på nästan två år.

(12)

I september 2000 förlängdes de två första lånen fram till den 30 september 2002, alltså med ytterligare två år och med höjd räntesats: för lån 1 till [...] % och för lån 2 till [...] %. I december 2000 förlängdes också lån 3 fram till den 30 september 2002 och räntesatsen höjdes till [...] %.

(13)

Som säkerhet för lån 1 fungerade huvudsakligen inteckningar, en överlåtelse av samtligafordringar samt en säkerhetsöverlåtelse av varor. Dessa säkerheter hade dock lägre rang än bankgruppens fordringar, vars lån redan fanns sedan tidigare. Lån 2 och 3 lämnades utan några säkerheter. Tyskland anförde att en högre räntesats framförhandlats i stället för säkerheter. Det faktiska värdet av säkerheten var för LfA som aktieägare i Schneider AG mycket lågt, eftersom det var sannolikt att aktieägarlånen enligt tysk lagstiftning (§ 30 i lagen om aktiebolag med begränsad ansvarighet) skulle betraktas som tillskott till aktiekapitalet.

(14)

De privata partnerna bidrog till helhetskonceptet på följande sätt:

a)

Lehman Brothers tillförde företaget till att börja med 25 miljoner euro i slutet av 1999 genom köpet av de SLT-aktier som dittills innehafts av Daimler Chrysler och var därutöver den ledande investeraren i den ytterligare kapitalutökningen i februari 2000 med 46 miljoner euro till finansiering av en vidareutveckling av laserverksamheten.

b)

Bankgruppen hade 1998 beviljat Schneider AG en kreditlina på 31 miljoner euro. Den avtalade räntan för denna uppgick till [...] %. I september 1999 enades man uttryckligen om att behålla denna kreditlina som en del av helhetskonceptet. Dessutom godtog bankgruppen ett kortfristigt överskridande av kreditlinan till ett belopp av [...] euro. Samma månad höjde ledaren för gruppen sin ränta till [...] %. Tyskland förklarade sig inte ha någon information om att de övriga bankerna i gruppen skulle avvika från den ursprungligen avtalade räntesatsen på [...] %.

c)

Klaganden lämnade ett aktieägarlån på 7,7 miljoner euro med samma villkor som bankgruppen.

2.2.   FOU-BIDRAGEN

(15)

Åren 1994 och 1997 beviljade Bayerische Forschungsstiftung (BFS) Schneider AG två bidrag på sammanlagt 9 050 121,88 euro (4).

Projekt 1 (”Laserteknik för bildskärmar”)

(16)

Det första bidraget på 6 498 468,68 euro (5) beviljades den 16 december 1994 och användes för finansieringen av projektet ”Laserteknik för bildskärmar” (”projekt 1”). Detta bidrag utbetalades i flera omgångar under projektets löptid, dvs. januari 1995–juni 1997. De stödberättigande kostnaderna uppgick till 12 484 972,74 euro och stödnivån låg på 48,9 %.

(17)

Målet för projekt 1 var att skapa en grundval för nya arbetsmetoder vid projektion av stora högupplösta färgbilder för olika användningsområden och att utveckla de vetenskapliga och tekniska grunderna för de enskilda komponenterna för senare system.

(18)

Följande projektkostnader beaktades vid beviljandet av stödet (*2)

Projektkostnader

Kostnader (euro)

Personalkostnader (inkl. resekostnader)

4 304 566,36

Andra löpande kostnader (material, insatsvaror)

4 399 666,63

Instrument och utrustning

667 235,91

Forskning som utförs av tredje man

2 296 459,41

Andra allmänna omkostnader

817 044,43

Totala kostnader

12 484 972,74

(19)

Tyskland bekräftade att kostnaderna uppstod i omedelbart samband dem forskningsprojektet.

(20)

I enlighet med bidragsavtalen presenterades resultaten från projektet offentligt och gjordes allmänt tillgängliga.

(21)

BFS finansierade dessutom till 100 % ett forskningsprojekt vid universitetet i Würzburg på temat ”blå laser”. Projektkostnaderna belöpte sig till 0,26 miljoner euro. På begäran av BFS sammankopplades projekt 1 och projektet ”blå laser”, eftersom en vetenskaplig knowhow-överföring förväntades.

Projekt 2 (”Laserteknik för bildskärmar – Systemintegration och prototyper”)

(22)

Det andra bidraget på 2 551 653,20 euro beviljades den 23 juli 1997. Det användes till finansieringen av projektet ”Laserteknik för bildskärmar – Systemintegration och prototyper” (nedan kallat ”projekt 2”) i anslutning till projekt 1. Detta bidrag utbetalades i flera omgångar under projektets löptid, dvs. april 1997–september 1999. De bidragsberättigande kostnaderna beräknades till 5 103 293,22 euro, varför stödnivån blev 50 %.

(23)

Inom ramen för projekt 2 skulle resultaten från projekt 1 vidareutvecklas; dessutom skulle man försöka att integrera de viktigaste enskilda komponenterna i ett övergripande system. Arbetet omfattade vidare studier om bildproduktion med pikosekundlaser, enskilda komponenters motståndskraft mot laser samt miniatyrisering av monokrona lasersystem.

(24)

Följande projektkostnader beaktades vid beviljandet av stödet:

Projektkostnader

Kostnader (euro)

Personalkostnader

2 584 273,68

Andra löpande kostnader (material, insatsvaror)

1 061 850,98

Forskning som utförs av tredje man

1 123 308,26

Andra allmänna omkostnader

817 044,43

Totala kostnader

5 103 293,22

(25)

Tyskland bekräftade att kostnaderna uppstod i omedelbart samband dem forskningsprojektet.

(26)

I enlighet med bidragsavtalen presenterades resultaten från projektet offentligt och gjordes allmänt tillgängliga. På begäran måste nyttjanderätt beviljas till marknadsvillkor.

III.   SKÄL FÖR INLEDANDET AV DET FORMELLA GRANSKNINGSFÖRFARANDET

(27)

Vad beträffar de tre lånen ansåg kommissionen till att börja med att dessa lån sannolikt uppfyller testet med en privat investerare i en marknadsekonomi. Kommissionen saknade dock närmare upplysningar för att kunna göra en slutlig bedömning. Kommissionen betvivlade dessutom att de båda laserteknikprojekten var förenliga med gemenskapens stödregler.

IV.   SYNPUNKTER FRÅN BERÖRDA PARTER

(28)

Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från berörda parter.

V.   SYNPUNKTER FRÅN TYSKLAND

(29)

I sitt ställningstagande till inledandet av det formella granskningsförfarandet gjorde Tyskland gällande att lånen inte var något statligt stöd eftersom de uppfyllde testet med en privat investerare i en marknadsekonomi.

(30)

Beträffande FoU-bidragen hävdade Tyskland att båda projekten var att betrakta som industriell forskning och följaktligen att bidrag på upp till 50 % av de stödberättigande kostnaderna var förenliga med de regler för FoU-bidrag som gällde vid tidpunkten för beviljandet av respektive bidrag. I fråga om projekt 2 anförde Tyskland att projektnamnet ”Systemintegration och prototyper” var vilseledande eftersom målet för projektet var vidareutveckling av projektets enskilda komponenter.

VI.   BEDÖMNING

1.   LFA-LÅNEN

1.1.   STATLIGT STÖD

(31)

Enligt artikel 87 i EG-fördraget är stöd som lämnas av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. För att fastställa om aktieägarlån från en statlig inrättning utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 i EG-fördraget måste en prövning göras om huruvida en privat investerare i en marknadsekonomi under liknande omständigheter skulle ha beviljat lånen till jämförbara villkor.

(32)

Enligt kommissionens mening talar mycket för att de tre lånen inte utgör statligt stöd, eftersom de uppfyller testet med en privat investerare i en marknadsekonomi. Av den information som kommissionen har till sitt förfogande framgår för det första att det på grundval av de omständigheter som rådde 1999 och 2000 inte var ekonomiskt oförnuftigt att bevilja Schneider AG lån till räntesatser mellan [...] %, [...] % och [...] % (kommissionens referensränta: 4,76 %), som sedermera höjdes till [...] %, [...] % och [...] % (kommissionens referensränta: 5,7 %). Marknadens förtroende för framtida vinster för Schneider AG – främst genom dess ledande position inom laserteknikverksamheten – tog sig bl.a. uttryck i att kursen på Schneider-aktier från 1998 till 2000 steg nästan tiofalt och att den strategiska investeringsbanken Lehman Brothers efter en mycket positiv studie under denna period köpte ytterligare [...] aktier i Schneider AG. I juli 2000 ägdes omkring 50 % av bolagskapitalet av cirka 40 strategiska investerare. För det andra förhöll sig LfA avsevärt försiktigare än den privata aktieägaren Lehman Brothers. Lehman Brothers höjde bolagskapitalet i Schneider AG i december 1999 med 25 miljoner euro och var den ledande investeraren vid kapitalutökningen i februari 2000 med ytterligare 46 miljoner euro. Bortsett från sitt deltagande i kapitalhöjningen i februari med omkring 8,74 miljoner euro (som redan i beslutet om att inleda förfarandet ansågs vara förenligt med testet med en privat investerare i en marknadsekonom) tillförde LfA ytterligare 12,8 miljoner euro uteslutande i form av återbetalningspliktiga lån med ränta. För det tredje var LfA:s räntor högre än bankgruppens räntor, och detta såväl när de ursprungliga lånen beviljades (september 1999 och februari 2000) som vid den senare förlängningen av lånen (september och december 2002).

(33)

Oaktat detta kvarstår vissa tvivel när det gäller karaktären på lånen. Med hänsyn till LfA:s uppdrag att gynna den regionala ekonomin och med ledning av föreliggande upplysningar kan kommissionen inte utesluta att målet med investeringen bestod i att överbrygga en svår tidsperiod för Schneider AG och att rädda arbetsplatser i regionen. Dessutom är det oklart om de högre räntorna räckte för att kompensera för den bristande säkerheten. Schneider AG befann sig i en svår finansiell situation när lånen beviljades och man kunde inte utesluta att lasertekniken skulle misslyckas. Om de högre räntesatserna var tillräckliga för att täcka denna risk är vanskligt att bedöma.

1.2.   ÖVERFLÖDIGT BESLUT

(34)

Enligt kommissionens mening kan det lämnas öppet om LfA-lånen innefattar statligt stöd. Även om lånen skulle klassificeras som fördragsoförenliga statliga stöd vore ett beslut om återkrav av stödet meningslöst, eftersom det inte längre finns något företag som antingen direkt eller indirekt gynnas av det påstådda statliga stödet.

(35)

Lånens förmånstagare var formellt Schneider AG. SE och SLT bildades först efter det att lånen beviljats, men det kan inte uteslutas att de gynnades av lånen. Konkursförfarandet mot de tre Schneider-företagen inleddes i mars 2002 och alla tre företagen upplöstes. Låneskulden lades till konkursmassan.

(36)

Tillgångarna i de tre företag avyttrades av konkursförvaltaren under uppsikt av konkursdomstolen. Kommissionen anser att marknadspris betalades för de enskilda tillgångarna vilket innebär att den fördel som stödet inneburit inte övergick till någon köpare.

a.

De tillgångar som ägdes av Schneider AG vid den tidpunkt företaget upplöstes bestod av varumärken. Efter att med hjälp av en fackkonsult ha sökt efter potentiella investerare runt om i världen sålde konkursförvaltaren varumärkena till den kinesiska tillverkaren av underhållningselektronik TCL för 3,48 miljoner euro. Parallellt med detta ombads en andra konsult att bestämma värdet på varumärkena. Denne erhöll flera anbud som låg tydligt under TCL:s anbud. Kommissionen utgår därför från att varumärkena såldes till marknadspris.

b.

Tillgångarna i SE, bestående av tv-produktionslinjen och lager, sålde konkursförvaltaren till TCL för sammanlagt 5 745 480 euro. Enligt av Tyskland överlämnad information förde konkursförvaltaren utförliga samtal med en rad potentiella investerare. Intresset var dock mycket svagt för en redan flera år gammal tv-produktionslinje som var avpassad för Schneider AG. För lagret av tv-apparater, för vilka ingen garanti ingick och ingen kundtjänst kunde erbjudas, infann sig överhuvudtaget inte någon intressent. TCL lade det högsta anbudet, vilket följaktligen betraktas som marknadspris.

c.

I fråga om SLT hade konkursförvaltaren gett uppdraget åt en konsult, som skickade försäljningsdokumentation till omkring 150 potentiella investerare. Ingående samtal ägde rum med en rad potentiella intressenter. På grund av de tekniska problemen vid utvecklingen av lasertekniken för bildskärmar var intresset i slutändan mycket ringa. Inget anbud var högre än det från LOS, inte heller när man försökte sälja de existerande och de ännu oregistrerade patenten var för sig. Tillgångarna i SLT avyttrades i två steg (6) för ett sammanlagt pris på 6 025 0000 euro till LOS. Kommissionen anser därför att marknadspriser betalades också för tillgångarna i SLT.

2.   FOU-PROJEKTEN

2.1.   STATLIGT STÖD

(37)

Den statliga finansieringen kommer från delstaten Bayern via BFS. Finansieringen härrör följaktligen från statliga medel och kan tillskrivas staten. Schneider AG gynnades genom finansieringen av de av SLT genomförda delarna av projekt 1 och projekt 2. Eftersom underhållningselektronik säljs mellan medlemsstaterna hotar åtgärden att snedvrida konkurrensen och inskränka handeln mellan medlemsstaterna. När det gäller bidragen till projekten 1 och 2 rör det sig följaktligen om statligt stöd.

(38)

I fråga om finansieringen av projektet ”blå laser” vid universitetet i Würzburg är den statliga finansieringen enligt kommissionens åsikt inte att betrakta som stöd. Projektet gällde grundforskning som syftade till en allmän fördjupning av vetenskaplig och teknisk kunskap. Enligt punkt 2.2 i gemenskapsramarna för statligt stöd till forskning och utveckling från 1986 (7) (som gällde 1994 vid tidpunkten för bidragen) skall främjande av grundforskning normalt inte klassificeras som statligt stöd. ”Kommissionen kan dock i undantagsfall, då denna forskning görs av eller till förmån för vissa företag, inte utesluta möjligheten av att stödet omfattas av artikel 92.1 [numera 87.1]”. Ett sådant fall föreligger inte här. Projektet genomfördes inte för Schneider. Stödansökan inlämnades på eget initiativ av universitetet i Würzburg och bidragen utbetalades direkt till universitetet. Tyskland informerade kommissionen om att resultaten från universitetsforskningen inte var relevanta för Schneider AG, eftersom företaget hade egna idéer om lösningen av problemen i samband med blå laser. Schneider AG fortsatte sin forsknings- och utvecklingsverksamhet oberoende av projektet ”blå laser” och använde inte resultaten från universitetsprojektet för den egna tekniska lösningen. Båda projekten kopplades ihop på begäran av BFS i hopp om synergier, vilket sist och slutligen aldrig blev fallet.

2.2.   UNDANTAG ENLIGT ARTIKEL 87.3 I EG-FÖRDRAGET.

(39)

FoU-bidragen skall prövas mot gemenskapsramarna för statligt stöd till forskning och utveckling (nedan kallade ”FoU-gemenskapsramarna”) från 1986 (8) respektive 1996 (9), enligt vilka det är tillåtet med statligt stöd till förmån för grundforskning, industriell (grund-) forskning samt utveckling före introduktionen på marknaden.

Projekt 1

FoU-stadium – Stödnivå

(40)

Projekt 1 kan klassificeras som industriell grundforskning i den mening som avses i bilaga 1 till FoU-gemenskapsramarna från 1986 (10). Målet med forskningen var att genom nya teoretiska och experimentella arbeten vinna helt nya kunskaper när det gäller projektion av stora högupplösta färgbilder för olika användningsområden liksom att utveckla de vetenskapliga och tekniska grunderna för de enskilda komponenterna för ett framtida system för laserbildskärmar.

(41)

BFS stödde projektet till 48,98 %, dvs. stödnivån ligger under det tak på 50 % som gäller för industriell grundforskning

Stimulanseffekt

(42)

Kommissionen anser att FoU-stödet hade en stimulanseffekt, eftersom projektet inte skulle ha genomförts utan det statliga stödet. Projektet var förbundet med mycket stora tekniska och ekonomiska risker, tekniken var mycket innovativ; den krävde grundforskning och omfattande input. Detta bekräftades i en externen studie som BFS beställt före sitt bidragsbeslut. De tillfrågade experterna ansåg att projektet, med hänsyn till sin stora komplexitet och ambitiösa målsättning, endast skulle kunna förverkligas med betydande stöd. Den största tekniska risken gällde den exakta bildåtergivningen. Experterna bekräftade dessutom att denna helt nya teknik hade ett flertal enskilda problem, som bara kunde lösas inom ramen för ett intensivt, koncentrerat och finansiellt välförsett FoU-projekt.

Projekt 2

FoU-stadium – Stödnivå

(43)

Vad beträffar projekt 2 gjorde Tyskland gällande att också detta projekt är att betrakta som grundforskning (11). Enligt vad Tyskland uppgivit motsvarade arbetet inom detta projekt till sin karaktär, trots det vilseledande namnet (”systemintegration och prototyper”), helt och hållet definitionen av grundforskning. Tyskland förklarade att projektet syftade till att vidareutveckla de enskilda komponenterna i tekniken. Av denna anledning kunde projektet enligt BFS helt klassificeras som industriell forskning. Dessutom utvecklades den första prototypen några månader efter det att projekt 2 avslutats, och prototypen var avsedd för industriell användning och inte för kommersiell, vilket var den ursprungliga planen. Den egentliga forskningen före introduktionen på marknaden följde först efter projekt 2 och utan vidare offentlig finansiering.

(44)

Kommissionen frågar sig om projektet inte åtminstone delvis är att betrakta som stöd till utveckling före introduktionen på marknaden (12). Stödet skulle i så fall vara begränsat till 25 % eller måste enligt punkt 5.5 och punkt 5.9 i FoU-gemenskapsramarna från 1996 motsvara det viktade genomsnittet av den godkända stödnivån. Kommissionen anser att integration av de enskilda komponenterna i ett övergripande system skulle kunna omfattas av definitionen för utveckling före introduktionen på marknaden. Dessutom färdigställdes den första prototypen blott några månader efter det att projekt 2 avslutats, vilket talar för att projektet syftade till att utveckla en första prototyp.

(45)

En mer ingående analys av frågan är dock överflödig, eftersom eventuella oförenliga stöd inte längre snedvrider marknaden. FoU-bidragen gick till Schneider AG. SE och SLT bildades först senare. Det är mycket osannolikt att tv-tillverkaren SE gynnades via FoU-stödet till laserteknikforskningen, som helt och hållet användes på ett fördragsförenligt sätt. SLT skulle kunna ha fått en fördel via stödet. Företagen har dock nu hunnit läggas ned, FoU-bidragen har lagts till konkursmassan (13) och tillgångarna har avyttrats till marknadspris (se punkt 36).

Stimulanseffekt

(46)

Kommissionen anser att de tekniska och ekonomiska riskerna kring projekt 2 fortfarande var mycket stora och att SLT inte hade kunnat genomföra projektet utan stöd via BFS. Liksom redan det första projektet hade också det andra en ytterst innovativ karaktär och krävde avsevärd input.

VII.   SLUTSATS

(47)

Kommissionen drar den slutsatsen att forsknings- och utvecklingsstödet på 6 498 468,68 euro till projekt 1 och 50 % av forsknings- och utvecklingsstödet till projekt 2, dvs. 1 275 826,60 euro, var förenligt med gemenskapens stödregler.

(48)

Vad beträffar de tre lånen på totalt 12,8 miljoner euro och 50 % av forsknings- och utvecklingsstödet till projekt 2 räcker enligt kommissionen den föreliggande informationen inte för att göra en slutlig bedömning. Den avgörande frågan om lånen utgör statligt stöd och i vilken mån projekt 2 är att betrakta som industriell forskning, kan dock lämnas öppen. Det skulle inte gå att återkräva eventuellt oförenligt statligt stöd, eftersom det inte längre kan snedvrida marknaden sedan alla faktiska eller potentiella stödmottagare lagt ned verksamheten och deras tillgångar avyttrats till marknadspris.

Kommissionen drar därför slutsatsen att det enligt artikel 88.2 i EG-fördraget inledda formella granskningsförfarandet gällande de tre lånen och en del av projekt 2 blivit överflödigt.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Stöden till Schneider AG i Türkheim på 6 498 468,68 euro till förmån för forskningsprojektet ”Laserteknik för bildskärmar” och på 1 275 826,60 euro till förmån för FoU-projektet ”Laserteknik för bildskärmar – Systemintegration och prototyper” är förenliga med den gemensamma marknaden.

Artikel 2

Det formella granskningsförfarandet avslutas vad gäller lånen från Bayerische Landesanstalt für Aufbaufinanzierung på totalt 12,8 miljoner euro och bidraget på 1 275 826,60 euro till forskningsprojektet ”Laserteknik för bildskärmar – Systemintegration och prototyper”.

Artikel 3

Detta beslut riktar sig till Förbundsrepubliken Tyskland.

Bryssel den 16 maj 2006.

På kommissionens vägnar

Neelie KROES

Ledamot av kommissionen


(1)  EUT C 46, 22.2.2005, s. 12.

(2)  Se fotnot 1.

(3)  En del bidrag som inkom under eller efter granskningsfasen kan inte betraktas som formella synpunkter (huvudsakligen okommenterade tidningsartiklar som inte hade något att göra med ärendet och ett erbjudande om fallrelaterad rådgivning till kommissionen, inte heller det med några närmare kommentarer).

(*1)  Affärshemlighet

(4)  Inklusive stödet till projektet ”blå laser”, som genomfördes av universitetet i Würzburg.

(5)  Inklusive stöd till projektet ”blå laser” som genomfördes av universitetet i Würzburg.

(*2)  Denna tabell innehåller endast kostnaderna för Schneider AG:s forskningsverksamhet. Den tar inte med bidraget på 0,26 miljoner euro till projektet ”blå laser”, som genomfördes av universitetet i Würzburg och som på begäran av BFS kopplades ihop med Schneiderprojektet.

(6)  Det första steget var att bilda ett samriskföretag som övertog SLT:s tillgångar. LOS deltog i samriskföretaget med 60 %, 40 % ingick i konkursmassan. Syftet med detta mellansteg som varade i ett år var att göra det möjligt att hitta en strategisk investerare som kunde överta de 40 % som ingick i konkursmassan. En sådan investerare hittades dock aldrig, varför LOS kunde förvärva 100 %.

(7)  EGT C 83, 11.4.1986, s. 2.

(8)  Se fotnot 8.

(9)  EGT C 45, 17.2.1996, s. 5.

(10)  Enligt bilaga 1 till FoU-gemenskapsramarna från 1986 definieras industriell grundforskning som nydanande teoretiskt eller experimentellt arbete, vars mål är att uppnå ny eller förbättrad förståelse för vetenskapen och teknikens lagar och även deras tillämpning på en industrisektor eller verksamheten i ett visst företag.

(11)  Enligt bilaga 1 till FoU-gemenskapsramarna från 1996 avses med industriell forskning planerad forskning och kritisk analys, som syftar till att utveckla ny kunskap, för att sådan kunskap skall kunna användas för att utveckla nya produkter, tillverkningsprocesser eller tjänster, eller för att markant förbättra befintliga produkter, tillverkningsprocesser eller tjänster.

(12)  Enligt bilaga 1 till FoU-gemenskapsramarna från 1996 avses med begreppet utveckling innan varan introduceras på marknaden överföring av industriella forskningsresultat till en metod, utkast eller skiss till nya, ändrade eller förbättrade varor, processer eller tjänster oberoende av om de är avsedda för försäljning eller användning, fram till skapandet av den första prototypen som dock inte skall kunna användas i kommersiella syften. Det kan även inbegripa alternativa konceptuella utformningar och skisser av varor, processer eller tjänster och inledande demonstrationer eller pilotprojekt under förutsättning att dessa projekt inte kan omvandlas eller användas för industriell tillämpning eller kommersiell exploatering.

(13)  Efter det att det stod klart att SLT:s tillgångar skulle försäljas utanför Bayern uppfylldes inte längre ett av de formella villkoren för stödet.


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/56


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 7 juni 2006

om det statliga stöd som Tyskland har genomfört till förmån för förvärv av ägarandelar i vinodlarkooperativ

[delgivet med nr K(2006) 2070]

(Endast den tyska texten är giltig)

(2007/57/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 88.2 i detta,

efter att i enlighet med nämnda artikel ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig (1) och med beaktande av dessa synpunkter, och

av följande skäl:

I.   FÖRFARANDE

(1)

Åtgärden anmäldes till kommissionen till följd av en skriftlig fråga från kommissionens avdelningar genom en skrivelse av den 19 april 2001. Eftersom åtgärden redan var genomförd vid denna tidpunkt fördes stödet in i registret över icke anmälda stöd (stöd nr NN 32/01).

(2)

Ytterligare information överlämnades genom en skrivelse av den 13 februari 2002, inkommen den 18 februari 2002, genom en skrivelse av den 5 juli 2002, inkommen den 9 juli 2002 och genom en skrivelse av den 5 december 2002, inkommen den 10 december 2002. Därutöver hölls den 25 juni 2002 ett möte på kontoret hos Generaldirektoratet för jordbruk.

(3)

Genom en skrivelse av den 2 oktober 2003, SG (2003) D/232035, underrättade kommissionen Tyskland om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget avseende denna åtgärd (stöd nr C 60/2003).

(4)

Kommissionens beslut att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (2). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med synpunkter på stödet i fråga.

(5)

Kommissionen erhöll genom en skrivelse av den 18 november 2003, inkommen den 25 november 2003, genom en skrivelse av den 23 december 2003, inkommen den 5 januari 2004 och genom en skrivelse av den 12 februari 2004, inkommen den 17 februari 2004, synpunkter från berörda parter respektive från de regionala myndigheter som beviljar stödet.

(6)

Tyskland inkom med sina synpunkter till kommissionen genom en skrivelse av den 5 november 2003, inkommen den 6 november 2003.

(7)

Tyskland inkom med kompletterande synpunkter till kommissionen genom en skrivelse av den 7 mars 2005, inkommen den 9 mars 2005, i vilken man bad om en bedömning av stödet enligt artikel 5 i kommissionens förordning (EG) nr 1860/2004 av den 6 oktober 2004 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse inom jordbruks- och fiskerisektorn (3).

II.   DETALJERAD BESKRIVNING AV STÖDET

II.1.   Åtgärdens titel

(8)

Bidrag till vinodlares förvärv av ägarandelar i Rheinland-Pfalz

II.2.   Rättslig grund

(9)

Åtgärden genomförs på grundval av följande fyra riktlinjer:

Riktlinje för utvecklingsstöd för beviljande av bidrag med medel från Landkreis Bernkastel-Wittlich till förmån för vinodlare som har gått med i ett vinodlarkooperativ.

Riktlinje för utvecklingsstöd för beviljande av bidrag med medel från Landkreis Cochem-Zell till förmån för vinodlare som har gått med i ett vinodlarkooperativ/en producentgrupp.

Riktlinje för utvecklingsstöd för beviljande av bidrag med medel från Landkreis Trier-Saarburg till förmån för vinodlare som har gått med i ett vinodlarkooperativ/en producentgrupp.

Meddelande från Verbandsgemeinde Schweich om att höja bidragen från Landkreis Trier-Saarburg till förmån för vinodlare som går med i ett vinodlarkooperativ/en producentgrupp.

(10)

Riktlinjen från Kreisverwaltung Bernkastel-Wittlich omfattar stöd för köp av ägarandelar i ett särskilt kooperativ, kooperativet Moselland. Riktlinjen från Kreisverwaltung Cochem-Zell omfattar liknande bestämmelser, som i praktiken har lett till att uteslutande ägarandelar i kooperativet Moselland har främjats. Riktlinjerna från Kreisverwaltung Trier-Saarburg och Verbandsgemeinde Schweich är inte specifikt inriktade på ett särskilt företag utan gäller allmänt kooperativ resp. producentgrupper som är godkända enligt den tyska marknadsstrukturlagen.

II.3.   Syftet med åtgärden

(11)

Syftet med åtgärden var att öka andelen druvor som samlas in genom producentgrupper och minska andelen bulkvin som säljs fritt, dvs. bulkvin som inte säljs via producentgrupper. Detta skulle bidra till en prisstabilisering på bulkvinsmarknaden. Samtidigt skulle därigenom den produktionskapacitet för vinframställning som finns på enskilda gårdar, särskilt på de små vingårdarna i vinodlingsområdet Mosel-Saar-Ruwer, långfristigt läggas ned.

(12)

Genom stödet erhöll vingårdarna ersättning för en del av kostnaderna för förvärv av ägarandelar i vinodlarkooperativ resp. producentgrupper (nedan kallat producentgrupper). Stödet beviljades om vinodlaren förband sig att behålla ägarandelarna under fem år från och med ansökningsdagen. Odlaren var vidaretvungen att ställa hela arealen under producentgruppens kontroll och leverera alla druvor, all must och allt vin till producentgruppen. Vingården förband sig också att lägga ned sina motsvarande anläggningar för vinframställning.

II.4.   Stödets budget

(13)

Stödet beviljades i form av direkta bidrag och i form av räntebidrag till lån på kapitalmarknaden.

(14)

Kostnaden för förvärv av en ägarandel uppgick vanligtvis till 293,99 euro. I de fall då kostnaden för en ägarandel var lägre, reducerades bidraget proportionellt.

(15)

Följande bidrag per ägarandel beviljades:

Landkreis resp. Gemeinde

För förvärv av 1 till 5 ägarandelar

Därutöver per andel

Maximalt bidrag per varje nytt medlemsföretag

Bernkastel-Wittlich

76,69  euro

38,35  euro

766,94  euro

Cochem-Zell

76,69  euro

76,69  euro

Ingen övre gräns

Trier-Saarburg

76,69  euro

38,35  euro

766,94  euro

Schweich

51,13  euro

255,65  euro

(16)

Bidragen från Verbandsgemeinde Schweich beviljades som tillägg (kumulativt) till utbetalningarna i Landkreis Trier-Saarburg.

(17)

I Landkreis Cochem-Zell beviljades räntebidrag för eventuella lån som togs för förvärv av ägarandelar upp till 4,95 % under en tidsperiod på högst fyra år.

(18)

År 2000 beviljades följande utbetalningar till producentgrupper:

Landkreis resp. Gemeinde

Vinkooperativet Moselland

Producentgruppen Moselherz

Producentgruppen Mosel Gate

Bernkastel-Wittlich

44 022  euro

euro -

euro -

Cochem-Zell

20 171  euro

euro -

euro -

Trier-Saarburg

51 270  euro

6 990  euro

7 631  euro

Schweich

16 975  euro

3 390  euro

5 011  euro

SUMMA

132 438  euro

10 380  euro

12 642  euro

(19)

Totalt betalades 155 460 euro ut år 2000. Åtgärden finansierades genom medel från respektive Kreisverwaltung samt Gemeinde Schweich.

II.5.   Åtgärdens löptid

(20)

Giltighetstiden för åtgärden i Landkreis Cochem-Zell var fyra år (2000 till 2003). De andra stödordningarna var begränsade till år 2000.

II.6.   Stödmottagare

(21)

Stödet betalades ut direkt till producentgrupperna som i sin tur sålde ägarandelarna till reducerat pris till nya vinodlare och vingårdar som ville bli medlemmar.

(22)

Vinodlarna och vingårdarna i respektive Landkreis kunde därigenom förvärva ägarandelar i producentgrupperna till en lägre kostnad.

(23)

Producentgrupperna kunde öka sitt egenkapital genom åtgärden och säkra råvaruanskaffningen.

II.7.   Skäl till att inleda det formella granskningsförfarandet

(24)

Vid en preliminär granskning klassificerades denna åtgärd som driftsstöd till vingårdar och producentgrupper, vilket är oförenligt med den gemensamma marknaden. Därför inledde kommissionen ett formellt granskningsförfarande.

III.   SYNPUNKTER FRÅN BERÖRDA PARTER

III.1.   Klagomål beträffande åtgärden

(25)

Kommissionens avdelningar hade erhållit ett klagomål i samband med införandet av den här stödordningen. Den klagande framhöll att vinodlare med hjälp av stödet kunde förvärva ägarandelar i de lokala producentgrupperna till ett reducerat pris. Utöver fördelen med kapitalökningen kunde producentgruppen därigenom även säkra råvaruanskaffningen av must och färdigjäst vin. Konkurrenterna drabbades då av nackdelar i fråga om anskaffning av must och färdigjäst vin.

III.2.   Synpunkter från berörda parter inom ramen för det formella granskningsförfarandet

(26)

I synpunkterna från de berörda parterna respektive de tyska regionala myndigheterna som beviljar stödet betonades vikten av att främja den nödvändiga strukturomvandlingen i ett tvåtusenårigt vinodlingsområde med odlingar på branta sluttningar, vars bibehållande har en enorm betydelse för turismen och gastronomin. Åtgärden främjar nedläggning av produktionskapacitet. Vidare begärdes tillämpning av förordning (EG) nr 1860/2004.

IV.   SYNPUNKTER FRÅN TYSKLAND

(27)

Tyskland har i sina synpunkter framhållit att man måste främja den nödvändiga strukturomvandlingen av ett tvåtusenårigt vinodlingsområde med odlingar på branta sluttningar, vars bibehållande har en enorm betydelse för turismen och gastronomin. Stödet skulle kompensera nackdelarna för de vinodlare och vingårdar som skulle vara tvungna att lägga ned sin egen vinframställningskapacitet för att kunna uppfylla den femåriga leveransförpliktelsen till produktionsgrupperna och kan därför motiveras som en nedläggningsåtgärd.

(28)

I kompletterande synpunkter har Tyskland begärt tillämpning av förordning (EG) nr 1860/2004.

V.   BEDÖMNING AV STÖDET

Gemensam organisation av marknaden

(29)

Artikel 36 i EG-fördraget är tillämplig på vinodling och vinframställning som omfattas av rådets förordning (EG) nr 1493/1999 av den 17 maj 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin (4).

(30)

Enligt synpunkterna från Tyskland och de berörda parterna berodde vinodlarnas och vingårdarnas ekonomiska svårigheter på strukturomvandlingen av avsättningsmöjligheterna. Den sedvanliga saluföringen av bulkvin från de egna anläggningarna för vinframställning blev allt svårare. Marknaden krävde nu antingen råmaterial (druvor eller färskpressad must) eller kvalitets- och marknadsorienterade viner. Privata företag skulle ha kunnat ingå liknande avtal med vingårdarna och överta deras affärsrisker.

(31)

I detta sammanhang, så som beskrivs i punkt 12 ovan, har regionala myndigheter delvis burit vinodlarnas anskaffningskostnader för andelarna i producentgrupperna. Köpare av ägarandelar i de berörda producentgrupperna var skyldiga att ställa hela den odlade arealen under producentgruppens kontroll och leverera alla druvor, all must och allt vin till producentgruppen. Vingårdarna förband sig att behålla ägarandelarna i fem år, vilket i praktiken motsvarar en nedläggning av anläggningarna för vinframställning. Producentgrupperna kunde – i jämförelse med andra företag inom området för vinframställning och vinhandel – säkra inköp av råmaterial genom vinodlarnas och vingårdarnas förpliktelse att under fem år leverera alla producerade druvor, all must och allt vin till producentgruppen (se avsnitt II.2 ovan).

(32)

Att producentgrupperna gynnas genom förpliktelsen från vingårdarna att leverera alla druvor, all must och allt vin samt att lägga ner sin egen vinframställning, utgör en strukturåtgärd som har stärkt producentgrupperna. Fördelen med dessa producentgruppers säkrade anskaffning kan, vid ett enskilt betraktande, motiveras som en åtgärd för omstrukturering av marknaden, som motsvarar målen i artikel 39 i förordning (EG) nr 1493/1999.

STATLIGT STÖD

(33)

I artikel 71.1 i förordning (EG) nr 1493/1999 står följande:

”Om inte något annat föreskrivs i denna förordning, skall artiklarna 87, 88 och 89 i fördraget tillämpas på produktion av och handel med de produkter som omfattas av denna förordning.

(34)

I artikel 71.2 står följande:

”Utan hinder av kapitel II i avdelning II [bidrag för slutgiltig nedläggning av vinodling] får nationellt stöd beviljas för att uppnå liknande mål som de som avses i det kapitlet. Punkt 1 skall dock gälla för sådant stöd.”

(35)

Enligt artikel 87.1 i EG-fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(36)

Den nämnda stödordningen finansierades med offentliga medel från respektive Kreis och en Gemeinde i den tyska delstaten Rheinland-Pfalz. Stödet kan snedvrida konkurrensen (5) och påverka handeln mellan medlemsstaterna. (6)

V.1.   Gynnande av vinodlare och vingårdar genom bidrag för förvärv av ägarandelar och räntebidrag

(37)

Vissa vinodlare och vingårdar i Rheinland-Pfalz har förvärvat ägarandelar i producentgrupper med stöd av de regionala myndigheterna och sålunda betalat ett reducerat pris för ägarandelarna (se punkt 15 ovan). Beloppet, som drogs av från det sedvanliga priset för ägarandelarna, skulle normalt ha betalats av dem. Detta utgör därför en direkt ekonomisk förmån för dessa företag, som finansierades med offentliga medel.

(38)

Räntebidrag upp till 4,95 %, som vissa vinodlare och vingårdar beviljades för ett sådant köp (se punkt 17 ovan), utgör också en ekonomisk förmån för dessa jordbrukare, som finansierades med offentliga medel.

(39)

Därför är artikel 87.1 i EG-fördraget tillämplig.

(40)

Nedan (avsnitt V.3) granskas om punkt 9 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn (7) (nedan kallat riktlinjerna för statligt stöd till jordbrukssektorn) kan tillämpas på det ovan angivna gynnandet, beträffande stöd för nedläggning av kapacitet.

V.2.   Gynnande av producentgrupper

(41)

Kommissionen bekräftar den uppfattning som återfinns i skrivelsen om inledandet av det formella granskningsförfarandet att producentgrupperna gynnades genom stödet till vinodlare och vingårdar för förvärv av ägarandelar i producentgrupperna. Stödet för förvärv av ägarandelar var begränsat till vissa erkända producentgrupper (se punkt 10 ovan). Vinodlarna och vingårdarna var tvungna att behålla ägarandelarna i fem år.

(42)

Enligt de tyska myndigheterna var en omstrukturering av vinmarknaden ofrånkomlig. Även om vinodlare skulle ha kunnat förvärva ägarandelar i producentgrupper, eftersom priset på ägarandelarna inte var särskilt högt, har denna strukturella omvandling inte ägt rum förrän de regionala och kommunala myndigheterna startade stödordningen.

(43)

Dessa producentgrupper kunde – i jämförelse med andra företag inom vinframställning och vinhandel – öka sitt kapitel och sin likviditet och få ökade inkomster genom att ytterligare företagare, som kunde förvärva ägarandelarna till reducerade priser eller med hjälp av räntebidrag, blev medlemmar. En ytterligare fördel för producentgrupperna bestod i vinodlarnas förpliktelse, som var förbunden med det subventionerade förvärvet av ägarandelar, att leverera alla druvor, all must och allt vin samt att lägga ned de egna anläggningarna för vinframställning.

(44)

Det är motiverat att åberopa punkt 26 i Europeiska gemenskapernas domstols dom i mål C-156/98, kommissionen mot Tyskland  (8):

”I förevarande mål är den indirekta förmån som beviljats de företag som avses i § 52.8 EStG [den tyska lagen om inkomstskatt]en följd av att medlemsstaten har avstått från de skatteintäkter som normalt tas ut, eftersom investerarna därigenom har getts möjlighet att förvärva andelar i dessa företag på villkor som är fördelaktigare i skattemässigt hänseende.”

(45)

Denna dom bekräftades i punkt 95 i förstainstansrättens mål T-93/02, Confédération nationale du Crédit Mutuel mot kommissionen  (9):

”… Fastställandet av att en åtgärd som finansieras med statliga medel till förmån för ett företag förekommer […] kräver [inte] att detta företag därmed är den direkta stödmottagaren. Av artikel 87.2 a EG följer nämligen att stöd av social art till en enskild förbrukare kan omfattas av tillämpningsområdet i artikel 87.1 EG. Att en medlemsstat avstår från skatteintäkter kan också innebära ett direkt tillflöde av statliga medel som kan kvalificeras som stöd till förmån för andra marknadsaktörer än de som har beviljats den direkta skatteförmånen (jfr. domstolens dom av den 19 september 2000 i mål C-156/98, Tyskland mot kommissionen, REG 2000, I-6857, punkterna 24 till 28).”

(46)

Mot bakgrund av den ovan citerade rättspraxisen beslutade kommissionen att stödet till vinodlare och vingårdar för att förvärva ägarandelar i vissa producentgrupper och behålla dem i minst fem år har lett till en ökning av producentgruppens kapital som annars inte hade ägt rum. Förvärvet av sådana ägarandelar med statligt stöd utgör en indirekt överföring av statliga medel till producentgrupper. Den resulterande ökningen av producentgruppens kapital utgör en indirekt ekonomisk förmån som skall behandlas som ett annat statligt stöd än den förmån som vinodlarna och vingårdarna beviljades.

(47)

Därför är artikel 87.1 i EG-fördraget tillämplig.

V.3.   Undantagen i artikel 87.2 och 87.3 i EG-fördraget

(48)

Det skall också granskas om något av undantagen från det principiella förbudet mot stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget kan tillämpas.

(49)

Enligt den tillgängliga informationen kan undantagen i artikel 87.2 och 87.3 a, b och d i EG-fördraget inte tillämpas eftersom det inte rör sig om

stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning

stöd för att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse eller för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi

stöd för att främja kulturen eller bevarandet av kulturarvet så vitt de inte påverkar handels- eller konkurrensvillkoren i gemenskapen i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

(50)

Artikel 87.3 c utgör det enda undantag som eventuellt kan tillämpas.

Förenlighet för stödet till vinodlare och vingårdar

(51)

Genom en skrivelse av den 13 februari 2002 har de tyska myndigheterna föreslagit att den här åtgärden skulle bedömas på grundval av punkt 9 i riktlinjerna för statligt stöd till jordbrukssektorn.

(52)

Enligtpunkt 9 kan stöd till nedläggning av produktionskapacitet beviljas, under förutsättning att de är förenliga med gemenskapens andra åtgärder för att minska produktionskapaciteten och under förutsättning att vissa villkor uppfylls, nämligen följande:

a)

Stödet måste vara av allmänt intresse för den berörda sektorn och vara begränsat i tiden.

b)

Det krävs en motprestation från stödmottagaren, som vanligtvis består av ett definitivt och oåterkalleligt beslut att slopa eller slutgiltigt lägga ned produktionskapacitet.

c)

Stödet får inte vara avsett till undsättning och omstrukturering.

d)

Framtida inkomster och värdet av kapitalbortfall får inte överkompenseras. Sektorn bör bidra med minst hälften av kostnaderna för stödåtgärden antingen via frivilliga bidrag eller obligatoriska avgifter.

e)

Stöd som utgör hinder för mekanismerna hos den gemensamma organisationen av marknaderna får inte utbetalas.

Beträffande a) Av allmänt intresse för sektorn

(53)

Stödet verkar ha en positiv inverkan genom koncentrationen av jordbruksproduktionen och verkar ha lett till en viss stabilisering av prissituationen på marknaden för bulkvin. Stödet var begränsat till tre Landkreis och en Gemeinde i Rheinland-Pfalz. Riktlinjen från Kreisverwaltung Bernkastel-Wittlich omfattade stöd för köp av ägarandelar i ett särskilt kooperativ, kooperativet Moselland. Riktlinjerna från Kreisverwaltung Cochem-Zell omfattade liknande bestämmelser, som i praktiken ledde till att uteslutande ägarandelar i kooperativet Moselland främjades. Riktlinjerna från Kreisverwaltung Trier-Saarburg och Verbandsgemeinde Schweich var inte specifikt inriktade på ett särskilt företag men gynnade kooperativ resp. producentgrupper som var godkända enligt den tyska marknadsstrukturlagen. Privata företag som ägnade sig åt vinframställning eller vinhandel och som inte uppfyllde de ovan nämnda bestämmelserna kunde alltså inte ta del av åtgärden. Ordningen var begränsad till en maximal varaktighet på fyra år.

(54)

Enligt punkt 9.6 i riktlinjerna för statligt stöd till jordbrukssektorn bör stödordningen för nedläggning av kapacitet vara tillgänglig för alla marknadsaktörer inom den berörda sektorn. Så som anges ovan kan detta villkor inte anses vara uppfyllt. Kommissionen har därutöver erhållit ett klagomål från en marknadsaktör som har påpekat att stödet till vissa producentgrupper inom ramen för denna åtgärd inte under några omständigheter är av allmänt intresse för vinsektorn eftersom privata företag som ägnar sig åt vinframställning eller vinhandel inte kunde ta del av åtgärden.

Beträffande b) Motprestation

(55)

De tyska myndigheterna har meddelat att stödet gäller en åtgärd för att lägga ned vingårdarnas produktionskapacitet. Detta motiverades med att jordbrukarna har förpliktat sig att leverera alla druvor, all must och allt vin till producentgruppen och att den egna vinframställningskapaciteten därför långfristigt har lagts ned.

(56)

Enligt punkt 9.2 i riktlinjerna för statligt stöd till jordbrukssektorn kan stöd till nedläggning av produktionskapacitet endast godkännas om det är en del av ett omstruktureringsprogram för sektorn i vilket det fastställts vissa mål och en tidsplan. Den föreliggande åtgärden genomfördes utan framtagning av ett sådant omstruktureringsprogram.

(57)

Enligt punkt 9.4 i riktlinjerna för statligt stöd till jordbrukssektorn krävs en motprestation från stödmottagaren som vanligtvis består av ett definitivt och oåterkalleligt beslut att slopa eller slutgiltigt lägga ned produktionskapacitet. Stödmottagaren måste ingå en juridiskt bindande förpliktelse att nedläggningen är definitiv och oåterkallelig. De tyska myndigheterna har angett att vinodlarna inte har gett några juridiskt bindande löften om att lägga ned den egna produktionskapaciteten. När det gäller framställningen av vin innebär förpliktelsen att leverera druvor, must och vin samma sak som att lägga ned sådana kapaciteter, men endast under den femårsperiod som förpliktelsen omfattar. Kommissionen har därför beslutat att detta villkor inte är uppfyllt.

Beträffande c) Inga stöd till företag i svårigheter

(58)

Detta villkor är inte uttryckligen förankrat i riktlinjerna för utvecklingsstöd.

Beträffande d) Ingen överkompensation och bidrag från sektorn

(59)

I punkt 9.6 i riktlinjerna för statligt stöd till jordbrukssektorn fastställs att stödbeloppet bör strängt begränsas till kompensation av värdeförluster på egendom plus ett belopp som stimuleringsåtgärd som inte får överstiga 20 % av egendomens värde. I punkt 9.7 i riktlinjerna för statligt stöd till jordbrukssektorn anges vidare att sektorn bör bidra med minst hälften av kostnaderna för dessa stöd antingen genom frivilliga bidrag eller genom obligatoriska avgifter.

(60)

De tyska myndigheterna har inte presenterat några exakta beräkningar av storleken på värdeförlusterna på vingårdarnas egendom (om de överhuvudtaget har angivits). Det kan därför för närvarande inte uteslutas att en överkompensation av förlusterna föreligger och att stödet överstiger 50 % av de verkliga kostnaderna för stödåtgärden. Därför anser kommissionen att dessa villkor inte är uppfyllda.

Beträffande e) Gemensam organisation av marknaden

(61)

Stödordningen påverkar inte målen för den gemensamma organisationen av vinmarknaden.

(62)

Eftersom de stöd som har beviljats vinodlare och vingårdar enligt de ovan angivna skälen inte är förenliga med punkt 9 i riktlinjerna för statligt stöd till jordbrukssektorn utgör dessa ett driftsstöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden.

(63)

Inga andra motiveringsskäl enligt artikel 87.3 c i EG-fördraget är tillämpliga.

Förenlighet för stödet till producentgrupperna

(64)

När det gäller producentgrupperna är kommissionen positiv till bildandet av producentgrupper inom jordbrukssektorn, i vilka jordbrukarna har slagit sig samman för att koncentrera utbudet och för att anpassa produktionen till marknadens krav. Ett statligt stöd kan beviljas för bildandet av en sådan organisation (punkt 10.5 i riktlinjerna för statligt stöd till jordbrukssektorn) eller vid en betydande kvantitativ utvidgning av verksamhetsområdet till nya varor eller nya sektorer (punkt 10.6 i riktlinjerna för statligt stöd till jordbrukssektorn). I det aktuella fallet är inte dessa villkor uppfyllda.

(65)

Enligt punkt 10.8 i riktlinjerna för statligt stöd till jordbrukssektorn skall stöd som beviljas producentgrupper för att täcka kostnader som inte rör startkostnaderna, till exempel investeringar, bedömas enligt reglerna för sådant stöd. Då den aktuella åtgärden endast består av en ökning av producentgruppernas kapital utgör detta ingen investering och denna punkt utgör därför ingen grund för en bedömning av förenligheten.

(66)

För de ovan angivna skälen är det stöd som har beviljats producentgrupperna inte förenligt med punkt 10 i riktlinjerna för statligt stöd till jordbrukssektorn. Därmed utgör detta ett driftsstöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden.

(67)

Inga andra motiveringsskäl enligt artikel 87.3 c i EG-fördraget är tillämpliga.

V.4.   Stöd av mindre betydelse till producentgrupper och vingårdar

(68)

Kommissionens erfarenhet har visat att stöd som utgörs av mindre belopp under vissa omständigheter inte omfattas av villkoren i artikel 87.1 i EG-fördraget.

(69)

I förordning (EG) nr 1860/2004 fastslås att stöd som inte överskrider ett tak på 3 000 euro per stödmottagare under en period på tre år, vid en samtidig begränsning av det samlade stödbeloppet till ungefär 0,3 % av den årliga jordbruksproduktionen, inte påverkar handeln mellan medlemsstaterna och/eller inte snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och därför inte omfattas av artikel 87.1 i EG-fördraget.

(70)

Enligt artikel 5 i förordning (EG) nr 1869/2004 gäller detta även stöd som beviljats före dess ikraftträdande, om det uppfyller samtliga villkor i artiklarna 1 och 3.

(71)

Artikel 1 begränsar tillämpningen till jordbrukssektorn. Detta stöd gäller saluföringen av vin. Begränsningarna enligt artikel 1 a–c föreligger inte.

(72)

Därför utgör denna åtgärd inget stöd upp till ett maximalt belopp på 3 000 euro, eftersom inte alla villkor enligt artikel 87.1 i EG-fördraget är uppfyllda. För att undvika en dubbelberäkning skall denna gräns endast tillämpas på vingårdsnivå.

(73)

Kommissionen konstaterar mot bakgrund av ovan angivna skäl att beviljandet av subventioner för förvärv av ägarandelar upp till ett maximalt belopp på 3 000 euro inte utgör något stöd om villkoren i förordning (EG) nr 1860/2004 är uppfyllda. Varje belopp som överstiger detta tröskelvärde beträffande de gynnade vinodlarna och vingårdarna utgör ett stöd i sin helhet.

VI.   SLUTSATSER

(74)

Kommissionen beslutar att de bidrag och räntebidrag som har beviljats inom ramen för denna åtgärd utgör ett driftsstöd som inte omfattas av några undantag enligt det allmänna stödförbudet och därmed är oförenligt med den gemensamma marknaden. Kommissionen konstaterar vidare att Tyskland har genomfört den aktuella åtgärden på ett olagligt sätt.

(75)

När ett olagligt beviljat statsstöd anses som oförenligt med den gemensamma marknaden är den naturliga konsekvensen av detta fastställande ett återkrav, för att så långt som det är möjligt återställa den konkurrensställning som existerade innan stödet beviljades.

(76)

Beslutet gäller den aktuella ordningen och måste, inklusive återkravet på stödet i enlighet med artikel 14 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (10), omedelbart verkställas.

(77)

För att undanröja det direkta och indirekta gynnandet av vinodlare och vingårdar samt producentgrupper och samtidigt undvika en dubbelberäkning av stödet bör Tyskland återkräva stödet från de företag till vilka de statliga medlen har betalats ut. Förpliktelsen att återkräva stödet från producentgrupperna påverkas inte av möjligheten att ett stöd upp till 3 000 euro som har beviljats vinodlare och vingårdar inte utgör något stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget, i den mån villkoren i förordning (EG) nr 1860/2004 är uppfyllda. Varje belopp som överskrider denna tröskel beträffande den gynnade vinodlaren eller vingården utgör i sin helhet ett stöd och måste återkrävas av producentgruppen, vars ägarandel den slutliga stödmottagaren har förvärvat.

(78)

Detta beslut påverkas inte av möjligheten för de berörda producentgrupperna att kräva ett motsvarande belopp av vinodlarna och vingårdarna eller användandet av andra rättsliga åtgärder, då en sådan möjlighet finns enligt nationell lagstiftning.

(79)

I Bezirk Cochem-Zell skall, när det gäller räntebidragen, det stöd som skall återkrävas av vinodlarna och vingårdarna motsvara det räntebidrag som de har erhållit. Förpliktelsen att återkräva stödet från vinodlarna och vingårdarna påverkas dock inte av möjligheten att ett stöd upp till 3 000 euro som har beviljats vinodlare och vingårdar inte utgör något stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget, i den mån villkoren i förordning (EG) nr 1860/2004 är uppfyllda. Varje belopp som överskrider denna tröskel beträffande den gynnade vinodlaren eller vingården utgör i sin helhet ett stöd och måste återkrävas i sin helhet.

(80)

Detta beslut påverkas inte av möjligheten för de berörda vinodlarna och vingårdarna att använda andra rättsliga åtgärder gentemot producentgrupperna, då en sådan möjlighet finns enligt nationell lagstiftning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Den statliga stödordning i form av direkta bidrag eller räntebidrag till vinodlare och vingårdar för investering i ägarandelar i producentgrupper och i form av direkta bidrag till förmån för producentgrupper som Förbundsrepubliken Tyskland olagligt har genomfört genom överträdelse av artikel 88.3 i EG-fördraget är, oberoende av artikel 2, oförenlig med den gemensamma marknaden.

Artikel 2

De i artikel 1 nämnda åtgärderna som Förbundsrepubliken Tyskland har genomfört till förmån för stödmottagarna utgör inget stöd, i den mån detta uppfyller villkoren i förordning (EG) nr 1860/2004.

Artikel 3

1.   Inom en frist på 2 månader från dagen för det aktuella beslutet skall Förbundsrepubliken Tyskland informera alla vingårdar och producentgrupper som berörs av tillämpningen av denna statliga stödordning om kommissionens beslut om att den statliga stödordning som anges i artikel 1 är oförenlig med den gemensamma marknaden.

2.   Förbundsrepubliken Tyskland skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva det i artikel 1 angivna och olagligt beviljade stödet till stödmottagarna från vingårdarna, eller om så är fallet från producentgrupperna, oberoende av artikel 2 eller anspråk som följer av nationell lagstiftning. Förbundsrepubliken Tyskland skall informera kommissionen inom en frist på två månader från den dag då detta beslut har överlämnats om stödmottagarnas identitet, det individuellt beviljade stödbeloppet och metoderna för fastställandet av dessa belopp.

3.   Återkravet skall ske utan dröjsmål och i överensstämmelse med de förfarande enligt nationell lagstiftning som tillåter ett omedelbart och effektivt verkställande av beslutet.

4.   Det stöd som återkrävs skall omfatta räntor för hela perioden, från och med den dag då detta för första gången ställdes till stödmottagarens förfogande till och med den faktiska återbetalningsdagen.

5.   Räntorna skall beräknas i överensstämmelse med bestämmelserna i kapitel V i kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av den 21 april 2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget.

Artikel 4

Förbundsrepubliken Tyskland skall informera kommissionen inom två månader efter att detta beslut har överlämnats om de redan vidtagna och planerade åtgärderna för genomförandet. Tyskland skall inom samma tidsperiod lägga fram alla dokument som bevisar att återkravsförfarandet gentemot stödmottagarna för detta olagliga stöd har inletts.

Artikel 5

Detta beslut riktar sig till Förbundsrepubliken Tyskland.

Bryssel den 7 juni 2006.

På kommissionens vägnar

Mariann FISCHER BOEL

Ledamot av kommissionen


(1)  EUT C 267, 6.11.2003, s. 2.

(2)  Se fotnot 1.

(3)  EUT L 325, 28.10.2004, s. 4.

(4)  EGT L 179 14.7.1999, s. 1, Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 2165/2005 (EUT L 345, 28.12.2005, s. 1).

(5)  Enligt EG-domstolens rättspraxis tyder en förbättring av ett företags konkurrensställning på grund av ett statligt stöd i allmänhet på en snedvridning av konkurrensen, i jämförelse med konkurrerande företag som inte har fått något sådant stöd (mål C-730/79, Philip Morris, rättsfallssamling 1980, s. 2671, punkterna 11 och 12).

(6)  Handeln inom gemenskapen med jordbruksprodukter från Tyskland med vin uppgick till 10 364 000 miljoner hektoliter som import och 1 881 900 miljoner som export år 1999. För Rheinland-Pfalz finns inga separat data tillgängliga (Källa: Statistisches Bundesamt).

(7)  EGT C 232, 12.8.2000, s. 19.

(8)  Mål C-156/98, Tyskland mot kommissionen, REG 2000, s. I-/6857, punkt 26.

(9)  Mål T-93/02, Confédération nationale du Crédit Mutuel mot kommissionen, ännu inte offentliggjord i rättsfallssamlingen, punkt 95.

(10)  EGT L 83, 27.3.1999, s. 1. Förordningen ändrad genom 2003 års anslutningsakt.


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/64


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 28 augusti 2006

om ingåendet av ett avtal mellan Japans regering och Europeiska atomenergigemenskapen om samarbete inom området för fredlig användning av kärnenergi

(2007/58/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen, särskilt artikel 101 andra stycket,

med beaktandet av rådets beslut av den 27 februari 2006 som godkänner kommissionens ingående av ett avtal mellan Japan och Europeiska atomenergigemenskapen om samarbete inom området för fredlig användning av kärnenergi

och av följande skäl:

Ingåendet av avtalet mellan Japan och Europeiska atomenergigemenskapen om samarbete inom området för fredlig användning av kärnenergi bör godkännas.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Avtalet mellan Japans regering och Europeiska atomenergigemenskapen om samarbete inom området för fredlig användning av kärnenergi godkänns härmed på Europeiska atomenergigemenskapens vägnar.

Texten till avtalet åtföljer detta beslut.

Artikel 2

Kommissionsledamoten med ansvar för energi skall på gemenskapens vägnar göra den anmälan som avses i artikel 17.1 i avtalet.

Utfärdat i Bryssel den 28 augusti 2006.

På kommissionens vägnar

A.PIEBALGS

Ledamot av kommissionen


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/65


AVTAL

om samarbete mellan Japans regering och Europeiska atomenergigemenskapen om fredlig användning av kärnenergi

JAPANS REGERING OCH EUROPEISKA ATOMENERGIGEMENSKAPEN (NEDAN KALLAD ”GEMENSKAPEN”),

som önskar fortsätta och vidareutveckla ett långsiktigt och beständigt samarbete grundat på gemensam nytta och ömsesidighet i fråga om fredlig och icke-explosiv användning av kärnenergi, till nytta för Japan, gemenskapen och tredje part,

som konstaterar att Japan samt gemenskapen och dess medlemsstater har nått en jämförbar, hög nivå när det gäller fredlig användning av kärnenergi och den trygghet som åstadkoms genom deras lagar och andra författningar om hälsa, säkerhet, kärnenergins fredliga användning och miljöskydd,

som också önskar skapa långsiktiga former för samarbete om fredlig och icke-explosiv användning av kärnenergi på ett förutsebart och praktiskt sätt, vilket tar hänsyn till behoven inom deras respektive kärnenergiprogram och underlättar handel, forskning och utveckling samt annat samarbete mellan Japan och gemenskapen,

som bekräftar det starka engagemanget hos Japans regering, gemenskapen och regeringarna i dess medlemsstater för icke-spridning av kärnmaterial, vilket bland annat omfattar förstärkning och verkningsfull tillämpning av de säkerhets- och exportkontrollsystem i enlighet med vilka samarbete mellan Japan och gemenskapen om fredlig användning av kärnenergi bör genomföras,

som bekräftar att Japans regering, gemenskapen och regeringarna i dess medlemsstater stöder Internationella atomenergiorganets (nedan kallat ”organet”) mål samt dess kontrollsystem och att de önskar bidra till att alla världens stater ansluter sig till fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen, undertecknat den 1 juli 1968 (nedan kallat ”icke-spridningsfördraget”),

som konstaterar att kärnämneskontroll bedrivs i gemenskapens samtliga medlemsstater i enlighet med fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen, undertecknat den 25 mars 1957 (nedan kallat ”Euratomfördraget”),

som erkänner principen om fri rörlighet för kärnämne, utrustning och icke-nukleärt material inom det territorium som omfattas av Euratomfördraget, och

som även erkänner betydelsen av en hög grad av öppenhet och insyn i fråga om hanteringen av plutonium i syfte att minska risken för kärnvapenspridning och skydda anställda, allmänheten och miljön.

HAR ENATS OM FÖLJANDE:

Artikel 1

Definitioner

I detta avtal gäller följande definitioner:

a)

parterna: Japans regering och gemenskapen. Med part avses endera av ovan nämnda parter.

b)

gemenskapen: både

i)

den juridiska person som inrättats genom Euratomfördraget, och

ii)

de territorier som omfattas av Euratomfördraget.

c)

person: fysisk person, företag eller annan organisation – parterna dock undantagna – som omfattas av de lagar och andra författningar som gäller inom respektive parts territorium.

d)

behörig myndighet: i fallet Japans regering den myndighet som Japans regering utser och i fallet gemenskapen Europeiska kommissionen eller en sådan annan myndighet som gemenskapen vid valfri tidpunkt skriftligen får anmäla till Japans regering.

e)

icke-sekretessbelagda uppgifter: uppgifter som inte belagts med säkerhetsklassning av någon av parterna eller av någon enskild medlemsstat i gemenskapen.

f)

kärnämne:

i)

kärnråmaterial: uran med naturlig isotopsammansättning; uran utarmat på U 235; torium; metall, legering, kemisk förening eller koncentrat där något av föregående ämnen ingår; annat material innehållande ett eller flera av föregående ämnen i en halt som organets styrelse fastlägger i enlighet med artikel XX i organets stadga, antagen den 26 oktober 1956 (nedan kallad ”stadgan”), och som parternas behöriga myndigheter godkänner, varom de skriftligen underrättar varandra; annat sådant material som organets styrelse fastställer i enlighet med artikel XX i stadgan och som parternas behöriga myndigheter godkänner, varom de skriftligen underrättar varandra.

ii)

särskilt klyvbart material: plutonium; uran 233; uran anrikat på U 233 eller U 235; material innehållande något av de föregående ämnena; annat material som organets styrelse fastställer i enlighet med artikel XX i stadgan och som parternas behöriga myndigheter godkänner, varom de skriftligen underrättar varandra. Kärnråmaterial tillhör inte kategorin särskilt klyvbart material.

g)

känsligt kärnämne: separerat plutonium (däribland plutonium ingående i blandoxidbränsle [även kallat MOX-bränsle]) eller uran anrikat till mer än 20 % av isotopen 235 eller 233 eller båda.

h)

utrustning: viktigare anläggningar, maskiner eller mätinstrument – eller viktiga delar av sådana – som är särskilt konstruerade eller tillverkade för användning inom kärnteknisk verksamhet och som är upptagna i del A i bilaga A till avtalet.

i)

icke-nukleärt material: tungt vatten eller annat material lämpat för användning i kärnreaktorer för att bromsa upp snabba neutroner och öka sannolikheten för ytterligare klyvning enligt del B i bilaga A till avtalet.

j)

återvunnet kärnämne eller kärnämne bildat som biprodukt: särskilt klyvbart material som utvinns antingen av kärnämne som överförs inom ramen för avtalet, eller genom en eller flera processer vid drift av kompletta kärnreaktorer som överförs enligt avtalet, samt – under förutsättning att Japans regering och Europeiska kommissionen, efter samråd mellan den senare och regeringen i gemenskapens berörda medlemsstat, före överföringen skriftligen avtalar därom – all annan utrustning i del A i bilaga A till avtalet och som är avsedd att överföras enligt avtalet.

Artikel 2

Samarbetets tillämpningsområde

1.   Enligt detta avtal skall parterna, under upprätthållande av principerna om icke-spridning av kärnvapen, samarbeta för att främja och underlätta handel med kärnämne samt forskning, utveckling och annan verksamhet, bedriven mellan Japan och gemenskapen eller hos endera parten, för fredlig och icke-explosiv användning av kärnenergi, till ömsesidigt gagn för producenter, företag inom kärnbränslecykeln, offentliga företag, forsknings- och utvecklingsinstitut samt konsumenter.

2.   Parterna skall samarbeta på följande sätt:

a)

En part eller dennes bemyndigade personer får till den andra parten eller dennes bemyndigade personer överföra kärnämne, utrustning och icke-nukleärt material, eller från den andra parten motta kärnämne, utrustning och icke-nukleärt material, enligt villkor som kan överenskommas mellan leverantör och mottagare.

b)

En part eller dennes bemyndigade personer får utföra tjänster omfattande kärnbränslecykeln och andra tjänster inom tillämpningsområdet för detta avtal för den andra parten eller dennes bemyndigade personer, eller motta sådana tjänster från den andra parten eller dennes bemyndigade personer, enligt villkor som kan överenskommas mellan leverantör och mottagare.

c)

Parterna skall främja inbördes samarbete och samarbete mellan enskilda personer genom expertutbyte. När samarbetet enligt detta avtal kräver sådant expertutbyte, skall parterna underlätta experternas inresa till Japan respektive gemenskapen och deras vistelse där.

d)

Parterna skall underlätta tillgången till och utbytet av icke-sekretessbelagda uppgifter i enlighet med inbördes överenskommelser, överenskommelser mellan enskilda personer eller mellan någon av parterna och enskilda personer.

e)

Parterna får samarbeta ömsesidigt och främja sådant samarbete, samt främja samarbete mellan personer på andra sätt som parterna bedömer vara ändamålsenliga.

3.   Samarbete enligt punkterna 1-2 ovan skall omfattas av bestämmelserna i detta avtal och i tillämpliga internationella avtal, lagar och andra förordningar som gäller i Japan och i gemenskapen.

Artikel 3

Ämnen som omfattas av avtalet

1.   Kärnämne, som överförs från Japan till gemenskapen eller omvänt, antingen direkt eller via ett tredjeland, skall omfattas av detta avtal så snart det kommit in på den mottagande partens territorium, under förutsättning att den levererande parten skriftligen har underrättat den mottagande parten om den planerade överföringen och den mottagande parten skriftligen har bekräftat att detta avtal skall tillämpas på överföringen i fråga, och att i det fall den mottagande parten inte är slutmottagare, den sistnämnde är en bemyndigad person enligt den mottagande partens territoriella behörighet.

2.   Enbart i följande fall skall utrustning och icke-nukleärt material, som överförs från Japan till gemenskapen eller omvänt, antingen direkt eller via ett tredjeland, omfattas av detta avtal så snart det kommit inom den mottagande partens territoriella behörighet:

a)

Om, vid överföringar från Japan till gemenskapen, Japans regering, eller, vid överföringar från gemenskapen till Japan, regeringen i den berörda medlemsstaten i gemenskapen, eller i tillämpliga fall Europeiska kommissionen, har beslutat att överföringen skall ske inom ramen för detta avtal.

b)

Om den levererande parten skriftligen har underrättat den mottagande parten om den planerade överföringen, och den mottagande parten skriftligen har bekräftat att detta avtal skall tillämpas på överföringen, och att i det fall då den mottagande parten inte är slutmottagare, den sistnämnde är en bemyndigad person inom den mottagande partens territoriella behörighet.

3.   De skriftliga underrättelserna och bekräftelserna enligt punkterna 1-2 ovan skall lämnas i enlighet med de förfaranden som avses i artikel 14 i avtalet.

4.   Kärnämne, utrustning och icke-nukleärt material som omfattas av detta avtal tills dess att

a)

överföring skett bort från den mottagande partens territoriella behörighet i enlighet med de tillämpliga bestämmelserna i avtalet,

b)

parterna kommer överens om att avtalet inte längre skall omfatta det ovan uppräknade, eller

c)

det, i enlighet med de bestämmelser som rör upphävande av kärnämneskontroll i de tillämpliga avtal som avses i artikel 8.1, fastställts att kärnämnet har förbrukats eller att det har uttunnats i sådan grad att det inte längre är användbart för kärnteknisk verksamhet som kan föranleda kärnämneskontroll, eller att kärnämnet har blivit praktiskt omöjligt att återvinna.

Artikel 4

Samarbete inom kärnteknisk forskning och utveckling

1.   Parterna skall i enlighet med artikel 2 i avtalet, sinsemellan och mellan sina organ, bygga upp samarbete inom forskning och utveckling för fredlig och icke-explosiv användning av kärnenergi och i fråga om samarbete med gemenskapen i den mån det omfattas av gemenskapens särskilda program. Parterna, eller i tillämpliga fall deras organ, får låta forskare och organisationer från alla forskningsområden delta i samarbetet, däribland universitet, laboratorier och den privata sektorn. Parterna skall också underlätta samarbete mellan enskilda personer på detta område.

2.   Parterna skall ingå ett särskilt avtal i syfte att vidareutveckla och underlätta verksamhet som omfattas av denna artikel.

Artikel 5

Genomförande av avtalet

1.   Bestämmelserna i avtalet skall genomföras i god tro så att hinder, förseningar och otillbörlig inblandning i den kärntekniska verksamheten i Japan och gemenskapen undviks, och på ett sätt som är förenligt med de metoder för ansvarsfull ledning som krävs för ekonomisk och säker förvaltning av parternas kärntekniska verksamhet.

2.   Bestämmelserna i avtalet får inte utnyttjas för att söka uppnå kommersiella eller industriella fördelar, blanda sig i kommersiella eller industriella intressen, vare sig de är inhemska eller internationella, hos någon av parterna eller deras bemyndigade personer eller blanda sig i den politik inom det kärntekniska området som bedrivs av någon av parterna eller av regeringarna i gemenskapens medlemsstater eller hindra främjandet och icke-explosiv användning av kärnenergi eller hindra rörligheten för artiklar som omfattas av avtalet eller som efter anmälan skall omfattas av avtalet, antingen inom parternas respektive territoriella behörighet eller mellan Japan och gemenskapen.

3.   Kärnämnen, som omfattas av detta avtal, får hanteras på grundval av principerna om utbytbarhet och proportionalitet när det i samband med omvandling, bränsleframställning, anrikning eller upparbetning används i blandningsprocesser där det inte längre är möjligt att särskilja kärnämnet, eller en särskiljning bedöms komma att bli omöjlig.

4.   Vid tillämpningen av bestämmelserna i detta avtal skall Japan samt gemenskapen och dess medlemsstater handla i överensstämmelse med konventionen om kärnsäkerhet, som trädde i kraft den 24 oktober 1996.

Artikel 6

Immateriell rättighet

Parterna skall, i överensstämmelse med tillämpliga internationella avtal och gällande lagar och andra författningar i Japan och Europeiska gemenskaperna eller deras medlemsstater, sörja för ett ändamålsenligt och effektivt skydd av immateriella rättigheter som skapats och av teknik som förmedlats enligt samarbetet enligt detta avtal.

Artikel 7

Fredlig användning

1.   Samarbete enligt detta avtal skall bedrivas enbart för fredliga och icke-explosiva ändamål.

2.   Kärnämne, utrustning och icke-nukleärt material, som överförs enligt detta avtal, och återvunnet kärnämne eller kärnämne som framställts som biprodukt får inte användas till annat än fredliga ändamål eller till utrustning avsedd för kärnsprängning eller till forskning om eller utveckling av sådan utrustning.

Artikel 8

Organets och Euratoms kärnämneskontroll

1.   För samarbetet enligt detta avtal skall gemenskapen i tillämpliga fall bedriva kärnämneskontroll i enlighet med Euratomfördraget samt godkänna att organet bedriver kärnämneskontroll i enlighet med följande avtal om kärnämneskontroll:

a)

Avtalet mellan Japans regering och organet om tillämpningen av artikel III.1 och III.4 i icke-spridningsfördraget, utfärdat den 4 mars 1977 (nedan kallat ”avtalet om kärnämneskontroll i Japan”), och kompletterat med ett tilläggsprotokoll av den 4 december 1998.

b)

Avtalet mellan Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Estland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Irland, Republiken Italien, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Republiken Slovakien, Republiken Finland, Konungariket Sverige, gemenskapen och organet om tillämpningen av artikel III.1 och III.4 i icke-spridningsfördraget, utfärdat den 5 april 1973 (nedan kallat ”avtalet om kärnämneskontroll i gemenskapens medlemsstater med undantag av Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och Republiken Frankrike”), och kompletterat med ett tilläggsprotokoll av den 22 september 1998, med senare ändringar.

c)

Avtalet mellan Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland samt gemenskapen och organet om bedrivande av kärnämneskontroll i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland i anslutning till icke-spridningsfördraget, utfärdat den 6 september 1976 (nedan kallat ”avtalet om kärnämneskontroll i Förenade kungariket”), och kompletterat med ett tilläggsprotokoll av den 22 september 1998.

d)

Avtalet mellan Republiken Frankrike, gemenskapen och organet om bedrivande av kärnämneskontroll i Frankrike, utfärdat den 27 juli 1978 (nedan kallat ”avtalet om kärnämneskontroll i Frankrike”), och kompletterat med ett tilläggsprotokoll av den 22 september 1998.

2.   Kärnämnen som överförs enligt detta avtal samt återvunnet kärnämne eller kärnämnen som framställts som biprodukt skall,

a)

medan det befinner sig inom Japan, omfattas av organets kärnämneskontroll i enlighet med bestämmelserna i avtalet om kärnämneskontroll i Japan, och

b)

medan det befinner sig inom gemenskapen, omfattas av gemenskapens kärnämneskontroll i enlighet med Euratomfördraget och i tillämpliga fall av organets kärnämneskontroll i enlighet med bestämmelserna i avtalet om kärnämneskontroll i gemenskapens medlemsstater med undantag av Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och Republiken Frankrike, avtalet om kärnämneskontroll i Förenade kungariket respektive avtalet om kärnämneskontroll i Frankrike.

3.   Om organet av någon anledning inte tillämpar kärnämneskontroll i enlighet med punkt 2 ovan, skall parterna utan dröjsmål samråda om korrigerande åtgärder och, i det fall sådana åtgärder uteblir, omedelbart ingå överenskommelser som uppfyller organets principer och förfaranden i fråga om kärnämneskontroll och ger en verkan och omfattning som är likvärdig med dem som är avsedda att åstadkommas genom den kärnämneskontroll som bedrivs av organet och som anges i punkt 2 ovan.

Artikel 9

Vidareöverföring

1.   Kärnämne, utrustning och icke-nukleärt material, som överförts enligt detta avtal, och återvunnet kärnämne eller kärnämne som framställts som biprodukt, får inte vidareöverföras från den mottagande partens territoriella behörighet utom till den levererande partens territoriella behörighet om inte den mottagande parten har mottagit garanti om att villkoren i bilaga B till detta avtal är uppfyllda på lämpligt sätt, eller, om en sådan garanti skulle utebli, den levererande parten på förhand har lämnat sitt skriftliga medgivande.

2.   För

a)

känsligt kärnämne, och

b)

utrustning for anrikning, upparbetning eller framställning av tungt vatten,

som överförs inom ramen för detta avtal gäller, förutom att bestämmelserna i punkt 1 skall uppfyllas, att vidareöverföring från den mottagande partens territoriella behörighet utom till den levererande partens territoriella behörighet får ske enbart om den levererande parten lämnat sitt skriftliga medgivande. När det gäller vidareöverföring från Japan till gemenskapen kommer överföringen att omfattas av ett lämpligt bilateralt avtal om samarbete mellan Japan och det mottagande tredje landets regering om fredlig användning av kärnenergi, eller, när det gäller överföring från gemenskapen till Japan och det mottagande tredjelandet är upptaget i en förteckning, som skall upprättas av gemenskapen, och den mottagande parten har anmält vidareöverföringarna till den levererande parten.

Artikel 10

Öppenhet och insyn

Parterna skall utbyta information om hur man på ett säkert och effektivt sätt skall hantera kärnämne, utrustning och icke-nukleärt material, som överförs inom ramen för detta avtal.

Artikel 11

Fysiskt skydd

1.   I fråga om kärnämne som överförs enligt detta avtal, återvunnet kärnämne eller kärnämne som framställts som biprodukt, skall Japans regering, regeringarna i gemenskapens medlemsstater samt, när så är lämpligt, Europeiska kommissionen vidta åtgärder för fysiskt skydd i enlighet med de kriterier som de var för sig har fastställt och som är sådana att skyddskraven enligt bilaga C till detta avtal inte underskrids.

2.   I fråga om internationella transporter av kärnämnen, som omfattas av detta avtal, skall Japan, gemenskapens medlemsstater samt, när så är lämpligt, gemenskapen handla i överensstämmelse med bestämmelserna i konventionen om fysiskt skydd av kärnämne, som trädde i kraft den 8 februari 1987 och som de är parter i.

Artikel 12

Befintliga avtal

1.   Bestämmelserna i detta avtal skall ses som ett komplement till bestämmelserna i avtalet mellan Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands regering och Japans regering om samarbete om fredlig användning av kärnenergi, som undertecknades den 25 februari 1998, samt till bestämmelserna i avtalet mellan Japans regering och Republiken Frankrikes regering om samarbete om fredlig användning av kärnenergi, som undertecknades den 26 februari 1972, i dess ändrade lydelse enligt det protokoll mellan samma parter som undertecknades den 9 april 1990, och de skall när så är lämpligt ha företräde framför bestämmelserna i nämnda bilaterala avtal.

2.   I den mån bestämmelserna i de bilaterala avtal som avses i punkt 1 medför rättigheter eller skyldigheter för Japans regering, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands regering eller Republiken Frankrikes regering utöver dem som följer av detta avtal, skall de rättigheterna och skyldigheterna fortsätta att tillämpas inom ramen för nämnda bilaterala avtal.

3.   Trots vad som sägs i bestämmelserna i artikel 3.1 skall bestämmelserna i detta avtal omfatta kärnämne som, enligt de bilaterala avtal som avses i punkt 1, har överförts innan detta avtal trädde i kraft mellan Japan och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland samt mellan Japan och Republiken Frankrike.

4.   Trots vad som sägs i bestämmelserna i artikel 3.1 skall, om parterna kommer överens om detta, bestämmelserna i detta avtal omfatta kärnämne, som har överförts innan detta avtal trädde i kraft mellan Japan och gemenskapens medlemsstater med undantag av Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland samt Republiken Frankrike.

Artikel 13

Upphävande och avslutande

1.   Om gemenskapen, någon av dess medlemsstater eller Japan efter det att detta avtal trätt i kraft

a)

handlar i strid med bestämmelserna i artikel 7, 8, 9 eller 11, eller i strid med beslut av den skiljedomstol som avses i artikel 15, eller

b)

avslutar eller i väsentlig grad bryter mot något av sina avtal med organet om kärnämneskontroll vilka avses i artikel 8.1,

skall Japans regering respektive gemenskapen ha rätt att helt eller delvis avbryta fortsatt samarbete enligt detta avtal, eller att avsluta avtalet och återkräva kärnämne som överförts enligt detta avtal.

2.   Om gemenskapen eller någon annan av gemenskapens medlemsstater än Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och Republiken Frankrike spränger en kärnladdning, skall Japans regering ha samma rättigheter som anges i punkt 1 ovan.

3.   Om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland eller Republiken Frankrike spränger en kärnladdning med utnyttjande av kärnämne som överförts enligt detta avtal, skall Japans regering ha samma rättigheter som anges i punkt 1 ovan.

4.   Om Japan spränger en kärnladdning, skall gemenskapen ha samma rättigheter som anges i punkt 1 ovan.

5.   Innan någon av parterna vidtar åtgärder i syfte att helt eller delvis avbryta samarbetet enligt avtalet, avsluta det eller återkräva kärnämne, skall parterna samråda i syfte att vidta korrigerande åtgärder och skall, när så är lämpligt, noga överväga följande aspekter med hänsyn till behovet av att vidta ytterligare åtgärder som kan komma att krävas:

a)

Följderna av sådana åtgärder.

b)

Huruvida de omständigheter som föranledde att sådana åtgärder övervägdes övervägande har orsakats avsiktligt.

6.   Rättigheter enligt denna artikel får utövas endast om den andra parten underlåter att vidta korrigerande åtgärder inom en rimlig tid efter samråden.

7.   Om någon av parterna utövar sina rättigheter enligt denna artikel för att återkräva kärnämne som överförts i enlighet med detta avtal, skall den ersätta den andra parten eller de berörda personerna i en omfattning som motsvarar kärnämnets skäliga marknadsvärde.

Artikel 14

Operativa förfaranden

Lämpliga myndigheter hos parterna skall inrätta och vid behov ändra operativa förfaranden i syfte att få till stånd ett effektivt genomförande av bestämmelserna i detta avtal.

Artikel 15

Samråd och skiljeförfarande

1.   I syfte att främja samarbete enligt avtalet får parterna, på begäran av någon av dem, samråda via diplomatiska kanaler eller andra samrådsforum.

2.   Parterna skall, på begäran av någon av dem, samråda om varje fråga som rör tolkningen eller tillämpningen av detta avtal.

3.   Om det uppstår en tvist som avser tolkningen eller tillämpningen av detta avtal och som inte kan lösas genom förhandling, medling, förlikning eller annat liknande förfarande, får parterna komma överens om att hänskjuta tvisten till en skiljedomstol, som skall bestå av tre skiljemän som utsetts i enlighet med bestämmelserna i denna punkt. Varje part skall utse en skiljeman, som kan vara medborgare i Japan eller i någon av gemenskapens medlemsstater, och de två skiljemännen som utsetts på detta sätt skall till ordförande välja en tredje skiljeman, som inte får vara medborgare i Japan eller i någon av gemenskapens medlemsstater. Om ingen av parterna inom 30 dagar efter begäran om skiljeförfarande har utsett någon skiljeman, får någon av parterna begära att Internationella domstolens ordförande tillsätter en skiljeman. Samma förfarande skall tillämpas om den tredje skiljemannen inte har valts inom 30 dagar efter det att den andra skiljemannen har utsetts eller tillsats, under förutsättning att den tredje skiljemannen som utses på detta sätt inte är medborgare i Japan eller i någon av gemenskapens medlemsstater. En majoritet av skiljedomstolens ledamöter skall utgöra beslutsmässigt antal, och alla beslut skall kräva samstämmighet mellan två skiljemän. Skiljeförfarandet skall fastställas av domstolen. Domstolens beslut skall vara bindande för parterna.

Artikel 16

Bilagornas förhållande till avtalet

Bilagorna till detta avtal utgör en integrerad del av avtalet. De får ändras efter skriftligt ömsesidigt medgivande av Japans regering och Europeiska kommissionen, utan att detta avtal ändras.

Artikel 17

Ikraftträdande och varaktighet

1.   Avtalet skall träda i kraft den trettionde dagen efter den dag då parterna utväxlar diplomatiska noter genom vilka de underrättar varandra om att de slutfört sina respektive interna förfaranden som krävs för avtalets ikraftträdande, och det skall förbli i kraft under trettio år (1).

Avtalet skall därefter förlängas automatiskt med fem år i taget såvida inte någon av parterna senast sex månader före avtalets utgång till den andra parten överlämnar en skriftlig uppsägning av avtalet.

2.   Även om fortsatt samarbete enligt avtalet helt eller delvis upphör, eller om avtalet sägs upp av annat skäl, skall bestämmelserna i artiklarna 7, 8, 9 och 11 i detta avtal fortsätta att gälla.

Detta avtal och dess bilagor har upprättats i två originalexemplar på danska, engelska, finska, franska, grekiska, italienska, japanska, nederländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska. Om det finns avvikelser mellan språken skall den engelska och den japanska versionen ha företräde framför övriga språkversioner.

TILL BEVIS HÄRPÅ har undertecknade, därtill vederbörligen bemyndigade av Japans regering respektive Europeiska atomenergigemenskapen, undertecknat detta avtal.

Utfärdat i Bryssel 24 februari 2006.

För Japans regering

T. KAWAMURA

För Europeiska atomenergigemenskapen

A. PIEBALGS


(1)  Utväxlingen av diplomatiska noter ägde rum den 20 november 2006. I enlighet med bestämmelserna i avtalet är dagen för ikraftträdande den 20 december 2006.


BILAGA A

Del A

1.

Kompletta kärnreaktorer

Kärnreaktorer för underhåll och reglering av en självunderhållande kedjereaktion av kärnklyvning, med undantag för nollenergireaktorer, vilka definieras som reaktorer med en nominell plutoniumproduktion på högst 100 gram per år.

2.

Kärnreaktorkärl

Metallkärl, eller större fabrikstillverkade delar till dem, speciellt konstruerade eller iordningställda för att innesluta härden hos en kärnreaktor enligt definitionen i punkt 1 ovan, samt motsvarande interna delar enligt definitionen i punkt 8 nedan.

3.

Maskiner för laddning och avlägsnande av kärnreaktorbränsle

Hanteringsutrustning speciellt konstruerad eller iordningställd för att föra in eller avlägsna bränsle i en kärnreaktor enligt definitionen i punkt 1 ovan.

4.

Styrstavar och tillhörande utrustning för kärnreaktorer

Styrstavar, med tillhörande stöd- och upphängningsanordningar samt drivdon och styrrör för stavarna, speciellt konstruerade eller iordningställda för att reglera klyvningsprocessen i en kärnreaktor enligt definitionen i punkt 1 ovan.

5.

Tryckrör för kärnreaktorer

Rör speciellt konstruerade eller iordningställda för att innesluta bränsleelement och primärkylmedel i en kärnreaktor enligt definitionen i punkt 1 ovan vid drifttryck över 50 atmosfärer.

6.

Zirkoniumrör

Zirkoniummetall och zirkoniumlegeringar, i form av rör eller ihopmonterade rör, och i mängder över 500 kg under en tolvmånadersperiod, speciellt konstruerade eller iordningställda för att användas i en kärnreaktor enligt definitionen i punkt 1 ovan, och i vilka viktsförhållandet mellan hafnium och zirkonium är mindre än 1:500.

7.

Primärkylpumpar

Pumpar speciellt konstruerade eller iordningställda för att pumpa runt primärkylmedel i kärnreaktorer enligt definitionen i punkt 1 ovan.

8.

Kärnreaktorers interna delar

En kärnreaktors inbyggnadsdelar speciellt konstruerade eller iordningställda för användning i en kärnreaktor, enligt definitionen i punkt 1 ovan. Här ingår bottenplatta för härden, bränslekanaler (bränsleboxar), termiska skärmar, bafflar, härdgaller samt diffusorplåtar.

9.

Värmeväxlare

Värmeväxlare (ånggeneratorer) speciellt konstruerade eller iordningställda för användning i primärkylkretsen i en kärnreaktor enligt definitionen i punkt 1 ovan.

10.

Instrument för detektering och mätning av neutroner

Instrument för detektering och mätning av neutroner, speciellt konstruerade och iordningställda för att bestämma neutronflöden inuti härden i en kärnreaktor enligt definitionen i punkt 1 ovan.

11.

Anläggningar för upparbetning av bestrålade bränsleelement, och utrustning som konstruerats eller iordningställts speciellt för detta ändamål.

12.

Anläggningar för tillverkning av bränsleelement till kärnreaktorer, och utrustning som konstruerats eller iordningställts speciellt för detta ändamål

13.

Anläggningar för separation av isotoper av uran samt utrustning, analysinstrument undantagna, som konstruerats eller iordningställts speciellt för detta ändamål.

14.

Anläggningar för framställning eller koncentrering av tungt vatten, deuterium eller deuteriumföreningar, samt utrustning som konstruerats eller iordningställts speciellt för detta ändamål.

15.

Anläggningar för omvandling av uran och plutonium för användning vid tillverkning av bränsleelement och vid separation av uranisotoper enligt definitionerna i punkterna 12 och 13 ovan, samt utrustning som konstruerats eller iordningställts speciellt för detta ändamål.

Del B

1.

Deuterium och tungt vatten

Deuterium, tungt vatten (deuteriumoxid) och alla andra deuteriumföreningar i vilka förhållandet mellan deuterium- och väteatomer överstiger 1:5 000, avsett för användning i en kärnreaktor enligt definitionen i punkt 1 i del A ovan, i mängder om mer än 200 kg deuteriumatomer under en tolvmånadersperiod.

2.

Grafit med kärnteknisk kvalitet

Grafit som har en renhetsgrad som är högre än 5 ppm borekvivalent och en densitet som är högre än 1,50 g/cm3, för användning i en kärnreaktor enligt definitionen i punkt 1 i del A ovan, i mängder över 30 ton under en tolvmånadersperiod.


BILAGA B

i)

Artiklar som vidareöverförs får användas enbart för fredliga och icke-explosiva ändamål i mottagande tredjeland.

ii)

Om mottagande tredjeland är en kärnvapenfri stat, omfattas allt kärnämne i det landet, nu och i framtiden, av kärnämneskontroll som bedrivs av organet.

iii)

Om kärnämne vidareöverförs skall organets kärnämneskontroll tillämpas på kärnämnet i mottagande tredjeland.

iv)

Om kärnämne vidareöverförs skall tillfredsställande åtgärder för fysiskt skydd av kärnämnet upprätthållas i mottagande tredjeland. Åtgärderna skall minst uppfylla kraven i bilaga C.

v)

Kärnämne och utrustning som vidareöverförts får inte överföras vidare från det mottagande tredjelandet till något annat land, såvida inte det sistnämnda landet lämnar garantier som är likvärdiga med garantierna i denna bilaga B.


BILAGA C

Fysiskt skydd

De överenskomna nivåerna för fysiskt skydd som skall garanteras av Japans regering, regeringarna i gemenskapens medlemsstater samt, när så är lämpligt, Europeiska kommissionen vid användning, förvaring och transport av kärnämne enligt de kategorier som framgår av bifogade tabell skall minst omfatta följande skydd:

KATEGORI III

Användning och förvaring inom ett område med kontrollerat tillträde.

Transport under iakttagande av särskilda försiktighetsåtgärder, inbegripet överenskommelser i förhand mellan leverantör, mottagare och transportör, samt, vid internationella transporter, att enheter, som omfattas av behörighet och bestämmelser i levererande respektive mottagande stat, på förhand träffar överenskommelser med uppgift om tid, plats och förfaranden för överlåtelse av transportansvaret.

KATEGORI II

Användning och förvaring inom ett skyddat område med kontrollerat tillträde, dvs. ett område som står under ständig bevakning av vakter eller med hjälp av elektronisk utrustning och som är omgivet av ett fysiskt hinder med ett begränsat antal ingångar med erforderlig kontroll, eller inom ett område med ett likvärdigt fysiskt skydd.

Transport under iakttagande av särskilda försiktighetsåtgärder, inbegripet överenskommelser i förhand mellan leverantör, mottagare och transportör, samt, vid internationella transporter, att enheter som omfattas av behörighet och bestämmelser i levererande respektive mottagande stat, på förhand träffar överenskommelser med uppgift om tid, plats och förfaranden för överlåtelse av transportansvaret.

KATEGORI I

Kärnämne i denna kategori skall skyddas mot obehörig användning med hjälp av system med hög tillförlitlighet enligt följande:

Användning och förvaring inom ett väl skyddat område, dvs. ett område som uppfyller kraven för kategori II ovan, med tilläggskravet att tillträdet skall vara begränsat till personer vars pålitlighet har verifierats, och området skall stå under bevakning av vakter som står i omedelbar förbindelse med lämpliga ansvariga myndigheter. Syftet med särskilda åtgärder, som vidtas i detta sammanhang, bör vara upptäckt och förhindrande av varje angrepp, obehörigt tillträde eller obehörigt avlägsnande av det skyddade kärnämnet.

Transport med iakttagande av särskilda försiktighetsåtgärder enligt kategori II och III ovan med tilläggskravet att transporten skall ske under ständig bevakning av vakter och under betingelser som garanterar omedelbar förbindelse med lämpliga ansvariga myndigheter.

Tabell

Uppdelning på skyddskategorier för kärnämne

Kärnämne

Form

Kategori I

Kategori II

Kategori III

1.

Plutonium (1)

Obestrålat (2)

2 kg eller mer

Mindre än 2 kg men mer än 500 g

500 g eller mindre (3)

2.

Uran 235

Obestrålat (2)

 

 

 

uran anrikat till 20 % 235 U eller mer

5 kg eller mer

Mindre än 5 kg men mer än 1 kg

1 kg eller mindre (3)

uran anrikat till 10 % 235 U men mindre än 20 % 235 U

 

10 kg eller mer

Mindre än 10 kg (3)

uran anrikat över naturligt uran, men mindre än 10 % 235 U (4)

 

 

10 kg eller mer

3.

Uran 233

Obestrålat (2)

2 kg eller mer

Mindre än 2 kg men mer än 500 g

500 g eller mindre (3)

4.

Bestrålat bränsle

 

 

Utarmat eller naturligt uran, torium eller låganrikat bränsle (Mindre än 10 % klyvbart innehåll) (5)  (6)

 


(1)  Plutonium med en halt på över 80 % plutonium 238 skall inte räknas in.

(2)  Kärnämne som inte bestrålats i reaktor, eller kärnämne som bestrålats i reaktor men med en doshastighet på högst 1 Gy/h oskärmat på 1 m avstånd.

(3)  Mängder som är för små för att vara av betydelse ur strålningssynpunkt bör undantas men bör skyddas i enlighet med principer för försiktig hantering.

(4)  Naturligt uran, utarmat uran, torium och uranmängder som anrikats till mindre än 10 % och som inte hör till kategori III bör skyddas i enlighet med principer för försiktig hantering.

(5)  Denna skyddskategori rekommenderas, men det står Japans regering, regeringarna i gemenskapens medlemsstater, samt i tillämpliga fall Europeiska kommissionen, fritt att, efter en bedömning av de aktuella omständigheterna, välja en annan kategori.

(6)  Annat bränsle, som på grund av sin ursprungliga halt av klyvbart ämne skulle ha hänförts till kategori I eller II före bestrålning, får hänföras till kategori II respektive III (vid en doshastighet på över 1 Gy/h oskärmat på 1 m avstånd).


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/76


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 26 september 2006

om det statliga stöd som Nederländerna beviljat Holland Malt BV

[delgivet med nr K(2006) 4196]

(Endast den nederländska texten är giltig)

(2007/59/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 88.2 första stycket,

efter att i enlighet med nämnda artikel ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig (1), och med beaktande av dessa synpunkter, och

av följande skäl:

I   FÖRFARANDE

(1)

Åtgärden anmäldes i enlighet med artikel 88.3 i EG-fördraget genom ett brev av den 31 mars 2004 som registrerades den 6 april 2004.

(2)

Genom brev av den 1 juni 2004, 12 augusti 2004 och 16 februari 2005 begärde kommissionen ytterligare information från Nederländerna. Nederländerna svarade på kommissionens frågor i brev av den 5 juli 2004, 17 december 2004 och 15 mars 2005, som registrerades den 7 juli 2004, 3 januari 2005 respektive 23 mars 2005.

(3)

Genom ett brev av den 5 maj 2005 underrättade kommissionen Nederländerna om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget avseende denna stödåtgärd.

(4)

Kommissionens beslut att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning  (2). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödet i fråga.

(5)

Nederländerna inkom med ett antal synpunkter i ett brev av den 10 juni 2005.

(6)

Kommissionen har mottagit synpunkter från berörda parter. Den vidarebefordrade dessa till Nederländerna, som fick möjlighet att reagera på dessa synpunkter. Kommissionen fick Nederländernas synpunkter genom ett brev av den 14 oktober 2005.

II   BESKRIVNING AV ÅTGÄRDEN

(7)

Nederländerna har beslutat att bevilja ett stöd till Holland Malt BV inom ramen för den regionala investeringsordningen ”Regionale investeringsprojecten 2000” (nedan kallad IPR-ordningen). Denna regionala investeringsordning godkändes av kommissionen år 2000 (3). Den 18 februari 2002 godkändes också en ändring av ordningen (4), varigenom IPR-ordningen tillämpades på sektorerna för bearbetning och saluföring av de jordbruksprodukter som anges i bilaga I till fördraget.

(8)

Detta fall avser ett stöd för ett investeringsprojekt hos Holland Malt BV. Holland Malt BV (nedan kallad Holland Malt) är ett samriskföretag mellan ölbryggeriet Bavaria NV och Agrifirm, en kooperativ förening av spannmålsproducenter i norra Nederländerna och Tyskland. Stödet är avsett för byggandet av ett mälteri i Eemshaven i kommunen Eemsmond. Tack vare denna investering kommer de olika stadierna (lagringen och bearbetningen av maltkorn och produktionen av malt) att integreras i en enda kedja.

(9)

Det nederländska ekonomiministeriet har beslutat att subventionera 13,5 % brutto (10 % netto) av den stödberättigande investeringen på 55 miljoner euro, med högst 7 425 000 euro. Eftersom det avser stöd för ett investeringsprojekt för ett företag inom sektorn för bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter som nämns i bilaga I till fördraget, och de stödberättigande utgifterna för projektet överstiger 25 miljoner euro, måste stödet särskilt anmälas till kommissionen i enlighet med punkt 4.2.6 i Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn  (5), nedan kallade ”riktlinjerna”.

(10)

Holland Malts beslut om investering gjordes efter det att den nederländska regeringen i ett brev av den 23 december hade åtagit sig att bevilja stöd. Detta åtagande gjordes under förutsättning att stödet godkändes av Europeiska kommissionen. Holland Malts bygge i Eemshaven påbörjades i februari 2004 och mälteriet togs i drift i april 2005.

(11)

Vid inledandet av förfarandet i artikel 88.2 i fördraget har kommissionen baserat sig på följande överväganden.

(12)

Efter att ha fastställt att åtgärden i detta stadium verkar utgöra statligt stöd i enlighet med artikel 87.1 i fördraget undersökte kommissionen om det fanns några undantag som innebar att åtgärden kunde anses vara förenlig med den gemensamma marknaden.

(13)

Med tanke på åtgärdens egenskaper är det enda möjliga undantaget det som anges i artikel 87.3 c i fördraget enligt vilket stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner kan anses förenligt med den gemensamma marknaden när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

(14)

Eftersom stödet var kopplat till en investering i bearbetningen och saluföringen av jordbruksprodukter var kommissionen tvungen att granska att alla krav i punkt 4.2 i riktlinjerna var uppfyllda. Kommissionen tvivlade på att artikel 87.3 c i fördraget var tillämpligt av följande skäl.

(15)

I punkt 4.2.5 i riktlinjerna fastställs att stöd bara får beviljas i samband med bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter om det finns tillräckliga bevis för att det finns normala avsättningsmöjligheter på marknaden för produkten i fråga. På grundval av de uppgifter som var tillgängliga för kommissionen då förfarandet inleddes kunde det inte uteslutas att det fanns överkapacitet på maltmarknaden.

(16)

Holland Malt hävdade att företaget levererade malt av högsta kvalitet för produktion av premiumöl och att marknaden för dessa malt- och ölsorter fortfarande växte. Då förfarandet inleddes var det inte fastställt om malt av högsta kvalitet och premiumöl inte bara var marknadsföringsbegrepp och därför inte utgjorde en särskild produktmarknad för vilken överkapacitet kunde uteslutas.

III   SYNPUNKTER FRÅN BERÖRDA PARTER

(17)

Kommissionen har mottagit synpunkter från

den finska mälteriföreningen

den brittiska mälteriföreningen

den tyska mälteriföreningen

den franska mälteriföreningen

den danska mälteriföreningen

en berörd part som på grund av potentiell skada har begärt att dess identitet inte skall tillkännagivas

den nederländska jordbruks- och trädgårdsodlingsorganisationen (LTO Nederland)

Agrifirm

Holland Malt

den nederländska provinsen Groningen

(18)

Den finska mälteriföreningen motsätter sig Nederländernas avsikt att bevilja stöd till Holland Malt BV då de anser att statligt stöd för mälteriinvesteringar kommer att ha en konkurrenshindrande inverkan. Den anger att det finns en överkapacitet inom mälterisektorn i gemenskapen på ungefär en miljon ton och att kapaciteten behöver minskas med 10 % under de kommande åren. Angående Holland Malts påstående att de levererar malt av högsta kvalitet för produktion av premiumöl, anger finska mälteriföreningen att de existerande mälterierna i gemenskapen redan förser marknaden med ett stort antal sorters malt inklusive malt av högsta kvalitet.

(19)

Den brittiska mälteriföreningen anser att statligt stöd till mälterier uttryckligen skall förbjudas. Den hänvisar till ett brev från 2004 från Euromalt, den europeiska förening som företräder mälterisektorn, till kommissionen, i vilket föreningen tillkännager att det på grund av maltproduktionens nuvarande överkapacitet, både i gemenskapen och på världsmarknaden, inte bör beviljas statligt stöd till ny maltkapacitet. (6) Enligt föreningen har medlemsstaterna en maltkapacitet på 8,8 miljoner ton medan efterfrågan uppgår till ungefär 5,9 miljoner ton. Detta innebär att det potentiella exportöverskottet i gemenskapen uppgår till 2,9 miljoner ton på en världsmarknad där 4,3 miljoner ton handlas årligen. Under regleringsåret 2003/2004 utfärdades det exportlicenser i gemenskapen för totalt 2,48 miljoner ton malt. Under regleringsåret som avslutades i juni 2005 hade denna siffra sjunkit till 2,22 miljoner ton, vilket speglar den svåra marknadssituationen och de begränsade marknadsmöjligheterna för gemenskapens mälteriföretag. Den brittiska mälteriföreningen uppskattar maltöverskottet till 500 000 ton, vilket förväntas öka till nästan en miljon ton genom en kombination av ny kapacitet som är på gång och en minskad efterfrågan från Ryssland och Östeuropa eftersom dessa områden nästan har blivit självförsörjande. Enligt den brittiska mälteriföreningen har denna överkapacitet lett till att de nuvarande marknadspriserna på malt har sjunkit till en nivå där de rörliga kostnaderna inte längre täcks. Dessutom bestrider den brittiska mälteriföreningen att den nya nederländska kapaciteten har byggts upp för att producera malt av högsta kvalitet för premiummarknaden. Det har skett en kraftig konsolidering inom bryggerisektorn och huvuddelen av mälteriernas kunder vill endast ha malt av högsta kvalitet som uppfyller deras stränga (och ofta globala) specifikationer och alla krav vad gäller livsmedelssäkerhet. Enligt den brittiska mälteriföreningen är det inte realistiskt att dela upp maltmarknaden i en premiumsektor och en icke-premiumsektor.

(20)

Den tyska mälteriföreningen är mycket bekymrad över Nederländernas avsikt att bevilja ett investeringsstöd för byggandet av ett mälteri i provinsen Groningen. Enligt den tyska mälteriföreningen kommer exporten från gemenskapen till traditionella avsättningsområden som Mercosurländerna och Ryssland och Ukraina kraftigt att minska till följd av att de utvecklar en egen maltindustri och p.g.a. importbegränsningar. Dessutom är konkurrenter som Kanada och Australien mycket framgångsrika tack vare deras geografiska läge nära de växande ölmarknaderna i Fjärran östern och Sydostasien och tack vare deras regeringars liberala handelspolitik. Samtidigt stagnerar försäljningen av malt på den inre marknaden vilket leder till en överkapacitet i gemenskapen på ungefär 1 miljon ton. Den tyska mälteriföreningen anser inte att främjandet av lokal produktion av maltkorn är ett argument. Den påpekar att maltindustrin redan köper hela den nederländska produktionen av maltkorn och att det nya mälteriet i Groningen kommer att vara beroende av importerat korn.

(21)

Den franska mälteriföreningen motsätter sig statligt stöd för nya mälterier i gemenskapen. Den hänvisar till samma brev från Euromalt som den brittiska mälteriföreningen och nämner samma produktions-, import- och exportsiffror för malt. Även denna förening påpekar att malt för närvarande handlas till priser som inte täcker de rörliga kostnaderna. Enligt den franska mälteriföreningen kan den nederländska investeringen inte rättfärdigas genom att man hänvisar till en separat marknad för högvärdigt malt eftersom majoriteten av bryggare efterfrågar sådan malt av högsta kvalitet. Slutligen anser den franska mälteriföreningen att gemenskapens mälteriindustri egentligen måste stänga föråldrade mälterier för att förbättra marknadsförhållandena.

(22)

Den danska mälteriföreningen motsätter sig det planerade stödet till Holland Malt. Enligt föreningen är maltindustrin i hela världen baserad på fria marknadsförhållanden. Den kännetecknas av privat ägande och dess utveckling drivs av privata investeringar från företag i maltsektorn. Ett stöd på 7,4 miljoner euro av en totalinvestering på 55 miljoner euro skulle störa konkurrensen och ge en omotiverad komparativ fördel för det företag som får ett sådant stöd, särskilt under de första åren efter ibruktagandet. Den danska mälteriföreningen förkastar dessutom argumentet att det är skillnad mellan malt av högsta kvalitet och normal malt. Malt är en generisk produkt med små variationer men som är föremål för bryggsektorns kvalitetsnormer. Slutligen anser den danska mälteriföreningen inte att det finns några lokala eller regionala skäl för att stödja investeringen i regionen Eemsmond som föreningen anser vara en normalt utvecklad region i Nederländerna med en infrastruktur som är nära förbunden med försörjningskedjan för korn och malt.

(23)

Den berörda part som på grund av potentiell skada har begärt att dess identitet inte skall tillkännagivas motsätter sig stödet av följande skäl. Den anser att skillnaden mellan högvärdig och normal malt är konstgjord och ser inga lokala eller regionala skäl till att subventionera investeringen och den anser att stödet skulle leda till konkurrensstörningar på maltmarknaden som kännetecknas av privat ägande och privata investeringar.

(24)

Den nederländska jordbruks- och trädgårdsodlingsorganisationen (LTO Nederland) anser att mälteriet Holland Malt i Eemshaven har stor betydelse för sektorn för jordbruksgrödor i regionen. Mälteriets läge vid en hamn och produktionsprocessen som är inriktad mot det högvärdiga segmentet av malt- och ölmarknaden erbjuder betydande sociala och ekonomiska framtidsutsikter för sektorn för jordbruksgrödor i nordöstra Nederländerna. Det kommer att innebära en stimulans för odlingen av spannmål som kan användas i den produktionsprocessen. Kornet som jordbrukarna odlar är en del av en fullständigt registrerad och certifierad integrerad kedja, där slutprodukten är premiumöl. De två viktigaste grödorna i denna region är stärkelsepotatis och sockerbetor. Effektivitetsförbättringar och reformen av gemenskapspolitiken har emellertid lett till att arealen för dessa grödor har minskat. Korn för mälteriet skulle kunna vara ett av de få lönsamma alternativ till odlingen av dessa grödor. Av dessa skäl har jordbrukarna lovat att delta i finansieringen av Holland Malt.

(25)

Agrifirm ger sitt fulla stöd till beviljandet av stöd till Holland Malt. Det samarbetar med ölbryggeriet Bavaria i samriskföretaget Holland Malt som tillhandahåller en integrerad kedja vad gäller odling, lagring och bearbetning av maltkorn. Enligt Agrifrim innebär Holland Malts produktions- och lagringsanläggning unika möjligheter. Odlingen av kornmalt kommer att innebära bättre framtidsutsikter för jordbrukarna i området. Genom att fokusera på produktionen av kornmalt som uppfyller kraven för malt av högsta kvalitet kan jordbrukarna i regionen dra fördel av de tillväxtutsikter som marknaden för premiumöl erbjuder. Byggandet av fabriken i Eemshaven kommer, med tanke på de logistiska fördelar som detta ger upphov till, leda till att det skapas en ny industriell verksamhet i norra Nederländerna. Den Nederländska regeringens beslut om att bevilja stöd tillhandahåller grunden för ett hållbart utnyttjande under projektets första kritiska år.

(26)

Enligt Holland Malt är det möjligt att hålla fast vid argumentet att det finns särskilda marknader för premiumöl och malt av högsta kvalitet. På marknaden för malt av högsta kvalitet kan man lätt hitta avsättningsmöjligheter för HTST-malt (”hög temperatur, short time”). HTST-malt ökar stabiliteten vad gäller ölets smak, arom och friskhet samt dess hållbarhet. Holland Malt hänvisar till ett brev från universitetet Weihenstephan i München som bekräftar att den patenterade tekniken ger en typ av malt som tydligt skiljer sig från vanlig malt (7). I en bilaga till brevet från Holland Malt påpekar dessutom en bryggare av premiumöl att HTST-malt har unika egenskaper. HTST-malt kommer dessutom att ligga i en högre prisklass än vanlig malt från andra mälterier. Tack vare de unika fysiska kännetecknen, den tydliga kvaliteten och den högre prisklassen är det enligt Holland Malt knappast möjligt att förväxla HTST-malt med vanlig malt. HTST-malt kommer möjligtvis att skapa en egen efterfrågan och marknad. Enligt Holland Malt kommer investeringen därför inte nödvändigtvis att leda till en kapacitetshöjning med 55 000 ton på marknaden för vanlig malt.

(27)

Dessutom påpekar Holland Malt att investeringen i Holland Malt, trots överkapaciteten på världsmarknaden för malt, inte nödvändigtvis kommer att leda till en ökad kapacitet. Eftersom Holland Malt ligger vid en djuphavshamn kommer företaget att hitta avsättningsmöjligheter på exportmarknaden för malt. Medan tillväxtutsikterna för den europeiska maltsektor som inte ligger vid havet kan komma att försämras till följd av den minskade efterfrågan på malt i Västeuropa erbjuder exporten av malt betydande tillväxtutsikter. Enligt Holland Malt bekräftas detta i tre rapporter från 2005 (8). Dessa rapporter visar att tillväxtmarknaderna i Asien, Latinamerika, Afrika och Östeuropa ställer högsta krav på malt och att den europeiska maltsektorn har en konkurrensfördel på grund av dess höga maltkvalitet. Holland Malt påpekar vidare att det inte har några svårigheter med att hitta normala avsättningsmöjligheter för sin malt och hänvisar till det faktum att företagets orderböcker var fulltecknade för 2005 och att företaget för andra året i rad skulle kunna sälja mer malt än det producerade. Holland Malt påpekar att dess stängda kapacitet i Wageningen och Lieshout försörjde den krympande marknaden i Västeuropa medan den nya kapaciteten i Eemshaven riktade sig mot den växande exportmarknaden. Nettoökningen av kapaciteten på maltmarknaden kommer att vara mindre än vad som anges i kommissionens brev av den 5 maj 2005. Holland Malt hävdar att investeringen i anläggningen i Eemshaven i högre grad kommer att påverka handeln med tredjeländer än handeln mellan medlemsstater eftersom exporten av malt är ett marknadssegment som är åtskilt från det som de inhemska maltleverantörerna verkar i. Holland Malt betonar att situationen på världsmarknaden för malt inte hindrade kommissionen från att bevilja investeringsstöd för ett mälteri i Litauen.

(28)

Holland Malt uppger att investeringarna kommer att ha en positiv effekt på utvecklingen av landsbygden i norra Nederländerna och i Tyskland. För ett stort antal jordbrukare (ungefär 1 800) kommer det därför att skapas en alternativ odlingsmöjlighet. Jordbrukare kommer att odla högvärdig kornmalt för en växande marknad som, i motsats till foderkorn, inte kommer att omfattas av gemenskapens interventionsordning. Dessutom är odlingen av kornmalt mindre skadlig för miljön än odlingen av foderkorn. Holland Malt påpekar vidare att dess integrerade anläggning för produktion av malt och lagring av korn konkret bidrar till livsmedelssäkerheten.

(29)

Provinsen Groningen stödjer det statliga stödet för Holland Malts investering. Man hänvisar till den positiva effekten på sysselsättningen i regionen. Vidare betonar man den innovativa tekniken inom ramen för projektet och stimulansen för utvecklingen av Eemshaven, bland annat genom anläggningen av en företagspark för jordbruksföretag. Provinsen nämner också den stimulans som investeringen kommer att innebära för jordbrukare som har svårigheter med traditionella, lokalt odlade grödor som stärkelsepotatis. Övergången till odling av maltkorn kommer att innebära bättre framtidsutsikter.

IV   SYNPUNKTER FRÅN NEDERLÄNDERNA

(30)

Nederländerna har reagerat på att ett förfarande inleddes genom ett brev av den 10 juni 2005. Genom ett brev av den 14 oktober 2005 reagerade Nederländerna på tredje parternas synpunkter, efter att ha begärt en förlängning av svarsperioden.

(31)

I det första brevet konstaterar Nederländerna att även om tillväxtutsikterna för den europeiska maltsektor som inte ligger vid havet kan komma att försämras till följd av den minskade efterfrågan på malt i Västeuropa erbjuder exporten av malt betydande tillväxtutsikter. Eftersom Holland Malt är belägen vid en djuphavshamn kan det dra fördel av detta. I detta hänseende kan man tala om en delad maltmarknad. Investeringen i Holland Malt kommer inte att påverka den redan krympande marknaden i Västeuropa för lokala mälterier som inte ligger vid kusten. Nederländerna förklarar att den kvantitet malt för vilken exportcertifikat utfärdades i gemenskapen under 2004/2005 var lika hög som under 2003/2004 och uppmanar kommissionen att ta hänsyn till de nyaste uppgifterna om exportcertifikat. Dessutom anser Nederländerna att det finns ett speciellt marknadssegment för malt av högsta kvalitet från Holland Malt. Man hänvisar till brevet från universitetet i Weihestephan i vilket de särskiljande kännetecknen för HTST-malt bekräftas.

(32)

I sitt svar på synpunkterna från tredje parter hävdar Nederländerna att världsmarknaden för malt kommer att växa under de följande åren. Hänvisning görs till ett seminarium om maltkorn från den 4–5 oktober 2005 vid vilket Internationella spannmålsrådet (9) förutspådde att den totala maltkapaciteten under 2010 kommer att öka med 10 %. På detta seminarium meddelade Rabobank vidare att den totala ölkonsumtionen årligen ökar med 2 %, framför allt genom ökad ölkonsumtion på tillväxtmarknader som Sydamerika, Afrika, Ryssland, Sydostasien och Kina. Moderna mälterier som är belägna vid djuphavshamnar och som kan producera i bulk, kommer att dra nytta av denna utveckling. Nederländerna hänvisar till ett brev från Euromalt från augusti 2005 (10), i vilket det anges att liten, gammal och otillräcklig kapacitet kommer att stängas. I detta brev talas det om en överkapacitet i gemenskapens maltsektor på minst 500 000–700 000 ton. Enligt Nederländerna är den siffran dock baserad på en produktion som sker 24 timmar per dag, 7 dagar per vecka och 365 dagar per år. Man har inte tagit hänsyn till perioder då produktionen står stilla, vilket gör att det är osäkert om det egentligen existerar någon överkapacitet. Nederländerna hänvisar vidare till en rapport (11) från forskningsbyrån Frontier Economics om Holland Malt (om den geografiska marknaden och innovationsaspekter). Rapportens slutsatser är att det inte finns något som tyder på att stödet till Holland Malt kommer att leda till en förändring av de andra europeiska producenternas maltförsäljning, utöver den som ändå skulle äga rum. Det finns således inga tecken på att tilldelningen av stödet skulle förvärra en eventuell överkapacitet hos de europeiska producenterna av vanlig malt. Nederländerna ber kommissionen ta hänsyn till förekomsten av en separat marknad för HTST-malt, en typ av högkvalitativ malt som motverkar ölets ”åldring”. Vidare pekar Nederländerna på ytterligare en stängning av maltkapaciteten med 12 000 ton, vilket gör att den sammanlagda stängningen av befintlig kapacitet uppgår till 77 000 ton. Den extra kapaciteten uppgår till endast 0,5 % av den totala produktionskapaciteten i gemenskapen, vilket inte skulle störa gemenskapens maltmarknad. Slutligen påpekar Nederländerna att det stöd som det planerar att ge endast är avsett att kompensera för Eemshavens ofördelaktiga läge och för att ge Holland Malt lika konkurrensförhållanden (utan stöd skulle en jämförbar investering ha gjorts i en produktionsanläggning i djuphavshamnen i Terneuzen).

V   BEDÖMNING AV STÖDET

Marknadsorganisationer

(33)

Åtgärden avser stöd till ett företag som bearbetar malt. I enlighet med artikel 23 i rådets förordning (EG) nr 1784/2003 av den 29 september 2003 om den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål (12) skall artiklarna 87, 88 och 89 i fördraget tillämpas för de produkter som anges i denna förordning. Den sektor som berörs av detta stöd omfattas därför av gemenskapens bestämmelser om statligt stöd.

Förbud mot statligt stöd i enlighet med artikel 87.1 i fördraget

(34)

Enligt artikel 87.1 i fördraget är ”stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.

(35)

Åtgärden består av ett direkt investeringsstöd. Det är selektivt i den mening att den gynnar ett enda företag, nämligen Holland Malt.

(36)

Enligt Europeiska gemenskapernas domstols rättspraxis är en förbättring av ett företags konkurrensställning till följd av statligt stöd vanligtvis ett bevis på att konkurrensen med andra företag som inte har fått ett sådant stöd, är snedvriden (13).

(37)

En åtgärd påverkar handeln mellan medlemsstater på ett ofördelaktigt sätt om den försvårar import från andra medlemsstater eller underlättar export till andra medlemsstater. Det avgörande är om handeln inom gemenskapen utvecklas annorlunda till följd av den omstridda åtgärden eller om det finns risk för att den gör det.

(38)

Det förekommer en ansenlig handel inom gemenskapen för den produkt som det berörda stödet avser (malt). Under 2004 handlades 1,3 miljoner ton malt i gemenskapen. Det utgjorde ungefär 15 % av den totala maltproduktionen i gemenskapen 2004 (14). Sektorn är således utsatt för konkurrens. Det finns därför en risk för att handeln inom gemenskapen kommer att utvecklas annorlunda till följd av åtgärden.

(39)

Den aktuella åtgärden utgör således stöd enligt artikel 87.1 i fördraget.

Artikel 87.2 i fördraget: undantag

(40)

I artikel 87.2 och 87.3 fastställs ett antal undantag till förbudet i artikel 87.1 i fördraget.

(41)

De undantag som anges i artikel 87.2 är inte tillämpliga med tanke på stödåtgärdens natur och syftet med den. Nederländerna har heller inte åberopat artikel 87.2.

Artikel 87.3 i fördraget: undantag vid kommissionens bedömning

(42)

I artikel 87.3 anges andra former av stöd som kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden. Bedömningen om de är förenliga med fördraget måste göras utifrån gemenskapens synvinkel och inte endast från en viss medlemsstats. För att säkerställa en väl fungerande gemensam marknad måste undantagen till artikel 87.3 tolkas strikt.

(43)

Beträffande artikel 87.3 a påpekas det att stödmottagaren inte är etablerad i ett område där den ekonomiska situationen kan beskrivas som ytterst ogynnsam i enlighet med Riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål  (15) (en bruttonationalprodukt (BNP) per invånare uttryckt i köpkraftsstandard som inte överskrider ett tröskelvärde på 75 % av gemenskapsgenomsnittet). Artikel 87.3 a i fördraget kan därför inte motivera något stöd för produktion, bearbetning och saluföring av produkterna i bilaga I till fördraget.

(44)

Beträffande artikel 87.3 b i fördraget påpekas det att den aktuella stödåtgärden inte är avsedd att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse och det är inte heller avsett att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi.

(45)

Stödet är heller inte avsett eller lämpligt för att uppnå målsättningarna i artikel 87.3 d.

Artikel 87.3 c i fördraget

(46)

Enligt artikel 87.3 c i fördraget kan stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner anses vara förenligt med den gemensamma marknaden, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

(47)

Eftersom Holland Malt inte är ett litet eller medelstort företag enligt kommissionens definition (16), är kommissionens förordning (EG) nr 1/2004 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag som är verksamma inom produktion, bearbetning och saluföring (17) av jordbruksprodukter inte tillämplig. Om investeringsstöd för bearbetning av jordbruksprodukter är förenligt med artikel 87.3 c bedöms därför på basis av punkt 4.2 i riktlinjerna.

Stödberättigande utgifter och stödnivån

(48)

Enligt punkt 4.2.3 i riktlinjerna får de stödberättigande utgifterna omfatta byggnation, förvärv eller förbättring av fast egendom, nya maskiner och utrustning inbegripet programvara för datorer. Stödnivån får inte överstiga 50 % av stödberättigande investeringar i mål 1-områden och 40 % i övriga områden.

(49)

Dessa villkor uppfylls eftersom stödet skulle beviljas för byggnation av byggnader, inköp av tomter för dessa byggnader och utrustning. Dessutom har Nederländerna begränsat det anmälda stödet till högst 13,5 % av de stödberättigande utgifterna.

Ekonomisk bärkraft och gemenskapens minimistandarder

(50)

I punkt 4.2.3 i riktlinjerna fastställs att stödet endast kan beviljas till företag som på grundval av en utvärdering av företagets framtidsutsikter kan bevisas vara ekonomiskt bärkraftiga. Företaget måste uppfylla gemenskapens minimistandarder för miljö, hygien och djurens välfärd.

(51)

Dessa villkor uppfylls. Nederländerna har givit tillräckliga garantier vad gäller den ekonomiska bärkraften både för Bavaria NV och Agrifirm som tillsammans utgör Holland Malt. Dessutom har det vederbörligen visats att mälteriet uppfyller gemenskapens miniminormer inom områdena miljö, hygien och djurskydd i enlighet med det nederländska programmet för landsbygdsutveckling.

Avsättningsmöjligheter på marknaden

(52)

I punkt 4.2.5 i riktlinjerna fastställs att inget stöd får beviljas för investeringar i produkter för vilka det inte finns några normala avsättningsmöjligheter på marknaden. Detta måste bedömas på lämplig nivå med avseende på berörda produkter, typer av investeringar och befintliga och förväntade kapaciteter. I detta syfte måste eventuella produktionsrestriktioner eller begränsningar av gemenskapens stöd inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaderna beaktas.

(53)

Förfarandet enligt artikel 88.2 i fördraget inleddes eftersom man på grundval av de uppgifter som kommissionen hade vid den tiden inte kunde utesluta att det fanns överkapacitet på maltmarknaden.

(54)

Nederländernas och Holland Malts synpunkter med anledning av inledandet av förfarandet avser tre punkter. För det första bestrids överkapaciteten på maltmarknaden (Nederländerna och Holland Malt förnekar emellertid inte att projektet leder till att ytterligare kapacitet skapas på maltmarknaden). För det andra hävdas det att investeringen i anläggningen i Eemshaven i högre grad kommer att påverka handeln med tredjeländer än handeln mellan medlemsstaterna eftersom exporten av malt är ett marknadssegment som är skilt från det som de inhemska maltleverantörerna verkar i. För det tredje förutsätts det att det finns skilda marknader för vanlig malt och malt av högsta kvalitet.

Överkapacitet på maltmarknaden

(55)

Kommissionen har tittat på situationen avseende produktionen av och handeln med malt både på världsnivå och gemenskapsnivå. Eftersom Eurostats statistik för malt är ofullständig (saknade eller konfidentiella uppgifter avseende produktion och export från ett antal länder) har kommissionen använt uppgifter från Euromalt, Internationella spannmålsrådet och H.M. Gaugers rapport om maltkornsmarknaden.

(56)

Vad gäller situationen på världsmarknaden visar uppgifterna från Euromalt att mälteriernas nuvarande världsomfattande leveranskapacitet kraftigt överstiger efterfrågan och att detta även kommer att vara fallet under flera år framåt. Brevet från Euromalt från augusti 2005 (18) innehåller följande tabell beträffande den världsomfattande maltkapaciteten.

Världsomfattande maltkapacitet

(i 1000 ton)

 

2004

Överskott

2006 (uppskattning)

Överskott

EU-15

7 500

 

7 600

 

EU-10

1 200

 

1 150

 

Totalt EU-25

8 700

2 500

8 750

2 700

Ryssland

850

-550

1 550

100

Ukraina

230

-50

330

120

Vitryssland

70

-6

70

-10

Central- och Östeuropa

460

-60

470

-60

Totalt Europa

10 130

1 834

11 170

2 850

NAFTA

3 600

 

3 900

 

Sydamerika

1 220

 

1 370

 

Oceanien:

770

 

950

 

Mellanöstern och Centralasien

200

 

200

 

Afrika

380

 

380

 

Kina

3 000

 

3 300

 

Fjärran Östern

300

 

340

 

Totalt

9 470

-1 300

10 440

-900

Totalt i hela världen

19 780

534

21 610

1 950

(57)

Som visas i tabellen översteg den världsomfattande maltproduktionskapaciteten under 2004 efterfrågan med ungefär en halv miljon ton. Uppskattningar för 2006 visar på en ökning av denna överkapacitet med ungefär 2 miljoner ton.

(58)

I brevet från Euromalt står det att världsproduktionen av öl förväntas fortsätta att öka med i genomsnitt minst mellan 1 och 2 % per år. Denna genomsnittliga ökning är resultatet av en ökning med tvåsiffriga tal i ett antal ”nya” ölområden (Sydamerika, Afrika, Ryssland, Sydostasien och Kina) och en tillbakagång i de ”gamla” regionerna (Västeuropa och Nordamerika). Samtidigt har effektiviteten i de nya bryggeriinvesteringarna i tillväxtområden och tendensen mot ”lättare” ölsorter resulterat i att användningen av malt per liter öl drastiskt har minskat. Euromalt drar därför slutsatsen att den ökande efterfrågan på öl inte kommer att motsvaras av en världsomfattande ökning av efterfrågan på malt under de närmaste åren. Ölkonsumtionens ökningsmönster och den förutspådda fortsättningen av denna har lett till att byggandet av extra maltkapacitet i världen har stimulerats i alltför hög grad så att den nuvarande världsomfattande kapaciteten på utbudssidan väsentligt överstiger efterfrågan och detta kommer att vara fallet under ett antal år framåt. Enligt Euromalt krävs det fortsatta investeringar i mälterier men i Europa behövs det ingen ny kapacitet medan exportmarknaden minskar.

(59)

Den nuvarande världsomfattande överkapaciteten verkar bekräftas av de sjunkande handelssiffrorna för malt vilka presenterades av Internationella spannmålsrådet vid seminariet om maltkorn den 4 och 5 oktober 2005 i Bryssel (19). Enligt Internationella spannmålsrådet har världshandeln i malt under två år sjunkit från 5 621 miljoner ton 2002/2003 till 5 275 miljoner ton 2004/2005 (sista siffran är en uppskattning). För 2005/2006 förväntar sig Internationella spannmålsrådet ytterligare en minskning av mängden handlad malt. Denna nedgående tendens speglas också i det minskande antal exportlicenser som registrerades hos maltexportörerna 2004/2005 (2 219 661 ton) jämfört med 2003/2004 (2 477 849 ton) medan förväntningarna för 2005/2006 är lite lägre än för 2004/2005 (20). Även rapporten från RM International (21) förväntas visa på en världsomfattande överkapacitet. På grund av de nya mälteriernas högre standardkapacitet och eftersom världsproduktionen har ökat långsammare under de senaste åren kommer ny maltproduktion att långsammare sugas upp av efterfrågan.

(60)

I sitt brev av den 14 oktober 2005 hävdar Nederländerna att den världsomfattande efterfrågan på malt förväntas öka med 10 % till år 2010. Det hänvisas till Internationella spannmålsrådets presentation på seminariet om maltkorn den 4 och den 5 oktober 2005 i Bryssel. I denna presentation anges, vad gäller prognoserna för 2010, att den världsomfattande maltkapaciteten förväntas öka med 10 %. Det verkar inte lämpligt att använda den världsomfattande maltkapaciteten som en indikator på efterfrågan såsom Nederländerna verkar göra.

(61)

Under de kommande åren verkar världsmarknaden för malt påverkas av två viktiga utvecklingar. För det första är det ökningen av ölkonsumtionen i de ”nya” ölområdena. Det återstår emellertid att se i vilken utsträckning gemenskapens maltsektor kommer att kunna dra fördel av denna ökning.

(62)

Ökningen av ölproduktionen i Kina har inte lett till en betydande ökning av maltimporten. Enligt rapporten från Rabobank om den världsomfattande maltsektorn (22) har den importerade mängden malt inte ökat, inte ens efter det att importtullen sänktes väsentligt 2002, eftersom Kinas omfattande bearbetningsindustri gynnar importen av maltkorn.

(63)

Den ökande konsumtionen och produktionen av öl i Sydostasien har till största delen blivit möjlig genom en ökad import av malt från Australien tack vare den geografiska närheten och frihandelsöverenskommelserna med det landet.

(64)

De mälterier i gemenskapen som ligger vid djuphavshamnar, t.ex. Holland Malt, ser ut att befinna sig i en god position för att tillfredsställa den ökande efterfrågan på malt i Sydamerika och Afrika. Vad gäller Sydamerika kommer den nya maltkapaciteten som för närvarande håller på att byggas i Argentina i alla fall delvis att kunna uppfylla den ökande efterfrågan på malt. Dessutom kommer utvidgningen av Mercosur med Venezuela och kanske även med andra sydamerikanska länder eventuellt leda till att malthandeln i Sydamerika ökar.

(65)

Utvecklingen i Ryssland är en annan viktig faktor vad gäller världsmarknaden för malt. Ryssland har en total maltkapacitet på 1 miljon ton och håller på att bygga ytterligare kapacitet på 450 000 ton. Då tillgången på god maltkorn kommer i kapp denna kapacitetsökning kommer Ryssland att bli självförsörjande och förmodligen en exportör av malt.

(66)

På grundval av det som nämns ovan ser kommissionen inga tecken på att den nuvarande situationen med överkapacitet på världsmarknaden för malt kommer att förändras under de närmaste åren. Vad gäller världshandeln för malt till och med 2010 verkar Internationella spannmålsrådet förutspå en relativt stabil volym eftersom ”nedgången i Ryssland kompenseras av tillväxten i Sydamerika” såsom uppges i presentationen på seminariet om maltkorn i oktober 2005.

(67)

Vad gäller situationen i gemenskapen för produktionskapaciteten för och handeln med malt uppges det att Holland Malts mälteri i Eemshaven blev driftsklart i april 2005. I Euromalts brev från augusti 2005 står det att gemenskapen, trots stängningen av ett antal mälterier på grund av låg lönsamhet, fortfarande har en överkapacitet på malt på minst 500 000 – 700 000 ton (för gemenskapen uppgår kapaciteten till 8 800 000 ton, konsumtionen till 5 900 000 ton och exporten till 2 250 000 ton).

(68)

Enligt Euromalt kommer lönsamheten för maltsektorn i gemenskapen under 2005/2006 att nå ett bottenläge genom det stora antal företag som går med förlust och där kostnaderna endast delvis täcks. Förmodligen till följd av denna låga lönsamhet ansökte den stora tyska maltproducenten Weissheimer i Andernach om konkurs under våren 2006. Dessutom har andra maltproduktionsanläggningar stängts, bland annat fyra fabriker i Förenade kungariket, två i Tyskland och en i Frankrike. Det handlar här om gamla enheter i stora företag. Andra maltproducenter har beslutat att tillfälligt stänga en del av sin kapacitet. I andra fall har gammal maltproduktionskapacitet ersatts med ny. Den därav resulterande totala maltkapaciteten i gemenskapen i juli 2006 uppskattas av H.M. Gauger till 8 800 000 ton (23), varvid uppskattningarna av konsumtionen i och importen från gemenskapen är jämförbar med dem som anges i Euromalts brev från augusti 2005. Detta skulle fortfarande innebära en överkapacitet på ungefär 600 000 ton.

(69)

I brevet från oktober 2005 hävdar Nederländerna att den av Euromalt nämnda siffran på 500 000 – 700 000 ton överkapacitet i maltsektorn i gemenskapen är baserad på s.k. name plate-kapacitet dvs. en produktion under 24 timmar per dag, 7 dagar per vecka och 365 dagar per år. Man har inte tagit hänsyn till perioder då produktionen står stilla till följd av underhåll, störningar och översyn, vilket gör att det är osäkert om det verkligen handlar om överkapacitet.

(70)

Kommissionen har tittat på de faktiska kapacitets- och produktionssiffrorna för maltsektorn i gemenskapen under de senaste åren. Den har använt sig av följande tabell från H.M Gaugers statistiska översikt från 2004/2005 som baseras på nationell statistik, Euromalt och Eurostat som källor.

Total maltkapacitet och -produktion i gemenskapen

 

Kapacitet (i ton:)

Produktion (ton)

2002

8 613 304

8 455 119

2003

8 632 525

8 595 156

2004

8 818 633

8 644 575

(71)

Siffrorna i tabellen tyder på ett utnyttjande av den totala kapaciteten på minst 98 % under åren 2002–2004. Sifforna i rapporten från Frontier Economics (24) tyder på en jämförbar procentsats vad gäller utnyttjandet. Under 2005 låg utnyttjandeprocentsatsen lägre med en maltproduktion i gemenskapen på 8,4 miljoner ton vid en kapacitet på 8,8 miljoner ton. För regleringsåret 2006/2007 förväntas en total produktion på 8,0 miljoner ton vid en kapacitet på 8,8 miljoner ton (25). Dessa lägre utnyttjandegrader verkar emellertid spegla maltföretagens reaktion på den låga lönsamheten, dvs. deras beslut om att producera mindre malt och tillfälligt stänga produktionskapacitet. För regleringsåret 2006/2007 kan en del av förklaringen också bero på den dåliga skörden av maltkorn. Siffrorna för 2002 till och med 2004 visar att det är tekniskt möjligt att använda minst 98 % av den totala produktionskapaciteten. Denna höga procentsats för den faktiska förbrukningen av den totala kapaciteten verkar inte vara något skäl för att tvivla på överkapaciteten av maltsektorn i gemenskapen.

(72)

I framtiden måste, såsom anges i Euromalts brev från augusti 2005, ”mindre, gammal och ineffektiv kapacitet stängas. Det kommer att vara en långsam process med tanke på strukturen i sektorn i vissa medlemsstater”. Denna process verka ha påskyndats under 2006. Vid mitten av 2006 verkar produktionen av malt i gemenskapen återigen ha kommit i balans med den faktiska efterfrågan då maltproducenterna har lärt sig att begränsa sin produktion till de möjliga säljvolymerna (26). Även efter den ovannämnda permanenta stängningen av gamla maltproduktionsanläggningar överstiger emellertid den totala produktionskapaciteten av malt i gemenskapen fortfarande den faktiska efterfrågan med ungefär 600 000 ton. Dessutom väntas ingen ökning av efterfrågan i gemenskapen, med tanke på den stagnerande ölkonsumtionen, medan exporten från gemenskapen kommer att äga rum på en världshandel som förväntas vara relativt stabil under de kommande åren. Kommissionen har följaktligen inga tydliga bevis för att den nuvarande situationen med överkapacitet snabbt kommer att förändras.

Följder för handeln mellan medlemsstaterna

(73)

Nederländerna och Holland Malt anser att investeringen i fabriken i Eemshaven i högre grad kommer att påverka handeln med tredjeländer än handeln mellan medlemsstaterna eftersom exporten av malt är ett marknadssegment som är skilt från det som de inhemska maltleverantörer som inte är belägna vid havet verkar i.

(74)

Kommissionen medger att en del av maltkapaciteten i gemenskapen består av små privatägda företag och familjeföretag som inte är belägna vid havet och som framförallt producerar för den inhemska marknaden. En del av deras produktion kan emellertid också vara avsedd för export, och i det fallet skulle de bli utsatta för konkurrens från andra mälterier i gemenskapen som huvudsakligen är inriktade på export (t.ex. Holland Malt).

(75)

Dessutom finns det stora grupper i maltsektorn i gemenskapen som säljer sin malt både i och utanför gemenskapen. Holland Malt hör till denna kategori med sitt läge vid en djuphavshamn från vilken den kan betjäna både gemenskapsmarknaderna samt marknaderna utanför gemenskapen. Mälterier i gemenskapen som i första hand var inriktade på export till andra marknader skulle därför få konkurrens från Holland Malt. Samma sak gäller för mälterier i gemenskapen som framförallt säljer på den inre marknaden eftersom Holland Malt fortfarande förväntas sälja en ansenlig mängd malt till europeiska länder. I sin företagsplan från augusti 2003 anger Holland Malt att man förväntar sälja 71 540 ton till europeiska kunder (jämfört med en förväntad försäljning till Asien på 28 100 ton, Latinamerika på 40 600 ton och Ryssland på 29 000 ton).

(76)

Det kan väl uppstå situationer där mälterier som huvudsakligen är inriktade på export till länder utanför gemenskapen (som Holland Malt) inte hittar några köpare för den produktion som är planerad för dessa kunder, i vilket fall de kanske försöker att sälja sin produktion i gemenskapen. Även det omvända fallet kan äga rum. Kommissionen anser inte att segmenten i och utanför gemenskapen är helt och hållet skilda segment. Det finns kopplingar där utvecklingen utanför gemenskapen påverkar utvecklingen innanför gemenskapen och vice versa.

(77)

Med tanke på vad som nämns ovan är kommissionen inte överens om slutsatsen i rapporten från Frontier Economics att det inte finns några tecken på att det stöd som beviljas Holland Malt kommer att leda till en förändring av försäljningen av malt från de andra europeiska producenterna, utöver det som ändå skulle äga rum. Kommissionen kan inte utesluta sådana förändringar vad gäller försäljningen av malt från andra maltproducenter i gemenskapen till kunder i och utanför gemenskapen. Den drar därför slutsatsen att stödet kan påverka handeln och konkurrensen mellan medlemsstaterna.

En marknad för malt av högsta kvalitet

(78)

Kommissionen har uppmärksammat de uppgifter (inklusive brev från tredje man) som Nederländerna och Holland Malt har skickat om utvecklingen av HTST-malt (27). Nederländerna, Holland Malt och de berörda parterna beskriver HTST-malt som en maltsort som har andra kännetecken än vanlig malt och som ger ölet mer smak och arom, en bestående friskhet och längre hållbarhet.

(79)

Enligt Nederländerna och Holland Malt kan HTST-malt beskrivas som malt av högsta kvalitet. Med beaktande av de unika fysiska kännetecknen, den tydliga kvaliteten och den högre prisklassen är det enligt dem knappast möjligt att förväxla HTST-malt med vanlig malt. HTST-malt förväntas skapa en egen efterfrågan och marknad.

(80)

Kommissionen medger att HTST-malt kan ha särskilda kännetecken och högre kvalitet. Det måste emellertid fastställas om det finns en separat marknad för malt av högsta kvalitet (som kan betjänas av HTST-malt) utöver marknaden för vanlig malt. Förstainstansrätten har fastställt att det endast kan vara tal om en åtskild marknad om

”produkten i fråga, genom sina utmärkande egenskaper, kunna särskiljas från andra tjänster eller produkter i det avseendet att de inte får vara utbytbara mot dem mer än i ringa utsträckning och endast vara utsatt för knappt märkbar konkurrens från dem. Inom denna ram skall graden av utbytbarhet mellan produkterna bedömas i förhållande till deras objektiva egenskaper och med hänsyn till strukturen på efterfrågan, utbudet på marknaden och konkurrensvillkoren.” (28)

(81)

Beträffande strukturen på tillgången och efterfrågan på marknaden och konkurrensvillkoren har kommissionen fått synpunkter från flera berörda parter (huvudsakligen nationella mälteriföreningar) i vilka det anges att det inte kan göras någon skillnad mellan vanlig malt och malt av högsta kvalitet. Enligt dessa synpunkter är malt snarare en produkt av generisk natur, med små variationer vad gäller kännetecknen och föremål för av bryggerisektorn ålagda kvalitetsnormer. Huvuddelen av mälteriernas kunder verkar endast efterfråga högvärdig malt som uppfyller deras specifikationer och alla krav på livsmedelssäkerhet.

(82)

Graden av utbytbarhet mellan olika sorters malt från olika mälterier verkar därför vara mycket ringa eftersom alla dessa företag måste producera malt av högsta kvalitet för att tillfredsställa kundernas krav.

(83)

Detta verkar bekräftas genom indikationer som tyder på att premiumöl inte nödvändigtvis produceras med malt som har en annan kvalitet än den som används vid produktionen av vanligt öl. Enligt Nederländerna kommer Holland Malt i första hand att producera sin HTST-malt för ölmarknadens premiumsegment. Nederländerna hävdar att det för produktionen av sådant premiumöl krävs råvaror med hög kvalitet och kännetecken som ger detta öl en bättre smak. I sitt brev hänvisar Holland Malt till rapporten ”Just Drinks.com 2004 report” (29), i vilken – enligt Holland Malt – stora bryggerier hävdar att premiumöl till sin natur är en bättre dryck med en fylligare och mer karakteristisk smak.

(84)

Enligt kommissionen hänvisar denna mening i rapporten emellertid till den uppfattning som konsumenten har av premiumöl och inte till ett uttalande från de stora bryggerierna. På sidan 59 i rapporten fastställs det att konsumenten enligt Scottish & Newcastle har uppfattningen att ett premiummärke har högre kvalitet och mer status. Nyckelfaktorn är uppfattningen om högre kvalitet – premiumöl är till sin natur en bättre dryck med en fylligare och mer karakteristisk smak.

(85)

I sammanfattningen av den rapport som Holland Malt har presenterat står det att ”vid intervjuer som just-drinks.com har gjort med ett antal viktiga aktörer i den globala bryggerisektorn visade det sig att premiumöl egentligen är en marknadsföringsidé”. Dessutom står det i rapporten att standardöl kan bli premiumöl i en viss region eller ett visst land i en region och att de viktigaste internationella bryggerierna anpassar sina marknadsföringsstrategier till de olika marknaderna. Sorter som i vissa regioner betraktas som premiummärken betraktas inte nödvändigtvis som sådana i andra regioner. Dessutom står det i rapporten att ”läsaren måste vara medveten om att det vid en jämförelse av efterfrågan på premiumöl mellan olika år och trender över ett antal år visar att efterfrågan varierar beroende på förändringar av den bild som konsumenten har och inte har beroende på förändringar i produktspecifikationen. Såsom Interbrew påpekar är det konsumenterna, inte branschen, som bestämmer vad som är premium.”

(86)

Det faktum att produktspecifikationen inte är någon viktig faktor för att fastställa vilka ölsorter som skall betraktas som premiumöl visar att de olika maltsorterna, under förutsättning att de uppfyller de (minsta) kvalitetsstandarder som bryggerisektorn har, är inbördes mycket lätt utbytbara. Det hänvisas också till denna inbördes utbytbarhet i koncentrationsärendet Hugh Baird/Scottish and Newcastle (30). Vad gäller den berörda produktmarknaden hävdar de anmälande parterna (Hugh Baird och Scottish and Newcastle) att den är minst lika omfattande som maltmarknaden. I beslutet står det att även om maltmarknaden bevisligen är uppdelad i en malt- och en destillationsmarknad, anser parterna att det inte finns någon grund för detta med tanke på den höga graden av utbytbarhet på utbudssidan.

(87)

Dessutom har kommissionen, då den studerat de statistiska källorna för maltproduktionen, inte upptäckt någon åtskild marknad för premiumöl. Tvärtom tillhandahåller alla dessa källor (Eurostat, Euromalt, Internationella spannmålsrådet) endast uppgifter för den allmänna maltmarknaden. Nederländerna och Holland Malt har själva inte tillhandahållit några uppgifter om den existerande kapaciteten för, eller produktionen av, malt av högsta kvalitet. I anförandet om överkapacitet har de tvärtom hänvisat till siffror för malt (som en produkt) utan att göra åtskillnad mellan vanlig malt och malt av högsta kvalitet.

(88)

Kommissionen anser därför att det inte går att dra någon tydlig gräns mellan båda kategorierna (vanlig malt och malt av hög kvalitet). Det kanske finns skillnader vad gäller kvalitet, men dessa verkar emellertid inte vara av sådant slag att utbytbarheten mellan maltsorter eller konkurrensen mellan mälterier begränsas i nämnvärd grad.

(89)

På grundval av ovannämnda slutsatser om överkapaciteten på maltmarknaden, de möjliga effekterna av den berörda stödåtgärden på handeln mellan medlemsstaterna och bristen av en tydligt åtskild marknad för malt av högsta kvalitet anser kommissionen att stödåtgärden inte överensstämmer med punkt 4.2.5 i riktlinjerna, i vilken det fastställs att inget stöd får beviljas för investeringar i produkter för vilka det inte går att hitta några normala avsättningsmöjligheter på marknaden.

Stöd för ett mälteri i Litauen

(90)

Holland Malt påpekar att situationen på världsmarknaden för malt inte hindrade kommissionen från att bevilja investeringsstöd för ett mälteri i Litauen.

(91)

Kommissionen påpekar att den inte har beviljat något statligt stöd för en investering i ett mälteri i Litauen efter landets anslutning till gemenskapen den 1 maj 2004. Före det datumet gällde inga bestämmelser om statligt stöd för jordbruksprodukter i Litauen. I vilket fall som helst är andra medlemsstaters bristande uppfyllande av sina skyldigheter enligt artiklarna 87 och 88 i fördraget inte relevanta vad gäller frågan om huruvida den medlemsstat mot vilken förfarandet i artikel 88.2 i fördraget har inletts har beviljat (olagligt) stöd (31).

(92)

I detta hänseende vill kommissionen också nämna att den har inlett det formella granskningsförfarande som fastställs i artikel 88.2 i fördraget efter det att Spanien hade anmält sin avsikt att bevilja stöd till mälteriet Maltacarrión S.A (32). Förfarandet inleddes på samma grunder som det föreliggande, dvs. att det inte kan uteslutas att det finns överkapacitet på maltmarknaden. Efter det att detta förfarande inleddes drog Spanien tillbaka sin anmälan av stödet ifråga.

Regionala aspekter

(93)

Kommissionen medger och kommer inte att bestrida den regionala utvecklingens betydelse inom ramen för stödet till Holland Malt, såsom angivits av Nederländerna och olika berörda parter. I detta hänseende passar projektet väl in med IPR-ordningen.

(94)

Projektet måste emellertid uppfylla alla krav för investeringsstöd vad gäller bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter som fastställs i riktlinjerna. Eftersom det inte uppfyller åtminstone ett viktigt krav, kan kommissionen inte godkänna det statliga stödet för projektet, trots dess positiva aspekter för den regionala utvecklingen.

VI   SLUTSATS

(95)

Av ovannämnda skäl anser kommissionen att stödet till Holland Malt inte är förenligt med artiklarna 87 och 88 i fördraget. Stödåtgärden är inte förenlig med punkt 4.2.5 i riktlinjerna i vilken det fastställs att stöd inte får beviljas till investeringar för produkter för vilka det inte finns normala avsättningsmöjligheter på marknaden.

(96)

Nederländerna har i sitt brev av den 17 december 2004 tillkännagivit att stödet beviljades under förutsättning att kommissionen godkände det. Stöd som trots detta villkor ändå har betalats ut, måste betalas tillbaka.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Det statliga stöd som Nederländerna beviljat Holland Malt BV i form av ett bidrag på 7 425 000 euro, under förbehåll att kommissionen godkänner det, är inte förenligt med den gemensamma marknaden.

Artikel 2

Nederländerna skall dra tillbaka det statliga stöd som avses i artikel 1.

Artikel 3

1.   Nederländerna skall vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att från stödmottagaren återkräva det stöd som avses i artikel 1 och som olagligen redan utbetalats till stödmottagaren.

2.   Återkravet skall ske utan dröjsmål och i enlighet med förfarandena i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa detta beslut. Det stöd som skall återkrävas skall innefatta ränta som löper från den dag stödet stod till stödmottagarens förfogande till den dag det har återbetalats. Räntan skall beräknas på grundval av den referensränta som används vid beräkningen av bidragsekvivalenten inom ramen för reglerna för regionalstöd.

Artikel 4

Nederländerna skall inom två månader från delgivningen av detta beslut underrätta kommissionen om vilka åtgärder som har vidtagits för att följa beslutet.

Artikel 5

Detta beslut riktar sig till Konungariket Nederländerna.

Utfärdat i Bryssel den 26 september 2006.

På kommissionens vägnar

Mariann FISCHER BOEL

Ledamot av kommissionen


(1)  EUT C 154, 25.6.2005, s. 6.

(2)  Se fotnot 1

(3)  Regionale investeringsprojecten 2000 (IPR 2000-2006), N 549/99. Godkända den 17 augusti 2000 genom skrivelse SG(2000) D/106266.

(4)  Wijziging Regionale investeringsprojecten 2000, N831/2001. Godkänd den 18 februari 2002 genom skrivelse SG(2002) D/233.

(5)  EGT C 28, 1.2.2000, s. 2.

(6)  Brev av den 23 juli 2004 om beviljande av stöd för byggande av mälterier.

(7)  Ett brev från Dr. Krottenthaler från universitetet i Weihenstephan från maj 2005.

(8)  RM International, Malt Market Report, 22 april 2005; Rabobank, The malt industry, a changing industry structure, driven by emerging beer markets, mars 2005; H.M. Gauger, Market report, maj 2005 H.M. Gauger är en mäklare/konsult i maltbranschen som ger ut en månadsrapport om maltmarknaden med uppgifter om maltproduktionen och -handeln.

(9)  En mellanstatlig organisation inom sektorn för spannmålshandel.

(10)  Euromalt: ”The EU malting industry”, augusti 2005.

(11)  Frontier Economics: ”Holland Malt”, oktober 2005.

(12)  EUT L 270, 21.10.2003, s. 78. Förordningen ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 1154/2005 (EUT L 187, 19.7.2005, s. 11).

(13)  EG-domstolens beslut av den 17 september 1980 i mål C-730/79, Philip Morris mot kommissionen, REG s. 2671, punkterna 11 och 12.

(14)  Källa: H.M. Gauger Statistical Digest 2004-2005.

(15)  EGT C 74, 10.3.1998, s. 9.

(16)  Kommissionens rekommendation av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (EUT L 124, 20.5.2003, s. 36).

(17)  EUT L 1, 3.1.2004, s. 1.

(18)  Se fotnot 10.

(19)  Presentation av John Tjaardstra om tendenserna i produktionen och konsumtionen av öl, maltkorn och malt.

(20)  Rapport nr 5 från H.M. Gauger, 2 juni 2006. Enligt denna rapport förväntas den totala exporten uppgå till 2 140 miljoner ton.

(21)  Se fotnot 8.

(22)  Se fotnot 8.

(23)  H.M. Gauger, juli 2006 – State of the European Malt Industry.

(24)  Se fotnot 11.

(25)  H.M. Gauger Market report nl. 4, 2 maj 2006.

(26)  H.M. Gauger, juli 2006 – State of the European Malt Industry.

(27)  Bühlers förklaring om Holland Malts teknik, inte daterad.

Brev från universitetet Freising – Weihenstephan, München, maj 2005.

Brev från en berörd part med företagshemligheter som följaktligen vill behandlas anonymt.

(28)  Förstainstansrättens beslut av den 21 oktober 1997 i mål T-229/94, Deutsche Bahn AG mot Europeiska kommissionen, REG II-1689, punkt 10.

(29)  www.just-drinks.com, ”A global market review of premium beer – with forecasts to 2010”.

(30)  Mål nr. IV/M.1372, 18.12.1998.

(31)  Se t. ex. förstainstansrättens beslut av den 30 april 1998 i mål T-214/95, Het Vlaamse Gewest (flamländska regionen) mot Europeiska kommissionen, REG II-717, punkt 54.

(32)  Mål C 48, 21.12.2005, (ännu inte offentliggjord i EUT).


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/88


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 26 oktober 2006

om inrättande av Genomförandeorganet för det transeuropeiska transportnätet genom tillämpning av rådets förordning (EG) nr 58/2003

(2007/60/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 58/2003 av den 19 december 2002 om stadgar för de genomförandeorgan som ansvarar för vissa uppgifter som avser förvaltningen av gemenskapsprogram5 (1), särskilt artikel 3.1 i denna, och

av följande skäl:

(1)

Förordning (EG) nr 58/2003 ger kommissionen behörighet att inrätta genomförandeorgan enligt de allmänna stadgarna i förordningen och ge dem i uppdrag att sköta vissa uppgifter som avser förvaltningen av ett eller flera gemenskapsprogram eller -åtgärder.

(2)

Genom att inrätta genomförandeorgan kan kommissionen inrikta sig på prioriterad verksamhet och uppdrag som inte kan läggas ut på entreprenad, men samtidigt behålla ledningen, kontrollen och det slutliga ansvaret för den verksamhet som förvaltas av genomförandeorganen.

(3)

Förvaltningen av gemenskapsåtgärden inom området för det transeuropeiska transportnätet avser genomförandet av projekt som inte kräver några politiska beslut men däremot avancerade tekniska och ekonomiska kunskaper under hela projektets löptid.

(4)

Genomförandet av denna gemenskapsåtgärd får delegeras till ett genomförandeorgan med tydlig åtskillnad mellan å ena sidan planeringen, fastställandet av prioriteringar och utvärderingen av programmet, som skall skötas av kommissionens avdelningar, och å andra sidan genomförandet av projekt, som skall anförtros genomförandeorganet.

(5)

En lönsamhetsanalys som genomförts i detta syfte har visat att inrättandet av ett genomförandeorgan skulle öka effektiviteten vid genomförandet av det transeuropeiska transportnätet och kostnaderna skulle minska. Med tanke på det transeuropeiska transportnätets karaktär bör huvudvikten ligga på delegering av tekniska uppgifter och det grundläggande målet vara att stärka banden mellan det transeuropeiska transportnätet och medlemsstaternas experter.

(6)

För att uppnå kommissionens mål, och under dess kontroll, skall organet mobilisera expertis på hög nivå. Inrättandet av organet bör dessutom säkerställa ett så effektivt genomförande av det transeuropeiska transportnätet som möjligt genom att rekryteringen av personal som är specialiserad på frågor som har med det transeuropeiska transportnätet att göra underlättas.

(7)

Inrättandet av organet bör öka flexibiliteten vid genomförandet av gemenskapsåtgärder inom området för det transeuropeiska transportnätet. Organets årliga arbetsprogram bör bl.a. bidra till att förverkliga de årliga prioriteringarna för genomförandet av det transeuropeiska transportnätet som planerats och beslutats av kommissionen. Organet bör dessutom säkerställa en bättre samordning av finansieringen med andra gemenskapsinstrument.

(8)

En förvaltning baserad på organets resultat, med införande av nödvändiga kontroll- samordningsförfaranden och -rutiner bör göra det möjligt att förenkla de förfaranden som tillämpas av kommissionens enheter vid genomförandet av det transeuropeiska transportnätet. Kommissionens enheter kommer att kunna dra nytta av organets tekniska arbete i sitt arbete med att utveckla de uppdrag som förutsätter bedömningar av politisk karaktär.

(9)

Organets samarbete med kommissionens enheter och fullbordandet av de särskilda uppdrag bör göra det möjligt att synliggöra i gemenskapsåtgärderna inom området för det transeuropeiska transportnätet.

(10)

Åtgärderna i detta beslut är förenliga med yttrandet från kommittén för genomförandeorgan.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Inrättande av organet

1.   Härmed inrättas ett genomförandeorgan (nedan kallat ”organet”) som skall förvalta gemenskapens åtgärder på det transeuropeiska transportnätsområdet och vars stadgar är fastställda i förordning (EG) nr 58/2003.

2.   Organets beteckning skall vara ”Genomförandeorgan för det transeuropeiska transportnätet”.

Artikel 2

Placering

Genomförandeorganet skall vara placerat i Bryssel.

Artikel 3

Organets verksamhetsperiod

Genomförandeorganet skall inrättas för en period som börjar den 1 november 2006 och slutar den 31 december 2008.

Artikel 4

Syfte och uppgifter

1.   Organet skall inom ramen för gemenskapsåtgärderna inom området för det transeuropeiska transportnätet utföra de uppgifter som rör beviljandet av gemenskapsstöd i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2236/95/EG (2) med undantag för planering, fastställandet av prioriteringar, utvärdering av programmet, antagande av finansieringsbeslut och övervakningen av programmets lagenlighet. Det skall bland annat utföra följande uppgifter:

(a)

Att förvalta den förberedande fasen, finansieringen och uppföljningen av det finansiella stöd som beviljats projekt av gemensamt intresse i enlighet med budgeten för det transeuropeiska transportnätet samt utföra nödvändiga kontroller, genom att organet fattar beslut i enlighet med kommissionens delegeringsbeslut.

(b)

Att sköta samordningen med andra gemenskapsinstrument genom att säkerställa en bättre samordning mellan åtgärderna under hela tidsperioden för prioriterade projekt som också får bistånd från strukturfonderna, Sammanhållningsfonen samt från Europeiska investeringsbanken.

(c)

Att ge tekniskt bistånd till projektinitiativtagarna vad gäller projektens finansieringsteknik och utarbetandet av gemensamma utvärderingsmetoder.

(d)

Att anta budgetgenomförandebestämmelser för inkomster och utgifter samt, på grundval av kommissionens delegering, för alla de åtgärder som förvaltningen av gemenskapsåtgärderna inom området för det transeuropeiska transportnätet kräver och som föreskrivs genom rådets förordning (EG) nr 2236/95 (3), särskilt i samband med tilldelning av kontrakt och subventioner.

(e)

Att samla in, analysera och tillhandahålla kommissionen alla uppgifter som är nödvändiga för genomförandet av det transeuropeiska nätet.

(f)

Att tillhandahålla allt tekniskt och administrativt stöd som kommissionen begär.

2.   Genomförandet av de uppgifter som fastställs i punkt 1 b skall inte påverka inte myndigheternas ansvar för förvaltningen av de operativa program som samfinansieras av strukturfonder eller Sammanhållningsfonden vad gäller urvalet eller genomförandet av projekt som tillhör det transeuropeiska transportnätet och inte heller medlemsstaternas ekonomiska ansvar inom ramen för den delade förvaltningen av dessa program.

3.   Förutom de uppgifter som anges i punkt 1 kan organet, efter yttrande från kommittén för genomförandeorgan, bli ombedd av kommissionen att utföra liknande uppgifter inom ramen för andra gemenskapsprogram eller -åtgärder, i enlighet med artikel 2 i förordning (EG) nr 58/2003. Dessa program eller åtgärder måste dock ligga inom ramen för gemenskapsåtgärderna inom området för det transeuropeiska transportnätet.

4.   Kommissionen skall i delegeringsbeslutet närmare ange de uppgifter som anförtros genomförandeorganet och beslutet skall justeras om organet eventuellt får ytterligare uppgifter. Beslutet skall i informationssyfte skickas till kommittén för genomförandeorgan.

Artikel 5

Organisation

1.   Genomförandeorganet skall ledas av en styrelse och en direktör som utses av kommissionen.

2.   Ledamöterna i styrelsen skall utses för den period som anges i artikel 3.

3.   Organets direktör skall utses för den period som anges i artikel 3. .

Artikel 6

Bidrag

Genomförandeorganet skall få ett bidrag ur Europeiska gemenskapernas allmänna budget, som skall tas från anslagen för gemenskapsåtgärder inom området för det transeuropeiska transportnätet och i förekommande fall från anslagen för andra gemenskapsprogram eller -åtgärder som genomförandeorganet förvaltar i enlighet med artikel 4.3.

Artikel 7

Kontroll och genomföranderapporter

Organet skall vara underkastat kommissionens kontroll och skall regelbundet redovisa genomförandet av gemenskapsåtgärderna inom ramen för det transeuropeiska transportnätet enligt de villkor och tidsperioder som fastställs i delegeringsbeslutet.

Artikel 8

Genomförande av driftsbudgeten

Organet skall genomföra sin driftsbudget enligt bestämmelserna i kommissionens förordning (EG) nr 1653/2004 (4).

Utfärdat i Bryssel den 26 oktober 2006.

På kommissionens vägnar

Jacques BARROT

Kommissionens vice ordförande


(1)  EUT L 11, 16.1.2003, s. 1.

(2)  EGT L 228, 23.9.1995.

(3)  EGT L 228, 23.9.1995, s. 1.

(4)  EUT L 297, 22.9.2004, s. 6.


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/91


BESLUT NR 1/2006 från den gemensamma veterinärkommitté som inrättats genom avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om handel med jordbruksprodukter

av den 1 december 2006

om ändring av tilläggen 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 10 till bilaga 11 till avtalet

(2007/61/EG)

KOMMITTÉN HAR BESLUTAT FÖLJANDE

med beaktande av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om handel med jordbruksprodukter (nedan kallat ”jordbruksavtalet”), särskilt artikel 19.3 i bilaga 11, och

av följande skäl:

(1)

Jordbruksavtalet trädde i kraft den 1 juni 2002.

(2)

Genom artikel 19.1 i bilaga 11 till jordbruksavtalet inrättas en gemensam veterinärkommitté med uppgift att behandla de frågor som uppstår i samband med den nämnda bilagan och dess tillämpning och ansvara för de uppgifter som kommittén tilldelas i den bilagan. Enligt artikel 19.3 får gemensamma veterinärkommittén ändra tilläggen till bilaga 11 till jordbruksavtalet för att anpassa eller uppdatera dem.

(3)

Tilläggen 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 11 till bilaga 11 till jordbruksavtalet ändrades första gången genom beslut nr 2/2003 av den gemensamma veterinärkommitté som inrättats genom avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om handel med jordbruksprodukter av den 25 november 2003 om ändring av tilläggen 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 11 till bilaga 11 till avtalet (1).

(4)

Tilläggen 1, 2, 3, 4, 5 och 11 till bilaga 11 till jordbruksavtalet ändrades senast genom beslut nr 2/2004 av den gemensamma veterinärkommitté som inrättats genom avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om handel med jordbruksprodukter av den 9 december 2004 om ändring av tilläggen 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 11 till bilaga 11 till avtalet (2).

(5)

Tillägg 6 till bilaga 11 till jordbruksavtalet ändrades en andra gång genom beslut nr 1/2005 av gemensamma veterinärkommittén, inrättad genom avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om handel med jordbruksprodukter av den 21 december 2005 om ändring av tillägg 6 till bilaga 11 till avtalet (3).

(6)

Schweiziska edsförbundet har åtagit sig att i sin nationella lagstiftning införa bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG av den 17 november 2003 om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen, om ändring av rådets beslut 90/424/EEG och om upphävande av rådets direktiv 92/117/EEG (4), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen (5) samt kommissionens förordning (EG) nr 1003/2005 av den 30 juni 2005 om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 beträffande ett gemenskapsmål för minskning av prevalensen av vissa serotyper av salmonella i avelsflockar av Gallus gallus och om ändring av förordning (EG) nr 2160/2003 (6).

(7)

Schweiziska edsförbundet har åtagit sig att i sin nationella lagstiftning införa bestämmelserna i rådets direktiv 97/78/EG av den 18 december 1997 om principerna för organisering av veterinärkontroller av produkter från tredjeländer som förs in i gemenskapen (7).

(8)

Schweiziska edsförbundet har åtagit sig att i sin nationella lagstiftning införa bestämmelserna i kommissionens förordning (EG) nr 2073/2005 av den 15 november 2005 om mikrobiologiska kriterier för livsmedel (8), kommissionens förordning (EG) nr 2074/2005 av den 5 december 2005 om tillämpningsåtgärder för vissa produkter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 och för genomförandet av offentliga kontroller enligt Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, om undantag från Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och om ändring av förordningarna (EG) nr 853/2004 och (EG) nr 854/2004 (9) samt kommissionens förordning (EG) nr 2075/2005 av den 5 december 2005 om fastställande av särskilda bestämmelser för offentlig kontroll av trikiner i kött (10).

(9)

Tillägg 1 i bilaga 11 till jordbruksavtalet bör ändras så att hänsyn tas till lagstiftningen i Europeiska gemenskapen och i Schweiz om zoonoser och de närmare bestämmelserna för handeln mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet.

(10)

Tilläggen 1, 2, 3, 4, 5 och 10 till bilaga 11 till jordbruksavtalet bör ändras med hänsyn till förändringar i Europeiska gemenskapens och Schweiz lagstiftning som gällde den 1 juli 2006.

(11)

De sanitära åtgärder som föreskrivs i schweizisk lagstiftning erkänns som likvärdiga för handelssyften när det gäller animaliska produkter avsedda som livsmedel. Tillägg 6 i bilaga 11 till jordbruksavtalet bör därför ändras.

(12)

Bestämmelserna i tilläggen 5 och 10 i bilaga 11 till jordbruksavtalet kommer att tas upp till förnyad behandling i gemensamma veterinärkommittén senast ett år efter att detta beslut har trätt i kraft.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Tilläggen 1, 2, 3, 4, 6 och 10 till bilaga 11 till avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om handel med jordbruksprodukter skall ersättas med de tillägg som återges i bilagan till det här beslutet.

Artikel 2

Tillägg 5 kapitel 3 V.A till bilaga 11 till jordbruksavtalet skall ändras på följande sätt:

”A.

För kontroll av levande djur från annat ursprungsland än de som berörs av denna bilaga förbinder sig de schweiziska myndigheterna att utkräva åtminstone de avgifter som är förbundna med de offentliga kontroller som avses i kapitel VI i förordning (EG) nr 882/2004 till den minimisats som anges i bilaga IV till samma förordning.”

Artikel 3

Detta beslut skall upprättas i två exemplar och undertecknas av de båda ordförandena eller andra personer med befogenhet att agera i parternas namn.

Artikel 4

Detta beslut skall offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

Beslutet får verkan den dag det undertecknats av den sista parten.

Undertecknat i Bern den 1 december 2006.

På Schweiziska edsförbundets vägnar

Delegationschefen

Hans WYSS

Undertecknat i Bryssel den 1 december 2006.

På Europeiska gemenskapens vägnar

Paul VAN GELDORP

Delegationschefen


(1)  EUT L 23, 28.1.2004, s. 27.

(2)  EUT L 17, 20.1.2005, s. 1.

(3)  EUT L 347, 30.12.2005, s. 93.

(4)  EUT L 325, 12.12.2003, s. 31.

(5)  EUT L 325, 12.12.2003, s. 1.

(6)  EUT L 170, 1.7.2005, s. 12.

(7)  EGT L 24, 30.1.1998, s. 9.

(8)  EUT L 338, 22.12.2005, s. 1.

(9)  EUT L 338, 22.12.2005, s. 27.

(10)  EUT L 338, 22.12.2005, s. 60.


BILAGA

Tillägg 1

BEKÄMPNINGSÅTGÄRDER/ANMÄLAN AV SJUKDOMAR

I.   Mul- och klövsjuka

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

1.

Rådets direktiv 2003/85/EG av den 29 september 2003 om gemenskapsåtgärder för bekämpning av mul- och klövsjuka, om upphävande av direktiv 85/511/EEG och besluten 89/531/EEG och 91/665/EEG samt om ändring av direktiv 92/46/EEG (EUT L 306, 22.11.2003, s. 1), ändrat genom kommissionens beslut av den 16 augusti 2005 om ändring av bilaga XI till rådets direktiv 2003/85/EG med avseende på nationella laboratorier i vissa medlemsstater.

1.

Epizootilagen (LFE) av den 1 juli 1966, senast ändrad den 23 juni 2004 (RS 916.40), särskilt artiklarna 1, 1a och 9a (åtgärder mot mycket smittsamma epizootier, syftena med bekämpningen) samt 57 (tekniska tillämpningsföreskrifter, internationellt samarbete).

2.

Epizootiförordningen (OFE) av den 27 juni 1995, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 2 (mycket smittsamma epizootier), 49 (hantering av mikroorganismer som framkallar sjukdomar hos djur), 73 och 74 (rengöring och desinficering), 77–98 (gemensamma bestämmelser för mycket smittsamma epizootier) och 99-103 (särskilda åtgärder för bekämpning av mul- och klövsjuka).

3.

Förordning av den 14 juni 1999 om organisationen av Département fédéral de l ' économie, senast ändrad den 10 mars 2006 (RS 172.216.1), särskilt artikel 8 (referenslaboratorium, registrering, kontroll och tillhandahållande av vaccin mot mul- och klövsjuka).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Kommissionen och de schweiziska veterinärmyndigheterna skall anmäla planerade nödvaccineringar till varandra. I svåra nödsituationer får dock anmälan gälla ett redan fattat beslut och formerna för genomförandet av det. I samtliga fall skall samråd ske utan dröjsmål inom gemensamma veterinärkommittén.

2.

I enlighet med artikel 97 i epizootiförordningen har Schweiz upprättat en beredskapsplan, som offentliggjorts på de schweiziska veterinärmyndigheternas webbplats.

3.

Gemensamt referenslaboratorium för diagnos av mul- och klövsjukevirus skall vara: The Institute for Animal Health, Pirbright Laboratory, Förenade kungariket. Schweiz skall stå för sin del av kostnaderna för den verksamhet som följer av detta beslut. Laboratoriet skall ha de uppgifter och åligganden som fastställs i bilaga XVI till direktiv 2003/85/EG.

II.   Klassisk svinpest

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

Rådets direktiv 2001/89/EG av den 23 oktober 2001 om gemenskapsåtgärder för bekämpning av klassisk svinpest (EGT L 316, 1.12.2001, s. 5), senast ändrat genom akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen – Bilaga II: Förteckning enligt artikel 20 i anslutningsakten – 6. Jordbruk – B. Veterinärlagstiftning och fytosanitär lagstiftning – I. Veterinärlagstiftning (EUT L 236, 23.9.2003, s. 381).

1.

Epizootilagen (LFE) av den 1 juli 1966, senast ändrad den 23 juni 2004 (RS 916.40), särskilt artiklarna 1, 1a och 9a (åtgärder mot mycket smittsamma epizootier, syftena med bekämpningen) samt 57 (tekniska tillämpningsföreskrifter, internationellt samarbete).

2.

Epizootiförordningen (OFE) av den 27 juni 1995, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 2 (mycket smittsamma epizootier), 40–47 (bortskaffande och utnyttjande av avfall), 49 (hantering av mikroorganismer som framkallar sjukdomar hos djur), 73 och 74 (rengöring och desinficering), 77–98 (gemensamma bestämmelser för mycket smittsamma epizootier) och 116–121 (konstaterande av klassisk svinpest vid slakt, särskilda åtgärder för bekämpning av klassisk svinpest).

3.

Förordning av den 14 juni 1999 om organisationen av Département fédéral de l ' économie (RS 172.216.1), senast ändrad den 10 mars 2006, särskilt artikel 8 (referenslaboratorium).

4.

Förordning av den 23 juni 2004 om bortskaffande av animaliskt avfall (OESPA), senast ändrad den 20 november 2002 (RS 916.441.22).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Kommissionen och de schweiziska veterinärmyndigheterna skall anmäla planerade nödvaccineringar till varandra. Samråd skall ske utan dröjsmål inom gemensamma veterinärkommittén.

2.

De schweiziska veterinärmyndigheterna skall när så krävs och med tillämpning av artikel 117.5 i epizootiförordningen utfärda tekniska tillämpningsföreskrifter för märkning och behandling av kött från skydds- och övervakningszoner.

3.

Schweiz förbinder sig att, med tillämpning av artikel 121 i epizootiförordningen, genomföra en plan för utrotning av klassisk svinpest hos viltlevande svin enligt artiklarna 15 och 16 i direktiv 2001/89/EG. Samråd skall ske utan dröjsmål inom gemensamma veterinärkommittén.

4.

I enlighet med artikel 97 i epizootiförordningen har Schweiz upprättat en beredskapsplan, som offentliggjorts på de schweiziska veterinärmyndigheternas webbplats.

5.

Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för inspektioner på platsen, särskilt med stöd av artikel 21 i direktiv 2001/89/EG och artikel 57 i den schweiziska epizootilagen.

6.

Om så krävs skall de schweiziska veterinärmyndigheterna, med tillämpning av artikel 89.2 i epizootiförordningen, utfärda tekniska tillämpningsföreskrifter för den serologiska kontrollen av svin i skydds- och övervakningszoner enligt kapitel IV i bilagan till beslut 2002/106/EG (EGT L 39, 9.2.2002, s. 71).

7.

Det gemensamma referenslaboratoriet för klassisk svinpest är Institut für Virologie der Tierärztlichen Hochschule Hannover, 15 Bünteweg 17, D-30559, Hannover, Tyskland. Schweiz skall stå för sin del av kostnaderna för den verksamhet som följer av detta beslut. Laboratoriet skall ha de uppgifter och åligganden som fastställs i bilaga IV till direktiv 2001/89/EG.

III.   Afrikansk svinpest

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

Rådets direktiv 2002/60/EG av den 27 juni 2002 om särskilda bestämmelser för bekämpning av afrikansk svinpest och om ändring av direktiv 92/119/EEG beträffande Teschensjuka och afrikansk svinpest (EGT L 192, 20.7.2002, s. 27), senast ändrat genom akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen – Bilaga II: Förteckning enligt artikel 20 i anslutningsakten – 6. Jordbruk – B. Veterinärlagstiftning och fytosanitär lagstiftning – I. Veterinärlagstiftning (EUT L 236, 23.9.2003, s. 381).

1.

Epizootilagen (LFE) av den 1 juli 1966, senast ändrad den 23 juni 2004 (RS 916.40), särskilt artiklarna 1, 1a och 9a (åtgärder mot mycket smittsamma epizootier, syftena med bekämpningen) samt 57 (tekniska tillämpningsföreskrifter, internationellt samarbete).

2.

Epizootiförordningen (OFE) av den 27 juni 1995, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 2 (mycket smittsamma epizootier), 40–47 (bortskaffande och utnyttjande av avfall), 49 (hantering av mikroorganismer som framkallar sjukdomar hos djur), 73 och 74 (rengöring och desinficering), 77–98 (gemensamma bestämmelser för mycket smittsamma epizootier) och 116–121 (konstaterande av klassisk svinpest vid slakt, särskilda åtgärder för bekämpning av klassisk svinpest).

3.

Förordning av den 14 juni 1999 om organisationen av Département fédéral de l ' économie (RS 172.216.1), senast ändrad den 10 mars 2006, särskilt artikel 8 (referenslaboratorium).

4.

Förordning av den 23 juni 2004 om bortskaffande av animaliskt avfall (OESPA), senast ändrad den 22 juni 2002 (RS 916.441.22).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Det gemensamma referenslaboratoriet för afrikansk svinpest är Centro de Investigación en Sanidad Animal, 28130 Valdeolmos, Madrid, Spanien. Schweiz skall stå för sin del av kostnaderna för den verksamhet som följer av detta beslut. Laboratoriet skall ha de uppgifter och åligganden som fastställs i bilaga V till direktiv 2002/60/EG.

2.

I enlighet med artikel 97 i epizootiförordningen har Schweiz upprättat en beredskapsplan, som offentliggjorts på de schweiziska veterinärmyndigheternas webbplats.

3.

Om så krävs skall de schweiziska veterinärmyndigheterna, med tillämpning av artikel 89.2 i epizootiförordningen utfärda tekniska tillämpningsföreskrifter i överensstämmelse med bestämmelserna i beslut 2003/422/EG (EUT L 143, 11.6.2003, s. 35) när det gäller diagnostiska metoder för afrikansk svinpest.

4.

Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för inspektioner på platsen, särskilt med stöd av artikel 20 i direktiv 2002/60/EG och artikel 57 i den schweiziska epizootilagen.

IV.   Afrikansk hästpest

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

Rådets direktiv 92/35/EEG av den 29 april 1992 om kontrollregler och åtgärder för bekämpning av afrikansk hästpest (EGT L 157, 10.6.1992, s. 19), senast ändrat genom rådets förordning (EG) nr 806/2003 av den 14 april 2003 om anpassning till beslut 1999/468/EG av de bestämmelser i rättsakter som rådet antagit enligt samrådsförfarandet (kvalificerad majoritet) och som avser de kommittéer som biträder kommissionen när den utövar sina genomförandebefogenheter (EUT L 122, 16.5.2003, s. 1).

1.

Epizootilagen (LFE) av den 1 juli 1966, senast ändrad den 23 juni 2004 (RS 916.40), särskilt artiklarna 1, 1a och 9a (åtgärder mot mycket smittsamma epizootier, syftena med bekämpningen) samt 57 (tekniska tillämpningsföreskrifter, internationellt samarbete).

2.

Epizootiförordningen (OFE) av den 27 juni 1995, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 2 (mycket smittsamma epizootier), 49 (hantering av mikroorganismer som framkallar sjukdomar hos djur), 73 och 74 (rengöring och desinficering), 77–98 (gemensamma bestämmelser för mycket smittsamma epizootier) och 112–115 (särskilda åtgärder för bekämpning av afrikansk hästpest).

3.

Förordning av den 14 juni 1999 om organisationen av Département fédéral de l ' économie (RS 172.216.1), senast ändrad den 10 mars 2006, särskilt artikel 8 (referenslaboratorium).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Om en synnerligen allvarlig epizooti utvecklas i Schweiz, skall gemensamma veterinärkommittén sammankallas för att undersöka situationen. De behöriga schweiziska myndigheterna förbinder sig att vidta nödvändiga åtgärder mot bakgrund av resultaten av denna undersökning.

2.

Det gemensamma referenslaboratoriet för afrikansk hästpest är Laboratorio de Sanidad y Producción Animal, Ministerio de Agricultura, Pesca y Alimentación, 28110 Algete, Madrid, Spanien. Schweiz skall stå för sin del av kostnaderna för den verksamhet som följer av detta beslut. Laboratoriet skall ha de uppgifter och åligganden som fastställs i bilaga III till direktiv 92/35/EEG.

3.

Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för inspektioner på platsen, särskilt med stöd av artikel 16 i direktiv 92/35/EEG och artikel 57 i den schweiziska epizootilagen.

4.

I enlighet med artikel 97 i epizootiförordningen har Schweiz upprättat en beredskapsplan som offentliggjorts på de schweiziska veterinärmyndigheternas webbplats.

V.   Aviär influensa

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

1.

Rådets direktiv 92/40/EEG av den 19 maj 1992 om införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av aviär influensa (EGT L 167, 22.6.1992, s. 1), senast ändrat genom rådets förordning (EG) nr 806/2003 av den 14 april 2003 om anpassning till beslut 1999/468/EG av de bestämmelser i rättsakter som rådet antagit enligt samrådsförfarandet (kvalificerad majoritet) och som avser de kommittéer som biträder kommissionen när den utövar sina genomförandebefogenheter (EUT L 122, 16.5.2003, s. 1).

2.

Rådets direktiv 2005/94/EG av den 20 december 2005 om gemenskapsåtgärder för bekämpning av aviär influensa och om upphävande av direktiv 92/40/EEG (EUT L 10, 14.1.2006, s. 16).

1.

Epizootilagen (LFE) av den 1 juli 1966, senast ändrad den 23 juni 2004 (RS 916.40), särskilt artiklarna 1, 1a och 9a (åtgärder mot mycket smittsamma epizootier, syftena med bekämpningen) samt 57 (tekniska tillämpningsföreskrifter, internationellt samarbete).

2.

Epizootiförordningen (OFE) av den 27 juni 1995, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 2 (mycket smittsamma epizootier), 49 (hantering av mikroorganismer som framkallar sjukdomar hos djur), 73 och 74 (rengöring och desinficering), 77–98 (gemensamma bestämmelser för mycket smittsamma epizootier) och 122–125 (särskilda åtgärder i fråga om aviär influensa).

3.

Förordning av den 14 juni 1999 om organisationen av Département fédéral de l ' économie (RS 172.216.1), senast ändrad den 10 mars 2006, särskilt artikel 8 (referenslaboratorium).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Det gemensamma referenslaboratoriet för aviär influensa är Central Veterinary Laboratory, New Haw, Weybridge, Surrey KT15 3NB, Förenade kungariket. Schweiz skall stå för sin del av kostnaderna för den verksamhet som följer av detta beslut. Laboratoriets uppgifter och åligganden hittills är de som anges i bilaga V till direktiv 92/40/EEG och i punkt 2 i bilaga VII till direktiv 2005/94/EG.

2.

I enlighet med artikel 97 i epizootiförordningen har Schweiz upprättat en beredskapsplan, som offentliggjorts på de schweiziska veterinärmyndigheternas webbplats.

3.

Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för inspektioner på platsen, särskilt med stöd av artikel 18 i direktiv 92/40/EEG, artikel 60 i direktiv 2005/94/EG och artikel 57 i den schweiziska epizootilagen.

VI.   Newcastlesjuka

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

Rådets direktiv 92/66/EEG av den 14 juli 1992 om införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av Newcastlesjukan (EGT L 260, 5.9.1992, s. 1), senast ändrat genom rådets förordning (EG) nr 806/2003 av den 14 april 2003 om anpassning till beslut 1999/468/EG av de bestämmelser i rättsakter som rådet antagit enligt samrådsförfarandet (kvalificerad majoritet) och som avser de kommittéer som biträder kommissionen när den utövar sina genomförandebefogenheter (EUT L 122, 16.5.2003, s. 1).

1.

Epizootilagen (LFE) av den 1 juli 1966, senast ändrad den 23 juni 2004 (RS 916.40), särskilt artiklarna 1, 1a och 9a (åtgärder mot mycket smittsamma epizootier, syftena med bekämpningen) samt 57 (tekniska tillämpningsföreskrifter, internationellt samarbete).

2.

Epizootiförordningen (OFE) av den 27 juni 1995, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 2 (mycket smittsamma epizootier), 40–47 (bortskaffande och utnyttjande av avfall), 49 (hantering av mikroorganismer som framkallar sjukdomar hos djur), 73 och 74 (rengöring och desinficering), 77–98 (gemensamma bestämmelser för mycket smittsamma epizootier) och 122–125 (särskilda åtgärder i fråga om Newcastlesjuka).

3.

Förordning av den 14 juni 1999 om organisationen av Département fédéral de l ' économie (RS 172.216.1), senast ändrad den 10 mars 2006, särskilt artikel 8 (referenslaboratorium).

4.

Föreskrift (tekniskt direktiv) från Schweiziska veterinärstyrelsen av den 20 juni 1989 om bekämpning av paramyxoviros hos duvor (Bull. Off. vét. féd. 90(13) s. 113) (vaccinering etc.).

5.

Förordning av den 23 juni 2004 om bortskaffande av animaliskt avfall (OESPA), senast ändrad den 20 november 2002 (RS 916.441.22).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Det gemensamma referenslaboratoriet för Newcastlesjuka är Central Veterinary Laboratory, New Haw, Weybridge, Surrey KT15 3NB, Förenade kungariket. Schweiz skall stå för sin del av kostnaderna för den verksamhet som följer av detta beslut. Laboratoriet skall ha de uppgifter och åligganden som fastställs i bilaga V till direktiv 92/66/EEG.

2.

I enlighet med artikel 97 i epizootiförordningen har Schweiz upprättat en beredskapsplan, som offentliggjorts på de schweiziska veterinärmyndigheternas webbplats.

3.

Gemensamma veterinärkommittén skall svara för de upplysningar som avses i artiklarna 17 och 19 i direktiv 92/66/EEG.

4.

Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för inspektioner på platsen, särskilt med stöd av artikel 22 i direktiv 92/66/EEG och artikel 57 i den schweiziska epizootilagen.

VII.   Sjukdomar hos fiskar och blötdjur

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

1.

Rådets direktiv 93/53/EEG av den 24 juni 1993 om gemenskapens minimiåtgärder för bekämpning av vissa fisksjukdomar (EGT L 175, 19.7.1993, s. 23), senast ändrat genom akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen – Bilaga II: Förteckning enligt artikel 20 i anslutningsakten – 6. Jordbruk – B. Veterinärlagstiftning och fytosanitär lagstiftning – I. Veterinärlagstiftning (EUT L 236, 23.9.2003, s. 381).

2.

Rådets direktiv 95/70/EG av den 22 december 1995 om gemenskapens minimiåtgärder för kontroll av vissa sjukdomar hos musslor (EGT L 332, 30.12.1995, s. 33), senast ändrat genom rådets förordning (EG) nr 806/2003 av den 14 april 2003 om anpassning till beslut 1999/468/EG av de bestämmelser i rättsakter som rådet antagit enligt samrådsförfarandet (kvalificerad majoritet) och som avser de kommittéer som biträder kommissionen när den utövar sina genomförandebefogenheter (EUT L 122, 16.5.2003, s. 1).

1.

Epizootilagen (LFE) av den 1 juli 1966, senast ändrad den 23 juni 2004 (RS 916.40), särskilt artiklarna 1, 1a och 10 (åtgärder mot epizootier) samt 57 (tekniska tillämpningsföreskrifter, internationellt samarbete).

2.

Epizootiförordningen (OFE) av den 27 juni 1995, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 3 och 4 (epizootier som omfattas av förordningen), 61 (skyldigheter för innehavare av fiskerättigheter och för fiskerikontrollorganen), 62–76 (allmänna bekämpningsåtgärder) och 275–290 (särskilda åtgärder i fråga om fisksjukdomar, diagnoslaboratorium).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Laxodling är för närvarande inte tillåten i Schweiz, och arten förekommer inte heller där. Infektiös laxanemi klassificeras av Schweiz som en sjukdom som skall utrotas med tillämpning av epizootiförordningen.

2.

Odling av platta ostron förekommer för närvarande inte i Schweiz. Om Bonamia ostreæ eller Marteilia pp. skulle uppträda, förbinder sig de schweiziska veterinärmyndigheterna att, med stöd av artikel 57 i den schweiziska epizootilagen, vidta de nödåtgärder som krävs enligt gemenskapslagstiftningen.

3.

Vid tillämpningen av artikel 7 i direktiv 93/53/EEG skall informationen lämnas inom gemensamma veterinärkommittén.

4.

Det gemensamma referenslaboratoriet för fisksjukdomar är Statens Veterinære Serumlaboratorium, Landbrugsministeriet, Hangövej 2, 8200 Århus, Danmark. Schweiz skall stå för sin del av kostnaderna för den verksamhet som följer av detta beslut. Laboratoriet skall ha de uppgifter och åligganden som fastställs i bilaga C till direktiv 93/53/EEG.

5.

I enlighet med artikel 97 i epizootiförordningen har Schweiz upprättat en beredskapsplan som offentliggjorts på de schweiziska veterinärmyndigheternas webbplats.

6.

Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för inspektioner på platsen, särskilt med stöd av artikel 16 i direktiv 93/53/EEG, artikel 8 i direktiv 95/70/EG och artikel 57 i den schweiziska epizootilagen.

7.

Vid tillämpningen av artikel 5 i direktiv 95/70/EEG skall informationen lämnas inom gemensamma veterinärkommittén.

8.

Gemenskapens referenslaboratorium för sjukdomar hos blötdjur är Laboratoire IFREMER, BP 133, 17390 La Tremblade, Frankrike. Schweiz skall stå för sin del av kostnaderna för den verksamhet som följer av detta beslut. Laboratoriet skall ha de uppgifter och åligganden som fastställs i bilaga B till direktiv 95/70/EEG.

VIII.   Transmissibel spongiform encefalopati

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati (EGT L 147, 31.5.2001, s. 1), senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 688/2006 av den 4 maj 2006 om ändring av bilagorna III och XI till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 med avseende på övervakning av transmissibla spongiforma encefalopatier hos och specificerat riskmaterial av nötkreatur i Sverige (EUT L 120, 5.5.2006, s. 10).

1.

Djurskyddsförordningen av den 27 maj 1981 (OPAn), senast ändrad den 12 april 2006 (RS 455.1), särskilt artikel 64f (bedövningsmetoder).

2.

Förordning av den 20 april 1988 om import, transitering och export av djur och av animaliska produkter (OITE), (RS 916.443.11).

3.

Lag av den 9 oktober 1992 om livsmedel och bruksföremål (LDAl), senast ändrad den 16 december 2005 (RS 817.0), särskilt artiklarna 24 (inspektion och provtagning) och 40 (livsmedelskontroll).

4.

Förordning utfärdad av det federala inrikesdepartementet den 23 november 2005 om livsmedel av animaliskt ursprung (RS 817.022.108), särskilt artiklarna 4 och 7 (slaktkroppsdelar som det är förbjudet att använda).

5.

Epizootiförordningen av den 27 juni 1995 (OFE), senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 6 (definitioner och förkortningar), 36 (konkreta bevis), 61 (anmälningsplikt), 130 (övervakning av den schweiziska besättningen), 175-181 (transmissibel spongiform encefalopati), 297 (genomförande inom landet), 301 (delstatsveterinärens uppgifter), 303 (utbildning och fortbildning av officiella veterinärer) och 312 (diagnostiska laboratorier).

6.

Förordning av den 10 juni 1999 om foderkatalogen (OLAlA), senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.307.1), särskilt artikel 28 (transport av foder för animalieproduktionens djur), delarna 9 (produkter från landlevande djur) och 10 (fiskar, andra vattenlevande djur samt produkter och biprodukter av dessa) i bilaga 1 samt bilaga 4 (förteckning över förbjudna ämnen).

7.

Förordning av den 23 juni 2004 om bortskaffande av animaliska biprodukter (OESPA), senast ändrad den 22 juni 2005 (RS 916.441.22).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Gemenskapens referenslaboratorium för transmissibel spongiform encefalopati är The Veterinary Laboratories Agency, Woodham Lane New Haw, Addlestone, Surrey KT15 3NB, Förenade kungariket. Schweiz skall stå för sin del av kostnaderna för den verksamhet som följer av detta beslut. Laboratoriet skall ha de uppgifter och åligganden som fastställs i kapitel B i bilaga X till förordning (EG) nr 999/2001.

2.

I enlighet med artikel 57 i epizootiförordningen har Schweiz upprättat en beredskapsplan för genomförande av åtgärder för bekämpning av TSE.

3.

I enlighet med artikel 12 i förordning (EG) nr 999/2001 skall alla djur som misstänks vara smittade med transmissibel spongiform encefalopati omfattas av officiella restriktioner vad avser förflyttning i avvaktan på att resultaten av den behöriga myndighetens kliniska och epidemiologiska undersökning blir tillgängliga, eller avlivas för laboratorieundersökning under offentlig kontroll.

I enlighet med artiklarna 179b och 180a i epizootiförordningen skall Schweiz förbjuda slakt av djur som misstänks vara smittade av någon form av transmissibel spongiform encefalopati. De misstänkta djuren skall avlivas på ett oblodigt sätt och förbrännas, och därefter skall hjärnan undersökas i det schweiziska referenslaboratoriet för TSE.

I enlighet med artikel 10 i epizootiförordningen skall Schweiz identifiera nötkreaturen med hjälp av ett permanent identifikationssystem som gör det möjligt att spåra dem tillbaka till deras moderdjur och ursprungsbesättning och att konstatera att de inte är avkommor av hondjur som misstänks vara eller kor som är smittade av bovin spongiform encefalopati (BSE).

I enlighet med artikel 179c i epizootiförordningen skall Schweiz slakta djur som är smittade av BSE, liksom djur som är avkommor av kor med BSE och som fötts under de två år som föregått diagnosen. Sedan den 1 juli 1999 skall även djur i samma ålder från samma besättning avlivas (under perioden den 14 december–30 juni 1999 slaktades hela besättningar).

4.

I enlighet med artikel 180b i epizootiförordningen skall Schweiz slakta djur som är smittade av skrapie, deras mödrar, avkommor i rakt nedstigande led från smittade mödrar, liksom alla andra får och alla andra getter i besättningen med undantag för följande:

Får som bär på minst en ARR-allel och som inte har någon VRQ-allel.

Djur yngre än 2 månader som endast är avsedda för slakt. Huvudet och bukhålans organ på dessa djur skall bortskaffas i enlighet med bestämmelserna i förordningen om bortskaffande av animaliskt avfall (OESPA).

I undantagsfall, när det rör sig om raser med litet antal djur, kan man avstå från att slakta hela besättningen. I sådana fall skall besättningen ställas under officiell veterinärövervakning under 2 år, och under den tiden skall djuren genomgå en klinisk undersökning 2 gånger om året. Om några djur skulle avlivas under denna period, skall deras huvuden inklusive tonsillerna undersökas på referenslaboratoriet för TSE.

Dessa åtgärder skall ses över utifrån resultaten av övervakningen av djurens hälsa. Särskilt skall övervakningsperioden förlängas om ett nytt fall av sjukdomen skulle konstateras inom besättningen.

Om BSE bekräftas hos får eller getter förpliktar sig Schweiz att tillämpa de åtgärder som föreskrivs i bilaga VII till förordning (EG) nr 999/2001.

5.

I enlighet med artikel 7 i förordning (EG) nr 999/2001 förbjuder medlemsstaterna i gemenskapen att djur inom animalieproduktionen som hålls, göds eller föds upp för produktion av livsmedel utfodras med bearbetat animaliskt protein. Medlemsstaterna har också infört ett förbud mot utfodring av idisslare med animaliskt protein.

I enlighet med artikel 18 i förordningen om bortskaffande av animaliskt avfall (OESPA) införde Schweiz den 1 januari 2001 ett totalförbud mot att djur inom animalieproduktionen utfordras med animaliskt protein.

6.

I enlighet med artikel 6 i förordning (EG) nr 999/2001 och kapitel A i bilaga III till denna förordning skall varje medlemsstat genomföra ett årligt övervakningsprogram för BSE. I detta program skall det ingå ett snabbtest för BSE som skall utföras på samtliga nötkreatur som är äldre än 24 månader och som nödslaktats, dött på jordbruksföretaget eller befunnits vara sjuka vid besiktning före slakt samt på alla djur som är äldre än 30 månader och som slaktats för att användas som livsmedel.

De snabbtest för BSE som Schweiz använder förtecknas i kapitel C i bilaga X till förordning (EG) nr 999/2001.

I enlighet med artikel 179 i epizootiförordningen är det obligatoriskt för Schweiz att utföra snabbtest för BSE på samtliga nötkreatur som är äldre än 30 månader och som nödslaktats, dött på jordbruksföretaget eller befunnits vara sjuka vid besiktning före slakt samt på ett slumpmässigt urval djur som är äldre än 30 månader och som slaktats för att användas som livsmedel. Dessutom genomför aktörerna ett frivilligt övervakningsprogram för nötkreatur som är äldre än 20 månader och som slaktats för att användas som livsmedel.

7.

I enlighet med artikel 6 i förordning (EG) nr 999/2001 och med kapitel A i bilaga III till denna förordning skall varje medlemsstat genomföra ett årligt övervakningsprogram för skrapie.

I enlighet med artikel 177 i epizootiförordningen har Schweiz infört ett övervakningsprogram för TSE hos får och getter som är äldre än tolv månader. Djur som nödslaktats, dött på jordbruksföretaget eller befunnits vara sjuka vid besiktning före slakt samt djur som slaktats för att användas som livsmedel undersöktes under perioden juni 2004–juli 2005. Eftersom alla provsvar har visat sig vara negativa när det gäller BSE fortsätter man övervakningen via stickprov av kliniskt misstänkta djur, nödslaktade djur och djur som dött på jordbruksföretaget.

Erkännandet av likheterna mellan lagstiftningarna när det gäller övervakning av TSE hos får och getter kommer att ses över inom gemensamma veterinärkommittén.

8.

De uppgifter som avses i artikel 6 och i kapitel B i bilaga III samt i punkt 3.III i bilaga IV till förordning (EG) nr 999/2001 är gemensamma veterinärkommitténs ansvar.

9.

Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för inspektioner på platsen, särskilt med stöd av artikel 21 i förordning (EG) nr 999/2001 och artikel 57 i den schweiziska epizootilagen.

C.   KOMPLETTERANDE UPPGIFTER

1.

Från och med den 1 januari 2003 och i enlighet med förordningen av den 20 november 2002 om beviljande av bidrag till kostnader för bortskaffande av animaliskt avfall (RS 916.406) har Schweiz tillämpat ett ekonomiskt incitament för de jordbruksföretag där nötkreaturen föds och de slakterier där nötkreaturen slaktas om de respekterar de regler som gäller anmälan om förflyttning av djur i gällande lagstiftning.

2.

I enlighet med artikel 8 i förordning (EG) nr 999/2001 och med punkt 1 i bilaga XI till denna förordning skall varje medlemsstat avlägsna och destruera specificerat riskmaterial.

I förteckningen över specificerat riskmaterial som skall avlägsnas från nötkreatur ingår skalle utom underkäke men med hjärna och ögon, ryggmärg från nötkreatur som är äldre än tolv månader, ryggrad utom svanskotor, hals-, bröst- och ländkotornas tagg- och tvärutskott, den mediala korsbenskammen och korsbenets ”vingar”, men inklusive dorsalrotsganglier från nötkreatur som är äldre än 24 månader, samt tonsiller, tarmar från tolvfingertarmen till rektum och tarmkäx från nötkreatur i alla åldrar.

I förteckningen över specificerat riskmaterial som skall avlägsnas från får och getter ingår skalle med hjärna och ögon, tonsiller och ryggmärg från djur som är äldre än tolv månader eller som har en permanent framtand som kommit fram genom tandköttet, samt mjälte och ileum från djur i alla åldrar.

I enlighet med artikel 179d i epizootiförordningen och artikel 4 i förordningen om livsmedel av animaliskt ursprung skall Schweiz se till att specificerat riskmaterial avlägsnas ur livsmedels- och foderkedjan. I förteckningen över specificerat riskmaterial som skall avlägsnas från nötkreatur anges särskilt ryggrad från djur som är äldre än 30 månader, tonsiller, tarmarna från tolvfingertarm till ändtarm och tarmkäx från djur i alla åldrar.

I enlighet med artikel 180c i epizootiförordningen och artikel 4 i förordningen om livsmedel av animaliskt ursprung skall Schweiz se till att specificerat riskmaterial avlägsnas ur livsmedels- och foderkedjan. I förteckningen över specificerat riskmaterial som skall avlägsnas från får och getter anges särskilt hjärnan, som lämnas kvar i skallen, ryggmärgen med hårda hjärnhinnan (dura mater), tonsillerna från djur som är äldre än tolv månader eller som har en permanent framtand som kommit fram genom tandköttet, samt mjälte och ileum från djur i alla åldrar.

3.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 fastställs hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel i medlemsstaterna.

I enlighet med artikel 13 i förordningen om bortskaffande av animaliska biprodukter skall Schweiz bränna alla animaliska biprodukter av kategori 1, även specificerat riskmaterial och djur som dött på jordbruksföretaget.

IX.   Bluetongue

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

Rådets direktiv 2000/75/EG av den 20 november 2000 om fastställande av särskilda bestämmelser om åtgärder för bekämpning och utrotning av bluetongue.

1.

Epizootilagen (LFE) av den 1 juli 1966, senast ändrad den 23 juni 2004 (RS 916.40), särskilt artiklarna 1, 1a och 9a (åtgärder mot mycket smittsamma epizootier, syftena med bekämpningen) samt 57 (tekniska tillämpningsföreskrifter, internationellt samarbete).

2.

Epizootiförordningen (OFE) av den 27 juni 1995, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 2 (mycket smittsamma epizootier), 73 och 74 (rengöring och desinficering), 77–98 (gemensamma bestämmelser för mycket smittsamma epizootier) och 126–127 (gemensamma bestämmelser för övriga mycket smittsamma epizootier).

3.

Förordning av den 14 juni 1999 om organisationen av Département fédéral de l ' économie (RS 172.216.1), senast ändrad den 10 mars 2006, särskilt artikel 8 (referenslaboratorium).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Det gemensamma referenslaboratoriet för bluetongue är AFRC Institute for Animal Health, Pirbright Laboratory, Ash Road, Pirbright, Woking, Surrey GU24 ONF, Förenade kungariket. Schweiz skall stå för sin del av kostnaderna för den verksamhet som följer av detta beslut. Laboratoriet skall ha de uppgifter och åligganden som fastställs i kapitel B i bilaga II till direktiv 2000/75/EG.

2.

I enlighet med artikel 97 i epizootiförordningen har Schweiz upprättat en beredskapsplan, som offentliggjorts på de schweiziska veterinärmyndigheternas webbplats.

3.

Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för inspektioner på platsen, särskilt med stöd av artikel 17 i direktiv 2000/75/EG och artikel 57 i den schweiziska epizootilagen.

X.   Zoonoser

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

1.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen (EUT L 325, 12.12.2003, s. 1).

2.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG av den 17 november 2003 om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen, om ändring av rådets beslut 90/424/EEG och om upphävande av rådets direktiv 92/117/EEG (EUT L 325, 12.12.2003, s. 31).

1.

Epizootilagen (LFE) av den 1 juni 1966, senast ändrad den 23 juni 2004 (RS 916.40).

2.

Epizootiförordningen (OFE) av den 27 juni 1995, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401).

3.

Federal lag av den 9 oktober 1992 om livsmedel och bruksföremål (LDAI), senast ändrad den 16 december 2005 (RS 817.0).

4.

Förordning av den 23 november 2005 om livsmedel och bruksföremål (ODAlOUs) (RS 817.02).

5.

Hygienförordning utfärdad av det federala inrikesdepartementet den 23 november 2005 (OHyg) (RS 817.024.1).

6.

Federal lag av den 18 december 1970 om bekämpning av smittsamma sjukdomar hos människor (epidemilagen), senast ändrad den 21 mars 2003 (RS 818.101).

7.

Förordning av den 13 januari 1999 om anmälan av smittsamma sjukdomar hos människor (anmälningsförordningen), senast ändrad den 15 december 2003 (RS 818.141.1).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Gemenskapens referenslaboratorier är de följande:

Gemenskapens referenslaboratorium för analys och testning avseende zoonoser (salmonella):

Rijksinstituut voor Volksgezondheid en Milieu (RIVM)

3720 BA Bilthoven

Nederländerna

Gemenskapens referenslaboratorium för kontroll av marina biotoxiner:

Agencia Española de Seguridad Alimentaria (AESA):

E-36200 Vigo

Spanien

Gemenskapens referenslaboratorium för kontroll av viral och bakteriell kontamination av musslor:

The laboratory of the Centre for Environment, Fisheries and Aquaculture Science (CEFAS)

Weymouth

Dorset DT4 8UB

Förenade kungariket

Gemenskapens referenslaboratorium för Listeria monocytogenes:

AFSSA – Laboratoire d'études et de recherches sur la qualité des aliments et sur les procédés agroalimentaires

(LERQAP)

F-94700 Maisons-Alfort

Frankrike

Gemenskapens referenslaboratorium för koagulaspositiva stafylokocker, inklusive Staphylococcus aureus:

AFSSA – Laboratoire d'études et de recherches sur la qualité des aliments et sur les procédés agroalimentaires

(LERQAP)

F-94700 Maisons-Alfort

Frankrike

Gemenskapens referenslaboratorium för Escherichia coli, inklusive verotoxinogenproducerande E. coli (VTEC):

Istituto Superiore di Sanità (ISS)

I-00161 Roma

Italien

Gemenskapens referenslaboratorium för Campylobacter:

Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA)

S-751 89 Uppsala

Sverige

Gemenskapens referenslaboratorium för parasiter (särskilt Trichinella, Echinococcus och Anisakis):

Istituto Superiore di Sanità (ISS)

I-00161 Roma

Italien

Gemenskapens referenslaboratorium för antimikrobiell resistens:

Danmarks Fødevareforskning (DFVF)

DK-1790 Köpenhamn V

Danmark

2.

Schweiz skall stå för sin del av kostnaderna för den verksamhet som följer av dessa beslut. Laboratorierna skall ha de uppgifter och åligganden som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (EUT L 165, 30.4.2004, s. 1).

3.

Schweiz skall varje år i slutet av maj till kommissionen lämna en rapport över utvecklingen för och källorna till zoonoser, zoonotiska smittämnen och antimikrobiell resistens, som omfattar de uppgifter som samlats in enligt artiklarna 4, 7 och 8 i direktiv 2003/99/EG under föregående år. Denna rapport skall också innehålla de uppgifter som avses i artikel 3.2 b i förordning (EG) nr 2160/2003. Rapporten skall lämnas av kommissionen till Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet för offentliggörande av den sammanfattande rapporten över utvecklingen för och källorna till zoonoser, zoonotiska smittämnen och antimikrobiell resistens i gemenskapen.

XI.   Övriga sjukdomar

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

Rådets direktiv 92/119/EEG av den 17 december 1992 om införande av allmänna gemenskapsåtgärder för bekämpning av vissa djursjukdomar och särskilda åtgärder mot vesikulär svinsjuka (swine vesicular disease, SVD) (EGT L 62, 15.3.1993, s. 69), senast ändrat genom rådets förordning (EG) nr 806/2003 av den 14 april 2003 om anpassning till beslut 1999/468/EG av de bestämmelser i rättsakter som rådet antagit enligt samrådsförfarandet (kvalificerad majoritet) och som avser de kommittéer som biträder kommissionen när den utövar sina genomförandebefogenheter (EUT L 122, 16.5.2003, s. 1).

1.

Epizootilagen (LFE) av den 1 juli 1966, senast ändrad den 23 juni 2004 (RS 916.40), särskilt artiklarna 1, 1a och 9 (åtgärder mot mycket smittsamma epizootier, syftena med bekämpningen) samt 57 (tekniska tillämpningsföreskrifter, internationellt samarbete).

2.

Epizootiförordningen (OFE) av den 27 juni 1995, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 2 (mycket smittsamma epizootier), 49 (hantering av patogena mikroorganismer hos djur), 73 och 74 (rengöring och desinficering), 77–98 (gemensamma bestämmelser för mycket smittsamma epizootier) och 103–105 (särskilda åtgärder för bekämpning av vesikulär svinsjuka).

3.

Förordning av den 14 juni 1999 om organisationen av Département fédéral de l ' économie (RS 172.216.1), senast ändrad den 10 mars 2006, särskilt artikel 8 (referenslaboratorium).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Vid tillämpningen av artikel 6 i direktiv 92/119/EEG skall informationen lämnas inom gemensamma veterinärkommittén.

2.

Det gemensamma referenslaboratoriet för vesikulär svinsjuka är AFRC Institute for Animal Health, Pirbright Laboratory, Ash Road, Pirbright, Woking, Surrey GU24 ONF, Förenade kungariket. Schweiz skall stå för sin del av kostnaderna för den verksamhet som följer av detta beslut. Laboratoriet skall ha de uppgifter och åligganden som fastställs i bilaga III till direktiv 92/119/EEG.

3.

I enlighet med artikel 97 i epizootiförordningen har Schweiz upprättat en beredskapsplan. De schweiziska veterinärmyndigheterna har utfärdat tekniska tillämpningsföreskrifter nr 95/65 för denna plan.

4.

Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för inspektioner på platsen, särskilt med stöd av artikel 22 i direktiv 92/119/EEG och artikel 57 i den schweiziska epizootilagen.

XII.   Anmälan av sjukdomar

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

Rådets direktiv 82/894/EEG av den 21 december 1982 om anmälan av djursjukdomar inom gemenskapen (EGT L 378, 31.12.1982, s. 58), senast ändrat genom kommissionens beslut 2004/216/EG av den 1 mars 2004 om ändring av rådets direktiv 82/894/EEG om anmälan av djursjukdomar inom gemenskapen så att vissa hästsjukdomar och vissa sjukdomar hos bin läggs till i förteckningen över anmälningspliktiga sjukdomar (EUT L 67, 5.3.2004, s. 27).

1.

Epizootilagen (LFE) av den 1 juli 1966, senast ändrad den 23 juni 2004 (RS 916.40), särskilt artiklarna 11 (anmälan och redovisning av sjukdomar) och 57 (tekniska tillämpningsföreskrifter, internationellt samarbete).

2.

Epizootiförordningen (OFE) av den 27 juni 1995, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 2–5 (sjukdomar som omfattas av förordningen), 59–65 och 291 (skyldighet att anmäla sjukdomar, former för detta) samt 292–299 (övervakning, verkställande, administrativt bistånd).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

Kommissionen skall i samarbete med de schweiziska veterinärmyndigheterna integrera Schweiz i det system för anmälan av djursjukdomar som avses i direktiv 82/894/EEG.

Tillägg 2

DJURHÄLSA: HANDEL OCH UTSLÄPPANDE PÅ MARKNADEN

I.   NÖTKREATUR OCH SVIN

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

Rådets direktiv 64/432/EEG av den 26 juni 1964 om djurhälsoproblem som påverkar handeln med nötkreatur och svin inom gemenskapen (EGT  121, 29.7.1964, s. 1977/64), senast ändrat genom rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97 (EUT L 3, 5.1.2005, s. 1).

1.

Epizootiförordningen (OFE) av den27 juni 1995, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 27–31 (marknader, utställningar), 34–37 (handel), 73 och 74 (rengöring och desinficering), 116-121 (afrikansk svinpest), 135–141 (Aujeszkys sjukdom), 150–157 (bovin brucellos), 158–165 (tuberkulos), 166-169 (bovin enzootisk leukos) 170-174 (IBR/IPV), 175–195 (spongiforma encefalopatier), 186–189 (genitala infektioner hos nötkreatur), 207–211 (brucellos hos svin) och 297 (godkännande av marknader, uppsamlingsplatser och desinficeringsstationer).

2.

Förordning av den 20 april 1988 om import, transitering och export av djur och av animalieprodukter (OITE), (RS 916.443.11).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Med tillämpning av artikel 297 första stycket i epizootiförordningen skall de schweiziska veterinärmyndigheterna godkänna de uppsamlingsplatser som definieras i artikel 2 i direktiv 64/432/EEG. Med avseende på tillämpningen av denna bilaga, i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 11, 12 och 13 i direktiv 64/432/EEG, skall Schweiz upprätta en förteckning över sina uppsamlingsplatser, transportörer och grossister.

2.

Den information som avses i artikel 11.3 i direktiv 64/432/EEG skall lämnas inom gemensamma veterinärkommittén.

3.

Med avseende på tillämpningen av denna bilaga är parterna eniga om att Schweiz uppfyller villkoren i del II punkt 7 i bilaga A till direktiv 64/432/EEG i fråga om bovin brucellos. I syfte att bevara nötkreatursbesättningarnas officiellt brucellosfria status förbinder sig Schweiz att uppfylla följande villkor:

a)

De nötkreatur som misstänks vara brucellossmittade skall anmälas till de behöriga myndigheterna och genomgå de officiella proven för diagnos av brucellos, som skall omfatta minst två serologiska undersökningar med komplementbindning och en mikrobiologisk undersökning av lämpliga prover av kastat foster.

b)

Under den tid då brucellos misstänks, dvs. fram till dess att de prov som avses i led a har givit negativt resultat, upphävs statusen som officiellt brucellosfri för den besättning där det eller de djur som smittmisstanken gäller ingår.

Detaljerade upplysningar om de positiva besättningarna och en epidemiologisk rapport skall lämnas till gemensamma veterinärkommittén. Om Schweiz inte längre uppfyller något av villkoren i del II punkt 7 första stycket i bilaga A till direktiv 64/432/EEG skall de schweiziska veterinärmyndigheterna omedelbart underrätta kommissionen om detta. Den uppkomna situationen skall granskas inom gemensamma veterinärkommittén för en översyn av bestämmelserna i detta stycke.

4.

Parterna är eniga om att Schweiz uppfyller villkoren i del I punkt 4 i bilaga A till direktiv 64/432/EEG i fråga om bovin tuberkulos. I syfte att bevara nötkreatursbesättningarnas officiellt tuberkulosfria status förbinder sig Schweiz att uppfylla följande villkor:

a)

Ett identifikationssystem skall upprättas, som gör det möjligt att identifiera varje nötkreaturs ursprungsbesättning.

b)

Varje slaktdjur skall besiktigas efter slakt av en officiell veterinär.

c)

Varje misstanke om tuberkulos hos levande, döda eller slaktade djur skall anmälas till de behöriga myndigheterna.

d)

I samtliga fall skall de behöriga myndigheterna göra nödvändiga undersökningar, så att misstanken kan bekräftas eller avskrivas, inbegripet undersökningar av anläggningar dit djur senare kan ha flyttats från ursprungs- och transiteringsanläggningar. Om skador som kan tyda på tuberkulos upptäcks vid obduktion eller slakt skall de behöriga myndigheterna låta laboratorieundersöka dessa skador.

e)

För de ursprungs- eller transiteringsbesättningar som sjukdomsmisstanken gäller skall statusen som officiellt tuberkulosfri upphävas för fram till dess att kliniska undersökningar, laboratorieundersökningar eller tuberkulintester har visat att tuberkulos hos nötkreatur inte föreligger.

f)

Om tuberkulosmisstanken bekräftas genom tuberkulintester, kliniska undersökningar eller laboratorieundersökningar skall ursprungs- eller transiteringsbesättningarnas status som officiellt tuberkulosfria upphävas.

g)

Status som officiellt tuberkulosfri får inte tilldelas förrän alla djur som bedömts vara smittade avlägsnats från besättningen, lokaler och utrustning desinficerats, Alla kvarvarande djur som är äldre än 6 veckor reagerat negativt på minst två officiella intrakutana tuberkulintest enligt bilaga B till direktiv 64/432/EEG, varav det första utförts minst sex månader efter det att de smittade djuren lämnat besättningen och det andra minst sex månader efter det första testet.

Detaljerade upplysningar om de smittade besättningarna och en epidemiologisk rapport skall lämnas till gemensamma veterinärkommittén. Om Schweiz inte längre uppfyller något av villkoren i del I punkt 4 första stycket i bilaga A till direktiv 64/432/EEG skall de schweiziska veterinärmyndigheterna omedelbart underrätta kommissionen om detta. Den uppkomna situationen skall granskas inom gemensamma veterinärkommittén för en översyn av bestämmelserna i detta stycke.

5.

Parterna är eniga om att Schweiz uppfyller villkoren i kapitel I.F i bilaga D till direktiv 64/432/EEG i fråga om enzootisk bovin leukos. I syfte att bevara nötkreatursbesättningarnas officiella status som fria från enzootisk bovin leukos förbinder sig Schweiz att uppfylla följande villkor:

a)

Det schweiziska kreatursbeståndet skall övervakas genom stickprovskontroller. Provtagningsvolymen skall vara sådan att det är möjligt att med 99 procents tillförlitlighet fastställa att mindre än 0,2 procent av besättningarna är smittade av enzootisk bovin leukos.

b)

Varje slaktdjur skall besiktigas efter slakt av en officiell veterinär.

c)

Varje misstanke om sjukdomen vid klinisk undersökning, obduktion eller köttkontroll skall anmälas till de behöriga myndigheterna.

d)

Om enzootisk bovin leukos misstänks eller konstateras skall statusen som officiellt sjukdomsfri för den berörda besättningen upphävas fram till dess att isoleringen bryts.

e)

Isoleringen skall brytas om två serologiska undersökningar, som utförts med 90 dagars mellanrum efter det att de smittade djuren och deras kalvar, om sådana finns, avlägsnats, givit negativt resultat.

Om enzootisk bovin leukos konstaterats hos 0,2 procent eller mer av besättningarna, skall de schweiziska veterinärmyndigheterna omedelbart underrätta kommissionen om detta. Den uppkomna situationen skall granskas inom gemensamma veterinärkommittén för en översyn av bestämmelserna i detta stycke.

6.

Parterna är eniga om att Schweiz är officiellt fritt från infektiös bovin rinotrakeit (IBR). För att bevara denna status förbinder sig Schweiz att uppfylla följande villkor:

a)

Det schweiziska kreatursbeståndet skall övervakas genom stickprovskontroller. Provtagningsvolymen skall vara sådan att det är möjligt att med 99 procents tillförlitlighet fastställa att mindre än 0,2 procent av besättningarna är IBR-smittade.

b)

Avelstjurar äldre än 24 månader skall årligen genomgå en serologisk kontroll.

c)

Varje misstanke om sjukdom skall anmälas till de behöriga myndigheterna och leda till officiella prov för diagnos av IBR i vilka virologiska eller serologiska tester skall ingå.

d)

Om IBR misstänks eller konstateras skall statusen som officiellt sjukdomsfri upphävas för den berörda besättningen fram till dess att isoleringen bryts.

e)

Isoleringen skall brytas om en serologisk undersökning, som utförts tidigast 30 dagar efter det att de smittade djuren avlägsnats, givit negativt resultat.

Då Schweiz status i detta avseende är erkänd skall bestämmelserna i beslut 2004/558/EEG (EUT L 249, 23.7.2004, s. 20) gälla i tillämpliga delar.

De schweiziska veterinärmyndigheterna skall omedelbart underrätta kommissionen om varje förändring i de förhållanden som rådde då denna status erkändes. Den uppkomna situationen skall granskas inom gemensamma veterinärkommittén för en översyn av bestämmelserna i detta stycke.

7.

Parterna är eniga om att Schweiz är officiellt fritt från Aujeszkys sjukdom. För att bevara denna status förbinder sig Schweiz att uppfylla följande villkor:

a)

Det schweiziska kreatursbeståndet skall övervakas genom stickprovskontroller. Provtagningsvolymen skall vara sådan att det är möjligt att med 99 procents tillförlitlighet fastställa att mindre än 0,2 procent av besättningarna är smittade av Aujeszkys sjukdom.

b)

Varje misstanke om sjukdomen skall anmälas till de behöriga myndigheterna och leda till officiella prov för diagnos av Aujeszkys sjukdom i vilka virologiska eller serologiska tester skall ingå.

c)

Om Aujeszkys sjukdom misstänks eller konstateras skall statusen som officiellt sjukdomsfri upphävas för den berörda besättningen fram till dess att isoleringen bryts.

d)

Isoleringen skall brytas om två serologiska undersökningar av alla avelsdjur och ett representativt urval av slaktdjuren, som utförts med 21 dagars mellanrum, efter det att de smittade djuren har avlägsnats, givit negativt resultat.

Då Schweiz status i detta avseende är erkänd skall bestämmelserna i beslut 2001/618/EG (EGT L 215, 9.8.2001, s. 48), senast ändrat genom beslut 2005/768/EG (EUT L 290, 4.11.2005, s. 27) gälla i tillämpliga delar.

De schweiziska veterinärmyndigheterna skall omedelbart underrätta kommissionen om varje förändring i de förhållanden som rådde då denna status erkändes. Den uppkomna situationen skall granskas inom gemensamma veterinärkommittén för en översyn av bestämmelserna i detta stycke.

8.

Vad gäller TGE (smittsam gastroenterit) och PRRF (porcint reproduktivt och respiratoriskt syndrom) skall frågan om eventuella ytterligare garantier granskas snarast möjligt inom gemensamma veterinärkommittén. Kommissionen skall hålla de schweiziska veterinärmyndigheterna underrättade om utvecklingen i denna fråga.

9.

I Schweiz skall Institut de bactériologie vétérinaire vid universitetet i Bern ansvara för den officiella tuberkulinkontrollen enligt punkt 4 i bilaga B till direktiv 64/432/EEG.

10.

I Schweiz skall Institut de bactériologie vétérinaire vid universitetet i Bern ansvara för den officiella antigenkontrollen (brucellos) enligt punkt 4 i bilaga C.A till direktiv 64/432/EEG.

11.

Vid handel med nötkreatur och svin mellan gemenskapens medlemsstater och Schweiz skall veterinärintyg enligt förlagorna i bilaga F till direktiv 64/432/EEG åtfölja djuren. Följande ändringar av intygen skall göras:

För förlaga 1:

I avsnitt C skall intygen ändras på följande sätt:

I punkt 4 om tilläggsgarantier skall följande strecksatser läggas till:

”–

Sjukdom: infektiös bovin rinotrakeit.

I enlighet med kommissionens beslut 2004/558/EG, vars bestämmelser skall gälla i tillämpliga delar.”.

För förlaga 2:

I avsnitt C skall intygen ändras på följande sätt:

I punkt 4 om tilläggsgarantier skall följande strecksatser läggas till:

”–

Sjukdom: Aujeszkys sjukdom.

I enlighet med kommissionens beslut 2001/618/EG, vars bestämmelser skall gälla i tillämpliga delar.”

12.

Med avseende på tillämpningen av denna bilaga måste nötkreatur vid handel mellan gemenskapens medlemsstater och Schweiz åtföljas av kompletterande hälsointyg som innehåller följande deklaration:

”—

Nötkreaturen

har identifierats med hjälp av ett permanent identifikationssystem som gör det möjligt att spåra dem tillbaka till deras moderdjur och ursprungsbesättning och att konstatera att de inte är direkta avkommor av hondjur som misstänks vara eller är smittade av bovin spongiform encefalopati och som fötts inom två år före diagnosen,

härrör inte från besättningar där ett misstänkt fall av bovin spongiform encefalopati håller på att utredas, och

är födda efter den 1 juni 2001.”

II.   FÅR OCH GETTER

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

Rådets direktiv 91/68/EEG av den 28 januari 1991 om djurhälsovillkor för handel med får och getter inom gemenskapen (EGT L 46, 19.2.1991, s. 19), senast ändrat genom kommissionens beslut 2005/932/EG av den 21 december 2005 om ändring av bilaga E till rådets direktiv 91/68/EEG vad gäller uppdatering av förlagorna till djurhälsointyg för får och getter (EUT L 340, 23.12.2005, s. 1).

1.

Epizootiförordningen (OFE) av den 27 juni 1995, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 27–31 (marknader, utställningar), 34–37 (handel), 73 och 74 (rengöring och desinficering), 142–149 (rabies), 158–165 (tuberkulos), 166–169 (skrapie) 190–195 (brucellos hos får och get), 196–199 (smittsam agalakti), 200-203 (artrit/encefalit hos get), 233-235 (brucellos hos bagge) och 297 (godkännande av marknader, uppsamlingsplatser och desinficeringsstationer).

2.

Förordning av den 20 april 1988 om import, transitering och export av djur och av animalieprodukter (OITE), (RS 916.443.11).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Vid tillämpningen av artikel 3.2 andra stycket i direktiv 91/68/EEG skall informationen lämnas inom gemensamma veterinärkommittén.

2.

Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för inspektioner på platsen, särskilt med stöd av artikel 11 i direktiv 91/68/EEG och artikel 57 i den schweiziska epizootilagen.

3.

Parterna är eniga om att Schweiz är officiellt fritt från brucellos hos får och get. För att bevara denna status förbinder sig Schweiz att genomföra de åtgärder som avses i kapitel I punkt II.2 i bilaga A till direktiv 91/68/EEG.

Om nya fall eller återfall av brucellos hos får och get konstateras, skall Schweiz underrätta gemensamma veterinärkommittén så att beslut kan fattas om de åtgärder som är nödvändiga med hänsyn till situationens utveckling.

4.

Vid handel med får och getter mellan gemenskapens medlemsstater och Schweiz skall veterinärintyg enligt förlagorna i bilaga E i direktiv 91/68/EEG åtfölja djuren.

III.   HÄSTDJUR

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

Rådets direktiv 90/426/EEG av den 26 juni 1990 om djurhälsovillkor vid förflyttning och import av hästdjur från tredje land (EGT L 224, 18.8.1990, s. 42), senast ändrat genom rådets direktiv 2004/68/EG av den 26 april 2004 om fastställande av djurhälsoregler för import till och transitering genom gemenskapen av vissa levande hov- och klövdjur, om ändring av direktiven 90/426/EEG och 92/65/EEG, samt om upphävande av direktiv 72/462/EEG (EUT L 139, 30.4.2004, s. 320).

1.

Epizootiförordningen (OFE) av den 27 juni 1995, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 112–115 (afrikansk hästpest), 204–206 (dourine, encefalomyelit, infektiös anemi, rots) och 240–244 (CEM: smittsam hästmetrit).

2.

Förordning av den 20 april 1988 om import, transitering och export av djur och av animalieprodukter (OITE), (RS 916.443.11).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Vid tillämpningen av artikel 3 i direktiv 90/426/EEG skall informationen lämnas inom gemensamma veterinärkommittén.

2.

Vid tillämpningen av artikel 6 i direktiv 90/426/EEG skall informationen lämnas inom gemensamma veterinärkommittén.

3.

Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för inspektioner på platsen, särskilt med stöd av artikel 10 i direktiv 90/426/EEG och artikel 57 i den schweiziska epizootilagen.

4.

Bestämmelserna i bilagorna B och C till direktiv 90/426/EEG skall i tillämpliga delar även gälla Schweiz.

IV.   FJÄDERFÄ OCH KLÄCKÄGG

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

Rådets direktiv 90/539/EEG av den 15 oktober 1990 om djurhälsovillkor för handel inom gemenskapen med och för import från tredje land av fjäderfä och kläckningsägg (EGT L 303, 31.10.1990, s. 6), senast ändrat genom rådets förordning (EG) nr 806/2003 av den 14 april 2003 om anpassning till beslut 1999/468/EG av de bestämmelser i rättsakter som rådet antagit enligt samrådsförfarandet (kvalificerad majoritet) och som avser de kommittéer som biträder kommissionen när den utövar sina genomförandebefogenheter (EUT L 122, 16.5.2003, s. 1).

1.

Epizootiförordningen av den 27 juni 1995 (OFE), senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 25 (transport), 122–125 (hönspest och Newcastlesjuka), 255–261 (Salmonella enteritidis) och 262–265 (ILT: infektiös laryngotrakeit).

2.

Förordning av den 20 april 1988 om import, transitering och export av djur och av animalieprodukter (OITE), (RS 916.443.11).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Vid tillämpningen av artikel 3 i direktiv 90/539/EEG skall Schweiz förelägga gemensamma veterinärkommittén en plan med uppgifter om de åtgärder som planeras vidtas för godkännandet av inrättningarna.

2.

Vid tillämpningen av artikel 4 i direktiv 90/539/EEG skall det nationella referenslaboratoriet för Schweiz vara Institut de bactériologie vétérinaire vid universitetet i Bern.

3.

Villkoret om den tid djuren skall ha hållits i inrättningar inom gemenskapen i artikel 7.1 första strecksatsen i direktiv 90/539/EEG skall med tillämpliga ändringar även gälla Schweiz.

4.

De schweiziska myndigheterna förbinder sig att på sändningar av kläckägg till gemenskapen tillämpa bestämmelserna om märkning i kommissionens förordning (EEG) nr 1868/77. Landsbeteckningen för Schweiz skall vara ”CH”.

5.

Villkoret om den tid djuren skall ha hållits i inrättningar inom gemenskapen i artikel 9 a i direktiv 90/539/EEG skall i tillämpliga delar även gälla Schweiz.

6.

Villkoret om den tid djuren skall ha hållits i inrättningar inom gemenskapen i artikel 10 a i direktiv 90/539/EEG skall i tillämpliga delar även gälla Schweiz.

7.

Villkoret om den tid djuren skall ha hållits i inrättningar inom gemenskapen i artikel 11.2 första strecksatsen i direktiv 90/539/EEG skall med tillämpliga ändringar även gälla Schweiz.

8.

Parterna är eniga om att Schweiz uppfyller villkoren i artikel 12.2 i direktiv 90/539/EEG i fråga om Newcastlesjukan och därför skall ha status som icke-vaccinerande land beträffande denna sjukdom. De schweiziska veterinärmyndigheterna skall omedelbart underrätta kommissionen om varje förändring i de förhållanden som rådde då denna status erkändes. Den uppkomna situationen skall granskas inom gemensamma veterinärkommittén för en översyn av bestämmelserna i detta stycke.

9.

Bestämmelsen om uppgift om namn på medlemsstat i artikel 15 i direktiv 90/539/EEG skall i tillämpliga delar även gälla Schweiz.

10.

Vid handel med fjäderfä och kläckägg mellan gemenskapens medlemsstater och Schweiz skall djuren åtföljas veterinärintyg enligt förlagorna i bilaga IV till direktiv 90/539/EEG.

11.

De schweiziska myndigheterna förbinder sig att vid sändningar till Finland och Sverige lämna de garantier i fråga om salmonellainfektioner som föreskrivs i gemenskapslagstiftningen.

V.   DJUR OCH PRODUKTER FRÅN VATTENBRUK

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

Rådets direktiv 91/67/EEG av den 28 januari 1991 om djurhälsovillkor för utsläppande på marknaden av djur och produkter från vattenbruk (EGT L 46, 19.12.1991, s. 1), senast ändrat genom rådets förordning 806/2003/EG av den 14 april 2003 om anpassning till beslut 1999/468/EG av de bestämmelser i rättsakter som rådet antagit enligt samrådsförfarandet (kvalificerad majoritet) och som avser de kommittéer som biträder kommissionen när den utövar sina genomförandebefogenheter (EUT L 122, 16.5.2003, s. 1).

1.

Epizootiförordningen av den 27 juni 1995 (OFE), senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 275–290 (sjukdomar hos fiskar och kräftdjur) och 297 (godkännande av anläggningar, zoner och laboratorier).

2.

Förordning av den 20 april 1988 om import, transitering och export av djur och av animalieprodukter (OITE), (RS 916.443.11).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Den information som avses i artikel 4 i direktiv 91/67/EEG skall lämnas inom gemensamma veterinärkommittén.

2.

Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för eventuell tillämpning på Schweiz av bestämmelserna i artiklarna 5, 6 och 10 i direktiv 91/67/EEG.

3.

Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för eventuell tillämpning på Schweiz av bestämmelserna i artiklarna 12 och 13 i direktiv 91/67/EEG.

4.

De schweiziska myndigheterna förbinder sig att vid tillämpningen av artikel 15 i direktiv 91/67/EEG införa provtagningsplaner och diagnostiska metoder som överensstämmer med gemenskapsföreskrifterna.

5.

Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för inspektioner på platsen, särskilt med stöd av artikel 17 i direktiv 91/67/EEG och artikel 57 i den schweiziska epizootilagen.

6.

a)

Flyttningsdokumentet vid utsläppande på marknaden av levande fisk, ägg och gameter från en godkänd zon skall utformas enligt förlagan i kapitel 1 i bilaga E till direktiv 91/67/EEG.

b)

Flyttningsdokumentet vid utsläppande på marknaden av levande fisk, ägg och gameter från en godkänd anläggning skall utformas enligt förlagan i kapitel 2 i bilaga E till direktiv 91/67/EEG.

c)

Flyttningsdokumentet vid utsläppande på marknaden av blötdjur från en godkänd kustnära zon skall utformas enligt förlagan i kapitel 3 i bilaga E till direktiv 91/67/EEG.

d)

Flyttningsdokumentet vid utsläppande på marknaden av blötdjur från en godkänd anläggning skall utformas enligt förlagan i kapitel 4 i bilaga E till direktiv 91/67/EEG.

e)

Flyttningsdokumentet vid utsläppande på marknaden av fisk, blötdjur eller skaldjur från odlingar eller deras ägg och gameter skall, i fråga om arter som inte är mottagliga för IHN, VHS, Bonamia ostreæ eller Marteilia sp., utformas enligt förlagan i bilaga I till kommissionens beslut 2003/390/EG.

f)

Flyttningsdokumentet vid utsläppande på marknaden av viltlevande fisk, blötdjur eller skaldjur eller deras ägg och gameter skall utformas enligt förlagan i bilaga I till kommissionens beslut 2003/390/EG.

VI.   EMBRYON AV NÖTKREATUR

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

Rådets direktiv 89/556/EEG av den 25 september 1989 om djurhälsovillkor för handel inom gemenskapen med och import från tredje land av embryon från tamdjur av nötkreatur (EGT L 302, 19.10.1989, s. 1), senast ändrat genom kommissionens beslut 2006/60/EG av den 2 februari 2006 om ändring av bilaga C till rådets direktiv 89/556/EEG när det gäller förlagan till djurhälsointyg för handel inom gemenskapen med embryon från tamdjur av nötkreatur (EUT L 31, 3.2.2006, s. 24).

1.

Epizootiförordningen av den 27 juni 1995 (OFE), senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 56-58 (överföring av embryon).

2.

Förordning av den 20 april 1988 om import, transitering och export av djur och av animalieprodukter (OITE), (RS 916.443.11).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för inspektioner på platsen, särskilt med stöd av artikel 15 i direktiv 89/556/EEG och artikel 57 i den schweiziska epizootilagen.

2.

Vid handel med embryon av nötkreatur mellan gemenskapens medlemsstater och Schweiz skall djuren åtföljas av veterinärintyg enligt förlagan i bilaga C i direktiv 89/556/EEG.

VII.   SPERMA FRÅN NÖTKREATUR

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

Rådets direktiv 88/407/EEG av den 14 juni 1988 om djurhälsokrav som är tillämpliga vid handel inom gemenskapen med och import av djupfryst sperma från tamdjur av nötkreatur (EGT L 194, 22.7.1988, s. 10), senast ändrat genom kommissionens beslut 2006/16/EG av den 5 januari 2006 om ändring av bilaga B till rådets direktiv 88/407/EEG och bilaga II till beslut 2004/639/EG när det gäller villkor för import av sperma från tamdjur av nötkreatur (EUT L 11, 17.1.2006, s. 21).

1.

Epizootiförordningen (OFE), av den 27 juni 1995, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 51–55 (artificiell insemination).

2.

Förordning av den 20 april 1988 om import, transitering och export av djur och av animalieprodukter (OITE), (RS 916.443.11).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Med avseende på tillämpningen av artikel 4.2 i direktiv 88/407/EEG noterar parterna att samtliga stationer i Schweiz uteslutande innehåller djur hos vilka serumneutralisations- eller Elisa-testet utfallit negativt.

2.

Den information som avses i artikel 5.2 i direktiv 88/407/EEG skall lämnas inom gemensamma veterinärkommittén.

3.

Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för inspektioner på platsen, särskilt med stöd av artikel 16 i direktiv 88/407/EEG och artikel 57 i den schweiziska epizootilagen.

4.

Vid handel med sperma från nötkreatur mellan gemenskapens medlemsstater och Schweiz skall djuren åtföljas av veterinärintyg enligt förlagan i bilaga D till direktiv 88/407/EEG.

VIII.   SPERMA FRÅN SVIN

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

Rådets direktiv 90/429/EEG av den 26 juni 1990 om djurhälsokrav som är tillämpliga vid handel inom gemenskapen med och import av sperma från tamdjur av svin (EGT L 224, 18.8.1990, s. 62), senast ändrat genom rådets förordning (EG) nr 806/2003 av den 14 april 2003 om anpassning till beslut 1999/468/EG av de bestämmelser i rättsakter som rådet antagit enligt samrådsförfarandet (kvalificerad majoritet) och som avser de kommittéer som biträder kommissionen när den utövar sina genomförandebefogenheter (EUT L 122, 16.5.2003, s. 1).

1.

Epizootiförordningen (OFE), av den 27 juni 1995, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401), särskilt artiklarna 51–55 (artificiell insemination).

2.

Förordning av den 20 april 1988 om import, transitering och export av djur och av animalieprodukter (OITE), (RS 916.443.11).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Den information som avses i artikel 5.2 i direktiv 90/429/EEG skall lämnas inom gemensamma veterinärkommittén.

2.

Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för inspektioner på platsen, särskilt med stöd av artikel 16 i direktiv 90/429/EEG och artikel 57 i den schweiziska epizootilagen.

3.

Vid handel med sperma från svin mellan gemenskapens medlemsstater och Schweiz skall veterinärintyg enligt förlagan i bilaga D till direktiv 90/429/EEG åtfölja djuren.

IX.   ÖVRIGA ARTER

A.   LAGSTIFTNING

Europeiska gemenskapen

Schweiz

Rådets direktiv 92/65/EEG av den 13 juli 1992 om fastställande av djurhälsokrav i handeln inom och importen till gemenskapen av djur, sperma, ägg (ova) och embryon som inte faller under de krav som fastställs i de specifika gemenskapsregler som avses i bilaga A.I till direktiv 90/425/EEG (EGT L 268, 14.9.1992, s. 54), senast ändrat genom rådets direktiv 2004/68/EG av den 26 april 2004 om fastställande av djurhälsoregler för import till och transitering genom gemenskapen av vissa levande hov- och klövdjur, om ändring av direktiven 90/426/EEG och 92/65/EEG, samt om upphävande av direktiv 72/462/EEG (EUT L 139, 30.4.2004, s. 320).

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 av den 26 maj 2003 om djurhälsovillkor som skall tillämpas vid transporter av sällskapsdjur utan kommersiellt syfte och om ändring av rådets direktiv 92/65/EEG (EUT L 146, 13.6.2003, s. 1), senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 590/2006 av den 12 april 2006 om ändring av bilaga II till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 när det gäller förteckningen över länder och territorier (EUT L 104, 13.4.2006, s. 8).

1.

Epizootiförordningen (OFE) av den 27 juni 1995, senast ändrad den 23 november (RS 916.401), särskilt artiklarna 51–55 (artificiell insemination) och 56–58 (överföring av embryon).

2.

Förordning av den 20 april 1988 om import, transitering och export av djur och av animalieprodukter (OITE), (RS 916.443.11).

B.   SÄRSKILDA TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

1.

Denna punkt i föreliggande bilaga gäller handel med levande djur som inte omfattas av bestämmelserna i delarna I–V samt med sperma, ägg och embryon som inte omfattas av bestämmelserna i delarna VI–VIII.

2.

Europeiska gemenskapen och Schweiz förbinder sig att inte förbjuda eller begränsa handeln med levande djur, sperma, ägg och embryon som omfattas av punkt 1 av andra djurhälsoskäl än sådana som följer av tillämpningen av denna bilaga, bl.a. de säkerhetsåtgärder som kan komma att införas i enlighet med artikel 20 i bilagan.

3.

Vid handel med hov- och klövdjur av arter som inte omfattas av delarna I, II eller III mellan gemenskapens medlemsstater och Schweiz skall djuren åtföljas av veterinärintyg enligt förlagan i första delen av del I i bilaga E till direktiv 92/65/EEG, kompletterade med intyget i artikel 6.A 1 e i direktiv 92/65/EG.

4.

Vid handel med hardjur mellan gemenskapens medlemsstater och Schweiz skall djuren åtföljas av veterinärintyg enligt förlagorna i bilaga E till direktiv 92/65/EEG, eventuellt kompletterat med det intyg som avses i artikel 9.2 andra stycket i samma direktiv.

De schweiziska myndigheterna kan ändra intyget så att kraven i artikel 9 i det direktivet återges i sin helhet.

5.

Den information som avses i artikel 9.2 fjärde stycket i direktiv 92/65/EEG skall lämnas inom gemensamma veterinärkommittén.

6.

a)

Sändningar av hundar och katter från Europeiska gemenskapen till Schweiz skall omfattas av bestämmelserna i artikel 10.2 i direktiv 92/65/EEG.

b)

Sändningar av hundar och katter från Schweiz till Europeiska unionens medlemsstater, med undantag av Förenade kungariket, Irland, Malta och Sverige skall omfattas av bestämmelserna i artikel 10.2 i direktiv 92/65/EEG.

c)

Sändningar från Schweiz till Storbritannien och Nordirland, Irland, Malta och Sverige av hundar och katter skall omfattas av bestämmelserna i artikel 10.3 i direktiv 92/65/EEG.

d)

Identifikationssystemet är det som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 av den 26 maj 2003 (EUT L 146, 13.6.2003, s. 1), senast ändrat genom kommissionens förordning (EG) nr 590/2006/EG av den 12 april 2006 (EUT L 104, 23.7.2004, s. 8). Det pass som skall användas är det som föreskrivs i kommissionens beslut 2003/803/EG (EUT L 312, 27.11.2003, s. 1). Giltighetstiden för vaccineringen mot rabies, och i förekommande fall för omvaccineringen, är erkänd enligt rekommendationerna från tillverkningslaboratoriet i enlighet med bestämmelserna i artikel 5 i förordning (EG) nr 998/2003 och kommissionens beslut 2005/91/EG (EUT L 31, 4.2.2005, s. 61).

7.

Vid handel med sperma, ägg och embryon från får och getter mellan gemenskapens medlemsstater och Schweiz skall djuren åtföljas av veterinärintyg enligt beslut 95/388/EG, senast ändrat genom kommissionens beslut 2005/43/EG av den 30 december 2004 (EUT L 20, 22.1.2005, s. 34).

8.

Vid handel med sperma från hästdjur mellan gemenskapens medlemsstater och Schweiz skall dessa åtföljas av ett veterinärintyg enligt beslut 95/307/EG.

9.

Vid handel med ägg och embryon från hästdjur mellan gemenskapens medlemsstater och Schweiz skall dessa åtföljas av veterinärintyg enligt beslut 95/294/EG.

10.

Vid handel med ägg och embryon från svin mellan gemenskapens medlemsstater och Schweiz skall dessa åtföljas av veterinärintyg enligt beslut 95/483/EG.

11.

Vid handel med bibestånd (kupor eller drottningar med arbetsbin) mellan gemenskapens medlemsstater och Schweiz skall djuren åtföljas av veterinärintyg enligt förlagan i andra delen av bilaga E i direktiv 92/65/EEG.

12.

Vid handel mellan gemenskapens medlemsstater och Schweiz med djur, sperma, embryon och ägg från organ, institut eller centra som godkänts enligt bilaga C till direktiv 92/65/EEG skall dessa åtföljas av veterinärintyg enligt förlagan i tredje delen av bilaga E till direktiv 92/65/EEG.

13.

Vid tillämpning av artikel 24 i direktiv 92/65/EEG skall den information som avses i artikelns punkt 2 lämnas inom gemensamma veterinärkommittén.

Tillägg 3

IMPORT AV LEVANDE DJUR SAMT DERAS SPERMA, ÄGG OCH EMBRYON FRÅN TREDJELÄNDER

I.   Europeiska gemenskapen – Lagstiftning

A.   Hov- och klövdjur utom hästdjur

Rådets direktiv 2004/68/EG av den 26 april 2004 om fastställande av djurhälsoregler för import till och transitering genom gemenskapen av vissa levande hov- och klövdjur, om ändring av direktiven 90/426/EEG och 92/65/EEG, samt om upphävande av direktiv 72/462/EEG (EUT L 139, 30.4.2004, s. 320).

B.   Hästdjur

Rådets direktiv 90/426/EEG av den 26 juni 1990 om djurhälsovillkor vid förflyttning och import av hästdjur från tredje land (EGT L 224, 18.8.1990, s. 42), senast ändrat genom rådets direktiv 2004/68/EG av den 26 april 2004 om fastställande av djurhälsoregler för import till och transitering genom gemenskapen av vissa levande hov- och klövdjur, om ändring av direktiven 90/426/EEG och 92/65/EEG, samt om upphävande av direktiv 72/462/EEG (EUT L 139, 30.4.2004, s. 320).

C.   Fjäderfä och kläckägg

Rådets direktiv 90/539/EEG av den 15 oktober 1990 om djurhälsovillkor för handel inom gemenskapen med och för import från tredje land av fjäderfä och kläckningsägg (EGT L 303, 31.10.1990, s. 6), senast ändrat genom rådets förordning (EG) nr 806/2003 av den 14 april 2003 om anpassning till beslut 1999/468/EG av de bestämmelser i rättsakter som rådet antagit enligt samrådsförfarandet (kvalificerad majoritet) och som avser de kommittéer som biträder kommissionen när den utövar sina genomförandebefogenheter (EUT L 122, 16.5.2003, s. 1).

D.   Djur från vattenbruk

Rådets direktiv 91/67/EEG av den 28 januari 1991 om djurhälsovillkor för utsläppande på marknaden av djur och produkter från vattenbruk (EGT L 46, 19.12.1991, s. 1), senast ändrat genom rådets förordning 806/2003/EG av den 14 april 2003 om anpassning till beslut 1999/468/EG av de bestämmelser i rättsakter som rådet antagit enligt samrådsförfarandet (kvalificerad majoritet) och som avser de kommittéer som biträder kommissionen när den utövar sina genomförandebefogenheter (EUT L 122, 16.5.2003, s. 1).

E.   Embryon från nötkreatur

Rådets direktiv 89/556/EEG av den 25 september 1989 om djurhälsovillkor för handel inom gemenskapen med och import från tredje land av embryon från tamdjur av nötkreatur (EGT L 302, 19.10.1989, s. 1), senast ändrat genom kommissionens beslut 2006/60/EG av den 2 februari 2006 om ändring av bilaga C till rådets direktiv 89/556/EEG när det gäller förlagan till djurhälsointyg för handel inom gemenskapen med embryon från tamdjur av nötkreatur (EUT L 31, 3.2.2006, s. 24).

F.   Sperma från nötkreatur

Rådets direktiv 88/407/EEG av den 14 juni 1988 om djurhälsokrav som är tillämpliga vid handel inom gemenskapen med och import av djupfryst sperma från tamdjur av nötkreatur (EGT L 194, 22.7.1988, s. 10), senast ändrat genom kommissionens beslut 2006/16/EG av den 5 januari 2006 om ändring av bilaga B till rådets direktiv 88/407/EEG och bilaga II till beslut 2004/639/EG när det gäller villkor för import av sperma från tamdjur av nötkreatur (EUT L 11, 17.1.2006, s. 21).

G.   Sperma från svin

Rådets direktiv 90/429/EEG av den 26 juni 1990 om djurhälsokrav som är tillämpliga vid handel inom gemenskapen med och import av sperma från tamdjur av svin (EGT L 224, 18.8.1990, s. 62), senast ändrat genom rådets förordning (EG) nr 806/2003 av den 14 april 2003 om anpassning till beslut 1999/468/EG av de bestämmelser i rättsakter som rådet antagit enligt samrådsförfarandet (kvalificerad majoritet) och som avser de kommittéer som biträder kommissionen när den utövar sina genomförandebefogenheter (EUT L 122, 16.5.2003, s. 1).

H.   Övriga levande djur

1.

Rådets direktiv 92/65/EEG av den 13 juli 1992 om fastställande av djurhälsokrav i handeln inom och importen till gemenskapen av djur, sperma, ägg (ova) och embryon som inte faller under de krav som fastställs i de specifika gemenskapsregler som avses i bilaga A.I till direktiv 90/425/EEG (EGT L 268, 14.9.1992, s. 54), senast ändrat genom rådets direktiv 2004/68/EG av den 26 april 2004 om fastställande av djurhälsoregler för import till och transitering genom gemenskapen av vissa levande hov- och klövdjur, om ändring av direktiven 90/426/EEG och 92/65/EEG, samt om upphävande av direktiv 72/462/EEG (EUT L 139, 30.4.2004, s. 320).

2.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 av den 26 maj 2003 om djurhälsovillkor som skall tillämpas vid transporter av sällskapsdjur utan kommersiellt syfte och om ändring av rådets direktiv 92/65/EEG (EUT L 146, 13.6.2003, s. 1), senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 590/2006 av den 12 april 2006 om ändring av bilaga II till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 när det gäller förteckningen över länder och territorier (EUT L 104, 13.4.2006, s. 8).

II.   Schweiz – Lagstifning

Förordning av den 20 april 1988 om import, transitering och export av djur och av animalieprodukter (OITE) (RS 916.443.11).

Med avseende på tillämpningen av denna bilaga godkänns Zürichs zoo som centrum i enlighet med bestämmelserna i bilaga C till direktiv 92/65/EEG.

III.   Tillämpningsföreskrifter

De schweiziska veterinärmyndigheterna skall tillämpa samma importvillkor som de som avses i avsnitt I i detta tillägg. De kan dock besluta om restriktivare åtgärder och kräva ytterligare garantier. Samråd skall ske inom gemensamma veterinärkommittén med syftet att finna lämpliga lösningar.

Tillägg 4

AVELSTEKNIK (ÄVEN IMPORT FRÅN TREDJELÄNDER)

I.   EUROPEISKA GEMENSKAPEN – LAGSTIFTNING

A.   Nötkreatur

Rådets direktiv 77/504/EEG av den 25 juli 1977 om renrasiga avelsdjur av nötkreatur (EGT L 206, 12.8.1977, s. 8), senast ändrat genom rådets förordning (EG) nr 807/2003 (EUT L 122, 16.5.2003, s. 36).

B.   Svin

Rådets direktiv 88/661/EEG av den 19 december 1988 om avelsmässiga normer för avelssvin (EGT L 382, 31.12.1988, s. 36), senast ändrat genom rådets förordning (EG) nr 806/2003 (EUT L 122, 16.5.2003, s. 36).

C.   Får, getter

Rådets direktiv 89/361/EEG av den 30 maj 1989 om renrasiga avelsfår och avelsgetter (EGT L 153, 6.6.1989, s. 30).

D.   Hästdjur

a)

Rådets direktiv 90/427/EEG av den 26 juni 1990 om avelsmässiga och genealogiska villkor för handeln med hästdjur inom gemenskapen (EGT L 224, 18.8.1990, s. 55).

b)

Rådets direktiv 90/428/EEG av den 26 juni 1990 om handel med hästdjur som är avsedda för tävlingar och om villkor för deltagande i tävlingar (EGT L 224, 18.8.1990, s. 60).

E.   Renrasiga djur

Rådets direktiv 91/174/EEG av den 25 mars 1991 om krav beträffande avel och härstamning vid saluföring av renrasiga djur samt om ändring av direktiv 77/504/EEG och 90/425/EEG (EGT L 85, 5.4.1991, s. 37).

F.   Import från tredjeländer

Rådets direktiv 94/28/EG av den 23 juni 1994 om principer för zootekniska och genealogiska villkor för import från tredje land av djur, sperma, ägg och embryon och om ändring av direktiv 77/504/EEG om renrasiga avelsdjur av nötkreatur (EGT L 178, 12.7.1994, s. 66).

II.   SCHWEIZ – LAGSTIFNING

Förordning av den 7 december 1998 om uppfödning, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.310).

III.   TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER

De schweiziska myndigheterna förbinder sig att – utan att detta påverkar tillämpningen av de bestämmelser om avelstekniska kontroller som anges i tilläggen 5 och 6 – vid import av djur tillämpa bestämmelserna i rådets direktiv 94/28/EG.

Ärenden om svårigheter i handeln skall överlämnas till gemensamma veterinärkommittén på begäran av någon av parterna.

Tillägg 6

ANIMALISKA PRODUKTER

KAPITEL I

SEKTORER MED ÖMSESIDIGT ERKÄNNANDE AV LIKVÄRDIGHET

”Animaliska produkter som är avsedda att användas som livsmedel”

Definitionerna i förordning (EG) nr 853/2004 skall gälla i tillämpliga delar.

 

Export från Europeiska gemenskapen till Schweiz och från Schweiz till Europeiska gemenskapen

 

Handelsvillkor

Likvärdighet

 

EG-normer

Schweiziska normer

Djurhälsa

1.

Färskt kött inklusive köttfärs, köttberedningar och köttprodukter, icke bearbetat fett och utsmält fett

Tama hov- och klövdjur

Tama hästdjur

Direktiv 64/432/EEG

Direktiv 2002/99/EG

Förordning (EG) nr 999/2001 (1)

Epizootilagen av den 1 juli 1966 (LFE) (RS 916.40)

Epizootiförordningen av den 27 juni 1995 (OFE) (RS 916.401) (1)

Ja (1)

2.

Kött av hägnat vilt, köttberedningar, köttprodukter

Andra hägnade landlevande däggdjur än ovan nämnda

Direktiv 64/432/EEG

Direktiv 92/118/EEG

Direktiv 2002/99/EG

Förordning (EG) nr 999/2001

Epizootilagen av den 1 juli 1966 (LFE) (RS 916.40)

Epizootiförordningen av den 27 juni 1995 (OFE) (RS 916.401)

Ja

Hägnade strutsfåglar

Hardjur

Direktiv 92/118/EEG

Direktiv 2002/99/EG

Ja

3.

Kött av frilevande vilt, köttberedningar, köttprodukter

Vilda hov- och klövdjur

Hardjur

Andra hägnade landlevande däggdjur

Fjädervilt

Direktiv 2002/99/EG

Förordning (EG) nr 999/2001

Epizootilagen av den 1 juli 1966 (LFE) (RS 916.40)

Epizootiförordningen av den 27 juni 1995 (OFE) (RS 916.401)

Ja

4.

Färskt kött av fjäderfä, köttberedningar och köttprodukter, icke bearbetat fett och utsmält fett

Fjäderfä

Direktiv 92/118/EEG

Direktiv 2002/99/EG

Epizootilagen av den 1 juli 1966 (LFE) (RS 916.40)

Epizootiförordningen av den 27 juni 1995 (OFE) (RS 916.401)

Ja

5.

Magar, blåsor och tarmar

Nötkreatur

Får och getter

Svin

Direktiv 64/432/EEG

Direktiv 92/118/EEG

Direktiv 2002/99/EG

Förordning (EG) nr 999/2001 (1)

Epizootilagen av den 1 juli 1966 (LFE) (RS 916.40)

Epizootiförordningen av den 27 juni 1995 (OFE) (RS 916.401) (1)

Ja (1)

6.

Ben och benprodukter

Tama hov- och klövdjur

Tama hästdjur

Andra hägnade landlevande hägnade eller frilevande däggdjur

Fjäderfä, strutsfåglar och fjädervilt

Direktiv 64/432/EEG

Direktiv 92/118/EEG

Direktiv 2002/99/EG

Förordning (EG) nr 999/2001 (1)

Epizootilagen av den 1 juli 1966 (LFE) (RS 916.40)

Epizootiförordningen av den 27 juni 1995 (OFE) (RS 916.401) (1)

Ja (1)

7.

Bearbetat animaliskt protein, blod och blodprodukter

Tama hov- och klövdjur

Tama hästdjur

Andra hägnade landlevande hägnade eller frilevande däggdjur

Fjäderfä, strutsfåglar och fjädervilt

Direktiv 64/432/EEG

Direktiv 92/118/EEG

Direktiv 2002/99/EG

Förordning (EG) nr 999/2001 (1)

Epizootilagen av den 1 juli 1966 (LFE) (RS 916.40)

Epizootiförordningen av den 27 juni 1995 (OFE) (RS 916.401) (1)

Ja (1)

8.

Gelatin och kollagen

 

Direktiv 2002/99/EG

Förordning (EG) nr 999/2001 (1)

Epizootilagen av den 1 juli 1966 (LFE) (RS 916.40)

Epizootiförordningen av den 27 juni 1995 (OFE) (RS 916.401) (1)

Ja (1)

9.

Mjölk och mjölkprodukter

 

Direktiv 64/432/EEG

Direktiv 2002/99/EG

Epizootilagen av den 1 juli 1966 (LFE) (RS 916.40)

Epizootiförordningen av den 27 juni 1995 (OFE) (RS 916.401)

Ja

10.

Ägg och äggprodukter

 

Direktiv 90/539/EEG

Direktiv 2002/99/EG

Epizootilagen av den 1 juli 1966 (LFE) (RS 916.40)

Epizootiförordningen av den 27 juni 1995 (OFE) (RS 916.401)

Ja

11.

Fiskeriprodukter, musslor, tagghudingar, manteldjur och marina snäckor och sniglar

 

Direktiv 91/67/EEG

Direktiv 93/53/EEG

Direktiv 95/70/EG

Direktiv 2002/99/EG

Epizootilagen av den 1 juli 1966 (LFE) (RS 916.40)

Epizootiförordningen av den 27 juni 1995 (OFE) (RS 916.401)

Ja

12.

Honung

 

Direktiv 92/118/EEG

Direktiv 2002/99/EG

Epizootilagen av den 1 juli 1966 (LFE) (RS 916.40)

Epizootiförordningen av den 27 juni 1995 (OFE) (RS 916.401)

Ja

13.

Sniglar och grodlår

 

Direktiv 92/118/EEG

Direktiv 2002/99/EG

Epizootilagen av den 1 juli 1966 (LFE) (RS 916.40)

Epizootiförordningen av den 27 juni 1995 (OFE) (RS 916.401)

Ja


Export från Europeiska gemenskapen till Schweiz och från Schweiz till Europeiska gemenskapen

Handelsvillkor

Likvärdighet

EG-normer

Schweiziska normer

Folkhälsa

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati (EGT L 147, 31.5.2001, s. 1), senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 688/2006 av den 4 maj 2006 om ändring av bilagorna III och XI till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 med avseende på övervakning av transmissibla spongiforma encefalopatier hos och specificerat riskmaterial av nötkreatur i Sverige (EUT L 120, 5.5.2006, s. 10).

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien (EUT L 139, 30.4.2004, s. 1).

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (EUT L 139, 30.4.2004, s. 55).

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel (EUT L 139, 30.4.2004, s. 206).

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (EUT L 165, 30.4.2004, s. 1).

Kommissionens förordning (EG) nr 2073/2005 av den 15 november 2005 om mikrobiologiska kriterier för livsmedel (EUT L 338, 22.12.2005, s. 1).

Kommissionens förordning (EG) nr 2074/2005 av den 5 december 2005 om tillämpningsåtgärder för vissa produkter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 och för genomförandet av offentlig kontroller enligt Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, om undantag från Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och om ändring av förordningarna (EG) nr 853/2004 och (EG) nr 854/2004 (EUT L 338, 22.12.2005, s. 27).

Kommissionens förordning (EG). nr 2075/2005 av den 5 december 2005 om fastställande av särskilda bestämmelser för offentlig kontroll av trikiner i kött (EUT L 338, 22.12.2005, s. 60).

Federal lag av den 9 oktober 1992 om livsmedel och bruksföremål (livsmedelslagen), senast ändrad den 16 december 2005 (RS 817.0).

Djurskyddsförordningen av den 27 maj 1981 (OPAn), senast ändrad den 12 april 2006 (RS 455.1).

Förordning av den 1 mars 1995 om inrättande av organ med ansvar för hygienkontroller av kött (OFHV), senast ändrad den 23 november 2005 (RS 817.191.54).

Epizootiförordningen (OFE) av den 27 juni 1995, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401).

Primärproduktionsförordningen av den 23 november 2005 (RS 916.020).

Förordning av den 23 november 2005 om djurslakt och köttkontroll (OabCV) (RS 817.190).

Förordning av den 23 november 2005 om livsmedel och bruksföremål (ODAlOUs) (RS 817.02).

Förordning utfärdad av det federala inrikesdepartementet den 23 november 2005 om genomförande av livsmedelslagstiftningen (RS 817.025.21).

Förordning utfärdad av det federala ekonomidepartementet den 23 november 2005 om hygien i primärproduktionen (RS 916.020.1).

Hygienförordning utfärdad av det federala inrikesdepartementet den 23 november 2005 (RS 817.024.1).

Förordning utfärdad av det federala ekonomidepartementet den 23 november 2005 om hygien vid djurslakt (OHyAb) (RS 817.190.1).

Förordning utfärdad av det federala inrikesdepartementet den 23 november 2005 om livsmedel av animaliskt ursprung (RS 817.022.108).

Ja, på särskilda villkor

Särskilda villkor

1.

Handel mellan EG:s medlemsstater och Schweiz med animaliska produkter avsedda att användas som livsmedel får endast ske på samma villkor som för handeln mellan EG:s medlemsstater. Dessa produkter åtföljs i förekommande fall av de hälsointyg som är avsedda för handel mellan EU:s medlemsstater, eller som omfattas av denna bilaga och är tillgängliga i systemet Traces.

2.

Schweiz skall upprätta en förteckning över godkända anläggningar i enlighet med bestämmelserna i artikel 31 (om registrering/godkännande av foder- och livsmedelsanläggningar) i förordning (EG) nr 882/2004.

3.

När det gäller import tillämpar Schweiz samma bestämmelser som de som används på området inom Europeiska gemenskapen.

4.

De behöriga schweiziska myndigheterna använder sig inte av undantaget från den trikinundersökning som avses i artikel 3.2, i förordning (EG) nr 2075/2005. Om de behöriga schweiziska myndigheterna skulle använda sig av detta undantag förbinder de sig att genom ett skriftligt förfarande till kommissionen sända in en förteckning över de regioner där trikinrisken hos tamsvin officiellt erkänns som obetydlig. Gemenskapens medlemsstater skall ha tre månader på sig från det att anmälan mottagits för att översända skriftliga kommentarer till kommissionen. Om kommissionen eller medlemsstaterna inte framför några invändningar erkänns regionen som en region med en obetydlig risk för trikininfektion, och tamsvin därifrån skall undantas från trikinundersökning vid slakt. Bestämmelserna i artikel 3.3 i förordning (EG) nr 2075/2005 skall gälla i tillämpliga delar.

5.

De detektionsmetoder som beskrivs i kapitlen I och II i bilaga I till förordning (EG) nr 2075/2005 tillämpas i Schweiz vid undersökningar som har till syfte att påvisa förekomsten av trikiner. Däremot används inte den trikinoskopiska undersökning som beskrivs i kapitel III i bilaga I till förordning (EG) nr 2075/2005.

6.

De behöriga schweiziska myndigheterna kan tillämpa undantaget från trikinundersökningen när det gäller slaktkroppar och kött av tamsvin som är avsedda för uppgödning och för slakt på småskaliga slakterier.

Denna bestämmelse skall tillämpas till och med den 31 december 2009.

Enligt bestämmelserna i artikel 8 stycke 3a, i förordningen från det federala ekonomidepartementet om hygien vid djurslakt (RS 817.190.1) och artikel 9 stycke 7 i förordningen från det federala ekonomidepartementet om animaliska livsmedel (RS 817.022.108) skall dessa slaktkroppar och kött av tamsvin som är avsedda för uppgödning och för slakt samt köttberedningar, köttprodukter och förarbetade köttprodukter av sådant kött förses med ett särskilt hälsomärke som överensstämmer med den förlaga som fastställs i andra stycket i bilaga 9 till förordning från det federala ekonomidepartementet om hygien vid djurslakt (RS 817.190.1). Schweiz får enligt bestämmelserna i artiklarna 9 a och 14 a i förordning från det federala ekonomidepartementet om animaliska livsmedel (RS 817.022.108) inte bedriva handel med EG:s medlemsstater med dessa produkter.

7.

Handel mellan EG:s medlemsstater och Schweiz med slaktkroppar och kött av tamsvin som är avsedda för uppgödning och för slakt, från

jordbruksföretag erkända av de behöriga myndigheterna i EG:s medlemsstater som trikinfria,

regioner där trikinrisken hos tamsvin officiellt erkänts som obetydlig,

och som inte har trikinundersökts enligt bestämmelserna i artikel 3 i förordning (EG) nr 2075/2005, får endast ske på samma villkor som för handeln mellan EG:s medlemsstater.

8.

Enligt bestämmelserna i artikel 2 i förordningen om hygien (RS 817.024.1) kan de behöriga schweiziska myndigheterna i särskilda fall företa ändringar i artiklarna 8, 10 och 14 i förordningen om hygien (RS 817.024.1) om följande villkor uppfylls:

a)

Ändringarna görs för att uppfylla behovet hos de företag i de bergsområden som anges i bilagan till federal lag av den 21 mars 1997 om stöd till investeringar i bergsområden.

De behöriga myndigheterna i Schweiz förbinder sig att genom ett skriftligt förfarande anmäla dessa anpassningar till kommissionen. Denna anmälan skall innehålla

en detaljerad beskrivning av de bestämmelser som de behöriga schweiziska myndigheterna bedömer det nödvändigt att ändra, med angivande av ändringens art,

en beskrivning av de berörda livsmedlen och företagen,

en motivering till varför ändringarna företagits (och skall även, i förekommande fall, omfatta en sammanfattning av riskanalysen och ange alla åtgärder som måste vidtas för att säkerställa att ändringen inte omintetgör målsättningarna för förordningen om hygien (RS 817.024.1),

all annan relevant information.

Kommissionen och medlemsstaterna har en frist på tre månader räknat från det att anmälan mottagits för att lämna sina anmärkningar skriftligt. Om det är nödvändigt skall frågan hänskjutas till gemensamma veterinärkommittén.

b)

När det gäller framställning av livsmedel med traditionella karakteristika.

De behöriga schweiziska myndigheterna förbinder sig att anmäla dessa ändringar skriftligt till kommissionen senast tolv månader efter det att de individuella eller allmänna undantagen beviljats. Denna anmälan skall innehålla

en kort beskrivning av de ändrade bestämmelserna,

en beskrivning av de berörda livsmedlen och företagen,

all annan relevant information.

(9)

Kommissionen skall informera Schweiz om de undantag och ändringar som tillämpas i EG:s medlemsstater enligt artikel 13 i förordning (EG) nr 852/2004, artikel 10 i förordning (EG) nr 852/2003, artikel 13 i förordning (EG) nr 854/2003 och artikel 7 i förordning (EG) nr 2074/2005.

(10)

I väntan på en tillnärmning mellan gemenskapslagstiftningen och den schweiziska lagstiftningen när det gäller förteckningen över specifikt riskmaterial, förbinder sig Schweiz genom ett internt tekniskt direktiv att inte bedriva handel med EG:s medlemsstater med slaktkroppar av nötkreatur äldre än 24 månader som omfattar ryggraden och produkter av denna.

”Animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel”

Export från Europeiska gemenskapen till Schweiz och från Schweiz till Europeiska gemenskapen

Handelsvillkor

Likvärdighet

EG-normer

Schweiziska normer

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel (EGT L 273, 10.10.2002, s. 1), senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 208/2006 av den 7 februari 2006 om ändring av bilagorna VI och VIII till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 när det gäller bearbetningskrav för biogas- och komposteringsanläggningar och krav för naturgödsel) (EUT L 36, 8.2.2006, s. 25).

Förordning av den 23 november 2005 om djurslakt och köttkontroll (OabCV) (RS 817.190).

Förordning utfärdad av det federala ekonomidepartementet den 23 november 2005 om hygien vid djurslakt (OHyAb) (RS 817.190.1).

Epizootiförordningen (OFE) av den 27 juni 1995, senast ändrad den 23 november 2005 (RS 916.401).

Förordning av den 20 april 1988 om import, transitering och export av djur och av animalieprodukter (OITE), (RS 916.443.11)

Förordning av den 23 juni 2004 om bortskaffande av animaliska biprodukter (OESPA), senast ändrad den 22 juni 2005 (RS 916.441.22).

Ja

Särskilda villkor

För import tillämpar Schweiz samma bestämmelser som i bilagorna VII, VIII, X (intyg) och XI (länder) i enlighet med artikel 29 i förordning (EG) nr 1774/2002.

Handel med kategori 1- och kategori 2-material är förbjuden, med undantag för sådan teknisk användning som avses i förordning (EG) nr 1774/2002 (övergångsbestämmelser har fastställts genom kommissionens förordning (EG) nr 878/2004).

Vid handel med kategori 3-material mellan gemenskapens medlemsstater och Schweiz skall sådana handelsdokument och veterinärintyg som avses i kapitel III i bilaga II åtfölja produkterna i enlighet med artiklarna 7 och 8 i förordning (EG) nr 1774/2002.

I enlighet med kapitel III i förordning (EG) nr 1774/2002 skall Schweiz upprätta en förteckning över motsvarande inrättningar.

KAPITEL II

Andra sektorer än de som behandlas i kapitel I

I.   Export från Europeiska gemenskapen till Schweiz

Denna export skall ske enligt de villkor som fastställts för handel inom gemenskapen. I varje enskilt fall skall dock de behöriga myndigheterna utfärda ett intyg om att villkoren följs och detta intyg skall åtfölja det aktuella partiet.

Om det blir nödvändigt skall intygens utformning behandlas i gemensamma veterinärkommittén.

II.   Export från Schweiz till gemenskapen

Denna export skall ske enligt de tillämpliga villkor som fastställts i gemenskapens bestämmelser. Intygens utformning skall behandlas i gemensamma veterinärkommittén.

I avvaktan på den slutgiltiga utformningen av förlagorna skall de intyg som för närvarande är i bruk användas.

KAPITEL III

Överföring av sektorer från kapitel II till kapitel I

Så snart Schweiz har antagit en lagstiftning som landet bedömer som likvärdig med gemenskapsbestämmelserna skall frågan behandlas av gemensamma veterinärkommittén. Kapitel I i detta tillägg skall snarast möjligt kompletteras mot bakgrund av undersökningsresultaten.

Tillägg 10

GRÄNSKONTROLLER OCH AVGIFTER

KAPITEL I

A.   Gränskontroller för sektorer där likvärdighet erkänns ömsesidigt

Typ av gränskontroll

Sats

1.

Kontroll av dokument

100 %

2.

Fysisk kontroll

1 %

B.   Gränskontroller för andra sektorer än de som avses i A

Typ av gränskontroll

Sats

1.

Kontroll av dokument

100 %

2.

Fysisk kontroll

1–10 %

C.   Specifika åtgärder

Hänsyn bör tas till bilaga 3 i rekommendation nr 1/94 som lämnades av den gemensamma kommissionen EEG-SCHWEIZ om underlättande av vissa veterinärmedicinska kontroller och formaliteter för animalieprodukter och levande djur. Frågan skall snarast möjligt undersökas på nytt av gemensamma veterinärkommittén.

D.   Avgifter

1.

För de sektorer där likvärdighet erkänns ömsesidigt skall avgiften uppgå till

1,50 EUR/ton, dock minst 30 EUR per parti och högst 350 EUR per parti.

2.

För andra sektorer än de som avses i punkt 1 skall avgiften uppgå till

3,50 EUR/ton, dock minst 30 EUR och högst 350 EUR per parti.

E.   Föreskrifter för animaliska produkter som skall passera gemenskapens eller Schweiz territorium

1.

Animaliska produkter med ursprung i Schweiz som skall passera EU:s territorium, omfattas i förekommande fall av kontrollbestämmelserna i A och B ovan. Bestämmelserna i artikel 11.2 c, d och e i direktiv 97/78/EG skall inte tillämpas på produkter vilkas likvärdighet har erkänts ömsesidigt och som är avsedda för export utanför EU:s territorium, om resultatet av de veterinärkontroller som utförs i enlighet med A ovan är utan anmärkning.

2.

Animaliska produkter med ursprung i EU som skall passera Schweiz territorium, omfattas i förekommande fall av kontrollbestämmelserna i A och B ovan.

F.   Systemet Traces

1.   Lagstiftning

Europeiska gemenskapen

Schweiz

Kommissionens beslut 2004/292/EG av den 30 mars 2004 om idrifttagande av systemet Traces och om ändring av beslut 92/486/EEG (EUT L 94, 31.3.2004, s. 63), senast ändrat genom kommissionens beslut av den 14 juli 2005 om ändring av beslut 2004/292/EG om idrifttagande av systemet Traces och om ändring av beslut 92/486/EEG (EUT L 187, 19.7.2005, s. 29).

Förordning av den 20 april 1988 om import, transitering och export av djur och av animalieprodukter (OITE) (RS 916.443.11).

2.   Särskilda tillämpningsföreskrifter

Kommissionen skall i samarbete med de schweiziska veterinärmyndigheterna integrera Schweiz i systemet Traces enligt kommissionens beslut 2004/292/EG.

Bestämmelserna i artikel 3 i kommissionens beslut 2004/222/EG om registrering i Traces av de gemensamma veterinärdokumenten tillämpas inte på produkter med ömsesidigt erkännande av likvärdighet, med undantag för dem som omfattas av de förfaranden som avses i artikel 8, artikel 12.4 och artikel 13 i direktiv 97/78/EG, och dem som fått avslag efter gränskontroll.

I sektorer med ömsesidigt erkännande av likvärdighet sker handel mellan EG:s medlemsstater och Schweiz med animaliska produkter på samma villkor som de för handeln mellan EG:s medlemsstater. Dessa produkter åtföljs i förekommande fall av de hälsointyg som är avsedda för handel mellan EG:s medlemsstater, eller som omfattas av denna bilaga och är tillgängliga i systemet Traces.

Om så krävs skall övergångsåtgärder fastställas inom gemensamma veterinärkommittén.

KAPITEL II

KONTROLL AV IMPORT FRÅN TREDJELÄNDER

1.   Lagstiftning

Kontrollerna av import från tredjelander skall utföras i enlighet med bestämmelserna nedan:

Europeiska gemenskapen

Schweiz

1.

Kommissionens förordning (EG) nr 136/2004 av den 22 januari 2004 om veterinärkontroller av produkter från tredje land vid gemenskapens gränskontrollstationer (EUT L 21, 28.1.2004, s. 11).

2.

Kommissionens förordning (EG) nr 745/2004 av den 16 april 2004 om bestämmelser för import av produkter av animaliskt ursprung för privat konsumtion (EUT L 122, 26.4.2004, s. 1).

3.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel (EUT L 139, 30.4.2004, s. 206).

4.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (EUT L 165, 30.4.2004, s. 1).

5.

Rådets direktiv 97/78/EG av den 18 december 1997 om principerna för organisering av veterinärkontroller av produkter från tredje land som förs in i gemenskapen (EGT L 24, 30.1.1998, s. 9), senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (EUT L 165, 30.4.2004, s. 1).

6.

Rådets direktiv 2002/99/EG av den 16 december 2002 om fastställande av djurhälsoregler för produktion, bearbetning, distribution och införsel av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel (EGT L 18, 23.1.2003, s. 11).

1.

Förordning av den 20 april 1988 om import, transitering och export av djur och av animalieprodukter (OITE) (RS 916.443.11).

2.

Lag av den 9 oktober om livsmedel (LDAl), senast ändrad den 18 juni 2004 (RS 817.0).

3.

Förordning av den 23 november 2005 om livsmedel och bruksföremål (ODAlOUs) (RS 817.02).

4.

Förordning av den 23 november 2005 om genomförande av livsmedelslagstiftningen (RS 817.025.21).

2.   Tillämpningsbestämmelser

För tillämpningen av artikel 6 i direktiv 91/496/EEG används följande gränskontrollstationer: flygplatserna Basel-Mulhouse, Ferney-Voltaire/Genève och Zürich. Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för senare ändringar.

Gemensamma veterinärkommittén skall ansvara för inspektioner på platsen, särskilt med stöd av artikel 23 i direktiv 97/78/EG och artikel 57 i den schweiziska epizootilagen.

Den särskilda situation som råder när det gäller gränskontrollerna på flygplatserna i Basel-Mulhouse och Ferney-Voltaire/Genève skall undersökas av gemensamma veterinärkommittén senast ett år efter det att detta tillägg har trätt i kraft.

För tillämpningen av bestämmelserna i direktiv 97/78/EG skall kommissionen i samarbete med de schweiziska veterinärmyndigheterna integrera Schweiz i systemet Traces, i enlighet med kommissionens beslut 2004/292/EG.

Inom ramen för den verksamhet som avses i direktiv 97/78/EG förbinder de schweiziska myndigheterna sig att utkräva minst de avgifter som är förbundna med de offentliga kontroller som avses i kapitel VI i förordning (EG) nr 882/2004 och den minimisats som anges i bilaga IV till samma förordning.

KAPITEL III

IMPORTVILLKOR FÖR ANIMALISKA PRODUKTER FRÅN TREDJELÄNDER

1.   Europeiska gemenskapen – lagstiftning

A.   FOLKHÄLSOREGLER

1.

Rådets direktiv 96/23/EG av den 29 april 1996 om införande av kontrollåtgärder för vissa ämnen och restsubstanser av dessa i levande djur och i produkter framställda därav och om upphävande av direktiv 85/358/EEG och 86/469/EEG samt beslut 89/187/EEG och 91/664/EEG (EGT L 125, 23.5.1996, s. 10) senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (EUT L 165, 30.4.2004, s. 1).

2.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati (EGT L 147, 31.5.2001, s. 1), senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 688/2006 av den 4 maj 2006 om ändring av bilagorna III och XI till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 med avseende på övervakning av transmissibla spongiforma encefalopatier hos och specificerat riskmaterial av nötkreatur i Sverige (EUT L 120, 5.5.2006, s. 10).

3.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen (EUT L 325, 12.12.2003, s. 1).

4.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/41/EG av den 21 april 2004 om upphävande av vissa direktiv om livsmedelshygien och hygienkrav för tillverkning och utsläppande på marknaden av vissa produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel och om ändring av rådets direktiv 89/662/EEG och 92/118/EEG samt rådets beslut 95/408/EG (EUT L 157, 30.4.2004, s. 33).

5.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (EUT L 139, 30.4.2004), senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 2076/2005 av den 5 december 2005 om fastställande av övergångsbestämmelser för tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 853/2004, (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004 och om ändring av förordningarna (EG) nr 853/2004 och (EG) nr 854/2004 (EUT L 338, 22.12.2005, s. 83).

6.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel (EUT L 139, 30.4.2004), senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 2076/2005 av den 5 december 2005 om fastställande av övergångsbestämmelser för tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 853/2004, (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004 och om ändring av förordningarna (EG) nr 853/2004 och (EG) nr 854/2004 (EUT L 338, 22.12.2005, s. 83).

B.   DJURHÄLSOREGLER

1.

Rådets direktiv 91/67/EEG av den 28 januari 1991 om djurhälsovillkor för utsläppande på marknaden av djur och produkter från vattenbruk (EGT L 46, 19.12.1991, s. 1), senast ändrat genom rådets förordning 806/2003/EG av den 14 april 2003 om anpassning till beslut 1999/468/EG av de bestämmelser i rättsakter som rådet antagit enligt samrådsförfarandet (kvalificerad majoritet) och som avser de kommittéer som biträder kommissionen när den utövar sina genomförandebefogenheter (EUT L 122, 16.5.2003, s. 1).

2.

Rådets direktiv 93/53/EEG av den 24 juni 1993 om gemenskapens minimiåtgärder för bekämpning av vissa fisksjukdomar (EGT L 175, 19.7.1993, s. 23), senast ändrat genom akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen – Bilaga II: Förteckning enligt artikel 20 i anslutningsakten – 6. Jordbruk – B. Veterinärlagstiftning och fytosanitär lagstiftning – I. Veterinärlagstiftning (EUT L 236, 23.9.2003, s. 381).

3.

Rådets direktiv 92/118/EEG av den 17 december 1992 om djurhälso- och hygienkrav för handel inom gemenskapen med produkter, som inte omfattas av sådana krav i de särskilda gemenskapsbestämmelser som avses i bilaga A. I till direktiv 89/662/EEG och, i fråga om patogener, i direktiv 90/425/EEG, samt för import till gemenskapen av sådana produkter (EGT L 62, 15.3.1993, s. 49), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/41/EG av den 21 april 2004 om upphävande av vissa direktiv om livsmedelshygien och hygienkrav för tillverkning och utsläppande på marknaden av vissa produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel och om ändring av rådets direktiv 89/662/EEG och 92/118/EEG samt rådets beslut 95/408/EG (EUT L 157, 30.4.2004, s. 33).

4.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati (EGT L 147, 31.5.2001, s. 1), senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 688/2006 av den 4 maj 2006 om ändring av bilagorna III och XI till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 med avseende på övervakning av transmissibla spongiforma encefalopatier hos och specificerat riskmaterial av nötkreatur i Sverige (EUT L 120, 5.5.2006, s. 10).

5.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel (EGT L 273, 10.10.2002, s. 1), senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 208/2006 av den 7 februari 2006 om ändring av bilagorna VI och VIII till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 när det gäller bearbetningskrav för biogas- och komposteringsanläggningar och krav för naturgödsel (EUT L 36, 8.2.2006, s. 25).

6.

Rådets direktiv 2002/99/EG av den 16 december 2002 om fastställande av djurhälsoregler för produktion, bearbetning, distribution och införsel av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel (EGT L 18, 23.1.2003, s. 11)

2.   Schweiz – lagstiftning

Förordning av den 20 april 1988 om import, transitering och export av djur och av animalieprodukter (OITE).

3.   Tillämpningsregler

De schweiziska veterinärmyndigheterna skall tillämpa samma importvillkor som de som avses i kapitel III.1 i detta tillägg. De kan dock besluta om restriktivare åtgärder och kräva ytterligare garantier. Samråd skall ske inom gemensamma veterinärkommittén med syftet att finna lämpliga lösningar.

KAPITEL IV

SLUTBESTÄMMELSER

Bestämmelserna i detta tillägg skall ses över i gemensamma veterinärkommittén senast ett år efter det att de trätt i kraft.


(1)  Erkännandet av likheterna mellan lagstiftningarna när det gäller övervakning av TSE hos får och getter kommer att ses över inom gemensamma veterinärkommittén.


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/130


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 8 december 2006

om nationella bestämmelser som anmälts av Danmark angående vissa industriella växthusgaser

[delgivet med nr K(2006) 5934]

(Endast den danska texten är giltig)

(2006/62/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 95.6, och

av följande skäl:

I.   BAKGRUND OCH FÖRFARANDE

(1)

Genom en skrivelse av den 2 juni 2006 från Konungariket Danmarks ständiga representation till Europeiska unionen har Danmarks regering, i enlighet med artikel 9.3 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 842/2006 (1), underrättat kommissionen om de nationella bestämmelser om reglering av vissa industriella växthusgaser som landet anser vara nödvändiga att behålla efter antagandet av den förordningen, tillsammans med en motivering till detta.

(2)

Danmarks regering framhåller i skrivelsen att Konungariket Danmark har för avsikt att behålla sina nationella bestämmelser som är strängare än förordningen, i enlighet med artikel 9.3 a i förordning (EG) nr 842/2006.

1.   Gemenskapens lagstiftning

1.1   Artikel 95.4 och 95.6 i EG-fördraget

(3)

I artikel 95.4 i EG-fördraget anges att om ”en medlemsstat efter det att rådet eller kommissionen har beslutat om en harmoniseringsåtgärd anser det nödvändigt att behålla nationella bestämmelser som grundar sig på väsentliga behov enligt artikel 30 eller som avser miljö- eller arbetsmiljöskydd, skall den till kommissionen anmäla dessa bestämmelser samt skälen för att behålla dem”.

(4)

Enligt artikel 95.6 skall kommissionen ”inom sex månader efter en sådan anmälan som avses i punkterna 4 och 5 godkänna eller förkasta de ifrågavarande nationella bestämmelserna sedan den konstaterat huruvida dessa utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller innebär förtäckta handelshinder mellan medlemsstaterna samt huruvida de kommer att utgöra ett hinder för den inre marknadens funktion”.

1.2   Förordning (EG) nr 842/2006

(5)

Syftet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 842/2006 av den 17 maj 2006 om vissa fluorerade växthusgaser är att förhindra och begränsa utsläppen av vissa fluorerade gaser (HFC, PFC och SF6) som omfattas av Kyotoprotokollet.

(6)

Förordningen innehåller också ett begränsat antal förbud mot användning och utsläppande på marknaden om kostnadseffektiva alternativ bedöms finnas i EU och om det inte anses vara möjligt att ytterligare begränsa utsläppen eller öka återvinningen.

(7)

Förordningen grundar sig på artikel 175.1 i EG-fördraget vad avser alla bestämmelser utom artiklarna 7, 8 och 9. Den rättsliga grunden för dessa tre artiklar är i stället artikel 95 i EG-fördraget beroende på deras effekter för den fria rörligheten för varor på EU:s inre marknad.

(8)

Genom artikel 9 i förordningen förbjuds utsläppande på marknaden av produkter och utrustning som innehåller eller vars funktion kräver fluorerade gaser som är upptagna i förordningen. I artikel 9.3 a föreskrivs att medlemsstater, som senast den 31 december 2005 har antagit nationella åtgärder som är strängare än dem som anges i artikel 9 och som faller inom ramen för förordningen, får behålla de nationella åtgärderna till den 31 december 2012. Enligt artikel 9.3 b skall medlemsstaten underrätta kommissionen om de nationella åtgärderna, tillsammans med en motivering för åtgärderna. Vidare måste åtgärderna vara förenliga med fördraget.

(9)

Förordningen skall tillämpas från och med den 4 juli 2007, med undantag för artikel 9 och bilaga II, som skall tillämpas från och med den 4 juli 2006.

2.   Anmälda nationella bestämmelser

(10)

De nationella bestämmelser som anmälts av Danmark infördes genom kungörelse (bekendtgørelse) nr 552 av den 2 juli 2002.

(11)

Kungörelsen omfattar tre kategorier av växthusgaser som omfattas av Kyotoprotokollet, varav de flesta har stor global uppvärmningspotential: fluorerade kolväten (HFC), perfluorkarboner (PFC) och svavelhexafluorid (SF6).

(12)

Kungörelsen innebär ett generellt förbud mot import, försäljning och användning av nya produkter som innehåller de ovan nämnda växthusgaserna från och med den 1 januari 2006 samt ett förbud mot import, försäljning och användning av dessa växthusgaser, både nya och återvunna, från och med den 1 januari 2006.

(13)

Det generella förbudet för nya produkter som innehåller de berörda fluorerade gaserna åtföljs av undantag som anges i bilaga I till kungörelsen.

(14)

Enligt kungörelsen får den danska miljöstyrelsen (Miljøstyrelsen) medge undantag i ”mycket speciella fall”. Anmälan innehåller en redogörelse för när sådana undantag kan komma i fråga i praktiken. Bland annat nämns fall där ett förbud kan ha oförutsedda oproportionella effekter, fall där det visar sig att alternativ inte finns eller inte är lämpliga och fall där de totala växthusgasutsläppen omräknade till koldioxidekvivalenter kan visas vara mindre för ett system som innehåller fluorerade gaser. Anmälan innehåller också ett dokument med riktlinjer utgivet av den danska miljöstyrelsen för aktörer som vill ansöka om ett undantag. I dokumentet anges de kriterier som miljöstyrelsen använder för att medge eller inte medge undantag samt en kort översikt över hittills inlämnade ansökningar och de beslut miljöstyrelsen har fattat.

(15)

Genom en skrivelse av den 26 oktober 2006 underrättade kommissionen den danska regeringen om att den mottagit anmälan och att sexmånadersperioden för handläggningen av ärendet enligt artikel 95.6 i fördraget inleddes den 9 juni 2006, dagen efter det att anmälan inkommit.

(16)

Genom en skrivelse av den 19 september 2006 informerade kommissionen de övriga medlemsstaterna om anmälan och gav dem en period på 30 dagar att lämna synpunkter. Kommissionen offentliggjorde också anmälan i Europeiska unionens officiella tidning  (2) för att upplysa andra berörda parter om de nationella bestämmelser som Danmark hade för avsikt att behålla samt om anförda skäl.

II.   BEDÖMNING

1.   Bedömning av huruvida ärendet kan tas upp till sakprövning

(17)

Artikel 95.4 gäller fall där en medlemsstat efter det att en harmoniseringsåtgärd beslutats anser det nödvändigt att behålla nationella bestämmelser som grundar sig på väsentliga behov enligt artikel 30 eller som avser miljö- eller arbetsmiljöskydd.

(18)

Den danska anmälan gäller nationella bestämmelser som avviker från artikel 9.1 i förordning (EG) nr 842/2006. Dessa nationella bestämmelser antogs och trädde i kraft 2002, dvs. innan den nämnda förordningen antogs.

(19)

Utsläppande på marknaden av produkter och utrustning som innehåller vissa fluorerade gaser harmoniseras på EU-nivå genom förordning (EG) nr 842/2006, särskilt artikel 9 och bilaga II.

(20)

Den danska kungörelsen innehåller strängare bestämmelser än förordning (EG) nr 842/2006 i och med att den innebär ett generellt förbud mot import, försäljning och användning av nya produkter som innehåller fluorerade gaser från och med den 1 januari 2006 samt ett förbud mot import, försäljning och användning av fluorerade gaser, både nya och återvunna, från och med den 1 januari 2006. Förordningen däremot innebär ett begränsat förbud mot utsläppande på marknaden eftersom den bara gäller produkter som är upptagna i dess bilaga II.

(21)

Det ovan nämnda innebär tillsammans med artikel 9.3 b i förordning (EG) nr 842/2006 att medlemsstaten skall anmäla sina åtgärder till kommissionen, tillsammans med en motivering till åtgärderna. Sådana åtgärder skall vara förenliga med fördraget.

(22)

Förenligheten undersöks genom förfarandet i artikel 95.4 och 95.6 och med beaktande av förordning (EG) nr 842/2006. Enligt artikel 95.4 skall anmälan innehålla en motivering som grundar sig på ett eller flera väsentliga behov enligt artikel 30 eller som avser miljö- eller arbetsmiljöskydd.

(23)

Mot bakgrund av ovanstående anser kommissionen att Danmarks ansökan om att få behålla sina nationella bestämmelser om vissa industriella växthusgaser kan tas upp till prövning enligt artikel 95.4 i EG-fördraget.

2.   Sakprövning

(24)

Enligt artikel 95.4 och 95.6 första stycket i EG-fördraget måste kommissionen se till att alla villkor är uppfyllda för att en medlemsstat skall få behålla sådana nationella bestämmelser som avviker från en harmoniseringsåtgärd på gemenskapsnivå. Framför allt måste de nationella bestämmelserna vara motiverade på grundval av de väsentliga behov som anges i artikel 30 i fördraget eller avse miljö- eller arbetsmiljöskydd, de får inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innebära förtäckta handelshinder mellan medlemsstaterna, och de får inte utgöra något oproportionellt eller onödigt hinder för den inre marknadens funktion.

2.1   Bevisbörda

(25)

När kommissionen undersöker om de nationella åtgärder som anmälts enligt artikel 95.4 är motiverade, skall den utgå från de skäl som den anmälande medlemsstaten anför. Detta innebär att den medlemsstat som vill behålla sina nationella bestämmelser har ansvaret enligt EG-fördraget för att bevisa att de är motiverade.

(26)

Det är den medlemsstat som gjort anmälan som skall lägga fram tillräckliga skäl, fakta och vetenskapliga belägg för att få tillstånd att behålla strängare nationell lagstiftning. Det ligger således i medlemsstatens intresse att till anmälan foga alla de fakta och juridiska uppgifter som kan stödja ansökan (3). Om anmälan inte innehåller sådana uppgifter skall kommissionen anse att anmälan inte är motiverad.

2.2   Motivering som grundar sig på väsentliga behov enligt artikel 30 eller som avser miljö- eller arbetsmiljöskydd

2.2.1   Danmarks ståndpunkt

(27)

De danska myndigheterna har lämnat in en motivering med följande skäl för att behålla de nationella bestämmelserna:

(28)

Kungörelse nr 552 av den 2 juli 2002 avser reglering av vissa industriella växthusgaser (HFC, PFC och SF6) som alla är kraftfulla växthusgaser. Exempelvis kan nämnas att 1 kg av de två mest använda HFC-gaserna i Danmark (HFC-134a och HFC-404A) motsvarar 1 300 respektive 3 780 kg koldioxid, och att 1 kg SF6 motsvarar mer än 22 000 kg koldioxid.

(29)

EU har enligt Kyotoprotokollet åtagit sig att under perioden 2008–2012 minska medlemsstaternas samlade växthusgasutsläpp med minst 8 % jämfört med 1990 års nivåer. Vid de efterföljande diskussionerna inom EU – rådets beslut 2002/358/EG av den 25 april 2002 om godkännande, på Europeiska gemenskapens vägnar, av Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, och gemensamt fullgörande av åtaganden inom ramen för detta (överenskommelsen om bördefördelning) (4) – åtog sig Danmark att minska sina totala växthusgasutsläpp med 21 % under samma period.

(30)

De danska myndigheterna anför i sin anmälan syftet att skydda miljön och i synnerhet behovet att med alla tillgängliga medel uppnå målet att minska växthusgasutsläppen, i enlighet med beslut 2002/358/EG.

(31)

Kungörelsens mål är att bidra till minskade växthusgasutsläpp genom att hindra utsläpp av fluorerade växthusgaser.

(32)

De danska myndigheterna påpekar att syftet med kungörelsen om industriella växthusgaser är att så långt som möjligt begränsa användningen och därmed utsläppen av industriella växthusgaser. Detta skulle bidra till att minska de totala växthusgasutsläppen och därigenom till att uppfylla Danmarks internationella åtaganden. De danska myndigheterna anser att det ambitiösa mål om minskade växthusgasutsläpp som Danmark har åtagit sig enligt beslut 2002/358/EG kräver en samlad ansträngning för att komma åt varje källa till växthusgasutsläpp.

(33)

I Danmark används HFC främst som köldmedier i kylanläggningar. PFC används inte längre i Danmark. SF6 användes tidigare i ljudisolerande fönster och inom elsektorn i vissa strömbrytare. Numera används det bara i strömbrytare, och användningen uppgår till några få ton per år.

(34)

De danska myndigheterna hänvisar i sin anmälan till prognoser som visar att utsläppen skulle fördubblas fram till 2010 utan ytterligare reglering, motsvarande 0,5–0,7 miljoner ton koldioxidekvivalenter mer än med de anmälda bestämmelserna.

(35)

De danska myndigheterna uppger att de principer om att minska utsläpp genom begränsning som infördes på gemenskapsnivå genom förordning (EG) nr 842/2006, infördes i dansk lagstiftning för mer än femtio år sedan och att de därefter har gällt för tillämpningar där fluorerade gaser används och därför sannolikt inte kommer att leda till ytterligare minskningar.

(36)

Danmark ger i anmälan en kort beskrivning av några av de tillämpningsområden där alternativa lösningar har tagits fram och som därför omfattas av den danska regleringen. Den danska inställningen bygger på antagandet att det finns alternativ till de industriella växthusgaser som används i de tillämpningar som förbjöds från och med den 1 januari 2006 eller som kommer att förbjudas från och med den 1 januari 2007.

(37)

Det generella förbudet mot import, försäljning och användning av nya produkter som innehåller de berörda fluorerade gaserna åtföljs av undantag som anges i bilaga I till kungörelsen. Undantagen avser både ett antal mycket specialiserade tillämpningar och mer allmänna tillämpningar. I det senare fallet motiveras undantagen av den kvantitet växthusgas som används i respektive system. De gäller därför t.ex. kylanläggningar, värmepumpar och luftkonditioneringsanläggningar med 0,15–10 kg köldmedium per enhet och kylsystem för värmeåtervinning med högst 50 kg köldmedium per enhet. Produkter för fartyg och militärt bruk är undantagna, liksom användning av SF6 i högspänningsutrustning.

(38)

Utöver de ovan nämnda undantagen ger den danska kungörelsen möjlighet att i mycket speciella fall medge undantag från det generella förbudet. Syftet med denna möjlighet till undantag är att förhindra att förbudet i speciella fall får allvarliga oproportionella konsekvenser. Detta gäller fall som inte förutsågs när kungörelsen utfärdades, speciella fall där installation av kylutrustning med alternativ till HFC skulle innebära exceptionella och orimliga extra kostnader för installatören/ägaren, och fall där de totala växthusgasutsläppen omräknade till koldioxidekvivalenter kan visas vara mindre för ett system som innehåller fluorerade gaser.

(39)

Möjligheten till undantag är avsedd att användas på ett sådant sätt att förbudets förväntade miljövinster uppnås på ett så bra och effektivt sätt som möjligt utifrån ett samlat miljöperspektiv, inklusive energiaspekter.

(40)

Enligt paragraf 8 i lagen om kemiska ämnen och produkter (lov om kemiske stoffer og produkter, lovbekendtgørelse nr 21 av den 16 januari 1996) gäller förbudet inte för import, framställning och försäljning av produkter som endast är avsedda för export.

(41)

Det finns inte heller något förbud mot import av industriella växthusgaser som används vid framställning av en produkt som är avsedd för export.

(42)

Den danska regeringen menar att kungörelsens syfte är att skydda miljön och att den är nödvändig och proportionell för att förhindra och minska utsläppen av fluorerade gaser. Kungörelsen är således enligt regeringens uppfattning förenligt med fördraget.

2.2.2   Bedömning av Danmarks ståndpunkt

(43)

Kommissionen anser efter att ha granskat de uppgifter som Danmark lämnat att begäran om att få behålla strängare bestämmelser än dem som ingår i förordning (EG) nr 842/2006 kan anses vara förenlig med fördraget av följande skäl.

2.2.2.1   Miljöskäl

(44)

Kungörelsen ingår i en bredare strategi som Danmark antagit för att uppfylla utsläppsmålet enligt Kyotoprotokollet och den överenskommelse om bördefördelning som senare antagits på gemenskapsnivå. Enligt denna överenskommelse skall Danmark minska sina växthusgasutsläpp med 21 % under perioden 2008–2012 jämfört med basåret 1990.

(45)

Mot bakgrund av det ovan nämnda och för att fullgöra sina åtaganden har Danmark antagit en strategi som omfattar alla källor till växthusgasutsläpp. Bestämmelserna om fluorerade gaser är således en del av Danmarks samlade ansträngningar för att fullgöra sina skyldigheter. Det bör noteras att utsläppen av dessa fluorerade gaser utan ytterligare reglering beräknas fördubblas till 2010 i och med den ökade användningen av kylning och även till följd av den kommande utfasningen av klorfluorkolväten (HCFC) enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2037/2000 av den 29 juni 2000 om ämnen som bryter ned ozonskiktet (5).

(46)

Förordning (EG) nr 842/2006 förväntas leda till en betydande minskning av utsläppen av fluorerade gaser i gemenskapen, särskilt i de medlemsstater som ännu inte har antagit lämpliga åtgärder för att minska dessa utsläpp, främst genom åtgärder som syftar till förbättrad begränsning och återvinning av fluorerade gaser som används i vissa tillämpningar. I den danska lagstiftningen infördes emellertid liknande bestämmelser (begränsningsstrategi grundad främst på obligatoriska utbildningsprogram, regelbunden kontroll av läckage) redan för mer än femtio år sedan. Dessa bestämmelser har därefter gällt för tillämpningar där fluorerade gaser används och kommer därför sannolikt inte att leda till ytterligare minskningar som i någon högre grad kan motverka den väntade ökningen av utsläpp av fluorerade gaser i Danmark.

(47)

Mot bakgrund av det ovan nämnda anser kommissionen att de miljöskäl som Danmark anfört, dvs. minskning och förhindrande av utsläpp av fluorerade gaser, är välgrundade.

2.2.2.2   Den danska kungörelsens relevans och proportionalitet i förhållande till målet att uppnå ytterligare minskning av fluorerade växthusgaser:

(48)

I detta sammanhang och för att ytterligare minska och förhindra utsläpp av fluorerade gaser beslutade Danmark redan 2002 att införa selektiva förbud mot utsläppande av ny utrustning på marknaden. Urvalet grundades på undersökningar som i synnerhet gick ut på att kontrollera förekomst och tillgänglighet av alternativ utan fluorerade gaser.

(49)

Med utgångspunkt i dessa undersökningar införs genom kungörelsen ett generellt förbud mot import, försäljning och användning av nya produkter som innehåller fluorerade gaser från och med den 1 januari 2006, med ett betydande antal avvikelser och undantag genom vilka vissa produkter och viss utrustning undantas automatiskt eller på vissa villkor, eller genom vilka förbudet kan tidigareläggas eller senareläggas. Bilaga I till kungörelsen innehåller särskilda undantag både för ett antal mycket specialiserade tillämpningar (t.ex. inhalationsspray, laboratorieutrustning) och för mer allmänna tillämpningar. I det senare fallet motiveras undantagen av den kvantitet fluorerade gaser som används i respektive system. De gäller därför kylanläggningar, värmepumpar och luftkonditioneringsanläggningar med 0,15–10 kg köldmedium per enhet och kylsystem för värmeåtervinning med högst 50 kg köldmedium per enhet. Produkter för fartyg och militärt bruk är undantagna, liksom användning av SF6 i högspänningsutrustning.

(50)

Kungörelsen ger också den danska miljöstyrelsen möjlighet att medge undantag i mycket speciella fall. Detta gäller fall som inte förutsågs när kungörelsen utfärdades, fall där det visar sig att alternativ inte finns eller inte är lämpliga och fall där de totala växthusgasutsläppen (inklusive indirekta utsläpp beroende på energiförbrukning) omräknade till koldioxidekvivalenter kan visas vara mindre för ett system som innehåller fluorerade gaser.

(51)

Det förfarande som används av miljöstyrelsen beskrivs tydligt, liksom kriterierna för att medge eller inte medge undantag. Kriterierna tar hänsyn till proportionalitetsprincipen.

(52)

Det är också värt att nämna att den danska kungörelsen tillåter användning av fluorerade gaser för service och underhåll av befintlig utrustning för att utrustning inte skall behöva bytas ut i onödan.

(53)

Kommissionen noterar att kungörelsen påverkar den fria rörligheten för varor inom gemenskapen, men drar av ovanstående analys ändå slutsatsen att kungörelsen är motiverad ur miljösynpunkt och tar hänsyn till de planerade förbudens effekter på den inre marknaden samt att den därutöver ger möjlighet att medge enskilda undantag.

(54)

Man bör också hålla i minnet att det enligt artikel 9.3 a i förordning (EG) nr 842/2006 är tillåtet att behålla nationella åtgärder endast till och med den 31 december 2012, och eftersom det i anmälan från Konungariket Danmark hänvisas till den artikeln, följer det att kungörelsen gäller under en begränsad period.

2.3   Frånvaro av godtycklig diskriminering och förtäckta handelshinder mellan medlemsstaterna

(55)

Enligt artikel 95.6 i EG-fördraget skall kommissionen godkänna eller förkasta de ifrågavarande nationella bestämmelserna sedan den konstaterat huruvida dessa utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller innebär förtäckta handelshinder mellan medlemsstaterna.

(56)

Man bör hålla i minnet att en ansökan enligt artikel 95.4 i EG-fördraget måste bedömas mot bakgrund av de villkor som anges i den punkten och i punkt 6 i samma artikel. Om något av dessa villkor inte uppfylls måste begäran avslås utan att övriga villkor behöver granskas.

(57)

De anmälda nationella bestämmelserna är generella och gäller på samma sätt för både inhemska och importerade produkter. Det finns ingenting som tyder på att de anmälda nationella bestämmelserna kan användas som ett medel för godtycklig diskriminering mellan ekonomiska aktörer i gemenskapen.

(58)

Kungörelsens syfte är miljöskydd, och det finns inga tecken på att kungörelsen, vare sig i avsikt eller tillämpning, kommer att leda till godtycklig diskriminering eller förtäckta handelshinder.

(59)

Mot bakgrund av de miljörisker som vissa fluorerade gaser innebär, anser kommissionen att det inte finns något som tyder på att de nationella bestämmelser som anmälts av de danska myndigheterna utgör ett hinder för den inre marknadens funktion som inte står i proportion till de eftersträvade målen.

III.   SLUTSATS

(60)

Mot bakgrund av ovanstående, och med beaktande av synpunkter från medlemsstaterna och andra tredjeparter angående den anmälan som lämnats in av de danska myndigheterna, anser kommissionen att Danmarks begäran, inlämnad den 2 juni 2006, om att till och med den 31 december 2012 få behålla sin nationella lagstiftning, som är strängare än förordning (EG) nr 842/2006 när det gäller utsläppande på marknaden av produkter och utrustning som innehåller eller vars funktion kräver fluorerade gaser, kan godtas.

Kommissionen anser dessutom att de nationella bestämmelserna

motsvarar behoven när det gäller miljöskydd,

tar hänsyn till förekomsten och den tekniska och ekonomiska tillgängligheten av alternativ till de tillämpningar som är förbjudna i Danmark, och att de sannolikt kommer att få begränsade ekonomiska effekter,

ej utgör medel för godtycklig diskriminering,

ej innebär förtäckta handelshinder mellan medlemsstaterna, och

således är förenliga med fördraget.

Kommissionen anser därför att de kan godkännas.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

De nationella bestämmelser om vissa fluorerade gaser som Konungariket Danmark anmälde till kommissionen genom en skrivelse av den 2 juni 2006, och som är strängare än förordning (EG) nr 842/2006 när det gäller utsläppande på marknaden av produkter och utrustning som innehåller eller vars funktion kräver fluorerade gaser, godkänns härmed. Konungariket Danmark bemyndigas att behålla dem till och med den 31 december 2012.

Artikel 2

Detta beslut riktar sig till Konungariket Danmark.

Utfärdat i Bryssel den 8 december 2006.

På kommissionens vägnar

Stavros DIMAS

Ledamot av kommissionen


(1)  EUT L 161, 16.4.2006, s. 1.

(2)  EUT C 228, 22.9.2006., s. 4.

(3)  Se Meddelande från kommissionen om artikel 95 (punkterna 4, 5 och 6) i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, (KOM(2002) 760 slutlig av den 23 december 2002), särskilt punkt 13.

(4)  EGT L 130, 15.5.2002, s. 1.

(5)  EGT L 244, 29.9.2000, s. 1.


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/135


BESLUT NR 2/2006

i 13 december 2006

av den kommitté som inrättats genom avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om ömsesidigt erkännande, om listning av ett organ för bedömning av överensstämmelse i det sektoriella kapitlet om personlig skyddsutrustning

(2007/63/EG)

KOMMITTÉN HAR BESLUTAT FÖLJANDE

med beaktande av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om ömsesidigt erkännande i samband med bedömning av överensstämmelse, särskilt artikel 10.4 a och artikel 11, och av följande skäl:

Det ankommer på kommittén att fatta beslut om listning av ett organ för bedömning av överensstämmelse i ett sektoriellt kapitel i bilaga 1 till avtalet.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

1.

Det organ för bedömning av överensstämmelse som anges i tillägg A skall upptas i förteckningen över schweiziska organ för bedömning av överensstämmelse i det sektoriella kapitlet om personlig skyddsutrustning i bilaga 1 till avtalet.

2.

Avtalsparterna har kommit överens om och kommer att upprätthålla den specifika räckvidd avseende produkter och förfaranden för bedömning av överensstämmelse som skall gälla för det organ för bedömning av överensstämmelse som anges i tillägg A.

Detta beslut, som upprättats i två exemplar, skall undertecknas av företrädare för kommittén vilka bemyndigats att handla för parternas räkning när det gäller ändring av avtalet. Beslutet blir gällande från och med dagen för det sista undertecknandet.

Undertecknat i Bern den 22 november 2006.

På Schweiziska edsförbundets vägnar

Heinz HERTIG

Undertecknat i Bryssel den 13 december 2006.

På Europeiska gemenskapens vägnar

Andra KOKE


TILLÄGG A

Schweiziskt organ för bedömning av överensstämmelse som skall upptas i förteckningen över organ för bedömning av överensstämmelse i det sektoriella kapitlet om personlig skyddsutrustning i bilaga 1 till avtalet

Testex

Gotthardstrasse 61

CH-8027 Zürich

Schweiz

Adrian Meili

Tfn (41-44) 206 42 42

Fax (41-44) 206 42 30

E-post: zuerich@testex.ch


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/137


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 15 december 2006

om fastställande av reviderade ekologiska kriterier och de bedömnings- och kontrollkrav som är knutna till dessa kriterier för tilldelning av gemenskapens miljömärke till växtmedier

[delgivet med nr K(2006) 6962]

(Text av betydelse för EES)

(2007/64/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1980/2000 av den 17 juli 2000 om ett reviderat gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke (1), särskilt artikel 6.1 andra stycket,

efter att ha samrått med Europeiska unionens miljömärkningsnämnd, och

av följande skäl:

(1)

I enlighet med förordning (EG) nr 1980/2000 har det i lämplig tid gjorts en översyn av de ekologiska kriterier, samt de bedömnings- och kontrollkrav som är knutna till dessa kriterier, som fastställs i kommissionens beslut 2001/688/EG (2) för tilldelning av gemenskapens miljömärke till jordförbättringsmedel och växtmedier.

(2)

Efter den översynen delades produktgruppen upp i två skilda produktgrupper och därför antogs beslut 2006/799/EG om jordförbättringsmedel. Det beslutet ersatte beslut 2001/688/EG när det gäller jordförbättringsmedel.

(3)

Det är emellertid också nödvändigt att ersätta beslut 2001/688/EG när det gäller växtmedier.

(4)

Kriterierna och kraven för växtmedier, vilkas giltighetstid löper ut den 28 augusti 2007, bör revideras mot bakgrund av översynen och för att ta hänsyn till vetenskapliga framsteg och marknadens utveckling.

(5)

De reviderade ekologiska kriterierna och kraven bör vara giltiga i fyra år.

(6)

De producenter vars produkter har tilldelats miljömärke före den 1 oktober 2006, eller som har ansökt om sådan tilldelning före detta datum, bör beviljas en övergångstid på högst 18 månader så att de får tillräckligt med tid för att anpassa sina produkter till de reviderade kriterierna och kraven.

(7)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättats enligt artikel 17 i förordning (EG) nr 1980/2000.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Produktgruppen ”växtmedier” skall omfatta annat material än jord in situ som växter odlas i.

Artikel 2

För att en produkt skall kunna tilldelas gemenskapens miljömärke för växtmedier enligt förordning (EG) nr 1980/2000 skall den ingå i produktgruppen ”växtmedier” enligt definitionen i artikel 1 i detta beslut och uppfylla de ekologiska kriterier som anges i bilagan till beslutet.

Artikel 3

Miljöpåverkan av produktgruppen ”växtmedier” skall bedömas mot bakgrund av de specifika ekologiska kriterier som anges i bilagan.

Artikel 4

Produktgruppen ”växtmedier” tilldelas för administrativa ändamål koden ”029”.

Artikel 5

Miljömärken som tilldelats före den 1 oktober 2006 till produkter som ingår i produktgruppen ”jordförbättringsmedel och växtmedier” får fortsätta att användas till och med den 30 april 2008.

Produkter i produktgruppen ”jordförbättringsmedel och växtmedier” för vilka ansökan om miljömärke har lämnats in före den 1 oktober 2006 får tilldelas miljömärket enligt de villkor som gäller till och med den 28 augusti 2007. I sådana fall får miljömärket användas till och med den 30 april 2008.

Artikel 6

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 15 december 2006.

På kommissionens vägnar

Stavros DIMAS

Ledamot av kommissionen


(1)  EGT L 237, 21.9.2000, s. 1.

(2)  EGT L 242, 12.9.2001, s. 17. Beslutet ändrat genom beslut 2005/384/EG (EUT L 127, 12.5.2005, s. 20).


BILAGA

ALLMÄNT

Tester och provtagningar skall i tillämpliga fall utföras enligt de testmetoder som utarbetats av den tekniska kommittén CEN 223 ”Jordförbättringsmedel och växtmedier” till dess att relevanta horisontella standarder utarbetade under ledning av CEN Arbetsgrupp 151 ”Horisontell” blir tillgängliga.

Provtagning skall ske enligt de metoder som anges i CEN/TC 223 (WG 3), vilka har fastställts och antagits av CEN i EN 12579 – Jordförbättringsmedel och växtmedier – provtagning. Om det krävs tester eller provtagningar som inte omfattas av dessa metoder och provtagningstekniker skall det eller de behöriga organ som bedömer ansökan (nedan kallat det behöriga organet) ange vilka test- eller provtagningsmetoder det anser godtagbara.

Om så är lämpligt får andra testmetoder användas om de godkänns som likvärdiga av det behöriga organet. I de fall då inga tester anges eller då de anges i kontroll- och övervakningssyfte, skall de behöriga organen förlita sig på de deklarationer och den dokumentation som sökanden tillhandahåller och/eller på oberoende verifikationer.

Vid bedömning av ansökningar och vid kontroll av att kriterierna i denna bilaga är uppfyllda rekommenderas de behöriga organen att ta hänsyn till om ett erkänt miljöledningssystem som EMAS eller ISO 14001 används. (Anm.: det är inte obligatoriskt att använda sådana miljöledningssystem.)

Syftet med dessa kriterier är framför allt att gynna

användning av förnybara material och/eller återvinning av organiskt material som kommer från insamling och/eller bearbetning av avfallsmaterial, vilket bidrar till att minska det fasta avfallet vid det slutliga bortskaffandet (t.ex. vid deponi),

minimering av miljöpåverkan vid återvinning och produktion av icke förnybara material.

Kriterierna har fastställts till nivåer som främjar märkning av växtmedier med låg miljöpåverkan under hela produktens livslängd.

EKOLOGISKA KRITERIER

1.   Beståndsdelar

Följande beståndsdelar är tillåtna:

1.1.   Organiska beståndsdelar

För att en produkt skall kunna miljömärkas får den inte innehålla torv och dess organiska innehåll skall utgöras av beståndsdelar som framställts genom bearbetning eller återvinning av avfallsmaterial (enligt definition i rådets direktiv 75/442/EEG om avfall (1) och i bilaga I till det direktivet).

Sökanden skall förse det behöriga organet med utförliga uppgifter om produktens innehåll och kunna intyga att produkten uppfyller ovannämnda krav.

1.2.   Slam

Produkterna får inte innehålla avloppsslam. Annat slam än avloppsslam är tillåtet om det uppfyller följande kriterier:

Slammet utgörs av något av följande avfall i den europeiska avfallsförteckningen (enligt kommissionens beslut 2001/118/EG om ändring av avfallsförteckningen i beslut 2000/532/EG (2):

02 03 05

Slam från spillvattenbehandling på produktionsstället vid beredning och bearbetning av frukt, grönsaker, spannmål, ätliga oljor, kakao, kaffe, te och tobak; tillverkning av konserver; tillverkning av jäst och jästextrakt, bearbetning och jäsning av melass

02 04 03

Slam från spillvattenbehandling på produktionsstället vid sockertillverkning

02 05 02

Slam från spillvattenbehandling på produktionsstället inom mejeriindustrin

02 06 03

Slam från spillvattenbehandling på produktionsstället vid bagerier och konfektyrfabriker

02 07 05

Slam från spillvattenbehandling på produktionsstället vid produktion av alkoholhaltiga och alkoholfria drycker (utom kaffe, te och kakao)

Slammet är källsorterat, vilket innebär att det inte har skett någon blandning med avfall eller slam som inte kommer från den specifika produktionsprocessen.

De högsta koncentrationerna av tungmetaller i avfallet före behandling (mg/kg torrvikt) uppfyller kraven enligt kriterium 2.

Slammet skall uppfylla alla andra miljömärkningskriterier som anges i denna bilaga och skall i så fall anses vara tillräckligt stabiliserat och hygieniserat.

Sökanden skall förse det behöriga organet med utförliga uppgifter om produktens innehåll och kunna intyga att produkten uppfyller ovannämnda krav.

1.3.   Mineraler

Mineraler får inte utvinnas från

områden av gemenskapsintresse anmälda enligt rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (3),

Natura 2000-områden utsedda som särskilda skyddsområden enligt rådets direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar (4) eller som områden enligt direktiv 92/43/EEG samt likvärdiga områden utanför Europeiska gemenskapen som faller under motsvarande bestämmelser i FN:s konvention om biologisk mångfald.

Sökanden skall förse det behöriga organet med en försäkran om att detta krav uppfylls, utfärdad av lämpliga myndigheter.

2.   Gränsvärden för farliga ämnen

Halten av de grundämnen som ingår i beståndsdelar i organiska växtmedier skall vara lägre än värdena i nedanstående tabell, mätt i torrvikt.

Grundämne

mg/kg (torrvikt)

Zn

300

Cu

100

Ni

50

Cd

1

Pb

100

Hg

1

Cr

100

Mo (*1)

2

Se (*1)

1,5

As (*1)

10

F (*1)

200

Anm.: Dessa gränsvärden gäller om inte den nationella lagstiftningen är strängare.

Sökanden skall förse det behöriga organet med relevanta testrapporter och en försäkran om att detta krav uppfylls.

3.   Produktegenskaper

Produkterna får inte ha negativa effekter på växters grobarhet eller tillväxt.

Sökanden skall förse det behöriga organet med relevanta testrapporter och en försäkran om att detta krav uppfylls.

4.   Hälsa och säkerhet

Produkternas innehåll av primära patogener får inte överskrida följande värden:

Salmonella: frånvarande i 25 g

Ägg av parasitära maskar (helminter): frånvarande i 1,5 g (5)

E. coli: < 1 000 MPN/g (MPN: most probable number) (6)

Sökanden skall förse det behöriga organet med relevanta testrapporter och dokumentation samt en försäkran om att dessa krav uppfylls.

5.   Livsdugliga frön/diasporer

Mängden ogräsfrön och vegetativa reproduktiva delar av svåra ogräs får inte överstiga två enheter per liter i slutprodukten.

Sökanden skall förse det behöriga organet med en försäkran om att dessa krav uppfylls samt därtill hörande testrapporter och/eller dokumentation.

6.   Andra kriterier

a)

Produktens elektriska ledningsförmåga får inte överstiga 1,5 dS/m.

b)

Gäller endast för mineraliska växtmedier:

För alla betydande professionella marknader (dvs. om sökandens årliga försäljning på den professionella marknaden i ett enskilt land överstiger 30 000 m3) skall sökanden ge användaren fullständig information om tillgängliga alternativ för avlägsnande och bearbetning av växtmedier efter användning. Denna information skall finnas på de åtföljande faktabladen.

Sökanden skall informera det behöriga organet om de alternativ som finns och i vilken mån de utnyttjas, och i synnerhet ge

en beskrivning av insamling, bearbetning och slutdestination; plast skall under alla omständigheter avskiljas från mineraliska/organiska ämnen och bearbetas separat,

en årlig översikt över volymen växtmedier som samlats in (inflöde) och bearbetats (fördelat på ändamål).

Sökanden skall visa att minst 50 % av avfallsvolymen av växtmedier återvinns efter användning.

7.   Produktinformation

Allmän information:

Följande information skall medfölja produkten och anges antingen på förpackningen eller på medföljande informationsblad:

a)

Namn och adress på det organ som är ansvarigt för utsläppandet på marknaden.

b)

En beskrivning av produkttypen, där texten ”VÄXTMEDIER” ingår.

c)

Tillverknings-/batchnummer.

d)

Kvantitet (i vikt eller volym).

e)

De viktigaste beståndsdelar (mer än 5 volymprocent) som använts för att framställa produkten.

Följande information om produktens användning skall om så är lämpligt lämnas tillsammans med produkten, antingen skriven på förpackningen eller på medföljande faktablad:

a)

Rekommenderade lagringsförhållanden och rekommenderat bästföredatum.

b)

Rekommendationer för säker hantering och användning.

c)

En beskrivning av produktens avsedda användningsområde och eventuella begränsningar beträffande användningen.

d)

Produktens lämplighet för vissa växtgrupper (t.ex. kalkskyende växter eller kalkälskande växter) bör anges.

e)

pH och kol/kväve-kvot (C/N).

f)

En redogörelse för det organiska materialets nedbrytbarhet (stabilt eller mycket stabilt) enligt nationell eller internationell standard.

g)

En redogörelse för de metoder som rekommenderas för användning av produkten.

h)

För hobbybruk: rekommenderad mängd uttryckt i kg eller liter produkt per ytenhet (m2) och år.

Uppgifter får utelämnas endast om sökanden lämnar en tillfredsställande motivering.

Anm.: Denna information lämnas om inte annat krävs enligt nationell lagstiftning.

Detaljerad information

Parameter

Testmetod

Kvantitet

EN 12580

pH

EN 13037

Elektrisk ledningsförmåga

EN 13038

Kol/kväve-kvot (C/N)

C/N (*2)

Tungmetaller (Cd, Cr, Cu, Pb, Ni, Zn)

EN 13650

Hg

ISO 16772

Salmonella

ISO 6579

Ägg av parasitära maskar (helminter)

prXP X 33-017

E. coli

ISO 11866-3

8.   Information på miljömärket

Ruta 2 i miljömärket skall innehålla följande text:

främjar materialåtervinning

främjar användning av material som framställts på ett mer hållbart sätt och ger mindre miljöförstöring.


(1)  EGT L 194, 25.7.1975, s. 39.

(2)  EGT L 47, 16.2.2001, s. 1.

(3)  EGT L 206, 22.7.1992, s. 7.

(4)  EGT L 59, 25.4.1979, s. 1.

(*1)  Uppgifter om förekomsten av dessa grundämnen krävs endast för produkter som innehåller material från industriprocesser.

(5)  För de produkter vars organiska innehåll inte uteslutande kommer från kompost-, trädgårds- eller parkavfall.

(6)  För de produkter vars organiska innehåll uteslutande kommer från kompost-, trädgårds- eller parkavfall.

(*2)  Kol = Organiskt material (EN 13039) x 0,58, total-N (prEN 13654/1-2).


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/144


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 15 december 2006

om fastställande av kommissionens standardsäkerhetsrutiner och beredskapsnivåer och om ändring av dess arbetsordning om operativa förfaranden för hantering av krislägen

(2007/65/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR BESLUTAT FÖLJANDE

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 218.2,

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen, särskilt artikel 131,

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel 28.1 och artikel 41.1, och

av följande skäl:

(1)

Det är lämpligt att kommissionen inrättar operativa förfaranden och åtgärder för att hantera kriser och nödsituationer (nedan kallade ”krislägen”), och framförallt garanterar att alla nödvändiga beslut kan fattas så effektivt och snabbt som möjligt, samtidigt som man ser till att de står under politisk kontroll.

(2)

Det är nödvändigt att kommissionen skapar en operativ struktur för hantering av krislägen.

(3)

Man bör också fastställa bland annat förfaranden och åtgärder för att kunna hantera säkerhetsaspekterna i ett krisläge. För tydlighetens skull bör man också ange vilka förfaranden och åtgärder som skall användas när vanliga säkerhetsförhållanden råder.

(4)

En bra ledning i krislägen omfattar möjligheten att snabbt varna personalen om vilket slags hot det är frågan om och vilka skyddsåtgärder som skall vidtas.

(5)

Praxis i medlemsstaterna och internationella organisationer visar att det bästa sättet att garantera att lämpliga och avvägda säkerhetsåtgärder vidtas som svar på den bedömda risknivån är att inrätta ett system för beredskapsnivåer. Ett system som omfattar standardsäkerhetsrutiner och tre beredskapsnivåer bör därför inrättas. Det skall gälla för alla kommissionens lokaler.

(6)

I kommissionens säkerhetsbestämmelser som finns som bilaga till kommissionens interna stadgar i kommissionens beslut 2001/844/EG, EKSG, Euratom (1) föreskrivs att en ledamot av kommissionen skall ansvara för säkerhetsfrågor och för att kommissionens säkerhetspolitik genomförs.

(7)

De allmänna principer som upprättas i del 2 i bilagan till säkerhetsbestämmelserna omfattar lagenlighet, öppenhet, ansvarsskyldighet och subsidiaritet (proportionalitet) som också gäller vid hantering av krislägen.

(8)

Ansvarsfördelningen inom kommissionen och den särskilda situationen för gemenskapens delegationer i tredjeländer kräver särskilda förfaranden och olika slags åtgärder, beroende på om säkerhetsrutinerna gäller kommissionens lokaler i medlemsstaterna eller i tredjeländer.

(9)

Enligt principen om kontinuitet i offentlig förvaltning, bör kommissionen kunna utföra sina uppgifter under alla omständigheter som anges i fördragen. Följaktligen skall kommissionens ordförande i samband med exceptionella och oförutsebara händelser som gör att kommissionen inte kan fatta beslut som kollegium genom muntligt eller skriftligt förfarande i enlighet med dess arbetsordning (2), ha särskild befogenhet att vidta alla åtgärder som i en viss situation anses brådskande och nödvändiga.

(10)

Kommissionens bestämmelser om operativa förfaranden för hantering av krislägen, som finns som bilaga till kommissionens interna stadgar i kommissionens beslut 2003/246/EG, Euratom (3), bör därför ändras i enlighet härmed. De bör för tydlighetens skull ersättas av detta beslut.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1.   Krishanteringssystemet skall skötas av en förvaltningsgrupp i enlighet med punkt 2. Den skall bistås av en operativ arbetsgrupp och en arbetsgrupp för övervakning, som inrättas av direktören för kommissionens säkerhetsdirektorat.

2.   Ordförande för förvaltningsgruppen skall vara den biträdande generalsekreteraren. Gruppen skall bestå av en medlem av ordförandens kansli och av den ledamot av kommissionen som ansvarar för säkerhetsfrågor, direktören för kommissionens säkerhetsdirektorat samt generaldirektörerna för rättstjänsten, generaldirektorat för personal och administration, budget, kommunikation, rättvisa, frihet och säkerhet, yttre förbindelser, informationsteknik samt andra personer som den biträdande generalsekreteraren bedömer som lämpliga under rådande omständigheter.

3.   Om ett krisläge uppstår utanför Europeiska unionen skall en medlem av kansliet hos den ledamot av kommissionen som ansvarar för yttre förbindelser inbjudas att delta i förvaltningsgruppens möten.

4.   Förvaltningsgruppen skall ge råd till kommissionen, i synnerhet till den ledamot av kommissionen som ansvarar för säkerhetsfrågor, om lämpliga åtgärder som bör vidtas för att skydda kommissionens personal och tillgångar samt garantera att kommissionen kan fortsätta att fungera effektivt i ett krisläge.

5.   Kommissionens ordförande, den ledamot av kommissionen som ansvarar för säkerhetsfrågor och de ledamöter av kommissionen som berörs av krisläget skall hållas underrättade om händelseutvecklingen av förvaltningsgruppens ordförande.

6.   Sju dagar i veckan, 24 timmar om dygnet, skall minst två tjänstemän finnas på plats så att säkerhetsdirektoratet kan fullgöra sina uppgifter.

Artikel 2

1.   Inom Europeiska unionen får den ledamot av kommissionen som ansvarar för säkerhetsfrågor när som helst anmoda direktören för kommissionens säkerhetsdirektorat att börja tillämpa krishanteringssystemet.

2.   Om ett krisläge uppstår utanför Europeiska unionen skall beslutet om att börja tillämpa krishanteringssystemet fattas gemensamt av ledamöterna av kommissionen som ansvarar för yttre förbindelser och säkerhetsfrågor.

Artikel 3

1.   Punkterna 2 och 3 skall tillämpas för att beslut skall kunna fattas så snabbt att man garanterar att kommissionens personal och dess arbetsmiljö, information, byggnader och andra tillgångar skyddas från hot, och garanterar att verksamheten kan fortgå i lägen som är så akuta att de vanliga beslutsprocesserna inte kan användas.

2.   Om ett krisläge uppstår inom Europeiska unionen får den ledamot av kommissionen som ansvarar för säkerhetsfrågor fatta de beslut som han eller hon anser vara nödvändiga för att skydda kommissionens personal och tillgångar från sådana hot.

I extrema nödsituationer får direktören för kommissionens säkerhetsdirektorat fatta liknande beslut som de i första stycket, om möjligt i samråd med förvaltningsgruppen. Om denna befogenhet utnyttjas skall detta omedelbart rapporteras till den ledamot av kommissionen som ansvarar för säkerhetsfrågor, för översyn, och i förekommande fall för godkännande, ändring eller upphävande. Ordföranden för förvaltningsgruppen skall informeras samtidigt som den ledamot av kommissionen som ansvarar för säkerhetsfrågor.

3.   Om ett krisläge uppstår utanför Europeiska unionen får chefen för en kommissionsbeskickning eller en gemenskapsdelegation i extrema nödsituationer fatta liknande beslut som de i punkt 2 första stycket. Om denna befogenhet utnyttjas skall det rapporteras till den ledamot av kommissionen som ansvarar för yttre förbindelser som genast skall informera den ledamot av kommissionen som ansvarar för säkerhetsfrågor. Dessa beslut skall ses över gemensamt av de två ledamöterna, och i förekommande fall godkännas, ändras eller upphävas. Ordföranden för förvaltningsgruppen skall informeras samtidigt som den ledamot av kommissionen som ansvarar för säkerhetsfrågor.

4.   Varje beslut som fattas i enlighet med den här artikeln skall läggas fram vid nästa kommissionsmöte för översyn, och i förekommande fall, godkännande, ändring eller upphävande.

Artikel 4

1.   I samband med exceptionella och oförutsebara händelser som gör att kommissionen inte kan fatta beslut som kollegium i enlighet med artikel 4 arbetsordningen, får kommissionens ordförande vidta alla åtgärder, på kommissionens vägnar och under dess ansvar, som i ett visst krisläge anses brådskande och nödvändiga för att skydda allmänhetens intressen i gemenskapen, för att uppfylla gemenskapens rättsliga skyldigheter eller för att förebygga onödiga skador på gemenskapens institutioner eller organ, medlemsstater, unionsmedborgare eller företag inom unionen.

2.   I den mån det är möjligt skall ordföranden agera efter att ha samrått med de avdelningar som har ett berättigat intresse och de ledamöter av kommissionen som inte är förhindrade att utöva sina uppgifter.

3.   Varje beslut som vidtas i enlighet med den här artikeln skall läggas fram vid nästa kommissionsmöte för översyn, och i förekommande fall godkännande, ändring eller upphävande, när villkoren för att kommissionen skall fungera väl är uppfyllda.

Artikel 5

Bestämmelserna om ersättare som fastställs i kommissionens interna arbetsordning och dess tillämpningsföreskrifter skall gälla i tillämpliga delar på det här beslutet.

Artikel 6

Ett system som omfattar standardsäkerhetsrutiner och tre beredskapsnivåer skall inrättas. Systemet och motsvarande säkerhetsrutiner skall utformas på det sätt som beskrivs i bilagan. Det skall gälla för alla kommissionens lokaler.

Artikel 7

Kommissionens bestämmelser om operativa förfaranden för hantering av krislägen, som finns som bilaga till kommissionens interna stadgar i kommissionens beslut 2003/246/EG, Euratom, skall utgå.

Artikel 8

Detta beslut gäller utan att det påverkar tillämpningen av kommissionens bestämmelser om inrättandet av det allmänna förvarningssystemet ”Argus”, som finns som bilaga till kommissionens arbetsordning genom kommissionens beslut 2006/25/EG, Euratom (4).

Artikel 9

Detta beslut träder i kraft samma dag som det antas.

Det skall offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Bryssel den 15 december 2006.

På kommissionens vägnar

Siim KALLAS

Vice ordförande


(1)  EGT L 317, 3.12.2001, s. 1. Beslutet senast ändrat genom beslut 2006/548/EG, Euratom (EUT L 215, 5.8.2006, s. 38).

(2)  EUT L 347, 30.12.2005, s. 83.

(3)  EUT L 92, 9.4.2003, s. 14.

(4)  EUT L 19, 24.1.2006, s. 20.


BILAGA

STANDARDSÄKERHETSRUTINER OCH BEREDSKAPSNIVÅER

Avsnitt 1

Ett säkerhetssystem som omfattar standardsäkerhetsrutiner och tre beredskapsnivåer som motsvarar ett befintligt hot skall tillämpas i kommissionens lokaler. Standardsäkerhetsrutinerna och beredskapsnivåerna, från nivå ett till nivå tre, motsvarande ökande hotnivåer som beskrivs i tillägg 1, identifieras med kodfärgerna ”WHITE”, ”YELLOW”, ”ORANGE” och ”RED”.

Avsnitt 2

De standardsäkerhetsrutiner med kodfärg ”WHITE”, som räknas upp i tilläggen 2A och 2B, skall tillämpas när inget särskilt säkerhetshot har konstaterats.

De standardsäkerhetsrutiner som räknas upp i tillägg 2A till den här bilagan skall tillämpas i Europeiska kommissionens lokaler i Europeiska unionens medlemsstater.

Standardsäkerhetsrutinerna som räknas upp i tillägg 2B till den här bilagan skall tillämpas i Europeiska kommissionens lokaler i tredjeländer.

Avsnitt 3

1.

Inom EU har direktören för kommissionens säkerhetsdirektorat befogenhet att ändra tillämpningen av standardsäkerhetsrutinerna ”WHITE” för att ta hänsyn till lokala eller tillfälliga hotbedömningar. Han eller hon skall, utan dröjsmål, informera kommissionsledamoten som ansvarar för säkerhetsfrågor och ordföranden i förvaltningsgruppen om sina åtgärder och bakgrunden till att de har vidtagits.

Utan att det påverkar tillämpningen av avsnitt 4.3 a skall kommissionsledamoten som ansvarar för säkerhetsfrågor

a)

besluta att öka säkerhetsnivån till beredskapsnivå ”YELLOW”, ”ORANGE” eller ”RED”, att sänka beredskapsnivån eller återgå till standardsäkerhetsrutin ”WHITE”,

b)

besluta vilka av de särskilda åtgärderna under de olika beredskapsnivåerna som skall vidtas mot bakgrund av den rådande säkerhetssituationen. För att fatta dessa beslut skall han eller hon beakta de råd direktören för kommissionens säkerhetsdirektorat ger.

I extrema nödsituationer då säkerhetssituationen kräver en omedelbar ändring av beredskapsnivån skall direktören för kommissionens säkerhetsdirektorat fatta de beslut som avses i föregående punkt. Han eller hon skall, utan dröjsmål, informera kommissionsledamoten som ansvarar för säkerhetsfrågor och ordföranden i förvaltningsgruppen om sina åtgärder och orsaken till dem. När så är möjligt, skall direktören för kommissionens säkerhetsdirektorat samråda med förvaltningsgruppen i enlighet med artikel 1.2 i det här beslutet.

2.

Utanför EU har generaldirektören för yttre förbindelser befogenhet att ändra tillämpningen av standardsäkerhetsrutinerna ”WHITE” för att ta hänsyn till lokala situationer. Han eller hon skall, utan dröjsmål, informera den ledamot av kommissionen som ansvarar för yttre förbindelser, som i sin tur genast skall informera den ledamot som ansvarar för säkerhetsfrågor och ordföranden i förvaltningsgruppen om vidtagna åtgärder och bakgrunden till att de har vidtagits.

Utan att det påverkar tillämpningen av avsnitt 4.3 a skall kommissionsledamöterna med ansvar för yttre förbindelser och säkerhetsfrågor tillsammans

a)

besluta att öka säkerhetsnivån till beredskapsnivå ”YELLOW”, ”ORANGE” eller ”RED”, att sänka beredskapsnivån eller återgå till standardsäkerhetsrutinerna ”WHITE”,

b)

besluta vilka av de särskilda åtgärderna under beredskapsnivåerna som skall vidtas mot bakgrund av den rådande säkerhetssituationen. För att fatta dessa beslut skall de beakta de råd direktören för kommissionens säkerhetsdirektorat ger.

I extrema nödsituationer då säkerhetssituationen kräver en omedelbar ändring av beredskapsnivån, skall chefen för kommissionsbeskickningen eller EG-delegationen fatta de beslut som avses i punkt 2. Han eller hon skall, utan dröjsmål, informera kommissionsledamoten som ansvarar för yttre förbindelser, som i sin tur genast skall informera kommissionsledamoten som ansvarar för säkerhetsfrågor och ordföranden i förvaltningsgruppen om vidtagna åtgärder och bakgrunden till att de har vidtagits.

Avsnitt 4

1.   Kommissionens representationer, regionala representationer och EU:s beskickningar vid internationella organisationer i medlemsstaterna

a)

Kommissionens säkerhetsdirektorat kommer att utarbeta riktlinjer som skall följas av kommissionens representationer och regionala representationer. Riktlinjerna skall utformas tillsammans med generaldirektoraten för kommunikation och yttre förbindelser och med hänsyn till de hotbedömningar som görs av kommissionens säkerhetsdirektorat. Generaldirektoraten för kommunikation och yttre förbindelser skall ansvara för genomförandet, den praktiska användningen och verkställandet av relevanta säkerhetsrutiner.

b)

Om chefen för en av kommissionens representationer eller regionala representationer i medlemsstaterna anser att beredskapsnivåerna måste ändras, skall han begära detta hos kommissionens säkerhetsdirektorat, med kopia till generaldirektoraten för kommunikation och yttre förbindelser, som analyserar situationen och översänder begäran till kommissionsledamoten som ansvarar för säkerhetsfrågor för övervägande.

c)

I extrema nödsituationer får chefen för en av kommissionens representationer eller regionala representationer i medlemsstaterna fatta de beslut som anses vara nödvändiga för att skydda personal och tillgångar från hot. Om denna befogenhet utnyttjas skall detta omedelbart rapporteras till kommissionens säkerhetsdirektorat, med kopia till generaldirektoraten för kommunikation och yttre förbindelser, som i sin tur rapporterar till kommissionsledamoten som ansvarar för säkerhetsfrågor för översyn, och i förekommande fall för godkännande, ändring eller upphävande. Ordföranden för förvaltningsgruppen skall informeras samtidigt som den ledamot av kommissionen som ansvarar för säkerhetsfrågor.

2.   Gemensamma forskningscentret

a)

Kommissionens säkerhetsdirektorat kommer att utarbeta riktlinjer som skall följas vid kommissionens gemensamma forskningscenter. Riktlinjerna skall utformas tillsammans med gemensamma forskningscentret och med hänsyn till de hotbedömningar som görs av kommissionens säkerhetsdirektorat. Gemensamma forskningscentret skall ansvara för genomförandet, den praktiska användningen och verkställandet av relevanta säkerhetsrutiner.

b)

Om chefen för gemensamma forskningscentret anser att beredskapsnivåerna måste ändras, skall han begära detta hos kommissionens säkerhetsdirektorat, som analyserar situationen och översänder begäran till kommissionsledamoten som ansvarar för säkerhetsfrågor för övervägande.

c)

I extrema nödsituationer får chefen för gemensamma forskningscentret fatta de beslut som han eller hon anser vara nödvändiga för att skydda personal och tillgångar från hot. Om denna befogenhet utnyttjas skall detta omedelbart rapporteras till den ledamot av kommissionen som ansvarar för säkerhetsfrågor, för översyn, och i förekommande fall för godkännande, ändring eller upphävande. Ordföranden för förvaltningsgruppen skall informeras samtidigt som den ledamot av kommissionen som ansvarar för säkerhetsfrågor.

3.   Kommissionens EG-delegationer och beskickningar i länder utanför EU

a)

I länder utanför EU skall kommissionsledamoten som ansvarar för yttre förbindelser besluta om beredskapsnivåerna för varje EG-delegation tillsammans med den ledamot av kommissionen som ansvarar för säkerhetsfrågor.

b)

I extrema nödsituationer, eller då situationen inte tillåter samråd får chefen för kommissionens EG-delegation fatta alla beslut som anses vara nödvändiga för att skydda personal och tillgångar från hot, även beslut om att göra tillfälliga förändringar i beredskapsnivåer. Varje utnyttjande av denna befogenhet, och varje förändring i beredskapsnivåer, skall utan dröjsmål anmälas av delegationschefen till kommissionsledamoten som ansvarar för yttre förbindelser som i sin tur genast skall informera den ledamot av kommissionen som ansvarar för säkerhetsfrågor om vidtagna åtgärder och bakgrunden till att de har vidtagits. Ordföranden för förvaltningsgruppen skall informeras samtidigt som den ledamot av kommissionen som ansvarar för säkerhetsfrågor.

c)

I andra situationer än de som beskrivs i punkten ovan skall, om chefen för en kommissionsbeskickning eller EG-delegation anser att beredskapsnivåerna måste ändras, en begäran lämnas till generaldirektören för yttre förbindelser, som rapporterar till direktören för kommissionens säkerhetsdirektorat. Tillstånd att göra så kommer att ges gemensamt av kommissionsledamoten som ansvarar för yttre förbindelser och kommissionsledamoten som ansvarar för säkerhetsfrågor.

Tillägg 1

BEREDSKAPSNIVÅER HOS KOMMISSIONEN

Inledning

Beredskapsnivåerna är en rad säkerhetsåtgärder som har till syfte att erbjuda en specifik skyddsnivå för att skydda kommissionens personal, information, byggnader och andra tillgångar från varje hot och att garantera operativ kapacitet. Dessa säkerhetsrutiner genomförs och avbryts allmänt eller till vissa delar, allt eftersom hotnivån ökar eller minskar.

En beredskapsnivå kräver att detaljerade åtgärder antas för att kunna genomföras av kommissionens säkerhetsdirektorat eller av en chef för en delegation som berörs av ett krisläge, beroende på hotets art. Åtgärderna fastställs i ett särskilt beslut.

Standardsäkerhetsrutin ”WHITE”

Standardsäkerhetsrutinerna med kod ”WHITE” används när inga betydande säkerhetshot har fastställts. Dessa standardsäkerhetsrutiner tillämpas dagligen. De anger att säkerhetssituationen är normal och ger en acceptabel minimisäkerhetsnivå. De utgör grunden för de säkerhetsrutiner som gäller för kommissionens lokaler.

Beredskapsnivå ”YELLOW”

Beredskapsnivå ”YELLOW” inträder när hot har framförts eller när exceptionella händelser inträffar som äventyrar personal, information, byggnader och andra tillgångar och som kan få negativa konsekvenser för Europeiska kommissionen eller dess arbete.

Beredskapsnivå ”ORANGE”

Beredskapsnivå ”ORANGE” inträder när hot har framförts eller när exceptionella händelser inträffar som äventyrar personal, information, byggnader och andra tillgångar och som är riktade mot Europeiska kommissionen eller dess arbete, även om inget bestämt föremål, mål eller tid för attacken har fastställts.

Beredskapsnivå ”RED”

Beredskapsnivå ”RED” inträder när Europeiska kommissionen eller dess arbete blir mål för hot eller exceptionella händelser som äventyrar personal, information, byggnader och andra tillgångar. Dessa hot är tydliga och bestämda och kan inträffa vid vilken tidpunkt som helst.

Tillägg 2A

STANDARDSÄKERHETSRUTINER SOM SKALL TILLÄMPAS I EUROPEISKA KOMMISSIONENS LOKALER I EUROPEISKA UNIONENS MEDLEMSSTATER

Inledning

Standardsäkerhetsrutinerna är allmänt hållna. De åtföljs av detaljerade anvisningar till de tjänsteavdelningar som ansvarar för att genomföra dem. Kommissionens säkerhetsdirektorat ansvarar för att utarbeta dessa anvisningar och för att kontrollera att de genomförs.

1.   Tillämpningsvillkor

Dessa standardsäkerhetsrutiner skall tillämpas allmänt. De ger en säkerhetsnivå som motsvarar en situation då det inte finns någon ökad hotrisk. Denna situation visas genom att kodfärgen ”WHITE” anges. De utgör grunden för de säkerhetsrutiner som tillämpas i kommissionens lokaler.

2.   Kommunikation med organ utanför kommissionen

a)

Kommissionens säkerhetsdirektorat skall upprätta och upprätthålla kontakter med polisen, både lokalt och federalt i medlemsstaterna, särskilt i Belgien och Luxemburg. Kommissionens säkerhetsdirektorat skall upprätta kontaktpunkter för rutinutbyte av uppgifter av gemensamt intresse särskilt vad gäller säkerhetsrutiner. Om nödvändigt skall samordningsmöten anordnas.

b)

Kommissionens säkerhetsdirektorat skall upprätta och upprätthålla kontakter med medlemsstaternas säkerhetstjänster. Det skall upprätta rutinutbyte av uppgifter som är av gemensamt intresse mellan kontaktpunkter. Om nödvändigt skall samordningsmöten anordnas.

c)

Kommissionens säkerhetsdirektorat skall upprätta och upprätthålla kontakter med övriga gemenskapsinstitutioners säkerhetstjänster. Det skall upprätta rutinutbyte av uppgifter som är av gemensamt intresse mellan kontaktpunkter. Om nödvändigt skall samordningsmöten anordnas.

3.   Kommunikation inom kommissionen

Kommissionens säkerhetsdirektorat skall informera nyanställd personal, även tillfälligt anställd personal, nationella experter och kontraktsanställda om de standardsäkerhetsrutiner som gäller för kommissionens lokaler. Man kommer att arbeta för att öka medvetenheten om kommissionstjänstemännens enskilda ansvar åtminstone inom följande områden: Tillträde till kommissionens byggnader, besökare, bestämmelser om anordnande av möten, användning av e-postsystemet, användning av e-post, säkerhetsaspekterna vid telefonsamtal och hur man hanterar och använder sekretessbelagda EU-uppgifter.

4.   Fysiskt skydd/Kontroll av tillträde

4.1   Principer för kontroll av tillträde

a)

Tillträde till kommissionens lokaler skall vara begränsad till personer som ”behöver tillträde”. Kommissionens säkerhetsdirektorat skall fastställa de principer som skall gälla för hur tillträde till Europeiska kommissionens byggnader eller delar av dem skall kontrolleras.

b)

Varje person som vill ha tillträde till en kommissionsbyggnad skall ha ett giltigt tillträdeskort som är erkänt av kommissionens säkerhetsdirektorat. Varje person som vill ha tillträde till en kommissionsbyggnad skall vara skyldig att följa de säkerhetsanvisningar som kommissionens säkerhetsdirektorat eller vakterna ger.

c)

Alla personer som vistas i kommissionens byggnader och lokaler skall alltid bära det giltiga tillträdeskortet synligt.

d)

Tider för tillträde till kommissionens byggnader för olika personalkategorier skall fastställas i samarbete med kommissionens säkerhetsdirektorat.

e)

Utanför de tider som avses ovan, och även helger och lediga dagar, skall personer som har ett kommissionstjänstekort skriva in sig i den liggare som finns i byggnadens reception. All annan personal skall, förutom att skriva in sig i liggaren, också visa ett giltigt tillstånd som ger tillträde till kommissionens lokaler. Detta tillstånd skall beviljas av kommissionens säkerhetsdirektorat på begäran från den ansvariga tjänsteavdelningen och skall översändas i enlighet med befintliga förfaranden till berörd reception.

4.2   Giltiga tillträdeskort

a)

Tjänstekort skall utfärdas till kommissionens ledamöter och kommissionens personal, dvs. personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna eller anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna och utsända nationella experter, och, när så anses nödvändigt, också till personal från andra institutioner, byråer och andra organ som finns i kommissionens lokaler. Tjänstekort från andra EU-institutioner skall godtas på grundval av ett avtal med den berörda institutionen.

b)

Tillträdeskort skall utfärdas till all annan personal som begär tillträde till kommissionens byggnader för att uppfylla avtalsförpliktelser gentemot kommissionens tjänsteavdelningar. Kort för personal med tidsbegränsade kontrakt får bara gälla efter denna tidsgräns om detta har godkänts av kommissionens säkerhetsdirektorat. Ett sådant tillträdeskort får aldrig vara giltigt längre än till utgången av det innevarande året. När en ledamot av Europaparlamentet vill besöka en kommissionsbyggnad kan han göra det genom att visa sitt tillträdeskort från Europaparlamentet för tjänstgörande vakt, och behöver inte genomgå ytterligare säkerhetskontroller som krävs för externa besökare.

c)

Passerkort skall utfärdas av kommissionens säkerhetsdirektorat av legitima orsaker som berättigar tillträde till kommissionens byggnader.

d)

Presskort: Ansökningar om ackreditering för journalister behandlas av generaldirektoratet för kommunikation i samarbete med rådet och nationella myndigheter. Om en begäran om ackreditering godkänns, ber generaldirektoratet för kommunikation kommissionens säkerhetsdirektorat att utfärda ett kort.

e)

Tillträdeskort för besökare eller för entreprenörer och leverantörer skall utfärdas tillfälligt till besökarna i receptionen i kommissionens byggnader mot uppvisande av en giltig legitimation.

f)

Endast de personer som har ett tjänstekort får bjuda in besökare till kommissionens byggnader. Om den kommissionsavdelning som har ansvar för innehavare av andra giltiga tillträdeskort vill bjuda in besökare, kan den lämna in en motiverad begäran till kommissionens säkerhetsdirektorat.

g)

Familjemedlemmar till kommissions tjänstemän som vill få tillträde till de administrativa utrymmena skall behandlas som besökare.

h)

Alla tjänstekort och tillträdeskort är kommissionens egendom och skall lämnas tillbaka till kommissionens säkerhetsdirektorat när det så begär. Den tjänsteavdelning som har begärt av kommissionens säkerhetsdirektorat att utfärda giltiga tillträdeskort skall garantera att korten återlämnas till kommissionens säkerhetsdirektorat antingen då kontraktet löper ut, eller då grunden för att utfärda korten inte längre är giltig.

4.3   Besökare till kommissionens lokaler

a)

Enskilda besökare till kommissionens administrativa utrymmen skall åtföljas av en person som har ett kommissionstjänstekort. Administrativa utrymmen är de delar av kommissionens lokaler som inte är av allmänt intresse och hör ihop med kommissionens verksamhet. Besökare skall mötas i receptionen och efter besöket skall de följas tillbaka till receptionen. Enskilda besökare får inte röra sig ensamma i kommissionens lokaler.

b)

Besökare som deltar i möten och arrangemang. Generaldirektoratet eller det kansli eller den tjänsteavdelning som ansvarar för möten och arrangemang skall förse receptionen i den byggnad där mötet eller arrangemanget äger rum med det som behövs för att skriva ut namnbrickor till deltagande besökare. Dessa måste bäras synligt av deltagarna under den tid de vistas i den kommissionsbyggnad där arrangemanget äger rum.

c)

Entreprenörer eller leverantörer får bara tillträde för en angiven orsak och får ett tillfälligt kort efter det att deras legitimation har kontrollerats. De förfaranden som gäller för tillträde och registrering av besökare skall genomföras innan tillträde ges till kommissionens byggnader.

d)

Tillträdet skall alltid kontrolleras, även om en byggnad är under utrymning eller i en nödsituation.

e)

Kommissionens tjänsteavdelning som ansvarar för arbetsmiljö skall i förväg meddela alla utrymningsövningar till kommissionens säkerhetsdirektorat för att garantera att kontrollen av tillträde sker under och efter övningen.

f)

Entreprenörer och leverantörer som levererar varor till en kommissionsbyggnad skall visa upp en varuspecifikation för leveransen. Varje överträdelse av detta förfarande skall omedelbart anmälas till kommissionens säkerhetsdirektorat.

g)

Om en person inte skall få tillträde till en eller flera av kommissionens byggnader, skall denna information översändas till kommissionens säkerhetsdirektorat som skall vidta nödvändiga åtgärder.

h)

Besökare till kommissionens byggnader och deras tillhörigheter kan omfattas av tekniska kontroller såsom sökningar och kontroll av bagage.

4.4   VIP-besök

Kommissionens säkerhetsdirektorat skall ansvara för säkerhetsarrangemangen för alla officiella besök som äger rum i kommissionens lokaler eller tillhörande utrymmen. Detta omfattar också VIP-personer vars besök på kommissionen kräver extra säkerhetsarrangemang. Den tjänsteavdelning inom kommissionen som anordnar besöket skall meddela kommissionens säkerhetsdirektorat alla nödvändiga detaljer så fort dessa är kända. Den berörda tjänsteavdelningen skall hålla kommissionens säkerhetsdirektorat fullständigt informerat fullt ut om det anmälda programmet ändras.

4.5   Begränsat tillträde till kommissionens byggnader

a)

Värdlandets polisväsende har inte rätt till tillträde till kommissionens byggnader i enlighet med protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier, särskilt artiklarna 1 och 19, utom på begäran till och med tillstånd från kommissionens behöriga myndigheter. Om tillträde beviljas, skall kommissionens personal bistå polisen om så är nödvändigt.

b)

Detaljerade frågor om tillträde för värdlandet får fastställas i särskilda avtal.

c)

Beväpnade personer får inte gå in i eller röra sig i en kommissionsbyggnad utan skriftligt förhandstillstånd utfärdat av kommissionens säkerhetsdirektorat.

d)

Inga djur tillåts i kommissionens byggnader utom hundar som används för kontroll av kommissionens lokaler på begäran av kommissionens säkerhetsdirektorat, patrullhundar som används för säkerheten i kommissionens lokaler samt ledarhundar för synskadade och hörselskadade.

e)

Förutom när det krävs för tjänsten får ingen fotografering, filmupptagning eller ljudupptagning ske inom kommissionens byggnader utan förhandsgodkännande från kommissionens tjänsteavdelning för kommunikation och kommissionens säkerhetsdirektorat.

4.6   Tillträde till garage och parkeringar

a)

Endast förare med ett giltigt tillträdeskort för fordon och ett giltigt tjänstekort, tillträdeskort eller passerkort får köra in i kommissionens garage eller in på kommissionens parkeringar. Alla andra passagerare i bilen skall ha ett giltigt tillträdeskort till kommissionens byggnader. Tjänste- och tillträdeskort skall visas upp om tjänstgörande vakt eller personal vid kommissionens säkerhetsdirektorat så begär.

b)

De fordon som körs in i ett kommissionsgarage eller in på en kommissionsparkering, skall vara försedda med ett giltigt tillträdeskort för fordon som skall ligga fullt synligt i fordonet när det står i garaget eller på parkeringen. Detta gäller inte för kommissionens tjänstebilar med vederbörliga kort.

c)

En kommissionstjänsteman som begär tillträde för fordon skall bara få ett tillträdeskort för fordon. Detta kort skall lämnas in av tjänstemannen om han eller hon begär ett nytt. Inget nytt kort utfärdas om inte det gamla återlämnas. Om kortet försvinner eller blir stulet skall en formell anmälan göras till kommissionens säkerhetsdirektorat.

d)

Utanför kontorstid får fordon endast lämnas i kommissionsgarage eller på kommissionsparkeringar om den berörda kommissionstjänstemannen är på tjänsteresa. Detta kräver dessutom förhandsgodkännande av kommissionens säkerhetsdirektorat.

e)

Kommissionens säkerhetsdirektorat kan vägra tillträde till kommissionens garage eller parkeringar av säkerhetsskäl om exceptionella omständigheter motiverar det.

f)

Brådskande och särskilda åtgärder får vidtas när det gäller säkerhet och trygghet för alla fordon som är parkerade i garage, på parkeringar eller i omedelbar närhet av kommissionens lokaler.

4.7   Leverans av post och paket

a)

All inkommande extern post, även paket, skall gå genom berörd postsortering inom kommissionen. Om, och när så är nödvändigt, skall ovanlig eller misstänkt post genomgå ytterligare säkerhetskontroller.

b)

Utom i fall då detta har meddelats till kommissionens säkerhetsdirektorat i förväg och godkänts av det, får ingen extern post levereras direkt till en kommissionsbyggnad.

4.8   Värdeföremål

Kommissionspersonal som har utrustats med kommissionsegendom skall vidta alla lämpliga försiktighetsåtgärder för att garantera att denna egendom används och förvaras korrekt, för att undvika skador, förlust eller otillåten tillgång.

4.9   Säkerhet i närheten av kommissionens lokaler

a)

Varje person som arbetar i kommissionens byggnader skall rapportera om de ser personer som försöker ta sig in olovligen i kommissionens byggnader till kommissionens säkerhetsdirektorat. De skall också genast rapportera misstänkta fordon eller föremål som finns i närheten av kommissionens byggnader till kommissionens säkerhetsdirektorat.

b)

Innan de lämnar kommissionens lokaler på kvällen, före helger och semestrar, skall alla som arbetar i lokalerna särskilt se till att fönstren är stängda, och när så är lämpligt, dörrar stängda och belysningen släckt.

c)

Om kommissionens säkerhetsdirektorat tar emot information som rör händelser som kan ha betydelse för säkerheten eller om händelser utanför eller nära en kommissionsbyggnad skall det omedelbart vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder för att undvika att personer eller fordon utan tillstånd får tillträde. Om nödvändigt skall kommissionens säkerhetsdirektorat kontakta värdlandets säkerhets- eller beredskapstjänster.

4.10   Säkerhet i kommissionens lokaler

Kommissionens säkerhetsdirektorat skall fastställa de säkerhetsföreskrifter som skall respekteras av alla personer som vistas i kommissionens lokaler.

4.11   Åtgärder som skall vidtas av kommissionens säkerhetsdirektorat i samband med säkerhetsincidenter

a)

Kommissionens säkerhetsdirektorat omfattar också kommissionens tjänsteavdelning för arbetsmiljö när det gäller arbetsskyddsfrågor.

b)

Den interna larmtjänsten sköts av kommissionens säkerhetsdirektorat. Om så behövs kommer värdlandets brandkår eller ambulans eller jourhavande läkare att kontaktas i enlighet med anvisningarna för nödsituationer.

c)

När kommissionens säkerhetsdirektorat informeras om en säkerhetsincident såsom en allvarlig medicinsk situation, brand, gasläcka, elavbrott, översvämning eller allvarliga tekniska problem i en kommissionsbyggnad, skall kommissionens säkerhetsdirektorat larma personalen i de avdelningar som arbetar i byggnaden och den tekniska tjänsten.

d)

Om så krävs ansvarar kommissionens säkerhetsdirektorat för att vidta lämpliga åtgärder för att evakuera personer som befinner sig i kommissionens byggnader.

e)

Om en allvarlig personskada inträffar skall vilken personalmedlem som helst kalla på ambulans eller jourhavande läkare. Den person som ringer efter hjälp skall genast därefter informera kommissionens säkerhetsdirektorat. Kommissionens säkerhetsdirektorat skall garantera att lämpliga åtgärder vidtas så att kommissionsbyggnaden inte lämnas obevakad.

4.12   Åtgärder vid demonstrationer utanför kommissionens lokaler

a)

Om en demonstration äger rum i omedelbar närhet av kommissionens lokaler, skall personalen i receptionen och i garagen informera kommissionens säkerhetsdirektorat, som skall vidta skyddsåtgärder och utfärda anvisningar för byggnadens säkerhet.

b)

Om det finns indikationer på att en attack inom kommissionens lokaler är trolig, skall kommissionens säkerhetsdirektorat utfärda särskilda anvisningar till alla berörda tjänsteavdelningar och all berörd personal. Beroende på hotets art skall kommissionens säkerhetsdirektorat vidta alla nödvändiga åtgärder för att ta itu med problemet och vidta de åtgärder som föreskrivs i kommissionens beslut om detaljbestämmelser om genomförande av ett system för beredskapsnivåer.

4.13   Överträdelser mot integriteten i kommissionens lokaler

a)

Alla personer som har tillåtelse att vistas i kommissionens lokaler skall synligt bära ett giltigt tjänstekort eller ett giltigt tillträdeskort. Personer som saknar tjänstekort eller tillträdeskort kan bli tvungna att lämna kommissionens lokaler omedelbart på begäran av tjänstgörande personal som ansvarar för tillträdeskontrollen eller av behöriga tjänstemän från kommissionens säkerhetsdirektorat.

b)

Om personer försöker få otillåtet tillträde till kommissionens lokaler skall kommissionens tjänstemän först se till att låsa kontor, kassaskåp och lås, under förutsättning att de själva inte löper fysiska risker. De skall omedelbart rapportera incidenten till kommissionens säkerhetsdirektorat. När kommissionens säkerhetsdirektorat får information om sådana incidenter skall det utfärda anvisningar om vilka åtgärder som skall vidtas och om vilka tjänsteavdelningar som skall larmas.

c)

Kommissionens säkerhetsdirektorat skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att ta itu med problemet och vidta de åtgärder som föreskrivs i kommissionens beslut om detaljbestämmelser om genomförande av ett system för beredskapsnivåer.

4.14   Misstänkta personer som befinner sig i kommissionens lokaler

a)

För att upprätthålla ett godtagbart skydd för personer som arbetar i kommissionens lokaler och för kommissionens egendom, skall all kommissionspersonal rapportera om en annan person uppför sig underligt eller misstänkt. Kommissionspersonalen har skyldighet att rapportera dessa personer till kommissionens säkerhetsdirektorat.

b)

Kommissionens säkerhetsdirektorat skall omedelbart informeras om alla misstänkta personer eller personer utan tillstånd som vistas i kommissionens byggnader. Kommissionens säkerhetsdirektorat skall alltid, och utan dröjsmål, utfärda anvisningar om vilka åtgärder som skall vidtas och om vilka tjänsteavdelningar som skall larmas.

4.15   Bombhot

a)

Om en person som arbetar i kommissionens lokaler mottar ett bombhot skall han eller hon omedelbart informera kommissionens säkerhetsdirektorat. Kommissionens säkerhetsdirektorat skall försöka få så mycket information som möjligt från den person som ringer eller från det mottagna meddelandet.

b)

Kommissionens säkerhetsdirektorat skall utfärda anvisningar om vilka åtgärder som skall vidtas och om vilka tjänsteavdelningar som skall larmas oavsett tid på dygnet, och även om evakuering som så är lämpligt.

4.16   Misstänkta paket eller andra föremål

a)

Alla tjänstgörande kommissionstjänstemän eller andra anställda skall omedelbart informera kommissionens säkerhetsdirektorat om eventuella misstänkta paket eller andra föremål. När ett misstänkt paket eller annat misstänkt föremål upptäcks skall en adekvat säkerhetsperimeter upprättas runt det, antingen av kommissionens säkerhetsdirektorat eller av den lokala tjänsteavdelningen som ansvarar för arbetsmiljö. Ingen får röra det misstänkta paketet eller föremålet på något sätt. Det är förbjudet att använda trådlösa kommunikationsmedel i närheten av platsen för incidenten. Kommissionens säkerhetsdirektorat skall ha ett nära samarbete med den lokala tjänsteavdelning som ansvarar för arbetsmiljö under dessa insatser.

b)

När hotet och omständigheterna har bedömts skall kommissionens säkerhetsdirektorat kontakta den lokala tjänsteavdelningen som ansvarar för arbetsmiljö och behöriga nationella myndigheter. Kommissionens säkerhetsdirektorat skall ansvara för samordningen av åtgärder tillsammans med andra tjänsteavdelningar inom kommissionen eller i värdlandet.

4.17   Säkring av bevis

I fråga om överträdelser eller brottsliga handlingar i kommissionens lokaler skall vittnen till händelserna kontakta kommissionens säkerhetsdirektorat som vidtar lämpliga åtgärder. Vittnen får inte manipulera eventuella bevis.

Tillägg 2B

STANDARDSÄKERHETSRUTINER SOM SKALL TILLÄMPAS I EUROPEISKA KOMMISSIONENS LOKALER I ANDRA LÄNDER ÄN DE SOM INGÅR I TILLÄGG 2A

Inledning

Utanför Europeiska unionen genomförs standardsäkerhetsrutinerna och detaljanvisningarna under överinseende av chefen för Europeiska kommissionens EG-delegation. Generaldirektören för yttre förbindelser skall hålla direktören för kommissionens säkerhetsdirektorat ständigt informerad.

Om en EG-delegation ligger inom en medlemsstats eller en internationell organisations diplomatiska inhägnade område, skall säkerhetsbestämmelser som minst motsvarar dem i det här beslutet fastställas i ett samförståndsavtal mellan Europeiska kommissionen och medlemsstaten, värdlandet eller organisationen.

1.   Tillämpningsvillkor

Dessa standardsäkerhetsrutiner skall tillämpas allmänt. De ger en säkerhetsnivå som motsvarar en situation då det inte finns någon ökad hotrisk. Denna situation visas genom att kodfärgen ”WHITE” anges. De utgör grunden för de säkerhetsrutiner som tillämpas i kommissionens lokaler.

Om nödvändigt skall de anpassas till den särskilda situationen i landet.

2.   Kommunikation med organ utanför EG-delegationen

a)

Delegationschefen skall regelbundet och om så är möjligt, upprätta och upprätthålla kontakter inom säkerhetsområdet med lämpliga myndigheter i värdlandet. Om nödvändigt skall samordningsmöten anordnas.

b)

Delegationschefen skall upprätta kontaktpunkter med övriga medlemsstaters ambassader för rutinutbyte av uppgifter av gemensamt intresse särskilt vad gäller säkerhetsåtgärder. Om nödvändigt skall samordningsmöten anordnas.

c)

Om nödvändigt får sådana kontakter också upprättas med internationella organisationer på plats.

3.   Kommunikation inom EG-delegationen

Delegationschefen skall ha genomgångar med all nyanställd personal, även tillfälligt anställd personal, utsända nationella experter och kontraktsanställda om de standardsäkerhetsrutiner som tillämpas i EG-delegationens lokaler. Man kommer att betona medvetenheten om kommissionstjänstemännens enskilda ansvar åtminstone inom följande områden: Tillträde till kommissionens byggnader, besökare, bestämmelser om anordnande av möten, användning av e-postsystemet, användning av e-post, säkerhetsaspekterna vid telefonsamtal och hur man hanterar och använder sekretessbelagda EU-uppgifter.

4.   Fysiskt skydd/Kontroll av tillträde

4.1   Principer för kontroll av tillträde

a)

Tillträde till EG-delegationens lokaler skall vara begränsad till personer som ”behöver tillträde”. Delegationschefen skall i nära samarbete med Tjänsten för yttre representation (GD Yttre förbindelser) fastställa de praktiska principerna om hur kontrollen av tillträde till delegationens byggnader skall gå till.

b)

Varje person som vill ha tillträde till en EG-delegation skall ha ett giltigt tillträdeskort för kommissionen, utfärdat av kommissionens säkerhetsdirektorat eller ett giltigt tillträdeskort, utfärdat av delegationschefen i enlighet med de bestämmelser och villkor som har fastställts av kommissionens säkerhetsdirektorat. Varje person som vill ha tillträde till en kommissionsbyggnad skall vara skyldig att följa de säkerhetsanvisningar som delegationschefen ger.

c)

Alla personer som vistas i EG-delegationens byggnader och lokaler skall alltid bära det giltiga tillträdeskortet synligt.

4.2   Giltiga tillträdeskort

a)

Tjänstekort skall utfärdas till kommissionstjänstemän, dvs. personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna eller anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna och utsända nationella experter, och, när så anses nödvändigt, också till personal från andra institutioner, byråer och andra organ som finns i EG-delegationens lokaler.

b)

Tillträdeskort skall utfärdas till all annan personal som begär tillträde till EG-delegationens byggnader för att uppfylla avtalsförpliktelser gentemot kommissionens tjänsteavdelningar. Kort för personal med tidsbegränsade kontrakt skall inte gälla efter denna tidsgräns. Ett tillträdeskort får aldrig vara giltigt längre än till utgången av det innevarande året.

c)

Passerkort skall utfärdas av delegationschefen av legitima orsaker som berättigar tillträde till EG-delegationens byggnad.

d)

Tillträdeskort för besökare eller för entreprenörer och leverantörer skall utfärdas tillfälligt till besökarna i receptionen till EG-delegationens byggnader mot uppvisande av en giltig legitimation.

e)

Familjemedlemmar till EG-delegationens tjänstemän som vill få tillträde till de administrativa utrymmena skall behandlas som besökare.

f)

Endast de personer som har ett tjänstekort får bjuda in besökare till EG-delegationens byggnader.

g)

Tjänstekort och tillträdeskort är kommissionens egendom och skall lämnas tillbaka till delegationschefen när denne så begär. Den tjänsteavdelning som har utfärdat giltiga tillträdeskort skall garantera att korten återlämnas antingen då kontraktet löper ut eller då grunden för att utfärda kortet inte längre är giltig.

4.3   Besökare till kommissionens lokaler

a)

Enskilda besökare till EG-delegationens administrativa utrymmen skall åtföljas av en person som har ett kommissionstjänstekort. Administrativa utrymmen är de delar av EG-delegationens lokaler som inte är av allmänt intresse och hör ihop med delegationens verksamhet. Besökare skall mötas i receptionen och efter besöket skall de följas tillbaka till receptionen. Enskilda besökare får inte röra sig ensamma i EG-delegationens lokaler.

b)

För personer som deltar i möten och sociala arrangemang gäller att delegationschefen skall förse receptionen i den byggnad där mötet eller arrangemanget äger rum med det som behövs för att skriva ut namnbrickor till deltagande besökare. Dessa måste bäras synligt av deltagarna under den tid de vistas i den EG-delegationsbyggnad där arrangemanget äger rum.

c)

Entreprenörer eller leverantörer får bara tillträde för en angiven orsak och får ett tillfälligt kort efter det att deras legitimation har kontrollerats. De förfaranden som gäller för tillträde och registrering av besökare skall genomföras innan tillträde ges till EG-delegationens byggnader.

d)

Tillträdet skall alltid kontrolleras även, om så är möjligt, om en byggnad är under utrymning eller i en nödsituation.

e)

Öppettiderna för EG-delegationen fastställs av delegationens chef. Utanför de öppettider som avses ovan, och även helger och lediga dagar, skall personer med kommissionens tjänstekort som vill ha tillträde till EG-delegationens byggnad skriva in sig i den liggare som finns i receptionen.

f)

Alla besökare skall skrivas in i receptionen till EG-delegationen. De skall, förutom att skriva in sig i liggaren, också visa ett giltigt tillstånd som ger tillträde till EG-delegationen.

g)

Entreprenörer och leverantörer som levererar varor till en EG-delegationsbyggnad skall visa upp en varuspecifikation för leveransen. Varje överträdelse av detta förfarande skall omedelbart anmälas till Tjänsten för yttre representation (GD Yttre förbindelser).

h)

Besökare till kommissionens byggnader och deras tillhörigheter kan omfattas av tekniska kontroller såsom sökningar och kontroll av bagage.

4.4   VIP-besök

Delegationschefen skall ansvara för säkerhetsarrangemangen för alla officiella besök som äger rum i EG-delegationens lokaler eller tillhörande utrymmen.

4.5   Begränsat tillträde till EG-delegationens byggnader

a)

Tillträde till EG-delegationens lokaler regleras genom

Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser och fakultativa protokoll av den 18 april 1961,

fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt bestämmelser som har antagits på grundval av artikel 218, samt protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier, särskilt artiklarna 1 och 19, liksom kommissionens beslut K(1998) 2528/1 av den 12 augusti 1998 om utnämning av den myndighet som ansvarar för att häva okränkbarhet av kommissionens lokaler, byggnader och arkiv, samt

etableringsavtalen som har ingåtts mellan Europeiska kommissionen och tredjeländer.

b)

Detaljerade frågor om tillträde för värdlandet får fastställas i särskilda avtal som anger att, om inte delegationschefen vägrar tillträde, får värdlandets ambulanspersonal och jourhavande läkare tillträde till delegationens byggnader om omedelbar fara föreligger för personalens säkerhet och hälsa och kräver omedelbara insatser. Generaldirektören för yttre förbindelser skall genast informeras om dessa insatser.

Värdlandets polisväsende har inte rätt till tillträde till EG-delegationens lokaler, utom om delegationschefen begär det. Om tillträde beviljas, skall EG-delegationens personal bistå polisen om så är nödvändigt.

c)

Beväpnade personer får inte gå in i eller röra sig i EG-delegationsbyggnad utan skriftlig förhandsöverenskommelse med delegationschefen.

d)

Inga djur tillåts i EG-delegationens byggnader utom hundar som används för kontroll av lokalerna, patrullhundar som används för säkerheten samt ledarhundar för synskadade och hörselskadade.

e)

Förutom när det krävs för tjänsten får ingen fotografering, filmupptagning eller ljudupptagning ske inom EG-delegationens byggnader utan förhandsgodkännande från delegationschefen.

4.6   Tillträde till garage eller parkeringar

a)

Endast förare med ett giltigt tillträdeskort för fordon och ett giltigt tjänstekort, tillträdeskort eller passersedel får köra in i EG-delegationens garage eller in på parkeringar. Alla andra passagerare i bilen skall ha ett giltigt tillträdeskort till EG-delegationens byggnader. Tjänstekort och tillträdeskort skall visas upp på begäran.

b)

De fordon som körs in i ett EG-delegationsgarage eller in på en parkering, skall vara försedda med ett giltigt tillträdeskort för fordon som skall ligga fullt synligt i fordonet inte bara när det körs in utan också när det står i garaget eller på parkeringen. Detta gäller inte för kommissionens tjänstebilar med vederbörliga kort.

c)

En kommissionstjänsteman som begär tillträde för fordon skall bara få ett tillträdeskort för fordon. Detta kort skall lämnas in av tjänstemannen om han eller hon begär ett nytt. Inget nytt kort utfärdas om inte det gamla återlämnas. Om kortet försvinner eller blir stulet skall en formell anmälan göras till delegationschefen.

d)

Delegationschefen kan vägra tillträde till EG-delegationens garage och parkeringar av säkerhetsskäl.

e)

Brådskande och särskilda åtgärder får vidtas när det gäller säkerhet och trygghet för alla fordon som är parkerade i garage, på parkeringar eller i omedelbar närhet av EG-delegationens lokaler.

4.7   Leverans av post och paket

a)

Förutom diplomatposten skall all inkommande extern post, även paket, om den är ovanlig eller misstänkt, genomgå ytterligare säkerhetskontroller.

b)

Utom i fall då detta har meddelats till delegationschefen i förväg och godkänts av denne, får ingen extern post levereras direkt till en adressat på en delegation.

4.8   Värdeföremål

Personal på EG-representationer som har utrustats med kommissionsegendom skall vidta alla lämpliga försiktighetsåtgärder för att garantera att denna egendom används och förvaras korrekt, för att undvika skador, förlust eller otillåten tillgång.

4.9   Säkerhet i närheten av EG-delegationens lokaler

a)

Varje person som arbetar i en EG-delegationsbyggnad skall rapportera om de ser personer som tar sig in eller försöker ta sig in olovligen i delegationens byggnader. De skall genast rapportera alla misstänkta fordon, föremål eller personer som befinner sig nära EG-delegationens byggnader till delegationschefen.

b)

Innan de lämnar EG-delegationens lokaler på kvällen, före helger och semestrar, skall alla som arbetar i lokalerna särskilt se till att fönstren är stängda, och när så är lämpligt, dörrar stängda och belysningen släckt.

c)

Om generaldirektören för yttre förbindelser tar emot information som rör händelser som kan ha betydelse för säkerheten eller om händelser utanför eller nära en EG-delegationsbyggnad skall han omedelbart informera delegationschefen, som genast skall vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder för att undvika att personer eller fordon utan tillstånd får tillträde. Om nödvändigt skall denne kontakta behörig nationell myndighet i värdlandet.

4.10   Säkerhet i EG-delegationens lokaler

Delegationschefen skall fastställa de säkerhetsföreskrifter, uppgifter och anvisningar som skall följas av all personal i delegationens byggnader eller omgivningar.

4.11   Åtgärder som skall vidtas av delegationschefen i samband med säkerhetsincidenter

a)

Om en allvarlig personskada rapporteras skall vilken personalmedlem som helst kalla på ambulans eller jourhavande läkare.

b)

Lämpliga åtgärder skall vidtas så att EG-delegationsbyggnaden inte lämnas obevakad.

4.12   Åtgärder vid demonstrationer utanför EG-delegationens lokaler

a)

Om en demonstration äger rum i omedelbar närhet av EG-delegationens lokaler, skall personalen i receptionen och i garagen informera delegationschefen, som skall vidta skyddsåtgärder och utfärda anvisningar för byggnadens säkerhet.

b)

Om det finns indikationer på att en attack inom EG-delegationens lokaler är trolig, skall delegationschefen utfärda särskilda anvisningar till alla berörda tjänsteavdelningar och personalen på delegationen, samt omedelbart informera generaldirektoratet för yttre förbindelser, som i sin tur informerar direktören för kommissionens säkerhetsdirektorat. Beroende på hotets art skall lämpliga åtgärder vidtas.

4.13   Överträdelser mot integriteten i EG-delegationens lokaler

a)

Alla personer som har tillåtelse att vistas i EG-delegationens lokaler skall synligt bära ett giltigt tjänstekort eller ett giltigt tillträdeskort. Personer som saknar tjänstekort eller tillträdeskort kan bli tvungna att lämna EG-delegationens lokaler omedelbart på begäran av tjänstgörande personal som ansvarar för tillträdeskontrollen eller tjänstemän som är bemyndigade av delegationschefen.

b)

Om personer försöker få otillåtet tillträde till EG-delegationens lokaler skall tjänstemännen först se till att låsa kontor, kassaskåp och lås, under förutsättning att de själva inte löper fysiska risker. De skall omedelbart informera generaldirektören för yttre förbindelser och begära anvisningar om vilka åtgärder som skall vidtas och om vilka tjänsteavdelningar som skall larmas.

c)

Generaldirektören för yttre förbindelser skall vidta lämpliga åtgärder i samarbete med direktören för kommissionens säkerhetsdirektorat för att lösa problemet. Han eller hon får kontakta värdlandets myndigheter för att be om hjälp, även polisen.

4.14   Misstänkta personer som befinner sig i EG-delegationens lokaler

a)

För att upprätthålla ett godtagbart skydd för personer som arbetar i EG-delegationens lokaler och för kommissionens egendom, skall all personal på delegationen rapportera om en annan person uppför sig underligt eller misstänkt. EG-delegationens personal har skyldighet att rapportera dessa personer till delegationschefen.

b)

Delegationschefen skall omedelbart informeras om alla misstänkta eller otillåtna intrång i kommissionens byggnader. Generaldirektören för yttre förbindelser skall alltid, och utan dröjsmål, utfärda anvisningar om vilka åtgärder som skall vidtas och om vilka tjänsteavdelningar som skall larmas.

4.15   Bombhot

a)

Om en person som arbetar i EG-delegationens lokaler mottar ett bombhot, skall han eller hon omedelbart informera generaldirektören för yttre förbindelser om det. Han eller hon skall försöka få så mycket information som möjligt från den person som ringer eller från det mottagna meddelandet.

b)

Generaldirektören för yttre förbindelser skall utfärda anvisningar om vilka åtgärder som skall vidtas och utan dröjsmål informera kommissionsledamoten som ansvarar för yttre förbindelser, som i sin tur genast skall informera kommissionsledamoten som ansvarar för säkerhetsfrågor.

c)

På begäran av värdlandets behöriga myndigheter (till exempel ambulanstjänsten eller jourhavande läkare) får delegationschefen besluta att evakuera delegationsbyggnaden. Generaldirektören för yttre förbindelser skall få fullständig information.

4.16   Misstänkta paket eller andra föremål

a)

Alla tjänstgörande tjänstemän eller andra anställda på EG-delegationen skall omedelbart informera delegationschefen om eventuella misstänkta paket eller andra föremål. När ett misstänkt paket eller annat misstänkt föremål upptäcks skall en adekvat säkerhetsperimeter upprättas runt det. Ingen får röra det misstänkta paketet eller föremålet på något sätt. Det är förbjudet att använda trådlösa kommunikationsmedel i närheten av platsen för incidenten.

b)

När hotet och omständigheterna har bedömts skall delegationschefen kontakta värdlandets behöriga myndigheter.

4.17   Säkring av bevis

I fråga om överträdelser eller brottsliga handlingar i EG-delegationens lokaler skall vittnen till händelserna kontakta delegationschefen som vidtar lämpliga åtgärder. Vittnen får inte manipulera eventuella bevis.


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/161


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 18 december 2006

om ett tidsbegränsat försök med ökad högsta vikt för ett parti utsäde av vissa foderväxter i enlighet med rådets direktiv 66/401/EEG

[delgivet med nr K(2006) 6572]

(Text av betydelse för EES)

(2007/66/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets direktiv 66/401/EEG av den 14 juni 1966 om saluföring av utsäde av foderväxter (1), särskilt artikel 13a, och

av följande skäl:

(1)

I direktiv 66/401/EEG föreskrivs högsta vikt för ett parti för att undvika heterogena utsädespartier vid analys av utsäde.

(2)

På grund av ändrade metoder för produktion och saluföring av utsäde, i synnerhet ökningen av utsädesgrödornas storlek och transportmetoder som inbegriper frakt av utsäde i lösvikt, kan det vara önskvärt att öka den föreskrivna högsta vikten för partier av gräsutsäde.

(3)

Genom kommissionens beslut 2002/454/EG (2) gjordes ett tidsbegränsat försök, som skulle upphöra den 1 juni 2003, med ökad högsta vikt för ett parti utsäde av vissa foderväxter i enlighet med direktiv 66/401/EEG. Inga utsädesföretag deltog dock, eftersom det i beslutet krävdes att ett heterogenitetstest skulle göras på varje utsädesparti som producerades under försöket, vilket skulle ha lett till avsevärda tilläggskostnader.

(4)

Nuvarande internationell praxis, det vill säga det tekniska protokollet från Internationella frökontrollorganisationen (ISTA)/International Seed Federation (ISF) som godkändes av ISTA:s styrelse den 10 februari 2006 och antogs av OECD:s råd den 24 maj 2006, tillåter förfaranden som innebär ökning av högsta vikten för partier av gräs.

(5)

För att i praktiken testa de omständigheter under vilka produktionsanläggningar kan producera stora, tillräckligt homogena utsädespartier bör ett tidsbegränsat försök göras med att öka den högsta vikten för partier av gräs.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för utsäde och uppförökningsmaterial för jordbruk, trädgårdsnäring och skogsbruk.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1.   Genom undantag från artikel 7.2 i direktiv 66/401/EEG och bilaga III till det direktivet skall den högsta vikten för ett parti vara 25 ton för de medlemsstater som deltar i det tidsbegränsade försöket och för utsäde av arter som förtecknas i den första kolumnen under rubriken GRAMINEAE i bilaga III till det direktivet.

2.   För medlemsstater som deltar i det tidsbegränsade försöket skall villkoren i bilagan till detta beslut tillämpas vid sidan av villkoren i direktiv 66/401/EEG.

3.   De medlemsstater som deltar i försöket skall underrätta kommissionen om detta. De kan när som helst sluta delta i försöket genom att underrätta kommissionen om detta.

Artikel 2

Medlemsstaterna skall senast den 31 mars påföljande år lägga fram en årlig rapport om resultaten av försöket för kommissionen och de andra medlemsstaterna.

Artikel 3

Det tidsbegränsade försöket skall inledas den 1 januari 2007 och avslutas den 30 juni 2012.

Artikel 4

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 18 december 2006.

På kommissionens vägnar

Markos KYPRIANOU

Ledamot av kommissionen


(1)  EGT 125, 11.7.1966, s. 2298/66. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2004/117/EG (EUT L 14, 18.1.2005, s. 18).

(2)  EGT L 155, 14.6.2002, s. 57.


BILAGA

Villkor som avses i artikel 1:

a)

Då avvikelser görs för den högsta partivikten för utsäde av gramineae skall ISTA/ISF:s försök gällande partistorleken för utsäde av vallväxter (1), som godkändes av OECD:s råd den 24 maj 2006, följas.

b)

Utsädesproducenterna skall vara officiellt licensierade av certifieringsmyndigheten.

c)

På det officiella märke som föreskrivs enligt direktiv 66/401/EEG skall numret på detta beslut efter tillfogas ”EG:s regler och standarder”.

d)

De prov som tillhandahålls för gemenskapens jämförande försök av en medlemsstat som deltar i det tidsbegränsade försöket skall härröra från utsädespartier som certifierats officiellt inom ramen för detta försök.

e)

Certifieringsmyndigheten skall övervaka försöket och vid behov kontrollera upp till 5 procent av heterogenitetstesterna.


(1)  http://www.seedtest.org/en/content—1-–1039.html


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/164


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 18 december 2006

om tillåtelse för medlemsstaterna att förlänga de provisoriska tillstånd som beviljats det nya verksamma ämnet tritosulfuron

[delgivet med nr K(2006) 6573]

(Text av betydelse för EES)

(2007/67/EG)

EUROPEISKA GEMENKSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets direktiv 91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden (1), särskilt artikel 8.1 fjärde stycket, och

av följande skäl:

(1)

I enlighet med artikel 6.2 i direktiv 91/414/EEG mottog Tyskland i juni 2001 en ansökan från BASF AG om införande av det verksamma ämnet tritosulfuron i bilaga I till direktiv 91/414/EEG. Genom kommissionens beslut 2002/268/EG (2) bekräftades att dokumentationen var fullständig och i princip kunde anses uppfylla uppgiftskraven i bilagorna II och III till direktivet.

(2)

Bekräftelsen av att dokumentationen var fullständig var nödvändig för att ärendet skulle kunna granskas i detalj och för att medlemsstaterna skulle kunna utfärda provisoriska godkännanden för högst tre år för växtskyddsmedel som innehåller det verksamma ämnet i fråga, samtidigt som villkoren i artikel 8.1 i direktiv 91/414/EEG uppfylls, särskilt kravet på att en detaljerad utvärdering av det verksamma ämnet och av växtskyddsmedlet skall göras i enlighet med direktivets bestämmelser.

(3)

Effekterna av detta verksamma ämne på människors hälsa och på miljön har bedömts i enlighet med artikel 6.2 och 6.4 i direktiv 91/414/EEG för de användningsområden som har föreslagits av sökanden. Den rapporterande medlemsstaten lade fram sitt utkast till utvärderingsrapport för kommissionen den 5 september 2002.

(4)

Sedan den rapporterande medlemsstaten lämnade in utkastet till utvärderingsrapport har det blivit nödvändigt att begära ytterligare upplysningar från den sökande, och att låta den rapporterande medlemsstaten granska uppgifterna och lämna in en bedömning av ärendet. Granskningen av ärendet pågår därför fortfarande och kommer inte att kunna avslutas inom den tid som anges i direktiv 91/414/EEG.

(5)

Eftersom utvärderingen hittills inte har gett någon anledning till oro bör medlemsstaterna få möjlighet att förlänga provisoriska godkännanden av växtskyddsmedel som innehåller detta verksamma ämne med 24 månader i enlighet med artikel 8 i direktiv 91/414/EEG, så att granskningen av ärendet kan fortsätta. Utvärderingen och beslutet om att eventuellt införa tritosulfuron i bilaga I kommer sannolikt att ha avslutats inom 24 månader.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Medlemsstaterna får förlänga provisoriska tillstånd för de växtskyddsmedel som innehåller tritosulfuron med högst 24 månader från och med den dag då detta beslut antas.

Artikel 2

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 18 december 2006.

På kommissionens vägnar

Markos KYPRIANOU

Ledamot av kommissionen


(1)  EGT L 230, 19.8.1991, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2006/75/EG (EUT L 248, 12.9.2006, s. 3).

(2)  EGT L 92, 9.4.2002, s. 34.


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/165


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 18 december 2006

om en begäran från Republiken Lettland att få tillämpa en reducerad mervärdesskattesats för leverans av fjärrvärme, naturgas och el till hushåll

[delgivet med nr K(2006) 6592]

(Endast den lettiska texten är giltig)

(2007/68/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (1), , särskilt artikel 12.3 b, och

av följande skäl:

(1)

Genom en första begäran av den 19 april 2006 till kommissionen, som följdes av en formell underrättelse som registrerades den 10 juli 2006, informerade Republiken Lettland kommissionen om sin avsikt att tillämpa en reducerad mervärdesskattesats för leverans av fjärrvärme, naturgas och el till hushåll. Enligt Lettlands definition är hushåll de slutkonsumenter med vilka det slutits kontrakt om leveranser på samma sätt som med fysiska personer.

(2)

I enlighet med bilaga VIII till anslutningsfördraget kunde Lettland, genom undantag från artikel 12.3 a i direktiv 77/388/EEG (nedan kallat ”sjätte mervärdesskattedirektivet”), bibehålla sitt undantag från mervärdesskatt på leverans av värme till hushåll till den 31 december 2004. I själva verket tillämpade Lettland undantag från mervärdesskatten på leverans av fjärrvärme till hushåll även efter det datumet.

(3)

Lettland önskar tillämpa en reducerad mervärdesskattesats (5 %) för leverans av fjärrvärme, naturgas och el till hushåll, dock med undantag för kommersiell verksamhet eller för annan yrkesverksamhet. En sådan skattesats skulle varken innebära någon snedvridning av konkurrensen, eller någon ändring av konsumtionen av den el, gas eller värme som säljs till hushåll. Detta beror huvudsakligen på att från teknisk synvinkel kan de tre produkterna bara ersätta varandra som värmekällor. Eftersom den reducerade mervärdesskattesatsen bara skall tillämpas för hushåll, kommer en sådan tillämpning dessutom förmodligen inte att snedvrida konkurrensen gentemot juridiska personer som kan dra av mervärdesskatt och följaktligen inte bär slutkostnaden för den.

(4)

Dessutom har de bestämmelser om mervärdesskatt när det gäller platsen för leverans av naturgas och elektricitet som fastställs i det sjätte mervärdesskattedirektivet ändrats genom rådets direktiv 2003/92/EG (2). Leveranser av naturgas via distributionsnätet och av elektricitet i det sista omsättningsledet, dvs. från leverantörer och distributörer till slutkonsumenten, beskattas på den plats där kundens egentliga användning och förbrukning av varan äger rum i syfte att säkerställa att varan beskattas i det land där den faktiska förbrukningen sker. När det gäller leveranser av fjärrvärme sker inga gränsöverskridande transaktioner och leveransen är följaktligen lokal och det finns ingen risk för snedvridning av konkurrensen i den mening som avses i artikel 12.3 b i sjätte mervärdesskattedirektivet.

(5)

Den planerade åtgärden att tillämpa en reducerad mervärdesskattesats för leverans av fjärrvärme, naturgas och el till hushåll i enlighet med artikel 12.3 b i sjätte mervärdesskattedirektivet är begränsad till leveranser till slutkonsumenter och gäller inte leveranser till skattskyldiga personer för att täcka behov inom deras kommersiella, yrkesmässiga eller ekonomiska verksamheter.

(6)

Eftersom åtgärden är begränsad till leveranser till slutkonsumenter och inte gäller leveranser till skattskyldiga personer för att täcka behov inom deras kommersiella, yrkesmässiga eller ekonomiska verksamheter, måste risken för konkurrenssnedvridning anses vara obefintlig. Villkoret i artikel 12.3 b i sjätte mervärdesskattedirektivet är därför uppfyllt, och Lettland bör tillåtas att tillämpa den berörda åtgärden från och med det att detta beslut har meddelats.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Lettland får tillämpa den åtgärd som meddelats i den underrättelse som kommissionen registrerade den 10 juli 2006, nämligen att tillämpa en reducerad mervärdesskattesats för leverans av fjärrvärme, naturgas och el till hushåll, oberoende av produktions- och leveransvillkor.

Artikel 2

Med hushåll avses i detta direktiv fysiska personer som är mottagare av de leveranser som avses i artikel 1 och som är avsedda för deras slutkonsumtion, därigenom utesluts följaktligen leveranser som skall täcka behov inom deras kommersiella, yrkesmässiga eller ekonomiska verksamheter.

Artikel 3

Detta beslut riktar sig till Republiken Lettland.

Utfärdat i Bryssel den 18 december 2006.

På kommissionens vägnar

Markos KYPRIANOU

Ledamot av kommissionen


(1)  EGT L 145, 13.6.1977, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2006/69/EG (EUT L 221, 12.8.2006, s. 9).

(2)  EUT L 260, 11.10.2003, s. 8.


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/167


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 18 december 2006

om tillstånd för Rumänien att skjuta upp tillämpningen av vissa bestämmelser i rådets direktiv 2002/53/EG vad gäller saluföringen av utsäde av vissa sorter av lantbruksväxter

[delgivet med nr K(2006) 6568]

(Text av betydelse för EES)

(2007/69/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av anslutningsfördraget för Bulgarien och Rumänien, särskilt artikel 4.3,

med beaktande av anslutningsakten för Bulgarien och Rumänien, särskilt artikel 42, och

av följande skäl:

(1)

I enlighet med artikel 42 i anslutningsakten får kommissionen anta övergångsbestämmelser, om dessa är nödvändiga för att underlätta övergången från den nuvarande ordningen i Bulgarien och Rumänien till den som följer av tillämpningen av gemenskapens veterinära och fytosanitära bestämmelser. Dessa bestämmelser omfattar reglerna om saluföring av utsäde.

(2)

Enligt rådets direktiv 2002/53/EG av den 13 juni 2002 om den gemensamma sortlistan för arter av lantbruksväxter (1) får utsäde av de arter av lantbruksväxter som omfattas av artikel 1.1 i det direktivet endast saluföras om kraven i artikel 4.1 samt artiklarna 7 och 11 i det direktivet har uppfyllts.

(3)

Man skulle bli tvungen att förbjuda saluföring av vissa utsädessorter i Rumänien från anslutningsdagen om inte ett undantag från dessa bestämmelser beviljas.

(4)

För att göra det möjligt för Rumänien att vidta och genomföra de åtgärder som är nödvändiga för att se till att sorterna i fråga har godkänts i enlighet med principerna i gemenskapssystemet, bör Rumänien tillåtas att under tre år från anslutningsdagen skjuta upp tillämpningen av direktiv 2002/53/EG när det gäller saluföring inom dess territorium av de utsädessorter som förtecknas i dess sortlista i enlighet med andra principer än de som återfinns i det direktivet och som omfattas av Rumäniens officiella begäran av den 28 september 2006.

(5)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för utsäde och uppförökningsmaterial för jordbruk, trädgårdsnäring och skogsbruk.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Genom undantag från artikel 4.1 samt artiklarna 7 och 11 i direktiv 2002/53/EG får Rumänien under en period av tre år från anslutningsdagen skjuta upp tillämpningen av det direktivet när det gäller saluföring inom dess territorium av de utsädessorter som förtecknas i bilagan till detta beslut.

Under den perioden skall sådant utsäde endast saluföras på Rumäniens territorium. Varje etikett eller handling, officiell eller annan, som fästs på eller åtföljer utsädespartiet enligt bestämmelserna i detta beslut, skall tydligt ange att utsädet endast är avsett att saluföras inom Rumäniens territorium.

Artikel 2

Detta beslut skall endast tillämpas under förutsättning att anslutningsfördraget för Bulgarien och Rumänien träder i kraft och från den dag det träder i kraft.

Artikel 3

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 18 december 2006.

På kommissionens vägnar

Markos KYPRIANOU

Ledamot av kommissionen


(1)  EGT L 193, 20.7.2002, s. 1. Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1829/2003 (EUT L 268, 18.10.2003, s. 1).


BILAGA

Växter/sorter

Beta vulgaris L. – Sockerbeta

Graf

Beta vulgaris L. – Foderbeta

Lovrin 515

Lovrin 628

Dactylis glomerata L.

Magda

Marius (ant. Adrian)

Ovidiu

Poiana

Regent

Simina

Festuca arundinacea Schreber

Adela

Vio

Festuca pratensis Hudson

Postăvar

Tâmpa

Transilvan

Festuca rubra L.

Feruma

Măgurele 23 (ant. Pastoral)

Peisaj (ant. Tedi)

Lolium multiflorum Lam.

Ancuţa (ant. Anca)

Iuliana (ant. Iulia)

Lolium perenne L.

Martarom (ant. Marta)

Măgura

Lolium x boucheanum Kunth

Cătălin

Florin

Phleum pratense L.

Horia

Rarău

Tirom

Poa pratensis L.

Colina (ant. Fima)

Lotus corniculatus L.

Doru

Nicol (ant. Nico)

Oltim

Lupinus albus L.

Medi

Medicago sativa L.

Adin

Alina

Carina

Cosmina

Daniela (ant. Dana)

Dorinela (ant. Dorina)

Granat

Magnat

Mădălina

Opal (ant. Topaz)

Sandra

Satelit

Sigma

Tamas

Pisum sativum L.

Aurora

Dorica (ant. Dora)

Mona

Vedea

Trifolium alexandrinum L.

Viorel

Trifolium repens L.

Carmencita (ant. Carmen)

Carpatin

Danitim

Mioriţa

Trifolium pratense L.

Novac

Rotrif (ant. Roza)

Sătmărean

Vicia faba L.

Montana

Brassica napus L., var. napobrassica (L.) Rchb.

Ana Maria

Montana

Arachis hypogaea L.

Solar

Venus

Brassica napus L. (part.)

Diana

Doina

Perla

Cannabis sativa L.

Denise

Diana

Zenit

Carthamus tinctorius L.

CW1221

CW4440

Linum usitatissimum L.

Ada

Adria

Alexin

Alin

Bazil

Betalisa (ant. Elisa)

Codruţa

Cosmin

Cristina

Ferdinand (ant. Carolina)

Floriana

Florinda

Fluin

Iunia 96

Louis

Luncavăţ (ant. Elena)

Martin

Monica

Nineta

Paula

Radu

Rareş

Sabena

Şumuleu

Vasilelin (ant. Iordan)

Sinapis alba L.

Alex

Petrana

Glycine max. (L.) Merrill

Balkan

Columna

Daciana

Danubiana

Eugen

Felix

Granat (ant. Agat)

Kiskun Daniela

Onix

Perla

Proteinka

Românesc 99

Safir

Stine 2250

Triumf

Venera

Avena sativa L.

Jeremy

Mureş

Lovrin 1

Lovrin 27

Hordeum vulgare L. – Tvåradigtkorn

Andreea

Bogdana (ant. Avânt)

Capriana

Daciana

Haşdate (ant. Aura)

Jubileu

Kristal

Laura

Maria

NS 525

NS 529

Romaniţa

Stindard

Hordeum vulgare L. –Sexradigtkorn

Amical (ant. Adi)

Andrei

Compact

Dana

Liliana

Mădălin

NS 313

Orizont

Regal

Univers

Oryza sativa L.

Brăila

Dunărea

Elida

Magic

Polizeşti 28

Speranţa

Zefir

Secale cereale L.

Suceveana

Sorghum bicolor (L.) Moench

Andrea

Donaris

Dorina

F135ST

Fundulea 21

Fundulea 32

Marina

Regina

Siret

Sorghum sudanense (Piper) Stapf.

Sabin

Sorin

Sorghum bicolor (L.) Moench x Sorghum sudanense (Piper) Stapf.

Catinca (ant. Tinca)

Fundulea 235 (ant. Tereza)

x Triticosecale Wittm

Gorun

Haiduc

Plai

Silver

Stil

Trilstar

Ţebea

Triticum aestivum L. emend.Fiori et Paol.

Albota

Aniversar

Apullum

Ardeal 1

Arieşan

Beti

Boema

Briana

Ciprian

Crina

Crişana

Delabrad

Dor

Drobeta

Dropia

Dumbrava

Eliana

Esenţial

Faur

Flamura 85

Gabriela

Gasparom

Gruia

Iaşi 2

Kraljevica

Kristina

Ljiljana

Lovrin 34

Mina

Moldova 83

Pădureni (ant. Rubin)

PKB Romança

Romulus

Sonata

Speranţa

SV99

Şimnic 30

Trivale

Turda 95

Turda 2000

Voroneţ

Triticum durum Desf.

Condurum (ant. Condur)

Grandur

Pandur

Zea mays L.

Andreea

Boris 5

Brateş

Campion

Cera 6

Cera 9

Cera 10

Ciclon

Dacic

Dáma

Danubian (ant. Danubiu)

F425M

Falco

Faur

Fulger

Fundulea 322

Fundulea 365

Fundulea 376

Fundulea 475M

Fundulea 515 (ant. Premier)

Fundulea 540 (ant. Granit)

Fundulea 625

Generos

GS307

GS308

Kiskun 4230

Kiskun 4255

Kiskun 4297

Kiskun 4344

Kiskun 4380

Kiskun Aliz

Kiskun Blako

Kiskun Cilike

Kiskun Dori

Kiskun Ermina

Kiskun Galja

Kiskun Gitta

Kiskun Kristof

Kiskun Natalie (ant. Natalie)

Kiskun Nusi

Kiskun Olika

Kiskun Piros

Kiskun Reni

Kiskun Roy

Kiskun Szoliani

Kiskun Tamara

Kiskun Vanda

Kiskun Vivien

Kiskun Xintia

Klausen

Krisztina

Laurina

Lorenca

Lovrin 400

Milcov

Mv Major

Neptun

NS300

NS355

NS540

NSSC420YU

Octavian

Oituz

Olimpius (ant. Olimp)

Olt

Ozana (ant. Dana)

Paltin

Pamela

Panciu

Partizan

Patria

Podu Iloaiei 110

Rapid

Rapsodia

Rodna

Staniša

Star

Szegedi SC 276

Szegedi SC 516

Turda 145

Turda 165

Turda 167

Turda 200

Turda 201

Turda Favorit

Turda Mold 188

Turda Star

Turda Super

Turda SU181

Turda SU182

Turda SU210

ZP278

ZP335

ZP394

ZP409

ZP434

ZP471

ZP488

ZP684

Solanum tuberosum L.

Alina

Alize (ant. Amelia)

Amicii

Astral N

Armonia

Christian

Claudiu

Coval

Cristela

Dacia

Dragomirna

Dumbrava

Eterna

Frumoasa

Harghita

Ioana

Loial

Luiza

Magic

Mikel

Milenium

Moldoviţa

Nana

Nativ

Nemere

Productiv

Rapsodia

Rasant

Redsec

Robusta

Roclas

Rozal

Ruxandra (ant. Nicoleta)

Speranţa

Star

Tâmpa

Tentant

Timpuriu de Braşov

Transilvania


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/174


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 20 december 2006

om förlängning av tidsfristen för utsläppande på marknaden av biocidprodukter som innehåller vissa verksamma ämnen som inte granskats inom det tioåriga arbetsprogram som avses i artikel 16.2 i direktiv 98/8/EG

[delgivet med nr K(2006) 6707]

(Endast de danska, engelska, finska, grekiska, svenska och tjeckiska texterna är giltiga)

(2007/70/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 98/8/EG av den 16 februari 1998 om utsläppande av biocidprodukter på marknaden (1), särskilt artikel 16.2, och

av följande skäl:

(1)

I artikel 16.2 andra stycket och artikel 16.3 i direktiv 98/8/EG (nedan kallat ”direktivet”) anges att om erforderliga uppgifter och data för utvärderingen av ett verksamt ämne inte har lämnats in inom föreskriven tid, kan det beslutas att det verksamma ämnet inte skall tas upp i bilagorna I, IA eller IB till direktivet. Efter ett sådant beslut skall medlemsstaterna återkalla alla godkännanden för biocidprodukter som innehåller det verksamma ämnet.

(2)

I kommissionens förordningar (EG) nr 1896/2000 och (EG) nr 2032/2003 fastställs närmare bestämmelser för genomförandet av den första och den andra etappen av det tioåriga arbetsprogram som avses i artikel 16.2 i direktivet. I artikel 4.2 i kommissionens förordning (EG) nr 2032/2003 anges den 1 september 2006 som det datum från och med vilket medlemsstaterna skall återkalla befintliga godkännanden för biocidprodukter som innehåller verksamma ämnen för vilka det varken finns en godkänd anmälan eller något framfört önskemål av en medlemsstat.

(3)

I artikel 4a i kommissionens förordning (EG) nr 2032/2003, ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 1048/2005, anges de villkor på vilka medlemsstaterna får ansöka hos kommissionen om en förlängning av den utfasningsperiod som fastställs i dess artikel 4.2 samt villkoren för att medge förlängning.

(4)

För några av de verksamma ämnen som inte får användas i biocidprodukter efter den 1 september 2006 har enskilda medlemsstater lämnat in ansökningar om förlängning av utfasningsperioden till kommissionen tillsammans med uppgifter som visar att det finns behov av fortsatt användning av de berörda ämnena.

(5)

Finland, Danmark, Norge och Island har lämnat in uppgifter som visar att det inte finns några lämpliga alternativ till trätjära när det gäller användning som träskyddsprodukt för historiska träbyggnader, träfartyg och träföremål. Utfasningsperioden för detta ämne bör förlängas för att kulturarvet i dessa medlemsstater och länder skall kunna bevaras.

(6)

Tjeckien har lämnat in uppgifter som visar att natrium-N-klorobensensulfonamid/kloramin B används mycket allmänt som desinfektionsmedel av Tjeckiens väpnade styrkor och hälsovårdsmyndigheter. Det kan bli svårt att ersätta detta ämne med andra, anmälda ämnen vid utfasningsperiodens slut, särskilt i de fall offentliga upphandlingsförfaranden måste genomföras. Utfasningsperioden för detta ämne bör förlängas för att möjliggöra en övergång till andra desinfektionsmedel.

(7)

Grekland har lämnat in uppgifter som visar att temefos används allmänt av myndigheterna för myggbekämpning vid myggplåga och i folkhälsosyfte. Det kan bli svårt att ersätta detta ämne med andra, anmälda ämnen vid utfasningsperiodens slut, särskilt i de fall offentliga upphandlingsförfaranden måste genomföras. Utfasningsperioden för detta ämne bör förlängas för att möjliggöra en övergång till andra tillgängliga ämnen.

(8)

Förenade kungariket har lämnat in uppgifter som visar att man tillfälligt behöver fortsätta använda ammoniak som en hygienbiocidprodukt för veterinärverksamhet för att förhindra infektioner av coccidier, cryptosporidier och nematoder hos tamdjur. Utfasningsperioden för detta ämne bör förlängas för att möjliggöra en gradvis övergång till andra tillgängliga ämnen som har anmälts för utvärdering inom direktivets granskningsprogram.

(9)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för biocidprodukter.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Genom undantag från artikel 4.2 i kommissionens förordning (EG) nr 2032/2003 får de medlemsstater som anges i kolumn B i bilagan till detta beslut meddela eller bibehålla ett godkännande för utsläppande på marknaden av biocidprodukter som innehåller de ämnen som anges i kolumn A i bilagan för de viktiga användningsområden som anges i kolumn D och till och med de datum som anges i kolumn C i bilagan.

Artikel 2

(1)   Medlemsstater som utnyttjar undantaget enligt artikel 1 skall se till att följande villkor är uppfyllda:

a)

Fortsatt användning får medges endast om de produkter som innehåller ämnet är godkända för den avsedda viktiga användningen.

b)

Fortsatt användning får medges endast om det inte innebär någon oacceptabel påverkan på människors eller djurs hälsa eller på miljön.

c)

Alla lämpliga riskreducerande åtgärder skall vidtas när godkännande meddelas.

d)

Biocidprodukter som finns kvar på marknaden efter den 1 september 2006 skall få en ny märkning som motsvarar de skärpta villkoren för användning.

e)

Medlemsstaterna skall, om så är lämpligt, se till att alternativ till dessa användningar undersöks av innehavare av godkännanden eller av de berörda medlemsstaterna, eller att dokumentation tas fram för inlämning enligt det förfarande som anges i artikel 11 i direktiv 98/8/EG senast den 14 maj 2008.

(2)   De berörda medlemsstaterna skall varje år informera kommissionen om tillämpningen av punkt 1 och särskilt om de åtgärder som vidtagits enligt e.

Artikel 3

Detta beslut riktar sig till Republiken Finland, Konungariket Danmark, Republiken Tjeckien, Republiken Grekland samt Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland.

Utfärdat i Bryssel den 20 december 2006.

På kommissionens vägnar

Stavros DIMAS

Ledamot av kommissionen


(1)  EGT L 123, 24.4.1998, s. 1.


BILAGA

Förteckning över de godkännanden som avses i artikel 1

Kolumn A

Kolumn B

Kolumn C

Kolumn D

Verksamt ämne

Medlemsstat

Datum

Användning

Trätjära

Finland

14.5.2010

Träskyddsprodukt för byggnader, fartyg och föremål som ingår i de ansökande medlemsstaternas kulturarv

EG-nr 232-374-8

CAS-nr 8011-48-1

Danmark

14.5.2010

Natrium-N-klorobensen-sulfonamid/kloramin B

EG-nr 204-847-9

CAS-nr 127-52-6

Tjeckien

1.11.2007

Desinfektionsmedel för användning av den ansökande medlemsstatens hälsovårdsmyndigheter, veterinärmyndigheter och väpnade styrkor (civila ändamål)

Temefos

EG-nr 222-191-1

CAS-nr 3383-96-8

Grekland

1.11.2007

För myggbekämpning (Culicidae) vid myggplåga och i folkhälsosyfte

Ammoniak

EG-nr 231-635-3

CAS-nr 7664-41-7

Förenade kungariket

14.5.2008

Hygienbiocidprodukt för veterinärverksamhet för att förhindra infektioner av coccidier, cryptosporidier och nematoder hos tamdjur; endast när inga andra metoder med liknande effekt kan användas


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/177


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 20 december 2006

om inrättande av en grupp vetenskapliga experter för ursprungsbeteckningar, geografiska beteckningar och garanterade traditionella specialiteter

(2007/71/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT FÖLJANDE BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, och

av följande skäl:

(1)

I rådets förordning (EG) nr 510/2006 av den 20 mars 2006 om skydd av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (1) fastställs de villkor som en beteckning skall uppfylla för att på gemenskapsnivå kunna registreras som en skyddad geografisk beteckning eller en skyddad ursprungsbeteckning.

(2)

I rådets förordning (EG) nr 509/2006 av den 20 mars 2006 om garanterade traditionella specialiteter av jordbruksprodukter och livsmedel (2) fastställs de villkor som en beteckning skall uppfylla för att på gemenskapsnivå kunna registreras som en garanterad traditionell specialitet.

(3)

För att lösa vissa komplicerade vetenskapliga och tekniska problem som kan bli framkomma vid granskningen av om villkoren uppfylls för att registrera en produkt som en skyddad ursprungsbeteckning, en skyddad geografisk beteckning eller en garanterad traditionell specialitet kan kommissionen behöva ha tillgång till en rådgivande grupp av vetenskapliga experter.

(4)

Gruppen bör bestå av högt kvalificerade specialister som tillsammans representerar en bred uppsättning vetenskapliga och tekniska ämnesområden i anslutning till jordbruk, livsmedelsindustri, human- och samhällsvetenskaper och immateriella rättigheter.

(5)

Det bör alltså inrättas en grupp av vetenskapliga experter för ursprungsbeteckningar, geografiska beteckningar och garanterade traditionella specialiteter, och gruppens uppdrag och struktur bör fastställas.

(6)

Vetenskapliga kommittén för ursprungsbeteckningar, geografiska beteckningar och särartsskydd som inrättas genom kommissionens beslut 93/53/EEG (3) bör upplösas.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Härmed inrättas en grupp av vetenskapliga experter för ursprungsbeteckningar, geografiska beteckningar och garanterade traditionella specialiteter (nedan kallad ”gruppen”).

Artikel 2

Uppgift

Kommissionen får anlita gruppen i alla frågor som rör geografiska beteckningar, ursprungsbeteckningar och garanterade traditionella specialiteter av jordbruksprodukter och livsmedel och särskilt när det gäller följande:

Att avgöra om en beteckning, för vilken ansökan gjorts om registrering, uppfyller de kriterier som anges i artikel 2 i förordning (EG) nr 510/2006, särskilt i fråga om kopplingen till den geografiska omgivningen eller det geografiska ursprunget eller anseendet.

Att avgöra om en beteckning, för vilken ansökan gjorts om registrering, uppfyller de kriterier som anges i artiklarna 2, 4 och 5 i förordning (EG) nr 509/2006, särskilt i fråga om traditionella eller särskilda egenskaper.

Att avgöra om en beteckning har generisk karaktär.

Att bedöma om kriterierna är uppfyllda i fråga om rättvis handel och skydd för konsumenten mot risk för förväxling i fall där ursprungsbeteckningar eller geografiska beteckningar står i strid med redan registrerade ursprungsbeteckningar eller geografiska beteckningar, med namn på en växtsort eller en djurras, med homonyma beteckningar eller varumärken eller med benämningar på befintliga produkter som saluförs enligt gällande lagstiftning.

Alla andra frågor där det finns ett särskilt intresse med hänsyn till gruppens kompetens.

Gruppens ordförande får till kommissionen framföra att samråd med gruppen bör ske i en viss fråga.

Vid behov får kommissionen begära att gruppen avger ett yttrande i en viss fråga inom en viss tidsfrist.

Artikel 3

Sammansättning – utnämning

1.   Gruppens ledamöter skall utnämnas av kommissionen bland experter som har ansökt om att få delta; experterna skall vara högt kvalificerade när det gäller tekniska och vetenskapliga aspekter kopplade till de ämnesområden som anges i artikel 2; de skall kollektivt täcka in största möjliga vetenskapliga och tekniska variationsbredd och de skall samtidigt väljas ut på grundval av en geografisk fördelning som återspeglar mångfalden i problemställningar och vetenskapligt synsätt i hela gemenskapen.

2.   Gruppen skall bestå av 11 ledamöter.

De kandidater som bedöms lämpliga att delta i gruppen men som inte utnämns inbjuds att upptas på en reservlista. Kommissionens skall kunna använda reservlistan för att utnämna ersättare för ledamöterna.

3.   Följande bestämmelser skall gälla:

Ledamöterna skall utnämnas på personliga meriter och de skall ge kommissionen råd utan påverkan utifrån. Ledamöterna får inte överlåta sin behörighet till andra ledamöter eller till tredje person.

Ledamöternas mandatperiod skall vara tre år med möjlighet till förlängning. Ledamöterna får dock inte förordnas för längre period än tre på varandra följande mandatperioder räknat från den tidpunkt då de utnämns i enlighet med punkt 1. De skall ha kvar sina uppdrag tills de ersätts eller tills deras mandatperiod löper ut.

Ledamöter, som ej längre effektivt kan bidra till gruppens arbete, som avgår, eller som bryter mot de bestämmelser som fastställs i första och andra strecksatserna i den här punkten eller i artikel 287 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, får ersättas för återstoden av sin mandatperiod.

Ledamöterna skall varje år avge en skriftlig förklaring om att de förbinder sig att verka i allmänhetens intresse och en förklaring om att det inte finns, respektive finns, intressekonflikter som skulle kunna påverka deras oberoende ställning.

Ledamöternas namn skall offentliggöras på en webbplats tillhörig Generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdsutveckling och i Europeiska unionens officiella tidning, C-serien. Ledamöternas namn skall samlas in, behandlas och offentliggöras i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (4).

Artikel 4

Arbetssätt

1.   Gruppen skall inom sig välja en ordförande och två vice ordförande. Valet skall ske med enkel majoritet.

2.   Efter kommissionens godkännande får gruppen tillsätta undergrupper för utredning av speciella frågor enligt uppdrag som skall fastläggas av gruppen; respektive undergrupp skall upplösas när dess uppdrag är slutfört.

3.   Kommissionens representant har rätt att be experter eller observatörer med särskild kompetens i ett ämne på dagordningen att medverka i gruppens eller undergruppens överläggningar om detta är fördelaktigt eller nödvändigt.

4.   Uppgifter, som inhämtas under arbetet i gruppen eller dess undergrupper, får inte yppas om kommissionen har fastslagit att de rör sekretessbelagda frågor.

Ledamöterna får inte i förvärvssyfte använda sig av upplysningar som de får kännedom om i egenskap av ledamöter i gruppen.

5.   Gruppen och undergrupperna skall i regel sammanträda på en ort där kommissionen och dess berörda fackavdelningar är belägna, enligt de bestämmelser och det tidsschema som kommissionen fastlagt. Kommissionen skall svara för sekretariat. Andra berörda tjänstemän från kommissionen får delta i sammanträdena.

6.   Gruppen skall anta sin arbetsordning på grundval av den standardiserade arbetsordning som antagits av kommissionen.

7.   Kommissionen får på Internet offentliggöra begäran om yttrande, dagordning, protokoll och de yttranden som gruppen avger på ursprungsspråket. Alla arbetsdokument från gruppen får även offentliggöras på samma sätt.

Artikel 5

Utgifter för sammanträden

De kostnader för resor och uppehälle som ledamöter, experter och observatörer har i samband med gruppens verksamhet, skall ersättas av kommissionen enligt de bestämmelser som gäller inom kommissionen. Ingen ersättning skall utgå för det arbete som ledamöterna utför.

Möteskostnader skall ersättas inom ramarna för den berörda fackavdelningens anslag enligt det årliga budgetförfarandet.

Artikel 6

Upphävande

Beslut 93/53/EEG skall upphöra att gälla.

Den kommitté som inrättas genom det beslutet skall dock fortsätta sitt arbete till dess att kommissionen har informerat ledamöterna i kommittén om att den grupp som inrättas i det här beslutet tar över kommitténs funktion.

Artikel 7

Ikraftträdande

Detta beslut blir gällande samma dag som det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Bryssel den 20 december 2006.

På kommissionens vägnar

Mariann FISCHER BOEL

Ledamot av kommissionen


(1)  EUT L 93, 31.3.2006, s. 12.

(2)  EUT L 93, 31.3.2006, s. 1.

(3)  EGT L 13, 21.1.1993, s. 16. Beslutet senast ändrat genom beslut 97/656/EG (EGT L 277, 10.10.1997, s. 30).

(4)  EGT L 8, 12.1.2001, s. 1.


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/180


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 20 december 2006

om förlängning av vissa beslut om statligt stöd

[delgivet med nr K(2006) 6927]

(Text av betydelse för EES)

(2007/72/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 87 och 88, och

av följande skäl:

(1)

Giltighetstiden för kommissionens förordning (EG) nr 2204/2002 av den 5 december 2002 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt sysselsättningsstöd (1), kommissionens förordning (EG) nr 70/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag (2) och kommissionens förordning (EG) nr 68/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd till utbildning (3) har förlängts till den 30 juni 2008 genom kommissionens förordning (EG) nr 1976/2006 av den 20 december 2006 om ändring av förordningarna (EG) nr 2204/2002, (EG) nr 70/2001 och (EG) nr 68/2001 vad avser en förlängning av tillämpningsperioderna (4).

(2)

För att undvika onödigt administrativt arbete och garantera rättssäkerheten bör giltighetstiden förlängas för beslut genom vilka kommissionen har godkänt stödordningar som anmälts på grundval av de förordningar om gruppundantag för vilka giltighetstiden har förlängts genom nämnda förordning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Utan att det påverkar de lämpliga åtgärder som anges i punkt 107, tredje strecksatsen, i riktlinjerna för statligt regionalstöd för 2007–2013 av den 4 mars 2006 (5) och som alla medlemsstater har godkänt, skall giltighetstiden förlängas till den 30 juni 2008 för beslut genom vilka kommissionen på grundval av förordning (EG) nr 2204/2002, förordning (EG) nr 70/2001 eller förordning (EG) nr 68/2001 godkänner statliga stödordningar innan detta beslut träder i kraft.

Artikel 2

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.

Det skall tillämpas från och med den 1 januari 2007.

Utfärdat i Bryssel den 20 december 2006.

På kommissionens vägnar

Neelie KROES

Ledamot av kommissionen


(1)  EGT L 337, 13.12.2002, s. 3. Förordningen ändrad genom förordning (EG) nr 1040/2006 (EUT L 187, 8.7.2006, s. 8).

(2)  EGT L 10, 13.1.2001, s. 33. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1040/2006.

(3)  EGT L 10, 13.1.2001, s. 20. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1040/2006.

(4)  EUT L 368, 23.12.2006, s. 85.

(5)  EUT C 54, 4.3.2006, s. 13.


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/181


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 20 december 2006

om utnämning av ledamöter i den granskningsgrupp för redovisningsstandarder som inrättats genom kommissionens beslut 2006/505/EG av den 14 juli 2006 om inrättande av en granskningsgrupp för redovisningsstandarder med uppgift att bistå kommissionen med yttranden om objektivitet och opartiskhet i rekommendationer från European Financial Reporting Advisory Group (EFRAG)

(2007/73/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR BESLUTAT FÖLJANDE

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av kommissionens beslut 2006/505/EG av den 14 juli 2006 om inrättande av en granskningsgrupp för redovisningsstandarder med uppgift att bistå kommissionen med yttranden om objektivitet och opartiskhet i rekommendationer från European Financial Reporting Advisory Group (EFRAG) (1), särskilt artikel 3, och

av följande skäl:

Enligt artikel 3 i kommissionens beslut 2006/505/EG skall kommissionen utse högst sju ledamöter i granskningsgruppen för redovisningsstandarder bland sådana oberoende experter vars erfarenhet och kompetens inom bokföring och redovisning, med betoning på ekonomisk rapportering, är allmänt erkända på gemenskapsnivå,

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Kommissionen utnämner härmed de sju personer som anges i bilagan till ledamöter i granskningsgruppen för redovisningsstandarder.

Artikel 2

Detta beslut blir gällande samma dag som det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Bryssel den 20 december 2006.

På kommissionens vägnar

Charlie McCREEVY

Ledamot av kommissionen


(1)  EUT L 199, 21.7.2006, s. 33.


BILAGA

FÖRTECKNING ÖVER LEDAMÖTER

Josef JÍLEK

Elisabeth KNORR

Carlos Soria SENDRA

Hervé STOLOWY

Enrico LAGHI

Jan KLAASEN

Geoffrey MITCHELL


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/183


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 21 december 2006

om fastställande av harmoniserade referensvärden för effektivitet vid separat produktion av el och värme genom tillämpning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG

[delgivet med nr K(2006) 6817]

(Text av betydelse för EES)

(2007/74/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi och om ändring av direktiv 92/42/EG (1), särskilt artikel 4.1, och

av följande skäl:

(1)

Enligt artikel 4 i direktiv 2004/8/EG skall kommissionen fastställa harmoniserade referensvärden för effektivitet vid separat produktion av el och värme bestående av en uppsättning värden som differentieras av relevanta faktorer, bland annat konstruktionsår och bränsletyper.

(2)

Kommissionen har färdigställt en väldokumenterad analys i enlighet med artikel 4.1 i direktiv 2004/8/EG. Den utveckling av bästa tillgängliga och ekonomiskt motiverade teknik som har observerats under analysperioden visar att de harmoniserade referensvärdena för effektivitet vid separat produktion av el bör ta hänsyn till kraftvärmepannans konstruktionsår. Korrigeringsfaktorer avseende klimatförhållandena bör även användas för dessa referensvärden eftersom termodynamiken vid produktion av el från bränsle är beroende av omgivningstemperaturen. Dessutom bör korrigeringsfaktorer för de nätförluster som undvikits användas för dessa referensvärden för att ta hänsyn till de energibesparingar som görs i och med att den decentraliserade produktionen medför en mindre omfattande användning av nätet.

(3)

När det gäller de harmoniserade referensvärdena för effektivitet vid separat produktion av värme visade analysen däremot att det inte var nödvändigt att ta hänsyn till konstruktionsåret eftersom pannornas nettoeffektivitet knappt har förbättrats under analysperioden. Det behövs inga korrigeringsfaktorer avseende klimatförhållandena eftersom termodynamiken vid produktion av värme från bränsle inte är beroende av omgivningstemperaturen. Eftersom värmen alltid används nära produktionsplatsen behövs det inte heller några korrigeringsfaktorer för värmeförluster på näten.

(4)

De harmoniserade referensvärdena för effektivitet har baserats på de principer som anges i bilaga III f till direktiv 2004/8/EG.

(5)

Det behövs stabila förutsättningar för investeringar i kraftvärme och fortsatt förtroende från investerarna. Med hänsyn till detta är det lämpligt att samma referensvärden för kraftvärmepannor behålls under en tämligen lång period på tio år. Med tanke på att det huvudsakliga syftet med direktiv 2004/8/EG är att främja kraftvärme för att spara primärenergi bör det emellertid ges incitament för ombyggnad av äldre kraftvärmepannor för att förbättra deras energieffektivitet. Av dessa skäl bör de referensvärden för effektivitet vid produktion av el som används för kraftvärmepannor bli strängare från och med det elfte året efter deras konstruktionsår.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från kraftvärmekommittén.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Fastställande av harmoniserade referensvärden för effektivitet

De harmoniserade referensvärdena för effektivitet vid separat produktion av el och värme skall vara de som anges i bilaga I respektive bilaga II.

Artikel 2

Korrigeringsfaktorer för harmoniserade referensvärden för effektivitet vid separat produktion av el

1.   Medlemsstaterna skall använda de korrigeringsfaktorer som fastställs i bilaga III a för att anpassa de harmoniserade referensvärden för effektivitet som fastställs i bilaga I till de genomsnittliga klimatförhållandena i varje medlemsstat.

Korrigeringsfaktorerna för de genomsnittliga klimatförhållandena skall inte användas för bränslecellsbaserad kraftvärmeteknik.

Om de officiella meteorologiska uppgifterna för en medlemsstats territorium visar på skillnader i den årliga omgivningstemperaturen som uppgår till minst 5o C får den medlemsstaten, under förutsättning att kommissionen underrättas, använda flera klimatzoner i enlighet med första stycket genom att använda den metod som fastställs i bilaga III b.

2.   Medlemsstaterna skall använda de korrigeringsfaktorer som fastställs i bilaga IV för att anpassa de harmoniserade referensvärden för effektivitet som fastställs i bilaga I till nätförluster som undvikits.

De korrigeringsfaktorer för nätförluster som undvikits skall inte användas för träbränslen och biogas.

3.   Om medlemsstaterna använder både de korrigeringsfaktorer som fastställs i bilaga III a) och de som fastställs i bilaga IV, skall bilaga III a användas före bilaga IV.

Artikel 3

Användning av de harmoniserade referensvärdena för effektivitet

1.   Medlemsstaterna skall använda de harmoniserade referensvärden för effektivitet som fastställs i bilaga I avseende kraftvärmepannornas konstruktionsår. Dessa harmoniserade referensvärden för effektivitet skall användas under tio år från och med kraftvärmepannans konstruktionsår.

2.   Från och med det elfte året efter konstruktionsåret för en kraftvärmepanna skall medlemsstaterna använda de harmoniserade referensvärden för effektivitet som enligt punkt 1 används för en kraftvärmepanna som är tio år gammal. Dessa harmoniserade referensvärden för effektivitet skall användas under ett år.

3.   I detta direktiv avses med konstruktionsåret för en kraftvärmepanna det kalenderår då kraftvärmepannan första gången började producera el.

Artikel 4

Ombyggnad av en kraftvärmepanna

Om en befintlig kraftvärmepanna byggs om och investeringskostnaden för ombyggnaden överstiger 50 % av investeringskostnaden för en ny jämförbar kraftvärmepanna, skall kalenderåret då den ombyggda kraftvärmepannan första gången började producera el anses vara dess konstruktionsår i enlighet med artikel 3.

Artikel 5

Bränslemix

Om en kraftvärmepanna drivs med en bränslemix skall de harmoniserade referensvärdena för effektivitet vid separat produktion vara proportionella mot det viktade medelvärdet av energitillförseln för de olika bränslena.

Artikel 6

Adressater

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 21 december 2006.

På kommissionens vägnar

Andris PIEBALGS

Ledamot av kommissionen


(1)  EUT L 52, 21.2.2004, s. 50.


BILAGA I

Harmoniserade referensvärden för effektivitet vid separat produktion av el som avses i artikel 1)

I tabellen nedan är de harmoniserade referensvärdena för effektivitet vid separat produktion av el baserade på ett effektivt värmevärde och normala ISO-förhållanden (15o C omgivningstemperatur, 1 013 bar, 60 % relativ fuktighet).

 

Konstruktionsår:

Typ av bränsle:

1996 och tidigare

1997

1998

1999

2000

2001

2002

2003

2004

2005

2006–2011

Fasta

Stenkol/koks

39,7  %

40,5  %

41,2  %

41,8  %

42,3  %

42,7  %

43,1  %

43,5  %

43,8  %

44,0  %

44,2  %

Brunkol/brunkolsbriketter

37,3  %

38,1  %

38,8  %

39,4  %

39,9  %

40,3  %

40,7  %

41,1  %

41,4  %

41,6  %

41,8  %

Torv/torvbriketter

36,5  %

36,9  %

37,2  %

37,5  %

37,8  %

38,1  %

38,4  %

38,6  %

38,8  %

38,9  %

39,0  %

Träbränslen

25,0  %

26,3  %

27,5  %

28,5  %

29,6  %

30,4  %

31,1  %

31,7  %

32,2  %

32,6  %

33,0  %

Biomassa från jordbruket

20,0  %

21,0  %

21,6  %

22,1  %

22,6  %

23,1  %

23,5  %

24,0  %

24,4  %

24,7  %

25,0  %

Biologiskt nedbrytbart (kommunalt) avfall

20,0  %

21,0  %

21,6  %

22,1  %

22,6  %

23,1  %

23,5  %

24,0  %

24,4  %

24,7  %

25,0  %

Icke förnybart (kommunalt och industriellt) avfall

20,0  %

21,0  %

21,6  %

22,1  %

22,6  %

23,1  %

23,5  %

24,0  %

24,4  %

24,7  %

25,0  %

Oljeskiffer

38,9  %

38,9  %

38,9  %

38,9  %

38,9  %

38,9  %

38,9  %

38,9  %

38,9  %

38,9  %

39,0  %

Flytande

Olja (eldningsolja + tjockolja), LPG (Liquefied Petroleum Gas)

39,7  %

40,5  %

41,2  %

41,8  %

42,3  %

42,7  %

43,1  %

43,5  %

43,8  %

44,0  %

44,2  %

Biobränslen

39,7  %

40,5  %

41,2  %

41,8  %

42,3  %

42,7  %

43,1  %

43,5  %

43,8  %

44,0  %

44,2  %

Biologiskt nedbrytbart avfall

20,0  %

21,0  %

21,6  %

22,1  %

22,6  %

23,1  %

23,5  %

24,0  %

24,4  %

24,7  %

25,0  %

Icke förnybart avfall

20,0  %

21,0  %

21,6  %

22,1  %

22,6  %

23,1  %

23,5  %

24,0  %

24,4  %

24,7  %

25,0  %

Gasform

Naturgas

50,0  %

50,4  %

50,8  %

51,1  %

51,4  %

51,7  %

51,9  %

52,1  %

52,3  %

52,4  %

52,5  %

Raffinaderigas/väte

39,7  %

40,5  %

41,2  %

41,8  %

42,3  %

42,7  %

43,1  %

43,5  %

43,8  %

44,0  %

44,2  %

Biogas

36,7  %

37,5  %

38,3  %

39,0  %

39,6  %

40,1  %

40,6  %

41,0  %

41,4  %

41,7  %

42,0  %

Koksugnsgas, masugnsgas, andra avfallsgaser, tillvaratagen spillvärme

35 %

35 %

35 %

35 %

35 %

35 %

35 %

35 %

35 %

35 %

35 %


BILAGA II

Harmoniserade referensvärden för effektivitet vid separat produktion av el (som avses i artikel 1)

I tabellen nedan är de harmoniserade referensvärdena för effektivitet vid separat produktion av el baserade på ett effektivt värmevärde och normala ISO-förhållanden (15o C omgivningstemperatur, 1 013 bar, 60 % relativ fuktighet).

 

Typ av bränsle:

Ånga (*1) /varmvatten

Direkt användning av avgasvärme (*2)

Fasta

Stenkol/koks

88

80

Brunkol/brunkolsbriketter

86

78

Torv/torvbriketter

86

78

Träbränslen

86

78

Biomassa från jordbruket

80

72

Biologiskt nedbrytbart (kommunalt) avfall

80

72

Icke förnybart (kommunalt och industriellt) avfall

80

72

Oljeskiffer

86

78

Flytande

Olja (eldningsolja + tjockolja), LPG

89

81

Biobränslen

89

81

Biologiskt nedbrytbart avfall

80

72

Icke förnybart avfall

80

72

Gasform

Naturgas

90

82

Raffinaderigas/väte

89

81

Biogas

70

62

Koksugnsgas, masugnsgas + andra avfallsgaser

80

72


(*1)  Ångproduktionsverkningsgraderna bör sänkas med fem absoluta procentenheter om medlemsstater som tillämpar artikel 12.2 i direktiv 2004/8/EG inkluderar kondensatåterföringen i beräkningarna för en kraftvärmepanna.

(*2)  Värdena för direktvärme skall användas om temperaturen är minst 250 oC.


BILAGA III

Korrigeringsfaktorer avseende de genomsnittliga klimatförhållandena och metoden för fastställande av klimatzoner vid användning av harmoniserade referensvärden för effektivitet vid separat produktion av el (som avses i artikel 2.1)

a)

Korrigeringsfaktorer avseende de genomsnittliga klimatförhållandena.

Korrigeringen av omgivningstemperaturen är baserad på skillnaden mellan den årliga medeltemperaturen i en medlemsstat och normala ISO-förhållanden (15 oC). Korrigeringen kommer att genomföras på följande sätt:

0,1 procentenheter effektivitetsförlust för varje grad över 15 oC.

0,1 procentenheter effektivitetsvinst för varje grad under 15 oC.

Exempel:

Om den årliga medeltemperaturen i en medelstat är 10 oC måste referensvärdet för en kraftvärmepanna i den medlemsstaten ökas med 0,5 procentenheter.

b)

Metod för fastställande av klimatzoner

Gränserna för varje klimatzon kommer att utgöras av isotermer (i hela grader Celsius) för den årliga medelomgivningstemperaturen som avviker minst 4 oC. Temperaturskillnaden mellan de årliga medelomgivningstemperaturer som används i angränsande klimatzoner måste vara minst 4 oC.

Exempel:

I en medlemsstat är den årliga medelomgivningstemperaturen 12 oC för plats A och 6 oC för plats B. Skillnaden är större än 5 oC. Medlemsstaten kan nu införa två klimatzoner som skiljs åt av isotermen för 9 oC, dvs. en klimatzon mellan isotermerna för 9 oC och 13 oC med en årlig medelomgivningstemperatur på 11 oC, och en annan klimatzon mellan isotermerna för 5 oC och 9 oC med en årlig medelomgivningstemperatur på 7 oC.


BILAGA IV

Korrigeringsfaktorer för nätförluster som undvikits vid användning av harmoniserade referensvärden för effektivitet vid separat produktion av el (som avses i artikel 2.2)

Spänning:

För el som exporteras till nätet

För el som förbrukas på plats

> 200 kV

1

0,985

100–200 kV

0,985

0,965

50–100 kV

0,965

0,945

0,4 –50 kV

0,945

0,925

< 0,4 kV

0,925

0,860

Exempel:

En kraftvärmepanna på 100 kWel med en kolvmotor som drivs med naturgas genererar el som har en spänning på 380 V. Av denna el används 85 % för egen förbrukning och 15 % matas in till nätet. Anläggningen konstruerades 1999. Den årliga omgivningstemperaturen är 15 oC (ingen klimatkorrigering är därför nödvändig).

Enligt bilaga I till detta beslut är det harmoniserade referensvärdet för effektivitet för naturgas 51,1 % för 1999. Efter nätförlustkorrigeringen uppgår det resulterande referensvärdet för effektivitet vid separat produktion av el i denna kraftvärmepanna till följande (baserat på det viktade medelvärdet av faktorerna i denna bilaga):

Ref Eη = 51,1 % * (0,860 * 85 % + 0,925 * 15 %) = 44,4 %


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/189


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 22 december 2006

om inrättande av en expertgrupp för internprissättning

(2007/75/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR BESLUTAT FÖLJANDE

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, och

av följande skäl:

(1)

I kommissionens undersökning ”Företagsbeskattning på den inre marknaden” (1) identifierades den ökade betydelsen av beskattningsproblem i samband med internprissättning som en fråga som rör den inre marknaden.

(2)

I sitt meddelande ”Mot en inre marknad utan skattehinder – En strategi för fastställande av en konsoliderad bolagsskattebas för företagens verksamhet i EU” (2) angav kommissionen att det fanns ett behov av hjälp från specialister på internprissättning.

(3)

Ett gemensamt forum för internprissättning i EU inrättades informellt 2002.

(4)

Sedan det inrättades har det gemensamma forumet för internprissättning i EU utgjort ett användbart forum för diskussion mellan medlemsstaterna och den privata sektorn, vilket lett till att kommissionen föreslagit två uppförandekoder som därefter antagits av medlemsstaterna församlade i rådet.

(5)

Med hänsyn till de positiva erfarenheterna av detta forum och kommissionens kontinuerliga behov av ett sådant organ bör bestämmelser om detta forums fortsatta verksamhet anges i en formell rättsakt. Det är således nödvändigt att inrätta en expertgrupp för internprissättning och fastställa dess uppgifter och sammansättning.

(6)

Expertgruppen för internprissättning bör vara sammansatt av experter på internprissättning från den offentliga och den privata sektorn.

(7)

Expertgruppen för internprissättning bör biträda och ge råd till kommissionen när det gäller beskattningsfrågor i samband med internprissättning.

(8)

Det bör införas bestämmelser om expertgruppsledamöters utlämnande av information, utan att det påverkar tillämpningen av de säkerhetsbestämmelser som bifogats kommissionens arbetsordning i kraft av beslut 2001/844/EG, EKSG, Euratom (3).

(9)

Personuppgifter som rör expertgruppsledamöter bör behandlas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (4).

(10)

Perioden för tillämpning av detta beslut bör fastställas. I god tid kommer kommissionen att överväga huruvida perioden bör förlängas.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Expertgrupp för internprissättning

En expertgrupp för internprissättning, nedan kallad ”expertgruppen”, inrättas med verkan från och med den 1 mars 2007.

Expertgruppen skall benämnas ”Gemensamma forumet för internprissättning i EU”.

Artikel 2

Uppgifter

Expertgruppen skall ha följande uppgifter:

Att skapa en plattform där experter från näringslivet och de nationella skatteförvaltningarna kan diskutera internprissättningsproblem som hindrar gränsöverskridande affärsverksamhet i gemenskapen.

Att ge råd till kommissionen när det gäller beskattningsfrågor i samband med internprissättning.

Att biträda kommissionen när det gäller att finna praktiska lösningar, i överensstämmelse med OECD:s riktlinjer (5), för att uppnå en mera enhetlig tillämpning av bestämmelserna om internprissättning i gemenskapen.

Artikel 3

Samråd

1.   Kommissionen får samråda med expertgruppen i varje fråga som rör internprissättning.

2.   Expertgruppens ordförande får informera kommissionen om att det är önskvärt att samråd med expertgruppen sker i en specifik fråga.

Artikel 4

Medlemskap – Utnämning

1.   Expertgruppen skall bestå av högst 43 ledamöter enligt följande sammansättning:

(a)

En företrädare från varje medlemsstat.

(b)

Högst 15 företrädare från den privata sektorn.

(c)

En ordförande.

2.   Medlemsstaternas ledamöter skall utnämnas av de berörda nationella myndigheterna. Dessa ledamöter skall vara offentliganställda tjänstemän som sysslar med internprissättningsfrågor.

3.   Ledamöterna från den privata sektorn skall utnämnas av kommissionen bland specialister som har erfarenhet av och kunskap i internprissättningsfrågor.

4.   Sökande som betraktas som lämpliga ledamöter men som inte utnämns kan tas upp på en reservlista, som kommissionen kan använda vid utnämning av ersättare.

5.   Ledamöterna från den privata sektorn skall utnämnas i egenskap av privatpersoner och skall ge råd till kommissionen oberoende av all påverkan utifrån.

6.   De skall i god tid informera kommissionen om eventuella intressekonflikter som kan påverka deras objektivitet.

7.   Kommissionen skall också utnämna en ordförande.

8.   Expertgruppens ledamöter skall utnämnas för en period av två år som får förlängas. De skall ha kvar sina uppdrag tills de ersätts eller tills deras mandatperiod löper ut.

9.   Ledamöterna får ersättas för återstoden av deras mandatperiod i följande fall:

a)

När en ledamot avgår.

b)

När en ledamot inte längre kan bidra effektivt till expertgruppens överläggningar.

c)

När en ledamot inte iakttar bestämmelserna i artikel 287 i fördraget.

d)

När en ledamot i strid med punkt 5 inte är oberoende av påverkan utifrån.

e)

När en ledamot i strid med punkt 6 inte i god tid har informerat kommissionen om en intressekonflikt.

10.   Namnen på de ledamöter som utnämnts i egenskap av privatpersoner skall offentliggöras på webbplatsen för generaldirektoratet för skatter och tullar. Ledamöternas namn skall samlas in, behandlas och offentliggöras i enlighet med bestämmelserna i förordning (EG) nr 45/2001.

Artikel 5

Verksamhet

1.   Med kommissionens samtycke får expertgruppen inrätta arbetsgrupper som skall granska särskilda frågor inom ramen för direktiv som fastställs av expertgruppen. Dessa arbetsgrupper skall upplösas så snart deras uppdrag utförts.

2.   Kommissionens företrädare får begära att experter eller observatörer med specifik kunskap i en fråga som är uppförd på dagordningen deltar i expertgruppens arbete, eller i en arbetsgrupps överläggningar eller arbete, om detta enligt kommissionens uppfattning är nödvändigt eller användbart.

I synnerhet får företrädare från kandidatländerna och OECD:s sekretariat inbjudas som observatörer.

3.   Information som en person har erhållit genom att delta i expertgruppens eller en arbetsgrupps överläggningar eller arbete får inte röjas om den enligt kommissionens uppfattning rör konfidentiella frågor.

4.   Expertgruppen och dess arbetsgrupper skall normalt sammanträda i kommissionens lokaler i enlighet med de förfaranden och tidsplaner som de själva upprättar. Kommissionen skall tillhandahålla sekretariatstjänster.

5.   Tjänstemän från kommissionen med ett intresse i expertgruppens arbete får närvara vid sammanträdena.

6.   Expertgruppen skall anta sin arbetsordning på grundval av kommissionens standardarbetsordning.

7.   Kommissionen får offentliggöra, t.ex. på Internet (6), expertgruppens sammanfattningar, slutsatser, delslutsatser eller arbetsdokument på de aktuella handlingarnas originalspråk.

Artikel 6

Ersättning av kostnader

Kommissionen skall ersätta ledamöters, experters och observatörers kostnader för resor och, vid behov, uppehälle i samband med expertgruppens verksamhet, i enlighet med kommissionens regler om ersättning av externa experters kostnader.

Ledamöterna, experterna och observatörerna skall inte ersättas för sina tjänster.

Sammanträdeskostnader skall ersättas inom ramen för den årliga budget som expertgruppen tilldelats av den ansvariga kommissionsavdelningen.

Artikel 7

Giltighetstidens upphörande

Detta beslut skall upphöra att gälla den 31 mars 2011.

Utfärdat i Bryssel den 22 december 2006.

På kommissionens vägnar

László KOVÁCS

Ledamot av kommissionen


(1)  SEK(2001) 1681, 23.10.2001.

(2)  KOM(2001) 582 slutlig, 23.10.2001.

(3)  EGT L 317, 3.12.2001, s. 1.

(4)  EGT L 8, 12.1.2001, s. 1.

(5)  OECD Transfer Pricing Guidelines for Multinational enterprises and Tax administration, antagna i juli 1995.

(6)  http://ec.europa.eu/taxation_customs/taxation/company_tax/transfer_pricing/forum/index_en.htm


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/192


KOMMISSIONENS BESLUT

av den 22 december 2006

om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen med avseende på ömsesidigt bistånd

[delgivet med nr K(2006) 6903]

(Text av betydelse för EES)

(2007/76/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen (”förordningen om konsumentskyddssamarbete”) (1), särskilt artiklarna 6.4, 7.3, 8.7, 9.4, 10.3, 12.6, 13.5 och 15.6, och

av följande skäl:

(1)

I förordning (EG) nr 2006/2004 fastställs de villkor enligt vilka de behöriga myndigheter i medlemsstaterna som utses som ansvariga för tillsynen över lagstiftningen till skydd för konsumenternas intressen skall samarbeta med varandra och med kommissionen för att se till att denna lagstiftning efterlevs, garantera att den inre marknaden fungerar smidigt och förbättra skyddet för konsumenternas ekonomiska intressen.

(2)

Enligt förordningen skall det upprättas nätverk mellan dessa behöriga myndigheter i medlemsstaterna.

(3)

Det är nödvändigt att anta tillämpningsföreskrifter för bestämmelserna i förordningen med avseende på de mekanismer och villkor som skall gälla för ömsesidigt bistånd mellan behöriga myndigheter samt den centrala kontaktpunktens ställning.

(4)

Det bör fastställas minimikrav för den information som skall lämnas vid varje begäran om ömsesidigt bistånd för att systemet skall kunna fungera effektivt. Regler för innehållet i de standardblanketter med vilka informationsutbytet sker bör också fastställas för större effektivitet och lättare bearbetning av informationen.

(5)

För att säkerställa att systemet fungerar snabbt bör det anges tidsfrister för varje steg i förfarandet.

(6)

Det bör fastställas regler om anmälan av överträdelser inom gemenskapen, för att snabba och effektiva åtgärder skall kunna vidtas mot dessa i alla berörda medlemsstater.

(7)

Eftersom den information som lämnas i enlighet med förordning (EG) nr 2006/2004 ofta är känslig, är det nödvändigt att fastställa lämpliga regler för att begränsa tillgången till denna information.

(8)

Lämpliga allmänna åtgärder bör vidtas för att se till att kommunikationen inte försvåras på grund av språkproblem, samtidigt som en flexibilitet bör tillåtas för att särskilda fall skall kunna hanteras.

(9)

Ytterligare föreskrifter kan antas på grundval av erfarenheterna med nätverken för tillsynssamarbete mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna.

(10)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från den kommitté som upprättats i enlighet med artikel 19.1 i förordning (EG) nr 2006/2004.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

I detta beslut fastställs tillämpningsföreskrifter för förordning (EG) nr 2006/2004 med avseende på ömsesidigt bistånd mellan behöriga myndigheter och de villkor som gäller för detta bistånd.

Artikel 2

Definitioner

I detta beslut gäller, utöver definitionerna i direktiv (EG) nr 2006/2004, följande definitioner:

1.

databas: den databas som föreskrivs i artikel 10.1 i förordning (EG) nr 2006/2004.

2.

anmälan: en anmälan av en överträdelse inom gemenskapen i enlighet med artikel 7.1 i förordning (EG) nr 2006/2004.

3.

konfidentiell behandling: behandling av information i enlighet med kraven på konfidentialitet och professionell och kommersiell sekretess i artikel 13 i förordning (EG) nr 2006/2004.

4.

rättslig grund: den lagstiftning till skydd för konsumenternas intressen som är föremål eller misstänks vara föremål för en överträdelse inom gemenskapen, med exakt angivande av den relevanta bestämmelsen i lagstiftningen i den ansökande myndighetens medlemsstat.

Artikel 3

Krav på information

Reglerna om den information som skall lämnas i enlighet med förordning (EG) nr 2006/2004 och om informationens format återfinns i kapitel 1 i bilagan till detta beslut.

Artikel 4

Tidsfrister för att vidta åtgärder

Reglerna för de tidsfrister som gäller för de olika etapperna av ömsesidigt bistånd i enlighet med förordning (EG) nr 2006/2004 återfinns i kapitel 2 i bilagan till detta beslut.

Artikel 5

Anmälningar

Reglerna om anmälan återfinns i kapitel 3 i bilagan.

Artikel 6

Tillgång till information som utbyts

Tillgång till information som utbyts i enlighet med förordning (EG) nr 2006/2004 skall begränsas i enlighet med reglerna i kapitel 4 i bilagan till detta beslut.

Artikel 7

Språk

Reglerna för de språk som skall användas vid begäran och vid meddelande av information i enlighet med förordning (EG) nr 2006/2004 återfinns i kapitel 5 i bilagan till detta beslut.

Artikel 8

Datum för tillämpning

Detta beslut skall tillämpas från och med den 29 december 2006.

Artikel 9

Adressater

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 22 december 2006.

På kommissionens vägnar

Markos KYPRIANOU

Ledamot av kommissionen


(1)  EUT L 364, 19.12.2004, s. 1. Förordningen ändrad genom direktiv 2005/29/EG (EUT L 149, 11.6.2005, s. 22).


BILAGA

Regler för ömsesidigt bistånd mellan behöriga myndigheter i enlighet med kapitlen II och III i förordning (EG) nr 2006/2004

1.   KAPITEL 1 – INFORMATIONSKRAV

1.1.   Informationsfält som skall göras tillgängliga för de behöriga myndigheterna i databasernas standardformulär

De fält som skall göras tillgängliga i de olika databasernas standardformulär kan definieras på följande sätt:

a)   Uppgifter om de myndigheter och tjänstemän som handlägger överträdelser inom gemenskapen

i)

behörig myndighet

ii)

central kontaktpunkt

iii)

behörig tjänsteman

b)   Uppgifter om den försäljare eller leverantör som är ansvarig för en konstaterad eller misstänkt överträdelse inom gemenskapen

i)

namn

ii)

andra firmanamn

iii)

namn på moderföretag i förekommande fall

iv)

typ av verksamhet

v)

adress(er)

vi)

e-postadress

vii)

telefonnummer

viii)

faxnummer

ix)

webbadress

x)

IP-adress

xi)

namn(en) på företagets direktör(er) i förekommande fall

c)   Information i samband med utbyte av information utan begäran (anmälan) (artikel 7 i förordning (EG) nr 2006/2004)

i)

arten av överträdelse inom gemenskapen

ii)

status för överträdelsen inom gemenskapen (bekräftad, skälig misstanke)

iii)

rättslig grund

iv)

kort sammanfattning

v)

uppskattat antal konsumenter som sannolikt tar skada och uppskattad ekonomisk skada

vi)

eventuell begäran om konfidentiell behandling

vii)

bifogade handlingar (särskilt i form av uttalanden och annan bevisning)

d)   Information i samband med begäran om ömsesidigt bistånd (artiklarna 6 och 8 i förordning (EG) nr 2006/2004)

i)

bosättningsort för konsumenter som sannolikt tar skada

ii)

benämning på produkten eller tjänsten

iii)

COICOP-kod, [Classification of Individual Consumption According to Purpose (United Nations statistical methodology, http://unstats.un.org/unsd/cr/registry/regcst.asp? Cl=5)]

iii)

rättslig grund

v)

annonserings- eller försäljningsmedium som använts

vi)

typ av överträdelse inom gemenskapen

ii)

status för överträdelsen inom gemenskapen (bekräftad, skälig misstanke)

v)

uppskattat antal konsumenter som sannolikt tar skada och uppskattad ekonomisk skada

ix)

föreslagen tidsplan för besvarande

x)

bifogade handlingar (särskilt i fråga om uttalanden och annan bevisning), samt eventuell begäran om konfidentiell behandling

xi)

angivande av vilken typ av bistånd som begärs

xii)

hänvisning till anmälan (i förekommande fall)

xiii)

förteckning över myndigheter och medlemsstater som mottagit begäran om bistånd

xiv)

begäran om att en behörig tjänsteman skall delta i utredningen (artikel 6.3 i förordning (EG) nr 2006/2004)

1.2.   Information som åtminstone skall lämnas i samband begäran om ömsesidigt bistånd (artiklarna 6,7 och 8 i förordning (EG) nr 2006/2004)

1.2.1.

När en behörig myndighet framställer en begäran om ömsesidigt bistånd skall den lämna all information som den förfogar över och som kan hjälpa andra behöriga myndigheter att på ett effektivt sätt tillmötesgå begäran eller kan säkerställa en adekvat uppföljning av anmälan, och ange om någon del av den information som lämnas skall omfattas av konfidentiell behandling.

1.2.2.

När den ansökande myndigheten begär information i enlighet med artikel 6 i förordning (EG) nr 2006/2004 skall den åtminstone

a)

informera den anmodade myndigheten om arten av misstänkt överträdelse inom gemenskapen och den rättsliga grunden för denna,

b)

lämna tillräckliga uppgifter för att klart ange det förfarande eller den praxis som skall utredas,

c)

tydligt ange vilken information som begärs.

1.2.3.

När den ansökande myndigheten framställer en begäran om tillsynsåtgärder i enlighet med artikel 8 i förordning (EG) nr 2006/2004, skall den till den anmodade myndigheten lämna åtminstone

a)

uppgift om den försäljare eller leverantör som de begärda tillsynsåtgärderna avser,

b)

upplysningar om det förfarande eller den praxis som avses,

c)

en juridisk definition enligt tillämplig lagstiftning av överträdelsen inom gemenskapen samt uppgift om dess rättsliga grund,

d)

belägg för att ett gemensamt konsumentintresse skadas, om möjligt inklusive en uppskattning av antalet konsumenter som sannolikt tar skada.

1.3.   Besvarande av begäran om ömsesidigt bistånd

1.3.1.

När en anmodad myndighet besvarar en begäran om information i enlighet med artikel 6 i förordning (EG) nr 2006/2004 skall den lämna all information som den ansökande myndigheten har angett och som behövs för att fastställa om en överträdelse inom gemenskapen har ägt rum eller om det föreligger skälig misstanke om att en sådan kommer att äga rum.

1.3.2.

När en anmodad myndighet besvarar en begäran om tillsynsåtgärder i enlighet med artikel 8 i förordning (EG) nr 2006/2004, skall den informera den ansökande myndigheten om de åtgärder som vidtas eller planeras och om de befogenheter som utövas för att tillmötesgå begäran.

1.3.3.

Den anmodade myndigheten skall under alla omständigheter ange om någon del av den information som lämnas skall omfattas av konfidentiell behandling.

1.3.4.

Om en behörig myndighet avslår en begäran i enlighet med i artikel 15.2, 15.3 och 15.4 i förordning (EG) nr 2006/2004, skall den i sitt svar ange grunderna för avslaget.

1.4.   Utökade befogenheter till behöriga myndigheter enligt nationell lag

Medlemsstaterna skall, genom det diskussionsforum som skall göras tillgängligt i databasen, informera kommissionen och övriga medlemsstater om utökade utrednings- och tillsynsbefogenheter som tilldelas behöriga myndigheter utöver de som anges i artikel 4.6 i förordning (EG) nr 2006/2004.

1.5.   Anlitande av organ som har ett berättigat intresse av att överträdelser inom gemenskapen upphör eller förbjuds, i enlighet med artikel 8.3 i förordning (EG) nr 2006/2004

1.5.1.

När en medlemsstat i enlighet med artikel 5.1 i förordning (EG) nr 2006/2004 underrättar kommissionen och de övriga medlemsstaterna om ett organ som i enlighet med artikel 4.2 i den förordningen har utsetts till ett organ som har ett berättigat intresse av att överträdelser inom gemenskapen upphör eller förbjuds, skall medlemsstaten ange de utrednings- och tillsynsbefogenheter som detta organ har tilldelats.

1.5.2.

En anmodad myndighet som avser att i enlighet med artikel 8.3 i förordning (EG) nr 2006/2004 anlita ett organ som har ett berättigat intresse av att överträdelser inom gemenskapen upphör eller förbjuds, skall ge den ansökande myndigheten tillräcklig information om organet för att denna skall kunna fastställa att villkoren i artikel 8.4 är uppfyllda. Den skall också av den ansökande myndigheten inhämta ett förhandsmedgivande av att detta organ anlitas, där det anges vilken del av den information som den ansökande myndigheten lämnat som får röjas för organet.

2.   KAPITEL 2 – TIDSFRISTER

2.1.   Begäran om ömsesidig information och besvarande av begäran

2.1.1.

En anmodad myndighet skall efter bästa förmåga tillmötesgå varje begäran om ömsesidigt bistånd från en ansökande myndighet, utan dröjsmål och genom att använda alla lämpliga utrednings- och tillsynsbefogenheter.

2.1.2.

Tidsfristen för att tillmötesgå en begäran om ömsesidigt bistånd i enlighet med artiklarna 6 och 8 i förordning (EG) nr 2006/2004 skall överenskommas mellan den ansökande myndigheten och den anmodade myndigheten i varje enskilt fall, varvid databasens standardformulär skall användas.

2.1.3.

Om en överenskommelse inte kan nås, skall den anmodade myndigheten avge ett svar där den lämnar all relevant information som den förfogar över och ange vilka utrednings- och tillsynsåtgärder som vidtagits eller som planeras (inklusive tidsfrister) senast fjorton dagar efter det att den tog emot begäran genom sin centrala kontaktpunkt. Den anmodade myndigheten skall hålla den ansökande myndigheten underrättad om dessa åtgärder åtminstone månatligen, fram till dess att

a)

all relevant information som behövs för att fastställa om en överträdelse inom gemenskapen har ägt rum eller om det föreligger skälig misstanke om att en sådan kommer att äga rum har sänts till den ansökande myndigheten

eller

b)

överträdelsen inom gemenskapen har upphört eller begäran har visat sig sakna grund.

2.1.4.

Den centrala kontaktpunkten för den anmodade myndigheten skall till vederbörande behörig myndighet vidarebefordra varje begäran som den tar emot från den ansökande myndigheten genom dennas centrala kontaktpunkt, så snart det är tekniskt möjligt och i varje fall senast två arbetsdagar efter mottagandet av begäran.

2.1.5.

Den ansökande myndigheten skall underrätta kommissionen och avlägsna informationen i ett ärende ur databasen så snart det är tekniskt möjligt och i varje fall senast sju dagar efter det att ärendet avslutats, om det efter en begäran i enlighet med artikel 6 i förordning (EG) nr 2006/2004 visar sig

a)

att den information som utbytts inte leder till en anmälan eller en begäran enligt artikel 8

eller

b)

att en överträdelse inom gemenskapen inte har ägt rum.

2.2.   Anmälningar

2.2.1.

En behörig myndighet skall göra anmälan så snart det är tekniskt möjligt och i varje fall senast sju dagar efter det att den har fått kännedom om en överträdelse inom gemenskapen eller fastställt att det föreligger skälig misstanke om att en sådan överträdelse kommer att äga rum.

2.2.2.

Om en anmälan visar sig ogrundad skall den behöriga myndigheten återta denna så snart det är tekniskt möjligt och i varje fall inom sju dagar. Kommissionen skall avlägsna all information i databasen som gäller en ogrundad anmälan så snart det är tekniskt möjligt och i varje fall senast sju dagar efter det att anmälan har återtagits av den behöriga myndigheten.

3.   KAPITEL 3 – ÖVERSÄNDNING AV ANMÄLNINGAR

En behörig myndighet som gör en anmälan skall översända denna, genom avsett formulär i databasen, till kommissionen och till de myndigheter i andra medlemsstater som är behöriga att utöva tillsyn över efterlevnaden av den lagstiftning som ligger till grund för anmälan. Den anmälande behöriga myndigheten skall ensam ansvara för att avgöra vilka andra medlemsstater som skall ta emot anmälan.

4.   KAPITEL 4 – TILLGÅNG TILL INFORMATION SOM UTBYTTS

4.1.   Behöriga myndigheter

En behörig myndighet skall endast ha tillgång till de uppgifter i databasen som avser sådan lagstiftning till skydd för konsumenternas intressen för vars efterlevnad den har ett direkt tillsynsansvar genom att den utsetts av medlemsstaten i enlighet med artikel 4.1 i förordning (EG) nr 2006/2004.

4.2.   Centrala kontaktpunkter

För att fullgöra de samordningsuppdrag som anges särskilt i artikel 9.2 och artikel 12.2 och 12.5 i förordning (EG) nr 2006/2004 skall de centrala kontaktpunkterna få tillgång till den information i anslutning till en begäran om ömsesidigt bistånd som inte omfattas av konfidentiell behandling.

5.    KAPITEL 5 – SPRÅK SOM SKALL ANVÄNDAS VID BEGÄRAN OM ÖMSESIDIGT BISTÅND OCH VID FÖRMEDLING AV INFORMATION

5.1.

De avtal om språk som skall användas vid begäran och förmedling av information som ingåtts mellan de behöriga myndigheterna i enlighet med artikel 12.4 första meningen i förordning (EG) nr 2006/2004 skall registreras i en tabell som skall ställas till de behöriga myndigheternas förfogande genom databasen.

5.2.

I dessa avtal skall det ingå en klausul om att en behörig myndighet i ett enskilt fall kan föreslå ett annat språk med hänsyn till den behöriga tjänstemannens språkkunskaper.

5.3.

I de relevanta standardformulären i databasen finns ett datafält där en behörig myndighet kan föreslå ett annat språk för en annan myndighet.

Om inget avtal kan träffas skall artikel 12.4 andra meningen i förordning (EG) nr 2006/2004 tillämpas.


6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/198


BESLUT nr 35/2006

22 december 2006

av den gemensamma kommitté som inrättats genom avtalet om ömsesidigt erkännande mellan Europeiska gemenskapen och Amerikas förenta stater om listning av ett organ för bedömning av överensstämmelse i den sektoriella bilagan om telekommunikationsutrustning

(2007/77/EG)

GEMENSAMMA KOMMITTÉN HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av avtalet om ömsesidigt erkännande mellan Europeiska gemenskapen och Amerikas förenta stater, särskilt artiklarna 7 och 14, och av följande skäl:

Gemensamma kommittén har att fatta beslut om listning av ett organ för bedömning av överensstämmelse i en sektoriell bilaga till avtalet.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

1.

Det organ för bedömning av överensstämmelse som anges i tillägg A till detta beslut skall upptas i förteckningen över organ för bedömning av överensstämmelse i avsnitt V i den sektoriella bilagan om telekommunikationsutrustning.

2.

Parterna har för de berörda produkterna och förfarandena för bedömning av överensstämmelse kommit överens om att ta upp de organ för bedömning av överensstämmelse som anges i tillägg A i förteckningen och att regelbundet uppdatera denna förteckning.

Detta beslut, som upprättats i två exemplar, skall undertecknas av företrädare för gemensamma kommittén vilka bemyndigats att handla för parternas räkning i syfte att ändra avtalet. Beslutet blir gällande från och med dagen för det sista undertecknandet.

På Amerikas förenta staters vägnar

James C. SANFORD

Undertecknat i Washington D.C. den 15 december 2006

På Europeiska gemenskapens vägnar

Andra KOKE

Undertecknat i Bryssel den 22 december 2006


Tillägg A

Organ för bedömning av överensstämmelse som skall upptas i förteckningen över organ för bedömning av överensstämmelse i avsnitt V i den sektoriella bilagan om telekommunikationsutrustning

Curtis-Straus LLC

A Bureau Veritas Company

527 Great Road

Littleton, Massachusetts 01460

United States

Tfn: 978 486 8880

Fax: 978 486 8828

Kontaktperson: Barry Quinlan (barry.quinlan@us.bureauveritas.com)


REKOMMENDATIONER

Kommissionen

6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/200


KOMMISSIONENS REKOMMENDATION

av den 22 december 2006

om säkra och effektiva informations- och kommunikationssystem i fordon: uppdatering av den europeiska principförklaringen om användargränssnitt

(2007/78/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION UTFÄRDAR DENNA REKOMMENDATION

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 211, och

av följande skäl:

(1)

Kommissionen antog den 21 december 1999 en rekommendation, 2000/53/EG (1), om säkra och effektiva informations- och kommunikationssystem i fordon som med anledning av den tekniska utvecklingen behöver uppdateras för att säkerställa en säker användning av informationssystem i fordon.

(2)

En expertgrupp som kommissionen utsett efter det att kommissionens rekommendation offentliggjordes har fortsatt arbetet med att utvidga principerna genom att mer detaljerat beskriva varje princip, ange motivet till principerna och presentera bra exempel, och man har också fortsatt arbetet med verifieringsförfarandena; rapporten om utvidgningen av principerna offentliggjordes i juli 2001.

(3)

Kommissionen antog den 15 september 2003 ett meddelande med titeln ”Informations- och kommunikationsteknik för säkra och intelligenta fordon”, KOM(2003) 542 slutlig, med rekommendationer för användargränssnitt som en prioriterad åtgärd.

(4)

Forumet för eSafety, där branschen och den offentliga sektorn samarbetar, tillsatte en arbetsgrupp om användargränssnitt som lade fram sin slutrapport i februari 2005 där man bekräftar behovet av att uppdatera rekommendationen från 1999.

(5)

Kommissionen antog den 15 februari 2006 ett meddelande (KOM(2006) 59 slutlig) om i2010-initiativet ”Den intelligenta bilen” där den aviserade denna rekommendation som en prioriterad åtgärd.

HÄRIGENOM LÄGGS UPPDATERINGEN AV REKOMMENDATIONEN OM ANVÄNDARGRÄNSSNITT FRÅN 1999 FRAM.

Genom denna rekommendation ombeds alla berörda parter, bl.a. branschen och branschorganisationer inom transportsektorn, att följa den uppdaterade europeiska principförklaringen, och medlemsstaterna ombeds att övervaka hur den tillämpas och används. I den uppdaterade europeiska principförklaringen (från 2006) sammanfattas de grundläggande säkerhetsaspekterna för konstruktion och användning som skall beaktas i fråga om användargränssnittet hos informations- och kommunikationssystem som används i fordon. Denna rekommendation från 2006 med bifogade bilagor ersätter den tidigare rekommendationen från 1999 och dess bilaga.

HÄRIGENOM REKOMMENDERAS FÖLJANDE.

1.

Europeiska fordonstillverkare och industri som utformar, tillhandahåller eller installerar originalutrustning och produkter för information och kommunikation för eftermontering i fordon, inbegripet importörer samt leverantörer av flyttbar utrustning, bör iaktta den uppdaterade europeiska principförklaringen i bilagan och bör genom ett frivilligt avtal följa denna inom nio månader från offentliggörandet av denna rekommendation.

2.

Branschorganisationer inom transportsektorn (t.ex. transportföretag och biluthyrningsföretag) bör förbinda sig att följa dessa principer inom samma tidsrymd.

3.

Medlemsstaterna bör övervaka verksamhet med anknytning till användargränssnitt, sprida den uppdaterade versionen av principförklaringen till alla berörda parter och uppmuntra dem att följa dessa principer. Vid behov bör de diskutera och samordna sin verksamhet genom kommissionen, forumet för eSafety eller andra lämpliga forum (Nomadic Devices Forum osv.). Medlemsstaterna bör löpande utvärdera och övervaka effekterna av den europeiska principförklaringen från 2006 och underrätta kommissionen om vilka åtgärder för spridning som vidtagits och hur principförklaringen från 2006 tillämpas inom 18 månader från offentliggörandet.

Utfärdad i Bryssel den 22 december 2006,

På kommissionens vägnar

Viviane REDING

Ledamot av kommissionen


(1)  OJ L 19, 25.1.2000, p. 64.


BILAGA

UPPDATERAD VERSION AV DEN EUROPEISKA PRINCIPFÖRKLARINGEN OM ANVÄNDARGRÄNSSNITT FÖR INFORMATIONS- OCH KOMMUNIKATIONSSYSTEM I FORDON

1.   MÅL

I den här principförklaringen sammanfattas grundläggande säkerhetsaspekter som skall tas i beaktande när det gäller användargränssnitt hos informations- och kommunikationssystem som används i fordon. Denna uppdaterade textversion från 2006 ersätter den tidigare som utarbetades 1999.

Dessa principer ska främja introduktionen av väl utformade system på marknaden. Eftersom hänsyn tas till både potentiella fördelar och risker utgör principerna inget hinder för innovationer i branschen.

Det förutsätts att de personer som tillämpar principerna har teknisk kunskap om produkterna liksom tillgång till de resurser som krävs för att tillämpa principerna vid utformning av systemen. Med tanke på att förarens huvuduppgift är att ha säker kontroll över fordonet i en komplex och dynamisk trafikmiljö, är huvudsyftet med principerna att bidra till att detta krav uppfylls.

Principerna tar också hänsyn till alla berörda parters möjligheter och begränsningar när det gäller att utforma, installera och använda informations- och kommunikationssystem i fordon. De kan tillämpas under utvecklingsprocessen, för att lösa frågor som rör komplexitet, produktkostnader och ledtider, och tar särskilt hänsyn till små systemtillverkare. Eftersom föraren är den som slutligen bestämmer om han eller hon skall köpa och använda t.ex. ett integrerat navigationssystem, en flyttbar utrustning eller en karta i pappersformat, är syftet med principerna snarare att främja ett väl utformat användargränssnitt än att, genom förenklade kriterier för godkännande eller underkännande, förbjuda att vissa funktioner används i systemen.

Principerna ersätter inte några gällande förordningar och standarder, vilka alltid skall tas i beaktande. Dessa principer kan stärkas genom nationell lagstiftning eller av enskilda företag. Principerna utgör de minimikrav som skall tillämpas.

2.   OMFATTNING

Principerna gäller i huvudsak informations- och kommunikationssystem i fordon som är avsedda att användas av föraren under körning, exempelvis navigationssystem, mobiltelefoner och trafik- och reseinformationssystem (TTI). Eftersom det saknas omfattande forskningsresultat och vetenskapliga bevis är principerna inte avsedda att gälla system som är röststyrda eller system som tillhandahåller fordonsstabilisering vid bromsning (såsom ABS och ESP) eller systemfunktioner som tillhandahåller information, varningar eller stöd som kräver att föraren omedelbart handlar (t.ex. kollisionsminimerande system, mörkerseendesystem), vilka ibland går under benämningen förarstödsystem eller ADAS (Advanced Driver Assistance Systems). ADAS skiljer sig helt från informations- och kommunikationssystem och kräver att ytterligare aspekter beaktas i fråga om användargränssnitt. Vissa av principerna kan dock ge stöd vid utformningen av ADAS.

Principerna gäller alla delar och aspekter av alla system som utgör ett gränssnitt mot föraren under körning men även vissa andra komponenter. De innehåller också bestämmelser för system och funktioner som inte får användas under körning. I dessa principer avses med ”system” de funktioner och delar, såsom displayer, indikatorer och manöverorgan som utgör gränssnittet mellan systemet i fordonet och föraren. Principerna omfattar inte head-up-displayer och aspekter som inte hänför sig till användargränssnittet, såsom elektriska egenskaper, materialegenskaper och rättsliga aspekter som inte har någon koppling till säker användning. I vissa principer görs en skillnad mellan systemanvändning ”under körning” (även kallad ”när fordonet är i rörelse”) och annan användning. Då ingen skillnad görs hänför sig principerna endast till de fall då föraren använder systemen under körning.

Principerna hänför sig särskilt till fordon av kategori M och N (1). Principerna gäller både bärbara och permanent installerade system. Principerna är avsedda att gälla system och funktioner i OEM-system (system från tillverkare av originalutrustning), eftermarknadssystem och flyttbara system. Principerna gäller användargränssnittets funktionalitet oberoende av graden av integration mellan systemen. Ett flertal branscher och organisationer ägnar sig åt utformning, tillverkning och tillhandahållande av delar av sådana system och tillhörande tjänster som omfattar t.ex. följande:

Fordonstillverkare som erbjuder informations- och kommunikationsutrustning i fordon.

Tillverkare av eftermarknadssystem och leverantörer av eftermarknadstjänster.

Leverantörer av flyttbar utrusning som är avsedd att användas av föraren under körning.

Tillverkare av delar som gör att föraren kan använda flyttbar utrustning under körning (t.ex. hållare, gränssnitt och anslutningsdon).

Tjänsteleverantörer inklusive programvaruleverantörer eller företag som sänder information som är tänkt att användas av föraren under körning, t.ex. trafik-, rese- och navigationsinformation, radioprogram med trafikinformation.

3.   BEFINTLIGA BESTÄMMELSER

Principerna ersätter inte förordningar och standarder, som alltid skall observeras och följas.

Alla standarder kan bli föremål för ändring och de som använder denna principförklaring uppmanas använda de senaste utgåvorna av de standarder som anges här.

På området finns bland annat följande EG-direktiv med eventuella ändringar:

Om siktfältet i motorfordon: Kommissionens direktiv 90/630/EEG av den 30 oktober 1990 (2).

Om inredningsdetaljer i motorfordon (passagerarutrymmets inre delar frånsett inre backspeglar, manöverorganens utformning, taket eller det öppningsbara taket, ryggstödet och sätenas baksida): Rådets direktiv 74/60/EEG av den 17 december 1973 (3).

Om inredningsdetaljer i motorfordon (märkning av manöverorgan, kontrollampor och visare): Rådets direktiv 78/316/EEG av den 21 december 1977 (4).

Rådets resolution av den 17 december 1998 (5) (4) om bruksanvisningar för tekniska konsumentvaror.

Rådets direktiv 92/59/EEG av den 29 juni 1992 om allmän produktsäkerhet (6).

FN/ECE-föreskrifter som gäller i gemenskapen efter det att gemenskapen anslöt sig till 1958 års reviderade överenskommelse (se rådets beslut 97/836/EG av den 27 november 1997).

ECE-R21 av den 1 december 1971

71/127/EEG – Backspeglar i motorfordon

77/649/EEG – Siktfältet i motorfordon

I principförklaringen hänvisas det till följande befintliga och planerade standarder:

ISO 3958: Road vehicles – Passenger car driver hand control reach

ISO (DIS) 11429: Ergonomics – System danger and non-danger signals with sounds and lights

ISO 4513 (2003): Road vehicles – Visibility. Method for establishment of eyellipse for driver's eye location

ISO 15008 (2003): Road vehicles – Ergonomic aspects of transport information and control systems – Specifications and compliance procedures for in-vehicle visual presentation

ISO 15005 (2002): Road vehicles – Ergonomic aspects of transport information and control systems – Dialogue Management principles and compliance procedures

ISO 17287 (2003): Road vehicles – Ergonomic aspects of transport information and control systems – Procedure for assessing suitability for use while driving

ISO 4040 (2001): Road vehicles – passenger cars – location of hand controls, indicators and tell-tales

ISO 15006 (2004): Road vehicles – Ergonomic aspects of transport information and control systems – Specifications and compliance procedures for in-vehicle auditory presentation

ISO/TS16951 (2004): Road Vehicles – Ergonomic aspects of transport information and control systems – Procedure for determining priority of on-board messages presented to drivers

ISO 15007-1 (2002): Road vehicles – Measurement of driver visual behaviour with respect to transport information and control systems – Part 1: Definitions and parameters

ISO TS 15007-2 (2001): Road vehicles – Measurement of driver visual behaviour with respect to transport information and control systems – Part 2: Equipment and procedures

ISO FDIS 16673: Road vehicles – Ergonomic aspects of transport information and control systems – Occlusion method to assess visual distraction

ISO 2575 (2004): Road Vehicles – Symbols for Controls, Indications and Telltales

ISO 7000 (2004): Graphical symbols for use on equipment – Index and synopsis

4.   EUROPEISK PRINCIPFÖRKLARING OM UTFORMNINGEN AV ANVÄNDARGRÄNSSNITT (ESOP 2006)

4.1.   Berörda parter inom systemutformning och systemkonstruktion

Så som beskrivs i avsnitt 2 är principerna avsedda att gälla system och funktioner i OEM-system (system från tillverkare av originalutrustning), eftermarknadssystem och flyttbara (bärbara) system. Ett flertal organisationer ägnar sig åt utformning, tillverkning och tillhandahållande av delar av sådana system och utrustning som omfattar t.ex. följande:

Fordonstillverkare som erbjuder informations- och kommunikationsutrustning i fordon.

Tillverkare av eftermarknadssystem och leverantörer av eftermarknadstjänster.

Leverantörer av flyttbar utrustning som är avsedd att användas av föraren under körning.

Tillverkare av delar som gör att föraren kan använda flyttbar utrustning under körning (t.ex. hållare, gränssnitt och anslutningsdon).

Tjänsteleverantörer inklusive programvaruleverantörer eller företag som sänder information som är tänkt att användas av föraren under körning, t.ex. trafik-, rese- och navigationsinformation, radioprogram med trafikinformation.

I de fall då system tillhandahålls av en fordonstillverkare (OEM) är det klart att tillverkaren ansvarar för den övergripande utformningen. I andra fall kommer den ”produktansvariga organisationen” att omfatta den organisation som lanserar en produkt eller en funktion på marknaden, som helt eller delvis har utformats och tillverkats av olika parter. Följaktligen kan ansvaret ofta komma att delas mellan olika organisationer. När termen ”tillverkare” används i texten nedan kan den omfatta flera produktansvariga organisationer.

I allmänhet råder inget tvivel om vem som har ansvaret för att tillämpa principerna, t.ex. tillverkaren, leverantören eller installatören. Om det är fler än en part som har ansvaret, uppmuntras dessa parter att använda principerna som en utgångspunkt för att bekräfta sina respektive roller.

Förarens ansvar när det gäller att köra säkert samtidigt som han eller hon sköter dessa system påverkas inte.

4.2.   Allmänna kommentarer

Det är upp till tillverkarna att bedöma behovet av specialkunskaper eller utbildning och ett systems lämplighet för olika förargrupper. Hänsyn skall tas till sådana bedömningar i samband med tillämpningen av principerna på ett systems användargränssnitt.

I de fall då tillverkarens avsikt tydligt har redovisats (på ett sådant sätt att föraren rimligen kan förväntas vara medveten om den) och föraren därefter använder systemet på ett sådant sätt som tillverkaren inte har avsett kan detta betraktas som felaktig användning.

Den aktuella vetenskapliga utvecklingen har inte kommit tillräckligt långt för att man på ett kraftfullt sätt skall kunna koppla samman överensstämmelsekriterier med säkerhet för alla principerna. Det är anledningen till att inte alla principer är systematiskt sammankopplade med standarder eller redan definierade och godkända kriterier.

System som är utformade i enlighet med principerna förväntas i allmänhet vara säkrare än dem för vilka principerna inte har beaktats. Det är dock möjligt att uppfylla de övergripande målen om utformning även om någon eller flera principer bryts.

4.3.   Principer

Varje princip följs av en detaljerad beskrivning i följande avsnitt:

Förklaring: Innefattar några av motiven för och närmare förklaring av principen.

Exempel:”Bra” och ”dåliga” exempel förklarar ytterligare genomförandet av principen.

Tillämpning: Beskriver vilka specifika system eller funktioner i användargränssnitten som principen gäller, vilket är ett nödvändigt första steg för att avgöra om ett särskilt systems användargränssnitt överensstämmer med principerna.

Verifiering: Ger viss information om hur man avgör om ett system överensstämmer med en princip. Om det är möjligt redovisas en lämplig metod och en tolkning av de resulterande mätvärdena ges:

I de fall då resultatet kan uttryckas som ”ja/nej” visar detta att det går att tydligt fastställa överensstämmelse med en princip.

I andra fall leder det identifierade tillvägagångssättet eller de identifierade metoderna inte till enkla kriterier för godkännande eller underkännande men ger möjlighet till en ökad optimering av användargränssnittet.

Om förordningar skall beaktas anges grunddirektivet. Den produktansvariga organisationen måste uppfylla kraven enligt den aktuella versionen av direktivet.

Referenser: Ger ytterligare information som kan vara av intresse i samband med respektive princip.

Eftersom internationella standarder kan komma att ändras anges ofta den version som avses.

Standarder som håller på att ses över och utkast till ISO-standarder anges ibland för att ge ytterligare information till systemkonstruktörer.

4.3.1.   Principer för utformning

4.3.1.1.   Utformning – princip I

Systemet skall hjälpa föraren och skall inte ge upphov till riskfyllt beteende från föraren eller andra trafikanter.

Förklaring:

Ett viktigt övergripande krav kan enkelt uttryckas ”Vålla ingen skada”. Detta innebär att systemet bör öka eller åtminstone inte minska trafiksäkerheten. Den metod som används i detta dokument är att systematiskt vägleda ett systems konstruktör med hjälp av principer som berör konstruktionsrelevanta aspekter, såsom installation, presentation av information eller gränssnitt. Anledningen till detta är att de övergripande effekterna kanske inte är helt förutsebara eller mätbara eftersom de inte enbart beror på systemutformningen utan även på den enskilda föraren och köruppgiften/trafiksituationen.

System som inte är utformade med denna princip i åtanke kommer sannolikt inte att överensstämma med de andra principerna.

4.3.1.2.   Utformning – princip II

Den uppmärksamhet som måste ägnas systemet skall inte påverka den uppmärksamhet föraren måste ägna åt trafikmiljön.

Förklaring:

Föraren har en begränsad men varierande uppmärksamhetsresurs och fysisk kapacitet som han eller hon kan fördela dynamiskt mellan uppgifterna. De resurser som föraren aktiverar beror inte enbart på personliga faktorer utan kan också variera med förarens motivation och tillstånd. Gränssnitt (däribland visuella, taktila och auditiva) kan medföra både fysisk och kognitiv arbetsbelastning.

Detta övergripande utformningsmål omfattar följande uppgifter:

 

Köruppgiften (att styra fordonet, delta i trafikflödet och nå en destination). Denna uppgift har ett tillhörande krav på uppmärksamhet som varierar med körsituationen.

 

Interaktionen mellan systemdisplayer och manöverorgan. Förutom när det gäller mycket enkla system kommer även behovet av uppmärksamhet för denna uppgift att variera med användningen av systemet.

För att uppnå detta mål krävs kompatibilitet mellan de två uppgifterna. Detta innebär att behovet av uppmärksamhet för systemet inte får leda till att den tillgängliga resursen blir mindre än den som krävs för att sköta den rådande köruppgiften på ett korrekt sätt. Detta betyder att föraren måste kunna förutse det behov av uppmärksamhet som hör samman med både köruppgiften och sekundära uppgifter.

Kompatibilitet är att föredra framför en begränsning av antalet gränssnitt eftersom:

Begreppet ”uppgift” är kontroversiellt eftersom samma uppgift kan variera avsevärt i fråga om dess parametrar, t.ex. varaktighet. Dessutom finns det ingen lämplig definition av ”uppgift”.

Beroende på förarens motivation och tillstånd kan ett samspel med displayer, indikatorer och manöverorgan ha olika effekter. Detta förklaras genom att en lägre arbetsbelastning inte nödvändigtvis behöver vara bättre.

Kunskapen om förhållandet mellan samspelets olika komponenter (komplexitet, intensitet, varaktighet etc.), arbetsbelastningen och körförmågan är inte tillräcklig.

System som är utformade i enlighet med ESoP skall vara sådana att den uppmärksamhet som systemet kräver kan ändras av föraren genom att denne väljer att interagera (eller ej) och genom att föraren väljer när och hur interaktionen skall ske. Detta innebär också att föraren kan förutse vilket behov av uppmärksamhet som krävs för samspelet med systemet.

4.3.1.3.   Utformning – princip III

Systemet skall inte störa eller ge föraren visuell distraktion.

Förklaring:

Målet med denna princip är att se till att föraren distraheras så lite som möjligt av informations- eller kommunikationssystemet då detta används under körning så att hans eller hennes förmåga att ha full kontroll över fordonet inte äventyras. Denna utformningsprincip är också formulerad för att understryka vikten av att undvika distraktion som beror på visuell underhållning.

Visuell distraktion kan uppstå då bilder visas som till form eller innehåll är iögonenfallande (dvs. som sannolikt drar till sig uppmärksamhet). Detta är av särskild betydelse i samband med körning eftersom synen är en viktig faktor för säker körning.

4.3.1.4.   Utformning – princip IV

Systemet skall inte visa information för föraren som ger upphov till riskfyllt beteende från föraren eller andra trafikanter.

Förklaring:

Informationsinnehållet skall inte uppmuntra föraren till ett beteende som ökar risken för olyckor under körning. Ett riskfyllt beteende kan påverka andra trafikanters beteende. Ett sådant exempel skulle kunna vara visning av en rallykörningsstrategi för att uppnå maximal hastighet i kurvor.

Andra trafikanter kan bli oroade om förarens riskfyllda beteende uppträder när han eller hon interagerar med dem eller om systemet ger upphov till signaler som kan uppfattas utifrån och som kan leda till felaktig tolkning av andra trafikanter och potentiellt farliga manövrar.

4.3.1.5.   Utformning – princip V

Gränssnitt och interaktion med system som är avsedda att användas i kombination av föraren medan fordonet är i rörelse skall vara förenliga och kompatibla.

Förklaring:

Alla användargränssnittskomponenter för individuella system skall utformas i enlighet med principerna för enskilda system och detta ger en lägsta överensstämmelsenivå. Överensstämmelse kan dock fortfarande vara ett problem mellan individuella väl utformade produkter.

Systemanvändning ”i kombination” uppträder då mer än ett system används för att uppnå ett önskat resultat. Detta innefattar parallell användning (dvs. användning av mer än ett system på samma gång) och seriell användning då systemen används i tur och ordning. Då ett system utformas för användning i kombination med ett annat (möjligen ett redan befintligt system) måste hänsyn tas till det befintliga systemet. Då systemet har en helt annan funktion kan det vara bättre ur utformningshänseende att ha ett annat användargränssnitt för att undvika förvirring.

Överensstämmelse omfattar exempelvis följande utformningsaspekter:

Användning av gemensam terminologi mellan systemen, t.ex. ”långsam trafik”, ”nästa korsning”.

Användning av ord eller användning av ikoner för att åskådliggöra begrepp eller funktioner, t.ex. ”Hjälp”, ”Ange”.

Användning av färger, ikoner, ljud, märkning (för att optimera balansen mellan likhet och differentiering).

Fysiska dialogkanalaspekter, t.ex. enkel-/dubbelklick, inställning av svarstider och tidsgränser för inaktivitet, typ av återkoppling t.ex. visuell, auditiv, taktil (återkopplingarna bör skilja sig åt beroende på funktion för att undvika feltolkning).

Gruppering av koncept och liknande menystrukturer (för närliggande funktioner).

Den övergripande dialogutformningen och ordningsföljden för koncepten.

4.3.2.   Installationsprinciper

4.3.2.1.   Installation – princip I

Systemet skall placeras och installeras på ett säkert sätt i enlighet med relevanta förordningar, standarder och tillverkarens installationsinstruktioner.

Förklaring:

Tillverkaren utformar produkter (t.ex. system, hållare, funktioner) för en avsedd användning. Om lämpliga medel för korrekt installation (t.ex. en hållare) inte tillhandahålls eller om tillverkarens installationsinstruktioner inte följs kan detta leda till att systemet används av föraren på ett sätt som tillverkaren inte avsåg och detta kan få konsekvenser för säkerheten.

Systemet skall vara placerat (dvs. fysiskt placerat) i fordonet då det används av föraren och skall vara

fast monterat i fordonet,

rörligt inom ett förutbestämt område (för system som har ett läge som kan justeras med hjälp av t.ex. en kabel, arm eller hållare),

i en hållare som är monterad med avsikten att systemet används i hållaren.

Särskild uppmärksamhet skall ägnas installationen av system när det gäller passiv säkerhet för att undvika ökad risk för skada vid en olycka.

Exempel:

Bra: En mobiltelefon med handsfreefunktion som är monterad helt i överensstämmelse med alla tillämpliga standarder, förordningar och tillverkarens instruktioner.

Dåligt: En display för trafikinformation som är fastsatt på instrumentbrädan med en tillfällig fastsättning av dålig kvalitet (såsom tejp) i stället för i den hållare som tillverkaren rekommenderar.

Tillämplighet:

Principen gäller alla system i fordon och det är mycket viktigt att den följs när det gäller eftermarknadssystem och flyttbar utrustning.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Denna princip kräver att placeringen och monteringen av system skall göras i enlighet med följande:

Om inredningsdetaljer i motorfordon (rådets direktiv 74/60/EEG av den 17 december 1973, ECE-R21 av den 1 december 1971 och rådets direktiv 78/316/EEG av den 21 december 1977).

Instruktioner som tillhandahålls av den produktansvariga organisationen (dvs. de formella skriftliga instruktionerna som tillhandahålls av tillverkaren).

Inspektion för att avgöra om hänsyn har tagits till relevanta krav.

Resultat = ja/nej.

Referenser:

ISO 4040 (2001): Location of hand controls, indicators and tell-tales

4.3.2.2.   Installation – princip II

Ingen del av systemet skall skymma förarens siktfält.

Förklaring:

Ett framgångsrikt utförande av köruppgiften är i huvudsak baserat på insamlingen av visuell information om den lokala väg- och trafikmiljön. Konstruktionsbestämmelserna skall följaktligen garantera att varje vägfordon ger föraren ett tillfredsställande siktfält ut ur fordonet från förarsätet. Ytterligare system skall inte äventyra detta grundläggande krav på utformning. Principen kommer troligen att vara särskilt viktig vid installation av eftermarknadssystem och flyttbara system.

”Förarens sikt” är det obligatoriska minimikravet i enlighet med tillämpliga EG-förordningar. Här avses sikten framåt direkt genom vindrutan, sikten åt sidorna och sikten bakåt antingen direkt eller indirekt.

Om det fysiska läget för en systemkomponent kan ändras av föraren och (som en del av dess avsedda rörelseområde) kan hindra förarens siktfält skall föraren informeras, via systeminstruktionerna (se avsnitt 6) om dess avsedda användning enligt tillverkaren. Om ingen sådan information ges till föraren gäller principen hela justeringsområdet för systemet eller dess komponent.

Exempel:

Bra: En display som är monterad på instrumentbrädan så att den lätt kan ses av föraren men inte skymmer förarens sikt.

Dåligt: En display som är monterad på en lång, böjlig arm vilken i sin tur är fäst ovanpå instrumentbrädan, som kan justeras så att displayen skymmer en betydande del av trafiken.

Tillämplighet:

Principen gäller alla system i fordon och det är mycket viktig att den följs när det gäller eftermarknadssystem och flyttbar utrustning. Den gäller inte head-up-displayer.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Ingen del av ett system som installeras i ett fordon skall placeras i ett sådant fysiskt läge att den skymmer förarens sikt och hindrar att kraven i förordningarna uppfylls.

Ett system är i överensstämmelse med denna princip om alla delar är korrekt placerade med avseende på följande:

71/127/EEG – Backspeglar i motorfordon

77/649/EEG – Siktfältet i motorfordon

Verifiering genom inspektion eller mätning.

Resultat = ja/nej.

Referenser:

Inga ytterligare referenser.

4.3.2.3.   Installation – princip III

Systemet skall inte hindra användningen av de instrument, indikatorer och manöverorgan i fordonet som krävs för den primära köruppgiften.

Förklaring:

Målet med denna princip är att se till att förarens möjlighet att använda både obligatoriska instrument, indikatorer och manöverorgan och andra instrument, indikatorer och manöverorgan som krävs för den primära köruppgiften, inte äventyras av den fysiska närvaron av ett system (såsom en display). På så sätt garanteras att installationen av systemet inte påverkar förarens förmåga att ha full kontroll över fordonet.

Hindrande av användning av manöverorgan innebär i detta sammanhang att de relevanta manöverorganen inte kan manövreras eller blir betydligt svårare att identifiera, nå eller manövrera i deras avsedda rörelseområde.

Hindrande av användning av instrument och indikatorer innebär i detta sammanhang att någon del (vilken del som helst) av de relevanta instrumenten eller indikatorerna inte kan ses från förarens normala körställning.

De nödvändiga manöverorganen, instrumenten och indikatorerna är de som behövs för att utföra den primära köruppgiften och alla de som är obligatoriska.

Nödvändiga manöverorgan omfattar följande: gaspedal, broms, (koppling, om monterad), ratt, växelspak, parkeringsbroms, signalhorn, ljusomkopplare, körriktningsvisare, vindrutespolare och vindrutetorkare (alla lägen och hastigheter), varningsblinker, defroster.

Nödvändiga instrument och indikatorer omfattar följande: hastighetsmätare, alla varningslampor, obligatoriska märkningar av manöverorgan och obligatoriska kontrollampor.

Hindrande eller försvårande av användning av andra manöverorgan, instrument och indikatorer skall vägas mot de ytterligare fördelar som systemet ger.

Exempel:

Bra: En display för ruttanvisningar som sitter monterad i ett högt centralt läge på instrumentbrädan och som inte utgör ett hinder för några andra instrument, indikatorer eller manöverorgan.

Dåligt:

Ett eftermarknadssystem för ruttanvisningar som hindrar användningen av ljusomkopplarna.

En display som döljer varningsblinkerknappen.

Ett ytterligare manöverorgan på rattkransen som skulle kunna göra det svårare att använda ratten vid kurvtagning.

Tillämplighet:

Principen gäller alla system i fordon och det är mycket viktig att den följs när det gäller eftermarknadssystem och flyttbar utrustning.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifieringen sker genom inspektion för att avgöra om föraren kan se alla instrument, indikatorer och manöverorgan som krävs för den primära köruppgiften.

Resultat = ja/nej.

Referenser:

ISO 4513 (2003): Road Vehicle – Visibility, method for establishment of eyellipse for driver's eye location

4.3.2.4.   Installation – princip IV

Displayer skall placeras så nära förarens normala synfält som möjligt.

Förklaring:

Det råder bred enighet om att för att en förare skall ha full kontroll över fordonet och vara medveten om den dynamiska trafiksituationen skall förarens blick, med undantag av snabba ögonkast i speglarna eller på instrumenten, vara riktad mot trafiken. Displayer som är placerade nära det normala synfältet minskar den totala tiden som blicken är riktad på något annat än vägen, jämfört med sådana displayer som är placerade längre bort och som maximerar sannolikheten för att föraren använder sitt periferiseende för att övervaka om det händer något i trafiken samtidigt som han eller hon tittar på en display. Ju längre bort från förarens normala synfält som displayen är placerad, desto svårare är det att inhämta information och desto större är den eventuella inverkan på körförmågan.

Det rekommenderas att den viktigaste eller mest säkerhetskritiska informationen visas närmast det normala synfältet.

Principen kräver därför att konstruktören/installatören gör en uttrycklig men i huvudsak kvalitativ kompromiss mellan praktisk användbarhet och närhet. Viktiga faktorer omfattar följande:

Kravet om att inte skymma förarens siktfält (se princip 4.3.2.2).

Kravet om att inte hindra användningen av andra manöverorgan, displayer eller indikatorer (se princip 4.3.2.3).

Kravet om att displayen i sig inte väsentligt skyms av exempelvis manöverorgan, såsom ratten eller växelspaken.

Särskilt för personbilar rekommenderas att displayer med information som rör körningen och alla displayer som kräver långa sekvenser av manövreringar placeras inom en omkring 30o betraktningsvinkel nedåt i förhållande till förarens normala blick framåt. För en diskussion om långa sekvenser av manövreringar hänvisas till principen 4.3.4.2.

Exempel:

Bra: En navigeringsdisplay i en personbil är installerad inom en omkring 30o nedåtriktad betraktningsvinkel eftersom informationen rör körningen.

Dåligt: En display för kommunikation, t.ex. tillhörande en PDA (handdator) eller telefon, som är placerad nära växelspaken mellan framsätena i en personbil trots att det krävs långa sekvenser av manövreringar för att mata in eller leta efter ett telefonnummer.

Tillämplighet:

Principen gäller alla system i fordon som är utrustade med displayer och i situationer där föraren måste ha blicken riktad rakt fram. Displayer som stöder särskilda körsituationer, t.ex. vid backning, behandlas separat.

Verifiering/tillämpliga metoder:

I allmänhet bör målsättningen vara att hitta den bästa kompromissen i fråga om tilldelningen av utrymmet på instrumentbrädan, som kan bedömas av konstruktörer och ergonomiska specialister.

Referenser:

ISO 4513 (2003): Road Vehicle – Visibility, method for establishment of eyellipse for driver's eye location

4.3.2.5.   Installation – princip V

Displayer skall vara utformade och installerade så att bländningar och reflexioner undviks.

Förklaring:

Bländningar och reflexioner som kan göra det svårare att inhämta information från displayen kan leda till att föraren distraheras från sin köruppgift eller andra uppgifter som utförs under körningen. Detta leder sannolikt till en ökad frustration och irritation hos föraren och kan göra att föraren anpassar sitt beteende och t.ex. kisar, sluter ögonen under korta perioder och gör huvudrörelser för att hitta en ställning där han eller hon ser bättre. Eftersom allt detta sannolikt minskar förarens bekvämlighet kan trafiksäkerheten äventyras i viss utsträckning.

Med bländning menas den distraherande (och eventuellt funktionsnedsättande) effekten av starkt ljus i en annars relativt mörk miljö som inkräktar på den visuella uppmärksamheten och urskiljningen. I ett fordon kan detta ske på flera olika sätt:

Externt ljus (oftast solljus) faller på displayen, vilket minskar kontrasten och gör informationen på displayen svårare att se från förarens normala betraktningsvinkel.

Displayen i sig är för ljus och leder till distraktion från trafiken och andra instrument, indikatorer och manöverorgan i fordonet. Detta märker föraren framför allt av då det omgivande ljuset är svagt.

Med reflexion menas den sekundärbild av ett föremål som uppstår när ljus återkastas från ett föremåls gränsytor. Detta är av betydelse på en rad olika sätt:

Ljus från en ljusemitterande display färdas till en annan yta (eller via flera ytor) och ger upphov till en sekundärbild av displayen exempelvis på vindrutan. Risken att föraren märker av detta är störst då kontrasten mellan sekundärbilden och bakgrunden är hög, såsom mot vindrutan under mörker.

Ljus från en extern källa (t.ex. solen, gatubelysning eller andra ljusa föremål) reflekteras av displayens yta rakt in i förarens ögon (se även bländning ovan).

Hänsyn bör tas till dessa effekter under konstruktionen och installationen. Andra frågor som bör övervägas är en (manuell eller automatisk) ljusstyrkereglering för displayen, val av displayteknik, val av displayens ytstruktur och ytfinhet, val av färg och glans på ytor som reflekteras i displayens yta, val av bildpolaritet, sikten mot displayen och justerbarhet, användning av en försänkning eller kåpa.

Exempel:

Bra: En display med automatisk ljusstyrkereglering som inte ger sekundärbilder på fordonets glasrutor och som går att avläsa under alla normala ljusförhållanden.

Dåligt: En display som är så ljus på natten att den avtecknar sig tydligt i förarens periferiseende då föraren tittar framåt på trafiken och vars information är svår att läsa i solljus eftersom kontrasten är så låg.

Tillämplighet:

Principen gäller alla informations- och kommunikationssystem i fordon som är utrustade med visuella displayer.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifieringen skall baseras på förfaranden för att bestämma bländning och reflexioner. Specifika kriterier är beroende av fordonskonceptet.

Referenser:

ISO 15008 (2003): Road vehicles – Ergonomic aspects of transport information and control systems – Specifications and compliance procedures for in-vehicle visual presentation

4.3.3.   Principer för visning av information

4.3.3.1.   Visning av information – princip I

Information som presenteras visuellt vid en viss tidpunkt av systemet skall utformas så att föraren kan avläsa den relevanta informationen med några snabba blickar som skall vara så korta att de inte påverkar körningen.

Förklaring:

Förarens kontroll och manövrering av fordonet bygger på visuell bearbetning av trafiksituationen. Därför bör kravet att upptäcka och inhämta relevant information som presenteras visuellt begränsas vid varje tillfälle. En ökning av frekvensen eller varaktigheten hos de blickar som krävs för att upptäcka och inhämta visuellt presenterad information ökar risken för potentiellt farliga trafiksituationer som beror på att föraren är upptagen med uppgifter som inte primärt rör själva körningen. Med relevant information menas den del av all visuellt presenterad information som föraren söker för att uppfylla ett visst behov.

Exempel:

Bra: Lättläst och välstrukturerad grafik på en bra placerad visuell display som medger identifiering av den relevanta menyposten med ett enda ögonkast på 1 sekund.

Dåligt: Ett navigationssystem som endast erbjuder stöd i form av en visuell display med många detaljer som kräver fullständig och långvarig uppmärksamhet från föraren för att identifiera ett mål på en karta som rör sig.

Tillämplighet:

Principen gäller alla informations- och kommunikationssystem i fordon med visuella displayer som presenterar information avsedd att betraktas av föraren under körning.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Jämförelse av konstruktionsalternativ för presentation av information: antalet och längden på de blickar som krävs för att upptäcka och inhämta relevant information som presenteras vid en och samma tidpunkt skall minimeras.

Resultat: Optimerad konstruktion för en enskild display.

Referenser:

ISO 15007-1 (2002): Road vehicles – Measurement of driver visual behaviour with respect to transport information and control systems – Part 1: Definitions and parameters

ISO TS 15007-2 (2001): Road vehicles – Measurement of driver visual behaviour with respect to transport information and control systems – Part 2: Equipment and procedures

ISO 15008 (2003): Road vehicles – Ergonomic aspects of transport information and control systems – Specifications and compliance procedures for in-vehicle visual presentation

ISO FDIS 16673: Road vehicles – Ergonomic aspects of transport information and control systems – Occlusion method to assess visual distraction

Ytterligare metoder/skalor är under utveckling i ISO TC22/SC13/WG8 för kvantifiering av visuell distraktion, t.ex. revidering av ISO 15008, displayläsbarhet och TC22/SC13/WG8/AWI om provning av körfältsbyte, en metod för att mäta förarens distraktion.

4.3.3.2.   Visning av information – princip II

Internationellt överenskomna standarder i fråga om läsbarhet, hörbarhet, bilder, symboler, ord, akronymer och förkortningar skall användas.

Förklaring:

Standarder som hänför sig till läsbarhet, hörbarhet och symboler föreskriver geometriska eller fysikaliska egenskaper för information som visas visuellt eller via hörseln och är avsedda att göra informationen så lättförståelig som möjlig för förare i många olika situationer och miljöer.

Det ständigt ökande antalet funktioner som är tillgängliga för föraren gör att det är viktigt att tillämpa den vanligast förekommande praxisen vid valet av symboler, ikoner, förkortningar och ord för funktionsidentifiering.

Exempel:

Bra: Vägmärken används på displayer i fordon för att förstärka trafikinformation.

Dåligt: Symboler och bilder som används i ett navigationssystem är unika för just denna tillverkare och kan inte förstås av merparten förare.

Tillämplighet:

Principen gäller alla indikeringar och signaler som används för att identifiera funktionalitet och funktioner hos informations- eller kommunikationssystem i ett fordon.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifiering genom inspektion för att avgöra om internationellt eller nationellt överenskomna standarder i fråga om läsbarhet, hörbarhet, bilder, symboler, ord, akronymer och förkortningar används, under beaktande av viktiga relevanta standarder.

Resultat = ja/nej.

Referenser:

ISO 15008 (2003): Road Vehicles – Traffic Information and Control Systems (TICS) – Ergonomic Aspects of In-Vehicle Information Presentation (under revision)

ISO15006 (2004): Road Vehicles – Traffic Information and Control Systems (TICS) – Auditory Presentation of Information

ISO 2575 (2004): Road Vehicles – Symbols for Controls, Indications and Telltales

ISO 7000 (2004): Graphical symbols for use on equipment – Index and synopsis

4.3.3.3.   Visning av information – princip III

Information som är relevant för körningen skall vara exakt och presenteras vid rätt tidpunkt.

Förklaring:

Information som är relevant för körningen skall presenteras för föraren vid den lämpligaste tidpunkten och vara tillräckligt exakt för att hjälpa föraren att hantera en situation på ett korrekt sätt.

Körningen kräver att föraren kontinuerligt övervakar omgivningen för att välja ut relevanta stimuli och för att koncentrera sig och rikta sin uppmärksamhet på de stimuli som kräver anpassning av förarbeteendet. Denna anpassning är beroende av vilken åtgärd som är lämpligast för situationen och av förarens mål och prioriteringar. Åtgärderna kan vara att ändra hastighet, byta körfält, varna andra etc.

Exakt information vid rätt tidpunkt minskar osäkerheten genom att den ger välgrundade och klara svar på frågor, såsom ”Vad?”, ”När?”, ”Var?”, ”Hur länge?” etc. Kravet på att informationen skall vara exakt och presenteras vid rätt tidpunkt innebär också att det visade meddelandet måste stämma överens med förarens bedömning av omgivningen. Därför skall inte informationen stå i strid med exempelvis vägmärken. System som ger oläglig eller felaktig information kan leda till att föraren blir distraherad och frustrerad på ett sätt som påverkar säkerheten.

Exempel:

Bra: Avståndet till nästa manöver ges exakt vid den tidpunkt då föraren behöver veta om en manöver måste utföras och i så fall vilken.

Dåligt: Köranvisningar från ett navigationssystem visas långt efter att manövern skulle ha utförts.

Tillämplighet:

Principen gäller all auditiv och visuell tidskritisk information från informations- och kommunikationssystem.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifiering genom inspektion för att avgöra om informationen från systemet är tillräckligt exakt och presenteras vid den förväntade tidpunkten.

Resultat: ja/nej

Referenser:

Inga ytterligare referenser.

4.3.3.4.   Visning av information – princip IV

Information med högre relevans för säkerheten skall ges högre prioritet.

Förklaring:

Föraren kan behöva uppfatta och handla utifrån säkerhetsrelevant information inom ett kort tidsspann. Sådan information måste därför presenteras så snabbt som möjligt och bör inte fördröjas av mer rutinmässig information.

Prioritering av information utifrån relevansen för säkerheten beror på hur brådskande och kritisk den är (dvs. hur allvarliga konsekvenserna blir om inte informationen beaktas). Dessa faktorer beror i sin tur på körsituationen, så som förklaras i ISO/TS 16951. I de fall då informationen genereras utanför fordonet (från vägnära system eller fjärrsystem) kan ingen hänsyn tas till körsituationen vid prioriteringen och endast en mer allmängiltig prioritetstilldelning är möjlig. I de fall då informationen kommer från autonoma fordonssystem, eller då extern och i fordonet genererad information kan kombineras, finns det möjlighet att bedöma körsituationen och prioriteringen av meddelanden kan förfinas.

För extern information skall leverantörerna av dynamisk information (serviceleverantörer) genomföra en strategi för spridning av informationen som säkerställer – utöver aktualitet och tillförlitlighet – att de viktigaste meddelanden har den högsta sändningsprioriteten. System i fordon måste kunna känna igen inkommande säkerhetsrelevanta meddelanden och behandla dem därefter.

Det är inte alltid lätt att bedöma informationens relevans för säkerheten och all information behöver vara tekniskt tillgänglig för prioritering.

Exempel:

Bra: Information om hur föraren bäst manövrerar fordonet i en komplex vägkorsning prioriteras framför ett inkommande telefonsamtal.

Dåligt: Ett högprioriterat meddelande om halka på den aktuella platsen hindras från att omedelbart levereras eftersom det samtidigt på informationsdisplayen visas ett meddelande om en avlägsen trafikstockning.

Tillämplighet:

Principen gäller system som tillhandahåller dynamisk information (dvs. information som förändras som ett resultat av förhållandena runt fordonet eller trafikförhållandena mer allmänt).

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifiering genom inspektion för att avgöra om hänsyn tas till informationens prioritet.

Resultat = ja/nej.

Referenser:

ISO/TS16951 (2004): Road Vehicles – Ergonomic aspects of transport information and control systems – Procedure for determining priority of on-board messages presented to drivers

4.3.3.5.   Visning av information – princip V

System som genererar ljud, i vilka föraren inte kan reglera ljudnivåerna, skall inte hindra varningssignaler utifrån eller inne i fordonet från att höras.

Förklaring:

Auditiv information med en för hög ljudnivå kan påverka körningen eller trafiksäkerheten genom att betydelsefulla och viktiga varningssignaler som rör trafiksäkerheten och fordonets säkerhet inte kan uppfattas. Därutöver kan felaktigt utformade ljud leda till att föraren distraheras eller irriteras. Därför måste auditiv information utformas på ett sådant sätt att den inte hindrar föraren att höra varningssignaler inne i fordonet eller utifrån. För alla typer av system, även audiosystem, bör man redan innan systemet införs beakta vilken effekt systemet kan tänkas ha på föraren.

Detta kan uppnås på flera sätt däribland följande:

Ljud som genereras av systemet skall vara så låga att varningssignaler kan uppfattas.

Ljudens varaktighet skall vara så kort att föraren inte missar varningar.

Periodiska ljud skall vara sådana att intervallet mellan dem är tillräckligt lång för att föraren skall kunna uppfatta varningar.

Exempel:

Bra: Auditiva signaler från systemet är inställda så att nivån är lägre än ljudnivån för varningssignaler utifrån eller inne i fordonet.

Dåligt: Ett inkommande telefonsamtal har en så hög ljudnivå, som inte kan regleras av föraren, att det finns risk för att varningssignaler inte uppfattas.

Tillämplighet:

Principen gäller alla hörbara ljud från informations- och kommunikationssystem med ljudnivåer som inte kan regleras av föraren, antingen från system i bilen, eftermarknadsutrustning eller flyttbar utrustning, eller som ett resultat av information som mottas via kommunikation med omvärlden.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifiering genom inspektion för att avgöra om varningar fortfarande klart kan uppfattas samtidigt som systemet genererar ljudnivåer som inte kan regleras.

Resultat = ja/nej.

Referenser:

ISO 15006 (2004): Road Vehicles – Traffic Information and Control Systems (TICS) – Auditory Presentation of Information

4.3.4.   Samspel med displayer, indikatorer och manöverorgan

4.3.4.1.   Samspel med displayer, indikatorer och manöverorgan – princip I

Föraren skall alltid kunna ha minst en hand på ratten samtidigt som han eller hon manövrerar systemet.

Förklaring:

Denna princip handlar om manövreringar som kräver att föraren utför manuell reglering eller inmatning (t.ex. användning av knappar eller vred).

Det finns körsituationer som kräver att föraren har noggrann kontroll över styrningen av fordonet och det effektivaste sättet att uppnå detta är att ha båda händerna på ratten. I andra körsituationer är det acceptabelt att föraren bara har en hand på ratten så länge den andra handen omedelbart kan användas för styrning då situationen kräver detta. Av detta kan man sluta sig till att handhållna apparater inte kan rekommenderas för användning under körning.

För att överensstämma med principen skall systemet konstrueras på ett sådant sätt att det räcker med att släppa en hand från ratten för att interagera med systemet så att den andra handen förblir kvar på ratten. Därutöver måste det vara så konstruerat att om en hand måste tas bort från ratten för att utföra en åtgärd får inte den andra handen samtidigt behövas för interaktion (t.ex. för manöverorgan som sköts med fingertopparna).

Exempel:

Bra: Ett manöverorgan som är säkert monterad i en bekvämt placerad hållare och som kan användas med en hand utan att det behöver tas bort från hållaren.

Dåligt: Ett löst manöverorgan som föraren måste hålla i handen samtidigt som det används.

Tillämplighet:

Alla informations- och kommunikationssystem.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifiering genom inspektion för att avgöra om föraren kan hantera systemet med endast en hand.

Resultat = ja/nej.

Referenser:

Inga ytterligare referenser.

4.3.4.2.   Samspel med displayer, indikatorer och manöverorgan – princip II

Systemet skall inte kräva långa sammanhängande sekvenser av manuell eller visuell manövrering. Om sekvensen är kort kan den vara sammanhängande.

Förklaring:

Principen medger sammanhängande sekvenser av manövrering så länge de är korta, medan långa sekvenser av manövreringar måste kunna avbrytas av föraren. Detta innebär att systemet inte skall radera några inmatningar från föraren under ett avbrott såvida inte sekvensen för manövreringen är kort eller att en tidsgräns för inaktivitet har överskridits.

Om en förare vet att en sekvens för manövrering kan avbrytas kommer det att finnas en mycket större benägenhet att ge akt på trafiksituationer som kan uppstå, eftersom föraren vet att samspelet med systemet kan återupptas och avslutas då trafiksituationen har retts ut.

Å andra sidan kan en manövrering vara sammanhängande om den är kort för att undvika att ytterligare inmatning krävs för att systemet skall återgå till sitt normaltillstånd. Ett välkänt exempel är en två- eller trestegsmanövrering för att ändra volymen på en konventionell radio.

Exempel:

Bra: En sekvens av manövreringar för att söka trafikinformation kan avbrytas utan att systemets tillstånd ändras.

Endast ett fåtal ”kortsekvensmanövreringar”, 3 knapptryckningar eller färre, har en 10-sekunders tidsgräns för inaktivitet.

Dåligt: Avståndet mellan knapptryckningarna för att mata in ett telefonnummer får inte vara längre än 5 sekunder. I annat fall kommer alla de redan intryckta siffrorna att raderas.

Tillämplighet:

Principen gäller system med manuella/visuella sekvenser av manövreringar, dvs. funktionen kräver mer än en inmatning (genom inspektion). Den gäller inte röstbaserade system.

Verifiering/tillämpliga metoder:

1.

Analys för att avgöra om sekvensen av manövreringar kan anses vara kort med hänsyn tagen till följande manövreringsegenskaper:

Antalet separata inmatningar (t.ex. färre än 4–5 knapptryckningar).

Manövreringens komplexitet (t.ex. färre än 2 menybyten).

Den tid det tar att göra inmatningarna.

Manövreringens visuella intensitet.

2.

Inspektion för att avgöra om systemets tillstånd ändras då sekvenserna av manövreringar, som har identifierats som för långa i steg 1, avbryts.

Resultat: ja/nej

Referenser:

Manövreringens visuella intensitet, se ISO FDIS 16673: Road vehicles – Ergonomic aspects of transport information and control systems – Occlusion method to assess visual distraction

4.3.4.3.   Samspel med displayer, indikatorer och manöverorgan – princip III

Föraren skall kunna återuppta avbruten kommunikation med systemet vid punkten för avbrottet eller vid någon annan logisk punkt.

Förklaring:

Om delvis inmatade data försvinner då en inmatningssekvens avbryts kan föraren lockas att fullfölja inmatningen även om körsituationen kräver fullständig uppmärksamhet.

Principen kräver att föraren ges möjlighet att återuppta en avbruten sekvens av manövreringar (utan att behöva börja om från början) antingen från den punkt då avbrottet inträffade eller från något annat tidigare avslutat steg.

När föraren återupptar kommunikationen kan det hända att några händelser har gjort att punkten för avbrottet inte längre är relevant. I sådana fall kommer den logiska punkt som systemet tillhandahåller att förenkla uppgiften och minska arbetsbördan.

Exempel:

Bra: Föraren kan avbryta inmatningen av ett telefonnummer, observera trafiksituationen under flera sekunder och därefter avsluta det delvis inmatade numret.

Dåligt: Då föraren läser en lista med trafikmeddelanden och avbryter läsningen halvvägs genom listan raderar systemet listan efter en kort tids inaktivitet (tidsgräns). Följaktligen måste föraren ”anropa” listan igen för att återuppta läsningen.

Tillämplighet:

Alla informations- och kommunikationssystem med sekvenser av manövreringar.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Inspektion för att avgöra om systemets tillstånd ändras efter att en sekvens av manövreringar har avbrutits.

Resultat = ja/nej.

Om nej, kontrollera/bedöm om punkten för återupptagande är logisk. Verifiering av detta kräver bedömning.

Referenser:

Inga ytterligare referenser.

4.3.4.4.   Samspel med displayer, indikatorer och manöverorgan – princip IV

Föraren skall kunna kontrollera med vilken hastighet systemet skall manövreras. Systemet skall inte vara uppbyggt så att föraren måste reagera inom en viss tid för att mata in uppgifter i systemet.

Förklaring:

Med manövrering av systemet menas här att mata in uppgifter via ett manöverorgan eller rösten i ett system, antingen på förarens initiativ eller som ett svar på visad information som initierats av systemet. För att kunna ge ett lämpligt svar krävs det normalt att föraren uppfattar och bearbetar informationen innan beslut om korrekt åtgärd fattas. Detta förutsätter att situationen utvecklar sig på ett sådant sätt att föraren har tillräckligt med tid och tankekapacitet. Eftersom det för närvarande inte finns några system tillgängliga som kan förutse förarens aktuella arbetsbörda på ett kontinuerligt och tillförlitligt sätt, bör det av säkerhets- och bekvämlighetsskäl enbart vara upp till föraren att bestämma när han eller hon har tid att svara.

Tidskritiska svar är svar som föraren måste avge inom ett kort tidsfönster. Föraren kan kontrollera tempot om det alltid är han eller hon som bestämmer inom vilken tid en inmatning måste göras och hur länge informationen visas.

Undantag:

Om informationen som visas direkt hör samman med den aktuella körsituationen (t.ex. fordonets exakta hastighet, avståndet till nästa avtagsväg – som bestämmer den tid som den visade ruttanvisningen är giltig etc.).

Om systemet hjälper föraren att undkomma fara eller undvika misstag och därför kräver att föraren reagerar inom en viss tidsfrist.

Den andra klickningen, på en inmatningsanordning som kräver en dubbelklickning som en specifik signal, är godtagbar.

Inmatningar från samma manöverorgan som ger olika resultat beroende på hur länge manöverorganet är aktiverat (t.ex. en knapp som hålls intryckt i flera sekunder för att spara en radiokanalinställning) omfattas inte av principen.

Exempel:

Bra: Föraren kan välja att lyssna på inkommande turistinformationsmeddelanden då situationen så tillåter och meddelanden visas inte automatiskt för föraren då de ankommer.

Dåligt: Bekräftelse eller avvisning av ett omdirigeringsförslag från ett navigationssystem som beror på trafikproblem är endast möjlig under några få sekunder innan omdirigeringen startar automatiskt.

Tillämplighet:

System som tillhandahåller information som inte direkt hänför sig till den omedelbara körsituationen. (Jämför med undantagen under förklaringen.)

Verifiering/tillämpliga metoder:

Inspektion för att avgöra om föraren kan kommunicera med systemet i sin egen takt, dvs. kan föraren själv bestämma när en inmatning skall ske och hur länge informationen visas?

Resultat = ja/nej.

Referenser:

Inga ytterligare referenser.

4.3.4.5.   Samspel med displayer, indikatorer och manöverorgan – princip V

Systemets manöverorgan skall vara utformade på ett sådant sätt att de kan kontrolleras utan att själva körningen påverkas negativt.

Förklaring:

Denna princip rör förhållandet mellan manöverorganen för själva körningen och systemets manöverorgan för att undvika en oavsiktlig störning av manövreringen. Detta innebär att placeringen, kinematiken, kraften för att manövrera och rörelsebanan för ett systems manöverorgan skall konstrueras på ett sådant sätt att dess manövrering varken hindrar en avsedd eller underlättar en oavsiktlig manövrering av ett primärt manövreringsorgan.

Exempel:

Bra: De manöverorgan som används mest för systemet är placerade så att de kan nås från rattkransen.

Dåligt: Ett vridreglage med en axel som är gemensam med rattens kräver en sådan kraft att manövrera att det finns risk för en ändring av rattutslaget.

Tillämplighet:

Alla system som är avsedda att användas under körning, särskilt flyttbar utrustning och eftermarknadssystem.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifiering genom inspektion för att avgöra om manövreringen av systemet påverkar manövreringen av de primära manöverorganen som krävs för körningen och kan leda till en oavsiktlig påverkan på fordonets rörelse.

Resultat = ja/nej.

Referenser:

ISO 4040 (2001): Road vehicles – Location of hand controls, indicators and tell-tales

4.3.4.6.   Samspel med displayer, indikatorer och manöverorgan – princip VI

Föraren måste kunna reglera volymen på ljudinformationen om det finns risk för distraktion.

Förklaring:

Med kontroll över ljudinformation menas att föraren kan reglera volymen och dämpa ljudet till en nivå som praktiskt taget inte kan uppfattas.

Med distraktion menas att förarens uppmärksamhet fångas av stimuli som kan uppkomma från information som inte är relevant för körningen, eller från information som är relevant för körningen som presenteras på ett sådant sätt att stimulin drar till sig föraren uppmärksamhet mer än nödvändigt. Denna oönskade påverkan på förarens uppmärksamhet kan orsakas av frekvensen, varaktigheten, intensiteten hos stimulin och mer allmänt genom att den är irrelevant för körningen och i sin tur kan orsaka irritation.

Eftersom viktig information kan behöva överföras till föraren medan ljudet är avstängt eller då volymen är nedskruvad till en icke hörbar nivå kan systemet tillhandahålla icke auditiv information om systemets tillstånd.

Exempel:

Bra: Föraren kan reglera den akustiska signalen för ”inkommande telefonsamtal” och välja ett läge där endast en visuell signal visas.

Dåligt: Ett inaktuellt trafikmeddelande upprepas flera gånger och kan inte stängas av.

Tillämplighet:

Alla system som tillhandahåller ljudinformation som inte är säkerhetsrelaterad. System som tillhandahåller varningar som rör körningen är undantagna.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Inspektion för att avgöra om systemets auditiva information kan slås på och stängas av eller om volymen kan regleras av föraren så att ljudet praktiskt taget är avstängt.

Resultat = ja/nej.

Referenser:

ISO 15006 (2004): Road vehicles – Ergonomic aspects of transport information and control systems – Specifications and compliance procedures for in-vehicle auditory presentation

4.3.4.7.   Samspel med displayer, indikatorer och manöverorgan – princip VII

Reaktionen från systemet (t.ex. meddelanden eller bekräftelse) skall ske utan fördröjning och vara klar och tydlig.

Förklaring:

Reaktionen från systemet avser två nivåer:

Nivån för återkoppling om att ett manöverorgan har aktiverats, t.ex. ändrat knappläge, ljudsignal.

Dialognivån, som är systemets reaktion på förarens inmatning, t.ex. rekommenderad färdväg.

Systemets reaktion är utan fördröjning om den uppfattas som nästan ögonblicklig. När det gäller tidtagningen för återkopplingen av manöverorganens aktivering skall denna ske från det ögonblick då systemet tar emot en inmatning från föraren. När det gäller tidtagningen för reaktionen på dialognivå (som antingen kan vara den begärda informationen eller en indikering om att bearbetning pågår) skall denna ske från den tidpunkt då föraren avslutar sin inmatning.

I de fall då systemet behöver en längre bearbetningstid bör någon typ av signal visas för att informera föraren om att systemet har tagit emot inmatningen och håller på att förbereda den begärda reaktionen.

Systemets reaktion kan klart uppfattas om det är självklart för föraren att en ändring har skett i systemet och att denna ändring beror på inmatningen.

Ett system som reagerar som föraren förväntar sig bidrar till tillförlitligheten för samspelet mellan förare och system. Varje försenad, tvetydig eller obestämd systemreaktion kan misstolkas, tolkas som ett fel av systemet eller föraren och leda till att föraren upprepar inmatningen.

Osäkerhet om inmatningen är avslutad eller ej gör också föraren mindre uppmärksam på trafiken.

Exempel:

Bra: Ett meddelande ”BEARBETNING PÅGÅR” visas omedelbart efter att en förare har begärt en ändring av området som visas på en karta.

Dåligt: Det senaste RDS-meddelandet som visas på förarens begäran skiljer sig endast från det föregående när det gäller en post: antalet km. Denna post har inte ökat vilket ger upphov till tvivel om huruvida inmatningen har bekräftats av systemet eller ej.

Tillämplighet:

Alla informations- och kommunikationssystem med manuell inmatning.

System som är röststyrda anses för närvarande inte omfattas av denna princip eftersom talets natur och struktur är sådant att pauser mitt i en mening kan vara betydelsefulla. Det finns för närvarande inte tillräckligt med erfarenhet för en korrekt definition av ”tidsmässigt korrekt” när det gäller röststyrda system.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifiering genom mätning av systemets reaktionstid: Systemet skall reagera snabbt på en manuell reglering (inmatning) eller visa ett meddelande om att ”systemet är upptaget”.

Resultat = ja/nej.

Referenser:

Inga ytterligare referenser.

4.3.4.8.   Samspel med displayer, indikatorer och manöverorgan – princip VIII

System som kan visa dynamisk visuell information som inte har någon betydelse för säkerheten skall vara försedda med ett spärrläge så att den informationen inte når föraren.

Förklaring:

Med dynamisk visuell information menas visuell information som förändras som ett resultat av systeminitiering. Med information som inte har betydelse för säkerheten menas information som inte är relevant för att föraren skall kunna undvika eller minska risken för en omedelbar eller hotande riskfylld situation.

Exempel på information som inte har någon betydelse för säkerheten är navigationskartor, fraktdata och uppgifter om fordonsparken, banktjänster.

Eftersom en dynamisk presentation av information som inte har någon betydelse för säkerheten kan leda till en oacceptabel distraktion från körningen skall föraren ha möjlighet att stänga av informationen.

Exempel:

Bra: Föraren kan välja i en meny om dynamisk visuell information som inte har någon betydelse för säkerheten skall visas eller ej.

Dåligt: En navigationskarta som uppdateras varje sekund som inte kan slås av utan att hela navigeringsstödet försvinner.

Tillämplighet:

Informations- och kommunikationssystem som tillhandahåller dynamisk visuell information som inte har någon betydelse för säkerheten.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Inspektion för att avgöra om systemet kan ställas in så att dynamisk visuell information som inte har någon betydelse för säkerheten inte visas för föraren.

Resultat = ja/nej.

Referenser:

Inga ytterligare referenser.

4.3.5.   Principer för systemets funktioner

4.3.5.1.   Systemets funktioner – princip I

Medan fordonet är i rörelse skall visuell information som inte rör körningen och som kraftigt kan störa föraren kunna stängas av eller visas på ett sådant sätt att föraren inte kan se den.

Förklaring:

I denna princip betonas vikten av den visuella modaliteten för säker körning och strävas efter att begränsa visuell information inifrån fordonet som kan distrahera föraren från den primära köruppgiften. Sannolikheten för en betydande distraktion hänför sig till sådana presentationsformer i vilka informationen innehåller en dynamisk och oförutsebar komponent som gör att föraren inte kan tillgodogöra sig all information som presenteras med ett par snabba ögonkast (t.ex. tv, video samt bilder och text som automatiskt ändras).

Ett exempel är bilder och text som automatiskt ändras, vilka innefattar en rad olika former av dynamisk presentation där föraren inte kan bestämma presentationstakten och där all information inte finns tillgänglig på en gång. Alla andra särskilda presentationsformat, t.ex. Internetsidor, bör granskas utifrån dessa exempel. Rullande listor som föraren styr, t.ex. destinationer i ett navigationssystem, omfattas inte av denna princip eftersom föraren alltid kan avbryta och återuppta manövreringen.

Även efter att ett fordon har stannat rekommenderas en tidsfördröjning på ett par sekunder innan någon av de visuella presentationsformer som omfattas av denna princip aktiveras. Detta handlar, åtminstone delvis, om situationen då föraren har delad uppmärksamhet i ryckiga trafiksituationer.

Exempel:

Bra: En tv-skärm som stängs av då fordonet är i rörelse och inte slås på direkt då fordonet stannar.

Dåligt: Ett underhållningssystem för passagerare som föraren kan se medan fordonet är i rörelse.

Tillämplighet:

Denna princip hänför sig endast till sådan visuell information som inte hänger samman med körning. Den gäller därför inte icke-visuell information, såsom toninformation eller verbal information, eller visuell information som hör samman med körningen.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifiering genom inspektion för att avgöra om information som inte är avsedd att kunna ses av föraren medan fordonet är i rörelse visas eller kan ses av föraren.

Resultat = ja/nej.

Referenser:

ISO 15005 (2002): Road vehicles – Ergonomic aspects of transport information and control systems – Dialogue Management principles and compliance procedures (2002)

ISO 4513 (2003): Road Vehicle – Visibility, method for establishment of eyellipse for driver's eye location

4.3.5.2.   Systemets funktioner – princip II

Systemets funktioner skall inte negativt påverka de displayer, indikatorer och manöverorgan som krävs för den primära köruppgiften och som har betydelse för trafiksäkerheten.

Förklaring:

Denna princip skall säkerställa att förarens förmåga att ha full kontroll över fordonet inte påverkas (på ett sätt som minskar säkerheten) genom informations- och kommunikationssystemets funktioner under normal drift eller vid fel. Detta innebär att systemet inte får åsidosätta information eller manöverorgan som är relevanta för en säker manövrering av fordonet. I detta sammanhang innebär störning varje påverkan eller interaktion som ändrar befintliga displayers, indikatorers eller manöverorgans prestanda, egenskaper eller funktionssätt.

Skadlig samverkan med displayer, indikatorer och manöverorgan leder till en övergripande försämring av displayernas, indikatorernas och manöverorgans prestanda (jämfört med de avsedda). Exemplen omfattar ändringar av obligatoriska displayer, indikatorer och manöverorgan. Utöver detta skall systemets funktioner inte hindra eller göra andra system verkningslösa som är särskilt avsedda att fungera som säkerhetssystem.

Exempel:

Bra: På en flerfunktionsdisplay visas navigeringsanvisningarna på ett sådant sätt att hastighetsmätaren alltid är lätt att läsa av.

Dåligt: På en flerfunktionsdisplay täcks obligatorisk information över av information som identifierar radiostationerna.

Tillämplighet:

Denna princip hänför sig till system som relativt lätt kan förutses leda till störningar av displayer, indikatorer och manöverorgan.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifiering genom inspektion för att avgöra om systemets funktioner påverkar användningen av displayer, indikatorer och manöverorgan som krävs för den primära köruppgiften.

Resultat = ja/nej.

Referenser:

ISO 4040 (2001): Road vehicles – passenger cars – location of hand controls, indicators and tell-tales

4.3.5.3.   Systemets funktioner – princip III

Systemfunktioner som inte skall användas av föraren under körning skall spärras när fordonet är i rörelse eller, som ett mindre lämpligt alternativ, skall tydliga varningar finnas mot ofrivillig användning.

Förklaring:

Principen skall garantera att tillverkarens avsikt i fråga om användningen av systemet är tydlig, särskilt för föraren. Om denna princip är uppfylld betraktas annan användning av systemet, som inte ingår i den avsedda användningen, som missbruk.

Med ”spärrad” i detta sammanhang menas att den avsedda systemfunktionen inte kan manövreras av föraren under normal användning eller vid sådan felaktig användning som rimligen kan förutses. I detta sammanhang vore det inte rimligt för en tillverkare att förutse att en förare vidtar några sofistikerade tekniska åtgärder för att omintetgöra tillverkarens avsikter. Tillverkarens motiv kan baseras på tillämpliga bestämmelser eller egen bedömning.

En tydlig varning ger information eller råd om negativa konsekvenser av en situation eller åtgärd som är tillräckligt detaljerade. Varningen skall vara tillgänglig på ett sådant sätt eller i en sådan form att föraren snabbt kan uppfatta den. Det kan vara skriftlig information eller en automatisk visning i systemet. Förare med sunt förnuft skall inte behöva tveka om hur tillverkaren har tänkt sig att systemet skall användas efter att ha tagit del av den tydliga varningen.

Det finns en rad olika sätt att framföra varningar. Ett alternativ är en varning som visas kontinuerligt. Om varningen inte visas kontinuerligt bör den finnas kvar under så lång tid att föraren har möjlighet att lägga märke till den. En lämplig lösning är att föraren måste bekräfta varningen genom att trycka på en knapp.

Exempel:

Bra: Då ett fordon börjar röra sig kommer en Internetsida som föraren tittar på att stängas och ett meddelande med texten ”ej tillgänglig under körning” visas. Då fordonet stannar helt kan föraren återuppta kommunikationen.

Dåligt: En tv-apparat betecknas som en icke tillgänglig funktion då fordonet är i rörelse, vilket detekteras genom en sensor för handbromsens läge. Sensorn på handbromsen kan inaktiveras genom att föraren drar i handbromsen så att den inte är fullt åtdragen. (Detta är ett exempel på missbruk som rimligen kan förutses. Denna funktion bör därför inte ingå i konstruktionen, alternativt skall tydliga varningar tillhandahållas.)

Tillämplighet:

Principen gäller endast systemfunktioner som enligt tillverkarens avsikter inte skall användas av föraren under körning.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifiering genom inspektion för att säkerställa att systemfunktioner, som inte är tänkta att användas under körning, inte kan nås av föraren medan fordonet är i rörelse (detta är det föredragna alternativet) eller att föraren får en tydlig varning.

Resultat = ja/nej.

Referenser:

ISO 15005 (2002): Road vehicles – Ergonomic aspects of transport information and control systems – Dialogue Management principles and compliance procedures

ISO 17287 (2003): Road vehicles – Ergonomic aspects of transport information and control systems – Procedure for assessing suitability for use while driving

4.3.5.4.   Systemets funktioner – princip IV

Information om aktuell status och information om eventuella fel i systemet som kan påverka säkerheten skall visas för föraren.

Förklaring:

Det kan få konsekvenser för säkerheten i de fall då det finns en avvikelse mellan den verkliga funktionen hos ett system och förarens rimliga förväntningar som baseras på tidigare information eller erfarenhet. Därför måste en statusändring eller ett fel som ändrar systemets prestanda visas för föraren.

Den information som skall presenteras bör utformas så att den lätt kan uppfattas av föraren (dvs. är lätt att förstå och meningsfull) i fråga om konsekvenserna för den aktuella statusen eller ett fel i systemet, särskilt när det gäller fordonets manövrering i förhållande till annan trafik och väginfrastrukturen.

Exempel:

Bra: Ett system för rådgivande hastighetsanvisning i fordonet informerar föraren om att systemet inte kan tillhandahålla dynamisk information, i stället för att fortsätta visa den rådande landsvägshastigheten då föraren redan har kört in i ett tättbebyggt område.

Dåligt: Ett system för ruttanvisningar visar meddelandet ”felaktigt inmatningsläge 31” före varje anvisning om att det är dags att svänga. Föraren har svårt att förstå konsekvenserna av detta meddelande.

Tillämplighet:

Principen gäller endast information om status och fel i informations- och kommunikationssystem som troligen påverkar säkerheten.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifiering genom inspektion för att avgöra om informationen presenteras för föraren på ett lämpligt sätt när det gäller status och fel i systemet som troligen påverkar säkerheten.

Resultat = ja/nej.

Referenser:

ISO 15008 (2003): Road vehicles – Ergonomic aspects of transport information and control systems – Specifications and compliance procedures for in-vehicle visual presentation

ISO 15005 (2002): Road vehicles – Ergonomic aspects of transport information and control systems – Dialogue Management principles and compliance procedures

4.3.6.   Information om systemet

4.3.6.1.   Information om systemet – princip I

Systemet skall vara försett med lämpliga installations-, underhålls- och användarinstruktioner.

Förklaring:

Målsättningen med denna princip är att se till att instruktioner finns tillgängliga för så många förare som möjligt så att de lätt kan få kännedom om systemets möjligheter och begränsningar, användningskontext, korrekt installation och underhåll. En förare skall sällan behöva söka information utöver den som finns i instruktionerna.

Med lämpliga instruktioner menas sådana som är tillräckliga för föraren och som tillverkaren rimligen kan förutse behovet av. Detta kommer att vara beroende av vad systemet är tänkt att användas för (funktionalitet, sammanhang etc.). En indikation på lämplighet är textens eller figurernas storlek och kvalitet. Exempelvis får texten inte vara suddig eller ha ett teckensnitt som är för litet eller svårt att läsa. När det gäller skriftliga instruktioner hänför sig ”lämplig” till det fysiska presentationsmediet. Exempelvis skall tryckt material vara på papper (eller annat material) med en rimlig hållbarhet och trycket skall vara permanent på materialet. Instruktioner som bara finns på förpackningsmaterial anses inte lämpliga eftersom förpackningen sannolikt kastas i stället för att lämnas över till senare ägare. I de fall då instruktionerna endast är tillgängliga i form av ”hjälpfunktioner” skall dessa utformas på ett sådant sätt att de kan användas utan att något skriftligt material behöver läsas innan de tas i bruk.

Exempel:

Bra: En handbok med text och illustrationer i fyrfärgstryck av god kvalitet på A5-papper som passar i handskfacket.

Dåligt: Inga instruktioner, knapphändiga instruktioner som endast finns på förpackningsmaterialet, instruktioner på papper av dålig kvalitet, instruktioner i ett format som är så litet att de lätt kan slarvas bort.

Tillämplighet:

Denna princip gäller systeminstruktioner i alla former.

Principen hänför sig till systeminstruktioner som är avsedda för föraren, inte en verkstadshandbok som kan behövas i en bilverkstad eller i andra underhållsinrättningar.

Principen gäller alla aspekter av systemen för vilka tillverkaren rimligen kan förväntas förutse att föraren kommer att behöva information någon gång under systemets förväntade livstid. Principen gäller inte aspekter av systemen som tillverkaren särskilt anger inte är tänkta att användas under körning.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifiering kräver bedömning som särskilt tar hänsyn till systemets funktionalitet och de tänkta användargrupperna.

4.3.6.2.   Information om systemet – princip II

Systeminstruktionerna skall vara korrekta och lättfattliga.

Förklaring:

Att utforma användarinstruktioner är en användargränssnittsfråga i sig. Det är vanligt att förare ignorerar instruktioner och detta förstärks om instruktionerna är dåligt utformade. Principen skall främja en hög acceptans av instruktionerna hos förarna.

Instruktioner skall vara korrekta rent faktamässigt när det gäller alla viktiga aspekter. Varje del av instruktionerna (text, figurer, funktionsbeskrivning etc.) skall vara korrekt för det system som den gäller.

Vad som menas med lättfattlig beror på det system som skall beskrivas och varierar med systemets komplexitet och funktionalitet. Instruktionerna skall vara entydiga och lätta att förstå, om möjligt av alla medlemmar i den tilltänkta användargruppen (t.ex. text i ”klarspråk”). Instruktionerna skall inte vara alltför tekniska och språket skall vara användarorienterat. Det är viktigt att instruktionerna är enkla även om systemet är komplicerat.

Exempel:

Bra: Bra exempel kan förväntas ha några av följande egenskaper: en bra presenterad handbok med faktamässigt korrekta texter och figurer, innehållsförteckning, sidnumrering, bra användning av färger, skriven i klarspråk med vanliga ord. Bra sakregister. Användning av olika teckensnitt, kursiv stil, fetstil, understrykningar etc. för att särskilja olika delar av texten.

Dåligt: Instruktioner som gäller en tidigare modell med andra funktioner och manöverorgan.

Tillämplighet:

Denna princip gäller systeminstruktioner i alla former.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Bedömningen av riktigheten är en fråga om jämförelse mellan det verkliga systemet och systemets instruktioner. Bedömningen av enkelhet handlar om att ta hänsyn till förarens kunskap och förväntningar.

En systeminstruktion kan överensstämma med denna princip även om det finns småfel så länge dessa är oviktiga och inte alltför många.

Verifieringen kräver bedömning.

4.3.6.3.   Information om systemet – princip III

Systeminstruktionerna skall vara skrivna på ett sådant språk och ha en sådan form att de lätt kan förstås av föraren.

Förklaring:

Målsättningen med denna princip är att se till att instruktionerna används av så många förare som möjligt och att föraren har kännedom om systemets möjligheter och begränsningar, användningskontext etc.

Det kan finnas olika former av instruktioner som kan presenteras på olika sätt: Auditiva instruktioner kan ges i muntlig form eller presenteras med hjälp av ljud eller så kallade earcons (musiksnuttar). Visuellt presenterad information omfattar figurer, fotografier, framhävning av nästa element, programmerade handledningar etc.

Muntliga instruktioner och skriftliga instruktioner (antingen tryckta eller inom ett system) kan finnas på ett eller flera språk (t.ex. engelska, finska).

Enligt principen skall hänsyn tas till den avsedda och troligaste förargruppen då instruktionerna tas fram och att de utformas på ett sådant sätt att de rimligen kan förväntas förstås och användas av så många förare som möjligt.

Tillverkarna skall ta hänsyn till förargruppen och systemets troliga och avsedda användning liksom modersmål och andra språk som talas och skrivs. Publicerad statistik över språkkunskaper per land kan användas som referens. Åtminstone det största språket i det land som systemet marknadsförs i skall beaktas. Figurer ger ofta ytterligare överskådlighet. Då sådana används bör de följa erkända modeller och konventioner för den avsedda gruppen.

Exempel:

Bra: För ett system som marknadsförs i Sverige är instruktionerna formulerade på lättförståelig svenska och innehåller hjälp i bildform där det behövs.

Dåligt: Skrivna instruktioner (utan figurer eller fotografier) som är maskinöversatta från japanska (utan redigering) för ett system som skall marknadsföras på den europeiska marknaden.

Tillämplighet:

Denna princip gäller instruktioner i alla former.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifiering kräver bedömning som tar hänsyn till systemets funktionalitet och de tänkta användargrupperna.

4.3.6.4.   Information om systemet – princip IV

Av instruktionerna skall det klart framgå vilka funktioner i systemet som är avsedda att användas av föraren under körning och vilka som inte skall användas under körning.

Förklaring:

Instruktioner som överensstämmer med denna princip ger föraren möjlighet till full kännedom om hur tillverkaren har tänkt sig att systemet skall användas och klargör ansvarsområdena i det fall då föraren använder systemet på ett sätt som inte avses av tillverkaren. Funktioner som tillverkaren absolut inte har tänkt skall användas av föraren under körning skall uttryckligen anges som sådana, oberoende av om de är inaktiverade då fordonet är i rörelse eller ej.

Efter att ha tagit del av instruktionerna skall det inte råda några tvivel för förare med sunt förnuft om vilka funktioner i systemet som är konstruerade för användning av föraren under körning (dvs. systemets avsedda användning). Förarna skall heller inte vara osäkra på vilka funktioner som inte är konstruerade för användning under körning.

En särskild rekommendation är att om föraren måste sätta på sig någon utrustning innan han eller hon kan använda ett handsfreekommunikationssystem, skall föraren instrueras om detta medan fordonet fortfarande står stilla.

Exempel:

Bra: Instruktioner till en mobiltelefon i vilka det står att handenheten inte är avsedd att användas då fordonet är i rörelse (och att handenheten inaktiveras och byter till handsfree-mikrofon/-högtalare när fordonet är i rörelse).

Dåligt: Ett funktionsspäckat informations- och kommunikationssystem för föraren som även kan användas av en passagerare, eller av föraren när fordonet står stilla, men där det inte framgår av instruktionerna vilka av funktionerna som är avsedda att användas av föraren under körning.

Tillämplighet:

Denna princip gäller instruktioner i alla former.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifiering sker genom inspektion.

Resultat = ja/nej.

4.3.6.5.   Information om systemet – princip V

Produktinformationen skall vara utformad så att den på ett korrekt sätt beskriver hur systemet fungerar.

Förklaring:

Målsättningen med denna princip är att främja bra utformning av all produktinformation och att hjälpa potentiella eller nuvarande användare av systemet att förstå systemets fördelar och begränsningar.

All produktinformation skall vara faktamässigt korrekt och presenteras tydligt utan någon tvetydighet. Informationen behöver inte vara heltäckande för att vara korrekt.

Med funktionalitet menas vad systemet gör och, underförstått, de fördelar som funktionaliteten ger föraren. Funktionaliteten skall skilja mellan det som är konstruerat för att användas av föraren under körningen och det som inte är det, dvs. informationen skall inte göra gällande eller antyda att en funktion som inte är konstruerad för att användas under körning kan användas på ett sådant sätt. Av produktinformationen skall klart framgå om ytterligare programvara eller hårdvara krävs (utöver det som gäller basmodellen) för någon särskild funktionalitet.

Denna princip stämmer också överens med kraven i konsumentskyddet, EG-förordningar och gällande marknadsföringspraxis. All produktinformation skall överensstämma med rapporten om reklam.

Exempel:

Bra: Ett kommunikationssystem som inte är konstruerat för att spara telefonnummer under körning visar ett meddelande om att ”Förlagrade nummer kan väljas med en enda knapp”.

Dåligt: Samma kommunikationssystem visar meddelandet ”Telefonnummer kan sparas för senare användning” bredvid en bild på en förare och ett fordon i rörelse. Denna association antyder att nummerlagringen är konstruerad för användning under körning.

Tillämplighet:

Principen hänför sig till produktinformation som är avsedd för föraren, inte en verkstadshandbok som kan behövas i en bilverkstad eller i andra underhållsinrättningar.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifiering kräver bedömning som tar hänsyn till systemets funktionalitet och de tänkta användargrupperna.

Referenser:

Reklam som hör samman med trafiksäkerhet. Slutrapport VII/671/1995, högnivågruppen bestående av företrädare för medlemsstaternas regeringar.

4.3.6.6.   Information om systemet – princip VI

Av produktinformationen skall det klart framgå om det krävs specialkunskaper för att använda systemet så som tillverkaren har tänkt sig eller om produkten är olämplig för vissa användare.

Förklaring:

Syftet med principen är att se till att det klart framgår för potentiella och faktiska användare av systemet vilken användargrupp som tillverkaren har tänkt sig skall använda systemet. Det förutsätts vanligen att ett system kan användas av alla förare. Ibland kan det dock krävas grundutbildning, exempelvis för system som är avsedda för yrkesmässig användning av specialister. Det krävs visserligen att alla förare har en minsta synskärpa (på långt avstånd), men andra funktioner hos förarna kan variera avsevärt – hit hör bl.a. de funktioner som förare med särskilda behov har.

Denna princip är också utformad för att uppmuntra överensstämmelse med kraven i konsumentskyddet, EG-förordningar och gällande marknadsföringspraxis.

Med produktinformation menas all information som föraren har tillgång till om systemet. Den omfattar systeminstruktioner, tekniska specifikationer, reklammaterial, förpackning etc. Fullständiga verkstadshandböcker och tekniska manualer omfattas inte av principen.

Behovet av specialkunskaper och om systemet är olämpligt för särskilda användargrupper är frågor som tillverkarna själva definierar. Om det enligt tillverkaren finns krav på specialkunskap eller behov av grundutbildning måste detta framgå tydligt av produktinformationen. På samma sätt måste eventuella restriktioner för användningen enligt tillverkaren beskrivas i produktinformationen.

Exempel:

Bra: Av produktinformationen framgår det klart att ruttanvisningarna enbart är muntliga och att systemet därför inte är lämpligt för förare med en hörselnedsättning.

Dåligt: Ett röststyrningssystem fungerar endast tillförlitligt med djupa mansröster, men denna begränsning framgår inte klart av produktinformationen.

Tillämplighet:

Principen hänför sig till produktinformation som är avsedd för föraren, inte en verkstadshandbok som kan behövas i en bilverkstad eller i andra underhållsinrättningar.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifiering sker genom inspektion.

Resultat = ja/nej.

4.3.6.7.   Information om systemet – princip VII

Bilder av systemet (t.ex. beskrivningar, fotografier och skisser) skall inte framkalla orealistiska förväntningar från användarens sida eller uppmuntra till användning som kan vara farlig eller olaglig.

Förklaring:

Målsättningen med denna princip är att hjälpa föraren att få en förståelse för systemets funktioner, fördelar och begränsningar före (och under) användning. Den skall också främja trafiksäkerheten och beaktandet av trafikregler och normer när det gäller användning av vägar och fordon liksom krav enligt konsumentskyddet, EG-förordningar och gällande marknadsföringspraxis.

Med orealistiska förväntningar menas förväntningar som potentiella användare med sunt förnuft (baserat på deras kunskap och erfarenhet och tillgänglig produktinformation) har som är falska, ofullständiga, alltför höga eller alltför allmänna.

Farlig användning omfattar en rad beteenden men innefattar alla beteenden som står i konflikt med trafiklagstiftningen i de medlemsstater inom EG som systemet används i.

Exempel:

Bra: Fotografier av systemet när det används som det är tänkt enligt tillverkaren och där alla relevanta normer och förordningar följs.

Dåligt: Ett fotografi som visar en bärbar telefon som används under körning.

Tillämplighet:

Principen gäller alla bilder av systemets användning, däribland de som tillverkaren tillhandahåller i instruktionsmanualer (figurer etc.) fotografier, filmer, datoranimationer, ljudklipp och alla former av produktinformation eller marknadsföring som användare eller potentiella användare av systemet kan komma i kontakt med.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Verifiering kräver bedömning som tar hänsyn till systemets funktionalitet och de tänkta användargrupperna.

5.   REKOMMENDATIONER FÖR SÄKER ANVÄNDNING

5.1.   Berörda parter inom systemanvändningen

Föraren kan få stöd för säker hantering av system i fordon under körning på följande sätt:

Genom att den individuella systemutformningen görs så bra som möjlig (installation, presentation av information, användargränssnitt, systembeteende, användardokumentation).

Andra aspekter i fråga om användningskontexten görs så tillmötesgående som möjligt. Dessa aspekter om användningskontexten som inte rör systemets konstruktion kan man kalla för ”människa-maskin-miljö”.

På samma sätt som principerna i ESoP 2006 har tagits fram för att informera och påverka de organisationer som ansvarar för (eller bidrar till) systemutformning och konstruktion har användningsrekommendationerna här i rekommendationerna för säker användning tagits fram för att informera och påverka de organisationer som ansvarar för (eller bidrar till) människa-maskin-miljön för systemanvändningen. Denna miljö omfattar följande:

Den kombinerade användningen av system för att genomföra en uppgift.

Förarens kunskap och färdighet (i fråga om systemet och uppgifterna).

Köruppgiften/körsituationen.

Den sociala miljön (inklusive tidspress).

För yrkeschaufförer omfattar denna miljö även följande:

Uppgifter som krävs som en del av arbetet (utöver köruppgiften).

Företagsinstruktioner och rutiner.

Principer presenteras som är relevanta för arbetsgivare, försäljningsstället, fordonsuthyrare och förarna själva.

5.2.   Rekommendationer

5.2.1.   Rekommendationer om påverkan på användningen

5.2.1.1.   Påverkan på användningen – rekommendation I

Arbetsgivarna skall se till att alla informationssystem i fordon underhålls i enlighet med tillverkarens instruktioner.

Förklaring:

Det förutsätts att den produktansvariga organisationen, i enlighet med ESoP-principen i 4.3.6.1, tar fram instruktioner om hur informationssystemen skall underhållas (fysiska aspekter, hårdvara, utbytbara delar, programvara och programvaruuppdateringar etc.).

Arbetsgivaren skall se till (genom direkt åtgärd, avtal eller instruktion) att alla rekommenderade underhållsåtgärder utförs. Detta säkerställer att produkten stöder föraren så mycket som möjligt.

Exempel:

Bra: Ruttanvisningssystemets CD med kartor uppdateras regelbundet (t.ex. varje år) enligt rekommendation från tillverkaren.

Dåligt: Arbetsgivaren har inga register över fordonens informationssystem och utför inget underhåll. Som ett resultat blir de digitala kartorna successivt för gamla.

Tillämplighet:

Rekommendationen gäller informations- och kommunikationssystem i fordon som, baserat på den produktansvariga organisationens rekommendationer, kräver underhåll.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Arbetsgivaren skall föra ett permanent register över underhållsåtgärderna. Dessa register skall föras enligt tillverkarens instruktioner.

5.2.1.2.   Påverkan på användningen – rekommendation II

Arbetsgivarens rutiner och incitamentprogram skall inte orsaka eller främja missbruk av systemet. Det skall finnas en klar skillnad mellan system eller funktioner som är avsedda (av arbetsgivaren) att användas under körning och de som inte är det.

Förklaring:

Arbetsgivarna förväntas ha rutiner som rör de anställdas uppträdande. De som rör användning av informations- och kommunikationssystem i fordon skall stödja säkert förarbeteende. Därför bör rutinerna avråda från att lyssna till eller läsa komplex information under körning. De skall inte försätta den anställde i en sådan situation att det krävs att han eller hon fattar affärsbeslut direkt på telefon.

På samma sätt får inte företagets belönings- (stimulans-) eller bestraffningssystem främja missbruk av systemet genom att underförstått främja tidsbesparing genom olämplig användning av systemen under körning.

Arbetsgivaren skall för varje system göra klart, genom särskilda skriftliga instruktioner och rutiner, om ett system (eller ett systems funktioner) kan användas under körning eller om detta inte är tillåtet. Genom detta undanröjs den situation där enskilda förare tar personliga (och ofta inte särskilt välgrundade) beslut om användningen av systemet.

I de fall då flera (icke-integrerade) system finns tillgängliga för förarna, bör restriktioner om användning av flera system dokumenteras (t.ex. använd inte system A samtidigt med system B under körning).

Exempel:

Bra: Företagspolicyn förbjuder all användning av mobiltelefoner under körning.

Dåligt: Företagets belöningssystem är kopplat till antalet leveranser som utförs under en fast tidsperiod och detta främjar användning av ett system som inte är konstruerat för användning under körning.

Tillämplighet:

Rekommendationen gäller i de fall då det finns ett förhållande mellan arbetsgivare och anställd i vilket körningen ingår som en del av arbetsuppgifterna och där arbetsgivaren tillhandahåller informationssystemen.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Förarna har tillgång till tydliga, fasta instruktioner med uppgifter om de system eller systemfunktioner som inte får användas samtidigt under körning.

Arbetsgivaren kontrollerar regelbundet den anställdes kunskaper om och förståelse för företagets rutiner och vilka funktioner eller system som inte får användas under körning.

5.2.1.3.   Påverkan på användningen – rekommendation III

Förarna skall få tillräcklig utbildning om alla system i fordon som arbetsgivaren kräver att förarna använder under körning. Arbetsgivarna skall se till att de anställda kan använda systemen utan att utgöra en trafikfara för vare sig själv eller andra.

Förklaring:

Rekommendationen kräver att arbetsgivarna identifierar vilka informationssystem som deras anställda behöver använda och tillhandahåller utbildning så att rekommendationer om säker användning förklaras i sin helhet för dem. Den kräver viss bedömning för att konstatera om varje anställd, i praktiken, kan utföra två uppgifter samtidigt, nämligen att använda systemet och köra på ett säkert sätt.

Behovet av denna rekommendation kommer av att den fysiska och kognitiva förmågan hos förarna är olika och av behovet att på individuell basis bedöma om förarna är kapabla att utföra det arbete som krävs. Uppgiften i det här fallet handlar om att köra och samtidigt använda ett informations- och kommunikationssystem. Motivet för detta är att utbildning förbättrar prestationsförmåga och säkerhet.

I de fall då flera (icke-integrerade) system är berörda skall utbildningen och dokumentationen beskriva hur uppgifterna kan utföras med flera system. Utbildning om individuella system är inte en fullständig lösning.

Lägg märke till att det alltid kommer att förväntas att förarens huvuduppgift är att köra säkert (enligt kravet i Förenta nationernas konvention om vägtrafik, Wien 1968) och att förarna därför kan behöva överge eller tillfälligt upphöra att använda informations- och kommunikationssystem i fordon om de yttre omständigheterna så kräver.

Det finns en relevant EG-rättsakt:

Rådets förordning (EEG) nr 3820/85 (om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter) – senast ändrad den 15 juli 2003 genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/59/EG om grundläggande kompetens och fortbildning för förare av vissa vägfordon för gods- eller persontransport.

Exempel:

Bra: Arbetsgivaren har ett löpande kontroll- och bedömningsprogram som omfattar att expertutvärderare observerar körförmågan samtidigt som informationssystemet används. Det kräver också återkoppling från förarna.

Dåligt: Arbetsgivaren hävdar att ett system kan (eller skall) användas under körning men kontrollerar inte på något sätt hur detta inverkar på körförmågan och säkerheten.

Tillämplighet:

Rekommendationen gäller i de fall det finns ett förhållande mellan arbetsgivare och anställd i vilket körningen ingår som en del av arbetsuppgifterna och där de informationssystem som arbetsgivaren tillhandahåller behöver användas under körning eller kan användas under körning enligt arbetsgivarens rutiner.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Arbetsgivaren identifierar de system som förarna behöver använda som en del av arbetsuppgifterna.

Förarna utbildas i systemanvändning.

Arbetsgivaren kontrollerar regelbundet den anställdes kunskap om och förståelse för hur systemet skall handhas och dess funktioner.

Arbetsgivaren kontrollerar regelbundet att den anställde kan använda systemet på ett säkert sätt under körning.

5.2.1.4.   Påverkan på användningen – rekommendation IV

Arbetsgivaren skall se till att ett exemplar av tillverkarens användningsinstruktioner finns tillgängligt i varje fordon som är utrustat med systemet.

Förklaring:

Eftersom vissa informations- och kommunikationssystem har många funktioner och vissa funktioner sällan används uppstår det ofta situationer då en förare behöver läsa några instruktioner för att kunna utföra en uppgift. Utan instruktioner kan föraren bli irriterad på eller distraherad av systemet eller oförmögen att utföra sin uppgift.

Rekommendationen kräver att arbetsgivaren säkerställer att det finns användarinstruktioner tillgängliga och att det finns ett exemplar i varje fordon som används av de anställda.

I de fall då flera (icke-integrerade) system är berörda skall utbildningen och dokumentationen beskriva hur uppgifterna kan utföras med flera system. En instruktionsmanual per system är inte en fullständig lösning.

Exempel:

Bra: Telefontillverkaren tillhandahåller användarinstruktioner och arbetsgivaren placerar ett exemplar i varje fordon och kontrollerar regelbundet att det finns kvar.

Dåligt: Ingen användarmanual tillhandahålls eller det finns ingen rutin som säkerställer att ett exemplar finns tillgängligt i varje fordon som är utrustat med systemet.

Tillämplighet:

Rekommendationen gäller i de fall då det finns ett förhållande mellan arbetsgivare och anställd i vilket körningen ingår som en del av arbetsuppgifterna och där arbetsgivaren tillhandahåller informationssystemen.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Testet består av att kontrollera att de korrekta användarinstruktionerna finns i varje relevant fordon.

Verifiering sker genom inspektion.

Resultat = ja/nej.

5.2.1.5.   Påverkan på användningen – rekommendation V

Försäljningsställets marknadsföring (t.ex. reklam) skall inte uppmuntra till farlig användning.

Förklaring:

Denna rekommendation är avsedd att hjälpa föraren att få en förståelse för systemets funktioner, fördelar och begränsningar före (och under) användning och att främja trafiksäkerheten. Den är också utformad för att uppmuntra överensstämmelse med kraven i konsumentskyddet, EG-förordningar och gällande marknadsföringspraxis.

Reklammaterial omfattar sådant som tillhandahålls av försäljningsstället i instruktionsmanualer (figurer etc.) fotografier, filmer, datoranimationer, ljudklipp och alla former av produktinformation eller marknadsföring som användare eller potentiella användare av systemet kan komma i kontakt med.

Med farlig användning menas allt som strider mot dessa rekommendationer eller med praxis för säker körning.

Exempel:

Bra: Fotografier av systemet när det används som det är tänkt enligt tillverkaren och där alla relevanta normer och förordningar följs.

Dåligt: Ett fotografi som visar en bärbar telefon som används under körning.

Tillämplighet:

Rekommendationen gäller all produktrelaterad information som tillhandahålls av försäljningsstället för alla informations- och kommunikationssystem i fordon.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Testet överensstämmer med marknadsföringspraxis.

Verifiering sker genom inspektion.

Resultat = ja/nej.

5.2.1.6.   Påverkan på användningen – rekommendation VI

Information från försäljningsstället skall informera köpare av fordon om säkerhetsfrågor som hör samman med informationssystem i fordon.

Förklaring:

En förare påverkas i hur han eller hon använder informations- och kommunikationssystem i fordon beroende på hans eller hennes kunskap om systemet och hur han eller hon uppfattar riskerna med användningen. För att främja en riskmedveten körning och därmed bidra till säkerheten måste föraren vara väl informerad om de system som han eller hon använder.

Utöver användarens erfarenhet och tillverkarens användarinstruktioner skall föraren kunna få information från försäljningsstället.

Därför krävs i denna rekommendation att lämplig information finns tillgänglig och/eller att försäljningsställets personal har tillräcklig kunskap för att kunna informera köparen om säkerhetsfrågor.

Exempel:

Bra: På försäljningsstället har all personal som har kundkontakt grundläggande kunskap om säker användning av informations- och kommunikationssystem. Utöver detta har en del av personalen mer djupgående kunskap och kan ge föraren råd om säker hantering.

Dåligt: Ingen på försäljningsstället vet något om informationssystemen, hur de fungerar eller de säkerhetsfrågor som hör samband med användningen av dem. Det finns inte heller någon information tillgänglig för potentiella köpare.

Tillämplighet:

Rekommendationen gäller förstagångsförsäljning av alla informations- och kommunikationssystem i fordon.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Utföra en riskbedömning i fråga om användningen av systemet.

Vid större risker, ta fram lämpligt material till köparna.

Verifiering för att avgöra om rutinerna är tillräckliga kräver bedömning. Tillräckligheten kan också bedömas ur köparens synvinkel.

5.2.1.7.   Påverkan på användningen – rekommendation VII

Företag som hyr ut fordon skall se till att alla informationssystem i fordon underhålls i enlighet med tillverkarens instruktioner.

Förklaring:

Det förutsätts att den produktansvariga organisationen, i enlighet med principen i 6.1, tar fram instruktioner om hur informationssystemen skall underhållas (fysiska frågor, hårdvara, utbytbara delar, programvara och programvaruuppdateringar etc.).

Företaget som hyr ut fordon skall se till (genom direkt åtgärd eller avtal) att alla rekommenderade underhållsåtgärder utförs.

Exempel:

Bra: Ruttanvisningssystemets CD med kartor uppdateras varje år enligt rekommendation från tillverkaren.

Dåligt: Uthyrningsföretaget har inga register över fordonens informationssystem och utför inget underhåll. Som ett resultat blir de digitala kartorna successivt för gamla.

Tillämplighet:

Rekommendationen gäller endast informations- och kommunikationssystem i fordon som, baserat på den produktansvariga organisationens rekommendationer, kräver underhåll.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Testen omfattar följande:

Företaget som hyr ut fordon skall föra ett permanent register över underhållsåtgärderna.

Dessa register skall föras enligt tillverkarens instruktioner.

Verifiering sker genom inspektion.

Resultat = ja/nej.

5.2.1.8.   Påverkan på användningen – rekommendation VIII

Företag som hyr ut fordon skall se till att ett exemplar av tillverkarens användningsinstruktioner finns tillgängligt i varje fordon som är utrustat med systemet.

Förklaring:

Eftersom vissa informations- och kommunikationssystem har många funktioner och vissa funktioner sällan används uppstår det ofta situationer då en förare behöver läsa några instruktioner för att kunna utföra en uppgift. Utan instruktioner kan föraren bli irriterad på eller distraherad av systemet eller oförmögen att utföra sin uppgift.

Rekommendationen kräver att uthyrningsföretaget säkerställer att det finns användarinstruktioner tillgängliga och att det finns ett exemplar i varje fordon som används av kunderna.

Exempel:

Bra: Telefontillverkaren tillhandahåller användarinstruktioner och uthyrningsföretaget placerar ett exemplar i varje fordon och kontrollerar regelbundet att det finns kvar.

Dåligt: Ingen användarmanual tillhandahålls eller det finns ingen rutin som säkerställer att ett exemplar finns tillgängligt i varje fordon som är utrustat med systemet.

Tillämplighet:

Rekommendationen gäller i de fall då det finns ett uthyrningsförhållande och då informationssystemen tillhandahålls med fordonet.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Testet består av att kontrollera att de korrekta användarinstruktionerna finns i varje relevant fordon.

Verifiering sker genom inspektion.

Resultat = ja/nej.

5.2.1.9.   Påverkan på användningen – rekommendation IX

Personal som hyr ut fordon skall ha tillräcklig kunskap om informationssystemen i fordon i de fordon som de hyr ut och skall kunna informera om hur de används på ett säkert sätt.

Förklaring:

En förare påverkas i hur han eller hon använder informations- och kommunikationssystem i fordon beroende på hans eller hennes kunskap om systemet och hur han eller hon uppfattar riskerna med användningen. För att främja en riskmedveten körning och därmed bidra till säkerheten måste föraren vara väl informerad om de system som han eller hon använder.

Utöver användarens erfarenhet och tillverkarens användarinstruktioner skall föraren kunna få information från fordonets uthyrningsställe.

Rekommendationen kräver därför att personalen som hyr ut fordonen har tillräcklig kunskap för att kunna informera den som hyr fordonet om säkerhetsfrågor.

Exempel:

Bra: På uthyrningsstället har all personal som har kundkontakt grundläggande kunskap om säker användning av informations- och kommunikationssystem. Utöver detta har en del av personal mer djupgående kunskap och kan ge föraren råd om säker hantering.

Dåligt: Ingen på utlämningsstället för fordonet vet något om informationssystemen, hur de fungerar eller de säkerhetsfrågor som hör samband med användningen av dem.

Tillämplighet:

Rekommendationen gäller i de fall då det finns ett uthyrningsförhållande och fordonet är utrustat med informations- och kommunikationssystem i fordon.

Verifiering/tillämpliga metoder:

Utföra en riskbedömning i fråga om användningen av systemet.

Vid större risker, ta fram lämpligt material till dem som hyr fordon.

Verifiering för att avgöra om rutinerna är tillräckliga kräver bedömning. Tillräckligheten kan också bedömas utifrån den som hyr.

5.2.2.   Rekommendationer för förare

Enligt Wien-konventionen (1968) måste föraren alltid ha sitt fordon under full kontroll och har följaktligen fullt ansvar för systemanvändningen under körning. Utöver detta kan följande rekommendationer anses främja säker användning av informations- och kommunikationssystem i fordon.

Föraren skall säkerställa att flyttbara system och eftermarknadssystem installeras enligt tillverkarnas instruktioner.

Föraren skall se till att alla informationssystem i fordon underhålls i enlighet med tillverkarens instruktioner.

Föraren ansvarar för de modifieringar som görs av något system. Dessa måste göras enligt tekniska beskrivningar och får inte stå i strid med den information som tillverkaren tillhandahåller.

Föraren skall endast använda utrustning i fordon enligt rekommendationer från tillverkaren. Detta kan kräva en inlärningsperiod eller utbildning.

Föraren skall endast använda informations- och kommunikationssystem under körning om det är säkert att göra så.

Flyttbara system skall inte användas som handhållna enheter eller utan att vara fastsatta i fordonet under körning.

Alla instruktioner som hör samman med utrustning i fordon skall förvaras i fordonet och lämnas över till nästa ägare eller användare av fordonet.

6.   GENOMFÖRANDE AV ESOP 2006 OCH REKOMMENDATIONERNA FÖR SÄKER ANVÄNDNING

6.1.   Parter som berörs av genomförandet av ESoP 2006 och rekommendationerna för säker användning

Följande åtgärder är relevanta för branschen med särskild tonvikt på flyttbar utrustning, för leverantörer av transporttjänster, för åkeriägare och förvaltare av fordonsparker, för marknadsföring från försäljningsställen, för fordonsuthyrningsföretag och för medlemsstaterna.

6.2.   Genomförandeåtgärder

6.2.1.   Genomförandeåtgärder för branschen

Det primära kravet på alla sektorer inom branschen är att de skall vara medvetna om ESoP 2006 och rekommendationerna om säker användning och att de skall ta hänsyn till principerna vid utformning och användning av system i fordon.

ACEA (Europeiska biltillverkarnas sammanslutning) är en huvudorganisation för tillverkare av originalutrustning för fordon som frivilligt har åtagit sig att följa principerna enligt ESoP 1999. ACEA har uppmanats att på liknande sätt stödja ESoP 2006 och säkerställa att de sprids och erkänns inom branschen, inklusive distributionskedjorna.

Andra berörda parter inom branschen är verksamma inom området för flyttbar utrustning och produkter och tjänster som de stöder. Det finns inget enskilt passande branschorgan, men många frågor som specifikt rör utformningen av flyttbar utrustning och dess användning och integrering i fordon kan diskuteras på forumet Nomadic Devices Forum. Detta forum förtjänar ett starkt stöd av hela branschen.

Ett viktigt mål med Nomadic Devices Forum är att uppnå en överenskommelse om definitioner och säkerhetsfrågor:

Ett förtydligande av de rättsliga aspekterna (ansvar och skadeståndsskyldighet) som hör samman med integrering av flyttbar utrustning.

Överenskommelse om en genomförandeplan för ESoP för hela branschen, t.ex. genom frivilliga åtaganden.

Vidtagande av åtgärder för tillhandahållandet av en monteringssats i enlighet med ESoP 2006.

Utformning av utrustning och funktioner som är tänkta att användas under körning i enlighet med ESoP 2006.

Tillhandahållande av tydliga säkerhetsanvisningar för förare i enlighet med ESoP 2006.

Samarbete mellan tillverkare av flyttbar utrustning och fordonstillverkare som leder till smarta gränssnitt.

Branschen uppmuntras att verka för dessa principer på en internationell nivå (relevanta grupper omfattar bland annat JAMA (7), AAM (8), IHRA-ITS (9) och UNECE (10) samt på standardiseringsnivå.

6.2.2.   Genomförandeåtgärder för yrkesmässiga transportföretag

Leverantörer av transporttjänster liksom åkeriägare och förvaltare av fordonsparker uppmanas att se till att alla informationssystem i deras fordon underhålls i enlighet med tillverkarnas instruktioner. Deras rutiner och incitamentprogram skall inte orsaka eller främja missbruk av systemen. Det skall finnas en klar skillnad mellan system eller funktioner som är avsedda (av arbetsgivaren) att användas under körning och de som inte är det.

Vidare skall de se till att de anställda kan använda systemen utan att utgöra en trafikfara för vare sig själv eller andra. Förarna skall få tillräcklig utbildning om alla system i fordon som arbetsgivaren kräver att förarna använder under körning. De skall även se till att ett exemplar av tillverkarens användningsinstruktioner finns tillgängligt i varje fordon som är utrustat med systemet.

6.2.3.   Genomförandeåtgärder gällande marknadsföringsmaterial från försäljningsställen

Försäljningsställets marknadsföring (t.ex. reklam) skall inte uppmuntra till farlig användning.

Information från försäljningsstället skall omfatta information till köpare av fordon om de säkerhetsfrågor som hör samman med informationssystemen i fordon och systemens användning.

6.2.4.   Genomförandeåtgärder för fordonsuthyrningsföretag

Fordonsuthyrningsföretag skall se till att alla informations- och kommunikationssystem i deras fordon underhålls i enlighet med tillverkarnas instruktioner.

De skall se till att ett exemplar av respektive tillverkares användningsinstruktioner finns tillgängligt i varje fordon som är utrustat med systemet.

Personal som hyr ut fordon skall ha tillräcklig kunskap om informationssystem i fordon i de fordon som de hyr ut och skall kunna informera om hur de används på ett säkert sätt.

6.2.5.   Genomförandeåtgärder för medlemsstaterna

Medlemsstaterna skall aktivt stödja dessa principer, uppmuntra berörda parter att följa dem, om möjligt genom ett skriftligt avtal, och övervaka att principerna följs. De skall se till att ESoP sprids på ett effektivt sätt, är känt och används av konstruktörer, installatörer, tillverkare, återförsäljare, uthyrningsföretag och förvaltare av fordonsparker på nationell och lokal nivå.

De skall förse förarna med allmän information om säker användning av informations- och kommunikationssystem i fordon, t.ex. genom säkerhetskampanjer.

De skall uppmuntra leverantörer av eftermarknadssystem och flyttbar utrustning till frivilliga åtaganden om att följa ESoP och stödja tillhandahållandet av konsumentinformation om säkerhetskonsekvenser och användbarhet för informations- och kommunikationssystem i fordon (t.ex. genom konsumentorganisationer, motorklubbar, körskolor, EuroNCAP etc.).

De skall se till att regelbundet uppdaterad information finns tillgänglig om definitionen av och dynamiken hos marknaden för eftermarknadssystem och flyttbar utrustning så att de håller sig informerade om marknads- och teknikutvecklingen och så att kommissionen kan informeras om marknadsutvecklingen.

De skall se till att deras datainsamling är tillräckligt detaljerad för att möjliggöra vidare utvärdering och övervakning av säkerhetskonsekvenserna för informations- och kommunikationssystem i fordon, särskilt när det gäller eftermarknadssystem och flyttbar utrustning.

Vidare skall de vidta lämpliga åtgärder (dvs. lagstiftningsåtgärder, genomförandeåtgärder) för att säkerställa en säker montering av eftermarknadssystem och flyttbar utrustning.

De skall fortsätta att aktivt verkställa gällande arbetarskyddslagstiftning om yrkesmässig körning.

De skall vidta de åtgärder som de anser är lämpliga för att säkerställa att förarnas användning av flyttbar utrustning under körning inte äventyrar trafiksäkerheten och särskilt identifiera och vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att förare oavsiktligt eller på ett felaktigt sätt använder visuella underhållningssystem under körningen (t.ex. filmer, tv, tv-spel).

7.   ORDLISTA

ADAS (Advanced Driver Assistance Systems): System som är avsedda att stödja körningen på fordonsmanövreringsnivå genom att tillhandahålla specifik information, varningar, stöd eller åtgärder som innebär att föraren omedelbart måste handla.

Eftermarknadssystem: System som monteras i ett fordon efter, inte under, tillverkningen av fordonet.

Användningskontext: Användare, uppgift, utrustning (maskinvara, programvara och material) samt den fysiska och sociala miljön som en produkt används i (ISO 9241-11, 1998).

Distraktion: Uppmärksamhet på en aktivitet som inte hör samman med körningen, som typiskt påverkar körförmågan negativt.

Display, indikator: Utrustning som kan presentera information till föraren.

Exempel: Visuella displayer (såsom LCD-skärmar), auditiva indikatorer (såsom toner) och taktila indikatorer (såsom vibrationer i pedalerna).

Körning: Utförandet av den primära köruppgiften och sekundära uppgifter som hör samman med eller stöder den primära köruppgiften.

Arbetsgivare: Person eller organisation som har ett avtal med en anställd.

OBS: Dessa principer gäller arbetsgivare med anställda i vilkas arbetsuppgifter det bland annat ingår att framföra fordon.

Exempel: Förvaltare av fordonsparker, taxiföretag, budfirmor, räddningstjänstföretag.

Handsfree: Inget behov av att hela tiden hålla någon systemkomponent med handen.

Information som hänför sig till körningen: Information om aspekter hos fordonet som är obligatoriska eller som hänför sig till säkerhet eller som hänför sig till väg- och trafikmiljön och förarrelaterade infrastrukturtjänster.

Obs: Informationen presenteras med hjälp av en display eller indikator, t.ex. en visuell eller auditiv indikator.

Exempel: Däcks- och bromsparametrar, avståndet till andra fordon, ruttanvisningar, trafikstockningsinformation, halkvarning, hastighetsgränser, parkeringsinformation.

Exempel på information som inte hänför sig till körning är nyheter, underhållning och reklam.

Informations- och kommunikationssystem i fordon: Förser föraren med information eller kommunikation som antingen inte hör samman med körningen (t.ex. nyheter, musik) eller hänför sig till körningen men som inte är relevant för den omedelbara, tidskritiska manövreringen (t.ex. trafikmeddelanden, navigationskartor, ruttanvisningar).

Installation: Montering av system och undersystem i fordonet, inklusive installation av programvara.

Obs: System som är komplett förinstallerade kräver inte dessa åtgärder.

Underhåll: Åtgärd(er) för att förbättra eller upprätthålla driften av en produkt.

Obs: Dammtorkning och rengöring (som kan gälla annan utrustning i fordonet) ingår inte i termen ”underhåll”.

Exempel: Byte av undersystem (t.ex. batterier, licenser, programvara), regelbunden rengöring, kontroll och kalibrering.

Funktionsstörning: Avvikelse från det förväntade driftområdet under tiden som systemet används som det är tänkt enligt tillverkaren.

Exempel: Förlust av extern signal eller förlust av kalibreringsdata för en sensor som minskar noggrannheten hos ett ruttanvisningssystem.

Manövrering: Kontroll av fordonet i längs- och sidled relativt trafikmiljön.

Flyttbar utrustning: Icke-stationär utrustning som medföljer människor under färd.

Exempel: Mobiltelefoner, PDA (handdatorer)

Försäljningsställe: Plats där den potentiella köparen kan komma i kontakt med den person eller organisation som säljer systemen.

Exempel: Bilhandlare (för originalutrustning), affär (för eftermarknadsutrustning), webbplats, telefonsupport eller telefonordermottagning.

Primärt manöverorgan: Manöverorgan som är direkt nödvändigt för att framföra ett fordon.

Primär köruppgift: Åtgärder som föraren måste utföra under körningen när det gäller navigering, manövrering och hantering av ett fordon, inklusive styrning, bromsning och hastighetsökning.

Prioritet: Den relativa betydelsen hos två eller fler enheter som bestämmer deras rangordning i en tidssekvens eller vikt vid presentationen (ISO/TS 16951, 2004).

Produktinformation: All information som föraren har tillgång till om systemet.

Exempel: Systeminstruktioner, tekniska specifikationer, reklammaterial, förpackning.

Produktansvarig organisation: Varje deltagare i produktionsprocessen, importör, leverantör eller annan person som sätter sitt namn, varumärke eller annan utmärkande egenskap på produkten.

Obs: Ansvaret delas mellan dessa organisationer eller personer.

Rimligt förutsägbart missbruk: Användning av en produkt eller en tjänst under förhållanden eller för ändamål som inte tillverkaren har tänkt sig, men som kan hända, föranledd av produkten, processen eller tjänsten i kombination med eller som ett resultat av mänskligt beteende.

Sekvens av manövreringar: Sammanhängande uppsättning av på varandra följande inmatningar/utmatningar, även kallad en dialog.

Exempel: Inmatning av en ny destination eller ett telefonnummer.

Stillastående: Har hastigheten noll relativt till fordonets stödyta.

Status: Tillgängligt och/eller aktivt systemläge.

Exempel: ”Bearbetning pågår”.

Stöd: En åtgärd som föraren vidtar förbättras av systemet.

Systeminstruktioner: Information om systemet som är tänkt att undervisa föraren om systemet och hjälpa till att använda det för särskilda ändamål.

Obs: Instruktionerna kan vara i tryckt form med text eller illustrerad information eller kan vara integrerade i systemet i form av ”hjälp”-funktioner eller ett självstudieprogram.

Driftavbrott: Tillstånd där systemet är ur drift eller inte fungerar.

Anm. 1: Partiellt driftavbrott kan innebära att någon komponent, underfunktion eller systemets driftsätt inte kan användas eller att prestanda ligger utanför de specifikationer som tillverkaren har tänkt sig.

Anm. 2: Totalt driftavbrott gör hela systemet obrukbart.

Visuell information: Bilder, illustrationer, text eller andra meddelanden som visas för föraren under användning av visuell modalitet.

Fordon i rörelse: Fordon med en hastighet över omkring 5 km/h (11).

Fordonsuthyrningsföretag: Person eller organisation som erbjuder ett avtal om att hyra ett fordon som är utrustat med ett informations- och kommunikationssystem i fordonet.


(1)  Klassificering och definition av motordrivna fordon och släpvagnar: Rådets direktiv 70/156/EEG (ändrat genom direktiv 92/53/EEG), bilaga II.

(2)  EGT L 341, 6.12.1990, s. 20.

(3)  EGT L 38, 11.2.1974, s. 2.

(4)  EGT L 81, 28.3.1978, s. 3.

(5)  EGT C 411, 31.12.1998, s 24.

(6)  EGT L 228, 11.8.1992, s. 24.

(7)  Japan Automobile Manufacturers Association

(8)  Alliance of Automobile Manufacturers

(9)  International Harmonized Research Activities – Intelligent Transport Systems

(10)  Förenta nationerna – Ekonomiska kommissionen för Europa

(11)  Värdet 5 km/h har valts av tekniska skäl eftersom det är svårt att bestämma om ett fordons hastighet är noll.