(1)

Behovet av att utveckla regler för lokal gränstrafik för att stärka gemenskapens rättsliga ram på området för de yttre gränserna har behandlats i kommissionens meddelande ”En framtida integrerad förvaltning av EU-medlemsstaternas yttre gränser”. Detta behov bekräftades den 13 juni 2002, då rådet godkände strategin för förvaltning av EU-medlemsstaternas yttre gränser, som därefter godkändes vid Europeiska rådets möte i Sevilla den 21 och 22 juni 2002.

(2)

Det ligger i den utvidgade gemenskapens intresse att gränserna mot grannländerna inte utgör hinder för handel, socialt och kulturellt utbyte eller regionalt samarbete. En effektiv ordning för lokal gränstrafik bör därför skapas.

(3)

Ordningen för lokal gränstrafik utgör ett undantag från de allmänna bestämmelser för gränskontroll av personers passage av EU-medlemsstaternas yttre gränser som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (2).

(4)

Gemenskapen bör införa kriterier och villkor som skall uppfyllas i samband med att man underlättar för gränsboende att passera en yttre landgräns enligt ordningen för lokal gränstrafik. Sådana kriterier och villkor bör bygga på en avvägning av å ena sidan intresset av att underlätta gränspassage för gränsboende med ärliga avsikter som har legitima skäl att ofta passera en yttre landgräns, och å andra sidan behovet av att förebygga olaglig invandring och potentiella hot mot säkerheten orsakade av olaglig verksamhet.

(5)

För att förhindra missbruk bör som regel tillstånd för lokal gränstrafik bara utfärdas till personer som varit lagligen bosatta i gränsområdet i minst ett år. I bilaterala överenskommelser som har ingåtts mellan medlemsstaterna och angränsande tredjeländer kan det föreskrivas en längre bosättningsperiod. I välmotiverade undantagsfall, till exempel om det rör sig om minderåriga, förändringar av civilstånd eller mark som erhållits genom arv, kan det i dessa bilaterala överenskommelser även föreskrivas en kortare bosättningsperiod.

(6)

Tillstånd för lokal gränstrafik bör utfärdas till gränsboende oavsett om de är skyldiga att inneha visering i enlighet med rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav (3). Denna förordning bör därför läsas tillsammans med rådets förordning (EG) nr 1932/2006 (4) om ändring av förordning (EG) nr 539/2001 som syftar till att undanta de gränsboende som omfattas av den ordning för lokal gränstrafik som inrättas genom denna förordning från viseringstvång. Följaktligen kan denna förordning endast träda i kraft tillsammans med den ändringsförordningen.

(7)

Gemenskapen bör införa särskilda kriterier och villkor för utfärdande av tillstånd för lokal gränstrafik till boende i gränsområden. Dessa kriterier och villkor bör överensstämma med de villkor för inresa som gäller för gränsboende som passerar en yttre landgräns enligt ordningen för lokal gränstrafik.

(8)

Rätten till fri rörlighet för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar samt för tredjelandsmedborgare och deras familjemedlemmar, som enligt överenskommelser mellan gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan, och de berörda tredjeländerna å andra sidan, bör inte påverkas av införandet av gemenskapsbestämmelser om lokal gränstrafik. Om emellertid gränspassage underlättas enligt ordningen för lokal gränstrafik för gränsboende och detta innebär en mindre systematisk kontroll, bör denna lättnad automatiskt utvidgas till att gälla alla personer som är bosatta i det berörda gränsområdet och som åtnjuter fri rörlighet enligt gemenskapslagstiftningen.

(9)

Vid tillämpningen av ordningen för lokal gränstrafik bör medlemsstaterna i förekommande fall få behålla eller ingå bilaterala överenskommelser med angränsande tredjeländer, förutsatt att överenskommelserna följer bestämmelserna i denna förordning.

(10)

Denna förordning påverkar inte de särskilda bestämmelser som tillämpas i Ceuta och Melilla, i enlighet med Konungariket Spaniens förklaring om städerna Ceuta och Melilla i slutakten till avtalet om Konungariket Spaniens anslutning till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990 (5).

(11)

Om boende i gränsområden missbrukar den ordning för lokal gränstrafik som fastställs genom denna förordning bör medlemsstaterna utdöma samma sanktioner som den nationella lagstiftningen föreskriver.

(12)

Kommissionen bör lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av denna förordning. Rapporten bör om så är nödvändigt åtföljas av lagförslag.

(13)

Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och friheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(14)

Eftersom målet för den här förordningen, nämligen att fastställa kriterier och villkor för införandet av en ordning för lokal gränstrafik vid de yttre landgränserna, direkt påverkar gemenskapens regelverk om yttre gränser och därmed inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför, på grund av förordningens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(15)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Danmarks ställning deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning som inte är bindande för eller tillämplig i Danmark. Eftersom denna förordning bygger på Schengenregelverket enligt bestämmelserna i avdelning IV i tredje delen av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, skall Danmark, i enlighet med artikel 5 i nämnda protokoll, inom en tid av sex månader efter det att rådet har antagit denna förordning, besluta huruvida landet skall genomföra den i sin nationella lagstiftning.

(16)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (6), en utveckling av bestämmelser i Schengenregelverket vilka omfattas av det område som avses i artikel 1.A i rådets beslut 1999/437/EG (7) om vissa tillämpningsföreskrifter för det avtalet.

(17)

Denna förordning utgör en utveckling av bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (8). Förenade kungariket deltar därför inte i antagandet av denna förordning som inte är bindande för eller tillämplig i Förenade kungariket.

(18)

Denna förordning utgör en utveckling av bestämmelserna i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002 om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (9). Irland deltar därför inte i antagandet av denna förordning som inte är bindande för eller tillämplig i Irland.

(19)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av bestämmelser i Schengenregelverket vilka omfattas av det område som avses i artikel 1.A i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 4.1 i beslut 2004/849/EG (10) och artikel 4.1 i beslut 2004/860/EG (11).

(20)

Artiklarna 4 b och 9 c i denna förordning är bestämmelser som bygger på Schengenregelverket eller som på annat sätt hänför sig till det enligt artikel 3.2 i 2003 års anslutningsakt.

a)

vistelser under längre tid,

b)

tillträde till och utövande av ekonomisk verksamhet,

c)

tull och beskattning.

1.

yttre landgräns: den gemensamma landgränsen mellan en medlemsstat och ett angränsande tredje land.

2.

gränsområde: ett område som sträcker sig högst 30 kilometer från gränsen. De berörda staterna skall i sina bilaterala överenskommelser vilka avses i artikel 13, specificera vilka lokala förvaltningsområden som skall utgöra gränsområdet. Om någon del av ett sådant område är belägen mer än 30 kilometer men mindre än 50 kilometer från gränsen skall det ändå anses som en del av gränsområdet.

3.

lokal gränstrafik: gränsboendes regelbundna passage av en yttre landgräns för en vistelse i detta gränsområde på till exempel sociala, kulturella eller dokumenterade ekonomiska grunder eller på grund av familjeanknytning under en period som inte överstiger tidsgränserna i denna förordning.

4.

personer som åtnjuter fri rörlighet enligt gemenskapslagstiftningen:

5.

tredjelandsmedborgare: varje person som inte är unionsmedborgare i den mening som avses i artikel 17.1 i fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen och som inte omfattas av punkt 4.

6.

gränsboende: tredjelandsmedborgare som varit lagligt bosatta i gränsområdet i ett land som gränsar till en medlemsstat, under en period som närmare anges i de bilaterala överenskommelser som avses i artikel 13 och som skall vara minst ett år. I vederbörligen motiverade undantagsfall som närmare anges i dessa bilaterala överenskommelser kan en bosättning under en kortare period än ett år också anses skälig.

7.

tillstånd för lokal gränstrafik: en särskild handling som införs genom kapitel III och som ger en gränsboende rätt att passera en yttre landgräns enligt ordningen för lokal gränstrafik.

8.

Schengenkonventionen: konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (13).

a)

innehar ett tillstånd för lokal gränstrafik och, om så krävs, i de tillämpliga bilaterala överenskommelser som avses i artikel 13, en eller flera giltiga resehandlingar,

b)

inte finns registrerade på spärrlista i Schengens informationssystem (SIS),

c)

inte anses utgöra ett hot mot någon av medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet, folkhälsa eller internationella förbindelser, och särskilt inte finns registrerade på spärrlista i någon av medlemsstaternas nationella databaser på samma grunder.

a)

För- och efternamn, födelsedatum, medborgarskap och bostadsort för innehavaren av tillståndet.

b)

Utfärdande myndighet, datum för utfärdandet och giltighetstid.

c)

Det gränsområde inom vilket innehavaren av tillståndet får röra sig.

d)

Nummer på en eller flera giltiga resehandlingar som ger innehavaren rätt att passera de yttre gränserna enligt artikel 9 a.

a)

innehar en eller flera giltiga resehandlingar som ger dem rätt att passera de yttre gränserna, i enlighet med artikel 17.3 a i Schengenkonventionen,

b)

kan uppvisa handlingar som bevisar att de är gränsboende och har legitima skäl att ofta passera en yttre landgräns enligt ordningen för lokal gränstrafik,

c)

inte finns registrerade på spärrlista i SIS,

d)

inte anses utgöra ett hot mot medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet, folkhälsa eller internationella förbindelser, och särskilt inte finns registrerade på spärrlista i medlemsstaternas nationella databaser på samma grunder.

a)

upprätta särskilda gränsövergångar som endast är öppna för gränsboende,

b)

reservera särskilda filer för gränsboende vid de vanliga gränsövergångarna,

c)

med beaktande av de lokala förhållandena och om det i undantagsfall finns särskilda skäl ge gränsboende tillstånd att passera deras yttre landgräns på andra fastställda platser än vid de tillåtna gränsövergångarna och på andra tider än de fastställda.

a)

skall tillståndet för lokal gränstrafik, utöver de uppgifter som krävs i artikel 7.3, innehålla uppgifter om var den yttre landgränsen får passeras och under vilka förhållanden,

b)

skall den berörda medlemsstaten genomföra slumpmässiga kontroller och utföra regelbunden övervakning för att förhindra obehörig gränspassage.

(1)

Förteckningarna över tredjeländer i bilagorna I och II till rådets förordning (EG) nr 539/2001 (1) bör överensstämma med kriterierna i skäl 5 i denna. Några tredjeländer bör flyttas från den ena bilagan till den andra, särskilt med tanke på de kriterier som rör olaglig invandring och allmän ordning.

(2)

Bolivia bör flyttas till bilaga I till förordning (EG) nr 539/2001. Datumet för när viseringsskyldigheten för bolivianska medborgare skall börja gälla bör göra det möjligt för medlemsstaterna att i god tid säga upp sina bilaterala avtal med Bolivia och vidta alla de administrativa och organisatoriska åtgärder som krävs för att införa viseringsskyldigheten.

(3)

Antigua och Barbuda, Bahamas, Barbados, Mauritius, Saint Kitts och Nevis samt Seychellerna bör flyttas till bilaga II till förordning (EG) nr 539/2001.

Viseringsbefrielsen för medborgarna i dessa länder bör inte börja gälla förrän det att ett bilateralt avtal om viseringsbefrielse mellan Europeiska gemenskapen och landet i fråga har ingåtts.

(4)

De två bilagorna till förordning (EG) nr 539/2001 bör vara uttömmande. I var och en av bilagorna till förordning (EG) nr 539/2001 bör man därför lägga till en rubrik som gör det möjligt att fastställa den viseringsordning som medlemsstaterna skall använda för kategorier av personer som varit skyldiga att inneha visering i vissa medlemsstater och varit undantagna från denna skyldighet i andra. I bilaga I till förordning (EG) nr 539/2001 bör man lägga till olika kategorier av ”britter”, som inte är medborgare i Förenade kungariket i den mening som avses i gemenskapsrätten, och i bilaga II till förordningen bör man lägga till British Nationals Overseas.

(5)

Medlemsstaterna får besluta om befrielse från viseringsskyldigheten för innehavare av vissa andra pass än vanliga pass. Beteckningen för dessa pass måste klargöras. Det är även nödvändigt att i förordning (EG) nr 539/2001 hänvisa till vilka förfaranden som skall gälla vid tillämpningen av sådan befrielse.

(6)

Medlemsstaterna kan medge befrielse från viseringsskyldigheten för konventionsflyktingar, alla statslösa personer, både de som omfattas av konventionen om statslösa personers rättsliga ställning av den 28 september 1954 och de som inte omfattas av den konventionen, samt för skolelever som deltar i en skolresa, om personerna som omfattas av dessa kategorier är bosatta i ett tredjeland som anges i bilaga II till förordning (EG) 539/2001.

En fullständig befrielse från viseringsskyldigheten finns redan för dessa tre kategorier personer som är bosatta inom Schengenområdet när de reser eller återreser in i området; ett allmänt undantag bör införas för personer av dessa kategorier som är bosatta i en medlemsstat som inte eller ännu inte har anslutit sig till Schengenområdet, i den mån deras resa eller återresa sker till territoriet för en annan medlemsstat som är bunden av Schengenregelverket.

(7)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1931/2006 av den 20 december 2006 om lokal gränstrafik vid medlemsstaternas yttre landgränser och om ändring av Schengenkonventionens bestämmelser (2) gör det nödvändigt att införa en ny befrielse från viseringsskyldigheten för dem som innehar ett tillstånd för lokal gränstrafik.

(8)

Ordningen för möjligheterna till befrielse från viseringsskyldigheten bör fullt ut återspegla de faktiska förhållandena. Vissa medlemsstater medger befrielse från viseringsskyldighet för sådana medborgare i tredjeländerna i bilaga I till förordning (EG) nr 539/2001 som är medlemmar av de väpnade styrkor som reser på uppdrag av Nato eller Partnerskap för fred. Med tanke på rättssäkerheten bör det emellertid finnas en hänvisning i den förordningen till dessa undantag, som grundas på internationella förpliktelser utanför gemenskapsrätten.

(9)

På grund av de successiva ändringarna av förordning (EG) nr 539/2001, är det nödvändigt att förbättra förordningens uppbyggnad och läsbarhet i samband med den omarbetning som bör göras senare.

(10)

När det gäller Island och Norge innebär denna förordning en utveckling av bestämmelserna i Schengenregelverket, i den mening som avses i avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa länders associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (3), som ingår i det område som avses i artikel 1.B i rådets beslut 1999/437/EG (4) om vissa tillämpningsföreskrifter för det avtalet.

(11)

Förenade kungariket och Irland är inte bundna av förordning (EG) nr 539/2001. De deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som varken är bindande för eller tillämplig i dessa länder.

(12)

När det gäller Schweiz innebär denna förordning en utveckling av bestämmelserna i Schengenregelverket i den mening som avses i avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, som ingår i det område som avses i artikel 1.B i beslut 1999/437/EG, jämförd med artikel 4.1 i rådets beslut 2004/860/EG av den 25 oktober 2004 om undertecknande på Europeiska gemenskapens vägnar och provisorisk tillämpning av vissa bestämmelser av avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket. (5)

1.

Artikel 1 skall ändras på följande sätt:

2.

Artikel 3 i förordning (EG) nr 539/2001 skall upphöra att gälla.

3.

Artikel 4 skall ändras på följande sätt:

4.

Bilaga I skall ändras på följande sätt:

5.

Bilaga II skall ändras på följande sätt:

(1)

Enligt förordning (EG) nr 980/2005 är Republiken Vitryssland (nedan kallad ”Vitryssland”) ett av förmånsländerna i gemenskapens allmänna preferenssystem.

(2)

Den 29 januari 2003 ställde Fria fackföreningsinternationalen (FFI), Europeiska fackliga samorganisationen (EFS) och World Confederation of Labour (WCL) en gemensam begäran till kommissionen om att inleda en undersökning enligt artikel 27 i rådets förordning (EG) nr 2501/2001 av den 10 december 2001 om tillämpning av en ordning med allmänna tullförmåner under tiden 1 januari 2002–31 december 2004 (2) – Uttalanden till rådets förordning om tillämpning av en ordning med allmänna tullförmåner under tiden 1 januari 2002–31 december 2004 för att fastställa om kränkningar av föreningsfriheten och den kollektiva förhandlingsrätten förekommit i Vitryssland.

(3)

Kommissionen granskade begäran i samråd med kommittén för allmänna tullförmåner och beslutade den 29 december 2003 (3) att inleda en undersökning. Kommissionen offentliggjorde ett tillkännagivande (4) i syfte att begära in uppgifter från berörda parter.

(4)

De vitryska myndigheterna underrättades formellt om att en undersökning inletts. De förnekade att det skett några överträdelser av ILO-konvention nr 87 (om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten) och ILO-konvention nr 98 (om tillämpning av principerna för organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten).

(5)

De uppgifter som samlats in av kommissionen i samband med undersökningen, som gjordes i samråd med kommittén för allmänna tullförmåner, bekräftade dock att det förekommit allvarliga och systematiska kränkningar av föreningsfriheten och den kollektiva förhandlingsrätten enligt ILO-konventionerna nr 87 och nr 98. Kommissionen konstaterar bland annat att ILO har undersökt situationen i Vitryssland med avseende på de två konventionerna, och kommissionen inledde en egen undersökning i november 2003. Rapporten från ILO:s undersökningskommission från juli 2004 innehöll tolv rekommendationer för särskilda åtgärder för att förbättra situationen i Vitryssland. Vitryssland uppmanades att genomföra dessa rekommendationer senast den 1 juni 2005, vilket inte skedde. På grundval av denna information och den egna granskningen ansåg kommissionen att ett tillfälligt upphävande av tullförmånerna var motiverat.

(6)

Den 17 augusti 2005 beslutade kommissionen att övervaka och utvärdera situationen i fråga om arbetstagarrättigheter i Vitryssland (5). I tillkännagivandet om inledande av sexmånadersperioden för övervakning och utvärdering (6) ingick ett uttalande om att kommissionen hade för avsikt att lägga fram ett förslag till rådet om tillfälligt upphävande av tullförmåner, såvida inte Vitryssland före slutet av perioden åtagit sig att vidta nödvändiga åtgärder för att följa principerna i 1998 års ILO-deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet, enligt de tolv rekommendationerna i den rapport som ILO:s undersökningskommission publicerade i juli 2004. De vitryska myndigheterna underrättades formellt om beslutet och tillkännagivandet.

(7)

Vitryssland har inte gjort det åtagande som krävdes inom sexmånadersperioden för övervakning och utvärdering och, såsom anges nedan, inte heller under månaderna som följde. Den 30 mars 2006 lämnade de vitryska myndigheterna istället in en inlaga om situationen i fråga om föreningsfriheten i Vitryssland. Kommissionen granskade dokumentet och drog slutsatsen att det inte innebar ett tillräckligt åtagande.

(8)

ILO:s styrelse antog i mars 2006 uppföljningsrapporten från kommittén för föreningsfrihet i mars 2006, där det framhålls att situationen i fråga om fackliga rättigheter i Vitryssland faktiskt förvärrats och där de vitryska myndigheterna uppmanas att omedelbart vidta konkreta åtgärder.

(9)

Kommissionen mottog också ett meddelande av den 16 maj 2006 från de vitryska myndigheterna om situationen i fråga om föreningsfriheten i Vitryssland. Precis som när det gäller inlagan av den 30 mars 2006 drog kommissionen efter noggrann analys slutsatsen att det varken fanns något som tydde på ett landet var villigt att göra ett åtagande eller något övertygande tecken på att situationen hade förbättrats. Denna bedömning av situationen i Vitryssland avspeglas också i 2006 års rapport från ILO:s kommitté för tillämpning av ILO-standarder, i vilken den vitryska regeringens fortsatta underlåtenhet att genomföra rekommendationerna beklagades och behovet av snabba åtgärder så att konkreta framsteg kan uppnås betonades. Vid Internationella arbetskonferensen i juni 2006, som anordnades av ILO, betecknades bristen på genomförande av de tolv rekommendationerna, vilka Vitryssland valt att ignorera sedan juli 2004, som fortsatt underlåtenhet. Denna extraordinära beteckning används bara i mycket allvarliga och systematiska fall av underlåtenhet att följa en ratificerad konvention.

(10)

Kommissionen har noga analyserat utvecklingen i Vitryssland och har dessutom beaktat en skrivelse från Vitryssland av den 14 oktober 2006 som lämnades in till kommissionen den 17 oktober 2006. Istället för att göra ett genuint åtagande eller lämna tydliga bevis för att situationen förbättras redogörs även i denna skrivelse för möjliga avsikter, utan någon indikation på att principerna i ILO-konventionerna nr 87 och nr 98 faktiskt kommer att genomföras. Kränkningarna av principerna i ILO-konventionerna nr 87 och nr 98 fortgår.

(11)

Mot bakgrund av detta bör tullförmånerna för produkter med ursprung i Vitryssland tillfälligt upphävas, till dess att beslut fattas om att de omständigheter som motiverar det tillfälliga upphävandet inte längre föreligger.

(12)

Denna förordning bör träda i kraft sex månader efter det att den har antagits, såvida inte beslut fattas om att de omständigheter som motiverar den inte längre föreligger.

(1)

Under det senaste årtiondet har gemenskapen konsekvent stärkt sina bilaterala förbindelser med ett stort antal industriländer och andra höginkomstländer och höginkomstterritorier i olika delar av världen, främst i Nordamerika, Östasien och Australasien, men även i Sydostasien och Gulfregionen. Vidare har förbindelserna utvecklats till att omfatta alltfler skiftande frågor och områden såväl inom som utanför den ekonomiska sfären.

(2)

Det ligger i gemenskapens intresse att ytterligare fördjupa sina förbindelser med industrialiserade länder och territorier som ofta har liknande politiska, ekonomiska och institutionella strukturer och värden och som både politiskt och handelsmässigt är viktiga bilaterala partner och dessutom aktörer inom multilaterala forum och i det globala styret. Detta kommer att vara en viktig faktor när det gäller att stärka Europeiska unionens roll och plats i världen, konsolidera de multilaterala institutionerna och bidra till att skapa balans i och utveckla världsekonomin och det internationella systemet.

(3)

Europeiska unionen och industriländerna och andra höginkomstländer och höginkomstterritorier har enats om att stärka sina förbindelser och att samarbeta på områden där de har gemensamma intressen genom ett antal olika bilaterala instrument, t.ex. avtal, förklaringar, handlingsplaner och andra liknande dokument.

(4)

I enlighet med de principer som fastställs i de bilaterala instrumenten genomför gemenskapen en samarbetspolitik i syfte att skapa ett klimat som kan befrämja och utveckla förbindelserna med dessa länder och territorier. Samarbetsåtgärder kommer att bidra till att öka europeisk närvaro och synlighet i dessa länder, uppmuntra utbyte på bl.a. det ekonomiska, kommersiella, akademiska och kulturella planet samt främja samverkan mellan aktörer av olika slag på ömse sidor.

(5)

Europeiska unionen grundar sig på principer som demokrati, rättsstatsprincipen, god samhällsstyrning, respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Gemenskapsåtgärder enligt den här förordningen bör bidra till det allmänna målet att utveckla och konsolidera dessa principer i partnerländer och partnerregioner genom dialog och samarbete.

(6)

Främjande av olika slag av bilaterala samarbetsinitiativ med industriländer och industriterritorier och andra höginkomstländer och höginkomstterritorier inom ett enda instrument kommer att möjliggöra stordriftsfördelar, synergieffekter, större effektivitet och bättre synlighet för gemenskapsåtgärderna.

(7)

För att uppnå målen i denna förordning är det nödvändigt att följa en differentierad strategi och utforma samarbetet med partnerländerna med beaktande av deras ekonomiska, sociala och politiska sammanhang liksom gemenskapens specifika intressen, strategier och prioriteringar.

(8)

Denna förordning gör det nödvändigt att upphäva rådets förordning (EG) nr 382/2001 av den 26 februari 2001 om genomförande av projekt för att främja samarbetet och handelsförbindelserna mellan Europeiska unionen och industriländerna i Nordamerika, Fjärran Östern och Australasien och om upphävande av förordning (EG) nr 1035/1999 (1).

(9)

Eftersom målen för den här förordningen, nämligen att främja intensifierat samarbete mellan gemenskapen och industriländer och andra höginkomstländer och höginkomstterritorier, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför på grund av åtgärdens omfattning och verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(10)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (2).

1.

Främjande av samarbete, partnerskap och gemensamma företag mellan ekonomiska, akademiska och vetenskapliga aktörer i gemenskapen och partnerländerna.

2.

Stimulans av bilateral handel, investeringsflöden och ekonomiska partnerskap.

3.

Främjande av dialog mellan politiska, ekonomiska och sociala aktörer och andra icke-statliga organisationer inom relevanta sektorer i gemenskapen och partnerländerna.

4.

Främjande av förbindelser mellan människor, utbildnings- och yrkesutbildningsprogram och intellektuella utbyten samt förstärkande av den ömsesidiga förståelsen mellan kulturer och civilisationer.

5.

Främjande av samarbetsprojekt på områden som forskning, vetenskap och teknik, energi, transport och miljöfrågor – inklusive klimatförändringar – tullfrågor och andra frågor av gemensamt intresse för gemenskapen och partnerländerna.

6.

Förbättrande av medvetenheten om och förståelsen för Europeiska unionen och dess synlighet i partnerländerna.

7.

Stöd till särskilda initiativ, inbegripet forskningsarbete, studier, pilotprojekt eller gemensamma projekt avsedda att effektivt och flexibelt motsvara samarbetsmål som uppstår genom utvecklingen av gemenskapens bilaterala förbindelser med partnerländerna eller att ge slagkraft åt ytterligare fördjupande och breddande av de bilaterala förbindelserna med dem.

a)

Följande enheter och organ i medlemsstaterna och i partnerländerna:

b)

Partnerländer och deras regioner, institutioner och decentraliserade organ.

c)

Internationella organisationer, inklusive regionala organisationer, i den mån de bidrar till denna förordnings mål.

d)

Fysiska personer i medlemsstaterna och partnerländerna eller andra tredjeländer, i den mån de bidrar till denna förordnings mål.

e)

Gemensamma organ som har inrättats av partnerländerna och partnerregionerna och gemenskapen.

f)

Gemenskapsinstitutioner och gemenskapsorgan, i den mån de genomför de stödåtgärder som anges i artikel 9.

g)

Europeiska unionens kontor.

a)

Bidragsavtal (inbegripet stipendier).

b)

Offentliga kontrakt.

c)

Anställningsavtal.

d)

Finansieringsöverenskommelser.

a)

medlemsstaterna, deras regionala och lokala myndigheter, och särskilt deras offentliga och halvoffentliga organ,

b)

partnerländer, särskilt deras offentliga och halvoffentliga organ,

c)

internationella och regionala organisationer, särskilt internationella och regionala finansiella institut,

d)

bolag, företag och andra privata organisationer eller kommersiella aktörer samt andra icke-statliga aktörer,

e)

stödmottagande partnerländer liksom andra anslagsberättigade organ enligt artikel 7.

—

1 januari 2007.

—

Dagen för denna förordnings ikraftträdande.

1.

Australien

2.

Bahrain

3.

Brunei

4.

Kanada

5.

Taiwan (7)

6.

Hongkong

7.

Japan

8.

Republiken Korea

9.

Kuwait

10.

Macao

11.

Nya Zeeland

12.

Oman

13.

Qatar

14.

Saudiarabien

15.

Singapore

16.

Förenade Arabemiraten

17.

Amerikas förenta stater

(1)

Den 20 juli 2001 antog rådet gemensam åtgärd 2001/555/GUSP om inrättande av Europeiska unionens satellitcentrum (1).

(2)

Den 28 juli 2006 lade generalsekreteraren/den höge representanten i enlighet med artikel 22 i den gemensamma åtgärden fram en rapport om genomförandet av den gemensamma åtgärden med tanke på en eventuell revidering.

(3)

Den 22 september 2006 noterade kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik i sin roll som utövare av den politiska tillsynen över centrumets verksamhet denna rapport och rekommenderade rådet att ändra den gemensamma åtgärden på lämpligt sätt med beaktande av rapporten.

(4)

Gemensam åtgärd 2001/555/GUSP bör ändras i enlighet med detta.

1.

Artikel 2 skall ersättas med följande:

”Artikel 2

Uppdrag

1.   Centrumet skall, i enlighet med den europeiska säkerhetsstrategin (2), stödja Europeiska unionens beslutsfattande på GUSP-området, särskilt ESFP, inklusive Europeiska unionens krishanteringsoperationer, genom att när så är lämpligt tillhandahålla material från analys av satellitbilder och kompletterande data, inklusive flygbilder, och närbesläktade tjänster, i enlighet med artiklarna 3 och 4.

2.   Inom ramen för detta uppdrag kommer generalsekreteraren/den höge representanten, efter en framställning och om centrumet har tillräcklig kapacitet, att beordra centrumet att leverera varor eller tjänster

2.

Artikel 8.2 skall ersättas med följande:

”2.   Direktören skall tillsätta centrumets biträdande direktör efter styrelsens godkännande. Den biträdande direktören skall tillsättas för tre år med möjlighet till förlängning med en treårsperiod. Direktören skall ansvara för rekryteringen av all övrig personal vid centrumet.”

3.

Artikel 11 skall ersättas med följande:

”Artikel 11

Arbetsprogram

1.   Senast den 30 september varje år skall direktören fastställa ett utkast till årligt arbetsprogram för det påföljande året, åtföljt av ett utkast till långsiktigt arbetsprogram innehållande vägledande planer för ytterligare två år, och överlämna det till styrelsen.

2.   Senast den 30 november varje år skall styrelsen godkänna det årliga arbetsprogrammet och det långsiktiga arbetsprogrammet.”

4.

Artikel 12.3 skall ersättas med följande:

”3.   Centrumets inkomster skall utgöras av bidrag från medlemsstaterna utom Danmark, vilka beräknas på grundval av BNI samt betalning för utförda tjänster och diverse inkomster.”

5.

Artikel 12.4 skall ersättas med följande:

”4.   Framställningar om uppdrag som görs i enlighet med artikel 2.2 kan omfattas av avgifter som täcker kostnaderna i enlighet med riktlinjerna i de finansiella bestämmelser för centrumet som avses i artikel 15.”

6.

Artikel 13 skall ersättas med följande:

”Artikel 13

Budgetförfarande

1.   Senast den 30 september varje år skall direktören lägga fram ett förslag till årsbudget för centrumet till styrelsen, vilket skall omfatta administrativa utgifter, driftsutgifter och förväntade inkomster för det följande budgetåret samt vägledande beräkningar av kostnader och inkomster med hänsyn till utkastet till långsiktigt arbetsprogram.

2.   Senast den 30 november varje år skall styrelsen godkänna centrumets årliga budget genom ett enhälligt beslut av medlemsstaternas företrädare.

3.   Under oundvikliga, exceptionella eller oförutsedda omständigheter får direktören föreslå styrelsen en ändringsbudget. Styrelsen, skall med vederbörlig hänsyn till ärendets brådskande natur, godkänna ändringsbudgeten genom ett enhälligt beslut av medlemsstaternas företrädare.”

7.

Artikel 17 skall ersättas med följande:

”Artikel 17

Utstationering

1.   Efter överenskommelse med direktören får experter från medlemsstater och tjänstemän från Europeiska unionens institutioner eller byråer utstationeras till centrumet under en fastställd period till tjänster inom centrumets organisation och/eller för särskilda uppgifter och projekt.

2.   I krissituationer kan centrumet förstärkas med specialister som utstationeras av medlemsstaterna, kommissionen eller rådets generalsekretariat. Behovet och varaktigheten av sådana utstationeringar skall fastställas av generalsekreteraren/den höge representanten i samråd med centrumets direktör.

3.   Bestämmelserna om utstationering skall antas av styrelsen på förslag av direktören.

4.   Anställda kan, i enlighet med centrumets tjänsteföreskrifter, i tjänstens intresse utstationeras till en tjänst utanför centrumet under en fastställd period.”

8.

Följande artikel skall införas:

”Artikel 20a

Kommissionens deltagande

Kommissionen skall delta fullt ut i centrumets arbete. Centrumet skall upprätta nödvändiga administrativa arrangemang och arbetsförbindelser med kommissionen i syfte att få största möjliga synergieffekter och undvika onödigt dubbelarbete genom att utbyta sakkunskap och rådgivning på de områden där gemenskapens verksamhet står i samband med centrumets uppdrag och när centrumets verksamhet är av betydelse för gemenskapens verksamhet.”

9.

Artikel 22 skall ersättas med följande:

”Artikel 22

Rapporter

Senast den 31 juli 2011 skall generalsekreteraren/den höge representanten lägga fram en rapport för rådet om hur centrumet fungerar, vid behov med lämpliga rekommendationer med tanke på dess vidareutveckling.”

10.

Artiklarna 1.3, 9.1 andra meningen, 12.5, 23.1, 23.2, 23.4, 23.5 och 23.6 skall utgå.